Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1061
1
Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
införande av brottsbalken m. m.; given Stockholms
slott den 29 november 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän, _
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angaende åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise
12)
lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre
13)
lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets
vård
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott, . oc.
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 18b4
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa, bolag
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd, , .... . ,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fon
kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
1 Bihang till riksdagens protokoll 196k. 1 samt. Nr 10
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279),
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280), ii
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisreglenngslagen den 1
juni 1956 (nr 236), .
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306), „ ,
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 19o7 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvar slagen den 22 apn
1960 (nr 74), . . „„
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 jum 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Propositionens huvudsakliga innehåll
Brottsbalken, som utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), föreslås
genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1965. Med hansyn
till att brottsbalkens påföljdssystem i väsentliga punkter skiljer sig
från strafflagens, erfordras förhållandevis omfattande övergångsstadganden.
I fråga om straffbestämmelsers tillämplighet i tiden har lagförslagets
regler givits generell avfattning, som medger att de i förslaget upptagna
grundsatserna användes också utanför brottsbalkens område och vid kommande
straffrättsliga författningsändringar.
Utöver brottsbalkens promulgationslag framlägges förslag till nya lagar,
avsedda att träda i kraft samtidigt med brottsbalken. Nu gällande bestäm
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
melser om förfarandet i mål mot underåriga lagöverträdare och om eftergift
av åtal beträffande ungdomar har sammanförts i en lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. I den föreslagna lagen har också intagits
bestämmelser om ett helt nytt institut, bevistalan, som innefattar
prövning huruvida den som ej fyllt 15 år begått brottslig gärning.
Också bötesverkställighetsreglerna har gjorts till föremål för en översyn,
som på vissa punkter innebär ändringar utöver dem, som direkt föranledes
av brottsbalkens ikraftträdande. Användningen av förvandlingsstraff föreslås
ytterligare begränsad. Reglerna har samlats i ett förslag till ny lag
om verkställighet av bötesstraff.
I anslutning till vissa stadganden i brottsbalken och till en av Förenta
Nationernas generalförsamling antagen och av Sverige ratificerad konvention
om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord har utarbetats
förslag till lag om folkmord.
Övriga i propositionen framlagda lagförslag hänför sig till ändringar i
gällande författningar. Ytterligare förslag av denna karaktär är under förberedande
och avses skola framläggas för 1964 års riksdag. Viktigast bland
de nu framlagda ändringsförslagen är det, som gäller rättegångsbalken.
Beslut att ej åtala brott föreslås kunna meddelas i något större utsträckning
än f. n. Det har vidare eftersträvats att åt vissa komplicerade processuella
regler ge större fullständighet och klarhet. I övrigt är de föreslagna
ändringarna väsentligen av rent lagteknisk natur och hänför sig bl. a. till
den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter, till
införandet av enhetligt frihetsstraff och till den ändrade behandlingen av
psykiskt abnorma lagöverträdare.
? S u(f /■ I A f > : f, j
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
5
1) Förslag
till
Lag
om införande av brottsbalken
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)
utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 januari
1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen enligt
vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.
2 §•
Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad
här nedan stadgas
strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7
3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken
Skfagen
den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på
prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötesstraff
utom strafflagens område (särskild böteslag);
lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;
lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i sakerhetsanstalt;
lagen
den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;
lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten;
samt
lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om pafoljd
för brott av underårig;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion
eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken
eller denna lag.
3 §.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.
4 §.
Är i lag eller författning för brott stadgat fängelse utan angivande av
längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.
Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid
som är stadgad för straffarbete. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
5 §•
Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den begicks.
Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej
gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund
av då rådande särskilda förhållanden.
Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i
brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1
januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under inflytande
av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tillämpas
annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning
jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall
bestämmas enligt äldre lag.
6 §.
Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om återfall
i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre
lag.
I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari
1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad
i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts
före sagda dag.
7 §•
Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller
när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om
när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för
sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upptagits
i den nya lagen.
8 §•
Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till
straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,
enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad
i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.
9 §•
Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angivas
nedan, i tillämpliga delar gälla i fråga om straffarbete och beträffande
fängelse som ådömts före balkens ikraftträdande.
1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,
som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i
1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om villkorlig
frigivning sägs.
2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigiven
från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och
innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad
därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap.
