Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Nr 100

Iiungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.; given
Stockholms slott den 6 mars 1964.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda statsrådsprotokoll
över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag,
om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framläggs på 1962 års principbeslut grundade förslag beträffande
organisationen av det förstatligade polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
I anslutning härtill redovisas vissa förslag i fråga om häktesorganisationen
och den kriminaltekniska laboratorieverksamheten.

Reformen kommer att beröra i runt tal 18 000 befattningshavare, varav
drygt 14 600 inom polisorganisationen, över 1 000 inom åklagarväsendet och
mer än 2 200 inom exekutionsväsendet samt nära 200 inom häktesorganisationen
och den centrala kriminaltekniska laboratorieverksamheten. Centrala
löneförhandlingar har ägt rum på grundval av uppgjorda organisationsplaner
för de olika verksamhetsgrenarna. Uppgörelse har träffats mellan berörda
parter den 5 mars 1964.

Vad angår polisväsendet förutsätts att landet från och med den 1 januari
1965 för den lokala polisverksamheten indelas i 119 polisdistrikt. Som grund
för indelningen läggs den indelning av länen i kommunblock vilken Kungl.
Maj :t fastställer. Antalet stationeringsorter, som för närvarande uppgår till
omkring 980, förutsätts bli ca 520. Personalen inom ett distrikt fördelas på
en huvudstyrka i distriktets centralort och arbetsgrupper i andra större tätorter
i distriktet. I anslutning till dessa stationeringar indelas distriktet i
vaktområden. Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan huvudstyrkan i
centralorten och arbetsgrupperna i övriga stationeringsorter har betydelse1—Bihang
till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

fulla uppgifter avseende hela distriktet lagts på huvudstyrkans personal.
Samtidigt har emellertid förutsatts, att beslutanderätten i polismyndighetsärenden
i stor utsträckning skall kunna delegeras till chef för arbetsgrupp.

Beträffande arbetsorganisationen i distrikten föreslås att patrullering,
socialpolisverksamhet, allmän spaning och annan »yttre verksamhet» sammanföres
i en avdelning — ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utredningsarbete
skall fullgöras inom en utredningsavdelning, uppdelad på en
kriminalsektion och en allmän sektion.

Förslagen innebär bl. a. att länstrafikgrupper inrättas med uppgift att bedriva
regional trafikövervakning i samma omfattning som hittills. Vidare
föreslås att stationeringsorterna för polisrytteriet begränsas till Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Beräkningen av personalbehovet för den lokala polisorganisationen baserar
sig på förslag till organisationsplaner som lagts fram av polisberedningen
för varje polisdistrikt. Vid planernas upprättande bär i enlighet med
1962 års principbeslut utgångspunkten varit att organisationen skall rymmas
inom den nuvarande personalramen. För att avlasta polispersonal uppgifter
av icke polisiär natur föreslås ett ökat antal tjänster i kontorskarriären. Totalt
omfattar förslagen ca 10 000 ordinarie polismanstjänster samt i runt tal
1 350 extra ordinarie poliskonstapelstjänster för förstärknings- och vikariatstjänstgöring.
Härtill kommer personal för administrativa uppgifter
m. m. samt aspiranter i polischefs- och polismanskarriärerna.

Den regionala ledningen av polisväsendet skall ankomma på länsstyrelsen.
I länsstyrelsen utövas den operativa ledningen av polisverksamheten
av länspolischefen, som skall äga självständigt disponera såväl de regionala
som de lokala polisstyrkorna i länet. I vissa fall skall landshövdingen kunna
överta ledningen av polisverksamheten. I förhållande till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län skall
polischeferna i Stockholms respektive Göteborgs och Malmö polisdistrikt
inta en relativt självständig ställning i fråga om den egentliga polisverksamheten.
Länspolischefen inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen vid sidan
av de nuvarande avdelningarna, landskansliet och landskontoret, men får
föredragningsskyldighet i landskansliet beträffande polisärenden. Huvuddelen
av den ekonomiska administrationen av polisväsendet förläggs till länsstyrelsernas
landskontor. I varje län utom Gotlands inrättas en tjänst som
länspolischef. I några län inrättas härjämte en tjänst som biträdande länspolischef.
Vissa personalförstärkningar föreslås vid landskontoren.

Rikspolisstyrelsens polisiära verksamhet kommer till väsentlig del att
hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. På vissa
områden föreslås dock styrelsen få möjlighet att ge direktiv om hur polisverksamheten
skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet. Detta
gäller särskilt beträffande trafikövervakning och bekämpning av vissa
brottstyper. Även omfattande administrativa uppgifter kommer att åvila

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

rikspolisstyrelsen. Vissa uppgifter beträffande utlänningskontrollen föreslås
överflyttade från statens utlänningskommission till styrelsen.

Utbildningsfrågorna för polispersonal föreslås också skola handläggas
inom rikspolisstyrelsen. I anslutning härtill framläggs förslag om att statens
polisskola skall inordnas i styrelsen.

I samband med rikspolisstyrelsens inrättande upphör statens kriminaltekniska
anstalt och polisväsendets organisationsnämnd och deras arbetsuppgifter
övertas helt eller delvis av rikspolisstyrelsen. Vidare kommer statspolisintendentens
funktioner och dennes kansli att överflyttas till och ingå
i styrelsen.

I rikspolisstyrelsen, som enligt 1962 års principbeslut skall inrättas den
1 juli 1964, föreslås ingå minst fem av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter.
Styrelsens arbetsenheter — utom i vad avser den särskilda
polisverksamheten — skall enligt förslaget vara två fackbyråer för polisärenden,
en personalbyrå, en kanslibyrå och en teknisk byrå samt en informationsavdelning.
Förutom rikspolischefen och en överdirektör, för vilka
inrättas ordinarie tjänster, föreslås ca 170 extra ordinarie tjänster hos styrelsen,
varjämte medel beräknas för extra personal.

För att få tillfredsställande rekrytering till polischefstjänsterna föreslås
att såväl direktrekrytering som inomverksrekrytering tillämpas. Beträffande
inomverksrekryteringen föreslås att polisman, som med goda betyg
genomgått konstapelsutbildning och innehar studentexamenskompetens,
skall kunna antas till polischefsutbildning. Som grundutbildning för direktrekryterade
sökande föreslås juris kandidatexamen eller samhällsvetenskaplig-juridisk
examen. Direktrekryterad sökande, som inte fullgjort i
varje fall ett års tingsutbildning, skall beredas möjlighet att inom polisväsendet
fullgöra därmed jämförbar tjänstgöring under samma tid.

För polismän, vilka antagits till polischefsutbildning, anordnas en juridisk
och samhällsvetenskaplig utbildning. Den därefter följande utbildningen
skall i princip vara gemensam för inomverks- och direktrekryterade och
avse samordnad teoretisk och praktisk undervisning.

För åklagarverksamhetcn förutsätts landet bli indelat i 90 åklagardistrikt,
som vart och ett utgörs av ett eller flera polisdistrikt. I varje åklagardistrikt
skall finnas två eller flera distriktsåklagare, i princip sammanförda
i en åklagarmyndighet. Består åklagardistriktet av mer än ett polisdistrikt,
skall dock en åklagare stationeras i varje polisiär centralort som inte utgör
kansliort för myndigheten. På länsplanet skall ledning och tillsyn över
åklagarväsendet ankomma på en eller flera länsåklagare, för vilka länet eller
i undantagsfall två län skall vara verksamhetsområde. Länsåklagare skall
även handlägga vissa särskilt kvalificerade mål samt handha prövning av
vissa åtalsfrågor beträffande ungdom. I Stockholms, Göteborgs och Malmö
åklagardistrikt skall åklagarmyndigheten bestå av ett antal åklagarkammare.
Myndighetens chef, överåklagaren, skall i dessa distrikt fullgöra läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

åklagares uppgifter utom vad gäller dennes åtalsuppgifter, vilka i regel liksom
övriga åtalsuppgifter skall fullgöras inom kamrarna.

Beträffande riksåklagarens ställning som högsta allmänne åklagare i riket
föreslås ingen ändring. Riksåklagarämbetet skall emellertid enligt förslaget
handha åklagarväsendets administrativa och ekonomiska förvaltning.
För detta ändamål föreslås förstärkning av ämbetets personal och i anslutning
därtill viss omorganisation inom ämbetet. Bl. a. skall en tjänst som biträdande
riksåklagare inrättas.

För exekutionsverksamheten föreslås riket skola indelas i kronofogdedistrikt,
som vart och ett skall bestå av ett eller flera polisdistrikt. Antalet
kronofogdedistrikt förutsätts bli 81.

Personalen i ett kronofogdedistrikt skall till större delen stationeras på
kronofogdemyndighetens centralort, som skall vara en polisiär centralort
inom distriktet. Exekutiv personal stationeras också utanför centralorten
där så erfordras. Sammanlagda antalet stationeringsorter utanför kansliorten
beräknas i hela landet uppgå till omkring 175. Den kontorsmässiga behandlingen
av arbetsuppgifterna skall koncentreras till centralorten.

I varje kronofogdedistrikt skall finnas en eller flera kronofogdar och vid
behov biträdande kronofogdar. I distrikt med flera kronofogdar skall en av
dem vara administrativ chef, men i avseende på utmätningsmannagöromålen
skall de vara jämställda. För kronofogdepersonalen skall finnas en särskild
vikariats- och förstärkningsorganisation. Förutom nu angiven personal skall
i distrikten finnas kronokommissarier för arbetsledning samt exekutiva och
kamerala uppgifter samt förste kronoassistenter, kronoassistenter och personal
inom kontorskarriären. Totalt omfattar förslaget drygt 2 200 tjänster,
varav ca 140 kronofogdetjänster.

Utbildningen av personalen ägnas stor uppmärksamhet. För den exekutiva
personalen föreslås särskilda kurser.

Kronofogdemyndighet skall i administrativt hänseende vara underställd
länsstyrelsen.

Särskilda sakkunniga förutsätts tillkallas med uppgift att handha frågor
angående central rådgivning, samordning och rationalisering i samband med
organisationsförändringen.

I propositionen föreslås vidare att ansvaret för förvaring av häktade helt
övertas av staten fr. o. m. den 1 januari 19G5. Häktesorganisationen skall enligt
förslaget anknytas till fångvården. För denna huvudmannaskapsreform
skall gälla samma principer, som riksdagen beslutat för motsvarande reform
i fråga om polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, innebärande bl. a. att berörda
kommuner skall lämna bidrag till statens kostnader under en femårig
övergångstid.

Fångvårdsstyrelsen blir enligt förslaget chefsmyndighet för polisarrester
som är anslutna till häkten. Härigenom blir det möjligt att befria polisen från
förpassningar av det klientel, som omhändertagits av polis eller annan myn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

dighet och som förvaras på samordnade häkten och arrester. I propositionen
förordas särskild utredning om möjligheterna att befria polisen även
från sådana förpassningar, som sker från fristående polisarrester till häkten,
fångvårdsanstalter och andra inrättningar, för vilka fångvårdsstyrelsen är
chefsmyndighet.

Personalbehovet vid häkten och med dessa förenade arrestlokaler har beräknats
till 125 befattningshavare.

Vad angår den centrala kriminaltekniska laboratorieverksamheten förordas
i propositionen, att laboratorieavdelningen vid statens kriminaltekniska
anstalt från och med den 1 juli 1964 ombildas till ett fristående laboratorium,
benämnt statens kriminaltekniska laboratorium. I samband därmed upphör
kriminaltekniska anstaltens verksamhet. Anstaltens registraturavdelning
överförs i enlighet med 1962 års principbeslut till rikspolisstyrelsen. I administrativt
avseende föreslås laboratoriet lyda under rikspolisstyrelsen. I fackfrågorna
kommer dock laboratoriet att vara helt självständigt.

Laboratoriet skall organiseras på tre avdelningar, den kemiska och biologiska,
den skrifttekniska och den fysikalisk-tekniska.

Vid laboratoriet föreslås skola inrättas 49 tjänster, vilket innebär mer än
en fördubbling av personalen i förhållande till den nuvarande laboratorieavdelningen.

Arbetsuppgifterna för laboratoriet föreslås bli i stort sett desamma som
för laboratorieavdelningen, men en intensifiering av forskningen på kriminalteknikens
område förutsätts komma till stånd. Chef för laboratoriet skall
vara en professor som skall ha undervisningsskyldighet vid Stockholms universitet.

Det totala medelsbehovet för budgetåret 1964/65 för de i propositionen
framlagda reformförslagen beräknas till i runt tal 315 milj. kr. eller samma
belopp som preliminärt upptagits härför i 1964 års statsverksproposition.

Anslagen till den centrala och lokala polisorganisationen uppgår till sammanlagt
233,3 milj. kr. En kraftig upprustning föreslås framförallt av polisens
tekniska utrustning. Antalet motorfordon föreslås ökat med ca 540
bilar, varigenom mera omfattande trafikövervaknings- och trafiksäkerhetsverksamhet
kommer att möjliggöras. Vidare äskas medel för inköp av en
helikopter för polisverksamheten. Polisens tclcxanläggningar byggs ut i
väsentlig omfattning. Var och en av de 119 centralorterna kommer att i samband
med reformen anslutas till telexnätet.

För åklagarväsendet beräknas ett medelsbchov för nästa budgetår av i
runt tal 20 milj. kr.

Omorganisationen av exekutionsväsendet beräknas för nästa budgetår dra
en kostnad av drygt 36 milj. kr. Härvid har medel beräknats för viss teknisk
upprustning av kronofogdarnas kanslier.

För statens kriminaltekniska laboratorium föreslås en anslagstilldelning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av omkring 2,2 milj. kr., varigenom en betydande upprustning av de personella
och materiella resurserna för den kriminaltekniska laboratorieverksamheten
möjliggöres.

För vissa förberedelseåtgärder i samband med reformen föreslås ett förslagsanslag
av 3 milj. kr.

Slutligen äskas ett täckningsanslag av 20 milj. kr. för bl. a. hyror för lokaler
till här avsedda verksamhetsgrenar. En mindre del av anslaget avses för
att täcka länsstyrelsernas kostnader för länspolischefsorganisationen och
fångvårdsanstalternas utgifter för polisarrester anslutna till häkten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars
196i.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, fråga om organisationen
av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m.

INLEDNING

År 1962 beslöt riksdagen i enlighet med i prop. 1962: 148 (SU 183; rskr.
387) framlagda förslag att polis-, åklagar- och exekutionsväsendet skall helt
förstatligas den 1 januari 1965.

Vidare beslöts att polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten i samband
med förstatligandet skall omorganiseras och att det nuvarande organisatoriska
sambandet mellan verksamhetsgrenarna skall upplösas.

Beträffande den organisatoriska utformningen av verksamhetsgrenarna
innebär riksdagens beslut i huvudsak följande.

För polisverksamheten skall landet liksom nu vara indelat i lokala polisdistrikt.
Ett polisdistrikt skall omfatta en centralort och dennas naturliga
omland samt göras så stort att polisverksamheten i distriktet i regel bereder
sysselsättning åt en poliskår på 20—50 man. Ledningen av polisverksamheten
i distriktet skall ankomma på en polischef, benämnd polismästare.
Av polispersonalen skall huvuddelen, innefattande en rörlig styrka för
bevakningsuppgifter inom hela distriktet, vara förlagd till centralorten. Arbetsgrupper
skall stationeras i andra tätorter inom distriktet. Stats- och
reservpolisorganisationerna skall upphöra.

Ledningen av länets polisväsende skall alltjämt ankomma på länsstyrelsen,
i vilken länspolischefen inordnas. Länspolischefen behåller sina nuvarande
befogenheter och skall dessutom handlägga bl. a. en rad administrativa
frågor rörande polisväsendet. Till länspolischefens förfogande ställs
en rörlig polisstyrka, främst avsedd för trafikövervakningsuppgifter.

Såsom centralt polisorgan skall inrättas eu rikspolisstyrelse. Styrelsens
huvudsakliga uppgifter skall avse inspektion, samordning och rådgivning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

samt i begränsad omfattning direktivgivning bl. a. i fråga om polisverksamhet
som rör hela riket. Till rikspolisstyrelsen skall överföras den verksamhet,
som nu bedrivs av polisväsendets organisationsnämnd och registraturavdelningen
inom statens kriminaltekniska anstalt. Rikspolisstyrelsen skall
träda i funktion den 1 juli 1964 för att medverka vid genomförandet av
polisväsendets förstatligande.

Lekmannainflytandet i den nya polisorganisationen skall tillgodoses bl. a.
genom att lekmän skall ingå i rikspolisstyrelsen.

Beträffande åklagar- och exekutionsväsendet skall i ett åklagardistrikt
finnas en eller flera distriktsåklagare samt i ett exekutionsdistrikt kronofogde
jämte exekutionsbiträden. Länet skall utgöra verksamhetsområde för
länsåklagare. I fråga om organisationen i övrigt uppdrages vissa allmänna
riktlinjer för det fortsatta utredningsarbete, som anses erforderligt före
ett slutligt ställningstagande i organisationsfrågorna.

Riksdagsbeslutet innebär vidare att staten efter huvudmannaskapsreformen
skall stå för samtliga kostnader för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet,
bl. a. för lokaler. Inventarier och annan utrustning skall kommunerna
utan gottgörelse överlämna till statsverket. Av statsfinansiella skäl skall
kommunerna under en övergångstid om fem år erlägga kontanta bidrag till
statsverket enligt en fallande skala.

Riksdagsbeslutet anger endast huvudprinciperna för den nya organisationen.
Åtskilliga omfattande och svårlösta frågor har förutsatts bli ytterligare
utredda innan reformen kan genomföras.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 har därför
sakkunniga tillkallats för att såsom en särskild beredning inom inrikesdepartementet
biträda vid det ytterligare utrednings-, planläggnings- och
författningsarbete, som krävs för förstatligandet och omorganisationen av
polis-, åklagar- och exekutionsväsendet. Med stöd av samma bemyndigande
har en rådgivande nämnd åt de sakkunniga tillkallats.

De sakkunniga har antagit benämningen polisberedningen.1

Reredningens arbete har bedrivits på fem sektioner, nämligen sektion I

— den lokala polisorganisationen — sektion II — den regionala och centrala
polisorganisationen — sektion III — åklagarorganisationen — sektion IV

— exekutionsorganisationen — samt sektion V — lagstiftnings- och övergångsfrågor.

1 Såsom sakkunniga har tillkallats statssekreteraren C. G. Persson, ordförande, landsfogden
H. A. Enhörning, stadsfogden N. O. Frykholm — såvitt angår frågor beträffande exekutionsväsendet
— generaldirektören K. J. Lindell, byråchefen K. J. H. Lindroth, förbundsordföranden
J. Rundberg, statspolisintendenten G. Å. L. Thulin och landsfiskalen L. B. Wsesterberg samt som
ledamöter i den rådgivande nämnden ledamoten av riksdagens första kammare, rektorn B. F.
Elmgren och ledamöterna av riksdagens andra kammare, metallarbetaren H. L. Gustafsson, lantbrukaren
C. E. Hedin, lantbrukaren G. K. V. Larsson och redaktören M. D. E. Ståhl. — Genom
beslut den 31 maj 1963 har generaldirektören Lindell på därom gjord framställning befriats från
sakkunniguppdraget och polismästaren K. V. B. Finnberg tillkallats att i Lindelis ställe vara
ledamot av beredningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Under tiden augusti 1963—januari 1964 har beredningen överlämnat följande
stencilerade betänkanden.

1. Den lokala polisorganisationen.

2. Den regionala polisorganisationen.

3. Rikspolisstyrelsens organisation.

4. Polisens befattning med utlänningskontrollen.

5. Kontaktverksamheten mellan kommunerna och polisen.

6. Lag om polismyndighet m. m.

7. Kommunal trafikövervakning.

8. Åklagarorganisationen.

9. Exekutionsväsendet.

10. Kommuns skyldigheter i samband med statens övertagande av huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m.

11. Ansvaret för förvaring av häktade efter förstatligandet av polis- och
åklagarväsendet.

12. Särreglering av polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och
Malmö, m. m.

13. Vikarie- och förstärkningsorganisationen inom åklagarväsendet m. m.

14. Kompetenskrav m. m. för polischefer.

15. Dispensfrågor m. m. inom åklagar- och exekutionsväsendet.

16. Organisationen av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö m. m.

17. Ändring av rättegångsbalkens bestämmelser om åklagare m. m.

18. Vikarie- och förstärkningsorganisationen för kronofogdarna efter
omorganisationen av exekutionsväsendet.

19. Organisationen av exekutionsväsendet i Stockholms, Göteborgs och
Malmö kronofogdedistrikt.

20. Antagning, prövning och utbildning av åklagaraspiranter m. m.

Betänkandena har blivit föremål för en omfattande remissbehandling.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 19 december 1961 har en
särskild sakkunnig1 tillkallats för att utreda laboratorieavdelningens vid
statens kriminaltekniska anstalt organisation och arbetsuppgifter och därmed
sammanhängande frågor.

Den sakkunnige har med skrivelse den 25 november 1963 avlämnat ett
stencilerat betänkande om statens kriminaltekniska laboratorium. Även
detta betänkande har remissbehandlats.

I personalfrågor, som berörs av de skilda reformförslagen har överläggningar
hållits mellan företrädare för inrikes- och civildepartementen, å ena
sidan, samt för statstjänarkartellen, statstjänstemännens riksförbund, Sveriges
akademikers centralorganisation och tjänstemännens centralorganisa -

1 T. f. expeditionschefen i inrikesdepartementet B. H. Girell.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

tions statstjänstemannasektion, å andra sidan. Överläggningarna har resulterat
i en den 5 mars 1964 dagtecknad förhandlingsöverenskommelse angående
anställnings- och avlöningsvillkor in. m. för personal inom polis-, åklagar-
och exekutionsväsendet m. m.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga de olika organisationsfrågorna
ävensom de kostnadsberäkningar och förslag till anslagsäskanden
för nästa budgetår, som föranleds av den nya organisationen.

De lagstiftningsfrågor, som aktualiseras av förstatligandet och organisationsförändringarna,
avser jag att senare denna dag anmäla i ett sammanhang.

POLISVÄSENDET
Lokala polisorganisationen
Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att den nya polisdistriktsorganisationen
byggs upp med den allmänna målsättningen, att ett polisdistrikt
skall äga så stor befolkning och sådan struktur att polisarbetet inom distriktet
bereder sysselsättning för en poliskår om minst 20 och helst upp
emot 50 man. Vissa omständigheter kan påkalla avsteg från denna princip.
Den högre gränsen bör få överskridas, exempelvis då distriktet kommer att
omfatta stad, som redan nu har en polisstyrka på mer än 50 man. Vidare
kan man ifråga om utpräglade glesbygdsområden nödgas godtaga distrikt
med poliskårer understigande 20 man.

Polisdistrikten måste enligt vad som fastslås i propositionen utformas
utan någon primär anknytning till förefintliga administrativa eller judiciella
indelningar. Det är dock i hög grad angeläget att polisdistrikten inte
skär gränserna för de blivande kommunblocken. I princip bör inte heller
länsgränserna genombrytas. Undantag kan tänkas komma i fråga t. ex.
om kommunindelningsreformen ger anledning härtill. Indelningsarbetet bör
vidare bedrivas under samråd med domstolskommittén, som enligt sina direktiv
skall verkställa en översyn av domkretsindelningen.

I propositionen framhålls vidare att ett polisdistrikt bör byggas upp kring
en välbelägen huvudort av inte alltför ringa storlek. Till denna ort skall
vid distriktsindelningen hänföras det område som allmänt graviterar mot
huvudorten.

Remissinstansernas synpunkter på det preliminära och mera skissartade
indelningsförslag, som redovisades av 1957 års polisutredning, måste beaktas
i den fortsatta planläggningsverksamheten. Den nya polisdistriktsindelningen
bör fastställas av Kungl. Maj :t.

Beträffande personalens fördelning inom distriktet förordas att huvud -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

delen av personalen förläggs till centralorten. Förutom den i centralorten
placerade huvudstyrkan skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av växlande
antal och storlek med stationering företrädesvis i tätorter i distriktets
perifera delar. Enmansstationering bör förekomma endast i områden
som ligger relativt avlägset från centralort eller tätort, där arbetsgrupp placeras.
I detta sammanhang understryks betydelsen av att centraliseringen
inte drivs längre än vad som betingas av kravet på ökad slagkraft hos
polisorganisationen.

I fråga om arbetsorganisationen framhålls att centralortens huvudstyrka
skall bestå av enheter för kontinuerlig bevakning dygnet runt i hela distriktet.
Sådana enheter skall tilldelas med radio utrustade motorfordon
och därigenom ges god rörlighet och goda möjligheter att snabbt infinna
sig på den plats, där behov av polisingripande uppstår. I den föreslagna
organisationen skall också finnas arbetsgrupper i distriktet med huvudsaklig
uppgift att ägna sig åt yttre bevakning. Själva utredningsarbetet
skall i princip utföras av personal i centralorten.

I propositionen konstateras vidare att uppdelningen i ordnings- och kriminalavdelningar
innebär olägenheter i skilda hänseenden. För att undanröja
dessa olägenheter förordas att poliskårerna organiseras med beaktande
av polisverksamhetens grundelement, nämligen yttre verksamhet och
utredningsverksamhet.

I samband med förstatligandet skall statspolisorganisationen avvecklas.
De tjänster, som avses för statspolisavdelningarna, skall i stort sett proportionellt
och efter beräknat behov fördelas på de olika polisdistrikten. I enlighet
med 1957 års polisutrednings förslag förordas att undantag görs för
dels visst antal tjänster för polismän med särskilt kvalificerade utredningsuppgifter,
dels erforderligt antal tjänster för polismän — huvudsakligen
polisbefäl — med uppgift att samordna och leda trafikövervakningen inom
länet och dels tjänster avsedda att disponeras inom den särskilda polisverksamheten
och för vissa kommunikationsverks behov m. m. Därjämte
bör från fördelningen undantagas tjänster för polismän med uppgift inte
bara att samordna och leda utan även att själva utföra trafikövervakning
i länet. Omfattningen och grupperingen av de här avsedda personalstyrkorna
förutsätts bli beroende av polisdistriktens utformning och poliskårernas
organisation.

De för polisverksamheten i hela länet avsedda polismännen föreslås i propositionen
organisatoriskt knytas till viss poliskår, i regel den vars huvudstyrka
förläggs till residensstaden, men stå till länspolischefens disposition.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för den lokala polisorganisationen
föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Utskottet
framhåller dock att man under indelningsarbetet allvarligt torde få pröva
möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning avsett.
En lämplig stationering av arbetsgrupperna bör enligt utskottets mening

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

även bli av väsentlig betydelse för att underlätta samarbetet mellan allmänheten
och polisen. Av vikt är därvid att såväl utredningsarbetet som
beslutanderätten så långt detta är praktiskt möjligt delegeras till arbetsgrupperna.
Statsutskottets utlåtande antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen uppdras åt beredningen att utarbeta
förslag till polisdistriksindelning i enlighet med de av riksdagen beslutade
riktlinjerna. Personalstater skall upprättas för var och en av de lokala
poliskårerna, varvid de tjänster för polismän och befattningshavare i kontorskarriären,
vilka tilldelats de nuvarande statspolisavdelningarna, i princip
proportionellt efter beräknat behov skall fördelas på de olika distrikten.
På sätt närmare angivits i princippropositionen skall dock undantag göras
beträffande tjänster för polismän med vissa särskilda utredningsuppgifter
och polismän med uppgifter avseende trafikövervakning. Beträffande de
polisstyrkor, om vilka här är fråga, uppdras åt beredningen att bedöma vilken
storlek de skall ha och till vilken eller vilka poliskårer en sådan styrka
skall knytas. I distrikt, där behov kan anses föreligga av särskild verksamhet
av det slag som nu bedrivs av den s. k. jaktpolisen, skall tillses att
polisstyrkan avpassas så, att personal kan helt eller delvis avdelas för sådana
uppgifter. Beredningen skall också ägna uppmärksamhet åt biträdesorganisationens
utformning, varvid särskilt bör beaktas frågan om lämpligheten
att inrätta gemensamt kansli för polis- och åklagarverksamheten.

Beredningen har vidare att ta ställning till åtskilliga andra spörsmål som
äger samband med strävandena att få till stånd en ändamålsenlig organisation
av polisverksamheten i distrikten, bl. a. med hänsyn till att poliskårerna
enligt propositionen skall organiseras efter verksamhetens grundelement,
nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Beredningen
har därvid att särskilt beakta att polisutbildad personal inte sysselsätts
med uppgifter, som lämpligen kan ankomma på personal inom kontorskarriären.

En väsentlig uppgift för beredningen anges vara att för vart och ett av
distrikten ta ställning till vilken fördelning av personalen, som med hänsyn
till förhållandena i varje särskilt distrikt är den mest ändamålsenliga.

Polisberedningens förslag angående den framtida lokala polisorganisationen
har redovisats i betänkande nr 1.

Över betänkandet har efter remiss utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat
yttrande från polismästaren i Stockholm. Vid länsstyrelsernas utlåtanden
har fogats yttranden från 12 landsfogdar, 6 polismästare, 2 stadsfiskaler, 9
länsavdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler, en länskommitté av
Svenska polisförbundet och 6 kommuner. Vidare har utlåtanden avgivits av
statskontoret, riksrevisionsverket, civilförsvarsstyrelsen, tjänstemännens
centralorganisations statstjänstemannasektionen (TCO-S), landsorganisationen,
Sveriges akademikers centralorganisation, svenska kommunförbun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

det, svenska stadsförbundet, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
polismästare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler samt Sveriges
juristförbund. Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och
de anslutna förbunden, svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet
och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Polisberedningen

Polisdis triktsindelningen

Polisberedningen redovisar vissa allmänna synpunkter på indelningen i
polisdistrikt. Härvid hävdar beredningen den bestämda uppfattningen, att
en förbättring av polisskyddet såväl på landsbygden som i städerna kan
och bör åstadkommas genom en radikal förändring av polisens arbetsmetoder.
För en dylik förändring krävs i första hand, att organisationsenheterna
på lokalplanet får verksamhetsområden som bär en tillräckligt
stor personalstyrka för att dels inom områdena dygnet runt hålla personal i
aktiv tjänstgöring, dels möjliggöra en arbetsspecialisering främst med avseende
på den brottsutredande verksamheten. Vidare måste möjligheter öppnas
för polisen i de olika distrikten, att, da så befinnes erforderligt, i den
omfattning läget i varje särskilt fall kräver uppträda i större formationer.

1957 års polisutrednings förslag omfattade 111 polisdistrikt. De förslag,
som polisberedningen framlägger, innebär att landet indelas i 119 polisdistrikt.
ökningen beror på att beredningen föreslagit delning av ett antal
av de större distrikt som polisutredningen på sin tid förordade.

Om sitt indelningsförslag uttalar polisberedningen att det innefattar ett
antal polisdistrikt, som beredningen i och för sig anser vara alltför små.
Förelaget får emellertid ses mot bakgrunden av att beredningen enligt sina
direktiv haft att allvarligt överväga möjligheterna att bilda mindre distrikt
än vad polisutredningen tänkt sig. I detta sammanhang anmäler beredningen
att den i likhet med 1957 års polisutredning arbetat efter den allmänna
grundsatsen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip
bör åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommunala
polisväsendet.

Tillskapandet av för små polisdistrikt anser beredningen påverka effektiviteten
i polisverksamheten och komma att leda till högre kostnader, bl. a.
till följd av krav på ökat antal tjänster för polisverksamhetens behöriga upprätthållande,
sämre utnyttjande av fordon och teknisk materiel, ökat antal
polischefstjänster, osv. Skulle man utan att väsentligt utöka de nuvarande
personalstyrkorna tillskapa ytterligare ett antal mindre polisdistrikt hävdar
beredningen, att de avsedda vinsterna med den beslutade polisreformen i
viss omfattning kommer att utebli.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

I polisdistrikt som inte kräver större personalstyrka än nedemot ett 20-tal
polismän eller mindre måste man enligt beredningens mening utan tvekan
räkna med nödvändigheten av någon slags polisiär stödorganisation. I sådana
distrikt kommer nämligen huvuddelen av personalstyrkan att åtgå för
den fasta personalgrupperingen på centralorten och den totalt tillgängliga
polisstyrkan att bli för liten för att man med den vid behov skall kunna
åstadkomma eu ordinär styrkekoncentration. Användningsfrekvensen i fråga
om mera dyrbar teknisk utrustning kommer vidare att bli ringa. Det blir i
dylika distrikt över huvud taget inte möjligt att utnyttja de fördelar som
ligger bl. a. i en specialisering av viss verksamhet, t. ex. trafikövervakningen
och den brottsutredande verksamheten. Trots polisväsendets förstatligande
kommer någon mera påtaglig förändring med avseende på polisverksamhetens
effektivitet i sådana distrikt sannolikt inte att förmärkas.

Möjligheten att hålla för komplicerade utredningar specialutbildad personal
uppnås enligt beredningens undersökningar icke förrän den totala
polispersonalstyrkan på centralorten uppgår till inemot 50-talet ordinarie
polismän. Övriga polisdistrikt torde sålunda för utredningar av mera komplicerad
karaktär komma att bli beroende av över polisdistriktsgränserna verksam
personal.

Det förefaller beredningen inte osannolikt, att, sedan den nya polisorganisationen
kommit i tillämpning, arbetsorganisatoriska skäl tämligen
snart kommer att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Med
hänsyn härtill anser beredningen, att man — bl. a. för att undvika felinvesteringar
o. d. — beträffande de minsta av de föreslagna polisdistrikten bör
iakttaga en viss försiktighet när det gäller att utforma polisorganisationen.
Beträffande vissa förvaltningsuppgifter bör t. ex. möjligheterna till samordning
med motsvarande uppgifter i ett närliggande större polisdistrikt övervägas.
Vid bedömningen av frågan om vilka polisdistrikt denna försiktighet
bör gälla synes ledning kunna hämtas ur beredningens förslag till indelning
i åklagar- och kronofogdedistrikt.

Då det av flera anledningar — bl. a. föreliggande behov av klassificeringsmöjligheter
vid det fortsatta utredningsarbetet — kan visa sig vara
lämpligt att indela de föreslagna polisdistrikten efter kapacitet, har polisberedningen
stannat för följande klassindelning av dessa.

Klass I: Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Klass II: Polisdistrikt som förutsättes ha för utredningsarbete avsedd
personal i sådan utsträckning och med sådan utbildning att distriktet i allmänhet
icke skall behöva påkalla hjälp ens för mera komplicerade utredningar.
I polisdistrikt av denna klass beräknas jämväl förutsättningar finnas
för att dels hålla polisstationen i centralorten kontinuerligt bemannad, dels
hålla minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass III: Polisdistrikt som icke har utredningspersonal i samma utsträckning
som polisdistrikt av klass II men i vilket dock finnes personal för

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

att kontinuerligt bemanna polisstationen i centralorten och för att hålla
minst en bilburen 2-manspatrull i kontinuerlig tjänst.

Klass IV: Övriga polisdistrikt.

Om en översyn av polisdistriktsindelningen kommer till stånd relativt
kort tid efter den 1 januari 1965, talar enligt beredningens uppfattning
sannolikheten för att vid denna översyn frågan om bibehållande av de mindre
polisdistrikten av klass IV i första hand bör prövas. Enligt det nu framlagda
indelningsförslaget kommer antalet polisdistrikt av denna klass att utgöra
35 ä 40.

Förslagen till länens indelning i polisdistrikt har upprättats på grundval
av länsstyrelsernas definitiva planer för länens indelning i kommunblock.
Beredningen framhåller att den slutliga polisdistriktsindelningen därför kan
komma att röna inverkan av Kungl. Maj :ts ställningstagande beträffande
dessa planer.

Arbetsorganisationen

Arbetsgruppernas uppgifter och arbetsfördelningen inom polisdistrikten

Lokal poliskår skall enligt princippropositionen utgöras av dels en huvudstyrka
med stationering i distriktets centralort, dels arbetsgrupper av växlande
antal och storlek med stationering i företrädesvis större tätorter i
polisdistriktets perifera delar.

Polisberedningen finner, att alltför strikta regler för arbetsfördelningen
mellan huvudstyrka och arbetsgrupper inte bör uppställas. Det torde vara
både lämpligt och praktiskt, att arbetsgrupperna ålägges fullgöra inte blott
allmän skydds- och övervakningsverksamhet utan även i viss utsträckning
utredningsverksamhet. I princip synes verksamheten inom polisdistrikten
böra organiseras så, att åt arbetsgrupperna uppdras att i första hand
inom stationeringsorten och dennas närmaste omgivningar fullgöra
skydds- och övervakningsverksamhet samt att inom ett större område (gruppens
del av hela polisdistriktet) verkställa utredningar i ärenden av en efter
gruppens storlek och sammansättning avpassad svårighetsgrad. I arbetsuppgifterna
för vissa större arbetsgrupper, huvudsakligen sådana med stationering
i mera betydande tätorter, bör ingå även kvalificerat utredningsarbete.

I annat sammanhang har beredningen föreslagit att polischefens beslutanderätt
i polismyndighetsärenden, dvs. ärenden vilka innebär avgivande av
yttranden eller meddelande av administrativa beslut, t. ex. tillstånd av olika
slag, intyg, besiktningar in. m., skall i viss omfattning kunna delegeras till
chef för arbetsgrupp. Med hänsyn härtill samt med beaktande av arbetsgruppernas
storlek och sammansättning har beredningen typindelat dessa på
följande sätt:

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Typ 1: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen förekommande
polismyndighetsärenden och i vars arbetsorganisation ingår särskild
personal för brottsutredande verksamhet.

Typ 2: Arbetsgrupp, vars föreståndare skall äga besluta i vanligen förekommande
polismyndighetsärenden men i vars arbetsorganisation icke ingår
särskild personal för brottsutredande verksamhet.

Typ o: Arbetsgrupp, vid vilken polisman icke äger besluta i polismyndighetsärenden.

Hinder bör i princip inte möta att — utan att arbetsgruppens karaktär
(typ) därigenom förändras — vid arbetsgrupp av typ 2 eller 3 tillfälligt avdela
personal för att fullgöra uteslutande brottsutredande verksamhet.

Vad i det följande sägs om arbetsgrupp gäller i tillämpliga delar även
»ensamstationerad» polisman.

Även om strikta regler för arbetsfördelningen mellan huvudstyrka och
arbetsgrupper inte uppställs, är det enligt beredningens uppfattning dock
nödvändigt att inom polisdistrikten på något sätt rikta verksamheten och i
samband därmed bestämma arbetsgruppernas primära arbetsansvar. Beredningen
har funnit det bästa sättet att nå angivna syfte vara att, med beaktande
av vilka orter som kan vara lämpliga såsom stationeringsorter för
polisbefäl med rätt att besluta i polismyndighetsärenden, göra en territoriell
indelning av de blivande polisdistrikten i arbetsområden, lämpligen benämnda
vaktområden. Vaktområde, inom vilket centralort är belägen, bör benämnas
centralvaktområde och övriga vaktområden inom polisdistriktet
lokalvaktområden. Benämningen »valdistrikt» bibehålies för sitt nuvarande
ändamål, vilket sålunda innebär att den ort, som utgör stationeringsort
för poliskårs huvudstyrka, kan indelas i vaktdistrikt.

Lokalvaktområdena föreslås skola utgöra dels de områden inom vilka
polismyndighetsärenden handlägges av en inom området stationerad företrädare
för polischefen-polismyndigheten, dels primära arbets(ansvars)områden
för den inom vederbörande vaktområde stationerade polisstyrkan.

Inom lokalvaktområde skall finnas endast en arbetsgrupp av typ 1 eller 2
samt därutöver erforderligt antal arbetsgrupper av typ 3. Det förutsättes att
inom centralvaktoinråde inte skall finnas arbetsgrupp av annan typ än typ 3.
Arbetsgrupp av typ 3 inom lokalvaktområde bör i befälshänseende lyda under
föreståndaren för annan arbetsgrupp inom området. Samtliga arbetsgrupper
skall dock ha att vid behov handla efter direktiv från vakthavande
befäl på centralorten.

Polisberedningen förutsätter, att frågor om undantag från tillämpningen
av de nyss föreslagna reglerna bör avgöras av rikspolisstyrelsen.

I fråga om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan personal inom centralvaktområde
och personal inom lokalvaktområden föreslås följande.

Den inom centralvaktområde stationerade personalen svarar i princip för
all polisiär verksamhet inom området. Den på centralorten stationerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

personalen (poliskårens huvudstyrka) bör därjämte med avseende på hela

polisdistriktet svara för

a) utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan
eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupp;

b) speciell skydds- och övervakningsverksamhet (bl. a. trafikövervakning)
och — normalt dock ej inom ort där arbetsgrupp är placerad — annan
erforderlig yttre verksamhet;

c) erforderliga styrkekoncentrationer (i förekommande fall tillsammans
med personal från arbetsgrupper);

d) slutlig handläggning av polismyndighetsärenden, beträffande vilka beslutanderätten
inte delegerats till föreståndare för arbetsgrupp; samt

e) allmän förvaltningstjänst.

Den inom lokalvaktområde stationerade personalen svarar i princip för

1. inom hela vaktområdet

a) utredningar i en efter arbetsgruppens storlek och sammansättning
lämpad omfattning;

b) allmän socialpolisverksamhet;

c) slutlig handläggning (i princip inom arbetsgrupp av typ 1 eller 2)
av sådana polismyndighetsärenden beträffande vilka beslutanderätten
generellt kan komma att delegeras till vederbörande gruppföreståndare; d)

i undantagsfall regelbunden övervakning på viss annan ort än den
egna stationeringsorten; samt

e) ordningshållning, trafikövervakning och annan polisverksamhet, som
utan åsidosättande av under a)—d) angivna uppgifter lämpligen kan
utövas i samband med fullgörandet av dessa.

2. inom egen stationeringsort och dennas närmaste

omgivningar

erforderlig regelbunden övervakning.

De angivna riktlinjerna för arbetsfördelningen får självfallet inte medföra,
att personal på någon stationeringsort underlåter att vidtaga erforderliga
åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet eller övriga åtgärder,
som främjar bästa möjliga resultat av den polisiära verksamheten inom
ett polisdistrikt.

Beredningen framhåller vidare nödvändigheten av att utnyttja arbetsgruppernas
polispersonal för beredskapstjänst inom det egna vaktområdet
och stundom även inom annan del av polisdistriktet.

För att arbetsgrupperna skall kunna utföra sina uppgifter rationellt och
med önskvärd snabbhet torde det enligt beredningens mening bli nödvändigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att i erforderlig utsträckning tilldela dem moderna, tekniska hjälpmedel
framför allt motorfordon.

Det förutsättes, att sådan polispersonal vid arbetsgrupp som icke uteslutande
sysslar med brottsutredande eller socialpolisiär verksamhet i
tjänsten i princip alltid skall uppträda i uniform.

Principer för indelning av polisdistrikt i vaktområden

Polisdistrikt bör enligt beredningens mening inte uppdelas i alltför många
vaktområden. Antalet sådana områden bör om möjligt begränsas till 3 å 4.
En uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden kan emellertid godtagas. Till
ledning vid områdesindelningen kan lämpligen tjäna antalet block för kommunalt
samarbete ävensom jämförelser mellan antalet dylika block och antalet
stationeringsorter för polischefer inom den nuvarande polisorganisationen.

Polisberedningen har vid sina undersökningar kommit till den slutsatsen,
att ett befolkningsunderlag om minst 7 000—10 000 invånare i och för sig
får anses önskvärt i ett vaktområde. I undantagsfall bör dock ett befolkningstal
ned mot 3 000—5 000 kunna ifrågakomma. Såsom lämpligt riktmärke
för maximal storlek för vaktområde föreslås ett befolkningstal, som
med högst cirka 10 000 överstiger invånarantalet inom den tätort där arbetsgrupp
av typ 1 eller 2 stationeras.

Polisberedningen anmäler, att den under utredningsarbetets gång för
granskning tillställt bl. a. länsstyrelserna skisser, utvisande de föreslagna
polisdistriktens tänkta indelning i vaktområden. På endast några få punkter
har erinringar riktats mot den preliminärt föreslagna indelningen.

Stationering för arbetsgrupper

Följande synpunkter bör enligt beredningens mening vara vägledande vid
valet av stationeringsort för arbetsgrupp.

Stationeringsort för arbetsgrupp bör — om inte särskilda skäl talar för
annat — utgöras av tätort med i allmänhet minst omkring 1 000 invånare.
Arbetsgrupp bör dock kunna ifrågakomma inom särskilt avlägsna delar
av vaktområde, även om mera betydande tätort saknas där.

Stationeringsort bör, särskilt med avseende på vägförbindelserna med
centralorten och övriga stationeringsorter, ha ett från polistaktiska synpunkter
sett lämpligt läge.

I den mån så även från polisiär synpunkt sett kan anses befogat, bör arbetsgrupp
placeras inom huvudort eller annan lämplig ort i blivande kommunblock.
Delegation av beslutanderätt i polismyndighetsärenden till på
denna ort stationerad polisman bör te sig naturlig och för invånarna i ett
eller flera kommunblock vara från service- och kommunikationssynpunkt
lämplig.

Beredningen har från länsstyrelserna och genom dem landsfogdar och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

polischefer ävensom representanter för svenska polisförbundets länskommittéer
inhämtat synpunkter på tidigare utarbetade preliminära förslag
rörande arbetsgruppsorganisationen. Enskilda kommuner har också i stor
utsträckning fått tillfälle att lämna sina synpunkter och framställa krav.
Detta har möjliggjorts dels genom den offentlighet som polisberedningen
gett åt de preliminära förslagen, dels genom att länsstyrelserna i vissa fall
och i den utsträckning som ansetts erforderligt infordrat yttranden över
förslagen även från enskilda kommuner.

I följande sammanställning redovisas nuvarande och föreslagna antalet
stationeringsorter för polispersonal samt det antal orter i polisdistrikten
från vilka polismyndighetsfunktion för närvarande utövas eller enligt förslaget
kommer att utövas.

Län (motsv.)	Antal polis- distrikt	Antal stationeringsorter för per-sonal för egentlig polisverksamhet	Antal orter i polisdistrikten från vilka polismyndighetsfunktion utövas
f. n.	enl. förslag	minskning	f. n.	enl. förslag	ökning el. minskning
A........	1	i	1		i	1	±	0
B........	12	45	33	12	17	25	+	8
C........	3	19	10	9	7	8	+	1
D.......	4	18	13	5	9	11	+	2
E........	4	45	24	21	12	15	+	3
F........	4	54	30	24	15	19	+	4
G........	3	42	19	23	10	9	—	1
H.......	4	56	24	32	14	14	±	0
I........	1	15	5	10	4	4	±	0
K.......	3	22	16	6	8	8	±	0
L........	4	58	30	28	17	18	4r	1
M.......	7	68	28	40	16	20	+	4
N.......	4	24	13	11	6	6	±	0
O........	5	44	21	23	13	14	+	1
P........	7	59	26	33	18	19	+	1
R.......	5	50	22	28	16	16	±	0
S........	6	57	30	27	17	17	±	0
T........	4	37	18	19	11	13	+	2
U.......	4	24	19	5	10	12	+	2
W.......	7	41	25	16	20	20	+	0
X.......	6	46	22	24	16	13	—	3
Y.......	5	56	28	28	19	17	—	2
Z........	2	34	14	20	15	10	—	5
AC......	5	43	28	15	20	18	—	2
BD......	9	31	20	11	19	17	—	2
S:a	119	989	519	470	330	344	+ 14

Sammanställningen ger vid handen, att antalet stationeringsorter för personal
för egentlig polisverksamhet inom de av polisberedningen föreslagna
119 polisdistrikten anses kunna minskas från 989 till 519 eller med 470.
Antalet orter från vilka polismyndighets funktion föreslås böra utövas kommer
vid jämförelse med dagens förhållanden att kunna ökas med 14. Beredningen
framhåller, att den föreslagna indragningen av stationeringsorter

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inte torde kunna ske på en gång den 1 januari 1965. Anslutningen till det
föreslagna stationeringssystemet får sålunda ske efter hand. Detta innebär i
viss mån en fördel, eftersom frågor om indragning av stationeringsorter
därigenom kan successivt prövas mot bakgrunden av en i praktiken genomförd
ny arbetsorganisation.

Polisberedningen framhåller, att förslaget i fråga om arbetsgruppernas
stationering och dimensionering bör bedömas mot bakgrunden av samhällets
nuvarande struktur. Arbetsgruppsorganisationen måste givetvis liksom polisorganisationen
i övrigt successivt anpassas efter samhällsutvecklingen.

Frågor om indragning av vissa av de av beredningen föreslagna arbetsgrupperna
kan vidare enligt beredningen komma att aktualiseras, när viss
tids erfarenhet vunnits om den nya polisorganisationen. Denna kan nämligen
inte den 1 januari 1965 väntas vara tillräckligt mobil eller ha hunnit utrustas
med radio, telex och andra förbindelsemedel i den utsträckning som erfordras
för ett rationellt bedrivande av verksamheten. Beredningen förutsätter,
att den prövning varom här kan bli fråga skall verkställas av rikspolisstyrelsen.
Beredningen framhåller, att man sannolikt får räkna med att
befattningshavare av personliga skäl måste under en övergångstid efter den
1 januari 1965 i viss utsträckning behållas även på orter, som inte skall
utgöra stationeringsorter för blivande arbetsgrupper. Lokalförhållandena
kan också nödvändiggöra en sådan ordning. Även i dylika fall torde det få
ankomma på rikspolisstyrelsen att företa den erforderliga prövningen.

Arbetsorganisationen inom polisdistrikten m. in.

Polisväsendets förstatligande medför, att polisorganisationen måste utformas
så, att den kan anförtros inte bara att fullgöra polisverksamhet utan
också att handha sådana uppgifter som beträffande polisväsendet nu fullgöres
av kommunala organ. Såsom exempel på förvaltningsgöromål, vilka
i ett förstatligat polisväsende generellt måste överföras på polisorganisationen,
anges av beredningen vissa ärenden rörande personaladministrationen,
ärenden rörande anskaffning och underhåll av inventarier, kassa- och räkenskapsärenden,
personalvårdsärenden, lokal- och fastighetsärenden samt
ärenden rörande organisations- och rationaliseringsverksamhet.

Vid bestämningen av de arbetsuppgifter, som bör ankomma på den statliga
polisorganisationen bör man enligt utredningens mening skilja mellan
polisverksamhet och sådana för dennas bedrivande erforderliga åtgärder,
vilka synes kunna sammanfattas under benämningen förvaltning.

I fråga om polisverksamheten erinrar beredningen om att enligt
dess i annat sammanhang väckta förslag polisens uppgifter efter polisväsendets
förstatligande bör vara dels att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet (huvuduppgiften), dels att fullgöra den verksamhet i övrigt som på
grund av särskilda stadganden ankommer på polisen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Vid upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet bör det åligga polisen
huvudsakligen att

a) söka förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten eljest
störes;

b) uppdaga och utreda begångna brott samt vidtaga erforderliga åtgärder,
då ordningen och säkerheten eljest blivit kränkt;

c) fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ samt underrätta sådant
organ om förhållanden, som kan föranleda ingripande av organet; samt

d) i övrigt lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp.

Den verksamhet som på grund av särskilda stadganden ankommer på
polisen har i vissa avseenden karaktär av service åt andra myndigheter och
avser till stor del handläggning av s. k. polismyndighetsärenden. I förhållande
till uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet är dessa göromål
att anse såsom en »sidoverksamheU och synes därför enligt beredningens
mening icke böra ges sådan omfattning att de hindrar eller försvårar
fullgörandet av huvuduppgiften.

Enligt princippropositionen skall polisverksamheten arbetsorganisatoriskt
indelas i yttre verksamhet och utredningsverksamhet. Med hänsyn till de förutsättningar
som sålunda är givna för utredningsarbetet har beredningen
närmare undersökt polisverksamhetens innehåll.

Vid fullgörandet av huvuduppgiften — att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet — skall det, såsom nyss anförts, åligga polisen bl. a. att söka
förebygga brott samt hindra att ordningen och säkerheten störes ävensom
att lämna allmänheten skydd, upplysning och annan hjälp. Särskilt utmärkande
för denna del av polisverksamheten är att den avses skola pågå utan
att viss händelse eller företeelse i och för sig påkallat någon åtgärd från polisens
sida. Det är denna verksamhet som betecknats såsom yttre verksamhet.
Eftersom denna beteckning emellertid närmast för tanken till var
göromålen fullgöres och inte till verksamhetens innehåll förordar polisberedningen,
att ifrågavarande polisiära arbetsuppgifter sammanfattas under
den mera adekvata benämningen skydds- och övervakningsverksamhet.

Polisen skall vidare vid fullgörandet av sin huvuduppgift uppdaga och
utreda begångna brott. Här är följaktligen fråga om polisverksamhet på
grund av att sådan händelse inträffat eller sådan gärning blivit begången
som kräver polisens ingripande. Även om därvid de första åtgärderna från
polisens sida måhända icke innebär utredningsarbete, kommer dock sådant
arbete att bli den väsentligaste följden av det polisiära ingripandet. Det synes
beredningen inte oegentligt att beteckna huvudparten av den polisverksamhet
som här beskrivits såsom utredningsverksamhet.

Uppgiften att fortlöpande samarbeta med socialvårdens organ kan liksom
underrättelseskyldigheten i förhållande till sådant organ sägas innefatta
såväl skydds- och övervakningsverksamhet som utredningsverksamhet.
Göromålen har till icke ringa del karaktären av en servicefunktion, vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

dock för att vara effektiv är beroende av en välorganiserad yttre verksamhet.
Med hänsyn härtill bör enligt beredningens mening dessa arbetsuppgifter i
sin helhet i princip hänföras till skydds- och övervakningsverksamheten.

Vad slutligen beträffar den polisverksamhet som skall bedrivas på grund
av särskilda stadganden konstaterar beredningen, att denna till stor del
måste baseras på utredningar av olika slag. Den kan därför — i den mån den
föranleder åtgärder från polispersonalens sida — hänföras till utredningsverksamhet,
även om det kan finnas anledning att i vissa sammanhang
betrakta dessa göromål såsom en i viss män fristående funktion.

Beredningen erinrar om att en ändrad indelning av polisverksamheten
inte påverkar möjligheterna att i erforderlig grad specialisera själva polisarbetet.
Det finns dock anledning att vad gäller just polisverksamheten varna
för en överskattning av fördelarna av en dylik utveckling. Polistjänsten i sig
själv förutsätter nämligen hos samtliga tjänsteutövare en god polisiär allmänbildning.

Polisverksamhet bör enligt beredningens mening i arbetsorganisatoriskt
hänseende inte begränsas till att avse endast sådan verksamhet, för vilken
krävs polisutbildning och polisbefogenheter. Sålunda torde exempelvis mottagande
av hittegods, upptagande av enklare anmälningar, slagning i och
förande av polisens olika register, vilka göromål redan för närvarande inom
flera polisdistrikt överflyttats på personalen i kontorskarriären, böra hänföras
till polisverksamhet.

Beredningen anser det angeläget, att så stor del av förvaltning sgöromålen
som möjligt inom de blivande polisdistrikten sammanföres
till handläggning inom en och samma arbetsenhet inom vederbörande poliskårs
huvudstyrka. Motiven för detta ställningstagande är desamma som på
de flesta arbetsområden ansetts bärande, nämligen att förvaltningsgöromålen
representerar ett från verksamheten i övrigt avvikande kunskaps- och erfarenhetsområde.
Även det förhållandet, att på förvaltningsområdet problemen
i hög grad är gemensamma för de flesta yrkesområden, torde enligt beredningen
tala för den föreslagna göromålskoncentrationen.

Vid fastställandet av de principer enligt vilka huvudstyrkas eller större
arbetsgrupps arbetsorganisation skall utformas bör enligt beredningens mening
särskilt beaktas, att organisationen blir smidig och levande endast om
den medger en sådan personell rörlighet vid arbetsuppgifternas fullgörande
att befattningshavarnas intresse för tjänsten ständigt hålles vid makt. Aktiviteten
och lusten att taga initiativ måste sporras. Det sagda gäller särskilt
skydds- och övervakningstjänsten, vilken utan ständiga aktivitetsimpulser
lätt blir monoton och intresselös och därmed även ineffektiv.

Av största betydelse för arbetsresultatet är vidare att sambands- och samarbetsfrågorna,
vilka i den nuvarande polisorganisationen kanske inte alltid
ägnats tillräcklig uppmärksamhet, erhåller en tillfredsställande lösning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Särskilt bör därvid beaktas sambandet mellan skydds- och övervakningsverksamheten
samt utredningsverksamheten.

Utredningen understryker, att arbetskraften självfallet måste disponeras
på ett sätt som ansluter till göromålens fördelning dels mellan regional- och
lokalplanen, dels mellan huvudstyrka och arbetsgrupper, dels ock internt
inom de båda sistnämnda organisationsenheterna. En ändamålsenlig arbetskraftsfördelning
förutsätter, att man för arbetsuppgifterna inte använder
personal med högre kvalifikationer än som erfordras. Vad nu sagts bör enligt
beredningens uppfattning leda till en ökad användning av personal ur
kontorskarriären eller annan biträdespersonal. Detta förutsätter i sin tur
att sådana organisationsformer undvikes, inom vilka gränsdragningen mellan
olika personalkategoriers arbetsuppgifter blir mera kategorisk än vad
som är nödvändigt.

Med beaktande av de angivna förutsättningarna och synpunkterna har
polisberedningen upprättat ett principförslag till arbetsorganisatorisk indelning
av poliskårs huvudstyrka. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän
spaning och övriga arbetsuppgifter, som beredningen sammanfattat under
benämningen skydds- och övervakningsverksamhet, skall fullgöras i en ordningsavdelning.
Allt utredningsarbete skall i princip bedrivas i en utredningsavdelning,
uppdelad på en kriminalsektion för strafflagsbrottsligheten
och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet. Alltefter huvudstyrkans
storlek och andra lokala faktorer måste i planen upptagna enheter
sammanslås eller — i några fall — eventuellt uppdelas i flera. De principer
som planen ger uttryck för bör enligt beredningen kunna tillämpas
även beträffande större arbetsgrupper och vaktdistrikt.

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Polisberedningen framhåller att arbetsorganisationen inom polisdistrikten
i viss mån kommer att påverkas av det stöd som dessa kan få från arbetsenheter
som är verksamma över polisdistriktsgränserna. Frågan om hur
dylika enheter lämpligen bör inlemmas i den statliga polisorganisationen
sammanhänger främst med spörsmålet om den nuvarande statspolisorganisationens
avveckling. Eftersom denna organisation inrymmer även beridna
styrkor, vilka tillsammans med dylika styrkor vid vissa kommunala polisavdelningar
i en statlig polisorganisation torde böra bilda enhetligt administrerade
arbetsgrupper, aktualiseras i detta sammanhang också frågan
om polisrytteriets framtida organisation. Med hänsyn till det behov som
för närvarande faktiskt föreligger av att — i första hand inom länen — kunna
samordna alarmerings- och tillfälliga spaningsåtgärder har beredningen
funnit sig också böra behandla frågan om hur detta behov skall tillgodoses.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i
Statspolisorganisationens avveckling

Landets poliskårer är i enlighet med Kungl. Maj :ts anvisningar numera
organiserade så, att det normala arbetstillflödet möts av en planerad, fast
arbetsorganisation, baserad på ordinarie (»fasta») tjänster. Denna arbetsorganisation
hålles i princip intakt på så sätt, att de ordinarie tjänsterna
under tider, då innehavarna har semester eller av olika anledningar åtnjuter
tjänstledighet, uppehälles (direkt eller i succession) av personal avsedd för
vikariats- och förstärkningstjänstgöring, dvs. extra ordinarie (extra) poliskonstaplar.
Tjänster för dylika polismän bör enligt anvisningarna i de större
och medelstora polisdistrikten inrättas enligt proportionen en extra ordinarie
poliskonstapelstjänst på 5—7 ordinarie polismanstjänster.

Det av Kungl. Maj :t anvisade systemet för uppbyggnad av arbetsorganisationen
i polisdistrikten har såsom beredningen påpekar inte tillämpats inom
statspolisavdelningarna, för vilka extra ordinarie poliskonstapelstjänster
inte beräknats.

Det antal ordinarie tjänster som beräknats för statspolisavdelningarna
representerar alltså ingalunda ett motsvarande antal hela årsarbetskrafter
tillgängliga för statspolisverksamhet. Innan de för statspolisorganisationen
för närvarande beräknade polismanstjänsterna skall fördelas på de nya
polisdistrikten och upptagas i dessa distrikts personalstater, bör alltså, anför
beredningen, det totala antal tjänster, som nu av statsmakterna beräknats
för statspolisavdelningarna, rimligen reduceras till det lägre antal som svarar
mot det antal årsarbetskrafter som statspolisorganisationen realiter har
disponerat eller skolat disponera, därest det för statspolisen hittills föreskrivna
vikarieförsörjningssystemet kunnat tillämpas i full utsträckning.

Polisberedningen har genom en särskild utredning försökt beräkna det
nyssnämnda bortfallet av ordinarie tjänster vid en övergång till det i polisdistrikten
nu tillämpade systemet för personalförsörjning. Resultatet av
beräkningarna ger vid handen, att antalet bortfallande tjänster utgör 15 procent
av det för vederbörande verksamhetsgrenar disponerade totala antalet
tjänster.

Att i samband med förstatligandereformen territoriellt (t. ex. mellan länen)
omfördela den arbetskraft som statspolisorganisationen representerar
kan enligt beredningens mening knappast vara tillrådligt. De polismanstjänster
som nu beräknats för de olika statspolisavdelningarna och som inte
bör disponeras för verksamhet på riksplanet bör följaktligen i princip upptagas
i personalstater för de nyorganiserade poliskårerna inom vederbörande
avdelningars nuvarande verksamhetsområden. Efter hand som tillräcklig
erfarenhet vunnits om det praktiska utfallet av den nya polisorganisationen,
torde frågan om överflyttning av arbetskraft mellan olika områden (län)
böra upptas till övervägande.

Innan man försöker finna en lösning på frågan, hur statspolisorganisationen
lämpligen bör avvecklas och organisationens tjänster inlemmas i den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

nya polisorganisationen, måste man enligt beredningen göra klart för sig,
att de nya polisdistrikten kommer att sinsemellan få en mycket varierande
storlek såväl ytmässigt som personalmässigt sett. Förutom Stockholms, Göteborgs
och Malmö polisdistrikt kommer också vissa andra distrikt, t. ex. Norrköpings,
Hälsingborgs, Västerås och Uppsala polisdistrikt, att få personalkadrar
av sådan storlek att det inom distrikten kommer att finnas förutsättningar
för en mycket långt driven arbetsspecialisering. Enskilda polisdistrikt
av den här berörda typen torde otvivelaktigt i och för sig kunna med egen
personal lösa samtliga förekommande polisuppgifter. Andra distrikt kommer
däremot att behöva mer eller mindre långtgående stöd i sin verksamhet.

Enligt Kungl. Maj :ts förordnande skall fr. o. m. den 1 juli 1963 av de s. k.
statspolisstädernas polispersonal innehavarna av 1 118 ordinarie polismanstjänster
huvudsakligen användas för tjänstgöring såsom statspolis utanför
nämnda städer. Av polismanstjänsterna är 867 ordningspolismanstjänster
och 251 kriminalpolismanstjänster. Vid ordningsstatspolisen har inrättats 74
tjänster för personal i kontor skarriären och vid kriminalstatspolisen utgör
antalet tjänster av motsvarande slag 63 med heltidstjänst och 3 med halvtidstjänst
för vederbörande innehavare.

Som beredningen tidigare anfört bör, innan en fördelning sker av den
arbetskraft som statspolisorganisationen nu representerar, antalet vid denna
disponerade ordinarie tjänster reduceras med cirka 15 procent. Vidare sysselsättes
vid ordningsstatspolisen polispersonal med uppgifter, som inte är
hänförliga till trafikövervakning — t. ex. hundtjänst och trafikundervisning
i skolorna — eller som i framtiden kommer att i viss utsträckning bortfalla
eller minska, t. ex. förvaltningsgöromål. Polisberedningen, som närmare undersökt
dessa förhållanden, anser, att nu nämnda omständigheter motiverar
ytterligare en mindre reduktion av antalet för statspolisorganisationen för
närvarande disponerade ordinarie polismanstjänster.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anser polisberedningen, att
av de polismanstjänster, som nu disponeras för statspolisorganisationen, bör
på olika organisationsenheter i ett förstatligat polisväsende fördelas 668
ordningspolismanstjänster och 218 kriminalpolismanstjänster, eller tillhopa
886 tjänster (årsarbetskrafter). Av de 668 ordningspolismanstjänsterna avses
39 disponerade för det statliga polisrytteriet, varom förslag framlägges
i det följande.

Planläggande, samordnande och ledande verksamhet

Större enhetlighet och en längre driven samordning av trafikövervakningen
inom länen kräver enligt beredningen att kvalificerade polismän
ställs till rikspolischefens förfogande för fullgörande av uppgifter på riksplanet.
Följaktligen föreslås, att för ändamålet i personalstaten för Stockholms
polisdistrikt upptages 3 polismanstjänster (f. n. ordningspolismanstjänster)
avsedda för polisbefäl. Detta antal tjänster är att anse såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

ett genomsnittstal för storleken av den arbetskraft som bör användas för de
ifrågavarande uppgifterna. Det ligger i sakens natur, anför beredningen,
att för arbetsuppgifter av detta slag skall allt efter behov kunna disponeras
såväl flera som färre befattningshavare. Utvecklingen torde efter hand få
visa, hur många befattningshavare som mera permanent bör knytas till
göromål av här avsett slag.

I det förstatligade polisväsendet förutsättes länspolischefen på ett mera
påtagligt sätt än som nu vanligen är fallet komma att leda polisverksamheten
inom länet. Denna ledning skall emellertid inte inriktas endast på
trafiksäkerhetsarbetet utan helt naturligt avse all polisverksamhet. Beredningen
finner det uppenbart att länspolischefen i det arbetet måste erhålla
biträde av i varje fall en kvalificerad polisman i befälsställning. I något län
torde krävas, att två polismän ställes till länspolischefens förfogande. Tjänst
för polisman, som ställes till länspolischefs förfogande, bör upptagas i personalstaten
för den poliskår vars huvudstyrka förlagts till länspolischefens
stationeringsort. Beredningen föreslår att 22 polismanstjänster (f. n. ordningspolismanstjänster)
för ändamålet upptages i personalstaterna för vissa
polisdistrikt -—- i huvudsak de polisdistrikt i vilka residensstad utgör centralort.

Kvalificerad utredningsverksamhet

Kriminalavdelningen vid statspolisavdelningen i Stockholm är uppdelad
i specialsektioner, av vilka järnvägs-, post-, valuta- och rusgiftssektionerna
har riksomfattande verksamhet. Kriminalstatspolisen i Stockholm har vidare
att samordna spaningar i hela landet angående kassaskåpsinbrott samt tillhandahåller
för hela landets behov personal för spaning och utredning beträffande
mord och andra särskilt kvalificerade brott.

Det sammanlagda behovet av årsarbetskrafter för samordning av utredning
och spaning angående brott, som kan beröra ett flertal polisdistrikt i
riket, har av beredningen beräknats utgöra cirka 22, vartill kommer en kommissarie
för ledning av verksamheten. Beredningen föreslår sålunda att i
personalstaterna för Stockholms polisdistrikt och för att disponeras för
riksomfattande verksamhet upptages 23 polismanstjänster (f. n. kriminalpolismanstjänster).
Det förutsättes, att en arbetskraftsutjämning sker mellan
personalen för fullgörande av den verksamhet som här avses och distriktets
brottsutredande personal. Behov av att absolut fixera det antal polismanstjänster,
som får disponeras för riksomfattande verksamhet, torde enligt
beredningen i och för sig inte föreligga.

Beredningen erinrar om att enligt vad som anförts i princippropositionen
vissa brott är så svårutredda och så relativt sällan förekommande, att polispersonalen
i ett polisdistrikt knappast har möjlighet att i sin verksamhet
inom polisdistriktet förvärva den kunskap och erfarenhet som krävs för ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

redning av sådana brott. Det gäller »främst mord och andra våldsbrott,
mordbrand samt vissa gäldenärsbrott och andra komplicerade förmögenhetsbrott».
Med ledning av vad som sålunda förekommit har polisberedningen
funnit sig böra beträffande fördelningen av de 195 (218—23) kriminalpolismanstjänster
som återstår för fördelning på polisdistriktens personalstater
föreslå följande.

De nuvarande polisdistrikt vilka i brottsutredningshänseende inte är beroende
av någon hjälp utifrån kommer genom den nya polisdistriktsindelningen
att tillföras kringliggande områden och tillsammans med dessa bilda
polisdistrikt i den statliga organisationen. I de tillkommande områdena är
kriminalstatspolisen nu verksam. Skäl talar enligt beredningens mening för
att huvudstyrkorna i de nya polisdistriktens centralorter tillföres den arbetskraft
som representerar kriminalstatspolisens arbetsinsats i centralorternas
omland. Med stöd av resultatet av företagna undersökningar föreslår beredningen,
att 66 polismanstjänster (f. n. kriminalpolismanstjänster) upptages
i personalstaterna för de polisdistrikt om vilka här är fråga. Normalt torde
de berörda polisdistrikten icke ens för mera kvalificerade utredningsuppgifter
böra bli beroende av stöd från utredningspersonal som är verksam
över polisdistriktsgränserna. Länsåklagarens behov av personal för utredning
av brott inom nämnda polisdistrikt bör enligt beredningens mening
kunna tillgodoses genom vederbörande polischefs försorg, i regel utan att
länspolischefen behöver ingripa.

Vad slutligen gäller frågan om tillgodoseende av behovet av kvalificerad
utredningspersonal inom sådana mindre polisdistrikt, där svårutredda brott
är relativt sällan förekommande och där polispersonalen knappast kan förutsättas
ha möjlighet att i sin verksamhet förvärva den kunskap och erfarenhet
som krävs för utredning av dylika brott, föreslår beredningen följande.

Av de för fördelning på polisdistrikten tillgängliga 218 tjänsterna för
brottsutredande personal återstår, sedan 89 (23 + 66) disponerats på nyss
föreslaget sätt 129 tjänster. Dessa föreslås skola upptagas i personalstaterna
i första hand för polisdistrikt i vilka länsresidensstad ingår. För att emellertid
i vissa fall undvika onödigt långa resor för utredningspersonalen föreslår
beredningen att dylika tjänster upptages i även andra polisdistrikts
personalstater.

Beredningen understryker att det föreslagna systemet i realiteten innebär,
att vissa större polisdistrikt skall ha att — enligt länspolischefs bestämmande
i varje särskilt fall — vid behov ställa kvalificerad personal till länsåklagares
förfogande för utredningar av svårare brott inom vissa mindre
polisdistrikt. I »redovisningsdistriktets» personalstat kan eventuellt anges,
hur många tjänster som beräknats för personal med utrcdningsgöromål
utanför distriktet.

En viktig uppgift för länspolischefen blir enligt beredningen att tillse, att
såväl länsåklagares som distriktsåklagares önskemål beträffande arbetskraft

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

tillgodoses på ett tillfredsställande och — vid fall av personalsvårigheter
efter angelägenhetsprövning — lämpligt sätt.

T rafikövervakning

Till stöd åt de små polisdistrikten kommer att erfordras en relativt kraftig,
över polisdistriktsgränserna arbetande organisation för trafikövervakningsarbetet.
Av beredningens beräkningar framgår sålunda, att intet län — bortsett
från Gotlands län — indelats på ett sådant sätt, att länets samtliga polisdistrikt
själva kan helt ombesörja de göromål om vilka här är fråga.

I enlighet med riksdagens principbeslut föreslår polisberedningen, att, liksom
nu är fallet, särskilda arbetsenheter för trafikövervakning över polisdistriktsgränserna
skall vara organiserade. Dessa arbetsenheter — länstrafikgrupper
— föreslås skola lyda direkt under länspolischef och fullgöra praktiskt
taget uteslutande yttre övervakningstjänst. Något utredningsarbete i
egentlig mening skall således inte utföras av personalen vid grupperna.

Vid stationeringen av länstrafikgrupperna bör de polistaktiska synpunkterna
enligt beredningens uppfattning tillmätas avgörande inflytande. Beredningen
anser, att därmed jämväl kraven på en från ekonomiska synpunkter
sett lämplig stationering blir tillgodosedda. Vid bifall till beredningens
förslag kommer residensstad i stor utsträckning att utgöra stationeringsort
för länstrafikgrupp, men sådan grupp kommer av polistaktiska skäl att
stationeras även i annan stad i vederbörande län. I vissa län bör flera länstrafikgrupper
lämpligen organiseras.

Verksamhetsområdena för de nuvarande ordningsstatspolisavdelningarna
skär i vissa fall länsgränserna. Denna ordning har ansetts vara lämplig med
hänsyn till den arbetsorganisation som i dag tillämpas inom statspolisorganisationen.
Att i den nya organisationen, i vilken ledningen och ansvaret för
verksamheten inom respektive län kommer att odelat åvila länspolischeferna,
behålla systemet med verksamhetsområden som skär länsgränserna anser
beredningen i princip inte böra komma ifråga.

Av det antal ordinarie tjänster för ordningspolismän (årsarbetskrafter)
som enligt polisberedningens beräkningar representerar statspolisorganisationens
totala arbetsinsats för ordningspolistjänst återstår för trafikövervakningsändamål
604 (668—3—22—39) ordinarie polismanstjänster. Inom
polisberedningen har ingående diskuterats, hur dessa tjänster i enlighet
med de i princippropositionen angivna riktlinjerna lämpligen bör inlemmas
i den statliga polisorganisationen.

Eftersom det här är fråga om att tillskapa arbetsenheter, vilka skall övertaga
väsentliga delar av den nuvarande ordningsstatspolisens uppgift, har det i
första hand gällt för beredningen att utröna, huruvida påtagliga fördelar står
att vinna genom större eller mindre uppdelning av de nu för ordningsstatspolisen
disponerade tjänsterna på de olika polisdistrikten eller om över -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

vägande skäl talar för ett bibehållande i möjligaste mån av den nuvarande
regionala trafikövervakningsorganisationen.

Beredningen har för sin del funnit övervägande skäl tala för ett bibehållande
i väsentligen oförändrad form av den trafikövervakningsorganisation,
som den nuvarande ordningsstatspolisen representerar. Beredningen föreslår
följande i fråga om organisationen av trafikövervakningen på regional -och lokalplanen.

De för ändamålet tillgängliga cirka 600 polismanstjänsterna disponeras
för länstrafikgrupper som stationeras i huvudsak på ordningsstatspolisens
nuvarande stationeringsorter.

Länstrafikgrupps primära arbetsuppgifter under den dagliga, rutinmässiga
tjänsten fullgöres enligt i princip fasta arbetsplaner. Aktioner i samverkan
med distriktens trafikövervakningsgrupper företages enligt tillfälliga
arbetsplaner som upprättas av länspolischefen för varje särskilt fall efter
samråd med de lokala polischeferna.

Länstrafikgrupps territoriella »ansvarsområde» bestämmes med hänsyn
till de lokala förhållandena i länen och i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som för närvarande gäller för ordningsstatspolisen. Dess arbetsuppgifter
bör så långt möjligt preciseras så att risk för tveksamhet i fråga om ansvarsfördelningen
mellan länspolischef och lokal polischef i möjligaste mån elimineras.

Länstrafikgrupps utrustning med instrument, fordon, förbindelsemedel
etc. bör vara kvalitativt högtstående.

Polisdistriktens trafikövervakningsarbete intensifieras i den mån så kan
ske. Arbetet inriktas främst på den vanliga övervakningen av trafiken, för
vilken icke erfordras särskild instrumentutrustning eller speciella förbindelsemedel.

Trafikövervakningen inom större och medelstora städer fullgöres i så
fullständig utsträckning som möjligt av polisdistriktets egen personal.

Det samlade trafiksäkerhetsarbetet inom länet bör intensifieras och
effektiveras.

Vid fortsatt utbyggnad av den föreslagna trafikövervakningsorganisationen
bör vid polisdistrikts huvudstyrkor den 1 januari 1965 redan organiserade
trafikövervakningsgrupper i första hand utbyggas och nya sådana
grupper i de mindre distrikten tillskapas.

Polisberedningen är väl medveten om svårigheterna att, i synnerhet i den
nya organisationens initialskede, ge polisdistriktens huvudstyrkor den rörlighet
som är en grundförutsättning för att den nya organisationen verkligen
skall bli effektiv och motsvara de förväntningar, som kommer att ställas på
den. I det fortsatta utvecklings- och rationaliseringsarbetet måste emellertid
särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan hur behovet av arbetskraft för den
rörliga övervakningen inom polisdistrikten skall tillgodoses. Därest förutsättningarna
för de bedömanden som beredningen gjort sedermera ändras,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

torde hinder inte föreligga för en successiv anpassning till ett system för
trafikövervakning som i större utsträckning än det nu förordade lägger ansvaret
för trafikövervakningen på de lokala polischeferna.

Polisrytteriets framtida organisation

Polisrytteriets nuvarande organisation framgår av följande sammanställning: -

Stationeringsort	Antal polismanst jänster för ridutbildad personal	Antal hästar
Kommunal polis	Statspolis	Kom- munal polis	Stats- polis
Fpa/pa	Fpk/pk	Fpa/pa	Fpk/pk
Stockholm................	2	16	1	19	25	23
Göteborg.................	2	8	1	11	13	15
Malmö...................	—	5	1	9	5	13
Norrköping...............	1	4	—	—	5	—
Sundsvall.................	—	2	1	7	2	10
Summa	5	35	4	46	50	61

I sitt betänkande anför beredningen flera omständigheter, som talar för
en begränsning av rytteriet till de allra största städerna. Sin viktigaste användning
har rytteriet sålunda vid större folksamlingar, särskilt sådana som
stör ordning och säkerhet. Dylika förekommer oftast i de allra största städerna.
I eller i närheten av dessa städer finns dessutom ett uttalat behov av
beridna polismän för avpatrullering av frekventerade skogs- och parkområden,
som svårligen kan övervakas till fots eller med fordon.

Under senare år, påpekar beredningen, har vidare svårigheter förelegat att
erhålla ridkunnig personal. Särskild ridutbildning har därför måst anordnas,
vilket inneburit en del olägenheter i synnerhet för de mindre ryttaravdelningarna.
Sannolikt kommer genom den tilltagande bristen på ridkunnig
personal dessa olägenheter att i framtiden öka och medföra, att rekryteringsfrågan
kommer att bli ett framträdande problem. Beredningen förordar därför
en sådan ändring av polisrytteriets organisation, att de nämnda olägenheterna
i möjligaste mån elimineras.

Ett rationellt utnyttjande av polisrytteriet förutsätter tillgång till hästtransportfordon
m. m. 1 stationeringsorten måste finnas ridhus och erforderlig
utbildningsmateriel. Lämpliga stallutrymmen måste stå till förfogande
och särskilda hästskötare, helst med hovslagarutbildning, bör finnas anställda.

Med åberopande av det anförda föreslås, att i den statliga polisorganisationen
beriden polis stationeras endast i Stockholm, Göteborg och Malmö
enligt följande sammanställning:

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

Stationeringsort	Personal vid ryttarsektion	Ryttarut-bildad ers. pers. (fpk/pk) vid polis-kåren	Antal hästar
»Fast» arbetsorganisation
Befäl (motsv.)	Fpk/pk
Stockholm.......................	5	30	6	45
Göteborg........................	3	17	3	25
Malmö..........................	2	13	2	15
Summa	10	60	11	85

Förslaget innebär en viss minskning av det nuvarande antalet tjänster för
beriden polispersonal, vilket främst motiveras av att det på varje stationeringsort
inte bör finnas flera beridna polismän än som vid normala förhållanden
behövs för beriden tjänst. Vid beräkningen av personalbehovet i
den »fasta» arbetsorganisationen har det förutsatts, att huvuddelen av polispersonalen
inte tages i anspråk för patrullering eller annan tjänst till häst
mer än under hälften av tjänstgöringstiden och att återstående tid användes
för annan tjänst, t. ex. patrullering medelst bil. En mindre del av personalstyrkan
— cirka 1U — har beräknats skola helt tagas i anspråk för tjänstgöring
till häst, bl. a. remontridning och ridutbildning. För att hålla den
tänkta arbetsorganisationen intakt bör enligt förslaget inom de poliskårer,
där ryttarsektioner organiseras, finnas ridutbildad ersättningspersonal.

De beridna enheterna föreslås skola helt inlemmas i vederbörande polisdistrikts
arbetsorganisation. I ryttarsektionens inom Stockholms polisdistrikt
dagliga, normala tjänstgöring bör efter samråd med polismästaren
i Stockholm kunna ingå även arbetsuppgifter inom angränsande polisdistrikt
(t. ex. Nacka polisdistrikt). För rekvirerande i övrigt av polisrytteri bör
gälla samma regler som för rekvisition av polisförstärkning i allmänhet.

Behovet av sambandscentraler inom länen, m. m.

Beredningen konstaterar att det inom varje län kommer att föreligga behov
av vad som lämpligen bör benämnas sambandscentral. Dylika centraler
bör organisatoriskt anslutas till residensstädernas arbetsenheter för yttre
tjänst, vid vilka passning dygnet runt, helst genom polisbefäl, kan anordnas.
Åt sambandscentral bör förslagsvis uppdragas följande uppgifter, nämligen
att fungera såsom central för enligt gällande planer och för mer än ett
polisdistrikt utgående larm (härmed bör förknippas dels kontroll av att —
då larm begäres av annan än polischef eller dennes ställföreträdare — larmet
är befogat, dels bevakning av att larmet återkallas, när det icke längre
bör kvarstå);

att särskilt nattetid lämna meddelanden för vidtagande av kortfristiga
spanings- och liknande åtgärder, intill dess ledningen av spaningen övertages
av annan ansvarig instans;

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

att svara för sambandet vid spanings- eller andra aktioner, vilka berör
mer än ett polisdistrikt;

att under tid då polisstationen i centralort i annat distrikt icke är bemannad
mottaga och vidarebefordra meddelanden, som berör nämnda distrikt
(vid sambandscentralen bör finnas beredskapsplaner för samtliga polisdistrikt
inom länet samt för länet närmast angränsande polisdistrikt);

att föra register över tillgripna motorfordon samt

att mottaga och inom länet på lämpligt sätt vidarebefordra inkommande
larm eller liknande meddelanden från rikspolisledningen.

Sambandscentralen bör lokalmässigt anslutas till expeditionen för radio
och telex vid centralortens polisstation.

Särskild uppmärksamhet måste givetvis ägnas frågan om kommunikationerna
mellan länspolischef och sambandscentral.

Den registrering m. m. som erfordras för sambandscentralernas arbete kan
visserligen i och för sig anknytas till motsvarande verksamhet inom vederbörande
polisdistrikt. Av praktiska skäl bör detta registreringsarbete emellertid
enligt beredningens mening förläggas till sambandscentralen och personal
beräknas härför. Arbetsuppgifterna vid sambandscentral kan vidare
nödvändiggöra en viss förstärkning av organisationen för det vakthavande
befälet i vederbörande polisdistrikt.

Personalbehov

Poliskårernas storlek

Såsom tidigare nämnts har beredningen arbetat efter den allmänna grundsatsen
att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip bör
åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det kommunala
polisväsendet. Med utgångspunkt i denna grundsats har beredningen i bilaga
till betänkandet redovisat sina preliminära beräkningar av antalet polismanstjänster
i de föreslagna distrikten. Antalet ordinarie polismanstjänster
uppgår enligt dessa beräkningar till 9 527.

Det föreslagna antalet polismän i olika distrikt varierar starkt. Sålunda
har 20 distrikt tilldelats 10—25 polismän, 46 distrikt 26—50 polismän och
33 distrikt 51—-100 polismän. Återstående 20 distrikt har tilldelats mer än
100 polismän. Poliskårernas varierande storlek får enligt beredningen ses
som en naturlig följd bl. a. av de geografiska och befolkningsmässiga olikheterna
mellan olika delar av landet samt av de förutsättningar för polisberedningens
arbete, vilka givits i beredningens direktiv.

I bilaga till betänkandet anges också beredningens förslag om hur personalen
bör fördelas inom distrikten. Personalbehovet på de olika stationeringsorterna
inom lokalvaktområdena har av beredningen preliminärt bedömts
med hänsyn till det behov, som ansetts erforderligt för vaktområdet i
dess helhet. Vid en sådan bedömning har följande slutsatser särskilt beaktats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Behovet av polispersonal per ett visst antal invånare (»polistätheten»)
ökar i regel med befolkningskoncentrationen.

Personalbehovet påverkas av lokala förhållanden såsom befolkningens
sammansättning, reseavstånd, förekomsten av särskilda etablissemang och
anstalter m. in.

En minskning i köpingar och landskommuner av nuvarande för visst område
disponerad polismansstyrka bör kunna äga rum bl. a. av den anledningen
att exekutionsbiträdesverksamheten kommer att skiljas från polisverksamheten
samt att ett flertal arbetsuppgifter, som nu måste bemästras
med inom området tillgänglig personal, i fortsättningen kommer att utföras
av eller i samverkan med personal från huvudstyrkan eller från andra arbetsgrupper.

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Beredningen erinrar om att enligt de av Kungl. Maj :t fastställda anvisningarna
angående rekrytering och grundläggande utbildning av polispersonal
bör i poliskårer, där ett i stort sett kontinuerligt behov föreligger av
polispersonal för förstärknings- eller vikariatst jänstgöring, extra ordinarie
poliskonstapelstjänster inrättas för att täcka detta behov. Som förut nämnts
förutsätts dylika tjänster skola inrättas först da antalet ordinarie tjänster
vid en så noggrann avvägning som möjlig mellan personalstyrka och normal
arbetsvolym uppgår till 5—7.

I polisdistrikt med mindre än 5 ordinarie polismanstjänster har extra ordinarie
poliskonstapelst jänster inte inrättats. Dylika tjänster har inrättats
synnerligen sparsamt i polisdistrikt med 5—7 ordinarie polismanstjänster.
Med hänsyn härtill, upplyser beredningen, råder i landet inte på långt när
den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan dylika tjänster och det
totala antalet inrättade ordinarie polismanstjänster. Antalet inrättade extra
ordinarie poliskonstapelst jänster utgör sålunda endast 1 085, eller 1 på 9,3
ordinarie polismanstjänster.

Det synes beredningen vara realistiskt att såsom norm för förhållandet
mellan extra ordinarie poliskonstapelstjänster och ordinarie polismanstjänster
räkna med i varje fall proportionen 1: G. Härvid förutsättes, att vikariebehovet
i de blivande polisdistrikten till viss del kommer att täckas genom
polismän, som visserligen genomgått konstapelsutbildning men som inte
ännu blivit innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskonstapelstjänster
och därför sannolikt liksom för närvarande kommer att ingå

1 länsvis sammanhållna vikariekadrar.

Enligt beredningens preliminära beräkningar kommer antalet ordinarie
polismanstjänster, avsedda för uteslutande egentlig polisverksamhet, att i
den statliga lokala polisorganisationen uppgå till 9 527. Vid tillämpning
av nyssnämnda norm för beräkning av behovet av extra ordinarie poliskonstapclstjänster
skulle detta kunna uppskattas till i runt tal 1 590 tjänster.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Forslagen i det föregående angående statspolisorganisationens inlemmande i
den statliga polisorganisationen innebär sekundärt, att i runt tal 165 ordinarie
polismanstjänster successivt bör omvandlas till extra ordinarie poliskonstapelstjänster.
Dessa tillsammans med redan inrättade dylika tjänster
utgör 1 250 (1 085 + 165). Det antal extra ordinarie poliskonstapelstjänster
som skulle behöva nyinrättas utgör följaktligen i runt tal 340 (1 590—
1 250). Inrättandet bör enligt beredningens uppfattning kunna ske i huvudsak
inom det kommunala polisväsendets nuvarande personalkostnadsram
hl. a. genom omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariatsoch
förstärkningstjänstgöring till anslag för extra ordinarie poliskonstapelstjänster.

Beredningen räknar med att förhållandena inom polisväsendet med den
nya distriktsindelningen blir sådana, att i samtliga polisdistrikt kommer att
linnas ett kontinuerligt behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Det
synes beredningen därför lämpligast att i personalstaten för varje polisdistrikt
upptaga ett efter antalet ordinarie polismanstjänster lämpligt avpassat
antal extra ordinarie poliskonstapelstjänster, vilkas innehavare i
princip bör stationeras på centralorten. Med hänsyn till arbetsgruppernas
uPPg1fter förefaller det beredningen inte osannolikt att för vikariat på
tjänster i konstapelsgraden vid dessa i allmänhet måste avdelas polismän
med större erfarenhet än den som extra ordinarie poliskonstaplar i allmänhet
besitter. Hinder bör inte föreligga för att på ort där större arbetsgrupp
förlagts fast stationera innehavare av extra ordinarie poliskonstapelstjänst.

För den föreslagna ordningen talar enligt beredningen även det förhållandet,
att inom polisväsendet i princip på samma sätt som för närvarande kommer
att finnas två kategorier av reservpersonal, nämligen dels extra ordinarie
poliskonstaplar, varom här talats, dels polismän, som genomgått konstapelsutbildningen
men som inte är innehavare av i personalstat upptagna
extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Den sistnämnda personalkategorin
synes lämpligen böra anslutas till huvudstyrkorna i landets residensstäder
(motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Det bör ankomma på
länspolischefen att besluta om denna reservpersonals tjänstgöringsförhållanden.

Anlitande av icke polisutbildad personal

Beredningen framhåller att i olika sammanhang under senare år påtalats
det otillfredsställande i att den utbildade polispersonalen på åtskilliga håll
sysslar med uppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i kontorskarriären
eller annan icke polisutbildad personal. Polisväsendets organisationsnämnd
har efter uppdrag av Kungl. Maj :t särskilt utrett frågan om
möjligheterna att befria de inom landsfiskalsorganisationen tjänstgörande
polismännen från dylika uppgifter. Uppdraget redovisades i en den 11 november
1957 dagtecknad promemoria, vilken utvisade, att arbetsuppgifter

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

skulle kunna avlastas polispersonal i en omfattning som enbart inom landsfiskalsdistrikten
motsvarade cirka 210 årsarbetskrafter. Nämnden föreslog,
att statsbidrag skulle utgå för avlöning åt heltidsanställd befattningshavare
för skriv- och kontorsgöromål i polisdistrikt med minst tre ordinarie polismanstjänster,
varav minst en befälstjänst. Förslaget föranledde icke någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Sedan organisationsnämndens undersökning verkställdes, anser beredningen
att förhållandena något förbättrats, men alltjämt fullgöres biträdesgöromål
i stor omfattning av polispersonal.

Ett flertal arbetsuppgifter bör enligt beredningens mening kunna överföras
till personal i kontorskarriären. Bland dessa anges särskilt renskrivnings-
och diarieföringsarbete, förande och omhänderhavande av register av
olika slag, statistikarbete, personalbokföringsarbete, utlämnande av interimsskyltar
och därtill anslutande arbetsuppgifter, mottagande av hittegods samt
mottagande av enkla anmälningar och ansökningar.

Vid arbetsgrupperna anses biträdespersonal också i tämligen stor utsträckning
kunna tagas i anspråk för expeditionstjänst, eftersom råd och anvisningar
alltid kan erhållas från centralorten för den händelse ingen av polismännen
på platsen skulle finnas till hands. Med utgångspunkt häri och
med beaktande av de slutsatser polisväsendets organisationsnämnd ansett sig
kunna dra av sin utredning, har polisberedningen vid bestämmandet av
det lämpliga antalet biträdestjänster vid de mindre polisiära arbetsenheterna
i princip utgått från den av organisationsnämnden förordade beräkningsgrunden,
dvs. att ett heltidsanställt biträde i allmänhet kan antagas bli fullt
sysselsatt vid arbetsgrupp om minst tre polismän. Ovillkorligt krav på att
befäl skall finnas vid arbetsgruppen synes icke böra uppställas. Beslut såväl
i detta hänseende som i frågan huruvida undantag skall ske från huvudregeln
om att ett biträde bör finnas vid en tremannagrupp torde böra träffas
från fall till fall och med hänsyn till de lokala förhållandena.

Självfallet kan en mera exakt bedömning av behovet av kontorspersonal
för arbetsgrupperna och den lokala tillgången på lämplig och villig arbetskraft
för ändamålet småningom leda till inrättande av deltidstjänster i kontorskarriären.
Polisberedningen har emellertid bedömt förutsättningarna i
initialskedet vara sådana, att beredningen för sin del ansett sig inte böra vid
sina beräkningar av detta personalbehov uppta annat än heltidstjänster.

Frågan huruvida gemensamma kanslier för polis- och åklagarmyndigheten
bör anordnas, har beredningen bedömt mot bakgrunden av att åklagarverksamheten
kan väntas centraliseras till tämligen stora arbetsenheter (åklagarmyndigheter)
och att verksamheten i princip inte kommer att utövas från
andra orter än polisdistriktens centralorter. Såväl polis- som åklagarverksamheten
kan därför på cn sådan ort i regel bedömas var för sig inrymma
kontorsgöromål i en sådan omfattning, att intet skulle vara att vinna på att
anordna gemensamma kanslier. På grund av det samband som måste upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

rätthållas mellan åklagare och särskilt den brottsutredande personalen föreslår
polisberedningen i annat sammanhang, att på vissa centralorter skall
stationeras endast en åklagare tillsammans med ett biträde ur kontorskarriären.
I dylika fall kan behov för åklagaren uppkomma av att få anlita den
polisiära kontorsorganisationen på platsen. Några särskilda arrangemang för
en dylik, naturlig samordning synes beredningen inte behöva träffas. Det
bör överlåtas på vederbörande polismästare och distriktsåklagare att närmare
samråda om hur samarbetet skall ordnas.

Vad sålunda anförts utesluter enligt beredningen inte att vissa kontorsrutiner,
t. ex. diarieföring eller annan registrering samt arkivering, med
hänsyn till det nära samband som råder mellan de båda verksamhetsgrenarna
på ett lämpligt sätt samordnas. Utredning härom bör ske i samband med
detaljplaneringen av poliskårernas och åklagarmyndigheternas inre organisation.

Beredningen anför att biträdespersonalen i kontorskarriären på en stationeringsort
helst bör sammanföras till en organisationsenhet. Bl. a. vikariefrågan
kan därigenom lösas smidigare. Endast om särskilda skäl talar därför
bör befattningshavare tjänstgöringsplaceras utanför enheten. Om så sker
bör detta dock inte innebära någon inskränkning i rätten för arbetsledaren
vid den nyssnämnda organisationsenheten att i arbetsutjämnande syfte
disponera även biträden, som tjänstgöringsplacerats vid viss sektion e. d.

I den blivande statliga polisorganisationen kommer arbetet att kunna specialiseras
i större utsträckning än tidigare, anför beredningen. Därigenom
ökas möjligheterna att för arbetsuppgifter, som ligger utanför den egentliga
polisverksamheten, anlita även annan icke polisutbildad personal än sådan
i kontorskarriären. De göromål som i detta sammanhang blir särskilt aktuella
är arrestantbevakning och förpassningar, delgivningar, vård och underhåll
av fordon, radioanläggningar och annan utrustning samt hittegods,
skötsel av fastigheter och lokaler, fotolaboratoriearbete och hästvård.

De nämnda arbetsuppgifterna är till en del föremål för särskilda utredningar.
Några riktlinjer beträffande behovet av personal för uppgifternas
fullgörande m. m. anser sig beredningen därför inte nu kunna ange. Dock
erinras om att behov av särskild personal för fordonsvård av polisväsendets
organisationsnämnd i ett år 1962 till Kungl. Maj :t avgivet yttrande bedömts
föreligga, då fordonsparken omfattar minst ca 15 bilar. I vilken utsträckning
dylika tjänster bör inrättas blir dock beroende av de lokala förhållandena.

Övriga organisationsfrågor

Möjligheterna att åstadkomma en förbättrad övervakning av efterlevnaden
av sjötrafikens regler m. m. är enligt vad beredningen erinrar om för
närvarande föremål för särskild utredning. Vilken inverkan resultatet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

denna kan komma att få på arbetsorganisationen i aktuella polisdistrikt anser
beredningen böra bedömas i ett senare skede av polisberedningens arbete.

Gräns- och skyddsområdesbevakningen anses inte för närvarande påkalla
några särskilda överväganden. Beträffande gränsbevakningen synes dock
kunna ifrågasättas, om den nuvarande samordningen med tullverksamheten
ger önskad effekt. Frågan om den lämpligaste formen för denna bevakning
kan därför sedermera behöva närmare utredas. Organisationen av skyddsområdesbevakningen
i Norrbottens län är jämförelsevis ny och behovet av
personal för bevattningen av områdena finner beredningen i princip böra
beaktas i samband med uppgörandet av personalstater för aktuella polisdistrikt.

Beträffande frågan i vilken omfattning särskilda trafikvakter bör anlitas
för parkeringsövervakning erinrar beredningen om sitt i annat sammanhang
framlagda förslag i ämnet, enligt vilket det skall åvila länsstyrelserna att
vid behov göra framställning om åläggande för kommun att ombesörja
trafikövervakning med särskild personal.

Vad gäller den s. k. jaktpolisen avser polisberedningen vid det fortsatta
personalstatsarbetet att beräkna personal för sådan polisverksamhet
som nu bedrives av jaktpolisen. F. n. finnes i landet fem enligt statens allmänna
avlöningsreglemente inrättade extra tjänster för jaktpoliser, varav
en i vart och ett av Jämtlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt
två i Norrbottens län.

Remissyttrandena

Allmänt

Remissinstanserna ansluter sig i allmänhet till de principer, enligt vilka
beredningen bestämt arbetsfördelningen inom distrikten, indelningen i vaktområden,
valet av stationeringsorter och övriga frågor som äger samband
med arbetsorganisationen inom distrikten. Det övervägande antalet remissinstanser
har också i allt väsentligt godtagit beredningens förslag angående
statspolisorganisationens avveckling.

De invändningar som riktas mot förslaget avser huvudsakligen tillämpningen
i det enskilda fallet av de föreslagna principerna. Sålunda har ett
antal remissinstanser menat att arbetsgrupper bör finnas på vissa orter, däi
någon stationering enligt beredningens mening inte bör förekomma. Andra
har hävdat att på viss ort föreslagen arbetsgrupp inte fått tillräckliga personalresurser.
I några få fall har kritik riktats mot bestämningen av gränserna
för vissa polisdistrikt och vaktområden. Denna kritik, som avser
enskildheterna i beredningens förslag, synes inte vara av beskaffenhet att
böra upptagas till behandling i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964
Polisdistriktsindelningen

Det stora flertalet remissinstanser ansluter sig till beredningens uttalande
att förslaget innefattar ett antal polisdistrikt som måste anses vara alltför
små och att arbetsorganisatoriska skäl inom en snar framtid sannolikt kommer
att framtvinga en översyn av polisdistriktsindelningen. Flera av dessa
remissinstanser beklagar, att inte alla distrikt kunnat ges en tillfredsställande
storlek men uttalar förståelse för att så inte kunnat ske på grund av innehållet
i de direktiv, som beredningen haft att följa. Statskontoret vill sålunda
inte motsätta sig, att den av beredningen föreslagna distriktsindelningen förverkligas,
ehuru det inte förefaller osannolikt att en indelning med lägre
antal distrikt skulle innebära en mera rationell lösning. Förslaget bör enligt
statskontorets mening betraktas som en försöksorganisation och statskontoret
utgår i likhet med beredningen från att distriktsindelningen efter relativt
kort tid kommer att omprövas. Vid sin granskning av beredningens förslag
har föreningen Sveriges polismästare funnit att, i det läge den stora sakfrågan,
polisväsendets förstatligande, nu befinner sig, det skulle vara orealistiskt
och för reformens genomförande olägligt att kräva en ny översyn
av distriktsindelningen. Föreningen anser sig kunna tillstyrka förslaget under
förutsättning att distriktsindelningen snarast efter den 1 januari 1965
blir föremål för den översyn, som ett rationellt polisarbete kräver. Det är
föreningens bestämda uppfattning att ett polisdistrikt i princip bör dimensioneras
så, att arbete för minst 50 polismän bereds. Uttalanden av i stort
sett samma innehåll har gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus
län, polismästarna i Stockholm, Göteborg och Norrköping, föreningen
Sveriges stadsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län, landsfogden i Norrbottens
län samt svenska stadsförbundet anser inte att direktiven bör utgöra
hinder för en mera rationell polisdistriktsindelning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det sålunda oriktigt att genomföra
en distriktsindelning med insikt om att den redan från början inte är
lämplig. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att riksdagen på grundval av
det föreliggande mera genomarbetade materialet bör föreläggas ett förslag
till ändring av riktlinjerna för polisdistriktsindelningen i den mån så behövs
med tanke på att från riksdagens sida dock framhållits, att den inre
organisationen av distrikten och personalens fördelning vore mera betydelsefulla
faktorer än den geografiska omfattningen av distrikten. Denna sistberörda
inställning i organisationsfrågan torde även, såvitt länsstyrelsen kan
bedöma, vara den förhärskande på kommunalt håll. Svenska stadsförbundets
styrelse hävdar, att man redan nu bör taga de fulla konsekvenserna beträffande
polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande och anför
därom följande.

Häremot kan självfallet åberopas riksdagens på statsutskottets utlåtande
grundade uttalande rörande polisdistriktsindelningen och då särskilt anvis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

ningen om att polisberedningen borde pröva möjligheterna till mindre polisdistrikt
än som t. o. in. polisutredningen avsett. Å andra sidan har statsutskottet
självt i samma utlåtande — på tal om polisbevakningen på landsbygden
— uttalat att den inre organisationen av distrikten och personalens
fördelning är av större betydelse än distriktens geografiska omfattning, ett
uttalande som uppenbarligen har generell giltighet så snart man kommer in
på spörsmålet om polisväsendets lokala förankring inom den nya polisorganisationen.
Styrelsen vill därmed fästa uppmärksamheten på att de synpunkter,
som ytterst legat bakom intresset för små polisdistrikt -—• möjligheten
till personlig kontakt med polisledningen, lokalkännedom m. in. —
egentligen icke har med frågan om polisdistriktens storlek att göra i ett
system där dessa synpunkter skall tillgodoses främst genom lämpligt utplacerade
arbetsgrupper, vilka t. o. m. i viss omfattning via delegation avses bli
utrustade med polismyndighetsbefogenheter. Frågan om polisdistriktens
storlek bör således kunna frikopplas från spörsmålet om polisväsendets lokala
service och i stället bedömas helt med hänsyn till möjligheterna att
ordna en tillräckligt slagkraftig rörlig polisstyrka inom distriktet. Styrelsen
skulle därför helst se att man redan nu tar de fulla konsekvenserna beträffande
polisdistriktsindelningen av polisväsendets förstatligande. Om detta
skulle bedömas ogörligt, bl. a. med hänsyn till riksdagens uttalanden i dessa
frågor, vill styrelsen understryka polisberedningens uppfattning att man vid
uppbyggnaden av polisorganisationen i de minsta distrikten bör iakttaga en
viss försiktighet och icke omedelbart binda sig för stora investeringar och
kostnadskrävande anordningar i övrigt, vilka icke kan nyttiggöras vid en
förändring i polisdistriktsindelningen.

Även svenska kommunförbundets styrelse fäster uppmärksamheten på
statsutskottets uttalande att den inre organisationen av distrikten och personalens
fördelning är mera betydelsefulla faktorer än den geografiska omfattningen
av polisdistrikten. Enligt förbundets uppfattning finns anledning att
taga större hänsyn till detta uttalande än vad beredningen ansett sig kunna
göra och även att draga de praktiska konsekvenserna härav i fråga om
distriktsindelningen, som kan föranledas av renodlat organisatoriska synpunkter.

Några remissinstanser har i sina yttranden ansett sig inte kunna dela beredningens
uppfattning om olägenheten av de små distrikt, som beredningen
föreslagit. Landsfogden i Blekinge län anser, att man med hänsyn
till vissa av statsmakternas uttalanden inte kan underlåta att pröva, hur i ett
förstatligat polisväsende ett litet distrikt kan fungera. Man torde därvid
också kunna erhålla bättre jämförelsematerial än som hittills varit fallet
för bedömningen av frågan, hur litet ett distrikt kan vara för att polisslyrkan
i distriktet skall kunna rationellt och effektivt utnyttjas utan hjälp
annat än i undantagsfall från andra distrikt. Till detta uttalande ansluter sig
länsstyrelsen i Blekinge län.

A rbetsorganisationen

Beredningens förslag om vilka arbetsuppgifte r, s o in b ö r u p pdragas
åt arbetsgrupperna, och arbetsfördelningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år J96i

inom polisdistrikten har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Länsstyrelsen i Stockholms lön avvisar dock förslaget att
frågor om undantag från de angivna reglerna om vilka typer av arbetsgrupper,
som skall finnas i vaktområdena, bör avgöras av rikspolisstyrelsen ävensom
förslaget att styrelsen bör besluta om undantag från reglerna om befälsförhållandena
mellan arbetsgrupperna och mellan centralort och arbetsgrupp.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län intar denna ståndpunkt.

Remissinstanserna ansluter sig också till de synpunkter, som enligt beredningens
mening bör vara vägledande vid indelningen av ett
polisdistrikt i vaktorn råden och vid valet av station eringsort.
I fråga om de av beredningen angivna principerna anför
styrelsen för svenska stadsförbundet följande.

Såvitt styrelsen kan finna har beredningen därvid synnerligen noggrant
och fullständigt penetrerat de i detta sammanhang relevanta spörsmålen
och i anslutning därtill redovisat överväganden och förslag, mot vilka icke
torde kunna göras några mera väsentliga erinringar. För styrelsen framstår
det som särskilt värdefullt att beredningen haft till riktpunkt att vid stationeringen
av arbetsgrupper i största möjliga utsträckning söka anknytning
till redan existerande förhållanden beträffande polispersonals placering.
Härigenom kommer polisreformen för allmänhetens stora flertal icke att
medföra någon större omställning.

Med anledning av beredningens uttalande att det efter viss tids erfarenhet
kan bli aktuellt att verkställa indragning av vissa arbetsgrupper anför stvrelsen
följande.

Styrelsen kan väl förstå, att detta kan visa sig motiverat ur en ensidig
polisteknisk—ekonomisk synvinkel men vill understryka, att man vid en
sådan prövning även bör ta vederbörlig hänsyn till det psykologiska och
reella värdet för befolkningen på en ort att ha nära tillgång till en arbetsgrupp.
I anslutning härtill bör framhållas, att det också bör kunna bli tal
om att omplacera och nyinrätta arbetsgrupper vid ändrade förhållanden eller
om erfarenheten skulle visa att man redan från början gjort en felbedömning
i fråga om behovet av arbetsgrupper.

Styrelsen för svenska kommunförbundet kan inte tillstyrka den ytterligare
nedskärning av antalet stationeringsorter, som gjorts av polisberedningen i
förhållande till polisutredningens förslag. Förbundets styrelse anför härom
följande.

Antalet orter med polispersonal uppgår f. n. enligt utredningen till 989 och
föreslås minskat med 470 till 519, d. v. s. 54 färre än vad polisutredningen
föreslagit. Ett betydande antal landskommuner måste med denna långtgående
centralisering bli helt utan polispersonal. Styrelsen anser det i hög
grad betänkligt med den synnerligen radikala nedskärning av antalet polisstationer,
som det här är fråga om. Det finns enligt styrelsens uppfattning
stor risk lör att polisstyrkorna i distrikten successivt kommer att alltmera
enSa8eras för polisuppgifterna i centralorter och andra större tätorter. I
varje distrikt, där arbetskraftssituationen präglas av knapphet eller påtaglig
brist på arbetskraft — ett förhållande som torde komma att råda i flertalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

distrikt — kan en dylik omdirigering av personalresurserna till men för
polisverksamheten på landsbygden komma att äga rum relativt snart efter
förstatligandet. Ju mindre antalet polisstationer är på landsbygden, desto
större risk finns för att en sådan ensidig användning av polispersonalen blir
det praktiska resultatet av den nya polisorganisationen.

Vad beredningen anfört rörande de faktorer, som bör inverka på bestämningen
av personalbehovet inom lokalvaktområden och
vid arbetsgrupper har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av
remissinstanserna. Ett stort antal remissinstanser har i detta sammanhang
dock framhållit att åtskilliga polisdistrikt i dag är underbemannade och
att personalförstärkningar måste komma till stånd om polisen på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Några remissinstanser
vänder sig också mot den grundsats, efter vilken beredningen arbetat,
nämligen att den lokala polisorganisationens ökade effektivitet i princip
bör kunna åstadkommas inom den arbetskraftsram, som nu gäller för det
kommunala polisväsendet. Denna grundsats kan inte godkännas av länsstyrelsen
i Jönköpings län. Enligt länsstyrelsens mening bör, sedan de lokala
arbetsgruppernas styrkor fastställts, huvudstyrkan dimensioneras efter vad
som kan bedömas vara det verkliga arbetskraftsbehovet vid varje huvudstyrka.
Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar, att polisberedningen i vissa fall
byggt sin bedömning av arbetskraftsbehovet på personalstater, som är gamla
och länge varit i behov av revidering. Personaltilldelningen har därför
inte kommit att stå i riktigt förhållande till arbetsbelastningen. — Liknande
uttalanden gör bl. a. länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt
Norrbottens län.

Beredningens förslag och synpunkter avseende arbetsorganisationen
inom polisdistrikten har i allt väsentligt vunnit anslutning
hos det övervägande antalet remissinstanser. Den definition av begreppet
polisverksamhet, som beredningen föreslår, finner sålunda polismästaren
i Stockholm klar och koncis. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner övervägande
skäl tala för beredningens förslag att polisverksamheten organiseras
i skydds- och övervakningsverksamhet samt utredningsverksamhet.

De särpräglade förhållandena i Stockholm, Göteborg och Malmö i fråga
om befolkningens storlek, brottslighetens omfattning in. m. kräver dock
enligt överståthållarämbetet särskilt beaktande. Frågan om den lokala polisorganisationen
i dessa städer bör enligt ämbetets mening upptas till särskild
utredning, varvid största möjliga anknytning till den allmänna polisorganisationen
givetvis bör eftersträvas. Polismästaren i Stockholm anser att
den brottsutredande verksamheten är så betydelsefull och så skiljaktig från
övrig utredningsverksamhet att den för brottsutredning avsedda personalen,
åtminstone i större polisdistrikt, måste sammanföras till en central avdelning,
ställd under särskild ledning. Denna avdelning bör behålla benämningen
kriminalpolis för alt markera att den sysslar med utredningar om
2*— Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

grövre brottslighet. Polismästaren förordar vidare att frågan om möjligheterna
att decentralisera kriminalpolisverksamheten närmare utreds. Även
polismästaren i Göteborg menar att beredningens förslag inte i alla avseenden
kan tillämpas i de allra största polisdistrikten.

Vissa remissinstanser, däribland polismästarna i Västerås och Luleå, föreningen
Sveriges polismästare och Sveriges juristförbund, anför vissa kritiska
synpunkter beträffande beredningens förslag om hur uppgifterna bör
fördelas mellan ordnings- och utredningsavdelningarna samt understryker
att denna fördelning måste anpassas till de lokala förhållandena. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler finner benämningen »skydds- och övervakningsverksamhet»
inte helt lyckad och ifrågasätter om inte »tillsynsverksamhet» vore
en bättre beteckning. Sveriges juristförbund anser att benämningen »skyddsoch
övervakningsverksamhet» är för tung.

Beträffande beredningens uttalande att organisationen inom polisdistrikten
blir smidig och levande endast om den medger en sådan rörlighet, att
tjänsteinnehavarnas intresse för polisarbetet hålles vid makt, förklarar sig
TCO.s statstjänstemannasektion dela beredningens uppfattning i den mån
härmed avses att motverka en alltför ensidig och monoton tjänstgöring. Det
bör emellertid observeras, att även negativa verkningar riskeras om rörligheten
drivs alltför långt med snabba skiften mellan arbetsplatser och arbetsuppgifter.
En i princip mjuk gränsdragning mellan de två verksamhetsgrenarna
inom polistjänsten synes dock tillfredsställande från såväl personal-
som effektivitetssynpunkt.

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna

Förslaget angående statspolisorganisationens avveckling
har framkallat skiljaktiga meningar huvudsakligen endast i vad det
avser behovet av regional trafikövervakning genom särskilda länstrafikgrupper.
Det övervägande antalet remissinstanser, däribland samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelsen i Södermanlands län samt föreningarna Sveriges
landsfogdar och Sveriges polismästare, ansluter sig till beredningens
uppfattning att regional trafikövervakning bör bedrivas i samma omfattning
som hittills.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är det sålunda helt riktigt att beredningen
så hårt engagerat sig för en förbättrad trafikövervakning. Länsstyrelsen
i Uppsala län framhåller, att trafikövervakningen genom de föreslagna
länsvis sammanhållna trafikgrupperna blir den effektivaste. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län delar beredningens åsikt att det för närvarande
inte kan vara lämpligt att uppdela den för trafikövervakning avsedda statspolisen
på de olika polisdistrikten. Länsstyrelsen i Kronobergs län anför
följande.

Ordningsstatspolisens huvuduppgift är trafikövervakning. I framtiden
kommer denna övervakning att kräva allt större arbetsinsats från poli -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

sens sida. För att verksamheten skall bli så effektiv som möjligt bör trafikövervakningen
organiseras såväl lokalt inom distrikten som regionalt
inom länen. Länsstyrelsen tillstyrker att särskilda länstrafikgrupper, lydande
direkt under länspolischefen, organiseras.

Några få remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Södermanlands län och
föreningen Sveriges landsfiskaler, menar att det delade ansvaret för trafikövervakningen
mellan länspolischefen och den lokala polischefen kan föranleda
kompetenskonflikter. Vidare uttalas farhågor för att den lokala polisens
intresse för trafikövervakning kan komma att försvagas. Av de remissinstanser,
som kritiserar förslaget, hävdar bl. a. Kristianstads och
Värmlands läns avdelningar av föreningen Sveriges landsfiskaler att det
över huvud taget inte bör förekomma någon regional övervakning. Andra
menar att sådan övervakning bör ges en mera begränsad omfattning än vad
beredningen föreslagit.

Statskontoret, som tillstyrker beredningens förslag, förutsätter att det
praktiska utfallet av avvägningen mellan polisdistriktens bemanning och
polisstyrkor, som ställs till länspolischefernas förfogande, ingående studeras.
De justeringar ifråga om denna avvägning, som därigenom kan komma
att visa sig behövliga, bör vidtas så snart som möjligt.

Beträffande polisrytteriets framtida organisation har
praktiskt taget samtliga remissinstanser slutit upp kring förslaget om dess
begränsning till Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt. Endast
länsstyrelsen i Östergötlands län, landsfogden i Västernorrlands län och
polismästaren i Norrköping har anmält från förslaget avvikande mening.
Med hänsyn bl. a. till de ofta förekommande publikevenemangen i Norrköping
och länet i övrigt anser länsstyrelsen i Östergötlands län, att rytteriet
i denna stad bör bibehållas. Landsfogden i Västernorrlands län framhåller,
att rytteriet i Sundsvall i icke ringa utsträckning använts för ordningsoch
trafikuppgifter och att det därför även i framtiden föreligger behov
av rytteri i staden.

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att sambandscentraler skall inrättas i länen. Förslaget mottas
med stort gillande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att förslaget tillgodoser
ett mycket stort behov och länsstyrelsen i Östergötlands län betecknar
förslaget som ett utmärkt initiativ.

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring

Endast några få remissinstanser har riktat invändningar mot utredningens
förslag att proportionen mellan extra ordinarie poliskonstapelstj
änster och ordinarie polismanstjänst
e r skall vara 1: 6. Dessa remissinstanser anser, att beredningen underskattat
behovet av extra ordinarie poliskonstapelstjänster. Om fastställda tjänstgöringsplaner
alltid skall kunna upprätthållas oberoende av semestrar och

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

andra ledigheter bör enligt länsstyrelsen i Jönköpings län beräkningsnormen
vara 1:5. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att den planerade
ökade kursverksamheten i olika former kommer att kräva avsevärda ledigheter
med åtföljande besvärliga rubbningar i polisarbetet. Polismästaren i
Luleå menar, att relationssiffran snarare bör understiga än överstiga 5. Föreningen
Sveriges polismästare anser, att tilldelningen av extra ordinarie
tjänster bör vara minst 1 på 5 ordinarie.

Riksrevisionsverket har inte något att erinra mot polisberedningens uttalande,
att de polismän som genomgått konstapelsutbildningen, men som
inte är innehavare av i personalstat upptagna extra ordinarie poliskonstapelstjänster,
lämpligen synes böra anslutas till huvudstyrkorna i landets residensstäder
(motsvarande) och där bilda länens vikariereserver. Ämbetsverket
håller dock före, att nämnda polismän bör betraktas såsom befattningshavare
utan fast stationeringsort, intill dess de blir innehavare av i
personalstat upptagna poliskonstapelstjänster. Föreningen Sveriges polismästare
anför följande.

Beredningen har — enligt föreningens uppfattning fullt befogat — ifråga
om stationeringen förutsatt, att i alla distrikt kommer att finnas ett kontinuerligt
behov av vikariats- och förstärkningspersonal. Enligt föreningens
förmenande bör sådan personal utanför e. o. kadern placeras där förstärkningsbehovet
är mest framträdande och även så, att personalen därigenom
kan få rimlig kontakt med sina hem. En viss utspridning från residensstaden
är därför påkallad. Härför talar även utbildningskravet.

Svenska polisförbundets länskommitté i Östergötlands län anser att de
polisaspiranter, som kommer att erhålla vikariatsförordnanden i de olika
polisdistrikten inom länet, bör ha sin stationeringsort i den centralort, där
moderkåren är förlagd, till dess de erhåller tjänst såsom poliskonstapel i
något polisdistrikt.

Anlitande av icke polisutbildad personal

Vad beredningen anfört om anlitande av icke polisutbildad personal har
i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. I
flera yttranden har man kraftigt understrukit angelägenheten av att polismän
avlastas arbetsuppgifter, som rätteligen bör ankomma på personal i
kontorskarriären eller annan icke polisutbildad personal. Länsstyrelsen i
Uppsala län finner sålunda angeläget, att uppgifter som inte kräver polisiär
utbildning, så långt möjligt överföres till andra befattningshavare än polismän.
Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker att åtskilliga arbetsuppgifter,
som nu handläggs av polismän, i stället kan anförtros personal ur
kontorskarriären. Landsfogden i Blekinge län anser det värdefullt, att beredningen
betonat nödvändigheten av att polisens arbetsuppgifter i största
omfattning rationaliseras till att omfatta uppgifter som har sammanhang
med ordning och säkerhet och att beredningen understrukit nödvändigheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

av att biträdespersonal i tillräcklig omfattning ställes till polisens förfogande
för uppgifter som ej kräver polisutbildning. Polismästaren i Luleå anser det
vara av utomordentlig vikt att uppgifter gallras ut som kan utföras av personal
ur kontorskarriären. Föreningen Sveriges polismästare ställer sig helt
bakom beredningens initiativ i denna del. I brist på erforderlig personal för
fullgörande av kontorsarbete och av beredningen nämnda arbetsuppgifter
utanför kontorsärenden användes nu i alltför stor utsträckning polispersonal
till uppenbart men för det egentliga polisarbetet. Anlitande av icke polisutbildad
personal bör enligt Sveriges juristförbunds mening kunna ske i större
utsträckning än vad som föreslagits av beredningen. Polispersonalen är i
dagens läge väl utbildad men får ofta syssla med göromål, som bättre kan
utföras av kontorspersonal utan men för polisverksamheten. Förbundet
anser därför att vissa enklare utredningar såsom t. ex. lotteriutredningar,
mantalsärenden, kyrkoskrivningar, bilskatteutredningar, bilregistreringsärenden,
radiolicenser etc. bör kunna utföras av kontorspersonal. Ävenså
bör en hel del av de förvaltningsuppgifter, som numera på en del håll fullgöres
av högre polisbefäl, kunna fullgöras av kontorspersonal. — Även polismästaren
i Göteborg ger anvisning på uppgifter för icke polisutbildad personal
och anför.

Icke minst ifråga om polismyndighetsärenden, särskilt handräckningsärenden,
synes det angeläget att tillse, att arbetsuppgifterna icke utföres
av polispersonal i den mån så icke befinnes erforderligt. Utredningar angående
äganderätten till motorfordon, utebliven försäkring av motorfordon
eller om radiolicensbetalning och utredningar i sociala ärenden föranledes
måhända snarare av remissorganens brist på arbetskraft än behovet av utredningar
genom polispersonal.

TCO.s statstjänstemannasektion anför följande.

En princip i beredningens arbete synes ha varit att inom polisorganisationen
skapa förutsättningar för en renodling av arbetsuppgifterna, så att
uppgifter av kameral och kontorsmässig natur i så hög grad som möjligt
friläggs från de polisiära uppgifterna och anförtros personal inom kontorskarriären
och med kameral-administrativt inriktad utbildning. TCO-S delar
denna beredningens uppfattning och vill understryka att dessa funktioner
ges sådana resurser — såväl kvalitativt som kvantitativt — att beredningens
målsättning kan förverkligas. I vissa avseenden ger de framlagda
förslagen icke tillräckligt underlag för en bedömning huruvida sådana förutsättningar
blir för handen.

I motsats till beredningen anser statskontoret det lämpligt att redan vid
den nya distriktsorganisationcns tillkomst anlita deltidsanställd kontorspersonal.
Huruvida ett heltidsanställt biträde i regel blir fullt sysselsatt
vid arbetsgrup]) om tre polismän, synes böra praktiskt prövas innan systemet
mera allmänt genomförs. Även polismästaren i Stocklwlm anser, afl
man bör beakta möjligheterna till deltidsarbete. Speciellt i fråga om registerarbete
har deltidsanställd personal uppvisat goda arbetsresultat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

I detta sammanhang framhåller statskontoret, att man vid avvägningen
av proportionen mellan polispersonal och specialpersonal bör särskilt uppmärksamma
det förhållandet att polispersonal, som på grund av ålder eller
andra anledningar inte är helt lämplig för utförande av vissa av de egentliga
polisgöromålen, ofta med fördel kan anlitas för specialuppgifter —
såsom arrestantbevakning, fotografering och ritarbete — eventuellt efter
särskild utbildning. Det är tänkbart att härigenom en mera ekonomisk och
flexibel polisorganisation kan åstadkommas än om specialpersonal anlitas
i alla de fall specialuppdragens omfattning i och för sig skulle kunna motivera
att så skedde. Även polismästaren i Stockholm framhåller att problemet
om möjligheterna att placera icke fullt arbetsför polispersonal måste
beaktas. — Inom så stora poliskårer, som skall bildas, får man enligt stadsfiskalen
i Skövde räkna med att polismän kan skadas, bli sjuka eller eljest
olämpliga för normal polistjänst. Reträttplatser — sysselsättning som garagepersonal,
vaktmästare, vakt på centralvaktkontor e. d. — måste reserveras
för denna kategori.

Departementschefen

Den lokala polisorganisationen är för närvarande inte tillfredsställande
uppbyggd. En av de allvarligaste bristerna utgör förekomsten av de alltför
många små polisdistrikten. Av landets 554 polisdistrikt har sålunda 393 eller
drygt 70 procent mindre än 10 polismanstjänster. Möjligheterna att i sådana
distrikt upprätthålla effektiv yttre bevakning och god beredskap är starkt
begränsade. Inte heller finns i dessa distrikt tillräckligt underlag för en
ändamålsenlig befälsorganisation eller för anskaffning av tekniska hjälpmedel
i den omfattning som krävs för en effektiv polisverksamhet.

En framträdande brist i organisationen är också den alltför spridda stationeringen
av polismän, vilken bl. a. medför svårigheter att vid kritiska
tillfällen åstadkomma en samlad insats. Poliskårernas organisation är heller
inte rationell. Den nuvarande gränsdragningen mellan ordnings- och kriminalpolisverksamhet
medger inte en ändamålsenlig fördelning av arbetsuppgifterna
och försvårar samordningen av olika polisiära aktiviteter.

Riksdagens principbeslut avser att undanröja svagheterna i den lokala
polisorganisationen. Polisdistrikten skall äga så stor befolkning och sådan
struktur, att polisarbetet inom distriktet bereder sysselsättning för en poliskår
om minst 20 och helst upp emot 50 man. Enligt vad som framhålls i
statsutskottets utlåtande måste man dock under indelningsarbetet allvarligt
pröva möjligheterna till mindre distrikt än vad 1957 års polisutredning föreslagit.
Antalet av utredningen föreslagna distrikt uppgick till 111. Riksdagsbeslutet
innebär vidare, att huvuddelen av personalen i ett distrikt skall
förläggas i en centralort. Förutom den i centralorten placerade huvudstyrkan
skall poliskåren bestå av arbetsgrupper av växlande antal och storlek.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Centraliseringen får dock inte drivas längre än vad som betingas av kravet
på ökad slagkraft hos polisorganisationen. Vad poliskårernas uppbyggnad
beträffar beslöt riksdagen att de skall organiseras med beaktande av polisverksamhetens
grundelement, nämligen yttre verksamhet och utredningsverksamhet.

En av beredningens huvuduppgifter har sålunda varit att utarbeta förslag
till en mera ändamålsenlig polisdistri k tsin delning. Det framlagda
förslaget innebär en minskning av distriktens antal från 554 till 119.
En jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna indelningen med
avseende på poliskårernas storlek utvisar följande.

Antal polisdistrikt med
1— 4 polismän

5—- 9 »

10— 25 *

26— 50 »

51—100 »

över 100 »

F. n. Enligt förslaget
186 —

207 —

107 20

30 46

12 33

12 20

Enligt beredningens mening är ett flertal av de föreslagna distrikten
trots den kraftiga minskningen i antal — alltför små för att man där skall
kunna få till stånd en rationellt bedriven polisverksamhet. De av riksdagen
fastslagna riktlinjerna för distriktsindelningen har emellertid enligt beredningens
mening inte tillåtit en längre gående begränsning av antalet distrikt.
Flertalet remissinstanser har anslutit sig till beredningens uttalande om
önskvärdheten av färre och större polisdistrikt.

Med anledning av vad polisberedningen sålunda anfört om sitt förslag
vill jag framhålla, att förslaget innebär en kraftig minskning av antalet
distrikt och att möjligheterna att höja den polisiära effektiviteten därigenom
avsevärt förbättras. Jag vill också fästa uppmärksamheten på svårigheterna
att nu — innan den nya organisationen börjat fungera — göra en helt tillförlitlig
bedömning i frågan om och i vilken utsträckning en ytterligare begränsning
av distriktens antal är påkallad. Åtskilliga av de spörsmål, som
inverkar på ett sådant bedömande, bör i den nya organisationen bli föremål
för särskild uppmärksamhet. Så är exempelvis fallet beträffande de i vissa
sammanhang uttalade farhågorna för att polismännens person- och lokalkännedom
kan komma att försvagas i stora polisdistrikt. Med hänsyn härtill
och till distriktsindelningens grundläggande betydelse från organisatorisk
synpunkt, förefaller det mig försvarligt att gå fram med viss försiktighet och
att lägga de praktiska erfarenheterna till grund för eventuella ändringar
i den föreslagna indelningen. Jag vill i detta sammanhang också framhålla,
att sammanslagning av polisdistrikt är en mera naturlig och för polisverksamheten
mindre störande åtgärd än en uppdelning av distrikten. I ingångsskedet
bör indelningen därför om möjligt vara så beskaffad, att man
framdeles inte tvingas att dela upp distrikten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Enligt 1962 års principbeslut ankommer det på Kungl. Maj :t att fastställa
distriktsindelningen. Denna synes i huvudsak kunna ske i enlighet med beredningens
förslag. Vissa jämkningar torde dock bli ei-forderliga, bl. a. med
hänsyn till indelningen i kommunblock. Jag vill i detta sammanhang understryka
nödvändigheten av att indelningsfrågan ägnas fortlöpande uppmärksamhet.
Polisdistriktsindelningen liksom andra organisatoriska förändringar
i samband med förstatligandet måste anpassas till de fortgående
befolkningsomflyttningarna, trafikens utveckling, den taktiska utvecklingen
av polisverksamheten samt till alla de övriga förhållanden, som har betydelse
för den polisiära verksamheten.

Beredningens förslag till distriktsindelning innefattar också ett angivande
av distriktens centralorter. Med hänsyn till den av riksdagen fastlagda
principen att distrikten skall byggas upp kring en välbelägen huvudort,
måste valet av centralort ske i direkt samband med distriktsindelningen.
Sambandet i detta hänseende är så starkt att ett godkännande av distriktsindelningen
med få undantag måste sägas innefatta även ett accepterande
av de föreslagna centralorterna. Jag kan därför i allt väsentligt acceptera
beredningens förslag i fråga om val av centralort.

Bestämningen av var arbetsgrupper inom ett distrikt
lämpligen bör vara stationerade måste ske huvudsakligen
utifrån en bedömning av behovet av polisiär bevakning och service på skilda
orter och inom olika områden. Detta behov påverkas av åtskilliga faktorer.
I första hand måste hänsyn tagas till befolkningens storlek. Med stigande
befolkningskoncentration följer som regel ett ökat behov av polismän. Förekomsten
av industrier, nöjeslokaler, militäranläggningar och anstalter av
olika slag måste också beaktas. Avståndet till centralorten och andra stationeringsorter
inverkar även på bedömningen. Anledning att i en ort stationera
polismän är vanligen större om orten har en i förhållande till centralorten
perifert läge än om orten ligger på nära avstånd från centralorten.

Beredningens förslag, som innebär en minskning av antalet stationeringsorter
från 989 till 519, har utformats under beaktande bl. a. av de förhållanden
som jag här i korthet berört. Många av de faktorer, som inverkar på bestämningen
av var arbetsgrupper skall vara placerade, är emellertid underkastade
förändringar. Då en ändamålsenlig fördelning av distriktens personal
har grundläggande betydelse för effektiviteten i polisverksamheten,
finner jag det angeläget att stationeringen noga anpassas till sådana framtida
förändringar. En närmare granskning av beredningens förslag ger anledning
till tveksamhet, huruvida det på vissa orter verkligen föreligger ett
permanent behov av polismän. I fråga om de här avsedda orterna bör frågan
om behållande av stationeringen upptagas till förnyat övervägande sedan erfarenhet
vunnits om den nya organisationens ändamålsenlighet.

I den framtida statliga polisorganisationen skall — till skillnad mot vad
nu är fallet — de polisiära resurserna kunna tas i anspråk oberoende av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

geografiska gränser. Av arbetsorganisatoriska skäl måste gränser dock uppdragas
för de områden, inom vilka olika polisiära enheter normalt skall vara
verksamma. Fördelningen av personalen i ett distrikt på centralort och
andra stationeringsorter påkallar sålunda en indelning av distrikten
i ansvarsområden. En sådan indelning har verkställts av beredningen.
Ansvarsområdet för centralortens huvudstyrka benämns centralvaktområde.
De för arbetsgrupperna föreslagna ansvarområdena har beredningen
givit namnet lokalvaktområde. Beredningen har redogjort för de
principer, som varit vägledande för vaktområdesindelningen. Sålunda har
man bl. a. sökt begränsa antalet sådana områden i ett distrikt till 3 å 4. En
uppdelning i maximalt 6 ä 7 vaktområden har dock ansetts kunna godtagas.
Beredningen har under sitt indelningsarbete även beaktat indelningen i
block för kommunalt samarbete. I varje vaktområde skall finnas en eller
flera stationeringsorter. I en av orterna skall arbetsgruppens föreståndare
äga besluta i vanligen förekommande polismyndighetsärenden. De föreslagna
principerna för vaktområdesindelningen, som i viss mån kan betraktas
som en given följd av distriktsindelningen och personalfördelningen, kan jag
i huvudsak godtaga.

Stort intresse från verksamhetssynpunkt har frågan om hur arbetsuppgifterna
bör fördelas mellan huvudstyrka och arbetsgrupp.
De förhållanden, som inverkar på bedömningen av denna
fråga, beror av omständigheter som kommer att förete betydande variationer.
Särskilt gäller detta i vilken omfattning arbetsgrupperna bör anförtros utredningsarbete.
I de små arbetsgrupperna bör dylika göromål i regel
starkt begränsas till förmån för skydds- och övervakningsverksamhet. I
stora arbetsgrupper bör personalen däremot ombesörja även mera kvalificerade
och omfattande utredningar. Inom ort där arbetsgrupp är förlagd
bör den i princip ensam svara för all skydds- och övervakningsverksamhet.
Om och i vad mån gruppen skall utsträcka denna verksamhet även till kringliggande
områden beror närmast på förhållandet mellan huvudstyrkans och
arbetsgruppens personella och materiella resurser. Därest huvudstyrkans
resurser inte medger att verksamheten i nämnvärd grad utsträcks till områden
utanför centralorten, kan det vara befogat att låta arbetsgruppens personal
ombesörja skydds- och övervakningsverksamhet inom ett relativt vidsträckt
område.

Med hänsyn till vad jag här anfört och till de övriga omständigheter av
skilda slag, som inverkar på arbetsfördelningen, finner jag det inte möjligt
att fastställa strikta regler för hur uppgifterna skall fördelas. En strävan
bör dock vara att åstadkomma en uppgiftsfördelning i enlighet med de riktlinjer,
som beredningen angivit och som väsentligen innebär, att betydelsefulla
uppgifter beträffande distriktet i sin helhet uppdrages åt den i centralorten
stationerade huvudstyrkan. Enligt beredningens mening bör så ske i
fråga om utredningar av sådan svårighetsgrad eller omfattning att de inte kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

eller lämpligen bör utföras av personal i arbetsgrupper. Vidare bör åt huvudstyrkan
uppdras att ombesörja trafikövervakning och annan yttre verksamhet
inom hela distriktet. I stationeringsort och dess närmaste omgivningar
skall sådan verksamhet dock åligga arbetsgruppen. Huvudstyrkan
skall vidare med avseende på hela distriktet ensam eller tillsammans med
personal från arbetsgrupp svara för erforderliga styrkekoncentrationer. Personal
i huvudstyrkan skall också slutligt handlägga de polismyndighetsärenden,
beträffande vilka beslutanderätten inte delegerats till föreståndare
för arbetsgrupp, samt svara för den allmänna förvaltningstjänsten i distriktet.

En betydelsefull uppgift i samband med omorganisationen är att rätt
fördela personalen på olika stationeringsorter. Riktpunkten
i detta arbete är att stationeringsorterna skall ha så stor andel av
den tillgängliga personalen, som svarar mot arbetsbördan i vaktområdet.
Hänsyn måste här tas till i huvudsak samma faktorer, som påverkat bestämningen
av var arbetsgrupper bör vara placerade — befolkningskoncentrationen,
förekomsten av anstalter av olika slag o. s. v. Beredningens förslag
till personalfördelning har utarbetats på grundval av dylika lokala förhållanden.
Bedömningen har också grundats på uppgifter som beredningen införskaffat
från polisdistrikten. Vidare har till beredningens förfogande stått
allt det uppgiftsmaterial, som polisväsendets organisationsnämnd under
årens lopp inhämtat bl. a. i samband med nämndens organisationsundersökningar.

Ett stort antal remissinstanser har framhållit att polisstyrkorna på vissa
orter är otillräckliga och att personalförstärkningar måste komma till stånd,
om polisen på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter.
I anledning härav vill jag anföra följande. Polisberedningen har arbetat
inom den arbetskraftsram vad avser polispersonal som gäller för närvarande.
Denna ram har kommunerna själva fastställt genom egna tidigare beslut
om personaldimensionering och bör således anses vara tillfredsställande
från kommunal synpunkt. Även om polispersonalens numerär inte ökas i
samband med reformen kommer emellertid ett flertal åtgärder att innebära
en reell och väsentlig förstärkning av den befintliga personalens effektivitet.

För det första gäller enligt nuvarande statsbidragsregler att statsbidrag
inte lämnas till lön åt personal i kontorskarriären. Begränsningen i bidragsgivningen
har i fråga om landsbygdsdistrikten haft till följd, att tjänster för
biträdespersonal inte inrättats i önskvärd omfattning. Denna hämmande
inverkan på polisverksamhetens rationalisering kommer att upphöra i samband
med förstatligandet. Genom att anställa biträdespersonal i tillräcklig
omfattning blir det möjligt att befria polismännen från enklare göromål
och att helt utnyttja deras arbetskraft för renodlat polisiära uppgifter.

Vidare kommer jag senare att förorda att en del av polisens förpassningsuppgifter
m. m. överförs till fångvårdspersonal. Även denna åtgärd kan be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

räknas avlasta den nya polisorganisationen arbetsuppgifter. Jag vill också
fästa uppmärksamheten på att exekutionsuppgifter inte kommer att belasta
den framtida polisorganisationen och att arbetsgrupperna i betydande omfattning
kommer att befrias från utredningsverksamhet. Slutligen kommer,
enligt vad jag i annat sammanhang föreslår, polisens resurser vad avser
motorfordon och teleförbindelser att kraftigt förstärkas. Dessa omständigheter
och de med hela organisationsförslaget sammanhängande ökade möjligheterna
att snabbt och utan omgång erhålla bistånd från centralortens
huvudstyrka och andra polisiära enheter måste givetvis beaktas vid bedömningen
huruvida en på viss ort stationerad polisstyrka är tillräcklig.

I detta sammanhang bär också framhållas, att möjligheterna att uppnå
ökad effektivitet i polisverksamheten inte enbart är beroende på personaltillgången.
Stora vinster i effektivitetshänseende kan åstadkommas genom
åtgärder särskilt i fråga om patrulleringstjänstens fullgörande. Vid olika
tillfällen har sålunda framhållits att de patrullerande polismännen inte i
önskvärd omfattning är inriktade på bekämpningen av inbrott, tillgrepp av
motorfordon och andra brott av mera allvarligt slag, som kan förhindras
genom en intensiv övervakning. I detta sammanhang har hänvisats till den
aktivitet, som polisen i andra länder utvecklar i detta hänseende. Det bör
enligt min mening med kraft understrykas att de patrullerande polismännens
verksamhet inte är begränsad till att avse efterlevnaden av ordningsföreskrifter
av skilda slag utan att deras verksamhet i princip omfattar samtliga
de uppgifter, som polisen har att taga befattning med. Den patrullerande
verksamheten är över huvud taget förtjänt av en större uppmärksamhet
och en högre värdering än vad som nu vanligen är fallet. Säkerheten till
person och egendom beror i väsentlig mån på vad som kan åstadkommas för
att höja effekten i denna verksamhet.

De patrullerande polismännens fördelning till tjänstgöring måste så nära
som möjligt anpassas till de tids- och lokalmässiga variationerna i bevakningsbehovet.
Att så sker och att verksamheten över huvud taget planlägges
med omsorg är av grundläggande betydelse i strävandena att rätt utnyttja
den för patrullering tillgängliga personalen. Det måste därför bli en väsentlig
uppgift för polischeferna att samla informationer om de händelser och
de förhållanden i övrigt i distrikten, som påkallar polisiär uppmärksamhet.
I de stora distrikt, som kommer att skapas, måste planläggningsarbetet ske
på grundval av metodiskt samlade uppgifter om förhållandena i distriktet.

När det gäller patrulleringstjänstens fullgörande är det av största vikt att
polismännen besitter tillräckliga kunskaper, vilket är eu förutsättning för
ett säkert och aktivt uppträdande. Med anledning härav har 19G2 års polisutbildningskommitté
givits direktiv att utforma ett program bl. a. för polismännens
vidareutbildning. Man kan alltså förvänta sig att de förslag, som
kommittén skall lägga fram, kommer att leda till en förbättrad kunskapsnivå
hos polismännen. Det synes vidare angeläget att de patrullerande polis -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

männen hålls fortlöpande underrättade om brott, ordningsstörande händelser
och andra förhållanden av polisiärt intresse, som inträffat i deras verksamhetsområde,
och att direktiv och anvisningar lämnas dem i tillfredsställande
omfattning. Ledningen av den patrullerande verksamheten bör
därför förstärkas. Jag vill i detta sammanhang vidare hänvisa till vad polisberedningen
anfört om angelägenheten av att den yttre verksamheten aktiveras
och stimuleras. En ökad aktivitet har givetvis betydelse även ur trivselsynpunkt
då den bidrar till att bryta det monotona i patrulleringstjänsten.

En aktivare patrulleringstjänst kan beräknas bli av särskild betydelse
för att skapa större säkerhet i trafiken. Jag vill understryka att trafikövervakningen
är en väsentlig arbetsuppgift för varje patrullerande polisman
och inte endast för sådan personal, som särskilt avdelats för uppgiften. Åtskilliga
erfarenheter ger klart vid handen att en förstärkt trafikövervakning
leder till ett färre antal trafikolyckor. Det är därför min övertygelse att polismännen
kan bidra till ökad trafiksäkerhet genom att ägna trafiken skärpt
uppmärksamhet och oftare ingripa mot de många felhandlingar av skilda
slag, som trafikanterna gör sig skyldiga till. Den höga frekvensen av olovlig
korning och onykterhet i trafiken gör det vidare angeläget att polismännen
rutinmässigt kontrollerar förares körkortsinnehav och nykterhetstillstånd.

En god lokal- och personkännedom underlättar polismännens arbete. Vad
lokalkännedomen beträffar får den inte begränsas till att avse sådana kunskaper,
som har betydelse för polismannens möjligheter att besvara allmänhetens
förfrågningar. Han bör också ha den mera ingående lokalkännedom,
som krävs för att han skall kunna verka effektivt i brottsförhindrande
och brottsuppdagande syfte. Han bör med andra ord veta belägenheten av
och vara väl orienterad i lokaler, där värdefull egendom förvaras o. s. v. Beträffande
personkännedomen är det väsentligt att polismannen håller god
kontakt med taxiförare, portvakter och andra yrkesutövare, som har rika
tillfällen att göra observationer av intresse för polisens verksamhet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att den övervakningsmetod
användes, som med hänsyn till lokala och andra förhållanden ger det
bästa utbytet. En metod som ofta innebär betydande fördelar, främst i
vissa större städer, är systemet med s. k. kvarterspolisverksamhet. Denna
form av övervakning innebär i korthet, att polismannen tilldelas ett ansvarsområde,
inom vilket han stadigvarande tjänstgör under längre tid för att
därigenom få möjlighet att förvärva en ingående kunskap om alla de förhållanden
i området, som har polisiärt intresse. Eu annan övervakningsmetod
är den s. k. gruppbevakningen, som innebär att polismännen sammanföres
i arbetsgrupper under ledning av ett polisbefäl. Båda dessa bevakningsformer
har med gott resultat redan praktiserats i några större polisdistrikt.

Genom skilda slag av hjälpmedel kan patrulleringstjänsten vidare göras
mera effektiv och mindre påfrestande för polismännen. Jag vill här särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

erinra om det växande behovet av bilar som hjälpmedel i bevakningstjänsten.
Bilpatrulleringen ger ökade möjligheter för polismännen att inskrida mot
förseelser i den rörliga trafiken. Bilstöldernas omfattning och det förhållandet
att inbrottstjuvar i allt större utsträckning begagnar motorfordon
som transportmedel till och från brottsplatser, påkallar också uppmärksamhet
i detta hänseende. Bilen ger polismannen möjlighet att snabbt förflytta
sig över stora områden. Är bilen utrustad med radio, kan ständig kontakt
upprätthållas med polisbefälet. Vad jag bär anfört om bilpatrulleringens
fördelar innebär inte något fördömande av den traditionella fotpatrulleringen.
Denna övervakningsform måste självfallet bibehållas och har sin
givna funktion framför allt i områden med sammanträngd befolkning.

Den omständigheten att de patrullerande polismännen tilldelas bilar som
hjälpmedel i bevakningstjänsten föranleder i princip inte någon förändring
i de tjänstgöringsuppgifter, som åligger en patrullerande polisman. Då polismännen
inte tages i anspråk för utryckningar eller andra liknande uppdrag,
som meddelats dem per radio, skall de ägna uppmärksamhet åt alla de förhållanden
och händelser, som har polisiärt intresse. Den bilburna polispersonalen
får inte betraktas som en beredskapsstyrka, vilken skall träda i verksamhet
endast vid tillfällen, då deras tjänster påkallas per radio. I all den
utsträckning så är möjligt och lämpligt bör polismännen kombinera bilpatrulleringen
med patrullering till fots.

När det gäller polisens bilar synes det vara förenat med betydande fördelar
om bilar för trafikövervakning och annan övervakningstjänst är utmärkta
på ett iögonfallande sätt, såsom för närvarande är fallet med de
bilar statspolisen använder för trafikövervakning. Allmänheten blir härigenom
uppmärksammad på förekomsten av polis, vilket ökar den preventiva
effekten. Personer, som av en eller annan anledning behöver hjälp, har
lättare att upptäcka polismännen och att påkalla deras bistånd. Genom att
utmärka bilarna ökas också polismännens möjligheter att i brådskande fall
snabbt ta sig fram i trafiken.

Ett värdefullt hjälpmedel i polistjänsten är polishundar som dessutom
skänker polismannen ett gott personligt skydd. I svårbemästrade situationer
ger hunden ökade möjligheter att genomföra ett gripande eller annan tjänsteåtgärd.
Vid efterforskningen av personer och gods är hunden till ovärderlig
nytta. Ett ökat och mera rationellt utnyttjande av hundar bör därför enligt
min mening leda till högre effektivitet i polistjänsten.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att de tidigare nämnda organisatoriska
förändringarna, ett ökat utnyttjande av motorfordon och
andra hjälpmedel ävensom vissa andra reformer i fråga om polisverksamhetens
bedrivande kommer att innebära eu inte obetydlig förstärkning av
de polisiära resurserna. Jag anser mig därför böra tillstyrka att polispersonalen
dimensioneras i enlighet med beredningens förslag.

Vid polisväsendets förstatligande skall statspolisorganisationen avvecklas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

Ett särskilt spörsmål som beredningen i detta sammanhang haft att taga
ställning till gäller frågan hur man inom ramen för de av riksdagen
uppdragna riktlinjerna lämpligen bör fördela de för statspolisorganisationen
avsedda tjänsterna.

Särskilt intresse i detta sammanhang har frågan i vilken omfattning det
även i framtiden föreligger behov av sådan regionalt bedriven trafikövervakning,
som nu utövas av ordningsstatspolisen. Beredningen, som ingående
övervägt detta problem, förordar, att man genom inrättande av särskilda
länstrafikgrupper sörjer för en regional övervakning i samma omfattning
som hittills. Det övervägande antalet remissinstanser ansluter sig
till en sådan lösning. Själv vill jag tillstyrka förslaget i denna del. Trafikövervakningen
utgör ett av de verksammaste medlen i kampen för en
högre säkerhet i trafiken och har efter hand som motorfordonsbeståndet
ökat och trafikolyckornas antal skjutit i höjden blivit en utomordentligt
angelägen uppgift för polisen. Den verksamhet, som nu bedrivs av ordningsstatspolisen,
har klart påvisat värdet av regionala arbetsenheter, bestående av
specialutbildad och med goda hjälpmedel utrustad polispersonal med särskild
uppgift att övervaka trafiken. Splittrades dessa resurser på de olika
distrikten skulle detta enligt min mening innebära risk för att trafikövervakningen
i landet komme att försvagas. Den omständigheten att personalen
i trafikgrupperna i första hand skall syssla med trafikövervakning befriar
den självfallet inte från skyldighet att ingripa om den uppmärksammar
förhållanden som utan att röra trafiken kräver polisåtgärd.

I samband med statspolisorganisationens avveckling aktualiseras också
frågan om polisrytteriets stationering och dimensionering. Erfarenheterna
av rytteriets användning i polistjänst ger vid handen, att det har sin största
betydelse som medel att skingra folksamlingar, som stör ordning och säkerhet.
Behovet av rytteri är stort även vid bevakning av vidsträckta park- och
skogsområden, dit många människor söker sig för vila och rekreation och
där vålds- och sedlighetsbrott inte sällan förövas.

Här angivna förhållanden, som alltså i första hand motiverar hållande av
polisrytteri, gör sig särskilt starkt gällande i Stockholm, Göteborg och Malmö.
I andra städer har man normalt inte att räkna med sådana förhållanden,
som kräver tillgång till rytteri. Med hänsyn härtill och till de höga kostnaderna
för hållande av rytteri finner jag det lämpligt att såsom beredningen
föreslagit begränsa stationeringsorterna för polisrytteri till Stockholm,
Göteborg och Malmö.

Efter en beräkning av det antal hela årsarbetskrafter, som disponeras för
statspolisverksamhet, har beredningen funnit att 668 ordningspolismanstjänster
och 218 kriminalpolismanstjänster bör fördelas på olika organisationsenheter
inom polisväsendet.

Av ordningspolismanstjänsterna har tre tjänster för polisbefäl av polisberedningen
upptagits i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

havarna av dessa tjänster föreslås skola ställas till rikspolisstyrelsens förfogande
med huvudsaklig uppgift att samordna trafikövervakningen i landet.
Beredningen föreslår vidare, att sammanlagt 22 tjänster för polisbefäl ställs
till förfogande för att tillgodose länspolischefernas behov av biträde vid fullgörandet
av operativa ledningsuppgifter. Tjänsterna avses skola upptagas i
personalstaten för den poliskår, vars huvudstyrka är förlagd till residensstaden.
För länstrafikgrupper skall disponeras 604 tjänster. Länstrafikgrupperna
skall vara direkt underställda länspolischefen och föreslås stationerade
på i huvudsak de orter, där ordningsstatspolis för närvarande är förlagd.
Tjänsterna upptages i personalstaten för den poliskår, där länstrafikgruppen
är stationerad. Återstående 39 ordningspolismanstjänster avses för
polisrytteri i Stockholm, Göteborg och Malmö och har av beredningen upptagits
i personalstaterna för dessa städers poliskårer.

Av de 218 kriminalpolismanstjänsterna skall enligt beredningens förslag
23 tjänster upptagas i personalstaten för Stockholms polisdistrikt. Innehavarna
av dessa tjänster skall biträda rikspolisstyrelsen i dess uppgift att
samordna utredning och spaning beträffande viss riksomfattande brottslighet.
Sammanlagt 66 tjänster tillförs huvudsakligen vissa centralorter, som
genom den nya distriktsindelningen kommer att ingå i områden, där ltriminalstatspolis
för närvarande är verksam. Återstående 129 kriminalpolismanstjänster
tillförs huvudsakligen residensstädernas poliskårer. I den utsträckning
länspolischefen bestämmer skall enligt beredningens förslag befattningshavarna
ställas till förfogande för utredning av svårare brottslighet i de
mindre distrikten i länet.

För egen del finner jag de av beredningen föreslagna grunderna för fördelningen
av de för statspolisverksamheten avsedda tjänsterna ändamålsenlig.
Jag biträder även de förslag i övrigt, som beredningen framlagt beträffande
statspolisorganisationens avveckling.

Arbetsorganisationen i de blivande polisdistriktens
huvud styr kor måste byggas upp på sådant sätt, att den i möjligaste
mån tillgodoser kraven på ett bättre samarbete mellan olika arbetsenheter,
en högre grad av specialisering och en större aktivitet inom vissa
verksamhetsgrenar.

Åtskilliga förvaltningsgöromål, som nu fullgörs av kommunala organ,
kommer sålunda att överföras till den lokala polisorganisationen. Socialpolisarbete
och annan utpräglat brottspreventiv verksamhet måste intensifieras.
Betydelsen av ett förtroendefullt förhållande till allmänheten kräver
särskilda insatser, bl. a. i syfte att bättre informera allmänheten om polisen
och dess uppgifter. Brottsplatsundersökningar och annan teknisk utredning
i samband med brott måste eftersträvas i större omfattning och ske med
större omsorg än hittills o. s. v.

Beredningens förslag till principorganisation innebär att polisverksamheten
arbetsorganisatoriskt indelats i skydds- och övervakningsverksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

och utredningsverksamhet. Patrullering, socialpolisverksamhet, allmän spaning
och annan »yttre verksamhet» sammanförs härigenom i en avdelning
— ordningsavdelningen. Praktiskt taget allt utredningsarbete skall fullgöras
inom en utredningsavdelning, uppdelad på en kriminalsektion för strafflagsbrottsligheten
och en allmän sektion för övrig utredningsverksamhet.
På ett centralt ledningsorgan inom distriktet ankommer bl. a. att planlägga
den brottspreventiva verksamheten och sörja för den externa informationen.
Polisstyrkornas varierande storlek och hänsynen till särskilda lokala förhållanden
kan föranleda avsteg från vad som föreslagits. Ehuru förslaget
närmast är utformat med tanke på centralorternas huvudstyrkor, bör det
också kunna tjäna till ledning vid organisationen av de större arbetsgrupperna.
Vad beredningen sålunda föreslagit kan jag biträda.

Brottslighetens tilltagande mobilitet har framkallat ett ökat behov av samordnad
spaning. Sådan spaning kommer att underlättas i den framtida polisorganisationen
bl. a. genom tillkomsten av större distrikt, en bättre förbindelsetjänst
och en högre polisiär beredskap. Jag vill i detta sammanhang
också erinra om den i det följande närmare berörda skyldigheten för rikspolisstyrelsen
att svara för den samordnade spaningen beträffande vissa
slag av brott.

I sådana fall, då spaningen måste utsträckas över stora områden, är det
angeläget att de polisiära aktionerna inledes snabbt. I detta syfte måste
larmplaner upprättas, som anger hur meddelanden av skilda slag skall spridas.
För att bl. a. skapa garantier för en hög beredskap har beredningen
föreslagit, att sambandscentraler inrättas i residensstädernas poliskårer.
Lokalmässigt skulle de anslutas till expeditionen för radio och
telex, där passning dygnet runt kan anordnas.

Jag ansluter mig till detta förslag, som livligt tillstyrkts av remissinstanserna.
Såsom beredningen framhållit bör även andra angelägna uppgifter
lämpligen kunna uppdragas åt sambandscentralen, såsom att besluta om
kortfristiga spaningsåtgärder intill dess ledningen av spaningen övertagits
av annan ansvarig instans.

För att hålla polisorganisationen intakt under tider, då innehavarna avordinarie
tjänster har semester eller annan ledighet, krävs polispersonal
för vikariats- och förstärkningstjänstgöring. Enligt
av Kungl. Maj :t tidigare utfärdade anvisningar bör tjänster för sådan personal
inrättas enligt proportionen en extra ordinarie poliskonstapelstjänst
på 5—7 ordinarie polismanstjänster. Detta personalförsörjningssystem har
gett stadga åt polisarbetet ute i polisdistrikten främst därigenom att den tid
som åtgår för arbetsuppgifter, som normalt måste och skall utföras, har
kunnat inläggas på tjänstgöringsplaner.

Den av Kungl. Maj :t förordade proportionen mellan ordinarie och extra
ordinarie polismän har emellertid hittills inte uppnåtts. Antalet inrättade
extra ordinarie poliskonstapelstjänster utgjorde sålunda den 1 juli 1963
endast 1 085 eller 1 på 9,3 ordinarie polismanstjänster.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Beredningen har i sitt betänkande redovisat en preliminär beräkning av
antalet polismanstjänster. Sedan betänkandet avlämnats, har beredningen
utarbetat förslag till organisationsplaner för distrikten och i samband därmed
slutligt beräknat antalet polismanstjänster. Enligt organisationsplanerna,
vilka överlämnats till departementet, uppgår antalet ordinarie polismanstjänster
i den statliga lokala polisorganisationen till i runt tal 10 000.

Det är givetvis förenat med svårigheter att ange det exakta behovet av
tjänster för vikariepersonal i en större, fullt utbyggd arbetsenhet. I likhet
med beredningen finner jag det önskvärt att -— i varje fall i de största
distrikten — extra ordinarie poliskonstapelstjänster inrättas i sådan omfattning
att proportionen 1: 6 uppnås. Med hänsyn till att den ökade effektiviteten
i princip måste åstadkommas inom gällande arbetskraftsram, kan jag
emellertid endast förorda proportionen 1 extra ordinarie poliskonstapelstjänst
på 7 ordinarie polismanstjänster. För att åstadkomma denna relation
måste i runt tal 100 extra ordinarie poliskonstapelstjänster nyinrättas. Såsom
beredningen framhållit bör detta antal tjänster kunna inrättas i huvudsak
inom det kommunala polisväsendets nuvarande kostnadsram, bl. a. genom
omvandling av anslag för bestridande av kostnader för vikariats- och
f örstärkningstj änstgöring.

Extra ordinarie poliskonstapelstjänster bör upptagas i polisdistriktens
personalstater och deras innehavare stationeras på centralorten eller på ort,
där större arbetsgrupp är förlagd.

Jag har tidigare nämnt, att polismän i betydande omfattning tvingas taga
befattning med göromål, som rätteligen bör utföras av personal i kontors
karriären. Det finns alltså för närvarande ett stort behov av sådan
personal. Därtill kommer att den nya organisationen genom en bättre funktionsfördelning
ger ökade förutsättningar för anlitande av biträdespersonal.
Sammandragningen av polismän i större arbetsgrupper medför en sådan
koncentration av biträdesgöromål, som motiverar inrättandet av tjänster för
personal i kontorskarriären. I likhet med beredningen vill jag också fästa
uppmärksamheten på att expeditionstjänst och andra uppgifter, som hittills
fullgjorts av polismän, i den nya organisationen utan olägenhet kan anförtros
biträdespersonal.

Regionala polisorganisationen

Utredningsarbete m. in.

Beträffande den regionala polisorganisationen anförs i 1962 års principproposition,
att den högsta ledningen av polisverksamheten bör vara förlagd
i länen till länsstyrelserna och i Stockholm till överståthållarämbetet.

Vad gäller organisationen på länsplanet framhålls i propositionen, att länspolischefen
bör ges ställning som tjänsteman i länsstyrelsen men med full
självständighet i fråga om den operativa ledningen. I sistnämnda hänseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

bör länspolischefen äga på eget ansvar rekvirera förstärkning till länets
poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid får tjänstgöra
utom länet. Det betonas att en viktig uppgift för länspolischefen blir att utöva
ledningen av den verksamhet, som sträcker sig över flera distrikt, och som
exempel på sådan verksamhet nämns trafikövervakning.

Som länspolischefens tjänstebenämning föreslås i propositionen titeln
länspolischef, som anses ge ett klart besked om befattningshavarens arbetsuppgifter
och verksamhetsområde.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen avser
inte Stockholms stad. Det framhålls även att en viss särreglering beträffande
Göteborg och Malmö kan komma i fråga.

Inte heller beträffande Gotlands län kan man enligt propositionen följa
de allmänna riktlinjerna för den regionala polisorganisationen. Gotlands
län bör utgöra ett polisdistrikt med polismästaren stationerad i Visbv, och
något behov av särskild länspolischef anses inte föreligga i detta län. Åt
polismästaren bör uppdragas att biträda länsstyrelsen i polisfrågor.

I propositionen uttalas, att det även på det regionala planet kunde övervägas
att ge utrymme åt lekmannaelement i polisorganisationen. Det framhålls
emellertid i propositionen att denna fråga f. n. behandlas av länsförvaltningsutredningen
i ett vidare sammanhang, varför frågan tills vidare
lämnas öppen.

Vad i propositionen anförts om den regionala polisorganisationen föranledde
ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Statsutskottets utlåtande
antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen sägs, att det bör närmare övervägas, vilka
ärenden länspolischefen skall handlägga i länsstyrelsen och i vilken
omfattning han skall handla på eget ansvar. Vidare bör undersökas, vilka
organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande i länsstyrelsen
kräver och vilken arbetskraft, som bör ställas till hans förfogande. Beredningen
bör i nämnda hänseenden samråda med länsförvaltningsutredningen.
Beredningen bör även överväga, vilka särregler för den regionala organisationen,
som kan vara erforderliga för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Polisberedningens förslag till regional polisorganisation läggs fram i två
särskilda betänkanden. I betänkande nr 2 behandlas polisorganisationen på
länsplanet med undantag för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö,
som behandlas i betänkande nr 12.

Över betänkande nr 2 har efter remiss utlåtande avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, länsförvaltningsutredningen, länsindelningsutredningen
och riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från
statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Till yttrandet från statsåklagaren
i Stockholm har fogats yttrande från åklagarmyndigheten i Stockholm.
Vidare har utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna
i samtliga län. överståthållarämbetet har bifogat yttrande från polismästaren
i Stockholm. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

den från samtliga landsfogdar utom landsfogdarna i Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Kristianstads, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands
och Jämtlands län, vilka sistnämnda med undantag av landsfogdarna
i Kalmar och Örebro län deltagit i vederbörande länsstyrelses handläggning
av ärendet. Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttrande från länsavdelningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler och länsstyrelserna i Västmanlands
och Norrbottens län har bifogat yttranden från poliskamrarna i
Västerås respektive Luleå. Vidare har länsstyrelsen i Östergötlands län bifogat
yttranden från svenska polisförbundets länskommitté, polismästarna
i Linköping och Norrköping samt länsavdelningen av föreningen Sveriges
landsfiskaler. Yttranden har dessutom avgivits av landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S) efter samråd med TCO och de anslutna förbunden, svenska polisförbundet,
statstjänstemannaförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
vidare av Sveriges akademikers centralorganisation samt föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.

Över betänkande nr 12 har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, överståthållarämbetet, som bifogat yttrande från
polismästaren i Stockholm, länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och
Bohus län, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, föreningarna Sveriges
polismästare, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler samt Sveriges
juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet. Föreningen
Sveriges landsfiskaler har vid sitt remissvar fogat yttrande från
Göteborgs och Bohus läns avdelning av samma förening.

Polisberedningen

Undersökning hos lunsstgrelser och landsfogdar

För att erhålla underlag för sina överväganden av vilka ärenden länspolischefen
skall handlägga i länsstyrelsen, i vilken omfattning han skall
handla på eget ansvar, vilken arbetskraft som bör ställas till hans förfogande
och vilka organisatoriska förändringar länspolischefens inordnande
i länsstyrelsen kräver har polisberedningen gjort vissa undersökningar hos
länsstyrelserna och landsfogdarna. Sålunda hemställde beredningen under
hösten 1962 till länsstyrelserna i samtliga län utom Gotlands län att låta
verkställa arbetstidsstudier rörande vissa grupper av ärenden, vilka handlades
vid länsstyrelserna under december månad 1962 och januari manad
1963, samt lämna uppgift om totala antalet ärenden av ifrågavarande slag
under åren 1960, 1961 och 1962. I samband härmed anmodades länsstyrelserna
att angiva vilka av de uppräknade ärendena som enligt deras uppfattning
var av sådan natur att de borde kunna överföras till eu särskild
organisatorisk enhet under länspolischefen samt alt komplettera uppräkningen.
Vidare anhölls om redogörelse för länsstyrelsernas uppfattning om

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

hur den ifrågasatta organisatoriska enheten lämpligen borde utformas samt
om en uppskattning av vad den ekonomiska administreringen av polisväsendet
kunde komma att innebära i arbetshänseende för länsstyrelserna efter
förstatligandet.

Vid samma tid anhöll beredningen hos landsfogdarna (utom landsfogden
i Gotlands län) att även dessa skulle låta verkställa en arbetstidsstudie rörande
sin verksamhet som länspolischefer under januari månad 1963 samt
att de i samband därmed skulle lämna uppgift om vilka typer av polisärenden
och antalet ärenden av varje typ som handlagts på landsfogdeexpeditionen
under år 1962. I anslutning till arbetstidsstudien fick landsfogdarna
redogöra för dels huruvida de ansåg resultatet av den verkställda arbetstidsstudien
utgöra ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under
årets månader och dels huruvida de ansåg att den tid de under undersökningsperioden
kunnat ägna åt länspolischefsuppgifterna varit tillräcklig. Vidare
tillfrågades landsfogdarna om personalen på respektive landsfogdeexpeditioner
och hur dess arbetstid uppskattningsvis var fördelad mellan polis-
och åklagaruppgifter. Slutligen lämnades landsfogdarna tillfälle att redogöra
för sin uppfattning om vilka av de nuvarande länspolischefsuppgifterna
som var av sådan natur att de måste handläggas av länspolischefen
på eget ansvar ävensom om vilka andra allmänna synpunkter som var
av betydelse när det gällde utformningen av den framtida polisorganisationen
på länsplanet.

Vad beträffar undersökningen vid länsstyrelserna har beredningen i sitt betänkande
närmare redogjort för länsstyrelsernas befattning med de ärenden
som omfattats av arbetstidsstudierna. Beredningen har även redovisat
länsstyrelsernas uppfattning om vilka ärenden som lämpligen skulle kunna
tillföras länspolischefens handläggning. Flertalet länsstyrelser har inte haft
någon erinran mot att följande ärenden överföres, nämligen från allmänna
sektionen vapenärenden, ärenden rörande explosiva varor, förordnande av
jakt- och fisketillsyningsmän, personalärenden rörande polisorganisationens
personal, polisärenden, vissa ärenden inom gruppen allmän ordning och
säkerhet, remisser angående betänkanden m. m. avseende ärenden av polisiär
natur, ärenden angående intyg för erhållande av straffregisterutdrag
och olaga innehav av radioapparat, från planeringssektionen ärenden
som gäller tävlingar på väg och från civilförsvarssektionen ärenden angående
brevduvor och amatörradiosändare samt säkerhetsfrågor. Däremot har flertalet
länsstyrelser avstyrkt överförande till länspolischefens handläggning
av passärenden och ärenden rörande ordningsstadgor och viten enligt länsstyrelseinstruktionen.
I fråga om utlänningsärenden och besvär över polismyndighets
beslut har länsstyrelsernas uppfattningar varit mycket skiftande.
Vad avser sättet för länspolischefens inordnande i länsstyrelsen har
flertalet länsstyrelser föreslagit, att en särskild polissektion med länspolischefen
som sektionschef inrättas, men även andra lösningar har framförts.

När det gäller formerna för den ekonomiska administreringen av polis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

väsendet efter förstatligandet har länsstyrelserna i allmänhet utgått ifrån
att samtliga kamerala uppgifter i framtiden skall handläggas inom landskontoren,
där den nödvändiga sakkunskapen finnes tillgänglig.

Landsfogdarna har i sina svar till beredningen i stort varit överens om
vilka ärenden som är av sådan natur att de måste handläggas av länspolischefen
på eget ansvar.

Följande ärenden och arbetsuppgifter har föreslagits, nämligen allmän
planering av polisverksamheten, samarbete med andra samhällsorgan, förhållandet
till allmänhet och press, inspektioner och rådgivning, utbildning
och övningar, undervisning i skolor i brottsförebyggande syfte, personalvårdsfrågor,
dirigering av polispersonal, rekvisition av polis från annat distrikt
och militär, polisens utrustning, förundersökningsledarskapet innan
någon är misstänkt, organisations- och ledningsfrågor, utövande av direkt
chefskap i vissa situationer, rekrytering, godkännande av vaktpersonal, fastställande
av tjänstgöringsplaner, planläggning av polisens verksamhet i krig
och fördelning av utrustning för sådan verksamhet samt gränsövervakningsfrågor.

Beträffande landsfogdarnas synpunkter på den framtida polisorganisationen
på regionalplanet har de flesta landsfogdarna framfört önskemål om
att länspolischefen skall vara fristående i förhållande till länsstyrelsens nuvarande
avdelningar. I fråga om den utförda tidsstudien förklarar flertalet
landsfogdar, att studien inte utvisar genomsnittet av arbetsbördan under
årets månader. Landsfogdarna framhåller allmänt att de på grund av sin
övriga arbetsbörda inte kunnat ägna den tid åt länspolischefsgöromålen, som
vore erforderligt.

Länspolischefs arbetsuppgifter i länsstyrelsen

Polisberedningen har närmare analyserat det material som infordrats från
länsstyrelser och landsfogdar. Beträffande de ojämnheter, som förekommer
i den redovisade tidsåtgången mellan olika länsstyrelser, framhåller
beredningen att de vid ett närmare studium av materialet visat sig vara fullt
förklarliga. De hänför sig till några få tidskrävande och i regel mindre frekventa
ärendetyper, vilka under undersökningsperioden förekommit vid
vissa länsstyrelser, medan andra länsstyrelser inte alls eller endast i ringa
omfattning haft att handlägga ärenden av detta slag.

Beredningen finner att, även om man inte kan lägga tidsstudiematerialet
till grund för några säkrare bedömanden av den genomsnittliga arbetsbelastningen
vid länsstyrelserna för handläggning av de tidsstudcrade ärendena,
tendensen dock torde få anses tillräckligt entydig för att man skall
kunna konstatera att länspolischefens arbetsbörda endast i relativt måttlig
grad kommer att påverkas av de ärendegrupper som ifrågasatts skola överföras
till hans handläggning. Enligt beredningens uppfattning bör i princip
till länspolischefens handläggning inte överföras andra länsstyrelseärenden
än sådana som antingen direkt rör polisväsendet och allmän ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 19611

och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon av
dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Den omständigheten att
ett ärende handläggs av någon annan än länspolischefen utesluter naturligtvis
inte att denne bör deltaga i handläggningen, därest ärendet kräver
beaktande även från polisiära synpunkter. Genom att länspolischefen inordnas
som tjänsteman i länsstyrelsen torde hans expertis kunna utnyttjas på
ett avsevärt smidigare sätt än vad som för närvarande är fallet, då vissa
ärenden mer eller mindre rutinmässigt remitteras till landsfogden för yttrande.

När det gäller frågan om vilka av länsstyrelsens nuvarande ärenden som
är av sådan natur att de lämpligen bör tillföras länspolischefens handläggning
anför beredningen i huvudsak följande.

Ärenden från allmänna sektionen. Vapenärendena måste
enligt beredningens uppfattning anses ha sådan anknytning till polisens
verksamhet för upprätthållande av den allmänna säkerheten att de lämpligen
bör tillföras länspolischefens handläggning. Speciellt torde länspolischefens
lämplighet göra sig gällande i fråga om utövandet av den tillsyn
som ålagts länsstyrelserna när det gäller polismyndigheternas handläggning
av vapenärendena. Länspolischefens egenskap av tillsyningsmyndighet samt
hans direkta förmansställning gentemot polischeferna måste emellertid av
rättssäkerhetsskäl tala mot att länspolischefen tar befattning med ärenden
angående besvär över underlydande polismyndighets beslut. Med hänsyn
vidare till att de på länsstyrelsen ankommande tillståndsärendena enligt
vapenförordningen i allmänhet är av enkel beskaffenhet ifrågasätter beredningen
om inte möjligheten bör lämnas öppen att till annan tjänsteman vid
länsstyrelsen överlåta handläggningen av dessa ärenden. På anförda skäl föreslår
beredningen sålunda i fråga om vapenärendena att länspolischefen
obligatoriskt endast bör omhänderha tillsynsverksamheten gentemot underlydande
polismyndigheter.

Arbetet med passärendena består till övervägande del i utfärdande av
pass, vilket för länsstyrelsernas vidkommande sker på landskanslistplanet.
Några sakliga skäl att överföra passärendena till länspolischefens handläggning
torde enligt beredningens mening inte föreligga. Därest någon gång
polisiär sakkunskap visar sig erforderlig, torde denna kunna tillgodoses genom
att länspolischefen deltar i handläggningen i det konkreta fallet.

De polisiära synpunkterna på ärenden angående explosiva varor torde huvudsakligen
göra sig gällande i de fall då polismyndigheterna är tillståndsmyndigheter.
Då ärendena i regel handlägges som enmansärenden på landskanslistplanet
torde enligt beredningens uppfattning några större skäl för
att överföra dem till länspolischefens handläggning inte föreligga. När det
gäller den länsstyrelserna åliggande kontrollen över förordningens efterlevnad
torde emellertid anknytningen till polisens verksamhet för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet vara så markant att länspolischefen
lämpligen bör deltaga i ärendenas handläggning.

Enligt beredningens uppfattning bör ärenden angående förordnande av
jakt- och fisketillsyningsmän överföras till den i diarieplanen för länsstyrelserna
upptagna ärendegruppen allmän ordning och säkerhet och inordnas
bland andra ärenden rörande tillsyningsmän, ordningsvakter m. fl.

Då personalärenden avseende polisväsendets personal och polisärenden

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

direkt rör polisväsendet och några principiella invändningar inte torde kunna
riktas mot att de handläggs av länspolischefen, föreslår beredningen att
dessa ärendegrupper i sin helhet tillföres denne.

Till ärendegruppen allmän ordning och säkerhet hänföres en mängd ärenden
av skiftande natur. Om man bortser från lokala ordningsstadgor och
besvär över polismyndighets beslut, torde samtliga dessa ärenden enligt beredningens
mening vara av sådan natur att de lämpligen bör tillföras länspolischefens
handläggning. Detta har också i allmänhet varit länsstyrelsernas
uppfattning. Viss tveksamhet har dock rått när det gäller viten enligt
länsstyrelseinstruktionen, beträffande vilka ärenden vissa länsstyrelser hävdat
att det polisiära inslaget inte är så framträdande att ett överförande är
motiverat. Beredningen kan emellertid inte finna denna invändning bärande.
Den länsstyrelserna i 7 § länsstyrelseinstruktionen givna möjligheten att
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet stadga erforderliga viten
är ett utflöde av länsstyrelsens funktion som högsta polismyndighet i
länet och det polisiära inslaget i dessa ärenden måste anses vara helt dominerande.
Däremot ifrågasätter beredningen inte att till länspolischefens
handläggning i princip överföra ärenden angående viten enligt 36 § länsstyrelseinstruktionen.

I likhet med ett flertal länsstyrelser anser beredningen att vissa principiella
invändningar kan göras mot att utlänningsärendena i sin helhet tillföres
länspolischefens handläggning. Vid handläggning av ärenden av detta slag
spelar nämligen andra hänsyn än de rent polisiära ofta in, t. ex. flyktingpolitiska,
sociala och humanitära. Främst torde skälen mot en överflyttning
göra sig gällande i ärenden angående utvisning, där det ofta kan bli
fråga om att väga polisiära skäl för utvisning mot andra skäl. Det kan inte
anses tillfredsställande att denna bedömning göres på föredragning av länspolischefen,
som själv företräder de polisiära intressena. Samma synpunkter
gör sig i viss mån gällande i ärenden om uppehållstillstånd och bosättningstillstånd.
Däremot torde några befogade invändningar inte kunna riktas
mot att länspolischefen tillföres rena verkställighetsärenden eller är föredragande
när det gäller den länsstyrelserna ålagda anmälningsplikten. I
sistnämnda hänseende torde länspolischefen vara bättre skickad än någon
annan tjänsteman vid länsstyrelsen med hänsyn till sin befattning med den
inre utlänningskontrollen.

Ingen av de hörda länsstyrelserna har haft något att erinra mot att remisser
angående betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till
kommuner, utredningar m. fl. avseende ärenden av polisiär natur handlägges
av länspolischefen. Även beredningen föreslår att länspolischefen skall
vara föredragande när det gäller denna ärendegrupp.

Något skäl att tillföra länspolischefen ytterligare ärenden från allmänna
sektionen föreligger enligt beredningens mening inte.

Ärenden från planeringssektionen. Bland vägärendena torde
det polisiära inslaget vara mest markant i ärenden angående tävlingar
på väg. Eu absolut förutsättning för att sådana tävlingar skall kunna medgivas
är att erforderlig polisbevakning kan ställas till förfogande. Ärendena,
som således har en nära anknytning till länspolischefens operativa verksamhet,
bör därför enligt beredningens uppfattning handläggas av denne.

I den mån utfärdande av lokala trafikföreskrifter i framtiden kommer alt
åvila de lokala polismyndigheterna, vilken fråga är föremål för utredning,
torde i samband med polisväsendets förstatligande polismästarna i de av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

sedda polisdistrikten böra erhålla samma befogenheter som för närvarande
tillkommer polismyndighet i stad. På länsplanet torde därför, framhåller
beredningen, efter förstatligandet endast böra handläggas dels ärenden om
hastighetsbegränsningar och bestämmande att viss väg skall vara huvudled
eller motorväg och dels besvär över polismyndighets beslut. Särskilt när
det gäller frågan om hastighetsbegränsningar har det visat sig att motstridiga
uppfattningar ofta gör sig gällande mellan å ena sidan polismyndigheternas
och å andra sidan vägväsendets intressen. Enligt beredningens uppfattning
torde objektiviteten bli bäst tillgodosedd om ärenden av detta slag
handlägges av tjänstemän som inte exklusivt representerar något av dessa
intressen. Enligt beredningens mening bör inte heller ärendena avseende
besvär över polismyndighets beslut handläggas av länspolischefen.

Enligt 40 § länsstyrelseinstruktionen är vägdirektören föredragande i ärenden
angående vägmärken, varningsmärken och säkerhetsanordningar. Då
ärendena i allmänhet får anses ha en närmare anknytning till vägväsendet än
till polisens verksamhet och vägförvaltningen i princip är verkställande organ,
anser beredningen att någon anledning att rubba på gällande ordning inte
föreligger. Beredningen förutsätter dock att länspolischefen beredes tillfälle
att deltaga i ärendenas handläggning.

Ärenden från civilförsvarssektionen. Ett flertal länsstyrelser
har ställt sig avvisande till tanken att tillföra länspolischefen de egentliga
civilförsvarsärendena, d. v. s. ärenden avseende utbildning och övning
av civilförsvarspolis, bevakningspersonal och bevakningsföreinål samt
uppskov och anstånd beträffande polispersonal. Dessa ärendegrupper, som
med nuvarande organisation av civilförsvaret har ett nära samband med
verksamheten i övrigt, har ansetts böra kvarligga på civilförsvarssektionen
intill dess frågan om civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst i sin
helhet lösts. Denna uppfattning delas av beredningen.

När det däremot gäller säkerhetsfrågorna finner beredningen dessas samband
med länspolischefens särskilda verksamhet och med polisens verksamhet
för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet tala för att de lämpligen
bör tillföras länspolischefens handläggning. Detsamma anses i viss
mån även böra gälla ärenden angående amatörradiosändare, där länsstyrelsen
för närvarande avger yttrande på utredning av landsfogden.

Ärenden angående brevduvor är närmast av militär natur, varför ett överförande
av dessa enligt beredningens uppfattning knappast kan anses motiverat.
Ärendena torde vidare helt sakna betydelse ur arbetssynpunkt.

Beredningen har gjort en uppskattning av den tid som kan beräknas åtgå
för handläggning av de ärenden, som beredningen föreslagit skola tillföras
länspolischefens handläggning. Tidsåtgången har omräknats till årsarbetskrafter.
Arbetskraftsbehovet i de olika länen varierar från omkring
0,1 årsarbetskrafter i de mindre länen till 0,19 årsarbetskrafter i de största
länen.

Länspolischefs operativa uppgifter

Polisberedningen erinrar om att enligt principbeslutet om polisväsendets
förstatligande länspolischefen bör ges ställning som tjänsteman i länsstyrelsen
med full självständighet i fråga om den operativa ledningen. Bered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1964 65

ningen framför följande allmänna synpunkter på innebörden av begreppet
operativ ledning.

Även efter polisväsendets förstatligande kommer enligt principbeslutet
länsstyrelsen såsom länets högsta polismyndighet att ha ansvaret för och
ledningen av polisväsendet i länet. Detta innebär att länsstyrelsen måste
ha en omedelbar dispositionsrätt över polisorganisationen i länet.

Länspolischefen, som är särskilt utbildad för handhavande av polischefsuppgifter,
bör regelmässigt ha handlings- och beslutanderätt i vad angår den
operativa ledningen av polisverksamheten. Dessa i allmänhet rutinbetonade
uppgifter, som är av utpräglat taktisk art, påfordrar i flertalet fall omedelbara
beslut och verkställighet och lämpar sig således i allmänhet inte för
ett föredragningssystem. Varje uppgift måste lösas med hänsyn till att verksamheten
som helhet skall kunna fungera. Denna samlade överblick skall
finnas hos länspolischefen, som alltså har att på länsstyrelsens vägnar ansvara
för ledningen av polisverksamheten i länet.

Även om den regeln bör gälla att landshövdingen inte skall ingripa i frågor
om utformandet av sådana praktiska polisiära åtgärder, vilka för sin
behandling framför allt kräver polisiär fackkunskap, torde det i vissa utomordentliga
situationer böra ankomma på honom att överta ansvaret för och
ledningen av polisverksamheten i länet, t. ex. därest allvarligare ordningsstörande
händelser inträffar eller hotar att inträffa inom länet eller eljest
då en händelse påfordrar extraordinär polisverksamhet. Det bör därför åligga
länspolischefen att hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd
och om sådana förhållanden som kan erfordra dennes ingripande.

Länspolischefens operativa ledning torde avse åtgärder för upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet, för brottsutredande verksamhet samt
för hjälp- och efterforskningsverksamhet.

Beredningen framhåller att polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens
upprätthållande till huvudsaklig del är av övervakande karaktär.
I främsta rummet går den ut på att övervaka efterlevnaden av bestämmelser
som avser att trygga samhällslugnet. Vidare har polisen att förebygga
störningar av samhällslivet och att undanröja anledning därtill eller fara
därför. Den förebyggande verksamheten bedrives på olika sätt genom tillsyn
och övervakning, genom upplysningar och anvisningar till allmänheten,
genom avstyrande av tillämnade lagöverträdelser, genom rättelse av påbörjade
eller redan begångna bagatellartade förseelser, genom förhindrande av
fortsättning av brott in. m. Länspolischefens uppgifter inom denna gren
av polisverksamheten torde med hänsyn till den ofta förekommande nödvändigheten
av länsomfattande aktioner på detta område vara av stor betydelse.

Polisens uppgifter beträffande dels verkställande av spaning och annan
undersökning angående brott, dels hjälpverksamhet vid olyckshändelser
in. in., dels ock spanings- och cfterlysningsverksamhet ifråga om försvunna

— Bihnng till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. AV 100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

personer är ofta lämpade för samlade aktioner, som går över de lokala distriktens
gränser. I dessa avseenden har länspolischefen enligt beredningens
uppfattning en viktig uppgift att fylla i operativt hänseende.

Med hänsyn till länspolischefens ställning som regional polischef, anför
beredningen, bör såsom huvudregel för hans handlande i operativt hänseende
gälla att hans verksamhet skall vara samordnande. Denna verksamhet
bör vara inriktad på sådana polisiära aktioner, som sträcker sig över de
enskilda distriktens gränser, och han bör således i allmänhet inte ingripa
i de enskilda distriktens operativa uppgifter. Vid större polisiära aktioner,
som går utanför länsgränsen, bör hans ansvar för den samordnande verksamheten
avse samband med länsstyrelser och länspolischefer i angränsande
län och med rikspolisstyrelsen.

Såsom en grundläggande förutsättning för länspolischefens möjligheter
att handla självständigt i operativt hänseende är enligt beredningens mening
hans befogenheter att disponera över länets polisstyrkor.

Användandet inom länet av de gemensamma och lokala polisstyrkorna
bör sålunda helt bestämmas av länspolischefen. Det bör ankomma på denne
att avgöra huruvida personalen skall användas såsom förstärkning inom
visst polisdistrikt eller ianspråktagas för uppgifter som avser hela länet. En
förutsättning för användning av lokala styrkor bör dock vara att det distrikt,
som ställer polispersonal till förfogande, inte därigenom kommer att sakna
erforderlig personal för bevakningsuppgifter. Det slutliga avgörandet, huruvida
så är fallet eller ej, måste dock — för att länspolischefens operativa
oberoende skall säkerställas — tillkomma denne ensam.

Även begagnandet av nämnda styrkor utom länet bör kunna medgivas av
länspolischefen därest antingen uppgiften berör jämväl det egna länet eller
avser ett risst bestämt uppdrag under begränsad tid och det egna länets behov
ej eftersättes. I övriga fall bör frågan underställas rikspolisstyrelsens
prövning.

Vad angår rekryteringspersonal kommer denna att liksom nu vara sammandragen
till en utbildningskår. Då denna personal tillgodoser ett länsintresse
bör länspolischefen kunna disponera över denna kader enligt samma
regler som nyss föreslagits beträffande användningen av de styrkor, som
är avsedda för hela länets behov.

Beredningen framhåller att huvudregeln bör vara att det skall ligga i
länspolischefens hand att bestämma om användandet av styrkorna för hela
länets behov och om lämnandet av förstärkning från ett distrikt till ett annat.
Emellertid bör enligt beredningen lokal polischef i brådskande fall
kunna vända sig till befäl vid länets gemensamma styrkor eller annan lokal
polischef med begäran om förstärkning, och dessa befattningshavare bör
— om länspolischefens beslut bedömes inte kunna avvaktas — ha rätt att
tillmötesgå framställningen. Avdelandet av personal för tjänstgöring utom
länet bör dock alltid förbehållas länspolischefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

Del torde enligt beredningens mening ligga helt i linje med den självständiga
ställning i operativt hänseende, som är avsedd att tillförsäkras länspolischefen,
att denne erhåller rätt att på eget ansvar rekvirera polisförstärkning
från annat län för att tillgodose polisverksamheten i det egna
länet. Såväl omfattningen av som ändamålet med förstärkningen bör få bestämmas
av länspolischefen, vilken dock i känsliga fall — exempelvis arbetskonflikter
— bör underställa ärendet landshövdingens prövning. Då
det är fråga om större polisaktioner, bör enligt beredningen rätten att tillkalla
polisförstärkning från annat län ankomma på rikspolisstyrelsen.

Chefskapet över sammandragna polisstyrkor inom länet bör enligt beredningen
i regel tillkomma länspolischefen. Länspolischefen bör dock — om
han finner lämpligt — kunna överlåta befälsrätten på honom underställd
befattningshavare eller vid aktioner som är samordnade med annat län, på
befattningshavare inom det länet.

Länspolischefens viktigaste operativa uppgifter i samband med upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet kominer utan tvekan att avse trafikövervakningen
och därmed sammanhängande spörsmål. Beredningen
framhåller att erfarenheterna visat att det bästa resultatet i fråga om trafikövervakning
vinnes genom brett upplagda aktioner. Genom en kombination
av länspolischefens samordnande funktion inom länet och hans operativa
handlingsfrihet finnes stora möjligheter för honom att få till stånd
ett väl planlagt och effektivt genomfört trafiksäkerhetsarbete. Beredningen
finner angeläget att länspolischefen här medges stor frihet vid förberedandet
av den operativa insatsen. Hans planeringsarbete bör nämligen inte avse
endast den för hela länets behov avsedda länstrafikpolisen utan omfatta även
de lokala styrkornas inlänkande i det länsomfattande trafiksäkerhetsarbetet.
Först genom att samordna länstrafikpolisens resurser i fråga om trafikspecialister
och utrustning med distriktens lokalkännedom och personaltillgång
kan full slagkraft i trafikarbetet erhållas. Beredningen påpekar
dock att länspolischefens planläggningsverksamhet inte skall ersätta utan
komplettera distriktsarbetet på detta område. Vidare bör planläggningen
inte alltid inskränkas till att avse det egna länets isolerade behov. Länspolischefen
bör därför kunna träda i kontakt med länspolischeferna i angränsande
län för att i samråd med dessa samordna länens trafikövervakande
arbete. Beredningen erinrar om att i dessa frågor rikspolisstyrelsen såsom
en uppgift torde ha att meddela anvisningar för att främja samordningen.

Enligt beredningen bör i länspolischefens planläggningsarbete ingå bestämmande
av patrulleringsomräden, patrulleringslinjer samt sätt och tid
för patrulleringen. Vidare skall trafikkontroller av olika slag organiseras. I
arbetet bör enligt beredningen även ingå att fortlöpande studera trafiken
inom länet så att trafikfällor i tid kan upptäckas och erforderliga trafikregleringar
in. in. göras.

För att ett så effektivt resultat som möjligt av länspolischefens trafik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 dr 106f

ledande verksamhet skall erhållas hör han enligt beredningens mening företräda
polisens trafikverksamhet gentemot ieke-polisiära organ. I länspolischefens
arbete på detta område bör såsom ett led ingå planläggning av
polisens medverkan i trafikundervisningen i skolorna, utbildning av lärare
i trafikkunskap och av skolpoliser. Denna verksamhet bör bedrivas i nära
samarbete med NTF och skolmyndigheterna.

Vid sidan av länspolischefens uppgifter inom trafikövervakningen kan
uppstå behov av samordnande ledning inom länet även på andra områden
av ordningens och säkerhetens upprätthållande. Beredningen framhåller,
att de situationer, som kan inträffa, är av mycket varierande slag. Även
under rådande lugna samhällsförhållanden kan händelser inträffa, som
fordrar en samlad operativ ledning. Såsom exempel härpå anför beredningen
sådana arrangemang, som är kända i förväg, såsom statsbesök, större
motortävlingar, stor publiktillströmning i vissa delar av landet vid helger
och semestrar. Även om dessa händelser med sitt centrum är lokaliserade
till ett visst polisdistrikt, medför den nutida mobiliteten hos befolkningen
att händelsernas verkningar sträcker sig långt utanför de enskilda distrikten.
Såsom exempel på mera oförutsedda händelser vid vilka behov finns
av en länsomfattande operativ ledning, nämner beredningen större olyckshändelser,
t. ex. Surte-raset. Sådana katastrofer ställer inte bara stora krav
på polisen inom det närmast berörda distriktet utan tvingar polisen i hela
län eller landsändar att engagera sig. Det fordras vid sådana tillfällen stor
tillgång på polis för bevakning, trafikreglering, vägvisning, identifiering av
döda, utredningar av olika slag m. m. Vidare kan ordningsstörande händelser
inträffa under mera labila förhållanden. Sådana situationer är de
kravall- eller ligistbctonade uppträden, som under de senaste åren förekommit
i olika delar av landet. I allmänhet är dessa tilldragelser begränsade till
enstaka orter och de kan i allmänhet bemästras av tillgänglig polis, men
fall kan likväl inträffa, då mera länsomfattande aktioner är av nöden. Såsom
exempel på fall, då länsvis samordnade polisaktioner måste tillgripas,
anför beredningen slutligen spaning efter och infångande av brottslingar eller
förrymda fångar, som bedömes såsom farliga för den allmänna säkerheten.

Vid händelser av nu aktuellt slag gäller enligt beredningen att — om full
effektivitet skall uppnås —- den operativa ledningen ej kan inskränkas till
att avse enbart det faktiska ledandet av de tillgängliga styrkorna. Länspolischefens
operativa befogenheter måste omfatta även planläggningsstadiet.

Vad avser länspolischefens operativa uppgifter då det gäller den brottsutredande
verksamheten anför beredningen, att dessa närmast bör avse de
typer av brottslighet som sträcker sig över flera distrikt eller hela länet.
Hit hör enligt beredningen mobil brottslighet i allmänhet, narkotika- och
langningsbrott, vissa former av valuta- och bedrägeribrott, kassaskåpsinbrott
m. m. Det gemensamma för alla dessa typer av brott är seriemässig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196b

heten och del ofta noga planerade brottsutförandet. Även om till rikspolisstyrelsens
uppgifter kommer att höra den centrala ledningen av spaning
och utredning i vad avser den riksomfattande brottsligheten, anser beredningen
att länspolischefens samordnande funktion inom länet kommer att
1''å stort utrymme, i synnerhet på spaningsstadiet. Då flera fall av likartad
brottslighet inträffat inom skilda distrikt av ett län och det kan antagas
att brotten är att hänföra till samme gärningsman, synes det nämligen lämpligt
att — innan någon är skäligen misstänkt — samla förundersökningsledarskapet
beträffande alla brott hos länspolischefen, som har den bästa
överblicken över förhållandena i länet. Beredningen framhåller att även om
erforderlig personal för brottsutredande verksamhet inte skulle ställas till
länspolischefens omedelbara förfogande, denne har möjlighet att från de
olika distrikten eller rikspolisstyrelsen rekvirera utredningsgrupper för förundersökningens
bedrivande.

Beträffande länspolischefens brottsutredande verksamhet i övrigt anför
beredningen.

Om en uppdelning av brottskatalogen i slänsåklagarbrott» och »distriktsåklagarbrott»
kommer att ske, kan ifrågasättas om denna uppdelning bör
motsvaras av en liknande indelning på polischefssidan, vilket i stort sett
skulle innebära att länspolischefen skulle inleda förundersökning av vissa
svårutredda brott, såsom grova våldsbrott och komplicerade förmögenhetsbrott.
Vad först angår de grova våldsbrotten finner beredningen praktiska
skäl tala för att den lokala polischefen i princip ansvarar för utredningsarbetets
bedrivande, dock med rätt för länspolischefen att, om så befinnes
lämpligt, överta ansvaret för spaningen. Länspolischefens insats i dessa
fall bör i allmänhet inskränkas till rekvisition av erforderliga experter från
annat distrikt inom länet. Även rekvisition från rikspolisstyrelsen av förstärkning
ur de till styrelsens förfogande ställda expertgrupperna bör ankomma
på länspolischefen, som därigenom får möjlighet att avgöra, huruvida
inom annat distrikt i länet tillgänglig expertis skulle vara tillräcklig.

Såvitt avser vissa svårare brott av juridiskt komplicerad karaktär, såsom
gäldenärsbrott, vissa förskingrings- och bedrägeribrott m. fl., torde det —
beroende på den juridiska kompetens som kan komma att krävas av de lokala
polischeferna — kunna övervägas, om förundersökningsledarskapet på
spaningsstadiet skall tillerkännas länspolischefen. Emellertid torde vid dessa
typer av brott den misstänktes identitet vara känd redan i inledningsskedet,
varför vederbörande åklagare från början kan antagas vara inkopplad
som ledare av förundersökningen och därigenom nödig juridisk expertis
finnas till hands. Skulle fall förekomma, där gärningsmannens identitet ej
är känd, är enligt beredningen det intet som hindrar att åklagaren ändock
övertager förundersökningen eller att den lokale polischefen rådfrågar länspolischefen,
som i ett sådant läge eller eljest om så befinnes lämpligt bör
kunna övertaga förundersökningen. I regel torde emellertid inte vara nöd -

70 Kuiujl. Maj:ts proposition nr 100 ar 1064

vändigt att länspolischefen skall leda förundersökningarna beträffande dessa
brott.

Beredningen betonar att länspolischefens uppgifter i samband med brottslighetens
bekämpande inte bör inskränkas till att avse enbart rent repressiva
åtgärder. På grund av hans nyckelställning inom länets polisväsende
anser beredningen att på honom bör falla även huvudansvaret för planläggningen
av den preventiva verksamheten. Därvid bör han hålla kontakt med
honom underställda polischefer, med åklagarmyndigheter samt barnavårds-,
kriminalvårds-, social- och skolmyndigheter. Enligt beredningen bör länspolischefen
också ansvara för planläggningen och organiserandet av polisens
medverkan vid undervisningen i skolorna i brottsförebyggande syfte.

Vad slutligen gäller den särskilda polisverksamheten finner beredningen
denna gren — med hänsyn till verksamhetens art — böra vara direkt underställd
länspolischefens operativa ledning.

Polisens hjälp- och efterforskningsverksamhet kommer enligt beredningens
uppfattning i övervägande antalet fall att skötas enbart av den lokala
polisen. Inte heller är i allmänhet spaningspådrag i fråga om försvunna
mera omfattande än att de kan organiseras av de lokala styrkorna, eventuellt
med hjälp av frivilliga. Såsom tidigare berörts, framhåller beredningen,
kan emellertid inträffa katastrofartade händelser, som kräver engagemang
av länets alla poliskårer. Vid sådana tillfällen är det enligt beredningen naturligt
att länspolischefen övertar ansvaret för organiserandet av hjälpverksamheten.
Ej heller inom detta område bör enligt beredningen länspolischefens
uppgifter begränsas till enbart den rent faktiska befälsutövningen.
Även här kan ett omfattande planeringsarbete organiseras av länspolischefen.
I första hand torde detta arbete omfatta en inventering av de inom länet
belägna anordningar, som från katastrofsynpunkt är särskilt riskfyllda.
Vidare bör planläggningen avse länets förbindelsenät i fråga om vägar, järnvägar,
radio- och telexanläggningar o. s. v. Därjämte bör förberedas larmplaner
för katastroftillfällen. Såsom en speciell verksamhet inom denna
grupp anger beredningen organiserandet av fjällräddningsverksamheten
i vissa län.

En förutsättning för att länspolischefens operativa verksamhet skall fungera
är att den personal, som han har till sitt förfogande, är väl utbildad
för sina uppgifter. Med hänsyn till länspolischefens ansvar för viss operativ
verksamhet inom länet och till hans samordnande funktion i detta avseende
föreslår beredningen att på honom lägges tillsynen av personalens
fortbildning. Även här bör i rationaliseringens intresse gälla att erforderligt
samarbete med angränsande län upprätthålles. Genom att undervisningsverksamheten
sammanföres till länen vidgas möjligheterna att erhålla vrkeskunniga
och expertbetonade undervisare. Den undervisning som kan bli
aktuell är kurser i vapenutbildning, stridstaktik och olycksfallsvård, utbildning
i trafikövervakning, körteknik, flygande inspektion, handhavandet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

den materiel, som erfordras för trafikarbetet, användningen av sambandsmedel
såsom radio- och telexanläggningar med därtill hörande trafikdisciplin.
Hit hör även utbildningen av befattningshavare inom polishundväsendel.
Lokala kurser i brottsplatsundersökning samt utredning av vissa brottstyper
såsom gäldenärsbrott kan enligt beredningen även räknas hit.

Beredningen har gjort en sammanställning över den arbetstid landsfogdarna
använt för fullgörande av länspolisuppgifter under januari 1963. Av
sammanställningen framgår att arbetsuppgifterna endast i ett fåtal län
krävt full arbetsinsats av en befattningshavare. Beredningen förmodar att
orsaken härtill är dels att den tid som under uppgiftsperioden kunnat ägnas
åt länspolischefsuppgifter inte varit tillräcklig med hänsyn till att statsåklagargöromålen
tagit för mycket tid i anspråk och dels att arbetstidsstudien
inte utvisat ett genomsnitt av länspolischefens arbetsbörda under årets
månader. Om sålunda tidsstudien inte kan läggas till grund för något bedömande
av arbetskraftsbehovet, torde däremot enligt beredningens mening
de av landsfogdarna uppskattade arbetsinsatserna för fullgörande av
länspolischefsuppgifter per år i viss utsträckning kunna användas som utgångspunkt.
I enlighet med denna uppskattning kräver polischefsfunktionerna
redan för närvarande minst en hel årsarbetskraft i flertalet län.

Med hänsyn till att länspolischefens operativa funktioner skall väsentligt
aktiveras i den nya organisationen, särskilt beträffande trafikövervakningen,
och att vissa länsstyrelseärenden skall ankomma på polischefen i länsstyrelsen
anser beredningen sig kunna utgå från att länspolischefens framtida
uppgifter i stort sett kommer att även i övriga län innebära full sysselsättning
för honom.

Härjämte framhåller beredningen att säkerhetsskyddande åtgärder av
preventiv natur torde komma att kräva ökade arbetsinsatser av flertalet
myndigheter. På länsstyrelserna ankommer bl. a. ett flertal uppgifter beträffande
sekretesskydd, tillträdesskydd, skyddskontroll m. in. Dessa frågor,
som bör tillföras länspolischefens handläggning, torde i framtiden komma
att kräva en aktivering av dennes insatser på förevarande område.

Länspolischefs ställning i länsstyrelsen

Polisberedningen erinrar om att landsfogdarna i allmänhet ansett att
länspolischefen bör ges ställning som avdelningschef i länsstyrelsen, medan
flertalet länsstyrelser föreslagit att vid länsstyrelsernas landskanslier
inrättas en särskild polissektion med länspolischefen som sektionschef. Vissa
länsstyrelser har dock ifrågasatt lämpligheten av att över huvud taget överflytta
några ärenden från länsstyrelsernas nuvarande sektioner. Länspolischefen
skulle i stället kunna göras till föredragande i vissa ärenden utan att
för delta ändamål någon särskild organisatorisk enhet behövde inrättas.

Av de motiv som åberopats för att en särskild polisavdelning
borde inrättas vid länsstyrelserna är enligt beredningens uppfattning ange -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 1964-

lägenheten av att länspolischefen ges en stark och auktoritativ ställning
det mest bärande. Beredningen ifrågasätter emellertid om inte detta syfte
kan uppnås utan att man tillgriper en så radikal förändring av länsstyrelsernas
nuvarande organisation som inrättandet av en helt ny avdelning
skulle innebära. Om huvuddelen av länspolischefens verksamhet, nämligen
den operativa ledningen av polisväsendet, såsom nyss föreslagits kommer
att bli helt fristående från länsstyrelsens nuvarande avdelningar, torde redan
härigenom länspolischefens självständiga och auktoritativa ställning
vara garanterad. Några befogade skäl att misstänka att auktoriteten skulle
minskas genom att länspolischefen har att handlägga vissa ärenden i landskansliet
föreligger inte. Förhållandet överensstämmer med vad som enligt
40 § länsstyrelseinstruktionen gäller för närvarande.

Enligt beredningens uppfattning är pågående utredningar om ny länsindelning
och formerna för den framtida länsförvaltningen ägnade att mana
till återhållsamhet när det gäller att vidtaga vittgående förändringar i länsstyrelsernas
organisation. Dessa utredningar kan nämligen komma att utmynna
i förslag, som radikalt förändrar formerna för hela den nuvarande
länsförvaltningen. Avgörande skäl talar under sådana förhållanden för att
man inskränker de organisatoriska nyordningarna vid länsstyrelserna till
vad som är direkt erforderligt för polisreformens genomförande och för
tillskapandet av en effektiv, regional polisledning.

Beredningen påpekar även ett annat skäl mot att inrätta en särskild polisavdelning.
Såsom anförts av ett flertal länsstyrelser måste det från arbetssynpunkt
anses olämpligt att länsstyrelsernas ärenden splittras upp på små,
fixerade enheter, vilka på grund av sin bristande elasticitet i alltför hög grad
blir beroende av hjälp från andra enheter inom länsstyrelsen. Dessa nackdelar
gör sig visserligen gällande vare sig enheten göres till en sektion eller
en avdelning, men det torde vara lättare att åstadkomma erforderlig rörlighet
av personalen mellan två sektioner än om man tvingas gå över avdelningsgränserna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig beredningen inte kunna förorda
att någon särskild polisavdelning inrättas vid länsstyrelserna.

Beredningen anser att största möjliga överensstämmelse med nuvarande
organisation av länsförvaltningen skulle nås om en särskild polissektion
inrättas vid länsstyrelserna med länspolischefen som sektionschef
och i övrigt med för de olika arbetsuppgifterna lämpad personal. Genom
en sådan organisation skulle hela den regionala polisledningen inom länet
koncentreras till en organisatorisk enhet. Beredningen framhåller dock
vissa nackdelar som vidlåder även detta alternativ. Sålunda måste det såsom
nyss framhållits anses vara mindre lämpligt att länsstyrelsens ärendegrupper
fördelas på små, fixerade arbetsenheter, som sinsemellan är självständiga
i personalhänseende. Även om en omdisponering av personal lättare
kan komma till stånd mellan sektioner än mellan avdelningar, torde det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

dock inte kunna undvikas att även sektionsgränserna verkar isolerande och
minskar personalens rörlighet. Nackdelarna härav gör sig inte enbart gällande
vid vakanser och arbetstoppar utan även när det gäller att effektivt och
fullständigt utnyttja tillgänglig arbetskraft.

Beredningen framhåller att den verkställda undersökningen visat, att
handläggningen av de föreslagna administrativa polisärendena på landskanslist-
och biträdesplanet inte i något län skulle kunna bereda full sysselsättning
för minsta tänkbara personaluppsättning för sådana ärenden på en
sektion, nämligen en landskanslist och ett biträde. Genom den föreslagna
överföringen av ärenden kommer arbetsunderlaget för övriga sektioner att
rubbas. Största antalet ärenden föreslås överförda från allmänna sektionen.
Den personal, som behöver tillföras polissektionen, torde därför i flertalet
fall få tagas från allmänna sektionen samtidigt som denna personal för att
erhålla full sysselsättning måste åläggas tjänstgöringsskyldighet även inom
allmänna sektionen.

Därest länspolischefen göres till chef för en polissektion inom landskansliet
kommer han automatiskt att som tjänsteman bli underställd landssekreteraren.
En sådan ordning kan vara ägnad att väcka en viss kritik
med hänsyn till att länspolischefen skall vara fullt självständig gentemot
landssekreteraren när det gäller den operativa ledningen av polisverksamheten.
Såsom beredningen tidigare påpekat är poliscliefsskapet länspolischefens
huvuduppgift. För fullgörande härav måste det enligt beredningen
anses angeläget, att länspolischefen intager eu sådan ställning inom länsstyrelsen,
att han som tjänsteman inte är subordinerad någon annan än
landshövdingen.

Några länsstyrelser har föreslagit andra lösningar av denna fråga.
Ett av länsstyrelsen i Älvsborgs län framfört förslag att länspolischefen skall
bibehållas vid sin nuvarande ställning i förhållande till länsstyrelsen finner
beredningen inte realistiskt med hänsyn till att riksdagen bestämt att länspolischefen
skall ingå som tjänsteman i länsstyrelsen. Inte heller ett förslag
av länsstyrelsen i Värmlands län att länspolischefen samtidigt skall göras
till polischef i residensstaden anser sig beredningen kunna förorda annat
än som eu sista utväg. Därigenom skulle enligt beredningen vinsten med
reformen för regionalplanets vidkommande helt gå till spillo. En av de allvarligaste
bristerna i den nuvarande regionala polisorganisationen är enligt
beredningen att länsstyrelserna inom sig saknar expertis när det gäller polisfrågor,
vilket fått till följd att länsstyrelserna haft små möjligheter att
fungera i sin egenskap av högsta polismyndighet i länet. Detta förhållande
skulle konserveras om länspolischefen jämväl gjordes till lokal polischef.
Om en sådan lösning skulle visa sig nödvändig för ytterligare något eller
några län, bör det enligt beredningens mening — i likhet med vad förhållandet
är när det gäller Gotlands län — ske såsom undantag från huvudregeln.

Såsom ett mera hållbart alternativ till förslaget om inrättande av en sär3*
— llihang till riksdagens protokoll l!)0''i. 1 samt. Nr 100

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

skild polissektion utgör enligt beredningens mening vissa länsstyrelsers
förslag att inordna länspolischefen som tjänsteman i
länsstyrelsen utan att därför bilda någon ny organisatorisk
enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.

Enligt beredningens uppfattning skulle en sådan organisation kunna utformas
på ungefär följande sätt.

I 2 § första stycket länsstyrelseinstruktionen stadgas att länsstyrelsen
består av två avdelningar, landskansliet och landskontoret. Landssekreteraren
är chef för landskansliet och landskamreraren för landskontoret. De är
var för sin avdelning landshövdingens ställföreträdare. I ett andra stycke till
nämnda paragraf skulle kunna föreskrivas att i de län, för vilka särskilt
undantag icke gäller, dessutom skall finnas en länspolischef som har att i
länsstyrelsen handha ledningen av polisverksamheten i länet, och som är
landshövdingens ställföreträdare i detta hänseende. Denna länspolischefens
ledningsfunktion torde i länsstyrelseinstruktionen eller eventuellt i en särskild
instruktion för länspolischefen kunna angivas ungefär på följande sätt:
länspolischefen har i länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten
inom länet. Därvid åligger det länspolischefen särskilt att vaka
över att allmän ordning och säkerhet upprälthålles, att tillse att polisväsendets
befattningshavare användes på lämpligaste sätt och fullgör sina uppgifter
i överensstämmelse med gällande föreskrifter, att sörja för att befattningshavarna
meddelas erforderlig vägledning och undervisning, att göra
sig underrättad om befattningshavarnas duglighet, nit och lämplighet för
tjänsten samt verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen
och allmänheten. Vidare bör det tillkomma länspolischefen att handha
ledningen av den för länet avsedda länspolisstyrkans verksamhet, att meddela
anvisningar och råd till underlydande polischefer och befattningshavare
vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande, att, då så
finnes erforderligt, handha den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter,
som kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda polisdistrikt,
att, där särskilda förhållanden så påkallar, överta ledningen av
polisuppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef, att rekvirera
förstärkning till länets poliskårer eller medge, alt polisstyrkor från länet
för viss tid får tjänstgöra utom länet, att i fall av behov taga befälet över
sammandragen polisstyrka samt att i övrigt besluta i sådana frågor rörande
ledningen av polisverksamheten, vilka icke uteslutande tillkommer lokal
polischef.

Beredningen framhåller, att den administrativa ledningen av polisväsendet
och de övriga länsstyrelseärenden, som skall tillföras länspolischefens handläggning
enligt detta alternativ kommer att kvarligga inom den sektion i
landskansliet där de f. n. handlägges. Det skulle emellertid åligga länspolischefen
att i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller
själv avgöra följande till landskansliet hörande ärenden, nämligen ärenden
angående polisväsendets organisation och behov, polisrekrytering, tillsättning
och entledigande av samt semester och tjänstledighet för befattningshavare
inom polisorganisationen, till polisväsendet hörande ärenden angående
utbildning, utrustning, arbetsordningar, belöningar och ersättningar för

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

hjälp åt polisman, häkten och arrestlokaler, polisens verksamhet vid krig
eller krigsfara in. in., ärenden angående allmän ordning och säkerhet (i vilken
ärendegrupp förutsättes ingå förordnande av jakt- och fisketillsyningsmän
samt amatörradiosändare och säkerhetsfrågor medan ärenden angående
lokala ordningsstadgor frånskiljes), vapenärenden samt ärenden angående
tävlingar på väg. Länspolischefen bör dock inte vara föredragande i andra
besvärsärenden från underlydande polismyndigheter än sådana som avser
besvär i personalärenden.

Även om länspolischefen inte är föredragande anser beredningen, att han
bör vara närvarande vid handläggningen av sådana till landskansliet hörande
ärenden som är av vikt för polisverksamheten. Om så med hänsyn till arbetsförhållandena
inom visst län skulle visa sig lämpligt, bör Kungl. Maj :t äga
förordna om viss angiven utsträckning eller inskränkning av den föredragning
länspolischefen skall utöva i landskansliet.

När det gäller den operativa ledningen av polisverksamheten inom länet
bör enligt beredningens mening länspolischefen ha egen personal till sitt
förfogande, vilken personal lämpligen bör sammanföras i en länspolischefens
expedition. För de ärenden länspolischefen skall handlägga såsom föredragande
i länsstyrelsen finner beredningen det i princip böra ankomma på
personalen på den sektion, till vilken ärendet hör, att lämna länspolischefen
erforderligt biträde. I förhållande till denna personal bör länspolischefen
äga samma befogenheter och skyldigheter som enligt länsstyrelseinstruktionen
ankommer på sektionschef. Länspolischefen bör ha sina lokaler i länsstyrelsen.

Vid kortare förfall för länspolischefen i län, där biträdande länspolischef
ej finnes, anser beredningen det böra ankomma på polischefen i residensstaden
att handlägga brådskande ärenden av operativ natur, medan föredragningsskyldigheten
inom landskansliet bör övertagas av den befattningshavare,
till vars ämnesområde respektive ärende närmast hör.

Oaktat sektionsalternativet såsom förut nämnts bäst skulle överensstämma
med länsstyrelsernas nuvarande organisation har beredningen ansett så
påtagliga fördelar vara förenade med det sist skisserade alternativet att
beredningen funnit sig böra förorda en lösning enligt denna linje. Några
egentliga organisatoriska förändringar inom länsstyrelserna blir härvid inte
erforderliga utan de administrativa polisärendena kommer att handläggas
inom samma enheter som för närvarande men med länspolischefen som föredragande.
Organisationen kommer enligt beredningen att smidigt kunna
utvecklas ur den nuvarande och successivt anpassas efter den blivande arbetsmängden.
Den kommer vidare alt kunna göras elastisk genom att länspolischefens
föredragningsskyldighet bestämmes olika för skilda län. Länspolischefens
självständiga och auktoritativa ställning inom länsstyrelsen
kommer tydligt till uttryck genom att han personligen inte skall vara underordnad
någon annan än landshövdingen. Visserligen kommer den personal,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

som länspolischefen får till sitt förfogande för den operativa verksamheten,
att bli liten, men länspolischefsskapet är till sin natur en uppgift som huvudsakligen
kommer att åvila länspolischefen personligen, och vid sidan av
personal med polisiär utbildning torde han huvudsakligen vara i behov av
sekreterar hjälp.

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningen påpekar att sedan staten övertagit huvudmannaskapet för
polisväsendet den ekonomiska förvaltning, som för närvarande handhas av
kommunerna, kommer att få ombesörjas av statliga organ. Frågan inställer
sig då hur de ifrågavarande uppgifterna lämpligen bör fördelas mellan
lokal-, regional- och centralplanet.

Polisberedningen finner övervägande skäl tala för att polisdistrikten i
största möjliga utsträckning befrias från ansvaret för polisväsendets ekonomiska
förvaltning. Risk föreligger annars för att polischeferna kommer
att få ägna oproportionerligt stor del av sin arbetstid åt kamerala uppgifter,
vilka med fördel kan handläggas av andra organ med därför specialiserade
tjänstemän. Att helt befria lokalinstansen från uppgifter av detta slag torde
enligt beredningen inte vara möjligt. Den direkta vården och underhållet av
polisväsendets materiel måste av naturliga skäl åvila de lokala polischeferna.
Det bör också åligga dem att hos överordnad myndighet (länsstyrelsen)
göra de framställningar och förslag, som erfordras för att en effektiv polisverksamhet
skall kunna upprätthållas. Vidare torde det vara mest praktiskt
om lokal polismyndighet direkt till den löneutbetalande myndigheten lämnar
sådana rapporter rörande personalens tjänstgöring som erfordras för uträkning
av löner och andra ersättningar. Andra kamerala uppgifter, som
torde få ankomma på lokal polismyndighet, är kontakten med sjukkassa,
attestering av reseräkningar och räkningar rörande levererad material m. m.
samt utbetalning av vissa förskott.

Tyngdpunkten när det gäller den ekonomiska administreringen av polisväsendet
bör emellertid enligt beredningens uppfattning förläggas till regionalplanet.
Länsstyrelserna har i sina landskontor en organisation som är
uppbyggd för att handlägga ärenden av detta slag och har dessutom tillgång
till personal med erfarenhet och rutin när det gäller ekonomiska frågor.
Det kunde därför tyckas naturligt att i samband med förstatligandet hela
den ekonomiska förvaltning, som för närvarande ombesörjes av kommunala
organ, överflyttades till länsstyrelserna. Beredningen har dock inte ansett sig
böra förorda en sådan lösning. Från rationalitetssynpunkt torde nämligen
avsevärda fördelar stå att rinna om vissa av polisväsendets kamerala uppgifter
handlägges centralt för landet i sin helhet. Såsom utvecklas i annat sammanhang
föreslår beredningen därför att bl. a. löneuträkning och löneutbetalning
ävensom upphandling av viss polisiär och teknisk materiel skall
omhänderhas av central myndighet. Huvuddelen av polisväsendets ekono -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

miska förvaltning kommer emellertid ändå att åvila länsstyrelsernas landskontor.
Den arbetskvantitet som därigenom tillföres dessa bedömer beredningen
såsom betydande. Beredningen anför beträffande de kamerala uppgifternas
handläggning bl. a. följande.

Det bör åvila länsstyrelserna att på grundval av polischefernas anslagsäskanden
upprätta statförslag för länets polisväsende för vidare befordran
till rikspolisstyrelsen. Även om vissa sakbedömanden får förutsättas
komma att åvila länspolischefen bör sammanställning och bearbetning av
materialet ske på landskontoret.

När det gäller polisväsendets medelsförvaltning torde rikspolisstyrelsen
— förutom anslagen för sin egen verksamhet — komma att omhänderha
de medel som hänför sig till den centrala upphandlingsverksamheten.
Övriga medel bör förvaltas av länsstyrelserna.

Den huvudsakliga bokföringen av polisväsendets utgifter och inkomster
bör förläggas till regionplanet. Trots att löneutbetalningarna kommer
att ske centralt bör länsstyrelserna ombesörja även avlöningsstatsbokföringen.

En viktig del av länsstyrelsernas bokföringsarbete kommer slutligen att
utgöras av den fortlöpande anslags kontrollen.

Rikspolisstyrelsens inköpsverksamhet för polisdistrikten torde huvudsakligen
komma att omfatta sådan polisiär och teknisk materiel, vars ändamålsenlighet
bör prövas av särskild expertis, ävensom motorfordon samt
utrustning och drivmedel för dessa. Övrig materiel, som huvudsakligen
kommer att vara av expensnatur, samt inventarier bör inköpas av
länsstyrelserna enligt anvisningar av rikspolisstyrelsen. Ehuru den direkta
vården och underhållet av för polisväsendet avsedda inventarier och materiel
bör åvila de lokala polismyndigheterna, bör det åligga länsstyrelserna
att verkställa årlig inventering av ifrågavarande inventarier och materiel.

En väsentlig del av arbetet med polisväsendets ekonomiska förvaltning
kommer att utgöras av anordningsärenden av olika slag. Granskning
och bearbetning av sådan ärenden torde redan nu utgöra en av de mest
tidskrävande uppgifterna vid länsstyrelsernas kameralsektioner. Genom polisväsendets
förstatligande kommer antalet anordningsärenden vid länsstyrelserna
att öka avsevärt.

Det bör åligga landskontoren att föra tjänstematriklar, ur vilka
samtliga uppgifter av betydelse för personalens pensionsrätt skall kunna inhämtas.
Vidare bör landskontoren ha att fatta beslut i ärenden om personalens
uppflyttning eller placering i 1 ö n e k 1 a s s.

Personalorganisationen

Enligt polisberedningens uppfattning torde det av beredningen förordade
alternativet för länspolischefens inordnande som tjänsteman i länsstyrelsen
innebära att polisreformen endast i relativt måttlig grad kommer att påverka
arbetsbelastningen vid landskanslierna. Beredningen anser
sig därför inte böra förorda några ändringar i personalorganisationen för
dessa.

Såsom underlag för beräkning av personalbehovet vid länspolischefernas
expeditioner har beredningen utgått från landsfogdarnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

uppskattning av arbetsinsatsen vid landsfogdeexpeditionerna för fullgörande
av länspolischefsuppgifter i nuläget. Med hänsyn till den aktivering av länspolischefernas
verksamhet, som förutsatts skola ske genom polisreformen,
uppskattar beredningen den erforderliga personaluppsättningen vid länspolischefernas
expeditioner till i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus
län en länspolischef, en biträdande länspolischef och två biträden i kontorskarriären,
i Norrbottens län en länspolischef, en biträdande länspolischef
och ett biträde i kontorskarriären samt i övriga län (utom Gotlands)
en länspolischef och ett biträde i kontorskarriären.

Beredningen anser att de uppgifter av ekonomisk natur, som kommer att
tillföras länsstyrelserna genom polisväsendets förstatligande, inte kan fullgöras
utan en viss personalutökning vid landskontoren. För att erhålla
underlag för beräkningen av den erforderliga personalutökningens
storlek har beredningen undersökt hur polisväsendets ekonomiska förvaltning
är organiserad i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, där
förvaltningen i huvudsak ombesörjes av särskild personal. Relationen mellan
den kamerala personalens och polispersonalens storlek är i Malmö 1: 120
och i de övriga städerna 1: 100.

Då vissa kamerala arbetsuppgifter, som nu ombesörj es av kommunala
organ, inte kommer att åvila länsstyrelserna och dessas nuvarande statsbidragsgranskning
bortfaller, finner beredningen relationstalet för den erforderliga
personalförstärkningen vid kameralsektionerna kunna reduceras
till omkring V200. För landet i sin helhet (inklusive Stockholm) beräknar
beredningen att den från kommunerna övertagna ekonomiska förvaltningen
av polisväsendet nödvändiggör en arbetskraftsförstärkning på regionalplanet
med omkring femtio årsarbetskrafter. Beredningen understryker att denna
arbetskraftsförstärkning torde utgöra ett minimum och inte innefattar den
personalökning som kan visa sig erforderlig under själva övergångsskedet.

Med hänsyn till de nytillkomna arbetsuppgifternas art torde enligt beredningen
behovet av personalförstärkning vid landskontoren huvudsakligen
hänföra sig till personal tillhörande landskanslist- och kontorskarriären.
ökningen i arbetsbelastning för juristpersonal, eller motsvarande beräknas
i allmänhet inte motivera någon personalutökning. Till följd av polisverksamhetens
omfattning i Stockholm torde dock en ny juristtjänst eller motsvarande
böra inrättas vid överståthållarämbetet.

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Polisberedningen betonar att vad beredningen anfört om den regionala
polisorganisationen inte gäller städerna Stockholm, Göteborg och Malmö.
Enligt principbeslutet förutsattes beträffande dessa städer att en viss särreglering
kunde komma ifråga.

Beredningen erinrar om att länspolischeferna enligt principbeslutet får en
självständig ställning i operativt hänseende inom länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

För Stockholms del påpekar beredningen att i skilda sammanhang
framhållits att anordningen med överståthållarämbetet och under detta en
polischef innebär en överorganisation. Redan på grund härav torde enligt
beredningen tanken att mellan överståthållarämbetet och polischefen inskjuta
en länspolischef vara orealistisk. Det är uppenbart, att polischefen i
huvudstaden i operativt hänseende måste ges ställning i likhet med länspolischef.
Det bör innebära hl. a., att ansvaret för och ledningen av polisverksamheten
i Stockholm skall ankomma på polischefen samt att överståthållaren
endast i vissa utomordentliga situationer bör kunna övertaga
ledningen. Polischefen hör inte inordnas som tjänsteman i överståthållarämbetet
och någon föredragningsskyldighet där bör inte heller åläggas
honom.

Göteborg har för närvarande över 400 000 innevånare och Malmö inemot
250 000. Beredningen framhåller, att en dylik befolkningskoncentration inom
ett begränsat område skapar speciella problem beträffande den operativa
ledningen av polisarbetet. Ärendefrekvensen blir betydande. Brottslighetsoch
ordningshållnings- (inbegripet trafik-) problem kräver en daglig aktiv
ledning i operativt avseende. Beredningen betonar, att i dessa städer nödvändigheten
av och möjligheten till samverkan med andra organ och institutioner
är större, inte minst därför att dylika organ och institutioner här
är utbyggda i annan omfattning än vad som är fallet på mindre orter. Brottslighetens
koncentration till storstäderna är av speciell betydelse i detta sammanhang.
Dessutom samlas den övervägande delen av asociala och kriminella
element till dessa städer. Personalstyrkornas storlek, i Göteborg 881
befattningshavare, i Malmö 530, gör att samarbetet mellan personalen i
övervakningstjänst och utredningstjänst blir en speciellt angelägen sak. Ansvarig
härför är den lokale polischefen.

Beredningen anser sig med fog kunna ifrågasätta, huruvida en effektiv
operativ ledning av polisverksamheten i städer av denna storleksordning
skulle vara möjlig med en anordning, som skulle innebära, att ansvaret för
den operativa ledningen delades på två befattningshavare, den lokale polischefen
och länspolischefen. Beredningen erinrar om att 1957 års polisutredning
också som sin mening uttalat, att ett inordnande under länspolischefen
av Göteborg och Malmö polisdistrikt föreföll onaturligt och ägnat att skapa
dualism. Utredningen föreslog därför med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten
i dessa städer och dess i vissa avseenden särspräglade karaktär
att polisdistrikten skulle undantas från länspolischefens i Göteborgs och
Bohus respektive Malmöhus läns verksamhetsområde. Även om länspolischefens
ställning i förhållande till länsstyrelsen enligt 1962 års principproposition
inte blivit utformad helt i överensstämmelse med utredningens förslag,
synes utredningens uttalande enligt beredningens mening dock äga
oförminskad giltighet. Beredningen föreslår sålunda att polischeferna i
Göteborg och Malmö får intaga en självständig ställning i operativt hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

seende, direkt underställda landshövdingen. Vad som beträffande Stockholm
sagts om polischefens ansvar för och ledning av polisverksamheten
bör enligt beredningen äga motsvarande giltighet med avseende på Göteborg
och Malmö.

Frågor beträffande rekvisition av förstärkningspersonal från storstaden
till länet i övrigt eller omvänt ävensom andra ärenden i operativt hänseende,
som berör länspolischefen och polischefen gemensamt, bör enligt beredningen
handläggas i samma ordning som kommer att gälla olika länspolischefer
emellan.

Om polischeferna inte underställes länspolischefen, anser beredningen att
detta även bör komma till uttryck i fråga om tjänstegradsplaceringen. Det
bör nämligen i detta sammanhang uppmärksammas att polischeferna får
en delvis annan funktion och en mera självständig ställning än övriga lokala
polischefer.

Vad angår organisationen framhåller beredningen att med eu
självständig polischef i Göteborg länspolischefen skulle få en personalstyrka
uPPgående till föga mer än femtedelen av Göteborgs. Då det kan ifrågasättas
om länspolischefen vid sådant förhållande får tillräckliga arbetsuppgifter,
har beredningen övervägt huruvida polischefen i Göteborg tillika bör vara
länspolischef. Härvid erinras om att befolkningen i Göteborgs och Bohus län
— Göteborgs polisdistrikt frånräknat — uppgår till omkring 187 000. Flera
andra län med länspolischef redovisar mindre befolkningssiffror. Beredningen
finner därför att från arbetssynpunkt skäl inte kan anföras mot en
särskild länspolischef även i Göteborgs och Bohus län.

En förening av de båda befattningarna på en hand kan enligt beredningens
mening dessutom beräknas påverka polischefens möjligheter att effektivt
leda polisverksamheten i staden. Polischeferna i storstäderna kan för närvarande
inte och kommer inte heller i fortsättningen att kunna fullgöra sina
arbetsuppgifter utan att dessa fördelas även på polisintendenter och andra
kvalificerade medhjälpare. Under sådana förhållanden finner beredningen
det inkonsekvent och icke ändamålsenligt att på sätt här diskuterats utöka
det geografiska verksamhetsområdet utöver det egna polisdistriktet.

Samma fråga kan enligt beredningen om ock med mindre aktualitet diskuteras
beträffande Malmö. Inom Malmö polisdistrikt finns något flera
polismän än i övriga delar av länet. En jämförelse befolkningsmässigt mellan
Malmö polisdistrikt och länet i övrigt ger emellertid vid handen, att länet i
övrigt har omkring 120 000 flera innevånare. Med hänsyn till dessa befolkningssiffror
och polisdistriktens antal och storlek anser beredningen det
inte vara lämpligt att låta polischefen i Malmö bekläda uppgiften även som
länspolischef.

Det kan enligt beredningen ifrågasättas, huruvida inte en organisation
med förening av tjänsten som länspolischef och polischef i en storstad måste
medföra att till polischefens förfogande ställs en polisintendent med huvud -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 1964

saklig uppgift att biträda med ledningen av den operativa verksamheten
utanför storstaden. Härigenom skulle någon större vinst från besparingssynpunkt
inte uppkomma. Organisationen måste dessutom medföra att polischefen/länspolischefen
inte ålägges den föredragningsskyldighet som normalt
skulle ankomma på länspolischef. Beredningen, som i annat sammanhang
funnit det vara en allvarlig brist i den nuvarande regionala polisorganisationen
att länsstyrelserna inom sig saknar expertis beträffande polisfrågor,
hävdar denna mening även i fråga om de nu aktuella länen.

Beredningen finner sålunda att övervägande skäl talar mot en förening
av de båda tjänsterna och föreslår att även i Göteborgs och Bohus län samt i
Malmöhus län bör finnas en särskild länspolischef. En organisation med en
i länsstyrelsen inordnad länspolischef i varje län torde också, framhåller beredningen,
stå bäst i överensstämmelse med propositionens intentioner.

Beredningen hävdar att överståthållarämbetet och de båda berörda länsstyrelserna
givetvis måste avge yttranden över de lokala polischefernas
petitaförslag. Sammanställning och bearbetning ävensom föredragning
av dessa förslag förutsätts skola ske av personal hos ämbetet och inom
länsstyrelsernas landskontor. Länspolischefen bör därvid givetvis tillhandagå
med sakbedömanden. Polisverksamheten i storstäderna faller dock utanför
länspolischefens verksamhetsområde. Med hänsyn härtill och till anslagsärendenas
betydelse för polisverksamhetens upprätthållande föreslår beredningen
att storstädernas polischefer lämnas tillfälle att närvara vid föredragningen
med rätt att anmäla avvikande mening.

Beredningen framhåller att svårigheterna att åstadkomma en tillräcklig
och god rekrytering i allmänhet ger sig starkast tillkänna i storstäderna
med dess hårdare tjänstgöringsförhållanden. Detta finner beredningen
bekymmersamt med hänsyn till brottslighetens koncentration till
dessa städer och den därav betingade nödvändigheten av en tillfredsställande
polisbevakning.

Beredningen erinrar om att de rekryteringssvårigheter som hittills förelegat
i stort sett har kunnat bemästras, bl. a. på grund av eu mycket aktiv
rekryteringsverksamhet i dessa städer. Det har därvid varit av betydelse att
polischefen, som haft att svara för polisverksamhetens upprätthållande,
också haft det avgörande inflytandet på rekryteringen.

Polischeferna i storstäderna synes därför enligt beredningen även i fortsättningen
böra vara rekryteringsmyndigheter. Beredningen framhåller i
detta sammanhang att rekryteringen till Göteborg och Malmö har större omfattning
än till övriga delar av respektive län ävensom att de tre storstäderna
tillsammans svarar för en tredjedel av den totala rekryteringen i landet.

Den skisserade rekryteringsordningen innebär enligt beredningen den
väsentliga fördelen, att storstäderna får tillgång till aspirantgrupper, vilka
efter genomgången polisskola direkt av polischefen kan disponeras som välbehövlig
förstärkning i storstädernas polisväsende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Formellt anser beredningen frågan kunna lösas genom att i rekryteringsbestämmelserna
anges att rekryteringsmyndigheter är polismästarna i
Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt länsstyrelserna. Besvär över
polischefernas beslut i rekryteringsärenden bör föras i den ordning, som
gäller beslut meddelade av länsstyrelse i motsvarande ärenden.

I detta sammanhang förordar beredningen att polischeferna i storstäderna
ges behörighet att förordna eo poliskonstaplar. Dessa befordringsärenden
är av enkel natur men ofta förekommande i storstäderna, varför det synes
onödigt att belasta länsstyrelserna (överståthållarämbetet) med dem.

Beredningen har vidare funnit praktiska skäl tala för att storstädernas
polischefer får behörighet att tillsätta annan personal än polispersonal, i
varje fall upp till viss lönegrad.

Beredningen erinrar om att i annat sammanhang föreslagits att länspolischefen
inom länsstyrelsen skall handlägga vissa administrativa
ärenden av polisiär natur. För att ytterligare befästa polischefernas självständiga
ställning ifrågasätter beredningen, huruvida inte annan än länspolischefen
borde handlägga sådana ärenden i den mån de härrör från storstäderna.
En lösning vore att uppdraga handläggningen av dessa ärenden åt
annan länsstyrelsetjänsteman än länspolischefen. Denna tanke avvisas dock
med hänsyn till att ärendena därigenom komme att behandlas utan den
polisiära expertis, som eftersträvas. Vidare kan diskuteras huruvida inte polischefen
borde göras till föredragande i de ärenden som här är i fråga.
Med hänsyn till bl. a. olägenheten med en föredragande utom länsstyrelsen
och den tidsspillan en sådan anordning skulle medföra eftersom polischefen
inte har sina tjänstelokaler i anslutning till länsstyrelsen, bör även en
sådan lösning enligt beredningens mening avvisas. Med hänsyn till vad
sålunda anförts föreslår beredningen att någon begränsning inte göres i
länspolischefens befattning med administrativa ärenden utöver vad förut
föreslagits.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till organisation av den regionala polisverksamheten
har i stort sett godtagits av flertalet remissinstanser. Särskilt i fråga om länspolischefens
ställning i operativt hänseende har emellertid skiftande meningar
framförts. Förslagen i deras helhet tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av statskontoret, länsindelningsutredningen, länsstyrelsen i Blekinge
län, landsfogden i Kronobergs län, landsorganisationen i Sverige, föreningen
Sveriges landsfiskaler och Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler. Länsförvaltningsulredningen anför, att så långt utredningen
hittills framskridit intet skäl till erinran finns mot förslaget, och förutsätter
att ett genomförande av förslaget inte skall utgöra hinder mot att utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

ningen i sitt fortsatta arbete behandlar frågan om polisväsendets regionala
organisation i dess större sammahang med hela länsförvaltningens område.

Länspolischefs arbetsuppgifter och ställning i länsstyrelsen

Beredningens förslag vad avser frågan om vilka ärenden länspolischefen
skall handlägga i länsstyrelsen, tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de
flesta remissinstanserna. Vissa allmänna synpunkter på frågan
har från några håll anförts.

Länsstyrelsen i Hallands län anser sålunda ett fastslående av att vissa
ärenden skall ankomma på länspolischefen vara föga ändamålsenligt och
anför, att det bör ankomma på länsstyrelsen att avgöra åt vilken eller vilka
tjänstemän föredragningsskyldigheten bör anförtros. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län åter, som anser att av betänkandet ej otvetydigt framgår
vilken ställning i länsstyrelsen länspolischefen får och som utgår från
att länspolischefen härvidlag bör vara underordnad landssekreteraren, anför,
att om detta subordinationsförhållande skulle medföra fara för länspolischefens
auktoritet i operativt hänseende, det torde vara bättre att länspolischefen
tilldelas enbart operativa arbetsuppgifter.

Enligt överståthållarämbetet bör länspolischefen inte vara föredragande i
ärenden beträffande tillsyn över polisverksamheten men bör dock närvara
vid handläggningen av sådana ärenden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser angående de administrativa ärenden,
som skall anförtros länspolischefen, att anledning saknas att till dessa hänföra
sådana ärenden, som enligt normalarbetsordningen handlägges av
landskanslist som enmansärenden.

Landsfogden i Västernorrlands län anför i fråga om länspolischefens
ställning såsom allmän expert i polisiära frågor inom länsstyrelsen, att det
torde vara angeläget att instruktionsvägen skapa garantier för att länspolischefen
i nämnda egenskap icke belastas med andra ärenden än sådana som
är av direkt polisiärt intresse.

Föreningen Sveriges polismästare förutsätter att vid remisser angående
betänkanden, promemorior eller dylikt samt uppgifter till kommittéer, utredningar
m. fl. polismästarna beredes tillfälle att avge yttranden eller
upplysningar till länspolischefen.

Beträffande vissa detaljer i beredningens förslag i fråga om länspolischefens
administrativa arbetsuppgifter har några myndigheter
uttalat sig. Sålunda anser länsstyrelsen i Norrbottens län att det lämpligen
endast bör åläggas länspolischefen att utöva den tillsyn som ålagts länsstyrelserna
när det gäller polismyndighetens handläggning av vapenärenden.
Länsstyrelsen i Uppsala län samt landsfogdarna i Västerbottens och Norrbottens
län ifrågasätter om inte även besvär över polismyndighets beslut i
vapenärenden bör handläggas av länspolischefen som föredragande. Landsfogden
i Stockholms län däremot anser det vara särskilt betydelsefullt att

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

länspolischefen befrias från besvärsärenden beträffande områden i vilka
han utövar tillsyn över lokalplanet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att den länsstyrelsen åliggande kontrollen
över efterlevnaden av förordningen om explosiva varor helt bör åvila
länspolischefen och anför till stöd för denna uppfattning, att ordnings- och
säkerhetssynpunkterna här är så framträdande att handhavandet av kontrollen
bör vara en polisiär uppgift.

Landsfogden i Västernorrlands län ifrågasätter om länspolischefen bör
vara föredragande i tillsättningsärenden rörande polispersonal, då den personliga
kännedom länspolischefen kan ha eller förutsättes ha beträffande
personalen stundom kan föranleda misstankar från personalens sida om
bristande objektivitet från länspolischefens sida. Överståthållarämbetet
anför, att mot länspolischefens handläggning av besvär i personalärenden
lär kunna riktas invändningar av samma beskaffenhet och tyngd, som polisberedningen
själv riktat mot länspolischefens handläggning av besvär över
underlydande polischefsbeslut av annat slag.

Beträffande ärenden rörande viten enligt 7 § länsstyrelseinstruktionen anser
länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Kopparbergs län att sådana, med
hänsyn bl. a. till att det polisiära inslaget ej alltid är helt dominerande, inte
bör överföras på länspolischefen. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter
huruvida inte länspolischefen bör såsom föredragande handlägga även ärenden
angående besvär över polismyndighets beslut i frågor rörande allmän
ordning och säkerhet. Även landsfogden i Norrbottens län anser att dessa
ärenden bör handläggas av länspolischefen.

Vad beträffar ärenden om verkställighet av beslut i utlänningsärenden
är överståthållarämbetet tveksamt om lämpligheten av att dessa skiljes från
de befattningshavare, som handlägger övriga utlänningsärenden. Landsfogden
i Norrbottens län däremot ifrågasätter den av beredningen framförda
argumenteringen mot att länspolischefen handlägger utlänningsärenden.
Nämnda argumentering grundar sig enligt landsfogden troligtvis på en förlegad
uppfattning att polischef inte skulle kunna beakta andra frågeställningar
än rent polisiära.

Ärenden angående tävlingar på väg bör enligt länsstyrelsen i Kopparbergs
lön — såvida länspolischefen inte får ställning som sektionschef i länsstyrelsen
— inte överflyttas på länspolischefen. Länsstyrelsen åberopar, att vid
handläggningen av ett sådant ärende avseende tävling av större omfattning
det även kan uppkomma frågor av social och sanitär natur samt frågor som
har närmare anknytning till vägväsendet än till polisens verksamhet. Länsstyrelsen
i Hallands län anser på likartade grunder att avgörandet främst
är ett samordningsproblem som inte bör överlåtas till länspolischefen, d.v. s.
en av de i ärendet intresserade experterna.

Vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter
och ställning i länsstyrelsen vid handhavandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

dessa uppgifter tillstyrkes eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna
i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus
och Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Värmlands och Gävleborgs län, tjänstemännens centralorganisation, Sveriges
akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges stadsfiskaler och
Sveriges juristförbund.

Ytterligare ett antal remissniyndigheter tillstyrker i princip beredningens
förslag i denna del men anför vissa erinringar mot förslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län understryker sålunda nödvändigheten av att
i en kommande instruktion länspolischefens operativa uppgifter noga avgränsas
från de uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande
i landskansliet.

Länsstyrelsen i Södermanlands län, som finner det självfallet att länspolischefen
vid sin befattning med den operativa ledningen måste ha en
fristående ställning, anser dock att beredningen överbetonat detta förhållande
och framhåller att gränsen mellan dithörande åtgärder och polisväsendets
ledning i övrigt stundom kan vara tämligen oklar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att de operativa uppgifterna, med
tanke på länspolischefens ställning i länsstyrelsen och hans förhållande till
rikspolisstyrelsen, i görligaste mån bör preciseras. Av betydelse i detta sammanhang
finner länsstyrelsen vara att det fastslås vilka befogenheter länspolischefen
äger att vid lösandet av självständiga operativa uppgifter disponera
över länets polispersonal inklusive rekryteringspersonal ävensom
hans möjligheter att tillkalla förstärkning från annat län. Länsstyrelsen i
Västmanlands län åter anser att det i pratiken inte bör erbjuda någon svårighet
att skilja mellan länspolischefens operativa polisledande uppgifter
och hans administrativa uppgifter. Däremot riktar länsstyrelsen i ett annat
avseende kritik mot beredningens förslag. Sålunda erinras om att länsstyrelse
jämlikt 5 § länsstyrelseinstruktionen har ett helt och odelat ansvar för
ledningen av polisväsendet i länet, varför det inte bör tillkomma ett centralt
verk som rikspolisstyrelsen att dirigera denna verksamhet. På länspolischefen
bör därför enligt länsstyrelsens mening helt ankomma att i alla lägen
bestämma över användningen av länets polisstyrkor, det må gälla deras användning
inom eller utom länet, och på rikspolisstyrelsen bör allenast ankomma
att verka för samordning. Denna uppfattning delas av länsstyrelserna
i Örebro och Jämtlands län. Eftersom beredningens uttalanden om länspolischefens
ställning enligt sistnämnda länsstyrelses mening kan tolkas på
olika sätt, anser sig länsstyrelsen böra framhålla, att den regionala polisledningen
inte lkir utformas så att länsstyrelsens skyldighet alt svara för allmän
ordning och säkerhet i länet blir eu tom fras utan verkligt innehåll och att
denna viktiga samhällsfunktion i stället blir en angelägenhet för en länspolischef
under inflytande och ledning av eu stark central polismyndighet.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är det angeläget att i läns -

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196b

styrelseinstruktionen uttryckligt anges vilka befogenheter landshövdingen
har att ingripa i länspolischefens operativa verksamhet så att ansvarsfördelningen
blir klar och entydig. Om emellertid landshövdingen inte tillerkännes
några befogenheter i detta avseende eller endast i rena undantagsfall
måste det enligt länsstyrelsens mening innebära att ansvaret för polisväsendet
i länet tillkommer länspolischefen och ej landshövdingen eller
länsstyrelsen samt att det är oegentligt att beteckna länspolischefen som
landshövdingens ställföreträdare i dessa ärenden. Det kan enligt länsstyrelsen
ifrågasättas om inte en sådan ordning skulle innebära en avsevärd försvagning
av länsstyrelsens ställning i länet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför, att enligt förslaget länspolischefen
är landshövdingens ställföreträdare i fråga om den operativa verksamheten.
Härav torde enligt länsstyrelsen följa att landshövdingen då han
är i tjänst äger besluta i sådant ärende men att i landshövdingens frånvaro
länsstyrelsen inte kan inverka på länspolischefens handlande. Länspolischefen
eller den som tillfälligt vikarierar i dennes frånvaro, anför länsstyrelsen,
utövar då ensam länsstyrelsens befogenhet såsom högsta polismyndighet
i länet i ifrågavarande ärende, något som — även om olägenheter
härav i praktiken inte skulle uppkomma — inte torde vara lämpligt. Enligt
länsstyrelsen bör därför länspolischefen handlägga de operativa ärendena
på länsstyrelsens vägnar.

Beredningens förslag i förevarande del har avstyrkts eller starkt kritiserats
i vissa yttranden. Överståthållarämbetet anser sålunda förslaget
om att länspolischefen i länsstyrelsen skall ha ansvaret för och ledningen
av polisverksamheten inom länet vara oklart och stridande mot besluts- och
ansvarsordningen i övrigt inom länsstyrelsen. Oklart synes enligt ämbetet
vara huruvida länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) skall ha
kvar befogenheten att utfärda allmänna direktiv beträffande den operativa
verksamhetens bedrivande. Ämbetet finner det stridande mot besluts- och
ansvarsordningen att länspolischefen såsom tjänsteman i länsstyrelsen tilllägges
befogenheter, som landshövdingen inte fortlöpande får. Om avsikten
är att länspolischefen med uteslutande av länsstyrelsen skall ha ansvaret
för och ledningen av polisverksamheten på angivet sätt, bör den organisationsformen
väljas, att länspolischefen utövar verksamheten i eget namn
helt fristående från länsstyrelsen. Denna lösning synes enligt ämbetet ej
böra hindra bibehållandet av den föreslagna befogenheten för landshövdingen
— således inte länsstyrelsen — att i utomordentliga situationer övertaga
den operativa ledningen. Beträffande den administrativa tillsynen över
polisverksamhetens bedrivande i länet — vilken fråga enligt ämbetet ej
synes vara tillräckligt uppmärksammad i betänkandet — ifrågasätter ämbetet
inte att länspolischefen skall äga inspektera underlydande polismyndigheter
och meddela dem råd och anvisningar. Däremot bör enligt ämbetet
klagomål från enskilda personer över polisens beteende handläggas av läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

styrelsen, som jämväl bör äga att på eget initiativ upptaga till granskning
förhållanden i polisarbetet, vilka från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest
synes anmärkningsvärda. Sådan tillsyn över polisverksamheten av överordnad
»civil» instans synes ämbetet vara ägnad att bättre än prövning av
länspolischefen minska den misstro mot polisen, vilken stundom lätt uppkommer
hos allmänheten.

Liknande synpunkter anför läns styrelsen i Stockholms län, som föreslår
att en distinktion göres mellan operativ verksamhet och operativ målsättning.
Länsstyrelsen (landshövdingen efter föredragning) bör ha rätt att ange
målet för polisens användning, när så är påkallat, medan länspolischefen
självständigt — men inte på länsstyrelsens vägnar — leder den tekniska
polisverksamheten. Beredningens förslag synes enligt länsstyrelsen vidare
innebära, att när länspolischefen inte kan nå landshövdingen, det blir länspolischefen,
som ensam kommer att avgöra även viktiga polisärenden samt
ärenden angående allmän ordning och säkerhet. Även häremot invänder
länsstyrelsen och anför.

Det måste klart definieras vad som avses med »utomordentliga situationer»,
vilket icke framgår av betänkandet. Begreppet får under inga förhållanden
fattas för snävt utan tvärt om givas en mycket vidsträckt tolkning.
Under detta begrepp måste enligt länsstyrelsens uppfattning hänföras allt
som icke hör till den alldagliga rutinen och sålunda även inträffade eller
befarade oroligheter i samband med nöjestillställningar (s. k. midsommarbråk
m. m.). Såsom länsstyrelsen ser saken, måste beslut i alla dessa frågor
fattas av landshövdingen och i dennes frånvaro av länsstyrelsen i dess i dylikt
fall vanliga sammansättning med landssekreteraren som beslutande
efter vederbörlig föredragning, vilken i dessa fall bör ankomma på länspolischefen.

Länsstyrelsen i Hallands län kan inte tillstyrka beredningens förslag beträffande
den operativa ledningen på det regionala planet då förslaget i
väsentliga delar avviker från den för länsstyrelsen i övrigt gällande ordningen.
Föreskriften att länsstyrelsen skall ansvara för polisverksamheten
inom länet och förslaget att länspolischefen skall vara ensam beslutande i
fråga om den mest betydelsefulla delen av polisverksamheten inom länet
synes mindre väl förenliga. I princip skall inom länsstyrelsen alla beslut
fattas efter föredragning medan endast enklare ärenden lår handläggas såsom
enmansärenden. Det måste därför ge anledning till starka betänkligheter,
att ärenden beträffande den operativa ledningen, skall avgöras av
länspolischefen exklusivt. Dessa ärenden är ej sällan av ömtålig och ingripande
natur samt kan beröra en betydande allmänhet. Det innebär även
ett frångående av den från rättssäkerhetssynpunkt betydelsefulla föreskriften,
att i länsstyrelsen ärenden regelmässigt skall handläggas av minst två
befattningshavare. Beredningen synes enligt länsstyrelsen ha överbetonat
angelägenheten av att ge länspolischefen en självständig ställning. Länsstyrelsen
delar inte heller beredningens uppfattning att den operativa ledningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

i allmänhet inte lämpar sig för ett föredragningssystem. Åtskilliga av uppgifterna
är inte operativa i egentlig mening och de som verkligen har sådan
karaktär torde under normala förhållanden förutsätta en förberedande planläggning.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att det i fråga om länspolischefens
operativa uppgifter synes vara riktigt att länspolischefen får betydande
självständighet beträffande praktiska polisiära åtgärder men att han dock
är underställd länsstyrelsen. Även med nu rådande organisation, menar
länsstyrelsen, är landsfogden mycket självständig med avseende på den operativa
verksamheten, och det samarbete och samråd, som ägt rum i dessa
frågor, har varit värdefullt för såväl länsstyrelsen som landsfogden. Länsstyrelsen
anför vidare.

Landshövdingen kan emellertid ofta vara förhindrad att utöva sitt ämbete.
Att länspolischefen då i brådskande, kanske ytterst kritiska och i förhållande
till allmänheten känsliga polisfall skulle i landshövdingens frånvaro
vara ensam bestämmande förefaller varken lämpligt eller riktigt och
kan leda till betänkliga konsekvenser. Om detta ses i samband med beredningens
förslag att polischefen i residensstaden skall vara ersättare för
länspolischefen, ter det sig än mer betänkligt. Det bör för övrigt eftersträvas
att fredsorganisationen och befälsförhållandena i fred bli så kongruenta
som möjligt med vad som avses skola gälla i krig.

Länsstyrelsen i Värmlands län menar att, om länsstyrelsen skall kunna
få erforderlig insyn och utöva något mera väsentligt inflytande vad gäller
ledningen av polisverksamheten, det torde bli nödvändigt att länspolischefen
inordnas i länsstyrelsen på sektionschefsplanet.

Såsom beredningen tolkat begreppet operativ ledning har det enligt länsstyrelsen
i Kopparbergs län fått en betydligt mera vidsträckt innebörd än
som länsstyrelsen anser böra läggas in i begreppet. Detta har lett till att
länspolischefen tillagts alltför vittgående befogenheter, vilket kommer att
medföra att länsstyrelsens av ålder givna uppgift att svara för ordning och
säkerhet de facto överförs på länspolischefen. Länsstyrelsen nämner som
exempel trafikövervakningen. Länspolischefens operativa ledning i fråga
om denna bör enligt länsstyrelsens mening begränsas i högre grad än vad
beredningen synes ha ansett lämpligt. Landshövdingen som länsstyrelsens
chef bör därför enligt länsstyrelsens mening ej betagas möjligheten att ge
direktiv om utformningen av trafiksäkerhetsarbetet, i varje fall i större
sammanhang. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör länspolischefen vara
fullt självständig i fråga om den operativa ledningen i egentlig mening,
medan däremot i handläggningen av frågor, som inte bara är av fackpolisiär
natur utan även inrymmer sociala eller andra frågor, bör deltaga,
förutom landshövdingen och länspolischefen, även avdelningschef, annan
länsstyrelsetjänsteman och vid behov experter.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att, om avsikten är att länspolischefen
i fråga om den operativa ledningen inte skall vara underställd vare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 106i

sig länsstyrelsen i traditionell mening eller landshövdingen, ansvarsfördelningen
mellan länsstyrelse och länspolischef bör fullt klarläggas genom
erforderliga författningsändringar. Länsstyrelsen finner polisberedningens
förslag oklart och ofullständigt samt anser det nödvändigt att länsstyrelsen
bibehålies som högsta polismyndighet på samma sätt som nu gäller. Problemet
blir då endast att klart fixera de uppgifter, som skall åvila länspolischefen
i denna hans egenskap och i vilka länsstyrelsen inte i oträngt mål
skall ingripa.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har intet att erinra mot att länspolischefen
får full självständighet i fråga om den rutinmässiga ledningen av
den operativa verksamheten. Beredningen förutsätter att det bör ankomma
på landshövdingen att ingripa och överta ledningen allenast vid inträffade
eller väntade ordningsstörande händelser eller eljest då händelse påfordrar
extra ordinär polisverksamhet. Det kan likväl enligt länsstyrelsen även
under normala förhållanden finnas anledning för landshövdingen eller, vid
dennes frånvaro, landssekreteraren att initiera åtgärder till effektivering
av polisverksamheten. Vissa ordningsstörande företeelser har nämligen icke
blott en polisiär utan även en social sida. I fråga om den lokala organisationen
och rikspolisstyrelsens organisation, anför länsstyrelsen, har beredningen
i enlighet med riksdagens beslut framlagt förslag till en organisation,
avsedd att säkra en medborgerlig förankring av polisväsendet. I fråga
om den regionala organisationen har beredningen däremot starkt understrukit
vikten av länspolischefens självständiga ställning. Landshövdingen
har givits en obestämd ställning och avdelningschefen har helt friställts såvitt
avser den operativa verksamheten. En sådan ordning anser länsstyrelsen
vara föga överensstämmande med statsmakternas intentioner.

Med hänsyn till den påfallande starka ställning, som länspolischefen enligt
beredningens förslag erhåller, ifrågasätter länsstyrelsen i Norrbottens
län om ansvaret och ledningen av polisväsendet i länen verkligen kommer
att ligga på länsstyrelsen. Med hänsyn till vikten av att ansvarsfördelningen
blir klar och entydig anser länsstyrelsen att i länsstyrelseinstruktionen bör
uttryckligen anges vilken befogenhet landshövdingen har att ingripa i
länspolischefens operativa verksamhet. I övrigt bör enligt länsstyrelsen förutsättningarna
för länspolischefens rätt att ensam disponera över länets
lokala polisstyrkor anges mera distinkt än som skett i betänkandet.

Beträffande vissa spörsmål i övrigt ifråga om länspolischefens operativa
ledningsuppgift i länsstyrelsen må följande uttalanden redovisas.

Landsfogden i Norrbottens län utgår ifrån att polisberedningen ansett att
landshövdingen inte ens i utomordentliga situationer skall ingripa i den
rent operativa verksamheten. Däremot synes det enligt landsfogden självklart,
att han i sådana fall skall kunna meddela allmänna direktiv angående
polisverksamhetens inriktning in. in.

Poliskammaren i Luleå stad delar beredningens uppfattning att läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''t

polischefen måste ha befogenhet att använda de för hela länet avsedda gemensamma
polisstyrkorna men anser att, då det gäller samma befogenhet
beträffande de lokala styrkorna, storleken av den styrka som länspolischefen
får utnyttja bör fastställas till sin övre gräns.

Riksåklagarämbetet anför:

Beredningen föreslår att beslutanderätten när det gäller tillkallande av
polisförstärkning från annat län bör ankomma på rikspolisstyrelsen då det
är fråga om större polisaktioner. Enligt ämbetets mening är det ur såväl
praktiska som principiella synpunkter lämpligast, att rätten att rekvirera
polispersonal utifrån även för dessa fall skall tillkomma länspolischefen.
En annan sak är att länspolischefen skall äga rätt att vända sig till rikspolisstyrelsen
för att genom dess förmedling erhålla den förstärkning som
befinnes erforderlig.

Beträffande den brottsutredande verksamheten vill ämbetet understryka
det ytterst angelägna i att åklagaren på regionalplanet till sitt förfogande
får tillräckligt kvalificerad polispersonal för fullgörande av de förundersökningsuppgifter
som åvilar honom. Det kan ifrågasättas om icke en kriminalpolisstyrka
av elitkaraktär för komplicerade utredningar bör stå till
länspolischefens disposition för att, när regionalåklagaren inträder som
förundersökningsledare, ställas till dennes förfogande. Framförallt är det
angeläget att specialister på olika brottstyper, exempelvis gäldenärsbrotten,
ingår i en sådan styrka. Även för distriktsåklagare synes böra föreligga
möjlighet att få tillgång till dylik expertis i den mån sådan icke finnes att
tillgå inom deras egna åklagardistrikt.

Även statsåklagaren i Malmö anser att det bör finnas en för länets behov
avsedd kriminalpolisstyrka, direkt underställd länspolischefen och av denne
ställd till länsåklagarens förfogande. Styrkan bör, liksom nu är fallet
med kriminalstatspolisen, finnas i residensstaden. Jämväl åklagarmyndigheten
i Stockholm anser att länsåklagaren bör ha kriminalpolispersonal
ställd till sin disposition.

Statsåklagaren i Stockholm finner det beträffande den brottsutredande
verksamheten uppenbart opraktiskt, att länsåklagaren för varje mål skall
vända sig till den lokala polischefen för att få utredningspersonal anvisad.
Detta förfarande torde även vara ägnat att framkalla en för båda parter
irriterande dragkamp mellan länsåklagaren och den lokala polisverksamheten
om dispositionen av polispersonalen. Från åklagarväsendets synpunkt
är det uppbarligen av stort värde att länsåklagaren får disponera en viss
bestämd personalstyrka antingen på länsplanet eller på lokalplanet.

Statsåklagaren i Göteborg hävdar att, om fråga uppstår om förstärkning
av polispersonalen för det fortsatta utredningsarbetet i de fall då åklagare
inträtt som undersökningsledare, samråd bör tagas mellan åklagaren och
länspolischefen om man inom polisdistriktet ej kan tillhandahålla erforderlig
personal.

Statsåklagaren fortsätter.

I detta sammanhang bör framhållas, att åklagaren under vidlyftiga rättegångar
kan äga behov av att inför domstolen ha tillgång till biträde av en

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 dr 196b

eller annan polisman, som deltagit i utredningen. Detta är eu praktisk åtgärd,
betingad av omständigheterna. Rättigheten bör uttryckligen fastslås,
så att vederbörande polischef ej utfärdar förbud mot åtgärden. Som beredningen
framhållit, torde länspolischefen endast böra utöva ledande verksamhet
rörande spaningar om seriebrottslighet. Att anlita honom som
undersökningsledare beträffande vissa allvarligare brott framstår som
oegentligt.

Mot vad beredningen anfört om länspolischefens operativa uppgifter i
samband med utredande av så kallad mobil brottslighet har poliskammaren
i Västerås intet att erinra. Beträffande länspolischefens brottsutredande
verksamhet i övrigt anför poliskammaren.

Beredningen har beträffande uppdelningen i länsåklagarmål och distriktsåklagarmål
hävdat att länsåklagarmålen i princip är av sådan svårighetsgrad
att dessa i huvudsak skall handläggas av länsåklagaren. Med detta
resonemang som bakgrund finner poliskammaren det vara mest naturligt
att förundersökningen leds av den mest kvalificerade polischefen, nämligen
länspolischefen. Det skall ju ankomma på denne att tillse att kvalificerad
personal sköter utredningen, att hos rikspolisstyrelsen påkalla biträde avexperter
m. m. I de fall, där länspolischefen finner utredningen vara avmindre
krävande art, bör han dock medges rätt att delegera ansvaret för
förundersökningsledningen på underordnad polischef.

Landsfogden i Stockholms län ifrågasätter om inte till länspolischefens
område borde överföras den disciplinära bestraffningsrätten inom polisväsendet.
Beträffande sistnämnda ärenden anser föreningen Sveriges polismästare
att de bör handhas av den lokala polischefen i hans egenskap avchef
för sin kår. — Beträffande länspolischefernas operativa uppgifter förutsätter
föreningen att länspolischefen samråder med polismästarna vid dispositionen
över länets polispersonal och vid operativa uppgifter i fråga om
trafikövervakningen samt vid planläggning av polisens medverkan vid undervisningen
i skolorna och vid utbildningen av lärare i trafikkunskap och
av skolpoliser.

Landsfogden i Kopparbergs län. med vilken föreningen Sveriges landsfogdar
instämmer, anser att beredningens katalog över länspolischefens operativa
verksamhet inte kan anses uttömmande, och anför att hit exempelvis
hör länspolischefens inspektionsverksamhet. Även landsfogden i Västernorrlands
län anmärker på att beredningen inte berört frågan om inspektioner
av de lokala polischeferna.

Beredningens förslag att inordna länspolischefen som
tjänsteman och föredragande i länsstyrelsen utan att
därför bilda någon ny organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär
för polisärenden tillstyrkes eller lämnas utan erinran av praktiskt
taget samtliga remissmyndigheter. Förslaget har mött erinringar endast
från länsstyrelserna i Södermanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län som anser att en särskild sektion bör inrättas med
länspolischefen som sektionschef.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Enligt länsstyrelsen i Södermanlands lön blir visserligen eu särskild
polissektion mycket mindre än vad i allmänhet bör krävas för en sektion,
men länsstyrelsen anser ändock att en sådan sektion bör tillskapas då
denna form för verksamheten bäst överensstämmer med gällande länsstyrelseorganisation
samtidigt som därigenom länspolischefens göromål avgränsas
från andra sektioners. Länsstyrelsen erinrar även om att landsfogden
enligt gällande bestämmelser skall vara chef för en särskild sektion
av länsstyrelsen i dess krigsorganisation.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopar som skäl för sin ståndpunkt
svårigheterna att på ett ändamålsenligt sätt avgränsa de operativa uppgifterna
och behovet av ett samrådsförfarande i vissa fall inom länsstvrelsen.
Länsstyrelsen anför vidare.

Länspolischefens ställning som sektionschef i länsstyrelsen synes icke
behöva inverka menligt på länspolischefens auktoritativa ställning inom
länsstyrelsen, om han som tillbörligt är ges full självständighet i fråga om
de operativa uppgifterna i egentlig mening och lönemässigt tillerkännes eu
särställning i förhållande till övriga sektionschefer i länsstyrelsen. Länspolischefen
bör vidare såsom sektionschef vara föredragande inför landshövdingen.
Länsstyrelsen kan i detta sammanhang ej underlåta att framhålla
att i diskussionen om länspolischefens ställning inom länsstyrelsen
prestigesynpunkter i alltför hög grad synes ha gjort sig gällande.

Skulle däremot, såsom polisberedningen föreslagit, länspolischefens verksamhet
—- bortsett från den medverkan som i ärenden av ej operativ karaktär
lämnas inom länsstyrelsens sektioner — bli helt fristående i förhållande
till länsstyrelsens nuvarande avdelningar, är detta såsom tidigare
framhållits ägnat att inge betänkligheter av olika slag. Att exempelvis helt
avkoppla avdelningschefen på landskansliet från varje medinflytande vid
handläggning av ärenden, där hans erfarenheter kan vara av värde, medan
länspolischefen förutsättes skola deltaga i handläggningen av vissa ärenden
inom länsstyrelsen utanför hans egentliga verksamhetsområde, kan enligt
länsstyrelsens mening icke vara en rimlig anordning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län föreslår att, om länspolischefens arbetsenhet
skulle bli alltför liten för att bilda sektion, man i stället inrättar
ett särskilt länspolischefens kansli, som i organisatoriskt hänseende knytes
till allmänna sektionen.

Länsstyrelsen i Korrbottens län ifrågasätter om länspolischefen med den
starka ställning beredningen förordat lämpligen bör inrymmas i länsstyrelsen.
Skall länspolischefen, framhåller länsstyrelsen, handlägga ärenden av
administrativ natur på länsstyrelsen bör han också tilldelas en sektion med
personal, över

Viss tveksamhet ifråga om formen för länspolischefens inordnande i
länsstyrelsen har uttryckts av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Länsstyrelsen
anser visserligen att den av beredningen föreslagna anordningen
tillsvidare kan godtagas men menar att i organisatoriskt hänseende större
klarhet skulle vinnas, om en särskild sektion tillskapades med länspolischefen
som sektionschef. Länsstyrelsen framhåller vidare att i betänkan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

det ej är fullt klart framställt om länspolischefens föredragning i länsstyrelseärendena
skall ske inför landshövdingen i närvaro av landssekreteraren
eller endast inför landshövdingen. Den senare anordningen avstyrker länsstyrelsen.

Sist berörda spörsmål har tagits upp i ett tlertal remissyttranden. De länsstyrelser,
som uttalat sig i fragan, har i allmänhet haft den åsikten att i de
ärenden som tillföres länspolischefens handläggning, denne bör vara föredragande
eller beslutande samt intaga samma ställning som länsstyrelsens
övriga motsvarande befattningshavare på landskansliet. Anledning till någon
begränsning i landssekreterarens ställning som landshövdingens ställföreträdare
finns enligt dessa myndigheters mening sålunda inte. Samma
uppfattning framföres av Sveriges juristförbund. Landsfogdarna i Stockholms,
Uppsala och Malmöhus län samt föreningen Sveriges stadsfiskaler
utgår från att de administrativa ärenden, som länspolischefen skall handlägga,
är av den karaktär att de antingen skall föredragas för landshövdingen
eller handläggas av länspolischefen som ensam beslutande. För landsfogden
i Norrbottens län framstår det som uppenbart att länspolischefen även i
sin föredragande och beslutande verksamhet i administrativa ärenden skall
intaga eu fullt självständig ställning i förhållande till avdelningschef. Detta
finner landsfogden nödvändigt om länspolischefen verkligen skall garanteras
ett klart oberoende av avdelningschefen i den operativa verksamheten,
då gränsen mellan operativ och administrativ verksamhet är högst
flytande.

Beredningens förslag att länspolischefen i egenskap av föredragande skall
ha samma skyldigheter och befogenheter som sektionschefen gentemot personal
inom vederbörande sektion har avstyrkts av länsstyrelsen i Hallands
län och Sveriges juristförbund samt kritiserats av länsstyrelsen i Uppsala
län och av några av de länsstyrelser som föreslagit att särskilda polissektioner
inrättas.

Enligt Sveriges juristförbund innebär ett sådant arrangemang, att sektionspersonalen
skall lyda under två chefer med lika befogenheter, vilket
vid hårdbelastning av personalen kan komma att medföra olägenheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att det samarbete, som vägdirektören
har som föredragande med planeringssektionens personal, visat sig
löpa friktionsfritt ehuru han inte har några befogenheter i förhållande till
denna.

Angående spörsmålet om vem som vid kortare förfall töi länspolischeten
i län, där biträdande länspolischef ej finns, skall handlägga operativa ärenden
av brådskande natur anser länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och
Älvsborgs län, landsfogdarna i Uppsala, Värmlands och Kopparbergs län,
föreningen Sveriges landsfogdar samt föreningen Sveriges polismästare att
den lämpligaste polismästaren i länet bör förordnas härtill. Sistnämnda
förening ifrågasätter om det inte bör ankomma på rikspolisstyrelsen att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

förordna vikarien. Såsom motivering för sin ståndpunkt anför landsfogden
i Kopparbergs län, att residensstadens poliskår i vissa fall är mycket liten
i förhållande till kåren i någon annan av länets städer.

I fråga om placeringen av länspolischefens lokaler anser länsstyrelsen i
Jämtlands län, landsfogdarna i Värmlands, Västerbottens och Gotlands lån
samt poliskammaren i Västerås, att länspolischefen bör ha sina lokaler i
anslutning till polisen i residensstaden.

Länsstyrelsen och landsfogden i Gotlands län samt länsstyrelsen i Jämtlands
län överväger beträffande respektive län en annan lösning av
den regionala organisationen än de för länen föreslagna.

Länsstyrelsen i Gotlands län erinrar om att länsstyrelsen i sitt yttrande
över 1957 års polisutrednings principbetänkande instämde i ett av landsfogden
i länet avgivet yttrande, vari anfördes.

Ifråga om Gotlands län har utredningen föreslagit länet såsom ett polisdistrikt
samt att med tjänsten som polischef ej skall förenas åklagargöromål.
Häremot torde intet vara att erinra. Däremot kan jag ej instämma i
utredningens uttalande att något behov'' av länspolischef i egentlig mening
icke kommer att föreligga i länet. Behovet av sakkunnigt biträde vid handläggning
av ärenden rörande länets polisväsende bör väl gälla Gotlands län
i samma mån som övriga län. Avgörande härutinnan skall väl ej vara polisfrågornas
kvantitativa beskaffenhet. Beträffande Stockholms stad har utredningen
uttalat, att polismästaren där av naturliga skäl kommer att fylla
den funktion, som i länen tillkommer länspolischef. Samma betraktelsesätt
bör väl tillämpas beträffande polismästaren i Gotlands polisdistrikt. Enligt
min uppfattning saknas varje anledning att frånkänna länsstyrelsen i Got^an(^s
lan behov av länspolischef. Polismästaren i Gotlands polisdistrikt bör
därför erhålla samma ställning (och utbildning), som avses för övriga länspolischefer
och polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsen tillägger att länsstyrelsen vidhåller nyssberörda yttrande,
om denna fråga inte skulle vara slutligt avgjord av statsmakterna genom
riksdagens ställningstagande till 1962 års principproposition.

Landsfogden i länet anför i sitt yttrande över polisberedningens förslag.

Jag vill ifrågasätta om ej flera skäl talar för att med polischefsbefattningen
i Gotlands län bör förenas ställningen som länspolischef. Det är nämligen
tydligt att flera av7 de uppgifter som i övriga län enligt beredningen
skall läggas på länspolischef kommer att i Gotlands län åvila polischefen
i länets polisdistrikt. Länsstyrelsen i Gotlands län såsom högsta polismyndighet
i länet torde ha berättigat anspråk på att den befattningshavare,
som skall biträda länsstyrelsen i polisiärt avseende, har samma kvalifikationer
och kompetens som en länspolischef. Jag kan ej finna annat än att
såväl polisutredningen som polisberedningen i detta avseende utan tillräckliga
skäl undervärderat de viktiga uppgifter, som ankommer å polisväsendet
i länet, ej minst med tanke på länets avskilda och utsatta geografiska
läge.

Även för polischefen i Gotlands polisdistrikt torde det vara av betydelse
att ha officiell ställning som länspolischef på grund av den ökade auktoritet
en sådan tjänsteställning får anses medföra inom polis- och åklagarväsendet
samt gentemot andra statliga och kommunala myndigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 ur 196b

Med hänsyn till att inom länet ej skall stationeras någon länsåklagare
torde det också vara betydelsefullt att polischefen besitter tillräcklig juridisk
kompetens beträffande frågor, som äger samband med förundersökning
i brottmål.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar.

Länet är avsett att indelas i endast två polisdistrikt, varav det ena omfattar
h/9 av hela länets befolkning. Utrymmet för länspolischefens operativa,
samordnande uppgifter blir härigenom högst avsevärt inskränkt.
Aktivitet från länspolischefens sida med avseende å operativa uppgifter kan
med hänsyn härtill endast i ringa omfattning ifrågakomma utan ingripande
i uppgifter, som normalt skall ankomma på centraldistriktets chef. Överdriven
aktivitet från länspolischefens sida kan lätt leda till ett dubbelkommandosystem,
som måste betecknas såsom olyckligt.

Länsstyrelsen är därför av den uppfattningen att det bästa för detta läns
vidkommande — och sannolikt även för vissa andra av de mindre länen
—- är att länspolischefen samtidigt göres till polischef i centraldistriktet.
I betänkandet har till bedömande upptagits ett förslag i sådan riktning
från länsstyrelsen i Värmlands län, vilket förslag beredningen icke ansett
sig kunna förorda annat än »som en sista utväg». Vad beredningen anfört
mot en sådan principiell lösning av länspolischefens ställning finner länsstyrelsen
icke bärande.

Det anföres bl. a., att genom en sådan ordning länsstyrelsen skulle sakna
den expertis ifråga om polisfrågor, som är en förutsättning för länsstyrelsens
möjligheter att fungera såsom högsta polismyndighet i länet. Det kan
icke finnas något hinder för länspolischefen, även om han samtidigt är
lokal polischef i residensstaden, att fungera såsom expert åt länsstyrelsen
-vad de relativt fåtaliga tillfällen, då behov därav föreligger.

Ej heller kan länsstyrelsen inse, att den eftersträvade ökningen av insatserna
i trafiksäkerhetsarbetet skulle omöjliggöras av en sådan organisation.

En påtaglig vinst av ett sådant system skulle bli att länspolischefen dels
för de samlade uppgifterna som regional och lokal chef skulle kunna disponera
kvalificerad personal i erforderlig utsträckning, dels skulle kunna ägna
sina krafter enbart åt kvalificerade arbetsuppgifter, dels ock skulle få en
levande kontinuerlig kontakt med polisverksamheten, som är ägnad att
göra honom mera skickad att fullgöra även länspolischefsuppgifterna. Länspolischefens
inplacering såsom tjänsteman vid länsstyrelsen och utan den
kontakt med polisarbetet, som landsfogdens nuvarande ställning såsom
förundersökningsledare i större brottmål ger, kan komma att isolera honom
frän det aktiva polisarbetet och skapa svårigheter för honom att i önskvärd
utsträckning kunna följa utvecklingen inom polisens verksamhetsområde.
De synpunkter, som herr Stålil i sitt yttrande framfört såsom motivering
för sitt yrkande att länspolischefen bör ha sina lokaler icke i länsstyrelsen
utan i anslutning till polisen i residensstaden, biträdes även i detta sammanhang
och åberopas såsom stöd för den här föreslagna organisationen.

En organisationsform sådan som den av länsstyrelsen här förordade förutsätter
dock att polisintendenttjänster i erforderlig utsträckning inrättas
med befogenhet att på polischefens uppdrag handlägga mindre betydelsefulla
polischefsärcnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet

Beredningens förslag beträffande den ekonomiska administreringen av
polisväsendet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna.
Sålunda bär riksrevisionsverket, som begränsat sitt yttrande till
att avse endast detta avsnitt, inte liaft något att invända mot förslaget.

Förslaget att bl. a. löneuträkning och löneutbetalning skall verkställas
centralt, medan bokföringsarbetet med anledning av löneutbetalningen och
förandet av tjänstematriklar in. in. skall ombesörjas av landskontoren, har
föranlett uttalanden av ett antal remissmyndigheter. Länsstyrelsen i Stockholms
län finner den föreslagna centrala utbetalningen av löner ändamålsenlig
men anser att denna fråga i det kommande utredningsarbetet bör
preciseras. Vidare framhåller länsstyrelsen att arbetet med personalbokföring
och löneklassplacering inte kommer att medföra några oöverstigliga
svårigheter för landskontoren, då dessa har stor erfarenhet av sådana arbetsuppgifter.
Enligt länsstyrelsens uppfattning bör även matrikeluppgifterna
vara lämpade för databehandling.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har den uppfattningen att man bör
undvika en fördelning av med varandra nära sammanhörande uppgifter
på olika myndigheter och anser därför att även bokföringsarbetet bör ombesörjas
centralt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det fördelaktigt från enhetlighetssynpunkt
att löneutbetalningen ombesörjes av central myndighet. Den del
av anslagsbevakningen, som rör avlöningsanslaget anser länsstyrelsen böra
omhänderhas av den utbetalande myndigheten, som då ett budgetår närmar
sig sitt slut har bättre möjlighet att beräkna medelsförbrukningen än länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det likaledes föga rationellt att
splittra dessa arbetsuppgifter mellan den regionala och centrala myndigheten
men finner övervägande skäl tala för att den ekonomiska administrationen
helt koncentreras till länsstyrelserna. Samma uppfattning har länsstyrelsen
i Norrbottens län.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter om inte den ekonomiska
administrationen bör förläggas till regionalplanet i större omfattning
än vad beredningen tänkt sig. Från praktisk och rationell synpunkt anser
länsstyrelsen, att den myndighet, som ålägges att ombesörja löneuträkning
och löneutbetalning, även bör åläggas alla arbetsuppgifter, som har anknytning
till personalen, till vilka uppgifter även bör läggas anslagsberäkning
och anslagsbevakning.

Beträffande avlöningsbokföringen ifrågasätter länsstyrelsen i Kalmar
län om tillräckligt fog föreligger för genomförande av förslaget på denna
punkt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det naturligt att den tekniska handläggningen
av löneärenden och dylikt bör ske inom länsstyrelsen, då den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

myndighet som utövar chefsskap över underlydande organ kommer i daglig
kontakt med personalen in. m. Oaktat beredningen anfört skäl, som
talar för en viss centralisering av arbetet, vill länsstyrelsen inte helt släppa
tanken på en decentralisering med tyngdpunkten av det kamerala arbetet
förlagt till länsstyrelserna. Länsstyrelsen erinrar härvid om att även länsstyrelserna
snart får tillgång till datamaskiner. I vart fall hävdar länsstyrelsen
att samma myndighet som handhar löneutbetalningen även bör ombesörja
avlöningsbokföringen och förandet av tjänstematrikeln.

Även länsstyrelsen i Örebro lön erinrar om att länsstyrelserna snart kommer
att få tillgång till datamaskiner, varför man nu inte bör binda sig för
all framtid för en central uträkning och utbetalning av polispersonalens
löner utan bör vara beredd att decentralisera dessa arbetsuppgifter till länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar svårigheten att med det föreslagna
systemet för löneutbetalning rätta till uppkomna fel, som kan vara att söka
hos inte mindre än tre myndigheter.

Beträffande beredningens förslag i övrigt i denna del anför länsstyrelsen
i Uppsala län att det synes mest rationellt om sammanställningen av
polischefernas anslagsäskanden och bedömandet av dessa får åvila länspolischefen.
För en sådan lösning talar enligt länsstyrelsen särskilt att det
är fråga om förslag till rikspolisstyrelsen.

Personalorganisationen

Beträffande personalbehovet på landska nslierna påpekar länsstyrelsen
i Skaraborgs län att det först sedan den nya reformen prövats under
något eller några år torde komma att visa sig i vad mån den något ökade
arbetsbelastningen vid landskanslierna kräver arbetsförstärkning. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län anser att behovet av ytterligare arbetskraft på
landskansliet sammanhänger med hur behovet av administrativ arbetskraft
på länspolischefens expedition blir tillgodosett.

Enligt landsfogden i Gävleborgs län synes beredningens bedömning av arbetskraftsbehovet
på såväl landskansliet som landskontoret vara något
knapp.

Mot beredningens förslag till personaluppsättning vid länspolischefernas
expeditioner har erinringar gjorts av elva länsstyrelser,
tio landsfogdar, Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen
Sveriges landsfogdar och Sveriges juristförbund.

Enligt landsfogden i Stockholms län förefaller länsplanet med en så knapp
personaltillgång som föreslagits ha blivit satt å sidan i förhållande till de
personellt välutrustade riks- och lokalplanen. Landsfogden anför bl. a.

Med hänsyn till det kända förhållandet alt landsfogden inom ramen för
tillgängliga personalresurser icke tillfredsställande haft möjlighet ombesörja
länspolischefsuppgifterna, till kravet på aktivering av verksamheten,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 100

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

till mångfalden av de nya uppgifter som från 1965 tillkommer, till angelägenheten
av att länspolischefsämbetet från början kan fungera i verklig
kontakt med det levande polisarbetet och därvidlag fylla sin funktion bör
ovillkorligen krävas en helt annan personalorganisation vid länspolischefens
expedition än vad förslaget förutsätter. Utan tillgång till en på sakkunskap
och erfarenhet grundad analys av länspolischefsskapet och dess totala
uppgifter torde det icke vara möjligt att bestämma det samlade personalbehovet.
Enligt min bedömning torde i första hand krävas förstärkning i
form av personal ur kommissariegraden för befattningar motsvarande biträdande
polisintendenterna i storstädernas poliskårer.

Under hänvisning till landsfogdens i länet yttrande anför länsstyrelsen i
Stockholms län att frågan om behovet av en större personaluppsättning på
länspolischefens expedition än vad beredningen föreslagit bör ytterligare utredas.
Särskilt angeläget är det enligt länsstyrelsen att tillgång finnes till kvalificerade
polismän i befälsställning, varav en i kommissariegraden. Därjämte
bör, anför länsstyrelsen, åtminstone inom Stockholms län finnas —
förutom biträdande länspolischef — även en polisintendent.

För att lösa vikariefrågan för länspolischef och polismästare och då det
är otillräckligt med en polisman för det omedelbara biträdet åt länspolischefen
föreslår landsfogden i Uppsala län att till länspolischefen knytes
även en polisintendent med samma utbildning som länspolischefen. Därest
detta förslag inte vinner beaktande bör enligt landsfogden hos länspolischef
tjänstgörande polisman vara i kommissaries grad.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som menar att länspolischefens biträdesorganisation
är alltför snävt tilltagen, framhåller att länspolischefen i län,
som saknar biträdande länspolischef, ständigt bör ha biträde av ett högt
polisbefäl, helst i intendentsgraden. Vidare bör länspolischefen vid behov
kunna få en eller flera assistenter ur centralstyrkan i residensstaden kommenderade
till sin hjälp. Länsstyrelsen förutsätter, att den person i kontorskarriären,
som tillföres länspolischefens kansli, skall vara kansliskrivare.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den kvalificerade polisman i
befälsställning, som enligt förslaget ställs till länspolischefens förfogande,
inte skall inneha denna tjänst såsom en passagetjänst samt anför vidare,
att två biträden i kontorskarriären framstår som ett minimum.

Landsfogden i Hallands län bedömer det som ytterst angeläget att den
sekreterarhjälp, som föreslås åt länspolischefen, hänföres till landskanslistkarriären.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att den hjälp som föreslås
åt länspolischefen är alltför knapphändigt tilltagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar att, för att tillgodose länspolischefens
i länet behov, en biträdande länspolischef, en landskanslist och mer
än ett biträde i kontorskarriären måste ställas till förfogande. Länsstyrelsen
anför såsom motivering härför bl. a.

Endast Stockholms och Malmöhus län har större invånarantal än Älvsborgs
län och enligt statistiska uppgifter ligger Älvsborgs län rörande anta -

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO år 196i

let brott bland de främsta i riket. Härtill kommer att länets vidsträckthet
och struktur i och för sig stegrar arbetsbördan. Detta avspeglas även i gällande
personalplan för landskanslierna m. m., där Älvsborgs län hänföres
till grupp II. Enligt beredningens förslag skall inom Älvsborgs län ingå icke
mindre än sju polisdistrikt, varjämte fasta enheter för länsomfattande polisverksamhet
kommer att vara förlagda till såväl Vänersborg som Borås.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län förutsätter att arbetskraftsbehovet
på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall
vunnits angående behovet.

Landsfogden i Värmlands län anser att varje länspolischef bör biträdas
av en biträdande länspolischef och om sådan ej kan erhållas av en juridiskt
utbildad polisintendent.

Länsstyrelsen i Örebro län, som finner det svårt att nu bedöma arbetskraftsbehovet
på länspolischefens expedition, föreslår att där i vart fall skall
finnas minst en kommissarie, en polisassistent och en kontorist. Motsvarande
förslag framför länsstyrelsen i Västmanlands län.

Landsfogden i Kopparbergs län till vars yttrande föreningen Sveriges
landsfogdar i princip hänför sig, anser att det polisbefäl, som skall tjänstgöra
hos länspolischefen, bör vara mera stadigvarande placerat hos honom
än beredningen föreslagit och ha polisintendents grad. Vidare bör länspolischefen
ha ett polisbefäl i assistentgrad till sitt förfogande, vilken kan ditkommenderas
på viss tid. I de minsta länen kan möjligen en poliskommissarie
av högre dignitet ersätta intendenten och den ditkommenderade assistenten.
Den föreslagna befattningshavaren i kontorskarriären bör regelmässigt
vara av kansliskrivares grad. Landsfogden anför bl. a., att beredningen
vid bedömningen av biträdesorganisationens karaktär och storlek i
alltför stor utsträckning synes ha byggt på de uppgifter, som lämnats till
beredningen om den tid och arbetskraft som i nuläget ägnas olika arbetsuppgifter
och arbetsmoment, samt hävdar, att det för att få en något så
när säker grund för bedömningen är nödvändigt att närmare studera och
analysera de olika arbetsuppgifterna. Ett sådant studium har landsfogden
gjort på basis av den erfarenhet han har såsom länspolischef i Kopparbergs
län, och han förebringar en analys, som utvisar vilka av de på länspolischefen
enligt förslaget ankommande operativa uppgifterna, som bör handläggas
av respektive länspolischefen, högre polisbefäl och befäl i assistentgrad.
Landsfogden anför att behovet av en kvalificerad medhjälpare är påtagligt
i de län, där länspolischefen på grund av långa resor ofta är borta
från stationeringsorten, vilket är fallet i Kopparbergs län, samt att behovet
av medhjälpare även accentueras i ett sådant län som Kopparbergs, där
antalet polisdistrikt är stort. Dessutom måste, anför landsfogden, sakkunnigt
biträde lämnas den sektion på landskansliet, som bereder polisärenden.
Det kan nämligen inte rimligen vara meningen, att länspolischefen annat
än undantagsvis skall bindas vid sådan beredning.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

Enligt landsfogden och länsstyrelsen i Gävleborgs län bör i sagda län inrättas
en tjänst som biträdande länspolischef. Härför talar enligt landsfogden
förutom invånarantalet i länet att antalet polisdistrikt i länet är stort,
att avstånden är långa och att residensstaden inte är centralt belägen. Den
polisman, som enlig beredningens förslag skall tjänstgöra hos polischefen,
måste inneha en förhållandevis hög tjänstegrad och i Gävleborgs län är det
enligt landsfogden motiverat att vederbörande har polisintendents ställning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län biträder av landsfogden i länet framställt
förslag att länspolischefens kansli tillföres en biträdande länspolischef
samt anser det vidare sannolikt att förstärkning erfordras även med
en förste landskanslist. Landsfogden framhåller, att länet av ålder haft anseende
som ett av rikets mera krävande i såväl polis- som åklagarhänseende.
Vidare framhåller landsfogden önskvärdheten av en kvalificerad befattningshavare
med hänsyn till vikarie och jourtjänstgöring samt för rekrytering
av länspolischefsbefattningar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför som ett oeftergivligt krav att ett
kvalificerat polisbefäl ställes till länspolischefens disposition även i Jämtlands
län. Länsstyrelsen framhåller att arbetsmängden för regionalorganisationen
enligt förslaget visserligen blir betydande men att de arbetsuppgifter,
som kan anses så kvalificerade att de bör handläggas av länspolischefen
personligen, i de mindre länen knappast kan anses vara så omfattande
att de bereder honom full sysselsättning. Om något polisbefäl inte
ställes till disposition blir enligt länsstyrelsen organisationen å ena sidan
för svag för att arbetsuppgifterna skall medhinnas och medför å andra sidan
att länspolischefen måste personligen ägna sig jämväl åt mindre kvalificerade
uppgifter.

Landsfogden i Norrbottens län anför att även Norrbottens län bör tillföras
två biträden i kontorskarriären. Uppmärksammas bör för övrigt, framhåller
landsfogden, att Norrbottens län erfarenhetsmässigt är rikets polisiärt mest
arbetstyngda län. Arbetsvolymen är enligt landsfogden sådan att om övertidsarbete
inte skall förutsättas som normalt ytterligare en befattningshavare
i polischefskarriären måste beräknas för länet.

Sveriges juristförband, med vilket Sveriges akademikers centralorganisation
instämmer, anser att beredningens förslag till kontors- och biträdespersonal
till länspolischefens förfogande är för knappt tilltagen. Förbundet
anför vidare.

För den operativa verksamheten skall länspolischefen utom i de största
länen förutom kontorspersonal endast ha en kvalificerad polisman i befälsställning
till sitt förfogande. Detta är enligt förbundets förmenande otillräckligt.
Det bör därför i län, där ej föreslagits inrättande av en biträdande
länspolischefstjänst, i stället inrättas en tjänst som polisintendent med samma
utbildning som länspolischefen. Intendenten skulle vara vikarie för länspolischefen
vid kortare ledigheter och i övrigt biträda denne i arbetet samt
därutöver kunna vikariera för polismästare. Genom en sådan intendenttjänst
skulle även tillskapas en passagetjänst till polisinästartjänst.

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Vad beredningen anfört om arbetskraftsförstärkningen vid landskontoren
har föranlett erinringar från ett flertal länsstyrelser.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
Hallands, Älvsborgs, Värmlands och Västmanlands län uttalar helt allmänt
att den av beredningen föreslagna arbetskraftsförstärkningen är för snävt
tilltagen, och flertalet av nämnda länsstyrelser framhåller att den är avgjort
för liten under övergångstiden. Dessutom riktar länsstyrelsen i Östergötlands
län uppmärksamheten på rådande svårigheter att ställa nödiga lokaler
till förfogande vid en utökning av personalen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att för kamerala behov bör nyinrättas
en ordinarie landskanslisttjänst, en kontoristtjänst och en skrivbiträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att tre befattningshavare bör tillföras
landskontoret, och anför att hänsyn ändå inte tagits till den personalökning,
som kan visa sig nödvändig under själva övergångsskedet.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län bör i samband med den personalförstärkning,
som bör tillföras länsstyrelserna i alla län, minst en permanent
tjänst som landskanslist inrättas samt bör kameralsektionen under
uppbyggnadsskedet tillfälligtvis tillföras ytterligare en tjänst såsom förste
landskanslist.

Länstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att kameralsektionen till att börja
med förstärkes med minst två kvalificerade årsarbetskrafter i landskanslistoch
kontorskarriären samt att länsstyrelsen tillföres anslagsförstärkning för
anställande av tillfällig personal under själva övergångsskedet. Länsstyrelsen
anser att den bedömning av arbetskraftsbehovet, som beredningen gjort
vilar på ytterst osäker grund och finner det för närvarande omöjligt, att på
ett tillförlitligt sätt ange behovet av personal för den ekonomiska förvaltningen.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det angeläget, att av de två nya befattningar,
som föreslås, den ena inrättas som landskanslisttjänst och den andra
inte lägre än kanslibiträdestjänst.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker, att den första förutsättningen
för att den väntade situationen i arbetshänseende skall kunna bemästras
med förstärkning endast av personal i landskanslist- och kontorskarriären
är att någon juristtjänst på kameralsektionen inte är obesatt. Så
har vid länsstyrelsen sedan länge varit fallet beträffande två länsnotarietjänster.
Länsstyrelsen önskar personalförstärkning med en ordinarie landskanslist,
en kontorist och ett kontorsbiträde.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det erforderligt att kameralsektionen
tillföres minst tre arbetskrafter och framhåller med hänsyn till
arbetskraftsbehovet i länet, att länsstyrelsen enligt förslaget missgynnats
vid jämförelse med flera andra län.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att den föreslagna arbetsförstärkningen
kan komina att visa sig otillräcklig.

Tjänstemännens centralorganisation (TCO-S) betonar att de förutsättningar
beträffande den kamerala personaluppsättning, som beredningen utgått
ifrån, inte föreligger därest uträkning och utbetalning av löner inte kan
ske centralt.

Länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands och Malmöhus län påpekar,
att betydande problem att rekrytera personal föreligger, speciellt inom landskanslistkarriären,
och att de landskanslister som på senare tid placerats på
kameralsektionen snabbt vunnit befordran, varför täta ombyten av befattningshavare
måst ske. Härigenom har den sakkunskap och rutin, som förutsättes
finnas hos landskanslistpersonalen på denna sektion blivit starkt
beskuren, vilket medfört att juristpersonalens arbetsbörda ökat. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser en omprövning av kameralsektionens arbetskraftsbehov
vara oundgänglig om beredningens förslag skall kunna tillämpas som
avsett.

Beträffande frågan om tjänstebenä in ningen av länspolischefen
anser länsstyrelsen i Jämtlands län att den bör upptas till ny prövning.
Lansstyrelsen anser titeln länspolischef vara tung och opraktisk. Däremot
finner länsstyrelsen titeln polisdirektör lämplig och i konsekvens med tjänstebenämningarna
för chefstjänsterna inom ett flertal andra länsförvaltningsområden.

Frågan om benämningen av den tjänsteman, som i vissa län närmast skall
biträda länspolischefen, har beredningen ej ägnat någon närmare uppmärksamhet,
anför landsfogden i Norrbottens län, som anser att benämningen
länspolisintendent eller möjligen länspolisadjutant är lämpligare än »biträdande
länspolischef». Besvärliga missförstånd kan uppstå om den föreslagna
titeln införes, menar landsfogden, då i praktiken och i synnerhet vid
titulering tillägget »biträdande» bortfaller.

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m.

Förslaget om särreglering av polischefens ställning i storstäderna har
i dess helhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksrevisionsverket,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges
juristförbund, svenska polisförbundet och svenska stadsförbundet.

Beredningens förslag avseende organisationen i Stockholm har inte
föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Beträffande polischefens i
Stockholm ställning har vissa remissmyndigheter uttalat sig. Statskontoret
delar beredningens uppfattning, att polischefen i Stockholm måste ges en
ställning i likhet med länspolischef. Ämbetsverket förutsätter att polischefens
formella anslutning till överståthållarämbetet kommer att regleras
instruktionsvägen, så att statsmakternas principbeslut, att den högsta led -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

ningen av polisverksamheten skall vara förlagd i länen till länsstyrelsen och
i Stockholm till överståthållarämbetet, blir till fullo beaktat.

Överståthållarämbetet framhåller att, därest avsikten är att ämbetet (i
likhet med länsstyrelserna som sådana) ej skall äga befogenhet att utfärda
allmänna direktiv beträffande den operativa verksamhetens bedrivande, ämbetets
uppgifter såsom regional polismyndighet uttryckligen bör förklaras
inte skola avse ansvaret för och ledningen av polisverksamheten i operativt
avseende. Vad sålunda sagts innefattar enligt ämbetet inte något ställningstagande
mot beredningens förslag att överståthållaren i utomordentliga situationer
skall kunna övertaga ledningen. Ämbetet förordar sådan befogenhet
liksom skyldighet för polischefen att hålla överståthållaren fortlöpande
underrättad om viktigare förhållanden i det operativa polisarbetet.

Beredningens förslag att polischeferna i Göteborg och Malmö inte skall
underställas länspolischefen i operativt hänseende och den på grund härav
förordade särregleringen av den regionala polisorganisationen i Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län har berörts av några remissinstanser.

Vad avser särregleringen i Göteborgs och Bohus län
synes det statskontoret motiverat med vissa smärre avvikelser från vad som
föreslagits för övriga län utan alt avkall göres beträffande länsstyrelsens särställning.
Det synes sålunda ämbetsverket lämpligt, att polischefen i Göteborg
direkt under länsstyrelsen svarar för polisverksamheten i staden. Ett
behov av samordning av polisverksamheten mellan staden och övriga distiikt
inom länet torde även föreligga. Möjligen torde detta vara särskilt framträdande
i vad avser en stad av denna storlek och de närmast intilliggande
distrikten när det gäller trafikreglering, spaning efter brottslingar och genomförande
av brottsförebyggande åtgärder. Statskontoret föreslår därför
att den operativa samordningen mellan staden och länet i övrigt sker genom
länspolischefens försorg. Statskontoret förutsätter härvid att polischefen i
Göteborg aktivt medverkar vid upprättandet av mera långsiktiga planer för
denna verksamhet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att om några år invånarantalet
i Göteborgs polisdistrikt kan beräknas utgöra närmare Vs av
hela länets invånarantal. På grund härav anser länsstyrelsen att det knappast
skulle vara möjligt att åstadkomma en effektiv operativ ledning av
polisverksamheten i länet om ansvaret för ledningen delades mellan länspolischefen
och polismästaren i Göteborg. En särreglering är därför enligt
länsstyrelsens mening erforderlig. Beredningens förslag, att polischefen i
Göteborg skall inta en självständig ställning i operativt hänseende, direkt
underställd landshövdingen, men att länspolischefen däremot med visst undantag
skall ha befattningen med de administrativa ärendena inom hela
länet, finner länsstyrelsen inte vara en lycklig lösning. Enligt länsstyrelsens
uppfattning är det vidare olämpligt, att landshövdingen, när det gäller den
operativa ledningen, får att göra med två distrikt med var sin sinsemellan

104

Kiingl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

självständige chef. Länspolischefen skulle sålunda, framhåller länsstyrelsen,
bli föredragande eller beslutande beträffande de administrativa ärendena
från Göteborgs polisdistrikt beträffande bl. a. tjänstetillsättningar, i
fråga om vilka ärenden han kommer att sakna närmare personlig kännedom.
Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om länspolischefens arbetsuppgifter på det
operativa området blir av sådan omfattning, att de jämte de administrativa
ärendena ger honom full sysselsättning.

Länsstyrelsen förordar i stället den lösningen, att polismästaren i Göteborg
tillika ålägges att vara länspolischef, varvid det skall ankomma på honom
att närmast under landshövdingen handha den operativa ledningen av
polisverksamheten i länet ävensom att svara för ärenden angående rekrytering,
utbildning och utrustning avseende hela länets polisväsende. Enligt
länsstyrelsens förslag bör vidare de administrativa ärendena ligga kvar på
landskansliet och där handläggas av de befattningshavare inom vilkas ämnesområde
respektive ärende närmast hör. Beträffande petitaärenden och
andra viktiga länsstyrelseärenden föreslår länsstyrelsen att polischefen skall
vara närvarande i länsstyrelsen vid handläggningen av dessa med rätt att
anmäla avvikande mening. Vid behov av polisiär sakkunskap i länsstyrelsen
skall polischefen vidare vara skyldig att lämna sådant biträde. Som biträde
vid utförande av uppgiften som polischef skall polismästaren enligt länsstyrelsens
förslag ha kvalificerad arbetskraft, t. ex. polisintendent, vid sin sida.

Länsstyrelsen kan inte finna, att något enda av de av beredningen anförda
skälen mot en lösning på sätt här angivits är av sådan beskaffenhet, att det
bör tillmätas någon avgörande betydelse.

Länsstyrelsen framhåller, att det även finns en annan tänkbar lösning av
den regionala polisorganisationen, som skulle garantera en enhetlig ledning
av polisväsendet i länet, nämligen att göra länspolischefen till polischef i
Göteborgs polisdistrikt. Länsstyrelsen anser dock, att en sådan lösning kan
tänkas medföra en del nackdelar, och framhåller bl. a., att det torde vara
mera väsentligt att polischefen finns tillgänglig i polishuset än i länsstyrelsen.
Det först framförda förslaget med polismästaren i Göteborg som tillika
länspolischef är enligt länsstyrelsens mening att föredraga.

Föreningen Sveriges polismästare understryker, att polismästaren i Göteborg,
som beredningen föreslagit, i operativt hänseende bör inta en självständig
ställning direkt underställd landshövdingen. Föreningen anser det
emellertid inte ändamålsenligt att en särskild länspolischef, som beredningen
förordat, skall finnas för länet i övrigt. Med den centrala ställning polischefen
i Göteborg kommer att intaga, kan en betydande risk för dualism
till men för eu enhetlig och effektiv polisiär verksamhet i länet i dess helhet
inte undvikas om en särskild länspolischefstjänst finns. De skäl, som beredningen
åberopat för sitt ställningstagande, finner föreningen inte övertygande.
Den omständigheten, att polisledningsverksamheten i Göteborg är så betydande
att den fullgöres av ett särskilt uppbyggt organ under polismästa -

105

Kungl. Maj:Is proposition nr 100 år 1964

rens chefsskap, kan enligt föreningens mening inte utgöra hinder för att
man för att vinna enhetlighet i länspolischefsverksamheten sammanför
denna i sin helhet till polischefen i Göteborg. Vidare anser föreningen att
något hinder för polismästaren att såsom länspolischef tillhandagå länsstyrelsen
med polisiär sakkunskap inte kommer att uppstå.

Göteborgs och Bohus läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
förutsätter, att länspolischefen skall inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen
samt tilldelas den arbetskraft, som är erforderlig för den regionala ledningsverksamheten.
Länsavdelningen anför vidare att i nuvarande organisation
bär kompetensfördelningen mellan landsfogden och polismästaren i Göteborg
medfört, att båda måste taga befattning med ärenden inom samma verksamhetsområde.
För att klart avgränsa kompetensområdena bör den utredningspersonal,
som avses för stödjande verksamhet, samt den ordningspersonal,
som skall bilda länstrafikgrupperna, i fråga om uttagning, personalredovisning,
ledning etc. helt sortera under länspolischefen samt placeras
i distrikt utanför Göteborg.

Den av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade lösningen avstyrkes
bestämt. Enligt länsavdelningens uppfattning torde det vara till fördel,
att polisverksamheten i stordistriktet Göteborg står under ledning av en befattningshavare,
medan länet i övrigt, där problemen i polisiärt hänseende
är av annat slag, sorterar under annan befattningshavare, som självständigt
kan leda denna verksamhet.

Länsavdelningen finner det orealistiskt — såsom det praktiska utfallet
av länsstyrelsens förslag kommer att bli — att länets mindre polisdistrikt
inordnas under stordistriktet Göteborg. Man har anledning förmoda, framhåller
föreningen, att landsbygdens och de mindre tätorternas polisverksamhet
vid sådan organisation kommer att eftersättas på grund av Göteborgsdistriktets
dominans.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län tillstyrker beredningens förslag
i denna del.

Vad beträffar särregleringen av den regionala polisorganisationen
i Malmöhus län föreslår statskontoret, att någon
särorganisation inte utformas för Malmö och länsstgrelsen i Malmöhus län
avstyrker bestämt eu sådan anordning. Polismästaren i Stockholm anser att
polischefen i Malmö bör erhålla samma självständiga ställning som polischefen
i Göteborg. Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om inte
länspolischefsuppgifterna i Malmöhus län bör läggas på polischefen i Malmö
polisdistrikt.

De nämnda remissmyndigheterna anför i huvudsak följande.

Statskontoret har den uppfattningen, att de framförda skälen för en särlösning
inte är så vägande att de kan motivera ett avsteg från den för länen
i övrigt föreslagna normalorganisationen. Med hänsyn till behovet av samordning
av de polisiära resurserna i länet med dess särskilda struktur, tät4*—
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. År 100

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''r

bebyggelse och utbyggda kommunikationer anser statskontoret det mycket
önskvärt, att länet blir en polisiär enhet och att polischefen i Malmö får
samma ställning i förhällande till länsstyrelsen och länspolischefen som
övriga polischefer.

Länsstyrelsen i Malmöhus lön åberopar alt länsstyrelsen i sitt yttrande
angående den regionala polisorganisationen biträtt förslaget att länspolischefen
inordnas som tjänsteman i länsstyrelsen utan att en ny organisatorisk
enhet av sektions- eller avdelningskaraktär bildas. Den förutsatta särregleringen
för Malmö får inte utformas så att en enhetlig ledning av länels polisväsende
därigenom äventyras. Länsstyrelsen erinrar vidare om att åtskilliga
omständigheter talar för att frågan om ett samgående landstingskommunen
och Malmö stad emellan måste aktualiseras inom en förhållandevis nära
framtid. Om och i den mån så sker synes enligt länsstyrelsen detta svårlösta
problem inte ytterligare böra kompliceras därigenom att Malmö i samband
med polisväsendets förstatligande tillägges en särställning i polisiärt
hänseende, helst som inga tvingande eller ens fullt bärande skäl härför kan
anföras.

Länsstyrelsen anför ytterligare, att den föreslagna polisdistriktsindelningen
innebär, att personal från Lunds polisdistrikt, som skall handha
trafikövervakningen på motorvägen mot Landskrona—Hälsingborg, vid utryckning
till nordliga delen av denna väg måste färdas en avsevärd sträcka
genom Malmö polisdistrikt för att nå området för egna arbetsuppgifter. En
sådan anordning är i och för sig inte rationell. Ämiu oformligare och olämpligare
blir den om genomfartsområdet skall hänföras till ett polisdistrikt,
som inte är inordnat i länspolischefens verksamhetsområde. Länets karaktär
av gränslän, dess omfattande och rikt förgrenade vägnät i förening med
dess hela struktur och den omständigheten att befolkningen numera koncentrerats
till de nord- och sydvästra delarna medför enligt länsstyrelsens
mening att behovet av en enhetlig polisledning är minst lika behövlig i detta
som i andra län. Länsstyrelsen framhåller fortsättningsvis i huvudsak följande.

Polisberedningens förslag innebär i realiteten att inom Malmöhus län
skall finnas två länspolischefer i operativt hänsende, varigenom den föreslagna
normalorganisationen brytes. Någon verkligt bärande motivering för
detta avsteg har inte förebragts, påtagliga olägenheter kan däremot lätt påvisas.
Länsstyrelsen kan inte inse att ett lösbrytande av Malmö ur länsgemenskapen
kan vara förenligt med önskemålen om ett gott polisiärt trafiksäkerhetsarbete
i länet, särskilt som stora landsbygdsområden med motorvägar
och andra viktiga trafikleder tillföres Malmö polisdistrikt. Som förutsättning
för länspolischefens möjligheter att handla självständigt i operativt
hänseende har angivits, att han skall äga befogenhet att disponera över
länets polisstyrkor såväl de för hela länet gemensamma som de lokala. Erfarenheterna
hittills visar, att Malmö som regel blir den givande parten i förhållande
till det övriga länet. Länsstyrelsen anser det är ägnat att förvåna
att beredningen i förhållande till detta län är beredd att frångå sina intentioner
beträffande ledningen av den operativa verksamheten.

107

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

Enligt beredningens förslag skall vid polisen i Malmö finnas en polisman
för planerings- och liknande verksamhet, sex kriminalpolismän samt en länstrafikgrupp
om 28 man, samtliga avsedda att tjänstgöra inom länet i övrigt
eller i vissa särskilda distrikt. Länsstyrelsen anser det mindre lämpligt, att
befattningshavare, som skall biträda med planeringsverksamhet in. in., skall
hämtas från distrikt utanför länspolischefens verksamhetsområde och anser
det inte riktigt att länspolischefen fråntas allt inflytande vid uttagning och
utbildning av den personal, som närmast under hans ledning skall fullgöra
vissa synnerligen viktiga arbetsuppgifter i länet.

Enligt beredningens betänkande skall sambandscentralerna organisatoriskt
anslutas till residensstäderna. Som följd av särregleringen ställes
länspolischefen utan allt inflytande beträffande utformningen och ledningen
av länets sambandscentral. Länsstyrelsen ställer slutligen den frågan om eu
central skall tillskapas både i Malmö och en för länet i övrigt.

Vad gäller den ekonomiska ad minist r eringen av polisväsendet
i huvudstaden erinrar överståthåUarämbetet om att förutsättningarna
för att övertaga nya ekonomiska administrationsuppgifter är annorlunda
vid överståthåUarämbetet än vid länsstyrelsernas landskontor. Vid
överståthåUarämbetet finns inget specialorgan på området motsvarande
landskontorens kameralsektioner. I Stockholm blir därför snarare fråga om
att bvgga upp en ny organisation än att förstärka någon befintlig. Ämbetet
framhåller vidare att förekomsten av allenast ett polisdistrikt, angelägenheten
av att undvika dubbelarbete samt den sannolikt betydande självständighet,
som måste tillkomma nyssnämnda organisationsenhet, bör föranleda
undersökning, om denna med större fördel kan anknytas till den lokala
instansen i Stockholm.

Departementschefen

ÖverståthåUarämbetet och länsstyrelserna är för närvarande högsta polismyndighet
i Stockholm respektive i länen. Såsom sådan myndighet åligger
det överståthåUarämbetet inom Stockholms stad och länsstyrelserna, var
och en inom sitt län, att ha ansvaret för och ledningen av polisväsendet.
1962 års principbeslut om förstatligande och omorganisation av polisväsendet
innebär i detta avseende inte något ändrat ställningstagande från
statsmakternas sida. Beslutet att skilja landsfogdens länspolischefsuppgifler
från hans åklagaruppgifter och inrätta en länspolischefstjänst vid praktiskt
taget alla länsstyrelser syftar tvärtom till eu förstärkning av polisledningen
i länen. Med hänsyn till att länsstyrelserna inom sig saknat tillgång
till fackutbildad tjänsteman i polisfrågor har deras möjligheter att inrikta sig
på en stark polisledning varit mycket begränsade. Landsfogdarna har med
hänsyn till sin dubbla funktion som länspolischef och länsåklagare inte heller
kunnat i önskvärd utsträckning ägna sig åt sina polisuppgifter. Genom
polisreformen kommer polisledningen på länsplanet att förstärkas.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Vad angår den regionala organisationen utanför storstäderna Stockholm,
Göteborg och Malmö innebär principbeslutet att länspolischefen skall ingå
i länsstyrelsen och vara fullt självständig i fråga om den operativa ledningen.

Med utgångspunkt i uttalandena i princippropositionen har beredningen
först undersökt vilka arbetsuppgifter, som lämpligen bör tillföras
länspolischefens handläggning. Beträffande vissa administrativa uppgifter
med polisiär anknytning, som handläggs på landskanslierna, har beredningen
inhämtat länsstyrelsernas uppfattningar om vilka ärenden som
lämpligen bör handläggas av länspolischefen. Länsstyrelserna har även på
beredningens begäran låtit göra vissa tidsstudier beträffande sådana arbetsuppgifter.
Jag ansluter mig helt till beredningens uppfattning att till länspolischefens
handläggning i princip inte bör överföras andra länsstyrelseärenden
än sådana som antingen direkt rör polisväsendet eller allmän ordning
och säkerhet eller åtminstone har en närmare anknytning till någon
av dessa ärendegrupper än till någon annan grupp. Jag finner det vidare
naturligt, att länspolischefen, även om han inte är föredragande, deltar i
handläggningen av sådana ärenden, där bl. a. polisiära synpunkter bör
beaktas. Denna uppfattning är blott ett uttryck för att alla ärenden i länsstyrelsen
bör bedömas så allsidigt som möjligt.

Oavsett hur länspolischefen organisatoriskt inordnas i länsstyrelsen skall
han enligt vad som förut sagts vara fullt självständig i fråga om den
operativa ledningen. I samband med principfrågan om polisväsendets
förstatligande m. in. uppdrog jag vissa allmänna riktlinjer för
länspolischefens polisiära verksamhet vilka godkändes av riksdagen. Jag
nämnde, att länspolischefen borde på eget ansvar kunna rekvirera förstärkning
till länets poliskårer eller medge att polisstyrkor från länet för viss tid
fick tjänstgöra utom länet. Jag framhöll vidare, att han hade att leda sådan
verksamhet, som berör flera distrikt, och anförde som exempel trafikövervakningen.
Med dessa uttalanden som utgångspunkt har beredningen utförligt
angivit sin uppfattning om innebörden av begreppet operativ ledning.
Såsom även flera remissinstanser betonat, finner jag det vara av stor vikt,
att länspolischefens befogenheter och uppgifter i fråga om den operativa
ledningen av polisverksamheten klart preciseras och avgränsas från de
uppgifter, som kommer att åvila honom såsom föredragande i länsstyrelsen.

En förutsättning för att länspolischefen skall kunna utöva en stark polisledning
är att han har befogenhet att disponera över länets polisstyrkor.
Inom länet torde det sålunda böra ankomma på länspolischefen att bestämma,
hur länets polisresurser, regionala såväl som lokala, skall användas.
Någon remissmyndighet har uttryckt farhågor för att länspolischefens
befogenheter i detta avseende kan komma att medföra onödiga störningar
i förhållandet mellan länspolischef och lokal polischef och föreslagit att
högst eu viss kvot av den lokala styrkan skall kunna tas i anspråk av läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

10‘l

polischefen för uppgifter utom distriktet. Jag anser alt några begränsningar
i länspolischefens handlingsfrihet i detta avseende inte bör införas. I allmänhet
torde länsomfattande aktioner kunna förberedas på sådant sätt att
polismästarna i god tid kan underrättas om tidpunkten för dem och så att
den ordinarie verksamheten i polisdistrikten kan anpassas därefter. För
planläggningsarbetet och inte minst med hänsyn till länspolischefens eget
ansvar för polisverksamheten är det också angeläget att länspolischefen,
när behov uppstår att disponera om personal från ett distrikt till ett annat,
såvitt möjligt samråder med vederbörande polismästare, så att dessa får
tillfälle att framlägga sina synpunkter. Tillkallande av förstärkning polisdistrikten
i länet emellan bör i regel ske genom länspolischefen, som alltid
Iwr ha överblick över länets samlade polisstyrkor. Länspolischefen bör
även i viss omfattning, när resurserna så tillåter, kunna medge att personal
ur länets styrkor används utom länet. När förhållandena så påkallar,
måste länspolischefen också på eget ansvar kunna anhålla om polisförstärkning
från annat län. Gäller det kommenderingar av större omfattning
eller för längre tid torde beslutanderätten i fråga om tillkallande av polisförstärkning
från annat län böra ankomma på rikspolisstyrelsen såsom
samordnande organ efter samråd med vederbörande länsstyrelser. Polisförstärkningar
mellan länen torde oftast komma i fråga vid sådana landsomfattande
aktioner avseende trafikövervakning eller brottsbekämpande
verksamhet, som initieras och ledes av rikspolisstyrelsen enligt dess instruktion.
Att styrelsen vid sådana aktioner måste kunna disponera över
hela landets polisstyrkor är nödvändigt för att inte den med polisreformen
åsyftade ökade effektiviteten av polisverksamheten skall utebli. Jag avser
att i samband med behandlingen av rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter
närmare utveckla min ståndpunkt beträffande denna fråga. Med
anledning av vissa remissinstansers uppfattning att det bör vara länsstyrelsen
förbehållet att alltid bestämma över polisstyrkorna i länet och att rikspolisstyrelsen
enligt beredningens förslag får för stora befogenheter gentemot
länsstyrelsen vill jag för min del framhålla, att det primära ansvaret
för polisväsendet måste ligga på länsplanet men att den av statsmakterna
beslutade organisationen av polisväsendet kräver en viss central planläggning
och ledning för att kunna fungera rationellt.

Länspolischefens operativa ledningsuppgifter bör i huvudsak avse polisiära
åtgärder för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet — varvid
särskilt trafikövervakningen utgör en betydelsefull uppgift — brottsutredande
verksamhet, hjälp- och efterforskningsverksamhet samt den s. k.
särskilda polisverksamheten. Till hans uppgifter torde vidare böra hänföras
polispersonalens fortbildning. Jag kan ansluta mig till vad beredningen
anfört om länspolischefens befogenheter och uppgifter i dessa verksamheter.
Jag vill framhålla all beredningens uppräkning av operativa eller
tekniska polisärenden självfallet inte får anses vara uttömmande.

I fråga om beslutsordningen i länsstyrelsen i ärenden som angår själva

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

polisverksamheten finner jag i likhet med beredningen och flertalet remissmyndigheter
att det i princip bör ankomma på länspolischefen att vara ensam
beslutande. Uppgiften att svara för polisverksamheten i länet är till
sin natur eu chefsuppgift, som enligt min mening inte lämpar sig för ett
föredragningssystem. Länspolischefen fattar i denna verksamhet sina beslut
på länsstyrelsens vägnar och jag kan därför inte biträda den uppfattning,
som vid remissbehandlingen från några håll framförts, att det i detta
avseende skulle råda någon dualism mellan länspolischefens beslut och
länsstyrelsens.

Även om jag sålunda anser, att länspolischefen i princip skall handla
självständigt, bör landshövdingen i vissa särskilda situationer ha möjlighet
att överta polisledningen. Att preciserat ange, i vilka situationer landshövdingen
bör kunna ingripa, torde inte vara möjligt. Som beredningen framhåller
bör det vara fråga om allvarligare ordningsstörande händelser, eller
händelser av annat slag som fordrar extraordinär polisverksamhet. Det
torde få ankomma på landshövdingen att avgöra i vilka situationer han
själv bör ingripa. Självfallet bör landshövdingen i sådana situationer även
kunna överta det direkta befälet över länets polisstyrkor.

Vid inträffade händelser, när det kan vara tveksamt om polisiära åtgärder
skall vidtagas, bör ärendet också underställas landshövdingens prövning.
I vissa lägen kan polisverksamheten bli beroende av vilka åtgärder som från
social eller annan allmän synpunkt är lämpliga. Vilka åtgärder, som bör
vidtagas i sådana undantagsfall, bör det i länsstyrelsen ankomma på landshövdingen
att besluta om. Vid förfall för landshövdingen bör länspolischefen
i dylika fall rådgöra med landssekreteraren.

För att landshövdingen skall få kännedom om polisverksamheten i länet
torde länspolischefen opåmint böra underrätta landshövdingen om polisväsendets
tillstånd, förestående polisuppgifter av väsentlig vikt och händelser
som kan erfordra landshövdingens särskilda ingripande.

När det gäller sättet för länspolischefens inordnande i
länsstyrelsen har beredningen med hänsyn till arten och omfattningen
av länspolischefens polisiära uppgifter övervägt om en särskild polisavdelning
eller en särskild polissektion borde inrättas i länsstyrelsen.
Beredningen har emellertid funnit starka skäl tala för att man i avvaktan
på resultaten av pågående utredningar om ny länsindelning och formerna
för den framtida länsförvaltningen bör inskränka de organisatoriska nyordningarna
vid länsstyrelserna till vad som är direkt erforderligt för polisreformens
genomförande och för tillskapandet av en stark polisledning på
länsplanet. Med nu angivna utgångspunkt har beredningen funnit att länspolischefen
bör inordnas i länsstyrelsen utan att därför bildas någon ny
organisatorisk enhet av sektions- eller avdelningskaraktär för polisärenden.
Jag delar helt beredningens uppfattning på denna punkt. I likhet med beredningen
förordar jag att länspolischefen ges en i förhållande till de nuvarande
avdelningarna, landskansliet och landskontoret, fristående ställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ning men med föredragningsskyldighet i vissa ärenden på landskansliet. Beträffande
länspolischefens ställning som tjänsteman i länsstyrelsen kan jag
i stort sett ansluta mig till vad beredningen föreslagit. Han bör sålunda
handha ledningen av polisverksamheten i länet. Han bör därjämte i länsstyrelsen
i egenskap av föredragande antingen bereda och föredraga eller
själv avgöra sådana ärenden, som avser den administrativa ledningen av
polisväsendet samt de övriga länsstyrelseärenden, som tillförs hans handläggning.
För handläggningen av polischefsärendena bör till länspolischefens
förfogande finnas en särskild expedition. I de ärenden som länspolischefen
handlägger som föredragande i länsstyrelsen, bör det däremot ankomma
på personalen på den sektion, till vilket ärendet hör, att lämna länspolischefen
erforderligt biträde. Vidare bör länspolischefen enligt min mening
ha sitt ämbetsrum i länsstyrelsens lokaler.

Beträffande vissa spörsmål, som upptagits vid remissbehandlingen av beredningens
förslag i denna del, vill jag anföra följande.

Några remissmyndigheter, som föreslagit att en särskild polissektion skall
inrättas, har motiverat sina förslag med att vid en sådan organisation länspolischefens
uppgifter helt skulle kunna avgränsas från andra sektioners.
Även vid det av mig förordade sättet för länspolischefens inordnande i
länsstyrelsen bör hans uppgifter preciserat kunna anges i vederbörande
länsstyrelses arbetsordning. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten
av att de administrativa ärenden, som beredningen funnit vara av sådan
beskaffenhet att de fordrar polisiär sakkunskap hos föredraganden,
överförs till länspolischefens handläggning. Dessa ärenden bör i allmänhet
handläggas som sektionsärenden med länspolischefen som beslutande sektionschef.
Vissa mera kvalificerade ärenden synes dock böra avgöras som
landshövdingärenden med länspolischefen som föredragande. I likhet med
vissa remissinstanser anser jag inte lämpligt att länspolischefen belastas
med sådana enmansärenden som för närvarande handläggs av landskanslist
som ensam beslutande.

Spörsmålet om vem som vid förfall för länspolischefen i län där biträdande
länspolischef inte finns bör handlägga polischefsärendena har uppmärksammats
vid remissbehandlingen. Flera remissinstanser har härvid
föreslagit att den lämpligaste polismästaren i länet skall förordnas härtill.
Då i princip länspoliscliefsbefattningen aldrig bör hållas obesatt anser jag för
egen del praktiska skäl tala för att vid kortare förfall för länspolischefen,
högst ett par veckor, polismästaren i residensstaden bör inträda som vikarie.
1 andra fall bör den polismästare eller annan, som länsstyrelsen finner
lämpligast, förordnas. De övriga ärenden länspolischefen har att handlägga
i landskansliet bör vid förfall för länspolischefen ankomma på den tjänsteman
vid länsstyrelsen som länsstyrelsen förordnar därtill.

I ett avseende kan jag inte biträda beredningens förslag i fråga om länspolischefens
ställning i länsstyrelsen och hans befogenheter. Vad avser de
administrativa polisärendena föreslår beredningen att länspolischefen i för -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

hållande till den personal, som på vederbörande sektion skall biträda honom,
skall äga samma befogenheter som ankommer på sektionschef. Denna
personal lyder närmast under chefen för sektionen i fråga och därutöver
under landssekreteraren. I likhet med några remissmyndigheter kan jag
inte förorda att ett dubbelt chefsskap över personalen tillskapas. Jag förordar
i stället att länspolischefens ställning som föredragande i landskansliet
löses enligt samma regler som gäller för vägdirektören och andra föredragande
utanför landskansliet.

Jag övergår härefter till beredningens förslag om särreglering av polischefens
ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad först beträffar polischefen i Stockholm ansluter jag mig till beredningens
förslag. Polischefen i Stockholm bör sålunda i operativt hänseende
ges samma ställning som länspolischef, vilket innebär att ansvaret för och
ledningen av polisväsendet i staden bör ankomma på polischefen, överståthållarämbetets
funktion som högsta polismyndighet i avseende på den egentliga
polisverksamheten bör tillgodoses därigenom att överståthållaren på
samma sätt som nyss föreslagits beträffande landshövdingarna i vissa utomordentliga
situationer bör kunna överta ledningen av denna verksamhet.
Ansvarsförhållandet mellan överståthållarämbetet och polischefen bör
självfallet komma till uttryck i instruktionen för överståthållarämbetet.

Med hänsyn till omfattningen av polisverksamheten i Göteborg och Malmö
och dessa städers i vissa avseenden särpräglade karaktär föreslår beredningen
att de undantas från länspolischefens i Göteborgs och Bohus respektive
Malmöhus län verksamhetsområde. Vad som beträffande Stockholm
sagts om polischefens ansvar och ledning av polisverksamheten bör enligt
beredningens mening äga motsvarande giltighet med avseende på polischefens
i Göteborg och Malmö ansvar och ledning. Ärenden som berör
länspolischefen och polischefen gemensamt föreslås vidare böra handläggas
i samma ordning, som kommer att gälla olika länspolischefer emellan.
Vid remissbehandlingen har skiftande ståndpunkter intagits beträffande
dessa frågor. Vad avser polisorganisationen i Göteborg anser samtliga remissmyndigheter
att en viss särorganisation är nödvändig. Beträffande frågan
däremot hur denna särorganisation skall utformas är meningarna delade.
Statskontoret anser att polischefen i Göteborg direkt under länsstyrelsen
bör svara för polisverksamheten i staden men att den operativa samordningen
mellan staden och länet bör ske genom länspolischefens försorg.
Några remissmyndigheter, däribland länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, anser att polischefen i Göteborg tillika bör åläggas att vara länspolischef.
Vad avser polisorganisationen i Malmö anser statskontoret och länsstyrelsen
i Malmöhus län att någon särorganisation inte är befogad, medan
föreningen Sveriges polismästare anser att länspolischefsuppgifterna bör
läggas på polischefen i staden.