18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före
balkens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av
sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas
längre än en vecka.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 1064
;j. 1 fråga om bortfallande av straffarbete eller av fängelse, som ådömts foro
brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och22 §§ straff lagen
stadgas; i stället för tid som dar sags skall dock för bortfallande
straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av tem ar.
10 §•
Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga
tillämpning i fall då villkorlig dom enligt 1 § nämnda lag meddelats fore
brottsbalkens ikraftträdande. . . . , .
1. Vad i lagen om villkorlig dom sags om overvakningsdomstol skall i
stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken;
dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av domstol.
Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut
i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 3ö
kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning, övervakningsnämnd ma
icke finnas tillsatt jämlikt 25 § lagen om villkorlig dom efter det att brottsbalken
trätt i kraft. 0 , , , ... . ,
2. Finnes den som erhållit villkorligt anstand hava begått annat brott
skail, i stället för vad i 13 § 1 mom. lagen om villkorlig dom sags, galla att
rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet
förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestamts om strait,
döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och
det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan
att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jamval ådomande
av straff för detta brott. I fall som nu avses skola bestämmelserna i
14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.
3 Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat tall
än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28—31 kap.
brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller
förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället for stratt tor
det brott som avsågs med den villkorliga domen.
4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 §§ brottsbalken stadgas om att vissa påföljder
skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig
dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen.
11 §•
Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga
delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om
internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom^ anstalt.
Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. It § brottsbalken må, såvitt
avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej foreläggas
vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse,
må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket
brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts
före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gatt
till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 § brottsbalken, räknas från
dagen för balkens ikraftträdande.
12 §.
För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter
till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff
8 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t
skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då
brottet begicks.
Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd
enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.
13 §.
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå
kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex
månader ådömes.
14 §.
Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brottsbalkens
ikraftträdande:
16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr Ils. 101)
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251)
om ändring i vissa delar av strafflagen;
3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378)
om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom
4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande
av lagen om ändring i strafflagen m. m.
15 §.
Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må
fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på
skyddskonsulent.
16 §•
Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående
fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall
icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövningen
av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förordnande
som nu avses, skall gälla följande.
1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvårdsnämnd
varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.
2 Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fångvardsanstalten
hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan
?ka11 övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan
till kriminalvårdsnämndens prövning.
• a ■ ^.^P^^å^Hänmden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum
« *nj?lvninSen- Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvardsnamnden
förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap
15 § brottsbalken. ö
... ? fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds hand
aggning
av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brottsbalken
stadgas äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
9
2) Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § gifter
målsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6 KAP.
7 §•
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,
vare han förlustig sin giftorätt i den
egendom, som tillhört den döde.
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 23 köp. b och 5 §§ brottsbalken
sägs, vare han förlustig sin giftorätt i
den egendom, som tillhört den döde.
Vad nu sagts skall dock ej gälla den
som handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken. 11
11 KAP.
11 §
Varder ena maken dömd till straffarbete
i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.
,, , .
Dömes ena maken till straffarbete
på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förvaring
i säkerhetsanstalt eller till fängelse
eller tvångsarbete i minst ett år,
och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida med
hänsyn till vad den dömde låtit komma
sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma lag
vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas
För straffdom--
Vill make---
i senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 §
SFS 1946:822.
Varder ena maken dömd till fängelse
i tre år eller svårare straff, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.
Dömes ena maken till fängelse på
viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till internering
eller till tvångsarbete i minst ett
år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida
med hänsyn till vad den dömde låtit
komma sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma
lag vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.
— samtyckt därtill.
— sin talan.
1+ Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 10
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 KAP.
11
I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken,
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse eller böter att besöka varandra.
Vid förordnande — -— -----
Förordnande, varom--
Beslut, varom---------
§•
I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera maken,
att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse i högst ett år eller böter att
besöka varandra.
— 5 kap. 8 § sägs.
skall bestå,
rätten återkallas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall
dock alltjämt äga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före
denna dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
11
3) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken
Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 KAP.
1 §•
om livet.
--dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om gärningsmannen
var under femton år eller
handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken.
3 §.
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare
av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller envar
som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom
i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken sags.
Ej må--
Dräper han
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
4) Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 6,
9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24
kap i, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11,12 och
14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.
5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.
12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 KAP.
4 §.