För egen del får jag anföra följande. Såväl i Göteborg som i Malmö föreligger
en befolkningskoncentration, som måste skapa speciella problem i

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

fråga om den operativa ledningen av polisarbetet. För att bemästra arbetsuppgifterna
krävs i dessa städer en starkt utbyggd polisorganisation och
en ledning, som självständigt kan samverka med andra myndigheter och
organ. Jag finner därför erforderligt att polischefen i dessa släder ges en
helt självständig ställning. Polisuppgifterna i storstäderna är särpräglade
och chefskapet över dessa städers poliskårer torde inte gärna kunna förenas
med andra tidskrävande och artskilda uppgifter. Vad Göteborgs och
Bohus län beträffar har ifrågasatts om länspolischefens arbetsuppgifter,
därest staden Göteborg undantas från hans operativa arbetsområde, skall
bli av den omfattningen att de jämte hans administrativa uppgifter skulle
ge honom full sysselsättning. Häremot vill jag framhålla att såsom polisberedningen
påpekat återstoden av länet har större befolkning än flera andra
län med egen länspolischef. Vidare medför industrialiseringen i länet utanför
Göteborg att invånarantalet i länet — Göteborg oräknat kan beräknas
stiga avsevärt under de närmaste åren, vilket kan förväntas i än högie
grad bli fallet i samband med en ny länsindelning. Härtill kommer de speciella
polisiära problem, som turismen i ett län med öppna gränser mot
Norge och Danmark för med sig. Även Malmöhus län torde befolkningsmässigt
komma alt öka och även i detta län skapar turismen särskilda problem
utanför staden Malmö. Vidare har Malmöhus län utom Malmö polisdistrikt
ungefär 120 000 invånare mera än distriktet, varför polisverksamheten
även i länet utom Malmö är av betydande omfattning med många samordningsproblem.
Lösandet av samordningsfrågorna torde inte försvåras av
att polischefen i Malmö i förhållande till länspolischefen intar en självständig
ställning. De för länet gemensamma styrkor, som blir placerade
i Malmö polisdistrikt, bör nämligen stå direkt under länspolischefens befäl.
Med fog torde kunna antagas, att länspolischeferna i de båda länen i
den av beredningen föreslagna särorganisationen kommer att få full sysselsättning.
Det kan även med skäl förväntas att landsbygdens och de
mindre tätorternas polisverksamhet kommer att främjas om i ettvart av
de båda länen finns en länspolischef, som kan samordna och leda denna
verksamhet. På anförda skäl anser jag mig böra förorda beredningens förslag
beträffande polischefens ställning i Göteborg och Malmö och den särorganisation
som föreslås för de båda länen, vilket för övrigt nära överensstämmer
med den nuvarande organisationen.

Mot vad beredningen i övrigt anfört om handhavandet i storstäderna av
rekryteringsärenden och övriga administrativa ärenden har jag inte funnit
anledning till erinran. Vad avser polischefens i Stockholm, Göteborg och
Malmö befattning med petitaärendena föreslår beredningen att han skall
lämnas tillfälle att närvara vid föredragningen av dessa i överståthållarämbetet
respektive vederbörande länsstyrelse med rätt att anmäla avvikande
mening. Såsom övcrståthållarämbetet anmärker har polischefen vid tiden
för ämbetets handläggning av petitaärendet redan för sin del fattal ställning

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196-r

i ämnet och bör därför inte tillerkännas reservationsrätt emot ämbetets yttrande
i dylikt ärende. Samma inskränkning bör gälla för polischeferna i
Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsens i Gotlands län yrkande att med polischefstjänsten i Gotlands
län skall förenas ställningen som länspolischef kan jag inte biträda.
Däremot bör såsom tidigare nämnts åt polismästaren uppdras att biträda
länsstyrelsen i polisfrågor. Jag anser mig inte heller böra förorda att i
Jämtlands län tillskapas en särorganisation.

I fråga om den ekonomiska administrationen av polisväsendet
föreslår beredningen att huvuddelen av denna förläggs till
länsstyrelserna. Jag finner också riktigt att så sker. I länsstyrelsernas
landskontor finns redan i kameralsektionen personal som har all den kamerala
kunskap och erfarenhet som är nödvändig för att handha dessa
uppgifter. Vissa remissinstanser har ansett det föga rationellt att splittra
vissa arbetsuppgifter mellan de regionala och centrala myndigheterna. Jag
vill därför här framhålla att man inom statsförvaltningen med gott resultat
redan prövat bl. a. central löneuträkning och löneutbetalning. Genom centralisering
av bestyret med uträkning och utbetalning av löner kan för rationalisering
av arbetet försvarets civilförvaltnings datamaskinanläggning
utnyttjas. En viktig fördel i samband härmed är också, att en enhetlig tilllämpning
av de för polisväsendet gällande avlöningsförfattningarna härigenom
kan åstadkommas. Rationellt måste även vara att rikspolisstyrelsen
handhar inköp av viss teknisk och polisiär materiel. Förutom att inköpen
härigenom kan koncentreras och göras enhetliga fordras för bedömningen
av behovet av materielen och dennas ändamålsenlighet särskild sakkunskap,
som i allmänhet inte finns hos länsstyrelserna. Även rent ekonomiska skäl
talar för en sådan ordning. Vidare torde statförslagens sammanställning i
rikspolisstyrelsen i hög grad underlätta departementens budgetarbete. Den
ordning som föreslagits beträffande länen synes inte böra gälla överståthållarämbetet.
Såsom överståthållarämbetet anför är förutsättningarna för
att överta nya ekonomiska administrationsuppgifter annorlunda vid ämbetet
än vid länsstyrelsernas landskontor. Jag finner i likhet med ämbetet,
att polisverket i Stockholm bäst torde tillförsäkras en snabb och effektiv
ekonomisk administration, om verket självt får handha sina avlönings- och
omkostnadsanslag, och förordar därför en sådan lösning.

Vad gäller personaltilldelningen har remissmyndigheterna
överlag uttalat att de anser beredningens förslag vara för knappt. I fråga
om länspolischefens biträdespersonal begär många länsstyrelser ett i förhållande
till förslaget utökat antal tjänster, bl. a. såsom biträdande länspolischef
och polisintendent och när det gäller den förstärkningspersonal,
som avses för landskontoren, framförs flera krav på arbetskraftsförstärkningar
utöver beredningens förslag.

Jag finner det för närvarande vara vanskligt att uttala mig om huruvida

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

beredningens bedömanden i fråga om arbetskraftsbehovet är realistiska. En
säker grund för bedömandet torde inte stå att vinna förrän den nya organisationen
fungerat någon tid. Medel för tillfällig personal måste därför
ställas till länsstyrelsernas förfogande i viss utsträckning.

Mot bakgrunden av det anförda föreslår jag att vid länsstyrelserna inrättas,
med placering på länspolischefernas expeditioner i ettvart av samtliga
län utom Gotlands län, en tjänst som länspolischef och i ettvart av Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus och Norrbottens län en tjänst som biträdande
länspolischef. Behovet av biträdespersonal beräknar jag till 26 biträden
i kontorskarriären.

Behovet av fast personal som personalförstärkning vid landskontoren finner
jag böra beräknas till 23 förste landskanslister samt 13 biträden i kontorskarriären.

Jag föreslår att den regionala polisorganisationen utformas i enlighet med
vad jag här anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att i sedvanlig
ordning besluta om de instruktionsändringar m. m. som är erforderliga för
förslagens genomförande samt meddela erforderliga föreskrifter rörande
verksamheten.

Rikspolisstyrelsen

Utredningsarbete m. m.

I 1962 års principproposition förordas att en central polismyndighet skall
inrättas i anslutning till förstatligandet. Det anses uppenbart att det centrala
organet bör vara en från Kungl. Maj :ts kansli fristående myndighet,
organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt. Härigenom
skänker man landets polisorganisation erforderlig stadga och fasthet
samtidigt som möjlighet öppnas att på en hand samla riksfrågor, som
nu handläggs av olika organ. Det centrala organet bör ej vara en chefsmyndighet
i egentlig mening. Dess verksamhet bör huvudsakligen vara inspekterande,
rådgivande och samordnande. Skäl anföres dock för att det centrala
organet bör få möjlighet att på vissa områden ge direktiv om hur
polisverksamheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet.
Bland de verksamhetsområden där sådana möjligheter kan vara befogade
näinnes främst trafikövervakningen. Centralorganet bör sålunda kunna ge
direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under viss tidsperiod skall
inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken. Skulle gemensamma
aktioner behöva företagas, som kräver samverkan över länsgränserna, bör
det centrala organet ha möjlighet att i vissa situationer taga ledningen av
verksamheten. Även för bekämpningen av vissa brottstyper anses mycket
stå att vinna genom central dirigering. Detta gäller särskilt viss brottslighet
som i allmänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats, såsom exempelvis

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 196i

illegal narkotikahandel, järnvägs- och poststölder samt valutabrott. Riksomfattande
åtgärder har också visat sig erforderliga i fråga om den verksamhet
som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri och annan olovlig
underrättelseverksamhet.

Vad angår det centrala organets arbetsuppgifter i övrigt förordas i propositionen
att till det centrala organet överföres dels den verksamhet, som
i organisatoriska och andra hänseenden nu ankommer på polisväsendets
organisationsnämnd, och dels de funktioner, som utövas av statens kriminaltekniska
anstalt med avseende å registrering, kontakter med utländska
polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande art. Därjämte kan
övervägas att till nämnda organ hänföra viss utlänningskontroll och åt denna
myndighet anförtro uppgiften att utgiva en tidskrift för polisväsendet.
Statens polisskola förutsältes bestå som eu självständig, Kungl. Maj :t direkt
underställd institution.

Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning och karaktär föreslås i
propositionen för det centrala organet benämningen rikspolisstyrelsen. På
grund av mångfalden av ansvarsfulla uppgifter, som kommer att vila på
rikspolisstyrelsen, föreslås dess chef erhålla generaldirektörs ställning med
benämningen rikspolischef. Vidare uttalas alt lekmannainslag bör finnas på
det centrala planet. Det framhålles, att det är av största vikt, att ett centralt
polisorgan, vartill motsvarighet tidigare saknats i vårt land, redan från
början får en fast medborgerlig förankring. Det förordas att rikspolisstyrelsen
skall bestå av rikspolischefen såsom ordförande samt ett antal lekmän
såsom ledamöter. Beträffande de frågor som gäller rikspolisstyrelsens
organisation i övrigt och ordningen för ärendenas handläggning inom styrelsen
tages inte närmare ställning utan anses dessa spörsmål böra övervägas
under det fortsatta organisations- och planläggningsarbetet.

Statsutskottet fann inte anledning till erinran mot de allmänna riktlinjer
som i propositionen angivits rörande centralorganets uppgifter. En väsentlig
fråga fann utskottet vara att närmare klarlägga i vilka konkreta fall man
trån rikspolisstyrelsens sida skall utöva en direkt operativ ledning av polisarbetet.
Utskottet, som ansåg att centralmyndigheten såsom föreslagits borde
organiseras efter mönster av de centrala ämbetsverken, hälsade med tillfredsställelse
förslaget om lekmannamedverkan i rikspolisstyrelsen. Tjänstetiteln
för verkschefen Ixnde bestämmas i samband med ställningstagandet
till kommande förslag om rikspolisstyrelsens organisation. Riksdagen biträdde
utskottets utlåtande.

I direktiven för polisberedningen anföres att beredningen med ledning av
de i propositionen gjorda uttalandena om huvuduppgifter och befogenheter
för rikspolisstyrelsen bör utarbeta förslag, i vilket i detalj anges styrelsens
arbets- och kompetensområde. Beredningen skall därvid överväga bl. a.
huruvida till styrelsen bör hänföras viss utlänningskontroll. På grundval av
de sålunda preciserade arbetsuppgifterna bör beredningen framlägga för -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

slag i fråga om styrelsens organisation samt ordningen för ärendenas handläggning
inom styrelsen. Även förslag till personalstat bör upprättas.

Polisberedningens förslag beträffande rikspolisstyrelsens organisation och
beträffande polisens befattning med utlänningskontrollen har redovisats i
betänkandena nr 3 och 4.

Över betänkande nr 3 angående rikspolisstyrelsens organisation har yttranden
avgivits av överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län.
Överståthållarämbetet har bifogat yttrande av polismästaren i Stockholm.
Vid länsstyrelsernas i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län har fogats yttranden
från landsfogdarna i länen. Yttranden från länsavdelningarna av föreningen
Sveriges landsfiskaler har fogats till yttrandena från länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands och Skaraborgs län. Vid yttrandet från länsstyrelsen
i Östergötlands län har jämväl fogats yttranden av svenska polisförbundets
länskommitté i länet samt av polismästarna i Linköping och Norrköping.

Yttranden har vidare avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket och
riksåklagarämbetet, till vars remissvar fogats yttranden från statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, överbefälhavaren, styrelsen för statens
polisskola, statens kriminaltekniska anstalt, statens utlänningskommission,
1962 års polisutbildningskommitté, utlänningsutredningen, landsorganisationen
i Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation, föreningen Sveriges
landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges juristförbund.
Yttrandet från TCO-S har avgivits gemensamt för TCO och de anslutna förbunden,
svenska polisförbundet, statstjänstemannaförbundet och Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund.

Yttranden över betänkande nr 4 angående polisens befattning med utlänningskontrollen
har avgivits av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen,
statens utlänningskommission, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, utlänningsutredningen,
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i
Sverige, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S) efter samråd med berörda TCO-förbund, Sveriges akademikers
centralorganisation och föreningen Sveriges landsfiskaler. Vid remissinstansernas
utlåtanden har yttranden fogats av överståthållarämbetet från polismästaren
i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län från landsfogden
i länet och landsfiskalen i Sigtuna distrikt, av länsstyrelsen i Malmöhus län
från landsfogden i länet, poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, polischefen
i Trelleborg samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler och av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från polismästaren i Göteborg samt
kriminalpolisintendenten därstädes.

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Polisberedningen

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

Allmänt

Den polisiära verksamheten i central instans torde till väsentlig del komma
att hänföra sig till uppgifter av rådgivande och samordnande karaktär. En
förvaltningsgren av den storlek som polisväsendet utgör medför även omfattande
administrativa uppgifter. Ett särskilt problem uppkommer härvid
i fråga om förhållandet mellan centralorganet och länsstyrelsen. Den verksamhet
det här gäller är ofta av den art att det inte är tillfyllest med allmänna
råd och anvisningar. Vissa frågor måste stundom bedömas från
mera interlokala behovs- och lämplighetssynpunkler eller kräver för sin
lösning kännedom om förhållandena på andra orter. För bedömanden som
grundar sig på allmänna ekonomiska förhållanden erfordras i allmänhet
sådan överblick som i regel endast kan vinnas i den centrala instansen. Det
är sålunda nödvändigt att i vissa avseenden tillerkänna centralorganet en
överordnad ställning med rätt att meddela bindande allmänna anvisningar.

Rikspolisstyrelsens huvuduppgift bör vara att närmast under Kungl.
Maj :t ansvara för polisverksamhetens upprätthållande samt dess planering
och rationalisering. För fullgörande av denna uppgift bör det åligga styrelsen
att med uppmärksamhet följa förhållandena och utvecklingen inom
polisens verksamhetsområde.

I sin verksamhet bör styrelsen samverka med andra myndigheter, vilkas
verksamhetsområden står nära polisens verksamhetsområde. I detta hänseende
framhålls särskilt att styrelsen bör i samråd med riksåklagarämbetet
verka för befordran av samarbetet mellan polisväsendet och åklagarväsendet.

Beredningens förslag beträffande de funktioner som bör ankomma på
rikspolisstyrelsen innebär följande.

Trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete

Den operativa ledningen av trafikövervakningen skall ankomma på länspolischefen.
Denne skall intaga en självständig ställning i operativt avseende
för att kunna utöva en effektiv ledning av trafikövervakningen. Ett rationellt
utnyttjande av polispersonalen efter förstatligandet förutsätter emellertid
enligt beredningens uppfattning att trafikövervakningen planläggs
inte endast för distrikten och länen var för sig utan även i större sammanhang.
För att trafikövervakningen effektivt och smidigt skall kunna anpassas
efter trafikens aktuella struktur och inträffade förändringar ifråga
om trafikolycksfrekvensen bör den centrala myndigheten på grundval av
vägtrafiksituationen ange den allmänna inriktningen av trafikövervakningen.
Detta innebär bl. a. att myndigheten bör meddela råd och anvisning -

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196i

ar i syfte alt inrikta den dagliga trafikövervakningen på de förhållanden
soin är särskilt vådliga från trafiksäkerhetssynpunkt. För att kunna fullgöra
detta krävs av det centrala organet ett nära samarbete med samtliga
de myndigheter, institutioner och organisationer, vilkas verksamhet på
ett eller annat sätt har beröring med trafiksäkerhetsfrågor.

Noggrann uppmärksamhet måste enligt beredningens mening också från
centralt håll ägnas den tekniska materielens verkningssätt och metoderna
för trafikövervakningens bedrivande. Innan inköp av trafikövervakningsmateriel
sker bör myndigheten föranstalta om ingående prov. Främst bör
dessa prov syfta till att utröna materielens praktiska användningsmöjligheter,
dess driftsäkerhet och hållbarhet, relationerna mellan kostnader och
den effekt som kan förväntas, samt materielens tillförlitlighet från rättssäkerhetssynpunkt.
Även beträffande övervakningsmetoderna bör försök från
centralt håll bedrivas i syfte att åstadkomma en ökad effekt av övervakningen.

Beredningen anser i enlighet med vad som framhållits i propositionen
1962: 148 att skäl kan anföras för att det centrala organet bör få en begränsad
möjlighet att ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas
på trafikområdet och att utöva viss ledning av polisarbetet. Sålunda kan
verksamheten under vissa perioder behöva inriktas på bestämda typer av
trafikfarliga förseelser i form av razzialiknande övervakningsaktioner, som
omfattar hela riket eller vissa delar av riket. Sådana aktioner, vilka för
närvarande i stor utsträckning samordnas av statspolisintendenten, kan avse
efterlevnaden av bl. a. följande bestämmelser: stoppskyldighet vid huvudled,
stannande och uppställning av fordon, omkörning, belysnings- och reflexanordningar
på fordon, korsning i samma plan mellan väg och järnväg,
fordons bromsanordningar samt cykel- och mopedtrafik. Stundom kan
trafikövervakningen i ökad grad böra inriktas på kontroll av fordonsförarnas
nykterhet och behörighet att framföra fordon av visst slag. Vid en
central samordning av nämnda aktioner måste den centrala myndigheten
äga direktivrätt i förhållande till vederbörande länspolischefer och polismästare.
I vissa situationer, när påbjudna gemensamma övervakningsaktioner
kräver samverkan över länsgränserna, bör chefen för den centrala
myndigheten ha möjlighet att taga ledningen av verksamheten eller uppdraga
åt någon befattningshavare i styrelsen eller åt viss länspolischef att
fullgöra denna uppgift.

Den inspektionsverksamhet, som på trafiksäkerhetsområdet bör ankomma
på det centrala organet, torde få innebära kontroll av att personal och
materiel får en tillfredsställande användning och att överhuvudtaget de
trafikövervakande åtgärderna samordnas.

Uppgifter beträffande bevakningstjänsten i övrigt

Frågan om vilken bevakningsmetodik som under olika förhållanden ger

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

det bästa utbytet, har hittills inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Denna
fråga blir särskilt aktuell vid centralisering av polisverksamheten. Det bör
härvid enligt beredningen ankomma på rikspolisstyrelsen att utfärda råd
och anvisningar angående valet av lämplig bevakningsmetod.

Rikspolisstyrelsen bör vidare sörja för att varje polisdistrikt får så stor
del av den tillgängliga personalen som svarar mot distriktets andel i den
totala arbetsbördan. Det bör härvid ankomma på styrelsen att med ledning
av vissa faktorer såsom befolkningsmängd, trafikintensitet, antal registrerade
motoi''fordon, antal anmälda brott o. s. v., försöka utarbeta vissa normer
till hjälp för bestämmande av det antal polismän, som behövs för att
upprätthålla eu tillfredsställande bevakning. Den personal, som finns inom
ett polisdistrikt, kommer att fördelas till tjänstgöring efter det bevakningsbehov,
som föreligger inom skilda patrulleringsområden under olika veckodagar
och vid olika tidpunkter under dygnet. Sedan gränserna för de områden
inom vilka huvudstyrkan och arbetsgrupperna i första hand skall
vara verksamma fastställts torde bevakningspersonalen inom dessa områden
böra fördelas till tjänstgöring med hänsyn till de geografiska och
kronologiska variationerna i bevakningsbehovet. Det bör härvid ankomma
på rikspolisstyrelsen att utarbeta normer och anvisningar för en ändamålsenlig
fördelning av den patrullerande styrkan. På rikspolisstyrelsen bör
även ankomma att genom anvisningar rikta uppmärksamheten på olika
metoder för att få till stånd bättre lokal- och personkännedom i distrikten
och animera polischeferna till att ägna uppmärksamhet åt denna fråga.

Utlänningskontroll

Beredningen har i denna fråga haft samråd med utlänningsutredningen.
Denna Utredning har enligt sina direktiv att upptaga spörsmål om de materiella
bestämmelserna i utlänningslagstiftningen. Med beaktande av sina
ställningstaganden härutinnan har utredningen att överväga och avge förslag
om hur den s. k. inre utlänningskontrollen bör anordnas för att leda
till god eflekt i de hänseenden, där den är angelägen, ulan att samtidigt
medföra omfattande och kostnadskrävande kontrollarbete på områden av
underordnad betydelse. Härvid bör, anförs i direktiven, beaktas, att vidgade
möjligheter till central ledning av kontrollen torde uppkomma om
föreliggande förslag om polisväsendets förstatligande realiseras. I anslutning
härtill bör utredningen upptaga frågan om den lämpligaste organisationen
på längre sikt av den centrala utlänningsmyndigheten med hänsyn
till såväl dess kontrollerande som dess tillståndsgivande funktion.

Beredningen anser att tillståndsprövningen inom utlänningskontrollen i
princip inte bör ankomma på polisen. Enligt beredningen är det nämligen
angeläget, att nya ärendegrupper, som inte är av polisiär natur, inte tillförs
polisen. Ifrågavarande tillståndsärenden är inte av sådan natur. Vad
nu sagts bör dock inte hindra den av praktiska skäl betingade ordningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196 i- 121

att de lokala polismyndigheterna såsom f. n. får pröva okomplicerade ärenden.

När det gäller den del av utlänningskontrollen, som avser övervakning
av utlänningslagstiftningens efterlevnad, är det otvivelaktigt en uppgift
av rent polisiärt slag. Den bör alltså i princip handhas av polisen. I enlighet
härmed bör den yttre utlänningskontrollen utövas av de lokala polismyndigheterna
under ledning av rikspolisstyrelsen.

Beträffande den inre utlänningskontrollen förordar utlänningsutredningen
på nuvarande stadium av sitt arbete en uppdelning av funktionerna.
Kontrollen över viseringsfria utlänningar utan uppehållstillstånd skall sålunda
helt ankomma på de lokala polismyndigheterna medan kontrollen i
övrigt fortfarande skall tillkomma utlänningskommissionen. I avbidan på
att utredningen framlägger sina definitiva förslag beträffande organisationen
av utlänningskontrollen tillstyrker beredningen att uppgifterna inom
den inre utlänningskontrollen från och med den 1 januari 1965 under en
övergångstid fördelas mellan polisorganen och utlänningskommissionen på
sätt utredningen förordat. Beredningen förutsätter emellertid därvid att
den centrala ledningen av polisarbetet inom utlänningskontrollen helt skall
tillkomma rikspolisstyrelsen och att utlänningskommissionens befattning
med polismyndigheterna endast skall avse de hänvändelser, som registergranskningen
kan föranleda.

Vad gäller den mera slutgiltiga organisationen av den inre utlänningskontrollen
anser beredningen att även denna kontroll odelat bör anförtros
polisen. Så länge ett centralt polisorgan saknats, har det varit nödvändigt
att utlänningskommissionen handhaft även sådana uppgifter inom utlänningskontrollen.
Sedan rikspolisstyrelsen inrättats, är det emellertid av
principiella och praktiska skäl olämpligt att annat centralt organ sysslar
med polisuppgifter. Beredningen har emellertid med tanke på utlänningsutredningens
uppdrag ansett sig inte böra nu framlägga förslag om att
helt överföra även den inre utlänningskontrollen till polisen.

Den mera begränsade reform, som beredningen fört fram som eu temporär
lösning, medför i och för sig ingen större ökning av polisens uppgifter
på lokal- och regionalplanen, eftersom också utlänningskommissionen
i sin verksamhet måst repliera på polisen. Däremot skapas genom polisens
förstatligande bättre förutsättningar att effektivera både den yttre
och den inre kontrollen. Det är, inte minst efter det att de nordiska länderna
beslutat godtaga identitetskort i stället för pass, angeläget att de
ökade möjligheterna tillvaratages, bl. a. genom att polisens spaningsverksamhet
på ifrågavarande område intensifieras. På rikspolisstyrelsen skall
redan från och med den 1 januari 1965 ankomma bl. a. att ineddela instruktioner,
råd och anvisningar rörande utlänningskontrollen samt vidtaga
åtgärder för att tillgodose uppkommande personalbehov för verksamheten.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b
Brottspreventiv verksamhet

Av de erfarenheter som vunnits vid poliskårer i utlandet framgår bl. a.
att den brottsförebyggande verksamheten från polisens sida numera blivit
ett så omfattande och komplicerat arbetsfält att det inte längre effektivt
kan bedrivas genom enstaka insatser. För att nå full verkan krävs
bl. a. att de brottsförebyggande åtgärderna i form av varningar och upplysningar,
råd och anvisningar, verkligen når ut till den stora allmänheten.
Detta kan endast åtstadkommas genom en rad centralt ledda insatser,
där man t. ex. i görligaste mån genom bistånd av massmedia som press,
TV, radio och film ger maximal spridning åt upplysningsmaterialet.

Den brottsförebyggande verksamheten bör enligt beredningen ledas av
rikspolisstyrelsen och omfatta bl. a.: en central kartläggning av hela verksamhetsområdet,
observation av brottslighetsutvecklingen för att med hänsyn
till dess skiftningar genomföra och animera till åtgärder centralt, regionalt
eller lokalt samt över huvud taget svara för att hela verksamheten
bedrivs systematiskt. Även erfarenheter från utlandet bör följas uppmärksamt
och nyttiggöras. Verksamheten bör bedrivas genom att man till polisdistrikten
distribuerar material och underlag av skilda slag jämte uppslag,
råd och anvisningar för den brottsförebyggande verksamheten.

Rikspolisstyrelsens uppgift beträffande den socialpolisiära verksamheten
är enligt beredningens mening att arbeta för en rationell organisatorisk
uppbyggnad och vidareutveckling av polisdistriktens socialpolisiära
verksamhet, att inhämta och vidarebefordra vunna rön och erfarenheter
till gagn för en effektivering av arbetsmetoderna samt att genom insatser
på högsta nivå verka för att en fruktbärande kontakt mellan egna verksamhetsgrenar
och andra myndigheter, organisationer o. d. upprätthålls
och vidgas.

Brottsutredande verksamhet

Utöver den samordnande verksamhet som för närvarande fungerar inom
statspolisen — i huvudsak avseende kassaskåpsinbrott, transportförluster
genom brottslig gärning vid statens järnvägar, illegal narkotika- och sprithantering,
stölder i samband med postbefordran samt valutabrott och varusmuggling
— föreligger enligt beredningen ett klart behov av centralisering
av spaning och utredning beträffande den mobila brottsligheten
överhuvud. Behovet härav torde dock inte föreligga i lika hög grad beträffande
alla former av mobil brottslighet. Den brottsspaning som i första
hand bör samordnas centralt hänför sig enligt beredningens mening till
brottstyperna rån och liknande brott mot åldringar, bedrägerier medelst
förfalskning av ordersedlar, förskingring av handpenning i samband med
försäljning av vissa varor samt vissa typer av grövre stölder (inbrott i
förråd, kiosker o. s. v.). Det torde emellertid få ankomma på det centrala
organet att i vad avser de skilda formerna av brottslighet närmare bedöma

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

behovet av en sådan centraliserad spaning samt härvid även ange riktlinjerna
för de lokala polismyndigheternas uppgiftsskyldighet till det centrala
spaningsregistratnret.

Uppenbarligen föreligger beträffande samtliga nu nämnda uppgifter av
samordnande karaktär ett starkt behov av centraliserad polisledning. Då
det här ofta är fråga om svårbemästrade uppgifter torde ansvaret och ledningen
för den riksomfattande spaningen få ankomma på rikspolisstyrelsen,
som till sitt förfogande för detta ändamål kommer att behöva specialutbildad
personal. Den centrala ledningen måste i dessa hänseenden även vara
utrustad med nödiga befogenheter. För sin ändamålsenliga behandling kräver
uppgifterna, att rikspolisstyrelsen kan centralt dirigera spanings- och
utredningsarbetet eller äger bedöma huruvida uppgiften är av den art och
omfattning att det centrala organet bör övertaga ledningen av spaningsarbete!.

Förutom den riksomfattande verksamheten finns såsom tidigare framhållits
vid statspolisens avdelning i Stockholm tillgång till främst teknisk
personal avsedd att ställas till förfogande vid utredning i fall av grövre
brottslighet såsom mord och därmed jämförliga brott. Ifrågavarande personal
är emellertid beroende av särskild rekvisition från vederbörande för
utredningen ansvarige polischef eller denne överordnad myndighet för att
kunna träda i arbete.

Med hänsyn till den arbetsinsats som i allmänhet erfordras vid spaning
och utredning i samband med begångna svåruppklarade mord och grövre
våldsbrott samt den stora uppmärksamhet som alltid ägnas denna brottslighet
är det enligt beredningen motiverat att den centrala polisledningen
kan tillhandahålla en kommission med specialtränade och samtrimmade
befattningshavare, som har möjlighet att fortsätta bearbetningen av fallet
även om uppklarandet dröjer länge. Redan en normal utredning av
detta slag kan ofta rycka sönder dagsrutinen i ett polisdistrikt. För att en
sådan kommission skall kunna arbeta framgångsrikt är det viktigt att den
får tillfälle att börja sin undersökning så snart som möjligt efter brottets
upptäckt. Detta önskemål är svårt att förverkliga, om biträde av kommissionen
generellt skall ställas i beroende av en prövning från lokal eller
regional polismyndighet. Beredningen föreslår därför att till rikspolisstyrelsens
förfogande ställes en central mordkommission för utredning av
mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda våldsbrott och att styrelsen
— på grundval av till central registrering anmälda brott — skall
äga befogenhet att efter rekvisition eller om så i undantagsfall anses nödvändigt
på eget initiativ besluta att sådan utredning skall handhavas med
biträde från experter i den centrala mordkommissionen. I rikspolisstyrelsen
bör finnas cn befattningshavare, som kan temporärt fungera som undersökningsledare
i fråga om sådan brottslig verksamhet, beträffande vilken
forumfrågan är oklar eller då eljest särskilda förhållanden kräver det.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

Krigsplanläggningsuppgifter och medverkan i totalförsvaret

Beredskapsplaneringen inom polisväsendet har hittills försvårats på
grund av avsaknaden av en enhetlig polisledning. Större enhetlighet och
viss arbetsbesparing vid varje länsstyrelse skulle enligt beredningen kunna
uppnås om rikspolisstyrelsen finge till uppgift att utarbeta en för samtliga
länsstyrelser gemensam stomplan samt erforderliga anvisningar för
planläggningen. Sådan auktoritativ vägledning saknas för närvarande.
Härutöver bör ankomma på rikspolisstyrelsen att samordna den polisiära
planläggningen hos civilbefälhavarna.

Informationsverksamhet

Under en lång följd av år har från olika håll understrukits betydelsen
av att åtgärder vidtas för att förbättra förhållandet mellan polisväsendet
och allmänheten. Vidare har på grund av bl. a. strukturen av vårt polisväsen
de problem som varit förknippade med samarbetet mellan polisväsendet
och representanter för olika massmedia skiftat. När det gäller att
orientera allmänheten om polisens verksamhet och skapa förståelse för
dess betydelsefulla värv återstår mycket att göra. Denna uppgift anser beredningen
vara ett polisiärt tjänsteintresse av yttersta vikt. Härtill kommer
att man i den nya polisorganisationen måste etablera betydligt mera
omfattande samarbete med allmänheten och dess många företrädare för
att kunna över hela linjen bedriva brottsförebyggande arbete. Dessa insatser
kräver för att nå full effektivitet en central ledning samtidigt som de
olika åtgärderna förutsätter intim, lokal samverkan med allmänheten antingen
via massmedia eller på andra vägar. Dessutom bör uppmärksammas
det stora behov av intern information som i samband med förstatligandereformen
kommer att behövas inom polisväsendet.

Polisverksamhet på grund av särskilda stadganden

Vid sidan av åliggandet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet
kommer polisväsendet även efter förstatligandet att fullgöra åtskilliga uppgifter
av skilda slag. Hämnd avses den verksamhet som på grund av särskilda
stadganden åligger polismyndighet eller polischef, såsom skyldighet
att meddela olika tillstånd, göra anmälningar och ingripanden, verkställa
förpassningar och delgivningar samt lämna annan handräckning, biträda
andra organ med utredningar, utfärda intyg samt göra avsyningar
och besiktningar. Även om det torde vara nödvändigt att polisen i viss utsträckning
även framdeles står till statliga och kommunala myndigheters
förfogande såsom ett serviceorgan bör enligt beredningen uppgifter av
denna art inte åläggas polisen i sådan omfattning att polisens primära
uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i mera väsentlig
grad förhindras eller försvåras. Då ändringar i polisens ifrågavarande uppgifter
inte nödvändigtvis anses böra genomföras före förstatligandet och

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

omorganisationen, bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att efter hand
upptaga dessa frågor till prövning och avgiva erforderliga förslag.

Organisations- och rationaliseringsverksamhet

Sedan polisdistriktsindelning och graden av styrkekoncentration inom
polisdistrikten beslutats i samband med polisväsendets förstatligande torde
det få ankomma på rikspolisstyrelsen att följa upp genomförandet av organisationsomläggningarna.
Härutöver bör styrelsen genom bl. a. studier
av de olika organisationsformerna ägna uppmärksamhet åt förhållanden
som framdeles kan påverka utformningen av polisorganisationen och att
i dessa hänseenden taga erforderliga initiativ. Styrelsens uppgifter i övrigt
i vad avser organisationsarbetet torde främst bli att åvägabringa planmässighet
och rationalisering inom organisationen, genom att bl. a. taga
initiativ till effektiveringsåtgärder, sprida information och anvisningar om
vunna rön och erfarenheter och föranstalta om försöksverksamhet på fältet
då så anses lämpligt för att vinna erfarenhet om eller finslipa en ny
arbetsmetod. Förutom rationaliseringsfrågor av polisiär och administrativ
natur torde ett flertal frågor inom det tekniska fältet påkalla rikspolisstyrelsens
uppmärksamhet. I samband med tillskapandet av en enhetlig organisation
för motorfordon, radio, telex och övrig utrustning uppkommer
ett starkt behov av att få till stånd rationella bestämmelser för bl. a. den
tekniska underhållstjänsten.

Upprättande av statförslag

Genom de lokala polischefernas försorg bör förslag till utgiftsstater upprättas
för polisdistrikten. Förslagen bör granskas av länspolischefen, varefter
länsstyrelsen upprättar statförslag för hela länets polisväsende. Statförslaget
för den lokala polisorganisationen bör därefter insändas till rikspolisstyrelsen,
som har att upprätta statförslag för polisväsendet i dess
helhet.

Anskaffning, underhåll och redovisning av materiel in. in.

En viktig uppgift för styrelsen kommer den centrala upphandlingen att
utgöra. Det är uppenbart att för en organisation av den storleksordning
som polisorganisationen utgör betydande fördelar är förenade med att viss
materiel kan uppköpas centralt för hela organisationens behov. Den centrala
inköpsverksamheten bör främst omfatta motorfordon, radio- och telemateriel,
drivmedel, trafikövervakningsmateriel, utrustning till bilar och
garage, personlig utrustning och kriminalteknisk utrustning.

Till inköpsverksamheten hör även att framtaga anskaffningsunderlag
och verkställa leveranskontroller.

Den direkta vården och underhållet av polisväsendets materiel åligger
de lokala polismyndigheterna. I dessa hänseenden bör rikspolisstyrelsen

126

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

meddela föreskrifter. Övervakningen av materielens tillstånd och vård torde
i första hand få ankomma på länsstyrelserna, som härvid bör genomföra
fullständig inventering och på grundval härav till rikspolisstyrelsen insända
rapporter om iakttagelser beträffande materielen. Erforderliga kompletterande
anvisningar för materielredovisningen bör utfärdas av rikspolisstyrelsen,
som även i vissa avseenden bör verkställa materielkontroll.
Sådan central kontroll bör ske genom en stickprovsvis gjord inventering.

Planer för anskaffning, utrangering och omsättning av materiel bör upprättas
av rikspolisstyrelsen, som även bör utfärda erforderliga anvisningar
för kassation och övrig avskrivning av materiel.

Kamerala uppgifter

Med tillskapandet av en central polismyndighet synes starka skäl tala
för att en centraliserad löneuträkning och löneutbetalning genomförs. Med
hänsyn till att en automatisering (ADB-system) av löneuträkning och därmed
sammanhängande göromål redan genomförts inom vissa delar av statsförvaltningen
har beredningen låtit preliminärt undersöka möjligheterna
att för polisväsendets del genomföra en sådan automatisering från och med
den 1 januari 1965 med utnyttjande av annan central myndighets resurser.
Enligt statskontoret kan central uträkning och utbetalning av löner
m. in. för polisväsendet beräknas genomföras från nämnda datum antingen
genom utnyttjande av statistiska centralbyråns maskincentral eller försvarets
civilförvaltnings datamaskin. Då denna lösning torde innebära en rationell
och kostnadsbesparande organisation föreslår beredningen att den
lokala polisorganisationens löner och särskilda ersättningar uträknas och
utbetalas i enlighet med vad statskontoret kan komma att föreslå. Det bör
ankomma på rikspolisstyrelsen att utarbeta och fastställa de rutiner, som
erfordras för genomförande av nämnda ADB-system.

Den omständigheten att den lokala polisorganisationens löner uträknas
och utbetalas centralt innebär inte att även avlöningsstatbokföringen bör
ske centralt. I dessa hänseenden bör det ankomma på länsstyrelserna att
bokföra sina till avlöningsstaten hänförliga kostnader. Underlag för denna
redovisning erhålls från lönecentralen. På rikspolisstyrelsen ankommer
härvid endast att svara för bokföring av avlöningar till verkets egen personal.

Beträffande övriga uppgifter för rikspolisstyrelsen i vad avser bokförings-
och utanordningsväsendet framhålls följande. De medel, som rikspolissstyrelsen
bör disponera och redovisa i sin bokföring torde främst
vara — förutom styrelsens egna anslag — medel som anvisas för anskaffning
av viss materiel för den lokala polisorganisationen. Central upphandling
i den utsträckning som tidigare föreslagits medför att ansvaret för
polisväsendets budget till väsentlig del kommer att åvila rikspolisstyrelsen.

127

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Personaladministration

Den prövning av lönegradsfrågor, som f. n. jämlikt polislönereglementet
ankommer på polisväsendets organisationsnämnd bör vid förstatligandet
överföras på rikspolisstyrelsen. Dessa bedömanden kommer i huvudsak
att ligga till grund för styrelsens förslag till anslagsäskanden för polisväsendet.
I övrigt torde styrelsens expertis i polislöneförfattningar i stor
utsträckning få utnyttjas i frågor som uppkommer vid löneförhandlingar
med polispersonalen. Till styrelsens uppgifter i övrigt i personaladministrativt
avseende bör hänföras ansvaret för den företagsnämndsverksamhet,
som skall finnas inom statsförvaltningen. I detta sammanhang erinras om
att även förslagsverksamheten bör sammanhållas centralt. De uppgifter beträffande
arbetstidsfrågor för viss polispersonal m. in. som nu ankommer
på polisväsendets organisationsnämnd bör i samband med rikspolisstyrelsens
tillkomst överföras till denna myndighet. En särskild fråga, som rikspolisstyrelsen
bör pröva, är huruvida en tjänstgöringsnämnd behöver inrättas
för polisväsendet.

Rekryteringsverksamhet

För att rekryteringsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt bör
den fördelas mellan central och regional instans i huvudsak enligt följande
principer.

Beträffande informationsverksamheten bör det åvila rikspolisstyrelsen
att till rekryteringsmyndigheterna meddela föreskrifter för informationsverksamhetens
bedrivande och att utarbeta och distribuera material för
information om polisyrket. Det är väsentligt att de allmänbildande skolorna,
arbetsförmedlingsorganen, yrkesvägledningsfunktionärer av alla slag
samt den militära personalvårdsorganisationen i alla delar av landet systematiskt
förses med riktiga och omfattande upplysningar om polisyrket. Rekryteringsmyndigheterna
har härvid att under styrelsens ledning utföra
informationsarbetet och att upprätthålla de kontakter som erfordras. Det
antal polisaspiranter, som skall antagas i varje län, bör fastställas av styrelsen.
För att eliminera konkurrensförhållandena mellan rekryteringsmyndigheterna
bär styrelsen även kunna besluta om slutlig fördelning av
polisaspiranterna sedan de genomgått konstapelsutbildningen. För att åstadkomma
enhetliga bedömningar av de sökandes meriter och lämplighet bör
styrelsen utfärda råd och anvisningar till rekryteringsmyndigheterna. över
huvud taget torde rikspolisstyrelsen ha en stor uppgift att fylla vid samordningen
av antagningsärendenas handläggning.

U tbildningsverksamhet

Vid remissbehandlingen av 1957 års polisutrednings förslag förordade
ett flertal myndigheter att statens polisskola skulle ställas under det centrala
polisorganets ledning. Bl. a. framhölls att skolutbildningen borde vara

128

Kangl. Maj.ts proposition nr JOO år 196i

en av centralmyndighetens viktigare arbetsuppgifter. Statsmakterna ansåg
likväl att polisskolan borde såsom utredningen anfört bestå som en självständig,
Kungl. Maj :t direkt underställd institution. Under polisberedningens
arbete har denna organisationsfråga ytterligare aktualiserats.

I den av riksdagen godkända propositionen 1963: 144 har chefen för ecklesiastikdepartementet
behandlat ett betänkande om skolväsendets centrala
ledning och därvid i princip förordat att all egentlig yrkesutbildning bör
ställas under samma tillsynsmyndighet. I detta sammanhang godtog departementschefen
ett förslag att polisskolan inte skulle ställas under det nya skolverkets
ledning. Såsom skäl för denna ståndpunkt anförde de sakkunniga
att polismannautbildningen kunde jämföras med den interna utbildningen
inom statliga verk och att polismannayrket vore så särpräglat, att utbildningen
inte lämpligen borde inordnas i det reguljära yrkesutbildningsväsendet.

1 sitt arbete med en översyn av polisutbildningen har 1962 års polisutbildningskommitté
behandlat bl. a. den polisiära grundutbildningen och därvid
gjort ställningstaganden som kommer att inverka på frågan om polisskolans
ställning i den statliga polisorganisationen. Kommittén har från början fastslagit
den grundläggande principen att samtliga med polisiär utbildning förknippade
spörsmål av administrativ karaktär såsom planeringen av undervisningen,
sättet för undervisningens bedrivande, elevernas allmänna villkor
under utbildningstiden m. in. bör ankomma på polisskolan. Den angivna
principen får emellertid enligt kommittén inte tolkas så, att skolan skall
fastställa behovet av viss utbildning eller de krav på utbildning som erfordras
för olika uppgifter inom polisväsendet. Förutsättningarna för skolans planeringsverksamhet
torde sålunda i stor utsträckning få tillhandahållas avrikspolisstyrelsen,
med vilken ett nära samarbete är oundgängligt. Vad
grundutbildningen beträffar har kommittén skisserat en grundutbildningsgång,
vilken för polisaspiranternas praktiska utbildning förutsätter ett intimt
och kontinuerligt samarbete mellan polisskolan och poliskårerna på de
orter dit grundutbildningen anses böra förläggas.

Enligt beredningens mening måste utbildningen till innehåll och omfattning
inriktas på att tillgodose de förändrade utbildningsbehov som torde
följa av polisväsendets omorganisation. Även om utbildningen kan komma
att rationaliseras på olika sätt, torde behovet av utbildning inte komma att
minska vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Snarare kommer krav-en på
utbildningskapaciteten att öka i framtiden. Beredningen anser det vidare
uppenbart, att den polisiära utbildningen framdeles måste i högre grad än
hittills bedrivas med hänsynstagande till det samlade behovet inom riket i
dess helhet av polispersonal av olika kategorier och baseras på riksomfattande
prognosmässiga beräkningar rörande personalbehovet. Härmed kommer
utbildnings- och rekryteringsfrågorna att på ett intimt sätt vävas samman.
Rekryteringen och därmed också utbildningen till olika kompetensnivåer

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

måste självfallet anpassas bl. a. efter frånvarofrekvens, årlig avgång, fluktuationer
i antalet befattningar i olika grader, vikariebehov m. in. Det är
enligt beredningen uppenbart att den utredande verksamhet som måste ge
underlag för dylika riksomfattande bedömningar bör ankomma på rikspolisstyrelsen.
Med hänsyn till att rikspolisstyrelsen sålunda förutsätts komma
att verkställa alla beräkningar rörande rekryterings- och utbildningsbehovet
inom polisväsendet samt ange de riktlinjer efter vilka uttagning av
personal för olika slag av utbildning bör ske synes det beredningen naturligt,
att i de fall central uttagning av elever till polisiära utbildningskurser
bör förekomma denna sker genom rikspolisstyrelsens försorg. Polisskolan
skulle därmed komma att avlastas ifrågavarande uppgifter. På samma sätt
som bedömningen av rekryteringens och utbildningens omfattning måste få
ankomma på rikspolisstyrelsen synes principiella frågor rörande utbildningens
innehåll och utformning böra lösas inom styrelsen. Bedömningen
av utbildningsverksamhetens omfattning ävensom utbildningens anpassning
efter förändringar i polisens funktioner m. m. innebär uppgifter av sådan
storleksordning att det i rikspolisstyrelsen bör inrymmas en funktion för
planering och utredning beträffande utbildningsfrågor i allmänhet.

Därest sålunda principiella ställningstaganden rörande utbildningen liksom
ock bedömningen av utbildningens omfattning samt verkställandet av
central elevrekrytering bör ankomma på rikspolisstyrelsen, kommer polisskolans
verksamhet att begränsas till det direkta meddelandet av undervisning
och till utbildningens administration. Polisskolan skulle därvid komma
att fungera som ett renodlat service- och specialistorgan i fråga om den polisiära
utbildningen. Under dylika förhållanden synes det beredningen föga
ändamålsenligt med en särskild styrelse för skolan. Med hänsyn härtill föreslår
beredningen att frågan om polisskolans ställning i samband härmed tages
under omprövning och att utbildningsverksamheten i sin helhet inlemmas
i rikspolisstyrelsen.

Övriga administrativa funktioner

Efter polisväsendets förstatligande torde rikspolisstyrelsen komma att utgöra
remissorgan i ett flertal sammanhang. En särskilt viktig uppgift för
styrelsen blir att utfärda förvaltningsföreskrifter och anvisningar på ett
flertal områden, såsom beträffande arbetsrutiner, upphandling, materielredovisning,
avskrivning av materiel, personalregistrering, samrådsverksamhet,
diarieföring, arkivering etc., och att utfärda arbetsordningar och
tjänsteföreskrifter. Efter förstatligandet kommer behov av statistisk uppföljning
av olika delar av polisverksamheten att föreligga i ökad omfattning
för att bl. a. tjäna som underlag för kostnadsanalyser samt rationaliseringsoch
planeringsverksamhet. På rikspolisstyrelsen bör härvid ankomma att
redovisa statistik rörande bl. a. polispersonalen, medelsförbrukning, drift
och underhåll av motorfordon samt att utfärda anvisningar för insamlande
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av och bearbeta brottsstatistik. Slutligen torde det böra ankomma på styrelsen
att besluta i vissa skaderegleringsärenden. Härvid åsyftas i första hand
motorfordonsskador, skador som uppkommit under flygande inspektion och
skador på polismans kläder.

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt

Rikspolisstyrelsens kvalificerade arbetsuppgifter och de stora krav i fråga
om bl. a. planering, rationalisering, samordning och specialisering som kommer
att åvila detta centrala polisorgan motiverar enligt beredningens uppfattning
att styrelsen får en stark ledning. Vid sidan om verkschefen bör
därför inrättas en eller flera ledande krafter med uppgifter, som inom förvaltningen
i allmänhet tillkommer överdirektör eller avdelningschef. Ett
alternativ till lösning som beredningen härvid övervägt är att inrätta två avdelningar,
en för polisärenden och en för administrativa ärenden, samt en
teknisk byrå. Detta förslag kan emellertid enligt beredningens mening inte
innebära den smidighet, som krävs vid handläggningen av de mångskiftande
ärendegrupper, som ankommer på rikspolisstyrelsen. Införandet av en
byråorganisation synes däremot vara en lämpligare väg, som även medför
ökade möjligheter till decentralisering av befogenheter till de tjänstemän,
som närmast har ansvaret för ärendenas beredning. Med denna lösning synes
det motiverat att verkets ledning förstärkes med en överdirektör i souschefs
ställning, vilken bör följa styrelsens hela verksamhet och biträda generaldirektören
vid utövandet av dennes ämbete. Han bör ha till särskild uppgift,
att tillse att samordning mellan de olika byråernas arbete i erforderlig
mån kommer till stånd.

Enligt statsmakternas principbeslut skall rikspolisstyrelsen bestå av rikspolisstyrelsens
chef såsom ordförande samt ett antal lekmän som ledamöter.
Dessutom bör enligt beredningen överdirektören med hänsyn till sin ställning
och sina uppgifter ingå såsom ledamot i styrelsen. Ställningstagandet
till det centrala organets grundstruktur innebär att ledamöterna av verksstyrelsen
gemensamt överlägger i plenum om de ärenden styrelsen skall
handlägga och fattar beslut efter omröstning. Dessa pleniärenden bör emellertid
omfatta endast principiellt betydelsefulla eller eljest särskilt viktiga
frågor. Det antal ärenden som kommer att föredragas i plenum torde därför
bli begränsat. Utanför styrelsens befogenhetsområde kommer att falla ett
inte obetydligt antal ärenden, vilka bör handläggas i ämbetsmässig ordning.
Detta innebär att generaldirektören skall utöva beslutanderätten. Till sistnämnda
ärendesområde hör bl. a. den operativa polisverksamheten, som
uppenbarligen inte lämpar sig för kollegial handläggning.

Antalet lekmän i styrelsen bör enligt beredningens mening vara minst
samma som ingår i den rådgivande nämnd, som fungerar i statspolisintendentens
särskilda verksamhet. Antalet lekmän bör således vara minst fem.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr JOO år 1964

Frågan om verkschefens särskilda tjänstetitel har riksdagen förklarat sig
vilja taga ställning till i samband med att organisalionsförslaget angående
rikspolisstyrelsen framläggs. Beredningen förordar benämningen rikspolischef.
I verkschefens åliggande ligger dels att ansvara för fullgörande av rikspolisstyrelsens
uppgifter, dels ock att i viss utsträckning leda polisverksamhet.
Denna sistnämnda funktion är i huvudsak av samma art som den av de
lokala och regionala polischeferna utövade operativa verksamheten och
innebär således inte därutöver några särskilda befogenheter. Benämningen
polischef i tjänstetiteln rikspolischef torde alltså enligt beredningens mening
vara adekvat för vissa av de befogenheter ämbetet innehåller. Titeln
rikspolischef framstår dessutom som särskilt motiverad då motsvarande befattning
på åklagarsidan innehaves av en riksåklagare. Titeln rikspolischef
finns också sedan länge införd i bl. a. Danmark och Finland, som redan har
ett statligt polisväsende.

Vid sina överväganden av en lämplig byråindelning har beredningen behandlat
frågan huruvida motiv föreligger för inrättande av ett särskilt stabsorgan
vid sidan om byråorganisationen, närmast för att biträda styrelsens
ledning med långsiktig planering och rationalisering samt för samordning
av olika funktioner. Beredningen har emellertid kommit till den uppfattningen
att det — med hänsyn till den organisation som föreslagits — inte
är nödvändigt eller ens lämpligt att det berörda planläggnings- och utredningsarbetet
utförs inom ett särskilt organ. Då styrelsens verksamhet inte
är inriktad övervägande på planläggningsarbete utan fastmer på uppgifter,
som kan hänföras till såväl planerings- som aktiv polisverksamhet torde —
med hänsyn till sambandet mellan dessa verksamheter — en lösning med
särskilt stabsorgan inte anses ändamålsenlig. I stället torde all planeringsverksamhet
handläggas på fackbyråerna under ledning av överdirektören. I
många fall kan det härvid visa sig vara en lämplig väg att tillsätta arbetsgrupper,
vari ingår företrädare för andra byråer inom verket och eventuellt
även för andra myndigheter. I andra fall kan särskilda sakkunniga behöva
tillkallas. Även all annan verksamhet inom rikspolisstyrelsen än planeringsverksamhet
kommer att ställa stora krav på samordningen av arbetet mellan
byråerna. Dessa krav bär i särskilda fall tillgodoses genom tillsättande av
samarbetsdelegationer, vilka bör fungera som medel för smidigt samarbete
över byrågränserna.

Bland de arbetsuppgifter som kommer att åvila rikspolisstyrelsen kan
vissa uppgifter av likartad karaktär särskiljas, kör att skapa klara ansvaislinjer,
undvika dubbelarbete och underlätta samordningen bör likartade uppgifter
sammanföras till handläggning inom en och samma organisationsenhet.
Sålunda bör de uppgifter som anförtros rikspolisstyrelsen med avseende
på polisverksamheten i enlighet med vad som beslutats beträffande
den lokala polisorganisationen uppdelas i dels skydds- och övervakningsverksamhet,
dels utredningsverksamhet. Dessa två verksamhetsgrenar bor

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

med hänsyn till uppgifternas art och storleksordning enligt beredningens
mening handläggas på var sin byrå. Till den ena byrån, som bör handlägga
ärenden angående skydds- och övervakningsverksamhet och som lämpligen
kan benämnas första byrån, hör främst frågor angående trafikövervakning
och annat trafiksäkerhetsarbete, bevakningstjänst i övrigt, utlänningskontroll,
socialpolisverksamhet ävensom — i enlighet med vad som tidigare
anförts — planering och rationalisering inom dessa områden. Rikspolisstyrelsens
krigsplanläggningsuppgifter beträffande den allmänna polisverksamheten
berör väsentligen denna verksamhetsgren och bör därför även
hänföras till denna byrå. Den för utredningsverksamheten avsedda byrån,
som lämpligen bör benämnas andra byrån, bör främst svara för ledningen
av spaningsverksamheten beträffande den riksomfattande brottsligheten och
riksmordkommissionen samt frågor i övrigt som berör den brottsutredande
verksamheten. Hit bör även hänföras all den verksamhet som för närvarande
bedrivs vid kriminaltekniska anstaltens registraturavdelning. Polisiär rationalisering
och planering beträffande brottsspaning och brottsutredning torde
jämväl få hänföras till byrån. Rikspolisstyrelsens administrativa funktioner
torde bli alltför omfattande för att kunna inrymmas i en byrå. Den
från saklig synpunkt och med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning
mest rationella uppdelningen torde vara att all personaladministration beträffande
rikspolisstyrelsen och beträffande den lokala polisorganisationen
(frågor om löneförmåner, arbetstid, rekrytering, utbildning, samrådsverksamhet
m. in.) hänförs till en organisatorisk enhet, en personalbyrå, medan
all övrig administrativ verksamhet bör handläggas inom en kanslibyrå. Alla
tekniska funktioner bör sammanföras till handläggning inom en teknisk
byrå. Den externa och interna informationsverksamheten samt presstjänsten
ävensom viss brottspreventiv rådgivning bör samordnas under en informationschef.
Rikspolischefen bör direkt under sig ha en militärassistent
som skall ha till uppgift bl. a. att samordna beredskapsplaneringen mellan
polisen, krigsmakten och civilförsvaret.

Beredningen föreslår alltsa att de angivna funktionerna skall inrymmas i
följande byråenheter, nämligen två fackbyråer, en kanslibyrå, en personalbyrå
och en teknisk byrå. Härtill kommer en informationschef med en särskild
informationsavdelning och en militärassistent.

Inom ramen för den sålunda föreslagna byråorganisationen har beredningen
verkställt följande beräkning av styrelsens behov av personal.

Första byrån, som föreslås indelad i sex sektioner, nämligen trafiksektion,
bevakningssektion, sektion för utlänningskontroll, socialpolissektion,
organisationssektion och krigsplanläggningssektion, skall i huvudsak handlägga
ärenden angående trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete,
tillkallande av polisförstärkning för yttre verksamhet i vissa fall, bevakningstjänsten
i övrigt, utlänningskontroll, socialpolisverksamhet, planering
och rationalisering av den yttre verksamheten, polisverksamhetens organi -

133

Iiungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

sation (indelningar, stationeringar in. m.), polisverksamhetens krigsplanläggning
och medverkan i det totala försvaret.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, trafiksektionen 1 polisintendent, 1 polissekreterare, bevaknings
sektionen 1 polissekreterare, 2 polisnotarier, sektion för utlänningskontroll
2 polissekreterare, 3 polisnotarier, socialpolissektionen 1 polissekreterare,
1 polisnotarie, organisationssektionen 2 polissekreterare, 3 polisnotarier,
krigsplanläggningssektionen 1 polissekreterare, 1 polisnotarie.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 7 biträden.

Andra byrån, som föreslås indelad i tre sektioner, nämligen spaningssektion,
utredningssektion samt registratur, skall handlägga ärenden rörande
samordnad spaning och utredning beträffande riksomfattande brottslighet,
spaning och utredning beträffande viss grövre brottslighet (mordkommissionen),
övrig utredningsverksamhet, centrala polisregister, brottsstatistik,
planering och rationalisering av utredningsverksamheten samt tillkallande
av polisförstärkning för utredningsverksamhet i vissa fall.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, spaningssektionen 1 polisintendent, 1 polissekreterare, utredningssektionen
1 polissekreterare, 1 polisnotarie samt 3 biträden.

Registraturet bör enligt beredningen omfatta förutom 1 byrådirektör, 1
förste byråinspektör och 3 biträden, å personregistraturet 1 förste assistent,
1 assistent och 16 biträden, å spaningsregistraturet 1 förste assistent, 2
assistenter och 3 biträden, å godsregistraturet 1 assistent och 6 biträden, å
fingeravtrycksregistraturet 1 förste byråinspektör, 1 förste assistent, 3 assistenter
och 4 biträden, å passregistraturet 7 biträden samt å tryckeriet 2
tekniker, 1 tryckeribiträde, 1 expeditionsvakt och 1 expeditionsvaktsbiträde.

Den kontakt med utländska polisorgan rörande brott och brottslingar,
som åligger statens kriminaltekniska anstalt, bör efter den 1 juli 1964 ankomma
på rikspolisstyrelsen och handläggas på andra byrån.

Personalbyrån, som bör indelas i två sektioner och en avdelning, nämligen
allmän sektion, rekryteringssektion och utbildningsavdelning, skall
handlägga personaladministrativa ärenden beträffande rikspolisstyrelsen och
beträffande den lokala polisorganisationen, nämligen frågor huvudsakligen
om löne- och anställningsvillkor, kungörande av lediga tjänster inom polisväsendet,
arbetstid, rekrytering, utbildning, samråds- och förslagsverksamhet,
personalvård, personalstatistik samt planering och utredning beträffande
utbildning, polisskolan med avdelningsskolor samt korrespondensundervisning.

För byråns behov beräknas följande personal:

1 byråchef, allmänna sektionen 1 byrådirektör, 4 förste byråsekreterare, 1
byråassistent, rekryteringssektionen 1 byrådirektör, 1 förste byråsekreterare,
utbildningsavdelningen 1 avdelningsdirektör, 3 förste byråsekreterare och

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

1 idrottskonsulent. Härtill kommer den personal, som erfordras för polisskolan
med avdelningsskolor.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 6 biträden.

Tekniska byrån, som föreslås indelad i fem sektioner, nämligen utrustningssektion,
telesektion, sektion för tekniska åtgärder mot brott, sektion
för lokalfrågor och sektion för planering och rationalisering, skall handlägga
i huvudsak tekniska ärenden angående fordon och annan utrustning, förbindelsetjänsten,
åtgärder för förhindrande av brott, polislokaler samt planering
och rationalisering av de tekniska funktionerna. En väsentlig uppgift
för byrån blir att framtaga tekniskt anskaffningsunderlag och att utarbeta
tekniska underhållsinstruktioner.

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, utriistningssektionen 1 förste byråingenjör, 2 byråassistenter,
telesektionen 1 förste byråingenjör, 1 byråassistent, sektionen för tekniska
åtgärder mot brott 2 förste byråingenjörer, 1 byråassistent, sektionen för
lokalfrågor 1 förste byråingenjör, 2 byråassistenter, sektionen för planering
och rationalisering 2 förste byråingenjörer och 1 byråassistent.

För byråns arbetsuppgifter erfordras vidare 5 biträden.

Kanslibyrån, som föreslås indelad i fyra sektioner, administrativa sektionen,
kamerala sektionen, inköpssektionen och kontorstekniska sektionen,
skall handlägga huvudsakligen följande ärenden av juridisk och administrativ
natur, nämligen medelsäskanden, medelsförvaltning och anslagsövervakning,
medelsredovisning, materielupphandling, materielredovisning, vård
och underhåll av materiel, servicefunktioner för kontorsdriften och kontorsteknisk
rationalisering, utredningar rörande polisens verksamhet enligt
särskilda stadganden, utlåtanden på grund av remisser (som ej ankommer
på annan byrå, s. k. allmänna remisser), arbetsordningar samt tjänste- och
förvaltningsföreskrifter, registrering och arkivering av styrelsens handlingar,
skaderegleringsfrågor och statistik (som ej ankommer på annan byrå).

För nämnda arbetsuppgifter beräknas följande personal:

1 byråchef, administrativa sektionen 1 byrådirektör, 3 förste byråsekreterare,
1 kanslist, 1 registrator, kamerala sektionen 1 kamrer, 1 byråassistent,

1 kassör, inköpssektionen 3 förste byråintendenter/byråintendenter, 2 byråassistenter,
2 assistenter, kontorstekniska sektionen 1 förste byråintendent,

2 byråassistenter och 1 assistent.

För byråns arbetsuppgifter och för tjänstgöring hos generaldirektören
och överdirektören erfordras vidare 21 biträden samt 8 expeditionsvakter.

Informationsavdelningen bör indelas i tre sektioner, nämligen informationssektionen,
brottspreventiv sektion och tidskriftsredaktion. Avdelningens
verksamhet kommer huvudsakligen att omfatta allmän informationsverksamhet
(extern och intern), vari innefattas även utarbetande av
underlag för föredrag, visningar, utställningar, undervisning i skolorna, utarbetande
av underlag för rekryteringsverksamheten samt planläggning av

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

studiebesök för svenska och utländska besökare vid polisväsendet, brottspreventiv
verksamhet, utgivande av en polisiär facktidskrift, utgi\ande av
årsredogörelse för polisverksamheten samt bibliotekstjänst (referat, översättningar,
bild- och klipparkiv).

Följande personal beräknas:

1 informationschef, informationssektionen 1 förste assistent, 2 assistenter,
brotts preventiva sektionen 1 förste assistent, 3 assistenter, redaktionen 1
redaktionssekreterare.

Vidare erfordras 6 biträden (därav 2 för Översättning och klipptjänst).

Kriminalmuseet i Stockholm, som sorterar under laboratorieavdelningen
vid Statens kriminaltekniska anstalt bör läggas under rikspolisstyrelsen och
dess informationsavdelning.

Militärassistenten. Inom totalförsvaret kommer polisväsendet att intaga
en framträdande plats. Polisens försvarsfunktion måste nära anslutas till
det militära försvaret och har att på olika sätt stödja detta. Då polisverksamheten
således i många avseenden har beröringspunkter med krigsmakten
och totalförsvaret i övrigt, vilket ytterligare kommer att accentueras om
civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst överföres till polisväsendet,
synes behovet av en militärassistent i rikspolisstyrelsen angeläget. Militärassistentens
huvuduppgift bör vara att tjäna som kontaktman mellan krigsmakten
och den centrala polismyndigheten och att tillgodose myndighetens
omedelbara och kontinuerliga behov av militär sakkunskap. Hans funktion
inom rikspolisstyrelsen bör alltså begränsas till främst samverkansuppgifter
och i regel inte avse ansvar för styrelsens krigsförberedelsearbete. Såsom
sakkunnig bör militärassistenten vara rådgivare vid planläggning och vid
genomförande av övningar m. m. avseende krigsförhållanden samt i övrigt
utföra sådant arbete, för vilket hans militära utbildning gör honom lämpad.

Militärassistenten bör lyda direkt under chefen för rikspolisstyrelsen och
helt betraktas såsom en styrelsens tjänsteman. Av särskild vikt är att militärassistenten
kan närvara i plena och andra sammanträden, där för totalförsvaret
viktiga frågor behandlas.

Remissyttrandena

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter

Vad först beträffar den allmänna inställningen till beredningens
förslag angående rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter
så tillstyrks de eller lämnas i huvudsak utan erinran av statskontoret, riksrevisionsverket,
överbefälhavaren, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,
Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Vusternorrlands och Jämtlands län, landsfogdarna
i Stockholms, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands,
Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, polis -

136

Kangl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

mastarna i Stockholm, Göteborg, Norrköping, statsåklagare i Stockholm
och Malmö, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare och
Sveriges landsfiskaler, länsavdelningarna av föreningen Sveriges landsfiskaler
i Stockholms och Östergötlands län. Vissa av dessa remissorgan framhåller
dock angelägenheten av att befogenheterna preciseras mera exakt.

överbefälhavaren, som understryker vikten från krigsmaktens synpunkt
av en central, befogenhetsutrustad polisiär ledning samt kravet på att polisväsendets
uppgifter vid krigsfara och krig tillbörligt beaktas vid bestämning
av ansvarsområden, ledningssystem och organisation, biträder helt
polisberedningens förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förutsätter att rikspolisstyrelsen vid utnyttjande
av sin direktivrätt i första band vänder sig till länspolischefen,
samt att direktivrätt direkt till polismästare ges endast undantagsvis och
med stor försiktighet — exempelvis då fara är i dröjsmål. Länsstyrelsen anser
det vidare angeläget att rätten till centraldirigering begagnas med försiktighet
och inte i andra fall än då det är erforderligt, samt att betydelsen av den
regionala polismyndighetens självständighet vid ombesörjandet av den normala
polisverksamheten beaktas. Därmed sammanhänger också betydelsen
av att vid uppdelning mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen av beslutanderätten
på det administrativa området, i linje med de decentraliseringssträvanden,
som präglar statsförvaltningen, länsstyrelsen förbehålls beslutanderätten
i alla de fall då påtagliga fördelar av en central handläggning
inte står att vinna. Liknande synpunkter kommer även till uttryck i yttrandet
från länsstyrelsen i Kronobergs län.

Landsfogden i Blekinge lön framhåller att rikspolisstyrelsen för att kunna
genomföra landsomfattande aktioner och i övrigt verka för en effektivering,
bör ges obegränsad direktivrätt, medan däremot landsfogdarna i Kopparbergs
och Norrbottens län finner det angeläget att styrelsens centrala
åtgöranden inte ges sådan omfattning och inriktning att länspolischefens och
honom underlydande polischefers initiativ beskäres till men för polisverksamheten
i sin helhet i länet.

Föreningen Sveriges landsfogdar understryker att rikspolisstyrelsens polisledning
bör inskränkas till verksamhet, som är sådan att den tveklöst
kräver handledning från eller handläggning av central myndighet. Avvikelser
från nämnda regel på så sätt att centralorganet övertar ledningen av en
polisaktion bör ske endast i undantagsfall och då antingen efter samråd med
den regionala myndigheten och på dess rekvisition eller efter anmodan av
Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges landsfiskaler förutsätter att rikspolisstyrelsens rådgivnings-
och anvisningsverksamhet kommer att bedrivas på sådant sätt, att
utrymme i tillräcklig grad lämnas för hänsynstagande till lokala förhållanden.

Tveksamma huruvida inte rikspolisstyrelsen föreslagits få för stora be -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

fogenheter och därigenom kommer att erhålla en alltför stark ställning är
länsstyrelserna i Uppsala, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Gävleborgs och Norrbottens län, landsfogdarna i Göteborgs och Bohus, Värmlands
och Gävleborgs län, riksåklagarämbetet och Sveriges juristförbund.
Mera bestämt negativa i detta avseende är följande remissinstanser, nämligen
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands,
Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens län, polismästaren i Linköping,
styrelsen för föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler och föreningen
Sveriges stadsfiskaler. Den framförda kritiken består dock mest i allmänna
uttalanden och när det gäller de särskilda uppgifterna för styrelsen är det —
såsom framgår av det följande — endast ett mycket begränsat antal remissinstanser
som framför en preciserad kritik.

Länsstyrelsen i Hallands län är införstådd med att vissa anvisningar delvis
även av bindande natur utfärdas centralt för att enhetlighet inom polisverksamheten
skall ernås men anser att bärande skäl inte anförts för att tillerkänna
centralorganet den ställning som föreslagits. Detta skulle enligt
länsstyrelsens mening även strida mot föreskrifterna att länsstyrelsen skall
direkt under Kungl. Maj :t ha ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande
inom länet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget mindre väl
överensstämmer med propositionens rekommendationer i kompetensfrågan
och framhåller att i de fall då undantag anses påkallade från den i propositionen
angivna huvudprincipen om centralorganets funktion såsom huvudsakligen
ett inspekterande, rådgivande och samordnande organ bör förutsättningarna
för avvikelsen tydligt fixeras. Det bör sålunda instruktionsmässigt
eller på liknande sätt anges i vilka fall rikspolisstyrelsen äger meddela
bindande normföreskrifter och bindande generella direktiv. På liknande
sätt bör frågan om centralorganets rätt att av eget initiativ ingripa i det
konkreta polisiära arbetet regleras. Liknande synpunkter kommer till synes
i yttrandena av länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Norrbottens
lån samt riksåklagarämbetet.

Överståthållarämbetet, som anser att styrelsens omfattande uppgifter ger
intryck av koncentration till centralplanet, är av den uppfattningen att en
klar avgränsning är nödvändig mellan rikspolisstyrelsens direktivgivande
och rådgivande funktioner och föreslår, att styrelsens befogenhet alt utfärda
direktiv tillsvidare begränsas till att i huvudsak avse ledningen i operativt
avseende av sådan polisverksamhet, som omfattar mer än ett län. Direktivbefogenhet
torde vidare böra tilläggas styrelsen i fråga om vård och underhåll
av polisväsendets materiel. I övrigt synes — i vart fall Lill dess någon
tids erfarenhet vunnits — styrelsens befogenheter böra begränsas till allenast
rådgivande funktioner.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det angeläget att de arbetsuppgifter
som skisserats i betänkandet i betydligt större utsträckning förläggs till
5*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

länsplanet. Samma uppfaltning deklareras av länsstyrelserna i Västmanlands
och Västerbottens län, vilka även hävdar att styrelsens operativa
handlande endast bör ske undantagsvis i klart definierade fall och att någon
allmän rätt för centralorganet att efter eget bedömande ingripa i det enskilda
fallet inte bör föreligga.

Länsstyrelsen i Östergötlands län avstyrker organisationsförslaget och anför
härvid bl. a. följande.

Motivet för tillskapande av det föreslagna polisämbetsverket synes vara
att garantier härigenom skulle skapas för en slagkraftig och effektiv polisorganisation
inom landet. De nuvarande bristerna inom polisväsendet hänför
sig till de små polisdistrikten, till den bristande mobiliteten av polisstyrkorna
och till den ojämna fördelningen av resurserna polisdistrikten
emellan samt till att någon funktionsuppdelning på chefsplanet i allmänhet
icke varit genomförd beträffande polis- och åklagarväsendet. Länsstyrelsen
har sålunda icke haft tillgång till en länspolischef, som haft möjlighet
att ägna huvuddelen av sin verksamhet åt polisgöromål. Enahanda har varit
förhållandet med landsfiskalerna samt åtskilliga av rikets stadsfiskaler.
Genom införandet av ett förstatligat polisväsende kommer angivna brister att
avhjälpas. Länsstyrelsen är förvissad om att en stor del av de uppgifter,
som beredningen ansett att rikspolisstyrelsen centralt skall taga befattning
med, kan med lika gott resultat ombesörjas på det regionala planet av länsstyrelsen
med biträde av länspolischefen.

Vad angår de särskilda uppgifter, som i betänkandet angivits böra ankomma
å rikspolisstyrelsen, synes i och för sig generellt kunna uttalas, att
rikspolisstyrelsen som centralt organ för rikets polisväsende skall som inspekterande,
rådgivande och samordnande organ ägna sitt intresse åt samtliga
grenar av polisverksamheten men bör denna verksamhet, som tidigare
framhållits, icke få den omfattning, som kommit till uttryck i betänkandet.
Uppgifter, som särskilt höra ankomma på rikspolisstyrelsen, är självfallet
sådana aktiviteter inom polisverksamheten som beröra flera län eller landet
i dess helhet. De uppgifter, som härvid träda i förgrunden, avse trafikövervakningen,
den illegala narkotikahandeln, järnvägs- och poststölder samt
valutabrott ävensom mordutredningar. I detta sammanhang kan även
nämnas den centrala spaningen beträffande kassakåpsstölder.

Beträffande de särskilda av beredningen föreslagna uppgifterna för rikspolisstyrelsen
har förslaget i huvudsak godtagits av det stora flertalet remissinstanser.
Erinringar eller särskilda synpunkter framföres endast av
följande remissinstanser.

Vad angår trafikövervakning och annat trafik säkerhetsar
bete anför föreningen Sveriges polismästare — som principiellt
anser att rikspolisstyrelsen skall äga direktivrätt i förhållande till länspolischefer
och polismästare vid central samordning av razzialiknande övervakningsaktioner,
som omfattar hela riket eller vissa delar därav och som är
inriktade på bestämda typer av trafikfarliga förseelser — att den ställer sig
tveksam till om det skall anses erforderligt eller lämpligt att den direkta
ledningen utövas av chefen för centralorganet eller någon av denne utsedd
befattningshavare. Länsstyrelsen i Uppsala län och föreningen Sveriges

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

landsfogdar anser det i dessa fall erforderligt att den centrala myndigheten
saniråder med regionala myndigheter i planeringsarbetet medan länsstyrelserna
i Stockholms och Västmanlands län inte vill tillerkänna rikspolisstyrelsen
någon befogenhet att utfärda bindande direktiv och leda trafikövervakningen.
Enligt sistnämnda länsstyrelse anses inte heller någon mera
intensiv fortlöpande inspektionsverksamhet på detta område vara av nöden.
Även föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att styrelsens befogenheter på
detta område erhållit alltför stort omfång. Från några myndigheter — länsstyrelserna
i Kronobergs och Hallands län samt polismästaren i Göteborg
påpekas särskilt behovet av central direktivrätt och ledning vid riksomfattande
trafiksäkerhetsaktioner.

Beredningens förslag beträffande bevakningstjänsten i övrigt
föranleder från länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län invändningar
i vad avser styrelsens uppgifter att sörja för personaltilldclningen till
de skilda distrikten. Förstnämnda länsstyrelse framhåller emellertid att den
inte har något att erinra om styrelsens åtgöranden endast innefattar utarbetande
av allmänna normer, överbefälhavaren stöder beredningens förslag
om en effektiverad bevakningstjänst enär polisväsendets stödverksamhet till
krigsmakten i detta avseende är starkt beroende av resurser och lämpliga
metoder.

Förslaget angående den brottspreventiva verksamheten
innebär enligt föreningen Sveriges stadsfiskaler för stora befogenheter för
rikspolisstyrelsen. Länsstyrelsen i Hallands lan understryker vikten av ett
nära samarbete mellan polisen och de socialvårdande organen även på det
centrala planet.

Av de remissmyndigheter som uttalar sig angaende beredningens förslag
om den brotts utredande verksamheten vill ingen principiellt
motsätta sig en centraliserad ledning av spanings- och utredningsverksamheten
i vissa fall. Beträffande omfattningen av denna verksamhet och styrelsens
befogenheter göres följande uttalanden. Länsstyrelsen i Uppsala län
anser det befogat att rikspolisstyrelsen svarar för en centraliserad spaning
och utredning avseende vissa typer av sådan brottslighet som sträcker sig
över länsgränserna eller där brottsplatsen är okänd. Detta gäller exempelvis
godsstölder vid järnvägarna, brott mot postverket i vissa fall, valutabrott
och narkotikabrott. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har intet att erinra mot att
en central ledning sker beträffande brott mot kommunikationsverken, exempelvis
post, järnväg och telegraf samt angående brott med internationell anknytning
och seriebrott med utsträckning över mera än ett län. Föreningen
Sveriges landsfogdar anser att exempelvis illegal narkotikahandel, valutabrott,
järnvägs- och poststölder och allmän säkerhetstjänst tveklöst kräver
handledning från eller handläggning av central myndighet. Sveriges juristförbund
anför, att stora fördelar står att vinna genom en central ledning av
spanings- och utredningsarbetet i vad avser sådana brott som transporter -

140

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

luster vid järnvägarna, illegal narkotika- och sprithantering, stölder vid
postbefordran, valutabrott och varusmuggling. Samma kan gälla även vissa
former av mobil brottslighet. Förbundet anser dock, att behoven av ett överförande
av den brottsbekämpande verksamheten från lokalorganen till den
centrala myndigheten bör bedömas restriktivt. Länsstyrelsen och landsfogden
i Gävleborgs län anser att styrelsens uppgifter i fråga om brottsspaning
bör inskränkas till samordningsverksamhet och ledning av spaningen
i brottsfall av direkt landsomfattande natur.

börslaget att styrelsen i undantagsfall skall äga på eget initiativ besluta
att utredning av mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda våldsbrott
skall handhavas med biträde lrån experter i den centrala mordkommissionen
föranleder invändningar från länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs
och Bohus och Gävleborgs län, landsfogdarna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus, T ärmiands, Kopparbergs och Gävleborgs län, riksåklagarämbetet,
statsaklagaren i Göteborg, föreningen Sveriges polismästare och Sveriges
juristförbund. Flera av dessa remissinstanser avstyrker även förslaget att i
styrelsen skall finnas en befattningshavare som kan temporärt fungera som
undersökningsledare. Föreningen Sveriges polismästare anför härvid bl. a.

Även om beredningen förutsatt att sådan befogenhet skulle utövas endast
i undantagsfall finner sig föreningen icke kunna tillstyrka detta förslag.
Föreningen anser nämligen anledning saknas att utgå ifrån annat än att i
de fall biträde av experter i den centrala mordkommissionen finnes behövligt
under förundersökning, rekvisition kommer att ske genom vederbörande
lokale polischef. Föreningens uppfattning sammanhänger med att föreningen
utgår från att ledningen av förundersökningen även i det fall, då mordkommissionen
anlitas, skall ankomma på den lokale polischefen eller vederbörande
åklagare.

Länsstyrelsen och landsfogden i Västerbottens län ifrågasätter om det är
erforderligt med en hel mordkommission i central instans.

Vad angår beredningens förslag beträffande styrelsens krigsplanläggningsuppgifter
och medverkan i det totala försvaret
understryker överbefälhavaren värdet av att genom rikspolisstyrelsens
försorg en enhetlig bas skapas för beredskapsplanering m. m. för
lägre instanser genom centralt utarbetad vägledning. Även länsstyrelsen i
Norrbottens län framhåller att större enhetlighet kan uppnås om gemensam
stomplan och erforderliga anvisningar för planläggningen av polisens
verksamhet i krig utarbetas. Länsstyrelserna i Södermanlands och Gävleborgs
län ifrågasätter däremot om rikspolisstyrelsen bör ha befogenhet att
upprätta en för länsstyrelserna gemensam stomplan och landsfogden i Värmlands
län anser det inte påkallat med en central samordning av den polisiära
planläggningen hos civilbefälhavarna.

Beträffande beredningens förslag såvitt gäller styrelsens organisations-
och rationaliseringsverksamhet anser länsstyrelsen
i Stockholms län att frågor om undantag från tillämpningen av föreslagna

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

regler om arbetsgrupper inom vaktområden, frågor om indragning av föreslagna
arbetsgrupper samt frågor om bibehållande tillsvidare av befattningshavare
även på orter som inte avses skola utgöra stationeringsorter för blivande
arbetsgrupper samt liknande starkt lokalt färgade spörsmål bör avgöras
av länsstyrelserna.

Beträffande statbehandlingen bör enligt länsstyrelsen i Gävleborgs
län den ordningen gälla att av länsstyrelsen upprättat förslag för länets
polisväsende överlämnas direkt till Kungl. Maj :t, varefter yttrande över detsamma
avges av rikspolisstyrelsen. Även landsfogden i Värmlands län anser,
att länsstyrelsernas statförslag bör insändas till Kungl. Maj :t och inte
till rikpolisstyrelsen.

Beträffande de kamerala uppgifter som enligt förslaget skall
ankomma på central myndighet vill länsstyrelsen i Kristianstads län inte
bestrida att en central uträkning och utbetalning av löner in. m. för ett förstatligat
polisväsende kan ha vissa fördelar. Frågan är dock om dessa är så
uppenbara, att man utan vidare skall gå in för detta system, när på landskontoren
torde finnas tillgång till personal med erfarenhet och rutin i just
dessa frågor. Även länsstyrelsen i Västerbottens län anser att löneutbetalningen
bör kunna förläggas till regionalplanet.

Beredningens förslag beträffande personaladministrationen
föranleder TCO-S att hemställa om inrättande av en central företagsnämnd
redan från verksamhetens början. Beträffande frågan om inrättande av en
tjänstgöringsnämnd förutsätter TCO-S att beslut om inrättande av ett sådant
organ fattas i god tid före den 1 juli 1964 för att undvika särskilda övergångsproblem
rörande arbetstidsförhållandena.

Vad angår beredningens förslag beträffande re kryterings v er ksamheten
framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län att länsstyrelserna
torde vara kompetenta att själva ta ställning till det antal polisaspiranter
som skall antas och att genomförandet av det föreslagna stadgandet om
slutlig fördelning skulle vara mycket olyckligt och i längden ägnat att motverka
en rekrytering. Länsstyrelsen och landsfogden i Värmlands län samt
landsfogden i Blekinge län, har intet att erinra mot att rikspolisstyrelsen
fastställer det antal polisaspiranter som skall antas i varje län, men anser
det dock inte lämpligt att rikspolisstyrelsen får besluta om den slutliga fördelningen
av aspiranter. Förstnämnda landsfogde uttalar, att styrelsens fördelningsrätt
endast bör kunna utnyttjas i undantagsfall. Även länsstyrelsen
och landsfogden i Gävleborgs län avstyrker den föreslagna befogenheten för
rikspolisstyrelsen att slutligt bestämma fördelningen av aspiranterna och
framhåller därjämte att — även om det givetvis är värdefullt att rikspolisstyrelsen
följer rekryteringen och lämnar råd åt myndigheterna — rekryteringsverksamheten
torde bli bäst stimulerad om största möjliga utrymme
lämnas åt det personliga initiativet.

Beredningens förslag beträffande utbildningsverksamheten

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

föranleder bl. a. följande uttalanden. Styrelsen för statens polisskola — som
framhåller att det uppenbarligen krävs stora insatser av pedagogiskt sakkunniga
i nära samarbete med polisväsendets och skolans egna experter
samt representanter för landets polispersonal för att utbildningens målsättning
skall kunna tryggas -— finner det betänkligt att polisutbildningens
innehållsmässiga utformning och den närmare övervakningen av dess bedrivande
föreslagits skola i framtiden anförtros en till rikspolisstyrelsens
personalbyrå hörande och av icke pedagogiskt skolade tjänstemän bestående
avdelning. I styrelsen har därför övervägts huruvida inte under sådana förutsättningar
ett bibehållande av statens polisskola såsom en självständig,
Kungl. Maj :t direkt underställd institution med egen styrelse måhända
vore mest ändamålsenligt. Emellertid har styrelsen funnit att därest de allvarliga
olägenheter som angivits kan elimineras anledning inte föreligger
att motsätta sig beredningens förslag om statens polisskolas inlemmande i
rikspolisstyrelsen. 1962 års polisutbildningskommitté, som anser att en gemensam
högsta ledning av såväl polisverksamheten som utbildningsväsendet
på sätt beredningen förordat skulle underlätta genomförandet av de
förslag till polisutbildningens ordnande som kommittén avser att framdeles
presentera, tillstyrker att ledningen av polisutbildningsverksamheten inordnas
under rikspolisstyrelsen och i princip organiseras på föreslaget sätt.
Även statskontoret instämmer i beredningens uppfattning och understryker
vikten av att entydiga ansvarsförhållanden skapas. Länsstyrelsen i Östergötlands
län anser det tveksamt om polisskolan bör inordnas inom rikspolisstyrelsen
men finner under alla förhållanden att rikspolisstyrelsen bör ha
ett starkt inflytande beträffande utformningen av polisskolans utbildningsverksamhet.
TCO-S anför att de för olika personalgrupper synnerligen angelägna
utbildningsfrågorna för lång tid och särskilt under övergångstiden
torde kräva en intensiv uppmärksamhet. Till rikspolisstyrelsen bör därför
knytas en särskild utbildningsnämnd för behandling av dessa frågor. I
nämnden bör personalrepresentanter ingå.

Beträffande rikspolisstyrelsens övriga administrativa funktioner
understryker statskontoret vikten av att styrelsens verksamhet inriktas
på utarbetande av vissa normer för polisens arbete främst avsedda att
tjäna till ledning vid personalberäkningar. Dessa normer bör omfatta exempelvis
arbetsuppgifters fördelning, formerna för samordning av insatser kring
olika uppgifter samt standardrutiner för de mest frekventa polisgöromålen.
Förefintligheten av normer av detta slag bör kunna väsentligt underlätta rikspolisstyrelsens
överblick över polisväsendet. Normerna kan även utnyttjas
såsom ett instrument vid effektivering av polisväsendet. Enligt överståthållarämbetet
torde anledning saknas att frånta länsstyrelserna deras nuvarande
befogenhet att utfärda arbetsordningar för polismyndigheterna och
polispersonalen i de olika polisdistrikten. Ämbetet avstyrker därför förslaget
att arbetsordningar och tjänsteföreskrifter utfärdas av rikspolisstyrelsen.

143

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Samma uppfattning hävdas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Överståthållnrämbetci anser vidare att rikspolisstyrelsens befattning med
skaderegleringsärenden inte bör avse skador på polismans kläder, enär sådana
ärenden är helt rutinbetonade och avgörs helt på grundval av sakkunnigbedömning
av skadornas värde i de enskilda fallen. Enligt länsstyrelsen i
Västmanlands län kan det inte vara riktigt att ett centralt ledande verk skall
syssla med sådana frågor som skaderegleringsärenden. Handläggningen bör
ske i regional instans.

Beredningens i betänkande nr 4 framlagda förslag om polisens befattning
med utlänningskontrollen tillstyrks eller lämnas i huvudsak
utan erinran av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, landsfogdarna i
Stockholms och Malmöhus län, poliskamrarna i Hälsingborg och Malmö,
föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges akademikers centralorganisation.

Polisberedningens förslag i vad avser tillståndsprövningen inom utlänningskontrollen
avstyrks av länsstyrelsen i Stockholms län, som anser att
denna prövning bör ankomma på polisen. Arbetsmarknadsstyrelsen, som
instämmer i beredningens uttalanden om tillståndsprövningen, uttalar att
lokal polismyndighet inte bör kunna avslå ansökan och att alla ärenden där
tveksamhet föreligger om lämpligheten av att bevilja tillstånd bör överlämnas
till den centrala utlänningsmyndigheten för avgörande.

Samtliga remissinstanser utom socialstyrelsen, statens utlänningskommission
och arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrker eller lämnar utan erinran
förslaget såvitt gäller polisens befattning med den yttre utlänningskontrollen.
Socialstyrelsen anför bl. a.

Tillämpningen av huvudbestämmelserna om avvisning kan enligt styrelsens
mening knappast anses vara av uteslutande polisiär natur. En del frågor,
exempelvis besvär över awisningsbeslut, avgöres nu av utlänningskommissionen.
Särskilt bör märkas att utlänningskommissionen hittills utfärdat
instruktioner för passkontrollerna rörande bl. a. tillämpningen av
avvisningsbestämmelserna. Dylika frågor bör alltfort handläggas av det
centrala utlänningsorgan som har att bevaka allmänna intressen — såsom
säkerhets-, arbetsmarknads- och humanitära intressen — dvs. för närvarande
utlänningskommissionen. Slutlig ställning till dessa frågor torde
emellertid inte böra tas förrän utlänningsutredningen slutfört sitt uppdrag.

Statens utlänningskommission utgår från att förslaget inte innefattar
någon ändring beträffande tillämpningen av gällande bestämmelser om avvisning.
Beträffande övriga arbetsuppgifter, som sammanhänger med utövandet
av den yttre kontrollen, anser kommissionen att bl. a. ärenden angående
inrättande av passkontroller och gränsövergångsställen, utfärdande
av instruktioner för passkontrollerna i vad avser tillämpningen av utlänningslagstiftningen
och upprättande av spärrar för vissa utlänningars inresa
alltjämt i fortsättningen skall handläggas av utlänningskommissionen, medan
ärenden angående passkontrollernas personal- och lokalbehov, ärenden

144

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

angående förordnande av föreståndare och biträdande föreståndare för passkontroll
och förrättande av inspektioner av passkontrollerna ävensom utfärdande
av instruktioner för passkontrollerna i vad avser rent organisatoriska
spörsmål bör ankomma på det centrala polisorganet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att frågan om den slutgiltiga organisationen
av utlänningskontrollen är för tidigt väckt. Alla åtgärder som vidtages
innan utlänningsutredningen avslutat sitt arbete måste betraktas som enbart
provisoriska, vilka inte på något sätt får binda eller påverka det kommande
avgörandet om den definitiva organisationen för utlänningsärendenas
handläggning.

Förslaget angående den temporära organisationen av den inre utlänningskontrollen
tillstyrks eller lämnas utan erinran av socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Malmöhus län, polismästaren i Stockholm,
polischefen i Trelleborg, polismästaren i Göteborg och kriminalpolisintendenten
därstädes ävensom av utlänningsutredningen. Av dessa remissinstanser
förklarar sig socialstyrelsen och polismästaren i Stockholm redan nu
inte ha något att erinra mot att den slutgiltiga organisationen av den inre
kontrollen anförtros polisen, överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Malmöhus län anser sig inte kunna ta ståndpunkt till denna fråga förrän
utlänningsutredningen tagit ställning till härmed sammanhängande spörsmål.
Utlänningsutredningen anser sig inte heller kunna yttra sig över beredningens
ställningstagande i fråga om den slutgiltiga utformningen av den
inre utlänningskontrollen och anför till motivering, att denna fråga äger
sådant samband med den centrala utlänningsmyndighetens framtida uppgifter
och organisation att dessa frågor inte kan avgöras oberoende av
varandra.

Länsstyrelsen i Stockholms län, landsorganisationen i Sverige och TCO-S
anser att den av beredningen föreslagna slutgiltiga organisationen av den
inre utlänningskontrollen bör genomföras redan fr. o. m. den 1 januari 1965
eller snarast möjligt. Landsorganisationen anför härvid att de ärenden som
ar av huvudsakligen arbetsmarknadspolitisk natur kan överföras till arbetsmarknadsstyrelsen
där de naturligen hör hemma.

Statens utlänningskommission föreslår att bostadsanmälningar beträffande
viseringsfria utlänningar — jämväl rörande sådana som erhållit uppehållstillstånd
även i fortsättningen skall insändas till kommissionen, dock
endast om de inkommit från enskilda bostadsupplåtare och alltså inte från
innehavare av hotell, pensionat eller tältplatser. Inte heller om kontrollen
anordnas lokalt bör enligt kommissionen bostadsanmälningarna läggas till
grund för kontroll av att viseringsfria utlänningar, som bor på sist angivna
sätt, söker uppehållstillstånd. Erfarenheten visar nämligen att flertalet av de
utlänningar som tillfälligtvis vistas i riket bor på nämnda sätt. Efter polisväsendets
förstatligande torde polismyndigheterna vidare få ökade möjligheter
att genom personliga kontakter med innehavare av ifrågavarande slags

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

inrättningar skaffa sig erforderliga informationer. Beredningens förslag, att
med stöd av utökad skyldighet för bostadsupplåtare att avkräva utlänningar
uppgifter söka avgränsa kategorin korttidsbesökande från övriga utlänningar,
är olämpligt, då redan nu föreliggande skyldighet för bostadsupplåtare
att kontrollera vissa uppgifter ansetts betungande och — enligt kommissionens
erfarenhet — inte alltid fullgörs i önskad utsträckning. Då kommissionen
i egenskap av central utlänningsmyndighet har det närmaste
ansvaret för utövandet av utlänningskontrollen, ligger det i sakens natur att
kommissionen utfärdar föreskrifter till de myndigheter, som enligt utlänningsförfattningarna
har att biträda kommissionen i dess verksamhet,
såsom beskickningar och konsulat, polismyndigheter och länsarbetsnämnder.
På det centrala polisorganet bör ankomma att ge instruktioner om den
speciella övervakning av hotell, pensionat och tältplatser som blir nödvändig
om kommissionens förslag om slopandet av registreringen av bostadsanmälningar
från innehavare av hotell, pensionat och tältplatser vinner beaktande.

Statskontoret — som ifrågasätter om inte en granskning bör ske av de
skäl som förestavat inrättandet av en särskild central organisation för kontrollen
av utlänningar innan ställning tas till frågan om övervakningen av
utlänningslagstiftningens efterlevnad — anför bl. a.

Det torde vara uppenbart att kontrollen av att utlänningar i tid söker erforderligt
uppehållstillstånd är av stor betydelse för en övervakning i linje
med utlänningslagstiftningens intentioner. Beredningens förslag, att bostadsanmälningar
skulle insändas till utlänningskommissionens centralregister
endast beträffande utlänningar, vilka redan har uppehållstillstånd, måste
från dessa utgångspunkter betecknas som en betänklig försvagning av det
nuvarande kontrollsystemet. Registrets viktigaste funktion torde nämligen
vara att lämna upplysning om vilka utlänningar som behöver uppehållstillstånd.
Denna funktion torde svårligen kunna fullgöras genom en kontroll
endast på lokalplanet.

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt

Förslaget i dess huvudsakliga delar tillstyrks eller lämnas utan erinran av
de flesta remissinstanserna.

Statskontoret anför beträffande rikspolisstyrelsens organisationsstruktur
och ledning följande.

Det måste anses mycket svårt att nu mera exakt utforma detaljerna för
rikspolisstyrelsens organisation, eftersom styrelsens verksamhet i flera avseenden
är helt ny. Ätt redan nu binda organisationen till en specificerad
ram skulle komma att på ett olyckligt sätt minska ledningens möjligheter
att under de första verksamhetsåren successivt kunna anpassa denna till
vunna erfarenheter rörande t. ex. arbetsbelastning, krav på kontroll och
lämpliga informationsvägar. Det synes statskontoret angeläget att rikspolisstyrelsen
under ett inledningsskede får möjligheter att vidtaga sådana smärre
justeringar av organisationen, som i praktiken visar sig vara erforderliga.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Statskontoret vilt med hänsyn till den mycket grannlaga verksamhet det här
är fråga om såväl gentemot kommunerna som polispersonal och allmänheten,
understryka vikten av att rikspolisstyrelsen tillföres sådana resurser,
att den redan från början kan fungera enligt uppgjorda planer. De ovan
framförda synpunkterna synes statskontoret bäst kunna tillgodoses, om för
de närmaste budgetåren endast en stomplan upprättades avseende tjänster
ned t. o. in. sektionschefer. För anställande av övrig personal kan lämpligen
medel ställas till förfogande beräknade med ledning av beredningens förslag
till organisation. Denna personal bör kunna omdisponeras allteftersom närmare
erfarenheter vinnes av arbetskraftbehovet inom olika delar av rikspolisstyrelsens
verksamhet.

Enligt statskontorets uppfattning bör det uppdragas åt rikspolisstyrelsen
att efter det första verksamhetsåret inkomma med fullständigt organisationsförslag,
såvida ej speciella förhållanden anses berättiga att försökstiden
utsträckes. Denna bör dock med hänsyn till önskvärdheten att nå stadga i
organisationen ej bli för lång.

Beträffande rikspolisstyrelsens sammansättning ifrågasätter länsstyrelsen
i Skaraborgs län om inte också någon representant för länsstyrelserna bör
vara ledamot. Ett visst medinflytande för åklagarväsendet vid rikspolisstyrelsens
handläggning av de uppgifter som berör åklagarväsendets intressen
— exempelvis den i central regi bedrivna brottsutredningen — önskar statsåklagaren
i Stockholm. Ett sätt att lösa denna fråga är att riksåklagaren
eller någon annan representant för riksåklagarväsendet blir medlem av rikspolisstyrelsen
eller åtminstone medges rätt att delta vid styrelsens behandling
av frågor, som berör åklagarväsendet. Under alla förhållanden synes
bestämmelser böra utfärdas om samråd i dylika frågor mellan rikspolisstyrelsen
och riksåklagarämbetet.

Endast en remissinstans uttalar sig mot ett byråsystem, nämligen länsstyrelsen
i Östergötlands län.

I fråga om antalet byråer framförs från förslaget avvikande synpunkter av
några instanser. Sålunda förordar polismästaren i Stockholm att även informationsavdelningen
får utgöra byrå och att dess chef, som torde bli styrelsens
och därmed hela polisväsendets kontaktman utåt ges byråchefs ställning.
Länsstyrelsen i Stockholms län anser att rikspolisstyrelsen i förslaget
uppdelats i alltför många byråer och att första och andra byrån jämte tekniska
byran bör kunna sammanföras till en byrå. Enligt länsstyrelsen i
Hallands län bör det centrala organet organiseras på tre byråer genom att de
föreslagna första och andra byråerna sammanslås.

Några remissinstanser, däribland uverståthållarämbetet och länsstyrelserna
i Kronobergs, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Kopparbergs län, gör
invändningar eller uttrycker tveksamhet beträffande rikspolisstyrelsens
dimensionering och personaluppsättning. Polismästaren i Stockholm framhåller
däremot att med den mångfald av uppgifter som läggs på rikspolisstyrelsen,
personalen inte kommer att räcka till och att styrelsen redan från
början får svårt att leda organisationsarbetet. Visserligen kan styrelsen —

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

såsom beredningen påpekat — under en övergångsperiod tillkalla särskilda
sakkunniga, men för genomförandet av det stora reformarbete som förstatligandet
innebär hade det varit lyckligt om styrelsen redan vid starten kunnat
tillföras tillräckligt med kvalificerad stadigvarande personal.

1 fråga om överdirektörens ställning anser statskontoret att överdirektören
bör vid sidan om ställföreträdarskapet anförtros endast den direkta
ledningen av polisverksamheten. Till denne bör härvid delegeras de dagliga
och mera rutinbetonade uppgifterna avseende verksamheten på fältet. Statskontoret
föreslår sålunda att under överdirektören lägges första byrån, andra
byrån, personalbyrån och tekniska byrån, alltså de byråer vars verksamhetsområde
direkt täcker polisverksamheten. De övriga enheterna — kanslibyrån
och informationsavdelningen — bör stå direkt under generaldirektören.
Dessa enheter torde vara de organ, vilka huvudsakligen är avsedda att
ge verkschefen direkt service.

De föreslagna första och andra byråerna bör enligt länsstyrelsen i Västmanlands
län erhålla beteckningar, som anger byråernas huvudsakliga verksamhet.
Polismästaren i Stockholm anser att byråerna konsekvent bör tilldelas
benämningar, som anger funktionen och som kan användas sasom
arbetsord. Även statskontoret anser att byråernas underenheter bör ges en
enhetlig benämning och förordar därför beträffande den föreslagna utbildningsavdelningen
att ordet avdelning ersättes med sektion.

Angående första byrån anför polismästaren i Stockholm, att den med sina
viktiga funktioner synes vara underbemannad. Med hänsyn till de manga
sektionerna på byrån kan det befaras att byråchefen inte hinner ägna tillräcklig
tid åt varje sektion. Bevakningssektionen torde därför böra utökas
med en polisintendent, på vilken närmast bör ankomma de operativa funktionerna.

Utlänningskommissioncn, som — från de synpunkter den har att företräda
—• i princip tillstyrker att rikspolisstyrelsen erhåller den föreslagna
organisationen, framhåller angående personalbehovet på sektionen för utlänningskontroll
att ett godtagande av kommissionens förslag beträffande
rikspolisstyrelsens uppgifter bör ge anledning till en omprövning av personalbehovet
på den föreslagna sektionen.

Beträffande förslaget om ett registratur inordnat i andra byrån anför
statens kriminaltekniska anstalt följande:

1 förslaget har för denna sektion skisserats eu organisation med ungefärligen
samma personalstat som för anstaltens rcgistraturavdclning. Under
förutsättning av att nuvarande arbetsuppgifter bibehållas och arbetets omfattning
icke ökar torde, med nedan angivna undantag, någon erinran icke
kunna framställas emot förslaget i denna del.

Vid registraturavdelningen uppehälles för närvarande en viss begränsad
jourtjänst. Denna är enligt anstaltens förmenande icke tillräcklig, då polisen
hela dygnet bör kunna få uppgifter ur registren. Eu utbyggnad av jouren
förordas och härför skulle erfordras ytterligare minst två assistenttjänster.

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

I förslaget saknas uppgift om vem som skall handhava de för registraturerna
nödvändiga fotografiska arbetena. Genom utbrytningen av registraturavdelningen
från kriminaltekniska anstalten kan dessa icke utföras av
laboratorievdelningens fotografiska laboratorium vilket tidigare varit fallet.
Erforderliga fotoarbeten bestå av reproduktion av porträtt, förminskningar
och förstoringar härav, avfotografering av föremål samt fotografering av
fingeravtrycksspar och handlingar m. m. Stora flertalet av dessa uppgifter
äro av synnerligen brådskande natur. Det framstår för anstalten såsom oundgängligen
nödvändigt att för registrens räkning inrättas ett fotolaboratorium
med förslagsvis en personal bestående av en fotograf och ett fotobiträde.

Angående utbildningsavdelningens sammansättning framhåller styrelsen
för statens polisskola nödvändigheten av att chefen för avdelningen får pedagogisk
expertis till sitt förfogande. En nämnd med rådgivande funktioner
kan exempelvis inrättas. I en sådan expertgrupp synes även representanter
för polispersonalen böra ingå. Det förutsätts, att utbildningsavdelningens
föreslagna personalbestånd väsentligt utökas för att kunna svara mot skolans
behov. Styrelsen anser att bland annat en tjänst såsom biträdande rektor
måste inrättas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner det i hög grad önskvärt att det
centrala organet i vad avser krigsplanläggningsuppgifter biträdes av en militärassistent.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län däremot anser att rikspolisstyrelsen
inte kan kontinuerligt bereda en militärassistent arbetsuppgifter,
för vilkas handläggning erfordras militär sakkunskap av så kvalificerad
befattningshavare som aktiv regementsofficer. Till rikspolisstyrelsens förfogande
bör emellertid ställas en sådan befattningshavare, som vid behov
kallas att handlägga vissa ärenden och närvara vid vissa plena m. m. överbefälhavaren
biträder förslaget om militärassistentens ställning men lämnar
frågan öppen om denne jämväl skall bestrida samordningen mellan polisen
och civilförsvaret. Överbefälhavaren understryker att militärassistentens
arbetsuppgifter främst bör inriktas på samverkansproblem mellan polisen
och krigsmakten i såväl fred som krig.

Departementschefen

1962 års principbeslut om förstatligande och omorganisation av polisväsendet
innebär bl. a. att en central polismyndighet, rikspolisstyrelsen,
skall inrättas fr. o. in. den 1 juli 1964. Enligt principbeslutet skall styrelsen
organiserad i huvudsak på samma sätt som de statliga verken i övrigt —-ha till uppgift att fortlöpande meddela allmänna råd och anvisningar
om hur polistjänsten skall utövas samt att från rikssynpunkt öva tillsyn
över polisväsendet och dess anordningar. Styrelsens verksamhet bör sålunda
huvudsakligen vara inspekterande, rådgivande och samordnande. Statsmakterna
har emellertid därutöver funnit skäl föreligga att på vissa områden
tillerkänna rikspolisstyrelsen befogenheter att ge direktiv om hur polisverk -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

samheten skall bedrivas och att utöva viss ledning av polisarbetet. Allmänna
riktlinjer har därför i 1962 års principbeslut uppdragits rörande styrelsens
uppgifter på detta område. De verksamhetsområden, där dessa centrala befogenheter
angivits böra förekomma, är trafikövervakningen och bekämpningen
av vissa brottstyper. Beträffande trafikövervakningen har framhållits
att en central direktivrätt har stor betydelse för att verksamheten skall
kunna bedrivas efter en enhetlig plan för hela landet. Centralorganet bör
sålunda kunna ge direktiv exempelvis om att trafikövervakningen under viss
tidsperiod skall inriktas på vissa särskilt farliga beteenden i trafiken. Därest
sådana gemensamma aktioner behöver företagas, som kräver samverkan över
iänsgränserna, bör det centrala organet enligt de angivna riktlinjerna ha
möjlighet att i vissa situationer taga ledningen av verksamheten. I vad avser
bekämpningen av vissa brottstyper har i principbeslutet fastslagits att mycket
torde stå att vinna genom central dirigering. Detta har särskilt ansetts
gälla brottslighet, som i allmänhet inte kan sägas vara knuten till viss plats,
såsom exempelvis illegal narkotikahandel, järnvägs- och poststölder, valutabrott
och den verksamhet som bedrivs för att hindra och uppdaga spioneri
och annan olovlig underrättelseverksamhet. I statsmakternas beslut fastslogs
därjämte, att den omständigheten att brottsligheten över huvud taget
tenderar att bli alltmer mobil motiverar att möjlighet ges att centralt dirigera
spanings- och utredningsarbetet. Vid ett klart samband mellan brott, som
förövats på olika platser i landet, ökar möjligheterna att uppspåra gärningsmannen,
om det centrala organet får övertaga ledningen av spaningsarbetet.
Samtliga nu nämnda, i propositionen angående huvudmannaskapet för polisväsendet
uppdragna riktlinjer har riksdagen godtagit. Det må i detta sammanhang
särskilt erinras om uttalandet i propositionen att man genom
inrättande av ett centralt polisorgan skänker landets polisorganisation erforderlig
stadga och fasthet samtidigt som möjlighet öppnas att på eu hand
samla riksfrågor, som nu handläggs av olika centrala organ.

De av polisberedningen framlagda förslagen i vad avser rikspolisstyrelsens
befogenheter att ge direktiv om hur polisverksamheten skall bedrivas och
att utöva viss ledning av polisarbetet finner jag i huvudsak överensstämma
med det av statsmakterna fattade principbeslutet. Sålunda delar jag beredningens
och flertalet remissinstansers uppfattning om behovet av en central
dirigering och ledning av polisverksamheten i vad avser trafikövervakning
och sådan brottsutredande verksamhet, som kräver samordning mellan länen.
På dessa områden har för övrigt behovet av riksomfattande spaningredan
framtvingat en viss central ledning inom statspolisen. En viktig funktion
för rikspolisstyrelsen blir också att leda och samordna bevaknings- och
säkerhetsarbetet vid statsbesök och andra liknande evenemang. I fall då ledningen
av operativ verksamhet skall ankomma på rikspolisstyrelsen bör styrelsen
självfallet jämväl äga tillkalla därför erforderlig personal. Av några
remissinstanser nu gjorda invändningar mot att överhuvud tillerkänna

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

centralorganet här berörda befogenheter finner jag icke bärande. Dock vill
jag med anledning av vissa uttalanden framhålla nödvändigheten av att de
centrala funktionerna på ifrågavarande områden erhåller sådan utformning
att de regionala och lokala polismyndigheternas självständiga verksamhet
inte hämmas.

I några hänseenden kan jag i likhet med ett antal remissinstanser inte tillstyrka
beredningens förslag i fråga om rikspolisstyrelsens befogenheter. När
det gäller utredning av mord eller eljest särskilt grova eller svårutredda
våldsbrott har beredningen föreslagit att styrelsen skall förfoga över en
central mordkommission och ha befogenhet att efter rekvisition eller om
så i undantagsfall anses nödvändigt på eget initiativ besluta att sådan
utredning skall handhas med biträde av experter i denna kommission.
Då dessa uppgifter i allmänhet är av lokal natur, bör det enligt min mening
i första hand ankomma på förundersökningsledaren att bedöma vilka
åtgärder som bör vidtagas. Såsom föreningen Sveriges polismästare anfört
torde anledning saknas att utgå från annat än att i de fall där biträde
av experter från mordkommissionen erfordras rekvisition kommer att ske
genom vederbörande polischef. Stundom kan det även vara möjligt att åstadkomma
ett initiativ vid en från centralt håll gjord underhandsförfrågan hos
den lokale eller regionale polischefen. Behovet av särskild undersökningsledare
i rikspolisstyrelsen för dessa fall kan jag inte heller vitsorda, då vid
brott av allvarlig natur åklagaren ofta inträder som undersökningsledare
utan att misstänkt finns.

Då således med dessa utgångspunkter rikspolisstyrelsens s. k. operativa
ledning av polisarbetet i huvudsak kan hänföras till sådan polisverksamhet
soin omfattar hela riket eller delar av riket och alltså är av samordnande
natur, kommer detta inte — såsom några remissorgan befarat — att undanrycka
länsstyrelsernas ansvar för polisverksamheten i länen. Den i länen
rutinmässigt förekommande verksamheten för upprätthållande av ordning
och säkerhet — skydds- och övervakningsverksamhet, brottsförhindrande
och brottsutredande verksamhet -— skall normalt ankomma på de regionala
och lokala polismyndigheterna i enlighet med de riktlinjer som tidigare behandlats.
Rikspolisstyrelsens uppgifter kommer därvidlag såsom beredningen
anfört att till väsentlig del vara inspekterande, rådgivande och samordnande.
Sålunda anges i beredningens förslag i konsekvens härmed exempelvis
att rikspolisstyrelsen bör meddela råd och anvisningar för att ange
den allmänna inriktningen av trafikövervakningen i länen, råd och anvisningar
angående valet av lämplig bevakningsmetodik, normer till hjälp för
bestämmande av det antal polismän som behövs för att upprätthålla en tillfredsställande
bevakning samt råd och anvisningar för den brottsförebyggande
verksamheten. Polisverksamheten i olika instanser har på detta sätt
enligt min mening erhållit en tillfredsställande lösning.

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Ett särskilt, av statsmakterna inte tidigare i samband med polisväsendets
förstatligande behandlat spörsmål utgör utlänningskontrollen. Beredningens
i denna del avgivna förslag, som i huvudsak överensstämmer med utlänningsutredningens
ståndpunkt, kan jag i allo tillstyrka. Den yttre kontrollen,
som bl. a. syftar till att förhindra utvisade och förvisade att återvända till
riket, är såsom brottsförebyggande verksamhet eu angelägenhet av polisiär
natur och bör alltså ledas av rikspolisstyrelsen. Den fördelning av uppgifter
inom den inre utlänningskontrollen mellan polisorganen och utlänningskommissionen,
som föreslagits av utlänningsutredningen och tillstyrkts av
beredningen, anser jag lämplig under en övergångsperiod i avbidan på att
utlänningsutredningen framlägger sina slutliga förslag beträffande utlänningskontrollens
organisation. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
Kungl. Maj :t genom beslut den 28 februari 1964 uppdragit åt utlänningsutredningen
att framlägga förslag till hur den centrala handläggningen av
utlänningsärenden skall organiseras oberoende av vissa i tidigare direktiv
givna förutsättningar.

Såsom beredningen framhållit medför en förvaltningsgren av den storlek
som polisväsendet utgör även omfattande administrativa uppgifter. Rikspolisstyrelsens
ställning och befogenheter i vad avser dessa uppgifter samt
kompetensfördelningen mellan central instans och övriga polismyndigheter
har inte behandlats i principbeslutet. Beredningen har i sitt förslag redovisat
de olika områden, där rikspolisstyrelsen bör ha uppgifter av organisatorisk
och förvaltningsmässig natur samt härvid framhållit alt denna verksamhet
ofta är av den art att det inte är tillfyllest med allmänna råd och anvisningar
och att centralorganet sålunda i vissa avseenden bör ha rätt att meddela
föreskrifter. I detta hänseende har beredningen föreslagit att rikspolisstyrelsen
skall ha befogenhet att meddela föreskrifter i fråga om bl. a.
informationsverksamhet, upphandling, vård och underhåll av polisväsendets
materiel, materielredovisning, avskrivning av materiel, personalregistrering,
samrådsverksamhet, diarieföring och arkivering. En centraliserad
handläggning har därjämte ansetts nödvändig beträffande bl. a. upprättande
av statförslag, inköp av viss materiel, utfärdande av arbetsordningar,
uträkning och utbetalning av löner, fördelning av polisaspiranter
och skaderegleringsärenden.

Ett antal remissorgans allmänna invändningar mot att rikspolisstyrelsen
tilldelats för stora befogenheter torde i allmänhet — mot bakgrunden av
statsmakternas förutnämnda ställningstagande beträffande den polisledande
verksamheten — ha avsett kritik mot de föreslagna uppgifterna och befogenheterna
på det administrativa området. Ifrågavarande remissinstanser
— särskilt några länsstyrelser — har framhållit att de töreslagna funktionerna
för rikspolisstyrelsen i viss utsträckning bör nedskäras och i stället läggas
på länsplanet.

För egen del vill jag framhålla att de uppgifter och befogenheter på det

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

rent administrativa området, som av beredningen föreslagits skola ankomma
på rikspolisstyrelsen, i huvudsak synes välgrundade. Polisväsendets förstatligande
och omorganisation innebär bl. a. att en slagkraftig och effektiv
polisorganisation skall skapas inom landet. För att få till stånd en sådan
torde ett av grundvillkoren vara krav på enhetlighet i organisatoriskt och förvaltningsmässigt
avseende. I de hänseenden beredningen föreslagit centrala
bindande anvisningar och beslutsbefogenheter är det särskilt viktigt att den
statliga polisorganisationen snarast vinner erforderlig stadga. De bedömanden,
som måste baseras på allmänna ekonomiska grunder och kännedom om
förhållandena på andra orter, kräver därjämte såsom beredningen anfört en
central överblick. Det sagda innebär enligt min mening att en centraliserad
handläggning är nödvändig i vissa avseenden och att rikspolisstyrelsen
skall kunna på några särskilt viktiga områden utfärda föreskrifter
för länsstyrelserna. En sådan ordning synes nödvändig för att undvika alltför
stor splittring och olikformighet i organisationen och för att polisorganisationen
som helhet skall bli funktionsduglig. Jämväl ur ekonomisk
synpunkt framstår eu sådan ordning som den enda rationella. Framhållas
må att inom vissa andra förvaltningsområden en sådan princip redan har
genomförts på så sätt att länsstyrelserna har att i olika avseenden följa
centrala ämbetsverks föreskrifter. Jag vill här särskilt erinra om civilförsvarsstyrelsens
befogenheter på sitt förvaltningsområde.

De befogenheter som således bör ankomma på rikspolisstyrelsen torde få
närmare beskrivas i särskild instruktion för rikspolisstyrelsen.

Vad angår polisskolans ställning finner jag efter att ha tagit del av polisutbildningskommitténs
hittills gjorda ställningstaganden starka skäl tala
för att utbildningsverksamheten i enlighet med beredningens förslag i sin
helhet inordnas i rikspolisstyrelsen. Detta innebär, att de funktioner som
för närvarande ankommer på polisskolans styrelse och skolans rektor från
och med den 1 juli 1964 bör överföras till rikspolisstyrelsen.

Beträffande vissa av rikspolisstyrelsens uppgifter vill jag ytterligare framhålla
följande.

Det synes mig angeläget att rikspolisstyrelsens ansvarsområde i krig snarast
löses, bl. a. för att underlätta verksamheten inom de myndigheter, som
skall samarbeta med rikspolisstyrelsen i fråga om krigsplanläggning. Såsom
överbefälhavaren framhållit är det även viktigt att rikspolisstyrelsen kan
utarbeta central vägledning för lägre instansers beredskapsplanering. Behovet
av en auktoritativ vägledning för länsstyrelserna i dessa hänseenden
har även tidigare påtalats av statens organisationsnämnd i en år 1961 gjord
utredning angående de civila försvarsärendena vid länsstyrelserna.

När det gäller rikspolisstyrelsens organisation vill jag framhålla
att såväl statspolisens ledning som polisväsendets organisationsnämnd, polisskolan
och större delen av kriminaltekniska anstalten kommer att ingå i
styrelsen. Jag vill vidare erinra om att polisorganisationen kommer att

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964 153

omfatta i runt tal 14 600 befattningshavare och en betydande ekonomisk
förvaltning.

Polisberedningens förslag i vad avser rikspolisstyrelsens organisation och
arbetssätt, som i allt väsentligt tillstyrkts vid remissbehandlingen, finner
jag väl ägnat att läggas till grund för en organisatorisk uppbyggnad av det
nya centrala polisverket.

Sålunda kan jag i princip ansluta mig till beredningens förslag i vad avser
verksledning och byråindelning, överdirektören bör alltså i enlighet med
förslaget ingå i styrelsen. Däremot finner jag inte tillräckliga skäl föreligga
att såsom vissa remissinstanser föreslagit utöka styrelsen med representanter
för länsstyrelserna och åklagarväsendet. Samverkan med dessa myndigheter
skall enligt min mening kunna ske på ett tillfredsställande sätt i andra
former. Jag kan inte heller dela statskontorets uppfattning att ej samtliga
byråer bör underställas överdirektören. Med hänsyn till att denne har
souschefs ställning är det såsom beredningen anfört önskvärt att han kan
följa styrelsens hela verksamhet och biträda verkschefen vid utövandet
av dennes ämbete. Jag biträder sålunda i dessa avseenden beredningens förslag.

Frågan huruvida behov kan komma att föreligga av att — utöver den utbildningsexpertis
som skall finnas inom verket — knyta särskilda pedagogiska
experter och personalrepresentanter i form av rådgivande organ
till styrelsen bör enligt min mening göras beroende av de erfarenheter, som
vinns när det nya ämbetsverket trätt i funktion, och i första hand prövas av
verkets styrelse.

Rikspolisstyrelsen bör sålunda bestå av rikspolischefen som ordförande,
överdirektören samt minst fem av Kungl. Maj :t utsedda lekmannarepresentanter.
Med hänsyn till de funktioner som enligt vad jag tidigare anfört skall
ankomma på styrelsen bör dess arbetsenheter i enlighet med polisberedningens
förslag utgöras av två fackbyråer för polisärenden, en personalbyrå,
en kanslibyrå och en teknisk byrå samt en informationsavdelning. Härtill
kommer en militärassistent. Första byrån, som huvudsakligen skall handlägga
ärenden avseende skydds- och övervakningsverksamhet, bör uppdelas
i en trafiksektion, en bevakningssektion, en utlänningskontrollsektion, en
socialpolissektion, en organisationssektion och en krigsplanläggningssektion.
Andra byrån bör bestå av en spaningssektion, en utredningssektion samt
registratur. Personalbyrån bör uppdelas i en allmän sektion, en rekryteringssektion
samt en utbildningsavdelning. Kanslibyrån bör bestå av en administrativ
sektion, en kamcralsektion, en inköpssektion och eu kontorsteknisk
sektion. Inom tekniska byrån bör finnas en utrustningssektion, en telesektion,
en sektion för tekniska åtgärder mot brott, en sektion för lokalfrågor
samt en sektion för teknisk utveckling och rationalisering. Informationsavdelningen
bör uppdelas i en informationssektion, en sektion för brotts -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

preventiva åtgärder samt redaktion och kriminalmuseum. För den särskilda
polisverksamheten föreslås en särskild avdelning inom styrelsen.

En tablå över den föreslagna organisationen för rikspolisstyrelsens verksledning
och byråindelning torde såsom bilaga (Bilaga 1) få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Vad härefter gäller frågan om rikspolisstyrelsens personal måste det såsom
statskontoret framhållit i sitt yttrande anses svårt att nu mera exakt
utforma detaljerna för styrelsens organisation. Denna bör därför under
de första verksamhetsåren göras flexibel i vad avser den personella uppbyggnaden.
Jag anser sålunda goda skäl tala för statskontorets förslag
att nu endast en stomplan upprättas avseende tjänster ned t. o. m. sektionschefer.
Därjämte bör emellertid enligt min mening även tjänster som närmast
motsvarar vissa redan nu befintliga tjänster inom statspolisorganisationen,
polisskolan, kriminaltekniska anstalten och polisväsendets organisationsnämnd
liksom även biträdes- och vaktmästartjänster medtagas i planen.
För övrig personal torde medel böra beräknas med ledning av beredningens
förslag till organisation.

Beträffande personalorganisationen får jag hänvisa till en översiktlig
tablå, vilken torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bilaga 2).

Rikspolisstyrelsens uppgifter och organisation i vad avser den särskilda
polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. anser
jag med hänsyn till ärendets natur inte böra redovisas i detta sammanhang.
Upplysningar härom torde få meddelas riksdagens vederbörande utskott.

Jag föreslår att rikspolisstyrelsen organiseras i enlighet med vad jag här
anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att besluta om styrelsens
detalj organisation och att meddela föreskrifter rörande verksamheten inom
myndigheten.

Utbildningsfrågor

Utredningsarbete m. m.

Till frågan om kompetenskrav för polischefer har inga ställningstaganden
skett i 1962 års principproposition.

I direktiven för polisberedningen framhålles att spörsmålet om kompetenskrav
för polismästare och polisintendenter bör upptagas till prövning
av beredningen. Vid övervägandena om kompetenskraven bör beredningen
även utreda behovet av utbildning för dessa befattningshavare, varvid uppmärksamhet
bör ägnas möjligheterna att t. ex. genom kompletterande utbildning
bereda utrymme för viss övergång mellan polis-, åklagar- och exekutionsverksamheterna.
Samråd bör därvid ske med 1962 års polisutbildningskommitté.
Som en viktig fråga i detta sammanhang framhålles beho -

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

vet av övergångsbestämmelser för personal, som skaffat sig kompetens för
tjänster, för vilka strängare kompetenskrav anses erforderliga.

Polisbcredningens förslag angående kompetenskrav in. m. för polischefer
läggs fram i betänkande nr 14. över betänkandet har yttranden avgivits av
statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län, statens polisskola, 1962 ars polisutbildningskommitté,
tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S), Sveriges akademikers centralorganisation, föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler, Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet
samt det större konsistoriet och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.

Vid länsstyrelsernas yttranden har fogats yttranden från 9 landsfogdar,
4 poliskammare, 6 landsfiskaler och 3 länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler.

Polisberedningen

Kompetenskrav m. m. för lokala polischefer

Beredningens prövning av frågan om kompetenskrav för innehavare av
polischefstjänster har skett på grundval av en undersökning av vad polischefskapet
i fråga om kunskaper, personliga egenskaper m. m. kräver av sin
utövare.

Som en betydelsefull uppgift för polischefen anger beredningen skyldigheten
att utöva tillsyn av att lagar och författningar samt andra föreskrifter
rörande ordning och säkerhet efterlcves. För att kunna fullgöra denna arbetsuppgift
krävs kunskap såväl om innehållet i sådan lagstiftning som om
därtill anslutande rättspraxis och rättstillämpning. Den erforderliga kännedomen
om lagar och författningar i allmänhet torde enligt beredningens uppfattning
kunna inhämtas antingen vid universitet eller vid polisiär utbildningsanstalt.
Undervisning i fråga om de särskilda polisförfattningarna kan
knappast tänkas försiggå annorledes än vid polisiär utbildningsanstalt.

För att belysa den del av det juridiska och samhällsvetenskapliga ämnesområdet,
vilket det skulle vara önskvärt att blivande polischefer behärskade,
har beredningen gjort följande sammanställning av universitetsämnen, i
vilken även angivits ungefärliga normalstudietider. I sammanställningen
har intagits även ämnena nationalekonomi och sociologi. Ehuru dessa ämnen
inte äger direkt anknytning till lagar och författningar i allmänhet, har
de av beredningen dock ansetts böra utgöra ett viktigt komplement till de
rent juridiska universitetsämnena.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Ämne

Propedeutisk kurs i juridik ..........................

Civilrätt, som i huvudsak skulle kunna utgöras av i pol.
mag.-examen ingående civilrätt IV (normalstudietid 2Va
män.). Därutöver torde studium av vissa i civilrätt I i
jur. kand.-examen ingående delar vara erforderligt
Offentlig rätt: Studierna i detta ämne torde böra koncentreras
till statsrätten och förvaltningsrätten. Enligt planen
för jur. kand.-examen omfattar offentlig rätt med folkrätt
en normalstudietid om 5 månader. Då stora delar (av
bl. a. folkrätten) torde kunna utgå bör studietiden kunna
minskas med uppskattningsvis 1 månad
Straffrätt som för jur. kand.-examen
Processrätt: Det torde kunna vara tillräckligt om ämnet
får samma omfattning som i pol. mag.-examen men måhända
med mera framträdande inriktning på straffprocessrätten
...............................

Finansrätt: översiktliga studier i skatterätt och finansvetenskap
..............................

Nationalekonomi med företagsekonomi: Ämnet synes inte
behöva ges samma omfattning som i jur. kand.-examen.
Specialkurs vid polisiär utbildningsanstalt torde böra ordnas
..............................

Sociologi: Särskild kurs vid polisiär utbildningsanstalt synes
i förekommande fall böra ordnas i ämnet

Ungefärlig

normalstudietid

2V* män.

41/* mån.

4 mån.
3s/4 män.

2>/2 mån.
1 mån.

ca 1 mån.
ca 1 mån.

Ca 20 mån.

Bland huvuduppgifterna för polischefen ingår även arbetsledning, planering
och kontroll. Dessa arbetsuppgifter förutsätter utbildning i lämplig form
i arbetsledarskap samt kännedom om i varje fall mera väsentliga arbetsorganisatoriska
principer ävensom kunskaper om polisteknik och polistaktik.
Undervisning i här angivna ämnen bör enligt beredningens mening
lämnas vid polisiär utbildningsanstalt.

I fråga om de personaladministrativa göromålen upptar beredningen
disciplinärendena till särskild behandling. Beredningen finner att det tidigare
beskrivna juridiska och samhällsvetenskapliga kunskapsområdet sannolikt
får bedömas tillfyllest även för handläggning av de flesta disciplinärenden.
Beredningen ifrågasätter emellertid huruvida det är lämpligt, att
polischefer i mindre och medelstora distrikt skall ha så stor disciplinär
befogenhet som nu är fallet. Beaktas bör nämligen dels att sådan polischef
har sin personal så »nära inpå sig», att den dömande funktionen i vissa
fall kan te sig mycket svår, dels — och kanske framför allt — att en sådan
polischef kan beräknas komma att så sällan handlägga mera kvalificerade
disciplinärenden, att han pa grund av bristande rutin kan väntas komma
att känna osäkerhet inför handläggningen av dylika ärenden. Beredningen
förutsätter att en kraftig begränsning göres i de nuvarande disciplinära be -

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

fogenheterna för andra polischefer än polischeferna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Beträffande polisdistrikten i allmänhet förutsättes därför
disciplinärendena skola handläggas på regionalplanet.

Med denna förutsättning kommer det personaladministrativa kunskapsområdet
att i huvudsak begränsas till annan personaladministration än
disciplinfrågor. Erforderliga kunskaper anser beredningen böra inhämtas
vid polisiär utbildningsanstalt.

Beredningen fäster också uppmärksamheten på de representations- och
PR-uppgifter, som åvilar en polischef. Utbildningen för fullgörandet av
dessa uppgifter torde främst böra avse polisens förhållande till press, TV,
radio och andra nyhetsmedia samt allmän kännedom om det sätt på vilket
personal inom dessa verksamhetsområden arbetar. Därutöver bör grunderna
för PR-arbete i allmänhet ingå i polischefens kunskapsområde. Underlaget
för kunskaper under denna rubrik bör lämpligen inhämtas genom
speciella föreläsare vid polisiär utbildningsanstalt.

Då polischefens uppgifter i betydande omfattning innefattar samarbete
och samråd med företrädare för andra såväl statliga som kommunala myndigheter
och dessutom ofta även avser kontakter med enskilda företag, sammanslutningar
m. m., kommer stora krav att ställas på hans allmänna kunskapsnivå
och vidsyn samt förmåga att representera polisväsendet. Utbildningen
under denna punkt måste därför ges en rätt mångsidig karaktär och
innefatta även orientering om verksamheten vid och organisationen av i
varje fall huvudparten av de offentliga organ, med vilka polischefen normalt
kommer i kontakt i sitt arbete.

Handläggningen av polismyndighetsärenden kräver den författningskännedom,
som tidigare angivits. Utbildningen bör dock enligt beredningen
kompletteras med vissa specialkunskaper inom det område, där polischefen
är tillstånds- och intygsmyndighet. Ämnesområdet för dylika specialkunskaper
torde böra behandlas vid polisiär utbildningsanstalt.

Polischefens uppgifter såsom förundersökningsledare föranleder enligt
beredningen inte krav på mera omfattande utbildning än som i det föregående
angivits.

Efter att sålunda ha analyserat polischefens arbetsuppgifter konstaterar
beredningen att icke någon vid allmän läroanstalt nu förekommande examen
torde kunna anses tillfyllest för vinnande av polischefskompetens. Närmast
det avsedda kunskapsområdet ligger dock juris kandidatexamen eller
statsvetenskaplig-juridisk examen. Stora delar av ämnesområdet för de
båda nämnda examina är emellertid endast delvis eller icke alls relevanta.
Behov av att uppställa krav på avlagda dylika examina torde därför icke
föreligga. Den tid som vederbörande studerande ägnar åt sådana delar av
de nämnda examinas ämnesområde kan sålunda — för att den sammanlagda
studietiden skall kunna förkortas — ägnas åt det på polischefsuppgifterna
mera direkt inriktade kunskapsstoffet.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964
Rekryterings förutsättningar

En av beredningen verkställd undersökning om hur stor den personkategori
är, för vilken kompetens- och utbildningsfrågan är aktuell, ger vid handen,
att det sammanlagda antalet tjänster, för vilka skulle erfordras polischefskompetens
kan beräknas till högst ca 250. Med en så låg vikariereserv
som 10 %, kommer antalet tjänster avsedda för polischefsutbildad personal
att uppgå till högst ca 275. Det erforderliga årliga tillskottet till polischefskarriären
kan därför beräknas till i medeltal 7 å 10 personer. Även om man
här rör sig med ett antalsmässigt litet utbildningsområde, torde det dock enligt
beredningens uppfattning finnas anledning att hålla flera vägar öppna
för rekrytering till polischefskarriären av intellektuellt och även i övriga avseenden
kvalitativt högtstående personer. Däremot torde det ej vara erforderligt
eller ens lämpligt att antagning i karriären sker varje år.

I princip står två vägar för rekrytering till buds, nämligen inomverksrekrytering
och direktrekrytering. Fördelar är förknippade med båda vägarna.
Befordran av personer ur den egentliga polismanskarriären till polischefstjänster
kan väntas medföra en viss garanti för gediget allmänt polisiärt
kunnande och god allmän mognad hos polischeferna. Bland fördelarna
med direktrekrytering kan nämnas att till yrket därigenom kan knytas personer
med ett vidare kunskapsområde än som brukar förutsättas vara vanligt
hos den som under hela sin karriär utbildat sig inom enbart ett enda
fackområde.

För att åstadkomma en tillräcklig och god rekrytering till polischefstjänsterna
bör enligt beredningens mening såväl direktrekrytering som
inomverksrekrytering tillämpas.

Beträffande inomverksrekryteringen föreslår beredningen, att polisman,
som med goda betyg genomgått konstapelsutbildning, bör kunna antagas
för genomgång av polischefsutbildning, om han befinnes lämplig därtill och
uppfyller vissa krav i fråga om skolunderbyggnad.

Riktpunkten för fordringarna i skolunderbyggnad bör vara studentexamenskompetens.
Detta motiveras bl. a. av att studierna i de i polischefsutbildningen
ingående akademiskt betonade ämnena torde kräva ett dylikt
kunskapsunderlag. Utan att nyssnämnda riktpunkt frångås synes dock målsättningen
för polischefsutbildningen tillgodoses om fordringarna på skolunderbyggnad
begränsas till krav på godkända studentexamensbetyg
(motsv.) i minst fem ämnen, förslagsvis modersmålet, matematik, historia
med samhällslära (alternativt samhällskunskap eller ev. historia), engelska
samt ettdera av fysik, kemi och biologi. Dessutom synes böra uppställas
krav på lägst realexamenskunskaper (motsv.) i tyska eller franska språken.
Sökande som innehar studentkompetens eller motsvarande kompetens i annat
ämne än som förut angivits bör enligt beredningen ha möjlighet att efter
prövning från fall till fall få dispens från de angivna kraven.

Beredningen anser, att polismannen på egen hand skall skaffa sig denna

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

grundutbildning. Med tillämpning av gällande regler för löneavdrag förutsättes
polismannen dock för tentamina etc. kunna i dylika fall erhålla erforderlig
tjänstledighet med bibehållande av del av lönen.

Den som redan vid inträdet på polismansbanan har minst den nyss föreslagna
begränsade studentkompetensen bör kunna antingen befrias från
vissa ämnen i konstapelsutbildningen eller ges en mera komprimerad
grundläggande teoretisk polisutbildning än den som kan komma att vara
normal för sökande till den egentliga polismanskarriären. Polisman, som
erhållit en på detta sätt begränsad konstapelsutbildning, bör — om han icke
skulle bli antagen till polischefsutbildning — utan ytterligare teoretisk utbildning
direkt kunna fortsätta i den vanliga polismanskarriären.

Såsom grundutbildning för direktrekryierade sökande till polischefsutbildningen
föreslår beredningen juris kandidatexamen eller samhällsvetenskaplig
juridisk examen, den senare dock kompletterad med betyg i straffrätt
i likhet med vad som gäller för juris kandidatexamen. För sökande som
icke fullgjort i varje fall ett års tingstjänstgöring —- detta gäller givetvis i
första hand politices magistrar — bör tillskapas möjlighet att inom polisväsendet
fullgöra därmed jämförbar tjänstgöring under ungefär samma tid.
Dylik tjänstgöring synes kunna fullgöras i form av förstärkningstjänstgöring
vid större polischefskansli eller hos länspolischef. I förekommande fall
synes tjänstgöring av liknande karaktär hos länsstyrelse böra övervägas.

Till de angivna kompetensvillkoren kommer självfallet krav på god hälsa
m. m. I fråga om kroppsstatus synes i princip böra uppställas samma krav
som gäller för anställning såsom polisaspirant.

Utbildningsgången

För polismän, vilka antagits till polischefsutbildning, anordnas en juridisk
och samhällsvetenskaplig utbildning av det innehåll, som tidigare angivits.
Den därefter följande utbildningen bör vara i princip gemensam för
inomverks- och direktrekryterade och avse samordnad teoretisk och praktisk
undervisning. Den bör omfatta vad som kan bedömas erforderligt av
nuvarande assistentutbildning och specialkurser. Sådana ämnen som arbetsledarskap,
personaladministration och PR-frågor bör ges en framträdande
plats. I fråga om den teoretiska delen av utbildningen åberopas i övrigt vad
som tidigare anförts om behovet av utbildning för polischefer. Den praktiska
delen av utbildningen bör omfatta reguljär polistjänst under förslagsvis
sammanlagt omkring ett år och bör dessutom avse mera renodlad övningstjänstgöring
vid polischefskanslier under någon månad. Viss tid bör
anslås för att eleverna skall få tillfälle att förvärva kännedom om åklagarmyndigheternas
arbetsuppgifter — möjligen i en särskild studiekurs.

Under den del av utbildningen, då elev med juris kandidatexamen fullgör
reguljär polistjänst, återgår de inomverksrekryterade eleverna till tjänstgöring
i sitt polisdistrikt.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

De elever som uttas till den slutliga polischefsutbildningen, bör antagas
som aspiranter i polischefskarriären. Efter fullgjord polischefsutbildning
synes aspiranterna böra antagas till extra (eller extra ordinarie) tjänstemän
med lämplig tjänstebenämning. Intill dess de kan söka och erhålla ordinarie
tjänster (exempelvis såsom polisnotarie, polissekreterare, polisintendent
e. d.) bör de anlitas såsom vikariats- och förstärkningspersonal inom polischefskanslierna
och — eventuellt —■ inom länspolischefs- och länsstyrelseorganisationen.

Undantag från kravet på polischefskompetens

I de största polisdistrikten torde av organisatoriska skäl komma att inrättas
tjänster ovanför kommissariegraderna, vilkas innehavare skall fungera
såsom chefer för huvudarbetsenheterna. När sådana tjänster är förenade
med ledningen av huvudsakligen skydds- och övervakningsverksamhet
anses skäl icke föreligga att av tjänstinnehavaren kräva polischefskompetens.
Motsvarande undantag kan vara motiverade även för vissa enstaka
specialtjänster i de allra största städerna.

Kompetenskrav för länspolischef

Länspolischefens kompetens anser beredningen böra bestämmas med hänsyn
till att denne kommer att erhålla ställning såsom länets främste polisiäre
representant och att han i denna egenskap har att meddela de lokala polischeferna
råd och anvisningar i en mångfald frågor. Regionalmyndigheten
torde vidare komma att i relativt stor omfattning handlägga disciplinärenden.
För att länspolischefen med skicklighet och auktoritet skall kunna
fullgöra sina uppgifter bör han enligt beredningens mening ha avlagt juris
kandidatexamen samt ha fullgjort åtminstone ett års tingstjänstgöring eller
dess tidigare föreslagna motsvarighet. Rekryteringen och utbildningen av blivande
länspolischefer bör samordnas med den vanliga polischefsrekryteringen.

Efter avslutad polisiär chefsutbildning synes också de som har länspolischefskompetens
böra tjänstgöra i den vanliga polischefskarriären och erhålla
tjänster inom denna. Sökande med fullständig juridisk utbildning för
framtida länspolischefsuppgifter torde vid ansökan till polischefstjänst i
allmänhet som särskild merit böra få tillgodoräkna sig den mera omfattande
juridiska utbildningen. Under alla förhållanden bör tingstjänstgöring
och motsvarande tillgodoräknas som tjänstetid. Beträffande tingstjänstgöring
bör detta gälla även för fullgjord tid utöver den obligatoriska ettåriga
tjänstgöringen.

Krav på kompetens motsvarande den som föreslagits för länspolischef
bör enligt beredningen uppställas även beträffande någon eller några tjänster
i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 är 196 b

Övergång mellan verksamhetsgrenarna

Beredningen har särskilt undersökt möjligheterna till övergång mellan
verksamhetsgrenarna. I detta hänseende konstaterar beredningen, att endast
personer med juris kandidatexamen och tingsmeritering kan tänkas
vilja övergå från polis- till åklagarväsendet. I stort sett gäller detta även
i fråga om övergång till exekutionsväsendet. Beredningen finner det dock
icke möjligt att i polischefsutbildningen inrymma kunskapsavsnitt från de
båda andra verksamhetsområdena i sådan omfattning att åklagartjänst
eller kronofogdetjänst skulle kunna erhållas utan relativt omfattande ytterligare
utbildning och praktiktjänstgöring inom åklagar- resp. exekutionsväsendet.

För övergång från åklagar tjänster eller kronofogdetjänster till tjänst
inom den föreslagna polischefskarriären synes i vad avser grundutbildningen
hinder icke böra möta. Endast i begränsad omfattning kommer dock
de tre verksamhetsgrenarnas arbetsområden att ha beröringspunkter med
varandra. Med hänsyn därtill och då för befattningshavare inom polischefskarriären
under alla förhållanden bör krävas en omfattande yrkesutbildning
utöver grundutbildningen, synes enligt beredningen förutsättningar för
övergång från dessa verksamhetsområden till polischefs- (eller länspolischefs-)
tjänst föreligga endast efter genomgång av huvudparten av den för
jurister eljest föreslagna polischefsutbildningen.

Övergång sanordningar

I samband med ikraftträdandet av omorganisationen inom polis-, åklagaroch
exekutionsväsendena föreligger behov av omfattande övergångsföreskrifter
i fråga om kompetensfrågornas handläggning. Distriktsåldagarexamen
och polischefsutbildning vid statens polisskola måste självfallet
gälla som fullgod polischefskoinpetens. Befattningshavare med enbart
distriktsåklagarexamen bör vidare ha möjlighet att utan begränsning erhålla
tillträde till den polischefsutbildning som tidigare föreslagits för personer
med fullgjord juridisk grundutbildning. Att de nuvarande polischeferna
av alla grader måste anses inneha föreskriven formell kompetens för
samtliga tjänster i polischefskarriären är självklart. Att däremot vid tjänstetillsättningar
fullständig juridisk utbildning måste tillmätas större meritvärde
än endast partiell sådan utbildning finner beredningen uppenbart.

Beredningen framhåller slutligen att behov -—- i varje fall vid omorganisationens
ikraftträdande — kan föreligga att efter prövning i varje särskilt
fall medge dispens från eljest föreslagen polischefskoinpetens vid tillsättande
av tjänst inom polischefskarriären. Sådan dispens synes böra lämnas endast
befattningshavare som genomgått kommissarieutbildning och som under
mångårig tjänstgöring å kommissarietjänst ådagalagt synnerligen stor
skicklighet och framstående chefsegenskaper i övrigt.

6—-Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

162

Kungl. Maj.ts proposition nr JOO år J964

Remissyttrandena

Remissinstanserna har i huvudsak anslutit sig till beredningens redovisning
av de uppgifter av skilda slag, som ankommer på en polischef.

Poliskamrarna i Hälsingborg och Halmstad, landsfiskalen i Borlänge, föreningen
Sveriges polismästare, SACO och Sveriges juristförbnnd avvisar
dock beredningens förslag att disciplinärendena i princip bör handläggas av
länspolischefen. Ärendena bör enligt deras mening även i framtiden handläggas
av den lokale polischefen.

Sålunda framhåller poliskammaren i Hälsingborg att polischefen är ansvarig
för disciplinen och att han icke bör avbörda sig denna arbetsuppgift.
Han får därigenom dessutom den tråkiga ställningen av angivare, eftersom
det är på hans egen bedömning det beror, om ett ärende föres vidare eller
ej. Dessutom har polischefen själv den bästa personkännedomen och kan
utifrån denna göra värdefulla överväganden i disciplinfrågor. Polischefen
kan därför få bättre förståelse hos den felande och hans kamrater, varjämte
dessa bagatellmål — som de i verkligheten är, eftersom påtagliga förseelser
går till åtal — icke genom överföring till länsplanet bör dramatiseras.

Beredningens förslag om en begränsad juridisk utbildning för polischefer

vid sidan om juris kandidatexamen —- tillstyrkes eller lämnas utan erinran
av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Jönköpings,
Kopparbergs och Västerbottens län, landsfogden i Kopparbergs län, landsfiskalerna
i Borlänge, Bodens, Piteå, Jokkmokks och Arvidsjaurs distrikt,
J962 ars polisutbildningskommitté, Stockholms och Värmlands läns avdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler, TCO.s statstjänstemannasekiion
samt svenska polisförbundet.

Värmlands läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler finner sålunda,
att den föreslagna utbildningen är väl avvägd med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som åvilar en polischef. Enligt landsfogden i Kopparbergs
län är det önskvärt, att polischeferna är juris kandidater. Det förefaller
dock landsfogden uppenbart, att man som beredningen föreslagit kan undvara
vissa discipliner såsom folkrätt, speciell privaträtt och dylikt utan att
därför några större risker skall uppkomma att polischeferna icke skall
kunna bemästra de rättsliga problem, som vanligen förekommer i deras gärning.
I likhet med beredningen anser länsstyrelsen i Västerbottens län att
stora delar av ämnesområdet för de examina, som ligger närmast det kunskapsområde,
som bör krävas av de lokala polischeferna — juris kandidatexamen
eller statsvetenskaplig-juridisk examen -— delvis eller icke alls är
relevanta. Det bör då heller icke vara nödvändigt att fortsättningsvis upprätthålla
krav på fullständig examen av dessa slag.

Ett flertal remissinstanser anser dock, att man av en polischef måste
kräva att han avlagt juris kandidatexamen. Denna mening hävdar bl. a. länsstyrelserna
i Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Värmlands och Norrbot -

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

tens län, landsfogdarna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Hallands,
Älvsborgs, Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län, poliskamrarna i
Halmstad, Karlstad och Luleå, landsfiskalen i Pajala, Norrbottens läns avdelning
av föreningen Sveriges landsfiskaler, SACO, föreningarna Sveriges
landsfogdar, Sveriges polismästare, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
landsfiskaler, Sveriges juristförbund och Stockholms universitets större
konsistorium.

Som skäl för detta ställningstagande anför länsstyrelsen i Södermanlands
län, att polischefens befogenheter förutsätter ställningstaganden, vid vilka
de enskilda medborgarnas rättssäkerhet i hög grad kan beröras och där
alltså polischefens kännedom om hela vårt rättssystem är av väsentlig betydelse.
Vid bedömningen av frågan vilken utbildning polischeferna bör ha,
måste enligt länsstyrelsen i Hallands län beaktas de betydande uppgifterna
som förundersökningsledare. Polischefen har också att besluta i ärenden
rörande de s. k. administrativa frihetsberövandena, vilka inte sällan ställer
stora anspråk på insikt, omdöme och snabbhet. Genom att polischefsdistrikten
efter förstatligande kommer att bli avsevärt större än för närvarande,
kommer antalet polismyndighetsärenden att betydligt öka för den enskilde
polischefen och därmed också antalet besvärliga ärenden inom varje grupp.
Länsstyrelsen framhåller vidare, att de av polisberedningen föreslagna båda
rekryteringsvägarna med olika utbildning kan befaras leda till uppkomsten
av en inofficiell kategoriklyvning av polischeferna. Samtliga polischefer bor
ha samma utbildning och i och för sig vara kompetenta att bekläda tjänst
som länspolischef. — Omfattningen av den teoretiska utbildning, som krävs
för tillträde till polischefsbefattning, kan enligt länsstyrelsen i Värmlands
län väntas få betydelse för polischefens ställning, närmast i lönehänseende
men på längre sikt även i andra hänseenden, bl. a. vad gäller förhållandet
till andra sidoordnade myndigheter. Länsstyrelsen tänker då främst på
distriktsåklagaren. För denne uppställes odispensibelt kompetenskravet juris
kandidatexamen. Lägre teoretiska kompetensfordringar för polischef än
för åklagare kan väntas leda till en lägre lönegradsplacering för polischefen.
Detta kan påverka deras inbördes ställning och medföra att polischeferna
subordineras. Angivna förhållanden kan försvåra rekryteringen av juris
kandidater till polischefsbanan. Föreningen Sveriges polismästare framhåller,
att de flesta bedömanden av vad som är brott eller ej sker hos polisen
och menar att detta särskilt måste beaktas vid fastställande av kompetenskraven.

Hos en större polismyndighet föranleder huvudparten av anmärkningarna
icke rapport till åklagaren och 70 % av trafikolycksfallsutredningarna nedlägges
efter prövning hos polisen. Genom institutets ordningsföreläggande
syftar man till att giva polisen än större befogenheter. Polischefens roll som
undersökningsledare är därför större än vad man i allmänhet tror. Ofta äro
därvid besluten att nedlägga eu förundersökning vida svårare än att meddela
ett beslut om inledande av förundersökning.

164

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Föreningen understryker också betydelsen av att polischefer och åklagare
har samma karriär. Tjänstgöring i olika grenar av polis- och åklagarväsendet
skapar större förtrogenhet med varandras uppgifter, vidgad förståelse
och bättre samverkan. Även ur rekryteringssynpunkt torde det vara lämpligt
med gemensam utbildning, varvid efter hand vederbörande kan placeras på
den bana, som han är bäst lämpad för.

Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter om det är praktiskt möjligt
att för ett så begränsat antal personer, som det uppenbarligen är fråga
om, anordna en speciell, begränsad utbildning. Stockholms universitets
större konsistorium finner den ur organisatorisk synpunkt mest rationella
lösningen av frågan om utbildningen av blivande polischefer vara, att dessa
avlägger juris kandidatexamen. Konsistoriet hänvisar i detta hänseende till
det yttrande som avgivits av juridiska fakulteten vid Stockholms universitet.
I detta yttrande framhålles, att undervisning på universitetsnivå enligt beredningens
förslag måste anordnas för ämnen, som i större eller mindre
omfattning avviker från motsvarande ämnen i juris kandidatexamen och
j uridisk-samhällsvetenskaplig examen.

Om dessa ämnen skola studeras vid universitetet, erfordras sålunda där
särskild undervisning och examination för de inomverksrekryterade polischefsaspiranterna.
Svårigheterna skulle bli än större, om dessa personer
icke hade samma grundutbildning i form av fullständig studentexamen som
övriga studenter.

Att anordna särskild utbildning vid universitet för det mycket ringa antal
personer, som inom polisen tages ut till polischefsutbildning, skulle enligt
fakultetens mening medföra stora svårigheter för de juridiska fakulteterna
och innebära en dalig hushållning med de fåtaliga akademiska lärarnas arbetskraft.

Synpunkter av det innehåll, som här återgivits, anföres även av övriga
remissinstanser, som hävdar att en polischef skall ha avlagt juris kandidatexamen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län och poliskammaren i Hälsingborg menar,
att kompetensfrågan icke nu bör avgöras. Först sedan någon tids erfarenhet
vunnits av den nya polisorganisationen bör enligt länsstyrelsen i Älvsborgs
län kompetensfrågan, med ledning av dessa erfarenheter, göras till föremål
för en ny betydligt grundligare och allsidigare utredning än vad som nu
skett. Enligt länsstyrelsens mening kan ett sådant uppskov med frågans avgörande
icke medföra några patagliga olägenheter. Under en avsevärd övergångstid
måste nämligen — även om polisberedningens kompetenskrav
skulle accepteras — de nya polischefstjänsterna i stor utsträckning dispensvagen
rekryteras med befattningshavare, som redan innehar polischefsbefattning
men saknar den erforderliga formella kompetensen.

Praktiskt taget alla remissinstanser delar beredningens synpunkter angående
värdet av såväl inomverksrekrytering som direktrekrytering. De

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

remissinstanser, som avvisar beredningens förslag om begränsad juridisk
utbildning anser dock i allmänhet att inomverksrekryteringen bör åstadkommas
genom att med stödjande åtgärder underlätta möjligheterna för
polismännen att skaffa sig den erforderliga kompetensen. Denna uppfattning
redovisas bl. a. av länsstyrelserna i Hallands och Norrbottens län,
landsfogdarna i Stockholms, Södermanlands, Hallands och Norrbottens län,
poliskamrarna i Halmstad, Karlstad och Luleå, föreningarna Sveriges polismästare
och Sveriges landsfiskaler, Norrbottens läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, Sveriges Juristförbund, SACO och Stockholms
universitets större konsistorium.

Befordran enligt den s. k. långa vägen bör sålunda enligt länsstyrelsen i
Hallands län åstadkommas genom att yngre studiebegåvade polismän beredes
möjlighet att avlägga student- och juris kandidatexamen, exempelvis
genom lämpliga ekonomiska åtgärder. Landsfogden i Stockholms län menar,
att man bör tillvarataga möjligheten att ur polisleden rekrytera chefer
även till polismästartjänsterna. Detta synes dock kunna förverkligas genom
att underlätta för förtjänta polismän att avlägga juris kandidatexamen.
En frikostig tjänstledighetspolitik med bibehållande av ■sussa löneförmåner
torde kunna vara en väg att lösa detta problem. Lämpliga och
kunniga polismän bör enligt föreningen Sveriges polismästare beredas möjlighet
att efter studentexamen genom tjänstledighet på fördelaktiga villkor
avlägga juris kandidatexamen.

Även andra förslag om hur inomverksrekryteringen bör anordnas framlägges
i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner sålunda det i högsta grad angeläget,
att det finns goda avancemangsmöjligheter för därav förtjänta polismän.
Det är dock en besvärlig avvägning, som måste göras för att tillförsäkra
dessa polismän erforderlig teoretisk utbildning utan att alltför mycket
försvåra deras tillträde till polisehefsposterna. Detta synes kunna ske
genom att för de polismän, som vill meritera sig för polischefstjänst, anordna
en ettårig tilläggskurs till kommissarieklassen. Länsstyrelsen i
Malmöhus län anför följande.

Undantagsvis bör emellertid möjlighet beredas befattningshavare ur den
egentliga polismanskarriären att bliva antagen till polischefsutbildning. En
förutsättning härför bör vara, att han dels styrker sig äga kunskaper, som
motsvarar studentexamen, dels ock företer tentamensintyg avseende väsentliga,
i juris kandidatexamen ingående ämnen samt att han vid praktisk
tjänstgöring jämväl hos länspolischef eller länsstyrelse ådagalagt synnerlig
lämplighet för fortsatt utbildning till polischef. Efter genomgången polischefsutbildning
med godkända betyg bör sådan befattningshavare vara berättigad
att i fri konkurrens med övriga polischefsaspiranter söka polischefsbefattning.

Svenska polisförbundet, som tillstyrker beredningens förslag beträffande
inomverksrekryteringen, anser att man bör lämna möjlighet öppen för po -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

lisutbildningskommittén att pröva om icke polisskolan bör kunna medverka
och hjälpa polismännen att nå föreskriven grundkvalifikation (begränsad
studentexamen).

De remissinstanser, som icke ansett den begränsade juridiska utbildningen
vara tillfyllest, har i allmänhet icke heller anslutit sig till det beträffande
direktrekryteringen framlagda förslaget att samhällsvetenskapligjuridisk
examen (jämte betyg i straffrätt) i kompetenshänseende skall jämställas
med juris kandidatexamen. Skälen härför redovisas utförligast av
juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, som i detta hänseende anför
följande.

Juridisk-samhällsvetenskaplig examen, kompletterad med betyg i straffrätt,
ger inte en polischef lika grundliga och väl avvägda kunskaper i juridik
som juris kandidatexamen. Bl. a. fordrar straffrättsstudiet för att ge fullt
utbyte mera ingående kunskaper i civilrätt än som kan erhållas enbart genom
studier av de i juridisk-samhällsvetenskaplig examen ingående examensämnena
civilrätt I och civilrätt IV. Examensämnet tillämpade studier
medger heller icke samma fördjupning i juridik vid juridisk-samhällsvetenskaplig
examen som vid juris kandidatexamen, eftersom tiden för detsamma
i studieplanerna fastslagits till en termin för juris kandidatexamen
och en halv termin för juridisk-samhällsvetenskaplig examen. Härtill kommer
att studietiden för juridisk-samhällsvetenskaplig examen, kompletterad
med straffrätt, blir närmare en termin längre än för juris kandidatexamen
samt att det förefaller föga praktiskt att söka rekryter till polischefsbanan
bland dem som avlagt juridisk-samhällsvetenskaplig examen, eftersom denna
examen hittills avlagts endast av ett fåtal personer.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till förslaget att grundutbildningen
för de direktrekryterade bör kompletteras med tingstjänstgöring under
minst ett år eller därmed jämförbar tjänstgöring hos polismyndighet eller
länsstyrelse under motsvarande tid. Många av de remissinstanser, som hävdar
att grundutbildningen skall vara juris kandidatexamen, menar dock att
denna examen bör kompletteras med fullständig tingsmeritering. Denna
uppfattning redovisas av bl. a. landsfogdarna i Södermanlands, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs, Västerbottens och Norrbottens län, poliskamrarna i
Halmstad och Luleå, föreningarna Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler,
Norrbottens läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,
SACO och Sveriges juristförbund.

Landsfogden i Värmlands län förordar beträffande de lokala polischeferna
en fortsatt utbildning efter juris kandidatexamen under åtminstone
två år uppdelat hos domstol, länsstyrelse och länspolischef och å större
polisdistrikts polischefsexpedition. Poliskammaren i Karlstad anser att en
förkortning av tingstjänstgöringen till förmån för tjänstgöring vid landskansli
synes vara lämplig. Föreningen Sveriges landsfiskaler ifrågasätter beträffande
den direktrekryterade personalen om förslaget om ettårig tingstjänstgöring
är realistiskt och om det kan påräknas att denna möjlighet i
praktiken kommer att utnyttjas.

167

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Vad beredningen anfört om kompetenskrav för länspolischef har föranlett
invändningar endast beträffande förslaget att länspolischefen skall ha
fullgjort fullständig tingsmeritering eller därmed jämförlig tjänstgöring hos
polismyndighet eller länsstyrelse under motsvarande tid. Som tidigare
nämnts kräver ett antal remissinstanser fullständig tingsmeritering för lokala
polischefer. Dessa remissinstanser framställer samma krav beträffande
länspolischefen. Ytterligare ett antal remissinstanser föreslår fullständig
tingsmeritering endast för länspolischeferna. Detta förslag framlägges i
yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner det lämpligt att tingstjänstgöringen
för blivande länspolischefer inte blir alltför kort och ställer sig tveksam till
förslaget, att ett års tingstjänstgöring skulle vara tillräcklig. Länsstyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasätter starkt om en till så kort tid som ett år begränsad
tingsutbildning är tillfyllest för den blivande länspolischefen.

Det bör också uppmärksammas, att den första tidens tingstjänstgöring i
allmänhet utgöres av tämligen okvalificerat arbete. Med hänsyn till att ett
nära samarbete städse måste förekomma mellan länspolischefen, å ena, samt
de rättsvårdande myndigheterna, å andra sidan, ävensom att länspolischefen
såväl som föredragande i länsstyrelsen som självständigt beslutande i stor
omfattning får taga befattning med frågor som kräver juridiskt bedömande,
finner länsstyrelsen det önskvärt att den blivande länspolischefen fullgör
minst ett och ett halvt års tingstjänstgöring. Därutöver bör han antingen ha
fullgjort ett års tingstjänstgöring eller under samma tid ha tjänstgjort hos
länsstyrelse, länspolischef eller statsåklagare.

Samma synpunkter redovisas av landsfogden i Kopparbergs län.

Beredningens uttalande att vid tjänstetillsättningar fullständig juridisk
utbildning måste tillmätas större meritvärde än endast partiell sådan utbildning,
har föranlett erinran från länsstyrelsen i Värmlands län, som anser
att för dem, som innehar kompetens till polischefsbefattning, direktrekryterad
eller inomverksrekryterad, en nollställning bör ske och bägge
utbildningsvägarna jämställas. Samma uppfattning redovisas av Värmlands
läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler samt landsfiskalen i
Jokkmokks distrikt.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran vad beredningen
anfört angående övergångsföreskrifter i samband med omorganisationens
ikraftträdande. Några få remissinstanser, nämligen landsfogdarna i Södermanlands
och Västerbottens län samt landsfiskalerna i Bodens och Jokkmokks
distrikt, anmäler dock betänklighet mot uttalandet att dispens från
föreslagen polischefskompetens hör kunna meddelas polisman, som genomgått
kommissarieutbildning.

Landsfogden i Södermanlands län avvisar förslaget med hänsyn till de
höga krav, som måste ställas på en polischef. Landsfogden i Västerbottens
län avstyrker på det bestämdaste denna utväg. Mångårig tjänstgöring å

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

kommissarietjänst gör icke en person särskilt lämplig som polischef. Angående
olämpligheten alt dispensera kommissarierna anför landsfiskalen i
Boden bl. a. följande.

Berörda befattningshavare behärskar icke det juridiska kunskapsområdet,
som polischefen i stor utsträckning bär att röra sig i. Särskilt i fråga
om polischefens myndighetsutövning och den del av de personaladministrativa
göromålen, som disciplinärendena utgör, där handläggning av dessa
ärenden ytterst innebär en dömande verksamhet, torde avsaknaden av juridisk
utbildning komma att starkt framträda.

Svenska polisförbundet och TCO.s statstjänstemannasektion anser däremot
att förutsättningarna för dispensmöjlighet givits en något för snäv
utformning för att bli av praktisk betydelse.

Departementschefen

Gällande kompetenskrav för polischefer har bestämts med hänsyn till att
polischefskapet i regel är förenat med åklagaruppgifter och i stor utsträckning
även med verksamhet som utmätningsman. Genom att det organisatoriska
sambandet mellan polis-, åklagar- och exekutionsväsendet upplöses
kommer polischeferna i framtiden att bli helt befriade från åldagaroch
exekutionsuppgifter. Denna väsentliga förändring i polischefens arbetsområde
ger anledning att ompröva de nu gällande kompetenskraven.

För att erhålla en grundval för bestämningen av kompetenskraven har
beredningen verkställt en närmare undersökning av polischefsfunktionens
innehåll. Remissinstanserna har inte riktat några egentliga invändningar
mot denna undersökning och själv finner jag den väl ägnad att läggas till
grund för ifrågavarande bedömning.

I frågan om vilket mått av kunskaper, som polischefen måste besitta för
att kunna fullgöra de angivna uppgifterna, går meningarna däremot starkt
isär. Beredningen har inte funnit anledning att som grundutbildning föreslå
absolut krav på juris kandidatexamen eller statsvetenskaplig-juridisk examen,
vilka examina närmast omfattar det kunskapsområde, som polischefen
måste behärska. I stället förordar beredningen en för polischefskapet
särskilt avpassad juridisk utbildning. Beredningen har därvid uteslutit
vissa i nyssnämnda examina ingående ämnen, vilka ansetts ha mera perifer
betydelse för polischefen.

Vissa remissinstanser har starkt reagerat mot beredningens förslag i denna
del och bestämt hävdat att en polischef alltid bör ha avlagt juris kandidatexamen.
Till de skäl som åberopats för en sådan ståndpunkt, nämligen en
tillräcklig insikt i förekommande författningsbestämmelser m. in., kan jag
ansluta mig. Bedömningen av de s. k. polismyndighetsärendena kräver sålunda
exempelvis inte sällan goda juridiska kunskaper. Som förundersökningsledare
har polischefen att fatta beslut bl. a. om tvångsmedel. Med hän -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

syn till den enskildes rättssäkerhet är det självfallet av den största vikt,
att sådana beslut är juridiskt riktiga.

Däremot kan jag inte dela uppfattningen att dessa och andra uppgifter
av juridisk natur, som ankommer på polischefen, oundgängligen kräver
juris kandidatexamen. Inom det relativt avgränsade område av juridiken,
som är aktuellt för polischefen, ger den föreslagna grundutbildningen kunskaper,
som enligt min mening är likvärdiga med dem som juris kandidatexamen
skänker. Den omständigheten att distriktsåklagarexamen varit
tillfyllest som grundutbildning för landsfiskalerna — som varit såväl polischef
som åklagare och utmätningsman — visar för övrigt att en polischef
kan undvara den mera omfattande utbildning, som juris kandidatexamen
innebär.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att det från rekryteringssynpunkt
innebär vissa olägenheter att ställa högre kompetensvillkor än
vad polischefsuppgifterna kräver. Den föreslagna polisdistriktsorganisationen
innefattar många små distrikt. Även om man har anledning räkna med
att de minsta distrikten inom en nära framtid kommer att slås samman
till större enheter, kommer det dock under lång tid framöver att finnas
polisdistrikt av sådan storlek, att polischefstjänsten inte lär kunna utöva
någon större lockelse för personer, som avlagt juris kandidatexamen. Den
föreslagna grundutbildningen gör det däremot möjligt att rekrytera polischefer
även ur polismanskarriären. Härigenom breddas rekryteringsunderlaget
och möjligheterna till ett gott urval förbättras avsevärt.

Jag vill sålunda förorda polisberedningens förslag till kompetensregler
för polischeferna. Beträffande de disciplinära befogenheterna för andra
polischefer än polischeferna i Stockholm, Göteborg och Malmö förordar beredningen
en kraftig begränsning och anser att disciplinärenden i sådana
fall bör handläggas på regionalplanet. Flera skäl talar enligt min mening
för en sådan ordning. Disciplinärendena är så sällan förekommande, att
en polischef ofta inte förvärvar den erfarenhet om denna dömande verksamhet
som är önskvärd bl. a. för en jämn rättstillämpning. Det kan också från
vissa synpunkter vara mindre lämpligt att polischeferna — och särskilt
gäller detta i mindre distrikt — disciplinärt bestraffar personal med vilken
han upprätthåller ett nära samarbete. Jag tillstyrker därför beredningens
förslag i fråga om handläggningen av disciplinärenden.

För att åstadkomma ett så gott urval som möjligt till polischefstjänsterna
anser jag i likhet med beredningen och remissinstanserna att såväl direktrekrytering
som inomverksrekrytering bör tillämpas.

För direktrekryterade sökande till polischefsutbildning bör gälla som
villkor att sökanden avlagt juris kandidatexamen samt fullgjort tingstjänstgöring
under minst ett år eller därmed jämförbar tjänstgöring hos polismyndighet
eller länsstyrelse under motsvarande tid eller avlagt samliälls6*
— llihnng till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

vetenskaplig-juridisk examen jämte betyg i straffrätt ävensom fullgjort
sådan tjänstgöring hos polismyndighet eller länsstyrelse som nyss nämnts.

För inomverksrekryterade sökande bör som villkor för tillträde till polischefsutbildning
gälla att polismannen med goda betyg genomgått konstapelsutbildning
samt förvärvat minst den begränsade studentexamenskompetens,
som närmare angivits av beredningen. Den begränsade studentexamenskompetensen
bör polismannen med anlitande av de goda studiemöjligheter,
som numera finns, kunna förvärva på egen hand. En sådan studieprestation
visar att polismannen äger den vilja och begåvning som krävs för
att vinna befordran till polischef och kan därför betraktas som ett betydelsefullt
led i lämplighetsprövningen.

Polischefsutbildningen skall omfatta en vid polisiär utbildningsanstalt anordnad
praktisk och teoretisk utbildning. För inomverksrekryterade skall
därjämte anordnas den av beredningen närmare beskrivna juridiska grundutbildningen.

Den rekryterings- och utbildningsgång, som här skisserats och som helt
ansluter till beredningens förslag, har under remissbehandlingen mött kritik
i vissa hänseenden. Det har sålunda gjorts gällande att statsvetenskapligjuridisk
examen såsom grundutbildning för blivande polischefer är underlägsen
juris kandidatexamen och att den avlagts av ett så litet antal personer,
att den saknar betydelse som kompetenskrav. Gentemot denna kritik vill
jag framhålla att statsvetenskaplig-juridisk examen enligt förslaget skall
kompletteras med fullständiga studier i ämnet straffrätt och att den i övrigt
beträffande de för polischefstjänsten väsentliga ämnena ger samma mått av
kunskaper som den av beredningen föreslagna juridiska grundutbildningen.
Den omständigheten att statsvetenskaplig-juridisk examen innehas av ett
relativt litet antal personer utgör självfallet inte något skäl att utesluta
denna examen som kompetenskrav.

Vissa remissinstanser hävdar, att juris kandidatexamen bör kompletteras
med fullständig tingsutbildning. Omfattningen och innehållet i polischefens
uppgifter ger dock knappast anledning att uppställa ett sådant krav.
Den föreslagna tjänstgöringen i förening med den praktiska polischefsutbildningen
ger enligt min mening ett för polischefstjänsten tillfredsställande
mått av insikt och erfarenhet.

I den nuvarande polisorganisationen har i de största polisdistrikten inrättats
tjänster ovanför kommissariegraderna, för vilka krav på polischefskompetens
inte uppställts. Sådana tjänster är huvudsakligen förenade med
ledningsuppgifter avseende ordningspolisverksamheten eller andra specialuppgifter,
vilkas fullgörande inte ställer krav på polischefskompetens.
För innehavare av sådana tjänster på polischef splanet bör även i det förstatligade
polisväsendet undantag göras från de kompetenskrav, som jag beskrivit
i det föregående.

Vid bedömningen av de kompetenskrav, som bör gälla för tjänsten som

171

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196A

länspolischef, bör särskilt beaktas hans uppgift att meddela lokala polischefer
råd och anvisningar i principiellt betydelsefulla frågor och vid tillfällen,
då polischeferna begär vägledning i svårbedömda situationer. Länspolischefen
skall också utöva den dömande funktion, som handläggningen av
disciplinärendena innebär. Med hänsyn härtill och till de administrativa
uppgifter vilka åvilar honom som tjänsteman i länsstyrelsen finner jag i
likhet med beredningen att han bör ha avlagt juris kandidatexamen samt ha
fullgjort åtminstone ett års tingstjänstgöring eller dess tidigare föreslagna
motsvarighet. Samma kompetenskrav bör uppställas även beträffande någon
eller några tjänster i Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt.

Beredningen behandlar också andra frågor av principiellt intresse i samband
med den framtida rekryteringen och utbildningen av polischefer. Sålunda
har beredningen övervägt frågan om övergång mellan akademikerkarriärerna
inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet men inte funnit
särskilda anordningar böra vidtagas härför. Jag ansluter mig till detta ställningstagande
liksom till vad beredningen anfört om innehållet i de övergångsföreskrifter,
som måste utfärdas.

Den redogörelse som jag här lämnat innefattar ett ställningstagande endast
till vissa principiellt betydelsefulla spörsmål. Åtskilliga detaljfrågor
kvarstår olösta. En närmare undersökning krävs om hur uttagningen av
sökande till polischefsulbildningen bör ske. Innehållet i den praktiska och
teoretiska polischefsutbildningen måste i detalj anges. Frågan om formerna
för den juridiska grundutbildningen måste övervägas in. in. Dessa och andra
liknande spörsmål kommer att behandlas av 1962 års polisutbildningskommitté.

ÅKLAGARVÄSENDET
Nuvarande förhållanden

Det nuvarande åklagarväsendet är uppbyggt i ett treinstanssystem. Riksåklagaren
är under Kungl. Maj :t högste allmänne åklagare och har i denna
egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Motsvarande befogenheter
på regionalplanet tillkommer statsåklagarna, dvs. landsfogdarna,
som tillika är länspolischefer, samt förste stadsfiskalerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Distriktsåklagare är landsfiskalerna i landsfiskalsdistrikten
och stadsfiskalerna i vissa städer.

Den lokala åklagarorganisationen

Landet är f. n. indelat i 332 landsfiskalsdistrikt med i princip en landsfiskal
i varje distrikt. Landsfiskalen är i regel polischef, åklagare och utmätningsman
inom sitt distrikt. I ett mindre antal landsfiskalsdistrikt finns
två landsfiskaler, av vilka den ene är polischef och åklagare samt den andre

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

utmätningsman. I landsfiskalsdistrikten är vid sidan av de ordinarie landsfiskalstjänsterna
inrättade ett betydande antal tjänster för extra ordinarie
och biträdande landsfiskaler. Dessutom tjänstgör landsfiskalsassistenter
och landsfiskalsaspiranter som vikarie- och förstärkningspersonal hos landsfiskalerna.

Flertalet städer som ligger under landsrätt ingår i landsfiskalsdistrikten.
I några sådana städer finns dock övergångsvis stadsfiskal. I de 51 städer,
som utgör egna åklagardistrikt, är stadsfiskal distriktsåklagare och i 31 av
dem tillika polischef. I flera av dessa städer finns mer än en stadsfiskal
samt tjänster för annan åklagarpersonal. I övrigt fullgörs vikarie- och förstärkningstjänstgöring
hos stadsfiskalerna huvudsakligen av rekrvteringspersonal
på landsfogdebanan.

Distriktsåklagare är behörig att åtala brott som hör under allmänt åtal,
savida inte åtalsrätten uteslutande tillkommer annan åklagarmyndighet
eller särskild åklagare förordnats för visst mål. I denna behörighet innefattas
alla de åklagarfunktioner, som hänför sig till förundersökning och
åtal för brott och inte särskilt undantagits från distriktsåklagares behörighet.

För att fa landsfiskalstjänst fordrades till 1942 att ha avlagt juris kandidatexamen,
kansliexamen eller landsfiskalsexamen samt ha fullgjort
viss tids praktisk tjänstgöring hos kronofogde, länsman eller landsfiskal
eller som biträde åt sådan befattningshavare samt hos länsstyrelse och vid
poliskår i stad. För att få avlägga landsfiskalsexamen krävdes realskoleexamen
eller motsvarande kunskaper samt kunskaper i enklare bokföring
och fullgjord praktisk tjänstgöring för landsfiskalstjänst. Examen, som förrättades
länsvis inför en särskild examenskommission, omfattade ämnena
civilrätt, straffrätt, processrätt, förvaltningsrätt och finansrätt.

Numera gäller enligt kungörelsen den 24 april 1942 om antagande av
aspiranter å landsfiskalstjänst in. m. i huvudsak följande. För att bli antagen
till landsfiskalselev fordras att ha avlagt studentexamen samt att
ha fyllt minst 17 och högst 25 år eller, om sökanden avlagt juris kandidatexamen,
högst 28 år. Den som antagits till landsfiskalselev skall fullgöra
provtjänstgöring hos landsfiskal under en tid av normalt nio månader
eller om eleven avlagt juris kandidatexamen sex månader. Därefter har eleven
att fullgöra provtjänstgöring i länsstyrelse och hos landsfogde i sammanlagt
åtta månader. För juris kandidat är motsvarande tid nedsatt till
fem månader. Elev som efter provtjänstgöringen finnes lämplig för fortsatt
utbildning antas till landsfiskalsaspirant av den för hela riket gemensamma
nämnden för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst. Aspiranten
skall fullgöra praktisk polistjänst under sju månader och därefter,
om han inte avlagt juris kandidatexamen, genomgå distriktsåklagarkurs
vid Stockholms universitet. Under kursen, som omfattar fyra terminer,
meddelas undervisning i finansrätt, förvaltningsrätt, privaträtt, straffrätt

173

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

och processrätt. Kursen avslutas med distriktsåklagarexamen. Närmare bestämmelser
angående distriktsåklagarkursen finns i stadgan den 3 juni
1960 angående distriktsåklagarexamen. Slutligen skall aspiranten genomgå
polischefskurs vid statens polisskola. Kursen pågår omkring fem månader.
Undervisning meddelas i ett trettiotal ämnen, främst kriminaltaktik och
kriminalteknik. Efter utbildningens slut förordnas aspiranten i regel av
länsstyrelsen i det län han tillhör först till landsfiskalsaspirant och sedermera
till landsfiskalsassistent i länet. Han tillhör därmed länets vikariatsoch
förstärkningspersonal för landsfiskalsdistriktens behov.

För stadsfiskalstjänst gäller i princip samma kompetenskrav som för
landsfiskalstjänst. I 38 av de 51 städer som har stadsfiskal har emellertid
uppställts krav på samma kompetens som gäller för aspiranter på landsfogdebanan.

För att bli antagen till aspirant på landsfogdeassistenttjänst fordras enligt
kungörelsen den 24 april 1936 om landsfogdeassistenter att ha avlagt
juris kandidatexamen och fullgjort minst två och ett halvt års tingstjänstgöring
eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. Efter
antagningen skall aspiranten fullgöra praktisk polisutbildning under fyra—
sex månader i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Vidare skall aspiranten
fullgöra provtjänstgöring hos landsfogde eller annan åklagarmyndighet
under sex månader. Sammanlagda tiden för praktisk polisutbildning och
provtjänstgöring får som regel inte överstiga ett år. Efter denna tid skall
riksåklagarämbetet såvitt möjligt lämna aspiranten besked, huruvida han
anses lämplig för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan. Aspirant som blivit
godkänd antas av riksåklagarämbetet till extra ordinarie landsfogdeassistent
och hänvisas därefter att genomgå den förut nämnda polischefskursen
vid statens polisskola. Efter fullbordad utbildning beredes landsfogdeassistent
tjänstgöring inom landsfogde- eller stadsfiskalsorganisationen
eller på polisjuristbanan. Det anses önskvärt, att assistenterna den törsta
tiden efter avslutad utbildning tjänstgör inom båda de nämnda organisationerna.

För åklagareänsterna i Stockholm, Göteborg och Malmö krävs i princip
landsfogdekompetens för samtliga tjänster.

I juli 1963 fanns inom den lokala åklagarorganisationen med undantag
för Stockholm, Göteborg och Malmö 576 fasta tjänster. Av dessa var 38
rena åklagartjänster i städer med stadsfiskal, 37 stadsfiskalstjänster som
var förenade med tjänsten som polischef och 501 landsfiskalstjänster. 1
storstäderna fanns, statsåklagartjänsterna undantagna, 76 åklagartjänster,
nämligen i Stockholm 40, vartill kom 10 stadsfiskalsassistenttjänster i reglerad
befordringsgång. i Göteborg 22 och i Malmö 14 åklagartjänster.

Inom aspirant- och förstärkningsorganisationen för landsfogdebanan
finns f. n. ett 50-tal aspiranter och landsfogdeassistenter. På landsfiskalsbanan
omfattar aspirant- och förstärkningsorganisationen — inbegripet

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

personal, soin är under utbildning — cirka 250 elever, aspiranter och assistenter.

Enhetliga bestämmelser saknas rörande organisationen inom de lokala
åklagardistrikten. I de distrikt där det finns flera åklagare har i regel ingen
uppdelning skett i olika arbetsenheter. Undantag utgör storstäderna, vilkas
åklagarmyndigheter är indelade i kammare som i huvudsak arbetar som
självständiga åklagarmyndigheter.

Beträffande arbetsfördelningen mellan flera åklagare i ett distrikt finns
föreskrifter i landsfiskals- och stadsfiskalsinstruktionerna. Sålunda sägs
i 25 § landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951 (nr 771) att det ankommer
på landsfiskalen att fördela göromålen mellan sig och biträdande
landsfiskal under iakttagande av att vardera befattningshavarens arbetsbörda
blir ungefärligen lika stor och att landsfiskalen skall ägna särskild
uppmärksamhet åt bl. a. förundersökning och åtal beträffande brott där
förundersökningen och åtalet kan väntas bli särskilt krävande. Enligt 26 §
samma instruktion skall landsfiskalsassistent biträda landsfiskalen i hans
göromål och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som landsfiskalen
meddelar,
landsfiskalens ställe. Förordnande för landsfiskalsassistent som åklagare
får avse dels brott på vilka inte kan följa svårare straff än böter, dels i
särskilt fall mål om ansvar för annat brott, om målet inte är av mera omfattande
eller invecklad beskaffenhet. Landsfiskalsassistent får dock inte
pröva ärende om eftergift av åtal och inte heller ta befattning med frågor
om anhållande av den som är misstänkt för brott eller om reseförbud, beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, såvida inte
landsfiskalsassistenten såsom polisman äger besluta i dylika frågor.

Finns i stad flera stadsfiskaler, äger jämlikt 1 § instruktionen den 30
december 1947 (nr 1002) för stadsfiskalerna riksåklagarämbetet fördela
göromålen mellan dem i den mån föreskrifter om arbetsfördelningen inte
meddelats av Kungl. Maj :t. I Stockholm fördeias enligt instruktionen den
5 december 1947 (nr 957) för åklagarmyndigheten i Stockholm en åklagarkammare
tilldelade mål mellan där tjänstgörande åklagare, varvid såvitt
möjligt skall iakttas att stadsfiskal i första hand tilldelas de vidlyftigare
och mera svårbedömbara målen samt stadsfiskalsassistent de mål som är
av enklare beskaffenhet. Närmare föreskrifter angående målfördelningen
meddelas i en av riksåklagarämbetet fastställd arbetsordning. Enligt instruktionen
den 16 november 1951 (nr 716) för åklagarmyndigheten i Göteborg
sker all målfördelning enligt bestämmelser i sådan arbetsordning.
Enligt denna gäller för fördelningen samma grunder som i Stockholm. I
Malmö tillämpas i stort sett samma fördelning mellan kammarchef och
övriga åklagare som i Stockholm och Göteborg.

Biträdeskadern inom de lokala åklagardistrikten utanför storstäderna
hade i juli 1963 följande sammansättning.

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Statligt anställda Kommunalt anställda

landsfiskalskontor med undantag av utmät -

ningsmannakontoren

landskanslist.........i............... 20

kansliskrivare........................ 35

kontorist............................ 246

kanslibiträde......................... 236

biträde för skriv- ocli kontorsgöromål ... 338

Summa 875

stadsfiskalskontor, renodlade

kanslist.......................... 1

exp. föreståndare.................. 1

kontorist......................... 6

kanslibiträde...................... 15

kontorsbiträde ...................._30 53

stadsfiskalskontor, blandade

kansliskrivare..................... 1

kontorist......................... 3

kanslibiträde...................... 25

kontorsbiträde.................... 26 55

Summa 108

Antalet kanslibiträden i statlig tjänst innefattar även 44 ambulerande
biträden. Ytterligare tjänster i kontorsbiträdesgraden för biträden med
halvtidstjänstgöring finns vid 48 landsfiskalskontor. Några renodlade åklagarmyndigheter
har kontorspersonal helt eller delvis gemensam med polismyndigheten.
I tablån har dock endast medtagits befattningshavare, som
helt ägnat sig åt brottmål.

I storstäderna är den administrativa personalen gemensam för statsåklagarna
och övriga åklagare. I Stockholm finns en byrådirektör, en förste
byråinspektör och två byråinspektörer på bötesbyrån, en särskild utredningsman
för militära mål samt 68 befattningshavare i biträdeskarriären
och tre vaktmästare, i Göteborg en förste byråsekreterare, en byråsekreterare,
25 befattningshavare i biträdeskarriären och två vaktmästare samt
i Malmö nio befattningshavare i biträdeskarriären och en vaktmästare.

Den regionala åklagarorganisationen

Under riksåklagaren har statsåklagarna — landsfogdarna och förste stadsfiskalerna
— envar inom sitt verksamhetsområde ansvaret för och ledningen
av åklagarväsendet. I egenskap av överordnad åklagare i förhållande
till distriktsåklagarna är statsåklagare kontrollerande och beslutande
myndighet. Beträffande de kontrollerande uppgifterna föreskrivs i 3 § instruktionen
den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna bl. a. att landsfogden
är skyldig att tillse att honom underställda åklagare fullgör sina
skyldigheter. Han skall om möjligt årligen och i varje fall efter en mellantid
av högst två år verkställa inspektion hos varje distriktsåklagare.

Den beslutande myndighet, som statsåklagare i egenskap av överordnad
åklagare har i förhållande till underordnad åklagare, innebär rätt för honom
att ålägga underordnad åklagare att anställa eller nedlägga åtal i visst
fall samt att fullfölja talan eller återkalla redan fullföljd talan. Statsåklagare^
beslutanderätt innefattar även rätt att ålägga underordnad åklagare
att företa särskilda processhandlingar eller andra åtgärder, t. ex. att i viss
process inkalla vittne eller att i särskilda hänsenden komplettera förunder -

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

sökningen i målet. Statsåklagaren har i sådana fall ansvaret för den åtgärd
han anbefallt.

Till statsåklagarens uppgifter hör ytterligare att fullgöra åklagaruppgifter.
Gränsen mellan distriktsåklagares och landsfogdes verksamhet som allmän
åklagare har, såvitt avser skyldigheten att leda förundersökning samt väcka
och utföra talan i brottmål, uppdragits i 4 § landsfogdeinstruktionen. Stadgandet
upptar en förteckning över brott, vilka landsfogde skall handlägga.
Denna »brottskatalog» är tämligen omfattande. Är åklagaruppgiften rörande
sådant brott uppenbarligen att anse som mindre krävande, äger landsfogden
uppdra åt distriktsåklagare alt handlägga målet. Kan åklagaruppgiften
i mål om brott som inte linns med i brottskatalogen anses vara mera
krävande eller är det eljest påkallat av omständigheterna, skall landsfogden
överväga om han bör helt eller delvis överta förundersökningen och
åtalet.

Instansordningen mellan åklagarna innebär vidare, att statsåklagare kan
överta uppgift som tillkommer lägre åklagare samt alt beslut som distriktsåklagare
meddelat kan överklagas hos statsåklagaren. Någon reglerad besvärsordning
finns inte. Överklagandet är endast att betrakta som en begäran
att statsåklagaren som överordnad åklagare skall pröva om underordnad
åklagare fattat ett riktigt beslut (s. k. överprövning).

Statsåklagaren skall bistå honom underställda åklagare med råd och
upplysningar i deras verksamhet. Han skall vidare verka för riktig och enhetlig
tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift och strafföreläggande.
Åt frågor om fullföljd av mål skall han också ägna uppmärksamhet.

Statsåklagarnas rent administrativa uppgifter avser frågor angående tillsättning
av befattningshavare inom åklagarväsendet, semester och tjänstledighet
för sådana befattningshavare, prövning av aspiranter in. m. Därtill
kommer uppgiften att vara remissinstans för olika myndigheter.

Fristående regionala myndigheter saknas i de tre storstäderna. Göromål
som ankommer på statsåklagare i egenskap av överordnad myndighet åvilar
enligt rättegångsbalken förste stadsfiskalerna, vilka tillika är chefer för
åklagarmyndigheterna. Det ankommer på förste stadsfiskalerna att tillse att
dem underställda åklagare samt annan vid åklagarmyndigheten anställd
personal med insikt och omsorg fullgör sina arbetsuppgifter.

Förste stadsfiskalerna skall i den man de inte är förhindrade av andra
arbetsuppgifter handlägga mål, i vilka åklagaruppgiften på grund av utredningens
vidlyftighet eller av annan anledning är att anse som särskilt
krävande. Åliggandet att fullgöra aktiva åtalsuppgifter har utformats något
olika i instruktionerna för de tre åklagarmyndigheterna. Skyldighet att
obligatoriskt handlägga vissa mål föreligger inte för förste stadsfiskalen i
Stockholm. Sådan skyldighet i fråga om mål angående brott mot rikets
säkerhet, högmålsbrott och ämbetsbrott åvilar däremot förste stadsfiskalerna
i Göteborg och Malmö, dock med rätt för dem att på underställd

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

åklagare delegera handläggningen av mål, som uppenbarligen är att anse
som mindre krävande.

Antalet landsfogdar är f. n. 25, nämligen en i varje län samt en för hela
rikets behov. Dessutom finns 10 biträdande landsfogdar och 15 till viss
landsfogde fast knutna landsfogdeassistenter. Härutöver finns fem i vissa
län mera kontinuerligt placerade landsfogdeassistenter. Aspirant- och förstärkningsorganisationen
på landsfogdebanan omfattar som förut sagts omkring
50 landsfogdeaspiranter och landsfogdeassistenter, vilka används även
för vikariats- och förstärkningstjänstgöring i städer med stadsfiskal.

Åklagarna inom landsfogdeorganisationen har uppskattat sina arbetsinsatser
för åklagargöromål till 34,8 årsarbetskrafter 1961 och 33,86 årsarbetskrafter
1963. Därutöver beräknas en—två extra åklagare ha tagits i
anspråk för åklagaruppgifter varje år.

Om arbetsfördelningen mellan landsfogde och biträdande landsfogde gäller,
att landsfogden fördelar göromålen under iakttagande av bl. a. att landsfogden
skall ägna särskild uppmärksamhet åt förundersökning och åtal beträffande
brott mot 8 kap. strafflagen och andra förbrytelser, där förundersökningen
och åtalet kan väntas bli särskilt krävande.

F. n. finns vid landsfogdekontoren anställda 38 befattningshavare i biträdeskarriären.

Riksåklagarämbetet

Under Kungl. Maj :t är riksåklagaren högste allmänne åklagare och har
i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.
Riksåklagaren har tre huvuduppgifter, nämligen att fungera som allmän
åklagare, att som chef för åklagarväsendet tillse, att detta i skilda hänseenden
fyller sin uppgift, samt att ombesörja de med chefskapet följande administrativa
ärendena.

Riksåklagaren är allmän åklagare vid högsta domstolen. Enligt 2 § instruktionen
för riksåklagarämbetet den 30 december 1947 (nr 1015) äger
riksåklagaren med visst undantag tala å alla brott, som hör under allmänt
åtal. Om den som är underkastad ämbetsansvar gjort sig skyldig till fel i
ämbetet får riksåklagaren, om felet är av ringa beskaffenhet, i stället för att
väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad
eljest förekommit. Han har att utföra eller låta utföra åtal i de mål, som
Kungl. Maj :t, justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän överlämnar till
hans handläggning. Fullföljande av åtal i högsta domstolen kan inte beslutas
av annan allmän åklagare än riksåklagaren, som även utför talan där i
dylika mål.

I egenskap av överordnad åklagare är riksåklagaren kontrollerande och
beslutande myndighet i förhållande till statsåklagarna och distriktsåklagarna.
I 3 § instruktionen för riksåklagarämbetet föreskrivs att riksåklagaren
skall ha tillsyn över åklagarnas verksamhet samt genom inspektio -

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ner och på annat sätt hålla sig underrättad om åklagarväsendets tillstånd
och om de förhållanden i övrigt, som tillhör området för hans ämbetsutövning.
I egenskap av överordnad åklagare äger han föreskriva att underordnad
åklagare skall anställa eller nedlägga åtal i visst fall eller att talan
skall fullföljas eller redan fullföljd talan återkallas. Riksåklagaren har rätt
att ålägga underordnad åklagare att företa särskilda processhandlingar eller
andra åtgärder. Han kan också på eget initiativ fatta beslut i sådana
frågor. Instansordningen mellan åklagarna innebär vidare, att riksåklagaren
äger överta uppgift, som tillkommer lägre åklagare, samt att beslut som
meddelats av underordnad åklagare kan dragas under riksåklagarens prövning
(överprövningsärenden). Någon reglerad besvärsordning föreligger
inte. Ytterligare kan riksåklagaren förordna att viss åldagaruppgift skall
fullgöras av annan än den, som är närmast behörig därtill, och förordna
extra åklagare att föra talan vid underrätt eller hovrätt samt, då talan fullföljts
endast av enskild part, i högsta domstolen.

En viktig uppgift för riksåklagaren är att verka för enhetlig rättstilllämpning.
Enligt instruktionen bör han ägna särskild uppmärksamhet åt
tillämpningen av gällande bestämmelser om åtalseftergift och strafföreläggande.
Han äger meddela åklagarna anvisningar i deras ämbetsutövning.
Självfallet skall han också bistå underställda åklagare med råd och upplysningar
i deras verksamhet.

Riksåklagaren är administrativ chefsmyndighet för landsfogdarna i deras
egenskap av statsåklagare i länen samt för statsåklagarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö ävensom för stadsfiskalerna i städerna. Den särskilda
aspirantorganisationen för den högre åklagarbanan sorterar direkt under
riksaklagaren. Med chefskapet följer handläggning av frågor rörande tillsättning
och entledigande av åklagare samt rörande semester och annan
ledighet för dem, tillstånd att inneha bisysslor m. m. Statsåklagarna samt
stadsfiskaler och biträdande stadsfiskaler i Stockholm tillsätts av Kungl.
Maj :t. Övriga åklagare i städerna tillsätts av riksåklagaren, som även
antar aspiranter på landsfogdebanan och övervakar deras prövning och
utbildning. Riksåklagaren avger utlåtande till Kungl. Maj :t i lagstiftningsfrågor
och ärenden, som rör åklagarväsendet, samt prövar frågor om
tjänstefel av åklagare och av befattningshavare, som svarar för tjänstefel
i underrätt.

Vid handläggningen av åtalsärenden biträds riksåklagaren av tre byråchefer
samt vid handläggningen av administrativa ärenden av en byråchef,
som tillika biträder vid tillsynen över åklagarväsendet och är chef för
ämbetets kansli, och en byrådirektör. I övrigt utgörs personalen av en kontorsskrivare,
tillika registrator och redogörare, ett kontorsbiträde och eu
expeditionsvakt, vilka samtliga är ordinarie befattningshavare, samt ett
extra ordinarie kanslibiträde och därutöver ett extra ordinarie kontorsbiträde
med halvtidstjänstgöring.

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

Riksåklagaren är ensam beslutande i de till ämbetet hörande ärendena.
Han har dock vissa möjligheter att delegera sin beslutanderätt. Sålunda
skall en av byråcheferna bereda och föredra eller själv avgöra ärenden
av administrativ natur samt biträda riksåklagaren vid tillsynen över åklagarväsendet.
Övriga byråchefer är biträdande åklagare hos riksåklagaren.
I denna egenskap skall de bereda och föredra ärenden angående väckande,
fullföljande eller bevakande av talan. Riksåklagaren får uppdra åt byråchef
att i särskilda fall själv avgöra ärenden angående strafföreläggande
samt, med den begränsning som följer av 7 kap. rättegångsbalken, väcka
och fullfölja talan ävensom ombesörja annan åklagaruppgift. Delegationsmöjligheterna
har utnyttjats i betydande omfattning.

Utredningsarbete m. m.

Beträffande organisationen av åklagarväsendet anförs i 1962 års principproposition
bl. a., att det på grund av det samband som föreligger mellan
polis-, åklagar- och domstolsverksamhet inte torde vara realistiskt att
utforma organisationen av envar av verksamhetsgrenarna på det sätt som
med hänsyn enbart till den verksamheten framstår som mest ändamålsenligt.
Sålunda är åklagarverksamheten i många hänseenden beroende av
polisverksamheten. Visserligen inleds i allmänhet förundersökning i brottmål
på polisens eget initiativ, men så snart viss person misstänks för brottet
skall i princip åklagaren inträda som förundersökningsledare. I denna egenskap
måste han många gånger personligen gripa in i utredningsarbetet. Det
synes därför påkallat att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste mån
upprätthålls mellan åklagaren såsom förundersökningsledare och utredningsmännen
inom polisen. Skall detta syfte kunna tillgodoses bör åklagare
finnas stationerad i anslutning till polisens huvudstyrka på centralorten
i varje polisdistrikt.

Vidare sägs i propositionen att de föreslagna polisdistrikten i flertalet
fall kommer att få avsevärd omfattning. Att döma av då föreliggande material
skulle mer än en åklagare komma att finnas i flertalet distrikt, i flera
av dem tre eller fyra åklagare. Man torde sålunda, framhålls det, kunna
räkna med att åklagardistrikt som motsvarar de nya polisdistrikten i regel
kommer att bereda sysselsättning för mer än en, ofta ett flertal åklagare,
önskemålet om möjlighet för åklagarna till interna diskussioner i frågor
av invecklad art torde därför väsentligen bli tillgodosett inom åklagardistrikt
motsvarande de nya polisdistrikten. Utrymme torde också oftast finnas att
inom dessa distrikt genomföra en kompetensdifferenticring mellan åklagarna,
så att vissa av de mål, som nu skall handläggas av statsåklagare, i
den mån det anses lämpligt kan överflyttas till distriktsåklagare med statsåklagarkompetens.
Skulle det från andra synpunkter anses fördelaktigt
att inrätta mycket stora åklagarmyndigheter torde lämpliga åklagardistrikt

180

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

kunna bildas genom sammanslagning av två eller flera polisdistrikt till ett
åklagardistrikt. I detta sammanhang betonas i propositionen, att även domkretsindelningen
måste beaktas. Enligt direktiven för den pågående utredningen
om ny domkretsindelning bör utredningen ta hänsyn bl. a. till den
ändring av indelningen i polis-, åklagar- och exekutionsdistrikt som kan
komma att bli följden av polisutredningens förslag i dessa hänseenden.
Goda möjligheter anses alltså finnas att i anslutning till polisdistriktsindelningen
utforma åklagardistrikt, som blir lämpliga verksamhetsområden
för åklagare på lokalplanet med hänsyn tagen såväl till åklagarverksamheten
som till polisverksamheten och domstolsverksamheten. Beträffande
den inre organisationen inom åklagardistrikten uttalas, att den föreslagna
lösningen av distriktsindelningen inte kan lägga avgörande hinder i vägen
för en tillfredsställande lösning även av dessa problem.

Vad gäller den regionala åklagarorganisationen framhålls i propositionen,
att utgångspunkten bör vara att det nuvarande systemet med regionala
åklagare som en mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren
bör bestå. Även om statsåklagarna befrias från vissa av sina nuvarande
åliggande anses länet i allmänhet bereda full sysselsättning för en regional
åklagare. Från flera håll har omvittnats att statsåklagarnas tid f. n. inte
räcker till för de åklagaruppgifter som enligt landsfogdeinstruktionen skall
ombesörjas av dem och att de inte hinner fullgöra sin ledande, kontrollerande
och rådgivande verksamhet i avsedd utsträckning. Tills vidare sägs
man därför böra räkna med länen som verksamhetsområden på regionalplanet.
Dock bör hinder inte föreligga att framdeles knyta de regionala
åklagardistrikten till annan lämplig indelning än länen. I fråga om åklagarväsendets
organisation i Stockholm, Göteborg och Malmö bör någon väsentlig
ändring inte ske.

Frågorna om utbildning av åklagare och om vilken myndighet som framdeles
bör handha den ekonomiska förvaltningen av åklagarväsendet föranleder
i brist på närmare utredning inga ställningstaganden i propositionen.
Inte heller görs några uttalanden om riksåklagarämbetets framtida organisation.

Som tjänstebenämningar föreslås i propositionen distriktsåklagare för
åklagare på lokalplanet och länsåklagare för åklagare på det regionala planet.
Frågan om tjänstebenämningar för åklagarna i de tre storstäderna
lämnas öppen.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för åklagarorganisationen
föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande. Vid detaljutformningen
av organisationen bör emellertid enligt utskottsutlåtandet prövas inte
bara frågan om flera polisdistrikt bör ingå i ett åklagardistrikt utan även
spörsmålet om en uppdelning åtminstone när det gäller de större polisdistrikten
kan ske på flera åklagardistrikt eller olika stationering av åklagarna
inom distriktet vara ändamålsenlig. I anledning av väckta motioner

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

om sådan polisorganisation på länsplanet att polisledningen respektive länsåklagarämbetet
kan bli gemensamt för två angränsande län uttalas, att
uppgifterna på länsplanet med den i propositionen föreslagna organisationen
torde bereda sysselsättning för såväl polischef som länsåklagare, varför
någon sådan möjlighet till gemensam ledning för två län i nu förevarande
hänseende, som förordats i motionerna, inte torde bli erforderlig.
Statsutskottets utlåtande antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen sägs beträffande den framtida åklagarorganisationen
bl. a. att närmare undersökning måste ske i fråga om verksamhetsområdenas
omfattning, befattningshavarnas stationering, uppgifternas
fördelning mellan personalen, personalorganisationens uppbyggnad
m. m. Särskild uppmärksamhet bör ägnas fördelningen av uppgifter på
åklagare med olika kompetens, varvid den numera antagna brottsbalken
bör beaktas. En annan betydelsefull fråga är att klarlägga vilka arbetsuppgifter
länsåklagarna skall ha, särskilt om distriktsåklagarna anses kunna
överta uppgifter som nu ankommer på statsåklagare. Behovet av ambulerande
åklagare bör närmare utredas. Vidare skall undersökas vilken myndighet
som bör handha de administrativa uppgifterna såvitt avser den lokala
och regionala åklagarorganisationen. Bland övriga väsentliga uppgifter
nämns frågan om kompetenskraven för distriktsåklagare. Utbildningen
av befattningshavarna skall övervägas, varvid uppmärksamhet bör ägnas
möjligheterna att t. ex. genom kompletterande utbildning bereda utrymme
för viss övergång mellan åklagar- samt polis- och exekutionsverksamhet. En
viktig fråga är vidare behovet av övergångsbestämmelser för personal, som
skaffat sig kompetens för tjänster för vilka strängare kompetenskrav anses
erforderliga. Beredningen skall också ägna uppmärksamhet åt biträdesorganisationens
utformning. Lämpligheten att inrätta gemensamt kansli för
polis- och åklagarverksamheten bör undersökas.

Allmän åklagares funktioner utövas i vissa hänseenden av tullåklagare
och sjöåklagare, som lyder under generaltullstyrelsen respektive sjöfartsstyrelsen.
Dessa åklagare berörs inte av den förestående omorganisationen
av åklagarväsendet i samband med förstatligandet.

Polisberedningens förslag till ny, från polis- och exekutionsväsendet fristående
åklagarorganisation läggs fram i fyra särskilda betänkanden. I betänkande
nr 8 angående åklagarorganisationen behandlas den yttre och
inre organisationen samt huvuddelen av personalplaneringsfrågorna för
åklagarväsendet med undantag för storstäderna Stockholm, Göteborg och
Malmö. Förslag till vikarie- och förstärkningsorganisation inom åklagarväsendet
utom storstäderna läggs fram i betänkande nr 18. För storstädernas
del avhandlas nu angivna frågor i betänkande nr 1(5 angående organisationen
av åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö m. in.
För åklagarorganisationen i riket gemensamma utbildningsfrågor in. in.
tas upp i betänkande nr 20 angående antagning, prövning och utbildning
av åklagaraspiranter samt därmed sammanhängande spörsmål.

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

över betänkande nr 8 har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne
och Blekinge, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge, Örebro, Västernorrlands och Jämtlands län, domstolskommittén,
länsindelningsutredningen, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler,
Sveriges landsfiskaler och Sveriges polismästare, Sveriges juristförbund,
statstjänstemannaförbundet samt svenska stadsförbundet.

Vid remissinstansernas utlåtanden har fogats, av riksåklagarämbetet yttranden
från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
av länsstyrelserna yttranden från landsfogdarna i Stockholms, Kronobergs,
Gotlands, Blekinge och Västernorrlands län, från länsavdelningarna av föreningen
Sveriges landsfiskaler i Stockholms, Östergötlands och Kronobergs
län samt från åklagarmyndigheten i Norrköping. Landsfogdarna i Östergötlands
och Jämtlands län har deltagit vid utformningen av vederbörande
länsstyrelses yttrande.

över betänkande nr 13 har utlåtanden efter remiss avgivits av de remissorgan
som yttrat sig över betänkande nr 8 utom Svea hovrätt, föreningen
Sveriges stadsdomare, statstjänstemannaförbundet och svenska stadsförbundet.
Vid utlåtandena har i samma utsträckning som i fråga om betänkande
nr 8 fogats inhämtade yttranden. Dock har yttranden inte bilagts från förste
stadsfiskalen i Malmö samt Östergötlands och Kronobergs länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler och åklagarmyndigheten i Norrköping.
Utöver vad nu sagts har länsstyrelserna i Blekinge och Örebro län vid sina
utlåtanden fogat yttranden från Blekinge länsavdelning av föreningen Sveriges
landsfiskaler och åklagarmyndigheten i Örebro.

Utlåtanden över betänkande nr 16 har efter remiss inkommit från statskontoret,
riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden
från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, domstolskommittén
samt föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

över betänkande nr 20 har efter remiss utlåtanden avgivits av statskontoret,
riksrevisionsverket, riksåklagarämbetet, Sveriges akademikers centralorganisation,
tjänstemännens centralorganisation och statstjänstemännens
riksförbund. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden från förste
stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt föreningarna Sveriges
landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler. Vid
Sveriges akademikers centralorganisations utlåtande har fogats yttrande
från Sveriges juristförbund.

Utöver nu redovisade förslag rörande åklagarväsendet har polisberedningen
i betänkande nr 15 angående dispensfrågor m. m. inom åklagar- och
exekutionsväsendet behandlat övergångsproblem av administrativ art rörande
dispens från föreslagna kompetenskrav för bl. a. personal på landsfiskals -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

banan samt normer för meritvärdering vid konkurrens mellan sökande med
olika formell kompetens. Betänkandet har remissbehandlats i vanlig ordning.

Polisberedningen

De lokala åklagardistrikten

Polisberedningen konstaterar inledningsvis att de nuvarande landsfiskalsdistrikten
uppenbarligen bildats med utgångspunkt i att varje distrikt skall
bereda sysselsättning för en befattningshavare, som samtidigt skall vara
polischef, åklagare och utmätningsman. Utvecklingen har emellertid vid
partiella indelningsändringar gått mot mer omfattande distrikt.

Enmansdistrikt har, framhåller beredningen, i allmänhet ansetts ha fördelen
att vederbörande befattningshavare kunnat förvärva värdefull kännedom
om distriktets befolkning och om speciella ortsförhållanden. Sådana
synpunkter ägde dock större bärkraft förr än nu, när befolkningens rörlighet
främst genom motorismen ökats väsentligt. Rekryteringsskäl synes i
viss mån även kunna åberopas till förmån för enmansdistrikt. Befattningar
som utgör självständiga slutposter blir nämligen med denna indelningsgrund
talrika, vilket torde stimulera rekryteringen.

Systemet med enmansdistrikt har emellertid enligt beredningen åtskilliga
nackdelar. Sålunda ger systemet inte önskvärd elasticitet. Vid befattningshavares
semester, sjukdom och annan ledighet måste distriktet vid varje tillfälle
tillföras vikarie utifrån. Vid toppbelastningar i fråga om arbetsgöromål
krävs också förstärkning. En omfattande vikarie- och förstärkningsorganisation
måste därför finnas. Denna organisation måste innehålla befattningshavare,
som har utbildning och kompetens för att kunna fullgöra alla
åklagaruppgifter som ankommer på distriktsåklagare. Sannolikt blir det
med en sådan ordning nödvändigt att ålägga dessa befattningshavare tjänstgöringsskyldighet
i hela riket, eftersom eljest svårigheter i särskilda fall
skulle kunna uppkomma att hålla samtliga tjänster i distrikten besatta. Erfarenheten
har visat att så vidsträckt tjänstgöringsskyldighet för personalen
leder till svårigheter att rekrytera befattningshavare till vikarie- och
förstärkningsorganisationen och därmed också till åklagarbanan.

Enligt beredningens mening är det önskvärt att åklagardistrikten görs
så stora att de bildar underlag för flera åklagare. I fleråklagardistrikt erhålls
elasticitet i organisationen samt möjligheter till samråd mellan åklagarna
och fördelning av arbetsuppgifterna efter erfarenhet och skicklighet.
Även från kostnadssynpunkt torde fleråklagardistrikt vara fördelaktiga.
Dessa faktorer talar enligt beredningen för att ett åklagardistrikt om möjligt
bör ge underlag för åklagarmyndighet som består av minst tre åklagare.

Beredningen framhåller, att åklagardistrikten bör anknyta till polisdistrikts-
eller doinsagoindclningen. Domsagoindelningen är emellertid före -

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

mål för översyn i särskild ordning. Med hänsyn härtill hör åklagardistriktsindelningen
knytas enbart till polisdistriktsindelningen. Därvid kommer de
nya åklagardistrikten att i åtskilliga fall skära de nuvarande domsagogränserna.
Detta kommer att medföra olägenheter för åklagarverksamheten till
dess nya domsagogränser lagts fast. Hur dessa svårigheter skall bemästras
bör avgöras från fall till fall.

Omkring hälften av de polisdistrikt beredningen föreslagit ger enligt beredningens
uppskattning inte arbetsunderlag för tre eller flera åklagare.
Uppbyggnad av den lokala åklagarorganisationen efter principen att varje
åklagarmyndighet skall bestå av mer än två befattningshavare förutsätter
därför att polisdistrikt sammanförs till åklagardistrikt i stor omfattning.
I detta sammanhang måste hänsyn tas till att fördelarna med fleråklagardistrikt
företrädesvis är av administrativ art. Av avgörande betydelse vid
distriktsindelningen måste enligt beredningen emellertid vara att åklagarverksamheten
kan fullgöras på ett riktigt sätt. Särskilt betydelsefullt är om
möjligheterna att effektivt leda förundersökningen i brottmål blir lika goda
i åklagardistrikt, vilka för att ge underlag för flera åklagare bildats genom
sammanläggning av två eller flera polisdistrikt, som i åklagardistrikt motsvarande
ett enda polisdistrikt.

Jämlikt 23 kap. 3 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas av
polismyndighet eller åklagare. Har den inletts av polismyndighet och är
saken inte av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren så
snart någon skäligen misstänks för brottet. Åklagaren skall också eljest
överta ledningen, när det finns påkallat av särskilda skäl. Befogenhet för
polismyndighet att leda förundersökning har, uttalar beredningen, saknat
betydelse när åklagarna tillika varit polischefer. Efter funktionsuppdelningen
kan det antas att ledningen av förundersökning kommer att ligga
på polismyndighet i ett stort antal mål. För dessa måls vidkommande saknar
det i stort sett betydelse, var åklagaren är stationerad. Beredningen anmärker
vidare att en hel del utredningar i enklare mål torde komma att
utföras av utposterade polisiära arbetsgrupper och inte på centralorten.

Vad angår brottmål, i vilka ledningen av förundersökningen övergår på
åklagaren så snart det finns någon som är skäligen misstänkt, påverkas
emellertid möjligheterna att effektivt leda undersökningen mera direkt av
avståndsförhållandena. Beredningen anser att nära kontakt mellan polis och
åklagare i dessa fall har så stort värde för ledningen av förundersökningen
att åklagare bör vara stationerad på polisiär centralort, i vart fall tills erfarenhet
vunnits av den nya organisationen.

Med dessa utgångspunkter anser beredningen att anledning för närvarande
saknas att lägga samman polisdistrikt, som utgör underlag för två
åklagare, med annat distrikt. Ett trettiotal av de föreslagna polisdistrikten
ger dock inte underlag ens för två åklagare.

Vid avvägning av nu redovisade omständigheter har beredningen funnit

185

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

att sammanläggning av polisdistrikt till större åklagardistrikt med spridd
stationering av åklagarna är den lämpligaste lösningen. Den utposterade
åklagaren skall i första hand svara för åklagaruppgifterna i polisdistriktet.
Polisens behov av kontakt med åklagare blir på detta sätt tillgodosett. Vid
flyktigt påseende kan det tyckas som om detta arrangemang ger samma
resultat som om varje polisdistrikt utgjorde ett åklagardistrikt. Genom
sammanläggningen vinns emellertid den större myndighetens elasticitet.
Utjämning av arbetsuppgifterna, vikariebehov, jourtjänst etc. synes kunna
regleras efter i princip samma linjer som om åklagarna är samlade på en
tjänstgöringsort. Visserligen förloras genom utstationeringen fördelarna med
gemensamma kanslilokaler och gemensam biträdespersonal. L tstationeringen
kan emellertid i en del fall väntas minska de svårigheter, som följer
med sammandragning av åklagartjänster till en centralort.

I enlighet med dessa principer föreslår polisberedningen att riket indelas
i 90 lokala åklagardistrikt. Förslaget grundar sig helt på den av beredningen
föreslagna indelningen i polisdistrikt. Av åklagardistrikten motsvarar 68
ett polisdistrikt, medan 22 åklagardistrikt bildats genom sammanläggning
av två eller tre polisdistrikt. 29 polisiära centralorter kommer enligt förslaget
att inte utgöra kansliort för åklagarmyndighet. På samtliga dessa
29 centralorter skall emellertid stationeras en åklagare och ett biträde, vilka
administrativt ingår i åklagarmyndigheten inom det sammanlagda åklagardistriktet.
Knappt en tredjedel av distrikten ger underlag för endast två
åklagare, medan tre eller flera åklagare beräknas få full sysselsättning i
övriga distrikt.

Organisationen inom distrikten

Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna inom en åklagarmyndighet
föreslår polisberedningen i princip följande.

En av åklagarna skall vara myndighetens chef. Med chefskapet följer
administrativa och kamerala göromål, t. ex. att avge yttranden i utnämnings-
och andra frågor, besvara till myndigheten ställda skrivelser i ärenden,
som inte handläggs av annan distriktsåklagare, och upprätta förslag
till inkomst- och utgiftsstat för myndigheten. Chefsåklagaren skall ha tillsyn
över att åklagare och biträdespersonal vid myndigheten med nit och
omsorg fullgör sina åligganden. Han skall tillse att åklagarmyndighetens
intressen tillgodoses vid planeringen av domstolarnas arbete samt ombesörja
kontakten med polisen i frågor, som rör polisens befattning med ledningen
av förundersökning i brottmål. Som exempel på andra frågor av adminstrativ
natur nämns indelning av åklagarna till jourtjänstgöring och sessioner.

Åklagaruppgifterna skall enligt vad beredningen föreslår fördelas på de
tjänstgörande åklagarna efter erfarenhet och skicklighet. Huvudgrunder för
fördelningen bör meddelas i en av riksåklagarämbetet för varje myndighet
fastställd arbetsordning. Det skall sedan ankomma på chefsåklagaren att

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1961

med beaktande av dessa grunder svara för fördelning av göromålen mellan
sig och övriga åklagare. Härvid bör iakttas att befattningshavarnas arbetsmängd
blir ungefär lika stor. Föreskrift härom bör meddelas i en allmän åklagarinstruktion.
Där bör också föreskrivas att chefsåklagaren skall ägna särskild
uppmärksamhet åt förundersökning och åtal beträffande brott, där
förundersökningen och åtalet kan väntas bli särskilt krävande. Uppkommer
balanser bör omfördelning av uppgifter kunna ske. Om det behövs för att
utjämna arbetsbördan skall chefsåklagaren äga besluta om tillfällig avvivikelse
från meddelade fördelningsregler.

Nyblivna åklagare bör få tillfälle att förvärva grundlig erfarenhet av
mindre allvarliga brottmål, innan åt dem anförtros uppgifter av komplicerad
natur, kanske med genomgripande konsekvenser för den enskilde.
Emellertid finner beredningen angeläget att lottningsgrunderna inte blir så
stela att yngre åklagare aldrig får pröva sina krafter på större uppgifter.
Ett ensidigt sysslande med endast bötesmål eller trafikmål verkar hämmande
på intresset för åklagaruppgiften. Lottningsreglerna bör därför utformas
så, att även chefsåklagaren tillförs ringare brottmål. Härför talar
jämväl önskemålet att samtliga åklagare håller sig å jour med rättsutvecklingen
på alla områden, som berör åklagarverksamheten.

Beredningen framhåller att de distrikt, i vilka åklagare är stationerad på
annan polisiär centralort än den där åklagarmyndigheten har sitt säte, kräver
särskild uppmärksamhet. Erfordras det i sådant distrikt att den utstationerade
åklagaren — som enligt vad förut sagts primärt skall handlägga
de uppgifter som uppkommer inom polisdistriktet — måste beredas lindring
i sin arbetsbörda kan det i regel åstadkommas utan svårighet genom att
handläggningen av strafförelägganden centraliseras inom myndigheten,
genom att större brottmål omhändertas av chefsåklagaren eller genom att
den utstationerade åklagaren får biträde med talans utförande vid rätten.
Svårare kan det bli att på ett smidigt sätt tillföra utstationerad åklagare
arbetsuppgifter, om han inte har tillräckligt med arbetsuppgifter från polisdistriktet.
I allmänhet torde emellertid även detta problem kunna lösas.

I de största av de nybildade åklagardistrikten kommer, bortsett från storstäderna,
att tjänstgöra sju åklagare. Därtill kan komma en eller ett par man
ur förstärkningsorganisationen. Vid dessa större åklagarmyndigheter kan
en viss specialisering visa sig lämplig. Möjligen kan fråga också uppkomma
att bilda särskilda arbetsenheter bestående av flera åklagare. Huruvida
sådana åtgärder blir lämpliga får enligt beredningen erfarenheten utvisa.
Det blir en uppgift för i första hand länsåklagarna att följa utvecklingen
och föreslå de ändringar, som kan anses erforderliga.

I särskilda instruktioner för stadsfiskalerna i större städer finns föreskrift
om rätt för stadsfiskal att överta underställd åklagares arbetsuppgifter.
Beredningen har föreslagit att chefsåklagaren skall fördela och vid behov
omfördela arbetsuppgifter mellan åklagarna. Däri bör enligt beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 187

även innefattas rätt att överta förundersökningen i mål, som utvecklat sig
annorlunda än som kunnat förutses från början. Åklagarna bor emellertid
få en så självständig ställning som möjligt. Sedan en åklagare tilldelats ett
mål, bör han därför med nyssnämnda inskränkningar aga handlägga det på
eget ansvar. Någon direktivrätt bör alltså inte tillkomma chefsåklagaren.
Sedan en åklagare meddelat beslut i åtalsfrågan bör det vara överordnad
åklagares — länsåklagares eller riksåklagarens — sak att efter framställning
ompröva beslutet (s. k. överprövning).

Vad nu sagts om organisationen av en åklagarmyndighet gäller enligt
beredningens mening inte i alla delar åklagarmyndigheterna i
storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Åklagarmyndigheterna
i dessa städer lyder inte under regional åklagarmyndighet. Statsåklagares
uppgifter som överordnad åklagarmyndighet fullgörs av forste stadsfiskalerna,
som också är chefer för åklagarmyndigheterna, medan statsåklagares
uppgifter som utövande åklagare endast i mindre omfattning utförs av statsåklagare
och i övrigt av underordnade åklagare, främst cheferna for åklagarkamrarna.

Åklagarna i storstäderna är som förut sagts indelade till tjänstgöring pa
olika avdelningar, åklagarkammare, som står under ledning av en kammarchef.
Handläggningen av bötesmål har i Stockholm sammanförts till en
särskild avdelning, bötesbvrån, under en byråchef. I Göteborg handlaggs
strafförelägganden vid en bötesavdelning under ledning av en förste byrasekreterare.
Utanför kammarorganisationen tjänstgör i Göteborg två åklagare
som s. k. förfogandeåklagare och en åklagare ur kretsen av biträdande
stadsfiskaler såsom s. k. kansliåklagare. I Stockholm har ett liknande system
med förfogandeåklagare införts genom dubblering av vissa tjänster. Kammarchef
skall tillhandagå honom underställda åklagare med råd och upplysningar
i tjänsten. I vissa fall äger kammarchef överta mål från annan
åklagare vid kammaren. Instruktionen för åklagarmyndigheten i Malmö
ålägger uttryckligen kammarchef att öva tillsyn över åklagarna vid kam maren.

Enligt statsmakternas principbeslut rörande den framtida åklagarorganisationen
anses det inte påkallat att göra någon väsentlig ändring av åklagarväsendets
organisation i storstäderna. Beredningen framhåller i anslutning
härtill att den allmänna omorganisationen av åklagarväsendet i riket
medför en del följdverkningar även för åklagarmyndigheterna i storstäderna,
varför vissa organisatoriska ändringar blir nödvändiga. Sålunda
skall uppgifter som hittills ankommit på kommunala organ övertas av åklagarmyndigheterna,
och den föreslagna åklagarorganisationen i landet i
övrigt återverkar även på storstädernas åklagarorganisation, t. ex. vad angår
vikariats- och förstärkningsorganisationen. Även i övrigt kan vissa organisatoriska
ändringar av storstädernas åklagarorganisation vara befogade.

Den organisatoriska uppbyggnaden av åklagarmyndigheterna i storstä -

188

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

derna ar i dag i princip lika. Denna likformighet anser beredningen böra
bibehållas. De organisatoriska ändringarna bör i övrigt ske med beaktande
av principerna för åklagarorganisationen utanför storstäderna.

Beredningen finner, att den nuvarande indelningen av åklagarna till
tjänstgöring vid ett antal åklagarkammare innebär betydande praktiska
tordelar när det gäller så stora åklagarmyndigheter som nu är i fråga. Statsåklagarna,
som i storstäderna föreslås skola benämnas överåklagare, erhåller
därigenom biträde av chefsåklagaren inom varje kammare med tillsyn och
rådgivning. Möjligheter till samråd med erfarna åklagare i en mindre krets är
särskilt för de yngre åklagarna av stor betydelse. För att kammarsystemet
skall fungera väl bör antalet åklagare vid en kammare vara så anpassat till
arbetsmängden att biträde av personal utanför kammaren för förstärkningsändamål
i regel kan undvaras.

Vid storstädernas åklagarmyndigheter har mål rörande brott av ungdomar
samt i viss utsträckning mål rörande vissa brottstyper sammanförts till
handläggning av särskild åklagare eller vid viss åklagarkammare. Denna
specialisering torde enligt beredningens uppfattning ofta ha vidtagits för
att nå överensstämmelse med motsvarande specialisering vid rådhusrätterna
och kan såtillvida anses vara rationellt betingad. Särskilda kraftinsatser mot
viss brottslighet kan givetvis temporärt göra det önskvärt att en eller flera
åklagare avdelas för uppgiften att handlägga mål rörande dylika brott. Mera
betydande specialisering av åklagarverksamheten på olika rättsområden
utestänger emellertid åklagarna från möjlighet att förvärva den allsidiga
erfarenhet, som beredningen bedömer vara särskilt värdefull. Den motverkar
också möjligheterna till önskvärd cirkulation inom åklagarväsendet. Om
et av organisatoriska skäl finnes nödvändigt att mera permanent förbinda
handläggningen av vissa bestämda mål med viss tjänst, är det därför angeläget
att cirkulation sker på sådan tjänst.

Vid fördelning av mål, som tilldelats en åklagarkammare, bör såvitt möjligt
iakttas att kammarchef i första hand handlägger vidlyftigare och mera
svarbedombara mål samt åklagare i lägsta tjänstegrad inom kammaren mål
som är av enklare beskaffenhet.

För Stockholms vidkommande har en av staden 1957 tillsatt åklagarkomnntte
i oktober 1963 lagt fram förslag till ny kammarorganisation för åklagarmyndigheten.
I nära anslutning till detta förslag föreslår polisberedningen,
att antalet åklagarkammare minskas från nuvarande nio till åtta.
Trafikmalen, som f. n. är utspridda på kamrarna, förs samman till en kammare,
i vilken bötesbyrån inordnas. Eu skiktning av arbetsuppgifterna efter
kvalitativa grunder följer i viss mån av att bötesmålens handläggning koncentrerats
till en arbetsenhet inom myndigheten. En nybliven åklagare förutsatts
komma att passera genom trafikkammaren till tjänst med vilken följer
handläggning av »allmänna» brottmål. Kontinuitet i verksamheten måste
darfor tryggas genom att trafikkammaren ges en stark ledning. Detta är

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

angeläget också för att tillgodose önskemålet att bereda unga åklagare
rutin- och metodträning under erfaren ledning. Beträffande göromålens fördelning
inom en åklagarkammare hänvisar beredningen till vad förut anförts
om målfördelningen mellan åklagarna.

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m.

Som framgått av det föregående sker rekrytering av åklagare på två
vägar. Tillträde till högre åklagartjänst förutsätter juris kandidatexamen
och tingsmeritering samt polischefskurs och praktisk polisutbildning. Samma
kompetenskrav uppställs för övervägande antalet stadsfiskaler. Behörighet
till övriga distriktsåklagarbefattningar, främst landsfiskalstjänster,
vinns genom begränsad juridisk utbildning, viss praktisk tjänstgöring samt
polischefsutbildning.

Med hänsyn till de stora krav som efter rättegångsreformens genomförande
ställs på åklagarna både som förundersökningsledare och som utövande
åklagare vid domstol anser polisberedningen det angeläget, att de
har så god juridisk utbildning som möjligt, särskilt som åtalsärendena allmänt
tenderar att bli alltmer invecklade och svårbedömda. Det synes inte
heller lämpligt och från rekryteringssynpunkt knappast möjligt att i ett
enhetligt organiserat åklagarväsende bibehålla den nuvarande ojämnheten
i utbildningen mellan olika åklagare. Då det inte gärna kan komma ifråga
att för hela åklagarkåren införa lägre utbildningskrav än de som nu gäller
inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationerna, bör enligt beredningens
mening juris kandidatexamen och tingsmeritering krävas för samtliga åklagart
jänster inom den nya åklagarorganisationen.

En sådan ordning innebär att en enhetlig karriär skapas, från vilken möjlighet
föreligger att nå alla åklagarposter och som därför måste anses attraktiv
från rekryteringssynpunkt. Beredningen ifrågasätter, om det ens skulle
vara möjligt att i ett nyorganiserat åklagarväsende med bibehållen kategoriklyvning
mellan åklagarna åstadkomma erforderlig rekrytering till den
lägre karriären. En på juris kandidatexamen och tingsmeritering grundad
gemensam utbildning för alla åklagare medför även högre kvalitativ standard
för hela åklagarkåren och måste därför från rättsvårdssynpunkt anses
önskvärd.

Beredningen tar härefter upp frågan, om möjligheter föreligger att framdeles
rekrytera samtliga åklagartjänster med tingsmeriterade juris kandidater.
Om åklagarkåren i ett nyorganiserat åklagarväsende preliminärt beräknas
omfatta 450 befattningshavare, uppskattar beredningen genomsnittsbehovet
av rekryteringspersonal till åklagarkåren till högst 20 aspiranter
per år. Huruvida en sådan rekrytering är möjlig att genomföra beror av tre
faktorer, nämligen tillströmningen av studenter till de juridiska lärosätena
och beräknad examination av juris kandidater samt möjligheterna att för -

190

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

värva tingsmeritering och den allmänna efterfrågan på juridisk arbetskraft.
Härom anför beredningen.

1955 års universitetsutredning har i sitt år 1959 framlagda betänkande
Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle (SOU 1959: 45) redovisat
inskrivnings- och examinationssiffror för den då senast förflutna 20-årsperioden.
På grundval därav och efter en uppskattning av tendenserna till
stegrat tryck på den högre utbildningen — allt större andel av f. n. mycket
stora ungdomskullar söker sig till universiteten — ansåg sig utredningen
kunna konstatera, att man måste räkna med en högst avsevärd ökning av
nyinskrivningen vid de juridiska fakulteterna. År 1970 kan antalet nyinskrivna
per år i förhållande till det årliga genomsnittet under 19o0-talet
förväntas ha stigit från mindre än 400 till cirka 800, d. v. s. med drygt 100
procent. Under de första två åren av den tid utredningens prognos omfattar,
1960—1961, var inskrivningssiffrorna något lägre än beräknat. Ännu ej
publicerade siffror för 1962 visar emellertid en rekordartad ökning.
Examinationsfrekvensen, som traditionellt är låg vid de juridiska fakulteterna,
har visat sig vansklig att beräkna. Olika metoder har lett till skilda
resultat. Mellan 30 och 50 procent av dem som påbörjar juridiska studier
torde emellertid icke avlägga examen.

Huruvida efterfrågan på jurister kan antagas öka i samma takt eller
kanske rent av snabbare än stegringen av examinationen finner beredningen
vara vanskligt att bedöma. Enligt en av arbetsmarknadsstyrelsen i oktober
1961 publicerad prognos skulle i framtiden inträda en starkt ökad efterfrågan
på juridisk arbetskraft, men prognosens tillförlitlighet har dragits i
tvivelsmål. Nya prognoser har utarbetats för olika slag av juridisk verksamhet.
Även dessa pekar mot ökad efterfrågan. Efterfrågeökningen möts
dock av den betydligt ökade utexamineringen, varför beredningen inte anser
att någon bristsituation behöver befaras.

Vad angår möjligheterna för juris kandidater att förvärva tingsmeritering
framhåller beredningen.

För närvarande avslutar cirka 150 juris kandidater årligen sin tingsmeritering.
Stadsdomstolsutredningen har i sitt år 1961 framlagda betänkande
Underrätterna (SOU 1961:6) föreslagit, att tingsmeriter skall kunna förvärvas
jämväl genom tjänstgöring vid rådhusrätt. Vid genomförande av
detta förslag skulle ett 80-tal tjänster tillföras notarieorganisationen. Det
årliga antal kandidater, som sedan så skett avslutade sin tingsmeritering,
skulle stiga till drygt 180. Stadsdomstolsutredningens förslag har upptagits
av 1962 års domstolskommitté. Enligt vad beredningen inhämtat räknar
kommittén med ett högre antal notarietjänster än stadsdomstolsutredningen.

Antalet årligen tingsmeriterade juris kandidater beräknar beredningen
alltså framdeles komma att uppgå till 180. Huruvida åklagarväsendet kan
antas förvärva erforderligt antal, högst 20, som åklagaraspiranter beror på
åldagarbanans attraktivitet över huvud taget. Viss ledning kan man få
genom att jämföra med nuvarande rekrytering till den högre åklagarbanan.
Riksåklagarämbetet har under perioden 1948—1961 antagit inemot 200
åklagaraspiranter, motsvarande en rekrytering av i genomsnitt 13—14 aspi -

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

ranter per år. Under sanmia tid har omkring 150 juris kandidater varje år
avslutat sin tingsmeritering. Till åklagarbanan har alltså rekryterats i genomsnitt
9—10 procent av de tingsmeriterade juris kandidaterna. Om rekryteringen
till åklagarbanan framdeles kan ske med omkring 10 procent av
antalet årligen tingsmeriterade juris kandidater, kan alltså rekryteringsbehovet
täckas.

Möjligheter synes enligt beredningen därför föreligga att införa krav på
juris kandidatexamen och tingsmeritering för alla åklagare i den nya organisationen.
Uppställandet av detta krav föranleder, yttrar beredningen, att
dispens fordras för den som fått landsfiskalsutbildning enligt tidigare gällande
bestämmelser eller distriktsåklagarutbildning enligt kungörelsen om
antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst m. m. Dispens bör i princip
medföra, att vederbörande distriktsåklagare blir behörig att erhålla åklagartjänst
av samma slag, som han innehaft eller haft möjlighet att få före
omorganisationen. Med denna utgångspunkt lägger beredningen fram förslag
till dispensregler, innebärande att generell dispens från kompetenskraven
skall meddelas landsfiskalspersonal vad avser alla distriktsåklagartjänster
utom tjänster i de tre storstäderna samt den främsta tjänsten i ett
tjugotal andra särskilt angivna distrikt som huvudsakligen består av större
städer. I samband härmed föreslås även vissa normer för meritvärdering
ni. in.

Lånsåklagares uppgifter

Polisberedningen erinrar om alt man när den nuvarande landsfogdeorganisationen
skapades ansåg, att huvuduppgiften för landsfogden i hans verksamhet
som överåklagare borde vara att utöva ledning och tillsyn
över åklagarverksamheten inom verksamhetsområdet. Utvecklingen har
därefter lett till ständigt växande arbetsbörda med avseende å landsfogdarnas
verksamhet som länspolischef och utövande åklagare. Trots personalförstärkningar
har svårigheter uppkommit för landsfogdarna att fortlöpande
ägna sig åt lednings- och tillsynsverksamheten beträffande åklagarväsendet
i förutsatt omfattning.

Genom inrättandet av speciella länsåklagarbefattningar skapas enligt
beredningens mening goda förutsättningar för att åklagarverksamheten skall
erhålla erforderlig ledning och tillsyn. Länsåklagaren skall ha ansvaret för
och ledningen av åklagarväsendet inom sitt verksamhetsområde. Under
hans chefskap skall stå samtliga distriktsåklagare och all biträdespersonal
inom området. Särskilda krav kommer att ställas på länsåklagarnas lednings-
och tillsynsverksamhet i samband med åklagarreformens genomförande.
Den nya åklagarorganisationens funktionsduglighet kräver fortlöpande
uppmärksamhet. Uppdelningen av polischefs- och åklagarfunktionerna
kan till cn början skapa vissa problem. Den av riksdagen 1962

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

antagna brottsbalken träder i kraft samtidigt med omorganisationen av
åklagarväsendet. Dessa och andra omständigheter kommer att kräva väsentliga
insatser av länsåklagarna på lednings- och tillsynsplanet.

Med ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet bör, anför beredningen,
följa skyldighet att verka för enhetlighet i rättstillämpningen. Särskilt
viktig är enhetlig praxis beträffande strafföreläggande, åtalseftergift
och särskild åtalsprövning. Länsåklagaren bör också följa domstolarnas
praxis och verka för enhetlighet i bedömningen. Ett led i denna verksamhet
är granskningen av distriktsåklagarnas vadeinlagor. Länsåklagaren ges
härigenom tillfälle att lämna distriktsåklagaren nödiga anvisningar eller
att själv överta mål i hovrätten. Samtliga hovrättsdomar i brottmål tillställs
vederbörande statsåklagare. Länsåklagaren skall granska dessa domar och
i förekommande fall ta initiativ till fullföljd av målet till Kungl. Maj :t.
Länsåklagaren bör också se till att distriktsåklagarna får kännedom om
rättsfall och fästa deras uppmärksamhet på lagändringar, som är av betydelse
för åklagarverksamheten.

Ytterligare framhäver beredningen att länsåklagaren skall bistå underställda
åklagare med råd och upplysningar i tjänsten. Finner länsåklagaren
med hänsyn till brottsutvecklingen på visst område eller eljest i särskilda
fall angeläget att distriktsåklagarna inhämtar råd av honom, innan de fattar
beslut t. ex. i åtals- eller fullföljdsfråga, bör han lämna föreskrift härom.

I länsåklagares ansvars- och ledningsuppgift anser beredningen vidare
ingå att följa den allmänna verksamheten vid underställda åklagarmyndigheter.
I första hand skall länsåklagaren fortlöpande pröva lämpligheten och
ändamålsenligheten av åklagarmyndigheternas verksamhetsområden, åklagarnas
stationering, åklagarmyndigheternas sammansättning och arbetsfördelningen
inom myndigheterna. Riktlinjer bör dras upp för samarbetet
mellan åklagarna och polismyndigheterna. Samråd med länspolischefen bör
ske i sådana frågor. Länsåklagaren bör tillse att tingsdagarna för huvudförhandlingar
i brottmål inom varje åklagardistrikt bestäms på sätt, som
är tillfredsställande ur åklagarmyndigheternas synvinkel.

Till länsåklagares ledningsuppgifter hänför polisberedningen även skyldighet
att hålla sig underrättad om arbetsbelastningen vid åklagarmyndigheterna.
Under senare år har den löpande åklagarverksamheten försvårats
av att antalet vidlyftiga och svårutredda ärenden ständigt ökat. Det blir en
viktig uppgift för länsåklagaren att sörja för att lämpliga åklagare handhar
dylika ärenden och att dessa åklagare får lättnad i sina övriga arbetsuppgifter
för att ärendena inte skall fördröjas.

Liksom nu bör det enligt beredningen åligga länsåklagare att tillse att
underställda åklagare och övrig vid åklagarmyndigheterna anställd personal
fullgör dem åvilande arbetsuppgifter med insikt och omsorg. Länsåklagaren
skall därför inspektera åklagarmyndigheterna och bl. a. granska myndigheternas
diarier. Beredningen anser inspektionsverksamheten så väsentlig

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att inspektion av åklagarmyndighet bör ske årligen. Möjlighet bör emellertid
tillerkännas riksåklagarämbetet att i särskilda fall medge dispens.

Som överordnad åklagarinstans i förhållande till distriktsåklagarna skall
länsåklagaren enligt förslaget liksom nu ha rätt och skyldighet att på framställning
eller av annan anledning överpröva distriktsåklagares beslut och
att överta ärende, som ankommer på sådan åklagare.

F. n. fördelas de administrativa g ö r o in å 1 e n beträffande
åklagarväsendet mellan riksåklagarämbetet, länsstyrelserna, statsåklagare,
magistraterna och kommunalborgmästarna samt stadsförvaltningarna i städer,
där det finns kommunalt avlönade åklagare. I den nya åklagarorganisationen
kommer under Kungl. Maj :t att finnas tre åklagarinstanser, nämligen
riksåklagaren, länsåklagarna och distriktsåklagarna. För magistrater, kommunalborgmästare
och kommunala förvaltningar kommer några uppgifter
beträffande åklagarväsendet inte att stå kvar efter förstatligandet. När det
organisatoriska sambandet mellan åklagarverksamheten samt polis- och
exekutionsväsendet upphör vid omorganisationen, finner beredningen att
anledning saknas att bibehålla länsstyrelserna vid administrativa eller
kamerala funktioner med avseende på åklagarväsendet. Beredningen anser
det vara mest rationellt och från kostnadssynpunkt fördelaktigast med en
koncentration av administrationen till länsåklagarna och riksåklagarämbetet.
Till de administrativa uppgifter som bör ankomma på länsåklagarna
hänför beredningen personaladministration, ekonomisk förvaltning
och vissa andra administrativa uppgifter. Bland de personaladministrativa
ärendena nämner beredningen bl. a. tillsättning och entledigande av biträdespersonal
hos de lokala åklagarmyndigheterna, yttranden vid tillsättning
och entledigande av åklagare, semester för personal vid de lokala åklagarmyndigheterna
och viss annan ledighet för sådan personal samt förordnande
av vikarier i vissa fall. I sistnämnda hänseenden anförs, att länsåklagare
bör få rätt att, om det krävs för handläggning av visst eller vissa ärenden,
under kortare tid befria åklagare helt eller delvis från hans övriga göromål
och att samtidigt förordna annan åklagare att uppehålla tjänsten eller bestrida
göromålen. Länsåklagare bör avge yttrande i frågor om rätt för åklagare
att inneha bisysslor eller bo utom stationeringsorten. Han bör själv
kunna inom fastställd anslagsram besluta om tillfällig förstärkning av
biträdespersonalen på läns- och lokalplanen. I disciplinärenden skall länsåklagaren
enligt förslaget vara heslutande myndighet vad gäller nyss angiven
biträdespersonal samt avge yttranden till riksåklagarämbetet, när
ärendena rör länsåklagaren underställda åklagare. Slutligen skall länsåklagaren
ägna uppmärksamhet åt och omtanke om honom underställd personal
och sörja för deras trivsel i arbetet.

I fråga om den ekonomiska förvaltningen föreslås länsåklagare skola
årligen till riksåklagarämbetet avge förslag till anslagsäskanden för verksamhetsområdet.
Ämbetet skall enligt vad beredningen föreslår göras till s. k.
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

huvudförvaltning. Denna förvaltning bör inte i nämnvärd män decentraliseras
till länsåklagarna. Deras befattning med åklagarväsendets ekonomiska
förvaltning kan därför inskränkas till att de — förutom att avge förslag till
anslagsäskanden — skall inkomma till riksåklagarämbetet med tjänstgöringsuppgifter
för åklagare och biträdespersonal inom verksamhetsområdet.
Vidare synes det vara rationellt att ämbetet av erhållet anslag för
expenser tilldelar länsåklagaren förskott, så att han kan tillgodose åklagarexpeditionernas
och sin egen expeditions behov av medel för inköp av kontorsmateriel,
betalning av telefonavgifter o. d. Frågor om inköp av inventarier,
utbetalning av rese- och traktamentsersättningar, kostnader för städning
m. m. bör däremot handhas av ämbetet. Uppkommer behov av underhålls-
och reparationsarbeten bör länsåklagaren göra framställning därom
till vederbörande myndighet. Han bör också kontrollera inventariebeståndet.

Bland övriga administrativa uppgifter som skall ankomma på länsåklagare
anger beredningen skyldighet att på begäran avge yttranden i lagstiftningsfrågor,
i överprövningsärenden och nådeärenden samt ärenden angående
resning i brottmål och åtalsmedgivande av Kungl. Maj:t. Länsåklagare
skall liksom f. n. landsfogde biträda justitiekansler!! och riksdagens ombudsmän
med utredning samt i övrigt utföra utredningsuppdrag som lämnas
av Kungl. Maj :t eller riksåklagarämbetet. Landsfogdens nuvarande
befattning med fullföljd av talan mot hovrättsdom i brottmål samt med
frågor om utskrivning från sinnessjukhus bör överflyttas på länsåklagare.
Slutligen skall länsåklagaren befatta sig med prövning av rekryteringspersonal
och handledning av personalen i deras utbildning.

Beträffande länsåklagares funktion som utövande åklagare
finner beredningen det uppenbart, att länsåklagaren måste vidmakthålla
sin åklagarerfarenhet såväl vad avser ledning av förundersökning som utförande
av talan vid domstol. Genom att utföra talan vid domstol förskaffar
sig länsåklagaren också personlig erfarenhet av olika domstolars sätt att
handlägga brottmål.

Beredningen påpekar att omfattningen av landsfogdarnas uppgifter som
utövande åklagare bestämts bl. a. med hänsyn till den skiftande kompetensen
hos distriktsåklagare. Denna olikhet i kompetensen kvarstår efter
förstatligandet och kan antas komma att upphöra först så småningom, om
beredningens förslag till enhetliga kompetenskrav genomförs. Det finns
därför inte anledning att nu radikalt ändra målfördelningen mellan länsoch
lokalplan utan att endast göra den revision av fördelningsreglerna som
redan med nuvarande åklagarorganisation framstår som befogad. Beredningen
föreslår att länsåklagare företrädesvis skall handlägga mål i vilka
förekommer invecklade rättsfrågor, mål, som är särskilt kvalificerade med
hänsyn till talans utförande, mål som är känsliga med hänsyn till allmänna
opinionen, mål om mycket svåra brott, särskilt då brottet väckt allmän uppmärksamhet,
samt mål där enhetligheten i bedömningen är av särskild vikt.

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Beredningen understryker dock att en uppräkning av mål, som skall handläggas
av länsåklagare, inte kan bli helt invändningsfri. I betänkandet har
beredningen sammanställt en förteckning över brott (brottskatalog), bland
vilka mera regelmässigt förekommer sådana som bör utredas och prövas av
länsåklagare. De skäl som talar för att mål angående de uppräknade brotten
handläggs av länsåklagare talar inte sällan för att vissa andra mål också bör
handläggas av länsåklagare. Särskilt gäller detta mål om komplicerade förmögenhetsbrott,
bedrägeri, förskingring etc. Dylika kvalificerade mål bör
länsåklagaren överta. Det bör åligga distriktsåklagare att rapportera sådant
mål till länsåklagaren. Riksåklagaren bör i anvisningar till distriktsåklagarna
ange de brottskategorier, beträffande vilka rapportering på angivna
grunder företrädesvis bör komma i fråga, t. ex. vid kvalificerade förmögenhetsbrott
och deklarationsbrott.

Som nyss sagts innefattar den föreslagna brottskatalogen mål om brott,
som mera regelmässigt är så kvalificerade att de bör handläggas av länsåklagare.
Av de angivna brotten bör endast de kvalificerade ankomma på
länsåklagaren, medan de av de uppräknade målen som är mindre krävande
bör handläggas av distriktsåklagare. Beredningen föreslår, att länsåklagare
skall äga hänskjuta sistnämnda mål till distriktsåklagares handläggning.
För att hänskjutning till distriktsåklagare skall få ske bör inte som f. n.
krävas att målet »uppenbarligen» är mindre krävande. Enligt beredningens
mening innebär det tillräcklig begränsning att länsåklagaren får rätt att
besluta att hänskjuta målet till distriktsåklagare, när åklagaruppgiften i
målet är att anse som mindre krävande.

Även mål som återstår efter denna gallring och som alltså skall vara länsåklagarmål
bör enligt beredningen kunna delegeras till distriktsåklagare i
vissa fall. F. n. får landsfogde efter riksåklagarämbetets bestämmande förordna
distriktsåklagare att handlägga sådana mål. Förordnande får meddelas
beträffande visst mål (specialdelegation) eller tills vidare i fråga om
visst slag av mål (generell delegation). Dessa förordnandemöjligheter har,
enligt vad beredningen redovisar för åren 1960 och 1961, utnyttjats i betydande
omfattning. Beredningen föreslår att Kungl. Maj :t eller efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande riksåklagarämbetet efter omorganisationen skall äga
besluta om speciell och generell delegation. Det är enligt beredningen angeläget
att de i brottskatalogen upptagna mål, som inte på grund av att de
ansetts mindre krävande hänskjutits till distriktsåklagare, verkligen handläggs
på länsplanet. Beredningen anser därför, att speciell delegation av de
krävande målen bör förekomma endast undantagsvis och generell delegation
av sådana mål endast i utpräglade undantagsfall, när särskilda organisatoriska
eller andra skäl föreligger. Delegationen bör ske bara till kvalificerad
distriktsåklagare.

I de tre storstäderna varierar som förut framhållits statsåklagarnas befattning
med aktiva åtalsuppgifter på grund av skillnaden i omfånget av de

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

övriga arbetsuppgifter som åvilar dem. Beredningen föreslår att kammarcheferna
i dessa städer får statsåklagares ställning och att skyldighet för
överåklagarna i dessa städer att handlägga mål inte bestäms i vidare mån
än att de skall handlägga mål som från skilda synpunkter är särskilt krävande.
I övrigt hör de åtalsuppgifter, som föreslagits skola ankomma på
länsåklagare, i dessa städer fullgöras av kammarcheferna.

Regler om åtalseftergift eller om rätt att underlåta åtal efter
särskild lämplighetsprövning finns i rättegångsbalken, lagen den 19 maj
1944 om eftergift av åtal mot vissa undcråriga samt i lagen om ungdomsfängelse,
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. Eftergiftsprövning
enligt rättegångsbalken görs av den åklagare som för talan i målet, övrig
eftergiftsprövning av statsåklagare eller av den distriktsåklagare som riksåklagareämbetet
förordnat därtill. Regler om särskild åtalsprövn
i n g finns såväl i strafflagen som i specialstraffrättsliga stadganden. I allmänhet
innebär dessa regler att åtal inte får väckas såvida inte åtal finnes påkallat
från allmän synpunkt. Prövningen ankommer i regel på statsåklagare.
Vidare anses åklagare i praxis kunna besluta att inte anställa åtal, om det är
ställt utom allt tvivel, att en lagöverträdare på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan med sinnessjukdom jämställd själslig abnormitet
är straffri, och det därjämte är uppenbart, att åtal inte är påkallat från allmän
synpunkt. Beslut i sådant ärende fattas av den åklagare som enligt sin
instruktion har att föra talan i målet.

I brottsbalken har regler om särskild åtalsprövning knutits till vissa brott.
I balken upptas inte bestämmelser om på vilken åklagare prövningen skall
ankomma. Enligt balkens förarbeten bör åtalsprövningen ankomma på den
åklagare, som enligt sin instruktion har att föra talan i målet.

I beredningens betänkande erinras vidare om att förslag till lagstiftning
om införandet av brottsbalken m. m. remitterats till lagrådet den 5 juni 1963.
Enligt förslaget utvidgas möjligheterna enligt rättegångsbalken till åtalseftergift.
I lagrådsremissen uttalas, att föreskrifter om vilken åklagare
som skall verkställa eftergiftsprövningen bör ges i instruktionsväg. Beträffande
föreslagen möjlighet att efterge åtal även för brott av allvarlig
art oberoende av svårhetsgraden sägs dock, att det inte bör komma i fråga
att tillägga annan åklagare än riksåklagaren rätt att besluta om eftergift.
Även i fråga om prövning av åtalseftergift för brott, som uppenbarligen
begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
anses i remissen böra övervägas, om inte prövningen bör anförtros
riksåklagaren när det gäller mycket allvarliga brott.

1944 års åtalseftergiftslag föreslås i lagrådsremissen ersatt av en lag med
vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare.
Den eftergiftsprövning som enligt nu gällande lag ankommer på åklagare
såvitt avser de underåriga lagöverträdarna skall enligt den föreslagna

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196k

lagstiftningen i huvudsak bibehållas. Föreskrifter om vilken åklagare som
skall fatta beslut i åtalsfrågan anses böra meddelas i instruktionsväg. Det
framhålles dock som uppenbart att den prövning, varom här är fråga, måste
verkställas av kvalificerad åklagare. I princip torde prövningen böra läggas
på statsåklagarna men med möjlighet för Kungl. Maj :t eller riksåklagaren
att också uppdra sådan prövning åt särskilt kvalificerad distriktsåklagare.

Efter brottsbalkens ikraftträdande torde, framhåller beredningen vidare,
motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna om särskild åtalsprövning
jämlikt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen komma att finnas kvar.
Däremot avses bestämmelsen i ungdomsfängelselagen om särskild åtalsprövning
bli upphävd.

Vid sina överväganden om länsåklagarnas befattning med åtalseftergift
mot unga lagöverträdare konstaterar beredningen, att dylika eftergiftsprövningar
ansetts böra i princip ankomma på statsåklagarna främst pa
grund av den vikt som tillagts institutet åtalseftergift såsom kriminalpoliliskt
instrument och för att antalet prövningsinstanser skulle begränsas
och enhetlighet i bedömningen såvitt möjligt ernås. Dessa skäl finner beredningen
alltjämt äga bärkraft. Visserligen har en tämligen fast praxis vid
bedömningen av åtalseftergiftsärendena numera hunnit utbildas, men det
är uppenbart att antalet prövningsinstanser i enhetlighetens intresse även
i fortsättningen måste vara begränsat och att prövningen måste verkställas
av kvalificerade åklagare. Prövningen föreslås därför skola ske hos länsåklagare.
Möjlighet att generellt delegera prövningsrätten till kvalificerad distriktsåklagare
skall kvarstå. Delegation bör dock förekomma endast när
särskilda, organisatoriska eller andra skäl föranleder det.

Beredningen anser, att anledning saknas att ändra den nuvarande ordningen
att distriktsåklagare äger efterge åtal i fråga om bötesbrott enligt
bestämmelserna i rättegångsbalken. Om dessa bestämmelser jämkas att
avse jämväl brott beträffande vilka straffskalan innehåller såväl böter som
fängelse, bör enligt beredningens mening prövning av eftergift av åtal för
sådana brott ankomma på länsåklagarna. Beredningen anser nämligen, att
i den mån nya typer av eftergiftsprövning införs i lagstiftningen prövningen
bör förbehållas högre åklagare till dess erfarenhet vunnits av de nya bestämmelserna.
I enlighet härmed föreslår beredningen också att därest i
rättegångsbalken införs möjlighet till eftergift av åtal oberoende av brottets
svårhetsgrad, prövningen skall verkställas av riksåklagaren i de fall,
då länsåklagare och distriktsåklagare enligt det nyss sagda inte blir behöriga.

Prövningen huruvida åtal skall underlåtas mot misstänkt, vilken uppenbarligen
begått brottet under inflytande av psykisk abnormitet, bedömer
beredningen som grannlaga. Genom tillkomsten av det nya påfölj dssystemet
i brottsbalken torde prövningen bli än mer komplicerad. Beredningen
förordar alt denna prövning skall handhas av länsåklagarna.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

De i brottsbalken för vissa brott föreskrivna prövningarna, huruvida åtal
är påkallat från allmän synpunkt, torde enligt beredningen som regel bli
ganska enkla. Distriktsåklagarna har redan nu fått viss övning och erfarenhet
av diskretionär prövning av ifrågavarande slag. Betänkligheter anses
därför inte föreligga mot att den åklagare som enligt sin instruktion
skall utföra åtal i målet också får verkställa den särskilda åtalsprövningen.
Huvudparten av de särskilda åtalsprövningarna kommer då att ankomma
på distriktsåklagarna.

Särskild åtalsprövning utanför rättegångsbalkens och brottsbalkens område
skall enligt beredningens förslag — med undantag för åtalseftergiftsprövning
mot vissa unga lagöverträdare — ankomma på den åklagare som
enligt sin instruktion handlägger målet.

Vad nu sagts om prövning av åtalseftergift och särskild åtalsprövning anser
beredningen vara tillämpligt också i de tre storstäderna. Den prövning
som enligt förslaget skall förbehållas länsåklagare bör dock i storstäderna i
princip åvila kammarchef med rätt till delegation på underställd åklagare.

I fråga om fördelning av länsåklagargöromål i län där
två eller flera länsåklagare kommer att finnas föreslår beredningen, att en
skall som chef fördela göromålen. Samtliga befattningshavare bör alltså
enligt beredningens mening inneha sådana kvalifikationer att de kan fullgöra
länsåklagargöromål på eget ansvar. Emellertid bör den som är chef
personligen svara för huvudparten av de egentliga chefsfunktionerna. Ärenden
angående överprövning av underordnad åklagares beslut, disciplinärenden
samt fullföljds- och resningfrågor bör endast i undantagsfall handläggas
av annan än denne. Vad gäller funktionerna såsom utövande åklagare
bör chefen besluta i åtalsfrågor i de mer krävande målen och så långt det
är möjligt också utföra talan vid domstol. Huvudparten av brottmålen måste
emellertid fördelas mellan honom och hans medarbetare.

En från beredningens förslag i viss mån avvikande uppfattning om länsåldagarcs
uppgifter redovisas i ett särskilt yttrande av tre av de
experter som biträtt beredningen, nämligen t. f. byråchefen Mats Börjesson,
byråchefen Sigvard Herrlin och biträdande landsfogden K. G. Olsson. Enligt
deras mening skapas genom de föreslagna kompetenskraven för distriktsåklagare
och den nya lokala åklagarorganisationen förutsättningar för att
alla slags brottmål kan handläggas av distriktsåklagare. Även om ännu större
åklagardistrikt än de föreslagna varit önskvärda och oavsett att utstationering
av åklagare i åtskilliga fall innebär onödig försvagning av organisationen
anses i yttrandet den föreslagna åklagarorganisationen kunna beräknas
organisatoriskt och personellt få sådan styrka, att i princip alla slag av mål
kan handläggas tillfredsställande på lokalplanet. Eftersom högre instans
inom åklagarväsendet inte generellt bör förbehållas åklagar uppgifter, som
kan anförtros lägre instans, bör länsåklagares åtalsfunktioner begränsas
snävare till de mest kvalificerade målen än vad beredningens förslag innebär.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Sådan begränsning synes lämplig också av det skälet att den möjliggör, inte
minst i övergångsskedet, önskvärd aktivering av länsåklagarnas lednings- och
tillsynsverksamhet. I yttrandet förordas, att lednings- och tillsynsfunktionerna
skall vara länsåklagares huvuduppgifter samt att administrativa och kamerala
uppgifter skall ankomma på honom i stort sett enligt vad beredningen
föreslagit. Atalseftergiftsprövning och särskild åtalsprövning skall i princip
anförtros distriktsåklagare, i första hand chef för åklagarmyndighet. Länsåklagare
anses böra fungera som utövande åklagare i mål, i vilka förekommer
invecklade rättsfrågor, mål som med hänsyn till talans utförande är särskilt
kvalificerade, mål som är känsliga med hänsyn till allmänna opinionen samt
mål angående mvcket svåra brott som väckt allmän uppmärksamhet. Med
denna utgångspunkt hävdas i yttrandet, att länsåklagare obligatoriskt skall
handlägga dels mål om brott mot rikets säkerhet och om högmålsbrott, dels
mål om ämbetsbrott, dock med delegationsrätt beträffande mal i
åklagaruppgiften uppenbarligen är att anse som mindre krävande. I övrigt
skall länsåklagare handlägga mål, som av olika skäl är särskilt krävande
samt mål angående svårare brott, som väckt allmän uppmärksamhet. För
att länsåklagare skall få kännedom om dylika mål förordas, att distiiktsåklagare
åläggs att rapportera förekomsten av vissa mål till länsåklagare.
Rapportskyldigheten anses skola omfatta dels alla mål om vissa brottstyper,
angivna i en brottskatalog som väsentligen överensstämmer med den
av beredningen föreslagna, dels mål om andra brott, när det finns anledning
att anta att gärningen blir svårbedömbar från rättsliga synpunkter eller
att utredningen om brottet blir särskilt omfattande. Rapporteringen anses
i yttrandet kunna ske formlöst.

Länsåklagares verksamhetsområde

I enlighet med sina direktiv har beredningen ansett sig böra gå in på
frågan om bildande av regionala åklagardistrikt, som inte sammanfaller
med län, allenast i de fall då tvekan uppkommit huruvida visst län kan
antas ge tillräckligt arbetsunderlag för regional åklagare eller särskilda
skäl eljest föranleder det.

Beredningen finner det önskvärt att regionala aklagardistrikt så langt
möjligt får likvärdigt arbetsunderlag, så att organisationen kan göras lika
i områdena. De nuvarande länen ger betydande variationer i arbetsunderlaget.
Sådana variationer ger sig till känna icke endast vad åldagarverksamheten
beträffar utan inom åtskilliga av länsförvaltningens grenar. De problem,
som hänger samman härmed, kan förväntas fa sin lösning sedan pågående
utredningar om länsindelningen slutförts. De bärkraftiga län, som
man numera eftersträvar, antar beredningen komma alt utgöra områden, till
vilka eu lämplig regional åklagarorganisation med fördel kan knytas. Detta
bör enligt beredningens mening leda till att länen tills vidare bibehålls som
områden för regional åklagarverksamhet. Beredningen tillägger, att den fun -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

nit det \aia av vikt, särskilt under en övergångstid efter reformens genomförande,
att nära samarbete upprätthålls mellan länspolischef och länsåklagare.
Detta samarbete torde bäst kunna ernås, därest verksamhetsområdena
för de regionala polis- och åklagarorganisationerna sammanfaller.

Beredningen påpekar dock att länet inte kan behållas såsom verksamhetsområde
för regional åklagare, om arbetsunderlaget inte är tillräckligt
ens för eu länsåklagare. Med ledning av landsfogdarnas arbetsuppgifter
som statsåklagare de senare åren och efter bedömning av arbetsuppgifternas
omfattning efter reformen med den arbetsfördelning mellan regionalplan
och lokalplan, som beredningen föreslagit, har beredningen funnit, att
länen som regionala åklagardistrikt erbjuder tillräckliga arbetsuppgifter
för en länsåklagare utom i Gotlands och Kronobergs län. I vartdera av dessa
län skall, enligt beredningens förslag, finnas endast en åklagarmyndighet.
Beredningen anser det uppenbart att arbetsunderlag inte kommer att finnas
tör en länsåklagare i dessa län och har därför undersökt möjligheten att
under en gemensam länsåklagarorganisation sammanföra ettvart av Gotlands
län och Kronobergs län med annat län. Några organisatoriska eller
andra hinder för en sådan ordning har beredningen inte kunnat finna. Vad
Gotlands län beträffar anser beredningen att det särskilt från kommunikationssynpunkt
är lämpligast, att Stockholms och Gotlands län får gemensam
länsåklagarorganisation. Kronobergs län bör lämpligen förenas med
Blekinge län till ett länsåklagardistrikt.

Beredningen föreslår dessutom att Jämtlands län får gemensam länsåklagarorganisation
med Västernorrlands län. Som skäl härför anför beredningen,
att Jämtlands län enligt beredningens förslag skall bilda endast
ett åklagardistrikt med Östersund som centralort och en åklagare utposterad
i Sveg. Det kan i och för sig antas att en länsåklagare i Jämtlands län
skulle få tillräckliga arbetsuppgifter som utövande åklagare men däremot
mycket begränsade lednings- och tillsynsuppgifter samt administrativa
uPPgiHer- Hinder anses inte föreligga att länsåklagare i Västernorrlands
län med stationeringsort i Härnösand handhar länsåklagaruppgifterna också
i Jämtlands län.

Enligt beredningens förslag skall riket alltså indelas i 21 länsåklagardistrikt.
Dessutom föreslår beredningen, som framgått av det föregående,
att städerna Stockholm, Göteborg och Malmö bildar egna regionala åklagardistrikt.

Även i fråga om länsåklagares verksamhetsområde redovisas i det förut
nämnda särskilda yttrandet av Börjesson, Herrlin och Olsson
annan uppfattning än beredningens. Med den i yttrandet förordade bestämningen
av länsåklagares uppgifter anses området för hans verksamhet böra
vara större än länet och utgöras av två eller flera län. För att åstadkomma
såvitt möjligt likvärdigt och i övrigt lämpligt arbetsunderlag för länsåklagarna
förordas eu indelning av riket i 12 regioner, omfattande två eller i

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

vissa fall tre län. Den omständigheten att utredning f. n. pågår om en länsindelningsreform
bör enligt yttrandet inte utgöra avgörande hinder mot
att skapa större verksamhetsområden än län för länsåklagare, särskilt som
länsstyrelsernas befattning med åklagarväsendet föreslås upphöra vid genomförandet
av åklagarreformen. Slutligen tramhålls i yttrandet, att vissa
övergångssvårigheter uppstår vid den nu förestående omorganisationen liksom
vid varje omorganisation av jämförlig omfattning. Den nya organisationen
anses emellertid inte böra avpassas med särskild hänsyn till ett övergångsskede
utan när så kan ske ges den utformning som är lämplig på lång
sikt.

Riksåklagarämbetets organisation

Beredningen erinrar inledningsvis om vad den i samband med frågan
om länsåklagares arbetsuppgifter anfört rörande överflyttning från länsstyrelserna
och andra myndigheter till länsåklagarna och riksåklagarämbetet
av personaladministration, ekonomisk förvaltning m. m. inom åklagarorganisationen.
Det är enligt beredningens uppfattning tydligt att omorganisationen
kommer att medföra att riksåklagarämbetet kommer att få
administrativa och kamerala uppgifter i helt annan omfattning än f. n. Till
belysning härav anför beredningen att, medan ämbetet nu handhar administrationen
för sammanlagt omkring 250 befattningshavare och kamerala
göromål i huvudsak endast i fråga om ämbetets egen personal, denna verksamhet
efter den 1 januari 1965 kommer att avse omkring 1 000 befattningshavare.
Därutöver framhålls, att ämbetets lednings- och tillsynsverksamhet
måste intensifieras i samband med omorganisationen av åklagarväsendet
och att den nya organisationen under lång tid kommer att kräva oavlåtlig
uppmärksamhet från ämbetets sida.

På grund av den stora ökning av administrativa och kamerala ärenden,
som inträder vid omorganisationen, anser beredningen det inte möjligt att
som nu lägga ansvaret för samtliga dessa ärenden hos en byråchef. För att
verksamheten skall fungera rationellt bör den uppdelas på två byråer, en
tillsynsbyrå för tillsyns- och organisatoriska ärenden in. in. och en kanslibyrå,
uppdelad på en personalsektion och en kameralsektion. Tillsynsbyrån
skall biträda vid ämbetets inspektioner samt handlägga ärenden, som
hänger samman med tillsynen över åklagarväsendet, bl. a. sådana överprövningsärenden,
som inte väsentligen avser prövning av lägre åklagares beslut
i åtalsfråga. Vidare skall byrån följa utvecklingen inom det omorganiserade
åklagarväsendet samt handha rationaliseringsärenden, granskning
av statsåklagarnas redovisningar rörande åtalsverksamheten samt remissärenden
angående organisatoriska frågor, instruktioner, arbetsordningal
och dylikt ävensom vissa remisser i lagfrågor. På kanslihyråns personalsektion
skall handläggas ärenden rörande rekrytering av aspiranter till åklagarbanan
och deras utbildning, personalvårdsärenden, ärenden angående
7* — Bihang till riksdagens protokoll WC>4. 1 samt. Nr 100

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196 i

tillsättning av tjänster och avsked, besvärsärenden, ärenden rörande tjänstledigheter
och förordnanden, ärenden om bisysslor samt registreringsärenden
rörande åklagare och aspirantpersonal. Sektionen skall också föra
tjänstematriklar för ämbetets personal och under ämbetet sorterande åklagarpersonal,
eventuellt även beträffande biträdespersonalen inom åklagarväsendet.
Kameralsektionen skall ha hand om petitaärenden, disposition av
anslag till åklagarväsendet, löneärenden, bokföring, granskning av reseräkningar
och annan kontroll m. m.

Polisberedningen erinrar vidare om att riksåklagaren i princip är ensam
beslutande i de till ämbetet hörande ärendena men att han äger med viss
begränsning delegera sin beslutanderätt på i första hand byråchef. Ett mycket
stort antal av ämbetets ärenden är, uttalar beredningen, av invecklad och
svårbedömbar beskaffenhet. Ärendena är i betydande omfattning av fatalienatur
och måste alltså handläggas skyndsamt. Åtskilliga ärenden, t. ex. fullfölj
dsärenden, yttranden till högsta domstolen i revisionsmål och remissyttranden
i lagstiftningsärenden, är av den beskaffenhet att riksåklagaren
personligen måste ägna dem avsevärd tid. Även om den förestående omorganisationen
av åklagarväsendet inte i och för sig väntas inverka på omfattningen
av de arbetsuppgifter, som ankommer på riksåklagaren i fråga om
åtalsärenden, medför de väsentligt vidgade uppgifter, som tillförs ämbetet
såsom chefsmyndighet beträffande tillsyn, administration och ekonomisk
förvaltning, att riksåklagaren personligen måste ta befattning med ett större
antal ärenden än i dagens läge. Oaktat riksåklagaren begagnar sig av sin
delegationsrätt i stor omfattning, är hans arbetsuppgifter så avsevärda att
de knappast kan ökas utan men för hans lednings- och tillsynsfunktion.

Mot denna bakgrund har beredningen undersökt möjligheterna att avlasta
riksåklagaren arbetsuppgifter. Beredningen konstaterar inledningsvis,
att handläggning av fullföljds- och resningsärenden enligt lag ankommer
på riksåklagaren som högste åklagare i riket. Ändring av dessa bestämmelser
anses inte böra komma i fråga. Riksåklagaren bör personligen avgöra
även åtskilliga andra ärenden som nu handläggs på åtalssidan. Avgivandet
av genmälen bör dock liksom f. n. kunna överlåtas på byråchef hos ämbetet
i övervägande antalet fall. Vad angår överprövningsärenden hänförs till
denna ärendesgrupp vanligen klagomål över att åtal inte anställts, begäran
att väckt åtal skall nedläggas samt klagomål över åklagares beslut eller
annan åtgärd under förundersökning eller eljest felaktigt förfarande från
åklagares eller utredningspersonals sida. Enär lagreglerad besvärsordning i
fråga om åklagares beslut inte finns, betraktas granskningen av överprövningsärendena
närmast som ett utflöde av ämbetets tillsyn över åklagarnas
tjänsteutövning. Beredningen anser att överprövningsärenden, som
har direkt samband med tillsynsverksamheten, bör handläggas på tillsynsbyrån.
Någon minskning av arbetsbördan för riksåklagaren personligen kan
enligt beredningens mening inte lämpligen nås genom ändrad ordning för

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

handläggning av de överprövningsärenden, som även framdeles skall handläggas
på åklagarsidan.

Den nödvändiga avlastningen av arbetsuppgifter finner beredningen kunna
beredas riksåklagaren genom att ämbetets administrativa och kamerala verksamhet
organiseras så, att riksåklagaren personligen inte behöver ägna sig
åt andra dylika ärenden än dem som från principiell synpunkt eller eljest
är särskilt betydelsefulla. För att avlastning av arbetsuppgifter från riksåklagaren
personligen skall vinnas, måste emellertid även väsentliga uppgifter
kunna delegeras. Beredningen anser att så kan ske om riksåklagaren biträds
av eu administrativ chef med sådan ställning att dylika uppgifter kan
uppdras åt honom, bl. a. att förrätta inspektioner hos underställda åklagare,
avgöra anmärkningsärenden och överprövningsärenden rörande åklagare, avge
remissyttranden m. m. På denne befattningshavare, som i praktiken kommer
att fungera som administrativ souschef, bör ankomma att närmast under
riksåklagaren leda och samordna den administrativa och kamerala verksamheten,
som bör föras samman till en administrativ avdelning, samt att enligt
riksåklagarens bestämmande meddela beslut i andra hithörande ärenden än
sådana som är av den vikt att de bör förbehållas riksåklagaren personligen.
Eftersom principfrågor och andra särskilt betydelsefulla ärenden bör förbehållas
riksåklagaren, kan den föreslagna organisatoriska lösningen enligt
beredningens mening inte anses rubba riksåklagarens ställning som chef
för åklagarväsendet. Med denna organisation kan beslut i mycket vid omfattning
meddelas av chefen för den administrativa avdelningen, i vissa ärenden
eller ärendegrupper av byråchef eller byrådirektör. I vilken mån beslutanderätt
skall uppdras åt underställda befattningshavare torde riksåklagaren
böra bestämma genom särskilda föreskrifter, som med stöd av instruktion
meddelas i arbetsordning eller eljest.

Arten av de arbetsuppgifter som skall ankomma på den föreslagna administrativa
avdelningen gör det enligt beredningens mening nödvändigt, att
avdelningen tillförs åklagarutbildade befattningshavare i chefsställning. Genom
att så sker bör riksåklagaren kunna vid behov uppdra åt chefen för den
administrativa avdelningen att meddela beslut även i visst eller vässa ärenden,
som är att hänföra till åtalsärenden i egentlig mening.

Personalbehov

Polisberedningen redovisar först sina bedömningar av personalfrågorna
på lokal- och länsplanen med undantag för storstäderna, som behandlas för
sig.

Till utgångspunkt för beräkning av behovet av distriktsåklagare
har beredningen tagit det antal årsarbetskrafter som gått åt för åklagarverksamhet
före omorganisationen. Beredningen framhåller emellertid
att insatsen för åklagaruppgifter är svår att beräkna för åklagare med kom -

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

binerade tjänster, dvs. landsfiskalerna och ett antal stadsfiskalstjänster. I
detta hänseende har beredningen tagit hänsyn till den uppskattning som befattningshavarna
själva gjort beträffande förhållandena 1960 och som redovisats
av 1957 års polisutredning. Givetvis har därefter inträffade förändringar
beaktats. Vidare har viss om ock ringa ledning erhållits av landsfiskalernas
årliga arbetsredogörelser. Befolkningstalen i distrikten har tagits med i bilden.
Den mest objektiva grunden för bedömningarna har beredningen emellertid
ansett sig finna genom jämförelser med städer, i vilka åklagarverksamheten
redan f.n. är renodlad och bedrivs av flera åklagare. Beträffande
dessa städer utom storstäderna har för ettvart av åren 1961 och 1962 folkmängden,
antalet polisanmälda brott, åtalade personer och utfärdade strafförelägganden
satts i relation till det antal åklagare, som faktiskt gått åt för
arbetsuppgifterna. De genomsnittstal, som erhållits, har sedermera ställts
i relation till motsvarande uppgifter för de föreslagna åklagardistrikten. Arbetsinsatsen
per åklagare blir visserligen i regel lägre i de nya distrikten än
i de nuvarande stadsfiskalsstäderna. Sålunda blir inställelserna i rätten mer
tidskrävande till följd av domsagosplittringen, större ytvidd på distrikten
sinkar åklagarna vid resor som kan bli nödvändiga under förundersökningen
m. m. Men jämförelserna har möjliggjort en relativt säker uppskattning av
åklagarbehovet.

Beredningen finner det angeläget alt den nya distriktsåklagarkåren inte
från början blir underdimensionerad, särskilt som en effektivering av polisväsendet
kan förutses medföra ökade arbetsuppgifter för åklagarna. Åklagarna
i riket anses dessutom f. n. ha pressande arbetsförhållanden. Vid övergången
till en ny och oprövad organisation måste man emellertid enligt beredningens
mening gå fram med försiktighet vid inrättande av fasta tjänster.
I avvaktan på erfarenhet av distriktsåklagarnas förmåga att klara sina renodlade
arbetsuppgifter och till dess organisationen vunnit stadga förordar
beredningen att man i stället håller relativt stor förstärkningsorganisation
för att bemästra ofrånkomliga ojämnheter i arbetsbelastningen.

Beredningens överväganden i fråga om erforderligt antal fasta åklagartjänster
har resulterat i att beredningen föreslår att 300 distriktsåklagartjänster
inrättas i hela riket, bortsett från Stockholm, Göteborg och Malmö.

Vad gäller behovet av kontorspersonal hos distriktsåklagarna
erinrar polisberedningen om att frågan därom utretts senast
1957 av 1956 års landsfiskalsbiträdesutredning, som bl. a. förtecknade de
uppgifter vilka enligt utredningen borde ligga på biträdespersonal. Polisberedningen
har gått igenom dessa uppgifter och i vissa hänseenden kompletterat
utredningens förteckning såvitt rör uppgifter som har samband med
åklagarverksamheten. I uppgifterna ingår bl. a., förutom rent utskriftsarbete,
att föra behövliga diarier och register, att lägga upp akter, rekvirera erforderliga
uppgifter från olika register m. m., att ombesörja lottning av mål,
att sätta upp strafförelägganden, att ombesörja allehanda expeditioner och

Kungl. Afaj. ts proposition nr JOO år 1961 205

underrättelser samt att handha skilda ekonomiska uppgifter, bl. a. stämpelkassa.

Underlag för beräkning av personalbehovet för dessa uppgifter ger endast
förhållandena vid stadsfiskalskontor med renodlade åklagaruppgifter, anför
beredningen. Försök att vid övriga åklagarkontor uppskatta biträdespersonalens
arbetsinsatser för åklagarverksamheten gjordes på begäran av 1957
års polisutredning såvitt avsåg 1960. Med ledning av dessa uppskattningar
samt antalet biträden på renodlade stadsfiskalskontor bedömdes totala antalet
årsarbetskrafter till 527, vartill kommer de ambulerande 44 kanslibiträdena,
som till cirka 25 procent antas ha fullgjort åklagargöromål. Sammanlagt
skulle antalet årsarbetskrafter för biträdesgöromål alltså f. n. vara
ungefär 337.

Vidare upplyser beredningen att arbetsinsatsen av landsfiskaler och stadsfiskaler
för åklagargöromål uppskattades på motsvarande sätt för 1960 till
334. Relationen mellan fiskalernas åklagarinsats och biträdesbehovet synes
alltså vara ett biträde per åklagare. Biträdesbehovet på de renodlade åklagarkontoren
har enligt beredningen varit större. Mot cirka 40 åklagare svarar
här cirka 55 biträden, dvs. biträdeskadern har varit minst 25 procent större
än åklagarkadern. Den större biträdesåtgången på de renodlade stadsfiskalskontoren
anser beredningen delvis kunna förklaras av att arbetsuppgifternas
sammansättning i de stora städer det bär är fråga om varit annan och för
kontorspersonalen drygare än för åklagarkontoren i gemen. Sannolikt är
emellertid skillnaden endast skenbar. Åtskilligt av det arbete, som på nämnda
stadsfiskalskontor utförts av kontorspersonal har på landsfiskalskontoren
utförts av personal under utbildning i landsfiskalskarriären.

Biträdesbehovet för åklagarmyndigheterna på lokalplanet kan enligt beredningens
mening uppskattas till minst 125 procent av antalet åklagare eller
omkring 375 arbetskrafter. Beredningen finner inte anledning anta annat
än att arbetsbelastningen på biträdessidan ökar i relation till åklagarnas arbetsmängd.
Åklagarmyndigheterna bör därför tillföras biträdespersonal till
ett antal, som med minst 25 procent överstiger antalet åklagare.

Trots att beredningen vid uppskattningen av antalet åklagare i distrikten
sökt fastställa detta så att det så nära som möjligt motsvarar det väntade
behovet, räknar beredningen med att arbetsmängden per åklagare kan variera
ganska starkt. Vid tilldelningen av biträdespersonal måste hänsyn tas 1 ill
dessa faktorer. Distrikt med lika antal åklagare kan därför ofta få olika antal
biträden. Beredningen har ansett sig kunna utgå från att nödiga justeringar
i regel kommer att ske uppåt. I avvaktan på erfarenheter av den nya
organisationens verksamhet torde förstärkningsbebov få tillgodoses med
hjälp av särskilda medel. Sådana medel måste under alla förhållanden stå
till förfogande för vikariatsbehov.

Beredningen understryker vikten av att åklagarutbildad personal inte belastas
med uppgifter, som kan anförtros lägre befattningshavare. Alldeles sär -

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

skilt gäller detta om beredningens förslag att höja de formella kompetenskraven
för åklagare genomförs. I anslutning härtill har beredningen övervägt
att föreslå införande i åklagarorganisationen av en mellangradstjänst
av kanslisttyp för avgöranden i vissa ärenden och för föredragning. Beredningen
har emellertid funnit avgörande skäl tala mot att man nu inför sådana
tjänster. Endast i de större distrikten skulle underlag finnas för fasta
kanslisttjänster. I mindre distrikt skulle biträdesuppgifter av skilda slag
få åläggas kanslisten för att bereda honom full sysselsättning. En lösning
vore att i dessa distrikt ha kanslister i befordringsgången, vilka sedan kunde
påräkna fast tjänst i större distrikt eller eventuellt hos länsåklagare. Värdet
av alt ha tillgång till en kanslist minskas emellertid väsentligt om befattningshavaren
efter en upplärningstid lämnar myndigheten. Beredningen anser
att kanslisttjänster tills vidare inte bör inrättas vid åklagarmyndigheterna
på lokalplanet. Frågan bör emellertid inte anses definitivt avförd från
dagordningen.

Avlastning av arbetsuppgifter från åklagarna anser beredningen emellertid
i betydande grad kunna åstadkommas genom att kvalificerade biträden
ställs till åklagarnas förfogande. I första hand bör de administrativa
uppgifterna i största möjliga utsträckning avlastas åklagarna. Förordnande
att utfärda strafföreläggande bör inte meddelas kontorspersonal.
Men upprättande av förslag till föreläggande, upptagande författningsrum
och böter samt annan påföljd, torde enligt beredningen kunna uppdras
åt biträden, varvid åklagarens befattning med ärendet inskränks till kontroll
och underskrift. Ansvaret för att straffregister och körkortsregister
samt myndigheter av olika slag aviseras om att strafföreläggande godkänts
bör åvila biträde på eget ansvar. Bevis till utmätningsmannen att utfärdat
strafföreläggande godkänts bör vidare kunna läggas på biträden. I andra
enklare brottmål bör utkast till stämningsansökningar kunna upprättas
av biträdespersonal, som lämpligen kan handha också fördelningen av mål
på olika åklagare i enlighet med fastställda normer.

Med den föreslagna distriktsindelningen anser beredningen att åklagarmyndigheterna
kommer att bli så bärkraftiga enheter, att intet torde stå
att vinna med gemensa in in a kanslier för polis- och åklagarmyndigheterna.
Beredningen hänvisar därvidlag till vad beredningen anfört
angående den lokala polisorganisationen. Även de utstationerade åklagarna
torde enligt beredningen ge sysselsättning åt ett biträde. Erfordras
vid arbetstoppar eller eljest förstärkning som inte kan tillhandahållas
inom åklagarmyndigheten synes det dock önskvärt att hjälp tillhandahålls
ur polismyndighetens biträdeskader. Beredningen utgår från att denna
fråga kan lösas genom överenskommelse mellan åklagaren och polischefen
på orten.

Till grund för beräkning av behovet av länsåklagare har beredningen
lagt uppskattningar som landsfogdarna gjort av sina åklagar -

207

Kungi. Mcij:ts proposition nr 100 år 196b

uppgifter 1961 och 1963. Uppskattningarna visar för normalförhållanden
behov av 34,8 årsarbetskrafter 1961 och 33,86 årsarbetskrafter 1963. Varje
år uppkommer dessutom för åklagarverksamheten på länsplanet extra arbetskraftsbehov
särskilt vad avser omfattande och invecklade åtalsärenden.
Härom anför beredningen.

En genomgång av det hos riksåklagarämbetet förda registret över landsfogdarnas
tjänstledigheter utvisar att partiella tjänstledigheter av Kungl.
Maj :t eller av riksåklagarämbetet beviljats landsfogdarna under sammanlagt
3 968 dagar under åren 1954—1958, d. v. s. i genomsnitt 793 dagar varje
år under femårsperioden. Detta innebär, att för handläggning av stora ärenden
inom landsfogdeorganisationen åtgått drygt två extra arbetskrafter
med landsfogdes ställning per år under den nämnda femårsperioden. Vid
denna beräkning har hänsyn icke tagits till de talrika fall, då landsfogdar
erhållit befrielse från handläggning av stora åtalsärenden genom att extra
åklagare förordnats att handha dessa ärenden. Nagon statistisk redogörelse
för den tid dessa extra åklagare använt för sin handläggning av vidlyftiga
åtalsärenden, som eljest skolat ankomma på befattningshavare inom landsfogdeorganisationen,
''kan icke framläggas. Verkställda överslagsberäkningar
utvisar emellertid, att extra åklagare under tiden 1954—1958 tagits i anspråk
i sådan omfattning att 1—2 extra åklagare kan sägas ha tjänstgjort
året om. För handläggning av vidlyftiga åtalsärenden inom landsfogdeorganisationen
har sålunda under tiden 1954—1958 åtgått extra arbetskraft
i sådan utsträckning att det motsvarar 3—4 befattningshavare i full tjänstgöring
året runt under femårsperioden. Åren 1959—1960 beviljades landsfogdarna
partiella tjänstledigheter under sammanlagt 1 716 dagar, d. v. s.
i genomsnitt under 858 dagar per år. Behovet av extra åklagare var under
dessa år i huvudsak detsamma som tidigare.

Beredningen har sammanställt en råd statistiska uppgifter rörande landsfogdarnas
verksamhet som åklagare under 1960 och 1961 samt i vissa hänseenden
jämväl för 1962. Materialet, som redovisas i betänkande nr 8, utvisar
bl. a., att landsfogdarna handlagt 2 375 åtalsärenden 1960 och 2 463
sådana ärenden 1961. Av dessa delegerades 629 respektive 454 ärenden till
distriktsåklagare, varjämte förordnande meddelades distriktåklagare att
handlägga visst ärende i 629 respektive 454 fall. Dessutom ägde delegation
av landsfogdemål rum på grund av generella förordnanden till distriktsåklagarna
i drygt ett tiotal städer. I övrigt redovisas bl. a. att antalet från
distriktsåklagare övertagna mål 1961 utgjorde 207, antalet överprövningar
samma år 215 samt antalet åtalseftergifter och särskilda åtalsprövningar
13 572.

I anslutning till redovisningen av det insamlade arbetsstatistiska materialet
framhåller beredningen att länsåklagarnas uppgifter kommer att till art
och omfattning skilja sig från dem som nu vilar på landsfogdarna såsom
statsåklagare. Ä ena sidan tillförs länsåklagarna uppgifter bl. a. genom
att tillsyns- och ledningsverksamheten förutsätts bli intensifierad, genom
att länsåklagarna får vidgade administrativa och kamerala uppgifter, genom
att möjligheterna till generell delegation av åtals- och eftergiftsprövningar

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

inskränks och genom att en del nya eftergiftsprövningar tillkommer. Å
andra sidan föreslår beredningen inskränkning av katalogen över mål, som
skall handläggas på länsplanet, och överförande av åtskilliga särskilda
åtalsprövningar till lokalplanet.

Beredningen understryker att den nya åklagarorganisationens funktionsduglighet
helt allmänt förutsätter en i förhållande till nuläget intensifierad
verksamhet från de regionala åklagarnas sida. Med hänsyn härtill och till
väntad ökning av åtskilliga krävande göromål finner beredningen det angeläget
att länsåklagarorganisationen från början får sådan uppbyggnad att
den är i stånd att på rätt sätt fullgöra sina uppgifter. Särskilt viktigt är att
länsåklagargöromål handläggs av erfaren, kvalificerad åklagarpersonal.
Yngre, mindre rutinerade åklagare bör inte såsom vikarie- och förstärkningspersonal
föras till länsåklagarorganisationen för att där fullgöra vad som
ankommer på länsåklagare.

På grundval av dessa överväganden bedömer beredningen att minst 45
länsåklagare krävs för åklagarverksamheten på länsplanet. Beredningen
befarar att detta antal är för lågt men anser, att försiktighet bör iakttas med
att inrätta ytterligare länsåklagartjänster tills erfarenheter vunnits om
den nya organisationen.

Förslaget leder enligt vad beredningen anför till att det i tre län kommer
att finnas endast en länsåklagare, något som bedöms vara olyckligt av
samma skäl som förut angivits vad avser enmansdistrikt på lokalplanet.
Visserligen finns möjlighet att bevilja partiella ledigheter i särskilda fall
eller under vissa tidsperioder, varvid kvalificerad distriktsåklagare kan
förordnas att fullgöra länsåklagaruppgifter. Emellertid medför en sådan
anordning, om den blir vanlig, den nackdelen att distriktsåklagaren blir
splittrad pa länsåklagar- och distriktsåklagaruppgifter och måhända inte
kan ägna den lokala åklarmyndigheten erforderlig tid och intresse. Möjlighet
finns vidare att inrätta åklagartjänster, vilkas innehavare blir skyldiga
att biträda länsåklagare i flera län. Ett sådant arrangemang bereder
emellertid inte länsåklagaren den kontinuerliga hjälp som kan vara påkallad.

Enligt beredningens förslag skall behovet av medhjälpare åt ifrågavarande
tre länsåklagare övergångsvis tillgodoses genom att partiell ledighet
beviljas vid behov och genom att vikarie- och förstärkningsorganisationen
i berörda län tillförs så många befattningshavare att en av dem regelmässigt
kan biträda länsåklagaren med föredragning av ärenden, rättsutredningar
o. d.

Fr. o. in. den 1 juli 1962 inrättades en extra ordinarie landsfogdetjänst.
Befattningshavaren är stationerad i Stockholm men är skyldig att motta
förordnanden som extra åklagare i hela riket. Tjänsten tillkom för att tillgodose
behovet av åklagare för särskilt sådana mer tidskrävande och kvalificerade
åklagaruppgifter som ofta berör flera åklagardistrikt och län. Be -

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

redningen anser att behov av åtminstone en sådan åklagare kominer att
kvarstå även efter åklagarreformen. Den inrättade befattningen bör därför
behållas tills närmare erfarenhet vunnits beträffande den nya åklagarorganisationens
möjligheter att bemästra åklagaruppgifter som det här är
fråga om.

I det särskilda yttrande, som redovisats i det föregående, anförs
att det i princip behövs två länsåklagare i var och en av de i yttrandet förordade
regionerna. Vilken inverkan den i yttrandet rekommenderade organisationen
på länsplanet skulle få på bl. a. personalbehovet inom de lokala
åklagardistrikten har inte angivits.

Beträffande arbetsuppgifterna för kontorspersonal hos länsåklagare
hänvisar beredningen i huvudsak till vad som anförts om
arbetsuppgifterna för kontorspersonal på lokalplanet. Hos länsåklagare tillkommer
enligt beredningen en del väsentliga arbetsuppgifter. Sålunda kräver
åtalseftergiftsärendena betydande arbetsinsats i fråga om diarieföring,
utskrift, statistik, expediering till skilda myndigheter samt bevakning av
delgivningsförfarandet. I den nya organisationen tillkommer även åtskilliga
personaladministrativa och kamerala uppgifter. Det bör ankomma på biträdespersonalen
att i dessa frågor hålla kontakten med distriktsåklagarkontoren
och riksåklagarämbetets kamerala sektion, att inhämta upplysningar
i ärendena samt att i övrigt förbereda och föredra dem för länsåklagaren.
Göromålen bedöms som grannlaga och de kräver författningskännedom.
Länsåklagarna bör därför få kvalificerad biträdeshjälp som kan anförtros
huvudparten av det löpande personaladministrativa och kamerala
arbetet. Behovet av kontorspersonal finner beredningen svårt att uppskatta
tillförlitligt. Med hänsyn till personaltillgången i nuläget på landsfogdeexpeditionerna
— 38 befattningshavare i kontorskarriären — och den arbetsbelastning
som beräknas inträda efter reformen föreslår beredningen att
länsåklagarexpeditionerna tillförs 41 befattningshavare i kontorskarriären.
Beredningen tillägger att en tids erfarenhet av verksamheten måste vinnas
innan en mer exakt bedömning av biträdesbchovet på länsåklagarexpeditionerna
kan ske. Det föreslagna antalet biträden måste ses som ett minimum.
Därutöver föreslås att medel ställs till riksåklagarämbetets förfogande
för att tillgodose behovet av extra skrivhjälp. När biträdesbehovet
kan bedömas närmare bör ämbetet avge förslag till erforderliga ändringar
i personalstaterna.

De tre storstäderna skall som förut sagts liksom hittills undantas
från länsåklagares verksamhetsområde. Inom dessa städers åklagarmyndigheter
skall alltså även framdeles fullgöras också de uppgifter som
i landet i övrigt ankommer på regional åklagare.

För Göteborgs och Malmös vidkommande anför beredningen att dessa
åklagarmyndigheter kommer all tillföras uppgifter genom att vissa områden
enligt beredningens förslag skall läggas till de nuvarande åklagar -

210

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

distrikten. Göteborgs åklagardistrikt skall enligt förslaget ökas med områden
med en folkmängd av omkring 40 000 personer och Malmö åklagardistrikt
med områden som har cirka 20 000 invånare. Dessa utvidgningar
motiverar enligt beredningen att antalet åklagare ökas i Göteborg med två
och i Malmö med en. Trots att dessa beräkningar anses mycket försiktiga,
vill beredningen inte f. n. föreslå större personalökning.

Den föreslagna ökningen av antalet åklagare i Göteborg och Malmö leder
till mots\ arande ökning av biträdeskadern, som av denna anledning föreslås
skola tillföras i Göteborg två och i Malmö en befattningshavare. Ytterligare
ökning av denna kader anses påkallad på grund av ökade arbetsuppgifter
till följd av åklagarväsendets förstatligande. Merarbetet hänför sig enligt
beredningen främst till administrativa uppgifter i samband med tjänstetillsättningar
av inte rättsbildad personal och förvaltningen av expensinedel,
bl. a. räkningskontroll, bokföring och bokslut. För dessa uppgifter föreslås
envar av åklagarmyndigheterna i Göteborg och Malmö skola tillföras
en befattningshavare. Att denne måhända inte — i vart fall inte i Malmö —
får full arbetsbörda enbart med nytillkommande administrativa och kamerala
uppgifter har beredningen beaktat vid beräkning av det behov av ytterligare
kontorspersonal, som följer av ökningen av åldagardistriktens
storlek.

I det föregående har redovisats av beredningen föreslagna ändringar i
organisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm. I anslutning härtill
framhåller beredningen, att omfattningen av administrativa statsåklagargöromål
numera blivit så stor att göromålen inte kan bemästras av statsåklagaren
ensam. För 1962 uppgick antalet administrativa ärenden — personaladministrativa
ärenden oräknade — till i runt tal 600, av vilka 90 avsåg
överprövning av åklagares beslut och 335 yttranden i utskrivningsärenden,
nådeärenden m. in. Lättnad i statsåklagarens arbetsbörda skulle i och för sig
kunna åstadkommas genom att överföra ärenden på kammarcheferna.
Tillskottet till kammarchefernas arbetsuppgifter skulle emellertid då bli
så stort att ökning av antalet åklagare för rena åtalsuppgifter — utöver den
ökning som eljest är aktuell — blev nödvändig. Beredningen föreslår i stället,
att den erforderliga personalförstärkningen tillförs åklagarmyndigheten
genom att en tjänst som föredragande åt statsåklagaren inrättas. Utöver
llPPgiften att förbereda och föredra remissärenden och vissa överprövningsärenden
skall denne föredragande, som lämpligen benämnes kansliåklagare,
biträda med granskning av anhållningsliggare och hovrättsdomar, med
utfärdande av anvisningar till åklagarna och vid tillsynen över kamrarna.
Han skall också vara verksam i ärenden som rör myndighetens förhållande
till polismyndigheten, allmänheten, pressen, radio, m. m.

Beträffande åklagarbeliovet i övrigt anmärker beredningen att statistiken
över antalet till åklagarmyndigheten i Stockholm inkomna mål
visar en praktiskt taget kontinuerlig stegring från 40 897 år 1955 till 56 884

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

år 1962 eller med nära 40 procent. Mål om grövre brott, s. k. stornämndsmål,
ökade från 4 771 till 6 086 eller med inemot 30 procent. Antalet häktade i
Stockholm under den aktuella tidsperioden ökade från 928 till 1 252 eller
med 35 procent. Antalet häktesdagar har samtidigt stigit med 60 procent
till omkring 25 000 dagar. Även bötesmålen har under den nämnda tidsperioden
ökat kraftigt.

Personalläget har, fortsätter beredningen, under senare år varit mycket
ansträngt. Det har visat sig nödvändigt att förstärka åklagarpersonalen
genom att i betydande omfattning meddela partiella tjänstebefrielser. Genomsnittligt
har under en följd av år drygt fem årsarbetskrafter tillförts
åklagarmyndigheten på detta sätt. Dessa partiella tjänstebefrielser avser till
övervägande delen långledigheter. Tjänstebefrielser på kortare tid än en
vecka har förekommit endast i ringa omfattning. Ett från tid till annan växlande
antal vikariatslöneförordnanden har meddelats på stadsfiskals- och
biträdande stadsfiskalplanet och i anslutning därtill successionsförordnanden.
Synnerligen stora svårigheter har vidare förelegat vid rekrytering av
vikarier på de lägsta tjänsterna. Omsättningen av sådan personal är betydande.

I likhet med den kommunala åklagarkommitté, som enligt vad som
sagts i det föregående utrett organisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm,
finner polisberedningen nödvändigt att systemet med partiella tjänstebefrielser
avlöses och att erforderligt antal fasta tjänster inrättas. De förhållanden
som nyss berörts i fråga om arbetsbelastningen vid åklagarmyndigheten
och personalläget där föranleder beredningen att föreslå ökning av
antalet fasta åklagartjänster med fem, kansliåklagartjänsten oräknad. En
ökning av antalet biträden med två framstår enligt beredningen också som
oundgängligen nödvändig.

Beredningen framhåller vikten av alt åklagare bereds den självständiga
ställning som följer med ordinarie tjänst men anser sig också böra beakta
det förslag till avkriminalisering av vårdslöshet i trafik och till förenklad
handläggning av trafikförseelser, som lagts fram av trafikmålskommittén.
Genomförs förslagen får man räkna med minskning av arbetsunderlaget
för den kammare, vid vilken trafikmål och bötesmål handläggs. Möjligheter
till anpassning av personalstyrkan vid trafikkammaren till lägre arbetsmängd
bör därför föreligga. Den kommunala åklagarkommittén har
såtillvida beaktat detta att tre av de föreslagna sju tjänsterna vid kammarens
trafikmålsektion föreslagits som extratjänster och fyra tjänster
vid bötesbyrån bibehållits i reglerad befordringsgång. Enligt beredningens
mening tillgodoses härigenom mer än väl önskemålet att anpassa personalstyrkan
till det ändrade läge, som kan inträda vid genomförande av trafikmålskommitténs
förslag.

Utöver den föreslagna ökningen av biträdeskadern med två befattningshavare
föreslås att åklagarmyndigheten i Stockholm, i likhet med vad som

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

föreslagits beträffande myndigheterna i Göteborg och Malmö, tillförs en
befattningshavare i biträdeskarriären för handläggning av personaladministrativa
och kamerala uppgifter, som överförs från kommunala organ vid
förstatligandet.

En sammanställning av beredningens förslag beträffande personaltilldelningen
på lokal- och länsplanen visar följande.

Län	Lokalplanet	Länsplanet
åklagare	biträdes- personal	åklagare	biträdes- personal
Stockholms och Gotlands län......	31	33	4	3
Uppsala län.....................	10	11	2	2
Södermanlands län..............	12	13	2	2
Östergötlands län................	17	19	3	2
Jönköpings län..................	13	15	1	1
Kronobergs och Blekinge län......	14	17	2	2
Kalmar län..................	10	12	1	1
Kristianstads län ...............	13	14	2	2
Malmöhus län ...............	19	20	3	3
Hallands län ..................	8	8	1	1
Göteborgs och Bohus län..........	9	12	2	2
Älvsborgs län.................	15	17	2	2
Skaraborgs län...................	12	16	2	2
Värmlands län ...............	14	15	2	2
Örebro län......................	13	16	2	2
Västmanlands län................	12	14	2	2
Kopparbergs län.................	13	14	2	2
Gävleborgs län ..................	14	15	2	2
Västernorrlands och Jämtlands län.	22	24	3	2
Västerbottens län................	12	13	2	2
Norrbottens län .............	17	18	3	2
Hela landet utom storstäderna	300	336	45	41

1 Härtill kommer en länsåklagare för hela rikets behov.

För storstäderna föreslås följande

	överåkl. in. m.	övr. åklagare	Administr. pers.	Biträdes- pers.	Vaktmästare
Stockholm..........	21	55	5a	71	3
Göteborg...........	21	23	22	28	2
Malmö.............	1	15	—	11	1
Tillhopa	5	93	7	no	6

1 1 överåklagare, 1 kansliåklagare.

2 1 byrådirektör inom myndighetens centrala kansli, 1 arvodesanställd utredningsman för
militära mål samt 1 förste byråinspektör och 2 byråinspektörer inom bötesbyrån med parkeringskontoret.

3 1 förste byråsekreterare och 1 byråsekreterare vid bötesavdelningen.

Till den nu angivna åklagarpersonalen kommer såväl i länen som i storstäderna
erforderlig personal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring.
Beredningens förslag därutinnan redovisas i det följande.

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Behov av personalförslärkningar inom riksåklagarämbetet anser
beredningen föreligga främst inom den föreslagna nya administrativa
avdelningen. Avdelningen skall enligt förslaget förestås av en avdelningschef,
som närmast under riksåklagaren samordnar och leder verksamheten.
Envar av tillsynsbyrån och kanslibyrån skall ledas av en byråchef, till vilken
delegation av beslutanderätt kan ske. På tillsynsbyråns personal skall
ankomma oinfattande och krävande uppgifter. Med hänsyn härtill fordras
enligt beredningens uppfattning två befattningshavare i byrådirektörs ställning.
I övrigt anses på byrån behövas åtminstone ett kontorsbiträde. Även
verksamheten på kanslibyrån blir omfattande. För personalsektionen blir
det en mycket viktig uppgift att sörja för rekrytering och utbildning av
åklagaraspiranter och att handlägga personalvårdande och andra ärenden,
som hänger samman därmed. Dessa ärenden, liksom övriga personaladministrativa
ärenden, säges i första hand böra ankomma på en föredragande
i byrådirektörs ställning. Denne skall också leda och övervaka
det omfattande registreringsarbete, som skall förekomma på sektionen. För
arbetet på sektionen beräknas i övrigt en kanslist och två biträden i kontorskarriären.
Vad gäller kameralsektionen beaktar beredningen, att central
uträkning och utbetalning av löner m. in. för åklagarväsendet kan
komma att genomföras från och med den 1 januari 1965. Med hänsyn till
den rationalisering detta innebär av riksåklagarämbetets kamerala verksamhet
anser beredningen att personalen på kameralsektionen kan begränsas till
en kamrerare, en kanslist och tre biträden i kontorskarriären. För registratorsgöromålen,
som nu ombesörjs av en kontorsskrivare, föreslås med
hänsyn till den ökning av dessa göromål, som otvivelaktigt kommer att
inträda, jämväl ett kontorsbiträde.

Sammanfattningsvis innebär förslaget såvitt angår riksåklagarämbetets
personal att antalet befattningshavare vid ämbetet ökas från nuvarande 11
till 24, d. v. s. med 13 befattningshavare, nämligen en avdelningschef, en
byråchef, två byrådirektörer, en kamrerare, två kanslister, två kanslibiträden
och fyra kontorsbiträden.

Med hänsyn till det omfattande förberedelsearbete, som kommer att åvila
ämbetet för genomförande av åklagarväsendets omorganisation den 1 januari
1965, anser beredningen nödvändigt, att ämbetet erhåller sin nya organisation
redan den 1 juli 1964.

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Polisberedningen finner det självfallet att det inom det nyorganiserade
åklagarväsendet måste finnas en aspirantorganisation. Närmare förslag till
eu sådan organisation lägger beredningen fram i samband med sina förslag
rörande åklagarutbildningen. Därjämte erfordras enligt beredningen en
förstärkningsorganisation. Av beredningens ställningstaganden till utbildningskrav
in. in. för polischefer och kronofogdar framgår alt såväl aspi -

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

rant- som förstärkningsorganisationen inom åklagarväsendet skall tillgodose
endast detta verksamhetsområde.

I fråga om behovet av vikarie- och förstärkningspersonal hänvisar beredningen
till sina i det föregående redovisade uttalanden, att man vid övergång
till en ny och oprövad organisation måste gå fram med försiktighet vid
inrättande av fasta åklagartjänster. I åtskilliga åklagardistrikt kan arbetskraftsbehovet
inte anges i hela tal. I sådana fall anser sig beredningen inte
böra förorda, att åklagarantalet i distriktet bestäms till närmast högre
tal. I avbidan på erfarenhet av distriktsåklagarnas förmåga att klara arbetsuppgifterna
och till dess organisationen vunnit stadga finner beredningen
klokt att i stället hålla en relativt stor förstärkningsorganisation,
vilket är nödvändigt också för att bemästra ofrånkomliga ojämnheter i
arbetstillflödet. Behovet av medhjälpare åt länsåldagare, särskilt i län med
endast en länsåklagare, kan enligt beredningens mening övergångsvis tillgodoses
genom att partiell tjänstledighet beviljas länsåklagaren och förstärkningsorganisationen
tillförs så många befattningshavare att en av dem
mera regelmässigt kan tas i anspråk för att biträda länsåklagaren med
föredragning av ärenden, rättsutredningar o. d. Beredningen framhåller
i detta sammanhang att om en länsåklagare, som ensam har att svara för
länsåklagargöroinålen, bereds partiell tjänstledighet och chefen för eu
åklagarmyndighet på lokalplanet förordnas såsom partiell vikarie, behov
åtminstone vid längre ledighet kan uppkomma att tillföra den lokala åklagarmyndigheten
arbetshjälp från förstärkningsorganisationen. Även i län
eller annan region, där två eller flera länsåklagare tjänstgör, kan arbetsbelastningen
beräknas bli så stor att befattningshavare ur förstärkningsorganisationen
i viss utsträckning behöver tas i anspråk för att biträda med
beredning och föredragning av vissa ärenden, t. ex. åtalseftergiftsärenden.

Efter genomgång av den förut föreslagna tilldelningen av åklagarpersonal
på lokal- och länsplanen samt med ledning av yttranden över förslaget,
vilka under hand inhämtats från länsstyrelserna, föreslår beredningen
för länens behov en förstärkningsorganisation bestående av 56 åklagare. Av
dessa anses nio företrädesvis komma att tjänstgöra hos länsåklagare. I organisationen
skall ingå endast färdigutbildade åklagare. Till ytterligare belysning
av förslaget anför beredningen att antalet årsarbetskrafter för åklagargöromål
1960 har uppskattats till 335. Sedan dess har ytterligare åklagartjänster
tillkommit. Beredningen har föreslagit 300 åklagart jänster på lokalplanet.
I jämförelse med den uppskattade arbetsinsatsen innebär beredningens
förslag en minskning med cirka 15 procent. Även med beaktande
av väntade rationaliseringsvinster måste förslaget anses ligga i underkant.
Aspirantorganisationen inom åklagarväsendet beräknas komma att omfatta
högst ett 20-tal aspiranter. Aspirantorganisationen samt den föreslagna
organisationen för vikariats- och förstärkningsändamål bör numerärt ställas
i relation till antalet befattningshavare inom aspirant- och förstärknings -

215

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

organisationerna på den högre åklagarbanan och på landsfiskalsbanan, d. v. s.
cirka 50 respektive cirka 250.

Förstärkningsorganisationen föreslås bli organiserad i princip länsvis.
När en åklagaraspirant avslutat sin utbildning skall han ingå i förstärkningsorganisationen
i det län eller den region, som riksåklagarämbetet
bestämmer med hänsyn till behovet av förstärkningspersonal inom skilda
län eller regioner. I förstärkningsorganisationen ingående befattningshavare,
som förslagsvis benämns assistentåklagare, skall emellertid ha skyldighet
att tjänstgöra såsom biträdande åklagare på lokalplanet eller föredragande
hos länsåklagare var som helst i riket. Tjänstgöring utanför det
regionala distrikt, där han normalt tjänstgör, skall dock förekomma endast
när det är oundgängligen nödvändigt.

När assistentåklagare tjänstgör vid åklagarmyndighet på lokalplanet skall
han enligt beredningsförslaget fullgöra sådana åklagargöromål, som eljest
ankommer på yngste åklagaren. Assistentåklagare, som tjänstgör som föredragande
hos länsåklagare, skall bereda och för länsåklagaren föredra ärenden
enligt dennes bestämmande. Länsåklagare bör enligt beredningens mening
inte få anlita assistentåklagare för att fullgöra på länsåklagare ankommande
egentliga åklagaruppgifter.

Storstädernas åklagarmyndigheter har hittills i princip kunnat kräva
täckning av sitt behov av vikarie- och förstärkningspersonal från den högre
åklagarbanans för hela riket gemensamma aspirantorganisation. Som nyss
sagts föreslås emellertid vikarie- och förstärkningskadern framdeles i princip
bli regionalt organiserad. Såsom regionala distrikt måste Stockholm,
Göteborg och Malmö därför göras självförsörjande med vikarie- och förstärkningspersonal.

Om förslaget att tillföra åklagarmyndigheten i Göteborg två åklagare
till följd av distriktsvidgningen bifailes kommer, yttrar beredningen, antalet
åklagare där att uppgå till 25. Vid beräkning av vikarie- och förstärkningsbehovet
måste hänsyn tagas till att två tjänster som s. k. förfogandeåklagare
finns inrättade vid myndigheten. Uppkommande vikarie och förstärkningsbehov
har hittills täckts från förstärkningsorganisationen för
riket eller genom förordnande som extra åklagare av jurister utanför åklagarkarriären.
Härigenom har i genomsnitt ett par åklagarkrafter årligen
tillförts myndigheten. Under hänvisning härtill och till vad beredningen
förut anfört om beräkningen av arbetskraftsförstärkningen till följd av
distriktsvidgningen föreslår beredningen att antalet assistentåklagare vid
åklagarmyndigheten i Göteborg, bestäms till tre.

Beträffande behovet av förstärkningspersonal i Malmö framhåller beredningen,
att, sedan nu gällande personalstat för åklagarmyndigheten i Malmö
fastställdes, folkmängden i staden ökat med 20 000 personer. Möjlighet att
bemästra ledigheter och arbetstoppar med åklagarmyndighetens fasta personal
var tidigare god men föreligger inte längre. I dagsläget utnyttjas

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

utomstående personal som vikarier i en utsträckning som motsvarar mer
än en årsarbetskraft. Med hänsyn härtill och med beaktande av att arbetskraftsbehovet
till följd av distriktsvidgningen inte täcks med den fasta
tjänst som förut föreslagits förordar beredningen, att två assistentåklagare
tillförs åklagarmyndigheten för vikarie- och förstärkningsändamål.

Genomförs beredningens förslag till ökning av antalet åklagare i Stockholm
och ändring av organisationen vid åklagarmyndigheten där kommer
enligt beredningen möjligheterna att bemästra arbetsbördan även vid
relativt kraftig arbetsanhopning att ökas i betydande grad. Behovet av personal
för vikariats- och förstärkningstjänstgöring anser beredningen därför
kunna beräknas så lågt som till fyra assistentåklagare.

Utbildningsfrågor m. in.

Polisberedningen erinrar om att rekrytering av åklagartjänsterna f. n.
sker genom två från varandra skilda aspirantorganisationer, nämligen en
för statsåklagare, stadsfiskaler och polisjurister och en för landsfiskalsbanan.
Aspiranter till den högre banan antas av riksåklagarämbetet, aspiranter
till landsfiskalsbanan av en för hela riket gemensam nämnd.

I det omorganiserade åklagarväsendet skall förekomma en enda enhetligt
uPPbyggd åklagarkarriär. Antagning av aspiranter inom denna karriär bör
enligt beredningen ske centralt av riksåklagarämbetet. Genomförs den av
polisberedningen föreslagna organisationen för ämbetet anses förutsättningar
finnas att ämbetet skall kunna bedriva såväl rekryteringsarbetet som
det administrativa arbetet med utbildningsfrågor på ett effektivt sätt.

Det är enligt polisberedningens mening nödvändigt att aspiranter på
åklagarbanan liksom hittills prövas beträffande sin lämplighet för åklagaryrket.
Prövningen bör äga rum fortlöpande under aspiranternas utbildning.

Anledning har hittills inte funnits att bedöma om polistjänstgöring bör
ingå i utbildningen av den som skall ägna sig enbart åt åklagarverksamhet,
eftersom de aspirantkategorier som nu finns utbildas för att kunna tjänstgöra
i befattningar både som polischefer och åklagare. Efter åklagarreformen
skall, framhåller polisberedningen, åklagaraspiranter utbildas enbart
för åklagartjänstgöring. Åklagarna har emellertid viktiga uppgifter som
förundersökningsledare i brottmål. Någon ändring härvidlag inträder inte
till följd av reformen. Polisberedningen anser därför att åklagaraspirant
bör bibringas en på personlig erfarenhet grundad kännedom om verksamheten
inom olika grenar av polisväsendet. Den praktiska polistjänstgöringen
bör inriktas på vad som från åklagarsynpunkt är väsentligt att känna till
om polisarbetet. Enligt beredningens mening bör åklagaraspirant under
tjänstgöring hos statsåklagare bibringas erforderlig kännedom om praktiskt
polisarbete utan att formellt knytas till polisen. Statsåklagare bör ha goda
möjligheter att se till att aspiranten får den åsyftade kännedomen om polis -

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

arbete. I första hand bör aspiranten delta i förundersökningen tillsammans
med vederbörande polismän rörande brott av olika typ och svårighetsgrad
för att han skall få inblick i polisens brottsspanings- och utredningsarbete.
Han bör också följa sådan polisverksamhet, vid vilken förseelser mot ordnings-
och trafiklagstiftningen normalt uppdagas, samt rapporterings- och
utredningsverksamheten i sådana ärenden. Denna praktiska polisutbildning
bör planläggas av statsåklagaren efter samråd med länspolischef eller lokal
polischef. Erfordras närmare riktlinjer kan samråd i saken upptas mellan
riksåklagarämbetet och rikspolisstyrelsen. Med denna uppläggning får
statsåklagaren möjlighet att under hela aspiranttiden följa aspirantens verksamhet
och skaffa sig en säker kännedom om hans fallenhet för åklagaryrket.

Den teoretiska utbildningen vid statens polisskola omfattar f. n. 22 veckor.
Undervisning meddelas i ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polislagstiftning,
specialstraffrätt, åklagartjänst, socialkunskap, psykologi, rättspsykiatri,
rättsmedicin, bokföring med revisionslära, kameralkunskap, motorfordonskunskap,
vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst.
Därutöver förekommer specialföreläsningar, studiebesök o. d. till komplettering
av den undervisning som ges genom de reguljära utbildningskurserna.

I åklagarutbildningen efter åklagarreformen bör enligt beredningens mening
ingå en för blivande åklagare särskilt anordnad kurs. Det bör ankomma
på riksåklagarämbetet alt vid behov av vidareutbildning för ordinarie
åklagare ta initiativ till anordnande av fortbildningskurser för dem.

Av de ämnen som ingår i den nuvarande polischefskursen finner beredningen
endast kriminalpolistjänst, bokföring med revisionslära, kameralkunskap,
åklagartjänst, rättsmedicin, rättspsykiatri och psykologi behöva
ingå i åklagarutbildningen. Dessutom bör specialföreläsningar ges i socialkunskap,
företrädesvis rörande samhällets åtgärder för att tillrättaföra unga
lagöverträdare. Ämnet kriminalpolistjänst kan begränsas till sådana grenar
av kriminaltaktiken och kriminaltekniken som en åklagare måste behärska
som förundersökningsledare samt i övrigt inriktas på bedömning av resultatet
av kriminaltaktiskt och kriminaltekniskt arbete i olika typer av
brottsfall och de slutsatser som kan dras därav. Metoder för framläggande
av kriminaltekniska fynd som bevis i rättegång bör också ägnas uppmärksamhet.
Ämnet anses böra benämnas kriminaltaktik och kriminalteknik.
Krav på kunskaper i bokföring uppställs i ämnet nationalekonomi med företagsekonomi
i juris kandidatexamen, varför undervisningen i bokföring kan
koncentreras till analys av bokföringsresultat, metoder för granskning av
bokföringshandlingar samt tekniken vid revision. I ämnet bör även inga
översiktlig genomgång av räkenskapsföringen och kontrollen däröver inom
statlig och kommunal förvaltning.

Ämnet åklagartjänst anser beredningen behöva utvidgas väsentligt. 1
ämnet bör ingående behandlas förundersökningen i brottmål. Bestämmel -

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

ser och praxis rörande sekretessen vid förundersökning i brottmål, frågor
om handlingssekretess och tystnadsplikt samt publicitetsfrågor bör
också omfattas av undervisningen. Med åtalsprövning sammanhängande
spörsmål bör självfallet bit, liksom överprövningsförfarandet inom åklagarväsendet
och åklagarens uppgifter i det processuella förfarandet vid domstol.

Beredningen anför vidare att handläggningen av trafikmål och allmänna
bötesmål bör genomgås, varvid inte bara lagstiftningens innehåll och
praxis bör ägnas uppmärksamhet utan även bl. a. den allmänna trafiksituationen,
trafiksäkerhetsarbetet, trafikolyckornas orsaker och möjligheterna
att förhindra dem samt den tekniska utvecklingen såvitt avser fordonens
beskaffenhet och polisens hjälpmedel vid förhindrande av trafikbrott.

Undervisning i rättsmedicin och rättspsykiatri bör förekomma i huvudsak
i samma omfattning som i den nuvarande polischefskursen. Bland
ämnena bör också ingå psykologi. Ämnet torde emellertid kunna begränsas
till den egentliga vittnes- och förhörspsvkologin. Det är önskvärt att all
undervisning kompletteras med diskussioner, seminarieövningar, specialföreläsningar
och med studiebesök hos institutioner där verksamhet med
anknytning till åklagararhetet bedrivs.

Polisberedningen föreslår alltså, att åklagaraspiranterna meddelas undervisning
i kriminaltaktik och kriminalteknik, bokföring med revisionslära,
kameralkunskap, åklagartjänst, rättsmedicin, rättspsykiatri och psykologi.
Undervisningen skall meddelas i en sammanhängande kurs, benämnd åklagarkurs.
Det skall ankomma på riksåklagarämbetet att bestämma kursämnenas
närmare innehåll och besluta om specialföreläsningar och studiebesök.

Åklagarkurs skall enligt förslaget anordnas av riksåklagarämbetet. Kursen
skall förläggas till Stockholm. För undervisningen skall ämbetet i den
utsträckning som är möjlig söka anlita polisskolans lärare. Ämbetet bör
handha hela den med åklagarkursen förenade administrationen. Särskild
kursledare anses böra utses. Kursledaren, som lämpligen bör vara en erfaren
och för handledningsuppgifter lämplig åklagare, bör enligt beredningen få
särskilt arvode samt beviljas den ledighet från sin befattning som erfordras
för uppdragets fullgörande.

Enligt polisberedningens bedömning bör åklagarkursen omfatta sammanlagt
omkring 300 timmar. Om antalet undervisningstimmar per vecka
beräknas till 30—35, kommer kursen att pågå 8—10 veckor.

Polisberedningen föreslår att aspiranttiden lämpligen bestäms till ett år.
Det skall ankomma på riksåklagarämbetet att närmare reglera aspiranttjänstgöringen.
Beredningen anser att tjänstgöringen skulle kunna läggas
upp på ungefär följande sätt.

Juris kandidat, som av riksåklagarämbetet antagits till åklagaraspirant,
hänvisas av ämbetet till tjänstgöring hos statsåklagare. Denne skall svara

219

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

för att aspiranten prövas och utbildas enligt anvisningar, som ämbetet meddelar.
Indelningsskedet av aspiranttjänstgöringen bör enligt beredningen
syfta till att ge aspiranten rutin- och metodträning i enklare åklagargöromål.
Efter orientering om praxis vid straffmätning i strafföreläggandeärenden,
vid tillämpning av åtalseftergiftsinstitutet samt vid bedömningen av det
straffbara området för oaktsamhet i trafik bör aspiranten så småningom
kunna förordnas att som extra åklagare handlägga bötesmål och enklare
smånämndsmål. Under detta utbildningsskede bör aspiranten vidare följa
sådant polisarbete, vid vilket enklare lagöverträdelser uppdagas, utreds
och redovisas till åklagarmyndigheten. Beredningen anser det också vara
av värde att aspiranten medföljer vid fotpatrullering och bilpatrullering samt
följer arbetet på en polisstation.

Beredningen föreslår att detta första skede skall omfatta omkring två
månader. Den fortsatta tjänstgöringen skall ha till ändamål att göra aspiranten
förtrogen med åklagarens verksamhet som förundersökningsledare
och polisens åtgärder under förundersökning i mera kvalificerade brottmål.
Aspiranten bör vara närvarande vid och, i den utsträckning åklagaren finner
lämpligt, själv leda förhör med olika personer samt närvara vid husrannsakan,
brottsplatsundersökning o. dyl. under förundersökningen. I olika
skeden av utredningen bör aspiranten föredra utredningsresultaten och
föreslå fortsatta åtgärder. Han bör även anlitas för rättsutredningar in. m.
För att han skall få kännedom om frågor rörande eftergift av åtal bör han
bereda, föredra och lämna förslag till beslut i sådana ärenden. Motsvarande
gäller ärenden om särskild åtalsprövning.

I senare skedet av aspiranttiden bör, fortsätter beredningen, aspiranten
följa förundersökningen i några särskilt krävande mål. När förundersökningen
avslutats, bör han föredra målet för ett kollegium av åklagare.

För aspiranten återstår därefter att genomgå åklagarkursen. Om deltagande
i sådan kurs förordnar riksåklagarämbetet. Efter aspirantårets utgång
antas aspirant, som anses skickad för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan,
till assistentåklagare. Aspirant som inte anses lämplig för åklagartjänst, bör
underrättas därom snarast och alltså utan avvaktan på aspirantårets utgång.

Polisberedningen räknar med endast en åklagarkurs om året. Eftersom
rekryteringsbehovet inte bedöms kunna täckas vid ett enda antagningstillfälle
per år, kan den förut skisserade gången av aspiranttjänstgöringen inte
följas beträffande alla aspiranter. Enligt beredningens mening bör det inte
möta hinder att aspirant, som inte helt fullgjort den praktiska tjänstgöringen,
får avbryta denna för att genomgå åklagarkursen. Innan han hänvisas
all genomgå kursen, skall han dock ha fullgjort aspiranttjänstgöring
under så lång tid, att vederbörande statsåklagare kunnat bilda sig en någorlunda
säker uppfattning om aspirantens lämplighet för fortsatt tjänstgöring.

Med nu angiven ordning kommer aspiranterna i de flesta fall att ha avslutat
all sin utbildning inom ett år från antagningen till aspirant. I de fall.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

då utbildningen inte kan avslutas inom ettårstiden, torde tidsförskjutningen
i regel bli ringa. Antagningen till assistentåklagare bör ske när aspiranten
genomgått åklagarkursen och tillbringat ett år på åklagarbanan. I
ettårstiden bör tiden för åklagarkursen inräknas. Har åklagaraspirant genom
tidigare tjänstgöring inom rättsvården förvärvat sådan erfarenhet att en
avkortning av aspiranttjänstgöringen ter sig motiverad, anser beredningen
att riksåklagarämbetet bör kunna anta aspiranten till assistentåklagare
redan före ettårstidens utgång. För antagning bör dock alltid fordras sex
månaders aspiranttjänstgöring och genomgången åklagarkurs.

Den nya utbildningsgången medför enligt beredningen vissa övergångsproblem.
Den som under år 1964 antas som aspirant på den högre åklagarbanan
hinner i regel inte genomgå polischefskurs samma år. För dessa
innebär det fördelar att förvärva kompetens för både polischefs- och åklagartjänst.
^ idare beräknas en årgång landsfiskalsaspiranter avlägga distriktsåklagarexamen
våren 1965. Dessa aspiranter anser beredningen böra
få tillfälle att fullborda sin utbildning enligt det schema som gällde vid deras
inträde på landsfiskalsbanan. Beredningen finner därför övervägande skäl
tala för att polischefskurs i nuvarande form anordnas hösten 1965. Den
första åklagarkursen skulle då äga rum först 1966, vilket med hänsyn till
de betydande arbetsuppgifter omorganisationen för med sig under 1965 anses
innebära en fördel. Beredningen lägger också fram förslag till administrativ
reglering av dessa aspiranters tjänstgöring till dess de kan erhålla
tjänster i vikariats- och förstärkningsorganisationen. Förslaget innebär bl. a.
att färdigutbildade aspiranter under denna tid skall få förordnanden som
extra assistentåklagare.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till ny åklagarorganisation har fått ett i stort sett
välvilligt mottagande vid remissbehandlingen vad avser frågor som hänger
samman med kompetenskrav, den lokala åklagarorganisationen och riksåklagarämbetets
organisation. Beträffande den föreslagna regionala åklagarmyndigheten
går meningarna emellertid isär. Medan omkring hälften
av remissmyndigheterna godtar beredningens förslag, förordar den andra
hälften det förslag som lagts fram i det särskilda yttrandet.

I allmänhet har remissmyndigheterna bedömt förslagen med utgångspunkt
i de direktiv för beredningens utredningsarbete vilka givits i statsmakternas
principbeslut rörande omorganisationen av åklagarväsendet. I
några yttranden betonas särskilt, att den av statsmakterna beslutade fördelningen
av polis-, åklagar- och exekutionsuppgifterna på särskilda befattningshavare
utgör en grundläggande förutsättning för eu effektiv ny åklagarorganisation.
Denna uppfattning kan spåras i så gott som alla remissvaren.

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

I övrigt berörs inte beredningens direktiv i vidare mån än att deras innebörd
diskuteras på särskilda punkter, som redovisas i det följande.

Riksrevisionsverket uttalar beträffande beredningens förslag, att verket
inte funnit anledning till erinran mot förslagen från budgetära och kamerala
synpunkter.