I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.
I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej förekommer
anledning, att målsägande
finnes.
5
I tingslag-----—----
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördele----
§•
- deras antal.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse
i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
----inom nämnden.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958:465, beträffande 1 kap. 11 och
12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958:8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträffande
20 kap. 8 § SFS 1948:453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959:257, beträffande 30 kap.
6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS
1954:432.
13
Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 106 fr
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
Rådhusrätt vare------
Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag samma
vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.
§•
---och nämnd.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.
I stad
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.
12 §.
Konungen bestämmer.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse
i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvud
-
förhandling "vare dock rådhusrätten
Borgmästaren fördele------
domför med tre i nämnden.
mellan nämndemännen.
5 KAP.
1 §•
Förhandling vid-------vara offentlig.
Kan det-------- sl
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten finner,
att offentligheten skulle vara till
men för utredningen.
alle röjas.
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten finner,
att offentligheten skulle vara till
men för utredningen. I brottmål skatt,
när skäl äro därtill, förhandling som
angår personundersökning, sinnesundersökning
eller annan utredning rörande
den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
i övrigt, äga rum inom stängda dörrar.
Förhör med-------stängda dörrar.
Är eljest-------det gällande.
6 KAP.
1 §•
Protokoll skall-------mål särskilt.
Över handläggning-------heller protokoll.
I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än bo- gärningen och annan brottspåföljd än
ter ej ådömes, i stället för protokoll böter ej ådömes, i stället för protoföras
anteckningar enligt de närma- koll föras anteckningar enligt de närra
föreskrifter, som meddelas av mare föreskrifter, som meddelas av
Konungen. Konungen.
9 KAP.
Då enligt denna balk vite förelågges
part eller annan, bestämme rätten
vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
8 §.
Då enligt denna balk vite förelägges
part eller annan, bestämme rätten
vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan och omständigheterna i övrigt kan an
antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas
under fem kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
tagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas under
tio kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
„ O rr> ^ ''-''J uiumiiiuo uogic utiupp, UUviV. Cj
over tiotusen kronor. Vitesföreläggan- över tiotusen kronor. Vitesföreläggande
skall delgivas den som föreläggan- de skall delgivas den som föreläggandet
avser. det avser.
Vite må--------föreläggas kronan.
Finnes, då---------ej utdömas.
9 §•
Är i denna balk straff utsatt i bo- Är i denna balk straff utsatt i böter,
dock ej dagsböter, vare lägsta bo- ter, dock ej dagsböter, vare lägsta
tesstraff fem kronor och högsta tre- bötesstraff tio kronor och högsta femhundra
kronor. Böter och viten, som hundra kronor.
ådömas enligt denna balk, tillfalla
kronan.
20 KAP.
6 §•
Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stadunder
allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande
må i visst fall tråda i stället mänt åtal.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder
mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, gälle vad särskilt
är stadgat.
7
Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:
1.
om d brottet icke kan följa svårare
straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för sådant
brott, och det är uppenbart, att brottet
i jämförelse med det andra brottet
är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse.
Finnas tillräckliga skäl för eftergift
ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter om eftergift
av åtal meddelas av Konungen.
Är i lag eller författning särskild
föreskrift meddelad om eftergift av
åtal, vare den gällande.
§•
Åklagare må besluta att icke tala
å brott:
1. om det är uppenbart, att i händelse
av lagföring annan påföljd än
böter icke skulle komma att ådömas
och att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2.
om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för
sådant brott, och det är uppenbart,
att brottet i jämförelse med det andra
brottet är med hänsyn till påföljden
utan nämnvärd betydelse; eller
3. om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras
för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det
med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat, att åtal väckes;
eller
4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen
kommer till stånd utan lagföring
och åtal ej är påkallat av särskilda
skäl.
Beslut jämlikt första stycket 3 må
meddelas endast av riksåklagaren.
Beslut att ej tala å brott må återkallas,
om tillräckliga skäl för beslutet
ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut att
ej tala å brott meddelas av Konungen.
8 §•
Målsäganden må-------— äga rum.
Har åklagare — — —----fullfölja talan.
Utan hinder — --------angående brott.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Målsägande är den, mot vilken
brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada.