I ett par yttranden riktas kritik mot underlaget för utredningen. Länsstyrelsen
i Östergötlands län påpekar att ställningstagandena beträffande
åklagarväsendet i propositionen rörande huvudmannaskapet för polisväsendet
in. m. grundade sig — förutom på 1957 års polisutrednings knapphändiga
överväganden och de av dessa föranledda remissynpunkterna —
på en inom inrikesdepartementet verkställd utredning, som inte remissbehandlats.
Enligt länsstyrelsens mening hade det varit önskvärt, att ställningstagandena
grundat sig på särskild utredning, som förutsättningslöst
kunnat lägga fram förslag till lämplig organisation av detta viktiga samhällsorgan.
Polisberedningen har nu vid utarbetandet av betänkandet självfallet
varit bunden av statsmakternas ståndpunktstaganden. Med beaktande av
de direktiv beredningen fått vill länsstyrelsen generellt uttala, att länsstyrelsen
med vissa reservationer ansluter sig till de överväganden och förslag
som redovisas av beredningen.

Även förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö samt landsfogden i
Stockholms län beklagar, att inte en förutsättningslös utredning legat till
grund för statsmakternas principiella ställningstaganden beträffande åklagarväsendets
organisation.

De lokala åklagardistrikten

De föreslagna principerna för landets indelning i lokala åklagardistrikt
tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissmyndigheter.

I åtskilliga yttranden betonas det riktiga i polisberedningens målsättning
för distriktsindelningen, att distrikten bör utformas på grundval av
polisdistrikten och att arbetsuppgifterna i varje distrikt bör bereda sysselsättning
för minst två åklagare. Särskilda uttalanden i denna riktning göi
bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands och Kronobergs län, förste stadsfiskalerna
i Göteborg och Malmö och föreningen Sveriges häradshövdingar. Statskontoret
anför att det med hänsyn till de fördelar från administrativ synpunkt,
som är förbundna med ett system med större åklagardistrikt, inte
bör vara något att erinra mot beredningens förslag till distriktsindelning.

Riksåklagarämbetet anser visserligen, att det hade varit möjligt att skapa
flera stora åklagardistrikt, men finner det oaktat beredningens förslag till
ny åklagarorganisation på lokalplanet otvivelaktigt innebära eu väsentlig
förbättring i jämförelse med nuläget.

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge synes vilja förorda

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

att man redan nu i viss utsträckning skapar större distrikt än vad beredningen
föreslagit. Den förstnämnda hovrätten anför bl. a.

I likhet med beredningen anser hovrätten, att åklagardistrikten bör göras
så stora att de bildar underlag för flera åklagare. Skäl kan anföras för att
härvid tillskapa distrikt med minst fem eller sex åklagare. Sådana distrikt
skulle ge större möjligheter att fördela uppgifterna mellan åklagarna i distriktet
med hänsynstagande till deras erfarenhet och skicklighet. Utvecklingen
synes också gå i riktning mot allt större förvaltningsenheter. Å andra
sidan torde distrikt av en sådan storlek understundom medföra nackdelar.
Ehuru hovrätten anser att ännu större åklagardistrikt efter hand bör tillskapas,
tinner sig hovrätten dock kunna godtaga, att distrikten nu ges den
storleksordning, att de bildar underlag för minst tre åklagare.

Också föreningen Sveriges stadsfiskaler menar att distrikten bör göras så
stora, att de bereder sysselsättning för minst tre åklagare. Ytterligare sammanslagning
av polisdistrikt är därför motiverad. I stort sett anses dock
beredningens förslag väl avvägt.

Förhållandet mellan den föreslagna indelningen i åklagardistrikt och domkretsindelningen
tages upp av domstolskommittén, som anmärker att åklagardistrikten
kommer alt skära de nuvarande domsagogränserna i ett stort
antal fall. Polisdistrikten, som utgör grund för indelningen i åklagardistrikt,
avviker likaledes ofta från domsagoindelningen. Domstolskommittén har i
sitt betänkande Rådhusrätternas förstatligande framhållit önskvärdheten
av att gränserna för åklagardistrikt och för domkretsar såvitt möjligt anpassas
efter varandra. Även indelningen i utmätningsmannadistrikt, vilken i sin
tur bygger på åklagardistrikten, har betydelse för domkretsindelningen. Att
åstadkomma en lämplig domkretsindelning i anslutning till de av polisberedningen
föreslagna åklagardistrikten torde på många håll bli förenat
med svårigheter. Domstolskommittén understryker med hänsyn härtill det
angelägna i att de distriktsgränser, som nu uppdrages, ej göres definitiva.
Såsom domstolskommittén bedömer förhållandena måste det från alla synpunkter
mest ändamålsenliga vara att den slutliga distriktsindelningen och
domkretsindelningen ordnas i ett sammanhang i samråd mellan berörda
myndigheter.

Även Svea hovrätt pekar på olägenheterna av bristande överenstämmelse
mellan åklagardistrikten och domkretsarna. Hovrätten förutsätter, att en
reglering kommer att ske vid den pågående översynen av domsagoindelningen
för att i möjligaste mån anpassa åklagardistrikt och domkretsar till
varandra. Innan resultatet av denna översyn iöreligger finner hovrätten det
inte möjligt att närmare yttra sig om åklagardistriktens föreslagna omfattning.

Enligt föreningen Sveriges häradshövdingar bör domsagoindelningen inte
föregripas genom cn indelning i åklagardistrikt som inte tar hänsyn till de
speciella synpunkter, vilka bör läggas på domsagoindelningen. Åklagardistriktens
omfattning bör därför fastställas först i samband med att stånd -

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

punkt tages till ny domkretsindelning. Det är inte tillräckligt med det principförslag
som domstolskommittén lagt fram. Även tillämpningen av dessa
principer i de särskilda fallen bör fastställas senast i samband med att
åklagardistrikten bestäms. Eljest måste åklagardistrikten betraktas som
provisoriska. En annan sak är, uttalar föreningen, att själva genomförandet
av ny domkretsindelning kan dröja till en senare tidpunkt och därför temporärt
medföra en viss divergens mellan indelningarna.

Liknande tankegångar redovisas i yttrandet från föreningen Sveriges
stadsdomare, som dock räknar med att den förestående omgestaltningen av
domkretsarna kommer att undanröja den bristande överensstämmelsen
mellan indelningarna. Under tiden till dess överensstämmelse nås bör generella
föreskrifter meddelas för att så långt möjligt eliminera olägenheterna
för domstolarna.

Flertalet remissorgan har ingen erinran mot förslaget vad avser d istriktsåklagarnas
stationering. Statskontoret framhåller, att
förslaget att stationera en åklagare i polisiär centralort, som inte utgör
kansliort för åklagarmyndighet, uppenbarligen måste anses tillgodose önskemålet
om möjlighet till effektiv ledning av förundersökningen i brottmål
jämväl i åklagardistrikt, som bildats genom sammanläggning av två eller
flera polisdistrikt. Riksåklagarämbetet yttrar — närmast i anslutning till
frågan om länsåklagares ledning av förundersökningen — att det i större
och mera invecklade mål är särskilt angeläget, att åklagaren tar aktiv del i
förundersökningen. Detta förutsätter att han har kontinuerlig och nära kontakt
med den i förundersökningen agerande polispersonalen. Vad gäller
distriktsåklagares verksamhet ifrågasätter ämbetet om utstationering av
åklagare inom åklagardistrikt är påkallad i den omfattning beredningen
föreslår. Ämbetet motsätter sig dock inte förslaget.

En del remissmyndigheter, som inte i och för sig tar avstånd från förslaget,
förordar att principen om en åklagare på varje polisiär centralort
modifieras, när avstånd och kommunikationer mellan åklagarmyndighetens
kansliort och annan polisiär centralort inom åklagardistriktet gör det motiverat.
Svea hovrätt anser att stationeringsortcn för distriktets åklagare i
regel bör vara gemensam. Fördelarna av fleråklagardistrikt motverkas av
den spridda stationeringen. Hovrätten ifrågasätter om inte gemensam stationeringsort
bör tillskapas i större utsträckning än beredningen föreslagit.
Detta gäller särskilt de intill storstäderna belägna åklagardistrikten, där
avstånden är korta och kommunikationerna goda. Motsvarande synpunkter
anlägger förste stadsfiskalen i Göteborg, länsstgrelsen i Stockholms lön och
föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Helt avvisande till den föreslagna utstationeringen ställer sig länsstyrelsen
i Östergötlands län, som anser att systemet med spridd stationering av
åklagare medför risk för alt den ensamstationerade åklagaren får — oberoenda
av målens svårhetsgrad — ensam sköta åklagarverksamheten inom

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

denna del av åklagardistriktet. Också hovrätten över Skåne och Blekinge
avstyrker utstationering. Beredningens förslag i detta hänseende säges innebära
en eftergift åt de lokala intressena.

Organisationen inom distrikten

Beredningens förslag rörande organisationen inom en åklagarmyndighet
och målens fördelning mellan åklagarna i distriktet har genomgående vunnit
anslutning vid remissbehandlingen. Riksåklagarämbetet förklarar sig inte
ha någon erinran i denna del. Uttryckliga uttalanden om lämpligheten av
den föreslagna organisationen och målfördelningen gör förste stadsfiskalen
i Göteborg, Svea hovrätt, länsstyrelsen i Östergötlands län samt föreningarna
Sveriges häradshövdingar och Sveriges stads fiskaler. Förstnämnda förening
förklarar sig livligt tillstyrka, att uppdelningen av målen mellan åklagarna
sker efter de riktlinjer beredningen angivit, vilka väl överensstämmer med
de principer för fördelningen av mål mellan flera domare som i regel tilllämpas
vid häradsrätterna.

En något annan inställning till dessa frågor redovisar domstolskommittén,
som förordar en mer nyanserad fördelning av åklagaruppgifterna. Kommittén
anför.

Otvivelaktigt måste det vara en fördel att göromålen i viss utsträckning
fördelas med hänsyn till deras svårighetsgrad och till befattningshavarnas
kompetens. Även inom domstolsorganisationen sker en fördelning efter
dylika grunder. Fördelningen sammanhänger emellertid här med det sätt på
vilket utbildning och befordringsgång uppbyggts. Det kan icke anses utan
vidare givet, att — såsom polisberedningen synes vilja förorda — åklagaruppgifterna
bör i det närmaste undantagslöst tördelas efter dylika kvalitativa
grunder mellan befattningshavare, som alla nått fram till ordinarie distriktsåklagartjänst.
För den erforderliga samordningen av åklagarnas och domstolarnas
arbete skulle i varje fall en sådan ordning kunna medföra svårigheter.
Dessa torde bli särskilt framträdande i åklagardistrikt, som sträcker
sig över flera domstolars verksamhetsområde men där antalet åklagare likväl
är relativt begränsat.

Frågan om vilka principer som bör tillämpas för arbetsfördelningen är
enligt kommitténs mening beroende av hur organisationen av åklagarmyndigheterna
i övrigt utformas, särskilt vilka olika slag av åklagartjänster som
skall finnas inom organisationen. Möjligen har beredningen tänkt sig att
det, liksom f. n. är fallet i de större städerna, skall finnas åklagartjänster av
flera grader. Kommittén fortsätter.

Om avsikten är denna, och det således förutsättes att under chefsåklagarna
finnas distriktsåklagare med sinsemellan olika tjänsteställning och
lönesättning, kan det te sig naturligt med en fördelning av åklagaruppgifterna
efter i huvudsak kvalitativa grunder. Utgår man däremot från att under
chefsåklagarna skall finnas distriktsåklagare av endast en grad -— vilket i
och for sig synes kunna tagas i övervägande som ett tänkbart alternativ —
bör andra principer för arbetsfördelningen tillämpas. Distriktsåklagarna

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

torde då alla få anses principiellt ha samma kompetens. Även med en sådan
organisation synes det visserligen vara lämpligt och önskvärt att i varje
distrikt chefsåklagaren i allmänhet svarar för de allra viktigaste och mest
ansvarskrävande åklagaruppgifterna. I övrigt torde emellertid göromålen
böra utan avseende på deras mer eller mindre kvalificerade beskaffenhet
fördelas lika mellan samtliga åklagare i distriktet. Härvid torde det ofta —
också i andra distrikt än de där någon av åklagarna är stationerad utanför
den ort där åklagarmyndigheten har sitt säte — kunna visa sig lämpligt att
arbetet fördelas så att varje åklagare tilldelas mål från viss kommun eller
visst annat område i distriktet, t. ex. om distriktet berör flera underrätters
domkretsar, från viss sådan underrätt.

För bedömandet av frågan om principerna för arbetsfördelningen är det
enligt kommittén också av betydelse hur utbildnings- och befordringsgången
på åklagarbanan avses bli utformad.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller i anslutning till den bristande
överensstämmelsen mellan åklagardistrikt och domkretsar under en
övergångstid, att som huvudregel under denna tid bör gälla, att åklagarverksamheten
vid viss underdomstol bör ombesörjas av bestämda åklagare som
avdelas för längre tidsperioder. En sådan regel kan givetvis inte vara undantagslös.
Mål av speciellt slag bör kunna omhänderhas av samma åklagare
inom hela distriktet, men fördelning av mål efter denna grund bör ske endast
i begränsad omfattning.

Förslaget att behålla den nuvarande organisationen av åklagarmyndigheterna
i Göteborg och Malmö samt att genomföra omorganisation av åklagarmyndigheten
i Stockholm tillstyrks av alla remissorgan som yttrat sig
över förslaget. Statskontoret stryker under beredningens uttalande att den
nuvarande likformigheten i myndigheternas uppbyggnad såvitt möjligt bör
behållas och att samma principer som tillämpas för åklagarväsendet i övrigt
bör beaktas även i storstäderna. Härigenom främjas önskvärd cirkulation
mellan åklagartjänsterna såväl i storstäderna som inom åklagarväsendet i
dess helhet. Beträffande åklagarmyndigheten i Stockholm betonar statskontoret
särskilt, att kammarsystemet bör utformas så att det inte försvårar
personalomflyttningar vid fluktuationer i arbetsbelastningen de olika kamrarna
emellan. Vidare framhålls, att det genom utnyttjande i viss utsträckning
av icke-ordinarie anställningsform bör föreligga möjligheter att anpassa
personalstyrkan vid trafikkammaren till en lägre arbetsmängd, därest
trafikmålskommitténs förslag rörande bl. a. förenklad handläggning avtrafikförseelser
genomförs. Riksåklagarämbetet, som i princip helt ansluter
sig till förslagen i fråga om överåklagar- och kammarorganisationen samt
anordningen med förfogandeåklagare, finner förslaget att omorganisera
åklagarmyndigheten i Stockholm ge myndigheten betydligt större funktionsduglighet
än i nuläget och tillstyrker därför reservationslöst förslaget.
Denna inställning delas på det hela taget av övriga remissorgan.

Vådorna av specialisering inom åklagarmyndigheterna påtalas i flera
8 — liihang till riksdagens protokoll 196b. I samt. Nr 100

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 700 år 196i

yttranden. Som nyss sagts delar statskontoret beredningens åsikt att specialisering
bör undvikas. Samma uppfattning har domstolskommitténs majoritet.
Kommittén erinrar om att den för domstolarnas del ansett specialisering
böra förekomma endast i mindre utsträckning. För brottmålens del
avser här kommittén främst ungdomsmål. En reservant inom kommittén
förordar dock att högre grad av specialisering genomförs såväl på åklagarsidan
som på domstolssidan. Helt avvisande inställning till specialisering
redovisas i yttrandet från föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Vad beredningen anfört rörande fördelningen av mål inom åklagarkamrarna
lämnas utan erinran av så gott som alla remissmyndigheterna, bland
dem riksåklagarämbetet och förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Endast domstolskommittén har liksom beträffande motsvarande
spörsmål i fråga om åklagarmyndigheterna utanför storstäderna annan
mening. Kommittén anför, att den beträffande domstolarna föreslagit, att
assessorstjänsterna vid rådhusrätterna skall avskaffas samt att målen till
skillnad från vad nu är fallet skall i huvudsak utan avseende på svårighetsgrad
fördelas lika mellan de ordinarie domarna. På grund härav förordar
kommittén att målen vid åklagarmyndigheterna fördelas efter samma grunder.
Undantag från denna fördelningsprincip bör dock kunna göras.

Beträffande tjänstebenämningar föreslår riksåklagarämbetet att chef för
åklagarkammare benämnes stadsåklagare, tillika kammarchef, och övriga
åklagare stadsåklagare. Samma förslag läggs fram av förste stadsfiskalerna
i Stockholm och Malmö samt av föreningen Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
juristförband.

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. in.

Beredningens förslag att juris kandidatexamen jämte fullgjord tingsmeritering
under två och ett halvt år skall vara kompetenskrav för tillträde
till åklagarbanan tillstyrks allmänt i remissvaren. Inte något remissorgan
motsätter sig förslaget i denna del.

Riksåklagarämbetet hänvisar till de maktpåliggande uppgifter som ankommer
på åklagarna enligt vår processordning och till tendensen att brottmålen
blir alltmer invecklade och svårbedömbara. För att åklagaruppgifterna
skall kunna handhas på rätt sätt är det med hänsyn härtill särskilt betydelsefullt,
att åklagarna har god juridisk utbildning och att de kan odelat
ägna sig åt sina åklagarfunktioner. Införandet av enhetligt kompetenskrav
för alla åklagartjänster innebär ett stort framsteg. Flera remissinstanser,
bland dem Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt föreningen
Sveriges häradshövdingar, understryker att åklagarna bör i utbildningshänseende
bli jämställda med sina motparter i rättegång, advokaterna.
Nämnda förening tillfogar, att distriksåklagarnas allmänna standard förbättrats
efter hand efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande men att den

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

227

fortfarande är ojämn och på eu del håll mindre tillfredsställande. Det synes
väl befogat att nu skärpa kompetenskraven.

Dispens från de uppställda kompetenskraven förordas av förste stadsfiskalen
i Stockholm beträffande vissa åklagaruppgifter av enklare beskaffenhet.
I yltrandet anförs.

Man kan —--ifrågasätta, om verkligen behov av landsfogdekompetens

föreligger beträffande alla åklagaruppgifter, sålunda även de enklare. Närmast
torde frågan gälla utfärdande av strafförelägganden i ärenden av enkel
beskaffenhet, exempelvis parkeringsförseelser o. dyl. För Stockholms de!
har sedan något över två år tillbaka ett antal icke rättsbildade polismän —
för närvarande tre — enligt förordnande av riksåklagaren utfärdat strafföreläggande
rörande vissa enklare förseelser. Systemet har fallit väl ut och har
öppnat möjlighet att utnyttja den alltid otillräckliga juristpersonalen för
uppgifter, där deras juridiska kvalifikationer kommit bättre till sin rätt.

Även i Göteborg har icke rättsbildade befattningshavare utfärdat straffförelägganden
i vissa bötesmål.

Möjligt är, att ifrågavarande system skulle ha en uppgift att fylla även
inom andra åklagardistrikt än storstädernas. Är så fallet synes möjlighet till
dispens i erforderlig utsträckning böra öppnas.

I ett flertal yttranden uttalas farhågor för att tingsmeriterade jurister inte
skall kunna rekryteras till åklagarbanan i erforderlig omfattning. Förste
stadsfiskalerna i Stockholm och Malmö hävdar att det årliga rekryteringsbehovet
är för lågt beräknat i beredningens prognos, som utgår
från ett behov av 20 åklagaraspiranter per år. Enligt den förstnämnde synes
beräkningen bygga på den årliga rekryteringen av i genomsnitt 13—14 aspiranter
som ägt rum under perioden 1948—1961. Av erfarenheterna från
Stockholm att döma har denna rekrytering varit otillräcklig. Motsvarande
torde i större eller mindre grad gälla landet i övrigt. Beredningens beräkningar
rörande det framtida rekryteringsbehovet och möjligheterna att tillgose
det förefaller väl optimistiska. Även förste stadsfiskalen i Malmö anser
det beräknade behovet för lågt. Avgången från åklagarbanan till andra juristyrken
är i dag betydande, trots att befordringsutsikterna för unga juriståklagare
varit goda under många år. Det är därför realistiskt att räkna med
ett genomsnittsbehov av 25—30 aspiranter per år.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har inte i och för sig någon erinran mot
beräkningen av rekryteringsbehovet. Däremot anser länsstyrelsen med hänsyn
till arbetsmarknadsläget för tingsmeriterad personal att anledning finns
till viss pessimism angående möjligheterna att rekrytera så stort antal tingsmeriterade
jurister till åklagarbanan. Skall rekryteringen kunna genomföras
torde rekryteringsfrämjande åtgärder böra ägnas särskild uppmärksamhet
av vederbörande organ. Liknande inställning har länsstyrelsen i Kronobergs
län. Svea hovrätt framhåller, att åklagartjänsterna måste förenas med
sådana löner, att rekryteringen främjas.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t
Länsåklagares uppgifter

Som förut sagts går meningarna bland remissinstanserna isär i fråga om
beredningens förslag till regional åklagarorganisation. Meningsbrytningarna
rör i första hand länsåklagares uppgifter som utövande åklagare. I övrigt
har förslaget i stort sett vunnit anslutning vid remissbehandlingen.

Samtliga remissinstanser ansluter sig sålunda i allt väsentligt till förslaget
såvitt avser länsåklagarens funktion som chefsmyndighet
för åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet. Statskontoret
lämnar förslaget härutinnan utan erinran. Inte heller riksrevisionsverket,
som granskat förslaget från budgetära och kamerala synpunkter, har haft
någon erinran. Riksåklagarämbetet säger sig i stort sett inte ha något att
erinra beträffande de lednings- och tillsynsfunktioner samt de administrativa
och kamerala uppgifter som skall ankomma på länsåklagare. Denna inställning
har även förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

I flertalet remissvar godtas förslaget i förevarande del utan särskild motivering.
På flera håll framhålls, att lednings- och tillsynsuppgifterna bör vara
länsåklagarens huvuduppgifter.

Alla remissinstanserna är ense med beredningen om att länsåklagaren
även bör ha funktion som utövande åklagare. Däremot förekommer
som nämnts skiljaktigheter i uppfattningarna om hur länsåklagarens
skyldighet att själv fungera som åklagare skall bestämmas.

Beredningens förslag i detta hänseende har i huvudsak tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av statskontoret, länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands,
Kronobergs, Blekinge, Örebro och Västernorrlands län, landsfogden i
Kronobergs län, domstolskommittén, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler, Östergötlands länsavdelning
av sistnämnda förening samt svenska stadsförbundet. Domstolskommittén
och föreningen Sveriges stadsdomare har begränsat sitt tillstyrkande
att avse förhållandena under en övergångstid.

Väsentligen avstyrkande yttranden föreligger från riksåklagarämbetet och
förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms län, landsfogdarna
i Stockholms, Östergötlands, Gotlands och Blekinge län, åklagarmyndigheten
i Norrköping, föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges
stadsfiskaler och Sveriges polismästare, Kronobergs länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler samt Sveriges juristförbund. Dessa remissinstanser
biträder i flertalet fall uttalandena i det vid beredningens förslag
fogade särskilda yttrandet.

Övriga remissyttranden innehåller inget ställningstagande till förslaget i
här ifrågavarande avseende.

Vad först angår länsåklagarens uppgift att vara förundersökningsledare
och utföra åtal ansluter sig de remissmyndigheter, som ställt sig positiva
till beredningens förslag, i allmänhet till de av beredningen givna motive -

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 196b

ringarna. Länsstyrelsen i Östergötlands lön, som uttryckligen förklarar sig
ha granskat förslaget med beaktande av direktiven för utredningsarbetet,
anser att en effektivering av åklagarväsendet även bör leda till att de kvalificerade
åtalsärendena centraliseras till den regionala åklagaren. Det synes
vara lämpligt alt länsåklagarens funktioner som utövande åklagare liksom
hittills i första hand bestäms av en i särskild instruktion meddelad förteckning
över brott, som skall handläggas av länsåklagare. Länsstyrelsen anför
härom.

Denna »brottskatalog» kan ju självfallet icke göras så omfattande, att den
täcker samtliga de mål, med vilka statsåklagare bör taga befattning, utan bör
det såsom hittills ingå i statsåklagarens skyldigheter att även övertaga för
handläggning från distriktsåklagare sådana åklagaruppgifter, som få anses
vara av kvalificerad natur. Sådana åklagarärenden bör, såsom beredningen
föreslagit, bringas till statsåklagarens kännedom genom ett för distriktsåklagare
föreskrivit rapportsystem.

Länsstyrelsen delar helt beredningens uppfattning att inom den regionala
organisationen bör handläggas åklagaruppgifter av särskilt kvalificerad natur,
och anser därför liksom beredningen att såväl speciell som generell delegation
bör ifrågakomma ytterst sparsamt.

Länsstyrelsens uppfattning i denna del biträds av landsfogden i Östergötlands
län, som i övrigt förklarat sig dela den mening som kommit till uttryck
i det särskilda yttrandet. I likhet med beredningen anser landsfogden, att så
stort antal åklagare bör knytas till länsåklagarorganisationen att där kan
handläggas i huvudsak de mål som upptagits i den av beredningen föreslagna
brottskatalogen. De regionala åklagarna bör handlägga kvalificerade mål i
denna utsträckning, till dess befattningshavarna inom distriktsåklagarkåren
fått den kompetens som enligt förslaget skall gälla för framtiden.
Landsfogden anser inte att den föreslagna organisationen på lokalplanet kan
beräknas få sådan styrka organisatoriskt och personellt, att i princip alla
slags mål kan handläggas där på e*t tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Kronobergs län betonar, att kompetensen hos distriktsåklagarna
kommer att skifta under en övergångstid och att det därför är
motiverat, att länsåklagarna tills vidare bibehålls vid sin skyldighet att vara
åklagare i mera kvalificerade mål. I den mån distriktsåklagartjänsterna
blir besatta med åklagare som har landsfogdekompetens bör hinder inte
möta att i större utsträckning än beredningen föreslagit överflytta länsåklagarinål
till distriktsåklagarna.

Med utgångspunkt i de förutsättningar som förelegat för omorganisation
av åklagarväsendet, bl. a. statsmakternas tidigare ställningstaganden,
förklarar sig föreningen Sveriges landsfiskaler efter noggrant övervägande
ha kommit till den bestämda uppfattningen, att beredningens förslag till
åklagarorganisation är den avgjort lämpligaste lösningen. Organisationen
på länsplanet har liksom på distriktsplanet givits eu utformning, om vilkfm

230

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

enligt föreningens mening kan sägas, dels att den med hänsyn till de givna
förutsättningarna i stort icke kunnat konstrueras på annat sätt, och dels
att den kommer att uppfylla högt ställda anspråk på funktionsduglighet
och ändamålsenlighet. På grund av denna sin uppfattning måste föreningen
såsom verklighetsfrämmande bestämt avvisa den skissering av åklagarorganisationen,
som gjorts i det särskilda yttrandet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anknyter i sitt tillstyrkande yttrande
till beredningens uppfattning att reglerna om målfördelningen mellan
länsplan och lokalplan får ses över efter hand som förutsättningar skapas
därför. Till skillnad från beredningen förordar föreningen emellertid, att
generell delegation äger rum allt efter som åklagarna får den högre kompetensen.
Vidare anser föreningen att målfördelningen över huvud taget
bör ske efter mindre stela regler än som följts i hittillsvarande praxis.

Domstolskommittén och föreningen Sveriges stadsdomare hävdar, att möjlighet
till generell delegation bör finnas i ungefär motsvarande omfattning
som nu. Dessa båda remissinstanser har, som förut nämnts, i övrigt ansett
sig kunna godta beredningens förslag beträffande målfördelningen endast
för en övergångstid. Domstolskommittén anför bl. a.

År avsikten att framlägga förslag till reglering av frågan om kompetensfördelningen
endast för ett övergångsskede, förefaller det vara riktigt att
gå försiktigt fram i vad det gäller att utvidga distriktsåklagarnas behörighet
utöver vad som nu gäller. Även om förslaget har blott denna begränsade
räckvidd, synes det emellertid ej befogat att inskränka området för distriktsåklagarnas
nuvarande behörighet att fullgöra på statsåklagare ankommande
uppgifter på sätt som skett genom den föreslagna beskärningen av möjligheterna
till generell delegation.--- — överhuvudtaget synes varken vad

beredningen anfört eller andra skäl som kan åberopas i sammanhanget ge
underlag för någon mera vittgående slutsats än att det tillsvidare och så
länge nuvarande befattningshavare inom åklagarorganisationen kvarstår i
tjänst saknas anledning till mera genomgripande ändringar i hittillsvarande
regler om kompetensfördelningen mellan regionåklagare och distriktsåklagare.

Samma tankegångar återspeglas i yttrandet från föreningen Sveriges
stadsdomare, som helt begränsar sina ställningstaganden till övergångstiden.
I fråga om denna tid har föreningen ingen erinran mot beredningens
förslag till uppdelning av åtalsuppgifterna mellan länsåldagare och distriktsåklagare
och den utvidgning av delegationsrätten som förslaget innebär.
Däremot ställer sig föreningen tveksam till beredningens uttalanden angående
delegation av uppgifter som fyller de kvalifikationskrav att de bör
handläggas av länsåklagaren. Föreningen erinrar om att ett betydande antal
förutvarande stadsfiskaler, som genomgående torde ha s. k. landsfogdekompetens,
kommer att ingå i den nya distriktsåklagarkåren. På dessa har
delegation av landsfogdemål ägt rum i betydande omfattning. Enligt föreningens
uppfattning saknas anledning att i följd av åklagarväsendets omorganisation
inskränka dessa åklagares sysslande med mål av svårare be -

231

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

skaffenhet. Tvärtom bör det vara angeläget att inom det nya åklagarväsendet
till fullo utnyttja deras kunskaper och erfarenhet.

För de remissinstanser som ställt sig kritiska till beredningens förslag
har utgångspunkterna i allmänhet varit, att förhållandena under övergångstiden
i princip inte bör inverka på utformningen av den nya åklagarorganisationen
utan lösas genom specialföreskrifter för denna tid samt att
beredningens förslag synes leda till en förskjutning av åklagaruppgifterna
från lokalplanet till länsplanet i jämförelse med nuläget. Uttalanden av
denna innebörd gör bl. a. riksåklagarämbetet. Svea hovrätt och föreningen
Sveriges landsfogdar.

I de avstyrkande remissvaren åberopas genomgående de synpunkter på
målfördelningen vilka anlagts i det särskilda yttrandet, och det görs bland
dessa remissorgan tämligen allmänt gällande att en målfördelning efter
de linjer, som dragits upp i delta yttrande, leder till att länsaklagarens
uppgifter som utövande åklagare blir betydligt mer begränsade än enligt
beredningens förslag. Särskilt framhålls, att omorganisationen av den lokala
åklagarorganisationen innebär en kraftig förstärkning, som bör föranleda
att även de verkligt kvalificerade målen i princip handläggs på lokalplanet.

Enligt riksåklagarämbetet föreligger redan vid omorganisationens genomförande
ökade förutsättningar för alt alla slags mal skall kunna handläggas
av distriktsåklagare. Ämbetet anför.

Man torde kunna räkna med att redan vid reformens ikraftträdande i åtminstone
ett femtiotal åklagarmyndigheter kommer att finnas en eller flera
åklagare med landsfogdekompetens och att — bortsett från Stockholm, Göteborg
och Malmö — drygt två tredjedelar av alla distriktsåklagarmål komma
att handläggas vid dylika åklagarmyndigheter. Givetvis innebär också
det förhållandet, att inom ett från polisuppgifter friställt åklagarväsende
alla distriktsåklagare helt kunna inrikta sig på åklagargöromålen, en förstärkning
av organisationen. De av beredningen föreslagna enhetliga kompetenskraven,
juris kandidatexamen och tingsmeritering, komma visserligen
att få full verkan först efter en övergångstid. Redan under de närmaste
åren efter genomförandet av reformen få de emellertid betydelse därigenom,
att det sker en successiv förskjutning av proportionen mellan
landsfogdekompetenta och icke landsfogdekompetenta åklagare.

Ämbetet finner det emellertid självfallet att statsåklagarna får viss åklagarverksamhet.
Denna verksamhet bör inte ha större omfattning än att statsåklagaren
får möjlighet att effektivt utöva sina betydelsefulla ledningsoch
tillsynsfunktioner. Ämbetet ansluter sig till det i det särskilda yttrandet
framlagda förslaget, enligt vilket statsåklagaren såsom utövande åklagare
har att handlägga mål, i vilka förekommer invecklade rättsfrågor, mål, som
med hänsyn till talans utförande är särskilt kvalificerade, mål som med
hänsyn till den allmänna opinionen är ömtåliga samt mål angående brott,
som är mycket grovt eller eljest väckt allmän uppmärksamhet. Därjämte

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

synes det ämbetet naturligt, att statsåklagare!! för talan i mål om högmålsbrott,
brott mot rikets säkerhet och ämbetsbrott. Det inrapporteringssystem,
som föreslagits i det särskilda yttrandet för att statsåklagaren enligt eget
bedömande skall kunna ta åt sig särskilt kvalificerade mål, förefaller rationellt.
Ämbetet förordar detta system samt tillägger, alt statsåklagaren
enligt ämbetets uppfattning vid sin bedömning bör ta hänsyn inte bara till
det aktuella målets beskaffenhet utan också till kvalifikationerna hos den
distriktsåklagare, på vilken målet i första hand ankommer.

Bibehålies systemet med eu brottskatalog, har riksåklagarämbetet inte i
och för sig någon erinran mot den av beredningen föreslagna brottskatalogen.
I detta läge bör emellertid en utvidgning ske av kretsen av distriktsåklagare
med generell behörighet att handlägga statsåklagarmål. Behörigheten
bör knytas inte till viss distriktsåklagare utan till viss åklagarmyndighet.

Väsentligen samma synpunkter som riksåklagarämbetet anlagt på målfördelningen
anlägger också flertalet övriga avstyrkande remissorgan, bl. a.
förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, Svea hovrätt samt
föreningen Sveriges stadsfiskaler. Dock sägs i dessa yttranden ingenting
om att hänsyn vid bedömningen skall tas också till den enskilde distriktsåklagarens
kvalifikationer. I vart fall Svea hovrätt utgår från en bedömning
enbart med hänsyn till målens art och uttalar i samband därmed sitt förtroende
för landsfiskalernas förmåga att tillfredsställande handlägga svårare
åklagaruppgifter än nu. Hovrätten yttrar.

Därest en fördelning av de regionala och lokala åklagarnas uppgifter i
enlighet med vad som tidigare anförts kommer till stånd, kan övergångsvis
svårigheter uppstå ifråga om åklagardistrikt i vilka finnes endast åklagare
från landsfiskalsbanan. Hovrätten vill i detta sammanhang uttala sitt
på erfarenhet grundade förtroende för landsfiskalernas förmåga att fullgöra
åklagarens funktioner även i krävande mål. Enligt hovrättens mening
torde sålunda landsfiskalerna kunna övertaga avsevärt utökade åklagaruppgifter.
övergångsbestämmelser innebärande vissa inskränkningar härutinnan
torde emellertid bli erforderliga.

Förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö anser att chefsåklagartjänsterna
i åklagardistrikten i första hand bör besättas med de juriståklagare
som nu finns på landsfogdebanan och att landsfogdekompetenta åklagare
därför kommer att finnas i flertalet distrikt, något som talar för en betydande
decentralisering av åklagaruppgifterna även i kvalificerade mål.
Förste stadsfiskalen i Malmö anför.

Av vikt är givetvis, att de lokala chefsåklagartjänsterna besätts med
jurister av sådan halt att de i princip kunna anförtros praktiskt taget alla
typer av mål. Vid övervägande av vilket antal, som i dagens läge står till

buds, har jag kommit fram till att--- 70—80 juriståklagare funnes

att tillgå för lokalplanet. En del av dem måste absorberas som 2:a och 3:e
män i större åklagarmyndigheter utanför de tre stora städerna. För chefsåklagartjänsterna
på lokalplanet skulle då måhända återstå ett 50-tal ju -

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196 i

rister. Med dem kan besättas chefsåklagare änsterna i det övervägande flertalet
av de 63 lokala åklagarmyndigheter, där man tänkt sig 3 eller flera
åklagare. Å de största av dessa myndigheter kommer uppenbarligen utöver
chefsåklagaren att finnas en eller flera juriståklagare.

Förste stadsfiskalen i Göteborg, som delar de nu redovisade synpunkterna,
erinrar om att beredningen haft att ta hänsyn också till placeringen
av de tjänstemän inom landsfiskalsorganisationen, som vid avskaffandet
av landsfiskalstjänsten måste placeras på annat håll. Om en omflyttning
sker av juristpersonalen synes det enligt denne stadsf iskal emellertid kvarstå
lika goda möjligheter att placera de därtill lämpliga landsfiskalerna
inom åklagarorganisationen. Olika befattningar kan komma i fråga beroende
på vederbörande landsfiskals ådagalagda duglighet.

Sveriges juristförbund kan för sin del inte dela uppfattningen att det i
princip skulle innebära några olägenheter att redan nu införa ändrad målfördelning
mellan regionalåklagare och distriktsåklagare.

Enligt domstolskommittén, som tillstyrkt beredningens förslag endast
vad avser en övergångstid, bör i en helt genomförd ny åklagarorganisation
på regionalåklagare obligatoriskt ankomma att vara utövande åklagare endast
beträffande några få grupper av mål av särskilt ömtålig beskaffenhet,
nämligen mål om högmålsbrott, brott mot rikets säkerhet och ämbetsbrott.
I dessa bör endast i undantagsfall delegation till distriktsåklagare
få ske. 1 övrigt bör distriktsåklagarna i princip vara behöriga att svara för
handläggning av alla slag av brottmål. Regionalåklagaren skall dock äga
överta handläggningen av särskilt kvalificerade mål. Sådant övertagande
bör företrädesvis ifrågakomma beträffande mål med invecklade rättsfrågor,
mål som är speciellt krävande med hänsyn till talans utförande eller
där enhetlighet i bedömningen är av särskild vikt samt mål som eljest
bedöms vara av sådan beskaffenhet att åklagaruppgifterna lämpligen bör
handhas av befattningshavare med den ställning som tillkommer åklagare
i överordnad instans. En förutsättning för att regionalåklagaren skall kunna
ingripa och överta mål från distriktsåklagare är att distriktsåklagarna
åläggs att till regionalåklagaren inrapportera förekommande brott av allvarligare
beskaffenhet. Rapporteringsskyldighet bör förslagsvis föreligga beträffande
de brottskategoricr som upptagits i den av beredningen föreslagna
brottskatalogen eller i varje fall i fråga om flertalet av dessa brottskategorier.

De remissinstanser, som anslutit sig till beredningens förslag rörande
fördelningen av mål mellan länsplanet och lokalplanet, godtar i allmänhet
även förslaget beträffande prövning av åtalseftergift och andra
särskilda åtalsprövningar. Länsstyrelsen i Östergötlands län
understryker särskilt att ärenden, som avser misstänkt vilken uppenbarligen
begått brott under inflytande av psykisk abnormitet, bör prövas av
länsåklagare oavsett brottets svårhetsgrad. Med hänsyn till att prövningen
8*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. AV 100

234

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

av åtalseftergift mot underåriga enligt 1944 års lag får anses särskilt känslig
från kriminalpolitisk synpunkt samt alt behov föreligger av så enhetlig
prövning som möjligt betonar länsstyrelsen betydelsen av att dessa
prövningar handhas av länsåklagare samt att generell delegation i dessa
fall inte bör förekomma till distriktsåklagare.

Även en del remissorgan, som tagit avstånd från beredningens ställningstagande
beträffande målfördelningen, tillstyrker förslaget att prövning av
eftergift av åtal mot underåriga verkställs av länsåklagare. Denna uppfattning
hyser bl. a. riksåklagarämbetet och Svea hovrätt. I dessa yttranden
förordas dock att nuvarande möjligheter till generell delegation av prövningen
bibehålls. Övriga instanser, som avstyrkt beredningens förslag beträffande
målfördelningen, ansluter sig till det särskilda yttrandet jämväl i
förevarande hänseende.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som biträtt beredningens förslag
i övrigt, anser att frågor om åtalseftergift beträffande underårig bör handläggas
på lokalplanet. Föreningen anför.

Åtalsprövningen i mål beträffande underåriga har under nu rådande förhållanden
ofta fördröjt målen på ett sätt, som måste betecknas som ur
kriminalpolitisk synpunkt synnerligen otillfredsställande. Även om denna
fördröjning till stor del är att hänföra till barnavårdsnämndernas handläggning
av ärendena är även den omständigheten, att såväl distriktsåklagaren
som statsåklagaren är inkopplad, i och för sig ägnad att föranleda
tidsutdräkt. Beredningen har själv framhållit, att en tämligen fast praxis
nu hunnit utbildas på detta område och kommit till kännedom bland åklagarna
i allmänhet. Föreningen vill med hänsyn härtill och till det synnerligen
starka intresset av snabbhet i rättsskipningen beträffande brott av
underåriga föreslå, att åtalsprövningen i dessa fall anförtros åt vederbörande
åklagare eller chefsåklagaren i det lokala distriktet. Den erforderliga
enhetligheten i tillämpningen borde kunna åvägabringas genom att länsåklagarna
i tillsynsväg ägna särskild uppmärksamhet åt handläggningen
av dessa frågor.

Beredningens förslag rörande handläggningen av länsåklagaruppgifterna
i de tre storstäderna godtas av samtliga över förslaget hörda remissorgan.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler påpekar dock, att den föreslagna
koncentrationen av handläggningen av administrativa åklagarärenden till
överåklagaren berövar övriga åklagare tillfälle att förvärva erfarenhet av
sådana ärenden.

Den föreslagna tjänstetiteln överåklagare för statsåklagare i storstäderna
anser remissmyndigheterna lämplig.

Länsåklagares verksamhetsområde

Remissinstansernas ställningstaganden till beredningens förslag beträffande
länsåklagares verksamhetsområde sammanfaller i stort sett med
deras ståndpunkter rörande förslaget till målfördelning mellan länsåkla -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

gare och distriktsåklagare. De som biträtt beredningens förslag i sistnämnda
hänseende har sålunda i regel också anslutit sig till förslaget att länet i
princip skall vara regionalt åklagardistrikt, medan de som förordat en målfördelning
enligt det system som angivits i det särskilda yttrandet ansett att
regionala åklagardistrikt bör bildas genom sammanslagning av två eller flera
län. Till dem som tillstyrkt beredningsförslaget eller lämnat det utan erinran
hör statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Östergötlands,
Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Örebro och Västernorrlands län, länsindelningsutredningen,
domstolskommittén, föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare och Sveriges landsfiskaler samt svenska stadsförbundet.
Bland de i huvudsak avstyrkande yttrandena märks riksåklagarämbetet
samt förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms
län, landsfogdarna i Stockholms, Östergötlands och Blekinge län, föreningarna
Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges polismästare
samt Sveriges jnristförbund. Övriga remissorgan tar inte klart ställning i
denna fråga. Länsstyrelsen i Jämtlands län avstår uttryckligen från ett
ställningstagande, enär länsstyrelsen anser det svårt att avgöra vilket av
de två alternativen som kan anses vara det lämpligaste.

Som tidigare redovisats beträffande andra frågor berör ett par remissinstanser
även i förevarande hänseende de direktiv beredningen haft för
sitt utredningsuppdrag. I detta sammanhang nämns även den framtida utvecklingen
på det regionala planet. Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar
bl. a.

Med hänsyn till de direktiv, som lämnats beredningen synes det icke ha
varit möjligt för beredningen att lämna något annat förslag beträffande
den regionala organisationen. Med beaktande av departementschefens och
riksdagens ställningstagande beträffande den regionala åklagarorganisationen
har länsstyrelsen ingen erinran att framställa mot beredningens förslag,
varvid länsstyrelsen även funnit övervägande skäl tala för att ifrågavarande
tre län sammanslås med de i betänkandet angivna länen. Den pågående
utredningen om ändrad länsindelning kan framdeles komma att
medföra vidgade och ur åklagarsynpunkt rationellare verksamhetsområden
för den regionala åklagarorganisationen.

Enligt föreningen Sveriges landsfiskaler har organisationen, med hänsyn
till de förutsättningar som förelegat därför, bl. a. statsmakternas tidigare
ställningstaganden, i stort sett inte kunnat konstrueras på annat sätt.

Länsindelningsutredningcn framhåller i sitt tillstyrkande yttrande, att
det är självklart och önskvärt att de organisatoriska förändringar, som
kan behöva vidtas de närmaste åren på verksamhetsområden som berörs
av länsindelningen, utformas på ett sätt som inte försvårar den blivande
omregleringen av länen. Utredningen utvecklar sina synpunkter på följande
sätt.

Utredningen torde endast ha anledning ingå på de delar av betänkan -

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196t

dena, som har direkt samband med frågan om länsindelningen. Det material,
som i dessa hänseenden förebragts i betänkandena, visar enligt utredningens
uppfattning klart, att den nuvarande länsindelningen ej i allo
är lämplig som grund för en effektiv regional organisation av polis- och
åklagarväsendet och bestyrker alltså vad som i direktiven för länsindelningsutredningen
anförts om behovet av en ändring i denna indelning.
Utredningens arbete har emellertid ännu ej framskridit så långt, att utredningen
ens preliminärt kunnat taga ställning till frågan om länens antal
och storlek. Under sådana förhållanden är det självklart ur utredningens
synpunkt önskvärt, att de organisatoriska förändringar, som kan behöva
vidtagas under de närmaste åren på verksamhetsområden, vilka berörs av
länsindelningen, utformas på ett sätt, som icke försvårar den blivande
omregleringen av länen. Detta önskemål har, såvitt utredningen kan finna,
i största möjliga utsträckning beaktats i de nu föreliggande förslagen.

Vad angår förslaget att lägga samman tre län med angränsande län
anför utredningen, att den inte nu kan göra något uttalande i frågan i vad
mån utredningens blivande förslag till länsindelning kan komma att avvika
från denna gruppering. Utredningen utgår emellertid från att det, om
sådana avvikelser skulle komma att föreligga, inte kommer att erbjuda
några större svårigheter att längre fram, i den mån det anses önskvärt,
anpassa de regionala distrikten inom åklagarorganisationen till den blivande
länsindelningen.

Beträffande länsåklagarnas verksamhetsområden synes det statskontoret
uppenbart att, såsom beredningen framhållit, ett län inte kan bibehållas
såsom verksamhetsområde för regional åklagare, därest arbetsunderlaget
inte är tillräckligt ens för en befattningshavare. I enlighet härmed
saknas enligt statskontoret anledning till erinran mot att ett vart av Gotlands
och Kronobergs län i enlighet med förslaget förenas med Stockholms
respektive Blekinge län till ett regionalåklagardistrikt. Bärande skäl synes
även föreligga för förslaget om en motsvarande sammanläggning av Jämtlands
län med Västernorrlands län.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anknyter till gränsdragningen mellan
länsåklagarmål och distriktsåklagarmål samt framhåller, att i samband
med att denna gränsdragning efter en övergångstid omprövas tillräckliga
erfarenheter torde ha samlats för att man skall kunna bedöma den
föreslagna regionindelningens lämplighet. Då bör även klarhet ha vunnits
om den framtida länsindelningens utseende. Liknande tankegångar återspeglas
i yttrandet från länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Örebro län finner beredningens förslag till verksamhetsområde
för länsåklagaren lämpligt, och föreningen Sveriges stadsdomarc
anser det riktigt att länen i allmänhet görs till verksamhetsområden för
regionalåklagare.

Om man accepterar enmansämbeten finns enligt domstolskommittén
ingen erinran mot beredningens förslag. Kommittén hyser för sin del inga
betänkligheter mot att inrätta enmansämbeten på regionalplanet. Till utveckling
härav anför kommittén.

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196U

Domstolskommittén anser icke de skäl från organisatorisk synpunkt,
som beredningen anfört mot enmansämbeten på regionalplanet vara bärkraftiga.
Kommittén delar sålunda icke de betänkligheter beredningen hyser
mot anlitande av chefsåklagare vid distriktsåklagarmyndigheterna som vikarier
för regionalåklagare. Tvärtom förefaller det kommittén som om en sådan
ordning borde vara ganska lämplig. Behovet av medhjälpare i övrigt
torde, såsom beredningen själv förordat, kunna tillgodoses genom att erforderligt
antal befattningshavare ur förstärkningsorganisationen ställs till förfogande
för biträde med föredragningar, rättsutredningar o. d. Skulle det
emellertid av organisatoriska skäl anses vara en fördel, att varje regional
åklagarmyndighet har till sig knuten mer än en regionalåklagare, synes
större åklagarregioner än de av polisberedningen föreslagna bli nödvändiga.
En region får då regelmässigt omfatta två eller flera län. Några betänkligheter
av principiell eller praktisk art mot en sådan lösning synes ej behöva
föreligga.

Inskränks länsåklagares uppgifter som utövande åklagare i enlighet med
vad kommittén förordat, ifrågasätts om länen ger underlag för en personalkader
inom regionalorganisationen med som regel minst två länsåklagare
i varje län.

Länsstyrelserna i de län som föreslås bli sammanlagda med andra län
till länsåklagardistrikt förordar i allmänhet att länen får bilda egna distrikt.
Länsstyrelsen i Kronobergs län motsätter sig inte det föreslagna regionala
distriktet bestående av Kronobergs och Blekinge län, därest beredningens
bedömning av arbetsunderlaget i Kronobergs län är riktigt. En länsåklagare
bör dock stationeras i Växjö med hänsyn till det nära samarbete som
måste äga rum mellan länsåklagaren och länspolischefen samt med hänsyn
till de långa avstånden inom det föreslagna regionala distriktet. Härvid
bör undersökas lämpligheten av gemensamma kanslilokaler och gemensam
biträdespersonal för länsåklagaren och länspolischefen. Alternativt
föreslår länsstyrelsen, att Kronobergs län bildar eget länsåklagardistrikt,
varvid länsåklagaren om det blir påkallat kan överta mål från arbetstyngda
distriktsåklagare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det inkonsekvent och helt omotiverat
att för Jämtlands län föreslå avvikelse från den indelningsprincip
beredningen förordat. Sammanförande av Jämtlands och Västernorrlands
län till ett regionalåklagardistrikt måste med den principiella uppläggning
av länsåklagarorganisationen, som beredningen stannat för, vara förkastlig.
Man har icke i tillräcklig grad beaktat avståndsfaktorn och gjort
klart för sig de betydande olägenheter, som är förbundna bland annat med
länsåklagarnas förundersökningsledarfunktioner, vilka nödvändiggör resor
i betydande utsträckning inom detta vidsträckta område. Länsstyrelsen
yttrar vidare.

Beredningen har icke såsom skäl för sitt förslag om sammanförande av
Jämtlands och Västernorrlands län till ett regionalåklagardistrikt kunnat påstå,
alt en regional åklagare för endast Jämtlands län icke skulle få tillräckliga
uppgifter såsom utövande åklagare men har ansett dennes led -

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

nings- och tillsynsuppgifter samt administrativa uppgifter skulle bli för
begränsade. Det torde enligt länsstyrelsens uppfattning icke böra råda
någon tvekan om att de ökade arbetsuppgifter, som den nya organisationen
enligt beredningens redogörelse kommer att medföra, kommer att utgöra
tillräckligt arbetsunderlag för en länsåklagare i Jämtlands län.

Beredningen har, framhåller länsstyrelsen, accepterat enmansämbeten i
tre län. Det syns under sådana förhållanden inte finnas skäl att inte acceptera
även Jämtlands län såsom ett regional område. De olägenheter som ansetts
förenade med enmansdistrikten skulle elimineras, om man i »enmanslänen»
förenade länsåklagarfunktionen med chefskapet för åklagarmyndigheten
i residensstaden. Några bärande skäl mot en sådan anordning har
inte anförts. Genomföres emellertid sammanläggningen, bör stationeringsorten
för länsåklagarna bli Sundsvall. Väljes inte Sundsvall bör Östersund
bli stationeringsort i stället för Härnösand.

Vad beträffar Gotlands län föreslår länsstyrelsen i Gotlands län att länsåklagarfunktionen
förenas med chefsåklagartjänsten i Visby. I anslutning
till länsåklagarens uppgifter enligt beredningens förslag anför länsstyrelsen.

För att kunna motsvara de uppställda kraven förutsätter denna verksamhet
en nära och kontinuerlig kontakt i första hand med distriktsåklagarna
men även med de polisiära befattningshavarna. Länsstyrelsen är
emellertid av den övertygelsen, att en dylik kontakt icke kan upprätthållas,
därest länet, som polisberedningen föreslår, skulle i åklagarhänseende
hänföras till samma regionala distrikt som Stockholms län och sålunda
en i Stockholm stationerad åklagare skulle ha att fullgöra länsåklagargöromålen
på Gotland vid sidan av sina uppgifter inom Stockholms län. Den
av polisberedningen föreslagna anordningen kan helt enkelt icke förväntas
komma att fungera väl. Såsom länsstyrelsen uttalade redan i sitt yttrande
till polisberedningen den 20 juni 1963 kräver en kvalitativ jämställdhet
mellan rättsväsendet på Gotland och inom landet i övrigt stationering
härstädes — och icke på andra sidan Östersjön — av en regional åklagare.

Länsstyrelsen föreslår därför, att en av de till Gotlands fän stationerade
åklagarna skall få sig anförtrott att vara länsåklagare och chefsåklagare i
Gotlands län med skyldighet att som utfyllnad i arbetet jämväl fungera
såsom distriktsåklagare.

Flertalet remissorgan, som ställer sig negativa till förslaget att länet
skall i princip vara verksamhetsområde för länsåklagare, ansluter sig till
den i det särskilda yttrandet skisserade indelningen av landet i 12 regioner,
bildade genom sammanslagning av län. I flera av dessa remissvar uttalas,
att den väntade nya länsindelningen inte bör utgöra hinder för en sådan
regionindelning. Anslutningen till det särskilda yttrandet grundas i regel
på förutsättningen, att det i samma yttrande förordade systemet för bestämmande
av länsåklagares uppgifter som utövande åklagare genomförs.
Enligt riksåklagarämbetet bör dock regionindelning komma till stånd även
om målfördelningen mellan länsåklagare och distriktsåklagare binds vid en
brottskatalog. Ämbetet fortsätter.

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Det kan framhållas, att en sådan indelning på regionalplanet skulle även
ur ekonomisk synpunkt vara fördelaktigare än den av beredningen föreslagna.
Om överåklagarnas antal begränsas på angivet sätt kan man räkna
med en attraktiv lönesättning, soin i sin tur medför möjlighet att för dessa
viktiga tjänster få högt kvalificerade befattningshavare. Det är också tydligt,
att ämbetets möjligheter att utöva en effektiv central ledning av åklagarväsendet
skulle bli avsevärt bättre med ett relativt fåtal, högt kvalificerade
överåklagare än med den av beredningen föreslagna organisationen.

Riksåklagarämbetet påpekar vidare, att principen om länet som verksamhetsområde
för länsåklagaren redan enligt beredningens förslag genombrutits
i fråga om sex län, som sammanförts till tre regioner. I betraktande
härav finner ämbetet det svårt att förstå, att några avgörande principiella
skäl skulle lägga hinder i vägen för att ta steget fullt ut och genomföra
de sammanläggningar, vilka synbarligen även enligt beredningens åsikt är
erforderliga för att på längre sikt ernå en rationell organisation.

Om regionala åklagares arbetsuppgifter bestäms i enlighet med det särskilda
yttrandet, torde det bli erforderligt att skapa större verksamhetsområden
än ett län för dessa åklagare, framhåller Svea hovrätt, som erinrar
om att också beredningen i flera fall fört samman två län till verksamhetsområde
för länsåklagare. Minskning av antalet regionala åklagare kan
måhända även medföra vissa fördelar. Sålunda främjas enhetligheten i
dessa åklagares bedömning och samarbetet mellan dem och riksåklagaren
torde underlättas. Sedan närmare erfarenhet vunnits om åklagarverksamheten
efter de nya riktlinjerna, torde sannolikt en justering av regionerna
bli erforderlig. Hovrätten nämner avslutningsvis, att även en länsindelningsreform
givetvis kan medföra ändringar i regionindelningen.

Liknande synpunkter på denna fråga som riksåklagarämbetet och Svea
hovrätt har Sveriges juristförbund, som tillägger att områdenas storlek
bör anpassas så att regionalåklagaren kan förvärva ingående kännedom om
polis-, åklagar- och domstolsverksamheten samt hinna med att verka ledande
inom sitt verksamhetsområde.

Föreningen Sveriges landsfogdar konstaterar att en framtida reform a\
länsindelningen inte torde utgöra avgörande hinder mot att riket nu indelas
i regioner i huvudsak på grundval av gällande länsindelning. Föreningen
Sveriges stads fiskaler finner bundenheten till länen irrationell.

Den enda remissinstans, som inte godtar vare sig länen eller de skisserade
12 regionerna som verksamhetsområden för länsåklagare, är hovrätten över
Skåne och Blekinge. Enligt hovrätten bör i stället hovrättskretsarna i princip
utgöra underlag för den regionala åklagarverksamheten.

Övriga avstyrkande remissorgan, som lämnat särskild motivering för sin
ståndpunkt, anför i huvudsak de synpunkter som kommit till uttryck i det
särskilda yttrandet.

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år W6i

Riksåklagarämbetets organisation

Beliäffande omorganisationen av riksåklagarämbetet har beredningens
lörslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av statskontoret, riksrevisionsverket,
länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Blekinge och Örebro län,
förste stadsfiskalen i Stockholm, landsfogdarna i Kronobergs och Västernorrlands
län, domstolskommiltén, föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler, Sveriges landsfiskaler och Sveriges
polismästare samt svenska stadsförbundet. En i viss mån annan organisationsform
än den föreslagna förordas av riksåklagarämbetet och Sveriges juristförbund.
I övriga remissvar föranleder förslaget inget ställningstagande.

Statskontoret erinrar om att åklagarväsendets omorganisation för riksåklagai
ämbetets del innebär en betydande ökning av de administrativa ärendena.
Statskontoret har därför inte funnit anledning till erinran mot den
löreslagna förstärkningen av riksåklagarämbetets organisation.

I två hänseenden ifrågasätter riksåklagarämbetet om beredningens förslag
innebär den lämpligaste organisationen. Ämbetet åsyftar dels handläggningen
av vad som i betänkandet än kallas överprövningsärenden och än tillsynsärenden
och dels förslaget om inrättande av en befattning som administrativ
souschef. Såväl överprövningsärenden som tillsynsärenden hänför
ämbetet till tillsynsverksamheten. Den övervägande delen av dessa ärenden
handläggs av åklagarbyråcheferna. Med hänsyn till karaktären av de ärenden
som äger samband med ämbetets tillsyn över åklagarna ifrågasätts, om det
är lämpligt att dessa ärenden till någon del handläggs på en särskild administrativ
avdelning inom ämbetet. Å andra sidan synes goda skäl tala
för att samtliga tillsynsärenden — däribland även de egentliga överprövningsärendena
förläggs till en särskild byrå med en personaluppsättning,
utformad i enlighet med vad beredningen föreslagit för tillsynsbyrån.
Chefskapet för en dylik byrå kunde då lämpligen anförtros en av de nuvarande
åklagarbyråcheferna. Ämbetet fortsätter.

Redan i nuvarande läge har, såsom framhålles i betänkandet, riksåklagaren
enligt sin instruktion möjlighet att delegera beslut i tillsynsärende å byråchef.
Genom att chefen för tillsynsbyrån blir specialiserad på dylika ärenden
och får kvalificerade föredragande till sitt förfogande, blir det möjligt
för riksåklagaren att i större omfattning än för närvarande utnyttja delegationsmöjligheten,
såvitt gäller tillsynsärendena. Inrättandet av en tillsynsbyrå
med de arbetsuppgifter, som i det föregående angivits, torde sålunda
kunna förväntas medföra en viss lättnad i riksåklagarens arbetsbörda. Möjlighet
bör givetvis finnas, att anförtro chefen för tillsynsbyrån viss åklagaruPP§ift
i Högsta domstolen ävensom att lägga tillsynsärende å annan byråchef.
Chefen för tillsynsbyrån synes böra ha att biträda riksåklagaren i dennes
inspektionsverksamhet ävensom att efter riksåklagarens förordnande
i viss utsträckning själv förrätta inspektioner. Granskningen av statsåklagarnas
diarier och protokoll i åtalseftergiftsärenden synes jämväl böra ligga
hos tillsynsbyrån. Om tillsynsbyrån tillföres de i det föregående angivna
till synsuppgifterna bör byrån ges minst det personalbestånd, som föreslagits

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

241

av beredningen. Det lärer emellertid under samma förutsättning icke vara
möjligt att dit förlägga jämväl organisationsärenden av det slag som angivits
i betänkandet (s. 61). Till handläggningen av dylika — utpräglat administrativa
— ärenden återkommer ämbetet i det följande. Från angivna utgångspunkter
synes tillsynsbyrån icke böra hänföras till någon särskild administrativ
avdelning inom ämbetet. Det kan, särskilt med hänsyn härtill, ifrågasättas,
om det är motiverat att inrätta en befattning som administrativ souschef.

Ämbetet vitsordar emellertid, att riksåklagarens arbetsbörda redan i
nuvarande läge är betungande, och det kan befaras att — även med den organisation
av tillsynsbyrån som skisserats i det föregående — arbetsbördan
kommer att icke oväsentligt öka efter åklagarreformens ikraftträdande. Det
synes därför böra övervägas att åstadkomma ytterligare avlastning genom
att inrätta en tjänst som souschef för hela ämbetets verksamhet. Vid ledighet
för riksåklagaren skulle souschefen automatiskt inträda som ställföreträdare.
För befattningen som souschef synes någon framstående åklagare
eller domare böra komma ifråga. Souschefen synes böra ha överdirektörs
ställning och titel. Ämbetet föreslår, att en sådan befattning inrättas. Det
anses angeläget att befattningen kan tillträdas redan den 1 juli 1964. Organisationsärenden
synes med hänsyn till uppgifternas stora betydelse och
omfattning böra förläggas till en särskild byrå, förslagsvis benämnd organisationsbyrån,
under ledning av en byråchef. Kontakterna med rikspolisstyrelsen
skulle lämpligen i första hand kunna gå genom denna byrå. Befattningen
som chef för organisationsbyrån synes i avbidan på den kommande
utvecklingen böra tillsättas som extra. Organisationsbyrån bör tillföras
ett biträde i kontorskarriären. I övrigt har ämbetet inte något att anföra
i anledning av den för ämbetet föreslagna organisationen.

Även Sveriges juristförbund förordar på i huvudsak samma skäl som riksåklagarämbetet
att den föreslagna administrativa tjänsten som avdelningschef
vid ämbetet utbyts mot en tjänst som överdirektör.

Personalbehov

I allmänhet har remissinstanserna ansett sig kunna acceptera polisberedningens
förslag rörande personalbehovet på lokalplanet. Sålunda har
statskontoret inte funnit anledning till erinran mot förslaget härutinnan.
Riksåklagarämbetet har i och för sig inget att erinra mot den bedömning
beredningen gjort av åklagarbchovet och behovet av kontorspersonal i den
nya organisationen. Ämbetet understryker emellertid beredningens uttalande,
att eu effektivering av polisväsendet kan väntas medföra ökade uppgifter
för åklagarna. Med hänsyn härtill och till vissa ovissa faktorer som
man alltid måste räkna med vid övergång till ny organisation synes det nödvändigt,
att en relativt stor förstärkningsorganisation finns att tillgå. De
hörda länsstyrelserna har samtliga lämnat förslaget utan erinran, dock att

242

Kungt. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

utökning av antalet åklagartjänster har förordats beträffande ett par distrikt.
Inte heller Sveriges juristförbund har gjort någon invändning mot det
beräknade personalbehovet.

Föreningarna Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler befarar att
antalet fasta åklagartjänster har beräknats för lågt. Från personalsynpunkt
är det olämpligt att kompensera brist på tjänster med en stor kader vikariatsoch
förstärkningspersonal, framhålls det. I eu del andra yttranden påpekas,
att annan fördelning än den föreslagna av åklagaruppgifter mellan lokalplan
och länsplan påverkar fördelningen av åklagartjänster på de skilda
planen.

Statstjånstemannaförbundet erinrar om att beredningen utgått från att
behovet av kontorspersonal utgör 125 procent av antalet åklagare. Denna
beräkningsgrund, som förbundet godtar, har beredningen emellertid inte
tillämpat utan föreslagit ett mindre antal tjänstemän i kontorskarriären.
Förbundet motsätter sig att man från början underdimensionerar kontorspersonalkadern.
Inte heller rekommenderar förbundet att förstärkningsbehov
tillgodoses med personal, som avlönas ur särskilda avlöningsinedel. Personaltillgången
bör enligt förbundet regleras så att man i utgångsläget bygger
på beredningens relationsförslag och fastställer antalet tjänstemän i kontorskarriären
till minst 125 procent av antalet åklagare.

Vidare anför förbundet, att det är helt oeftergivligt att personalorganisationen
byggs upp så att arbetsuppgifter, som kan delegeras från åklagare, i
största möjliga utsträckning anförtros kontorspersonal. Förbundet förordar
bestämt, att åklagarorganisationen får sitt behov av personal för administrativa
uppgifter och kontorsuppgifter tillgodosett genom att organisationen tillförs
tjänster i kontorskarriärens toppgrader. Med hänsyn till de kvalificerade
uppgifter som kontorspersonalen skall få framhåller förbundet särskilt behovet
att personalen får sådan sammansättning att i huvudsak endast kontorskarriärens
högre lönegrader kommer till användning. Beträffande de
utstationerade åklagarnas biträdeshjälp anser förbundet att sådan åklagare
bör få två biträden. I den mån båda biträdena inte kan utnyttjas fullt, bör
ett biträde anvisas att tidvis tjänstgöra inom polis- eller exekutionsväsendet.

Vad särskilt angår de tre storstäderna yttrar statskontoret, att det med
hänsyn till den efter hand ökade arbetsbelastningen på åklagarmyndigheten
i Stockholm och de hittills vidtagna extraordinära åtgärderna för förstärkning
av åklagarpersonalen föreligger bärande skäl för den föreslagna
upprustningen av myndigheten. Härvid har statskontoret beaktat att den
personalbesparing, som såvitt framgår av betänkandet vinns genom trafikmålens
koncentration till en kammare, torde ha utnyttjats för att ernå viss
flexibilitet i myndighetens organisation. Inte heller bör det enligt statskontorets
mening vara något att erinra mot föreslagna förstärkningar av åklagarmyndigheterna
i Göteborg och Malmö. Samma inställning som statskontoret
har riksåklagarämbetet. Också flertalet övriga remissorgan lämnar

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

förslagen utan erinran. Dock framhålls, bl. a. av förste stadsfiskalen i Stockholm
och föreningen Sveriges stadsfiskaler, att den föreslagna personaltilldelningen
i Stockholm är ett minimum. Förste stadsfiskalen i Göteborg, som
förordar annan distriktsindelning i Göteborg än den beredningen föreslagit,
föreslår i anslutning därtill ökad personaltilldelning där.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund avstyrker förslaget rörande tilldelningen
av kontorspersonal i storstäderna. Förbundet hävdar, att samma
organisations- och rationaliseringsåtgärder som avses genomföras för landet
i övrigt skall i möjligaste mån tillämpas för de tre storstädernas förstatligade
åklagarmyndigheter. Till belysning av att så inte skett enligt beredningens
förslag anför förbundet att, om man bortser från den kontorspersonal
som skall tjänstgöra vid bötesbyrån med parkeringskontoret, 23 biträden
i kontorskarriären skall betjäna 44 åklagare vid de nio åklagarkamrarna
i Stockholm. I Göteborg blir motsvarande relationstal 10 biträden i kontorskarriären
på 19 åklagare och i Malmö nio biträden på 15 åklagare. Med
hänsyn till behovet av rutinerad reservpersonal även för biträden i kontorskarriären
anser förbundet att det totala behovet av biträden är i Stockholm
76, i Göteborg 35 och i Malmö 18.

Den föreslagna personalorganisationen på läns planet har på många
håll inte föranlett särskilda uttalanden. I allmänhet godtas förslaget av de
instanser som yttrat sig i denna del. Hit hör statskontoret och länsstyrelsen
i Örebro län. En mera negativ hållning intar förste stadsfiskalen i Stockholm,
som anser att personalkadern inom länsåklagarkåren är något svag, åtminstone
om länsåklagarna skall ta befattning med den aktiva åklagarverksamheten
i den omfattning som polisberedningen förutsätter. Risker torde
föreligga att den utövande verksamheten blir så betungande, att länsåklagarna
inte får tid att i erforderlig utsträckning ägna sig åt sina ledande och
kontrollerande uppgifter. Samma uppfattning har landsfogden i Västernorrlands
län. Han anser förslaget godtagbart för Västernorrland-Jämtlandsregionen
endast under förutsättning att länsåklagaren instruktionsmässigt befrias
från funktionen som utövande åklagare, att han får en kvalificerad biträdeshjälp
— kanslist — för administrativa och kamerala göromål samt
att delegation av mål får ske i minst samma usträckning som nu. Den föreslagna
personalorganisationen är alltså otillräcklig för att befattningshavarna
skall kunna fullgöra sina uppgifter på det sätt beredningen tänkt sig.

Flertalet av de remissinstanser, som förordat den i det särskilda yttrandet
skisserade länsåklagarorganisationen med tillhopa 24 länsåklagare, tar i allmänhet
inte ställning till beredningens förslag i denna del.

Statstjänstcmannaförbundet accepterar i princip förslaget rörande länsåklagarnas
personalbehov. Förbundet finner det riktigt att betydande arbetsuppgifter
av personaladministrativ och kameral natur avlastas åklagarna
och anförtros andra tjänstemän. Dessa arbetsuppgifter måste bedömas
som grannlaga och de fordrar stor författningskännedom. Enligt förbundets

244

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO år 196i

bedömande är det likväl möjligt att anförtro uppgifterna åt tjänstemän inom
kontorskarriären, förutsatt att fråga blir om tjänster i de högre lönegraderna.
Storleken på kansliorganisationen hos länsåklagarna anser förbundet
vara tillmätt med försiktighet. Förbundet föreslår att samtliga län erhåller
minst två tjänster inom kontorskarriären och att län, som får tre tjänster
för åklagare, tilldelas minst motsvarande antal tjänster för kontorspersonal.
Slutligen betonar förbundet behovet av ordnad kursverksamhet för åklagarväsendets
tjänstemän inom kontorskarriären.

Förslaget rörande biträdespersonal inom riksåklagarämbetet
fordrar enligt stalstjänstemannaförbundet för konkret behandling ett utformat
förslag till åklagarorganisationens uppbyggnad. Förbundet anser beredningens
bedömanden av personalbehovet i fråga om kanslist- och kontorspersonal
mycket summariska och finner det angeläget, att ämbetet får en
kansliorganisation, som är både tillräcklig och kvalitativt så sammansatt,
att den täcker ämbetets vidgade funktioner.

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Förslaget i betänkande nr 13 att en vikariats- och förstärkningsorganisation
skall byggas upp inom varje länsåklagaroinråde och att endast färdigutbildad
personal skall ingå i organisationen tillstyrks eller lämnas utan erinran
av samtliga hörda remissorgan. Riksåklagarämbetet uttalar emellertid,
att det från personaldisponeringssynpunkt framstår som önskvärt att verksamhetsområdet
för förstärkningspersonalen görs större än länet för att
erforderlig elasticitet skall vinnas. Genomförs beredningens förslag kan det
bli oundvikligt att förlägga dispositionen av förstärkningskadern till ämbetet.

Den föreslagna dimensioneringen av vikariats- och förstärkningskadern
godtas av statskontoret samt föreningarna Sveriges landsfogdar och Sveriges
stadsfiskaler. Riksåklagarämbetet inskärper vikten av att organisationen får
den angivna omfattningen för att den nya åklagarorganisationen skall kunna
fungera på fullt tillfredsställande sätt.

I tlertalet yttranden hävdas emellertid att vikariats- och förstärkningsorganisationen
måste tillföras mer personal än beredningen räknat med. På
flera håll hänvisas till beredningens uttalande, att distriktens tilldelning av
fasta tjänster avsiktligt beräknats i underkant i avbidan på närmare erfarenheter
av verksamheten inom den nya åklagarorganisationen. Enligt länsstyrelsen
i Stockholms län torde behovet av förstärkningspersonal redan
1965 bli väsentligt större än beredningen antagit. Med hänsyn därtill är det
av största vikt att erforderlig uppräkning av antalet befattningshavare i
förstärkningsorganisationen kan ske utan vidlyftiga och tidsödande utredningar.
Stockholms länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler bedömer
personalbehovet för vikariats- och förstärkningstjänstgöring inom
Stockholms och Gotlands län, vilket beredningen ansett vara fyra åklagare,

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 är 196i

till det dubbla. Även länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Örebro, Västernorrlands
och Jämtlands län yrkar på ytterligare tilldelning av vikariatsoch
förstärkningspersonal.

Föreningen Sveriges landsfiskaler finner sig utan tvekan kunna konstatera
att den föreslagna organisationen är helt otillräcklig, särskilt med hänsyn
till att den fasta organisationen tilltagits i underkant. En inte obetydlig
del av personalen inom vikariats- och förstärkningsorganisationen kommer
att gå åt för att täcka bristerna i den fasta organisationen. Enligt föreningens
mening är det nödvändigt att organisationen utökas väsentligt. Sveriges
juristförbund, som säger sig sakna möjlighet att bedöma personalbehoven
i varje enskilt fall, varnar emellertid för att redan i utgångsskedet göra organisationen
för knapp. Förbundets erfarenheter från andra omorganisationer
visar, att personaluppsättningen i initialskedet vanligen blir för snäv
och att svårigheter sedan uppstår att få förstärkningsbehov tillgodosedda.

Ingen remissinstans har funnit anledning till erinran mot den föreslagna
tilldelningen av vikariats- och förstärkningspersonal i de tre storstäderna.

Förslaget att åklagare tillhörande förstärkningsorganisationen skall tjänstgöra
i första hand inom det län eller den region som han tilldelats men även
vara skyldig att, när det oundgängligen erfordras, tjänstgöra var som helst
i riket vinner anslutning i så gott som alla remissvar. Behovet av sistnämnda
åliggande understryks av statskontoret, som erinrar om den osäkerhet som
måste anses vidlåda bedömningen av åklagarbehovet särskilt i norrlandslänen.
Motsvarande tjänstgöringsskyldighet bör enligt statskontoret åligga
även vikariats- och förstärkningspersonalen i Stockholm, Göteborg och
Malmö. Den föreslagna tjänstgöringsskyldigheten godtas också av bl. a.
riksåklagarämbetet samt föreningarna Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler
och Sveriges landsfiskaler.

En mera återhållsam inställning till tjänstgöringsskyldighet utanför det
egna länet har länsstyrelsen i Östergötlands län, som förordar att sådan
tjänstgöring åläggs ytterst restriktivt. Helt avstyrkande yttranden i förevarande
fråga föreligger från landsfogden i Blekinge län, vilkens inställning
delas av länstyrelsen i Blekinge län, samt från Sveriges juristförbund. Förbundet
anför, att erfarenheterna av de nuvarande landsfogdeassistenternas
vidsträckta tjänstgöringsskyldighet inte varit goda, något som inverkat
menligt på rekryteringen. Riksåklagarämbetet har därför på senare tid sökt
begränsa tjänstgöringen till vissa regioner. Enligt förbundets uppfattning
skulle det vara en stor olägenhet om den föreslagna vidsträckta tjänstgöringsskyldigheten
genomförs. Förbundet föreslår att tjänstgöringsskyldigheten
begränsas till den region i vilken åklagaren är placerad.

I allmänhet har erinran vid remissbehandlingen inte riktats mot polisberedningens
uppfattning att personal ur förstärkningsorganisationen som
tjänstgör inom lokal åklagarmyndighet skall såsom biträdande åklagare
fullgöra åklagargöromål vilka enligt arbetsordningen ankommer på yngste

246 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

åklagaren. Sålunda anser riksåklagarämbetet denna princip vara riktig som
huvudregel. Ämbetet framhåller emellertid, att chefen för åklagarmyndigheten
bör ha möjlighet att föreslå att sådan biträdande åklagare förordnas
att fullgöra mera kvalificerade uppgifter, om åklagaren anses skickad därtill.
Samma inställning har landsfogden i Blekinge län och åklagarmyndigheten
i Örebro. Enligt dessa remissorgan bör sistnämnda princip vara huvudregel.
Enligt landsfogden bör länsåklagaren från fall till fall avgöra
vilka uppgifter som bör anförtros den biträdande åklagaren under vikariatseller
förstärkningstjänstgöring, medan åklagarmyndigheten förordar att
åklagare ur förstärkningsorganisationen skall handlägga de mål och ärenden
som chefsåklagaren bestämmer med hänsyn till den biträdande åklagarens
skicklighet och erfarenhet.

Inte heller Sveriges juristförbund godtar beredningens uppfattning i
detta hänseende. Enligt förbundets mening bör åklagare ur förstärkningsorganisationen
inplaceras för tjänstgöring inom en åklagarmyndighet på
den nivå som motsvarar hans kunskaper och utbildning. Under en övergångstid
kan annars den situationen inträffa, yttrar förbundet, att »befattningshavare
med fullständig utbildning (landsfogdekompetens) kommer
att tjänstgöra under en kanske yngre eller dispenserad befattningshavare,
som erhållit dispens från fastställda kompetenskrav och tack vare något
längre tjänstetid kommit att inordnas på personalstat inom åklagarmyndighetens
organisation».

Att som beredningen förordat åklagare ur förstärkningsorganisationen,
som biträder länsåklagare, inte bör anförtros egentliga åklagaruppgifter
lämnas utan erinran av nästan alla remissmyndigheterna.

Endast landsfogden i Blekinge län, vars mening delas av länstyrelsen i
länet, anser att länsaklagare bör ha möjlighet att anlita förstärkningspersonal
även för egentliga åklagaruppgifter av lämplig art på länsplanet.

I flertalet remissvar berörs inte beredningens förslag att åklagare inom
förstärkningsorganisationen skall benämnas assistentåklagare. I de tre
yttranden, i vilka benämningen diskuteras, tar man avstånd från förslaget.
Sålunda finner riksåklagarämbetet titeln assistentåklagare inte helt lyckad,
men ämbetet är f. n. inte berett att komma med något annat förslag. Landsfogden
i Blekinge län konstaterar att den föreslagna titeln är olämplig. Ett
annat förslag läggs fram av Sveriges juristförbund, som under hänvisning
till alt tjänstebenämning med prefixet assistent inte ger riktigt uttryck för
åklagarens ställning och funktion förordar tjänstebenämningen biträdande
åklagare.

Utbildningsfrågor m. m.

Den föreslagna principiella uppläggningen av åklagarutbildningen har
vunnit anslutning i yttrandena från riksåklagarämbetet, riksrevisionsverket,
statskontoret, föreningen Sveriges landsfiskaler, tjänstemännens central -

247

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 är 1964

organisation och förste stadsfiskalen i Stockholm. Riksåklagarämbetet finner
förslaget väl genomtänkt och väl avvägt. Enligt förste stadsfiskalen i
Stockholm synes uppläggningen i stort av aspiranttjänstgöringen vara väl
anpassad till kraven på effektiv utbildning och tillika ge möjligheter till allsidig
prövning av aspiranternas lämplighet.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler godtar vad beredningen föreslagit beträffande
antagning av aspiranter och anser den av beredningen skisserade
uppläggningen av utbildningen väl avvägd och riktig. Beträffande frågan
om prövningen av aspiranterna framhåller föreningen emellertid att undersökningen
av vederbörandes lämplighet för åklagarbanan i huvudsak måste
äga rum vid aspirantantagningen. Åklagaryrkets attraktivitet kan inte antas
bli sådan att en tillfredsställande rekrytering kan erhållas om prövningen
under aspirantåret får rykte om sig att i större omfattning leda till att
aspiranterna avkopplas från banan.

Förste stadsfiskalerna i Göteborg och Malmö, Sveriges akademikers centralorganisation
och Sveriges juristförbund anser i motsats till beredningen
att åklagarulbildningen bör samordnas med polischefsutbildningen. Förste
stadsfiskalen i Malmö anför bl. a.:

Åklagarväsendet och polisväsendet är och kommer att förbli intimt förknippade
med varandra. En åklagare måste därför vara mycket väl insatt i
polisiära ting och en högre polischef lika väl i de problem som rör åklagararbetet.
Det antal unga jurister, som årligen skall rekryteras till såväl åklagarväsendet
som polisväsendet är jämförelsevis litet. Under sådant förhållande
framstår det — om man överhuvud i fortsättningen vill ha jurister på
några polischefstjänster — som nödvändigt, att man icke redan från början
delar upp aspiranterna och ger dem en utbildning, som utesluter eller i vart
fall försvårar övergång från den ena till den andra verksamhetsgrenen.
Aspirant bör därför enligt mitt förmenande antagas av riksåklagaren och
rikspolischefen gemensamt och utbildningen och aspiranttiden läggas upp
så, att aspiranten har möjlighet att tjänstgöra på båda sidorna.

Beredningen synes inte ha beaktat åklagarväsendets nära och naturliga
samband med domstolsväsendet, anmärker föreningen Sveriges landsfogdar.
Detta samband borde ha föranlett utredning och förslag beträffande gemensam
rekrytering och utbildning av aspiranter inom domstols- och åklagarväsendet.
Enligt föreningen bör dock antagning, prövning och utbildning av
åklagaraspiranter vara en angelägenhet som är skild från polisväsendets motsvarande
uppgifter.

Beträffande samordning av åklagarutbildningen med polis- resp. domarutbildningen
anför riksåklagarämbetet.

Vad angår frågan om en samordning med polischefsutbildningen måste
enligt ämbetets mening den av beredningen föreslagna skillnaden i kompetenskrav
inom de båda banorna anses utgöra ett avgörande hinder mot en
samordning. När det gäller förhållandet till domarutbildningen har ämbetet
i tidigare sammanhang framfört tanken på en gemensam utbildning av domare
och åklagare. Att i detta läge genomföra en sådan samordning av ut -

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

bildningen är emellertid uppenbarligen icke möjligt. Däremot synes denna
tanke väl värd att allvarligt överväga i samband med domstolskoinmitténs
fortsatta arbete.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalar tillfredsställelse över det sätt
på vilket den praktiska polisutbildningen utformats av beredningen.

I remissvaren från förste stadsfiskalerna i Stockholm, Göteborg och
Malmö görs däremot erinringar vad gäller den föreslagna utbildningen i
praktiskt polisarbete. Bl. a. anförs, att det är önskvärt att aspiranterna bereds
möjlighet att lära känna kriminalpolisens arbete även på spaningsstadiet.
För att detta syfte skall uppnås blir det nödvändigt att aspiranterna hänvisas
till viss tids stadigvarande tjänstgöring vid polisen. Först när aspiranterna
därefter återkommit i tjänstgöring under statsåklagaren synes de, på
det sätt beredningen förutsatt, kunna inhämta lärdomar genom att följa
utredningen i ett och annat mål.

Från riksrevisionsverkets sida ifrågasätts om det inte är lämpligare att
åklagarkursen handhas av statens polisskola än av riksåklagarämbetet.
Härigenom vinns bl. a. den fördelen att riksåklagarämbetet slipper bestyret
med kursernas administrering. Det förhållandet att åklagarväsendet avses
skola i organisatoriskt hänseende skiljas från polisväsendet, synes inte med
nödvändighet böra ha till följd att den teoretiska utbildningen av åklagare
och poliser inte kan samordnas i en utbildningsanstalt.

I ett flertal yttranden anläggs olika synpunkter på vilken undervisning
som bör meddelas vid åklagarkursen. Samtidigt understryks vad beredningen
anfört om önskvärdheten av att undervisningen kompletteras med
diskussioner, seminarieövningar, studiebesök och dylikt.

Angående åklagarkursens längd uttalar riksåklagarämbetet, att erfarenheten
torde få utvisa vilken tid som krävs för åklagarnas teoretiska yrkesutbildning.
Sveriges juristförbund åter anser sig ha anledning tro att den
föreslagna kurstiden är för kort och föreslår därför att kursstiden utsträcks
till minst tre månader. För att den pedagogiska utformningen skall kunna
motsvara berättigade krav syns till kursledarens förfogande böra ställas en
pedagog med praktisk erfarenhet av vuxenutbildning, anför statskontoret.

Sveriges juristförbund understryker vidare vad beredningen anfört om
vikten av att åklagaraspiranterna prövas fortlöpande under aspiranttiden
och att såväl den praktiska som den teoretiska utbildningen ingår i och
avslutas under aspiranttiden. Då det är nödvändigt att aspiranttjänstgöringen
inte avbryts för reguljär åklagartjänstgöring utan helt kan ägnas åt
prövning och utbildning, måste vikariats- och förstärkningsorganisationen
ständigt anpassas till aktuella vikariebehov så att inte åklagaraspiranterna
rycks från sin utbildning för att förstärka den ordinarie åklagarkåren i
akuta bristsituationer.

Statskontoret framför en del synpunkter på den närmare regleringen av
aspiranttjänstgöringen. Enligt statskontoret bör för aspiranttjänstgöringens

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

249

praktikavsnitt i fråga om vart och ett av delområdena anges förutom tidsplan
även utbildningsmål och de speciella krav beträffande information och
kunskapsinhämtande m. m. som ställs på handledare respektive aspirant.
På grundval av denna principplan bör för varje särskild aspirant uppgöras
en tidsplan, där också handledaren inom de olika avsnitten namnges. Vidare
bör ett system för personbedömning utarbetas, varvid hänsyn tas till kunskaper
och egenskaper, som är väsentliga för åklagarverksamheten. Bedömningen
torde lämpligen kunna göras i anslutning till den för varje
aspirant skisserade detaljplanen, hävdar statskontoret.

Frågan om till vilka statsåldagardistrikt aspiranttjänstgöringen bör förläggas
berörs av bl. a. förste stadsfiskalen i Stockholm, som finner övervägande
skäl tala för att prövningen och utbildningen av aspiranter förläggs
till åklagarmyndigheterna i de tre största städerna i landet. Det sägs i yttrandet
vara osäkert i vad mån rekryteringen till åklagarbanan skulle påverkas
av en till de tre största städernas åklagarmyndigheter koncentrerad
aspiranttjänstgöring. En jämförelse torde kunna göras med domarkarriären,
där viss provtjänstgöring efter tingsmeritering är koncentrerad till rikets
sex hovrättsorter. Föreningen Sveriges stads fiskaler anser det uppenbart
att aspiranterna bör hänvisas till tjänstgöring vid åklagarmyndigheterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Endast undantagsvis bör det komma i
fråga att förlägga aspiranttjänstgöringen hos länsåklagare.

I likhet med beredningen finner Sveriges juristförbund det angeläget att
aspiranterna inte hänvisas till genomgång av den teoretiska utbildningen
innan de fullgjort så lång aspiranttjänstgöring, att vederbörande åklagare
kunnat bilda sig tillräckligt säker uppfattning om att aspiranten är lämplig
för fortsatt tjänstgöring. Avbrytande av den praktiska tjänstgöringen för
genomgång av åklagarkursen bör helst inte ske, i vart fall inte på så tidigt
stadium, att aspiranten saknar erforderliga förutsättningar för att tillgodogöra
sig den teoretiska utbildningen.

Enligt förste stadsfiskalen i Göteborg är det erforderligt att aspiranterna
kommer att stå under tillsyn av en handledare, som antingen förordnas för
eu och samma aspirant under hela aspiranttiden eller utses på varje kammare
eller avdelning under aspiranternas tjänstgöring där. I anledning av
att handledare måste finnas synes ofrånkomligt att viss personalförstärkning
sker, anser förste stadsfiskalen, som vidare ifrågasätter om inte särskilt
arvode bör utgå till handledare. Först därigenom torde handledaren skaffa
sig tid och intresse för uppdraget. I detta yttrande instämmer riksåklagarämbetet,
som vidare anför, att kansliåklagarna vid åklagarmyndigheterna
torde kunna biträda cheferna med utbildningens uppläggning och tillsynen
över dess genomförande. I första hand torde dock cheferna för den eller de
kammare, där utbildningen fullgörs, få svara för att utbildningen genomförs
på avsett sätt. Med den organisation som beredningen tidigare föreslagit
för dessa åklagarmyndigheter kommer de att få sådan elasticitet, att utbild -

250

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ningsprogrammet utan större svårigheter bör kunna genomföras vid sidan
av övriga arbetsuppgifter.

Ytterligare framhåller riksåklagarämbetet att de omfattande uppgifter
som om beredningens förslag godtas kommer att läggas på ämbetet gör det
nödvändigt att ämbetet tillförs kvalificerade befattningshavare i sådan omfattning
att uppgifterna kan bemästras. Ämbetet anser det ofrånkomligt att
minst en tjänsteman i byrådirektörs ställning och ett biträde i kontorskarriären
tillförs ämbetet enbart för handhavandet på en särskild sektion
inom kanslibyrån av rekryterings-, antagnings- och utbildningsfrågor.

Departementschefen

1962 års principbeslut innebär bl. a. upplösning av det organisatoriska
samband som i stor utsträckning för närvarande råder mellan polis-, åklagaroch
exekutionsväsendet. Härav följer som jag framhållit i det föregående att
vittgående organisationsändringar blir ofrånkomliga. Såvitt angår åklagarorganisationen
fanns vid tiden för principbeslutet inte utredningsunderlag
för annat än allmänna uttalanden om den lämpliga utformningen av en
helt fristående åklagarorganisation. Vissa riktlinjer drogs emellertid upp,
vilka ansågs böra läggas till grund för det fortsatta utredningsarbetet rörande
åklagarväsendets yttre och inre organisation. Sålunda uttalades generellt,
att sambandet mellan polis-, åklagar- och domstolsverksamhet gör
det orealistiskt att utforma organisationen av envar av verksamhetsgrenarna
på det sätt som framstår som mest ändamålsenligt med hänsyn
enbart till den verksamheten. Vidare slogs fast att åklagarorganisationen
liksom nu skall vara uppbyggd i ett system med tre åklagarinstanser, distriktsåklagare,
regionala åklagare och riksåklagaren. Även i övrigt gjordes
i samband med principbeslutet uttalanden, som jag återkommer till i det
följande, till ledning för utredningsarbetet rörande den framtida åklagarorganisationen.

Uppdraget att utreda de med förstatligandereformen sammanhängande
organisationsfrågorna lämnades som förut sagts åt polisberedningen. För
åklagarväsendets vidkommande har utredningsresultatet lagts fram i ett
flertal betänkanden. Beredningen föreslår en koncentration av åklagarverksamheten
på lokalplanet, vilket leder till färre och större distrikt än de
nuvarande. Inom distrikten verksamma åklagare förs enligt förslaget samman
till åklagarmyndigheter bestående av minst två och oftast flera åklagare,
något som anses höja effektiviteten och även i övrigt ge administrativa
fördelar. Förslaget innebär vidare att åldagaruppgifterna för länsåklagare,
vilkas verksamhetsområden i princip skall utgöras av länen, inskränks
medan länsåklagares ledningsuppgifter och rent administrativa göromål
blir mera vittgående än nu. För riksåklagarämbetets del föreslås utbyggnad
av organisationen för att ämbetet skall kunna bemästra förvaltningsuppgif -

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

terna inom åklagarorganisationen, vilka till väsentlig del anses skola ankomma
på ämbetet. Beredningens förslag har remissbehandlats i vanlig
ordning. I stort sett har remissinstanserna anslutit sig till de framlagda
förslagen. Olika meningar har dock yppats på särskilda punkter, framför
allt i fråga om åklagarorganisationen på länsplanet. Mina egna förslag framlägger
jag efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

De lokala åklagardistrikten

I samband med principfrågan om polisväsendets förstatligande m. m.
behandlade jag tämligen utförligt möjligheterna att knyta an åklagardistrikten
till andra lämpliga indelningar. Jag förordade att polisdistrikten skulle
utgöra grunden för indelningen i åklagardistrikt och anförde som skäl härför
att åklagarverksamheten i många hänseenden är beroende av polisverksamheten.
Polisdistriktet torde, menade jag, utgöra lämpligt verksamhetsområde
också för åklagare. Skulle det finnas fördelaktigt att inrätta mycket
stora åklagarmyndigheter syntes mig lämpliga åklagardistrikt kunna bildas
genom sammanslagning av två eller flera polisdistrikt till ett åklagardistrikt.
Dessa överväganden godtogs av riksdagen, som dock i enlighet med statsutskottets
förslag yttrade, att även frågan om uppdelning av i varje fall
de större polisdistrikten på flera åklagardistrikt eller olika stationering av
åklagarna inom distriktet borde prövas.

Med utgångspunkt i dessa uttalanden har polisberedningen till en början
undersökt den från skilda synpunkter lämpligaste storleken på lokala arbetsenheter
inom åklagarväsendet. Beredningen har funnit det nuvarande systemet
med i huvudsak enmansdistrikt inrymma väsentliga svagheter. Visserligen
får man med detta system små distrikt, som ger goda möjligheter
till lokal orts- och personkännedom, och det stora antalet självständiga sluttjänster
torde stimulera rekryteringen. Men systemet brister enligt beredningens
mening i elasticitet. Behov av ersättare vid ledigheter och förfall
och av förstärkning vid tillfälliga arbetsbelastningar måste fyllas från annat
håll. Detta gör det nödvändigt att för vikariats- och förstärkningstjänstgöring
hålla en omfattande personalkader med vidsträckt tjänstgöringsskyldighet,
något som är ägnat att försvåra åklagarrekryteringen.

Principbeslutet om upplösning av sambandet mellan åklagartjänsterna
samt tjänsterna som polischef och utmätningsman medför under alla förhållanden
att de lokala åklagardistrikten måste utvidgas avsevärt. De av beredningen
nämnda fördelarna med det nuvarande systemet går redan härigenom
i stor utsträckning förlorade.

I likhet med samtliga remissmyndigheter delar jag i allt väsentligt den
kritik beredningen riktar mot det nuvarande systemet. .lag ansluter mig
också till beredningens och remissinstansernas uppfattning att större arbetsenheter
ger betydande fördelar i dessa hänseenden. Inom åklagarmyndigheter
med flera åklagare ges möjligheter att genom omfördelningar av ar -

252

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196''t

betsuppgifterna mellan befattningshavarna bemästra tillfälliga ökningar av
arbetsbelastningen, vare sig de beror på befattningshavares bortovaro eller
ökad tillströmning av arbetsuppgifter. Även möjligheten till samråd och
utbyte av erfarenheter mellan åklagarna är av värde. Det nu sagda äger tilllämpning
även i fråga om biträdeskadern. Som beredningen påpekat har
fleråklagarmyndigheter vidare den fördelen framför enmansdistrikt, att
önskvärd fördelning av arbetsuppgifter mellan åklagarna efter deras skicklighet
och erfarenhet kan genomföras. De nu påpekade fördelarna med fleråklagarmyndigheter
är enligt min åsikt av så stor betydelse för åklagarverksamheten
att de måste tas tillvara i största möjliga utsträckning.

Som jag nyss nämnt har vid det principiella ställningstagandet till den
framtida åklagarorganisationen förutsatts, att polisdistrikten i allmänhet
skulle visa sig utgöra lämpliga verksamhetsområden även inom den lokala
åklagarorganisationen. Polisberedningen har emellertid påvisat att omkring
en fjärdedel av de föreslagna polisdistrikten inte ger arbetsunderlag för mer
än en åklagare, Endast omkring hälften av distrikten bär upp åklagarmyndigheter
med tre eller flera åklagare. Redan för att skapa åklagarmvndigheter
med minst två åklagare måste alltså ganska omfattande sammanläggningar
göras av två eller flera polisdistrikt till åklagardistrikt. Detta aktualiserar
frågan om sådana sammanläggningar kan ske utan olägenheter för
polisens och åklagarnas brottsutredande verksamhet.

I de riktlinjer statsmakterna antagit för en fristående åklagarorganisation
utvecklas närmare synpunkter på polisens och åklagarens roll under
förundersökning i brottmål. Sambandet mellan de båda verksamhetsgrenarna
sägs göra det påkallat, att kontinuerlig personlig kontakt i möjligaste
mån upprätthålls mellan åklagaren som förundersökningsledare och
utredningsmännen inom polisen. Polisberedningen har knutit an till dessa
tankegångar. Visserligen finner beredningen personlig kontakt mindre behövlig
i det betydande antal enklare mål, i vilka förundersökningen kan slutföras
av polisiär förundersökningsledare. Men i de svårare målen, som skall
utredas under åklagarens ledning, påverkas möjligheterna att effektivt leda
förundersökningen mera direkt av avståndsförhållandena. Beredningen anser
att kontakten mellan polis och åklagare i dessa mål är så värdefull för
uti edningsarbetet, att åklagare bör finnas stationerad på polisiär centralort
i varje fall tills man fått erfarenheter av den nya organisationen. Denna
uppfattning hyser också remissinstanserna på något enstaka undantag när.

I en del yttranden framhålls dock att dessa synpunkter är av mindre betydelse
om förundersökningen kan ledas från annan centralort, till vilken avståndet
är kort och kommunikationerna goda.

Rent administrativa fördelar får givetvis inte vinnas på bekostnad av de
brottsutredande organens förmåga att på fullt tillfredsställande sätt fullgöra
sina funktioner i samhället. De överväganden beredningen gjort i detta
hänseende finner jag böra beaktas. Enligt min mening är möjligheterna till

253

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

snabb personlig kontakt mellan åklagare och polis av stor betydelse även
när förundersökningen i princip kan slutföras i polisens egen regi. Gränsdragningen
mellan fall då förundersökningen får slutföras av polisen och fall
när åklagaren skall överta förundersökningsledningen kan inte göras generellt
för olika måltyper. Hänsyn måste här tagas till vad som inträffar eller
kommer fram under förundersökningens gång. Så kan exempelvis behov att
företa olika tvångsåtgärder uppkomma även i tämligen enkla mål. Dylika
åtgärder synes regelmässigt böra ankomma på åklagare. Överhuvudtaget
torde det vara till gagn för den brottsutredande verksamheten, att åklagaren
mera kontinuerligt håller sig underrättad om vad som förekommer. Måhända
gör sig dessa synpunkter inte gällande med lika stor styrka för åklagarna
som för polisen, som ofta måste företa omedelbara åtgärder eller ingripanden
vilka åklagaren skall ta ställning till. Från polisens sida måste
det därför vara ett bestämt önskemål att åklagare stationeras i anslutning
till polisens huvudstyrka i varje polisiär centralort, där de flesta brottsutredningar
skall äga rum inom den nya polisorganisationen.

Frågan blir då om de administrativa fördelarna med större åklagarmyndigheter
kan vinnas utan att olägenheter uppstår för den brottsutredande
verksamheten. Fullt ut kan väl de administrativa fördelarna vinnas endast
om alla till en åklagarmyndighet knutna åklagare stationeras på samma
ort. Polisberedningen har emellertid funnit att åtskilliga administrativa
vinster görs även om någon av åklagarmyndighetens åklagare stationeras
på annan ort än de övriga. Sålunda anses även en sådan anordning ge det
väsentligaste av den stora åklagarmyndighetens elasticitet. Utjämning av
arbetsbelastningen kan åstadkommas, vikariebehov kan täckas och jourtjänst
anordnas efter huvudsakligen samma linjer som när alla myndighetens
åklagare är samlade på en tjänstgöringsort. På grund av dessa överväganden
föreslår beredningen, att i de fall då fleråklagarmyndigheter inte kan
åstadkommas utan att två eller flera polisdistrikt slås samman till ett åklagardistrikt,
en av myndighetens åklagare stationeras på varje annan polisiär
centralort inom åklagardistriktet än den som utgör åklagarmyndighetens
kansliort.

I likhet med så gott som alla remissinstanser anser jag att polisberedningen
har presenterat en lösning av dessa frågor som såvitt möjligt tillgodoser
de skilda synpunkter vilka gör sig gällande i indelningsfrågan. Jag
vill därför förorda beredningens förslag, som även ligger i linje med riksdagens
uttalanden om det önskvärda i eu spridd stationering av åklagarna
inom stora distrikt. I vad mån inskränkningar i utstationeringen så småningom
kan bli befogade torde erfarenheterna av den nya organisationen få visa.

I och för sig skulle det med den organisationsform jag nu förordat inte
finnas något hinder att genomgående bilda tämligen stora åklagarmyndigheter.
Härigenom skulle åklagardistrikten emellertid på många håll, framför
allt i glesbygderna, komma alt omfatta mycket stora områden och myn -

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

digheternas personal skulle i stor utsträckning stationeras utanför kansliorten.
Enligt min mening bör sammanläggning av polisdistrikt till åklagardistrikt
inte ske i större omfattning än att man får den elasticitet i organisationen
som är oundgängligen nödvändig. Polisberedningen har för sin del
stannat för målsättningen att distrikten skall ge underlag för åklagarmyndigheter
med minst två åklagare. Det stora flertalet remissinstanser ansluter
sig till denna ståndpunkt, även om flera av dem antyder önskvärdheten av
större myndigheter. Endast ett par remissorgan ställer sig helt avvisande
och yrkar på större myndigheter. För egen del finner jag beredningens förslag
väl avvägt. Man bör i detta sammanhang inte bortse från att det från
rekryteringssynpunkt kan ha vissa vådor att radikalt minska antalet självständiga
sluttjänster inom åklagarorganisationen. Redan den förordade målsättningen
innebär en väsentlig minskning av antalet åklagardistrikt. Enligt
beredningens förslag till distriktsindelning kommer antalet distrikt att gå
ned från nuvarande 380 till 90. Av de nya distrikten beräknas 66 få tre eller
flera åklagare. Antalet stationeringsorter minskas enligt förslaget från 334
till 119 och antalet ensamstationerade åklagare reduceras till omkring en
sjättedel i jämförelse med dagsläget.

Sammanfattningsvis föreslår jag att de nya åklagardistrikten utformas på
grundval av polisdistrikten och med sikte på att varje distrikt skall ge arbetsunderlag
för minst två åklagare. I den mån det erfordras för denna målsättning
att två eller flera polisdistrikt läggs samman till ett åklagardistrikt
bör tillses, att en åklagare stationeras på polisiära centralorter utanför
åklagarmjmdighetens kansliort. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
i enlighet med dessa överväganden och med ledning av det förslag till
indelning i åklagardistrikt som polisberedningen lagt fram fastställa den
nya distriktsindelningen.

En indelning i åklagardistrikt på grundval av polisdistrikten kommer i
stora stycken att avvika från den nuvarande indelningen i domkretsar, vilket
kan innebära vissa olägenheter för både åklagar- och domstolsverksamheten.
Detta förhållande uppmärksammades i samband med principbeslutet om
omorganisation av åklagarväsendet men ansågs då komma att i huvudsak
undanröjas genom den nya domkretsindelning varom utredning pågår. Vid
remissbehandlingen av beredningens förslag har på ett par håll uttalats att
det kan bli förenat med svårigheter att åstadkomma en lämplig domkretsindelning
i anslutning till de nya åklagardistrikten. Dessa farhågor synes
mig överdrivna.

Organisationen inom distrikten

Som betonats i det föregående är en av fördelarna med större åklagarmyndigheter
att göromålen kan fördelas mellan myndigheternas åklagare med
hänsyn till målens svårighetsgrad samt åklagarnas erfarenhet och skicklighet.
I enlighet härmed föreslår polisberedningen att de nya åklagarmyndig -

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

heterna skall organiseras efter de principer som f. n. gäller inom de större
åklagarmyndigheterna. Detta innebär att en av åklagarna i en åklagarmyndighet
skall vara myndighetens chef och i denna egenskap svara för administrativa
och kamerala göromål samt företräda myndigheten i olika hänseenden.
Åklagaruppgifterna skall i princip fördelas mellan åklagarna efter
deras skicklighet och erfarenhet. Beredningens förslag har genomgående
godtagits vid remissbehandlingen.

Den sålunda skisserade organisationen av en åklagarmyndighet måste ses
som en typorganisation. Givet är att en åklagare skall vara myndighetens
chef och som sådan handlägga de rent administrativa frågor som rör myndigheten,
bl. a. den allmänna planeringen av verksamheten, förvaltningsuppgifter,
personalfrågor m. m. Vad gäller de rena åklagaruppgifterna medverkar
emellertid flera faktorer till att fördelningen på många håll inte alls
eller endast delvis kan bli den som beredningen förordat. Vid åklagarmyndigheter
med i stort sett lika kvalificerade åklagare är kompetensfördelning
mellan dem varken behövlig eller ens önskvärd. Denna situation lär inte sällan
föreligga i de mindre åklagarmyndigheterna och under en övergångstid
sannolikt även inom många större myndigheter. Vidare synes det såsom
beredningen själv framhåller vara lämpligt att uppgiftsfördelningen under
inga förhållanden blir så hårt bunden att inte yngre åklagare för tillfälle att
pröva på också svårare åklagaruppgifter, samtidigt som äldre åklagare bör
uppehålla kontakten med enklare brottskategorier genom att i viss utsträckning
handlägga mål om mindre svåra brott.

I detta sammanhang vill jag emellertid särskilt peka på den väsentliga
betydelse den förordade utstationeringen av åklagare har för nu avhandlade
spörsmål. I likhet med beredningen anser jag det ofrånkomligt att en utstationerad
åklagare i första hand skall handlägga åklagaruppgifter som
uppkommer i det polisdistrikt där han är stationerad. Här måste vittgående
undantag göras från den uppställda huvudprincipen om uppgiftsfördelningen.
Även om det låter sig göra att chefsåklagaren i distriktet handlägger
vissa speciellt komplicerade mål också från den utslationerade åklagarens
primära verksamhetsområde och att en del arbetsuppgifter omhänderhas
av den utstationerade åklagaren beträffande hela åklagardistriktet, måste
denne dock äga vidta alla åtgärder av mera brådskande natur. Å andra sidan
kan hänsyn till den utstationerades arbetsbelastning göra det nödvändigt att
befria honom från vissa till polisdistriktet hänförliga ärenden.

En annan faktor av stor betydelse i varje fall under en övergångstid är
den förut påpekade bristande överensstämmelsen mellan åklagardistrikten
och domkretsarna. De av beredningen föreslagna åklagardistrikten omfattar
i flertalet fall helt eller delvis två eller flera domkretsar. För att såvitt möjligt
undanröja olägenheterna härav kan betydande inskränkningar i de
uppställda fördelningsprinciperna bli erforderliga. I dessa situationer bör
enligt min mening i regel gälla att varje åklagare i första hand svarar för

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

inålen från eu eller ett par domkretsar. Givetvis utgör detta inte hinder för
att vissa speciellt komplicerade mål handläggs av chefsåklagaren för hela
distriktet.

Det anförda visar, att förhållandena i de olika åklagardistrikten särskilt
under åren närmast efter omorganisationen men även på längre sikt blir så
olikartade, att det svårligen låter sig göra att generellt lägga fast mera detaljerade
föreskrifter för fördelningen av åklagaruppgifterna. Som allmänt riktmärke
synes den av beredningen uttalade principen kunna gälla. Jag utgår
emellertid från att detaljorganisationen måste utformas med hänsyn till de
särskilda förhållandena i varje distrikt. Det synes självklart att organisationen
i de olika distrikten bör göras så enhetlig som omständigheterna medger.
Först på längre sikt, när erfarenheter vunnits av den nya åklagarorganisationen
kan det bli aktuellt att fastställa allmängiltiga bestämmelser om
detaljorganisationen.

Åklagarmyndigheterna i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och
Malmö inrymmer förutom den lokala även den regionala åklagarorganisationen
för dessa städers vidkommande. Varje myndighet har som chef en
förste stadsfiskal, som tillika har att fullgöra på statsåklagare ankommande
upgifter. Övriga åklagare indelas till tjänstgöring inom åklagarkammare.
Inom varje kammare fördelas åklagaruppgifterna huvudsakligen efter de
grunder som enligt det förut sagda bör vara riktmärke för uppgiftsfördelningen.
Som förutsattes vid principbeslutet beträffande omorganisationen
av åklagarväsendet har beredningen funnit den nuvarande organisationen i
de tre storstäderna kunna lämnas i huvudsak orubbad. Jag delar denna uppfattning,
som även vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Sålunda
skall åklagarmyndigheten i envar av dessa städer stå under ledning av en
chef, som jag föreslår skola benämnas överåklagare. Inom varje åklagarkammare
skall tjänstgöra en chefsåklagare och ett antal kammaråklagare.
Självfallet skall varje kammare inom åklagarmyndigheterna inte fungera
självständigt i den meningen, att tillfälliga omdispositioner av uppgifterna
mellan kamrarna inte skall kunna förekomma. Den betydande elasticiteten
inom dessa stora myndigheter bör tvärtom göra det möjligt att med kamrarnas
ordinarie personal bemästra även mera besvärliga situationer. Detta förutsätter
som beredningen också påpekat att kamrarna inte specialiseras på
vissa slags mål.

Beträffande åklagarmyndigheten i Stockholm föreslår beredningen emellertid
med utgångspunkt i en i stadens regi företagen utredning en omorganisation.
I huvudsak innebär förslaget viss reducering av antalet åklagarkammare,
varvid varje kammare får större personaltilldelning än nu. Vidare
koncentreras handläggningen av trafikmål till en kammare, till vilken
knyts den bötesbyrå som f. n. handlägger ärenden angående parkeringsförseelser
och liknande ärenden. I övrigt skall specialisering inom kamrarna
inte förekomma i vidare mån än att ungdomsmålen koncentreras till en

Kungi. Maj.ts proposition nr JOO år 1964

257

kammare och militärmålen till en annan. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna,
av vilka flera uttalat stor tillfredsställelse med den nya
organisationen, som anses råda bot på de brister i myndighetens organisation
vilka främst hänger samman med den nuvarande specialiseringen av åklagaruppgifterna.
Även jag förordar att beredningens förslag i princip genomförs.
Därigenom får de tre storstäderna åklagarmyndigheter, vilkas organisation
är likformig inbördes och i princip överensstämmande med vad som
skall gälla övriga åklagarmyndigheter i riket. Möjligheterna bör på detta
sätt bli goda att erhålla önskvärd cirkulation mellan åklagartjänster inom
åklagarväsendet i dess helhet.

Kompetenskrav för distriktsåklagare

För de nuvarande åklagartjänsterna gäller skilda kompetenskrav. Fram
till 1942 krävdes för behörighet till landsfiskalstjänst att ha avlagt landsfiskalsexamen
samt ha fullgjort viss praktisk tjänstgöring. För att få avlägga
landsfiskalsexamen fordrades i princip avlagd realskoleexamen. Landsfiskalsexainen
omfattade ett urval av de i juris kandidatexamen ingående
ämnena. Numera krävs för behörighet till landsfiskalstjänst studentexamen,
distriktsåklagarexamen, omfattande för en åklagare nödvändiga ämnen i
juris kandidatexamen, samt viss tids praktisk tjänstgöring. Distriktsåklagarexamen
kan liksom tidigare landsfiskalsexamen ersättas av juris kandidatexamen.
Behörighet till stadsfiskalstjänst förutsätter enligt allmänna
stadsfiskalsinstruktionen antingen distriksåklagarexamen eller juris kandidatexamen.
I särskilda instruktioner har sistnämnda krav uppställts beträffande
de flesta stadsfiskalstjänster. För samtliga åklagartjänster gäller
dessutom krav på praktisk polisutbildning jämte genomgång av polischefskurs
vid statens polisskola. Tingsutbildad juris kandidat vinner efter provtjänstgöring
samt genomgång av praktisk och teoretisk utbildning s. k. landsfogdekompetens,
dvs. grundkompetens att erhålla landsfogdetjänst.

Enligt min mening är det uppenbart att den nya enhetliga åklagarorganisationen
förutsätter en enhetlig åklagarkarriär. I detta läge blir det följaktligen
uteslutet att behålla den nuvarande kompetensskillnaden mellan
distriktsåklagarna. Vid bedömning av vilka kompetenskrav som bör uppställas
för framtiden har polisberedningen stannat för en motsvarighet till den
nuvarande landsfogdekompetensen, dvs. juris kandidatexamen, tingsutbildning
under två och ett halvt år samt omkring ett års aspiranttjänstgöring, avslutad
med en åklagarkurs. Den sistnämnda tjänstgöringen och kursen skall
jag beröra närmare i det följande. Beredningens ställningstagande grundar
sig på åsikten, att den hittillsvarande utvecklingen mot allt grövre och mer
komplicerad brottslighet kommer att fortsätta samt att åklagarna under
alla förhållanden bör ha likvärdig kompetens med sina motparter i processen,
advokaterna. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt förslaget. I åtskilliga
yttranden betonas det angelägna i skärpningen av kompetenskraven.
9 — Diliang titt riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Beredningsförslaget är även enligt mitt förmenande välmotiverat och jag
förordar att förslaget genomförs. För detta ställningstagande talar framför
allt att det om kompetenskravet sätts lägre blir ofrånkomligt att behålla två
åklagarkarriärer. Man synes nämligen knappast kunna släppa kravet på
juris kandidatexamen och tingsutbildning för länsåklagarna. Att behålla
två åklagarkarriärer i den nya åklagarorganisationen är som jag nyss sagt
inte godtagbart. Av denna anledning kan jag inte heller biträda en vid remissbehandlingen
framförd tanke att tämligen generellt dispensera från
kompetenskraven i fråga om fullgörandet av enklare uppgifter, t. ex. straffförelägganden
i mål om parkeringsförseelser. Det slutliga avgörandet även
i enkla ärenden bör i regel ligga hos utbildade åklagare. Däremot kan övrigt
arbete med ärendena i stor utsträckning handhas av inte rättsbildade befattningshavare.

De uppställda kompetenskraven nödvändiggör föreskrifter om dispens
för personalen på landsfiskalsbanan samt överväganden rörande värdering
av de skilda åklagarkategoriernas meriter vid konkurrens om samma tjänster.
Förslag i dessa hänseenden har lagts fram av polisberedningen. Det torde
ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda de föreskrifter som finnes påkallade.

Länsåklagares uppgifter

Enligt de av statsmakterna antagna riktlinjerna för den nya åklagarorganisationen
skall det nuvarande systemet med regionala åklagare som en
mellaninstans mellan distriktsåklagare och riksåklagaren bestå. Med denna
utgångspunkt föreslår polisberedningen att de regionala åklagarna, länsåklagarna,
skall ha i stort sett samma uppgifter som de nuvarande landsfogdarna
fullgör i egenskap av statsåklagare. Länsåklagaren skall alltså utöva
ledningen av åklagarväsendet inom sitt verksamhetsområde och se till att
honom underställda åklagare fullgör sina åligganden. I dessa uppgifter ingår
bl. a. att verka för enhetlighet i rättstillämpningen, särskilt beträffande bestämmelserna
om strafföreläggande samt åtalseftergift och annan särskild
åtalsprövning men även i övrigt, att ge underställda åklagare råd och upplysningar
i tjänsten, att genom inspektioner och på annat sätt följa verksamheten
vid åklagarmyndigheterna inom verksamhetsområdet samt att överpröva
distriktsåklagares beslut och vid behov överta ärende som handläggs
av distriktsåklagare. Vidare skall länsåklagare liksom f. n. landsfogde själv
fullgöra åklagaruppgiften beträffande vissa mål samt i fråga om vissa särskilda
åtalsprövningar. Till dessa uppgifter för länsåklagare lägger beredningen
en del administrativa och kamerala göromål rörande åklagarväsendet.
Enligt beredningens förslag skall nämligen den nya åklagarorganisationens
administrativa och ekonomiska förvaltning helt ombesörjas av organisationens
egna organ, främst riksåklagarämbetet.

I den nya åklagarorganisationen blir de ledande, kontrollerande och råd -

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

givande uppgifterna väsentliga, inte minst under åren närmast efter omorganisationen.
I det föregående har jag pekat på de problem rörande åklagarmyndigheternas
inre organisation som måste lösas. Samarbetsformerna
mellan de från varandra fristående polis- och åklagarorganisationerna lär
vidare kräva stora insatser från både länspolischefens och länsåklagarens
sida. Ikraftträdandet den 1 januari 1965 av den nya brottsbalken jämte följdförfattningar
kommer att ställa stora krav på övervakning, kontroll och rådgivning
från länsåklagarens sida. Det anförda ger vid handen, att ledningsoch
tillsynsuppgifterna på länsplanet framdeles fordrar kraftfulla insatser.
Detta har allmänt starkt betonats vid remissbehandlingen av beredningens
förslag, som i denna del helt accepterats av remissinstanserna.

Jag delar beredningens uppfattning att vissa administrativa och kamerala
göromål lämpligen handläggs på länsplanet. Hit hör en rad personaladministrativa
ärenden. Den ekonomiska förvaltningen skall enligt beredningens
förslag handhas av riksåklagarämbetet såsom s. k. huvudförvaltning. Jag
förordar detta förslag, som inte mötte erinringar vid remissbehandlingen
och tillstyrkts av bl. a. statskontoret, riksrevisionsverket och riksåklagarämbetet.
Som beredningen anfört synes det emellertid rationellt att länsåklagarna
ombesörjer anskaffning av kontorsmateriel, betalning av expenskostnader
och liknande uppgifter inom sitt verksamhetsområde. Vidare delar
jag beredningens mening att länsåklagaren skall tillhandagå ämbetet
med bl. a. förslag till anslagsäskanden för verksamhetsområdet och tjänstgöringsuppgifter
beträffande honom underställd personal. Länsåklagaren
kominer alltså att få tämligen omfattande uppgifter särskilt i fråga om personaladministrationen.
Härtill kommer att länsåklagare liksom f. n. landsfogde
skall yttra sig såsom utrednings- och remissinstans i skilda ärenden,
t. ex. resningsärenden och ärenden rörande utskrivning från mentalsjukhus
i vissa fall. Han skall också som jag senare skall utveckla ta befattning med
rekrytering och utbildning av åklagaraspiranter.

Beredningen och remissinstanserna är ense om att regional åklagare liksom
hittills bör vara verksam också som utövande åklagare. Jag hyser samma
uppfattning. Dels är vissa åklagaruppgifter av den art att de lämpligen
handläggs av länsåklagare, dels synes det påkallat med hänsyn till lednings-,
rådgivnings- och överprövningsuppgifterna att länsåklagare genom att själv
tungera som åklagare håller kontakt med den praktiska åklagarverksamheten.
Hur länsåklagarens uppgifter som utövande åklagare praktiskt skall
avgränsas har blivit föremål för delade meningar. Beredningen anser att
länsåklagarmålen skall liksom f. n. landsfogdemålen bestämmas på grundval
av en brottsförteckning, s. k. brottskatalog, som upptar brott vilka vanligen
är sådana att förundersökning och åtal beträffande dem skall handläggas
på länsplanet. Omkring hälften av remissorganen har anslutit sig till
beredningens ställningstagande. Övriga remissinstanser förordar ett system
för urval av länsåklagarmål, som lagts fram i ett särskilt yttrande av tre av

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

beredningens experter och som i huvudsak innebär, att vissa kvalificerade
mål skall inrapporteras till länsåklagare av distriktsåklagare.

Det väsentliga när det gäller att bestämma länsåklagares skyldighet att
själv utöva åklagarverksamliet är enligt min mening att klargöra, vilka måltyper
som lämpligen bör handläggas på länsplanet. Hit hör i första hand mål
som kräver speciell kunnighet och erfarenhet hos åklagaren, dvs. mål i vilka
förekommer komplicerade rättsfrågor och mål i vilka förundersökningen
och åtalets utförande erbjuder särskilda svårigheter. En annan naturlig
grupp länsåklagarmål är den som består av sällan förekommande mål rörande
grövre brott. Erfarenhet av dylika mål och därmed enhetlighet i bedömningen
kan knappast vinnas utan en mera centraliserad handläggning.
Slutligen anser jag, att länsåklagaren skall vara förundersökningsledare
och åklagare i mål, i vilka det allmännas företrädare av skilda anledningar
bör äga den auktoritet som länsåklagaren får på grund av sin ställning.
Denna allmänna målsättning för urvalet av länsåklagarmål ligger i linje
med vad som förordats såväl i beredningens betänkande och det särskilda
yttrandet som i remissutlåtandena.

Med dessa utgångspunkter bör det konkreta urvalet av mål som skall
handläggas av länsåklagare göras med hänsyn till de föreliggande förhållandena.
Förändringar i brottslighetens art och i frekvensen av olika brottstyper
inverkar på urvalet, -lag vill i detta sammanhang erinra om att brottsbalken,
som träder i kraft den 1 januari 1965, torde böra föranleda att mål
om vissa typer av brott, som i balken får annan avgränsning än motsvarande
brott har f. n., förläggs till länsplanet. Sedan fastare normer utbildats för
balkens tillämpning bör länsåklagarens befattning med dylika mål kunna
begränsas. Som beredningen anfört har också distriktsåklagarnas kvalifikationer
viss betydelse för urvalet av länsåklagarmål.

Det är naturligtvis inte möjligt att utforma en generell reglering av gränsdragningen
mellan länsåklagarmål och distriktsaklagarmål så, att därav
omedelbart framgår vilka mål som ankommer på länsåklagare. Bedömningen
måste ytterst göras i varje enskilt mål. Att bedömningen principiellt
skall ankomma på länsåklagaren och inte på distriktsåklagaren finner
jag självfallet. Å andra sidan är det inte praktiskt möjligt för länsåklagaren
att göra bedömningen i alla mål. Som framhållits både av beredningen
och i det särskilda yttrandet synes länsåklagaren böra underställas alla
sådana slags mål bland vilka frekvensen av särskilt kvalificerade mål är mera
framträdande. Det synes mig knappast tillfyllest att till grund för avgörandet,
huruvida målet skall handläggas av länsåklagaren eller inte, regelmässigt
skall ligga endast en formlös rapport från distriktsåklagaren. Innehållet
i en sådan rapport måste ofta bero av distriktsåklagarens egen bedömning.
Jag förordar för min del, att de måltyper som det här är fråga om
anges i en förteckning över mål, vilka alltid skall överlämnas till länsåklagaren
för prövning huruvida förundersökningen och åtalet skall handhas av

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

honom eller av distriktsåklagare. Givetvis skall han själv handlägga endast
de mål i vilka åklagaruppgiften bedöms vara särskilt krävande. Övriga i förteckningen
upptagna mål skall hänskjutas till vederbörande lokala åklagarmyndighet.
Beträffande mål, bland vilka frekvensen av särskilt kvalificerade
inte är mera framträdande och vilka alltså inte tas med i förteckningen,
måste det av praktiska skäl i första hand ankomma på distriktsåklagaren
att avgöra huruvida målets beskaffenhet motiverar, att länsåklagaren prövar
om han skall överta åklagaruppgifterna i målet. Till ledning för distriktsåklagarnas
bedömningar bör utfärdas anvisningar som anger måltyper beträffande
vilka anledning företrädesvis förekommer att underställa länsåklagaren
frågan om denne skall överta målets handläggning. Hänskjutning
av mål, upptaget i förteckningen, till distriktsåklagare och övertagande av
mål från distriktsåklagare skall kunna ske på vilket stadium som helst av
målets handläggning. Den nu förordade fördelningen av mål mellan länsåklagare
och distriktsåklagare innebär i jämförelse med nuvarande förhållanden
en väsentlig överflyttning av målens handläggning från länsplanet
till distriktsplanet.

Prövning av fråga om underlåtelse att tala å brott samt annan särskild
åtalsprövning, dvs. prövning huruvida åtal är påkallat från allmän synpunkt
eller eljest med hänsyn till förhållandena, skall enligt beredningens
förslag i regel fullgöras av den åklagare som enligt sin instruktion har att föra
talan i målet. Mot detta förslag, som i sak överensstämmer med vad som
förutsatts i propositionen 1964: 10 med förslag till lag om införande av brottsbalken
m. in., har jag ingen erinran. Undantag från huvudregeln kan emellertid
vara påkallat beträffande vissa prövningsfall. Närmare ställning i
dessa frågor torde inte böra tagas i förevarande sammanhang.

Som jag förut antytt är det i allmänhet endast brottets art och inte
distriktsåklagare^ kvalifikationer som skall vara avgörande för om ett
mål skall handläggas av länsåklagare. I ett avseende synes dock hänsynen
till vederbörande distriktsåklagares skicklighet och erfarenhet böra bli
utslagsgivande. Det torde nämligen vara ofrånkomligt att möjlighet liksom
f. n. finns att till distriktsåklagares handläggning överlåta även särskilt
kvalificerade mål eller ärenden, vilka i och för sig skall tillhöra
länsåklagares handläggning. Dylik delegation bör såsom beredningen
uttalat förekomma endast undantagsvis. Särskilt gäller detta s. k.
generell delegation, dvs. överlåtelse till distriktsåklagare av alla mål eller
ärenden av visst slag. Generell delegation bör enligt min mening förekomma
endast om det är motiverat av speciella skäl.

Vad jag hittills sagt har tagit sikte på förhållandena utanför de tre
storstäderna. Som både beredningen och remissinstanserna framhållit kan
uppgiftsfördelningen inom dessa städers åklagarmyndigheter mellan myndighetens
chef — överåklagaren — och övriga åklagare redan på grund
av mängden kvalificerade uppgifter inte ske efter samma grunder som

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

inom länen. Det är uppenbart att myndighetens chef skall liksom hittills
fullgöra de egentliga ledningsuppgifter som ankommer på statsåklagare.
Hit hör som jag förut sagt tillsynsverksamheten, bl. a. överprövning av
underställda chefsåklagares och kammaråklagares beslut, samt rådgivning
och direktiv beträffande åklagarverksamheten. Även de administrativa och
kamerala göromålen skall åligga överåklagaren. Omfattningen av nu angivna
uppgifter torde emellertid inte medge att han i nämnvärd utsträckning
ombesörjer åklagaruppgifter som enligt det föregående skall fullgöras av
länsåklagare. Dylika åklagaruppgifter bör i storstäderna kunna handläggas
huvudsakligen inom åklagarkamrama, givetvis i första hand av chefsåklagarna.
Erforderlig kontroll över enhetligheten i handläggningen torde ernås
genom den överprövnings- och övriga tillsynsverksamhet som överåklagaren
skall utöva.

I de flesta remissyttrandena över beredningens förslag till fördelning
av åklagarfunktionen mellan länsplanet och lokalplanet har uttalats, att
den förstärkning av den lokala åklagarorganisationen som beredningens
förslag innebär bör föranleda större koncentration av åklagaruppgifterna
till lokalplanet än f. n. Den fördelning jag förordat leder som jag nyss sagt
till sådant resultat. Gränsdragningen bör framdeles efter hand anpassas
till de förändringar, som kan inträda i de förhållanden som ligger till grund
för fördelningen.

Regleringen av regionala åklagares uppgifter sker i administrativ ordning.
Det torde därför ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser
om länsåklagares och övriga statsåklagares uppgifter.

Länsåklagarcs verksamhetsområde

I flera remissyttranden över 1957 års polisutrednings förslag till omorganisation
av åklagarväsendet förordades, att regional åklagares verksamhetsområde
skulle i en fristående åklagarorganisation göras större än de nuvarande
länen. Statsmakterna fann emellertid vid behandlingen av principfrågan
om åklagarväsendets omorganisation, att länet tills vidare skulle
utgöra verksamhetsområde för regional åklagare. Ställningstagandet grundade
sig bl. a. på en inom inrikesdepartementet gjord undersökning, som
visade att länet i regel skulle bereda sysselsättning för minst en länsåklagare.
Med denna utgångspunkt avvisade riksdagen två motionsvis framförda
yrkanden att den nya åklagarorganisationen skulle åtminstone övergångsvis
ge möjlighet till gemensamt länsåklagarämbete för två angränsande
län. Polisberedningen har i enlighet med detta principbeslut föreslagit
att länet skall vara länsåklagares verksamhetsområde. I tre fall har
beredningen emellertid med hänsyn till länsåklagaruppgifternas begränsade
omfattning funnit det nödvändigt med sammanläggning av två län till ett
gemensamt länsåklagarområde. Dessutom skall enligt förslaget Göteborg
och Malmö bilda egna regionala åklagardistrikt.

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

Av min tidigare redogörelse för länsåklagares uppgifter i det omorganiserade
åklagarväsendet framgår att reformens genomförande kommer
att kräva nära kontakt mellan länsåklagaren och de lokala åklagarmyndigheterna.
Utformningen av de praktiska samarbetsforinerna mellan åklagare
och polis samt mellan åklagare och domstolar förutsätter fortlöpande
överläggningar mellan länsåklagaren på ena samt länspolischefen och domstolarna
på andra sidan. Från dessa synpunkter är det en fördel om länsåklagarnas
verksamhetsområden görs relativt begränsade. Av avgörande
betydelse i detta hänseende är emellertid att utredning pågår om ny länsindelning.
Jag kan inte förorda att en ny regional indelning genomförs inom
åklagarväsendet innan resultatet av utredningen föreligger. För egen del ansluter
jag mig alltså till beredningens och åtskilliga remissmyndigheters uppfattning
att skäl inte föreligger att, såsom förutsatts på sina håll, generellt
frångå statsmakternas principbeslut att länen skall vara regionala aklagardistrikt
tills vidare. Jag har dock inte någon erinran mot beredningens förslag
att Göteborg och Malmö skall liksom f. n. bilda egna regionala åklagarområden.

Beredningen har visat att Gotlands och Kronobergs län inte bereder arbetsunderlag
för en länsåklagare. Med hänsyn till den allmänna uppbyggnaden
av det nya åklagarväsendet med länsåklagare som mellaninstans
mellan de lokala åklagarmyndigheterna och riksåklagaren finner jag den
lämpligaste lösningen beträffande dessa båda län vara att som ett provisorium
i avbidan på resultaten av länsindelningsutredningens arbete lägga
dem under angränsande läns regionala åklagarmyndighet. Jag förordar beredningens
förslag, som i allmänhet inte mött invändningar vid remissbehandlingen,
att gemensam regional åklagarmyndighet anordnas för Stockholms
och Gotlands län samt för Kronobergs och Blekinge län. Beredningen
bär vidare föreslagit att även Västernorrlands och Jämtlands län skall bilda
gemensamt länsåklagardistrikt. Motivet härför är att Jämtlands län enligt
beredningens mening bör utgöra ett enda lokalt åldagardistrikt. Förslaget
har avstyrkts av länsstyrelsen i Jämtlands län, som emellertid delar beredningens
uppfattning beträffande den lokala distriktsindelningen. För
egen del finner jag att beredningen förebragt bärande skäl för sitt förslag
när beredningen påpekar att, även om en länsåklagare i Jämtlands län kan
antas få tillräckliga arbetsuppgifter som utövande åklagare, hans lednings-,
tillsyns- och förvaltningsuppgifter konuner att bli mycket begränsade. Det
synes också mindre lämpligt med en länsåklagare som mellaninstans mellan
en enda lokal åklagarmyndighet och riksåklagaren. Jag förordar alltså
att de här nämnda, av speciella skäl betingade undantagen görs från huvudregeln
att länen tills vidare skall utgöra verksamhetsområden för länsåklagare.

264

Knngl. Maj. ts proposition nr 100 år 196t
Riksåklagarämbetets organisation

Riksåklagaren är under Kungl. Maj :t högste allmänne åklagare. Som
sådan har han vissa åklagaruppgifter. Bl. a. är han allmän åklagare vid
högsta domstolen. Vidare utövar riksåklagaren chefskapet över de allmänna
åklagarna i riket och har i detta hänseende tillsyn över åklagarverksamheten.
Han äger överpröva underordnade allmänna åklagares beslut
och lämna direktiv för deras handläggning eller själv överta dem åliggande
uppgifter. Han har också disciplinära befogenheter gentemot den
underordnade personalen. Som administrativ chefsmyndighet inom åklagarväsendet
har riksåklagaren omfattande uppgifter. Dessa hänför sig
främst till olika personalfrågor rörande åklagarpersonalen samt rekryteringen
och utbildningen av aspiranter till landsfogdebanan. Till sitt biträde
vid fullgörandet av dessa skilda uppgifter har riksåklagaren tre byråchefer
för handläggning av åtalsärenden samt en byråchef för administrativa ärenden.
Den sistnämnde är jämväl chef för riksåklagarämbetets kansli och har
till sin hjälp en byrådirektör samt ett antal biträden i kontorskarriären.

Riksåklagarens ställning som högste allmänne åklagare ändras inte genom
åklagarväsendets omorganisation. Omorganisationen kan emellertid
väntas öka hans uppgifter som chefsmyndighet, vilka dessutom får större
omfattning till följd av att hela rikets åklagarkår och inte som nu blott en
mindre del av den kommer att i alla avseenden lyda direkt under riksåklagaren.
Vad som framför allt måste beaktas är emellertid att de administrativa
göromålen, den ekonomiska förvaltningen, organisationsfrågorna och utbildningsfrågorna
får väsentligt större omfång än för närvarande. Medan
de nuvarande personaladministrativa uppgifterna avser endast omkring
250 befattningshavare samt de kamerala göromålen omfattar aspirantorganisationen
inom landsfogdebanan och riksåklagarämbetets egen personal,
kommer verksamheten i dessa hänseenden att avse hela åklagarorganisationen
med i runt tal 1 000 befattninghavare. I det föregående har
jag förordat att ämbetet får ställning som huvudförvaltning, vilket ställer
ytterligare krav på ämbetets administrativa kapacitet.

Vad jag nu anfört talar för att riksåklagarämbetets organisation måste
byggas ut åtminstone på den administrativa sidan för att ämbetet skall
kunna fylla sina uppgifter inom den fristående nya åklagarorganisationen.
Härtill kommer att ämbetets organisation redan i dagens läge behöver förstärkas.
Polisberedningen har understrukit att riksåklagaren, som enligt
gällande bestämmelser själv måste avgöra alla förekommande ärenden av
större vikt, f. n. har avsevärd arbetsbörda trots att han utnyttjat de möjligheter
till delegation av beslutanderätten som står till buds. Då beredningen
bedömt det som uteslutet att ytterligare öka riksåklagarens uppgifter,
har beredningen föreslagit att ämbetets administrativa och kamerala
uppgifter förs samman inom en administrativ avdelning, vars chef
skall fungera som administrativ souschef under riksåklagaren. I likhet

265

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964-

med riksåklagarämbetet anser jag detta förslag knappast på längre sikt
lösa de svårigheter som hänger samman med koncentrationen av det direkta
ansvaret för avgörandet i flertalet ärenden hos riksåklagaren personligen.
Skall ämbetet kunna fullgöra sina vidgade uppgifter vad gäller såväl
egentliga åklagarfunktioner som rent administrativa göromål blir det
enligt min mening ofrånkomligt att nå en lösning beträffande ämbetets
hela verksamhetsområde. Detta synes inte kunna ske på annat sätt än att
ämbetet tillförs inte en administrativ souschef utan en befattningshavare
som får ställningen som biträdande riksåklagare och i den egenskapen i
och för sig äger avgöra alla vid ämbetet förekommande ärenden. Denne befattningshavare
bör fungera som riksåklagarens ställföreträdare och vid
ledighet eller förfall för riksåklagaren fullgöra dennes ämbetsåligganden.

I övrigt bör den biträdande riksåklagaren avgöra de ärenden och förrätta
de göromål som ankommer på honom enligt den fördelning riksåklagaren
gör mellan sig och den biträdande riksåklagaren. Fördelningen bör i möjligaste
mån ske så, att riksåklagaren själv avgör ärenden av särskild vikt
från principiella synpunkter. En lösning efter denna linje har tillstyrkts av
riksåklagarämbetet. Jag föreslår därför att en tjänst som biträdande riksåklagare
inrättas vid ämbetet.

I likhet med polisberedningen anser jag goda skäl tala för att ämbetets
tillsynsverksamhet förläggs till en enda arbetsenhet, en tillsynsbyrå. Jag
ställer mig dock tveksam till beredningens förslag att de tillsynsärenden
som avser överprövning av underställda åklagares beslut liksom hittills
skall handläggas av byråcheferna för åtalsärenden. De flesta tillsynsärenden
rör ytterst prövning av underställda åklagares åtalsbeslut eller andra åtgärder
i mål och ärenden. För egen del vill jag förorda att alla slags tillsynsärenden
skall handläggas vid tillsynsbyrån och att en av de nuvarande tre
byråchefstjänsterna för åtalsärenden utbyts mot en byråchefstjänst vid
byrån. Bland arbetsuppgifterna inom byrån skall främst ingå att biträda
vid ämbetets inspektioner samt att handlägga huvuddelen av tillsynsärendena,
däribland också de egentliga överprövningsärendena. Genom denna
specialisering skapas större förutsättningar än i dag att delegera tillsynsuppgifter
till chefen för tillsynsbyrån.

Beredningens förslag att organisationsfrågor skall handläggas inom tillsynsbyrån
kan jag inte biträda. Det synes naturligt att dylika spörsmål
i första hand tas upp i anslutning till de ärenden i vilka de uppkommer.
Vid behov bör dock särskild sakkunnig, t. ex. från statskontoret, kunna
anlitas för att utreda organisatoriska frågor. Fn av de frågor som i detta
hänseende främst blir aktuella inför omorganisationen är, som jag skall utveckla
i det följande, rekryteringen och utbildningen av åklagaraspiranter.
Sedan erfarenheter vunnits av ämbetets uppgifter inom den nya åklagarorganisationen
torde behovet av särskild personal för organisationsspörsmål
få övervägas på nytt.

9* — Bilmng till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196-1

De rent administrativa och kamerala uppgifterna bör som beredningen
föreslagit handläggas inom en kanslibyrå, som uppdelas på en personalsektion
och en kameralsektion. Till denna byrå bör knytas registratorskontoret.
Kanslibyrån skall liksom tillsvnsbyrån lyda direkt under riksåklagaren
och dennes ställföreträdare.

Jag föreslår att riksåklagarämbetet organiseras enligt vad jag nu anfört.
Med hänsyn till den medverkan från ämbetets sida som krävs för
förberedelserna till åklagarreformen förordar jag att omorganisationen av
ämbetet genomförs den 1 juli 1964. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t
att bestämma detalj organisationen samt utfärda erforderliga föreskrifter
rörande verksamheten inom ämbetet.

Personalbehov

Som framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden är det stora
flertalet åklagartjänster f. n. förenade med chefskapet över polisen och
funktionen som utmätningsman. Det är därför omöjligt att enbart på grundval
av befintliga åklagartjänster med högre grad av säkerhet beräkna personalbehovet
inom ett renodlat åklagarväsende. 1957 års polisutredning inhämtade
för sin del uppgifter från befattningshavarna själva hur stor del
av deras arbetstid som gått åt för de skilda funktionerna. Härigenom erhålls
ett ungefärligt mått på fördelningen av befattningshavarnas arbetsinsatser
på de olika områdena, varemot uppgifterna givetvis inte ger besked
om det verkliga personalbehovet.

Beredningen har som grund för beräkning av behovet av distriktsåklagare
tagit förhållandena i de större städernas redan nu renodlade
åklagarmyndigheter. Folkmängden samt antalet polisanmälda brott, åtalade
personer och utfärdade strafförelägganden i vissa större städer har
satts i relation till det antal åklagare som faktiskt gått åt för att fullgöra
åklagaruppgifterna. Resultatet av denna jämförelse har sedan justerats
med hänsyn till avståndsförhållanden, domkretsindelningen in. m. i varje
åklagardistrikt. Under beaktande av att försiktighet bör iakttas vid inrättande
av fasta tjänster inom en ny och oprövad organisation har beredningen
beräknat åldagarbehovet i åklagardistrikten utanför storstäderna
till 300 befattningshavare. Beräkningen har godtagits av de flesta remissorganen,
men åtskilliga har betonat att beräkningen är alltför snäv och
att ett så begränsat antal åklagartjänster i distrikten kräver en omfattande
personalkader för förstärkningstjänstgöring. För egen del är jag inte
beredd att nu förorda att fasta tjänster inrättas i större omfattning än beredningen
föreslagit. Jag föreslår sålunda att 300 åklagartjänster inrättas
vid de lokala åklagarmyndigheterna utanför storstäderna. Till frågan om
behovet av förstärkningspersonal återkommer jag i det följande.

Som jag sagt tidigare anser jag det inte påkallat med någon väsentlig
förändring av åklagarmyndigheternas organisation i Göteborg och Malmö.

267

Knngl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Beredningen har här inte föi-eslagit någon personalförändring såvitt gäller
de nu bestående myndigheterna. Därest Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
i enlighet med beredningens förslag kommer att innefatta jämväl
områden utanför dessa städer anses ökning av antalet åklagare emellertid
befogad. Förslaget till distriktsindelning innebär, att Göteborgs åklagardistrikt
ökar med 40 000 personer och Malmö åklagardistrikt med 20 000
personer. Med hänsyn härtill föreslår beredningen att Göteborgs åklagarmyndighet
tillförs ytterligare två åklagartjänster och Malmö åklagarmyndighet
ytterligare en. Jag tillstyrker förslaget, som inte mött väsentliga invändningar
vid remissbehandlingen. Det totala antalet åklagartjänster inklusive
överåklagartjänsterna kommer härigenom att uppgå i Göteborg till 25 och i
Malmö till 16. Härtill kommer förstärkningspersonal.

Den förut föreslagna omorganisationen av åklagarmyndigheten i Stockholm
kräver inte i och för sig utökning av antalet åklagare i Stockholm.
Både beredningen och en del remissmyndigheter har emellertid erinrat om
att personalläget inom åklagarmyndigheten i Stockholm under senare år
varit mycket ansträngt. För att bemästra den kraftigt stegrade arbetsbelastningen
har myndigheten under en följd av år förstärkts med drygt fem
årsarbetskrafter genom längre eller kortare förordnanden. I likhet med beredningen
och remissorganen, bl. a. statskontoret, anser jag att detta system
bör avlösas. Jag föreslår att fem nya åklagartjänster inrättas inom myndigheten.
Av dessa bör tre inrättas utanför kammarorganisationen. Dessa befattningshavare
skall vid behov överta uppgifter från chefsåklagare eller
uppehålla chefsåklagares tjänst. Härutöver synes det nödvändigt att överåklagaren
får biträde av en kvalificerad åklagare för handläggning av de
egentliga chefsåliggandena, bl. a. överprövningen av underordnade åklagares
beslut men även andra tillsyns- och ledningsuppgifter. Trots att
statsåklagaren f. n. endast i ytterst ringa utsträckning handlägger brottmål
hinner han inte ägna tillbörlig tid åt sina lednings- och tillsynsfunktioner
samt administrativa uppgifter i övrigt. Jag har i det föregående hävdat att
dylika uppgifter och i varje fall lednings- och tillsynsuppgifterna huvudsakligen
skall förbehållas överåklagaren. Det är då nödvändigt att tillföra överåklagaren
en kvalificerad åklagare med föredragande och beredande uppgifter.
Jag biträder beredningens vid remissbehandlingen tillstyrkta förslag
att för dessa uppgifter inrätta en kansliåklagartjänst i Stockholm. Jag föreslår
alltså att sex nya åklagartjänster inrättas vid åklagarmyndigheten i
Stockholm, som därigenom sammanlagt får 57 åklagartjänster förutom förstärkningspersonal.

I Stockholm och Göteborg biträder vissa icke rättsbildade befattningshavare
vid handläggningen av smärre bötesärenden. Sålunda har för dylika
uppgifter inrättats i Stockholm en förste byråinspektörstjånst och två byråinspektörstjänslcr
samt i Göteborg eu förste byråsekreterartjänst och cn
byråsekreterartjänst. Jag föreslår att dylika befattningshavare skall finnas

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

även efter omorganisationen. Befattningshavarna bör benämnas förste byråinspektör.
Jag förordar vidare att en arvodesanställd utredningsman i militärmål
liksom hittills knyts till den åklagarkammare i Stockholm, där sådana
mål handläggs.

Som utgångspunkt för beräkningen av personalbehovet i fråga om kontorspersonal
på lokalplanet har beredningen tagit relationen
mellan åklagare och kontorspersonal i de renodlade åklagarmyndigheterna.
Behovet av sådan personal skulle då på 300 åklagare utgöra omkring 375
befattningshavare. Med hänsyn till variationer i arbetsmängden per åklagare
har beredningen emellertid efter beräkning av biträdesbehovet i varje åklagardistrikt
kommit fram till ett totalt behov för hela landet utom storstäderna
av 336 tjänster för kontorspersonal. Förslaget har i stort sett godtagits på
åklagarhåll men mött invändningar från den berörda personalen, som ansett
minimibehovet vara det av beredningen generellt framräknade antalet. För
min del anser jag återhållsamhet böra iakttagas med att inrätta tjänster
även på detta område och förordar därför beredningens förslag. Medel bör
dock ställas till förfogande för att tillgodose eventuellt uppkommande behov
av personalförstärkningar. Sedan erfarenheter vunnits av den nya
åklagarorganisationen torde personalbehovet beträffande denna liksom för
övriga personalkategorier få övervägas ytterligare. Framför allt bör då
bättre underlag finnas att bedöma möjligheterna att i den nya organisationen
föra över uppgifter från åklagarpersonal till kontorspersonal.

På nu anförda skäl ansluter jag mig vidare till beredningens förslag att
kontorspersonalen vid storstädernas åklagarmyndigheter inte utökas i vidare
mån än att envar av myndigheterna erhåller en befattningshavare för
handläggning av de personaladministrativa och kamerala uppgifter, som vid
förstatligandet överförs från kommunala organ till överåklagarna, att åklagarmyndigheten
i Stockholm tilldelas två befattningshavare på grund av ökningen
av antalet åklagare samt att Göteborgs åklagarmyndighet tillförs två
och Malmö åklagarmyndighet en befattningshavare på grund av ökningen i
åklagardistriktens storlek. Detta innebär en ökning av kontorspersonalen i
Stockholm från 68 till 71, i Göteborg från 25 till 28 och i Malmö från 9 till 11
befattningshavare. Motsvarigheter till de nuvarande vaktmästartjänsterna
vid de tre åklagarmyndigheterna, tre i Stockholm, två i Göteborg och en i
Malmö, bör i enlighet med vad beredningen föreslagit finnas även efter
förstatligandet.

Vad jag nu föreslagit i fråga om kontorspersonal vid de tre storstädernas
åklagarmyndigheter avser även den personal som i första hand skall biträda
överåklagaren.

Antalet åklagare på länsplanet, dvs. landsfogdar, biträdande
landsfogdar och i personalstat upptagna landsfogdeassistenter, utgör i dagens
läge 50. Därtill kommer fem landsfogdeassistenter som mera kontinuerligt
placerats i vissa län som förstärkning. I landsfogdarnas uppgifter ingår

269

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

även att vara länspolischefer. Med beaktande härav har landsfogdarna uppskattat
arbetsinsatserna på länsplanet för åklagargöromål till 34—35 åklagare.

Jag har förut framhållit att den fördelning jag förordat av egentliga åklagaruppgifter
mellan länsplanet och lokalplanet leder till en betydande
förskjutning av uppgifterna från länsplanet till de lokala åklagarmyndigheterna.
Samtidigt har jag emellertid visat på nödvändigheten av en avsevärd
ökning av de regionala åklagarnas lednings- och tillsynsverksamhet. Denna
ökning markeras särskilt av att landsfogdarna hittills i allmänhet inte
hunnit ägna sig åt dessa uppgifter i nämnvärd utsträckning. Dessutom tillkommer
de i det föregående angivna förvaltningsuppgifter som skall ankomma
på länsåklagare.

Beredningen har föreslagit att 46 åklagartjänster inrättas på länsplanet.
Av dessa skall enligt förslaget 45 inrättas i de föreslagna 21 länsåklagarområdena
och en avses för mera tidskrävande kvalificerade åklagaruppgifter
som berör flera åklagardistrikt och län. En landsfogdetjänst finns f. n.
inrättad för detta ändamål. Vid remissbehandlingen har omkring hälften av
de hörda instanserna godtagit förslaget eller funnit personaltilldelningen
otillräcklig medan de övriga, med utgångspunkt i en kraftig reducering av
länsåklagares uppgifter som utövande åklagare, närmast synes ha förordat
ett betydligt lägre antal åklagare på länsplanet.

Vid sina beräkningar av åklagarbehovet på länsplanet har beredningen
utgått från ökade arbetsuppgifter totalt sett för regionala åklagare i förhållande
till dagsläget. Som jag nyss sagt leder den avgränsning som jag
förordat till ökning av lednings- och tillsynsuppgifterna men en betydande
minskning av åliggandena som utövande åklagare. Med hänsyn till att sistnämnda
åligganden f. n. så gott som helt upptar de regionala åklagarnas tid
kan jag inte tillstyrka fler tjänster för länsåklagare än 30, av vilka en skall
ha skyldighet att tjänstgöra i hela riket.

Såväl beredningen som flertalet remissinstanser har ansett det önskvärt
från administrativa synpunkter att fleråklagarmyndigheter kommer till
stånd även på länsplanet. Jag har tidigare redovisat skälen för mitt förslag
att länen med några undantag skall tills vidare utgöra verksamhetsområden
för länsåklagare. önskemålet om fleråklagarmyndigheter på länsplanet kan
alltså f. n. tillgodoses i mycket begränsad omfattning. De administrativa
olägenheterna härav torde dock i betydande mån kunna bemästras. Vid
arbetsanhopning synes särskilt kvalificerad distriktsåklagare kunna förordnas
att som biträde åt länsåklagare fullgöra vissa av dennes åligganden,
framför allt den tidskrävande uppgiften att utföra talan vid domstol. Vidare
bör länsåklagare i dylika situationer anlita åklagare ur förstärkningsorganisationen
för föredragnings- och beredningsuppgifter, en anordning som på
sina håll bör kunna komma i fråga mera kontinuerligt. Härigenom utnyttjas
länsåklagarens kvalifikationer effektivt för just de avgörande besluten i

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

förekommande mål och ärenden. Ytterligare kan det enligt min mening bli
aktuellt att ålägga länsåklagare i ett länsåklagaroinråde att vid mera tillfälligt
förfall för länsaklagaren i angränsande område bestrida även dennes
göromål. Vid längre ledighet för länsåklagare torde särskilt kvalificerad
distriktsåklagare böra förordnas att uppehålla länsåklagarens tjänst.

I länsåklagarområde med mer än en länsåklagare skall som beredningen
framhållit en av dem vara administrativ chef och ha ansvaret för att
bedömningarna i mål och ärenden blir så enhetliga som möjligt. Den eller
de övriga skall i och för sig ha samma kvalifikationer som den nyssnämnde
samt ha att på eget ansvar fullgöra de åklagaruppgifter som ankommer på
dem enligt den fördelning den administrative chefen bestämmer. Jag förutsätter
att generella anvisningar skall utfärdas beträffande denna fördelning.

Huvudparten av det löpande personaladministrativa och kamerala arbetet
på länsplanet bör anförtros kontorspersonal, som självfallet
också skall handha det arbete med diarieföring, expediering, statistik och
utskrifter som vanligen förekommer på en åldagarexpedition. Jag finner
inte anledning till erinran mot det förslag polisberedningen lagt fram att
inrätta tillhopa 41 tjänster för kontorspersonal på länsplanet.

Behovet av personal vid de utanför länsåklagarnas verksamhetsområden
stående åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har jag
behandlat i det föregående. Härtill vill jag i detta sammanhang endast lägga,
att i Stockholm finns inrättad en tjänst som byrådirektör med uppgift att
biträda statsåklagaren inom området för dennes administrativa och kamerala
åligganden. Jag tillstyrker polisberedningens förslag att en sådan tjänst
inrättas även i den nyorganiserade myndigheten.

Beträffande riksåklagarämbetets personal har jag förut
föreslagit att en tjänst som biträdande riksåklagare inrättas och att en av
de tre nuvarande byråchefstjänsterna för åtal särenden byts ut mot en tjänst
som chef för tillsynsbyrån. I samband härmed bör byråcheferna för åtalsärenden
till sitt biträde få en befattningshavare i kontorskarriären. Med
hänsyn till tillsynsbyråns omfattande arbetsuppgifter bör byråchefen biträdas
av två byrådirektörer och två befattningshavare i kontorskarriären.
Av den nuvarande personalen vid ämbetets kansli — en byrådirektör och
fyra biträden i kontorskarriären, av vilka en bar halvtidstjänstgöring — bör
den nya kanslibyråns personalsektion tilldelas byrådirektör stjänsten och två
biträdestjänster. Eftersom all personaladministration för hela åklagarväsendet
ombesörjs inom denna sektion är det enligt min mening motiverat att
sektionen dessutom erhåller en tjänst i kanslistkarriären. Kameralsektionen
bör tillföras en kamrerartjänst och fyra biträden i kontorskarriären.
Registratorskontoret, som i dag motsvaras av en befattningshavare i kontorskarriären,
synes på grund av ämbetets vidgade verksamhetsområde böra
förstärkas med ett biträde i kontorskarriären. Medel bör härjämte beräknas
för att expertis och tillfällig arbetskraft skall kunna anställas.

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Vikariats- och förstärkningsorganisation

Som framgår av vad jag nyss föreslagit beträffande inrättande av åklagartjänster
både på lokalplanet och på länsplanet anser jag att försiktighet bör
iakttas vid inrättande av fasta tjänster i en ny och oprövad organisation.
Beräkningarna av personalbehovet har som också beredningen påpekat
grundats på antaganden, som måhända visar sig oriktiga, och på en tämligen
schematisk fördelning de olika distrikten emellan. Mot denna bakgrund
är det nödvändigt att hålla en personalkader för vikariats- och förstärkningstjänstgöring.
Även på längre sikt är en sådan personalgrupp erforderlig
för utjämning av störxe variationer i arbetsmängden särskilt vid
de mindre åklagarmyndigheterna. På länsplanet behövs som jag utvecklat i
det föregående åklagare för att biträda länsåklagarna antingen vid tillfällig
arbetsanhopning eller mera kontinuerligt.

Beredningen har efter bedömning av vikarie- och förstärkningsbehovet i
varje län för sig kommit fram till ett behov av totalt 56 befattningshavare.
Storstädernas åklagarmyndigheter bör enligt beredningens mening i princip
vara självbärande och alltså tillföras särskild vikarie- och förstärkningspersonal.
För sådant ändamål krävs enligt beredningens bedömning i Stockholm
fyra, i Göteborg tre och i Malmö två befattningshavare. Sammanlagt
för hela landet utgör behovet av vikariats- och förstärkningspersonal enligt
beredningen alltså 65 befattningshavare, vilka skall vara färdigutbildade
åklagare.

Flertalet remissinstanser hävdar att det föreslagna antalet befattningshavare
är otillräckligt. Förslaget har emellertid i stort sett godtagits av
bl. a. statskontoret och riksåklagarämbetet. För egen del finner jag det
vanskligt, trots den begränsning jag förordat i fråga om antalet länsåklagare,
att redan i samband med tillskapandet av den nya åklagarorganisationen inrätta
en större kader än den föreslagna av icke fast placerad åklagarpersonal.
Jag föreslår att 65 tjänster inrättas för vikariats- och förstärkningspersonal.

Åklagare som tillhör vikariats- och förstärkningspersonalen bör som beredningen
förordat vara skyldig att tjänstgöra inom hela riket. Tjänstgöring
utanför det länsåklagarområde i vilket befattningshavaren anvisats att
tjänstgöra bör dock komma i fråga endast när det är oundgängligen nödvändigt.
Motsvarande bör gälla vikariats- och förstärkningspersonalen vid storstädernas
åklagarmyndigheter. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att
utfärda de närmare bestämmelser som erfordras beträffande ifrågavarande
åklagares tjänstgöring.

Utbildningsfrågor m. m.

I det föregående har jag förordat att för tillträde till åklagartjänst skall
krävas juris kandidatexamen, tingsutbildning under två och ett halvt år
samt omkring ett års aspiranttjänstgöring, avslutad med en teoretisk kurs.

272 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Vid framläggande av förslag till närmare utformning av åklagarutbildningen
har polisberedningen utgått från att utbildningen skall syfta till att bibringa
aspiranterna endast kunskaper som är erforderliga för åklagartjänst. Förutsättningar
saknas enligt beredningens mening att anordna gemensam utbildning
för polischefer och åklagare eller åklagare och utmätningsmän.
Såväl rekrytering som utbildning av åklagare föreslås skola handhas av
riksåklagarämbetet. Den praktiska aspiranttjänstgöringen skall enligt förslaget
äga rum hos statsåklagare samt den teoretiska åklagarkursen anordnas
centralt i Stockholm. Kursen anses böra omfatta vissa av de i nuvarande
polischefskursen ingående ämnena samt en del ytterligare ämnen
som är av omedelbar betydelse för åklagarverksamheten. De flesta remissinstanserna
har anslutit sig till beredningsförslaget.

I likhet med beredningen anser jag, främst med hänsyn till de föreslagna
kompetenskraven för polischefer, att förutsättningar inte föreligger att anordna
gemensam polischefs- och åklagarutbildning. De skilda kunskapsområdena
för åklagare och kronofogdar gör det inte heller lämpligt att
utbildningen för aspiranter till sådana tjänster samordnas. Att i förevarande
sammanhang söka genomföra gemensam utbildningsgång för åklagar- och
domaraspiranter, vilket förordats i ett remissyttrande, synes knappast
kunna komma i fråga. Jag tillstyrker därför beredningens förslag att åklagarutbildningen
inriktas på att göra aspiranterna skickade enbart för åklagarverksamhet.
Med hänsyn härtill finner jag det naturligt att ansvaret för
rekryteringen och utbildningen av åklagaraspiranter läggs på riksåklagarämbetet,
som för sin del tillstyrkt en sådan ordning.

Beredningen har ingående redovisat hur beredningen tänkt sig att åklagaraspiranternas
praktiska tjänstgöring skall anordnas. Jag delar beredningens
uppfattning, att tjänstgöringen bör äga rum under statsåklagares
ledning och såvitt möjligt koncentreras till städer med stora åklagarmyndigheter.
Den erforderliga polisiära erfarenheten synes i stor utsträckning
lämpligen kunna förvärvas genom att aspiranten följer polisens utredningsarbete
under förundersökning i mål, i vilka aspiranten biträder åklagaren
i dennes egenskap av förundersökningsledare. Genom att aspiranten skall
föredra förundersökningsresultaten och föreslå åtgärder samt efter förundersökningens
avslutande lämna förslag till beslut synes förutsättningar
finnas såväl för allsidig och grundlig praktisk utbildning som för erforderlig
prövning av aspirantens lämplighet för åklagaryrket.

I enlighet med beredningens förslag, som tillstyrkts av så gott som alla
remissorgan, bör den teoretiska undervisningen ges under en koncentrerad
åklagarkurs, som anordnas av riksåklagarämbetet och leds av en särskilt
utsedd kursledare. Kursen synes som beredningen förordat behöva pågå
omkring tio veckor.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att reglera den praktiska och teoretiska
åklagarutbildningen och därvid bl. a. bestämma, i vilka ämnen

273

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

undervisning skall meddelas under åklagarkursen, och överväga huruvida
mer än en kurs behöver anordnas årligen.

Jag biträder beredningens mening att aspiranttjänstgöringen helt bör inriktas
på utbildning och att aspiranterna i regel inte bör tas i anspråk för
vikariats- eller förstärkningstjänstgöring. Sedan aspiranten avslutat sin
utbildning bör han ingå i vikariats- och förstärkningskadern i länet eller
motsvarande område. Närmare föreskrifter i detta hänseende liksom i
fråga om de särskilda anordningar som kan krävas i samband med övergången
från de nuvarande utbildningsformerna torde kunna utfärdas i
administrativ ordning.

EXEKUTIONSVÄSENDET
Nuvarande förhållanden

Exekutionsväsendets nuvarande organisation grundar sig på 1877 års utsökningslag,
vilken med vissa ändringar fortfarande gäller. Den är emellertid
föremål för en genomgripande omarbetning av lagberedningen. Utsökningslagen
upptar två exekutiva myndigheter, överexekutor och utmätningsman.

överexekutor är på landet och i de flesta städer utan magistrat länsstyrelsen.
Övriga sådana städer har särskild av Kungl. Maj :t förordnad överexekutor.
I stad med magistrat är -— med undantag av Stockholm, där överståthållarämbetet
sedan gammalt är överexekutor — magistraten eller, där
Kungl. Maj :t så förordnar, viss ledamot av magistraten överexekutor. Vanligen
handlägger borgmästaren eller någon av rådmännen överexekutorsgöromålen.

Exekutionsväsendet administreras som regel i de större städerna av
magistraterna eller kommunala organ samt i övrigt av länsstyrelserna och
har sålunda inte någon regional organisation i egentlig mening. Någon
central myndighet eller styrelse för exekutionsväsendet under Kungl. Maj :t
finns inte.