21 KAP.
Den misstänkte skall vid huvudför
handling i underrätt infinna sig personligen
i mål om allmänt åtal för
brott, varå straffarbete kan följa, sä
ock i annat mål, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i
hovrätt skall den misstänkte infinna
sig personligen, om han av underrätten
dömts till straffarbete för brottet
eller anledning förekommer till ådömande
av sådant straff, så ock eljest,
om hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i högsta domstolen
vare den misstänkte skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen.
I underrätt skall den misstänkte
ock infinna sig personligen vid muntlig
förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig.
2 §.
Lider den
Är den —
Då den —
Den misstänkte vare i mål om allmänt
åtal skyldig infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt,
dock ej om anledning saknas att
ådöma annan brottspåföljd än böter
och hans närvaro tillika kan antagas
vara utan betydelse för utredningen.
I mål om enskilt åtal skall den misstänkte
infinna sig personligen vid dylik
förhandling, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i
hovrätt skall den misstänkte infinna
sig personligen, om han av underrätten
dömts till fängelse i minst sex
månader eller internering för brottet
eller anledning förekommer till ådömande
av sådan påföljd, så ock eljest,
om hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i högsta domstolen
vare den misstänkte skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen.
I underrätt skall den misstänkte
ock infinna sig personligen vid muntlig
förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig.
--sig personligen.
■ förordnande därom.
— är stadgat.
23 KAP.
7 §.
Underlåter den-------till förhöret.
Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd som uppehåller sig inom en väglängd
*Y tr®.tt*° kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats
dar forhor skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1964
(Gällande lydelse)
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.
Är den --------------
(Föreslagen lydelse)
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och det
skäligen kan befaras, att han ej skulle
hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen,
ör förhöret.
22
Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, vård icke kan följa
svårare straff än böter, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av frihetsstraff
eller avsättning.
Vill åklagaren--------
§•
Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av annan
påföljd än böter eller suspension.
—. — — ägt rum.
24 KAP.
1 §•
Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller
på annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet.
Är brottet----------
Kan å brottet icke följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske.
3
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, må han
häktas, om med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen
kan befaras, att han avviker eller
annorledes undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet,
han avviker.
År för brottet icke stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller suspension, må häktning icke
ske.
§•
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
(Gällande lydelse)
antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under aderton år
må ej häktas, med mindre det är uppenbart,
att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande
kvinna, som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet. Vill den misstänkte ej
underkasta sig övervakning, som nu
nämnts, skall häktning ske.
Att reseförbud------------
(Föreslagen lydelse)
antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Kvinna som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet, må ej häktas, med mindre
det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervakning,
som nu nämnts, skall häktning
ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga
om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.
— i 25 kap.
7
Förekomma mot------
Träffas den som begått brott, varå
frihetsstraff kan följa, å bar gärning
eller flyende fot, må han gripas av
envar. Envar må ock gripa den som
är efterlyst för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.
Då någon---------c
§•
— gripa honom.
Träffas den som begått brott, varå
fängelse kan följa, å bär gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar.
Envar må ock gripa den som är efterlyst
för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.
Iler frigivas.
25 KAP.
1 §•
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande av
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå fängelse kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antagas komma
att på grund av brottet ådömas
honom.
(Föreslagen lydelse)
av skadestånd eller annan ersättning
till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet ådömas
honom.
27 KAP.
2 §•
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff
än fängelse i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.
Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag,
allenast om d brottet kan följa straffarbete
samt försändelsen hos mottagaren
skulle vara underkastad beslag.
§•
Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller televerkets
vård, må tagas i beslag allenast
om för brottet är stadgat fängelse
i ett år eller däröver samt försändelsen
hos mottagaren skulle vara underkastad
beslag.
16 §.
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på yrkande
av undersökningsledaren eller
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, för vilket ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, och
finnes det vara av synnerlig vikt för
utredningen, att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av
samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte eller
eljest kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på
yrkande av undersökningsledaren eller
åklagaren.
åklagaren.
Tillstånd skall------telefonanstaltens föreståndare.
Om granskning-----omedelbart förstöras.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
28 KAP.
1
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
Hos annan--—----brottet vinnas.
Ej må---------- begärt åtgärden.
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
11
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
Å annan----- — — — bro t
§•
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet,
et vinnas.
12 §.
A den som skäligen kan misstänkas Å den som skäligen kan misstänför
brott, varå frihetsstraff kan följa, kas för brott, varå fängelse kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas. kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning — ------— men, utföras.
14
Av den som är anhållen eller häktad
må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan
dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande
av utredning om brott, varå
frihetsstraff kan följa.
Närmare bestämmelser — — — —
§•
Av den som är anhållen eller häktad
må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan
dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande
av utredning om brott, varå
fängelse kan följa.
--av Konungen.
29 KAP.
2 §.
Över fråga,----— — röstas särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter straff eller annan
påföljd bestämmas. Uppkommer frå
-
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter omröstning angående
påföljden företagas. Uppkommer frå
-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 100\
(Gällande lydelse)
ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,
skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angående
påföljden skiljaktiga meningar
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i
säkerlietsanstalt eller annan skyddsåtgärd
skall ådöinas, skall, om det erfordras,
särskild omröstning ske om
varje påföljd, för vilken någon sålunda
röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd,
skall särskild omröstning ske
om straffet. Vad nu sagts om skyddsåtgärd
gälle ock fråga, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff.
Uppkommer fråga om villkorligt
anstånd med straffs verkställande,
skall, sedan straffet bestämts, särskild
omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare
omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än
ungdomsfängelse skall dock den som
tidigare röstat för den tilltalades frikännande
på annan grund än hans
sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste meningen.
(Föreslagen lydelse)
ga, huruvida ett eller flera brott föreligga,
skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angående
påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff eller
sådan påföljd jämte böter skall
ådömas eller huruvida i skyddstillsyn
skall ingå anstaltsbehandling, skall,
om det erfordras, särskild omröstning
ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken
yrkande framställes av någon av de
röstande. Vad nu sagts gälle ock
fråga, huruvida påföljd skall eftergivas
eller huruvida tilltalad skall
vara fri från påföljd på den grund
att han begått brottet under inflytande
av själslig abnormitet. Blir sådan
mening ej gällande, skall särskild
omröstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om storleken
av böter som ådömas jämte
annan påföljd än straff, om särskilda
föreskrifter vid skyddstillsyn eller
om minsta tid för internering,
skall, om det erfordras, särskild omröstning
därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta
stannat, vare han skyldig att deltaga
i senare omröstning; vid omröstning
angående ådömande av straff eller
beträffande fråga, huruvida påföljd
skall eftergivas eller huruvida tilltalad
skall vara fri från påföljd på
den grund att han begått brottet under
inflytande av själslig abnormitet,
skall dock den som tidigare röstat
för den tilltalades frikännande
anses hava biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen.
3 §•
Yppas, då--------gälle ordförandens.
Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av ledamöterna.
Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller om
villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest, då ej
någon mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.
Om omröstning-------
(Föreslagen lydelse)
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild
vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.
3 kap. 7 §.
30 KAP.
6
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt
fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas av
Konungen.
§•
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd än
böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.
9 §•
Sedan tid--— — —--ånyo upptagas.
Om förändring och förening av Om förändring och förening av
straff så ock om särskilda rättsmedel brottspåföljd så ock om särskilda
gälle vad därom är stadgat. rättsmedel gälle vad därom är stad
gat.
31 KAP.
1 §•
Dömes i---------p
Förklaras den tilltalade på grund
av sin sinnesbeskaffenhet fri från
straff, vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.
10
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
övas skäligt.
Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta kostnad,
som nu sagts, om och i den mån det
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.
§•
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
23
(Gällande lydelse)
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt,
dömes för brottet eller av honom fullföljd
talan ej föranleder ändring i
lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall
avse det fall, att i högre rätt talan
utan skäl fullföljts av åklagaren.
(Föreslagen lydelse)
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill lägre rätt
dömt, eller, om han frikänts av lägre
rätt, finnes hava begått brottet eller
av honom fullföljd talan ej föranleder
ändring i lägre rätts dom. Stadgandet
i 3 § skall avse det fall, att i
högre rätt talan utan skäl fullföljts
av åklagaren.
Om kostnad------motsvarande tillämpning
Återförvisas mål,--------dess återupptagande.
36 KAP.
5 §•
Ämbets- eller tjänsteman
Ej heller-------
Rättegångsombud, biträde
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, varå icke kan
följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.
Om tystnadsplikt------
-----iakttaga tystnad.
samtycker därtill.
må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, för vilket icke är
stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år.