Enligt utsökningslagens systematik skall beslut om exekution fattas av
överexekutor och genomföras av utmätningsmannen. Denna systematik,
som torde ha sin grund i utmätningsmännens ringa kompetens vid tiden för
lagens tillkomst, avspeglar icke de faktiska förhållandena i dag. I praktiken
har överexekutor sina huvudsakliga arbetsuppgifter som judiciell myndighet,
dels som första instans i summarisk process angående kvarstad, vräkning
m. m., dels som första besvärsinstans över utmätningsmans beslut eller
åtgärd. Den exekutiva processen föres vidare i hovrätt och högsta domstolen,
överexekutors mest maktpåliggande göromål som verkställande myndighet
torde vara försäljning av utmätt fast egendom. Härjämte har överexekutor

274

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

att i nagra speciella fall besluta om verkställighet samt öva tillsyn över
utmätningsmännen genom att föranstalta om årlig inspektion.

överexekutorsinstitutionens fortbestånd har ifrågasatts av lagberedningen,
som anser att den kan och bör avskaffas efter en kortare övergångstid.
Detta kan emellertid icke ske utan en genomgripande omarbetning av utsökningslagen
och ändringar i åtskillig annan lagstiftning och bör enligt
lagberedningens mening anstå till dess arbetet med översyn av utsökningslagen
avslutats. Då anledning sålunda synes föreligga att i särskild ordning
återkomma till överexekutorsinstitutionen, har dess nuvarande organisation
bär — liksom dess fortsatta funktion enligt polisberedningens betänkande
— berörts helt kortfattat.

Utmätningsman är i stad med magistrat och även i en del städer utan
magistrat stadsfogde samt på landet, vartill enligt utsökningslagen räknas
landskommun, municipalsamhälle, köping och enligt huvudregeln även stad
utan magistrat, landsfiskal.

Antalet städer som utgör stadsfogdedistrikt är 49. Renodlade stadsfogdetjänster
finns i 37 av dessa städer. I övriga städer är tjänsten som stadsfogde
förenad med annan kommunal tjänst, i 3 som rådman, i 7 som stadsfiskal
och i 2 som kommunalborgmästare.

Erfordras i stad mer än en stadsfogde bestämmer Ivungl. Maj :t antalet
och arbetsfördelningen mellan dem. I Stockholm finns 4 stadsfogdar, av
vilka en är exekutionsdirektör, samt 5 biträdande jurister (sekreterare
m. m.). Stockholms indrivningsverk är organiserat som en administrativ
enhet. I Göteborg finns 3 stadsfogdar samt i Malmö och Norrköping 2. I
envar av dessa tre städer är inrättade två från varandra fristående myndigheter,
förste och andre stadsfogdarna. Arbetsfördelningen mellan stadsfogdarna
har av Kungl. Maj :t bestämts i särskilda kungörelser och grundas i
första hand på en uppdelning mellan enskilda och allmänna mål.

För behörighet till stadsfogdetjänst fordras enligt kungl. förordning den
12 juli 1878 antingen att ha avlagt juris kandidatexamen eller att efter avlagd
studentexamen under minst två år ha med vitsord om skicklighet
tjänstgjort hos länsstyrelse eller magistrat eller på stadsfogdekontor. Flertalet
stadsfogdar har avlagt juris kandidatexamen och för vissa städer
har Kungl. Maj :t föreskrivit krav härpå. Någon rekryterings-, utbildningseller
befordringsgång till stadsfogdetjänsterna finns ej.

Antalet landsfiskalsdistrikt är 332. I regel är landsfiskalen polischef,
åklagare och utmätningsman. Emellertid är i utmätningsmannahänseende
4 distrikt sammanlagda två och två och i dessa sammanlagda distrikt samt
i 20 andra finns en landsfiskal, som är renodlad utmätningsman. Sålunda
finns inom landsfiskalsorganisationen 330 utmätningsmannadistrikt, varav
308 blandade och 22 renodlade.

I landsfiskalsdistrikten är inrättade tjänster för extra ordinarie och biträdande
landsfiskaler. Vidare tjänstgör hos landsfiskalerna landsfiskals -

275

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

assistenter och landsfiskalsaspiranter som vikarie- och förstärkningspersonal.
Beträffande arbetsfördelningen mellan flera utmätningsmän i ett
distrikt finns föreskrift i landsfiskalsinstruktionen den 14 december 1951
(nr 771). I denna föreskrivs att landsfiskalen skall fördela göromålen mellan
sig och biträdande landsfiskal under iakttagande av att vardera befattningshavarens
arbetsbörda blir ungefärligen lika stor. Vidare kan till lättnad
i landsfiskalens arbetsbörda länsstyrelsen förordna landsfiskalsassistent,
som förvärvat erforderlig skicklighet och erfarenhet, att beträffande visst
ärende eller under viss tid vara utmätningsman i distriktet. Denna tid må
dock ej överstiga tre månader åt gången och ej sex månader av samma
kalenderår.

Beträffande fordringarna för behörighet till landsfiskalstjänst hänvisas
till den redogörelse som förut lämnats under avsnittet om åklagarväsendet
(s. 172 f.).

Utmätningsman är verkställande myndighet och ensam behörig att företaga
exekutiva förrättningar. Han skall, med några undantag, besluta om
huruvida verkställighet skall ske samt med tvångsåtgärder genomföra eller
säkerställa privaträttsliga och offentligrättsliga anspråk. De enskilda anspråken
realiseras på begäran av rättsägare, som har en av domstol, överexekutor
eller annan myndighet fastslagen rätt. De allmänna fordringarna,
skatter, böter etc. uttages såsom tjänsteuppdrag på grundval av restlängder,
saköreslängder m. m.

Verkställighetsformerna växlar alltefter beskaffenheten av rättsanspråken.
De vanligaste är införsel, utmätning, handräckning för återtagande
av avbetalningsgods, vräkning, kvarstad, utmätningsed och konkurs. Vissa
olikheter föreligger mellan reglerna och formerna för verkställighet i enskilda
och allmänna mål.

Beträffande omfattningen av arbetsåliggandena redovisar lagberedningen
i »Utsökningsrätt I» (SOU 1961:53) resultatet av en arbetsvolymsundersökning
avseende år 1957. Enligt denna anhängiggjordes 176 006 enskilda
mål samt uppgick -— med reservation för felkällor — det skattebelopp, som
nämnda år förelåg för indrivning, till något över 690 milj. kr. Härtill kommer
böter och övriga medel. År 1961 uppgick antalet enskilda mål till 195 000
och beloppet av utestående oredovisade skatter hade från den 1 juli 1957
till den 1 juli 1962 stigit med 21 %.

Vid verkställighetsåtgärderna äger utmätningsmannen med vissa begränsningar
anlita underställda befattningshavare. Stadsfogde äger efter
Kungl. Maj :ts medgivande rätt att i enskilda mål för bestämt fall till utmätningsman
sätta annan. Sådant substitut för stadsfogde kallas domsverkställare.
Motsvarande möjlighet saknas för landsfiskalen som utmätningsman.
Alla utmätningsmän kan i de flesta allmänna mål anlita exekutionsbiträden.
I städerna finns sådana befattningshavare i olika tjänsteställningar
för mera kvalificerade uppgifter såsom stadsfogdeassistenter

276

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

och underfogdar. På landsbygden tjänstgör polismän helt eller delvis som
exekutionsbiträden. Exekutionsbiträde har huvudsakligen att syssla med
indrivning av skatter, böter och allmänna avgifter samt äger att för sådant
ändamål förrätta utmätning av lös egendom eller, efter förordnande av
Kungl. Maj:t, bevilja införsel. Utmätningsmannen överlämnar till domsverkställare
och exekutionsbiträden de mål dessa skall handlägga. De redovisar
sedan de verkställda målen till utmätningsmannen, vilken har att
övervaka fullgörandet av uppdragen.

Om kompetensvillkor för polismän, som utöver egentliga polisgöromål
fullgör exekutionsbiträdesgöromål på landet finns föreskrifter i polisreglementet.
För övriga exekutionsbiträden, domsverkställare och kameral personal
har i regel inte några bestämmelser om behörighetskrav meddelats.
Ej heller finns någon enhetlig rekryteringsorganisation eller utbildning för
exekutionspersonalen.

Utmätningsman biträdes också av kontorspersonal. Inom denna personalkategori
finns, framför allt i städerna, högre kamerala tjänster för kvalificerade
göromål, såsom kamrerare, 1 :e kammarskrivare och bokhållare. En
sträng åtskillnad mellan de båda personalgrupperna kan inte göras i praktiken
och det är ibland tveksamt till vilken grupp en befattningshavare
skall hänföras.

Enligt uppgifter, inhämtade i slutet av 1962, beräknades antalet hela årsarbetskrafter
för chefer-utmätningsmän till ca 190, för exekutionspersonalen
till drygt 1 050 och kontorspersonal till knappt 1 000 eller sammanlagt
till ca 2 240.

Utredningsarbete m. m.

I propositionen 1962: 148 angående huvudmannaskapet för polisväsendet
m. m. erinras om de utredningar som är av betydelse för exekutionsväsendets
framtida organisation. Sålunda framhålls att inom lagberedningen pågår
arbetet med en revision av utsökningsrätten. Uppbördsorganisationskommittén
har till uppgift att utreda en eventuell omorganisation inom folkbokförings-
och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor.
Utredning av vissa uppbördsfrågor verkställs av uppbördsutredningen. Domstolskommittén
har att taga ställning till bl. a. en ny domkretsindelning.
Emellertid synes enligt vad som uttalas i propositionen de aktuella områdena
kunna överblickas i så god tid att en omorganisation av exekutionsväsendet
kan genomföras samtidigt med att en ny organisation för polisväsendet
kan träda i kraft. I propositionen framhålls vidare att av betydelse
för bedömningen av de arbetsuppgifter som skall ankomma på utmätningsmännen
är, hur frågan om överexekutorsinstitutionen skall lösas och vilka
organ som framdeles skall handha skatteindrivningen.

Enligt propositionen synes man tills vidare kunna räkna med skatte -

277

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

indrivningen som en utmätningsmannauppgift. Skatteindrivningen torde
dock inte ha så avgörande betydelse för utmätningsmannens verksamhet
att fögderiindelningen framstår som ett lämpligt underlag för utmätningsmannadistrikten.
Mer motiverat är det att anpassa distrikten efter domkretsindelningen.
Man kan emellertid utgå från att översynen av domkretsindelningen
resulterar i att domkretsarna på längre sikt anpassas till de nya
polisdistrikten. De nya utmätningsmannadistrikten bör därför kunna utformas
i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid delning av ett
polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt och sammanslagning av flera
polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt kan komma i fråga. Stannar
man för alternativet med omfattande utmätningsmannadistrikt kommer
personalens stationering i blickpunkten. Till stöd för en spridd stationering,
liksom för små distrikt, har åberopats, att det är av vikt för exekutionspersonalen
att ha god orts- och personkännedom samt att ärendena kräver livlig
kontakt mellan personalen och allmänheten, vilket bör beaktas.

Till organisationen av utsökningsväsendet tages sålunda inte ställning i
propositionen. Det framhålls, att de slutgiltiga planerna givetvis måste utarbetas
i samråd med lagberedningen och de utredningar som pågår på området.

Rekryterings- och utbildningsfrågorna sägs i propositionen tillhöra de
mera svårlösta. Tveksamt är om det finns praktiska möjligheter att genomföra
en gemensam rekryteringsbas för såväl högre som lägre befattningshavare
inom exekutions- och polisväsendet. Möjlighet för befattningshavare
i den ena verksamhetsgrenen att genom kompletterande utbildning vinna
behörighet till tjänst inom den andra bör beredas i den utsträckning det
bedöms påkallat från rekryterings- och befordringssynpunkt.

Som tjänstetitel för utmätningsman förordas i propositionen kronofogde.
Frågan om tjänstebenämningar för hans medhjälpare lämnas öppen.

De i propositionen givna allmänna riktlinjerna för exekutionsväsendets
organisation föranledde ingen erinran i statsutskottets utlåtande (1962. 183),
vilket antogs av riksdagen (rskr. 387).

I direktiven för polisberedningen sägs beträffande den framtida organisationen
av exekutionsväsendet bl. a. att en närmare undersökning måste ske
i fråga om verksamhetsområdets omfattning, befattningshavarnas stationering,
uppgifternas fördelning mellan personalen och personalorganisationens
uppbyggnad. Vidare framhålls, att frågan om exekutionsväsendets organisation
är beroende av vilka slags organ, som är önskvärda för det
exekutiva förfarandet och hur arbetsuppgifterna lämpligen bör fördelas
mellan dem. Som dessa spörsmål skall upptagas till behandling av lagberedningen
redan på nuvarande stadium av dess verksamhet, bör polisberedningens
arbete bedrivas i nära kontakt med lagberedningen. Samråd bör
även ske med uppbördsutredningen i frågor som gäller indrivning av restförd
skatt. Även med domstolskommittén bör samråd ske i dessa delar.

278

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Polisberedningen har även att upptaga frågor om kompetenskrav för kronofogdar
och annan exekutionspersonal och i samband därmed att utreda behovet
av utbildning för de skilda befattningshavarna. Uppmärksamhet bör
ägnas åt möjligheterna att exempelvis genom kompletterande utbildning bereda
utrymme för övergång för personalen inom exekutions-, polis- och
åklagarorganisationerna såväl på chefsplanet som i övrigt. I dessa frågor
bör samråd ske med 1962 års polisutbildningskommitté. En i detta sammanhang
viktig fråga är behovet av övergångsbestämmelser för personal med
kompetens för tjänster för vilka strängare kompetenskrav anses erforderliga
i framtiden. Det bör vidare ankomma på polisberedningen att upptaga alla
frågor, som har direkt samband med förstatligandet och omorganisationen
av exekutionsväsendet, samt lägga fram detaljerade förslag till reglering av
skilda frågor.

Polisberedningens förslag till exekutionsväsendets framtida organisation
läggs fram i beredningens betänkande nr 9. Häri behandlas distriktsindelningen
samt arbets- och personalorganisationen på lokalplanet med undantag
för storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, den regionala indelningen
samt reformens genomförande och centrala organisation. Två avsnitt
i betänkandet nr 9 har utförligare behandlats i särskilda mindre betänkanden.
I betänkande nr 15 utvecklas frågorna om dispenser från föreslagna
kompetenskrav för kronofogdar och exekutionspersonal samt anges
normer för meritvärdering av sökande med olika utbildning vid tillsättning
av kronofogdetjänster. I betänkande nr 18 kompletteras personalstaterna
med förslag till en vikariats- och förstärkningsorganisation för kronofogdarna.
Distriktsindelningen samt arbets- och personalorganisationen i storstäderna
avhandlas i betänkande nr 19.

Över betänkande nr 9 har efter remiss utlåtanden avgivits av justitiekanslersämbetet,
lagberedningen, statskontoret, riksrevisionsverket, överståthållarämbetet,
som bifogat yttrande från exekutionsdirektören i Stockholm,
samt länsstyrelserna i samtliga län. Vid länsstyrelsernas utlåtanden
har fogats yttranden från en landskamrerare, fyra landsfogdar, nio stadsfogdar,
åtta landsfiskaler, en förste uppbördsman och nio länsavdelningar
av föreningen Sveriges landsfiskaler.

Vidare har yttranden över sistnämnda betänkande avgivits av länsförvaltningsutredningen,
uppbördsutredningen, uppbördsorganisationskommittén,
1962 års polisutbildningskommitté, svenska kommunförbundet,
tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion gemensamt
med de till organisationen anslutna förbunden — svenska polisförbundet,
statstjänstemannaförbundet, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund,
svenska exekutionsmännens riksförbund — Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges juristförbund, föreningen Sveriges stadsfogdar och
föreningen Sveriges landsfiskaler.

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196H Gemensamt

yttrande bär också inkommit från fem jurister vid Stockholms
indrivningsverk.

Utlåtanden över betänkande nr lo bar efter remiss såvitt angår exekutionsväsendet
avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna
i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Örebro, Västernorrlands
och Jämtlands län samt föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges
polismästare, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och svenska
polisförbundet. Fyra yttranden från länsavdelningar av föreningen Sveriges
landsfiskaler och ett från en landsfiskal har överlämnats av länsstyrelserna.

Utlåtanden över betänkande nr 18 har efter remiss inkommit från riksrevisionsverket,
statskontoret, tjänstemännens centralorganisation och Sveriges
juristförbund.

Över betänkande nr 19 har efter remiss utlåtanden avgivits av sistberörda
fyra remissorgan ävensom överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus samt Malmöhus län. överståthållarämbetet har bifogat
yttranden från exekutionsdirektören och uppbördsdirektören i Stockholm.
Länsstyrelserna har överlämnat yttranden från stadsfogdarna i Göteborg
och Malmö.

Polisberedningen

Allmänna förutsättningar

Polisberedningen anger inledningsvis att de förslag, som läggs fram, utformats
efter samråd med lagberedningen beträffande distriktens storlek,
kompetenskrav för kronofogdar och biträdande kronofogdar samt principerna
för arbetsfördelning mellan dem, kronofogdarnas arbetsuppgifter
samt exekutionspersonalen och dess uppgifter.

Den förstatligade exekutionsverksamheten skall helt skiljas från polisoch
åklagarväsendet. Något avsteg från huvudprincipen på grund av speciella
lokala förhållanden bör enligt beredningen inte förekomma, då detta
skulle medföra alltför svårbemästrade problem i fråga om bl. a. anställningsförhållanden,
kompetenskrav och utbildning.

Enligt polisberedningens mening bör organisationens utformning i huvudsak
byggas på rådande förhållanden. Därjämte måste vid planläggningen
beaktas förslag till reformer, som framlagts av lagberedningen, samt de
synpunkter som denna framfört till polisberedningen och som hänför sig
till preliminära utkast till kommande förslag. Bl. a. pågår inom lagberedningen
utredning om överexekutorsinstitutionens avskaffande. Vissa överexekutorsgöromål
avses därvid skola utskiftas på kronofogdarna. Frågan
om en utvidgning av möjligheterna att taga avlöning i anspråk genom exekutiva
åtgärder är också aktuell. Organisationen bör därför planeras så, att
den kan utan alltför stora svårigheter anpassas till de nya arbetsuppgifter,

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

som vid tiden för förstatligandet och därefter sannolikt kommer att överföras
till exekutionsmyndigheterna.

Distriktsindelningen

En huvudfråga vid planeringen av exekutionsverksamheten är enligt
polisberedningen distriktens storlek. Minimikrav vid bildande av ett distrikt
är att arbetsbördan ger full sysselsättning med kvalificerade göromål åt en
kronofogde, vilket i allmänhet torde innebära distrikt med ett befolkningsunderlag
på 40 000—50 000 innevånare. Enligt lagberedningen är det emellertid
önskvärt att så många distrikt som möjligt får en sådan storlek, att
de även motiverar en tjänst som biträdande kronofogde. I regel kan detta
beräknas bli fallet vid ett invånarantal på 60 000—80 000. Någon annan
övre gräns för storleken än den som bestämmes av organisatoriska lämplighetsskäl
torde enligt polisberedningen inte kunna dras. I varje län bör
redan vid förstatligandet finnas minst ett distrikt med biträdande fogde.
Önskvärt är att så blir fallet i det distrikt, där residensstaden ingår. Skälen
för inrättande av biträdande kronofogdetjänst är enligt polisberedningen
flera. Den tidigare nämnda utökningen av arbetsuppgifterna torde främst
medföra en merbelastning på kronofogdedistrikten i fråga om den juridiskt
utbildade arbetskraften. Därjämte är det nödvändigt att bereda vikarier
och sökande till kronofogdetjänsterna praktisk tjänstgöring.

Polisberedningen erinrar om att i yttranden över 1957 års polisutrednings
principbetänkande flera remissorgan varnat för alltför stora exekutionsdistrikt.
Olägenheterna har i huvudsak angivits vara

1. svårigheter att leda och övervaka exekutionspersonalen,

2. sämre indrivningsresultat i de folkrika distrikten,

3. försämrad orts- och personkännedom hos exekutionspersonalen,

4. minskade kontaktmöjligheter mellan allmänheten och de exekutiva befattningshavarna
samt

5. betungande resor för befattningshavarna och större resekostnader.
Såsom fördelar med de stora distrikten har följande omständigheter åberopats,
nämligen

1. lägre kostnader genom rationalisering av kontorsorganisationen, minskat
lokalbehov och specialisering av personalen,

2. snabbare och enklare handläggning av ärenden i vilka gäldenären har
sitt arbete i stad eller tätort men är bosatt utom denna i annat distrikt,

3. mindre känslighet för rubbningar i det löpande arbetet på grund av vakanser,
sjukdomsfall o. d. samt större elasticitet och hållbarhet vid felberäkningar
av arbetsvolym och vid en utökning av arbetsuppgifterna,

4. möjligheter till inrättande av befordringstjänster för den exekutiva personalen
och som en följd härav större utsikter att erhålla duglig personal
och

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

5. enhetligare handläggning till följd av ökade erfarenheter av svårare mål,
möjlighet till samråd och bättre utbildning.

Härjämte framhåller polisberedningen, att en indelning i stora distrikt
torde väsentligt underlätta det praktiska genomförandet av lagberedningens
framlagda förslag om inbördes samarbete mellan utmätningsmännen.

De skäl som sålunda anförts för och emot stora distrikt finner polisberedningen
betydelsefulla och väger dem mot varandra. Beträffande det ofta
sämre indrivningsresultatet i folktäta distrikt torde detta icke ha sin grund
i distriktens storlek utan snarare bero på att dessa utgör centra för affärsliv
och industri samt på befolkningens allmänna inställning och sociala
sammansättning. En väsentlig invändning är att kontaktmöjligheterna mellan
allmänheten och myndigheten försvåras i de större distrikten. Detta
problem kan dock i stor utsträckning elimineras genom stationering av arbetsgrupper
eller enskilda befattningshavare i likhet med vad som föreslagits
beträffande polisorganisationen. Beredningen har vid avvägningen
funnit sig böra förorda relativt stora distrikt, särskilt med hänsyn till att
en kommande utsökningslag torde förutsätta distrikt med rätt stor omfattning.
Stor betydelse har vidare tillmätts det förhållandet, att exekutionsväsendet
för närvarande dras med avsevärda personalsvårigheter. Detta har
bl. a. påpekats av riksdagens revisorer, riksrevisionsverket, länsstyrelser
samt ett flertal stadsfogdar och landsfiskaler. Det torde vara uteslutet att
i små distrikt anordna befordringstjänster, som på ett avgörande sätt kan
påverka och förbättra rekryteringen.

I enlighet härmed föreslår beredningen att landet indelas i 81 kronofogdedistrikt.
Denna indelning grundar sig på beredningens förslag till polisdistriktsindelning.
Av kronofogdedistrikten motsvarar 50 polisdistrikten
och 65 de föreslagna åklagardistrikten. 31 distrikt har sålunda bildats genom
sammanläggning av två eller tre polisdistrikt.

.4 rbetsorganisationen

Polisberedningen konstaterar att arbetsfördelning och delegation
beträffande de exekutiva göromålen inrymmer ett flertal såväl
organisatoriskt som författningstekniskt svårlösta problem. I de nya
kronofogdedistrikten torde dock i stort följande principer böra tillämpas.

Kronofogden förestår exekutionsdistriktet. Erfordras i ett distrikt två
eller flera kronofogdar bör en vara administrativ chef för kronofogdemyndigheten
och i denna egenskap handlägga och ensam besluta i ärenden rörande
myndighetens förvaltning. I förvaltningsärenden, som berör annan
kronofogdes ämbetsområde, bör denne höras och även ha förslagsrätt. Beträffande
utmätningsmannagöromålen bör kronofogdarna vara helt sidoordnade
för att inte i praktiken en ny instans skall tillskapas och för att en
klar fördelning av ansvaret för målens handläggning skall kunna uppehållas
mellan dem.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Fördelningen av de exekutiva göromålen mellan kronofogde och biträdande
fogde bör enligt beredningens förslag ske genom delegation till den
sistnämnde att med samma befogenhet som kronofogde och på eget ansvar
handlägga visst ärende eller grupper av ärenden.

Om fördelningen av göromålen synes Kungl. Maj :t böra förordna. Då det
gäller fördelningen mellan kronofogde och biträdande kronofogde torde det
vara tillfyllest att Kungl. Maj :t fastställer huvudgrunderna härför. Det bör
sedan ankomma på kronofogden att, med beaktande av de fastställda grunderna,
fördela de exekutiva göromålen mellan sig och biträdande kronofogde.
Härvid bör kronofogden iakttaga att varje befattningshavares arbetsbörda
blir ungefär lika stor. Biträdande fogde skall även kunna anlitas
för verkställighetsåtgärder, som eljest ankommer på exekutionspersonalen
men är av sådan beskaffenhet att de inte lämpligen bör anförtros den,
samt för kvalificerade utredningsuppdrag o. dyl.

För biträde åt kronofogden vid arbetsledning, granskning av olika slag
av redovisningar, vid inventeringar och andra kontrollåtgärder samt vid
handläggning av vissa mål föreslår beredningen en kvalificerad kameral
och exekutiv tjänst. Det är från skilda synpunkter angeläget, att en sådan befattning
inrättas i varje distrikt. Härigenom minskas behovet av biträdande
fogdar och förbättras befordringsgång och rekryteringsmöjligheter för exekutionspersonalen.
Befattningshavaren bör utöver praktisk erfarenhet ha
goda kunskaper framför allt i exekutionsrätt, civilrätt samt taxerings- och
uppbördsförfattningarna. Han skall vidare ha förmåga att såsom avdelningschef
organisera och leda exekutions- och biträdespersonalens arbete.
Hans åligganden kan givetvis växla något beroende på om inom distriktet
finns biträdande fogde samt om han är placerad på centralort eller förestår
en större stationering. I regel torde han böra ha det närmaste ansvaret för
bl. a. gäldenärsregister, kontorsindrivning och den införsel för allmänna
medel, som sker centralt.

Delegationsmöjligheterna till domsverkställare torde i fråga om verkställighetsåtgärderna
bli i stort sett oförändrade, ehuru med den betydelsefulla
skillnaden att domsverkställarinstitutionen föreslås införd för hela riket.
För närvarande kan ett exekutionsbiträde på uppdrag förrätta utmätning
för oguldna skatter men är inte berättigad att återtaga en bok eller en
klocka, som gäldenären köpt på avbetalning men inte kunnat betala. Detta
förhållande finner beredningen i hög grad otidsenligt och ägnat att försvåra
en rationell arbetsfördelning. Beredningen är därför av den uppfattningen
att delegationen till exekutionspersonalen måste utvidgas att samtidigt
kunna omfatta uppdrag såväl i enskilda mål som i allmänna ärenden.

Beträffande graden av centralisering inom kronofogdedistrikten uttalar
beredningen att av flera skäl, främst organisatoriska, de tidigare angivna
fördelarna med stora distrikt bäst kan utnyitjas, om den i exekutionsverksamheten
sysselsatta personalen i största möjliga utsträckning koncentre -

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

283

ras till centralorten. Renodlingen av verksamheten, varigenom denna blir
uppdelad på ett avsevärt mindre antal befattningshavare än förut, omöjliggör
även en sådan stationeringstäthet, som nu råder. Avkall
från centraliseringsprincipen bör emellertid göras, särskilt när detta är
motiverat av avstånd och kommunikationsförhållanden.

Den fortlöpande kontrollen och övervakningen av de till exekutionspersonalen
med domsverkställarkompetens överlämnade målen anses av beredningen
i princip kräva, att kronofogde och domsverkställare har samma
tjänsteställe. Med hänsyn till de betydande avstånd, som ibland kan förekomma
i distrikt av föreslagen storleksordning, blir det i en del fall nödvändigt
att stationera personal med full eller begränsad domsverkställarkompetens
utom centralorterna. Med de nya verkställighetsfrister, som trätt
i kraft den 1 januari 1964, anses detta emellertid kunna genomföras utan
större olägenhet. I den mån domsverkställargöromålen icke kräver en hel
arbetskraft, bör de förenas med uppgifter inom skatte- och bötesindrivningen.

Beredningen påpekar att en spridd stationering av personal med exekutionsbiträdesgöromål
förekommer redan nu, vilket bl. a. från kontrollsynpunkt
medför vissa problem. I den nya organisationen kommer antalet stationeringar
att bli färre.

Utifrån här angivna riktlinjer föreslår beredningen, att omkring 175 stationeringsorter
utanför centralorterna inrättas i landet.

Beredningen har framlagt ett principförslag till den inre organisationen
av en kronofogdemyndighet, i huvudsak tillämpligt
på alla kronofogdemyndigheter oavsett deras storlek, med undantag för
Stockholms, Göteborgs och Malmö kronofogdedistrikt. Hänsyn har därvid
inte kunnat tas till andra ändringar i arbetsåliggandena än de som trätt i
kraft den 1 januari 1964.

Beredningen framhåller, att en organisationsteknisk undersökning möjligen
skulle kunna medföra vissa rationaliseringar genom mekanisering av
arbetsrutiner speciellt i fråga om indrivningen av restförd skatt m. m.,
t. ex. i fråga om framställningen av restlängder och saköreslängder, bokföring
och redovisning. I avvaktan på automatisk databehandling inom
folkbokförings- och uppbördsväsendet och verkningarna därav för exekutionsväsendets
del bygger emellertid beredningen sitt förslag på de lämpligaste
av nu förekommande organisationsformer och arbetsrutiner. Förslaget
medför inte behov av sådana kontorsmaskiner, som efter den relativt
snart förestående datareformen kan visa sig överflödiga, och det möjliggör
ett enhetligare blankettsystem för hela landet. Sett mot bakgrunden
av de omläggningssvårigheter som med sannolikhet kommer att uppstå i
samband med inrättandet av de nya kronofogdedistrikten och de många
och stora förändringar, som därefter kan väntas inom en ganska lång följd
av år, finner beredningen det förordade tillvägagångssättet utgöra en väl -

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

behövlig säkerhetsfaktor. I detta sammanhang nämnes, att enligt underhandsbesked
från riksrevisionsverket nu gällande system för bokföring och
redovisning av influtna medel och hindersredovisade poster fungerar tillfredsställande,
varför någon ändring i gällande redovisningssystem för närvarande
inte anses påkallad.

Från såväl kostnads- som effektivitetssynpunkter anser beredningen det
vara rationellt, att i lämplig utsträckning ha kontorsmässig behandling av
arbetsuppgifterna, vilket medför en koncentration av handläggningen till
centralorten. Till den fältarbetande exekutionspersonalen bör huvudsakligen
endast överlämnas göromål, som inte kan utföras av andra befattningshavare.

Beredningen föreslår, att kronofogdemyndigheten på centralorten skall
bestå av tre huvudavdelningar, nämligen kansliet, centralregisteravdelningen
och fältindrivningsavdelningen, samt anger göromålen på de olika
avdelningarna med beskrivning i stort av arbetsrutinerna. Härvid påpekas,
att i särskilda fall avvikelser kan vara påkallade. Den centrala handläggningen
omfattar i princip utskrift av erforderliga handlingar, registrering,
utsändande av betalningsanmaningar, meddelande av införsel samt kassa-,
bokförings- och redovisningsgöromål. Beredningen anför beträffande ärendenas
handläggning bl. a.

Med den föreslagna fördelningen av göromålen blir gången av ett indrivningsärende
(skatter, böter, viten, allmänna avgifter och övriga allmänna
medel) i stora drag följande.

Inkomna restlängder, saköreslängder och andra uppbördsorder in. m.
registreras och uppdebiteras i nuvarande ordning på kronofogdens kansli.
Med ledning av exekutionsurkunderna har kansliet härefter att ombesörja
utskrift av erforderliga indrivningshandlingar, centralregisterkort, indrivningskort,
betalningsanmaning samt i de fall där det av rest- eller saköreslängden
framgår, att gäldenären har sin adress utom distriktet, jämväl utdrag
ur längden. Handlingarna bör vara utformade så att de erhålles i en
utskrift (direktkopiering).

Vissa städer, såsom Stockholm (dock ej beträffande skatter), Norrköping,
Västerås, Uppsala, Halmstad, Karlskrona, Kalmar och Sundsvall, som samtliga
är centralorter i kronofogdedistrikt, tillämpar efter dispens en maskinell
metod, s. k. ormigsystem, varigenom dessa handlingar erhålles med en
utskrift. För att undvika omskrift av exekutionsurkunderna hos utmätningsmannen
fordras enligt detta system överenskommelse om ett särskilt
utskriftssätt med berörda myndigheter, såsom postens skatteavdelning,
åklagare och domstolar samt länsstyrelse. Enligt beredningens mening bör
de kronofogdedistrikt, i vilka dessa städer är centralorter, även i fortsättningen,
åtminstone till datareformens genomförande, erhålla sådan dispens.

Det färdigställda arbetsmaterialet jämte ett exemplar av rest- respektive
saköreslängd överlämnas härefter till centralregisteravdelningen för handläggning.
Centralregisterkorten bildar ett gäldenärsregister, som kan vara
upplagt i alfabetisk namnordning eller efter födelsedatum eller annan
lämplig indelningsgrund. Efter datareformen kan det eventuellt komma att
visa sig mest fördelaktigt, att centralregistret uppställs efter gäldenärernas
födelsenummer.

285

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO år 196A

Härefter utsänds betalningsanmaningarna, vilka bör innehålla en viss
betalningsfrist, förslagsvis tio dagar. Anteckning om avsändningsdagen göres
på indrivningskorten. Inbetalningar skall ske på kronofogdens tjänstepostgirokonto
och influtna belopp skall krediteras på centralregisterkorten
samt i förekommande fall (avbetalningar) även på indrivningskorten. Inbetalda
belopp antecknas i respektive längder. Framställningar om betalningsuppgörelser
eller anstånd i anledning av anmaningarna skall göras till
den i anmaningen anvisade befattningshavaren på centralregisteravdelningen.
Lämnas gäldenären betalningsmedgivande, som sträcker sig över
längre tid än en månad från kravtidens utgång, skall gäldenären upplysas
om vilken befattningshavare ärendet i fortsättningen kommer att handläggas
av och att inbetalningar skall ske till dennes tjänstepostgirokonto. Uppgörelsen
antecknas på indrivningskortet, som efter notering på centralregisterkorten
av dag för överlämnandet och till vem det skett tillställs
exekutionstjänstemannen.

Efter betalningsfristens utgång genomgås indrivningskorten beträffande
de obetalda ärendena och uppdelas i grupper med avseende på fortsatta åtgärder,
nämligen utredningar angående bestridda krav, slagning i anställningsregistret,
beviljande av införsel, ombesörjande av handräckningsframställningar
etc. Härefter återstående ärenden överlämnas till fältindrivningsavdelningen.
Beträffande samtliga ärenden skall anteckning göras på centralregisterkorten
var ärendet liandlägges. För inventeringen hos cxekutionspersonalen
bör anteckning därom även ske i restlängden eller på annat
lämpligt sätt.

Alla kassa-, bokförings- och redovisningsgöromål avseende indrivningen
av allmänna medel bör ombesörjas på centralregisteravdelningen.

På grund av de speciella tidsfrister och redovisningsföreskrifter samt
andra särbestämmelser som gäller för utsökningsmålen skall dessa handläggas
på kansliet och sålunda icke inga i förutnämnda centraliegistei. För
dessa mål föreskrivna dagböcker bör anordnas enligt kort- eller lösbladssystem.
Blanketterna till dagböckerna och andra behövliga handlingar bör
utformas så att de erhålles i en utskrift. Vid utmätning av fordran å överskjutande
preliminär skatt kommer samordningen med allmänna ärenden
att äga rum genom att samtliga mål först slås i centralregistret respektive
utsökningsdagboken. Vid verkställighet på fältplanet sker samordningen
av de båda slagen av mål i den utsträckning de handläggs av samme befattningshavare.
I övriga fall får särskild kommunikation ordnas.

Oavsett om ett utsökningsmål inges på central- eller stationeringsort
måste det alltid införas i kronofogdens dagbok. Diarieföringen skall ske
före verkställighet. Endast i exceptionellt brådskande fall och efter samiåd
mellan kronofogden och förrättningsmannen bör en omvänd ordning kunna
förekomma. Inkommande mål inottages av kansliet, som först utför en
förhandsgranskning för eventuell komplettering av ansökningshandlingarna
och därefter ombesörjer utskrifter. Sedan kronofogden granskat målen,
utsändes underrättelserna.

För alt i görligaste mån nedbringa antalet mål, som överlämnas till förrättningsinan
för exekutiva åtgärder, bör gäldenären i underrättelse om
sökt utmätning eller återtagning av avbetalningsgods anmodas att inom
viss kortare tid fullgöra sin betalningsskyldighet. Under denna tidsfrist
kvarligger målet på kansliet. Erfarenhetsmässigt bortfaller härigenom en
avsevärd del av målen främst genom uppgörelser mellan parterna men även

286 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

genom betalningar. De mål som härefter återstår skall handläggas i vederbörlig
ordning.

Redovisning av medel och handlingar i slutligt verkställda utsökningsinål
ombesörjes på kansliet.

Målen angående införsel för underhållsbidrag bör alltid handläggas centralt.
Vad som sagts beträffande ingivande av handlingar, system för anordnande
av dagbok samt framställning av erforderliga handlingar i utsökningsmålen
skall gälla i tillämpliga delar. Med hänsyn till den överensstämmelse
i förfarandet, som i många avseenden föreligger mellan dessa mål och
motsvarande ärenden angående skatter och böter och till att de i åtskilliga
fall avser samma gäldenärer som skatte- och bötesinförslarna, bör de förläggas
till centralregisteravdelningen. Som något nämnvärt bortfall av dessa
mål icke kan påräknas genom underrättelser om den sökta verkställigheten,
bör de, med undantag för sådana delgivningar och utredningar som måste
utföras av fältarbetande personal, helt handläggas på centralregisteravdelningen.
På grund av de i jämförelse med skatte- och bötesinförslarna avvikande
redovisningsbestämmelser, som gäller för dessa införselmål, bör
dagbokskorten icke insorteras i det övriga centralregistret utan bilda en
egen grupp inom detta.

Alla ärenden, som inte kan avslutas genom kontorsmässig behandling,
överlämnas till fältindrivningsavdelningen för att slutföras. För fältarbetet
bör kronofogdedistriktet vara uppdelat i ett antal geografiska områden.
Även andra indelningsgrunder kan förekomma. I varje sådant område skall
finnas en eller flera befattningshavare, som har att svara för exekutionsverksamheten
inom området. Områdena, som kan sammanfalla med församlingar,
taxerings- och uppbördsdistrikt etc., skall bestämmas av kronofogden
med hänsynstagande till att befattningshavarna erhåller en så jämnt
fördelad arbetsbörda som möjligt.

Av praktiska skäl synes det beredningen lämpligt att även den fältarbelande
personalen generellt erhåller rätt att meddela införselbeslut. Denna
befogenhet bör huvudsakligast användas i ärenden, som redan är under
handläggning av en fältindrivare och som är av särskilt brådskande natur
(utfallande ackordsersättningar, innestaende löne- och provisionsfordringar
ofta i samband med anställningens upphörande in. in.). Det bör ankomma
på kronofogden att närmare bestämma införselrättens utnyttjande.

Enligt gällande bestämmelser äger stadsfogde med visst undantag uppdraga
försäljning av utmätt lös egendom åt domsverkställare. Motsvarande
delegationsrätt till exekutionsbiträde finns däremot inte i de allmänna målen.
På grund av de stora avstånden inom många kronofogdedistrikt finner
beredningen det vara rationellt att exekutionspersonal, som skall handha
verkställigheten i både allmänna och enskilda mål, tillägges befogenhet att
på uppdrag av kronofogden förrätta försäljning av lös egendom i båda slagen
av mål.

Beredningen förordar, att i regel varje fältarbetande exekutionstjänsteman
innehar eget tjänstepostgirokonto, enär såväl avgivandet som kontrollen
av redovisningen härigenom förenklas. Vidtagna åtgärder och influtna

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

medel m. in. skall i föreskriven ordning redovisas till kronofogden över
kansliet respektive centralregisteravdelningen.

På grund av bl. a. kronofogdedistriktens ytvidd torde det bli nödvändigt
för den exekutiva personalen att i stor utsträckning ha tillgång till andra
färdmedel än de allmänna kommunikationerna. Ett svårlöst problem utgör
anskaffandet av förrättningsvittnen på enmansposteringarna. Beredningen
ifrågasätter därför, om ej — i varje fall tillsvidare — bör föreskrivas skyldighet
för befattningshavare vid polisväsendet att biträda såsom vittne vid
exekutiva förrättningar, då annan personal inte finns att tillgå. Vidare bör
samtliga exekutiva befattningshavare vara stämningsmän för tjänsteuppdrag.

I anslutning till de synpunkter på arten av befattningshavare som arbetsorganisationen
erfordrar, upptar beredningen frågan om deras t j ä n s t ebenämningar.
Beredningen finner, att för chefsbefattningen titeln
kronofogde redan vunnit allmänt erkännande. För övriga befattningshavare
föreligger en rikhaltig flora; exekutionsbiträde, exekutor, skatteassistent,
uppbördsman, domsverkställare, underfogde etc. Det är önskvärt att erhålla
en enhetlig titulatur och finna en gemensam förstavelse. »Skatte-» och
»uppbörds-» är oegentliga. »Exekutions-» och »indrivnings-» anses drastiska
och kan i umgänget med allmänheten väcka irritation. »Krono-» har tidigare
använts i dessa sammanhang (jfr kronolänsman, kronobetjänt etc.).
Beredningen förordar därför denna förstavelse samt föreslår tjänstebenämningarna
kronofogde, kronokommissarie och kronoassistent.

Beredningen påpekar, att den omarbetning av utsökningslagen som nu
pågår präglas av en strävan att ersätta kategoriska regler och formella
förfaranden med sådana, som bereder sökandena ökat bistånd av utsökningsmyndigheten,
samtidigt som denna skall kunna taga större hänsyn till
gäldenärernas intressen i de enskilda fallen. En sådan modernisering av
förfarandet kan inte ske utan att den exekutiva personalen förstärkes såväl
kvalitativt som kvantitativt. Beträffande biträdespersonalen erinrar beredningen
om såväl 1947 års landsfiskalsutrednings som 1956 års landsfiskalsbiträdesutrednings
uttalanden, att biträdesgöromålen på landsfiskalskontoren
i stor utsträckning är av kvalificerad natur och delvis ställer betydande
krav på biträdespersonalen med avseende på noggrannhet, omdöme
och ansvar. Enligt beredningens mening gäller dessa omdömen även biträdesgöromålen
vid de föreslagna kronofogdemyndigheterna.

Beredningen ingår härefter på personalorganisationen inom
ett normalt kronofogdedistrikt. Med de arbetsuppgifter som föreslagits bör
på kansliet, som står under kronofogdens direkta ledning, finnas ett kvalificerat
första biträde att självständigt förestå detta.

På centralregisteravdelningen, som under kronofogden skall förestås av
en kronokommissarie, erfordras en eller flera förste kronoassistenter, som
har att svara för avdelningens expedition för allmänheten. Den främsta bi -

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 106k

trädestjänsten på denna avdelning avser bl. a. kassagöromål. På avdelningen
förekommande bokförings- och redovisningsgöromål är i betydande
utsträckning av kvalificerad natur. Verksamheten vid registeravdelningen
i övrigt medför dessutom att särskilt stora krav måste ställas på kontorspersonalen
för att man på mest effektiva sätt skall kunna uppnå en avlastning
av göromål från exekutionspersonalen.

Fältindrivningsavdelningen förutsättes under kronofogden skola förestås
av kronokommissarien utom i vad avser utsökningsmålen, vilka skall handläggas
direkt under kronofogdens ledning. För göromålen på avdelningen
fordras huvudsakligen exekutiv personal, förste kronoassistenter och kronoassistenter.
På vissa större stationeringsorter krävs härjämte kvalificerad
biträdespersonal, som i stor utsträckning måste självständigt utföra skiftande
arbetsuppgifter såsom kassagöromål, smärre utredningar samt tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar.

Aspirant bör för att erhålla en allsidig utbildning tjänstgöra på alla avdelningar
och sedan han förvärvat tillräcklig erfarenhet vid behov kunna
förordnas såsom vikarie på kronoassistenttjänst.

Vid större kronofogdemyndigheter torde härutöver erfordras särskild
expeditionsvaktspersonal.

De särpräglade förhållandena i storstäderna, Stockholm,
Göteborg och Malmö, har föranlett beredningen att särskilt utreda
hur organisationen av exekutionsverken där bör utformas. Beredningen
konstaterar, att i jämförelse med andra exekutionsdistrikt i landet storstadsdistrikten
är väsentligt folkrikare och att i förhållande till folkmängden
arbetsvolymen är mycket stor. Detta har medfört, att den nuvarande
organisationen av dessa städers exekutionsverk erhållit en annan struktur
än den som finns i landet i övrigt. Även sinsemellan är arbetssätten vid
verken i väsentliga delar olikartade. Vad angår skatte- och bötesindrivningen
kännetecknas stockholmssystemet av centralisering under det att
malmösystemet är helt decentraliserat. Göteborgssystemet utgör i stort sett
en medelväg mellan de båda andra systemen. Även beträffande arbetsuppgifterna
föreligger vissa olikheter de tre städerna emellan. Sålunda upprättar
uppbördsverket i Stockholm bl. a. månadsräkning avseende i Stockholm
restförda skatter enligt uppbördsförordningen under det att motsvarande
uppgifter i landet i övrigt ankommer på de exekutiva myndigheterna.
Vidare ombesörjes i Stockholm kontrollen av arbetsgivarnas skyldighet att
verkställa skatteavdrag av uppbördsverket, medan den i Göteborg helt sköts
av andre stadsfogden och i Malmö vissa undersökningar göres hos andre
stadsfogden där. Parkeringsböterna uppbäres och redovisas i Stockholm
och Göteborg av åklagarmyndigheten men i Malmö av andre stadsfogden.

Beredningen har i första hand eftersträvat en likartad organisation storstadsdistrikten
emellan. Däremot har utredning givit vid handen att ett
direkt överförande på storstadsdistrikten av normalorganisationen i öv -

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

riga kronofogdedistrikt svårligen låter sig göra. Ett sådant överförande
sknlle framför allt beträffande de allmänna målen tillskapa sa stora enheter
att dessa blir tungarbetade och svårbemästrade. Beredningen hyser
därför den uppfattningen att arbetet bör fördelas på flera enheter.

Beredningen anger särskilt några grundlinjer för sitt förslag till storstadsorganisationerna.
Med hänsyn till den betydelse, som månadsräkning
och balanslängd har för utmätningsmannens möjlighet att följa indrivningsarbetet,
anser beredningen, att arbetet med månadsräkning, balanslängd
och därmed sammanhängande arbetsuppgifter skall utföras hos
exekutionsmyndigheten. Då fråga är om bokföring och kreditering av influtna
medel måste säkerhetskravet tillgodoses. De handlingar, där influtna
medel antecknas, bör därför vara sammanförda och hållas skilda från övrigt
arbetsmaterial, så att sammanblandning icke sker. En bärande princip
för arbetsfördelningen bör vara att i möjligaste mån samma befattningshavare
svarar för ett ärende från början till slut. Organisationen måste
utformas så att då flera utmätningsärenden föreligger mot en gäldenär,
t. ex. för enskild skuld och skatt, utmätning kan ske samtidigt i samtliga
ärenden.

Med hänsyn till de särskilda lokala förhållandena föreslår beredningen,
att huvudavdelningar vid kronofogdemyndigheten i Stockholm skall vara
kansliet, central-, revisions- och underhållsbidragssektionerna samt tre fältavdelningar.
Beredningen föreslår i huvudsak följande fördelning av göromålen.

En kronofogde skall vara administrativ chef och i denna egenskap leda
och övervaka arbetet samt tillse att detta bedrives i behörig ordning och på
ett ändamålsenligt sätt. Han skall dessutom vara utmätningsman och såsom
sådan handlägga införselmålen för underhållsbidrag.

Vid kansliet, som står under ledning av en kronofogde, utföres i tillämpliga
delar samma arbetsuppgifter, som vid kansliet i landets övriga kronofogdedistrikt.

Vid centralsektionen, som uppdelas i en registrerings- och redovisningsdetalj
samt en spaningsdetalj, vilka var och en under den administrative
chefen bör förestås av en kronokommissarie, verkställes registrering, kreditering,
redovisning, efterforskning och deklarationsundersökningar. Vid
registrerings- och redovisningsdetaljen skall finnas ett centralregister, omfattande
alla för indrivning beordrade allmänna medel, i vilket register
kreditering av influtna belopp sker.

Revisionssektionen, som under den administrative chefen bör stå under
ledning av en kronokommissarie, biträder kronofogdarna med kontroll av
indrivningsverksamheten och vid inventeringar, attesterar och granskar utfärdade
bevis om binder vid skatte- och bötesindrivningen samt utför kassakontroller.

Vid underhållsbidragssektionen ledes arbetet närmast under myndighetens
chef av en kronokommissarie, vilken efter delegation även har att besluta i
införselmålen.

Fältavdelningarna ledes envar av en kronofogde. Vid varje sådan avdelning
skall dessutom finnas en biträdande kronofogde. Här sker vcrkställig10
— Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

290

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

heten i såväl allmänna som enskilda mål. De åtgärder, som förekommer, är
i stora drag utsändande av kravskrivelser, träffande av betalningsuppgörelser,
meddelande av införselbeslut för uttagande av skatter och böter, utmätning,
handräckning enligt lagen om avbetalningsköp, vräkning och handläggning
av konkursmål. Såsom förstärkning av kronofogdepersonalen vid
fältavdelningarna bör finnas ytterligare en biträdande kronofogde.

Kronofogdemyndigheterna i Göteborg och Malmö föreslås av beredningen
utformade i enlighet med angivna principer och i huvudsaklig överensstämmelse
med exekutionsväsendet i landet i övrigt med den tidigare angivna
skillnaden, att den s. k. centralindrivningen fördelas på sektioner eller kommissariedistrikt
omfattande ett lämpligt antal territoriella församlingar.
Huvudavdelningarna vid dessa myndigheter föreslås sålunda vara kansliet,
centralkontoret och revisionssektionen samt i Göteborg åtta och i Malmö
fyra kommissariedistrikt. Fördelningen av göromålen skisserar beredningen
sålunda.

Vid kansliet skall i tillämpliga delar utföras samma arbetsuppgifter, som
vid kansliet i landets övriga kronofogdedistrikt. Revisionssektionen, som
bör stå under ledning av en kronokommissarie, utför samma arbetsuppgifter
som motsvarande sektion i Stockholm. Centralkontoret bör uppdelas i
en avdelning för enskilda mål och en för allmänna mål. Avdelningen för
enskilda mål bör bestå av en expedition för utsökningsmål och en för införselmål.
Expeditionen för införselmål står under ledning av en kronokommissarie,
vilken efter delegation beslutar i dessa mål. Vid expeditionen
för utsökningsmål registreras, granskas och redovisas målen. Vidare skall
där bl. a. framställas arbetsmaterial samt uppläggas och föras dagböcker.
Befattningshavare inom kontorskarriären blir arbetsledare samt biträder
kronofogdarna med genomgång, granskning och komplettering av inkomna
handlingar. Avdelningen för allmänna mål och ärenden bör stå under ledning
av en kronokommissarie. Arbetsuppgifterna vid denna är i huvudsak
av samma beskaffenhet som vid ett vanligt kronofogdedistrikt.

Inom varje kommissariedistrikt skall finnas en kronokommissarie, som
leder och fördelar arbetet, samt erforderligt antal fältarbetande personal
och kontorspersonal. Till distriktet överlämnas indrivningsärendena för
verkställighet. Centralt inom varje distrikt utsändes betalningsanmaningar,
meddelas införsel för uttagande av skatter och böter samt begäres handräckning
hos annan utmätningsman för indrivning av allmänna medel, överlämnade
indrivningsärenden kvarligger till dess ärendena i en eller annan
form slutförts. Vid varje distrikt skall finnas ett centralregister, vari kreditering
av influtna medel sker. Inom ett kommissariedistrikt verkställes icke
enbart indrivning av skatter, böter och andra allmänna medel. Dit överlämnas
även enskilda utsökningsmål för verkställighet. På fältet skall samordning
ske så att bestämmelserna i 58 § utsökningslagen blir tillämpliga
i förhållandet mellan enskilda och allmänna mål.

En av kronofogdarna skall vara administrativ chef och i denna egenskap
leda och övervaka arbetet samt tillse att detta bedrives i behörig ordning
och på ett ändamålsenligt sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

291

Personalbehov

Beredningen har beräknat årsarbets kraftsbehovet på grundval
av tillgängliga och infordrade uppgifter från befattningshavarna själva.
Vid stickprovskontroller har det dock visat sig finnas flera befattningshavare
än i grundmaterialet, vilka där icke redovisats på grund av att de
bestred göromål på ännu inte inrättade tjänster, avlönades genom extra
anslag etc. Uppskattningen av årsarbetskrafterna för personal med blandade
tjänster är givetvis vansklig. Det föreligger enligt beredningens uppfattning
en tendens att underskatta arbetstiden för exekutionsgöromålen. I
juli 1960 utgjorde enligt insamlade uppgifter exekutionsbiträdenas sammanräknade
årsarbetskrafter i landsfiskalsorganisationen 508. I oktober
1962 skulle enligt nyinkomna uppgifter antalet årsarbetskrafter ha sjunkit
med 40 till 468. 1960 fanns 143 renodlade exekutionsbiträdestjänster. 1962
var dessa 23 fler eller 166. Renodlingen av 23 tjänster kan ha medfört en
besparing av arbetskrafter men troligen icke med 40 hela årsarbetskrafter,
särskilt som antalet restförda skatteposter och bötesposter under denna
tid inte sjunkit. Enligt riksrevisionsverkets budgetredovisningar uppgick
utestående summan av särskilt uppdebiterad A-skatt, restförd B-skatt, Kskatt
och allmän varuskatt den 30 juni 1960 till 457 miljoner och två år
senare till 579 miljoner, en ökning med 27 %. Härtill kommer böter, ATPavgifter,
bilskatter m. m.

Beredningen påvisar, att förhållandet mellan invånarantal och arbetsvolym
växlar. Så är fallet vid en jämförelse mellan hela län. Per tusen
invånare utfaller de i 1961 års arbetsredogörelser upptagna arbetsuppgifterna
beräknade enligt vedertagen koefficient med följande avrundade
poängtal.

Uppsala län................ 1 360 Stockholms län ............ 1 570

Kristianstads län .......... 1 360 Västernorrlands län ........ 1 730

Gotlands län .............. 1 480 Norrbottens län ............ 1 890

Sålunda är antalet exekutiva mål och ärenden per invånare 40 % högre i
Norrbottens län än i Uppsala eller Kristianstads län.

De högsta poängtalen per tusen invånare uppvisar — storstäderna undantagna
— norrlandsdistrikt, industriorter, hamnstäder och storstäders förorter: -

Gällivare .	................. 2 490	Gävle ............	........ 1910
Luleå . . .	................. 2 400	Solna ............	........ 1 870
Sundsvall .	................. 2 170	Hälsingborg ......	........ 1 850
Borås	................. 2 070	Lycksele ..........	........ 1 820
Östersund	................ 1 950	Mölndal ..........	........ 1 780
Detta är	dock inte allmängiltigt.	Som jämförelse anges	några distrikt

med låga poängtal:

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Åtvidaberg

Lidingö

Landskrona

. . . 1 050 Osby.....

. . . 1 080 Sollentuna

1 100 Piteå

1 130
1 150
1 250

Av de anförda siffrorna drar beredningen den slutsatsen, att några regler
för uppskattning av arbetsvolymen grundade på en typindelning såsom
norrlandsdistrikt, hamnstäder etc. inte går att uppställa samt att arbetsbelastningen
i förhållande till invånarantalet kan variera med 150 procent.

Beredningen framhåller, att poängtalen icke utan en närmare analys av
arbetsuppgifternas sammansättning (skatter, böter, underhållsbidrag, utmätningar
etc. till antal och belopp), geografiska förhållanden samt befolkningens
rörlighet och allmänna inställning kan läggas till grund för en
riktig bedömning av personalbehovet inom distrikten. På grund av olikheterna
mellan stadsfogdarnas och landsfiskalernas arbetsuppgifter är det
vidare inte möjligt att mäta utmätningsmännens arbetsinsatser genom en
jämförelse av arbetspoängen. En fördelning av arbetspoängen på exekutiv
personal måste av samma skäl bli missvisande. Även en jämförelse inom
envar av de två distriktstyperna blir vilseledande, om man därvid söker att
utröna den normala arbetsbördan för ett exekutionsbiträde, enär någon klar
åtskillnad inte kan göras mellan exekutiva och kamerala arbetsuppgifter.
Ett exekutionsbiträde, som har skrivhjälp till sitt förfogande, överlåter givetvis
på denna även en hel del indrivningsarbete såsom muntliga och
skriftliga anmaningar och påminnelser, mottagande av medel etc. Dividerar
man åter arbetspoängen i distrikten med antalet av hela personalen, får
man ett jämförelsetal, mot vilket visserligen många invändningar kan riktas
men som dock klart utvisar att antalet poäng per befattningshavare nu
är störst i de folkrikaste och mest arbetsbelastade distrikten.

De berörda svårigheterna att klarlägga nuvarande arbetskraftsåtgång
och rätt bedöma arbetskraftsbehovet anser beredningen inte möjliga att bemästra
utan en grundlig organisationsundersökning, som måste sträcka sig
över flera år. Oredovisad arbetskraft kommer att utgöra problem i flera avseenden.
Beredningen understryker bl. a. angelägenheten av att vid organisationsreformens
genomförande 1965 betungande och svåravarbetade balanser
inte genast uppstår på grund av att personalen underdimensionerats.

En sammanställning länsvis av beredningens förslag beträffande
personaltilldelningen för kronofogdeorganisationen
visar följande.

Beredningens förslag innebär att förhållandet mellan föreslagna tjänster
och redovisade årsarbetskrafter i vissa län minskar och i andra län ökar
samt att totalt för landet en minskning uppstår med 46,30 årsarbetskrafter.
Förändringarna inom de olika personalkategorierna är en minskning av
utmätningsmännen med 49,93, av exekutionspersonalen med 58,81 och av
kontorspersonalen med 90,56, medan ökning sker med en ny personalgrupp,
153 aspiranter, vilka skall ha både exekutions- och kontorsgöromål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

293

Län Storstadsdistrikt	Antal krono- fogde- distr.	Krono- fogde	Bitr. krono- fogde	Krono- kom- mis- sarie	l:e krono- assis- tent	Krono- assis- tent	Kont.- pers.	Asp.	Totalt
Stockholms ..........	8	8	3	10	17	38	48	9	133
Uppsala.............	1	2	1	3	5	10	14	2	37
Södermanlands.......	3	3	1	3	8	14	23	3	55
Östergötlands ........	3	4	3	5	12	22	34	5	85
Jönköpings ..........	3	3	2	3	13	16	25	3	65
Kronobergs ..........	1	1	1	2	6	11	10	1	32
Kalmar..............	3	3	2	3	11	17	22	3	61
Gotlands ............	1	1	—	1	3	5	7	1	18
Blekinge.............	2	2	1	2	6	11	15	3	40
Kristianstads.........	3	3	1	4	6	24	23	3	64
Malmöhus1...........	6	6	2	7	16	28	37	5	101
Hallands.............	2	2	2	2	6	12	14	2	40
Göteborgs o. Bohus2 ...	1	1	1	1	6	6	10	1	26
Älvsborgs ............	4	5	2	5	14	24	31	5	86
Skaraborgs...........	4	4	1	4	10	17	20	4	60
Värmlands...........	4	4	1	6	11	22	28	6	78
Örebro...............	4	4	1	4	13	15	23	4	64
Västmanlands........	2	3	2	5	4	16	22	3	55
Kopparbergs.........	5	5	—	5	18	15	25	3	71
Gävleborgs...........	4	4	3	6	13	25	29	5	85
Västernorrlands.......	4	5	1	7	15	31	34	8	101
Jämtlands...........	1	2	1	4	9	12	17	4	49
Västerbottens........	3	3	3	3	17	16	23	4	69
Norrbottens..........	6	6	2	7	15	25	37	9	101
Stockholms ..........	1	5	4	14	31	54	164	28	300
Göteborgs ..........	1	3	3	13	22	38	117	20	216
Malmö ..............	1	2	1	7	11	17	45	9	92
Summa hela landet	81	94	45	136	318	541	897	\| 153	2184

1 Utom Malmö distr.

2 Utom Göteborgs distr.

Beredningen har utarbetat de föreslagna personalstaterna i huvudsak på
grundval av nu rådande förhållanden med de avvikelser, som föranletts av
ett ändrat arbetssätt och en jämnare fördelning av arbetsuppgifterna. I förslagen
till personalstater har beredningen inte tagit hänsyn till andra nya
eller ändrade arbetsuppgifter, som kan komma att åvila exekutionsväsendet,
än de som föranleds av de lagändringar inom utsökningsrätten, vilka
trätt i kraft den 1 januari 1964. Beredningen har härvid utgått från att
t. ex. de kommunala uppbördsverk, som hittills med egen personal ombesörjt
övervakning av arbetsgivares avdrags- och redovisningsskyldighet för
skatt enligt uppbördsförordningen i stället för att påkalla medverkan av
exekutionsbiträde, även i fortsättningen skall utföra dessa göromål.

Till grund för sitt förslag till personalstater har beredningen lagt en beräkning
av vad en exekutiv tjänsteman skall medhinna i genomsnittligt antal
skatte- eller bötesposter eller enskilda mål, alltefter arten av hans
tjänsteområde. Dessa beräkningar kan givetvis inte göras så exakta att inte
ändringar i personalstaterna blir nödvändiga och beredningen förutsätter,

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

att reformen fullföljes genom fortsatta organisationsundersökningar. Beredningen
framhåller också att resultatet av flera pågående utredningar
kan inverka på exekutionsverksamhetens arbetsvolym och organisation.

Som förut nämnts föreslår beredningen ett mindre antal fasta tjänster
än framräknade årsarbetskrafter inom nuvarande exekutionsorganisation,
trots att de exekutiva arbetsuppgifterna är i stark stegring. Beredningen
påpekar, att det belopp, som av länsstyrelserna överlämnats till utmätningsmännen
för indrivning steg med 44 procent från 1960 till 1962. ökningen av
antalet enskilda mål är likaledes stor. De föreslagna ändringarna i utsökningslagen
kommer i och för sig att medföra ett icke obetydligt merarbete.
Slutligen erinrar beredningen om att det beräknade antalet årsarbetskrafter,
som nu åtgår, torde vara för lågt uppskattat och att rationaliseringsvinsterna
härigenom redan torde vara uppätna. Beredningen har likväl beräknat
personalåtgången restriktivt i tilltro till den föreslagna distriktsindelningens
och organisationens ändamålsenlighet. Det praktiska arbetet
under de första åren får utvisa om och i vilket avseende personalökningar
blir erforderliga. För de rättelser och den förstärkning, som under övergångstiden
kan behövas, bör medel finnas för en vikariats- och förstärkningsorganisation
motsvarande ca 10 procent av personalkostnaderna.

Beredningen har framlagt ett särskilt förslag såvitt gäller vikariats- och
förstärkningsorganisation för kronofogdarna. Denna skall enligt förslaget
bestå av en kader av tingsmeriterade jurister, som skall tjänstgöra i organisationen
till dess de erhåller fast utmätningsmannatjänst såsom biträdande
kronofogde eller kronofogde. De har av beredningen tills vidare kallats
kronofogdesekreterare. De bör vara placerade i bestämda kronofogdedistrikt
men utgöra en rörlig reservkår med tjänstgöringsskyldighet i första
hand inom vissa områden omfattande ett eller flera län samt, då det är
oundgängligen nödvändigt, var som helst i riket. Personalbehovet inom förstärkningsorganisationen
har beräknats till 25 befattningshavare, varvid
de tre storstadsdistrikten icke inbegripits. I förslaget till fördelning av reservorganisationens
personal förutsättes dock, att kronofogdeorganisationen
i Göteborg dimensioneras så att den även skall kunna täcka vikariebehovet
i hela Göteborgs och Bohus län.

Vid fördelningen av befattningshavarna i reservorganisationen, som i
huvudsak skett länsvis, har beredningen tagit hänsyn till arbetsvolymen, antalet
distrikt, förekomsten av biträdande kronofogdar m. fl. faktorer av
betydelse. Till grund för stationeringen av sekreterarna i visst kronofogdedistrikt
ligger behovet av förstärkning av juristpersonalen i detta. Enligt
förslaget tilldelas Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs, Västernorrlands
och Norrbottens län två, Blekinge, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Västmanlands och Västerbottens län ingen samt övriga län en
kronofogdesekreterare.

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Det bör enligt beredningen ankomma på den centrala nämnd, som beredningen
föreslår för ledningen av exekutionsväsendets administration, att
noga följa behovet av reservpersonal i kronofogdedistrikten och vidtaga
justeringar i tilldelningen genom att vid behov omdirigera personalen såväl
mellan län som distrikt. För vikariatsförordnanden inom länet bör länsstyrelsen
äga rätt att disponera de kronofogdesekreterare, som tilldelats länet.
Vid behov av vikarie från annat län bör detta anmälas till nämnden.
Denna beslutar om vilken befattningshavare i reservorganisationen, som
kan ställas till förfogande. För att nämnden skall få en samlad aktuell
överblick över tillgänglig personal inom reservorganisationen måste meddelanden
om alla förordnanden av sådan personal av länsstyrelsen insändas
till nämnden.

Kompetenskrav och utbildning

Beredningen, som förordar juris kandidatexamen som kompetenskrav
för kronofogdar och biträdande kronofogdar, finner uppenbart,
att dessa också bör vara förtrogna med den praktiska tillämpningen
av rättsreglerna inom många ämnesområden utöver exekutionsrätten. Detta
gäller främst allmän civilrätt, växel- och checkrätt, familjerätt, konkursrätt
samt processrättens grundregler, vilka tillämpas i utsökningsmålen. Det
är också en omvittnad erfarenhet att tingsmeritering är av stort värde för
dem som har att leda den exekutiva verksamheten. Beredningen finner därför
att tingsmeritering bör uppställas som kompetenskrav för kronofogdeoch
biträdande kronofogdetjänsterna. Därvid bör tingsmeriteringen till en
tid av sex månader anses fullgjord genom tjänstgöring hos överexekutor
eller kronofogde. I avvaktan på vidare behandling av frågan, huruvida en
viss del av tingsmeriteringen må kunna fullgöras genom tjänstgöring hos
kronofogde liksom nu hos åklagare eller advokat, har dock beredningen
inte upptagit notarietjänster i föreslagna personalstater. Inrättandet av
notarietjänster hos kronofogdarna bedömer beredningen vara av stor betydelse
för rekryteringen och utbildningen till den föreslagna vikarie- och
förstärkningsreserven för kronofogdeorganisationen. Behovet härav kommer
att ytterligare aktualiseras vid en eventuell överflyttning av målen angående
betalningsföreläggande!! och lagsökningar från domstolarna till
kronofogdemyndigheterna.

Beredningen understryker, att dispensmöjligheter bör finnas för dem som
är utmätningsmän och inte har den föreskrivna utbildningen samt för dem
som har behörighet för landsfiskalstjänst. Dessa torde därför i princip böra
bli behöriga att erhålla utmätningsmannatjänst närmast motsvarande den
de innehaft eller haft möjlighet att få före omorganisationen. Denna princip
skulle leda till att kronofogdetjänsterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, för vilka gäller strängare kompetenskrav, kunde undantagas från
en generell dispens. Ett sådant undantag motiveras av den starka kon -

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

centrationen av svårare utsökningsmål i storstäderna. Beredningen erinrar
emellertid om att i propositionen 1962: 148 angående huvudmannaskapet
för polisväsendet m. m. departementschefen uttalat att, då det gäller sättet
för övergången till statstjänst, det synes lämpligt att de statliga tjänster,
som i huvudsak motsvarar tidigare kommunala tjänster, i allmänhet utan
ansökningsförfarande tillsättes med innehavaren av den kommunala tjänsten.
Härigenom torde storstädernas behov av särskild juridisk expertis tillgodoses
vid övergången. För de nytillkommande utmätningsmannatjänsterna
i dessa städer synes lika litet som i andra kronofogdedistrikt undantag böra
göras från generell dispens. I förevarande sammanhang bör, säger beredningen,
den juristutbildade sekreterar- och amanuenspersonalen i Stockholm
betraktas som utinätningsmän.

I fall då tjänstetidsberälcning erfordras vid meritvärdering mellan sökande
med olika utbildning anser beredningen att en högre utbildning inte
i förtjänsthänseende skall försätta sökanden i ett sämre läge än sökande
som har en lägre utbildning. Såväl normaltiden för den teoretiska utbildningen
som tiden för den praktiska utbildning eller verksamhet, som är
ägnad att befordra insikt och skicklighet i utmätningsmannagöromål, bör
därför få tillgodoräknas, såsom juris kandidatexamen, distriktsåldagarexamen
och aspiranttjänstgöring inom domstols-, landsfiskals- eller exekutionsväsendet.
Beredningen exemplifierar detta med att landsfiskalspersonalen
bör få tillgodoräkna sig all den tid som tillbringats på landsfiskalsbanan;
normalstudietid, elev- och aspiranttid samt praktisk verksamhet.
Den tingsmeriterade juristen skall likaledes få tillgodoräkna sig sin normalstudietid
och sin tingstjänstgöring. Detta innebär i praktiken att en
landsfiskal efter sin utbildningstid måste ha tjänstgjort på landsfiskalsbanan
i 2>/2 år för att i förtjänsthänseende vinna jämställdhet med en tingsmeriterad
jurist.

Beredningen går så in på frågan om exekutionsper sonalens
utbildning och framhåller, att för närvarande finns 379 exekutionsdistrikt
och än fler utmätningsmän i landet. Enligt beredningens förslag skall antalet
utmätningsmän minska till 139. Visserligen har många av de nuvarande
utmätningsmännen blandade tjänster men det är likväl fråga om en
väsentlig minskning. Förutsättningen härför är en överflyttning av kvalificerade
åligganden på kvalificerad exekutionspersonal. Sådan personal
finns inte i tillräcklig utsträckning. Det förhåller sig t. o. in. så enligt samstämmiga
uttalanden från riksdagens revisorer, riksrevisionsverket, länsstyrelser,
utmätningsmän och exekutionspersonalens egna organisationer
att det länge förelegat starkt behov av särskild utbildning för exekutionsbiträdena.
Inom landsfiskalsorganisationen har polispersonal använts för
exekutiva arbetsuppgifter. Denna personal har utbildning och förtrogenhet
med rättslivet. I fortsättningen kan man inte räkna med att rekrytera exekutionspersonalen
från polisen. Beredningen hävdar att det är nödvändigt att

297

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO ur 1964

ersätta detta bortfall genom en för exekutiva arbetsuppgifter anpassad utbildning.
Denna skall dels tillgodose det påtalade behovet av teoretisk undervisning
för exekutionsbiträden, dels möjliggöra att exekutionspersonalen
kan övertaga arbetsuppgifter, som nu åvilar utmätningsmännen. En välutbildad
exekutionspersonal, förklarar beredningen, är en förutsättning för
den allmänna rättssäkerheten och för effektivitet i indrivningen av statens
fordringar och sålunda ett villkor för att exekutionsväsendet efter reformen
skall kunna fungera tillfredsställande. Beredningen föreslår därför att en
särskild utbildning av exekutionspersonalen anordnas. Beredningen anför
härom.

Exekutionspersonalen kommer i sin tjänsteutövning i kontakt med människor
i alla samhällsklasser och med deras problem. Givetvis söker många
av dem som blir föremål för en exekutiv åtgärd att — oftast med juridiskt
biträde — plädera för vad som gynnar deras intressen. Beredningen anser
det därför av vikt att exekutionspersonalen har en god allmänbildning, som
möjliggör för den att sätta sig in i parternas tankegångar. En god grundutbildning
är vidare nödvändig för fortsatt fackundervisning. Ur rekryteringssynpunkt
är det av vikt att finna lämpliga sökande vid den tidpunkt
ungdom i allmänhet gör sitt yrkesval, varför minimiåldern för aspirantantagning
ej bör sättas högre än 18 år. Efter praktisk tjänstgöring under
minst ett år såväl i kontorsgöromål som ute på fältet såsom biträde åt lämpliga
handledare skall aspirant enligt beredningens förslag kunna antagas
till kurs för utbildning av kronoassistenter. I stora drag bör kursen enligt
beredningen omfatta en allmänt samhällsorienterande introduktion i statsoch
socialkunskap, allmän förvaltningsrätt, straff- och processrätt samt huvuddragen
av skatte-, taxerings- och uppbördsförfattningarna. Tyngdpunkten
i utbildningen torde böra läggas vid en propedeutisk kurs i civilrätt, utsökningsrätten
samt författningarna angående indrivning och redovisning
av allmänna medel. Vidare bör i kursen inrymmas undervisning i psykologi,
språkbehandling vid avfattandet av protokoll, bevis och beslut, blanketteknik
samt bokföringens grunder. Den, som med godkända betyg genomgått
kursen, skall vara behörig att antagas till kronoassistent.

För att bereda exekutionspersonalen för de arbetsuppgifter som enligt
förslaget skall åvila kronokommissarier och förste kronoassistenter, nämligen
domsverkställighet, självständig handläggning av mera komplicerade
indrivningsärenden samt arbetsledning, måste enligt beredningens uppfattning
fortutbildning genom en högre kurs anordnas. För att rätt kunna tillgodogöra
sig denna bör av sökande till kursen fordras, förutom godkänd
assistentkurs, tre års väl vitsordad praktisk tjänstgöring efter assistentkursens
genomgång. Kursen skall meddela fördjupade insikter i skatte-,
taxerings- och uppbördsförordningarna samt valda delar av civilrätten, t. ex.
fastighetsrätt. Huvudvikten skall läggas vid utsökningsrätten och till denna
gränsande författningar, varvid särskilt komplicerade institut som utmätning
av fast egendom, bostadsrätt och arvsrätt skall genomgås. Undervisningen
bör enligt beredningen bedrivas såväl i föreläsningsform som vid
seminarieövningar med genomgång av prejudikat etc. De av rättegångsbalkens
regler, som äger tillämpning i utsökningsmål, samt konkursrätt skall
genomgås. Vidare skall i kursen undervisas i kontorsorganisation och arbetsledning.
Kursen bör uppställas som kompetenskrav för kronokommissaric-
och förste kronoassistenttjänst.

10* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Utöver angivna undervisningsämnen kan det vid en detaljplanering visa
sig att även andra ämnesområden bör ingå i kursplanerna. Beredningen
uppskattar preliminärt undervisningstiden för kronoassistentkursen till
cirka 300 och för den högre kursen till cirka 200 undervisningstimmar. Beredningen
understryker att det är synnerligen angeläget att denna utbildningsverksamhet
snarast igångsättes.

Beredningen påpekar, att för den exekutiva personal, som vid omorganisationen
skall anställas vid kronofogdemyndigheterna, dispens måste
ges från de föreslagna kompetensfordringarna. Den generella dispensen bör
begränsas till dem som den 1 juli 1964 har tjänst som domsverkställare,
exekutionsbiträde, polisman med exekutionsbiträdesgöromål (helt eller
delvis) eller som arbetsledare inom den exekutiva verksamheten såsom kamrer,
inspektör, stadsfogdeassistent eller kammarskrivare. Särskilt med tanke
på polismän, som kommenderats på annan tjänst under senare år, föreslår
beredningen att å andra sidan den generella dispensen utsträckes att gälla
även dem, som nu icke längre innehar men som under minst fem år efter
den 1 juli 1954 uppehållit här förut åsyftade exekutiva tjänster.

För övriga som är lämpliga för ifrågavarande tjänster, t. ex. på grund av
långvarig tjänstgöring inom exekutionsväsendets kontorsorganisation, förordar
beredningen att speciell dispens skall kunna medges efter ansökan.

Enligt beredningens förslag skall biträdespersonalen i görligaste mån avlasta
exekutionspersonalen kontorsmässiga göromål och därvid ombesörja
arbetsuppgifter av delvis kvalificerad natur. Av stort värde vore, att biträdespersonalen
erhöll orientering i frågor som berör dess verksamhet. Beredningen
föreslår därför att kursverksamhet anordnas även för biträdespersonalen.

överexekutor och regional administration

Såsom tidigare nämnts pågår undersökning om möjligheterna att avskaffa
överexekutorsinstitutionen. Under en kortare övergångstid skall emellertid
enligt lagberedningens förslag (SOU 1963:28) överståthållarämbetet och
länsstyrelserna vara överexekutor i den mån ej särskilt undantag görs.

Enligt länsstyrelseinstruktionen lyder utmätningsmännen under länsstyrelsen
i den omfattning särskilda författningar och instruktioner närmare
bestämmer. Beredningen erinrar om att det enligt utsökningslagen
icke finns något förmanskap med befälsrätt över utmätningsman så att han
kan beordras att t. ex. företaga en förrättning, överexekutor eller länsstyrelsen
äger inte heller själva verkställa en exekutionstitel. Utmätningsmannen
är sålunda exklusivt verkställighetsorgan och överexekutor överinstans
i förhållande till honom. Någon ändring i denna ordning torde icke
komma att föreslås av lagberedningen (jfr SOU 1963: 28 s. 86). En regional
organisation av den art som förefinnes inom polis- och åklagarväsendet är
därför enligt polisberedningens uppfattning inte påkallad av samma skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 299

som inom dessa verksamhetsområden. Emellertid måste exekutionsväsendet
administreras av ett statligt organ. Administrationen kan ske centralt eller
länsvis. För en länsvis anordnad administration talar enligt beredningen
främst att länsstyrelserna redan nu har denna verksamhet, även om en
mycket stor del av exekutionsväsendet administreras av magistraterna eller
av kommunala organ. Vidare skall enligt lagberedningens förslag vissa arbetsuppgifter,
såsom tillsyn och förordnande av vikarie för kronofogdarna,
ankomma på länsstyrelserna. När det gäller tillsynen, som utövas genom
årlig inspektion, finner polisberedningen denna vara en praktisk anordning,
enär den kan sammankopplas med den inventering, som skall ske
hos kronofogdarna i deras egenskap av förvaltare av allmänna medel. Beredningen
framhåller emellertid att fortbeståndet av tillsynen, d. v. s. kontrollen
av målens behöriga handläggning, torde vara avhängig av överexekutorsinstitutionens
vara eller icke vara, enär inspektionens värde ligger
i den expertis i exekutionsrätt med vilken den utövas. För en central
administration talar bl. a. det förhållandet, att kronofogdedistrikten i varje
län blir få och att en på 25 myndigheter utspridd administration kan bli
personalkrävande och oenhetlig.

Vid gjorda överväganden har beredningen likväl funnit sig böra förorda
en tillsvidare länsvis anordnad administration, särskilt med hänsyn till att
det inte finns någon central myndighet, som är lämpad att upptaga ifrågavarande
arbetsuppgifter. Beredningen anser emellertid att frågan bör upptagas
till förnyad prövning i samband med den förutskickade reformen av
överexekutorsinstitutionen.

Reformens genomförande och centrala organisation

Enligt beredningens arbetsprogram skall dess arbete vara slutfört den
1 juli 1964 och genomförandet av omorganisationen av polis- och åklagarväsendet
förutsättes ankomma på rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet.
Beredningen framhåller, att för exekutionsväsendet vid denna tidpunkt
kvarstår många frågor och problem, som tarvar en enhetlig lösning. Som
tidigare nämnts finns inte någon myndighet som är lämpad att upptaga
den centrala ledningen av exekutionsväsendets administration. Riksrevisionsverket
bör knappast kunna komma i fråga för annan central ledning
av indrivningsverksamheten än den som åvilar verket i samband med dess
granskande verksamhet, enär det icke torde vara förenligt med integriteten
hos cn revision att vara huvudman och ansvarig för ledningen av den verksamhet
revisionen är satt att övervaka. Beredningen ifrågasätter också om
det fiskaliska intresse riksrevisionsverket företräder låter sig förenas med
ledningen av en verksamhet, som har att väga statliga anspråk mot enskild
rätt.

Beredningen finner, att de angelägenheter, vilka kräver en enhetlig lösning,
i första hand är förbundna med organisationsreformen men även är

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

av sådant slag, att de icke kan väntas bli lösta under en kort övergångstid.
Beredningen anför härom.

Vid reformens genomförande 1965 kommer exekutionsväsendet att friställas
och helt förstatligas. Denna genomgripande omstöpning och nydaning
kommer uppenbarligen att medföra problem. Under genomförandet
av omorganisationen måste finnas ett vägledande, rådgivande och samordnande
organ.

Beredningens förslag till distriktsindelning och organisation bygger bl. a.
på en inventering av nuvarande arbetsvolym och årsarbetslcraftsbehov. Under
den tid som stått beredningen till buds har inventeringen icke kunnat
göras så ingående, som varit önskvärt. De förslag till organisationsformer
och arbetsrutiner som framläggs torde därför böra påbyggas och finslipas
genom fortgående organisationsundersökningar, utförda av ett organ som
kan tillvarataga och förmedla praktiska erfarenheter som vinnes ute i landet,
främja ett enhetligt arbetssätt och framlägga förslag till rationaliseringsåtgärder.

Centralt förda, aktuella personalstater och arbetsstatistik torde erfordras
för att biträda vid lösandet av vikariats- och förstärkningsfrågor samt annan
personalplanering.

I samband härmed står tillhandahållandet av de uppgifter och översikter,
som erfordras vid regleringar av löner och ersättningar (t. ex. rese- och
vittnesersättningar).

En synnerligen viktig angelägenhet är främjandet av en god rekrytering
av exekutionspersonal. Starka farhågor finns för att vid särskiljandet av
polis- och exekutionsväsendet det skall bli svårt att ombesörja restindrivningen
på landsbygden.

I 1957 års polisutrednings principbetänkande framhålles vikten av att utbildningen
av personal inom exekutionsväsendet ägnas uppmärksamhet och
upptages till särskild prövning. Som tidigare anförts har beredningen funnit,
att denna utbildning bör äga rum i form av särskild utbildning och ske
i två omgångar; genom en kronoassistentkurs och en högre kurs. Huvudmannaskapet
för utbildningen bör, i vart fall för en övergångstid, ankomma
på nyssnämnda samordnande organ.

Av stort värde är om i detta organ finns en sådan exekutiv expertis att
den även i exekutionsrättsliga frågor kan tjäna som ett informationsorgan,
till vilket befattningshavarna ute i landet kan vända sig för samråd samt
anmäla behov av författningsändringar och enhetliga lösningar av exekutiva
problem. Det skulle fylla ett ofta uttalat behov. Angelägenheten av en
dylik »rikslikare» är särskilt framträdande nu, då utsökningslagen steg för
steg omarbetas och reformeras.

Exekutionsväsendet har saknat en central remissinstans och denna brist
kommer under reformens genomförande att bli alltmer kännbar.

Det är angeläget att få en överblick över exekutionsväsendet i landet och
tillse att detta fungerar väl och rationellt. Det syns därför ändamålsenligt
att exekutionsväsendets anslagsäskanden sammanställs centralt.

På grund av dessa överväganden föreslår beredningen att fr. o. m. den
1 juli 1964 inrättas en nämnd med de arbetsuppgifter, som sålunda skisserats.
Antalet nämndledamöter bör enligt beredningen begränsas till ett
fåtal. Dessa bör representera den sakkunskap och de intressen, som med

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

hänsyn till verksamhetens art kommer i fråga. Till ordförande bör utses en
från ifrågakommande intressegrupperingar fristående person eller chefen
för nämndens kansli. I det förstnämnda fallet bör chefen för kansliet bli
ledamot av nämnden. Den praktiska exekutionsverksamheten bör företrädas
av en representant för chefspersonal och en för underställd personal
inom kronofogdeorganisationen. Det statsfinansiella intresset i allmänna
ärenden är framträdande och finansdepartementet föreslås avgöra i vilken
form detta intresse bör företrädas. Skäl finns enligt beredningen för att till
nämnden knyta en jurist från domstolsväsendet för att uppehålla sambandet
med detta. En på detta sätt sammansatt nämnd skulle sålunda få sex
eller fem ledamöter, ordföranden inräknad.

Remissyttrandena

Allmänt

Beredningens förslag till huvudprinciper för exekutionsväsendets nydaning
och omorganisation har fått ett välvilligt mottagande av remissinstanserna
och man tillstyrker eller lämnar den förslagna organisationen
utan principiella invändningar. Så t. ex. uttalar justitiekanslersämbetet att
förslagen i stort sett är väl avvägda och ägnade att läggas till grund för det
fortsatta arbetet på genomförandet av omorganisationen. Enligt lagberedningen
synes i stort sett inte vara något att erinra mot betänkandet. Föreningen
Sveriges landsfiskaler har uttalat att förslaget genomgående är välgrundat
och ägnat att leda till en rationell, effektiv och över huvud taget
ändamålsenlig exekutionsverksamhet. Länsstyrelsen i Västerbottens län,
som konstaterar att bristerna i den nuvarande organisationen är särskilt
påtagliga beträffande indrivningen av skatter och allmänna avgifter, anser
att dessa brister i stort sett kommer att bli avhjälpta genom den föreslagna
organisationen. Landsfiskalernas länsavdelningar i Värmlands och
Norrbottens län har funnit förslaget väl genomtänkt. Länsavdelningen av
Sveriges landsfiskaler i Östergötlands län finner dock att beredningens uttalanden
i flera avseenden är ganska vaga. Även om exekutionsväsendets omdaning
tillhör de allra svåraste uppgifterna som beredningen har, anser
föreningen att det varit önskvärt att förslagen fått klarare linjer. I flera
remissvar efterlyses också mer detaljerade förslag i skilda avseenden och
man utgår allmänt från att, såsom beredningen angivit i betänkandet, de
föreslagna organisationsformerna och arbetsrutinerna skall påbyggas och
finslipas genom fortgående organisationsundersökningar.

Generellt kritiska är endast två remissorgan, länsstyrelsen i Skaraborgs
län och exekutionsdirektören i Stockholm. Länsstyrelsen finner förslaget
endast utgöra ett utkast till en omorganisation av utsökningsväsendet och
att det inte är möjligt att ingå på ett närmare bedömande av den organisation,
som avses skola tillskapas, innan utarbetade förslag föreligger. Exe -

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196A

kutionsdirektören uttalar, att betänkandet i väsentliga delar är i behov av
överarbetning för att kunna läggas till grund för en statlig organisation av
exekutionsväsendet.

Kritiken i övriga remissvar är begränsad till vissa särskilda frågor och
är inte entydig med undantag av en nästan genomgående bedömning av de
föreslagna personalstaterna som otillräckliga.

Distriktsindelningen

De föreslagna principerna för landets indelning i kronofogdedistrikt har
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Bland de skäl som anförs
för stora distrikt framhålles rationaliseringsvinsterna. Sålunda ansluter
sig statskontoret helt till beredningens uppfattning att organisationen av exekutionsverksamheten
bör bygga på en indelning i relativt stora distrikt. Ämbetsverket
understryker särskilt de fördelar, som ett system med stora
distrikt bör innebära från kostnadssynpunkt genom möjligheterna till rationalisering
av kontorsorganisationen, minskat lokalbehov och specialisering
av personalen.

Lagberedningen uttalar, att en indelning i stora distrikt är förenad med
vissa, delvis betydande fördelar och att lagberedningen icke har något att
erinra mot förslaget i princip. Denna ståndpunkt torde vara representativ
för de flesta remissinstanserna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
framhåller, att det från skatteindrivningssynpunkt är värdefullt med kongruens
mellan utmätningsmannadistrikt och fögderiindelning.

Nödvändigheten av att vid exekutionsväsendets renodling tillskapa större
enheter och att därigenom möjliggöra en befordringsgång, som på ett avgörande
sätt kan påverka och förbättra rekryteringen betonas bl. a. av länsstyrelserna
i Stockholms och Kalmar län, tjänstemännens centralorganisation
samt Sveriges juristförbund.

Föreningen Kristianstads läns landsfiskaler finner att beredningen i flera
fall föreslagit onödigt stora distrikt. Denna uppfattning synes delas av
länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Skaraborgs län. En viss tveksamhet
framskymtar också i riksrevisionsverkets utlåtande, vari påpekas
värdet av en god orts- och personkännedom och att denna skulle kunna
tillgodoses genom ett större antal stationeringar men att övervakningen av
restindrivningen kan väntas bli lidande om distrikten görs alltför stora.

Å andra sidan har framhållits, att en del av de föreslagna distrikten är
väl små. Tjänstemännens centralorganisation finner det acceptabelt, att
exekutionsverksamheten byggs upp på distrikt med befolkningsunderlag på
40—50 000 invånare men anser det vara önskvärt med något större distrikt i
syfte att säkra en rationell personalorganisation och arbetsfördelning. Nackdelarna
med stora distrikt torde i allt väsentligt kunna elimineras genom
den föreslagna utspridningen av arbetsgrupper till lokala orter. Distriktsindelningen
bör därför i princip präglas av en strävan till stark koncentra -

303

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

tion av exekutionsverksamheten, även om lokala skäl — t. ex. förhållandena
i glesbygdsområdena i norr — givetvis kan ge anledning till nyanser
i bedömningen.

Föreningen Sveriges stadsfogdar, som utförligt uppehåller sig vid de olägenheter,
som kan vara förenade med stora distrikt, och hur olägenheterna
kan avhjälpas, finner också att vissa distrikt gjorts för små. Föreningen
anför.

Vad beträffar distriktsindelningen har man på en del håll varnat för så
stora distrikt som beredningen föreslagit. Man har salunda uttalat, att svårigheter
skulle uppstå att leda och övervaka exekutionspersonalen, indri\-ningsresultatet skulle försämras liksom exekutionspersonalens orts- och
personkännedom, kontaktmöjligheterna mellan allmänheten och exekutionstjänstemännen
skulle minskas, varjämte resorna skulle bli betungande
för befattningshavarna och alltför kostnadskrävande.

Föreningen hyser emellertid den uppfattningen, att de farhågor som
sålunda uttalats i stort sett skall visa sig ogrundade. Föreningen anser tdl
och med att vissa distrikt gjorts för små. övervakningen av exekutionspersonalen
blir givetvis mera krävande i ett stort distrikt men kronofogden
har i stället större möjligheter att i ett sådant distrikt anlita biträde

vid övervakningen. . . ...

Indrivningsresultatet behöver ej bliva sämre i ett stort distrikt an i ett
mindre. Tvärtom kan man förvänta en förbättring, dels på grund av att de
exekutiva tjänsterna renodlas och dels på grund av att möjligheter öppnas
att bedriva indrivnings-, bokförings- och redovisningsarbetet på ett mera
rationellt sätt. Att indrivningsresultatet i stora tätorter som regel är sämre
än i glesbygder beror på flera olika omständigheter av icke organisatoiisk art.

Det är uppenbart, att utmätningsmannen i ett stort distrikt ej kan förvärva
så ingående orts- och personkännedom som i ett mindre distrikt men
inom distriktet finnes alltid någon bland exekutionspersonalen som äger
sådan kännedom. Även för en domare är det värdefullt med ingående ortsoch
personkännedom men det torde likväl ej hindra, att domsagorna göres
större vid en kommande ny domsagoindelning, om detta eljest visar sig fördelaktigt.

Kontaktmöjligheten mellan allmänheten och de exekutiva befattningshavarna
har framhållits som ett väsentligt skäl mot inrättande av stora
distrikt. I de flesta fall är det dock tillräckligt, om allmänheten har möjlighet
att kontakta eu exekutionstjänsteman av lägre grad och sådan finnes
för det mesta tillgänglig på central- och stationcringsort. I övrigt bör överlåtas
på utmätningsmannens bedömande, huruvida tillfällig mottagning
bör anordnas även på annan ort.

Resorna i tjänsten torde i allmänhet ske med förrättningsmannen tillhörigt
motorfordon------. Med de goda vägförbindelser som nu före kommer

hyser föreningen ej någon oro för att resorna skall bli alltför betungande.
Det är självklart, att förrättningsmannen vid varje resa regelmässigt
skall medföra flera ärenden för verkställighet.

Sveriges juristförbund uttalar beträffande de rationalisei ingsåtgäider,
som kan vidtagas för att möjliggöra ett gott indrivningsresultat i vidsträckta
distrikt, att eu större rörlighet för den fältarbetande personalen kan åstad -

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kommas genom förenkling av nuvarande tungrodda bestämmelser om resor
i tjänsten och ersättning härför.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar som en speciell fördel med stora
distrikt att en indrivningsman i ett sådant distrikt hlir mindre påverkad
av den personliga kontakten med befolkningen än som stundom hlir förhållandet
i ett mindre distrikt, där han tillika är bosatt. Länsstyrelsen i
Kalmar län har givit uttryck för samma iakttagelse beträffande de svårigheter
den personliga bekantskapen kan bereda exekutionstjänstemannen.

Arbetsorganisationen

Beredningens förslag att i distrikt med två kronofogdetjänster en av
kronofogdarna skall vara administrativ chef men att
de i utmätningsmannagöromålen skall vara sidoordnade har de flesta remissinstanserna
lämnat utan erinran. Enligt länsstyrelsen i Älvsborgs län
bör det administrativa chefskapet innebära, att kronofogden i fråga förestår
myndigheten samt ansvarar för att verksamheten i hela distriktet bedrives
ändamålsenligt och i behörig ordning, vilket bör markeras genom att den
administrative chefen tillerkännes ett lämpligt befattningsarvode. På detta
satt utformade chefsfunktioner behöver ej utgöra hinder mot att distriktets
kronofogdar ges samma behörighet i fråga om handläggning av utsökningsärenden
samt bör vidare kunna förenas med en självständig ställning
för kronofogdarna inbördes, i synnerhet om Kungl. Maj :t, såsom föreslagits,
förordnar om arbetsfördelning mellan dem.

Stadsfogden i Västerås, där exekutionsverket sedan 1955 i princip är organiserat
på sätt beredningen föreslår för kronofogdemyndigheterna, yttrar.

Med hänsyn till en närmast fatal brist på tillräckligt kvalificerad personal
ar jag dock själv nödgad ägna en orimligt stor del av arbetstiden åt direkt
ledning och instruktion inom de olika verksamhetsgrenarna. Det föreslagna,
mellan kronofogdarna i större distrikt, delade ansvaret hälsas därför med
tillfredsställelse. I sista hand blir det en samarbetsfråga åtminstone inom
Västerås kronofogdedistrikt där organisationen synes förutsätta en kronofogde
som chef för kansliet och en annan som chef för bl. a. skatteindrivning
in. in.

Sveriges juristförbund framhåller vikten av klarhet i ansvarsförhållandet.
Den föreslagna fördelningen av arbetet mellan två eller flera kronofogdar i
samma distrikt synes förbundet av erfarenheter från annat håll vara välmotiverad
och lämplig samtidigt som nödvändig klarhet beträffande ansvaret
för målens handläggning erhålles. Riksrevisionsverket upptar frågan
om ansvarsförhållandet gentemot statsverket vid indrivning och redovisning
av allmänna medel. Enligt ämbetsverket kan ett renodlat ansvarsförhållande
inte åstadkommas på annat sätt än att antingen en geografisk
indelning av distriktet lägges till grund för fördelning av arbetsuppgifterna
ellei att uppdelning sker mellan enskilda mål och allmänna ärenden

305

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

på skilda befattningshavare. Samma uppfattning har stadsfogden i Sundsvall.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som finner beredningens motivering
tala starkt för det föreslagna arrangemanget, anmäler dock av praktiska
skäl en viss tveksamhet. Härvid synes länsstyrelsen dela riksrevisionsverkets
mening om arbetsfördelningen i det länsstyrelsen finner det från sin synpunkt
mera rationellt om den kan vända sig till chefskronofogde, som har
ansvaret för hela indrivningen av allmänna medel i sitt distrikt.

Fem jurister vid Stockholms stads indrivningsverk framhåller att sidoordningen
i tjänsteutövningen överensstämmer med gällande lag och att
ett nytt besvärsinstitut inrättas om en underordnad kronofogdes beslut kan
ändras eller upphävas efter hänvändelse till chefsfogden.

Två remissyttranden innehåller en från beredningens förslag i princip
avvikande uppfattning. Enligt uppbördsutredningens mening skulle det vara
till fördel om man kunde finna en sådan organisation att en av kronofogdarna
blir chef även i fråga om tjänsteutövningen. Exekutionsdirektören i
Stockholm anser beredningens förslag vara en verklighetsfrämmande konstruktion.
Exekutionsdirektören anför bl. a. att förslaget försvårar inrättandet
av gemensamma register, överflyttning av personal mellan enheterna
och utarbetande av sådana blankletter, som icke tillhandahålles av rikstrycket.
En enda ansvarig chef är att föredraga, menar exekutionsdirektören,
med tanke på möjligheterna att tillskapa en modern rationell kontorsorganisation.
Mellan chefsfogde och kronofogde kunde tänkas en delegation
av utmätningsmannaskapet.

Länsstyrelsen i Östergötlands län samt förste och andre stadsfogdarna i
Norrköping anser, att till undvikande av motsättningar även den administrativa
delen av verksamheten hör vara fördelad mellan kronofogdarna, såsom
den nu är fördelad mellan bl. a. stadsfogdarna i Norrköping.

Beträffande arbetsfördelningen i övrigt och delegationsmöjligheterna är
remissmyndigheterna ense med beredningen om huvuddragen. De erinringar
som härvid framställts sammanhänger med frågorna om personalens
stationering och arbetsrutinen inom kronofogdedistrikten.

Vad först angår graden av centraliseringen till centralorten
och utspridningen av befattningshavarna på stationeringsorter går meningarna
isär.

Länsstyrelserna i Örebro och Jämtlands län, tjänstemännens centralorganisation
och föreningen Sveriges stadsfogdar förklarar sig dela beredningens
ståndpunkt att personalen i den utsträckning, som är möjlig, bör koncentreras
till centralorterna. Även länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län,
de fem juristerna vid indrivningsverket i Stockholm samt stadsfogdarna i
Eskilstuna, Norrköpning och Luleå uttalar sig positivt för den centralisering
beredningen förordat. De flesta remissorganen i övrigt lämnar beredningens
förslag i förevarande avseende utan erinran. Konkreta förslag till utökning

306 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

eller indragning av föreslagna stationeringsorter har endast undantagsvis
framförts.

En viss tveksamhet beträffande effekten av en centraliserad indrivning
uttalas dock av riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus,
Värmlands och Västernorrlands län samt uppbördsutredningen, men
ifrågavarande remissorgan har inte funnit anledning till invändning mot
beredningens förslag.

En mindre långtgående centralisering av verksamheten förordar exekutionsdirektören
i Stockholm, föreningen Kristianstads läns landsfiskaler,
landskamreraren i Skaraborgs län och föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler,
främst med hänsyn till värdet av orts- och personkännedomen hos
befattningshavarna samt för att dessa skall vara lättare anträffbara för
allmänheten. Svårigheten att samtidigt åstadkomma en rationell kontorsorganisation
och en decentraliserad handläggning beröres i dessa yttranden.
Föreningen Skaraborgs läns landsfiskaler anför.

Att å centralorten måste finnas god persontillgång är utan vidare klart.
Föreningen är också ense med beredningen att å centralorten bör finnas
kansli och avdelning för centralregistret och att dessa kommer att draga
betydande personal ur lcontorskarriären. Den viktigaste exekutiva verksamheten
är dock fältarbetet.---Ingen tvekan kan råda om att statione ringsorternas

personal kommer att få ett svårt indrivningsarbete med klientel
som visar liten lust att betala. På stationeringsorterna måste därför också
rimligen finnas kontorspersonal. Här måste väl förekomma kassa-, bokförings-
och redovisningsgöromål. Man måste förvisso hålla expedition där

allmänheten kan komma och betala och få kvitto å erlagda medel.---

Föreningen har med detta exempel velat visa hur föreliggande förslag kan
komma att te sig när det skall omsättas i praktisk verksamhet. Stationeringsorterna
måste ju tillföras tillräcklig personalstyrka och då inkräktar det på
centralortens styrka. Att samtidigt centralisera och decentralisera är icke
möjligt.

Lagberedningen biträder polisberedningens förslag till arbetsrutiner
innebärande att ärenden angående införsel skall handläggas på centralregisteravdelningen
men att i brådskande fall, såsom när det gäller att
åtkomma utfallande ackordsersättningar eller liknande, införsel dock skall
kunna beviljas även av befattningshavare på fältindrivningsavdelningen.
Lagberedningen framhåller önskvärdheten av att införselärenden mot en
och samma gäldenär handläggs av samma befattningshavare oavsett kravets
art. Med förslaget, att ärenden om införsel i allmänhet skall handläggas på
centralregisteravdelningen, bör det vara möjligt att i huvudsak tillgodose
detta önskemål. Att införsel i vissa situationer skall få beviljas av befattningshavare
på fältindrivningsavdelningen och det följaktligen kan undantagsvis
inträffa att fråga om införsel mot samma gäldenär upptages av
olika befattningshavare, torde få godtagas. Starka praktiska skäl talar ju för
att införsel i brådskande fall får beviljas av den befattningshavare som
är närmast till hands.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Riksrevisionsverket har i denna fråga en annan mening än lagberedningen
och påpekar att även i brådskande fall samråd bör ske med den
centrala avdelningen för undvikande av konkurrens med tidigare införselbeslut.
Ämbetsverket ifrågasätter, om det är erforderligt att den fältarbetande
personalen såsom polisberedningen föreslagit erhåller generell rätt
att meddela beslut om införsel. Införsel innebär enligt ämbetsverket ett
sådant ingrepp i vederbörandes rådighet över sina tillgångar att rätten att
meddela beslut härom tillsvidare bör medges befattningshavare endast i
begränsad omfattning. Det torde nämligen inte vara realistiskt att räkna
med att det vid exekutionsväsendets förstatligande finns tillgång till välutbildad
personal i hela den omfattning som är önskvärd.

I anledning av polisberedningens förslag att gäldenär, som under viss
kortare tid söker anstånd, har att vända sig till centralregisteravdelningen
framhåller justitiekanslersåmbetet, att det för allmänheten skulle, särskilt
i de stora landsbygdsdistrikten, otvivelaktigt vara till fördel om hänvändelse
i sådana fall kunde ske till närmaste befattningshavare i distriktet.
Beträffande beredningens förslag att, därest medgivande lämnas till längre
betalningsanstånd än en månad från kravet, ärendet i fortsättningen skall
handläggas av vederbörande befattningshavare på fältet, vill förste uppbördsmannen
i Solna gå längre. Han föreslår att betalningsanstånden utan
hänsyn till längden handhas av centralregisteravdelningen så länge uppgjort
avtal hålles. Härigenom kommer det kontorsmässiga indrivningsarbetet
på fältavdelningen att väsentligt nedbringas till förmån för den
egentliga indrivningen på fältet. I praktiken har det nämligen visat sig att
ungefär 90 % av uppgjorda avtal hålles, säger uppbördsmannen.

Statskontoret anser beredningens skäl bärande för att avvakta verkningarna
av den automatiska databehandlingen inom uppbördsväsendet
och inte nu föreslå en sådan mekanisering av arbetsrutinerna, som medför
behov av kontorsmaskiner vilka relativt snart kan visa sig överflödiga.

Uppbördsorganisationskommittén upptar frågan om framställningen av
indrivningshandlingar och anför.

Med hjälp av länens datamaskiner avses skola framställas bl. a. längder
och registerkort över den kyrkobokförda och mantalsskrivna befolkningen,
över skattskyldiga och dem åsatta taxeringar samt över verkställd debitering
och uppbörd av skatter och avgifter. Jämfört med nuvarande system
kommer möjligheterna att framställa ändamålsenliga söklistor och registerkort
över befolkningen att förbättras. Vidare har i vad avser skatteindrivningen
planerats att som komplement till restlängderna maskinellt framställa
särskilda restkort och anmaningskort avsedda att underlätta arbetet
med restindrivningen. Utformningen av det blankettmaterial in. in. som
sålunda skall framställas och tillställas vederbörande indrivningsmyndigheter
synes böra ske i samverkan mellan centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
som enligt statsmakternas beslut skall träda i funktion den
1 juli 1964, och den av polisberedningen föreslagna nämnden, som avses
skola inrättas vid samma tidpunkt. Postens skatteavdelningar och läns -

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

byråerna beräknas vara i funktion inom nuvarande system fram till omkring
årsskiftet 1967/68. Detta innebär att berörda skatteavdelningar ännu några
år kommer att framställa restlängder o. dyl. av nuvarande typ.

Kommittén berör vidare frågan om även andra arbetsmoment inom exekutionsväsendet
skulle kunna utföras av datamaskinanläggningarna och
yttrar.

Vissa rutinarbeten, som är tidskrävande vid manuellt utförande och som
förekommer i stor omfattning samt inom alla eller flertalet kronofogdedistrikt,
kan tänkas vara av den art att de lämpligen bör utföras med hjälp
av länens blivande datamaskinanläggningar. Denna fråga liksom andra eventuella
problem som rör utnyttjandet av datamaskiner för arbetsuppgifter
inom föreliggande verksamhetsområde synes kräva särskilda överväganden
och böra bli föremål för närmare ställningstaganden först sedan viss erfarenhet
vunnits av den nya organisationen på exekutionsväsendets område
och sedan länens datamaskinanläggningar tagits i bruk.

Riksrevisionsverket delar inte beredningens mening att maskinanskaffningen
bör anstå i avvaktan på datareformen. Riksrevisionsverket tillstyrker
förslaget att samtliga indrivningshandlingar framställs centralt
men framhåller, att metoder, som bygger på manuell utskrift, kan komma
att medföra försening i fråga om indrivningen av allmänna medel. Enligt
ämbetsverkets mening bör en organisationsteknisk undersökning verkställas
i syfte att utröna lämpligheten av att erforderliga kontorsmaskiner,
utan att förestående datareform avvaktas, ställs till förfogande för att göra
en effektiv kontorsindrivning möjlig. För att möjliggöra ett rationellt utnyttjande
av dessa maskiner bör enligt ämbetsverket även undersökas andra
eventuella användningsområden såväl före som efter införandet av automatisk
databehandling.

Stadsfogdarna i Uppsala och Västerås, som efter dispens tillämpar ett
speciellt system för maskinell helkopiering med radöverföring (ormigsystemet),
hävdar att kostnaderna och berörda myndigheters merarbete för
uppläggningsarbete, radöverförings- och bokföringsmaskiner m. m. är så
måttliga att dessa inom några år har inbesparats om denna framställningsmetod
användes.

Beredningens förslag om skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet
att tjänstgöra som vittne vid exekutiva förrättningar, då annan personal
ej finns att tillgå, har de flesta remissinstanserna lämnat utan erinran.
Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar, att man från principiell synpunkt
har anledning till invändningar mot vad som föreslagits. Då emellertid
bör förutsättas, att denna skyldighet avses komma att utnyttjas allenast
i undantagsfall av ensamstationerad personal i det fall förrättningsmannen
ej kan påräkna biträde av annan, anser sig föreningen inte böra
motsätta sig den föreslagna anordningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har vid inventeringar hos exekutionsbiträden
erfarit deras svårigheter att få förrättningsvittnen och tillstyrker för -

309

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

slaget. Tjänstemännens centralorganisation förutsätter att skyldigheten
kommer att åläggas polisman så sparsamt som möjligt. Länsstyrelserna i
Stockholm, Södermanlands, Östergötlands och Norrbottens län jämte stadsfogdar
och landsfiskaler i dessa län har ifrågasatt lämpligheten av eller avstyrkt
förslaget samt förordat förstärkningar av enmansposteringar eller
förordnande av särskilt vittne mot ersättning.

Länsstyrelsen i Hallands län och föreningen Sveriges stadsfogdar påpekar,
att enligt nu gällande bestämmelser i medelsförvaltningskungörelsen skall
utmätningsman i stad med egen uppbördsförvaltning avsluta kassajournalen
den 15 i varje månad och avgiva redovisning till kronokamreraren.
Övriga utmätningsmän och kronokamreraren åter avslutar kassajournalen
samt översänder redovisning till länsstyrelsen i slutet av varje månad. I
den nya organisationen medför ett bibehållande av denna ordning beträffande
stad med egen uppbördsförvaltning betydande praktiska olägenheter.
Redovisningen bör lämpligen ske för hela distriktet i ett sammanhang och
direkt till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår, med hänsyn till utmätningsmannens
ansvarighet för indrivningen och angelägenheten av att alla nödiga
verkställighetsformer utan tidsutdrälct skall begagnas, att framställning
om gäldenärs försättande i konkurs må fattas av utmätningsmannen utan
länsstyrelsens förordnande därom. Länsstyrelsen kan inte finna att utmätningsman
med nu föreslagna kvalifikationer skulle vara mindre väl skickad
att fatta ett sådant avgörande än länsstyrelsen.

I detaljfrågor har, särskilt beträffande arbetsrutinen, några remissinstanser,
nämligen länsstyrelserna i Östergötlands och Skaraborgs län, exekutionsdirektören
i Stockholm och stadsfogden i Västerås efterlyst utförligare
förslag. Andra åter, såsom uppbördsutredningen, föreningen Sveriges stadsfogdar,
stadsfogdarna i Norrköping och länsavdelningen av föreningen Sveriges
landsfiskaler i Norrbottens län, menar, att arbetssättet i den nya organisationen
inte bör vara alltför fastlåst från början.

Beredningens förslag till personalorganisationens struktur
har hos remissinstanserna fått ett genomgående positivt mottagande. De
föreslagna tjänstebenämningarna har över lag godtagits, dock att tjänstemännens
centralorganisation ifrågasätter lämpligheten av att som titel använda
benämningen aspirant och i stället föreslår extra kronoassistent eller
assistent utan förstavelse samt landsfogden i Norrbottens län finner tjänstebenämningarna
utmätningsman, domsverkställare och exekutor bättre överensstämma
med tjänsternas innehåll än vad kronofogde och kronoassistent
gör.

I flera yttranden understrykes vad beredningen framhållit om kontorspersonalens
kvalificerade arbetsuppgifter och angelägenheten av att inom
kontorskarriären inrättas tjänster vilka kan locka kvalificerade sökande.
Tjänstemännens centralorganisation understryker vikten av att tjänster så -

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

som kansliskrivare och kontorsskrivare inrättas i sådan omfattning att personalorganisationen
i sin helhet får nödvändig fasthet och stadga. Stadsfogdarna
i Norrköping betonar angelägenheten av att befattningar i kanslistkarriären
inrättas för de mera kvalificerade arbetsuppgifterna, såsom
personalredovisning, kassa- och bokföringsgöromål, revision, konkursbevakningar,
konkursansökningar, ansökningar om utmätningsed. Föreningen
Sveriges stadsfogdar anser att expeditionsvaktpersonal och telefonister bör
upptas i personalstaterna för de större kronofogdemyndigheterna.

Beredningens förslag till arbetsorganisation vid exekutionsverken i
storstäderna tillstyrkes eller lämnas utan erinringar. Riksrevisionsverket
och statskontoret ansluter sig i stort sett till beredningens allmänna
synpunkter på den framtida organisationen därav.

Overståthållarämbetet tillstyrker för Stockholms del förslaget i sina huvudlinjer
och uttalar att även om en viss tvekan kan råda om lämpligheten
av att överföra den del av bestyret med månadsräkning och balansräkning
som åvilar uppbördsverket till exekutionsverket, beredningens skäl för
överflyttningen bör godtagas. Ämbetet uttalar i övrigt bl. a. att vissa skäl
talar för att enskilda mål handläggs av särskilda kronofogdar, att verkschefens
ställning bör förstärkas och att beslut i konkursärenden bör ankomma
på honom. Sistnämnda synpunkt delar exekutionsdirektören i Stockholm,
som framhåller att man numera eftersträvar stora enheter för att kunna
tillskapa rationella organisationsformer och arbetsrutiner, vari man kan
utnyttja specialiseringens och mekaniseringens fördelar. Uppbördsdirektölen
i Stockholm anser, att överflyttningen av månadsräkning och balanslängd
beträffande Stockholmsskatterna inte bör beslutas utan en mera ingående
undersökning av för- och nackdelar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner anledning antaga att sammanförandet
av avlägsna landsbygdsområden med storstaden Göteborg
kommer att menligt inverka på det nu goda indrivningsresultatet på landsbygden.
Stadsfogdarna i Göteborg anser förslaget väl avvägt och ändamålsenligt
men föreslår att vid detaljplaneringen stationeringar inte upprättas
på orter som snabbt och lätt kan nås från Göteborg samt att införselexpeditionen
för underhållsbidrag underställs den administrative chefen. Länsstyrelsen
i Malmöhus län och andre stadsfogden i Malmö har ingen erinran
mot de föreslagna principerna för exekutionsväsendets utformning i Malmö.

Personalbehov

Flertalet remissinstanser har uttalat allvarliga farhågor för att personalbehovet
underskattats och många har bedömt personalstaterna som uppenbart
underdimensionerade. Riksrevisionsverket anför att ämbetsverket genom
sin inventeringsverksamhet i landets olika delar fått den uppfattningen
att indrivningsverksamheten, som kräver både kunskaper och intresse, på
manga håll undervärderas i förhallande till övriga tjänsteåligganden. Äm -

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

betsverket delar beredningens uppfattning att svårigheterna att rätt bedöma
nuvarande arbetskraftsåtgång icke är möjliga att bemästra utan en
mer grundlig organisationsundersökning än den beredningen företagit.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har gjort samma iakttagelse och delar helt
beredningens uppfattning. Länsstyrelsen anser sig ha fått fullt klart ådagalagt,
att den exekutiva verksamheten ej bedrivits i den omfattning, som varit
erforderlig. Dess utövning innebär ett olustbetonat uppdrag, som särskilt
personal med blandad polis- och indrivningsverksamhet i det längsta
dragit sig för.

I många remissvar framhålls den fortgående ökningen av arbetsuppgilterna
samt de nya bestämmelser i utsökningslagen, vilka kommer att medföra
ett merarbete vid handläggningen av mål och ärenden. Mot bakgrunden
härav och osäkerheten beträffande nuvarande arbetskraftsbehov kritiseras
beredningens förslag till personalstater. Föreningen Sveriges stadsfogdar
anför.

Härtill kommer att beräkningen av antalet poster och ärenden måst grundas
på uppgifter, som vid organisationens genomförande är föråldrade. De
kan givetvis ej läggas till grund för beräkningen av arbetskraftsbehovet år
1965, då detta behov är oavbrutet stigande till följd av den år från år
ökande arbetsbördan. Man måste även beakta, att genom ändringar i utsökningslagen,
som syftar till att bereda gäldenärerna ökat rättsskydd, verkställighet
av såväl enskilda mål som skatter, böter och allmänna avgifter
otvivelaktigt kommer att bli än mera arbetskrävande. Beredningen synes
dessutom överskatta värdet av den organisation den föreslår, då det gällei
inbesparing av arbetskraft. I vissa större städer bedrives den exekutiva
verksamheten redan på ett rationellt och arbetskraftsbesparande sätt med
anlitande av moderna kontorsmaskiner och där kan vad beredningen föreslagit
ej medföra någon personalminskning. Särskilt under nu rådande förhållanden
med ständigt ökande arbetsbörda är det därför synnerligen
vanskligt att beräkna personalen restriktivt. Det kan komma att förorsaka
statsverket stora förluster genom försämrat indrivningsresultat och uppkomsten
av stora balanser, som sedermera bli svåra och kostnadskrävande
att nedbringa. Vid övergångsskedet till en ny organisation, innan personalen
helt kommit in i arbetsrutinen, är det särskilt viktigt, att personalstyrkan
är tillräcklig. En annan synpunkt som också måste beaktas i detta
sammanhang är den, att man nu håller på att anskaffa nya lokaler, som dimensioneras
med hänsyn till den personal, som nu föreslås. Skulle det sedeimera
visa sig, att denna är otillräcklig, kan svårigheter uppstå att anskaffa
ytterligare lokalutrymmen, åtminstone i anslutning till de redan befintliga.

Utlåtandena från länen innehåller i åtskilliga fall allmänt uttalade farhågor
för underbemanning av exekutionsväsendet. I andra fall påpekas
brister i vissa personalkategorier eller lämnas konkreta förslag till utökning
av antalet befattningshavare inom angivna distrikt. Länsstyrelsen i
Stockholms län uttalar att eu förutsättning för att den föreslagna oiganisationen
skall fungera någorlunda tillfredsställande är att personalen mte
redan från början är underdimensionerad. Länsstyrelsen anser med anled -

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ning av folkökningen i länet, stegringen av restförda skatter och avgifter
samt det svaga indrivningsresultatet, att kraftiga åtgärder är nödvändiga
för att åstadkomma en effektivare skatteindrivning, och finner en kraftig
ökning av antalet kronoassistenter synnerligen angelägen. Utmätningsmannen
i Stockholms län påpekar att skrivbiträden, som är anställda hos
exekutionsbiträdena, inte upptagits i de statistiska uppgifterna, vilket haft
till följd att tilldelningen av kontorspersonal blivit helt orealistisk. Länsstyrelsen
i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av att starta en ny organisation
med en personaltilldelning, som beräknats i underkant. Länsstyrelsen
utgår emellertid ifrån att förstärkning av personalen framdeles kommer till
stånd, om organisationsundersökning utvisar, att så behövs. Vidare bär
enligt länsstyrelsens uppfattning åtminstone i de större kronofogdedistrikten
snarast möjligt inrättas tjänster som notarie eller biträdande jurist.
Bland annat vid semestrar under sommarmånaderna torde behov föreligga
av vikarier på kronofogde- och biträdande kronofogdetjänsterna.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länsavdelningen av föreningen Sveriges
landsfiskaler i samma län finner fältpersonalen i länet vara för knappt
beräknad. Länsavdelningen framhåller att underbemanning redan i början
är missriktad sparsamhet och föreslår att åtminstone en ytterligare kronoassistent
tillföres varje centralort. Stadsfogdarna i Norrköping bedömer den
för distriktet föreslagna personalen otillräcklig och hemställer att den utökas
med en cxpeditionsvakt och två kontorstjänster. Länsstyrelsen i Jönköpings
län och länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler i länet
finner risken uppenbar för att exekutionsverksamlieten i länet inte kommer
att fungera tillfredsställande om ej en personalförstärkning sker samt föreslår
inrättande av en biträdande kronofogdetjänst i Värnamo, ytterligare
en kronoassistenttjänst i Sävsjö och en i Gislaved och att stationeringarna
i Nässjö och \etlanda tillföres vardera ett biträde för kontorsgöromål.
Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår med hänsyn till arbetsbördan i
länet och bristen på kvalificerad exekutionspersonal ytterligare en kronofogdetjänst.
Länsstyrelsen i Gotlands län förklarar att möjligheten att
skaffa vikarie för kronofogden inte finnes i länet, varför sådan måste kunna
ställas till förfogande från fastlandet. Utmätningsmännen i länet anser det
motiverat att en biträdande kronofogdetjänst inrättas på Gotland. Länsstyrelsen
i Blekinge län finner på grund av särskilda lokala förhållanden
oundgängligen nödvändigt att exekutionspersonalen i Sölvesborg utökas
med minst en kronoassistent. Länsstyrelsen i Kristianstads län och föreningen
Kristianstads läns landsfiskaler föreslår, att länet tillföres en kronofogdetjänst
i Kristianstadsdistriktet och biträdande kronofogdetjänster
i Hässleholms och Ängelholms distrikt. Föreningen hyser vidare betänkligheter
i anledning av den synnerligen snävt tilltagna personalkadern ifråga
om såväl exekutions- som kontorspersonal och anser att i varje fall den
föreslagna minskningen av årsarbetskrafterna inte bör ske. Länsstyrelsen i

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Hallands län finner det uppenbart, att beredningen beräknat arbetskraftsbehovet
alltför snävt. Den föreslagna minskningen av antalet arbetskrafter
kan länsstyrelsen icke godtaga. Särskilt påfallande är att den föreslagna
personalstyrkan i Halmstads kronofogdedistrikt inte på långt när svarar
mot arbetspoängen samt att stationen i Oskarström icke tilldelats någon kontorspersonal.

Landskamreraren och landsfiskalsföreningen i Skaraborgs län förordar
en annan distriktsindelning, flera stationeringsorter och ett annat arbetssätt
än vad beredningen föreslagit. Det förordade alternativet innebär en
utökning av alla personalkategorier. Länsstyrelsen i Älvsborgs län påpekar
att rationaliseringsvinsterna knappast blir märkbara i övergångsskedet på
grund av bl. a. bristande rutin och utbildningsverksamheten samt framhåller
att personalbehovet inte bör beräknas restriktivt med hänsyn till
ärendenas fortgående stegring. Länsstyrelsen i Örebro län anför.

Enligt förslaget skall i länet finnas fyra distrikt.. Endast ett av de fyra
kronofogdekontoren föreslås få en tjänst såsom biträdande kronofogde.
Härigenom skulle inom länsorganisationen endast en tjänsteman stå till
förfogande för vikariat vid semester och annan ledighet på länets fyra
kronofogdetjänster. Detta är uppenbart otillräckligt. Om ytterligare en tjänst
såsom biträdande kronofogde icke anses böra inrättas inom länet, är det
oundgängligen nödvändigt att åtminstone en notarietjänst tillföres länets
kronofogdeorganisation.

Länsstyrelsen i Västmanlands län finner att — även med hänsyn tagen
till den nya organisationens förväntade ändamålsenlighet — personalorganisationen
redan från början tilltagits alltför snävt och anför vidare.

Vad särskilt detta län angår må bl. a. framhållas, att det belopp, som av
länsstyrelsen överlämnats till utmätningsmännen för indrivning från år
1960 till 1962 stigit med ej mindre än 85 % — eller från 7 103 260 till
13 175 167 kronor — under det att medelprocenten för hela riket är 44. Man
får ej heller bortse från att restförda varuskattebelopp och ATP-avgifter
med säkerhet komma att stiga väsentligt under de närmaste åren. Länsstyrelsen
har kommit fram till att den för länet avsedda personalkadern bör
utökas med åtminstone 1 förste kronoassistent, 1 kronoassistent och 1 kontorsbiträde
i Västerås, 1 kontorsbiträde i Hallstahammar, 1 kronoassistent
och 1 kontorsbiträde i Arboga samt 1 kontorsbiträde i Fagersta. Det bör
enligt länsstyrelsens mening ej ifrågakomma att lämna exekutiv arbetsgrupp
utanför centralorten utan biträdeshjälp; enligt utredningens förslag skulle
t. ex. Fagerstagruppen om 1 kronokommissarie och 2 kronoassistenter lämnas
helt utan sådan hjälp. Detta kan icke vara rimligt och stämmer för övrigt
ej med beredningens uttalande att biträdespersonal avses att i görligaste
mån befria exekutionspersonal från kontorsmässiga göromål och därvid
ombesörja även arbetsuppgifter av delvis kvalificerad natur.

Stadsfogden i Västerås påpekar att personalkadern för Västerås kronofogdedistrikt
nedskrivits från nuvarande 41 till 36 tjänster och att det belopp
som skall indrivas i länet är onormalt högt i förhållande till antalet
poster. Han underkänner därför helt förslaget till personalkader för

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

\ ästerås kronofogdedistrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län konstaterar
att inte i något av länets fem distrikt föreslagits en tjänst som biträdande
kronofogde. Två av distrikten har mer än 60 000 invånare, Falu och Mora
distrikt. I Faln distrikt ingår residensstaden och Mora distrikt är vidsträckt.
Särskilt med hänsyn till vikariefrågan i länet anser länsstyrelsen det böra
övervägas om inte dessa distrikt skall tilldeles biträdande kronofogde. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anser att exekutionspersonalen beräknats i underkant.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför.

Den nuvarande exekutionsbiträdeskåren har visat sig vara i knappaste laget
i förhållande till arbetsvolymen, varför en ytterligare nedskärning av ifrågavarande
personalgrupp icke synes försvarlig. En förstärkning av ifrågavarande
personalgrupp synes även vara motiverad med hänsyn till behovet
av vikarier. Från ekonomisk synpunkt torde en utökning kunna anses försvarbar.

Lnder åberopande av det anförda får länsstyrelsen föreslå en utökning
av antalet kronoassistentjänster med ytterligare sex sådana tjänster med
placering av två i respektive Sundsvall och Örnsköldsvik samt en i respektive
Härnösand och Hoting.

Länsstyrelsen i Norrbottens län som erinrar om att norrlandsdistrikten
hör till de mest arbetstyngda, att de är svårarbetade på grund av inställningen
hos vissa delar av befolkningen och att avstånden är stora, föreslår
att biträdande kronofogdetjänster inrättas i främst Gällivare men även
Boden samt att enmansposteringarna i Råneå och Vittangi förstärkes med
ett biträde eller en aspirant. Landsfogden i länet anser att härutöver kontorspersonalen
bör förstärkas i Gällivare. Landsfiskalsföreningen tillägger
att i Boden årligen uppehåller sig 4 000 där icke mantalsskrivna personer
och att Bodens distrikt omfattar Jokkmokks kommun med oändliga avstånd.
Skäl finns därför att utöka personalen i Boden med biträdande kronofogde
och en kronoassistent.

I anslutning till beredningens uttalande att ändringar i personalstaterna
kan bli nödvändiga och att reformen bör fullföljas genom fortsatta organisationsundersökningar
har i flera remissyttranden uttalats önskemål om
att kronofogde skall kunna omflytta befattningshavare från en arbetsgrupp
till en annan och att stationeringsorterna till en början inrättas på prov.

Angelägenheten av att såsom beredningen förordat medel anvisas för
vikariats- och förstärkningsorg a nisation understrykes
av flera remissinstanser.

Statskontoret konstaterar att trots den starka stegringen av de exekutiva
arbetsuppgifterna beredningen beräknat personalåtgången restriktivt och att
för hela landet personalstaterna innebär en minskning av antalet årsarbetskrafter.
I betraktande av den svårighet som — såvitt av betänkandet framgår
— förelegat att klarlägga nuvarande arbetskraftsåtgång och att rätt
bedöma arbetskraftsbehovet framhåller statskontoret angelägenheten av
att särskilda medel under en övergångstid anvisas för en vikariats- och
förstärkningsorganisation.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Länsstyrelserna i Jämtlands län och Stockholms länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler framhåller nödvändigheten av att anslaget
och reservkadern blir väl tilltagna. Länsstyrelsen i Västerbottens län ifrågasätter
om icke den föreslagna medelsanvisningen för opåräknade personalkostnader
beräknats alltför snävt. Föreningen Sveriges stadsfogdar förefaller
det uppenbart att de föreslagna medlen ej kommer att räcka till, enär
de inte ens tillnärmelsevis motsvarar ökningen av arbetsbördan.

Lagberedningen, som instämmer i önskemålet om medel för ändamålet,
erinrar om att vid beräkning av personalbehovet man bör taga hänsyn till
att enligt lagberedningens förslag i betänkandet »Utsökningsrätt II» kronofogde
skall kunna åläggas att ombesörja även vissa överexekutorsuppgifter
såsom försäljning av utmätt fast egendom. Enligt vad lagberedningen inhämtat
är länsstyrelserna på sina håll hårt belastade med sådana ärenden,
vilket medfört långa väntetider innan begärda exekutiva auktioner kan
äga rum. Det är därför angeläget, att länsstyrelserna får möjlighet att uppdraga
försäljningen till därför lämpad befattningshavare.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att tjänster som notarier eller biträdande
jurister snarast bör inrättas för att lösa vikariefrågorna. Sveriges
juristförbund finner den restriktiva beräkningen av personalbehovet riskabel
och anser att aspirant- och vikarieorganisationen bör närmare utredas
i samband med genomgången av länsstyrelsernas remissyttranden. Länsavdelningen
av föreningen Sveriges landsfiskaler i Östergötlands län har beräknat
behovet av reservkader för länet till två jurist- och sju exekutionstjänster.
Länsstyrelserna i Gotlands och Kopparbergs län understryker att
medel för förstärkning utan tidsutdräkt bör kunna ställas till förfogande
vid behov. Stadsfogden i Eskilstuna föreslår med anledning av ojämnheten i
arbetsbelastningen att medel för extra personal disponeras av kronofogden.

I samband med behandlingen av personalbehovet har ett stort antal remissinstanser
upptagit frågor om rekrytering, lönesättning
och beford ringsgång. Därvid har särskilt framhållits att den exekutiva
personalen har svåra, ansvarsfulla samt olustbetonade arbetsuppgifter.
Starka farhågor har uttalats för att det icke skall vara möjligt att
fylla personalkadrarna om lönesättning och befordringsgång ej motsvarar
den som kommer att finnas inom polisväsendet. Länsstyrelsen i Stockholms
län betonar sålunda att detta är cn viktig förutsättning för en effektiv exekutionsverksamhet
och påpekar, att nuvarande lönesättning torde vara
främsta orsaken till rekryteringssvårigheterna. Liknande uttalanden föreligger
från länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län. Länsstyrelsen i Västmanlands
län hänvisar till ett yttrande av Västmanlands länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, vari anföres.

En förutsättning för uppnående av en god standard på personalen är att
lönesättningen å befattningarna blir åtminstone fullt jämställd med motsvarande
inom polisväsendet. I annat fall torde exekutionsväsendet få bety -

316

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

dande svårigheter med rekrytering av personal. Vid övergången till den nya
organisationen torde den polispersonal, som för närvarande helt eller delvis
är sysselsatt med exekutiv verksamhet, i första hand överväga de ekonomiska
villkoren för befattningarna inom exekutionsväsendet och kommer
att visa ringa eller intet intresse för dessa befattningar, därest dessa
skulle erbjuda sämre villkor än motsvarande inom polisväsendet. Fråga
är om befattningarna inom exekutionsväsendet icke borde givas sådan
lönesättning, att de kom att erbjuda bättre villkor än inom polisväsendet
för att verka tillräckligt lockande. Det är nog bland polismän en
rätt allmänt utbredd uppfattning att arbetsuppgifter inom exekutionsväsendet
ofta är mer krävande och mer obehagliga än inom polisväsendet och därför
medför ett tjänsteansvar, som är mera omfattande och djupgående än
inom polisväsendet. Detta bör då kompenseras med en jämförelsevis god
lönesättning. Härtill kommer kravet på att en befattningshavare vid exekutionsväsendet
måste ha en ordnad ekonomi, vara ekonomiskt oberoende
och i övrigt fylla mycket högt ställda krav på ordentlighet, pålitlighet och
vederhäftighet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att, med hänsyn till att
exekutionsväsendets omorganisation sammanfaller med polisväsendets, det
från rekryteringssynpunkt synes angeläget att information om löner och befordringsmöjligheter
lämnas i god tid före reformens ikraftträdande.

Frågan om möjligheten att stimulera rekrytering och arbetsresultat genom
prestationsersättning upptages i några remissyttranden. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län är övertygad om att en sådan form av ersättningskulle
verka arbetsstimulerande och förbättra indrivningsresultatet vilket
för närvarande är mindre gott särskilt i de stora, folkrika distrikten. Indrivningsarbetet
är nämligen sådant, att bestämd arbetstid inte kan iakttagas
utan mycket arbete måste normalt äga rum efter kontorstid, då de skattskyldiga
är anträffbara i sina hem. Enär ersättning för övertidsarbete icke utgår
undvikes arbete efter kontorstid.

Samma synpunkter framföres av länsstyrelsen i Gävleborgs län.

Slutligen har i anledning av befarade rekryterings- och övergångssvårighetei
länsstyrelsen i Gävleborgs län förordat en mjuk övergång till den nva
organisationen såvitt gäller exekutionspersonalens arbetsplats och arbetsområde.
Länsstyrelsen anför.

I länet finns för närvarande 61 exekutionsbiträden, flertalet med blandade
polis- och exekutionsbiträdestjänster. Enligt beredningens förslag skall
inrättas tjänster för kronokommissarier, förste kronoassistenter och kronoassistenter
till ett sammanlagt antal av 44, vilket i och för sig torde vara i
underkant beräknat. Av de nu befintliga tjänstemännen med motsvarande
arbetsuppgifter är några så gamla, att de icke är att påräkna i den nya organisationen.
Flera av tjänstemännen kan vidare med skäl förmodas önska
ingå i den kommande polisorganisationen. På grund härav motser länsstyrelsen
omorganisationen med starka farhågor för att avsedd personalkader
redan fian början icke kommer att kunna fyllas. Åtgärder synes därför
böra i god tid vidtagas för att säkerställa organisationen i detta avseende.
Den omständigheten att ett flertal av de nuvarande tjänstemännen

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196k

därjämte genom fastighetsinnehav är bundna till den nuvarande stationeringsorten
liksom bland annat även förhållandena på bostadsmarknaden
kommer sannolikt också att bidraga till svårigheterna och föranleda avgång.
Starka skäl talar därför också för att under en avsevärd övergångstid länsstyrelserna
bör medgivas befogenhet att, då annan utväg icke synes möjlig,
tills vidare låta sålunda ortsbundna befattningshavare få vara stationerade
på nuvarande orter inom ramen för den distriktet fastställda personalorganisationen.

Kompetenskrav och utbildning

Beredningens förslag att kompetenskrav för tillträde till kronofogdebanan
skall vara juris kandidatexamen jämte fullgjord tingsmeritering
under två och ett halvt år, dock att tingsmeriteringen till en tid av sex månader
må anses fullgjord genom tjänstgöring hos överexekutor eller kronofogde,
tillstyrkes uttryckligen i många remissyttranden och inget remissorgan
har framfört någon invändning mot förslaget.

Lagberedningen uttalar farhågor för att rekryteringssvårigheter måhända
gör det nödvändigt att eftersätta kravet på tingsmeritering. Lagberedningen
anser att förslaget att sex manaders tjänstgöring vid exekutiv
myndighet må tillgodoräknas såsom tingsutbildning av sökande till kronofogdetjänst
är beaktansvärt och finner att regeln bör utsträckas att gälla generellt,
d. v. s. oavsett vad notarien sedan väljer för bana. Det bör alltid vara
till nytta för en jurist att ha vunnit viss praktisk erfarenhet av exekutionsverksamheten,
och kronofogdetjänsterna blir så kvalificerade att notaiietjänstgöring
bör kunna bli lärorik. Vidare framhåller lagberedningen att
den som ännu inte bestämt sig för att söka sig in på kronofogdebanan ej har
så stort intresse att tjänstgöra hos exekutiv myndighet, om han inte får
tillgodoräkna tjänstgöringen jämväl om han väljer en annan bana. Urvalet
kan därför bli alltför begränsat, om ej tjänstgöringen räknas lika i alla
sammanhang.

Sveriges juristförbund har samma uppfattning och framhåller, att den
omfattande rättstillämpning på främst civilrättens område som förekommer
i de exekutiva ärendena synes vara till nytta ej blott för den som ämnar
ägna sig åt domarbanan eller advokatyrket utan även för aspiranter på
åklagar- och polischefstjänst och över huvud taget för jurister i allmän
förvaltningstjänst. Föreningen Sveriges stadsfogdar ger uttryck för samma
tankegång och länsstgrelserna i Uppsala, Kalmar och Örebro län förordar
uttryckligen inrättande av notarietjänster hos kronofogdarna.

Exekutionsdirektören i Stockholm menar att, om en mindre tillfredsställande
rekrytering skulle uppkomma på grund av juristbristen, det bör
övervägas om inte efter komplettering av vissa ämnen till studentnivå samt
särskilda kurser rekrytering till chefstjänsterna kunde åstadkommas bland
exekutionspersonalen.

Beredningens förslag att dispens från angivna kompetensfordringar bör

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kunna meddelas dem som nu är utmätningsmän eller behöriga att erhålla
landsfiskalstjänst har inte mött någon invändning. Sveriges Juristförbund
understryker emellertid, att dispensregeln endast bör gälla i samband med
omorganisationen och att vid nytillsättning av tjänster sedermera kravet på
juris kandidatexamen icke får eftergivas. Föreningen Sveriges stadsfogdar
uttrycker en liknande åsikt. Emellertid har statskontoret och Sveriges Juristforbund
föreslagit att den generella dispensen från kompetenskravet icke
skall gälla i Stockholm, Göteborg och Malmö. Länsstyrelsen i Kronobergs
lan ifrågasätter om icke en av kronofogdetjänsterna i länets residensstad
redan vid förstatligandet bör tillsättas med tingsmeriterad jurist och motiverar
detta med lagberedningens förslag om kronofogdarnas övertagande
av vissa överexekutorssysslor.

Forslaget om en särskild meritvärderingsregel vid tjänstetidsberäkningen
för sökanden till kronofogdetjänster med olika utbildning har lämnats utan
erinran av statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Kronobergs
och Örebro län samt föreningen Sveriges landsfiskaler. Mot den uppställda
meritvärderingsregeln har invändningar rests av länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Gotlands och Jämtlands län samt Sveriges Juristförbund
främst av den anledningen att förslaget obehörigen gynnar landsfiskalsutbildad
personal framför tingsmeriterade jurister. Länsstyrelsen i Västernorrlands
lan finner att regeln är stel och inte tar hänsyn till den skiftande
kvaliteten bland de olika kategorierna. Samma åsikt uttrycker Sveriges
Juristforbund och tillägger, att bedömningen av vederbörandes förtjänst
bor ske enligt § 28 regeringsformen och ej efter en för tillfället uppställd
schablonregel.

Den föreslagna utbildningen av exekutions personalen
genom en kurs för kronoassistenter och en högre kurs för fortutbildning
tillstyrkes livligt och eftertryckligt i remissyttrandena. Nödvändigheten av
att denna utbildning kommer till stånd så snart som möjligt betonas. Några
remissorgan ifrågasätter om den föreslagna undervisningstiden, 300 respektive
200 undervisningstimmar, är tillräcklig.

Lppbördsutredningen framhåller, att renodlingen av exekutionsverksamheten
medför möjlighet till en effektivering, men att denna förutsätter
en såväl kvalitativt som kvantitativt tillräcklig personalstyrka. Utbildningskurserna
är därför önskvärda, inte minst med tanke på rekryteringssvårigheterna
under ett kanske ganska långt övergångsskede. Länsstyrelsen i
Östergötlands län betonar vikten av att utbildningen snarast påbörjas, enär
risk annars torde föreligga för att den föreslagna organisationen inte kan
möta de krav, som kommer att ställas på den. Östergötlands länsavdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler anser, att visst krav på allmänbildning
bör fastställas och att därvid tillämpade normer inom polisväsendet kan vara
vagledande. Stadsfogdarna i Norrköping ifrågasätter om inte båda de föreslagna
kurserna skall ha genomgåtts innan kronoassistent erhåller ordinarie

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

anställning med tanke på förhållandena på landsbygden och vikariatsbehovet
på högre tjänster. Länsstyrelsen i Kalmar län påtalar den menliga inverkan
på befattningshavarnas intresse och effektivitet som bristen på utbildning
för närvarande har. Bland de remissorgan som i övrigt särskilt
understrukit utbildningskravet och uttalat sin tillfredsställelse med utbildningsförslaget
märkes vidare länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län samt föreningen Sveriges
stadsfogdar.

Bl. a. Kristianstads länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
och länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter emellertid om man kan medhinna
en tillfredsställande utbildning på den beräknade tiden.

1962 års polisutbildningskommitté framhåller att fortbildningsverksamheten
för att få en enhetlig och ändamålsenlig inriktning bör administreras
av den föreslagna centrala exekutionsnämnden. Tjänstemännens centralorganisation
lägger stor vikt vid utbildningsfrågorna och vill därför starkt ifrågasätta
om det inte är lämpligt och nödvändigt att tillskapa ett särskilt organ
— eventuellt sorterande under den centrala nämnden — som speciellt
ägnar sig åt de väsentliga utbildningsfrågorna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner den föreslagna minimiåldern för
aspirantantagning, 18 år, för låg. Länsstyrelsen erinrar om det personliga
obehag arbetet innebär samt den livsmognad och människokännedom som
en exekutor bör besitta. Tjänstemännens centralorganisation uttalar också
på denna punkt en viss tveksamhet och anmäler som sin uppfattning, att
rekrytering till yrket normalt bör ske vid en något högre ålder.

Förslaget om dispenser från kompetensfordringar för exekutiv personal,
som vid omorganisationen skall anställas vid kronofogdemyndigheterna, har
inte föranlett någon gensaga. Möjligheten för befattningshavare inom polisoch
exekutionsväsendet till framtida övergång mellan verksamhetsgrenarna
behandlas av 1962 år polisutbildningskommitté, som anför.

Några generella möjligheter för framtida övergång till exekutionsväsendet
av personal från polisväsendet torde till följd av de båda verksamhetsområdenas
åtskiljande och därav betingad renodling av polis- och exekutionspersonalens
utbildningsvägar icke föreligga. Endast den polispersonal som
under konstapelsutbildningen meddelats undervisning i cxekutionslära och
därefter i sitt arbete fullgjort exekutionsbiträdesgöromål torde få anses besitta
tillräcklig kompetens alt utan genomgång av föreslagen grundutbildning
för exekutionspersonal erhålla tjänst såsom kronoassistent. För erhållande
av högre tjänster torde för vederbörande erfordras fortbildning i
den ordning som förutsatts gälla som kompetens till dylika tjänster. Vad
omvänt gäller övergång till polisyrket från exekutionsväsendet torde motsvarande
gälla, nämligen att endast den som uppfyller kompetenskraven för
sökt polismanstjänst kan ifrågakomma.

Ej heller vad gäller chefspersonalen torde framdeles några generella övergångsmöjligheter
finnas mellan exekutionsväsendet och polisväsendet. För
kronofogde som önskar övergå till chefstjänst inom polisväsendet torde

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

sålunda erfordras genomgång av huvudparten av den speciella polischefsutbildning
som kommer att uppställas som kompetenskrav för de tingsmeriterade
juris kandidater vilka aspirerar på polischefstjänst. Polischef
som icke är tingsmeriterad juris kandidat och som önskar övergå till exekutionsväsendet
torde å sin sida med hänsyn till de kompetenskrav som ansetts
böra uppställas för kronofogdetjänst få komplettera sin utbildning
genom avläggande av jur. kand. examen och fullgörande av tingsmeritering
eller sådan däremot svarande tjänstgöring hos överexekutor eller kronofogde
som anses böra godtagas. I samband med omorganisationen den 1
januari 1965 förutsattes emellertid vad beträffar jmlischefs övergång till
exekutionsväsendet böra gälla dispensmöjligheter av den innebörd som föreslagits
av polisberedningen.

Den av beredningen förordade kursverksamheten för biträdespersonalen
har inte mött någon erinran och behovet därav har betonats av länsstyrelserna
i Stockholms och Kristianstads län samt tjänstemännens centralorganisation.

Överexekutor och regional administration

Polisberedningens förslag att exekutionsväsendet tills vidare skall administreras
av länsstyrelserna tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga
remissorgan. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner sålunda naturligt
att, så länge överexekutorsorganisationen bibehålies, huvuddelen av administrationen
bör åvila länsstyrelsen. I anslutning till frågan om de administrativa
uppgifterna för länsstyrelserna påpekas i remissutlåtanden från
riksrevisionsverket och länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län den väsentliga del av exekutionsverksamheten, som skatteindrivningen
utgör, och dess samband med taxerings- och uppbördsväsendet. Detta
samband kommer att kvarstå även om överexekutor avskaffas, vilket enligt
dessa remissorgan talar för att administrationen allt framgent bör åvila
länsstyrelserna.

Tjänstemännens centralorganisation ställer sig tveksam till en länsvis
ordnad administration men vill inte med hänsyn till omständigheterna
opponera sig. Det torde dock stå klart, menar centralorganisationen, att en
på så många myndigheter utspridd ledning kan komma att medföra stora
problem och bli både personalkrävande och innebära risk för en oenhetlighet,
som en central administration till stora delar skulle kunna eliminera.

Överståthållarämbetet och fyra länsstyrelser erinrar om behovet av personalförstärkning
för de ökade administrativa uppgifterna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om den uppdelning av arbetsuppgifter
med anknytning till exekutionen som för närvarande råder mellan
landskansli och landskontor samt anför.

Sålunda handläggs överexekutorsärenden inom landskansliet medan det
slutliga ansvaret för skatteuppbörden och indrivningen är ålagd landskontoret.
Förhållandet kan skapa vissa administrativa komplikationer bl. a.

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

i riktning mot ett visst dubbelarbete. Vid ett förstatligande av exekutionsväsendet
uppkommer frågan, hur ledningen av och ansvaret för denna verksamhet
framdeles kommer att gestaltas. Framför allt under uppbyggnadsskedet
kan olägenheterna av en icke enhetlig ledning bli påtagliga. Det synes
därför angeläget att under det fortsatta utredningsarbetet det på ett tydligare
sätt än som hittills skett skyndsamt fastslås hur de olika funktionerna
vid ledning och tillsyn skall fördelas på länsstyrelsens skilda arbetsenheter.
Enligt länsstyrelsens mening är det därvid önskvärt, att ansvaret och ledningen
i största utsträckning samlas på ett ställe i länsstyrelsen, så att dubbelarbete
undvikes. Härvid förutsättes dock att det hittillsvarande nödiga
samarbetet mellan enheterna instruktionsmässigt regleras. Under nu avsedda
utredningsarbete bör även klarläggas hur de frågor, som har samband
med tjänstetillsättning, inventarier m. m., i samband härmed bör lösas.

Reformens genomförande och centrala organisation

Alla remissorganen utom två godtar beredningens förslag om inrättande
av ett centralorgan för exekutionsväsendet.

Justitiekanslersämbetet uttalar att ett centralt organ för de av beredningen
angivna uppgifterna synes nödvändigt, då någon befintlig myndighet, som
är lämpad inte torde finnas. Till dess ytterligare erfarenhet vunnits torde
den centrala ledningen lämpligen kunna utövas av en sådan nämnd som
beredningen föreslagit. Statskontoret finner inrättandet av en särskild
nämnd som samordnande organ väl motiverat. Överståthållarämbetet anser
förslaget välbetänkt och framhåller, att nämnden bör givas en sammansättning
och en arbetskapacitet så att den på ett effektivt sätt skall kunna
lämna de exekutiva myndigheterna på såväl lokal- som regionalplanet fullgod
hjälp. Ämbetet understryker vikten av att den ekonomiska administrationen
fungerar säkert redan från övergången. Länsstyrelsen i Älvsborgs län
finner det påkallat att ett centralt organ snarast möjligt får träda i funktion
och taga hand om de fortsatta förberedelserna för omorganisationen. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län betonar att många organisatoriska frågor
inte hinner lösas före reformens ikraftträdande och finner det nödvändigt
att en rådgivande och samordnande nämnd inrättas i enlighet med beredningens
förslag. Liknande uttalande görs av länsstyrelserna i Stockholms,
Värmlands och Jämtlands län samt stadsfogdarna i Sundbyberg, Västerås,
Sundsvall och Luleå.

Några remissmyndigheter anser att det föreslagna centralorganet givits
en alltför tillfällig karaktär. Exekutionsdirektörcn i Stockholm framhåller,
att även sedan omorganisationens svårigheter övervunnits, behovet av ett
centralt organ kvarstår, varför det är i hög grad önskvärt att nämnden blir
ett permanent organ. Stadsfogden i Eskilstuna menar att för exekutionsväsendet
allt framgent erfordras eu centralorganisation och att i likhet med
vad som föreslås för pol is- och åklagarväsendet en styrelse eller ett ämbete
bör inrättas. Tjänstemännens centralorganisation håller före att nämnden
säkerligen i viss omfattning kommer att mildra befarade olägenheter av en
11 -—Ii i han g till riksdagens protokoll 196i. t samt. Nr 100

322

Kungl. Muj:ts proposition nr 100 år 196''t

på många myndigheter utspridd ledning av exekutionsväsendet men understryker
vikten av att frågan om en mera fast central organisation tages
upp till omprövning i samband med överexekutorsreformen. Länsstyrelsen
och länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler i Östergötlands
län ifrågasätter om nämndens sammansättning i längden kan anses avpassad
för dess vittomfattande uppgifter.

I några remissutlåtanden betonas att nämndens arbetsuppgifter helt eller
delvis bör vara av övergående art. Sålunda menar länsstyrelsen i Kalmar
län att nämnden skall fungera allenast under tiden för omorganisationen.
Därefter torde dess arbetsuppgifter böra övertagas av centrala organ som
redan finns såsom statskontoret, riksrevisionsverket och länsstyrelsernas
utbildningsnämnd. Länsstyrelsen i Örebro län menar att ett centralt organ
icke är nödvändigt efter reformens genomförande annat än för rekrytering
och utbildning av personal inom exekutionsväsendet. Även länsstyrelserna i
Jämtlands och Norrbottens län samt uppbördsutredningen ställer sig tveksamma
till behovet av en nämnd efter initialskedet.

Beträffande det centrala organets utformning anser riksrevisionsverket
att det bör ha karaktären av en organisationskommitté. Liknande tankegångar
framföres av landskamreraren i Skaraborgs län. Landsfiskalen i
Slite hävdar, att övergångsproblemen löses bäst av länsstyrelserna och att
sedan organisationen vuxit in i de nya formerna nämnden bör inordnas
under inrikesdepartementet som ett samordnande och rådgivande organ.

Två remissorgan slutligen är negativa till beredningens förslag i denna
del. Länsstyrelsen i Västerbottens län, som betonar angelägenheten av att
fullfölja reformen med fortsatta organisationsundersökningar, ifrågasätter
om behov av ett centralt organ föreligger, då det torde åligga statskontoret
att medverka vid erforderliga rationaliseringsundersökningar. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län finner behovet av en central nämnd med de i betänkandet
angivna arbetsuppgifterna föga övertygande styrkt och understryker
med skärpa att en dylik nämnd under alla förhållanden bör vara ett rent
tillfälligt arrangemang.

I fråga om nämndens arbetsuppgifter har under remissförfarandet framförts
vissa speciella synpunkter. Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar om
att i liknande sammanhang särskilda nämnder inrättas, vilka handlagt ej
blott administrativa ärenden i egentlig mening utan även tagit del i rättstilllämpningen.
Distinktionen mellan rättstillämpning och en nämnds åliggande
på det administrativa planet har enligt länsstyrelsens mening inte framhållits
i betänkandet på ett tillräckligt tydligt sätt. Naturligtvis kan en nämnd
i det särskilda fallet ge värdefull vägledning angående exempelvis sociala faktorer,
som bör påverka bedömandet, men det ligger i exekutionsärendenas
natur att likställigheten skilda gäldenärer emellan skall vara den utslagsgivande
synpunkten. Länsstyrelsen finner det därför principiellt riktigare med
en detaljerad lagstiftning och utförliga anvisningar än med ett nämndförfa -

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

rande in casu. Däremot har länsstyrelsen ingenting att invända mot att en
nämnd tillsättes för att utfärda anvisningar och handha personalrekrytering
och dylikt. Denna nämnd synes böra knytas i första hand till rikspolisstyrelsen
eller möjligen till riksrevisionsverket. Uppbördsorganisationskommittén
redogör i sitt remissvar för det arbetsmaterial för exekutionsväsendet som länets
datamaskiner avses skola framställa, såsom restkort och anmaningsbrev.
Kommittén föreslår, att utformningen av detta blankettmaterial m. m.
sker i samverkan mellan centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden och
den föreslagna nämnden för exekutionsväsendet. 1962 års polisutbildningskommitté
framhåller som tidigare sagts, att utbildningsverksamheten för exekutionspersonal
för att kunna ges en enhetlig och ändamålsenlig inriktning
och dimensionering synes böra administreras av den föreslagna centrala
exekutionsnämnden. Tjänstemännens centralorganisation påpekar, att det
vid genomförandet av beredningens förslag för enskilda tjänstemän kommer
att uppstå ett flertal problem rörande byte av stationeringsort, ändrade
arbets- och anställningsförhållanden och en rad andra frågor, som har direkt
anknytning till vederbörandes inpassning i den nya organisationen.
Centralorganisationen föreslår därför att det — i varje fall i övergångsskedet
-— inrättas en särskild personalnämnd med uppgift att under medverkan
av personalrepresentanter taga sig an alla dylika frågor. Icke
minst från arbetsgivarsynpunkt måste det anses angeläget, att övergången
kan ske så friktionsfritt som möjligt. Liksom vad gäller den av centralorganisationen
föreslagna utbildningsnämnden kan det kanske visa sig
lämpligt, att personalnämnden praktiskt fungerar som ett underorgan till
den centrala nämnden.

Beträffande den centrala nämndens sammansättning har flera länsstyrelser
uttalat, att en länsstyrelsejurist bör ingå i nämnden.

Många remissinstanser uttalar farhågor för övergångssvårigheterna och
framhåller att tiden för förberedelser är knapp. Föreningen Sveriges stadsfogdar
understryker angelägenheten av att övergången till den nya organisationen
planläggs i god tid. Noggranna anvisningar måste utarbetas
rörande tillvägagångssättet vid framställning av rostlängder och registerkort,
inventering och avstämning av räkenskaperna hos landsfiskalerna
samt överlämnandet till kronofogdarna. Det är nödvändigt, att särskilt anslag
anvisas för extra personal vid landsfiskalskontoren under hösten 1964,
hävdar föreningen, och att kronofogdarna tillsätts i så god tid, att de kan
övervaka och medverka vid förberedelserna för överlämnandet.

Departementschefen

1962 års principbeslut medför för exekutionsväsendets del en organisatorisk
nydaning. I än mindre utsträckning än för åklagarorganisationen
fanns beträffande exekutionsväsendet vid tiden för principbeslutet utred -

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ningsunderlag för annat än allmänna uttalanden om utformningen av en
lielt fristående organisation. Det framhölls, att de slutgiltiga planerna för
denna måste utarbetas i samråd med lagberedningen och flera andra utredningar,
som har betydelse för exekutionsverksamhetens framtida omfattning
och för frågan om vilka slags organ, som är önskvärda för det exekutiva
förfarandet, och hur arbetsuppgifterna lämpligen bör fördelas mellan
dem. Chefen för justitiedepartementet har tidigare denna dag framlagt förslag
till ändringar i utsökningslagen m. m., vilka grundar sig på lagberedningens
betänkande Utsökningsrätt II (SOU 1963:28). Till dessa förslag,
som remitterats till lagrådet, skall jag återkomma i det följande. I övrigt
gjordes i samband med principbeslutet vissa uttalanden till ledning för utredningsarbetet,
vilka jag likaledes återkommer till.

Resultatet av polisberedningens arbete har för exekutionsväsendets del
lagts fram i fyra olika betänkanden. Beredningen räknar med att arbetsuppgifterna
till följd av befolkningsrörelsen alltmer koncentreras till större
tätorter och att arbetsvolymen ökar. Det sammanlagda beloppet av skatter,
böter, allmänna avgifter m. m., som årligen överlämnas för indrivning, har
under senare år stigit avsevärt. Från år 1960 till 1962 steg det med 44 procent.
Den 30 juni 1963 uppgick utestående allmänna fordringar till omkring
865 milj. kr. Antalet enskilda utsökningsmål steg från 176 000 år 1957 till
201 000 år 1963. Av dessa utgjorde 1963 införselmålen för familjerättsliga
underhållsbidrag 33 000.

Beredningen föreslår att riket indelas i kronofogdedistrikt av sådan storlek
att de ger underlag för minst en utmätningsman. Detta medför givetvis
att distrikten i det renodlade exekutionsväsendet blir färre och större än de
nuvarande. I övrigt har föreslagits en sådan koncentration av exekutionsverksamheten,
som betingas av lokala förhållanden eller administrativa och
arbetstekniska fördelar. Förslaget kännetecknas vidare av att utmätningsmannagöromålen
i ökad omfattning efter delegation skall handhas av exekutionspersonalen
samt att denna avlastas kontorsgöromål. För att exekutionspersonalen
skall kunna bemästra de nya arbetsuppgifterna föreslås
en särskild utbildningsgång för denna personalkategori. Administrationen
av exekutionsväsendet bör enligt beredningen åtminstone tills vidare regionalt
ankomma på länsstyrelserna. För reformens genomförande och för
handläggning av vissa frågor, som kräver en enhetlig lösning, har föreslagits
att en central nämnd inrättas. Beredningens förslag har remissbehandlats i
vanlig ordning. Remissinstanserna har i allt väsentligt anslutit sig till de
framlagda förslagen.

Distriktsindelningen

Då principfrågan om förstatligande av exekutionsväsendet behandlades,
förklarade jag mig inte kunna taga slutlig ställning till spörsmålet om de
nya polisdistrikten också skulle utgöra verksamhetsområden för utmät -

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

ningsmännen. Däremot anlade jag vissa synpunkter på vad som borde vara
vägledande vid distriktsindelningen. Jag förordade att utmätningsmannadistrikten
skulle utformas i huvudsak på grundval av polisdistrikten, varvid
såväl delning av ett polisdistrikt i flera utmätningsmannadistrikt som sammanslagning
av flera polisdistrikt till ett utmätningsmannadistrikt borde
kunna komma i fråga. Om man under utredningsarbetet stannade för alternativet
med omfattande utmätningsmannadistrikt, påpekade jag att frågan om
personalens stationering kom i blickpunkten. Jag framhöll att vid utredningsarbetet
borde beaktas möjligheten att eliminera olägenheterna med
stora utmätningsmannadistrikt genom att befattningshavare eller grupper
av befattningshavare stationerades i tätorter inom distrikten. Härigenom
skulle betungande resor för utmätningsmännen och stora resekostnader kunna
undvikas och utsökningspersonalen kunna förskaffa sig en bättre ortsoch
personkännedom samt behovet av en livlig kontakt mellan personalen
och allmänheten tillgodoses. Dessa synpunkter godtogs av riksdagen.

Med utgångspunkt i berörda uttalanden har polisberedningen i samråd
med lagberedningen undersökt den lämpligaste storleken av ett utmätningsmannadistrikt.
Därvid har som första förutsättning uppställts, att arbetsuppgifterna
inom ett distrikt skall ge full sysselsättning med kvalificerade
göromål åt minst en kronofogde, något som beräknats i allmänhet vara fallet
vid ett befolkningsunderlag på 40 000—50 000 invånare. Polisberedningen
har vidare funnit det önskvärt, att så många distrikt som möjligt görs så
stora att de även ger arbetsuppgifter för en tjänst som biträdande kronofogde.
Minst ett sådant större distrikt bör enligt beredningen finnas i varje
län, helst det vari residensstaden ingår, för att bl. a. tillgodose behovet av
kompetenta vikarier vid ledigheter och förfall. Polisberedningen har efter
att ha övervägt de olägenheter och fördelar, som är förknippade med större
respektive mindre distrikt, funnit sig böra förorda relativt stora distrikt.
Särskild betydelse har därvid tillagts lagberedningens förslag och utkast till
reformering av utsökningslagen samt möjligheterna att inrätta befordringstjänster
för den exekutiva personalen.

Vid bedömningen av beredningens förslag vill jag till en början framhålla
att principbeslutet om renodlingen av exekutionsväsendet och utmätningsmannatjänsterna
nödvändigtvis medför att distrikten blir väsentligt större
än för närvarande. I likhet med beredningen finner jag att den risk för försämrad
orts- och personkännedom och försämrade kontaktmöjligheter mellan
allmänheten och de exekutiva befattningshavarna som härigenom kan
uppstå i stor utsträckning undanröjs genom stationering av arbetsgrupper
eller enskilda befattningshavare utanför centralorterna. Enligt min mening
tillgodoser beredningens förslag väl det önskemål om utstationering, som
statsmakterna uttalade i samband med principbeslutet.

Inom exekutionsväsendet förekommer för närvarande avsevärda personaloch
rekryteringssvårigheter. Dessa har många orsaker. En av de mest fram -

326 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

trädande är bristen på befordringstjänster. Efter upplösningen av sambandet
med polisväsendet torde dessa svårigheter öka om en tillfredsställande
befordringsgång för exekutionspersonalen inte kan anordnas. Det torde,
som beredningen påpekat, vara uteslutet att i små distrikt inrätta befordringstjänster,
som på ett avgörande sätt kan påverka och förbättra rekryteringen.
I likhet med remissmyndigheterna fäster jag stort avseende vid
detta förhållande. I hälften av de distrikt beredningen föreslagit uppgår
likväl inte exekutionspersonalen till tio befattningshavare. Dessa distrikt,
av vilka 15 har mindre än 50 000 invånare, synes vara motiverade av speciella
lokala och geografiska förhållanden. Under remissbehandlingen har
inte framförts några konkreta förslag till utvidgning av de föreslagna
distrikten. Jag är för egen del inte beredd att för närvarande förorda att
någon undre gräns för storleken av ett exekutionsdistrikt bestämmes utan
anser att man bör avvakta de praktiska erfarenheter som kan vinnas. Emellertid
finner jag att på grund av de mycket stora variationerna i arbetsbördan
vid lika befolkningsunderlag, arbetsbördan bör vara utslagsgivande vid
dimensioneringen av distrikten, något som även synes ha varit polisberedningens
avsikt.