— förhållanden erfarit.
46 KAP.
15 §.
Uteblir den--------senare dag.
Kan å brottet icke följa svårare
straff än fängelse, må, om saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet
avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom
ombud eller uteblivit.
Har den — ----
Rättegångsfråga må
Förekommer ej anledning att ådöma
annan brottspåföljd än böter, må,
om saken finnes kunna nöjaktigt utredas,
målet avgöras utan hinder av
att den tilltalade kommit tillstädes allenast
genom ombud eller uteblivit,
delgivits honom.
— — ---tilltalades utevaro.
48 KAP.
1 §•
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande av
-
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket stadgas allenast böter,
dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
se dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall ock
den påföljden föreläggas den misstänkte
till godkännande. Är fråga om
flera brott, må föreläggande ej givas,
med mindre det sker gemensamt för
alla brotten.
Strafföreläggande må-----
(Föreslagen lydelse)
avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan,
skall ock denna föreläggas
den misstänkte till godkännande. Är
fråga om flera brott, må föreläggande
ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.
--målsägande finnes.
2 §.
Strafföreläggande skall —-------åklagaren uppgiva:
1. den misstänkte;
2. den brottsliga ---------tillämpliga; samt
3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rätts
föreläggas
den misstänkte. verkan, som föreläggas den miss
tänkte.
Föreläggandet skall-------av åklagaren.
3 §•
Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet
det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte
erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han unhan
underkastar sig det straff och derkastar sig det straff och den särden
påföljd, som förelagts honom. skilda rättsverkan, som upptagits i
föreläggandet.
Godkännes ej---------äga rum.
51 KAP.
21 §.
Hovrätten äge--— — — ---av motparten.
Har underrätten frikänt den tilltalade
eller eftergivit påföljd för brottet
eller funnit honom vara på grund av
själslig abnormitet fri från påföljd eller
dömt honom till böter eller fällt
honom till vite och förekommer ej anledning
till ådömande av svårare
straff än nu sagts eller att ådöma annan
påföljd, må målet avgöras utan
huvudförhandling; föres tillika talan
om annat än ansvar, må det dock ej
ske, med mindre talan därutinnan
enligt 50 kap. 21 § må prövas utan
huvudförhandling.
För prövning---------------ej erforderlig.
25 §.
Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av
Har den tilltalade av underrätten
frikänts för brottet eller dömts till
böter eller fällts till vite och förekommer
ej anledning till ådömande av
svårare straff eller annan påföljd än
nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan om
annat än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
(Gällande lydelse)
åklagare föres till hans förmån, döma
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äge
hovrätten döma till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
eller förordna om villkorligt anstånd
med straffs ådömande. Har underrätten
dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,
som nu sagts, äge hovrätten
döma till annan påföljd. Är hovrätten
beträffande frågan, huruvida
den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff, av annan
mening än underrätten, äge hovrätten
göra den ändring i domen, som
föranledes därav.
(Föreslagen lydelse)
åklagare föres till hans förmån, döma
till brottspåföljd, som är att anse
såsom svårare än den, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till fängelse, äge hovrätten
förordna om villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering
eller överlämnande till särskild
vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen
döma till böter. Har underrätten meddelat
förordnande som nu sagts, äge
hovrätten döma till annan påföljd.
53 KAP.
2 §.
I brottmål, —--------följande avvikelser:
1. Hovrätten äge-------utfärda stämning.
2. Hovrätten äge --------yttra sig.
3. I stället------—två veckor.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av svårare straff än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av annan påföljd än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
54 KAP.
12 §.
Ej må-------talans
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa,
eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med
mindre talan avser sådant brott eller
ock annat brott och den tilltalade
förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd
med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säker
-
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år
eller avsättning, eller tilltalad eller
honom närstående, som sägs i 21 kap.
1 §, med mindre talan avser sådant
brott eller ock annat brott och den
tilltalade dömts till annan påföljd än
böter eller ådömts dagsböter ej under
sextio eller böter omedelbart i penningar
ej under ettusenfemhundra
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid,
dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under etttusenfemhundra
kronor eller ock blivit
fälld till vite omedelbart i penningar
ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.
(Föreslagen lydelse)
kronor eller ock blivit fälld till vite
omedelbart i penningar ej under
nämnda belopp eller för honom bestämts
ny minsta tid för internering
eller tillämpats 3b kap. 8 § andra
stycket andra punkten brottsbalken.