Vad angår frågan om vissa distrikt lämpligen bör göras så stora att de
bereder arbetsunderlag för en biträdande kronofogde finner jag beredningens
motiv härför övertygande. Vid remissbehandlingen har från flera
håll uttryckts önskemål om biträdande kronofogdetjänster, varvid svårigheterna
att efter särskiljandet av verksamhetsgrenarna kunna skaffa vikarier
framhållits. Inte blott behovet av kompetenta vikarier utan även kontinuiteten
i arbetsgången vid kronofogdens bortovaro tillgodoses givetvis
bäst i distrikt med mer än en utmätningsmannatjänst. Enligt beredningens
förslag kommer inemot hälften av distrikten att vara så stora att de bereder
arbetsunderlag för mer än en utmätningsmannatjänst. Jag tillstyrker förslaget,
som vunnit anslutning från de flesta remissorganens sida.

För bedömningen av distriktens storlek är också administrativa och ekonomiska
synpunkter av betydelse. Vad gäller arbetsgruppernas storlek torde
det stå klart, att en större enhet har större elasticitet och ger ökade möjligheter
till ändamålsenlig arbetsfördelning. Härav följer också de ekonomiska
fördelar som rationell kontorsorganisation och minskat lokalbehov
innebär. Vägförbindelserna är i större delen av landet goda, och en
distriktsindelning, som onödiggör resor för exekutionspersonalen, är under
alla omständigheter utesluten. Den utsträckning av färdvägar, som relativt
stora distrikt medför, torde genom utstationering av exekutionspersonal
uppvägas av de nämnda fördelarna. Genom en i rimlig omfattning genomförd
utstationering behöver enligt min mening de administrativa och ekonomiska
fördelar som är förenade med stora distrikt inte vinnas på bekostnad
av allmänhetens möjlighet att komma i kontakt med exekutionstjänstemännen
eller ett försämrat indrivningsresultat.

327

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1961

I likhet med samtliga remissinstanser ansluter jag mig sålunda till de av
beredningen anförda principerna för landets indelning i kronofogdedistrikt.
Som jag tidigare nämnt har vid statsmakternas principiella ställningstagande
förutsatts, att de nya exekutionsdistrikten borde kunna utformas i
huvudsak på grundval av polisdistrikten. Så har också skett i beredningens
förslag. I enlighet med angivna principer föreslår beredningen att landet
indelas i 81 kronofogdedistrikt. Av dessa motsvarar 50 polisdistrikten och
05 de föreslagna åklagardistrikten. 31 distrikt har bildats genom sammanläggning
av två eller flera mindre polisdistrikt. Denna distriktsindelning
har med några få undantag godtagits av remissinstanserna. Jag ansluter
mig för egen del till beredningens förslag. I vad mån en ytterligare sammanslagning
av de minsta distrikten kan vara ändamålsenlig torde erfarenheterna
av den nya organisationen så småningom utvisa. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att i enlighet med dessa överväganden och med
ledning av det förslag till indelning i kronofogdedistrikt, som polisberedningen
lagt fram, fastställa den nya distriksindelningen.

Arbetsorganisationen

Som jag förut nämnt var vid tiden för principbeslutets fattande exekutionsväsendets
framtida organisation beroende av frågor, som inte då
kunde bedömas. Det åt polisberedningen lämnade utredningsuppdraget
innehöll därför anvisning om att organisationen skulle planeras i samråd
med lagberedningen och andra pågående utredningar inom området. Sådant
samråd har ägt rum och lagberedningen har utarbetat förslag till vissa
av polisreformen påkallade jämkningar i utsökningslagen och därtill anknytande
lagstiftning av huvudsakligen organisatorisk natur. I sitt betänkande
anför lagberedningen beträffande behovet av personal att man torde kunna
räkna med följande befattningar, nämligen kronofogdar med stora distrikt,
i vissa distrikt två eller flera kronofogdar, i lämplig omfattning biträdande
kronofogdar samt vidare underordnade befattningshavare, av vilka en del
måste kunna handlägga enklare förrättningar på eget ansvar. Beträffande
arbetsfördelningen mellan kronofogdarna, med vilka enligt lagberedningens
förslag även avses biträdande kronofogdar, uttalas att flera alternativ kan
tänkas och att det bör finnas utrymme att välja det alternativ som passar bäst
för de lokala förhållandena. Någon bestämmelse härom torde inte böra upptagas
i lag. Lagberedningen föreslår vidare att kronofogde får rätt att, enligt
bestämmelser som Kungl. Maj :t meddelar, sätta annan befattningshavare i
sitt ställe. De närmare gränserna för denna delegationsrätt har sålunda inte
ansetts behöva angivas i lag. Nämnda stadgande har i sak oförändrat upptagits
i det av chefen för justitiedepartementet framlagda lagförslaget. Om
den nu skisserade ordningen genomförs, öppnas möjligheter för en ändamålsenlig
arbetsfördelning och delegation i den nya organisationen.

I städer med mer än en stadsfogde är arbetsfördelningen mellan stadsfog -

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

darna i första hand grundad på en uppdelning i enskilda och allmänna mål.
Målen handläggs inom administrativt fristående myndigheter utom i Stockholm,
där ett administrativt chefskap är knutet till den ena verksamhetsgrenen.
Polisberedningen föreslår att i distrikt med två eller flera kronofogdar
en av dem skall vara administrativ chef och att kronofogdarna beträffande
utmätningsmannagöromålen skall vara helt sidoordnade. I likhet
med nästan samtliga remissinstanser ansluter jag mig till detta förslag.
Även om verkställigheten av allmänna mål har en viss förvaltningsrättslig
karaktär är exekutionsväsendet inte en förvaltning i vanlig bemärkelse.
Verkställigheten är till sin art ett judiciellt förfarande, vilket särskilt
i enskilda mål framstår som en fortsättning på civilprocessen. Utsökningslagen
förutsätter sålunda att utmätningsmans åtgärd eller beslut endast
kan ändras av högre instans och ej av förman i tjänsten. Det torde
medföra en helt överväldigande arbetsbörda för en befattningshavare att i
de största distrikten vara ansvarig för alla beslut och åtgärder, om ansvarigheten
inte skall vara blott formell. I de distrikt där arbetsbördan är
så stor, att man kan utgå från ett konstant behov av flera kronofogdar, finner
jag i likhet med de flesta remissinstanser, som berört denna fråga, att
klarheten i ansvarsförhållandena och ett friktionsfritt samarbete främjas
bäst genom en fast arbetsfördelning.

Psär det åter gäller biträdande kronofogde, vilken såsom framgår av
tjänstetiteln skall utgöra en förstärkning och därför måste kunna anlitas
vid tillfälliga arbetsanhopningar inom skilda områden och därjämte i stor
utsträckning avses tjänstgöra som vikarie även i andra distrikt än det vartill
han är knuten, finner jag det av polisberedningen föreslagna delegationsförfarandet
vara att föredraga.

Vid tiden för principbeslutet förelåg uttalanden från skilda håll om önskvärdheten
av att i hela landet införa domsverkställarinstitutionen, vilken nu
endast finns i vissa städer. Polisberedningens förslag bygger på att rätten
att till exekutionspersonalen uppdraga bl. a. verkställighet av enskilda mål
skall utvidgas. Vid bifall till vad chefen för justitiedepartementet föreslagit
möjliggöres en sådan ordning.

Som medhjälpare till kronofogde vid arbetsledning, kontroll och handläggning
av vissa mål föreslår polisberedningen vidare en kvalificerad kameral
och exekutiv tjänst. Liksom beredningen anser jag att en sådan tjänst
bör finnas i varje centralort och på större stationeringsorter.

I nära samband med arbetsfördelningen och delegationen står den av mig
tidigare berörda frågan i vilken utsträckning verksamheten skall koncentreras
till centralorterna. Jag har förut uttalat mig för en viss utstationering
av personalen. Beredningen påpekar, att fördelarna med större distrikt
bäst utnyttjas om personalen i största möjliga utsträckning koncentreras
till centralorterna men att utstationering bör ske då det motiveras av avstånd
och kommunikationsförhållanden. Beredningen föreslår att utanför

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

centralorterna omkring 175 stationeringsorter inrättas i landet. Vad som
av arbetstekniska skäl främst talar mot en så spridd stationering är att
därvid måste förekomma enmansposteringar. Då vid utmätningsförrättningar
vittne skall vara tillstädes, kan, som jag senare kommer att närmare
utveckla, vissa svårigheter uppstå på sådana stationeringsorter. I likhet
med det helt övervägande antalet remissorgan finner jag emellertid beredningens
förslag utgöra en lämplig avvägning mellan de olika intressen som
bryter sig i denna fråga och jag förordar därför, att förslaget lägges till grund
för den nya organisationen.

Vad angår fördelningen av arbetsuppgifter mellan den utstationerade
personalen och centralortens personal anser jag att den kontorsmässiga behandlingen
av arbetsuppgifterna bör koncentreras till centralorterna. Under
remissbehandlingen har olika meningar yppats om vilka arbetsmoment,
som skall ingå i den kontorsmässiga handläggningen. Det har främst
gällt frågan i vilken utsträckning krav, anstånd och införslar skall ankomma
på centralavdelning. De av beredningen föreslagna lösningarna av dessa
spörsmål samt den förordade inre organisationen av ett typdistrikt och arbetsrutinerna
där synes mig tillmötesgå skilda önskemål så långt det är
möjligt. Jag kan därför liksom det stora flertalet remissinstanser ansluta
mig till beredningens förslag i denna del.

I samband med det principiella ställningstagandet till den framtida organisationen
av exekutionsväsendet föreslog jag att tjänstetiteln kronofogde
skulle införas för utmätningsman. Förslaget godtogs av riksdagen, och titeln
har också upptagits i det av chefen för justitiedepartementet framlagda förslaget
till ändringar i utsökningslagen. Jag ansluter mig liksom flertalet remissinstanser
till beredningens förslag att förstavelsen »krono» genomgående
införes även i exekutionspersonalens tjänstetitlar samt att dessa skall
vara kronokommissarie för kameral och exekutiv avdelningschef, förste
kronoassistent för exekutionspersonal med arbetsledning eller eljest särskilt
kvalificerade arbetsuppgifter samt kronoassistent för övriga tjänstemän. I
övrigt skall i organisationen ingå kontorspersonal i olika grader samt aspiranter.

För de tre största städernas del föreslår beredningen en i princip likartad
arbetsorganisation. Den avviker i Göteborg och Malmö inte från organisationen
i landet i övrigt på annat sätt än att vissa av den centrala avdelningens
arbetsuppgifter uppdelas på sektioner omfattande kronokommissariedistrikt
med en arbetsbelastning motsvarande ett större kronofogdedistrikt
ute i landet. 1 Stockholm är avvikelserna större. Detta har sin
grund dels i den nuvarande centraliseringen av indrivningsverksamheten
i huvudstaden dels i en av Stockholms stad företagen organisationsundersökning,
vars resultat beredningen på grund av de särpräglade förhållandena
i Stockholm funnit sig böra beakta. Beredningen lägger särskild vikt
vid att visst redovisningsarbete beträffande indrivningsverksamheten i StockIl*-—
Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

330

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

holm, vilka uppgifter nu utförs av stadens uppbördsverk, flyttas över till den
exekutiva myndigheten. Remissmyndigheterna har i allmänhet inte gjort
någon erinran mot överförande av dessa arbetsuppgifter men avvikande meningar
har anförts. Liksom beredningen anser jag, att de sammanställningar
av arbetsresultat som utgör ett viktigt instrument för utmätningsmannen för
att leda, följa och kontrollera indrivningsarbetet bör i ett renodlat och enhetligt
exekutionsväsende i sin helhet utföras inom detta, och jag anser mig
därför i huvudsak böra biträda beredningens förslag.

Ett par detaljfrågor i arbetsorganisationen har vid remissförfarandet tilldragit
sig särskild uppmärksamhet.

Beredningens förslag bygger på organisationsformer och arbetsrutiner
som nu förekommer och är prövade. Detta utgör en välbehövlig säkerhetsfaktor
i det stora omläggningsarbetet. I något remissyttrande har emellertid
anmärkts att arbetet i högre grad än vad beredningen förutsatt borde
mekaniseras. Med anledning härav vill jag framhålla att en ökad mekanisering
visserligen skulle kunna innebära rationaliseringsvinster men medför
behov av kontorsmaskiner, som efter den förestående datareformen
kan visa sig överflödiga. I sitt remissyttrande upplyser uppbördsorganisationskommittén
att framställning genom länens datamaskiner av vissa indrivningshandlingar
planeras samt att det kan tänkas att vissa rutinarbeten
inom kronofogdeorganisationen kan utföras med hjälp av dessa maskiner.
Med hänsyn härtill anser jag liksom statskontoret beredningens
skäl för sitt förslag i denna del bärande.

Jag återkommer så till det problem som anskaffandet av vittne vid
exekutiva förrättningar utgör vid enmansposteringar. Beredningen har
föreslagit skyldighet för befattningshavare vid polisväsendet att tjänstgöra
som förrättningsvittne, då annan personal ej finns att tillgå. De flesta remissinstanser
har lämnat förslaget utan erinran men många har funnit det
ägnat att skapa svårigheter och irritation. Man kan förutsätta, att enskilda
personer sällan är hågade att bevittna utmätningsförrättningar hos sina
grannar. Det synes också olämpligt att lämna privatpersoner insyn i utmätningsgäldenärens
ekonomi och strängt personliga förhållanden, som
ofta blottläggs vid dessa förrättningar. Då någon annan tillfredsställande
lösning av problemet än den beredningen föreslagit sällan torde stå till buds,
förordar jag den av beredningen föreslagna anordningen. Jag förutsätter
emellertid att polismän tas i anspråk för ändamålet så återhållsamt som
möjligt- Utvecklingen får utvisa i vad mån enmansposteringar framdeles
kan avvecklas eller förstärkas.

Uppkommer fråga om skattskyldigs försättande i konkurs förordnar länsstyrelsen
utmätningsman att göra framställning härom eller uppdrar åt
denne att själv avgöra när så bör ske. Beredningens förslag förutsätter att
kronofogdarna utan länsstyrelsens förordnande må ansöka om att gäldenär
försättes i konkurs. Konkurshotet är ett effektivt påtryckningsmedel och

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

möjligheten att utan tidsutdräkt begagna denna bör även enligt min mening
finnas för den kronofogde som handlägger indrivningsärendet. Denne är
insatt i förhållandena och torde, såsom en länsstyrelse framhållit, inte vara
mindre skickad att fatta ett sådant avgörande än länsstyrelsen.

En särskild utredning torde böra verkställas angående förutsättningarna
för att direkt till länsstyrelserna överföra kronofogdarnas redovisning av
indrivna medel i städer med egen uppbördsförvaltning i syfte att åstadkomka
ett enhetligt redovisningssystem.

Några remissinstanser har uttalat, att arbetssättet i den nya organisationen
inte bör vara alltför fastlåst från början och andra har också föreslagit
att stationeringsorterna inrättas på prov eller att befattningshavarna kan
omflyttas av kronofogdarna efter vunnen erfarenhet. Jag finner att dessa
uttalanden bör beaktas vid den fortsatta detaljplaneringen, enär svårigheterna
att i alla avseenden åstadkomma en riktig avvägning av alla de problem,
som reformen inrymmer, är uppenbara.

Regleringen av fördelning och delegation av arbetsuppgifter liksom utfärdande
av instruktioner och arbetsordningar sker i administrativ ordning.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare föreskrifter i berörda
avseenden.

Personalbehov

Till grundval för beräkningen av personalbehovet lägger beredningen
årsarbetskraftsbehovet 1962, framräknat efter inhämtade uppgifter från
befattningshavarna. Av dessa har de flesta utmätningsmän delad polis-,
åklagar- och exekutionstjänst och exekutionsbiträdena i landsfiskalsdistrikten
är huvudsakligen polismän med delad tjänstgöring. Uppskattningen av
arbetstidsåtgången vid delad tjänst är givetvis vansklig och beredningen
menar att en viss underskattning vid bedömningen av arbetskraftsbehovet
föreligger, vilket några remissinstanser också framhåller. Emellertid har
beredningen i uppgifterna från vissa befintliga stadsfogdedistrikt och renodlade
landsfiskals-utmätningsmannadistrikt haft en viss ledning för bedömningen
av personalbehovet sådant det kan förväntas bli i ett fristående
exekutionsväsende. Vid beräkningarna har beredningen inte kunnat
taga hänsyn till den utökning av arbetsbördan, som inträtt efter den 1
januari 1963 och som kan överblickas först våren 1964, eller de nya arbetsuppgifter,
som kan komma att åvila exekutionsväsendet efter den 1 januari
1964. Såsom beredningen anfört får det förutsättas att t. ex. uppbördsverk,
som själva övervakar arbetsgivares avdrags- och redovisningsskyldighet
för skatt, även i fortsättningen skall göra detta.

De föreliggande personalstaterna upptar omkring 140 utmätningsmannatjänster,
inemot 1 000 tjänster för exekutionspersonal och ca 900 tjänster för
kontorspersonal. Förslaget innebär en minskning i förhållande till nuvarande
årsarbetskraftsbehov av 50 utmätningsmän samt omkring 60 respektive

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

90 tjänster för exekutions- och kontorspersonal. A andra sidan upptar personalstaterna
en ny personalgrupp bestående av ca 150 aspiranter, vilka skall
ha såväl exekutions- som kontorsgöromål. Den totala minskningen för landet
stannar därför vid knappt 50 årsarbetskrafter. Personaltilldelningen bedöms
av de flesta remissinstanserna såsom alltför knapp och allvarliga farhågor
uttalas för att arbetsbalanser, som blir svåra att avarbeta, skall uppstå, enär
personalen redan från början underdimensionerats. Emellertid må framhållas
att de föreslagna personalstaterna upptar endast de fasta tjänster som
skall ingå i den nya organisationen. Det är givetvis ofrånkomligt att i en ny
och oprövad organisation återhållsamhet iakttas vid inrättande av sådana
tjänster. Beredningens förslag innebär emellertid härjämte att medel skall
ställas till förfogande för att personalen skall kunna förstärkas i sådana
distrikt där antalet fasta tjänster visar sig otillräckligt. Med hänsyn till att
erfarenheter ännu saknas av hur arbetskraftsbehovet kommer att gestalta
sig i de skilda distrikten, finner jag det i likhet med beredningen lämpligt att
antalet fasta tjänster tills vidare begränsas och att medel i stället hålls tillgängliga
för att kunna utöka personalen där så visar sig mest angeläget.
Såsom framgår av beredningens redogörelse växer antalet av både enskilda
och allmänna mål år från år. Beredningen påpekar, att det belopp, som av
länsstyrelserna överlämnats till utmätningsmännen för indrivning steg med
44 procent från 1960 till 1962. Av remissvaren framgår vidare att ökningen
varierar mycket starkt i olika delar av landet och på olika platser. Sålunda
var ökningen under samma tid i Västmanlands län 85 procent. Beredningen
har föreslagit att medel motsvarande 10 procent av personalkostnaderna
ställs till förfogande för en vikariats- och förstärkningsorganisation. En medelsanvisning
av denna storlek synes rimlig. Jag delar beredningens uppfattning
att den föreslagna distriktsindelningen och organisationen skall visa
sig så ändamålsenlig att icke oväsentliga rationaliseringsvinster kan göras.
Av anförda skäl anser jag mig böra godtaga den av beredningen föreslagna
personalramen. Härjämte förordar jag att medel för vikariats- och förstärkningsorganisationen
beräknas i den omfattning beredningen funnit erforderlig.

För att tillgodose behovet av vikarier och förstärkning för kronofogdarna
erfordras en fast vikariats- och förstärkningsorganisation redan från början.
Beredningen föreslår att denna skall bestå av 25 kronofogdesekreterare,
vilka skall placeras för tjänstgöring i de kronofogdedistrikt, där kronofogdarna
är mest arbetstyngda. Enligt beredningens förslag bör de vara tjänstgöringsskyldiga
i första hand inom visst område omfattande ett eller flera
län, men i andra hand, när så visar sig oundgängligen nödvändigt, skall
tjänstgöringsskyldigheten kunna utvidgas att gälla hela landet med undantag
för de tre storstäderna. Förslaget, som tillmötesgår de önskemål om personalförstärkning
vilka framförts under remissbehandlingen, ger enligt min
mening möjlighet till ett system för att smidigt möta toppar i arbetsbelast -

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

ningen eller uppkommande vikariebehov inom visst distrikt. Ehuru jag är
medveten om att rekryteringssvårigheter kan uppstå beträffande tjänster av
denna rörliga karaktär, anser jag likväl förslaget värt att prövas. Jag biträder
alltså beredningens förslag att 25 tjänster inrättas för vikariats- och förstärkningspersonal
för kronofogdar.

Kompetenskrav och utbildning

För närvarande gäller skilda kompetenskrav för utmätningsmännen. Polisberedningen
har i samråd med lagberedningen upptagit dessa spörsmål
till behandling och föreslår att för behörighet till tjänst som kronofogde eller
kronofogdesekreterare skall föreskrivas juris kandidatexamen samt fullgjord
tingsutbildning. Tingsutbildningen skall enligt förslaget till en tid av
sex månader kunna fullgöras genom tjänstgöring hos överexekutor eller
kronofogde.

I den nya kronofogdeorganisationen bör uppställas enhetliga kompetenskrav
för befattningshavare i kronofogdekarriären. Med hänsyn till arten
och svårighetsgraden av dessas arbetsuppgifter delar jag polisberedningens
uppfattning att för tjänsterna bör generellt krävas avlagd juris kandidatexamen.
Beredningens skäl för kravet på tingsutbildning, bl. a. att kronofogdarna
bör vara förtrogna med den praktiska tillämpningen av rättsreglerna
inom många områden utöver exekutionsrätten, finner jag också bärande.
Särskilt för ett rätt handhavande av verkställigheten i enskilda mål och för
insikt i bl. a. fastighets-, familje- och konkursrätt är tingsutbildningen av
stort värde. Härtill kommer den mera kvalificerade bedömning som målen
numera kräver till följd av omarbetningen av utsökningslagen samt att
kronofogde skall kunna mottaga förordnande som överexekutor. Liksom
samtliga remissorgan ansluter jag mig alltså till förslaget. Jag vill i detta
sammanhang förorda att sex månaders tjänstgöring hos kronofogde må likställas
med tingstjänstgöring på samma sätt som gäller för biträde åt statsåklagare
eller advokat enligt domsagostadgan.

Dispens från angivna kompetensfordringar måste givetvis i samband
med omorganisationen meddelas dem som nu är utmätningsman eller behöriga
att erhålla landsfiskalstjänst. Beredningen föreslår generell dispens
för dessa och en särskild regel för tjänstetidsberäkning för sökande med
olika utbildning. Vid remissbehandlingen har framförts förslag om att den
generella dispensen ej skall gälla de tre storstäderna. Mot regeln för tjänstetidsheräkning
har vidare invänts, att den missgynnar tingsmeriterade jurister.
Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga föreskrifter
härutinnan.

I samband med 1902 år principbeslut påpekade jag att rekryterings- och
utbildningsfrågorna torde höra till de mera svårlösta när det gällde att
skapa en fristående exekutionsorganisation. Jag ställde mig för egen del
tveksam till de praktiska möjligheterna att tillskapa eu av lagberedningen

334

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

förordad gemensam rekryteringsbas för exekutions- och polispersonal. Polisberedningens
utredning ger nu vid handen att en sådan ordning ej är genomförbar.
Beredningen har i stället föreslagit en särskild utbildningsgång för
exekutionspersonalen genom aspiranttjänstgöring, assistentkurs, praktisk
tjänstgöring och högre kurs. För tjänst som kronoassistent skall enligt
förslaget fordras genomgång av en särskild assistentkurs och för högre
tjänst skall härutöver krävas genomgång av en högre fortbildningskurs.
Från de uppställda kompetensfordringarna förutsättes dispenser generellt
skola meddelas vid övergången. Beredningen föreslår också kursverksamhet
för kontorspersonalen. Bemissorganen tillstyrker förslagen livligt.
Enligt min mening är en utbildningsverksamhet av det slag beredningen
skisserat nödvändig. Förslaget bör därför läggas till grund för en detaljerad
planering av en intern verksutbildning av exekutionspersonalen. Utformningen
härav liksom av föreskrifter om ifrågavarande dispenser torde ankomma
på Kungl. Maj :t.

överexekutor och regional administration

Överståthållarämbetet är överexekutor i Stockholm. Magistraten eller
ledamot av magistrat är överexekutor i andra magistratsstäder. I landet i
övrigt är länsstyrelserna överexekutor utom i de fögderistäder där Kungl.
Maj :t förordnat särskild sådan, överexelcutors huvudsakliga arbetsuppgifter
är av j udiciell natur såsom första instans i summarisk process angående
kvarstad, vräkning m. m. och som besvärsinstans över utmätningsman. Av
exekutiva göromål är försäljning av utmätt fast egendom den mest maktPåliggande.
Därjämte har överexekutor att i vissa speciella fall besluta om
verkställighet samt att öva tillsyn över utmätningsman genom årlig inspektion.

Lagberedningens förslag till ändringar i utsökningslagen berör också
överexekutorsinstitutionen. Beredningen anför bl. a. att, även om kronofogdarna
organisatoriskt blir fristående från domstolsväsendet, därmed
ej är sagt att de inte skall anses höra till rättsväsendet eller att talan mot
deras beslut skall föras hos administrativ myndighet. Lagberedningen ämnar
föreslå att talan i exekutiva mål fullföljs från kronofogde till domstol,
företrädesvis direkt till hovrätt. Med de kvalifikationer som kronofogdarna
skall besitta i den nya organisationen och i betraktande av de föreslagna
distriktens storlek kan enligt lagberedningens uppfattning något behov av
överexekutor svårligen kvarstå på längre sikt. Lagberedningen har därför
tänkt sig att överexekutorsinstitutionen skall avskaffas efter en kortare
övergångstid eller sedan arbetet på översynen av utsökningslagen avslutats.
Med utgångspunkt häri samt i exekutions- och domstolsväsendets förstatligande
föreslår lagberedningen tills vidare vissa jämkningar i utsöknings -

335

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

lagen. I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen förordat har
chefen för justitiedepartementet denna dag föreslagit bl. a. att länsstyrelserna
skall vara överexekutor för såväl landet som samtliga städer, att Kungl.
Maj :t skall äga förordna särskild överexekutor för viss del av län samt att
länsstyrelse skall kunna förordna exempelvis kronofogde att i egenskap a\
överexekutor ombesörja särskild förrättning, såsom exekutiv försäljning av
fast egendom.

Den nu lämnade redogörelsen ger en bild av exekutionsväsendets framtida
ställning och förutsättningarna för dess administration. Uppenbart är
att kronofogdeinstitutionen om framlagda förslag genomföres blir tyngdpunkten
i exekutionsväsendet. Polisberedningen erinrar om att en regional
organisation såsom inom polis- och åklagarväsendet inte i och för sig är påkallad
för exekutionsväsendets del, enär någon befälsrätt över utmätningsman
inte förefinns, och påpekar att en utspridd administration kan bli personalkrävande
och oenhetlig.

Den föreslagna regleringen av överexekutorsinstitutet knyter tills vidare
exekutionsväsendet till länsstyrelsernas landskanslier. Landskontoren omhänderhar
taxering och uppbörd, vilket ger exekutionsväsendet dess kvantitativt
största arbetsuppgifter. Länsstyrelserna omhänderhar också nu
den administration av exekutionsväsendet som inte ankommer pa magistrater
eller kommunala organ. Någon central myndighet, som är lämpad
att övertaga dessa arbetsuppgifter finns inte. .lag anser att det för närvarande
inte är påkallat att inrätta en sådan utan föreslår i likhet med polisberedningen
och flertalet remissorgan att administrationen av exekutionsväsendet,
i vart fall tills vidare, anordnas länsvis. Frågan bör upptas till
nytt övervägande i samband med den planerade reformen av överexekutorsinstitutionen.
Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
bestämmelser för länsstyrelsernas handhavande av berörda ärenden.

Reformens genomförande och centrala organisation

Vad jag nyss anfört om eu länsvis anordnad administration av exekutionsväsendet
innebär inte att jag bortser från behovet av att vissa frågor för exekutionsväsendet
måste få en enhetlig lösning och därför inte lämpligen bör
ankomma på de olika länsstyrelserna. Genomförandet av omorganisationen
ankommer för polis- och åklagarväsendets del efter den 1 juli 1964 på rikspolisstyrelsen
respektive riksåklagarämbetet. Såsom beredningen pavisat
finns inte någon myndighet som är lämpad att omhänderha den centrala
ledningen av exekutionsväsendets administration. Uppenbart är att i varje
fall under reformens genomförande måste finnas ett vägledande, rådgivande
och samordnande organ. Som jag tidigare framhållit torde det vara
omöjligt att i detalj åstadkomma en riktig avvägning av alla problem som

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

reformen medför och denna måste följas upp genom fortgående organisationsundersökningar.
De stora variationerna i arbetsökningen nödvändiggör
en central fördelning av förstärkningspersonalen. Uppbördsorganisationskommittén
förutsätter ett samarbete mellan centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden och ett centralt organ för exekutionsväsendet i fråga
om datamaskinernas utnyttjande. Av synnerlig betydelse är de åtgärder, som
kan vidtagas för att befrämja rekryteringen av exekutionspersonal. Beträffande
utbildningsfrågorna hänvisar jag till mitt i det föregående framförda
förslag. Jag finner det över huvud taget nödvändigt att centralt få en samlad
överblick över liur den nya kronofogdeorganisationen fungerar och möjlighet
att snabbt ingripa i och komplettera vad som kan brista.

Polisberedningen har föreslagit att ett centralt organ inrättas för de här
berörda uppgifterna och praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt
detta förslag. För egen del är jag inte beredd att i nuvarande läge
föreslå inrättandet av ett fast organ för ändamålet. I stället bör det uppdras
åt särskilda sakkunniga att fullgöra de uppgifter som nyss berörts. Härför
uppkommande kostnader torde få bestridas från inrikesdepartementets kommittéanslag.

HÄKTE SORGANISATIONEN

Nuvarande förhållanden

De grundläggande bestämmelserna om häktning och anhållande finns i
24 kap. rättegångsbalken. I fråga om sättet för förvaringen stadgas att
den som är anhållen skall hållas i förvar men eljest inte underkastas annan
inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med anhållandet,
ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller
förflyttning skall så förfaras, att den inte väcker onödig uppmärksamhet.
Den som är häktad skall föras till allmänt häkte. Finns det vara av synnerlig
vikt, att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett
häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras å annan
plats må rätten förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå.

Ansvaret för förvaringen av anhållna och gripna är i allt väsentligt en
kommunal skyldighet. I 8 § polislagen stadgas sålunda skyldighet för polisdistrikt
att i erforderlig utsträckning ombesörja bland annat arrestlokaler,
dvs. lokaler för anhållna och gripna.

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

När det gäller ansvaret för lokaler för häktade är rättsläget mera oklart.
Visserligen anses »av ålder» en skyldighet föreligga för städer och tingslag
att hålla lokal för förvaring av häktade, men trots detta saknar flertalet
tingslag och städer egna häkten.

Häradshäkten

Tingslagen förvarar numera sina häktade på de statliga fångvårdsanstalterna.
Endast några enstaka självständiga häradshäkten finns kvar.
Dessa är numera att betrakta som uppehållsrum för den häktade på dagtid
i samband med pågående rättegångsförhandling. Endast i något extremt
undantagsfall har övernattning ägt rum i ett dylikt fristående häradshäkte,
inrymt i vederbörande tingshus. I den mån häktade behöver för rättegångsförhandling
eller av annat skäl hållas kvar över natten, har detta skett i
de till polisstationen på orten hörande arrestlokalerna. Dessa har också
mångenstädes utnyttjats för den tillfälliga förvaringen vid lunchuppehåll
o. dyl. för de häktade.

Stadshäkten

När man under 1800-talets mitt inom fångvården övergick från gemensamhetsrum
till cellsystem ledde detta till att de städer, där statliga fängelser
inrättades, nedlade sina egna häkten och i stället inhyste sina häktade i
de statliga fängelserna. I allmänhet fick städerna lämna dels engångsbidrag
till uppförandet, dels driftbidrag till fångvården. Ibland friköpte sig städerna
genom förmånliga tomtupplåtelser. Genom Kungl. Maj :ts cirkulär den 4
december 1816 fastslogs också att städerna — till skillnad från tingslagen
— borde underhålla personer, som där för brott häktades, så länge de
vid domstol därstädes var under »rannsakning».

Sammanlagt 15 städer lämnar årliga driftbidrag för sina häktade på
fångvårdsanstalter. Totalt bidrager dessa städer med 3 640 kr., ett i
dagens penningvärde ytterst obetydligt belopp. Betydligt större betydelse har
underhållet, dvs. portionsersättningarna, som utgör 3: 25 ä 3: 60 kr. per
dagsportion. Detta underhållsbidrag erlägger städerna även för sitt häktade
klientel, som undergår rättspsykiatrisk undersökning.

Under 1900-talet nytillkomna städer har inte fått egen magistrat, och någon
skyldighet för dessa att hålla stadshäkten eller att utgiva kostersättning
till statlig fångvårdsanstalt föreligger inte. De städer som lagts under landsrätt
har befriats från skyldigheten att hålla stadshäkte och lämna kostersättning.

Fullt självständigt, från polisen skilt stadshäkte finns endast i Borås. I
viss grad självständigt häkte finns även i Hälsingborg, där emellertid lokalerna
är inrymda i anslutning till ordningspolisens lokaler i stadens rådhus.
I Landskrona slutligen finns särskilda lokaler för häktade från denna

338 Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

stad men med viss lokal anknytning till polisen, som också svarar för bevakningen.

Liksom vid tingsställena finns som regel i magistratsstäderna uppehållsrum
i anslutning till domstolslokalerna för de häktade i samband med rättegångsförhandlingarna.

Särskilda regler gäller för Stockholm, där ända fram till år 1947 i stadens
s. k. rannsakningsfängelse förvarades såväl häktade som bötesfångar.
Enligt avtal år 1947 har emellertid detta stadens fängelse nedlagts och stadens
häktade förvaras på fångvårdsanstalten Långholmen mot dels ett
driftbidrag — från och med den 1 juli 1962 höjt från 7: 50 kr. till 15 kr.
per dag och häktad — dels ett portionspris.

Löpande bidrag till underhållet av vederbörande fångvårdsanstalt med
15 kr. per dag och häktad erlägges också numera av staden Kristinehamn.

Häkte — polisarrest

Numera försöker man åstadkomma samdrift av polisarrester och häkten
i stället för en samordning mellan häkten och fångvård. I två fall har
särskilda avtal träffats mellan Kungl. Maj :t, å ena, och vederbörande stad,
å andra sidan, om att i ett nytt polishus inrätta en särskild avdelning för
såväl anhållna som häktade. Därigenom vinnes åtskilliga fördelar beträffande
bemanning och utnyttjande av de kostnadskrävande cellavdelningarna.
Ett sådant avtal ingicks år 1958 med Örebro stad (prop. 1958: 100). I
fångvårdsanstalten i Örebro förvarades häktade dels från staden och dels
från kringliggande tingslag. Enligt avtalet förband sig staden att i egen
regi i sin nya polisstation uppföra och driva en häktesavdelning för stadens
eget klientel. Även anhållen skulle kunna placeras där. Häktesavdelningen
skulle även inrymma platser för statens räkning, dvs. för tingslagens
häktade, och för detta klientel skulle staten svara för samtliga anläggnings-,
utrustnings- och driftkostnader. Vaktpersonalen på häktesavdelningen
är i princip civilanställd av stadens polisnämnd. Föreståndare är
polismästaren i staden.

Samma princip som tillämpas i Örebro med en sammanslagen polisarrestoch
häktesavdelning till en enhet har också tillämpats för Växjö i ett år
1963 träffat avtal (statsverksprop. 1963, bil. 4, punkten 41).

För såväl Örebro som Växjö gäller den bestämmelsen, att vederbörande
stad skall utgiva särskild portionsersättning för de av sina häktade, rörande
vilka rådhusrätten beslutat om s. k. stor sinnesundersökning och som
till följd därav intagits å fångvården tillhörig sinnessjukavdelning.

Utöver dessa båda städer, Örebro och Växjö, där nya blandade arrest- och
häkteslokaler numera tagits i anspråk, föreligger planer i enahanda riktning
på flera håll.

Sålunda har för Stockholms stads vidkommande ett särskilt avtal träffats
(prop. 1956: 79) om att staden i egen regi skall uppföra ett rannsak -

339

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

ningsfängelse på 100 platser, där även statsverket mot vederbörlig ersättning
skulle få placera sitt klientel, dvs. häktade från de kringliggande tingslagen.
Detta skulle ske samtidigt som den nuvarande fångvårdsanstalten på
Långholmen nedlägges. Avtalet har dock ännu ej kommit till genomförande,
bl. a. beroende på förseningar beträffande Långholmsanstaltens nedläggande
och oklarheter beträffande de rättspsykiatriska anordningarna.

I tio magistratsstäder, nämligen Uppsala, Linköping, Norrköping, Borås,
Karlstad, Västerås, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå, planeras nya polisstationer
med en samdrift efter Växjösystem mellan häkte och kriminalarrester.
I tre numera under landsrätt lagda städer, Visby, Falun och Hudiksvall,
föreligger också liknande planer.

Därtill kommer att för Göteborgs stads del avsikten är att till det nya
polishuset flytta den nuvarande, av statsverket helt bekostade häktesavdelningen
vid Skogome. En samordning beräknas ske mellan häktesavdelningen,
bekostad av statsverket, och kriminalavdelningens arrestavdelning.

Av återstående magistratsstäder har fyra — Jönköping, Karlskrona,
Halmstad och Vänersborg — moderna, nyuppförda polishus. Ett samgående
mellan förvaringen av anhållna och häktade har dock ej varit aktuellt där.

I ungefär hälften av samtliga magistratsstäder torde sålunda det blandade
systemet —- häkten och arrester — förr eller senare kunna komma till
stånd. Samgående med kringliggande tingslag beräknas också som regel
kunna genomföras.

Antalet häktade m. m.

De statistiska informationerna om de häktade är bristfälliga och ej
tillfyllest differentierade.

Av senaste statistiska årsberättelser framgår, att omkring 14 000 personer
årligen anhålles i vårt land. I ungefär 45 procent av fallen eller omkring
6 000 avlåtes häktesframställningar. Dessa bifalles till ungefär 80 procent
eller alltså i omkring 5 000 fall. Därvid är att märka att många häktningsframställningar,
särskilt beträffande ungdomar, ej behöver fullföljas,
då under tiden från åklagarens framställning till rättens handläggning
av häktningsfrågan ett omhändertagande kunnat ske på annat sätt
genom de sociala myndigheternas försorg.

Antalet häktade liksom antalet häktesdagar har avsevärt ökat under senare
år. Detta torde sammanhänga med dels att utredningarna av olika skäl
blivit mer komplicerade, dels att många häktade, som enligt rättens beslut
skall undergå stor sinnesundersökning, till följd av de rättspsykiatriska
anstalternas underdimensionering måst kvarstanna under viss väntetid i
häktena. Dessas beläggning har därför i realiteten kommit att bli i hög grad
avhängig av utbyggnaden av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Beträffande antalet häktesdagar i det enskilda fallet ger en statistik
från år 1902 över Stockholms stads klientel på Långholmsanstalten följande

340 KungL Maj:ts proposition nr 100 år 196i

resultat. Normal häktestid torde vara ungefär 14 dagar, men i mer än en
fjärdedel av antalet redovisade fall har vederbörande suttit häktad i minst
tre veckor. Häktestider på en å två månader förekommer ej så sällan. Den
rättspsykiatriska undersökningen tar som regel minst tre månader men
mången gång ett halvt år. Förvaringstiderna kan följaktligen bli avsevärda,
när jämväl sinnesundersökning skall ske.

Uppgifterna i följande sammanställning ger för åren 1961—1962 upplysningar
beträffande den faktiska förvaringen av de häktade räknat i häktesdagar.
Till de i sammanställningen angivna siffrorna bör läggas ett antal •—
sannolikt relativt få ■— häktesdagar för tingslagens häktade i polisarresterna,
som till följd av oklarhet i uppgifterna ej kommit med i statistiken. För
år 1963, när stadshäktet/polisarresten i Växjö tagits i bruk, är att räkna
med en minskning av häktesdagarna på fångvårdsanstalterna och en motsvarande
ökning för nyssnämnda kategori.

Förvaringsplats	Häktesdagar	Vårddagar
Fångvårdsanstalt..........................	109.940	65.909
Självständigt stadshäkte....................	2.292	—
Självständigt stadshäkte i kombination med
polisarrest ..............................	2.986	—
Polisarrest i...............................
a) magistratsstad........................	2.355	—
b) övriga orter ..........................	1.008	—
Häradshäkte..............................	42	—
Summa	118.623	65.909

Totalt registrerades sålunda omkring 185 000 häktesdagar, varav 66 000
där jämväl stor sinnesundersökning skett. Det överväldigande största antalet
häktesdagar registrerades för fångvårdsanstalterna. Ett mindre antal
dagar — ett par procent -— kommer på de tre självständiga stadshäktena
och ungefär lika många magistratsstadsfall på polisarresterna i sammanlagt
16 städer. Den nya typen stadshäkte-polisarrest (i Örebro) hade också
ungefär samma antal häktesdagar som registrerades för nyssnämnda kategorier.
För tingslagens del förekom år 1961 på 6 olika orter att häktade
suttit i häradshäktena över natten sammanlagt 42 dagar. Emellertid har
sedan dess nya polisstationer tillkommit, så att någon dylik förvaring i
häradshäktena ej längre är aktuell. I stället placeras klientelet i polisarresterna.
Tingslagens häktade har på 29 orter varit inplacerade i polisarrester
under ett sammanlagt antal av 1 008 häktesdagar.

Kostnadsfrågor

Informationerna om stads- och häradshäktenas ekonomiska förhållanden
är ofullständiga. Det är vidare svårt att avskilja kostnaderna för de häktade
från fångvårdens övriga utgifter för sina anstalter samt att göra en ekonomisk
gränsdragning mellan kostnaderna för de häktade och för polisens

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

arrestbevakning. Polisberedningen har för sin del begränsat sig till en överslagsberäkning
av kostnaderna för den del av vården av de häktade, som nu
bestrides av andra medel än statsmedel.

Vad beträffar kostnaderna för magistratsstädernas häktade klientel på
fångvårdsanstalterna har beredningen på grundval av tillgängligt utredningsmaterial
för Stockholms del beräknat ungefär 160 000 kr. i portionsersättning
samt 375 000 kr. i underhållsbidrag. För Göteborg beräknas
portionsersättningen till 200 000 kr. och för Malmö till 50 000 kr. För övriga
magistratsstäder har portionsersättningarna uppskattats till 300 000 kr.
Sammanlagt utgör alltså kostnaderna 1 085 000 kr.

Ifråga om de självständiga stadshäktena anger beredningen en totalkostnad
på 100 000 kr.

För det fristående stadshäktet i Örebro, som är kombinerat med polisärrest,
har för Örebro stads egna häktade en lcostnadssiffra på 75 000 kr.
upptagits.

I fråga om magistratsstädernas polisarrester är det förenat med synnerligen
stora vanskligheter att avskilja kostnaderna för de häktade. För den
relativt rikliga förekomsten av häktade i polisarresten i Stockholm —- mer
än 1 000 häktesdagar per år —- har beredningen beräknat kostnaden till
100 000 kr.

Kostnaderna för häktade i polisarrester i andra städer än Stockholm, avseende
omkring 2 300 häktesdagar per år, uppskattas till avrundat 100 000 kr.

Den sammanlagda kostnaden skulle sålunda uppgå till i runt tal 1 500 000
kr.

Utredningsarbete m. m.

I fråga om ansvaret för förvaringen av häktade erinras i 1962 års principproposition
om det organisatoriska samband, som föreligger mellan polisoch
åklagarväsendet samt stads- och häradshäktesorganisationerna. Det bör
därför enligt vad som uttalas i propositionen närmare övervägas, vem som
i fortsättningen bör bära ansvaret för förvaring av häktade.

Uttalandet föranledde inte någon erinran i statsutskottets utlåtande, som
antogs av riksdagen.

I direktiven för polisberedningen har, under erinran om vad som härutinnan
anförts i princippropositionen, uppdragits åt beredningen att närmare
överväga frågan om ansvaret för förvaringen av häktade.

Polisberedningens förslag angående ansvaret för förvaring av häktade
läggs fram i betänkande nr 11. över detta betänkande har efter remiss yttranden
avgivits av statskontoret, riksrevisionsverket, byggnadsstyrelsen,
statens hyresråd, fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus och Västernorrlands län, domstols -

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

kommittén, fångvårdens byggnadskommitté, svenska stadsförbundet och
svenska kommunförbundet.

Vid remissinstansernas utlåtanden har yttranden fogats av överståthållarämbetet
från polismästaren i Stockholm och Stockholms stadskollegium, av
länsstyrelsen i Stockholms län från landsfogden i länet, länsavdelningen av
föreningen Sveriges landsfiskaler samt stadsfullmäktige i Solna, Norrtälje
och Södertälje, av länsstyrelsen i Kronobergs län från landsfogden i länet,
av länsstyrelsen i Malmöhus län från landsfogden i länet, drätselkamrarna i
Malmö, Ystad och Eslöv, stadskollegiet i Hälsingborg och styrelserna för
Höganäs och Vellinge polisförbund samt av länsstyrelsen i Västernorrlands
län från landsfogden i länet. Vid yttrandet från Stockholms stadskollegium
har fogats utlåtanden från vice stadsjuristen, fastighetsnämnden, drätselnämnden
samt rätts- och polisdirektionen. I yttrandet från rätts- och polisdirektionen
har intagits yttrande från föreståndaren för stadshäktet. Vid
yttrandet från stadskollegiet i Hälsingborg har fogats yttrande från polisnämnden
i staden.

Polisberedningen

Huvudmannaskapet för häktesorganisationen

Beredningen konstaterar, att det alldeles övervägande antalet häktade
redan nu förvaras på statlig anstalt mot vissa bidrag från magistratsstäderna.
Statsverket har sålunda praktiskt taget hela bestyret med och bär
även huvudparten av kostnaderna för förvaring av de häktade.

Endast i några få magistratsstäder finns helt självständiga stadshäkten.
Dessa befinner sig dock under avveckling. Häradshäktena är praktiskt taget
nedlagda. De häradshäkten, som ännu är i bruk, användes endast till dagrum
för de häktade. Samdrift av polisarrest och häkte har genomförts på
några håll och en allmän sådan samdrift övervägs. Standardskillnaden
mellan kraven på lokaler för anhållna och för häktade har helt försvunnit.
Ej sällan förekommer att den anhållne efter beslut om häktning får kvarbli
i den arrestlokal, där han suttit som anhållen. Statsmakterna har också så
sent som vid 1961 års riksdag stadfäst att det för häktesorganisationen
betydelsefulla rättspsykiatriska undersökningsväsendet är en statlig angelägenhet.

Genom statsmakternas principbeslut om förstatligande av polis- och
åklagarväsendet har ansvaret för samtliga de anordningar som är funktioner
inom polis- och åklagarväsendet överflyttats till statsverket. Detta
innebär bl. a. att statsverket kommer att få svara för anskaffande, utrustande
och drift av lokaler för gripna och anhållna personer.

Statsverket har redan nu ansvaret för förvaring av dömda. Om staten
inte övertar ansvaret för förvaring av häktade i samband med polisväsendets
förstatligande blir följden, att en person förvaras som anhållen på en an -

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

stalt med statligt huvudmannaskap, sedan som häktad på en kommunal
inrättning och därefter som dömd åter på en statlig institution. En sådan
ordning måste enligt beredningens mening i och för sig te sig administrativt
otymplig och blir på platser med samdrift av polisarrest och häkte direkt
olämplig.

I och för sig skulle den önskvärda administrativa enhetligheten beträffande
förvaring av anhållna, häktade och dömda personer kunna nås genom
att statsverket övertar administrationen av stadshäktena och städerna
åläggs en bidragsskyldighet av samma art som nu gäller ifråga om häktade
som är intagna på fångvårdsanstalt. Beredningen anser det dock vara rimligt
att behandla denna huvudmannaskapsfråga på samma sätt som motsvarande
reform för polisväsendets del. Detta innebär att magistratsstäderna
efter en femårig övergångstid helt befrias från ansvaret för förvaring
av häktade, inklusive kostnaden för det klientel, som undergår rättspsykiatrisk
undersökning. Den omedelbara ekonomiska merbelastningen för
statsverket kommer i första hand att bestå i bortfall av inkomster i form av
kostersättning m. m. för de på fångvårdsanstalt och rättspsykiatrisk klinik
förvarade häktade från magistratsstäderna. Vidare får statsverket
bära driftkostnaderna för de häktesplatser, som nu är antingen placerade i
självständiga stadshäkten eller inrymda i polisarrester. Merkostnaden för
staten uppskattar beredningen till 1,5 miljoner kr. Härutöver torde de begränsade
utgifter vederbörande polisdistrikt fått vidkännas för särskild bevakning
i polisarrest av de häktade komma att belasta det förstatligade
polisväsendet.

Statsverket får på längre sikt också svara för anläggnings- och utrustningskostnaderna
för de häktesplatser, som magistratsstäderna med nuvarande
ansvarsfördelning själva bestrider. Beträffande nu existerande häkteslokaler
föreslår beredningen att vid förstatligandet skall gälla samma regler
som för lokaler, vilka används för polisväsendets behov.

Det exakta bidragsunderlaget för de av förevarande förslag berörda städerna
under den femåriga bidragstiden bör enligt beredningens mening
fastställas efter samma normer som beträffande bidrag grundade på kostnader
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Ansvarig myndighet för häktesorganisationen

Polisberedningen framhåller att övergången till det blandade systemet
med häktesutrymmen och kriminalarrester aktualiserar frågan under vilken
myndighet häktesorganisationen bör inrymmas.

Vissa skäl talar enligt beredningens mening för att häktesorganisationen
närmare anknytes till polisväsendet. Polispersonalen får den första kontakten
med den gripne och är den myndighet som behöver ha den personliga
kontakten med den gripne eller anhållne och i sinom tid eventuellt
häktade personen. Rent tekniskt sett finns också möjligheter atl inom polis -

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

organisationens administrativa ram skapa lokaler och utrustning för ändamålet
samt ordna vakthållningen, i synnerhet som man med de nya större
distrikten får ökade möjligheter till en önskvärd differentiering. Då det
uppenbart icke är en arbetsuppgift som förutsätter polisutbildning att bevaka
en gripen, anhållen eller häktad person, vore det naturligt, att man
för dessa uppgifter anställde annan specialutbildad personal, naturligtvis i
den mån verksamheten har den omfattning att skäl härför finns. På många
håll har också redan nu anställts civila arrestvakter för dessa arbetsuppgifter.

En fördel med anknytningen till polisen är enligt beredningen att, då verksamheten
till sin natur företer stora variationer, polisverkets samtliga personalresurser
kommenderingsvägen står till disposition. De variationer som
föreligger beträffande häktade är relativt begränsade. Betydligt mer framträdande
är skiftningarna i beläggningen av anhållna och gripna. Sammanföres
häktesavdelning och polisarrest till en enhet torde denna dock bli
mindre känslig för variationerna.

Beredningen framhåller emellertid, att man även genom att anknyta
häktesorganisationen till fångvården erhåller en basorganisation att falla
tillbaka på vid eventuella toppbelastningar. För en sådan anordning talar
ytterligare omständigheter.

Bevakningsuppgifterna på en polisarrest för annat än korttidsfall och
på liäktesavdelningar är sålunda i stort sett enahanda som för fångvårdens
anstalter i allmänhet. Vad särskilt gäller det anhållna klientelet
finner beredningen det betydelsefullt, att personalen är välutbildad och inriktad
på dessa arbetsuppgifter. Inom fångvården finns också tillgång till
läkarvård och sjukvård och sjukvårdskunnig personal. Det är också från
personalutbildningssynpunkt önskvärt att samgående sker med fångvården.

Lönesättningen för de nuvarande civila befattningshavarna på arrestavdelningarna
har redan nu nära anslutit sig till fångvårdens. Ett totalt samgående
synes därför naturligt, i synnerhet som vissa rekryterings- och befordringsproblem
därigenom lätt skulle kunna lösas.

För en anknytning personalmässigt till fångvården talar enligt beredningen
också den omständigheten, att på flertalet platser med uppförda eller
planerade samordnade arrester och häkten finns en fångvården tillhörig
inrättning, som i mån av behov kan tillhandahålla reservpersonal och även
på annat sätt bistå i verksamheten.

Detaljutformningen av främst häkten men även i viss mån arrester företer
avsevärda likheter med de moderna fångvårdsanstalterna. Inom fångvården
har man mångårig erfarenhet av dessa frågor, som det synes angeläget
att utnyttja. Det har också visat sig lämpligt att man i praktiken utnyttjar
denna expertis vid utformningen av de blandade avdelningarna
i de nya polishusen.

Beredningen erinrar om att i 1958 års lag om behandlingen av häktade

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

och anhållna stadgas, att häktad visserligen ej må åläggas arbete men äger,
om det utan olägenhet kan ske, utföra lämpligt arbete som han själv anskaffar
eller som eljest kan beredas honom. I princip gäller detta även
anhållna. Det åligger föreståndaren på fångvårdsanstalt att bereda lämpligt
arbete åt intagen. Naturligt är att jämväl annan häktad än den som
intagits på fångvårdsanstalt skall kunna ges möjlighet att arbeta. Fångvården
har för sitt övriga klientel vissa resurser i detta hänseende, som det
torde vara angeläget att utnyttja över hela linjen. Häktestiderna kan bli
långa och då framträder uppenbarligen ett behov att ordna sysselsättningsfrågan.

Fångvården har, framhåller beredningen, redan nu en riksomfattande
transportorganisation för sitt nuvarande klientel. Den aktiva fångvården
förutsätter nämligen en rörlighet när det gäller placeringen på de differentierade
anstalterna. Denna organisation kan utbyggas för att ombesörja
en eventuell omplacering av de häktade mellan olika åklagar distrikt.

På grund av de här redovisade skälen, föreslår beredningen, att huvudmannaskapet
för de samordnade häktena och arresterna läggs på fångvårdsstyrelsen.

Därest så sker, konstaterar beredningen, torde också ett annat hittills
svårlöst problem kunna lösas, nämligen bestyren med förpassningarna av
det klientel, som omhändertagits av polis eller annan myndighet och som
förvaras på dessa häkten och arrestavdelningar i avvaktan på transport.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget
att staten i samband med polisväsendets förstatligande skall överta ansvaret
för förvaring av häktade.

Mot förslaget att för förstatligandet skall gälla samma principer som statsmakterna
godtagit i fråga om förstatligandet av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
gör svenska kommunförbundet och svenska stadsförbundet
invändningar såvitt avser bidragsskyldigheten. Enligt kommunförbundet
kan det ifrågasättas om den kostnadsökning av 1,5—2 milj. kr. som staten
får vidkännas är av den storleksordningen, att det föreslagna kommunala
bidragssystemet med dess nackdelar ur administrativ synpunkt verkligen
kan motiveras. Såvitt förbundet kan finna ryms ifrågavarande belopp inom
felmarginalen för de kalkyler som ligger till grund för beräkningen av kommunbidragen
till staten i samband med polisväsendets förstatligande. Med
hänsyn härtill och då staten redan nu svarar för hela den kostnad som belöper
på tingslagens häktesorganisation, anser förbundet starka skäl tala
för att staten skall svara för hela ifrågavarande kostnadsökning fr. o. in.
tidpunkten för förstatligandet. I huvudsak samma synpunkter redovisas av
stadsförbundet.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Bortsett från kommun- och stadsförbundens nyssnämnda synpunkter
framförs inga erinringar mot att beträffande kommuns skyldigheter samma
detaljbestämmelser skall gälla i anledning av förstatligandet av häktesorganisationen
som i anledning av förstatligandet av polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet. Det kan emellertid nämnas att mot de i dessa hänseenden
föreslagna reglerna, vilka framlagts i beredningens betänkande nr
10, viss kritik riktas i remissyttrandena över sistnämnda betänkande som
behandlas i annat sammanhang.

Angående spörsmålet om hållande av häradshäkte anför domstolskommittén,
att detta bör behandlas i anslutning till den på domstolskonunittén
ankommande utredningen av övriga med tingshusbyggnadsskyldigheten
sammanhängande spörsmål.

Endast en remissmyndighet har något att erinra mot att häktesorganisationen
på föreslaget sätt helt inordnas under fångvårdsstyrelsen, nämligen
länsstyrelsen i Kronobergs län, som framhåller att huvudparten av de häktade
för närvarande förvaras på fångvårdsstyrelsens anstalter. Det torde
dock i framtiden bli allt vanligare med gemensamma avdelningar för såväl
häktade som anhållna av den typ som finns i Växjö och Örebro. Då anhållna
och gripna har närmare anknytning till polisen än till fångvården,
anser länsstyrelsen att sådana samordnade anstalter bör sortera under polisväsendet.

Fångvårdens byggnadskommitté, som inte motsätter sig beredningens
förslag, anför att, om detta genomföres, viss risk kan föreligga att de givna
förutsättningarna inte längre föreligger för tilltänkta avtal om samordnade
häkten—arrester med städerna Göteborg, Falun, Karlstad, Norrköping,
Uppsala och Västerås, vilka städer kommittén fått i uppdrag att förhandla
med.

Enligt Stockholms stads rätts- och polisdirektion, som i princip tillstyrker
beredningens förslag, och stadens drätselnämnd, som likaledes är positiv
till förslaget, ger genomförandet av förslaget anledning till omprövning
av det år 1956 mellan Kungl. Maj :t och Kronan, å ena sidan, och
Stockholms stad, å andra sidan, träffade avtalet om att staden skall uppföra
ett rannsakningsfängelse inom kvarteret Kronoberg mot det att statsverket
till staden överlämnar långholmsområdet.

Fångvårdsstyrelsen, som biträder beredningens förslag, avhandlar i sitt
yttrande bl. a. olika med övertagandet av huvudmannaskapet för stadshäktesorganisationen
sammanhängande spörsmål. Om häktesorganisationen
inrymmes under fångvården, anser sålunda fångvårdsstyrelsen, att
kostnaderna därför skall bestridas av fångvårdsmedel. Huruvida beredningen
avsett att kostnader för lokaler skall bestridas av fångvården framgår
emellertid inte. Enligt styrelsens mening är det dock mest naturligt att
fångvården får delta i kostnaderna för de berörda polishusen till den del
som kan anses svara mot häktesutrymmena och kriminalarresterna. Detta

347

Kungl. Maj.is proposition nr 100 år 1964

synes lämpligen kunna ske i den formen att fångvården får utge ersättning
till polisen för nyttjanderätten till lokalerna.

Angående organisationen och ansvaret för olika slags transporter av de
intagna anför styrelsen att man kan skilja mellan interna och externa
transporter. Med de förra avses sådana transporter inom polishuset som
exempelvis föranleds av polisens och åklagarens förhör med de intagna.
Dessa transporter bör liksom s. k. vallningar på brottsplatser ombesörjas
av polispersonal. Externa transporter förekommer av skilda anledningar.
Beträffande häktade sker i allmänhet dels inställelse inför domstol och dels
överförande till fångvårdsanstalt för verkställighet eller i förekommande
fall för sinnesundersökning. Vad angår anhållna personer görs i omkring
45 procent av fallen häktningsframställning och i dessa fall skall de anhållna
i regel inställas hos domstolen. De nu berörda transporterna utförs
delvis av polis och delvis av anstaltspersonal. Vid häktenas kriminalarrester
förekommer även andra kategorier intagna än häktade och anhållna. Av
särskild betydelse i detta sammanhang är alkoholmissbrukare, sinnessjuka
och enligt barnavårdslagen omhändertagna ungdomar, vilka skall överföras
till olika slags vårdinrättningar. Dessa kan vara spridda över hela landet.
Slutligen kan nämnas personer, som berövats friheten med stöd av utlänningslagstiftningen
och efter längre eller kortare tids förvaring skall transporteras
till annat land eller till svensk kust- eller gränsort. I nu angivna
fall är det i regel polisen som utför transporterna. I nära anslutning till
den ordning som tillämpas vid fångvårdens häktesavdelningar bör enligt
styrelsens uppfattning som princip gälla, att alla externa transporter av
häktade och anhållna från de nuvarande stadshäktena skall ombesörjas av
fångvården. Flera skäl talar emellertid för att fångvården även bör överta
polisens transportuppgifter beträffande övriga nu nämnda kategorier intagna.
Det viktigaste skälet härför är av ekonomisk natur. Kostnaderna för
transporterna uppgår nämligen till höga belopp, och det är från statsveikets
synpunkt av vikt att de kan reduceras så långt som möjligt. På grund
av att polis- och fångvårdspersonalen för närvarande har olika avlöningsförhållanden
ställer det sig förmånligare att anlita fångvården än polisen.
Men framför allt skapas förutsättningar för att åstadkomma en rationell
samordning mellan de nu aktuella transporterna och fångvårdens omfattande
transportverksamhet. På vilket sätt en sådan samordning skall genomföras
behöver närmare utredas. Styrelsen föreställer sig att en ändamålsenlig
lösning skulle vara att i de största städerna inrätta särskilda
transportcentraler. Skall fångvården i framtiden svara för de transportuppgifter,
som för närvarande ankommer på huktespersonalen och polisen,
måste erforderliga resurser beträffande personal och fordon ställas till
förfogande. Vid beräkning av personalbehovet måste beaktas att belastningen
på transportapparaten även vid en långt driven samordning av olika
transporter är mycket ojämn. Särskilda transportförartjänster bör endast

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inrättas till det antal som med säkerhet kan beredas full sysselsättning.
En avsevärd del av transporttiden får därför täckas med anlitande av personal
på övertid. Redan nu har man inom fångvården erfarenhet av att så
många transportuppdrag tidvis kan sammanfalla, att det inte finns någon
möjlighet att klara dem alla med den egna personalen. I sådana lägen
måste fångvården kunna falla tillbaka på polisens resurser. Fångvårdsmyndigheterna
bör därför genom en uttrycklig bestämmelse få befogenhet att
vid behov påkalla polishandräckning för transporter. Trots den principiella
ståndpunkt till frågan om ansvaret för transporterna, som styrelsen
sålunda intar, kan styrelsen inte tillstyrka att uppgiften att ombesörja
transportverksamheten i dess helhet på en gång överflyttas på fångvården
vid polisväsendets förstatligande den 1 januari 1965. Det krävs med nödvändighet
en ganska rundligt tilltagen tid för att skapa den transportapparat
som behövs för ändamålet. I den mån personal och fordon ställs till
fångvårdens förfogande, kan det vidare förmodas att detta bör få konsekvenser
för polisorganisationen i de berörda städerna. Samtidigt är det
emellertid ett intresse för statsverket att transportverksamheten kan rationaliseras
utan onödigt dröjsmål. Enligt styrelsens uppfattning bör fångvården
redan fr. o. in. den 1 januari 1965 kunna i princip svara för transporterna
av häktade och anhållna. Däremot torde transporter av övriga
kategorier intagna åtminstone under tiden fram till den 1 juli 1965 få ombesörjas
av polisen i huvudsakligen samma omfattning som hittills.

Om stadshäktena läggs under fångvården, bör de enligt fångvårdsstyrelsens
mening i administrativt och kameralt hänseende inlemmas i fångvårdsanstalternas
gruppindelning. Den i tjänsten främste befattningshavaren
vid varje häkte bör oavsett tjänstetitel fullgöra vad som enligt gällande
bestämmelser ankommer på föreståndare för häkte. I samband med förstatligandet
bör för övrigt denna beteckning ändras till styresman, eftersom
»föreståndare» är en tjänstetitel inom fångvården. Efter förstatligandet
hör länsstyrelserna inte längre ha någon särskild befattning med stadshäktena.

I sitt yttrande lämnar fångvårdsstyrelsen slutligen vissa uppgifter angående
de olika stadshäktenas nuvarande beskaffenhet och organisation
samt det framtida behovet av tillsynspersonal m. m.

Stockholms stads rätts- och polisdirektion anser det vara en förstahandsangelägenhet
att, när nu praktiskt tillfälle yppat sig, avlyfta förpassningarna
från polispersonal, vilken kategori det råder uppenbar knapphet på,
till specialutbildad fångvårdspersonal. Det övertidssystem som för närvarande
tillämpas för förpassningsbestyren medelst polispersonal, vilket numera
utvecklats till att omfatta jämväl polisaspiranter och e. o. poliskonstaplar,
bör enligt direktionen omgående avvecklas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

349

Departementschefen

Av ålder har tingslag och magistratsstäder ansvaret för förvaringen
av häktade. Tingslagens skyldighet i detta hänseende har
emellertid kommit att i huvudsak upphöra. De häktade förvaras sålunda numera
utan ersättning i statliga fångvårdsanstalter. Det fåtal häradshäkten,
som ännu finns kvar, är inrymda i tingshus och begagnas endast för tillfällig
förvaring av häktade i samband med rättegångsförhandling. Även städerna
anlitar fångvårdsanstalterna för förvaringen av sina häktade. I allmänhet
erlägger städerna viss, i regel mycket låg ersättning härför. Särskilda stadshäkten
finns kvar endast i några få städer. I samband med uppförandet av
nya polishus i Örebro och Växjö har inrättats avdelningar för förvar ingen
av såväl häktade som gripna och anhållna personer. En sådan samordning
av häkten och polisarrester kommer att ske i ett flertal av de polishus, som
inom de närmaste åren kommer att uppföras. Inrättandet av sådana gemensamma
avdelningar står i god överensstämmelse med utvecklingen på kriminalvårdens
område.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare framhålla att, eftersom förundersökningen
angående den häktades brottslighet vanligen inte är avslutad då
han överförs till häktet, förvaringen måste anordnas på sådant sätt, att han
förhindras att taga obehöriga kontakter, exempelvis med andra i samma mål
häktade personer. Förvaringen sker därför vanligen i de gamla cellfängelserna,
där de intagna kan hållas åtskilda från varandra. Inom fångvården pågår
emellertid en omfattande byggnadsverksamhet och cellfängelserna kommer
efter hand att tas ur bruk. De nya fångvårdsanstalterna är utformade uteslutande
för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig behandling av personer,
vilka ådömts frihetsstraff. Häktesavdelningar kommer inte att inrättas
i dessa anstalter. I framtiden kommer därför det övervägande antalet häktade
att förvaras i polishusens med arrester samordnade häkten.

Av det siffermaterial, som polisberedningen redovisat, framgår bl. a. att
av de sammanlagt 185 000 häktesdagar, som registrerades för åren 1961—62,
inte mindre än 175 000 faller på statliga fångvårdsanstalter. Städernas sammanlagda
kostnader härför har av beredningen uppskattats till 1 500 000
kr. Statsverket har med andra ord övertagit praktiskt taget hela bestyret
med och även huvuddelen av kostnaden för de häktades förvaring.

Den utveckling i fråga om ansvaret för de häktade som sålunda ägt rum
utgör i och för sig ett skäl att förstatliga häktesorganisationen. Därtill kommer
emellertid att staten redan nu har ansvaret för förvaringen av personer,
som dömts till frihetsstraff, samt att förvaringen av gripna och anhållna
personer kommer att bli en statlig angelägenhet efter polis- och åklagarväsendets
förstatligande. Ett enhetligt huvudmannaskap är vidare angeläget
särskilt med hänsyn till den samdrift av häkten och polisarrester, för vilken
jag förut redogjort.

350

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

I likhet med samtliga remissinstanser ansluter jag mig därför till beredningens
förslag att häktesorganisationen förstatligas fr. o. m. den 1 januari
1965. Detta innebär i stort sett att den ersättning för förvaringen av häktade,
som statsverket f. n. erhåller av städerna, upphör att utgå ävensom att staten
övertar kostnaderna för det fåtal stadshäkten som ännu är i bruk. För
denna huvudmannaskapsreform bör gälla samma principer, som riksdagen
fastställt för motsvarande reform i fråga om polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.
Berörda städer bör i enlighet härmed under en femårig övergångstid
lämna bidrag till statsverkets kostnader efter motsvarande grunder som skall
gälla beträffande nämnda verksamhetsområden.

Starka skäl talar för beredningens förslag att anknyta häktesorganisationen
till fångvården. De krav i fråga om personliga
egenskaper och utbildning, som måste ställas på fångvårdens personal, gäller
i stort sett även beträffande de bevakningsuppgifter, om vilka här är fråga.
För en anknytning till fångvården talar också den omständigheten att på
flertalet platser med redan uppförda eller planerade samordnade arrester och
häkten finns en fångvården tillhörig inrättning, som i mån av behov kan tillhandahålla
reservpersonal och även på annat sätt bistå i verksamheten.

Jag biträder därför beredningens förslag i denna del, som tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser. Förslaget innebär
att fångvårdsstyrelsen blir chefsmyndighet för häkten och till häkten
anslutna polisarrester. För fristående arrester bör i princip polisen vara
huvudman även i fortsättningen.

Förslaget gör det möjligt att i betydande omfattning befria polisen från
förpassningar av det klientel, som omhändertagits av polis eller annan
myndighet och som förvaras på samordnade häkten och arrestavdelningar.
I fråga om ansvaret för dessa förpassningar vill jag, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad fångvårdsstyrelsen anfört i sitt yttrande, förorda
att de mera interna transporter, som föranleds exempelvis av att en anhållen
person skall tagas i förhör, samt vallningar på brottsplats ombesörjs
av polisen. Inställelse inför domstol av häktade och anhållna personer, transport
av häktade till fångvårdsanstalt, överförande till olika vårdinrättningar
av alkoholmissbrukare och mentalsjuka ävensom andra transporter, vilka
nu ombesörjs av polisen, bör däremot ankomma på fångvårdens personal.

Den här skisserade ordningen innebär fördelar i flera hänseenden. Polisen
belastas för närvarande av en mångfald uppgifter, som inte har samband med
den egentliga polisverksamheten. Bland sådana uppgifter utgör förpassningsskyldigheten
en av de mest tidskrävande. Befrielsen från denna skyldighet
innebär, att polisen i ökad omfattning kan ägna sig åt sin huvuduppgift att
upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den föreslagna ordningen kommer
också att föranleda minskade förpassningskostnader och förpassningarna
kan samordnas med fångvårdens omfattande transportverksamhet.

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

De uppgifter som sålunda föreslås skola ankomma på fångvårdsmyndiglieterna
kräver, att ökade resurser ställes till fångvårdens förfogande.

Särskilda stadshäkten finns för närvarande, förutom i Örebro och Växjö,
även i Borås, Hälsingborg och Landskrona. I Stockholm finns ett särskilt
stadshäkte, där häktade dock förvaras endast i begränsad omfattning, och
en liknande organisation finns i Göteborg. Fångvårdsstyrelsen har i sitt yttrande
för vart och ett av stadshäktena beräknat de kostnader, som efter förstatligandet
kommer att åvila fångvården.

Av redogörelsen framgår bl. a., att det i Landskrona saknas tillräckligt
underlag för ett i fångvårdens regi drivet häkte. De häktade bör enligt styrelsens
mening i stället förvaras i fångvårdsanstalten i Malmö eller häktet i
Hälsingborg. Häkteslokalerna i Borås fyller inte nutida krav på allmänt häkte.
Med hänsyn därtill och av ekonomiska skäl föreslår styrelsen att häktet
nedläggs och att häktade från staden överförs till Härianda eller Skogome
till dess det planerade nya polishuset med samordnade häktesutrymmen och
arrestlokaler blir färdigställt.

Personalbehovet vid häkten och med dessa förenade arrestlokaler i städerna
Stockholm, Växjö, Hälsingborg, Göteborg och Örebro uppskattar fångvårdsstyrelsen
till 125 befattningshavare. I förhållande till nuläget innebär
detta en ökning med 32 befattningshavare. Av ökningen hänför sig huvudparten
eller 25 till transportförare med uppgift att ombesörja de ökade förpassningsuppgifterna.

Jag ansluter mig till fångvårdsstyrelsens överväganden och anser mig
böra godtaga styrelsens beräkningar angående personalbehovet. Svårighet att
rekrytera den erforderliga personalen kan givetvis komma att begränsa styrelsens
möjligheter att redan vid förstatligandet i full omfattning övertaga
de förpassningsgöromål, som nu åvilar polisen. Under en övergångstid kan
det därför bli nödvändigt att polisen biträder fångvården med dessa uppgifter.
Även sedan häktesorganisationen blivit fullt utbyggd, bör fångvårdsstyrelsen
äga rätt att i undantagsfall påkalla polisens hjälp i förpassningsverksamheten.

I det föregående har jag förordat, att fångvården från polisen övertar
uppgiften att förpassa personer, vilka omhändertagits i arrester, som är
förenade med häkten. Med hänsyn till vad jag redan anfört om angelägenheten
av att befria polisen från transportuppgifter av skilda slag, kan det
ifrågasättas, huruvida inte fångvården borde övertaga även transporter från
fristående polisarrester till häkten, fångvårdsanstalter och andra inrättningar,
för vilka fångvårdsstyrelsen är chefsmyndighet. Enligt vad jag under
hand inhämtat ställer man sig från fångvårdsstyrelsens sida positiv till en
sådan ordning. De närmare förutsättningarna härför kräver emellertid ytterligare
överväganden.

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

DEN KRIMINALTEKNISKA LABORATORIEVERKSAMHETEN Inledning Statens

kriminaltekniska anstalt (SKA) tillkom år 1939. Dess organisation
är sedan tillkomsten i stort sett oförändrad. Anstalten, som är belägen
i Stockholm, lyder direkt under Kungl. Maj :t.

Enligt av Kungl. Maj :t fastställd instruktion har SKA till uppgift att åt
domstolar, åklagar- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner
ävensom, efter viss prövning, åt enskilda utföra kriminaltekniska
undersökningar, att meddela undervisning i kriminalteknik åt vid anstalten
för utbildning tjänstgörande polismän och utöva självständig vetenskaplig
forskning inom anstaltens verksamhetsområde samt att föra sådana
centrala register, vilka har betydelse för polismyndigheternas spaningsverksamhet,
föra centralt passregister och fullgöra de övriga uppgifter, som tillkommer
anstalten jämlikt passkungörelsen den 31 maj 1940 ävensom utgiva
publikationen »Polisunderrättelser».

Anstaltens styrelse består av högst sju av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter
jämte suppleanter för dem samt av anstaltens föreståndare. Kungl. Maj :t
förordnar en av ledamöterna att vara ordförande och en annan att vara
vice ordförande.

Av styrelsens ledamöter skall en vara eller ha varit innehavare av doinarämbete.
I övrigt skall inom styrelsen finnas representanter för praktisk
poliserfarenhet, teknisk sakkunskap och yrkesmässig advokatverksamhet.

Anstalten är uppbyggd av tre organisatoriska enheter, nämligen kansli,
registraturavdelning och laboratorieavdelning.

Kansliet handlägger under föreståndaren för anstalten personalärenden,
ekonomiska samt andra för anstalten gemensamma ärenden. Uppgifterna
för registraturavdelningen är i huvudsak registrering av fingeravtryck, förande
av de centrala polisregistren samt redigering och distribuering av
»Polisunderrättelser». Laboratorieavdelningen har att utföra de kriminaltekniska
undersökningarna.

SKA:s personal består av förutom föreståndare 74 befattningshavare, varav
9 sysselsättes på kansliet, 43 på registraturavdelningen och 22 på laboratorieavdelningen.

Enligt 1962 års principbeslut om förstatligande au polisväsendet m. m.
skall de funktioner som utövas av SKA med avseende på registrering, kontakter
med utländska polismyndigheter samt övrig verksamhet av liknande
art överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964. I det föregående har vid
behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation förutsatts att dessa funktioner
skall ankomma på styrelsens andra byrå. Den återstående delen av

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

anstaltens verksamhet, d. v. s. det arbete som bedrivs inom laboratorieavdelningen,
var vid tiden för principbeslutet föremål för utredning.

Utredningsarbetet har numera slutförts. En för ändamålet tillkallad sakkunnig
har den 26 november 1963 avgivit ett stencilerat betänkande angående
inrättande av statens kriminaltekniska laboratorium.

Över betänkandet har yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverket,
universitetskanslern, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens
provningsanstalt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Örebro samt Kopparbergs län, statens kriminaltekniska
anstalt, MCA-utredningen, polisberedningen, 1962 års polisutbildningskommitté,
tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation,
föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare,
föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges juristförbund, svenska polisförbundet och Sveriges advokatsamfund.

Vid remissutlåtandena har fogats av riksåklagarämbetet yttranden från
statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, av medicinalstyrelsen yttranden
från föreståndarna för statens rättsläkarstation vid Stockholm, för
blodgruppsserologiska avdelningen vid statens rättskemiska laboratorium
och för kemiska avdelningen vid samma laboratorium samt av universitetskanslersämbetet
yttrande från rektorsämbetet vid Stockholms universitet.
Överståthållarämbetet har överlämnat ett yttrande av polismästaren i Stockholm.
Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats yttranden från landsfogdarna
i länen, polismästarna i Göteborg, Malmö och Hälsingborg, stadsfiskalen
i Hälsingborg och landsfiskalen i Höganäs.

Nuvarande förhållanden
Laboratorieavdelningen vid SKA

Laboratorieavdelningen vid SKA består av laboratorium för kemiska och
biologiska undersökningar, brandtekniskt laboratorium, allmänt laboratorium
och laboratorium för undersökning av skrift och urkundsförfalskningar.
Härutöver finns ett fotografiskt laboratorium, en verkstad för reparationer
av anstaltens instrument och för tillverkning av försöksanordningar
samt ett museum för föremål och avbildningar ägnade att belysa
naturvetenskapens roll i rättsväsendets tjänst in. in.

På laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar görs kemiska
undersökningar av det mest skiftande slag, såsom undersökningar av glas,
färger, grus och jord, klister och lim, sigillack och sigillavtryck samt papper
och stämpelfärg. På laboratoriet utförs också undersökning av damin12
— Biliang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 100

354

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196A

prover, hår och fjädrar samt identifiering av blod och sperma, dock icke
art- och gruppbestämning av sistnämnda substanser.

På brandtekniska laboratoriet undersöks brandrester för utrönande av
brandorsaker. Kemiska undersökningar i ärenden angående brandorsaksutredning
utförs dock av personal på laboratoriet för kemiska och biologiska
undersökningar.

De flesta ärendena på allmänna laboratoriet gäller undersökningar av
vapen och ammunition, såsom identifiering av eldhandvapen med ledning
av märken på kulor och hylsor. I övrigt handläggs på laboratoriet främst
ärenden angående ifrågasatt samhörighet mellan delar av objekt och ärenden
angående undersökning av verktygsspår, fotspår och andra likartade
mekaniska kontaktspår.

Förutom jämförelser av handstilar för identifiering av upphovsman och
undersökning av förfalskade eller ifrågasatt förfalskade trycksaker undersöker
personal på laboratoriet för undersökning av skrift och urkundsförfalskning
skrivmaskinsskrift för typbestämning av skrivmaskin eller för
identifiering av använd skrivmaskin samt raderingar och ändringar i handlingar.

Laboratorieavdelningen vid SKA förestås av en byrådirektör. I övrigt
tjänstgör, på laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar, två
förste byråingenjörer, en byråingenjör, en ingenjör, en laboratorieassistent,
ett institutionsbiträde och en diskerska med halvtidstjänstgöring, på brandtekniska
laboratoriet, en förste byråingenjör och ett tekniskt biträde, på
allmänna laboratoriet, en förste byråingenjör och två ingenjörer samt på laboratoriet
för undersökning av skrift och urkundsförfalskningar, två förste
assistenter och två assistenter eller sammanlagt 17 befattningshavare. Härtill
kommer 5 befattningshavare vid det fotografiska laboratoriet och verkstaden,
varav en förste fotograf, en fotograf och ett fotobiträde samt en tekniker
och ett verkstadsbiträde.

Omfattningen av avdelningens verksamhet

Laboratoriet för kemiska och biologiska undersökningar svarar för det
största antalet undersökningar. Under år 1962 utfördes sålunda vid laboratoriet
totalt 643 undersökningar. Vid det allmänna laboratoriet gjordes
under samma år 430 undersökningar och vid det brandtekniska 263. Laboratoriet
för undersökningar av skrift och urkundsförfalskningar hade under
1962 sammanlagt 397 undersökningar.

Antalet diarieförda ärenden uppgick år 1957 till 1 737 för att därefter
successivt minska till 1 356 år 1962. Antalet utförda undersökningar under
samma period visar samma tendens. Denna utveckling torde dock inte
bero på något minskat behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar.
Det minskade antalet diarieförda ärenden och undersökningar under senare
år torde i stället få tillskrivas följande omständigheter. Under perioden till -

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196''r

kom en särskild avdelning för vissa kriminaltekniska undersökningar inom
Stockholms polisdistrikt, där vissa undersökningar utförts som tidigare ankommit
på SKA. Registraturavdelningen vid anstalten har vidare under senare
delen av perioden fått möjligheter att utföra kemiska framkallningar
av fingeravtryck. Härtill kommer att den kriminaltekniska verksamhet, som
bedrivs i Stockholms och vissa andra polisdistrikt och som berörs i det följande,
torde ha medfört att de undersökningar, som överlämnats till laboratorieavdelningen,
blivit alltmer kvalificerade och tidskrävande.

Olika uppdragsgivare

Polis- och åklagarmyndigheterna svarade för det övervägande antalet ärenden
under åren 1957—1962. Av 9 438 ärenden under denna tid inkom 8 000
från landsfogdarna, statspolisorganisationen samt lokala polis- och åklagarmyndigheter
i städer och på landsbygden. Domstolarna var under samma
period uppdragsgivare i endast 40 fall. Ärenden från övriga offentliga
institutioner utgjorde också ett ringa antal (242). Enskilda uppdragsgivare
svarade för ett något större antal av de inkomna ärendena (577).

Enskilda har ingen ovillkorlig rätt att få undersökningar utförda. Enligt
instruktionen åligger det föreståndaren för SKA att i den ordning styrelsen
bestämmer pröva, om av enskild person begärd undersökning bör
utföras vid anstalten eller inte. Sådana undersökningar har i enlighet med
instruktionen verkställts så att undersökningar, som begärts av domstol,
åklagare eller polismyndighet, icke eftersatts. De allra flesta av uppdragen
från enskilda har avsett skriftundersökningar. En klart avgränsad grupp utgör
uppdragen från anordnare av lotterier och tillverkare av lotter. Detsamma
gäller uppdrag från tillverkare av kassaskåp angående provning av inbrottssäkerheten
hos kassaskåp.

Undersökningsavgift

Undersökningarna är kostnadsfria för offentliga myndigheter. För undersökning,
som utförts på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande
får föra talan, eller efter framställning av enskild person skall ersättning
utgå enligt grunder, som fastställts av anstaltens styrelse. Ersättning
bestämmes i varje särskilt fall med hänsyn till laboratorieavdelningens
självkostnad för undersökningens utförande.

Förhållandet till andra statliga laboratorier m. m.

Beträffande SKA:s förhållande till andra myndigheter stadgas i instruktionen
för anstalten att anstalten skall, där så finnes ändamålsenligt, överlåta
å annan offentlig institution eller enskild sakkunnig att utföra kriminalteknisk
undersökning, över undersökningen skall utlåtande tillställas
anstalten för ärendets slutliga behandling.

Redan vid tillkomsten av SKA stod det klart, att laboratorieavdelningen

356 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

inte kunde ges sådan omfattning att alla tänkbara kriminaltekniska undersökningar
skulle kunna utföras inom avdelningen. Tvärtom förutsattes det
att anstalten skulle komma att i viss utsträckning fungera såsom en
clearingcentral.

I det förslag, som sedermera ledde till inrättandet av SKA, tog överståthållarämbetet
upp frågan om gränsdragningen mellan den föreslagna anstalten
och under medicinalstyrelsen lydande laboratorier. Undersökningar
inom eller tangerande den medicinska vetenskapen — d. v. s. serologiska,
toxikologiska, farmakologiska, fysiologiska och anatomiska undersökningar
— skulle i allt väsentligt liksom dittills utföras av statens rättskemiska
laboratorium, statens bakteriologiska laboratorium, statens farmacevtiska
laboratorium och dåvarande statens veterinärbakteriologiska anstalt. Av de
kriminaltekniska undersökningar, som då verkställdes för polismyndighets
räkning på statens provningsanstalt, statens elektriska inspektion och
sprängämnesinspektionen, ansågs flertalet vara av den speciella beskaffenhet,
att de i fortsättningen lämpligen borde utföras på den nya institutionen.

I proposition 1939: 60 förklarade sig föredragande departementschefen
godtaga ämbetets förslag såvitt angick undersökningar, som föll inom eller
tangerade den medicinska vetenskapen. I övrigt skulle gränsdragningen
ske från fall till fall, så att den anstalt som för sin uppgift var bäst utrustad
med apparatur och representerade den större sakkunskapen skulle
anförtros undersökningen. SKA skulle härvid få uppgiften av en clearingcentral
som hade att bestämma, varifrån experter i de särskilda fallen
skulle förvärvas. Departementschefens uttalande föranledde inte någon
erinran från riksdagens sida.

I enlighet med vad som förutsattes vid SKA:s tillkomst fungerar laboratorieavdelningen
i viss mån som en clearingcentral. Antalet undersökningar
utförda vid annan institution utgjorde i runt tal 11 procent av det totala
antalet vid avdelningen under åren 1957—1962 redovisade undersökningar.
I detta sammanhang må dock anmärkas, att flertalet uppdrag till
förutnämnda medicinska institutioner inte går via SKA utan direkt till dessa
institutioner.

Utbildning

Enligt instruktionen skall SKA meddela undervisning i kriminalteknik
åt vid anstalten för utbildning tjänstgörande polismän. Någon sådan utbildning
i mer organiserade former har inte kommit till stånd på grund
av bristande resurser. Däremot har polismän från olika delar av landet beretts
tillfälle att följa såväl laboratorieavdelningens som registraturavdelningens
arbete. I regel sker denna form av utbildning under en månads tid.
Under åren 1957—1962 har 47 polismän begagnat sig härav.

Iiungl. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

357

Kriminaltekniska undersökningar inom polisorganisationens ram

Som tidigare nämnts har SKA att utföra kriminaltekniska undersökningar
åt bl. a. polismyndigheter. Detta innebär dock inte att anstaltens
personal utför brottsplatsundersökningar, vilka i vidsträckt mening måste
betecknas som kriminaltekniska undersökningar. Sådana undersökningar
görs av befattningshavare inom polisväsendet.

Syftet med en brottsplatsundersökning är att tillvarata varje föremål
eller annat spår, som kan tänkas klarlägga vad som inträffat och i sista
hand tjäna som bevis under förundersökningens gång eller vid rättegång.
En fullständig brottsplatsundersökning omfattar i regel fotografering, skissritning
samt den egentliga undersökningen för tillvaratagande och säkrande
av spår jämte protokollföring.

Sedan brottsplatsundersökningen avslutats, måste i regel en noggrannare
genomgång ske av de tillvaratagna spåren än den som kunnat företas på
brottsplatsen. Denna genomgång syftar till att få fram relevanta frågeställningar
i ärendet. När dessa klarlagts måste det tillvaratagna materialet
eller delar därav bearbetas vid en fortsatt kriminalteknisk undersökning.
Denna undersökning kan givetvis vara av olika karaktär.

I de största städerna finns inom poliskårerna enheter för den kriminaltekniska
verksamheten, vilka skulle kunna betecknas som lokala laboratorier.
Detta gäller Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Där utförs
inte blott brottsplatsundersökningar utan även enklare laboratoriemässig
bearbetning av brottsplatsmaterialet. I andra städer och vid statspolisavdelningarna
utförs alla slag av brottsplatsundersökningar, men den
laboratoriemässiga bearbetningen av materialet överlåts i princip helt åt
SKA:s laboratorieavdelning. På många håll finns dock varken personal
eller utrustning för att utföra brottsplatsundersökningar.

För att belysa den rådande faktiska gränsdragningen mellan SKA
och de största poliskårerna ute i landet i fråga om de kriminaltekniska
undersökningarna redogörs i det följande för den kriminaltekniska
verksamheten i Stockholms polisdistrikt. I Göteborg
och Malmö utförs i princip samma slag av undersökningar som i
Stockholm. I Norrköping har den kriminaltekniska verksamheten inte
samma omfattning som i de tre största städerna.

Under en följd av år efter SKA:s tillkomst utförde SKA även de undersökningar
som före anstaltens inrättande ankom på det s. k. signalementskontoret
i Stockholms polisdistrikt. Signalementskontoret utförde, förutom
fotografering av för brott misstänkta personer och av brottsplatser, en
del enklare kriminaltekniska undersökningar.

År 1953 träffades en överenskommelse mellan SKA och Stockholms polisdistrikt
av innehåll att den personal från distriktet, som kommenderats
till anstalten för fullgörande av den verksamhet som ålegat signalementskontoret,
skulle sammanföras till en särskild avdelning under anstalten.

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

I den mån avdelningen utförde arbete vid anstalten skulle den vara direkt
underställd föreståndaren för anstalten. Enligt kriminalpolisintendentens
bestämmande skulle en av de överkonstaplar som kommenderats från Stockholms
polisdistrikt till avdelningen ha närmaste ledningen över arbetet å
avdelningen. Det skulle åligga denne att hålla såväl kriminalpolisintendenten
som föreståndaren för SKA underrättad om arbetets gång.

År 1959 blev stockholmsavdelningen helt självständig i förhållande till
SKA. Då tillskapades den tekniska avdelningen inom kriminalpolisavdelningen
i Stockholms poliskår.

Tekniska avdelningen är organiserad på tre sektioner och en
fotoateljé, vars uppgifter och personalstyrka nått sådan storlek att ateljén
i praktiken utgör en fjärde sektion.

Vid tekniska avdelningen sysselsätts för närvarande 1 kriminalkommissarie,
26 förste kriminalassistenter eller kriminalassistenter samt 7 biträden
och 3 civila bilförare.

Sektion A inom tekniska avdelningen utför främst brottsplatsundersökningar
i fall av mord, dråp, rån, sedlighetsbrott, kassaskåpsinbrott
och andra typer av inbrott, där stora värden gått till spillo
eller brottsplatsen är särskilt svårbearbetad. Sektionens personal undersöker
vidare anträffade stulna bilar och biträder också vaktdistriktens utredningsavdelningar
vid undersökningar av s. k. misstänkta dödsfall. Även
undersökningar av vanliga butiksinbrott och bostadsinbrott sker numera
av sektionens personal.

Det vid en brottsplatsundersökning säkrade materialet bearbetas icke av
den brottsplatsundersökare, som utfört undersökningen. I stället överlämnas
materialet för närmare undersökning till tekniska avdelningens fingeravtryckssektion
eller spårsektion. Protokollen från brottsplatsundersökningarna
tillställs utan tidsutdräkt den spanande eller utredande personalen,
vilken snabbt behöver få del av de uppgifter som kan ha kommit fram
vid brottsplatsundersökningen. Det gäller ofta gärningsmäns arbetsmetoder
och tillvägagångssätt i övrigt samt vilka spår som säkrats. Av skilda anledningar
kan denna redovisning stundom bli fördröjd och en information
måste då ges i någon annan form. Inom kriminalpolisen i Stockholm upprätthålls
därför en daglig kontakt mellan den undersökande personalen
och vederbörande rotels personal. Informationen kan ske genom ett direkt
samarbete på brottsplatsen eller inom kriminalavdelningen, varvid de för
tillfället kända förhållandena genomgås och belyses ur såväl brottsplatsundersökarens
som utredningsmannens synpunkter. Särskilt vid grövre
våldsbrott med tidsödande undersökningar på brottsplatsen anses en sådan
fortlöpande information vara värdefull för såväl brottsplatsundersökaren
som utredningsmannen.

Det material, som en brottsplatsundersökare tillvaratar på brottsplatserna
med undantag av säkrade fingeravtryck, överlämnas till sektion B,
som utför undersökning av mekaniska spår in. m. Materialet
genomgås vid sektionen och jämföres i första hand med material från
andra likartade brottsplatser i syfte att söka utröna om flera brott utförts
av samma gärningsman. Därefter företas jämförande undersökningar
med hos misstänkta personer anträffade verktyg, skodon, kläder etc.

Vid behov av kvalificerade tekniska eller rent vetenskapliga undersök -

359

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

ningar av spår överlämnas materialet till SKA eller andra sakkunniga.
Sektionen utför dock ett flertal olika slag av spårundersökningar, främst
undersökningar av verktygsspår, fotspår samt kulor och hylsor fian skjutvapen.
Vidare görs klädundersökningar, såsom rekonstruktioner av tillvägagångssättet
vid grövre brott med ledning av exempelvis skador och
fläckar på kläder, dammsugning av gärningsmäns kläder samt undersökning
och rekonstruktion av vägtrafikolyckor.

Sektionens undersökningsresultat redovisas i protokoll, vilka kompletteras
med fotografier över iakttagna överensstämmelser eller andra konstateranden.

År 1962 slutförde sektionen 59 ärenden angående identifiering av fordon
och delar därav. Framkallning av utplånade fabriksnummer har på samma
sätt skett i 10 fall och undersökning av vapen och skottskador i 18 fall.
Dammsugning och liknande klädundersökning utgör en stor del av totala
antalet ärenden inom sektionen (101). De vid dammsugningarna erhållna
dammproven har, i fall då jämförande undersökning och analys blivit
aktuell, gått till SKA för laboratorieundersökning. Ärenden angående verktygs-
och fotspår samt låsundersökning slutfördes i 53 fall.

Sammanfattningsvis kan konstateras att sektion B icke utför några kemiska
analyser men väl allmänt kriminaltekniska undersökningar av det
slag som utförs på allmänna laboratoriet vid SKA.

Personalen vid sektion C utför framkallning av fingeravtryck
dels på själva brottsplatsen, dels i ett laboratorium dit material från brottsplatsen
medförs. Då de kemiska framkallningsmetoderna starkt utvecklats
under de senaste tio åren har sektionens daktyloskopiska verksamhet
numera till stor del flyttats in i laboratoriet.

Sektionens arbete är oftast avslutat i och med att utredningspersonalen
får besked om att en brottslings fingeravtryck anträffats i en stulen
bil eller på en brottsplats. Ofta behöver sektionen inte utfärda något dokument
angående identifieringen. Sedan den misstänkte upplysts om sektionens
resultat av fingeravtrycksundersökningen och erkänt — vilket är
det normala — stöds den misstänktes erkännande av sådan utredning i
övrigt i målet att fingeravtrycksidentifieringen inte behöver tas upp
som bevismedel inför domstol.

Fotograferingen av och på brottsplatserna utförs av brottsplatsundersökarna,
vilka alla erhåller fotografisk utbildning under sin tjänstgöring
vid tekniska avdelningen. Framkallning, kopiering och förstoring
sker däremot vid den tekniska avdelningens fotografiska laboratorium,
där tre yrkesfotografer och ett fotobiträde tjänstgör. Laboratoriepersonalen
ombesörjer också ateljéfotograferingar av spår från brottsplatser.

Det fotografiska laboratoriet vid tekniska avdelningen är mycket hait
belastat. Under år 1961 framställde laboratoriet inte mindre än 42 100
kopior.

Vid tekniska avdelningen förekommer också viss undervisningsoch
upplysningsverksamhet. Under perioder om eu vecka
utbildas kriminalpolispersonal, som utsetts att tjänstgöra som broltsplatsundersökare
i Stockholm. Även polisaspiranter erhåller viss undervisning
i grundläggande polisiär kriminalteknik. Polismän från olika plat -

360 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

ser i landet praktiserar vidare ofta vid avdelningen under i regel månads»
långa perioder.

Utredningen

Brister i laboratorieavdelningens organisation m. m.

Laboratorieavdelningens resurser är enligt utredningen otillräckliga. De
bristande resurserna hänför sig främst till tillgången på personal och lokalutrymmen
och har sedan flera år tillbaka inneburit betydande olägenheter
i fråga om avdelningens möjligheter att fullgöra de viktiga uppgifter,
som ankommer på avdelningen enligt gällande instruktion.

De bristande personella resurserna har enligt utredningen lett till att
inkommande undersökningsuppdrag i alldeles för stor utsträckning blivit
liggande längre eller kortare tid, innan en begärd undersökning kunnat
påbörjas. Detta har medfört att tiderna för erhållande av utlåtande i ärendena
blivit allt längre. Då polismyndigheterna inte kunnat få besked i tid
angående resultatet av en begärd undersökning, har de i flera fall underlåtit
att söka laboratorieavdelningens biträde och i stället anlitat annan,
ofta kommunal eller enskild institution, även i fall, då de begärda undersökningarna
avgjort hade bort utföras vid laboratorieavdelningen.

Utredningen upplyser att den 1 mars 1963 på laboratorieavdelningen
fanns registrerade 224 icke avgjorda ärenden. Av dessa var hälften eller
112 äldre än två månader. De långa väntetiderna gäller i växlande omfattning
samtliga laboratorieenheter inom avdelningen men i synnerligen hög
grad det skrifttekniska laboratoriet. Beträffande detta laboratorium har
den besvärande balansen särskilt uppmärksammats. Sålunda har justitieombudsmannen
i en den 4 juni 1962 dagtecknad skrivelse, vilken av chefen
för inrikesdepartementet i avskrift överlämnats till utredningen, konstaterat
att i visst fall för en av polismyndighet hos SKA begärd undersökning
åtgått otillbörligt lång tid. Enligt justitieombudsmannen saknades
dock helt anledning att antaga, att detta berott på försummelse av någon
befattningshavare vid anstalten. Fastmera hade framkommit, att personalresurserna
vid det skrifttekniska laboratoriet var sådana, att en avsevärd
handläggningstid för här avsedda ärenden var vanlig.

Utredningen framhåller att personalbristen återverkar inte endast på
tiden för ärendenas behandling utan även på arbetets och därmed utlåtandenas
kvalitet. För att hålla arbetsbalansen nere på en rimlig nivå och
över huvud taget hålla verksamheten vid avdelningen nödtorftigt flytande
måste enligt styrelsen för SKA varje enskilt ärende ges snabbast möjliga
handläggning. Detta medför enligt styrelsen, att ärendena ofta får en alltför
summarisk behandling.

De bristande personalresurserna har vidare medfört, anför utredningen,

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

att någon forskning i systematisk mening inom laboratorieavdelningen ej
kunnat bedrivas. Bristen på forskning har direkt inverkat på utlåtandena.
Ett ställningstagande till en viss fråga i ett ärende beror ofta på huruvida
ett helt frågekomplex blivit genomarbetat medelst systematisk forskning.
I avsaknad av sådana forskningsresultat har ställningstagandet ofta blivit
så försiktigt formulerat, att utlåtandet blivit mer eller mindre intetsägande.

En systematisk forskning inom laboratorieavdelningens verksamhetsområde
är enligt vad utredningen understryker i hög grad beroende av intima
och fortlöpande kontakter med de grundvetenskaper, varpå avdelningens
verksamhet ytterst bygger. Laboratorieavdelningen har hittills haft mycket
begränsade kontakter i detta avseende, beroende dels på avdelningens bristande
resurser och dels på avdelningens organisatoriska ställning inom förvaltningen.

Utredningen påpekar att laboratorieavdelningens svårigheter också sammanhänger
med den omständigheten, att ett inte ringa antal uppdrag är av
sådan art att de innebär en onödigt betungande arbetsbelastning. Frågeställningarna
är inte sällan oklara eller irrelevanta, undersökningsmaterialet är
dåligt säkrat och förpackat och jämförelseprover har varit otillfredsställande
eller direkt felaktiga. Vidare förekommer en hel del undersökningsuppdrag
som antingen måste bedömas vara skäligen oväsentliga i vederbörande rättsliga
sammanhang och därför borde kunna undvikas eller som lämpligare
skulle kunna handläggas i annan ordning än vid laboratorieavdelningen.

Viss apparatur, som anskaffades vid tillkomsten av SKA, är enligt utredningen
föråldrad och borde därför ersättas med ny. Vidare saknas viss
modern apparatur, som skulle betydligt underlätta genomförandet av vissa
undersökningar och göra det möjligt att angripa uppkommande problem
från andra utgångspunkter. För att kunna i mera väsentlig mån utnyttja
ytterligare moderna instrument finner dock utredningen det nödvändigt
att äga tillgång till personal för ändamålet. Personaltillgången och då i
första hand tillgången på kvalificerad personal står nämligen i stort sett i
växelförhållande till behovet av instrumentell utrustning.

Beträffande laboratorieavdelningens utrymmen framhåller utredningen
vidare att dessa inte motsvarar de krav som i dagens läge ställes på rationella
laboratorieutrymmen. Även arbetslokalerna i övrigt är otillräckliga.
Också på grund av dessa omständigheter har laboratorieavdelningens verksamhet
blivit lidande.

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

Behovet av ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar
är enligt utredningen i nuvarande polisväsende klart dokumenterat.

Genom att större distrikt tillskapas i samband med förstatligandet av
polisväsendet kommer enligt utredningen sammanlagt ett 20-tal tekniska
12* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr 100

362

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

arbetsenheter att kunna inrättas inom huvudstyrkornas utredningsavdelningar.
Enheterna skall ha till uppgift att utföra brottsplatsundersökningar
och övriga polistekniska undersökningar, personidentifiering och fotolaboratoriearbete.
De tekniska arbetsenheterna skapar förutsättningar för en
ökad kriminalteknisk verksamhet på det lokala planet och utredningen anser
sig med fog kunna räkna med att kriminaltekniska undersökningar
kommer att utföras i polisdistrikten i betydligt större omfattning än för närvarande.
Om denna intensifierade kriminaltekniska verksamhet inom polisdistrikten
skall få någon praktisk effekt är det enligt utredningens mening
nödvändigt att skapa väsentligt bättre förutsättningar för en fortsatt snabb
och säker bearbetning av det material som tillvaratas inom distrikten. Kvalificerade
laboratoriemässiga bearbetningar torde endast undantagsvis kunna
ske inom distrikten och måste därför ske på annat håll. Utredningen anser
det dock uteslutet att denna fortsatta laboratoriemässiga bearbetning skulle
få en sådan omfattning att den skulle motivera inrättandet av regionala
laboratorier av samma slag som laboratorieavdelningen vid SKA, vilket skett
på sina håll utomlands. Verksamheten vid ett regionalt laboratorium för
kriminaltekniska undersökningar skulle i vårt land redan av demografiska
skäl inte få samma omfattning som exempelvis ett regionalt laboratorium i
England och Frankrike. Då vidare den kvalitativa standarden vid ett sådant
laboratorium inte kan eftersättas, finner utredningen en sådan anordning
inte vara ekonomiskt försvarbar.

Sammanfattningsvis anser sig utredningen kunna konstatera att det även
för framtiden erfordras ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar
åt polismyndigheterna. Utredningen tillägger att laboratorieavdelningen
för sin verksamhet är i hög grad beroende av goda kontakter
med andra likartade institutioner, vilka är belägna i Stockholm. För polisutbildningens
del är det av särskild betydelse att den sakkunskap, som
finns företrädd inom laboratorieavdelningen, kan anlitas vid undervisningen
vid statens polisskola. Ett centralt laboratorium för kriminaltekniska
undersökningar bör därför enligt utredningen förläggas till Stockholm eller
dess omedelbara närhet antingen såsom ett fristående organ eller knutet
till annan myndighet eller institution.

Laboratoriets organisatoriska ställning

Utredningen har ingående övervägt huruvida det av utredningen förordade
centrala laboratoriet bör anknytas till eller inordnas i någon annan statlig
institution eller organiseras som ett fristående laboratorium. Därvid har
utredningen funnit följande alternativa lösningar av denna organisationsfråga
kunna komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 ur 1964

363

Kriminaltekniskt laboratorium i rikspolisstyrelsen

Polis- och åklagarmyndigheterna svarar i dag för 85 procent av ärendena
vid laboratorieavdelningen vid SKA. Utredningen räknar med att dessa
myndigheters andel av uppdragen för laboratorieavdelningen eller dess kommande
motsvarighet kommer att successivt öka efter omorganisationen av
polisväsendet. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningen ifrågasättas
om inte laboratorieavdelningen —- liksom SKA i övrigt — bör anknytas till
den blivande rikspolisstyrelsen. Utredningen erinrar emellertid om att 1939,
1948 och 1957 års polisutredningar ansett att de kriminaltekniska undersökningar,
som nu ankommer på laboratorieavdelningen, inte bör läggas på
en central polismyndighet. Att såvitt angår denna verksamhet inordna
SKA under den centrala polismyndigheten skulle enligt 1939 års polisutredning
kunna ge anstalten sken av att inte vara fullt självständig i sin verksamhet.
Enligt 1948 års polisutredning kunde SKA:s objektivitet äventyras
i allmänhetens och även i domstolars och andra myndigheters ögon, om anstaltens
verksamhet på det tekniska området tilläts gå utanför den rent
vetenskapliga ramen. 1957 års polisutredning fann det angeläget att här
avsedd del av anstaltens verksamhet bedrevs under sådana förhållanden,
att objektiviteten hos de lämnade utlåtandena icke ens kunde ifrågasättas.
Styrelsen för SKA har i skilda sammanhang uttalat sig i samma riktning.

Det torde enligt utredningens uppfattning inte kunna bestridas, att en anslutning
av laboratorieavdelningen till rikspolisstyrelsen bl. a. ur psykologiska
synpunkter ter sig tveksam. För den stora allmänheten och för åtskilliga
inom rättsvården verksamma skulle laboratorieavdelningens verksamhet
kunna komma att uppfattas såsom icke fullt opartisk. Vid SKA:s
tillkomst anfördes enligt utredningen sådana synpunkter som motiv för
att ge anstalten karaktären av en i förhållande till polisväsendet fristående
institution. Under senare år har bl. a. riksåklagarämbetet framhållit önskvärdheten
av att laboratorieavdelningen framstår som en fullt opartisk instans
och utredningen ansluter sig till denna uppfattning.

Härutöver talar enligt utredningen jämväl andra skäl mot att inordna
laboratorieavdelningen i eller ansluta den till rikspolisstyrelsen. Utredningen
pekar härvid på att även domstolar och andra myndigheter har behov av
dylika undersökningar. Detta gäller även enskilda. Dessa skall icke behöva
utsätta sig för risken att en begäran om en kriminalteknisk undersökning
uppfattas som en anmälan om brott. Anledning saknas att anta att angivna
behov skulle minska i framtiden. Härtill kommer att verksamheten på
laboratorieavdelningen väsentligen skiljer sig från den verksamhet som
skall bedrivas inom rikspolisstyrelsens olika enheter. Med hänsyn till dessa
förhållanden är det enligt utredningen mindre lämpligt att föra laboratorieavdelningen
till rikspolisstyrelsen.

364

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Universitetsinstitution för kriminaltekniska undersökningar

Utredningen anser att en väsentlig brist i laboratorieavdelningens verksamhet
består däri att någon på praktiska resultat inriktad målforskning i
egentlig mening inte kunnat bedrivas. För att råda bot på denna brist föreslår
utredningen att chefen för laboratorieavdelningen, som härvid bör göras
till en fristående institution, tillika blir innehavare av en professur ■sid
Stockholms universitet eller tekniska högskolan.

Inom den rättsliga processen föreligger enligt utredningen ett behov av
att erhålla sakkunnig medverkan från olika vetenskapsområden för fastställande
av vissa faktiska sakförhållanden. Detta har lett till att inom vissa
vetenskaper utvecklats särskilda specialiteter med sikte på vetenskapens
användning i rättsliga sammanhang, t. ex. rättsmedicin, rättstoxikologi,
rättsserologi, rättsodontologi och rättspsykiatri. Vad rättsmedicinen och
rättspsykiatrin beträffar finns för närvarande professurer i dessa ämnen
i vårt land och rättstoxikologien och rättsserologien är företrädda genom
vetenskapsmän i professors ställning.

För tillämpningen i rättsliga sammanhang av sådana naturvetenskaper
som kemi, fysik och andra har däremot åtminstone hittills inte på motsvarande
sätt utvecklats mera avgränsade specialiteter, i vart fall inte såsom
mera vetenskapligt-akademiska ämnesområden. Detta är enligt utredningen
så mycket märkligare som tillämpningen av dessa vetenskaper faktiskt sker
i en mycket betydande omfattning och vikten av denna tillämpning mot
bakgrunden av den allt viktigare indiciebevisningen framstår som uppenbar.

Enligt utredningens mening är det synnerligen angeläget att åtgärder
snarast vidtas för att skapa en professur inom sistnämnda ämnesområden.
Professuren torde kunna benämnas professur i kriminalteknik även om ordet
kriminalteknik till sin innebörd inte är klart fixerat och ofta ges en
väsentligt vidare innebörd än vad därmed i detta sammanhang avses. Utredningen
tar emellertid inte ställning till frågan om fakultetsanknytning
m. m.

I den mån en sådan professur inrättas räknar utredningen med att vissa
studerande kommer att intressera sig för detta nya ämnesområde. De skulle
få tillfälle att arbeta på den fristående kriminaltekniska institutionen, vars
huvudsakliga uppgift dock måste vara att utföra de undersökningar, som
för närvarande ankommer på laboratorieavdelningen. Åtskilliga praktiskt
inriktade målforskningsuppgifter skulle samtidigt med fördel kunna an
förtros de studerande, vilka skulle redovisa resultaten i form av akademkit
meriterande uppsatser eller avhandlingar. För laboratoriets del skulle detta
med all sannolikhet på relativt kort sikt innebära rent praktiska och ekonomiska
vinster samtidigt som kriminaltekniken utvecklades och de studerande
meriterade sig för bl. a. tjänster inom laboratoriet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

365

Arbetsenhet inom statens rättskemiska laboratorium

Rättskemiska laboratoriet, som har medicinalstyrelsen som chefsmyndighet,
har till uppgift att utföra undersökningar av rättskemisk och blodgruppsserologisk
art samt att bedriva annan i samband därmed stående
verksamhet med praktiskt och vetenskapligt syfte. Laboratoriet består av
två avdelningar, den kemiska och den blodgruppsserologiska. Den kemiska
avdelningen är uppdelad på en toxikologisk sektion och en alkoholsektion
samt den serologiska på en rättsserologisk och en klinisk sektion.

Av sektionerna vid rättskemiska laboratoriet har enligt utredningen samtliga
utom den kliniska att utföra undersökningar av betydelse i rättsliga
sammanhang och det skulle därför inte te sig främmande att överföra de
arbetsuppgifter, som nu ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA, till
statens rättskemiska laboratorium. Ingen av de båda avdelningarna vid laboratoriet
skulle emellertid lämpligen kunna tilläggas nämnda arbetsuppgifter,
utan dessa borde i så fall föras till en särskild arbetsenhet. Föreståndarna
för laboratoriets båda avdelningar är läkare och professorer med undervisningsskyldighet.
Föreståndaren för den nya arbetsenheten borde också
ges professors ställning med principiell skyldighet att undervisa i kriminalteknik.
Undervisningsskyldigheten borde lämpligen kunna fullgöras vid
Stockholms universitet eller möjligen vid tekniska högskolan.

Enligt utredningens mening skulle man genom att förlägga en kriminalteknisk
arbetsenhet till rättskemiska laboratoriet kunna uppnå vissa ekonomiska
fördelar genom sambruk av viss dyrbar vetenskaplig apparatur och
genom utnyttjande av viss gemensam personal. Vidare skulle ett intimare
samarbete kunna etableras än vad för närvarande är fallet mellan rättskemiska
laboratoriet och SKA.

Inrättandet av en arbetsenhet för kriminaltekniska undersökningar vid
nämnda laboratorium skulle dock enligt utredningen inte vara förenat med
angivna fördelar med mindre denna enhet kunde beredas lämpliga lokaler
i samma byggnad som statens rättskemiska laboratorium disponerar. Laboratoriet
torde då få sådan storlek att dess nuvarande administrativa anknytning
till medicinalstyrelsen borde upphöra och laboratoriet i stället
tillföras en administrativ enhet med en särskild chef för laboratoriet i dess
helhet. Därvid borde även övervägas att lägga de arbetsuppgifter, som ankommer
på kliniska sektionen vid rättskemiska laboratoriet, till annan institution.
Utredningen, som erinrar om att frågan om statens rättskemiska
laboratoriums ställning för närvarande prövas av utredningen om medicinalväsendets
centraladministration (MCA-utredningen), anser sig av denna
anledning inte böra föreslå, att rättskemiska laboratoriet och laboratorieavdelningen
nu sammanslås.

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Arbetsenhet vid statens provningsanstalt

Statens provningsanstalt bär till uppgift att på uppdrag av offentlig
myndighet eller enskild person utföra provning eller undersökning
av material och konstruktioner samt därmed förenad verksamhet.
Anstalten skall vidare bedriva teknisk-vetenskaplig forskning inom
sitt område. I den mån anstaltens utrustning och förhållandena i övrigt det
medger må även andra provningar och undersökningar utföras. För dessa
arbetsuppgifter är provningsanstalten indelad i tre avdelningar med tolvolika
laboratorier. Anstalten har sålunda bl. a. laboratorier för kemisk analys
och för metallografi och korrosion samt ett brandtekniskt laboratorium.

Laboratorieavdelningen vid SKA och provningsanstalten har enligt utredningen
i regel så helt olika frågeställningar att lösa att det tett sig främmande
för SKA att i någon större utsträckning anlita provningsanstalten
för kriminaltekniska undersökningar. Före SKA:s tillkomst år 1939 anlitade
polismyndigheterna provningsanstalten för vissa sådana undersökningar. I
samband med SKA:s tillkomst överfördes dock de slag av kriminaltekniska
undersökningar som då utfördes på provningsanstalten till SKA. Det synes
därför utredningen föga konsekvent att i nuvarande läge med den utveckling
som ägt rum återföra de arbetsuppgifter, som ankommer på SKA:s laboratorieavdelning
till provningsanstalten. I den mån så likväl skulle ske torde
det vara nödvändigt att i stort sett bibehålla laboratorieavdelningens nuvarande
organisation vid sidan av provningsanstaltens tidigare nämnda avdelningar.
Trots ett sådant inordnande blir det vidare ofrånkomligt att förstärka
laboratoreavdelningens personella och materiella resurser. Några
större fördelar kan inte vinnas genom att överföra de arbetsuppgifter, som nu
åvilar SKA:s laboratorieavdelning, till provningsanstalten med mindre en ny
arbetsenhet för kriminaltekniska undersökningar får lokaler i direkt anslutning
till provningsanstaltens övriga avdelningar.

Utredningen avvisar alternativet med en anknytning till provningsanstalten
och pekar därvid på att nämnda lokalfråga inte kan lösas på många år
och att en överflyttning av SKA:s laboratorieavdelning till provningsanstalten
måste föranleda vissa ändringar i provningsanstaltens organisation.
I detta sammanhang framhåller utredningen, att byggnadsstyrelsen framfört
förslag om att samla vissa statliga och statsunderstödda institutioner till ett
gemensamt område, en teknisk institutionsstad, i stockholmstrakten. En placering
av provningsanstalten och laboratorieavdelningen vid SKA eller dess
framtida motsvarighet i den planerade institutionsstaden skulle enligt utredningen
i allt väsentligt innebära samma fördelar som ett inordnande av laboratorieavdelningen
i provningsanstalten skulle medföra om utrymmen
kunde beredas avdelningen i anslutning till provningsanstaltens lokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

367

Fristående kriminaltekniskt laboratorium

Av skäl som anförts i det föregående anser utredningen att de arbetsuppgifter
som ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA inte bör föras till
rikspolisstyrelsen. Att föra arbetsuppgifterna till statens rättskemiska laboratorium
anser sig utredningen inte kunna förorda med hänsyn till pågående
utredning om medicinalväsendets centraladministration. Uppgifterna bör enligt
utredningen ej heller överföras till provningsanstalten då väsentliga fördelar
inte står att vinna genom en sådan lösning.

Då en anknytning till annan institution således inte kan förordas, föreslår
utredningen, att SKA:s laboratorieavdelning fr. o. m. den 1 juli 1964 inrättas
såsom ett fristående laboratorium, benämnt Statens kriminaltekniska laboratorium.

Chef för laboratoriet bör vara en professor. Även om det inte skulle visa
sig möjligt att nu inrätta en professur i kriminalteknik vid Stockholms
universitet eller tekniska högskolan bör enligt utredningen med befattningen
som chef för institutionen, i likhet med vad som gäller för avdelningscheferna
vid statens rättskemiska laboratorium, förenas undervisningsskyldighet,
som kan aktualiseras längre fram, då ett mera uttalat behov av universitetsundervisning
i ämnet kommit till uttryck och då förutsättningar för
sådan undervisning eljest skapats.

Så snart det är möjligt bör laboratoriet enligt utredningens förslag flyttas
till den planerade tekniska institutionsstaden i Stockholmstrakten. En
sådan utflyttning bör inte utgöra hinder mot att institutionens chef ålägges
undervisningsskyldighet vid universitetet eller tekniska högskolan. I den
mån rättskemiska laboratoriet inte kommer att ingå i en statsmedicinslc
anstalt eller annat organ, anser utredningen att det bör övervägas om inte
även detta laboratorium bör flyttas till institutionsstaden och därvid sammanföras
med laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar.

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m.

Allmänt

Det föreslagna statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) bör enligt
utredningen få samma uppgifter som laboratorieavdelningen vid SKA för
närvarande har, nämligen att utföra kriminaltekniska undersökningar åt
domstolar, åklagar- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner
och åt enskilda ävensom att utöva självständig forskning inom sitt
verksamhetsområde. Dess verksamhetsområde bör dock i princip begränsas
att avse undersökningar, som föranleds av påstådd eller misstänkt
brottslig gärning, närmast för att laboratoriets undersökningar av klart
kriminalteknisk karaktär inte skall löpa risk att försenas till följd av
andra undersökningar. Att förundersökning skall ha inletts eller att någon

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

skäligen misstankes, bör enligt utredningen inte i något fall uppställas som
krav för att laboratoriet skall ha att åtaga sig en undersökning, även
om utredningen förutsätter att laboratoriet kommer att med förtur verkställa
sådana undersökningar som begäres under förundersökning, i samband
med åtal eller i rättegång om brottmål. Däremot bör man enligt
utredningen principiellt kräva att undersökningsmaterialet tillhandahålles
laboratoriet.

Genom den föreslagna begränsningen av laboratoriets verksamhetsområde
skulle en del av de uppdrag som för närvarande utföres vid laboratorieavdelningen
vid SKA i princip inte falla inom det nya laboratoriets
verksamhetsområde. Detta gäller undersökningar huruvida lotterilotter
uppfyller rimliga krav på att de inte skall kunna öppnas utan att förete
tydliga spår liksom även undersökningar av olika typer av nya kassaskåp
i fråga om inbrottssäkerhet. Dylika undersökningar anser utredningen böra
utföras vid exempelvis statens provningsanstalt. Enligt kungörelsen den
21 juli 1948 (nr 609) om typgranskning av automatapparater, som avses
i 2 § butikstängningslagen, skall sådan apparat vara till typen godkänd
av statens institut för folkhälsan efter samråd med SKA. Utredningen
föreslår att denna författning ändras, så att samrådet i stället skall ske
med exempelvis statens provningsanstalt.

Det nya laboratoriet bör enligt utredningens uppfattning i princip inte
avvisa något uppdrag om kriminalteknisk undersökning, även om laboratoriet
inte skulle ha erforderlig sakkunskap inom laboratoriet. Det bör i
dylika fall kunna antingen tillfälligt knyta erforderlig expertis till laboratoriet
eller remittera ärendet till institution med sådan expertis eller eventuellt
enskild sakkunnig. Laboratoriet bör sålunda liksom SKA i viss utsträckning
fungera som en clearingcentral. Utredningen understryker emellertid
att laboratoriet inte bör få denna ställning i de klara fall, som nu
sänds direkt till annan institution än SKA. Detta skulle innebära en onödig
belastning av laboratoriet. Uppdrag om undersökning av blodprov beträffande
alkoholhalt bör sålunda liksom hittills gå direkt till statens rättskemiska
laboratorium. Såvitt angår den ojämförligt största gruppen av
det nya laboratoriets uppdragsgivare finner utredningen det böra ankomma
på rikspolisstyrelsen att, sedan det nya laboratoriet varit i verksamhet en
tid och erfarenhet vunnits, i samråd med laboratoriet utfärda anvisningar
till landets polismyndigheter i vad mån även andra undersökningsuppdrag
kan sändas direkt till annan institution än SKL.

Gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna vid SKL och den kriminaltekniska
verksamheten inom polisorganisationen

Utredningen finner det uppenbart att SKL inte kan och ej heller bör
belastas med uppgiften att utföra brottsplatsundersökningar och annat
fältarbete annat än möjligen i sällsynta undantagsfall. Befattningshavare

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

inom polisväsendet bör sålunda liksom hittills handha brottsplatsundersökningarna.
Utredningen intar härvidlag samma ståndpunkt som tidigare
utredningar på området och styrelsen för SKA. Den tekniska avdelningen
inom Stockholms polisdistrikt bör sålunda inte knytas till SKL.

Det är enligt utredningen angeläget att allt inom polisdistrikten säkrat
material, som skall sändas vidare till SKL för undersökning, dessförinnan
underkastas viss sortering eller enklare bearbetning. Bearbetningen bör
främst ha till syfte att få fram relevanta frågeställningar och att bringa
reda i materialet. Härigenom underlättas arbetet för SKL och undersökningarna
kan genomföras snabbare. Det är emellertid, understryker utredningen,
av största vikt att undersökningsmaterialet om möjligt bibehålies
intakt för eventuella ytterligare undersökningar.

Det föreligger för närvarande inte någon skyldighet för polisdistrikten
att anlita den kriminaltekniska sakkunskap som laboratorieavdelningen
vid SKA representerar. Något behov av en sådan bestämmelse med avseende
på SKL anser utredningen inte heller föreligga i framtiden. Situationer
kan tänkas uppstå då polis- och åklagarmyndigheter i brådskande
fall behöver vända sig till annan expertis. Utredningen förutsätter dock
att nämnda myndigheter i regel kommer att vända sig till SKL. Rikspolisstyrelsen
bör i samråd med ledningen för laboratoriet ge polismyndigheterna
anvisningar angående laboratoriets anlitande och därmed sammanhängande
spörsmål. Ett spörsmål av denna karaktär är enligt utredningen frågan i
vad mån en längre gående bearbetning av material från brottsplatsundersökningar
än nyss angivits bör utföras inom polisorganisationen. Helt allmänt
anser utredningen att mindre ofta förekommande laboratorieundersökningar
inte bör utföras i polisdistrikten och inte heller undersökningar
som för sin lösning kräver kvalificerad personal och utrustning. Utredningen
finner det dock inte möjligt att dra en skarp gräns i detta avseende
men anser att det för närvarande inte finnes anledning att ge polisdistrikten
resurser för undersökningar av det slag som nu utföres av SKA:s kemiska,
skrifttekniska och brandtekniska laboratorier. I den mån poliskårerna
disponerar personal med erforderliga kvalifikationer bör givetvis
även beträffande dylika undersökningar viss enklare bearbetning kunna
ske inom polisorganisationen. Främst de stora poliskårerna bör ha denna
möjlighet. I det övervägande antalet fall, där den tekniska bevisningen är
av betydelse för utgången av ett mål, anser utredningen SKL:s utlåtande
behöva inhämtas.

I fråga om laboratorieundersökningar, som utföres inom SKA:s allmänna
laboratorium, förhåller det sig enligt utredningen i viss man annorlunda.
Den verksamhet som i detta avseende bedrives inom exempelvis poliskårerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö visar att det i de största städerna nu finns
ett behov av att kunna slutföra undersökningar i enklare ärenden. Dessa
poliskårer har såväl personal som utrustning härför. 1 vilken utsträckning

370

Kungl. Maj:ts proposition nr i00 år 196b

andra kårer i den nya polisorganisationen skall ges i stort sett samma resurser
som nämnda städer anser sig utredningen inte böra ta ställning till
utan frågan bör följas upp av rikspolisstyrelsen i samråd med det nya
laboratoriet.

Utredningen påpekar att utlåtanden angående fingeravtrycksidentifiering
inte ankommer på laboratorieavdelningen vid SKA utan på anstaltens registraturavdelning.
Sistnämnda avdelning ombesörjer också såväl klassificering
och registrering av från polismyndigheterna inkommande fingeravtryck
som sökning eller »spaning» i fingeravtrycksregistren. Enligt 1962 års
principbeslut skall de uppgifter som nu ankommer på registraturavdelningen
överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964. Utredningen anser dock att
vissa skäl talar för att utlåtanden angående identitetsbestämning medelst
fingeravtryck anförtros åt SKL. Det förefaller emellertid utredningen inte
realistiskt att räkna med att personal inom laboratoriet skall kunna avge
dylika utlåtanden utan att ha daglig kontakt med fingeravtrycksregistreringen.
Att förlägga fingeravtrycksregistren till laboratoriet torde å andra
sidan inte heller komma i fråga, eftersom dessa måste användas i polisens
brottsspanande verksamhet. Polis- och åklagarmyndigheterna torde därför
enligt utredningen i framtiden böra vända sig till expertis inom polisorganisationen,
i sista hand rikspolisstyrelsen, i fråga om utlåtanden angående
fingeravtrycksjämförelser. Denna ordning överensstämmer också med den
organisation som regelmässigt finns utomlands på detta område.

För det fall att en enskild person skulle hos SKL begära en fingeravtrycksundersökning,
föreslås det ankomma på laboratoriet att låta utföra
en sådan undersökning, vid behov med anlitande av sakkunniga utanför
laboratoriet.

SKL:s förhållande till andra centrala statliga laboratorier

Som i annat sammanhang framhållits måste SKL i viss omfattning fungera
som en clearingcentral. Utredningen anser det dock angeläget, att SKL
får sådana personella och materiella resurser att laboratoriet inte alltför
ofta försättes i den situationen att material i ett ärende, som till större delen
kan handläggas vid laboratoriet, måste sändas till annat statligt laboratorium
för undersökning. Bortsett från den längre tid som i sådant fall åtgår,
innan utlåtande i ärendet kan upprättas, innebär ett sådant system
olägenheter. Materialet kan på ett av laboratorierna behandlas på sådant
sätt att fortsatt undersökning på ett annat försvåras eller omöjliggöres.
Laboratorieavdelningen vid SKA besitter sådan sakkunskap att material
i här avsedda ärenden i relativt få fall behöver vidaresändas till annat laboratorium.
Utredningen har funnit att den nuvarande ordningen i stort
sett är tillfredsställande och anser att arbetsområdet för SKL bör avgränsas
på motsvarande sätt i förhållande till andra statliga laboratorier. I ett par
fall föreslår utredningen dock en annan avgränsning.

371

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Sålunda erinras om att frågan, huruvida gruppbestämningar på blodoch
spermafläckar i samband med förundersökning i brottmål skall handläggas
på SKA, prövats i samband med omorganisation av statens rättskemiska
laboratorium år 1957. Mycket befanns tala för att sådana undersökningar
förlädes till SKA. Lokalförhållandena vid anstalten ansågs emellertid
då utgöra hinder härför. Laboratorieavdelningen vid SKA har under
vart och ett av åren 1961 och 1962 utfört drygt 120 undersökningar beträffande
blod, sperma och andra kroppssekret. I dessa fall har det varit tillfyllest
att påvisa förekomst av nämnda substanser. Under samma tid sände
avdelningen ett 50-tal ärenden till främst statens rättskemiska laboratorium
för gruppbestämning av blod och kroppssekret. Den omständigheten, att
laboratorieavdelningen vid SKA icke haft möjligheter till sådan gruppbestämning,
har i fall, där även andra undersökningar måst utföras, stundom
inneburit olägenheter. Utredningen finner därför att SKL framdeles bör få
möjlighet att utföra här avsedda gruppbestämningar av enkel beskaffenhet.

I den mån kvalificerad undersökning skulle krävas i något fall, bör SKL
begära utlåtande i ärendet av statens rättskemiska respektive statens veterinärmedicinska
anstalt. Utredningen förutsätter, att SKL under alla förhållanden
måste ha ett intimt samarbete med såväl dessa som andra statliga
laboratorier, som kan tillhandahålla sakkunskap för vissa undersökningar.
Utredningen betonar att den förordade gränsdragningen inte innebär
att statens rättskemiska laboratoriums personal skulle kunna minskas
och att personalen på SKL ökas på motsvarande sätt. Den grupp av ärenden
som här avses är relativt ringa.

Utredningen finner gränsdragningen mellan SKA och statens rättskemiska
laboratorium för närvarande oklar i fråga om undersökningar av narkotika
och gifter enligt bestämmelserna i giftförordningen och narkotikaförordningen.
Framställning om undersökning av en tablett, som kan tänkas
innehålla narkotika eller gift, bör enligt utredningens mening SKL i regel
överlämna till rättskemiska laboratoriet för undersökning. Det senare laboratoriet
är särskilt utrustat för sådana undersökningar bl. a. genom en
referenssamling av läkemedel i tablettform. Till laboratorieavdelningen vid
SKA inkommer emellertid ofta material för undersökning, som icke har
tablettform men som sedermera visar sig vara narkotika eller gift. I dylika
fall bör undersökningen utföras av SKL. Detsamma torde i regel gälla ärenden,
där en tablett ingår som en del av annat undersökningsmaterial. Inte
heller detta förslag torde enligt utredningen påverka personalbehovet vid
rättskemiska laboratoriet.

Utredningen anser sålunda, att den faktiska gränsdragningen mellan arbetsområdena
för laboratorieavdelningen vid SKA och andra statliga laboratorier
skall i stort sett gälla även med avseende på SKL. Laboratoriet skall
alltså inte utföra andra undersökningar inom den medicinska vetenskapens
område än vissa serologiska analyser. Såvitt angår andra laboratorieunder -

372

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

sökningar, föranledda av misstänkt eller påstådd brottslig gärning, bör
SKL:s arbetsområde i princip inte begränsas i förhållande till andra statliga
laboratorier och institutioner. Såsom nämnts måste dock SKL i särskilda
fall till sig knyta utanför laboratoriet stående sakkunnig eller begära
annan institutions medverkan.

Undervisning m. m.

Utredningen framhåller vikten av att undervisningen i kriminalteknik
för polismän intensifieras och anser att kurserna för brottsplatsundersökare
och brandorsaksutredare vid statens polisskola bör göras mer omfattande.
Vid sidan av teoretisk undervisning bör mera praktiskt fält- och laboratoriearbete
sättas upp på kursprogrammet. Brottsplats- och brandorsaksutredarna
måste bibringas goda kunskaper i moderna spårsäkringsmetoder och
även ges tillfälle att följa teknikens utveckling på området. Av väsentlig
betydelse finner utredningen vidare vara att här avsedda utredare har
kännedom om de tekniska resurserna och möjligheterna vid det centrala
laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar, så att de kan ställa relevanta
frågeställningar beträffande material som skall insändas till laboratoriet
för undersökning.

Vid sidan av denna utbildningsverksamhet anser utredningen det angeläget
att rikspolisstyrelsen och laboratoriets ledning varje år och vid behov
oftare samlar företrädare för laboratoriet och främst chefer för tekniska
arbetsenheter i polisdistrikten för ömsesidigt utbyte av synpunkter på principiella
och praktiska spörsmål, såsom metodfrågor och nya rön på kriminalteknikens
område. Vidare bör blivande sådana chefer och även andra få
möjlighet att under någon tid tjänstgöra vid laboratoriet för att få en närmare
praktisk orientering om laboratoriets arbetsmetoder.

Ersättning för undersökningar

Vid SKA utförda kriminaltekniska undersökningar är kostnadsfria. För
undersökning, som utföres på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande
får föra talan, eller som utföres efter framställning av enskild person
rörande sak, som ännu icke blivit anhängiggjord vid domstol, utgår
dock ersättning. Utredningen anser, att motsvarande princip bör gälla för
SKL. Grunderna för ersättningen bör fastställas av laboratoriet.

Laboratoriets organisation m. m.

Styrelse och chef

SKL bör enligt utredningens förslag ställas under ledning av en särskild
styrelse, vilken bör sättas samman med beaktande av bestämmelserna
om styrelsen för SKA. Sålunda bör en styrelsemedlem vara eller ha varit
innehavare av domarämbete och chefen för laboratoriet bör vara ledamot

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

373

av styrelsen. Vidare föreslås en representant för rikspolisstyrelsen ingå i
styrelsen för SKL med hänsyn till att statens polisskola avses ingå i rikspolisstyrelsen
som också skall ha att ägna uppmärksamhet åt bl. a. organisationen
av den kriminaltekniska verksamheten inom polisväsendet efter
huvudmannaskapsreformen.

Vissa skäl talar enligt utredningen för att ett vetenskapligt råd, bildat
efter mönster av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, ställes vid SKL:s
sida. De syften som ett sådant råd skulle tjäna finner utredningen dock
kunna uppnås genom att sakkunniga knyts till SKL och genom att företrädare
för de vetenskapsgrenar, som främst berörs vid kriminaltekniska
undersökningar intas i styrelsen. Styrelsen bör enligt utredningens mening
begränsas till sju ledamöter och sammansättas, förutom av laboratoriechefen,
en domare och en representant för rikspolisstyrelsen, jämväl av fyra
företrädare för nyss berörda vetenskaper eller föreståndare för institutioner
med vilka SKL har att samarbeta.

Om en professur i kriminalteknik inte skulle kunna inrättas för närvarande,
bör enligt utredningen i vart fall chefen för SKL erhålla professors
ställning med principiell undervisningsskyldighet i kriminalteknik
vid Stockholms universitet eller tekniska högskolan. Befattningen torde med
fördel lämpa sig för en kemist, fysiker eller civilingenjör med intresse för
kriminalteknik samt målforskning och utvecklingsarbete inom kriminaltekniken.
Målforskningen och utvecklingsarbetet bör bedrivas på de olika
avdelningarna inom SKL. Utredningen förutser ett påtagligt behov av samordning
och ledning av detta arbete liksom av verksamheten i övrigt på
laboratoriet. Dessa uppgifter bör åligga professorn, som förutsätts bedriva
även egen forskning. Han skall vidare fördela övriga arbetsuppgifter mellan
avdelningarna i den mån ärendets karaktär inte klart hänför det till viss
avdelning.

Indelning i avdelningar och personalbehov

Med beaktande av såväl den nuvarande laboratorieavdelningens organisation
som uppbyggnaden av liknande statliga laboratorier föreslår utredningen,
att SKL indelas i tre avdelningar, nämligen en kemisk och biologisk,
en skriftteknisk samt en fysikalisk-teknisk avdelning. Härutöver behövs
tre gemensamma organ, nämligen kansli, verkstad och fotografiskt
laboratorium.

Nämnda avdelningar och arbetsenheter föreslås få följande inre organisation.

Kemiska och biologiska avdelningen bör indelas i två laboratorier, det
kemiska och det biologiska. Chefen för avdelningen förutsätts ha filosofie
licentiatexamen i analytisk kemi eller likvärdig utbildning. Utöver chefen
för avdelningen bör tre kemister och tre befattningshavare på biologiska
laboratoriet ha akademisk utbildning. Två ingenjörer på kemiska laborato -

374

Kungl. Maj.ts proposition nr tOO år 1961

riet förutsätts ha lägre teknisk utbildning. Två laboratoriebiträden beräknas
för vardera laboratoriet och en diskerska för kemiska laboratoriet. Utredningen
föreslår sålunda sammanlagt 14 befattningar för kemiska och biologiska
avdelningen, varav 8 för det kemiska laboratoriet och 5 för det
biologiska.

Skrifttekniska avdelningen indelas i två arbetsenheter, handstilslaboratoriet
och urkundstekniska laboratoriet. Chefen för avdelningen bör ha kvalificerad
akademisk utbildning i statistik. För verksamheten vid handstilslaboratoriet
beräknar utredningen fem befattningshavare med god allmän
grundutbildning. För arbetet på urkundstekniska laboratoriet föreslås två
befattningshavare med god utbildning i kemi. Avdelningen skulle alltså bestå
av 8 befattningshavare.

k ysikahsk-tekniska avdelningen indelas i tre enheter, vapenlaboratoriet,
allmänna laboratoriet och brandtekniska laboratoriet. Chefen för avdelningen
bör ha kvalificerad akademisk utbildning i fysik eller likvärdig teknisk
utbildning. Utöver chefen för avdelningen bör chefen för vapenlaboratoriet
ha akademisk utbildning. Vidare föreslår utredningen att vart och ett av
laboratorierna tilldelas en ingenjör med god teknisk utbildning och ett laboratoriebiträde.
Cheferna för allmänna och brandtekniska laboratorierna förutsättes
också ha teknisk utbildning. Avdelningen kommer sålunda att
bestå av 10 befattningshavare.

För verksamheten vid fotografiska laboratoriet föreslås tre fotografer och
ett fotobiträde.

Personalen på verkstaden bör bestå av två tekniker och ett verkstadsbiträde.

Med hänsyn till föreliggande planer på en teknisk institutionsstad i
stockholmstrakten anser utredningen att man bör iakttaga viss försiktighet
vid dimensioneringen av personalen på SKL:s kansli. Utredningen räknar
dock med att det kommer att dröja flera år, innan institutionsstaden vuxit
till sådan storlek att planerade gemensamma anordningar såvitt angår administrativa
funktioner kan tas i bruk. Under övergångstiden bör SKL kunna
få biträde med vissa administrativa uppgifter från personal hos annan myndighet.
Den administrativa servicen bör ges den form som skapats för försäkringsdomstolen.
Denna domstol har inte någon egen personal för avlöningsuträkning
och personalbokföring in. in. utan dessa uppgifter utförs
av personal vid riksförsäkringsverket. Anslagen till försäkringsdomstolen
disponeras av riksförsäkringsverket i enlighet med försäkringsdomstolens
beslut. Med hänsyn till att rikspolisstyrelsen torde få lokaler på Kungsholmen
i närheten av polishuset torde personal inom rikspolisstyrelsen
kunna utnyttjas för motsvarande uppgifter vid SKL.

Om rikspolisstyrelsen eller annan myndighet tillägges här avsedda
kamerala uppgifter beträffande SKL, bör enligt utredningen personalen på
SKL:s kansli bestå av, förutom en expeditionsvakt och ett expeditionsvakts -

375

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

biträde, sju befattningshavare. Genom den kraftiga utökning av laboratoriepersonaien,
som utredningen föreslagit, kommer skrivgöromålen att få en
större omfattning än vid laboratorieavdelningen vid SKA. För sådana göromål
räknar utredningen med fyra tjänster. Övriga tre tjänster bör avses för
mer kvalificerad personal, nämligen en registrator, en befattningshavare
för kvalificerade översättningsarbeten och omhänderhavandet av laboratoriets
fackbibliotek samt en kvalificerad kraft för att biträda chefen för
SKL med administrativt arbete och för att avlasta honom från enklare
administrativa göromål.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis att dess förslag innebär en
kraftig förstärkning av de personella resurserna för centrala kriminaltekniska
undersökningar — från 22 till 49 befattningshavare — men likväl
måste betraktas som ett minimiförslag. Utredningen räknar med att personalen
vid SKL inom relativt kort tid måste utökas.

Utrustning m. m.

I samband med omorganisationen av laboratorieavdelningen vid SKA
till ett fristående laboratorium bör enligt vad utredningen uttalar givetvis
inventarier och annan utrustning, som finns på avdelningen, överföras till
SKL. Utredningen föreslår vidare att apparatur anskaffas till ett sammanlagt
belopp av 335 000 kr. under loppet av två budgetår.

Det är enligt utredningen angeläget, att SKL får möjligheter att anskaffa
facktidskrifter och annan litteratur av betydelse för verksamheten. Utredningen
föreslår därför att, utöver medel för löpande inköp av tidskrifter och
annan litteratur, 30 000 kr. anvisas för engångsanskaffning av viss facklitteratur.

Remissyttrandena

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar

Praktiskt taget samtliga remissorgan delar utredningens mening, att det
föreligger ett behov av ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar
även för framtiden. Statskontoret anser sålunda, att det är en
angelägenhet av vikt att laboratoriet tillföres ökade resurser i sådan omfattning,
att laboratorieavdelningens ställning som det centrala organet för
kriminaltekniska undersökningar i vårt land kan befästas. Länsstyrelsen
och landsfogden i Örebro län förklarar, att det inte kan råda några delade
meningar om behovet av ett centralt laboratorium för kvalificerade kriminaltekniska
undersökningar.

Föreståndarna för kemiska och blodgruppsscrologiska avdelningarna vid
statens rättskemiska laboratorium delar emellertid inte utredningens uppfattning
om behovet av ett särskilt kriminaltekniskt laboratorium. Större
delen av de ärenden, som för närvarande behandlas av SKA, torde enligt

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

föreståndaren för kemiska avdelningen lämpligen kunna handläggas av
andra institutioner. Däremot behövs en clearingcentral. Denna bör inte
avge utlåtanden på grundval av analysresultaten från en remissinstans.
En nämnd i likhet med rättsmedicinska nämnden bör i stället finnas, vilken
avger yttranden i alla ärenden av vikt. Försöksvis kan exempelvis rättsmedicinska
nämnden utökas något och få befogenhet att om nödvändigt
skicka ärenden på remiss till andra experter än dem som finns i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd. Föreståndaren för blodgruppsserotogiska avdelningen
anser också att det endast föreligger ett behov av en clearingcentral,
som bör ha tillgång till ett register över var lämplig expertis kan
erhållas inom riket, i Norden eller utomlands.

Förslaget att förlägga det centrala laboratoriet för kriminaltekniska undersökningar
till stockholmsområdet och, i en framtid, till en teknisk institutionsstad
i detta område har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.

Laboratoriets organisatoriska ställning

Olika synpunkter har anförts på frågan om laboratorietbör
bli ett fristående organ eller knytas till annan myndighet eller
institution. Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget om ett fristående
laboratorium eller lämnat det utan erinran. Till denna grupp hör
riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Malmö, statens naturvetenskapliga
forskningsråd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus och Kopparbergs län, landsfogdarna i nämnda län, stadsfiskalen
i Hälsingborg, SKA, tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion,
svenska polisförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,
Sveriges juristförbund, föreningarna Sveriges landsfiskaler, Sveriges
landsfogdar, Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskaler samt
Sveriges advokatsamfund.

Många av sistnämnda remissinstanser har understrukit utredningens
uttalande att en anslutning av laboratoriet till rikspolisstyrelsen
icke bör ske med hänsyn till angelägenheten av att
verksamheten inom laboratoriet bedrivs under sådana förhållanden att objektiviteten
hos de lämnade utlåtandena inte ens av formella skäl kan
ifrågasättas. Endast en remissinstans har haft något att invända mot utredningens
förslag att under en övergångstid tillägga personal vid rikspolisstyrelsen
vissa kamerala uppgifter beträffande SKL. Statsåklagaren i
Stockholm ifrågasätter sålunda denna anordning från nämnda objektivitetssynpunkt,
särskilt som det för närvarande inte torde kunna bedömas
hur lång övergångstiden kan komma att bli.

Föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm finner det mycket
märkligt, att kriminalpolisens arbete misstänkliggörs på sätt skett genom
utredningens uttalande angående utlåtandenas objektivitet. Om ar -

377

Kangl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

gumentet är bärkraftigt, borde det enligt föreståndaren för rättsläkarstationen
leda till att även de tekniska avdelningarna vid poliskårerna frigörs från
polisväsendet. Även dessa lägre instanser bör enligt rättsläkarstationens
föreståndare arbeta »vetenskapligt-objektivt», även om man inte kan begära
av dem att de skall bedriva nyskapande vetenskapligt arbete. Samma
krav bör enligt föreståndaren också ställas på andra »sak»-undersökningar
utförda av annan polispersonal än de tekniska avdelningarnas. Resultatet
blir då, att all brottsutredning borde befrias från anknytning till polisväsendet,
vilket visar, att förutsättningen är orimlig. Föreståndaren finner
det mest logiskt, att laboratoriet i vad avser serviceverksamheten är underställd
rikspolisstyrelsen med en direkt tjänsteväg nedåt till de polistekniska
avdelningarna. I fråga om vetenskap och undervisning bör laboratoriet
dock vara underställd universitetskanslern.

Polisberedningen framhåller också, att utredningens objektivitetsprincip
skulle strikt tillämpad leda till den orimliga konsekvensen att brottsplatsundersökningar
borde verkställas av andra än befattningshavare i polisväsendet.
Med hänsyn till bl. a. arbetsuppgifternas karaktär ansluter sig
emellertid polisberedningen till utredningens förslag om ett särskilt laboratorium
för kriminaltekniska undersökningar. Laboratoriet bör dock enligt
beredningen ges en starkare administrativ anknytning till rikspolisstyrelsen
än vad utredningen föreslagit. Beredningen förordar, att laboratoriets ställning
i förhållande till rikspolisstyrelsen utformas i enlighet med den reglering
som gäller för statens rättskemiska laboratorium i förhållande till medicinalstyrelsen.
Laboratoriets personal tillförsäkras härigenom en självständig
ställning såvitt angår fackfrågorna. På rikspolisstyrelsen bör ankomma
att handlägga administrativa ärenden. Beredningen anser att man genom
denna lösning kan undgå de uppenbara risker för kompetenskonflikter och
andra störningar som två skilda huvudmän för den kriminaltekniska verksamheten
skulle medföra. Genom den självständiga ställning i det vetenskapliga
arbetet och fackfrågorna, som personalen på laboratoriet erhåller,
tillgodoses enligt polisberedningens uppfattning kraven på objektivitet och
integritet.

Samma tankegångar återspeglas i yttrandet från landsfogden i Örebro län,
vilket åberopas av länsstyrelsen i Örebro län som eget yttrande. Polisväsendets
snara förstatligande och tillkomsten av en särskild rikspolisstyrelse
synes enligt landsfogden kunna utgöra skäl till att överväga om inte laboratoriet
i administrativt hänseende borde inordnas under rikspolisstyrelsen
utan att detta skulle inverka på själva laboratorieverksamheten, som borde
bedrivas helt självständigt under ledning av en högt kvalificerad chef.

Polismästaren i Hälsingborg anser, att laboratoriet bör underställas rikspolisstyrelsen,
men godtar ett fristående laboratorium under förutsättning
att rikspolisstyrelsen får medbestämmanderätt i organisationen och driften
av laboratoriet.

378

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Beträffande frågan om en anknytning av SKA :s lahoratorieav
delning till statens rättskemiska laboratorium
uttalar statskontoret att det med hänsyn till personalstyrkan inte är fullt
motiverat med ett kriminaltekniskt laboratorium som självständig arbetsenhet
och att vägande skäl torde föreligga för en sådan anknytning. En
närmare prövning härav bör dock enligt ämbetsverket anstå i avvaktan på
MCA-utredningens resultat och det kriminaltekniska laboratoriet bör tills
vidare ges en fristående ställning. Även statens provningsanstalt anser, att
det bör ankomma på MCA-utredningen att lägga fram förslag om hur en
samordning mellan det kriminaltekniska och rättskemiska laboratoriet skall
genomföras. Statens tekniska forskningsråd föreslår också att förutsättningarna
för en sammanslagning med rättskemiska laboratoriet blir föremål
för undersökning.

Medicinalstyrelsen anser sig inte kunna ta ställning till frågan om laboratoriets
ställning som självständigt eller anslutet till annat organ förrän
MCA-utredningen tagit slutlig ställning till bl. a. statens rättskemiska laboratoriums
administration och arbetsuppgifter. Detta förhållande torde enligt
medicinalstyrelsen inte utgöra hinder för att förslaget om SKL kommer
till utförande.

MCA-utredningen har ej heller något att erinra mot att ett fristående laboratorium
för kriminaltekniska undersökningar inrättas och anser i likhet
med statskontoret och medicinalstyrelsen att frågan om en anknytning till
rättskemiska laboratoriet bör tas upp först då MCA-utredningens förslag
om sistnämnda laboratorium föreligger. Utredningen uttalar emellertid betänkligheter
mot tanken att genom en direkt sammanslagning av laboratorierna
i fråga blanda de tekniska elementen i ett kriminaltekniskt laboratorium
med den uteslutande medicinskt inriktade verksamhet som rättskemiska
laboratoriet bedriver. Föreståndaren för kemiska avdelningen vid
rättskemiska laboratoriet hävdar att skäl saknas för en sammankoppling av
laboratorierna. Föreståndaren för blodgruppsserologiska avdelningen vid
samma laboratorium uttalar sig i samma riktning.

Utredningens uttalande att en anknytning av laboratori ea
v delningen till provningsanstalten inte bör komma i
fråga har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen. Statens tekniska
forskningsråd förklarar visserligen att de av utredningen anförda skälen
mot en sådan anknytning är vagt utvecklade utan att därför förorda att
laboratorieavdelningen anknytes till anstalten.

Förslaget att inrätta en professur i kriminalteknik har
inte särskilt behandlats i det stora flertalet yttranden. Förslaget bär dock
uttryckligen tillstyrkts av statens naturvetenskapliga forskningsråd, SKA
och statsåklagarna i Stockholm och Göteborg. Forskningsrådet, som föreslår
att en särskild forskningsavdelning inrättas vid det kriminaltekniska laboratoriet,
anser, att denna avdelning bör fungera som en universitetsinstitu -

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196å

tion för kriminalteknik. Institutionen och professuren bör enligt rådet inordnas
under den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Stockholms
universitet, varigenom man skulle kunna säkerställa ett flöde av studerande
ungdom genom institutionen. Frågan om rekrytering av akademisk
personal är enligt rådet av största betydelse även för andra verksamheter
än SKL, t. ex. de lokala tekniska arbetsenheter inom polisorganisationen
som finns eller kommer att byggas upp. Den professur i kriminologi som
föreslagits i årets statsverksproposition och en professur i kriminalteknik
kunde enligt rådet vara ett första steg till en universitetsfakultet i allmän
kriminologi. Organisationen kunde sedan utökas med andra behövliga
professurer och dessutom repliera på vissa redan existerande professurer
inom övriga fakulteter, bl. a. den juridiska, eller en med ett universitet intimt
samarbetande polishögskola. Dessa problem erfordrar enligt rådets
mening en särskild utredning, vilken dock inte får hindra att omorganisationen
av SKA och upprättandet av den föreslagna professuren i kriminalteknik
nu genomföres. Om det av personella eller andra skäl utanför rådets
bedömning inte anses lämpligt att omedelbart upprätta och tillsätta den
angivna professuren, bör ett principbeslut om upprättande av en professur
i kriminalteknik redan nu fattas. Det är enligt forskningsrådet mycket betydelsefullt
att personer med intresse för en dylik tjänst i tid kan inrikta
sina forskningar och sin utbildning mot ett sådant mål. SKA anser i likhet
med naturvetenskapliga forskningsrådet att professuren bör knytas till
Stockholms universitet. Innan åtgärder vidtas för professurens inrättande
bör dock enligt SKA dess ämnesområde närmare preciseras. Statens tekniska
forskningsråd, som inte uttalar sig om behovet av en sådan professur,
anser också att ämnesområdet måste preciseras.

Förslaget om en professur i kriminalteknik avstyrkes av föreståndaren
för kemiska avdelningen vid rättskemiska laboratoriet. Han finner en sådan
professur helt obehövlig, då befattningshavare vid nämnda laboratorium
och rättsmedicinska institutionen väl torde kunna bestrida den behövliga
undervisningen, eventuellt tillsammans med andra lämpliga forskare.
Universitetskanslern och rektorsämbetet vid Stockholms universitet förordar,
att frågan om en särskild professur i kriminalteknik upptages framdeles
i den mån erfarenheten av verksamheten vid laboratoriet ger vid handen
att behov av en sådan professur föreligger.

Till frågan om en anknytning av laboratoriet till Stockholms
universitet ställer sig dock både universitetskanslersämbetet
och rektorsämbetet vid universitetet positiva. Rektorsämbetet framhåller
i sitt yttrande, som åberopas av universitetskanslersämbetet som eget utlåtande,
att chefen för laboratoriet bör vara professor och i denna egenskap
knytas till universitetets kriminalvetenskapliga institut, som för närvarande
har tre avdelningar, en för klinisk och medicinsk kriminologi, en för
kriminalsociologi och en för allmän kriminalvetenskap och kriminalpolitik.

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

Institutet kunde lämpligen utvidgas med en fjärde avdelning för kriminalteknik.
Professorn och chefen för kriminaltekniska laboratoriet skulle samtidigt
vara föreståndare för denna avdelning. Han skulle härigenom på ett
osökt sätt få erforderlig kontakt inte blott med den inom institutet bedrivna
forskningen utan även med annan forskning vid universitetet. Även hans
medarbetare vid institutet, för vilka skall krävas akademisk utbildning,
skulle härigenom lätt kunna etablera de för deras tjänst erforderliga kontakterna
och hålla sig å jour med den vetenskapliga forskningen.

Med professuren bör enligt rektorsämbetet förenas undervisningsskyldighet,
motsvarande omkring 1U av professors normala undervisningsskyldighet.
Denna skulle lämpligen kunna fullgöras genom forskarhandledning
och genom ansvar för och ledning av den mera propedeutiska undervisning
som skall bedrivas inom ramen för utbildningen för juris kandidatexamen.
Professuren bör formellt knytas till matematisk-naturvetenskapliga fakulteten
där professorn bör ha säte och stämma. Universitetskanslern uttalar
dock tveksamhet beträffande den av rektorsämbetet förordade begränsningen
av professorns undervisningsskyldighet. Föreningen Sveriges polismästare
betonar, att undervisningsverksamheten inte bör erhålla sådan
omfattning, att den inkräktar på laboratoriechefens egentliga arbetsuppgifter
inom laboratoriet.

Föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm ifrågasätter
om inte en innehavare av den föreslagna professuren i kriminologi vid universitetet
även bör bli chef för det kriminaltekniska laboratoriet.

Statskontoret framhåller beträffande professuren i kriminologi att, om
utvecklingen skulle kunna bedömas så att, efter särskild utredning, en samordning
av laboratoriets verksamhet med kriminologien kan påräknas, detta
synes få konsekvensen att laboratoriets chef blir jurist. Om så icke sker bör
chefen för laboratoriet såsom utredningen föreslagit ha naturvetenskaplig
eller teknisk utbildning. Ämbetsverket utgår ifrån att förutsättningar för
närvarande knappast föreligger för en samverkan med kriminalvetenskapliga
institutionen vid juridiska fakulteten i Stockholm.

Statens tekniska forskningsråd avstyrker en anknytning av laboratoriets
verksamhet till universitetet eller tekniska högskolan. Rådets principiella
inställning är att en tvångskoppling mellan en professur och ett föreståndarskap
skall undvikas. En person som är lämpad för en professur behöver
inte ha fallenhet och lämplighet för att vara föreståndare för ett fristående
laboratorium, och ej heller kan man förutsätta att en för föreståndarskap
lämpad person därför är kompetent till eller skickad att inneha professur.
Lämpligen bör föreskrivas att — om en professur i kriminalteknik inrättas
— professorn skall ha rättighet men icke skyldighet att mot visst arvode
åtaga sig föreståndarskapet för SKL.

Det övervägande flertalet remissinstanser har godtagit den av utredningen
föreslagna benämningen statens kriminaltekniska la -

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

boratorium. SKA anser att benämningen visserligen väl rimmar med
namnen på andra nu existerande institutioner, men uttrycket »kriminaltekniska»
synes anstalten svårdefinierbart. Enligt anstalten skulle det vara
lyckligt om man kunde finna ett namn som ger ett mera adekvat uttryck
för laboratoriets verksamhetsfält. Polismästaren i Hälsingborg har ifrågasatt
om icke laboratoriet borde benämnas statens rättstekniska laboratorium
och föreståndaren för statens rättsläkarstation vid Stockholm har föreslagit
benämningen statens kriminalvetenskapliga anstalt.

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m.

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har tillstyrkt utredningens förslag
angående arbetsuppgifter för SKL eller lämnat det utan erinran. Föreståndarna
för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningen vid statens
rättskemiska laboratorium anser dock, som tidigare nämnts, att något laboratorium
knappast är erforderligt utan endast en clearingcentral. Föreståndaren
för statens rättsläkarstaiion vid Stockholm förordar att laboratoriets
verksamhet begränsas till frågor rörande skott, mekaniska spår,
brand, skrift och fotografering.

Åtskilliga remissinstanser har framhållit vikten av att SKL får erforderliga
resurser för en på praktiska resultat inriktad forskning. Till dem
hör överståthållarämbetet, statskontoret, statens naturvetenskapliga forskningsråd,
statens tekniska forskningsråd och SKA.

Naturvetenskapliga forskningsrådet påpekar att SKA ofta utnyttjat naturs^etenskapliga
forskare och institutioner för att få svar på bestämda frågor
som uppkommit under utredning av brott. Sådan konsultverksamhet
från forskares och institutioners sida är nödvändig och kommer att behövas
i fortsättningen. Nämnda forskare och institutioner kan enligt rådet
inte bedriva utvecklingsverksamhet utan måste tillämpa de metoder de är
experter på i stort sett i förefintligt skick. Hur nödvändig dylika konsulters
verksamhet än är och kommer att förbli, så behöver den därför enligt
rådet kompletteras med verksamheten vid ett för bl. a. forskning på området
särskilt uppbyggt institut.

Tekniska forskningsrådet understryker att, om sådan målforskning som
är av speciell betydelse för laboratoriets verksamhet verkligen skall komma
till stånd, det är nödvändigt att särskilda medel anvisas för forskning eller
att sådana former tillskapas att forskning verkligen kan bedrivas och planläggas
för längre tidsperioder än ett år åt gången.

Statskontoret framhåller, att förutsättningar bör skapas för att bedriva
vetenskaplig forskning på det kriminaltekniska området. Forskningen får
dock icke bli självändamål utan bör läggas upp målbunden med hänsyn
till dess betydelse för kriminalteknologien. Ämbetsverket understryker
vidare vikten av att SKL får möjligheter att engagera specialister för att
såsom konsulter delta i dess arbete i fall där institutionen inte kan full -

382

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

göra undersökningen. Med hänsyn till vårt lands begränsade resurser bör
även den internationella expertisen kunna utnyttjas. Något hinder häremot
av sekretess- eller merkantila skäl bör enligt statskontoret inte föreligga.

Förslaget att i princip avgränsa laboratoriets verksamhet till undersökningar,
som föranledes av påstådd eller misstänkt
brottslig gärning ifrågasättes av polismästaren i Malmö.
Enligt polismästarens mening bör det exempelvis vara möjligt för en domstol
att i samband med ett civilmål anlita laboratoriet för en teknisk undersökning
inom ramen för laboratoriets speciella expertisområde. Polisberedningen
förordar också att det bör ankomma på laboratoriet att i särskilda
fall utföra andra än rent kriminaltekniska undersökningar i den
mån domstol förordnar därom.

Beträffande enskildas möjlighet att anlita laboratoriet
uttalar rektorsämbetet vid Stockholms universitet, i vilket uttalande
universitetskanslersämbetet förklarar sig instämma, att det är önskvärt att
misstänkt i brottmål principiellt inte har mindre möjlighet än undersökningsledaren
att få en kriminalteknisk utredning till stånd. Det kan ifrågasättas
om det förhållandet, att en misstänkt måste utverka antingen domstols
begäran hos SKL om kriminalteknisk undersökning eller domstols
föreläggande för åklagaren att komplettera förundersökningen med sådan
utredning, erbjuder tillräckliga garantier för att bevismaterial i misstänkts
intresse alltid kan säkerställas och undersökas med erforderlig
snabbhet. Rektorsämbetet förklarar sig inte förbise behovet av att kunna
avvisa rena okynnesansökningar av enskilda men anser, att exempelvis
samma rätt för offentlig försvarare som för polis- och åklagarmyndighet
att påkalla kriminalteknisk utredning genom SKL:s försorg inte skulle
föranleda större betänkligheter.

De allmänna riktlinjer utredningen dragit upp för polisens kriminaltekniska
verksamhet i förhållande till SKL:s arbete har
i huvudsak godtagits vid remissbehandlingen.

Överståthållarämbetet finner det dock ur objektivitetssynpunkt riktigare
om identitetsbestämning av fingeravtryck handlägges av SKL och inte av
personal vid rikspolisstyrelsen eller i den lokala polisorganisationen såsom
utredningen föreslagit. SKA är av samma mening. Om denna uppgift lägges
på SKL erfordras enligt anstalten en ökning av personalstaten.

Statskontoret anser, att SKL måste upprätthålla ett intimt samarbete
med polisorganisationen. De mindre tekniska enheterna inom polisdistrikten
bör alltid kunna vända sig till SKL när deras resurser inte räcker till.
Föreningen Sveriges stadsfiskaler hävdar att det samråd som utredningen
föreslagit mellan SKL och polisen bör utvidgas att omfatta jämväl representanter
för åklagarväsendet.

Statsåklagaren i Göteborg ifrågasätter om inte föreståndaren för de tek -

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

niska arbetsenheterna i polisorganisationen bör vara vetenskapligt utbildade.
Han framhåller härvid vikten av att man erhåller riktiga resultat av
undersökningarna och rätt sortering av materialet.

Polismästaren i Göteborg anser det särskilt angeläget att de tekniska
arbetsenheterna i storstadsdistrikten erhåller tillräckliga materiella resurser.

Frågan var polisdistriktens fotolaboratoriearbete skall utföras i den mån
distrikten saknar resurser härför har tagits upp av polisberedningen, polismästaren
i Hälsingborg och svenska polisförbundet. Förbundet anser det
vara nödvändigt att inrätta särskilda fotoavdelningar vid de större tekniska
arbetsenheterna så att inte all framkallning av färgfoto o. d. måste
gå till SKL. Polismästaren uttalar sig för att denna detalj i det kriminaltekniska
arbetet organiseras under rikspolisstyrelsen. Enligt polisberedningen
bör det ankomma på rikspolisstyrelsen att följa frågan i vad mån
ett polisdistrikt skall mera regelmässigt biträda annat polisdistrikt med
fotolaboratoriearbete.

Det övervägande flertalet remissorgan har anslutit sig till utredningens
förslag angående gränsdragning mellan arbetsuppgifterna
för SKL och andra centrala statliga laboratorier.
Statens provningsanstalt har förklarat sig beredd att, såsom
utredningen föreslagit, åta sig undersökning av kassaskåp under förutsättning
att erforderliga provningsnormer finns eller medel ställs till förfogande
för utarbetande av sådana.

Mot utredningens förslag i vad avser gruppbestämning av blod och
kroppssekret och undersökning av läkemedel och narkotika har invändningar
framförts av medicinalstyrelsen, MCA-utredningen och föreståndarna
för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningarna vid statens rättskemiska
laboratorium. Medicinalstyrelsen framhåller att all serologisk
gruppbestämning kräver grundlig serologisk utbildning och att chefen för
det biologiska laboratoriet vid SKL omöjligt kan fylla alla de kompetenskrav
utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill och för att på lämpligaste
sätt utnyttja det ringa antal väl utbildade serologer, som finns att tillgå,
torde det enligt styrelsen tills vidare vara lämpligast att gruppsbestämningarna
av blod och kroppssekret liksom hittills i samtliga fall hänskjutes
till rättskemiska laboratoriet. MCA-utredningen och föreståndaren för
blodgruppsserologiska avdelningen vid sistnämnda laboratorium gör liknande
uttalande. Medicinalstyrelsen hävdar vidare att toxikologiska analyser
av läkemedel och narkotika bör höra hemma på angivna laboratorium
och att detta laboratorium och SKL bör etablera ett nära samarbete för alt
undvika dubbelarbete och för att i varje situation utnyttja den bästa expertisen.
Föreståndaren för kemiska avdelningen vid rättskemiska laboratoriet
anser, att undersökning av läkemedel och narkotika inte i något fall bör utföras
av SKL.

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Vad utredningen anfört angående undervisning i kriminalteknik
för polismän biträds av 1962 års polisutbildning skommitté, som
förklarar sig skola lägga fram förslag om en tillfredsställande kompletterande
utbildning för berörda kategorier och polismän. Kommittén betonar
också, att det finns ett behov av vidgad kriminalteknisk skolning för flertalet
polismän och inte endast för dem som mera direkt eller huvudsakligen
har att ägna sig åt göromål av kriminalteknisk natur.

Statskontoret anser att SKL bör kunna verka som en utbildningsanstalt
så att polispersonal från de lokala tekniska enheterna under längre eller
kortare tid kan få tjänstgöra vid laboratoriet. På motsvarande sätt bör personal
vid laboratoriet beredas tillfälle till tjänstgöring i polisdistrikt.

Polismästaren i Stockholm understryker vikten av att polisens tekniska
personal får möjlighet att tjänstgöra vid SKL för orientering om dess metoder
och möjligheter. Polismästarna i Göteborg och Hälsingborg har också
betonat betydelsen av utbildning av polisens kriminaltekniska personal.
Landsfogden i Kopparbergs län anser att det inte räcker med de föreslagna
årliga konferenserna för cheferna för de tekniska arbetsenheterna i polisdistrikten
utan att rikspolisstyrelsen bör lämna fortlöpande information om
möjligheter och teknik till de lokala brottsutredarna.

Statens tekniska forskningsråd hävdar att all personal vid SKL skall ha
skyldighet att undervisa vid lämplig läroanstalt i den omfattning som kan
befinnas påkallat.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler räknar med att SKL:s personal kommer
att tas i anspråk även för utbildning av åklagare.

Förslaget att avgift skall uttagas för vissa undersökningar
har godtagits av remissmyndigheterna. Statsåklagaren i Malmö har dock
ifrågasatt, om inte misstänkt person, som på egen bekostnad låtit laboratoriet
utföra undersökning och som därefter inte åtalas eller frikännes från
ansvar, bör kunna beredas ersättning för denna kostnad av statsmedel.
Statskontoret har framhållit att, i överensstämmelse med för dylika fall
eljest tillämpade regler, full täckning i princip bör beredas laboratoriet för
dess kostnader och att taxan härför bör fastställas och årligen överses av
laboratoriet efter samråd med riksrevisionsverket. Även riksrevisionsverket
förutsätter, att taxan skall fastställas och överses av laboratoriet efter samråd
med riksrevisionsverket.

Laboratoriets organisation m. m.

Förslaget om styrelsens sammansättning har godtagits av
flertalet remissorgan. Statskontoret ifrågasätter dock om inte en advokat
bör ingå i styrelsen mot det att antalet företrädare för olika vetenskapsgrenar
i motsvarande mån minskas. Även tekniker bör enligt statskontoret
kunna komma i fråga som ledamöter i styrelsen, önskemål om att en advokat
skall ingå i SKL:s styrelse har också framförts av riksåklagarämbetet,

385

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

statsåklagare i Göteborg och Malmö, Göta hovrätt, överståthållarämbetet,
SKA, Sveriges advokatsamfund samt föreningarna Sveriges landsfiskaler,
Sveriges polismästare och Sveriges stadsfiskater.

Riksåklagarämbetet och statsåklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö
har vidare föreslagit att en representant för åklagarväsendet skall ingå i
SKL:s styrelse. Även Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges
juristförbund, föreningarna Sveriges landsfiskaler och Sveriges stadsfiskaler
har uttalat sig härför. Statens tekniska forskningsråd anser, att fyra
företrädare för naturvetenskap och teknik bör ingå i styrelsen och 1962 års
polisutbildningskommitté ifrågasätter om inte rikspolisstyrelsen bör vara
representerad i SKL:s styrelse med två representanter, varav en från rikspolisstyrelsens
utbildningsavdelning.

Länsstyrelsen i Örebro län och landsfogden i samma län samt polisberedningen,
vilka förordar en starkare administrativ anknytning av SKL
till rikspolisstyrelsen än vad utredningen föreslagit, föreslår att någon särskild
styrelse för laboratoriet inte utses. Enligt länsstyrelsen och landsfogden
bör det i stället sörjas för att särskilda sakkunniga i erforderlig omfattning
knyts till laboratoriet med uppgift att fullgöra samma funktion som
ett vetenskapligt råd. Polisberedningen uttalar sig i samma riktning
men anser att de sakkunniga kan knytas till laboratoriet utan att ett
vetenskapligt råd bildas.

Riksåklagarämbetet, statsåklagaren i Göteborg och SKA förordar däremot
ett vetenskapligt råd. De båda förstnämnda motiverar sitt förslag med
att man härigenom kan ernå en smidigare handläggning vid besvarande av
olika vetenskapliga spörsmål som uppkommer inom SKL och att SKL:s
styrelse kan ges en administrativt starkare sammansättning. Statsåklagaren
i Göteborg anser att antalet ledamöter i styrelsen kan begränsas till fem genom
denna lösning.

Överståthållarämbetet anser också att styrelsemedlemmarnas antal kan
begränsas till fem om lämpliga vetenskapsmän utses för att mot ett årligt
arvode vara laboratoriets kontaktorgan.

Beträffande befattningen som chef för SKL anser universitetskanslersämbetet
och rektorsämbetet vid Stockholms universitet, att
för befattningen bör krävas professorskompetens, styrkt genom lämpligt sakkunnigförfarande,
inom något av de vetenskapsområden som ligger till
grund för den kriminaltekniska forskningen. Hans lämplighet i övrigt torde
få avgöras i vanlig administraitv ordning. Tekniska forskningsrådet föreslår
att chefens för SKL kompetens skall bedömas av sakkunniga som
tillkallas efter förslag av tekniska högskolan i Stockholm och universiteten.

SKA ifrågasätter behovet av den av utredningen föreslagna professorskompetensen.
Åtminstone intill dess eu professur i kriminalteknik inrättats
bör enligt SKA kompetensfordringarna begränsas till god vetenskaplig
13 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 100

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

utbildning, administrativ erfarenhet samt om möjligt praktisk erfarenhet
av kriminalteknik.

Utredningens förslag till indelning i avdelningar har genomgående
vunnit anslutning vid remissbehandlingen. Som tidigare berörts
anser dock statens naturvetenskapliga forskningsråd att, utöver de av utredningen
föreslagna avdelningarna, en särskild forskningsavdelning bör
inrättas. SKA föreslår också att ett särskilt forskningsorgan tillskapas, antingen
som en fast forskningsgrupp eller en för det särskilda fallet utsedd
sådan. Oavsett vilket av dessa alternativ som väljes erfordras enligt SKA
ett särskilt forskningsanslag.

Medicinalstgrelsen och föreningen Sveriges polismästare föreslår att ordet
laboratorium skall utgå ur benämningarna på de olika underavdelningarna
inom SKL.

Utredningens förslag till personaluppsättning har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissorgan
har framhållit angelägenheten av att laboratoriet tillföres kvalificerad
personal och i övrigt understrukit betydelsen av att laboratoriet får tillräckliga
personella resurser. Statskontoret framhåller sålunda, att det måste bli
av avgörande betydelse att väl kvalificerad personal kan knytas till SKL.
Den för laboratorieavdelningen för närvarande tillämpade lönesättningen
kan inte möjliggöra anställning av personal med tillräckliga kvalifikationer,
och möjlighet till befordran och meriter måste föreligga. Vidare bör enligt
ämbetsverket forskningsresultat kunna få publiceras.

Polismästaren i Hälsingborg anser att det genom utredningens förslag
blir väl sörjt för att SKL tillföres teoretiskt väl utbildad personal men
förordar att även polismän med kriminalteknisk erfarenhet knytes till laboratoriet.

Utredningens förslag om anskaffning av utrustning till SKL har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Statskontoret framhåller att det förordade
anslaget för utrustning synes vara beräknat i underkant. Vid avvägningen
av medelsbehovet för detta ändamål bör enligt statskontoret dock beaktas i
vad mån utrustning finns eller kommer att anskaffas vid andra institutioner
som kan utnyttjas även för laboratoriets undersökningar. Enligt statens
provning sanstalt bör den fortsatta upprustningen av laboratoriet med dyrbarare
utrustning utföras i samråd med andra statliga institutioner, som
har eller planerar att skaffa utrustning av betydelse för verksamheten vid
det kriminaltekniska laboratoriet. Det bör enligt provningsanstalten övervägas
om ej visst utrymme bör avdelas i ett planerat brandtekniskt laboratorium
vid anstalten för sådana brandtekniska undersökningar som SKL
önskar utföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

387

Departementschefen

Enligt 1962 års principbeslut om förstatligande av polisväsendet m. m.
skall den verksamhet som ankommer på registraturavdelningen vid statens
kriminaltekniska anstalt överföras till rikspolisstyrelsen den 1 juli 1964.
Tidigare har jag vid behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation föreslagit
att registraturavdelningens arbetsuppgifter skall tillföras styrelsens
andra byrå. Såvitt angår den övriga delen av anstaltens verksamhet fanns vid
tiden för principbeslutet inte något underlag för bedömningen av frågan
hur den kriminaltekniska laboratorieverksamheten bör ordnas efter det att
registraturavdelningens funktioner överförts till rikspolisstyrelsen. Underlaget
för en sådan bedömning har nu lagts fram genom den utredning jag
redovisat i det föregående.

Laboratorieavdelningen vid SKA fyller en viktig funktion som centralt
laboratorium för kriminaltekniska undersökningar. Under senare år har
dock laboratoriets personella och materiella resurser icke svarat mot främst
polis- och åklagarmyndigheternas behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar.
Oavsett den förestående huvudmannaskapsförändringen
för polis- och åklagarväsendet och omorganisationen av de båda verksamhetsgrenarna
hade sålunda åtgärder måst vidtas för att förstärka laboratorieavdelningens
resurser. Den av mig i det föregående förordade omorganisationen
av polisväsendet kommer med all sannolikhet att medföra en
ökning av polisens kriminaltekniska verksamhet. Särskilda tekniska arbetsenheter
för brottsplatsundersökningar och övriga polistekniska undersökningar,
personidentifiering och fotolaboratoriearbete kommer att kunna
organiseras i drygt 20 av de 119 polisdistrikten, och i ytterligare 15 polisdistrikt
avses en eller två polismän komma att i väsentlig omfattning ägna
sig åt arbetsuppgifter som på andra håll skall utföras inom de särskilda
tekniska arbetsenheterna. Den nya organisationen torde redan under första
halvåret 1965 medföra ett ökat behov av kriminaltekniska laboratorieundersökningar
som inte kan utföras inom den lokala polisorganisationen. Behovet
av sådana undersökningar torde dock inte inom överskådlig tid få
sådan omfattning att det är motiverat alt inrätta regionala laboratorier
med uppgifter motsvarande dem som laboratorieavdelningen nu har. I stället
bör de personella och materiella resurserna för centrala kriminaltekniska
undersökningar byggas ut.

Laboratorieavdelningen fungerar i viss mån som en clearingcentral. Elva
procent av de av avdelningen redovisade undersökningarna utföres vid annan
institution. Det är självfallet att även eu framtida motsvarighet till laboratorieavdclningen
måste i viss utsträckning fungera som en clearingccntral.
Däremot anser jag alt det skulle vara irrationellt att gå tillbaka till
den ordning som gällde före SKA:s tillkomst år 1939, då inte något centralt

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

laboratorium för kriminaltekniska undersökningar fanns utan polis- och
åklagarmyndigheterna hade att vända sig till olika laboratorier och sakkunniga.
Den kritik som riktats mot nuvarande förhållanden gäller främst
de långa handläggningstiderna inom laboratorieavdelningen. Dessa missförhållanden
torde man inte komma tillrätta med genom att återgå till tidigare
ordning, inte ens genom att tillskapa en clearingcentral av det slag
föreståndaren för kemiska och blodgruppsserologiska avdelningarna vid
statens rättskemiska laboratorium föreslagit. För egen del vill jag därför i
likhet med det stora flertalet remissorgan förorda utredningens förslag, att
laboratorieavdelningens arbetsuppgifter inte delas upp utan lägges på ett
enda centralt laboratorium.

Även om de arbetsuppgifter som nu ankommer på laboratorieavdelningen
kommer att kräva mer personal än vad laboratorieavdelningen disponerar,
blir ett centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar förhållandevis
litet. Det är därför naturligt att i första hand undersöka huruvida
avdelningens samtliga arbetsuppgifter kan överföras till annat laboratorium
i Stockholmsområdet. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser
jag annan del av landet inte kunna komma i fråga med hänsyn främst
till polisskolans behov av lärare i kriminalteknik.

Att överföra laboratorieavdelningens arbetsuppgifter till statens provningsanstalt
framstår som en mindre god lösning, då den på sin höjd
torde medföra vissa administrativa fördelar. Nämnvärda vinster för laboratoriearbetet
synes kunna ernås först sedan laboratorieavdelningen erhållit
lokaler i anslutning till provningsanstalten. Denna lokalfråga skulle dock
inte kunna lösas annat än på lång sikt.

Däremot talar vissa skäl för att laboratorieavdelningen vid SKA och rättskemiska
laboratoriet sammanföres till en enhet. En direkt sammanslagning
av laboratorierna, varigenom de tekniska elementen i ett kriminaltekniskt
laboratorium blandas med den uteslutande medicinskt inriktade verksamheten
som rättskemiska laboratoriet bedriver, bör dock enligt min mening
inte komma till stånd. En sammanslagning synes förutsätta en närmare
analys av rättskemiska laboratoriets verksamhet. För egen del föreslår jag
därför såsom utredningen och praktiskt taget samtliga remissinstanser förordat,
att laboratorieavdelningens arbetsuppgifter inte nu tillföres något
annat laboratorium.

I likhet med utredningen och det övervägande flertalet remissorgan finner
jag inte skäl föreslå, att laboratorieavdelningen överföres till och inordnas
som en arbetsenhet i rikspolisstyrelsen. Då ej heller något annat statligt
organ torde finnas med vilket avdelningens verksamhet lämpligen kan sammanföras,
förordar jag att avdelningen ombildas till ett särskilt laboratorium
för kriminaltekniska laboratorieundersökningar, benämnt statens
kriminaltekniska laboratorium (SKL).

Det är en allvarlig brist att laboratorieavdelningens organisation och re -

389

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964-

surser inte medger målforskning och utvecklingsarbete inom kriminalteknikens
område. Med hänsyn till framstegstakten inom teknik och naturvetenskap
är det enligt min mening angeläget att SKL får erforderliga resurser
för sådan forskning. Jag är däremot inte beredd att förorda utredningens
förslag, att en professur i kriminalteknik inrättas vid Stockholms universitet
eller tekniska högskolan i Stockholm. Ej heller kan jag ansluta mig
till naturvetenskapliga forskningsrådets vid remissbehandlingen framförda
förslag att principbeslut nu fattas om att framdeles inrätta en sådan professur
vid universitetet. Däremot bör chefen för laboratoriet, som bör vara
professor, ha skyldighet att undervisa vid Stockholms universitet i den omfattning
universitetskanslern kan komma att bestämma. En administrativ
anknytning av laboratoriet till universitetet anser jag inte befogad.

Laboratoriet blir som jag förut framhållit förhållandevis litet, varför
man bör undvika att bygga upp en administrativ enhet inom laboratoriet för
alla de uppgifter som i regel ankommer pa en fristående myndighet. Utiedningens
förslag att personal inom rikspolisstyrelsen skall lämna laboratoriet
viss administrativ service har godtagits av samtliga remissinstanser
utom en — statsåklagaren i Stockholm, som ifrågasatt denna anordning ur
objektivitetssynpunkt. För egen del ansluter jag mig till utredningens mening
att huvudparten av de administrativa göromålen bör ombesörjas av
rikspolisstyrelsens personal, men jag anser att den administrativa anknytningen
till rikspolisstyrelsen bör göras något annorlunda än utredningen
föreslagit.

Laboratoriet och dess personal bör såvitt angår det vetenskapliga arbetet
och fackfrågorna, såsom utlåtanden i kriminaltekniska undersökningai,
ges en klart självständig ställning. En särskild instruktion för laboratoriet
bör utfärdas av Kungl. Maj :t, varigenom laboratoriets status i dessa hänseenden
klart fixeras. Rikspolisstyrelsen bör däremot svara för vissa administrativa
frågor såsom redovisning av medlen för laboratoriets verksamhet,
framställning till Kungl. Maj :t om anskaffande av kostnadskrävande
apparatur och andra ekonomiska frågor. För egen del vill jag sålunda förorda
en reglering av förhållandet mellan laboratoriet och rikspolisstyrelsen
som i stort motsvarar den som gäller för statens rättskemiska laboratorium
och medicinalstyrelsen. Genom en sådan organisation tillgodoses enligt min
mening de av utredningen och åtskilliga remissinstanser uppställda kraven
på laboratoriets integritet i förhållande till polismyndigheterna, såvitt angår
laboratoriets verksamhet med upprättande av sakkunnigutlåtanden över
kriminaltekniska undersökningar. Genom den administrativa anknytningen
till rikspolisstyrelsen undviker man, som polisberedningen påpekat i sitt
yttrande, de uppenbara risker för kompetenskonflikter och andra störningar,
som två skilda huvudmän för den kriminaltekniska verksamheten
skulle medföra. Med en sådan ordning krävs ej heller någon särskild styrelse
för laboratoriet. Den kontakt med företrädare för vetenskapsgrenar

390

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

av betydelse för det kriminaltekniska arbetet som en särskild styrelse i viss
mån skulle erbjuda, kan åstadkommas genom att sådana företrädare knytes
som experter till laboratoriet för längre eller kortare tid.

Beträffande vissa enskildheter i utredningens förslag vill jag anföra
följande.

Som utredningen föreslagit bör SKL:s arbetsuppgifter vara att utföra
kriminaltekniska undersökningar åt domstolar, åklagar- och polismyndigheter
samt övriga offentliga institutioner ävensom åt enskilda. Vidare skall
laboratoriet bedriva självständig forskning inom sitt verksamhetsområde.
De undersökningar laboratoriet skall utföra skall i princip föranledas av
påstådd eller misstänkt brottslig gärning. Att förundersökning skall ha inletts
eller att någon skäligen misstänks bör inte i något fall uppställas som
krav för att laboratoriet skall ha skyldighet att åtaga sig en undersökning.
Jag förutsätter dock liksom utredningen att laboratoriet kommer att med
förtur verkställa sådana undersökningar, som begäres under förundersökning
i samband med åtal eller rättegång i brottmål. I den mån domstol förordnar
härom bör det också ankomma på laboratoriet att utföra annan
teknisk undersökning inom området för laboratoriets sakkunskap. I övrigt
bör SKL inte vara skyldigt men väl ha möjlighet att motta undersökningsuppdrag,
därest arbetet i övrigt skulle medge att så sker.

Den av utredningen föreslagna gränsdragningen mellan den kriminaltekniska
verksamheten i den lokala polisorganisationen och laboratoriets
arbetsuppgifter föranleder inte någon erinran från min sida. SKL kommer
sålunda i regel inte att syssla med identitetsbestämning av fingeravtryck.
Sådana bestämningar utföres för närvarande av personal inom den lokala
polisorganisationen och SKA:s registraturavdelning, vilken med oförändrade
arbetsuppgifter överflyttas till rikspolisstyrelsen. När det gäller gränsdragningen
mellan SKL och andra centrala statliga laboratorier är det
uppenbart att SIvL:s arbetsområde bör avgränsas så att dubbelarbete på
olika statliga laboratorier undvikes. Den av utredningen föreslagna gränsdragningen
tillgodoser enligt min mening detta krav. Det bör dock ankomma
på laboratoriet att hålla en fortlöpande kontakt med statens provningsanstalt,
statens rättskemiska laboratorium och andra centrala statliga laboratorier
som kan tillhandahålla sakkunskap för vissa undersökningar. Huruvida
SKL eller annat laboratorium, främst rättskemiska laboratoriet, skall
utföra blodgruppsbestämningar på blodfläckar och andra fläckar av kroppssekret
på material, som inkommer till SKL och som där måste undersökas
även i andra avseenden, bör enligt min mening kunna lösas genom ett samarbete
mellan SKL och berörda laboratorier, i synnerhet som undersökningsuppdragen
av angivna slag uppgår till endast ett 50-tal om året och
sålunda inte påverkar personalbehovet på SKL eller övriga laboratorier.
Motsvarande gäller enligt min mening de ärenden angående undersökning
av gift och narkotika som berörts i bl. a. medicinalstyrelsens yttrande.

391

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Frågan i vad mån annan personal vid SIvL än dess chef skall åläggas undervisningsskyldighet
anser jag mig inte kunna ta ställning till förrän 1962
års polisutbildningskommitté fullgjort sitt uppdrag att utarbeta förslag angående
undervisning för polismän i kriminalteknik. Vid sidan av den egentliga
kriminaltekniska undervisningen bör personalen vid främst de tekniska
arbetsenheterna i polisdistrikten ges en fortlöpande information om kriminalteknikens
möjligheter och utveckling. Detta bör lämpligen ske på det
sättet att personal vid laboratoriet och de tekniska arbetsenheterna i polisdistrikten
ges tillfälle att regelbundet utbyta synpunkter på principiella
och praktiska spörsmål på kriminalteknikens område.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig till utredningens
förslag angående avgifter för vid SKL utförda undersökningar. Undersökning
skall sålunda i regel vara kostnadsfri. För undersökning, som utföres
på begäran av domstol i mål, vari endast målsägande får föra talan, eller
som utföres efter framställning av enskild person rörande sak, som ännu
inte blivit anhängiggjord vid domstol, bör dock ersättning utgå. För egen
del är jag inte beredd att föreslå någon speciell reglering i frågan huruvida
misstänkt person, som på egen bekostnad låtit laboratoriet utföra undersökning
och som därefter inte åtalas eller frikänns från ansvar, bör kunna
beredas ersättning för sina kostnader av statsmedel.

Beträffande laboratoriets organisation delar jag utredningens mening att
laboratoriet bör indelas i tre avdelningar, nämligen en kemisk och biologisk,
en skriftteknisk samt en fysikalisk-teknisk avdelning och dessutom
förses med tre för avdelningarna gemensamma organ — kansli, verkstad och
fotografiskt laboratorium. Jag har heller inte något att erinra mot utredningens
förslag till personaluppsättning vid laboratoriet. SKL kommer sålunda
att bestå av, förutom en professor och chef för laboratoriet, 48 befattningshavare,
varav 10 med i princip akademisk utbildning och 7 för
uppgifter inom laboratoriets kansli. Härigenom kommer de personella resurserna
för centrala kriminaltekniska undersökningar att väsentligt förstärkas
och möjligheter till målforskning inom kriminaltekniken att skapas.
Någon särskild forskningsavdelning inom laboratoriet anser jag inte
vara erforderlig utan forskningen bör, som utredningen föreslagit, bedrivas
inom respektive avdelningar.

Till frågan om utrustning för laboratoriet avser jag att återkomma i det
följande vid anmälan av medelsbehoven för SKL för nästa budgetår.

Jag föreslår att statens kriminaltekniska laboratorium organiseras i enlighet
med vad jag här anfört. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att
besluta om laboratoriets detalj organisation och att meddela närmare föreskrifter
rörande verksamheten vid laboratoriet.

392

Kungl. Maj:ts proposition nr tOO år 1964

FÖRHANDLINGSÖVERENSKOMMELSEN

På grundval av inom inrikesdepartementet upprättade organisationsförslag
har under januari och februari 1964 förhandlingar förts med statstjänstemännens
huvudorganisationer angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för personal inom de av reformen berörda verksamhetsområdena.
Förhandlingarna har resulterat i en den 5 mars 1964 — under förbehåll
för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande — träffad överenskommelse
med organisationerna.

I de efterföljande avsnitten Lönegradsplacering in. m. samt Avlöningsoch
pensionsförmåner m. m. lämnas en sammanfattande redogörelse för innehållet
i den träffade förhandlingsöverenskommelsen.

Beträffande tjänstebenämning och lönegradsplacering för tjänsterna i den
nya organisationen har upprättats en sammanställning vilken redovisas i
bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga om den närmare
innebörden i övrigt av förhandlingsuppgörelsen torde uppgifter få överlämnas
till riksdagens vederbörande utskott.

Lönegradsplacering m. m.

Tjänster hos rikspolisstyrelsen, riksåklagarämbetet och statens kriminaltekniska
laboratorium har enligt överenskommelsen placerats i lönegrad
och åsatts tjänstebenämningar med utgångspunkt i de normer som eljest
tillämpas för tjänster inom den centrala statsförvaltningen. I anslutning
härtill vill jag föreslå att tjänsten som rikspolischef placeras i B 7, överdirektören
hos rikspolisstyrelsen i B 5 samt den nya tjänsten som biträdande
riksåklagare likaledes i B 5.

Beträffande tjänsterna i den under fångvårdsstyrelsen lydande häktesorganisationen
innebär överenskommelsen en anpassning till lönesättningen
vid fångvårdsanstalterna.

I den regionala polisorganisationen placeras tjänsterna som länspolischef
i B 3 och tjänsterna som biträdande länspolischef i B 1. Det må i detta sammanhang
erinras att de nuvarande landsfogdetjänsterna är placerade i B 1,
varjämte utgår en avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år.

Enligt överenskommelsen skall för samtliga polischefstjänster i den lokala
polisorganisationen begagnas tjänstebenämningen polismästare. Polismästarna
har placerats i lönegrad med hänsyn till polisdistriktets storlek,
mätt i det antal tjänster av olika slag, som beräknats för distriktets behov.
Av polismästartjänsterna i de föreslagna 119 polisdistrikten skall enligt
överenskommelsen 31 vara placerade på löneplan B, och övriga polismästartjänster
skall fördelas på lönegraderna A 27, A 25 och A 23. Av förstnämnda
tjänster placeras samtliga, utom polismästarna i Stockholms, Göteborgs
och Malmö polisdistrikt, i B 1. En differentiering skall emellertid

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

ske såtillvida att vissa tjänster förenas med avlöningsförstärkning. Sålunda
föreslås för polismästartjänsten i Norrköping en avlöningsförstärkning på
4 140 kr. för år, för tjänsterna i Västerås, Hälsingborg, Örebro, Uppsala
och Linköping en avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år samt för cheferna
för sju därnäst efter distriktets storlek kommande polisdistrikt en
avlöningsförstärkning på 1 380 kr. för år. Polismästartjänsterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö föreslås i den förstatligade organisationen bli
placerade i resp. B 6, B 5 och B 4.

Beträffande tjänster i ledande ställning under polischefsnivån innebär
överenskommelsen bl. a. att i Stockholm skall finnas fyra polisöverintendenter
i B 4 samt en byråchef i B 3 som chef för personal- och kameralbyrån.
I Göteborgs polisdistrikt föreslås bl. a. tre tjänster som polisöverintendent
i B 3 och i Malmö polisdistrikt två tjänster som polisintendent i
B 1 jämte avlöningsförstärkning på 1 380 kronor för år. Tjänster med administrations-
och förvaltningsgöromål tillhörande polischefskarriären utanför
de nämnda storstäderna skall enligt överenskommelsen fördelas på A 27,
A 25 och A 23, varjämte i vissa polisdistrikt skall finnas tjänster i reglerad
befordringsgång enligt kungörelsen angående reglerad befordringsgång för
viss icke-ordinarie personal i statens tjänst.

Lönegradsplaceringen för tjänster i den lokala polisorganisationen med
kontorsgöromål och tjänster med vaktmästaruppgifter, i förrådstjänst eller
verkstadstjänst o. dyl. har anpassats till vad som gäller för liknande tjänster
inom statliga verksamhetsområden.

I fråga om lönesättningen för den egentliga polispersonalen innebär överenskommelsen
att polismanstjänsterna i den nya organisationen placeras
i lönegrad i huvudsak med tillämpning av de lönegradsserier för olika kategorier
av polismän som nu gäller. I detta sammanhang må erinras, att polislönereglementet
(Pir) med tilläggsbestämmelser innehåller en mängd detalj
föreskrifter rörande lönegradsplacering av polismanstjänster. I samband
med det förestående förstatligandet — vilket förutsatts innebära att
Pir slopas och att statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) skall gälla
för polispersonalen — har anledning inte ansetts föreligga att behålla ett
system med dylika lönegradsnormer. Det ligger emellertid i sakens natur
att till grund för den uppgörelse som nu träffats rörande polismanstjänsternas
lönegradsplacering ligger överväganden, som bl. a. syftar till att
tjänster med likartat innehåll i olika polisdistrikt skall erhålla samma lönegradsplacering.

I fråga om den närmare innebörden av överenskommelsen såvitt angår
polispersonalen må framhållas, att de ordinarie poliskonstapelstjänsterna
liksom nu skall vara placerade i A It, A 13 och A 15. Beträffande fördelningen
på nämnda lönegrader har emellertid överenskommits om vissa
ändringar av gällande grunder. Sålunda skall bl. a. förste poliskonstapelstjänster
i A 15 finnas inrättade i större utsträckning än vad som f. n. är
13*—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196t

fallet. I Stockholms, Göteborgs och Malmö polisdistrikt skall vidare finnas
särskilda tjänster i A 17 för förste polisassistenter för skyddspolisgöromål.
Det har vid förhandlingarna förutsatts, att för innehav av sådan tjänst kan
uppställas krav på genomgång av socialpolisutbildning eller långvarig välmeriterad
tjänstgöring inom mera renodlad skyddspolis-(socialpolis-)verksamhet.
\ ad härefter angår sådana tjänster, för vilka genomgång av
assistentklassen vid statens polisskola gäller såsom kompetensvillkor, innebär
överenskommelsen bl. a. den ändringen att för vissa speciella uppgifter
i de tre största polisdistrikten skall finnas tjänster som förste polisassistent
och förste kriminalassistent i A 21. För polis- och kriminalassistenter utnyttjas
f- n. endast lönegraderna A 15, A 17 och A 19. Liksom för nyssnämnda
skyddspolistjänster kan även för här ifrågavarande tjänster i A 21
uppställas särskilda kompetenskrav. Kommissarietjänster skall enligt förhandlingsuppgörelsen
placeras i A 21, A 23 och A 25, varvid den högsta lönegraden
avses för dylika tjänster, förutom —- såsom nu gäller — i Stockholms,
Göteborgs och Malmö polisdistrikt, även i vissa andra större polisdistrikt.

Härefter behandlas förhandlingsöverenskommelsen i vad avser åklagarväsendet.
Såsom förut nämnts skall länspolischef vara placerad i B 3. Samma
lönegradsplacering skall enligt överenskommelsen gälla för länsåklagare.
I den utsträckning för län eller gemensamt för två län enligt organisationsplanen
avsetts flera än en länsåklagare skall dock sådana (biträdande)
länsåklagare placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år.

Vad beträffar åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
må först framhållas, att överåklagarna hos dessa myndigheter placeras i
lönegraderna resp. B 5, B 4 och B 3. Överenskommelsen innebär vidare, att
tjänsterna som chef för åklagarkammare skall ha tjänstebenämningen
chefsåklagare och vara placerade, i Stockholm i B 4, i Göteborg i B 3 och i
Malmö i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år. Övriga åklagare
utom assistentåklagare vid ifrågavarande åklagarmyndigheter skall
ha tjänstebenämningen kammaråklagare. Kammaråklagare till förfogande
i Stockholm placeras i B 3 och motsvarande tjänster i Göteborg och Malmö
placeras i resp. B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för år och
B 1. Kammaråklagarna i övrigt fördelas på lönegraderna B 1, A 27, A 25 och
A 23. Det kan nämnas, att under chefsåklagare på åklagarkammare i Stockholm
avsetts två kammaråklagare i B 1. Assistentåklagare placeras enligt
överenskommelsen i A 23.

I distriktsåklagarorganisationen skall enligt organisationsförslaget finnas,
förutom tjänsten som chef för åklagarmyndighet, vilken enligt överenskommelsen
skall ha tjänstebenämningen chefsåklagare, ett antal distriktsåklagare.
I distrikt med sju—fem åklagare placeras enligt överenskommelsen
chefsåklagare i B 1. En lönedifferentiering för dessa chefsåklagare skall
dock ske på så sätt att chefsåklagare i sju-åklagardistrikt skall uppbära

395

Knngl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

avlöningsförstärkning med 4 140 kr. för ar och chefsåklagare i sex-åklagardistrikt
avlöningsförstärkning med 2 760 kr. för år. Chefsåklagare i distrikt
med mindre antal åklagare än fem placeras i A 27. Distriktsåklagare lönegradsplaceras
enligt uppgörelsen i B 1, A 27, A 25 eller A 23, varvid B 1 kom*
mer i fråga för en tjänst i samtliga sju-åklagar- och sex-åklagardistrikt.

I fråga om tjänster vid exekutionsväsendet innebär överenskommelsen
bl. a. följande. Chefstjänsterna vid kronofogdemyndigheterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö skall ha tjänstebenämningen kronodirektör. Kronodirektörerna
i Stockholm och Göteborg placeras i B 4 respektive B 3. Kronodirektören
i Malmö skall utöver lön enligt B 1 uppbära avlöningsförstärkning
med 4 140 kr. för år. I Stockholm skall cheferna för tre fältavdelningar vara
placerade i B 3 och övriga kronofogdar på dessa avdelningar i Bl. De
kronofogdar i Göteborg, som är chefer för avdelningarna för resp. allmänna
och enskilda mål, placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på 2 760 kr. för
år. 1 Malmö placeras en kronofogde i B 1 med avlöningsförstärkning av 1 380
kr. för år. Beträffande lönegradsplacering för kronofogdar i landet i övrigt
skall enligt överenskommelsen gälla att i de sex distrikt, där två kronofogdetjänster
skall finnas inrättade, nämligen i Borås, Östersund, Sundsvall,
Norrköping, Uppsala och Västerås, den tjänst, varmed förenas uppgifter
att vara administrativ chef, placeras i B 1 jämte avlöningsförstärkning på
2 760 kr. för år och den andra tjänsten i B 1. Av övriga kronofogdetjänster
placeras nio i B 1 och återstoden i A 27 och A 25. Vid den inbördes värderingen
av kronofogdetjänsterna har vid förhandlingarna hänsyn tagits till tillgängliga
uppgifter angående beräknad verksamhetsvolym inom distrikten. Tjänsterna
såsom biträdande kronofogde har fördelats på A 25 och A 23. Krono*
fogdesekreterare inom förstärkningsorganisationen placeras i A 23.

Enligt organisationsförslaget skall för exekutionsväsendet avses, förutom
personal i kronofogdekarriären, tjänster för kronokommissarier, förste
kronoassistenter och kronoassistenter samt tjänster i kontorskarriären. Den
träffade förhandlingsöverenskommelsen innebär i denna del att kronokommissarietjänster
skall finnas i A 23, A 21 och A 19, varvid A 23 endast utnyttjas
för vissa tjänster i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt att förste
kronoassistenter skall vara placerade i A 17 och A 15 och kronoassistenter
i A 15, A 13 och A 11. Lönegraderna för kronoassistenter överensstämmer
med dem som enligt vad förut anförts skall gälla för ordinarie poliskonstaplar.
För kronoassistentaspirant har överenskommits om vissa bestämmelser
om befordringsgång, omfattande lönegraderna A 7, A 9 och All.

Avlönings- och pensionsförmåner in. m.

Beträffande avlöningsförmåner i övrigt samt pensionsförmåner m. m. för
personal, som i samband med omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. in. övergår till statlig tjänst må anföras följande.

Polismän av högst kommissaries tjänstegrad är för närvarande, oavsett

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

om de är kommunalt eller statligt anställda, underkastade Pir. Detta reglemente
är utfärdat av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens beslut (prop.
1954: 75, rskr 152). Enligt överenskommelsen skall Pir med därtill hörande
tilläggsbestämmelser och övergångsbestämmelser upphävas från och med
1 januari 1965. Detta innebär enligt stadgandet i 1 § 1 mom. a) Saar att
samtliga tjänstemän, som i samband med den tidigare nämnda omorganisationen
övergår till statlig tjänst, kommer att bli underkastade sistnämnda
reglemente.

Vissa för polispersonalen gällande speciella avlöningsbestämmelser m. m.,
!som nu finns intagna i Pir och därtill hörande tilläggsbestämmelser, skall
enligt överenskommelsen gälla även efter polisväsendets förstatligande. I
den mån de befinnes vara av den natur att de alltjämt bör ha sin plats i avlöningsförfattningarna,
avses de med oförändrat materiellt innehåll skola
införas såsom särskilda bestämmelser för polisväsendet i Saar och därtill
hörande tilläggsbestämmelser. I samband med överförandet till nämnda
avlöningsförfattningar skall emellertid i fråga om följande förmåner bestämmelserna
erhålla ett i någon mån ändrat sakinnehåll. Sålunda skall
enligt överenskommelsen bestämmelserna i 19 § 1 mom. Pir om patrulleringstillägg
utvidgas till att omfatta även patrulleringstjänst till häst samt
bestämmelserna i 21 § 2 och 4 mom. samma reglemente om tjänstedräkt
m. m. ändras så att alla polismän, som tillhör rekryteringspersonalen, blir
berättigade att såsom lån utan ersättning erhålla för tjänsten erforderlig
beklädnad och utrustning.

Av de förslag i övrigt, som ingår i den träffade överenskommelsen, är
följande av den natur att de bör redovisas för riksdagen.

Enligt överenskommelsen skall polisman för dag, varunder han på grund
av sin tjänst deltager i flygning, äga uppbära flygtraktamente enligt föreskrifterna
i 11 punkten av de i 35 § 3 mom. Saar meddelade särskilda bestämmelserna
för försvaret. För rätt till flygtraktamente förutsättes att
polismannen har att fullgöra med flygningen sammanhängande tjänstgöringsuppgifter.

Bestämmelser om rätt för polisman att uppbära flygtraktamente avses
skola införas i Saar från och med 1 januari 1965. Eftersom en helikopter
kommer att användas inom polisverksamheten redan under slutet av innevarande
budgetår, torde emellertid behov av bestämmelser om flygtraktamente
till polispersonal komma att föreligga redan före nämnda dag. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser
härom att gälla till utgången av år 1964.

I förordningen den 12 juli 1878 (nr 24, s. 21) angående ersättning till
förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m. stadgas bl. a. om ersättning till vittnen, som biträder vid vissa förrättningar,
och om delgivningsersättningar.

397

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

överenskommelsen innebär att tjänsteman, som är eller genom omorganisationen
blir underkastad Saar, för förrättning i tjänsten ej äger åtnjnta
någon av de ersättningar, som anges i nämnda förordning. Dylika ersättningar
skall tillfalla statsverket. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att
vidtaga de ändringar i 1878 års förordning, som kan bli erforderliga i anledning
härav.

Den andel i restavgift, som enligt uppbördsförordningen skall utgå till
utmätningsman eller exekutionsbiträde, är i städerna indragen till städernas
kassor. För skatteindrivning, som ankommit på landsfiskal, skall restavgiften
tillfalla statsverket. I fråga om vissa exekutionsbiträden på landsbygden
kvarstår emellertid fortfarande rätten att uppbära andel i restavgift.
Detta gäller beträffande sådan polisman i Ae 10 med tjänstebenämningen
exekutionsbiträde som uppehåller polismanstjänst, vilken helt eller
praktiskt taget helt är avsedd för exekutionsbiträdesgöromål samt vissa
polismän i A 10 som i samband med Plr:s ikraftträdande i särskild ordning
anmält önskan att bibehålla sådan andel mot avstående från den rätt till
uppflyttning till högre lönegrad, som eljest kunde följa av en tillämpning
av Pir.

Överenskommelsen innebär, att restavgift enligt uppbördsförordningen
skall tillfalla statsverket, övergångsvis skall dock tjänsteman, som före
omorganisationen innehade tjänst som polisman i A 10 med rätt till andel
i restavgift, äga bibehålla nämnda rätt, om han så önskar. Dylik tjänsteman
skall inneha personlig tjänst såsom kronoassistent i A 10. Om han tillträder
tjänst i högre lönegrad, skall rätten till andel i restavgift bortfalla.

överenskommelsen innebär vidare, att vikariatsersättning ej skall utgå
vid uppehållande av tjänst såsom kronoassistent i A 11, 13 eller 15.

Statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR) blir i princip tillämpligt
på anställningarna inom det statliga polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
samt på häktesorganisationen. Emellertid har vid förhandlingarna
enighet nåtts om att ett personligt kvarstående på kommunala pensionsbestämmelser
skall kunna ske. Detta beräknas komma att bli utnyttjat i
första hand av vissa anställningshavare, som enligt de kommunala bestämmelserna
kunnat avgå med ålderspension vid lägre ålder än som blir möjligt
enligt de statliga bestämmelserna. Beträffande anställningshavare som
sålunda kvarstår på kommunala pensionsbestännnelser har i samband med
överenskommelsen förutsatts att detta icke skall utgöra hinder mot att
frågor om höjda pensionsåldrar aktualiseras av civildepartementet i samband
med frågor om höjd lönegradsplacering för här berörd personal eller
i samband med fråga om mera generellt höjda ålderskrav för pension.

överenskommelsen innebär vidare att för sådan tjänsteman på kommunala
pensionsbestämmelser, som vid utgången av år 1964 skulle kunnat

398

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

förtidspensioneras, om SPR gällt, skall den omständigheten att sagda reglemente
då icke gällde för honom ej utgöra hinder mot en förtidspensionering
vid nämnda tidpunkt.

I samband med att staten övertar ansvaret för pensionsförmåner m. m.
till den personal, som har anställning inom polisväsendet efter utgången
av år 1964, bör förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser
angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension
m. m. upphävas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att besluta
härom.

Förhandlingsöverenskommelsen innefattar, utöver de förslag som hittills
berörts, vissa förslag rörande avlöningsförmåner m. in., beträffande vilka
det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela beslut. Förslagen gäller bl. a.
tillgodoräkning av tidigare kommunal tjänstgöring i vissa hänseenden, ändrade
bestämmelser om s. k. betalningskommendering, införande av rätt för
distriktsåklagare och polischefer in. fl. att i vissa fall erhålla kompensation
för jourtjänstgöring samt inplacering i pensioneringsperioder av personal,
som berörs av reformen. Vidare skall enligt överenskommelsen kungörelsen
den 28 juli 1958 (nr 424) om arbetstiden för viss polispersonal
in. in. äga fortsatt giltighet beträffande sådan polispersonal, för vilken
kungörelsen för närvarande gäller. I anslutning härtill må framhållas att
det inom polisväsendet förekommer att polismän av olika skäl, exempelvis
för utövande av idrott, för deltagande i skyttetävlingar o. d. eller för
studier, medgives tjänstebefrielse. Med hänsyn till polisväsendets nuvarande
uppdelning på ett stort antal huvudmän torde praxis i fråga om medgivande
av sådana tj änstebefrielser vara oenhetlig. Jag förutsätter att rikspolisstyrelsen
vid förstatligandet tillser att enhetliga riktlinjer blir gällande
i detta hänseende. Den ordning som härvidlag tillämpas inom statsförvaltningen
i övrigt synes i princip böra gälla även för polisväsendet.

Förhandlingsöverenskommelsen innefattar slutligen vissa förslag till
övergångsanordningar, som har till syfte att utgöra skydd mot löneminskning
för sådana tjänstemän inom det nuvarande polis-, åklagar- eller exekutionsväsendet
m. m., som övergår till statlig tjänst inom någon av nämnda
verksamhetsgrenar, och att underlätta genomförandet av den av riksdagen
beslutade omorganisationen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att meddela erforderliga övergångsbestämmelser.

Efter samråd med chefen för civildepartementet finner jag mig böra förorda
att den träffade överenskommelsen angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. m. till alla delar godkännes och underställes riksdagens prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

399

ANSLAGSFRÅGOR M. M.

Allmänt

Utan hinder av att beredningen av de nu framlagda reformförslagen inte
var avslutad vid tiden för avlämnandet av 1964 ars statsverksproposition,
framlades i denna slutliga förslag beträffande medelsbehovet under främst
vissa statsbidragsanslag vilka för budgetåret 1964/65 endast i ringa mån
berörs av reformerna. Nämnda anslag upptogs i statsverkspropositionen
med sammanlagt 91 630 000 kr. Statsverkets övriga kostnader under budgetåret
1964/65 för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet, samordnade
häkten och arrester samt ett centralt kriminaltekniskt laboratorium beräknades
i samma proposition till preliminärt 31a 000 000 kr. Beräkningen
gjordes med utgångspunkt i polisberedningens då framlagda förslag och
till förslaget om ett kriminaltekniskt laboratorium. Sistnämnda belopp
upptogs i statsverkspropositionen (bil. 13, s. 141) under ett preliminärt
beräknat anslag för nästa budgetår.

Statsverkets totala kostnadsökning på grund av reformerna för nästa
budgetår, exklusive pensionskostnader, beräknades till 117 000 000 kr., sedan
kommunernas beräknade bidrag till statsverket under 1964/6o fråndragits.
Dessa bidrag, som beräknas till 154 000 000 kr. för nästa budgetår,
har i 1964 års statsverksproposition av chefen för finansdepartementet
föreslagits uppförda på en särskild inkomsttitel under uppbörd i statens
verksamhet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att LKAB lämnar ett årligt bidrag
om i runt tal 300 000 kr. till staten enligt ett år 1954 träffat avtal i
anledning av avveckling av malmfältspolisen i Kiruna stad och Gällivare
kommun. Bidragen, som av staten betalas ut till vederbörande polisdistrikt,
bör avlösas enligt motsvarande grunder som enligt 1962 års principbeslut
om förstatligande av polisväsendet skall gälla i fråga om Bodens stads
kostnader för polisverksamheten i staden. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att träffa nytt avtal med bolaget i enlighet härmed. Bolagets bidrag
torde böra tillföras nyssnämnda inkomsttitel. Inkomstberäkningen för budgetåret
1964/65 i årets statsverksproposition torde dock inte behöva ändras
i anledning härav.

Den definitiva anslagsberäkning som jag kommer att redovisa i det följande
ansluter sig mycket nära till det preliminärt beräknade medelsbehovet
av 315 000 000 kr., som uppförts i årets statsverksproposition enligt
vad jag nyss anfört. De anslag som föreslås i det följande uppgår sålunda
till sammanlagt 315 008 000 kr. För eu rättvisande jämförelse bör beloppet
emellertid reduceras med anslagen till riksåklagarämbetet för innevarande
budgetår eller med i runt tal 560 000 kr., eftersom ämbetets anslag för

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

nasta budgetår upptogs i statsverkspropositionen under särskilda preliminärt
beräknade anslag å oförändrade belopp.

Ordinarie och extra ordinarie tjänster m.m.

Förhållandet mellan antalet ordinarie och icke ordinarie tjänster i de
nya organisationerna avser jag att behandla i det följande i samband med
anslagsfrågorna för respektive verksamhetsområden. Jag räknar härvid
inte med större antal ordinarie tjänster än att en särskild reglering av
vissa kommunala befattningshavares anställningsform vid övergången till
statstjänst blir erforderlig.

Beträffande kommunala befattningshavare tillämpas för närvarande eu
anställningsform, som företer likheter med ordinarie statlig anställning.
Detta gäller exempelvis kommunal befattningshavare för vilken stadsförbundets
normal tjänsteregiemente gäller och vilken innehaft kommunal ordinarie
tjänst under minst 15 år eller, därest han fyllt 40 år, under minst
10 ar. Enligt 1947 års allmänna tjänsteregiemente för Stockholms kommunalstyrelse
är motsvarande kvalifikationstid 10 år eller, om vederbörande
fyllt 40 år, minst fem år. För vissa grupper gäller en sådan fastare
anställning oavsett anställningstiden.

För kommunal befattningshavare inom de av reformen berörda verksamhetsgrenarna,
vilken har en fastare anställningsform av det slag som
här avses, anser jag det skäligt, att en personlig statlig ordinarie tjänst i
lönegrad motsvarande den kommunala tjänsten inrättas, därest befattningshavaren
eljest ej skulle erhålla en ordinarie statlig tjänst med samma
eller högre lönegrad vid övergången i samband med reformen. Jag föreslår
darfor, att Kungl. Maj :t måtte utverka riksdagens bemyndigande att
i dylika fall inrätta särskilda personliga ordinarie tjänster, vilka bör uppföras
på övergångsstat i personalförteckningen för den myndighet till vilken
befattningshavaren övergår i samband med reformen. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser om förutsättningarna
för sådana personliga tjänster.

Vidare bör det ankomma på Kungl. Maj :t att föra sådana statliga ordinarie
tjänster på övergångsstat vilka saknar motsvarighet efter reformen
och vilkas innehavare inte erhåller annan likvärdig eller högre ordinarie
tjänst i samband med reformen.

Även i övrigt kan det visa sig nödvändigt att vidta särskilda övergångsanoidningar
för personaJ inom ifrågavarande verksamhetsgrenar. Jag förordar
därför, att Kungl. Maj :t, i likhet med vad som tidigare skett vid
större organisatoriska omläggningar, inhämtar riksdagens bemyndigande
att vidta sådana anordningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Kungl. Maj :t den 28 februari
1964 tillkallat sakkunniga för tillsättningsförfarandet i samband med re -

401

Kungl. Alaj:ts proposition nr 100 år 196t

formen. På de sakkunniga skall bl. a. ankomma att avge förord till Kungl.
Maj :t i fråga om tillsättning av vissa högre tjänster samt att i övrigt tillsätta
tjänster i polis-, åklagar- och exekutionsväsendet.

Principer för avräkning mot autoinobilskattemedlen

Beträffande de på riksstaten under elfte huvudtiteln, avdelningen Polisväsendet,
uppförda anslagen för innevarande budgetår avräknas vissa belopp
mot automobilskattemedlen under följande anslag, nämligen Statspolisintendenten
m. fl.: Avlöningar, Statspolisorganisationen: Inköp av motorfordon
m. m., Underhålls-, drift- och expeditionskostnader, Gottgörelse
till polisdistrikten och Polisradioväsendet, Statens polisskola: Avlöningar,
Omkostnader och Inredning och utrustning av nybyggnad samt Vissa ersättningar
åt befattningshavare vid polisväsendet.

Gällande regler för avräkningen beträffande nyssnämnda anslag till statspolisorganisationen
innebär, att tre fjärdedelar av utgifterna för ordningsstatspolisens
personalstyrka år 1954 avräknas mot automobilskattemedlen
medan merkostnaden för utökningen av ordningsstatspolisen efter sagda
år avräknas i sin helhet. Av anslaget Vissa ersättningar till befattningshavare
vid polisväsendet avräknas 18 procent mot automobilskattemedlen,
enär anslaget beräknas tas i anspråk i denna omfattning för gäldande
av resekostnads- och traktamentsersättningar till den del av ordningsstatspolisen
som används i trafikövervakningen.

Då statspolisorganisationen kommer att upphöra i samband med huvudmannaskapsförändringen
bör nya riktlinjer för avräkning mot automobilskattemedlen
beträffande anslagen till den nya polisorganisationen
dras upp.

Såvitt angår anslagen till rikspolisstyrelsen bör i vart fall den andel av
anslagen som svarar mot kostnaderna för trafiksektionen på styrelsens
första byrå avräknas mot automobilskattemedlen. Av kostnaderna för polisskoleverksamheten
bör vidare samma andel som för närvarande avräknas
mot dessa skattemedel.

När det gäller länspolisehefsorganisationen finner jag det skäligt att i
vart fall tills vidare avräkna hälften av kostnaderna för denna organisation
mot automobilskattemedlen, då en av länspolischefens främsta uppgifter
skall vara att leda trafikövervaknings- och trafiksäkerhetsarbetet
inom hans verksamhetsområde.

För en undersökning angående polisens trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete
in. in. inhämtade polisväsendets organisationsnämnd under
år 1958 uppgifter beträffande annan polispersonal än statspolispersonal.
Del visade sig därvid alt ca 30 procent av ordningspolispersonalens arbetstid
upptogs av berörda uppgifter. En direkt tillämpning av nämnda

402 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

procenttal på polispersonalen inom ordningsavdelningarna i de nja polisdistrikten
låter sig inte göra. Enligt uppgift från expertis inom polisberedningen
torde man dock med utgångspunkt i organisationsnämndens
undersökning år 1958 kunna räkna med att i runt tal 2 300 årsarbetskrafter
av polismän torde komma att i den nya polisorganisationen användas
för trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete. Den del av de n\Ta anslagen
till avlöningar, omkostnader och utrustning för den lokala polisorganisationen
som bör avräknas mot automobilskattemedlen torde därför
böra bestämmas till det antal procent som 2 300 utgör av samtliga ordinarie
polismanstjänster. Dessa uppgår till 10 000 och procentsatsen blir sålunda
23. I detta sammanhang torde kunna bortses från att nämnda tre anslag
även avser vissa utgiftsändamål före reformen.

När det gäller anslagen Polisverket: Inköp av motorfordon in. m. och
Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m. bör givetvis i princip
kostnader som hänför sig till de fordon som används helt eller delvis
för trafikövervakning och trafiksäkerhetsarbete avräknas mot automobilskattemedlen
till en mot användningen svarande del av kostnaderna. Eiv
ligt uppgift av polisberedningens experter kommer 415 bilar av det motorfordonsbestånd
inom polisorganisationen som jag kommer att föreslå
i det följande att uteslutande användas i här avsedd verksamhet. Totalt
kan omkring 500 bilar anses komma att utnjttjas för ändamålet. Detta
antal utgör omkring 34 procent av hela bilbeståndet inom polisorganisationen.
Denna procentsats torde böra användas vid beräkningen av det belopp
som bör avräknas mot automobilskattemedlen av anslagen Polisverket:
Inköp av motorfordon m. m. och Underhåll och drift av motorfordon
m. m. i den mån dessa anslag avser motorfordon och utrustning för motorfordon.
Kostnaderna för inköp och drift av en helikopter torde böra avräknas
till hälften.

Riktlinjerna för avräkning mot automobilskattemedlen torde böra ses
över redan till nästa budgetår med hänsyn till pågående detaljplanering
inom polisberedningen och den ytterligare planläggning för polisverksamheten
som rikspolisstjTelsen kan komma att utföra. Det bör uppdras åt
rikspolisstyrelsen att i petita för budgetåret 1965/66 inkomma med förslag
till här avsedda avräkningsgrunder.

I årets statsverksproposition har preliminärt 37 000 000 kr. avräknats mot
automobilskattemedlen av det beräknade förslagsanslaget till kostnader för
omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet m. m. Med utgångspunkt
i de av mig i det föregående uppdragna riktlinjerna kommer
jag i det följande att föreslå att sammanlagt 51 530 000 kr. avräknas under
de olika anslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

403

Anslagsberäkningar

I det följande behandlar jag de anslagsfrågor för budgetåret 1964/65 som
aktualiseras i samband med de av mig framlagda reformförslagen. Såvitt
angår åklagarväsendet och häktesorganisationen har jag i anslagsfrågorna
samrått med chefen för justitiedepartementet. De berörda anslagen upptages
i samma ordning som organisationsfrågorna behandlats i det föregående.

Polisväsendet m. m.

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 8 700 000

Som framgår av den vid statsrådsprotokollet i detta ärende fogade bilagan
2 föreslår jag att rikspolisstyrelsen —- bortsett från den särskilda polisverksamheten
— tillföres 171 tjänster från och med den 1 juli 1964.

Förutom tjänsten som rikspolischef i B 7 och överdirektörstjänsten i B 5
föreslår jag att tjänsterna hos styrelsen fördelas på följande kategorier,
nämligen 3 byråchefer i B 3, 1 avdelningsdirektör, 2 byråchefer och 3 polisintendenter
i B 1, 1 informationschef, 6 byrådirektörer och 1 rektor i A 27,
7 byrådirektörer och 3 lektorer i A 25, 3 förste byråingenjörer och 4 förste
byråinspektörer i A 23, 5 förste byråsekreterare i A 23 eller högst A 23, 1
redaktör i A 23, 3 förste assistenter, 1 förste byråingenjör och 1 förste byråintendent
i A 21, 5 assistenter och 1 byråassistent i A 19,1 idrottslärare i A 18,
1 byråassistent i A 17, 1 assistent i A 15, 7 kontorsskrivare i A 13, 9 kansliskrivare,
1 laboratorieassistent och 1 tryckeriföreståndare i All, 1 förste
expeditionsvakt, 19 kontorister och 1 tryckare i A 9, 2 vaktmästare i A 8, 8
expeditionsvakter och 29 kanslibiträden i A 7 samt 37 kontorsbiträden i reglerad
befordringsgång.

Tjänsterna avses tills vidare bli placerade på olika enheter inom styrelsen
på sätt den tidigare nämnda bilagan 2 till statsrådsprotokollet utvisar.

Av berörda tjänster hos rikspolisstyrelsen bör tjänsterna som rikspolischef
och överdirektör vara ordinarie och tillsättas genom förordnande på
viss tid. Jag föreslår att övriga tjänster inrättas såsom extra ordinarie.

I samband med rikspolisstyrelsens tillkomst upphör statens kriminaltekniska
anstalt och polisväsendets organisationsnämnd och deras arbetsuppgifter
övertas helt eller delvis av rikspolisstyrelsen, varjämte statens polisskola
inordnas i styrelsen. Vidare kommer statspolisintendentens funktioner
att från och med den 1 juli 1964 överflyttas till rikspolisstyrelsen. Dennes
kansli blir sålunda inte längre erforderligt. I det föregående har jag vid
behandlingen av rikspolisstyrelsens organisation föreslagit, att rikspolissty -

404

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

relsen tillägges vissa uppgifter beträffande utlänningskontrollen. Med anledning
härav bör en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 23 hos statens
utlänningskommission indras. På grund av här berörda omständigheter kan
det bli erforderligt att för tjänstemän vid angivna myndigheter inrätta tjänster
hos rikspolisstyrelsen, vilka motsvarar dem de för närvarande innehar,
eller att uppföra tjänster på övergångsstat hos styrelsen. Eftersom det ännu
inte är möjligt att överblicka vilka åtgärder som kan behöva vidtas, förordar
jag att Kungl. Maj :t utverkar riksdagens bemyndigande att under angivna
förutsättningar inrätta ytterligare tjänster eller uppföra tjänster på övergångsstat.
Personalförteckningen för styrelsen kan sålunda inte nu bestämmas.
Med hänsyn härtill föreslår jag, att Kungl. Maj :t måtte hemställa om
riksdagens bemyndigande att fastställa personalförteckning för styrelsen
enligt de av mig förordade grunderna.

Avlöningar in. in. till de tjänstemän i rikspolisstyrelsen, som erfordras för
särskild polisverksamhet, torde få redovisas under särskilt anslag.

Polisberedningen har föreslagit att tjänster inrättas hos rikspolisstyrelsen
utöver vad jag förordat. Då det är angeläget att styrelsen redan från början
får tillräckliga personella resurser för sina uppgifter i samband med reformen,
förordar jag, att medel beräknas för anställning av extra tjänstemän
eller arvodister motsvarande i huvudsak de ytterligare tjänster som beredningen
föreslagit.

På grund av vad jag sålunda anfört beräknar jag medelsbehovet för avlöningar
till ordinarie och icke-ordinarie personal hos styrelsen för nästa
budgetår till sammanlagt 6 200 000 kr.

Härutöver bör medel beräknas för arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t. Ersättningar till en militärassistent samt till ledamöter
i styrelsen, en central företagsnämnd och andra samarbetsorgan uppskattar
jag till 50 000 kr. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles
bestämma ersättningarnas storlek. Vidare bör under posten till arvoden och
särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, beräknas medel till arvoden
för polisskoleverksamheten. Härutinnan förordar jag att nu gällande
arvodesreglering tillämpas även under nästa budgetår. Med utgångspunkt
i en av styrelsen för polisskolan i skrivelse den 29 juli 1963 gjord framställning
räknar jag med 35 avdelningar av konstapelsklassens förberedande teoretiska
kurs, lika många avdelningar i konstapelsklassens huvudkurs, 10 avdelningar
i assistentklassen, en avdelning av kommissarieklassen och två
avdelningar av polischefskursen samt ett antal specialkurser. Härutöver bör
polismän, som skall ges befogenheter att besluta i vissa polismyndighetsärenden,
meddelas undervisning angående handläggning av sådana ärenden.
Undervisningen bör påbörjas under hösten 1964. Med hänsyn härtill beräknar
jag medelsbehovet för ersättningar till timlärare till i runt tal 2 000 000
kr. samt för arvoden till föreståndare och expeditionella biträden vid avdelningsskolorna,
arvoden till fyra heltidsanställda lärare i polisiära ämnen

405

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

och ersättning till författare av läroböcker för polisskolans behov in. in. till i
runt tal 250 000 kr. Omorganisationen av polisväsendet kan göra det nödvändigt
att under nästa budgetår intensifiera polisskoleverksamheten. Det
är dock för närvarande inte möjligt att överblicka i vad mån så behöver ske.
På grund av det anförda föreslår jag att till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t, beräknas 2 300 000 kr.

Rikspolisstyrelsen bör ha möjlighet att för särskilda uppdrag anlita expertis,
som inte finns tillgänglig inom styrelsen. I avsaknad på erfarenhet om
behovet härav förordar jag, att 200 000 kr. för nästa budgetår beräknas för
ersättningar till experter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag av
8 700 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till bestridande av avlöningar
för rikspolisstyrelsens personal m. m. under nästa budgetår. Av anslaget beräknas
100 000 kr. för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 2 300 000 kr. för
arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t, 200 000 kr.
för ersättningar till expertis, 4 200 000 kr. för avlöningar till övrig ickeordinarie
personal samt 1 900 000 kr. för rörligt tillägg.

Under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört angående principerna
för avräkning mot automobilskattemedlen föreslår jag, att ett belopp av
340 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Rikspolisstyrelsen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 3 000 000

På grund av att rikspolisstyrelsen skall bedriva en inspekterande och rationaliserande
verksamhet inom polisväsendet kommer framför allt dess
kvalificerade personal att behöva företa resor i stor omfattning. Vidare
kommer sådan personal att för samarbete med polismyndigheter i andra länder
och för konferenser inom den internationella kriminalpoliskommissionen
behöva företa resor utomlands. Underlag saknas för en säker bedömning
av medelsbehovet för reseersättningar. Jag uppskattar medelsbehovet
för reseersättningar till 300 000 kr., varav för internationella resor högst
100 000 kr.

Till sjukvård m. m. beräknar jag 30 000 kr.

Posten till bränsle, lyse och vatten torde böra upptagas till 50 000 kr.

Till övriga expenser för eget behov beräknar jag 560 000 kr. Jag har därvid
uppskattat medelsbehovet för renhållning och städning till 158 000 kr.,
för skrivmateriel in. in. till 85 000 kr., för telefon och annonsering in. in.
till 90 000 kr., för bokinköp m. in. till 21 000 kr. samt för bevakning av styrelsens
lokaler och diverse utgifter till 166 000 kr. Till bestridande av kostnader
för engångsanskaffning av inventarier in. in. till rikspolisstyrelsen

406

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

föreslår jag i det följande att ett särskilt utrustningsanslag anvisas. För att
täcka kostnader för underhåll och smärre kompletteringar av inventarier
finner jag med hänsyn härtill tillfyllest att under förevarande rubrik för
nästa budgetår räkna med 40 000 kr.

Såvitt angår expenser för annat än eget behov kommer medel att behövas
till tre skilda ändamål, nämligen radioförbindelser med utlandet, telexförbindelser
och passformulär m. m. För närvarande ankommer det på statens
kriminaltekniska anstalt att tillhandahålla passmyndigheter passformulär
m. m. Denna uppgift kommer att övertas av rikspolisstyrelsen. Med ledning
av från anstalten under hand inhämtade uppgifter uppskattar jag denna
utgiftspost till 200 000 kr. För radioförbindelser med utlandet räknar jag
med ett medelsbehov av i runt tal 45 000 kr. För närvarande kan kriminaltekniska
anstalten nå förbindelse per telex med polismyndigheter i 56 av de
orter, som polisberedningen föreslagit skall vara centralorter i de nya polisdistrikten.
Vidare kommer inom kort telexanläggningar att installeras på
ytterligare 8 sådana orter. För att effektivisera polisväsendets förbindelsetjänst
är det angeläget att samtliga centralorter förses med telexanläggningar
och att poliskårerna i residensstäderna får anordningar för gruppsändning.
Härjämte bör rikspolisstyrelsen tillföras en anläggning utöver den som överflyttas
från kriminaltekniska anstalten till styrelsen. Utöver nuvarande bestånd
fordras sålunda 80 telexanläggningar. Kostnaderna för inträdesavgifter
för dessa anläggningar och för abonnemang av dem och nuvarande anläggningar
beräknas till i runt tal 370 000 kr. Härtill kommer skrivningskostnaderna.
Jag föreslår att till telexförbindelser beräknas 655 000 kr. Posten
till expenser för annat än eget behov torde sålunda upptas till 900 000 kr.

Kostnader för publikationstryck bör redovisas under en särskild anslagspost.
För tidskriften polisunderrättelser och övriga meddelanden, som kriminaltekniska
anstalten utger, beräknas för innevarande budgetår åtgå
182 000 kr. Med hänsyn till beräknad ökning av tryckningskostnaderna torde
motsvarande kostnader för nästa budgetår komma att uppgå till 210 000
kr. Utgivning av tidskriften Svensk Polis, som nu utges av inrikesdepartementet,
bör ankomma på rikspolisstyrelsen. Vidare kommer styrelsen att
behöva trycka informationsbroschyrer för bl. a. rekryteringsverksainheten,
cirkulär och handböcker. Med hänsyn härtill beräknar jag medelsbehovet
under posten till sammanlagt 470 000 kr. för nästa budgetår.

Kostnader för vissa utgifter för polisskoleverksamheten, vilka för närvarande
bestrides från omkostnadsanslaget för statens polisskola, bör också
redovisas under en särskild post. Posten bör enligt min mening uppföras
med 440 000 kr. Jag har därvid räknat med ett medelsbehov av 420 000 kr.
för inköp av undervisningsmateriel, studiebesök in. m. och 20 000 kr. för
anskaffning av undervisningsfilm, premier och stipendier till elever, m. m.

Beträffande central utbetalning av löner till personal inom polisväsendet
vill jag erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den 17 januari

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

1964 uppdragit åt polisberedningen att i samråd med statskontoret och
försvarets civilförvaltning utarbeta arbetsrutiner och vidta andra förberedelser
för utbetalning av löner till personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
fr. o. in. den 1 januari 1965 med anlitande av försvarets
civilförvaltnings datamaskinanläggning. Enligt uppgift från försvarets
civilförvaltning kommer civilförvaltningens kostnader för den centrala uträkningen
av löner till personalen inom de tre verksamhetsgrenarna under
budgetåret 1964/65 att uppgå till 320 000 kr. Med hänsyn till det föreslagna
antalet tjänster inom respektive verksamhetsgrenar förordar jag, att 250 000
kr. påföres polisväsendet, 20 000 kr. åklagarväsendet och 50 000 kr. exekutionsväsendet.
Nämnda belopp av 250 000 kr. torde upptas i omkostnadsstaten
för rikspolisstyrelsen under en särskild post till ersättning för central
avlöningsuträkning. Till redovisningen av motsvarande ersättningar
för åklagarväsendet och exekutionsväsendet avser jag att återkomma vid
behandlingen av anslagen för dessa verksamhetsgrenar.

På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag till
omkostnader för rikspolisstyrelsen av 3 000 000 kr. anvisas för nästa budgetår.
Med hänsyn till vad jag anfört inledningsvis vid anmälan av anslagsfrågorna
förordar jag, att 90 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Rikspolisstyrelsen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ........................ 600 000

Enligt uppgifter under hand från byggnadsstyrelsen kommer lokaler för
rikspolisstyrelsen att finnas tillgängliga i en nybyggnad som blir klar för inflyttning
under juni månad i år. Lokalerna kommer inte att täcka hela lokalbehovet
utan styrelsens personal måste tills vidare spridas på olika platser
i Stockholm. Kostnaderna för möbler till förstnämnda lokaler beräknas till
260 000 kr. För kontorsmaskiner, snabbtelefoner och larmanordningar m. m.
behövs i runt tal 240 000 kr. Installation av telefonväxel kommer att dra en
kostnad av drygt 100 000 kr. Med hänsyn härtill föreslår jag, att ett reservationsanslag
av 600 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för utrustning
till rikspolisstyrelsen.

Polisverket: Inköp av motorfordon in. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ................... 13 500 000

De större enheterna i den nya polisorganisationen kommer att göra det
möjligt att avdela polispersonal för skilda uppgifter i en omfattning som

408

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

inte är tänkbar i dagens kommunala polisväsende. Specialiseringen kräver
emellertid ytterligare utrustning. Den nya polisorganisationen ställer också
stora krav på personalens mobilitet. Såväl detta krav som specialiseringen
gör det nödvändigt att fordonsparken inom polisväsendet ökas relativt kraftigt.
En sådan ökning kommer givetvis att medföra en mer effektivt bedriven
verksamhet. Inte minst blir det möjligt att intensifiera polisens trafikövervaknings-
och trafiksäkerhetsarbete.

Inom polisväsendet finns i dag omkring 925 bilar, av vilka i runt tal 540
är i polisdistriktens ägo och återstoden tillhör statsverket. Huvudparten av
de 540 bilarna, vilka enligt 1962 års principbeslut skall utan särskild ersättning
överlämnas till statsverket vid förstatligandet av polisväsendet,
finns i de större och medelstora städerna. I 27 av de av polisberedningen
föreslagna 119 polisdistrikten finns endast en tjänstebil och i 19 av distrikten
saknas tjänstebil. Utanför de av polisberedningen föreslagna centralorterna
är antalet tjänstebilar endast 28. Polismännen använder därför i betydande
omfattning sina egna fordon i tjänsten. Under år 1962 användes enligt uppgift
2 000 sådana bilar i tjänsten och de hade en sammanlagd körsträcka
av närmare 1 000 000 mil, förpassningsresor och resor i exekutionsbiträdesverksamhet
inte medräknade.

Principer för anskaffning av tjänstebilar i den nya polisorganisationen har
utformats inom polisberedningen. Beträffande centralorterna har för ändamålet
anlitade experter funnit, att övervakningssektion i regel bör ha tillgång
till en tjänstebil för varje påbörjat tiotal polismän inom bevakningsgruppen.
Skyddssektion eller skyddsgrupp bör alltid disponera en tjänstebil,
två bilar om sektionen har en personalstyrka om mer än fvra man och tre
bilar i de största distrikten. Trafiksektion eller trafikgrupp bör ha en tjänstebil
för i regel var tredje polisman och utredningsavdelning en bil för varje
påbörjat tiotal man. I den mån det är möjligt skall bilarna utnyttjas gemensamt
av flera sektioner. Då detta anses kunna ske i relativt stor utsträckning,
föreslås att utökningen av bilparken i centralorterna begränsas till
295 bilar. Såvitt angår arbetsgrupperna förutsätter polisberedningens experter
att arbetsgrupp av typ 1 eller 2 eller av typ 3 med minst tre polismän
bör disponera en tjänstebil, i några fall två bilar. Med hänsyn till det långa
avståndet till närmaste större arbetsenhet bör härutöver envar av fyra i
Norrland stationerade arbetsgrupper av typ 3 med endast två polismän
disponera en tjänstebil. Inom de områden som de av polisberedningen föreslagna
arbetsgrupperna skall betjäna finns i dag 23 tjänstebilar. Tjänstebilbeståndet
för arbetsgrupperna bör enligt de sålunda föreslagna normerna
ökas med 244. Inom den lokala polisorganisationen bör sålunda enligt förslaget
bilparken utökas med sammanlagt 539 bilar. För egen del kan jag
godta detta förslag och förordar alltså att medel beräknas för denna utökning
under nästa budgetår.

De riktlinjer som här använts för beräkning av behovet av motorfordon

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

bör omprövas sedan erfarenhet vunnits av den nya organisationen. Det
bör uppdras åt rikspolisstyrelsen att i samråd med statskontoret och riksrevisionsverket
utarbeta förslag till rationella normer för användning av motorfordon
i polisorganisationen, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas
åt frågan om lönsamheten av bilar vid arbetsgrupper.

Av de 539 bilar som nyanskaffas bör enligt mitt förslag omkring 280
vara mindre bilar, cirka 150 medelstora fordon, omkring 50 större bilar
samt återstoden utredningsbussar och andra fordon för speciella uppgifter.
Någon ökning av motorcykelbeståndet torde inte vara erforderlig. Däremot
behövs ett 20-tal mopeder på större centralorter för budskickning och
delgivning. Med hänsyn till hittillsvarande kostnader för inköp av motorfordon
till statspolisorganisationen beräknar jag medelsbehovet för utökning
av motorfordonsparken till 8 000 000 kr. Inom ramen för detta belopp
bör även två tjänstebilar för rikspolisstyrelsen kunna inköpas.

Härtill kommer kostnader för utbyte av dels förslitna motorfordon i den
statliga polisorganisationen under tiden den 1 juli — den 31 december 1964
och dels förslitna motorfordon i den nya organisationen under första halvåret
1965. Enligt statspolisintendenten behöver 101 bilar och 55 motorcyklar
inom statspolisorganisationen utbytas. Länsstyrelsen i Norrbottens län och
chefen för Norrbottens statliga poliskår har gjort framställning om utbyte
av tre bilar, varav en vid gränsbevakningen och två vid poliskåren. Av
de fordon som övertas från kommunerna i samband med reformen beräknas
omkring 115 bilar och 10 motorcyklar behöva bytas ut under första
halvåret 1965. Med hänsyn härtill beräknar jag att 3 000 000 kr. behöver
anvisas för utbyte av motorfordon inom polisorganisationen under budgetåret
1964/65.

I detta sammanhang vill jag erinra om att Kungl. Maj :t genom beslut den
7 februari 1964 medgivit, att statspolisintendenten må för tiden den 1 mars
— den 30 juni 1964 förhyra en helikopter för statspolisverksamheten samt
träffa avtal om att för en kostnad av högst 300 000 kr. inköpa helikoptern
den 1 juli 1964 under villkor att riksdagen ställer medel till förfogande härför.
Helikoptrar har med gott resultat använts i polisarbete i bl. a. England,
USA och Västtyskland. Statspolisintendenten har också på försök använt
flyg. Den nu ifrågavarande helikoptern avses främst skola användas i trafikövervakningsarbetet,
som härigenom kommer att kunna intensifieras och
effektiviseras. Den kommer också att kunna användas vid brådskande utryckningar
för undersökning av brottsplatser in. m. Jag förordar sålunda,
att 300 000 kr. anvisas för inköp av en helikopter med erforderlig utrustning.

I samband med förstatligandet måste radioutrustning anskaffas till de
motorfordon varmed bilbeståndet enligt vad jag nyss föreslagit skall utökas.
Utbyte måste också ske av förslitna radiostationer inom statspolisorganisationen
och Norrbottens statliga poliskår samt, efter reformen, inom polisväsendet
i övrigt. Medelsbehovet för radioutrustning till polisorganisationen
beräknar jag till i runt ial 2 130 000 kr.

410

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196 i Från

förevarande anslag bör liksom från motsvarande anslag för statspolisorganisationen
bestridas kostnader för inköp av hästar och hundar.
Jag har tidigare föreslagit att polisrytteriet minskas i viss omfattning. Även
om antalet hästar i denna organisation kommer att bli mindre, föreligger
ändock behov av att kunna utbyta ett mindre antal hästar. Däremot bör
polishundorganisationen ökas. Polishunden har visat sig vara ett värdefullt
hjälpmedel i polisverksamheten. Resultatet av 1962 års polisutbildningskommittés
utredning torde dock böra avvaktas, innan någon mera
avsevärd utökning av antalet polishundar sker. Med hänsyn härtill beräknar
ijag 70 000 kr. för inköp av polishästar och polishundar under nästa
budgetår.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag, att ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för inköp av
motorfordon m. m. under nästa budgetår. Av beloppet bör med hänsyn till
vad jag anfört inledningsvis under förevarande avsnitt 4 500 000 kr. avräknas
mot automobilskattemedlen.

Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 7 500 000

Kostnader för underhåll och drift av bilar och andra fordon samt radioutrustning
inom polisorganisationen bör bestridas från ett särskilt anslag.
Under detta bör också kostnaderna för driften av den helikopter jag föreslagit
till inköp vid anmälan av anslaget Polisverket: Inköp av motorfordon
in. m. samt för underhållet av polishästarna och polishundarna redovisas.

Det är givetvis vanskligt att beräkna kostnaderna för underhåll och drift
av den omfattande motorfordonspark, som den statliga polisorganisationen
kommer att förfoga över, särskilt som intensiteten i användningen av fordonen
för närvarande inte kan överblickas. Med hänsyn till erfarenheterna
från statspolisorganisationen och inhämtade uppgifter från nuvarande polisdistrikt
beräknar jag dessa kostnader, inbegripet kostnader för underhåll
och drift av den nyssnämnda helikoptern, till i runt tal 6 100 000 kr.

Såväl statspolisens som kommunernas motorfordon för polisverksamhet
är försäkrade. Statspolisintendenten har tecknat en kollektiv motorfordonsförsäkring
medan kommunerna som regel torde ha individualförsäkrat sina
motorfordon. Frågan om motorfordonen i den statliga polisorganisationen
i motsats till vad som gäller för statlig verksamhet i allmänhet skall hållas
försäkrade i framtiden anser jag mig nu inte kunna ta ställning till. En
närmare utredning om lönsamheten av försäkring av motorfordonen i den
nya organisationen bör verkställas av rikspolisstyrelsen i samråd med riksrevisionsverket.
För budgetåret 1964/65 räknar jag inte med någon ändring
av nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill beräknar jag försäkringskostnaderna
under budgetåret 1964/65 till 200 000 kr.

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

I samband med förstatligandet måste åtgärder vidtas för att anpassa den
nuvarande polisradioorganisationen till den nya distriktsindelningen och
de ändrade stationeringsorterna. Bl. a. måste 170 fasta eller rörliga radiostationer
ges ändrade frekvenser genom kristallbyte. Kostnaderna för dessa
åtgärder beräknas till 100 000 kr. Montering av radioutrustning i nya fordon
kan antas dra en kostnad av i runt tal 150 000 kr. För underhåll och
vård av nuvarande bestånd av radioutrustning torde 500 000 kr. erfordras.
Jag förordar därför, att 750 000 kr. beräknas för underhåll och vård av
radioutrustning m. m.

För underhåll och vård av polisens hästar och hundar bör i runt tal
450 000 kr. avses.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag att ett förslagsanslag
av 7 500 000 kr. till Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon
in. in. anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår. Av beloppet bör
med hänsyn till vad jag anfört inledningsvis vid anmälan av anslagsfrågorna
2 300 000 kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av

spioneri m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 10 000 000

En redogörelse för innebörden av förslagen bör med hänsyn till ärendets
natur inte lämnas i statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar bör i stället
meddelas riksdagens vederbörande utskott.

Anslaget bör enligt min mening upptagas med 10 000 000 kr. för nästa budgetår.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att vidtaga sådana jämkningar
i organisationen för särskild polisverksamhet för hindrande och
uppdagande av spioneri m. m. som må finnas påkallade.

Polisverket: Diverse utgifter

Anslag

1964/65 (förslag) ................ 1 500 000

Under elfte huvudtiteln, avdelningen Polisväsendet, finns sedan lång tid
tillbaka uppfört ett anslag med rubriken Anordnande av polisbevakning i
annan än den i lagen om polisväsendet stadgade ordning m. ni. Från detta
anslag bestrides diverse utgifter för polisverksamhet, exempelvis avlöningar
till tre passkontrollanter vid Torslanda passkontrollort och vissa andra passkontrollkostnader,
belöningar för medverkan vid upptäckande av grövre
brott efter Kungl. Maj :ts beslut i varje särskilt fall, kostnader för efterspanande
av försvunna personer samt bidrag till internationella kriminal -

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

poliskommissionen. Under tiden intill den 1 januari 1965 torde de slag av
kostnader som nu bestrids från nämnda anslag få täckas från ett nytt anslag,
benämnt Polisverket: Diverse utgifter. Därefter bör här avsedda kostnader
bestridas från sistnämnda anslag endast i den mån medel under
andra anslag inte står till buds för ändamålet. Redan från nästa budgetårs
början bör dock exempelvis kostnader för löner till nyssnämnda passgranskare
vid Torslanda flygplats bestridas från det nya anslaget Lokala polisorganisationen:
Avlöningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att närmare
bestämma vilka av de kostnader, som nu redovisas under anslaget Anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet stadgade
ordning in. in., som skall bestridas från anslaget Polisverket: Diverse utgifter.

I samband med reformen tillkommer andra kostnader för statsverket,
som bör bestridas från förevarande anslag. Senare denna dag avser jag sålunda
att vid behandling av fråga om remiss till lagrådet av förslag i vissa
lagstiftningsfrågor med anledning av förstatligandet och omorganisationen
av polisväsendet m. in. föreslå att särskilda polisnämnder skapas för kontaktverksamheten
mellan kommunerna och polisen. Arvoden till ledamöterna
i dessa nämnder bör bestridas från detta anslag. Kostnaderna härför beräknar
jag till 200 000 kr. för nästa budgetår.

Vidare bör från anslaget utgå bidrag till föreningar för befattningshavare
inom polisorganisationen och till enskilda befattningshavare i organisationen
för studier av betydelse för polisverket. Svenska polisens idrotts- och
skytteförbund, som har 11 000 medlemmar, har i skrivelse den 12 september
1963 anhållit om ett delanslag av 300 000 kr. för dess verksamhet under år
1965. Förbundet har framhållit, att förbundets föreningar nu tillförs minst
300 000 kr. i form av kontanta anslag, ammunition och träningslokaler m. in.
från kommunerna och att dessa kommunala bidrag till förbundets verksamhet
torde komma att upphöra. Som kompensation härför anser förbundet
att staten bör tillskjuta motsvarande belopp efter reformen. Polisberedningen
har i yttrande över förbundets framställning anfört, att en utökning
och intensifiering av »inomverksutbildningen» torde komma att i varje fall
på sikt innebära ett reducerat behov av'' en på enskilt initiativ och i olika
organisationers regi bedriven utbildningsverksamhet för att tillgodose polispersonalens
behov av kunskaper och färdigheter för polistjänsten. Beredningen
anser att staten bör bidra till polismännens frivilliga idrotts- och
skytteutövning under en övergångstid, intill dess klarhet vunnits i vilken
utsträckning och under vilka former träning i idrott och skytte skall infogas
i polismännens tjänstgöring. Denna övergångstid kommer enligt beredningen
i vart fall att omfatta år 1965. Beredningen finner det därför angeläget,
att polismännens frivilliga idrotts- och skytterörelse stödes under budgetåret
1964/65. Vid bidragsbeloppets bestämmande bör enligt beredningen
hänsyn tas till det beräknade bortfallet av kommunernas bidrag till verk -

413

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

samheten. Bidrag torde lämpligen böra utgå under ett anslag eller en anslagspost
till polispersonalens frivilliga studie- och utbildningsverksamhet
som bör disponeras av rikspolisstyrelsen. Beredningen förutsätter, att styrelsen
kommer att medge bidrag efter prövning i varje särskilt fall. Vidare
har Sveriges polismäns helnykterhetsförbunds och Stockholmspolisens musikkår
gjort framställningar om anslag till sin verksamhet. För egen del är
jag inte beredd att ta ställning till här angivna föreningars framställningar
förrän anspråken på bidrag till samtliga berörda föreningar av befattningshavare
inom polisorganisationen kan överblickas. Det torde böra uppdras
åt rikspolisstyrelsen att göra en kartläggning av behoven av bidrag för här
avsedda ändamål. Det bör sedan ankomma på Kungl. Maj :t att ta ställning i
frågan.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört och med beaktande av belastningen
å anslaget till anordnade av polisbevakning i annan än den i polislagen stadgade
ordning m. m. föreslår jag, att ett förslagsanslag av 1 500 000 ler. till
Polisverket: Diverse utgifter anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår.

Lokala polisorganisationen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ............ 164 000 000

Ehuru polisväsendet i dag är en kommunal angelägenhet finns personal
utanför landsfogde- och landsfiskalsorganisationen, vilken är statligt anställd.
Till denna grupp hör vissa befattningshavare inom statspolisorganisationen,
främst kontorister, kanslibiträden och kontorsbiträden, personalen
vid Norrbottens statliga poliskår samt tre passgranskare vid Torslanda flygplats
och ett antal biträden för passkontrollgöromål vid Arlanda flygplats.
Jag föreslår att avlöningskostnaderna för dessa befattningshavare fr. o. m.
den 1 juli 1964 bestrides från det anslag, som för budgetåret 1964/65 anvisas
till avlöningar för den lokala polisorganisationen. I övrigt kommer detta
anslag inte att behöva tas i anspråk förrän efter den 1 januari 1965.

Enligt bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende kommer den lokala
polisorganisationen fr. o. m. sistnämnda tidpunkt att bestå av 13 462 ordinarie
eller extra ordinarie tjänster. Av dessa tjänster föreslår jag att 10 127
inom polischefs- och polismanskarriärerna inrättas som ordinarie. De ordinarie
tjänsterna bör fördelas på följande kategorier, nämligen 1 polismästare
i Bp 6, 1 polismästare i Bp 5, 1 polismästare i Bp 4, 4 polisöverintendenter
i Bo 4, 3 polisöverintendenter i Bo 3, 2 polisintendenter och 28 polismästare
i Bo 1, 40 polismästare i Ao 27, 19 kriminalkommissarier, 56 poliskommissarier
och 29 polismästare i Ao 25, 37 poliskommissarier och 19 polismästare
i Ao 23, 34 kriminalkommissarier, 132 poliskommissarier, 24 biträdande kriminalkommissarier,
42 biträdande poliskommissaricr, 16 förste kriminal -

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

assistenter och 6 förste polisassistenter i Ao 21, 395 förste kriminalassistenter
och 381 förste polisassistenter i Ao 19, 600 förste kriminalassistenter och
1 180 förste polisassistenter i Ao 17, 383 kriminalassistenter, 507 polisassistenter
och 1 571 förste poliskonstaplar i Ao 15, 2 836 förste poliskonstaplar
i Ao 13 samt 1 780 poliskonstaplar i Ao 11.

Vidare anser jag, att 750 tjänster inom kontorskarriären bör inrättas som
ordinarie. Härför bör i första hand tjänster som kassör, registrator eller motsvarande
komma i fråga. Jag föreslår, att Kungl. Maj :t hemställer om riksdagens
bemyndigande att bestämma vilka tjänster inom kontorskarriären
som inom ramen för nyssnämnda 750 tjänster skall inrättas som ordinarie.
Antalet ordinarie tjänster inom den lokala polisorganisationen blir sålunda
10 877.

Antalet extra ordinarie tjänster blir (13 462 — 10 877) 2 585. De extra ordinarie
tjänsterna i högre lönegrad än Ae 19 fördelar sig på följande kategorier,
nämligen 1 byråchef i Be 3, 1 byråchef, 4 polisintendenter och 2 förste
polisassessorer i Be 1, 1 byrådirektör, 9 polisintendenter och 6 polisassessorer
i Ae 27, 3 byrådirektörer, 1 polisassessor och 13 polisintendenter i Ae 25, 4
förste byråsekreterare och 41 polissekreterare i Ae 23 samt 2 förste byråsekreterare
och 2 kamrerare i Ae 21. Av de återstående 2 495 extra ordinarie
tjänsterna skall 1 356 utgöras av extra ordinarie poliskonstaplar, 1 117 av
vaktmästare- och biträdespersonal samt annan kontorspersonal i A 19 eller
lägre lönegrad och 22 fast placerade polissekreterare i reglerad befordringsgång.
Beträffande den närmare fördelningen på skilda befattningar och lönegrader
hänvisas till den förutnämnda bilagan 2.

Med hänsyn till vad jag inledningsvis under detta avsnitt föreslagit angående
inrättande av personliga ordinarie tjänster för vissa kommunala befattningshavare
m. m., föreslår jag att riksdagens bemyndigande utverkas
för Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning för den lokala polisorganisationen.

Utöver nyss angivna ordinarie och extra ordinarie tjänster föreligger behov
av extra anställd personal, såsom arrestvakter och expeditionsvakter
samt aspiranter. Av den senare kategorien räknar jag med 720 polisaspiranter
och 19 polissekreterare med ambulerande tjänstgöring. Enligt polisberedningens
organisationsplaner föreligger vidare behov av ca 140 extra befattningshavare
i övrigt.

Inom den lokala organisationen bör också vid behov särskilda sakkunniga
kunna anlitas, exempelvis vid vissa brottsutredningar. I avsaknad av erfarenhet
beträffande behov av sådan expertis föreslår jag att ett belopp av
100 000 kr. beräknas för ändamålet.

Kostnaderna för avlöningar till av mig förordad personal inom den lokala
polisorganisationen kan för nästa budgetår uppskattas till 164 000 000 kr.
Jag föreslår, att nämnda belopp anvisas såsom förslagsanslag under elfte
huvudtiteln. Av anslaget beräknas 90 000 000 kr. för avlöningar till ordina -

415

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

rie tjänstemän, 100 000 kr. för ersättningar till sakkunniga, 23 000 000 kr.
för avlöningar till icke-ordinarie personal samt 50 900 000 kr. till rörligt
tillägg.

Under hänvisning till vad jag inledningvis anfört under detta avsnitt föreslår
jag att 37 700 000 kr. av anslaget avräknas mot automobilskattemedlen.

Lokala polisorganisationen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag)...................... 20 000 000

För omkostnader inom den nya lokala polisorganisationen behöver medel
i princip inte stå till förfogande förrän från och med den 1 januari
1965. Jag förordar emellertid att det anslag som anvisas för ändamålet för
budgetåret 1964/65 får tas i anspråk även för att täcka direkta omkostnader
av det slag statsverket för närvarande har för passkontrollverksamhet,
statspolisorganisationen och Norrbottens statliga poliskår under tiden
den 1 juli—den 31 december 1964.

De beräkningar jag redovisar i det följande har verkställts med utgångspunkt
i uppgifter från polisdistrikten avseende deras kostnader under år
1962. Vidare har hänsyn tagits till statspolisintendentens och chefens för
Norrbottens statliga poliskår framställningar om medel för nästa budgetår
för statspolisorganisationen respektive nämnda poliskår.

För sjukvård m. m. beräknar jag sålunda ett medelsbehov av 200 000 kr.

Till kostnader för reseersättningar till befattningshavare i den lokala
polisorganisationen bör upptagas 8 500 000 kr. Hänsyn har därvid tagits
till vissa kostnader av övergångsnatur, t. ex. flyttningsersättningar. Under
anslagsposten till reseersättningar bör även avföras kostnader för tjänsteresor
till utlandet, såsom befattningshavarnas kostnader för förpassningsresor.
Underlag saknas för en bedömning av behovet av tjänsteresor utomlands.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles ta ställning
till frågan om vilket belopp som bör ställas till förfogande härför under
nästa budgetår.

Såvitt angår expenser beräknar jag posten till bränsle, lyse och vatten
till 200 000 kr. Till övriga expenser anser jag böra upptagas 9 800 000 kr.,
varav bl. a. för renhållning och städning 2 000 000 kr., till kostnader för
skrivmateriel, blanketter och bokinköp m. m. 2 500 000 kr., samt för telefon
och annonsering m. m. 3 800 000 kr.

Övriga utgifter under anslaget torde komma att uppgå till 1 300 000 kr.
Jag har därvid räknat med 500 000 kr. till andra kostnader för förpassningar
än befattningshavarnas resor och till kostnader för kost och sjukvård
för omhändertagna personer in. in., 340 000 kr. till kostnader för
skjututbildning och annan praktisk utbildning vid sidan av polisskoleverksamheten
samt 150 000 kr. för särskilda utgifter i polistjänsten, såsom

416

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

kostnader i samband med civilpatrullering m. m. I beloppet 1 300 000 kr.
ingår också beräknad ersättning till främst enmansstationerade polismän
för kontor i bostaden, kostnader för framkallning och kopiering av film
i de fall då dessa göromål inte utförs av befattningshavare i polisorganisationen,
samt ersättningar för vissa skador och för biträde åt ordningsmakten.
För närvarande utgår ersättning av statsmedel för vissa skador som förorsakas
av statspolispersonal vid flygande inspektion. Efter reformen bör
sådan ersättning utgå oavsett vid vilken arbetsenhet inom polisorganisationen
polismannen är placerad.

Under hänvisning till vad jag sålunda anfört förordar jag, att ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till omkostnader
för den lokala polisorganisationen. Av beloppet bör med hänsyn till
vad jag anfört inledningsvis under förevarande avsnitt 4 600 000 kr. avräknas
mot automobilskattemedlen.

Lokala polisorganisationen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 4 500 000

I enlighet med meddelade direktiv har polisberedningen lämnat kommunerna
uppgifter om behovet av lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsverksamheten
efter reformen. Jag vill vidare erinra om att Kungl.
Maj :t genom beslut den 17 januari 1964 uppdragit åt byggnadsstyrelsen
att i samråd med polisberedningen vidta förberedelser för förhyrning av
lokaler för de tre verksamhetsgrenarna efter reformen.

Enligt vad jag under hand inhämtat från polisberedningen kommer ett
antal kommuner att tillhandahålla lokaler för de tre verksamhetsgrenarna
i byggnader som är under uppförande. Av dessa torde ett tiotal stå inflyttningsklara
i sådan tid att de bör utrustas under nästa budgetår. Även om
en del inventarier kan tillföras lokalerna från orter, som kommer att upphöra
att vara stationeringsorter för personal inom de tre verksamhetsgrenarna,
måste utrustning till stor del nyanskaffas. Till detta ändamål
räknar jag med ett medelsbehov av i runt tal 1 000 000 kr.

Polisberedningen gör för närvarande en inventering av de möbler och
andra inventarier som staten enligt 1962 års principbeslut skall överta från
kommunerna utan kostnad i samband med reformen. Resultatet av inventeringen
torde inte föreligga förrän till hösten. Det står dock redan klart,
att vissa inventarier måste anskaffas till polisorganisationen med hänsyn
bl. a. till att poliskontor i polismäns bostäder torde komma att i stor omfattning
avvecklas i samband med övergång till större arbetsenheter. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

417

här avsedd komplettering av inventarier till polisverksamheten beräknar
jag 1 200 000 kr.

Övergången till större arbetsenheter kräver vidare att nya centralregisteranordningar
anskaffas till polisdistrikten till ett beräknat belopp av
250 000 kr. Den ökade användningen av kontorsbiträden i verksamheten
förutsätter att maskinella hjälpmedel, bl. a. dikteringsmaskiner, inköpes.
Härför beräknar jag ett belopp av 400 000 kr. För utrustning av motorfordon,
trafikövervakningsmateriel, överdragskläder och annan personlig utrustning
samt skottsäkra västar m. in. erfordras omkring 1 650 000 kr.
Beloppet inkluderar även kostnader för kriminalteknisk utrustning till
tekniska arbetsenheter inom den lokala polisorganisationen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag, att ett reservationsanslag
av 4 500 000 kr. anvisas för budgetåret 1964/65 under elfte huvudtiteln
för utrustning till den lokala polisorganisationen. Av beloppet
bör med tillämpning av de av mig förordade principerna för avräkning mot
automobilskattemedlen 1 000 000 kr. avräknas mot nämnda skattemedel.

Enligt vad jag föreslagit i det föregående ökas antalet tjänster hos riksåklagarämbetet
från och med den 1 juli 1964 med 12 till 23. Tjänsterna
bör upptagas i följande lönegrader, nämligen 1 riksåklagare i Bo 7, 1 biträdande
riksåklagare i Bo 5, 1 byråchef i Bo 3, 3 byråchefer i Be 3, 1 byrådirektör
i Ao 27, 1 byrådirektör i Ae 27, 1 byrådirektör i Ae 25, 1 kamrcrare
i Ao 23, 1 kanslist i reglerad befordringsgång, 1 kontorsskrivare (registrator)
i Ao 13, 1 kontorsskrivare i Ae 13, 4 kansliskrivare i Ae 11, 1 expeditionsvakt
i Ao 7, 3 kanslibiträden i Ae 7, 1 kontorsbiträde i Ao 5 och
1 biträde i reglerad befordringsgång.

Jag beräknar medelsbchovet för avlöningar till ordinarie tjänstemän till
257 000 kr. och till icke-ordinarie tjänstemän till 283 000 kr. För rörligt
tillägg bör beräknas 243 000 kr. Härutöver bör med hänsyn till vad jag
förut anfört om svårigheterna att nu närmare bestämma personalbehovet
för ämbetet under en särskild anslagspost beräknas ett belopp av 250 000
kr. för expertis och tillfällig arbetskraft. Anslaget bör sålunda uppföras med
(539 000 + 494 000) 1 033 000 kr.

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 100

Åklagarväsendet
Riksåklagarämbetet: Avlöningar

1962/63 .......

1963/64 .......

1964/65 (förslag)

Anslag Nettoutgift

466 000 493 560

539 000
1 033 000

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Riksåklagarämbetet: Omkostnader

	Anslag	Nettoutgift
1962/63	28 000	29 301
1963/64 .................	29 000
1964/65 (förslag) ........	150 000
Anslaget torde böra höjas med 121 000	kr. på sätt framgår av följande
sammanställning.	Anvisat	Föreslagen ändring
	1963/64	1964/65
1. Sjukvård................	1.100	+ 900
2. Reseersättningar..............	4.000	+ 8 000
3. Bränsle, lyse och vatten..................	2.500	+ 2 500
4. Övriga expenser......................	21.400	+ 89 600
5. Ersättning för central avlöningsuträkning......	—	+ 20 000

Under posten till övriga expenser har inräknats ett belopp av 43 000 kr.
för engångsanskaffning av inventarier. Posten till ersättning för central
avlöningsuträkning har upptagits i enlighet med den kostnadsfördelning,
som föreslagits vid anmälan av omkostnadsanslaget till rikspolisstyrelsen.
Förevarande anslag torde i enlighet med det anförda böra uppföras med
(29 000 + 121 000) 150 000 kr.

Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) .................... 16 000 000

Kostnaderna efter reformen för avlöningar till länsåklagarorganisationen
och de lokala åklagarmyndigheterna bör bestridas från ett särskilt anslag.

Som framgår av bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende kommer
att för här avsedd verksamhet finnas 986 tjänster. Av dessa tjänster
bör 323 inrättas såsom ordinarie och 663 såsom extra ordinarie.

Följande tjänster bör vara ordinarie, nämligen 1 överåklagare i Bo 5,
8 chefsåklagare och 1 överåklagare i Bo 4, 5 chefsåklagare, 21 länsåklagare
och 1 överåklagare i Bo 3, 23 chefsåklagare i Bo 1 och 68 chefsåklagare i
Ao 27 samt 195 tjänster i kontorskarriären. Beträffande sistnämnda tjänster
bör riksdagens bemyndigande utverkas för Kungl. Maj :t att bestämma
vilka slag av tjänster som inom ramen för de 195 tjänsterna bör vara
ordinarie. Härför bör i första hand tjänster som kassör, registrator eller
motsvarande komma ifråga.

Med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört angående personliga ordinarie
tjänster för vissa kommunala befattningshavare m. m. bör personalförteckningen
för övriga åklagarmyndigheter bestämmas av Kungl. Maj :t
efter bemyndigande av riksdagen.

De 663 extra ordinarie tjänsterna bör fördelas på följande kategorier
befattningshavare, nämligen 3 kammaråklagare och 1 länsåklagare i Be 3,
10 distriktsåklagare, 29 kammaråklagare och 8 länsåklagare i Be 1, 1 byrå -

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 190h direktör,

28 distriktsåklagare och 15 kammaråklagare i Ae 27, 134 distriktsåklagare
och 22 kammaråklagare i Ae 25, 65 assistentåklagare, 41 distriktsåklagare,
2 förste byråinspektörer och 9 kammaråklagare i Ae 23, 3 förste
byråinspektörer i Ae 21 samt 292 befattningshavare i kontorskarriären i
A 15 och lägre lönegrader.

Avlöningskostnaderna för här angivna ordinarie och extra ordinarie tjänster
samt ett mindre antal extra anställda expeditionsvakter in. in. beräknar
jag till 15 800 000 kr. för nästa budgetår.

Ersättningar till expertis uppskattar jag till 200 000 kr. för samma budgetår.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört föreslår jag att ett förslagsanslag
av 16 000 000 kr. anvisas under andra huvudtiteln för avlöningar till
övriga åklagarmyndigheter under 1964/65. Av detta belopp beräknas
3 500 000 kr. för avlöningar till ordinarie tjänstemän, 200 000 kr. för ersättningar
till expertis, 7 400 000 kr. för avlöningar till icke-ordinarie
personal samt 4 900 000 kr. till rörligt tillägg.

Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 1 600 000

Omkostnader inom länsåklagarorganisationen och de lokala åklagarmyndigheterna
bör redovisas under ett gemensamt anslag. Beräkningen av medelsbehovet
för budgetåret 1964/65 avser tiden den 1 januari—den 30 juni
1965.

Posten till sjukvård in. in. beräknas till 30 000 kr. och posten till reseersättningar
till 620 000 kr. Den senare posten inkluderar vissa övergångskostnader,
såsom flyttningsersättningar i samband med reformen.

Såvitt angår expenser räknar jag med att medelsbehovet till bränsle, lyse
och vatten kommer att uppgå till i runt tal 100 000 kr. Övriga expenser
torde bli av storleksordningen 850 000 kr. Jag har därvid räknat med bl. a.
260 000 kr. till kostnader för renhållning och städning, 260 000 kr. till skrivmateriel,
papper och blankettryck samt 150 000 kr. till telefon, telegram
och annonsering.

På grund av det anförda föreslår jag, att ett förslagsanslag av 1 600 000
kr. anvisas under andra huvudtiteln till Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader
för budgetåret 1964/65.

Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) .............. 1 300 000

Vid anmälan i det föregående av anslaget Lokala polisorganisationen: Utrustning
framhöll jag, att polisberedningen verkställer en inventering av de

420

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

möbler och andra inventarier, som statsverket enligt 1962 års principbeslut
skall överta från kommunerna utan kostnad i samband med reformen och
att denna inventering förmodligen inte kan avslutas förrän till hösten. Frågan
om vilken nyanskaffning som måste ske för länsåklagarna och de lokala
åklagarmyndigheterna kan därför inte klart besvaras, i synnerhet som planerna
för fördelning mellan de nya polis-, åklagar- och exekutionsorganisationerna
av de lokaler som nu disponeras för de tre verksamhetsgrenarna
inte kunnat slutföras. Det är självfallet att, om en länsåklagare skulle komma
att tilldelas lokaler som landsfogde nu disponerar, nyanskaffning av
möbler och andra inventarier för länsåklagarens behov i regel inte blir
aktuell. Med utgångspunkt i en genomsnittlig beräkning kan nyanskaffningsbehovet
uppskattas till 1 300 000 kr. för den regionala och lokala åldagarorganisationen.

Med hänsyn härtill föreslår jag, att ett reservationsanslag av 1 300 000 kr.
anvisas under andra huvudtiteln till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning
för nästa budgetår.

Exekutionsväsendet

Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) .................... 28 000 000

Avlöningskostnaderna till den lokala exekutionsorganisationen bör bestridas
från ett särskilt anslag. Motsvarande kostnader för överexekutorsinstitutionen
bör däremot redovisas under anslaget till länsstyrelsernas
avlöningar. Jag avser att återkomma härtill i det följande vid behandling av
frågan om anvisande av medel under ett täckningsanslag för vissa merkostnader
i samband med omorganisationen av polisväsendet m. m.

Som framgår av bilagan 2 till statsrådsprotokollet kommer 2 211 tjänster
att inrättas i kronofogdeorganisationen i samband med förstatligandet av
exekutionsverksamheten. Av dessa tjänster bör 1 450 inrättas såsom ordinarie
och övriga 761 såsom extra ordinarie.

De 1 450 ordinarie tjänsterna fördelas på följande kategorier, nämligen
1 kronodirektör i Bo 4, 1 kronodirektör och 3 kronofogdar i Bo 3, 1 kronodirektör
och 24 kronofogdar i Bo 1, 15 kronofogdar i Ao 27, 48 kronofogdar
i Ao 25, 6 kronokommissarier i Ao 23, 36 kronokommissarier i Ao 21, 94
kronokommissarier i Ao 19, 194 förste kronoassistenter i Ao 17, 124 förste
kronoassistenter i Ao 15, 94 kronoassistenter i Ao 15, 325 kronoassistenter
i Ao 13 och 124 kronoassistenter i Ao 11 samt 360 befattningshavare i biträdeskarriären.
Beträffande sistnämnda tjänster hör riksdagens bemyndigande
utverkas för Kungl. Maj :t att bestämma vilka slag av tjänster som
inom ramen för de 360 tjänsterna bör vara ordinarie. Härför bör i första

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196k

hand tjänster som registrator, kassör eller motsvarande komma ifråga.
Med hänsyn till vad jag inledningsvis anfört angående personliga ordinarie
tjänster för vissa kommunala befattningshavare m. in. bör personalförteckningen
för den lokala exekutionsorganisationen bestämmas av Kungl. Maj :t
efter bemyndigande av riksdagen.

Blarld de 761 extra ordinarie tjänsterna finner man it kronofogdar i Be 1,

3 kronofogdar i Ae 27, 24 biträdande kronofogdar i Ae 25, 16 biträdande kronofogdar
och 25 kronofogdesekreterare i Ae 23 samt 538 befattningshavare
i kontorskarriären i lönegrad A 15 och lägre ävensom 152 kronoassistenter
i reglerad befordringsgång.

Utöver de tjänster som jag föreslagit i det föregående bör medel ställas
till förfogande för extra anställning av personal och för arvoden till tillfälliga
lärare för utbildning av exekutionspersonal.

Med hänsyn härtill förordar jag att ett förslagsanslag av 28 000 000 kr.
anvisas under elfte huvudtiteln till avlöningskostnader för den lokala exekutionsorganisationen.
Av detta belopp beräknas 12 000 000 kr. för avlöningar
till ordinarie tjänstemän, 7 200 000 kr. för avlöningar till ieke-ordinarie
personal samt 8 800 000 kr. till rörligt tillägg.

Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 4 300 000

Den anslagsberäkning som redovisas i det följande grundar sig huvudsakligen
på inhämtade uppgifter rörande motsvarande kostnader i en del av
den nuvarande exekutionsorganisationen som står under kommunalt huvudmannaskap.
Medelsbehovet för överexekutorsinstitutionen bör inte behandlas
i detta sammanhang. Jag får härutinnan hänvisa till vad jag anfört
vid anmälan av närmast föregående anslagspunkt.

Kostnaderna för sjukvård in. in. beräknas till 125 000 kr.

Medelsbehovet till reseersättningar är svårt att beräkna främst av det
skälet att förrättningsmännen för närvarande i stor utsträckning uppbär
ersättning för resekostnader och traktamenten direkt av gäldenär eller
borgenär. Den ordningen bör inte bestå efter reformen. En särskild utredning
kommer inom kort att lägga fram förslag om införande av en schablonmässigt
beräknad exekutionsavgift. Enligt vad jag inhämtat har utredningen
för avsikt att föreslå, att en fast utsökningsavgift av 25 kr. skall
erläggas i enskilda mål och att en procentuellt bestämd försäljningsavgift
skall utgå i mål bos utmätningsman vid försäljning av lös egendom ulan
anlitande av auktionsverk. För egen del är jag inte beredd att nu la ställning
till hur en schablonmässigt beräknad exekutionsavgift skall utformas. Det
torde ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles i administrativ ordning utfärda
bestämmelser härutinnan. Om utredningens förslag kommer att ge -

422 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

nomföras i samband med huvudmannaskapsreformen kan statsverkets inkomster
av exekutionsavgifterna beräknas komma att bli av storleksordningen
800 000 kr. för budgetåret 1964/65. Inflytande avgifter bör redovisas
på en särskild inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet. På grund
av det anförda och då anslagsposten till reseersättningar kommer att belastas
med ersättningar som sammanhänger med reformens genomförande
löreslår jag, att 1 550 000 kr. beräknas för reseersättningar.

I detta sammanhang vill jag erinra om att jag tidigare förordat att eu
utredning skall ske angående lönsamheten av anskaffning och drift av bilar
i polisverkets regi. I anslutning till nämnda utredning bör även prövas
förutsättningarna för bilanskaffning inom exekutionsväsendet.

Såvitt angår expenser förordar jag att till bränsle, lyse och vatten upptas
100 000 kr. För övriga expenser beräknar jag 1 825 000 kr., varav för renhållning
375 000 kr., för skrivmateriel och blanketter 630 000 kr., för telefon,
telegram och annonsering 570 000 kr., för bokinköp in. m. 50 000 kr.
samt för normalt underhåll av möbler 200 000 kr.

Övriga utgifter av omkostnadsnatur för exekutionsverksamheten uppskattar
jag till 700 000 kr. Härav torde 340 000 kr. utgöras av ersättningar till
postverket för utskrift av restlängder, 60 000 kr. av utbildningskostnader
och 250 000 kr. av diverse utgifter i samband med den exekutiva verksamheten
vilka antingen skall stanna på statsverket eller inte kan uttas av
part. I nämnda belopp av 700 000 kr. ingår även ett belopp av 50 000 kr.,
utgörande ersättning för central uträkning av löner till personal inom exekutionsväsendet.
Beträffande beräkningen av sistnämnda belopp får jag
hänvisa till vad jag i det föregående anfört vid anmälan av anslaget Rikspolisstyrelsen
: Omkostnader.

Under åberopande av det nyss anförda förordar jag, att ett förslagsanslag
av 4 300 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till Lokala exekutionsorganisationen:
Omkostnader för nästa budgetår.

Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) ...................... 3 900 000

\ id anmälan av utrustningsanslagen till den lokala polisorganisationen
och övriga åklagarmyndigheter i det föregående har jag framhållit, att
polisberedningen verkställer en inventering av de möbler och andra inventarier,
som statsverket enligt 1962 års principbeslut skall överta från kommunei
na utan kostnad i samband med reformen och att denna inventering
förmodligen inte torde kunna avslutas förrän till hösten. Frågan om vilken
nyanskaffning som måste ske för den lokala exekutionsorganisationen
kan därför inte klart besvaras för närvarande. För utfyllnad av brister i
det inventariebestånd som skall övertas från nuvarande verksamhetsgrenar

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i 423

kan med en genomsnittlig beräkning uppskattas ett medelsbehov av
1 750 000 kr.

Utöver utfyllnaden av brister i nuvarande inventariebestånd krävs särskild
utrustning för den lokala exekutionsorganisationen. Sålunda bör särskilda
kontorsutensilier anskaffas till följd av omläggning av arbetsmetoder,
såsom kortbord, mapp- och arkivskåp samt specialpärmar, till ett beräknat
belopp av 400 000 kr. Härtill kommer kostnader för bokföringsmaskiner,
kassa- och dokumentskåp med i runt tal 1 750 000 kr.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordar jag att ett reservationsanslag
av 3 900 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till utrustning
för lokala exekutionsorganisationen för nästa hudgetår.

Övriga anslag

Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar

Anslag

1964/65 (förslag) ............. 1 600 000

Antalet tjänster inom statens kriminaltekniska laboratorium kommer enligt
mitt i det föregående redovisade förslag att uppgå till 49. Förutom en
tjänst som professor i B 3 skall enligt förslaget följande tjänster inrättas,
nämligen 3 avdelningsföreståndare i B 1, 1 förste fysiker och 2 förste kemister
i A 27, 1 byrådirektör och 1 kemist i A 25, 2 assistenter i högst A 23, 1
förste assistent, 3 förste byråingenjörer och 1 kemist i A 23, 1 förste assistent,
1 assistent och 1 förste byråingenjör i A 21, 2 assistenter, 2 byråingenjörer
och 1 ingenjör i A 19, 1 ingenjör i A 17, 1 förste instrumentmakare, 1 kontorsskrivare
och 1 tekniker i A 13, 1 kansliskrivare och 2 laboratorieassistenter
i A 11, 2 fotografer, 1 institutionstekniker och 1 kontorist i A 9, 5 laboratoriebiträden
i högst A 9, 2 kanslibiträden och 2 vaktmästare i A 7 samt 1
ekonomibiträde i A 5, 1 fotobiträde, 2 kontorsbiträden och 1 institutionsbiträde
i reglerad befordringsgång. Samtliga tjänster bör vara extra ordinarie. I
den mån innehavare av ordinarie tjänster vid statens kriminaltekniska anstalt
kommer att övergå till laboratoriet, bör dessa tjänster uppföras på övergångsstat
för laboratoriet. Kungl. Maj :t bör även ha möjlighet att placera
eventuellt övertalig extra ordinarie tjänsteman vid anstaltens laboratorieavdelning
eller kansli genom att inrätta en extra ordinarie tjänst vid laboratoriet
motsvarande den vederbörande innehar hos anstalten. Fn definitiv
personalförteckning för laboratoriet kan sålunda inte nu fastställas. Det
torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckningen
i enlighet med här angivna grunder.

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Med hänsyn till svårigheten att nu bestämma antalet ordinarie tjänstemän
vid laboratoriet bör enligt min mening till avlöningar till ordinarie tjänstemän
upptas endast ett formellt belopp av 20 000 kr. Posten till avlöningar
till icke-ordinarie personal bör för nästa budgetår upptas med 1 100 000 kr.
Medelsbehovet för rörligt tillägg beräknar jag till 450 000 kr.

För ersättningar till sakkunniga, som enligt vad jag tidigare förordat skall
kunna anlitas för kortare eller längre tid eller för enstaka uppdrag, beräknar
jag för nästa budgetår ett medelsbehov av 30 000 kr. Dessa medel torde få anlitas
även för ersättning till sakunnig vid tillsättning av professorstjänsten
vid laboratoriet.

På grund av vad jag sålunda anfört förordar jag, att under elfte huvudtiteln
anvisas ett förslagsanslag till avlöningar till laboratoriets personal under
budgetåret 1964/65 av 1 600 000 kr.

Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader

Anslag

1964/65 (förslag) ................. 125 000

Medelsbehovet för omkostnader vid statens kriminaltekniska laboratorium
har beräknats med utgångspunkt i motsvarande kostnader för laboratorieavdelningen
vid statens kriminaltekniska anstalt.

För sjukvård m. in. torde 3 000 kr. böra beräknas.

Posten till reseersättningar bör upptas med 3 000 kr. I avvaktan på erfarenheter
av behovet av utländska tjänsteresor, föreslår jag, att högst 2 000
kr. av beloppet må användas för nämnda ändamål.

Beträffande expenser torde posten till bränsle, lyse och vatten uppföras
med 6 000 kr. med hänsyn till att laboratoriet torde komma att beredas nya
lokaler vid kalenderårsskiftet 1964/65.

För övriga expenser beräknar jag ett belopp av 93 000 kr. Jag uppskattar
därvid kostnaderna för renhållning och städning till 30 000 kr., för skrivmateriel
m. m. till 10 000 kr., för telefon och annonsering m. m. till 10 000
kr. samt för underhåll av inventarier till 5 000 kr. Vidare inräknar jag ett
belopp av 38 000 kr. till bokinköp in. m. i beloppet till övriga expenser, varvid
jag beaktat utredningens förslag att 30 000 kr. anvisas till engångsanskaffning
av litteratur.

För förbrukningsmateriel för laboratoriearbetet m. m. beräknar jag
20 000 kr.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår jag, att ett förslagsanslag av
125 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till omkostnader för laboratoriet
för budgetåret 1964/65.

Kangl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

425

Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning

Anslag

1964/65 (förslag) .................. 700 000

Enligt uppgifter under hand från byggnadsstyrelsen räknar styrelsen med
att kunna bereda laboratoriet lokaler i en nybyggd fastighet i Solna vid kalenderårsskiftet
1964/65. Även om en del laboratorieinredning vid kriminaltekniska
anstalten kan överflyttas till de nya lokalerna måste dragskåp och
annan fast laboratorieutrustning i stor utsträckning nyanskaffas. Preliminära
beräkningar visar att kostnaderna för sådan utrustning kan komma att
uppgå till 400 000 kr. Härtill kommer kostnader för ren möbelanskaffning

o. d. samt installation av telefonväxel. Dessa kostnader har preliminärt beräknats
till 200 000 kr.

Vid min i det föregående lämnade redogörelse för utredningen angående
statens kriminaltekniska laboratorium framhöll jag, att utredningen föreslagit
en upprustning av laboratoriets apparatur m. m. till ett sammanlagt
belopp av 335 000 kr. under loppet av två budgetår. För egen del beräknar
jag ett belopp av 100 000 kr. för sådan utrustning under nästa budgetår.

Jag föreslår sålunda att 700 000 kr. anvisas för utrustning vid laboratoriet
för nästa budgetår. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan detaljerat
förslag till inredning och utrustning av laboratoriet uppgjorts, bestämma
om utrustningen inom ramen för nämnda belopp av 700 000 kr.

Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet av polisväsendet m. m.

Anslag

1964/65 (förslag) ............... 3 000 000

Som jag anfört vid anmälan av anslaget Rikspolisstyrelsen: Avlöningar
avses avlöningsuträkning för personal inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
ske centralt för tiden efter den 1 januari 1965. Försvarets civilförvaltnings
ADB-anläggning skall anlitas härför, övergången till central avlöningsutbetalning
kräver visst uppläggningsarbete, som måste vara avslutat
och testat i god tid före den 1 januari 1965. För att dessa åtgärder skall
medhinnas bör tjänstetillsättningsförfarandet vara avslutat före den 1 oktober
1964. Jag vill erinra om att förberedelser härför vidtagits genom Kungl.
Maj :ts beslut den 28 februari 1964, varigenom sakkunniga tillkallats med
uppgift att handlägga tillsättningsfrågorna. Vissa av de för de nya lokala
organisationerna inom polis-, åklagar- och exekutionsväsendet avsedda kamerala
befattningarna måste i princip redan under uppbyggnadsarbetet
vara besatta med personer som kan fungera som självständiga rapportörer
till lönecentralen. Innan dessa personer kan fullgöra sina uppgifter måste
14* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 100

426

Kungl. Maj. ts proposition nr 100 år 1964

de erhålla information om uppläggningsarbetet. Kostnaderna för resor och
traktamenten m. m. för informationsverksamheten beräknas till i runt tal
70 000 kr. Kostnaderna för avlöningar till personal, som tas i anspråk för
upplysningsarbetet, kan uppskattas till omkring 900 000 kr. Härtill kommer
en beräknad kostnad för anskaffning av förvaringsanordningar för personalkort
och annan erforderlig utrustning av 30 000 kr. Sammanlagt räknar jag
med ett medelsbehov av 1 000 000 kr. för angivna ändamål.

För förberedelsearbetet inför reformen måste även andra befattningshavare
tas i anspråk. Huvudparten av förberedelsearbetet utförs av polisberedningen.
Åtskilliga uppgifter kommer också att falla på rikspolisstyrelsen,
riksåklagarämbetet och en särskild organisationskommitté för exekutionsväsendet.
Trots detta blir det nödvändigt att låta främst blivande chefer i
distrikten inom de olika nya organisationerna att före den 1 januari 1965
utarbeta interna tjänsteföreskrifter och tjänstgöringsplaner m. m. Inom exekutionsväsendet
bör omläggning ske av dagböcker och gäldenärsregister. Det
är vanskligt att beräkna kostnaderna för de skilda förberedande åtgärder
som här avses. Jag anser mig emellertid böra föreslå att 2 000 000 kr. anvisas
för detta ändamål.

De övergångskostnader som enligt mina här gjorda beräkningar kan förutses
uppkomma i samband med förberedelserna för huvudmannaskapsreformerna
på berörda områden bör täckas från ett särskilt på riksstaten för
budgetåret 1964/65 uppfört anslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts förordar jag att ett förslagsanslag
av 3 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln till vissa övergångskostnader
i anledning av förstatligandet av polisväsendet m. in.

Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet

Anslag

1964/65 (förslag) ............. 20 000 000

Omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt statens
övertagande av ansvaret för förvaring av häktade påverkar medelsbehovet
under vissa anslag, som i årets statsverksproposition äskats för
fångvårdsanstalterna och länsstyrelserna.

Som jag tidigare anfört beräknas antalet befattningshavare vid häkten
och med dessa förenade arrestlokaler komma att uppgå till 125. Av dessa bör
1 anstaltsdirektör i A 21, 2 överuppsyningsmän i A 15, 1 förste uppsyningsman
i A 13, 4 uppsyningsmän i A 11 och 30 vaktkonstaplar i A 10 beredas
ordinarie tjänster. I övrigt bör tjänsterna vara extra ordinarie. Beträffande
de extra-ordinarie tjänsternas benämning och lönegradsplacering hänvisas
•till den tidigare berörda bilagan 2 till statsrådsprotokollet i detta ärende.

I detta sammanhang vill jag erinra om vad jag tidigare föreslagit i fråga
om bemyndigande för Kungl. Maj :t att inrätta personliga ordinarie tjänster
m. m.

427

Kungi. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Avlöningskostnaderna till här berörda befattningshavare beräknar jag
till 1 400 000 kr. för nästa budgetår. Kostnaderna bör bestridas från anslaget
Fångvårdsanstalterna: Avlöningar. Såvitt angår omkostnadsanslaget
till fångvårdsanstalterna torde den nya organisationen medföra ett medelsbehov
för 1964/65 av i runt tal 700 000 kr. utöver det i årets statsverksproposition
redovisade. Härav beräknar jag 200 000 kr. för inköp av särskilda
motorfordon för utförande av förpassningsresor och 300 000 kr. för
vissa transporter, beträffande vilka det under elfte huvudtiteln uppförda
anslaget Länsstyrelsernas kostnader för fångtransport för närvarande anlitas.
I och med att magistratsstädernas ansvar för förvaringen av häktade
upphör bortfaller vidare en inkomst av 1,1 milj. kr. för år. Inkomsterna
under fångvårdens inkomsttitel kommer med hänsyn härtill för budgetåret
1964/65 att minska med 65 000 kr. och utgifterna under fångvårdsanstalternas
omkostnadsstat att öka med 500 000 kr.

Länsstyrelserna kommer att tillföras 89 tjänster för länspolischef sorganisationen,
varav 23 länspolischefer i B 3, 4 biträdande länspolischefer i
B 1, 4 kansliskrivare i A 11, 19 kontorister i A 9 och 3 kontorsbiträden. För
länsstyrelsernas landskontor krävs 23 nya tjänster som förste landskanslist
i A 19, 3 tjänster som kansliskrivare i A 11 och 10 som kontorist i A 9. Av
nyssnämnda tjänster bör de 46 tjänsterna som länspolischef respektive förste
landskanslist inrättas som ordinarie liksom även 4 kanliskrivartjänster
och 12 kontoristtjänster på länspolischefernas expeditioner. I övrigt bör
tjänsterna vara extra ordinarie. Här angivna tjänster inrättas för länsstyrelsernas
ökade befattning med uppgifter inom polisväsendet. Länsstyrelserna
kommer härutöver att ha behov av personalförstärkning i anledning av dels
nytillkommande ekonomiskt administrativa uppgifter inom exekutionsorganisationen
och dels den överflyttning av överexekutorsuppgifter från magistraterna,
som chefen för justitiedepartementet i annat sammanhang föreslagit.

Med hänsyn härtill beräknar jag att ökade utgifter uppkommer under
anslaget Länsstyrelserna: Avlöningar för budgetåret 1964/65 med 1 825 000
kr. Vidare kommer länsstyrelsernas behov av medel till expenser för eget
behov under anslaget Länsstyrelserna: Expenser för samma budgetår att
öka med i runt tal 475 000 kr.

Enligt beräkningar som utförts inom polisberedningen torde statsverkets
kostnader för förhyrning av lokaler för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
samt statens kriminaltekniska laboratorium öka med 14 200 000 kr.
under budgetåret 1964/65. Härtill kommer, att andelar i bostadsrättsföreningar
torde böra övertagas till ett belopp av omkring 500 000 kr. för erhållande
av vissa lokaler för dessa verksamhetsgrenar. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att Kungl. Maj :t uppdragit åt byggnadsstyrelsen att i
samråd med polisberedningen vidta förberedelser för förhyrning av lokalerna.
Det bör i framtiden ankomma på byggnadsstyrelsen att ombesörja förhyrningarna
för polis-, åklagar- och exekutionsväsendet samt statens krimi -

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1061

naltekniska laboratorium. Den i staten för statens allmänna fastighetsfond,
by§§natlsstyrelsens delfond, upptagna posten till hyres- och arrendeutgifter
m. m. för av fonden förhyrda lokaler och arrenderade markområden
torde sålunda komma att belastas med i runt tal 14 700 000 kr. utöver de
belopp som beräknats i årets statsverksproposition. Beträffande polisarrester
anslutna till häkten bör däremot fångvårdsstyrelsen i princip svara
för lokalfrågorna. Kostnaderna för sistberörda lokaler beräknas till 300 000
kr., vilka bör redovisas under posten till hyres- och arrendeutgifter in. m.
i staten för fångvårdsstyrelsens delfond av statens allmänna fastighetsfond.

Med stöd av vad sålunda anförts förordar jag, att ett förslagsanslag av
20 000 000 kr. anvisas under elfte huvudtiteln för nästa budgetår till täckning
av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet
m. m. Från anslaget torde också böra bestridas oförutsedda kostnader i anledning
av huvudmannaskapsreformerna, vilka borde belasta obetecknade
anslag eller reservationsanslag men inte ryms inom tidigare gjorda medelsanvisningar.
Kungl. Maj :t torde även böra utverka riksdagens bemyndigande
att ändra personalförteckningarna för fångvårdsanstalterna och
länsstyrelserna i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit.

Under hänvisning till vad jag inledningsvis under detta avsnitt anfört angående
principer för avräkning mot automobilskattemedlen förordar jag att
1 000 000 kr. av anslaget avräknas mot dessa skattemedel.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och föreslagit hemställer
jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig förordade riktlinjer för

A. organisationen m. m. av rikspolisstyrelsen samt det
regionala och lokala polisväsendet m. m.;

B. omorganisation av riksåklagarämbetet samt organisationen
m. m. av åklagarväsendet i övrigt;

C. organisationen m. m. av exekutionsväsendet;

D. övertagande fr. o. m. den 1 januari 1965 av ansvaret
för förvaringen av häktade och organisationen m. m. härför; E.

organisationen m. m. fr. o. m. den 1 juli 1964 av den
kriminaltekniska laboratorieverksamheten;

II. godkänna den i det föregående redovisade överenskommelsen
den 5 mars 1964 angående anställnings- och avlöningsvillkor
m. m. för personal inom polis-, åklagar- och
exekutionsväsendet m. in.;

III. godkänna övriga i det föregående berörda förslag av
beskaffenhet att böra prövas av riksdagen;

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga av förslagen betingade
ändringar i avlönings- och pensionsförfattningar,
som utfärdats med stöd av riksdagens beslut;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela de föreskrifter
och vidtaga de åtgärder i övrigt, som erfordras för genomförande
av de framlagda förslagen, ävensom meddela erforderliga
övergångsbestämmelser;

VI. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i det föregående angivna grunder och riktlinjer
för lönegradsplacering m. m. vidtaga de ytterligare
åtgärder, som kan visa sig erforderliga för genomförandet
av omorganisationen av polis-, åklagar- och exekutionsväsendet
m. m., såsom att med personalorganisationerna träffa
överenskommelser och utfärda härav föranledda bestämmelser
och andra föreskrifter;

VII. såvitt särskilt angår polisväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag
i det föregående förordat

1) fastställa personalförteckning för

a) rikspolisstyrelsen;

b) den lokala polisorganisationen;

2) vidtaga ändringar i personalförteckningen för länsstyrelserna
;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65
godkänna följande avlöningsstat för

1) rikspolisstyrelsen:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
............................. 100 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda
av Kungl. Maj :t, förslagsvis 2 300 000

3. Ersättningar till expertis, förslagsvis 200 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis ........................ 4 200 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .............. 1 900 000

Summa kr. 8 700 000;

2) den lokala polisorganisationen:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.............................. 90 000 000

2. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis 100 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis
.............................. 23 000 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 50 900 000

Summa kr. 164 000 000;

430

Kungi. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Rikspolisstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 700 000 kr., varav 340 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; 2)

till Rikspolisstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 3 000 000 kr., varav 90 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; 3)

till Rikspolisstyrelsen: Utrustning ett reservationsanslag
av 600 000 kr.;

4) till Polisverket: Inköp av motorfordon m. m. ett reservationsanslag
av 13 500 000 kr., varav 4 500 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen;

5) till Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon
m. m. ett förslagsanslag av 7 500 000 kr., varav 2 300 000 kr.
att avräknas mot automobilskattemedlen;

6) Till Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande
och uppdagande av spioneri m. m. ett förslagsanslag
av 10 000 000 kr.;

7) till Polisverket: Diverse utgifter ett förslagsanslag av
1 500 000 kr.;

8) till Lokala polisorganisationen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 164 000 000 kr., varav 37 700 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

9) till Lokala polisorganisationen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 20 000 000 kr., varav 4 600 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

10) till Lokala polisorganisationen: Utrustning ett reservationsanslag
av 4 500 000 kr., varav 1 000 000 kr. att avräknas
mot automobilskattemedlen;

VIII. såvitt särskilt angår åklagarväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i
det föregående förordat

1) vidtaga ändringar i personalförteckningen för riksåklagarämbetet; 2)

fastställa personalförteckning för övriga åklagarmyndigheter; B.

för tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret 1964/65
godkänna följande avlöningsstat för

1) riksåklagarämbetet:

431

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.............................. 257 000

2. Ersättningar till expertis och tillfällig arbetskraft,
förslagsvis . ................. 250 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,
förslagsvis ........................ 283 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 243 000

Summa kr. 1 033 000;

2) övriga åklagarmyndigheter:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.............................. 3 500 000

2. Ersättningar till expertis, förslagsvis 200 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis
................... ... . 7 400 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis 4 900 000

Summa kr. 16 000 000;

C. under andra huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Riksåklagarämbetet: Avlöningar ett förslagsanslag
av 1 033 000 kr.;

2) till Riksåklagarämbetet: Omkostnader ett förslagsanslag
av 150 000 kr.;

3) till Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar ett förslagsanslag
av 16 000 000 kr.;

4) till Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 600 000 kr.;

5) till Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning ett reservationsanslag
av 1 300 000 kr.;

IX. såvitt särskilt angår exekutionsväsendet

A. bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i
det föregående förordat fastställa personalförteckning för
den lokala exekutionsorganisationen;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65
godkänna följande avlöningsstat för den lokala exekutionsorganisationen
:

A vlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.............................. 12 000 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis
.............................. 7 200 000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis 8 800 000

Summa kr. 28 000 000;

432

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar ett
förslagsanslag av 28 000 000 kr.;

2) till Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 4 300 000 kr.;

3) till Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning ett
reservationsanslag av 3 900 000 kr.; ,

X. såvitt särskilt angår häktesorganisationen bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för fångvårdsanstalterna som föranledes av vad jag
föreslagit;

XI. såvitt särskilt angår den kriminaltekniska laboratorieverksamheten A.

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag i
det föregående förordat fastställa personalförteckning för
statens kriminaltekniska laboratorium;

B. för tillämpning tills vidare fr. o. in. budgetåret 1964/65
godkänna följande avlöningsstat för statens kriminaltekniska
laboratorium:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
..............................

2. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal

4. Rörligt tillägg, förslagsvis

Summa kr.

20 000
30 000
1 100 000
450 000

1 600 000;

C. under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65 anvisa

1) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 600 000 kr.;

2) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader
ett förslagsanslag av 125 000 kr.;

3) till Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning
ett reservationsanslag av 700 000 kr.;

XII. såvitt angår de omorganiserade verksamhetsgrenarna
gemensamt under elfte huvudtiteln för budgetåret 1964/65
anvisa

A. till Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet
av polisväsendet m. m. ett förslagsanslag av
3 000 000 kr.;

B. till Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen
av polisväsendet m. m. ett förslagsanslag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 433

20 000 000 kr., varav 1 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen; XIII.

bemyndiga Kungl. Maj :t att för budgetåret 1964/65
medgiva av reformerna föranledda överskridanden av maximerade
anslagsposter under förslagsanslag.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med
instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingemar Källberg

FÖRSLAG TILL ORGANISATION AV
RIKSPOLISSTYRELSEN

FÖRSTA

BYRAN

TEK NISKA BYRAN -

Trafik sektion -

Utrust nings sektion -

Bevak ningssektion -

Tele sektion -

Sektion för
tekniska åtgärder
mot
brott

Utlännings kontroll sektion -

Socialpolis sektion -

Sektion för
lokalfrågor

Sektion för
teknisk utveckling
och
rationalisering -

Organisa tions sektion -

sektion

ÖVERDIREKTÖR

SÄRSKILD

POLIS VERK SAMHET -

GENERALDIREKTÖR

STYRELSE
bestående av generaldirektör,
överdirektör
och minst fem av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöter

Utbild nings avdelning -

PERSO NAL BYRÅN -

Rekry terings sektion -

Allmän

sektion

Utrednings sektion -

Registratur

Spanings sektion -

ANDRA

BYRAN

KANSLI BYRAN -

Kontors teknisk sektion -

Kameral

sektion

Admini strativ sektion -

Inköps sektion -

INFORMA TIONSAVD -

Sektion för

brottspreventiva
åtgärder -

Redaktion

Kriminal museum -

Informa tions sektion -

BILAGA 1

MILITÄR ASSI STENT -

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196i

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b

435

Bilaga 2

Förteckning över ordinarie och extra ordinarie tjänster inom polis-,
åklagar- och exekutionsväsendet m.m.

Polisväsendet

Tjänstebenämning Lönegrad

Rikspolisstyrelsen

1 rikspolischef.............. B 7

1 överdirektör.................... B 5

1 kontorsskrivare................. A 13

Första byrån

1 byråchef....................... B 3

Trafiksektionen

1 polisintendent................... B 1

Bevakningssektionen

1 polisintendent................... B 1

Sektion för utlänningskontroll

1 byrådirektör.................... A 25

Socialpolissektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Organisationssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråsekreterare/ byråsekreterare
............... högst A 23

Krigsplanläggningssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A 13

Tjänstebenämning Lönegrad

Tryckeri

1 tryckeriföreståndare............. All

1 tryckare........................ A 9

1 expcditionsvakt................. A 7

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A13

Personalbyrån

1 byråchef....................... B 3

Allmänna sektionen

1 byrådirektör.................... A 27

3 förste byråsekreterare/byrå sekreterare.

........... • . högst A 23

Rekryteringssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

Utbildningsavdelningen

1 avdelningsdirektör............... B 1

Polisskolan

1 rektor.......................... A 27

3 lektorer........................ A 25

1 idrottslärare.................... A 18

1 laboratorieassistent.............. A 11

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A 13

Andra byrån

1 byråchef....................... B 3

Spaningssektionen

1 polisintendent................... B 1

Utredningssektionen

1 byrådirektör.................... A 27

Registratur

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråinspektör............. A 23

Personregistratur

1 förste byråinspektör............. A 23

Spaningsregistratur

1 förste byråinspektör............. A 23

2 assistenter...................... A 19

Godsregistratur

1 assistent........................ A19

Fingerav trycksregis trutur
1 förste byråinspektör............. A 23

1 förste assistent.................. A21

2 assistenter...................... A 19

Tekniska byrån

1 byråchef....................... B 1

Utrustningssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

1 byråassistent.................... A 19

Telesektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Sektionen för tekniska åtgärder
mot brott

1 förste byråingenjör.............

Sektionen för lokalfrågor

1 förste byråingenjör.............. A 23

Sektionen för teknisk utveckling
och rationalisering

1 förste byråingenjör.............. A 23

1 förste byråingenjör.............. A 21

Kanslibyrån
1 byråchef

436

Kungi. Maj. ts proposition nr 100 år 196i

Tjänstebenämning Lönegrad

Administrativa sektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 förste byråsekreterare/byråsekreterare
............... högst A 23

Kamerala sektionen

1 byrådirektör.................... A 25

1 byråassistent.................... A 17

Inköpssektionen

1 byrådirektör.................... A 25

Kontorstekniska sektionen
1 förste byråintendent............. A 21

Bi trä de sper son al

1 assistent........................ A15

2 kontorsskrivare................. A 13

Informationsavdelningen
1 informationschef................ A 27

Informationssektionen
1 förste assistent.................. A 21

Sektionen för b rottspreventiva
åtgärder

1 förste assistent.................. A 21

Redaktion

1 redaktör........................ A 23

Biträdespersonal

1 kontorsskrivare................. A13

V aktmästarpersonal

1 förste expeditionsvakt............ A 9

2 vaktmästare.................... A 8

7 expeditionsvakter............... A 7

Biträdespersonal i övrigt för hela verkets
behov

9 kansliskrivare.................. All

19 kontorister.................... A 9

29 kanslibiträden.................. A 7

37 kontorsbiträden................ r.b.

Länsstyrelserna

23 länspolischefer................. B 3

4 biträdande länspolischefer....... B 1

23 förste landskanslister............ A19

7 kansliskrivare.................. A 11

29 kontorister.................... A 9

3 kontorsbiträden................ r.b.

Den lokala polisorganisationen

1 polismästare.................. B 6

1 polismästare.................. B 5

1 polismästare.................. B 4

4 polisöverintendenter........... B 4

1 byråchef..................... B 3

3 polisöverintendenter........... B 3

1 byråchef..................... B 1

2 förste polisassessorer........... B 1

6 polisintendenter............... B 1

Tjänstebenämning Lönegrad

28 polismästare.................. B 1

1 byrådirektör.................. A 27

6 polisassessorer................. A 27

9 polisintendenter............... A 27

40 polismästare.................. A 27

3 byrådirektörer................ A 25

19 kriminalkommissarier.......... A 25

1 polisassessor.................. A 25

13 polisintendenter............... A 25

56 poliskommissarier............. A 25

29 polismästare.................. A 25

4 förste byråsekreterare.......... A 23

37 poliskommissarier............. A 23

19 polismästare.................. A 23

41 polissekreterare............... A 23

24 biträdande kriminalkommissarier A 21

42 biträdande poliskommissarier... A 21

2 förste byråsekreterare.......... A 21

16 förste kriminalassistenter....... A 21

6 förste polisassistenter.......... A 21

2 kamrerare.................... A 21

34 kriminalkommissarier.......... A 21

132 poliskommissarier............. A 21

3 byråassistenter................ A 19

395 förste kriminalassistenter....... A 19

381 förste polisassistenter.......... A 19

2 kamrerare.................... A 19

2 konsulenter................... A 19

1 redaktör...................... A 19

22 polissekreterare............... r.b.

1 idrottskonsulent............... A18

2 byråassistenter................ A 17

600 förste kriminalassistenter....... A 17

1 180 förste polisassistenter.......... A17

1 förste verkmästare............. A17

1 ingenjör...................... A17

6 kamrerare.................... A 17

2 assistenter.................... A 15

10 bokhållare.................... A 15

1 förrådsförvaltare.............. A15

1 571 förste poliskonstaplar.......... A 15

383 kriminalassistenter............. A 15

507 polisassistenter................ A 15

1 verkmästare.................. A15

1 föreståndare.................. A 13

1 förrådsmästare................ A13

21 kontorsskrivare............... A13

2 836 förste poliskonstaplar. . . ....... A 13

1 tekniker....................... A13

1 verkstadsförman.............. A 13

1 förman....................... All

2 förste fotografer............... All

1 förste förrådsman.............. All

6 förste reparatörer............. All

1 förste telefonist............... All

9 garageförmän................. All

74 kansliskrivare................. All

1 780 poliskonstaplar................ A 11

2 tekniker...................... All

11 arrestvakter.................. A10

8 reparatörer................... A 10

7 fotografer.................... A 9

1 förrådsförman................. A 9

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 437

Tjänstebenämning Lönegrad

10 förste expeditionsvakter........ A 9

3 förste telefonister........... A 9

2 hovslagare.................... A 9

216 kontorister................... A 9

1 356 poliskonstaplar................ A 9

1 ritare................. A 9

2 stallförmän............. A 9

1 tekniker...................... A 9

4 vaktmän..................... A 9

8 bilförare......... A 7

Tjänstebenämning Lönegrad

23 expeditionsvakter............. A 7

5 förrådsmän................... A 7

1 garagebiträde.................. A 7

9 hästskötare................... A 7

624 kanslibiträden................. A 7

12 telefonister................... A 7

23 fotobiträden.................. r.b.

726 kontorsbiträden............... r.b.

16 telefonister................... r.b.

Åklagarväsendet

Riksåklagarämbetet

1 riksåklagare.................... B 7

1 biträdande riksåklagare.......... B 5

2 byråchefer för åtalsärenden....... B 3

1 kansliskrivare................... All

Tillsynsbyrdn

1 byråchef....................... B 3

1 byrådirektör.................... A 27

1 byrådirektör.................... A 25

1 kansliskrivare................... A 11

1 kontorsbiträde.................. r.b.

Kanslibyrån

1 byråchef....................... B 3

Personalsektionen

1 byrådirektör.................... A 27

1 kanslist........................ r.b.

1 kansliskrivare................... All

1 kanslibiträde.................... A 7

Kameralsektionen

1 kamrerare ..................... A 23

1 kontorsskrivare................. A 13

1 kansliskrivare................... All

1 kanslibiträde.................... A 7

1 kontorsbiträde.................. r.b.

Personal i övrigt

1 kontorsskrivare................. A13

1 kanslibiträde.................... A 7

1 expeditionsvakt................. A 7

Övriga åklagarmyndigheter

1 överåklagare.................. B 5

8 chefsåklagare................. B 4

1 överåklagare.................. B 4

5 chefsåklagare................. B 3

3 kammaråklagare.............. B 3

22 länsåklagare.................. B 3

1 överåklagare.................. B 3

23 chefsåklagare................. B 1

10 distriktsåklagare.............. B 1

29 kammaråklagare.............. B 1

8 länsåklagare.................. B 1

1 byrådirektör.................. A 27

68 chefsåklagare................. A 27

28 distriktsåklagare.............. A 27

15 kammaråklagare.............. A 27

134 distriktsåklagare.............. A 25

22 kammaråklagare............... A 25

65 assistentåklagare.............. A 23

41 distriktsåklagare.............. A 23

2 förste byråinspektörer.......... A 23

9 kammaråklagare.............. A 23

3 förste byråinspektörer.......... A 21

1 bokhållare.................... A15

45 kontorsskrivare............... A13

97 kansliskrivare................. All

1 förste expeditionsvakt.......... A 9

44 kontorister................... A 9

1 expeditionsvakt............... A 7

126 kanslibiträden................. A 7

171 kontorsbiträden............... r.b.

1 telefonist..................... r.b.

Exekutionsväsendet

Den lokala exekutionsorganisatlonen

1 kronodirektör................. B 4

1 kronodirektör....... B 3

3 kronofogdar.................. B 3

1 kronodirektör................. B 1

27 kronofogdar............. B 1

18 kronofogdar.................. A 27

24 biträdande kronofogdar........ A 25

48 kronofogdar.................. A 25

16 biträdande kronofogdar........ A 23

25 kronofogdesekreterare.......... A 23

6 kronokommissarier............ A 23

36 kronokommissarier............ A 21

94 kronokommissarier............ A 19

194 förste kronoassistenter......... A 17

1 assistent...................... A15

124 förste kronoassistenter......... A 15

94 kronoassistenter............... A15

28 kontorsskrivare............... A 13

325 kronoassistenter............... A 13

141 kansliskrivare................. All

124 kronoassistenter............... All

152 kronoassistentaspiranter........ All

1 materialförvaltare............. All

438

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196i

Tjänstebenämning Lönegrad Tjänstebenämning Lönegrad

1 förste expeditionsvakt.......... A 9 183 kanslibiträden................. A 7

141 kontorister................... A 9 394 kontorsbiträden............... r.b.

8 expeditionsvakter............. A 7

Samordnade häkten och arrester

Stockholm

Administrativ personal

1 anstaltsdirektör................ A 21

1 assistent....................... A17

1 kontorist...................... A 9

1 kontorsbiträde................. r.b.

Tillsynspersonal, mansavdelningarna

1 överuppsyningsman............. A 15

1 förste uppsyningsman........... A 13

5 uppsyningsman................. All

41 vaktkonstaplar................. A 10

Tillsynspersonat, kvinnoavdelningen

1 förste uppsyningsman........... A 13

9 vaktkonstaplar................. A 10

Växjö

1 överuppsyningsman.........,.... A 15

6 vaktkonstaplar................. A 10

Hälsingborg

1 överuppsyningsman............. A 15

8 vaktkonstaplar................. A 10

Göteborg

1 föreståndare................... A19

1 förste uppsyningsman........... A 13

2 uppsyningsmän........ All

33 vaktkonstaplar................. A 10

1 kontorist...................... A 9

1 kontorsbiträde................. r.b.

Örebro

1 överuppsyningsman............. A15

1 uppsyningsman................ All

6 vaktkonstaplar................. A 10

Statens kriminaltekniska laboratorium

1 professor..............		B 3	Skrifttekniska avdelningen 1 avdelningsföreståndare. . . , 1 byrådirektör............ 1 förste assistent..........	....... B 1 ....... A 23
1 kontorsskrivare........		A 13	1 förste byråingenjör.......
1 kansliskrivare..........		A 11	1 assistent.................	....... A 21
1 kontorist..............		A 9	1 förste assistent..........	...... A 21
2 kanslibiträden..........		A 7	2 assistenter...............
2 expeditionsvakter...... 2 kontorsbiträden........		A 7 r.b.	Fysikalisk-tekniska avdelningen 1 avdelningsföreståndare.... 1 förste fysiker.............	...... B 1 ...... A 27
Kemiska och biologiska avdelningen		2 förste byråingenjörer......	...... A 23
1 avdelningsföreståndare.. .		B 1	1 förste byråingenjör.......	...... A 21
2 förste kemister..........		A 27	1 byråingenjör.............	...... A 19
1 kemist.................		A 25	1 ingenjör.................
1 kemist.................		A 23	1 förste instrumentmakare. .	...... A 13
2 assistenter..............		A 23	1 tekniker.................
1 byråingenjör............		A 19	2 fotografer...............
1 ingenjör................		A 17	1 institutionstekniker.......	...... A 9
2 laboratorieassistenter .. . .		A 11	3 laboratoriebiträden.......	högst A 9
2 laboratoriebiträden......		A 9	1 fotobiträde..............
1 ekonomibiträde.........	A 5	1 institutionsbiträde........

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964 439

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning............................................................ 7

Polisväsendet......................................................... 10

Lokala polisorganisationen............................................ 10

Utredningsarbete m. ......................................... 10

Polisberedningen.............................................. 13

Polisdistriktsindelningen......................................... 13

Arbetsorganisationen............................................ 15

Arbetsgruppernas uppgifter och arbetsfördelningen inom polisdistrikten.
...................... 15

Principer för indelning av polisdistrikt i vaktområden............. 18

Stationering för arbetsgrupper.................................. 18

Arbetsorganisationen inom polisdistrikten m. m................... 20

Polisverksamhet över polisdistriksgränserna........................ 23

Statspolisorganisationens avveckling............................. 24

Planläggande, samordnande och ledande verksamhet.............. 25

Kvalificerad utredningsverksamhet............ 26

Trafikövervakning............................................ 28

Polisrytteriets framtida organisation............................. 30

Behovet av sambandscentraler inom länen m. m.................. 31

Personalbehov.................................................. 32

Poliskårernas storlek.......................................... 32

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring........... 33

Anlitande av icke polisutbildad personal................ 34

Övriga organisationsfrågor....................................... 36

Remissyttrandena............................................. 37

Allmänt..................................................... 37

Polisdistriktsindelningen....................................... 38

Arbetsorganisationen.......................................... 39

Polisverksamhet över polisdistriktsgränserna..................... 42

Polispersonal för vikariats- och förstärkningstjänstgöring........... 43

Anlitande av icke polisutbildad personal......................... 44

Departementschefen........................................... 46

440 Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 1964

Regionala polisorganisationen......................................... 57

Utredningsarbete m. m......................................... 57

Polisberedningen.............................................. 59

Undersökning hos länsstyrelser och landsfogdar................... 59

Länspolischefs arbetsuppgifter i länsstyrelsen..................... 61

Länspolischefs operativa uppgifter.............................. 64

Länspolischefs ställning i länsstyrelsen........................... 71

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet................ 76

Personalorganisationen........................................ 77

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m..... 78

Remissyttrandena............................................. 82

Allmänt..................................................... 82

Länspolischefs arbetsuppgifter och ställning i länsstyrelsen......... 83

Den ekonomiska administreringen av polisväsendet................ 96

Personalorganisationen........................................ 97

Polischefernas ställning i Stockholm, Göteborg och Malmö m. m..... 102

Departementschefen........................................... 107

Rikspolisstyrelsen................................................... H5

Utredningsarbete m. m........................................ 115

Polisberedningen................................... ng

Rikspolisstyrelsens uppgifter och befogenheter...................... 118

Allmänt..................................................... ng

Trafikövervakning och annat trafiksäkerhetsarbete................ 118

Uppgifter beträffande bevakningstjänsten i övrigt................. 119

Utlänningskontroll............................................ 120

Brottspreventiv verksamhet.................................... 122

Brottsutredande verksamhet................................... 122

Krigsplanläggningsuppgifter och medverkan i totalförsvaret........ 124

Informationsverksamhet....................................... 124

Polisverksamhet på grund av särskilda stadganden................ 124

Organisations- och rationaliseringsverksamhet.................... 125

Upprättande av statförslag..................................... 125

Anskaffning, underhåll och redovisning av materiel m. m........... 125

Kamerala uppgifter........................................... 126

Personaladministration........................................ 127

Rekryteringsverksamhet....................................... 127

Utbildningsverksamhet........................................ 127

Övriga administrativa funktioner............................... 129

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt...................... 130

Remissyttrandena............................................. 135

Rikspolisstyrelsen uppgifter och befogenheter..................... 135

Rikspolisstyrelsens organisation och arbetssätt.................... 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 100 år 196b 441

Departementschefen....................................... 148

Utbildningsfrågor.................................................... 154

Utredningsarbete m. in......................................... 154

Polisberedningen.........................................*---- 155

Kompetenskrav m. m. för lokala polischefer..,.................... 155

Rekryteringsf örutsättningar.................................... 158

Utbildningsgången........................................— . 159

Undantag från kravet på polischefskompetens.................... 160

Kompetenskrav för länspolischef................................ 160

övergång mellan verksamhetsgrenarna....... 161

övergångsanordningar......................................... 161

Remissyttrandena.............................................. 162

Departementschefen........................................... 168

Åklagarväsendet...................................................... 171

Nuvarande förhållanden....................................... 171

Den lokala åklagarorganisationen............................... 171

Den regionala åklagarorganisationen............................. 175

Riksåklagarämbetet........................................... 177

Utredningsarbete in. m.................................. 179

Polisberedningen.............................................. 183

De lokala åklagardistrikten..................................... 183

Organisationen inom distrikten................................. 185

Kompetenskrav för distriktsåklagare in. m....................— . 189

Länsåklagares uppgifter........................................ 191

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 199

Riksåklagarämbetets organisation............................... 201

Personalbehov................................................ 203

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 213

Utbildningsfrågor m. m........................................ 216

Remissyttrandena............................................. 220

Allmänt..................................................... 220

De lokala åklagardistrikten..................................... 221

Organisationen inom distrikten................................. 224

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m........................ 226

Länsåklagares uppgifter........................................ 228

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 234

Riksåklagarämbetets organisation............................... 240

Personalbehov................................................ 241

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 244

Utbildningsfrågor m. m........................................ 246

Departementschefen........................................... 250

De lokala åklagardistrikten..................................... 251

Organisationen inom distrikten................................. 254

Kompetenskrav för distriktsåklagare m. m....................... 257

Länsåklagares uppgifter........................................ 258

Länsåklagares verksamhetsområde.............................. 262

Riksåklagarämbetets organisation............................... 264

Personalbehov................................................ 266

Vikariats- och förstärkningsorganisation......................... 271

Utbildningsfrågor m. m........................................ 271

Exekutionsväsendet.................................................... 273

Nuvarande förhållanden....................................... 273

Utredningsarbete m. m......................................... 276

Polisberedningen.............................................. 279

Allmänna förutsättningar...................................... 279

Distriksindelningen............................................ 280

Arbetsorganisationen.......................................... 281

Personalbehov................................................ 291

Kompetenskrav och utbildning................................. 295

överexekutor och regional administration........................ 298

Reformens genomförande och centrala organisation................ 299

Remissyttrandena............................................. 301

Allmänt..................................................... 301

Distriktsindelningen........................................... 302

Arbetsorganisationen.......................................... 304

Personalbehov................................................ 310

Kompetenskrav och utbildning................................. 317

överexekutor och regional administration........................ 320

Reformens genomförande och centrala organisation................ 321

Departementschefen........................................... 323

Distriktsindelningen........................................... 324

Arbetsorganisationen.......................................... 327

Personalbehov................................................ 331

Kompetenskrav och utbildning................................. 333

överexekutor och regional administration........................ 334

Reformens genomförande och centrala organisation................ 335

Häktesorganisationen.................................................. 336

Nuvarande förhållanden....................................... 336

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196b 443

Häradshäkten................................................ 337

Stadshäkten.................................................. 337

Häkte — polisarrest........................................... 338

Antalet häktade m. m.......................................... 339

Kostnadsfrågor............................................... 340

Utredningsarbete m. m......................................... 341

Polisberedningen.............................................. 342

Huvudmannaskapet för häktesorganisationen..................... 342

Ansvarig myndighet för häktesorganisationen..................... 343

Remissyttrandena............................................. 345

Departementschefen........................................... 349

Den kriminaltekniska laboratorieverksamheten............................ 352

Inledning...................................................... 352

Nuvarande förhållanden....................................... 353

Laboratorieavdelningen vid SKA.................................. 353

Omfattningen av avdelningens verksamhet....................... 354

Olika uppdragsgivare.......................................... 355

Undersökningsa vgift........................................... 355

Förhållandet till andra statliga laboratorier in. m.................. 355

Utbildning................................................... 356

Kriminaltekniska undersökningar inom polisorganisationens ram...... 357

Utredningen................................................... 360

Brister i laboratorieavdelningens organisation m. m.................. 360

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar.. 361

Laboratoriets organisatoriska ställning............................. 362

Kriminaltekniskt laboratorium i rikspolisstyrelsen................. 363

Universitetsinstitution för kriminaltekniska undersökningar........ 364

Arbetsenhet inom statens rättskemiska laboratorium............... 365

Arbetsenhet vid statens provningsanstalt......................... 366

Fristående kriminaltekniskt laboratorium.......................... 367

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m................................ 367

Allmänt..................................................... 367

Gränsdragningen mellan arbetsuppgifterna vid SKL och den kriminaltekniska
verksamheten inom polisorganisationen................ 368

SKL:s förhållande till andra centrala statliga laboratorier.......... 370

Undervisning m. m............................................ 372

Ersättning för undersökningar.................................. 372

444 Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 1964

Laboratoriets organisation m. m............................... 372

Styrelse och chef.............................................. 372

Indelning i avdelningar och personalbehov....................... 373

Utrustning m. m.......................................... 375

Remissyttrandena............................................. 375

Behov av centralt laboratorium för kriminaltekniska undersökningar 375

Laboratoriets organisatoriska ställning........................... 376

Laboratoriets arbetsuppgifter m. m........ 381

Laboratoriets organisation m. m................................. 384

Departementschefen........................................... 387

Förhandlingsövcrenskommelsen........................................ 392

Lönegradsplacering m. m....................................... 392

Avlönings- och pensionsförmåner m. m........................... 395

Anslagsfrågor m. m.................................................. 399

Allmänt............................................................ 399

Ordinarie och extra ordinarie tjänster m.m.............................. 400

Principer för avräkning mot automobilskattemedlen....................... 401

Anslagsberäkningar.................................................. 403

Polisväsendet m. m............................................ 403

Rikspolisstyrelsen: Avlöningar.................................. 403

Rikspolisstyrelsen: Omkostnader................................ 405

Rikspolisstyrelsen: Utrustning.................................. 407

Polisverket: Inköp av motorfordon m. m......................... 407

Polisverket: Underhåll och drift av motorfordon m. m.............. 410

Polisverket: Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande

av spioneri m. m..............................•............... 411

Polisverket: Diverse utgifter.................................... 411

Lokala polisorganisationen: Avlöningar.......................... 413

Lokala polisorganisationen: Omkostnader........................ 415

Lokala polisorganisationen: Utrustning.................... 416

Åklagarväsendet............i................................... 417

Riksåklagarämbetet: Avlöningar................................ 417

Riksåklagarämbetet: Omkostnader............ 418

Övriga åklagarmyndigheter: Avlöningar.......................... 418

Övriga åklagarmyndigheter: Omkostnader....................... 419

Övriga åklagarmyndigheter: Utrustning.......................... 419

Exekutionsväsendet........................................... 420

Lokala exekutionsorganisationen: Avlöningar..................... 420

445

Kungl. Maj:ts proposition nr 100 år 196A

Lokala exekutionsorganisationen: Omkostnader................... 421

Lokala exekutionsorganisationen: Utrustning..................... 422

Övriga anslag................................................. 423

Statens kriminaltekniska laboratorium: Avlöningar................ 423

Statens kriminaltekniska laboratorium: Omkostnader.............. 424

Statens kriminaltekniska laboratorium: Utrustning................ 425

Vissa övergångskostnader i anledning av förstatligandet av polisväsendet
m. ................................................ • 425

Täckning av merkostnader i samband med omorganisationen av polisväsendet
m. ............................................... 426

Hemställan.............................428