58 KAP.
3 §•
Sedan dom--------- resning beviljas:
1. om sådant —------tillämpas; eller
2. om a brottet kan folja straffarbete
samt omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta hänförts
under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats.
Ej må---------^
2. om för brottet är stadgat fängelse
i mer än ett år samt omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts,
åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta
hänförts under väsentligt strängare
straffbestämmelse än den som tillämpats,
ra det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse
i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på
samma tid.
Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag
jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra
stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när
fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas
till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet;
dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd
eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
27
5) Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,
må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta
att ej tala å brottet,
om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,
omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild
tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att
härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller
om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
2 §•
Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant
beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.
3 §•
Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.
Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner
det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.
År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats
besluta att ej tala å brottet.
4 §•
Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.
Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av barnavårdsnämnd
förutsättes, tillställas denna.
5 §•
Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän
synpunkt.
6 §.
Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid
ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
är särskilt stadgat.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 b
7 §■
Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl
äro därtill.
8 §•
Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken
den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet
skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas
och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rätten,
om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.
Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva
till nytta, att övervara handläggningen.
9 §•
Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så
lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersökning
ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill.
10 §.
Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma
till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av
ungdom.
11 §•
Saknar i fall, som sägs i 10 §, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.
12 §.
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.
Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister
iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är
häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken
är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av
två veckor.
13 §.
Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år
må, efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om
det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huruvida
den misstänkte begått gärningen (bevistalan).
14 §.
Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt åtal för brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning. Vad
29
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19tii
i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffande
dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken
skall stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944
(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946
(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upphöra
att gälla.
6) Förslag
till
Lag
om verkställighet av bötesstraff
Härigenom förordnas som följer.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
Böter, som äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den
bötfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den
myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betalningen
eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra manader
från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp
minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat,
och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet.
När särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader
och för avbetalning till två år.
Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar
stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets
verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till antagande
att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas
erläggande.
2 §•
Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats anledning
till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller
rätt till avbetalning må dock ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet
stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning
först meddelades.
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bötesbeloppet
genast erläggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd
eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stycket föreskrives skall
därvid iakttagas.
3 §.
Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad
därom är särskilt stadgat.
Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från
utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.
4 §•
Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits
för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse
före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men
ej tillika annat brott.
5 §•
Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle
deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som
är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna
icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna
föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras
för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt.
Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.
6 §•
Böter må ej indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff
ålagts. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller
betalning för böterna mottagas.
7 §•
Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld
äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel.
Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.
Förvandling av böter
8 §•
Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åklagare
förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.
9 §.
Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart
i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera
brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.
Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna
föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans
tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under
de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger
dömts för sådan förseelse.
10 §.
Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.
Kmujl. Maj.ts proposition nr 10 år 106i
31
11 §•
När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit
sig alt kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å arbetsanstalt
eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om
förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen
må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen,
må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse påkallar
det.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits
å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse
som ådömts på viss tid, minst två år.
12 §.
Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning
varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för
minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss
sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i
ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas
förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall
åklagaren föra talan om böternas förvandling.
13 §.
Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna
ådömts.
14 §.
Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig
i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning
av böterna, skall rätten hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten.
15 §.
Vid böters förvandling till fängelse svara en till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio
mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter
mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må
sättas över nittio dagar.
Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda
dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.
Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje
påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196k
16 §.
Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter
som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff
bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning
skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen
i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo
verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som
skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första
stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut
verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola förvandlas,
fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen,
beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,
varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda
strafftiden ej må överstiga nittio dagar.
17 §.
Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala
böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än
enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts
med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerliga
skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter
ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.
18 §.
När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställigheten,
såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av
tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från
dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.
19 §.
Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens
utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anståndet
förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövotiden
till tre år.
Åtgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer
i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande
på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit
del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.
Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras förverkat.
20 §.
Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives tillgång
till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av
hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse med
hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synnerliga
skäl äro därtill.
Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
33
Allmänna bestämmelser
21 §.
Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes
i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras
förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.
I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör
inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav
målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt
åtal är stadgat.
22 §.
Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verkställighet
av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet.
Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsättas
till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har förvandlingsstraffet
med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må
ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än
som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda paragrafer.
Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åtnjuter
anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest
av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.
23 §.
Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden motsvarar
den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet
beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra
stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.
Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
24 §.
Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
25 §.
Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.
7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,
varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dagen för beslutet.
26 §.
Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom
tre år från det beslutet vann laga kraft.
Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall
tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vanh
laga kraft.
2 Bihang till riksdagens protokoll 196fi. 1 samt. Nr 10
34 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
27 §.
Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.
28 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.
Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första domstol
meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom
i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Förekomma
eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som meddelats
före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,
om den leder till lägre förvandlingsstraff.
Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt
lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag förordnande
meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som
meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.
7) Förslag
till
Lag
om straff för folkmord
Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 december
1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brottet
folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 deponerat
ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekreterare,
förordnas härigenom som följer.
1 §•
Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år
eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp
med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
2 §■
För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken
stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:is proposition nr JO år 1964
35
8) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 6—14 §§ lagen den 30 juni 1948
om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Disciplinstraff för krigsmän äro Disciplinstraff för krigsmän äro,
arrest och disciplinbot. enligt vad i 32 kap. brottsbalken
stadgas, arrest och disciplinbot.
2 §•
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter såsom straff för brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen
samt för annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.
Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständigheter
kan ske utan fara för disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till annat.
Böter må ock eljest ådömas, om
med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas
dock böterna, utan hinder av vad i
lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor. i
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter när fråga är om brott av krigsman
enligt 20—22 kap. brottsbalken
eller om annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.
Den som icke eller endast tillfälligt
tjänstgör vid krigsmakten skall dock
dömas till böter i stället för arrest,
om det med hänsyn till brottets art
och övriga omständigheter kan ske
utan fara för disciplinen och särskilda
skäl ej föranleda till annat. Böter
må ock eljest användas i stället för
disciplinstraff, om med hänsyn till
den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff
finnes vara lämpligare än disciplinstraff.
Vid tillämpning av andra stycket
skola böterna, i fall då disciplinstraff
är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter;
för brott som sägs i 21 kap. 15
eller 16 § brottsbalken ådömas dock
böterna omedelbart i penningar,
högst femhundra kronor.
i senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19(U
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
Arrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.
Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
män strafftiden överstiger tio dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arrestantens
hälsa, skall han under hela
strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring.
Under strafftiden------
6
Disciplinbot ådömes för minst en
och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Är
löneavdrag ej tillämpligt, skall den
brottslige förpliktas att för varje dag
gälda ett belopp i penningar, vilket
fastställes efter ty prövas skäligt med
hänsyn till löneavdraget för löntagare
i motsvarande ställning.
Verkställighet av------
Kan disciplinbot-------
7
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 4 och 6 §§.
8
Såsom gemensamt straff för brott
som finnes förskylla disciplinstraff
och brott som finnes förskylla böter
skall, där ej straffet bestämmes i svårare
straffart, bötesstraff eller, om
§•
Den som undergår arrest deltager
i tjänstgöring i den mån strafftiden
överstiger tio dagar. I övrigt verkställes
arrest utan tjänstgöring, där ej i
straffbeslutet på grund av tjänstens
krav eller eljest föreliggande särskilda
skäl annorlunda förordnats. Finnes
arrest utan tjänstgöring medföra
fara för arrestantens hälsa, skall han
under hela strafftiden eller vad därav
återstår deltaga i tjänstgöring.
- gällande avlöningsföreskrifter.
Vid beräkning av tid för arrest
räknas varje dag till tjugofyra timmar.
§•
Disciplinbot utgöres av löneavdrag,
vilket bestämmes för dag till belopp
som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tilllämpligt,
skall den brottslige förpliktas
att för varje dag gälda ett belopp
i penningar, vilket fastställes efter tv
prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget
för löntagare i motsvarande
ställning.
flera avlöningstillfällen.
beträffande bötesstraff.
§•
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.
§•
Disciplinstraff må, om ej annat nedan
sägs, användas såsom gemensamt
straff för flera brott allenast när disciplinstraff
kan följa å vart och ett
av brotten.
Gemensamt straff för brott som
finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall,
såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas
i böter; om särskilda skäl
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6i
(Gällande lydelse)
särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff
ådömas. Högsta och lägsta gemensamma
straff i allmän straffart,
då disciplinstraff är utsatt för något
av flera sammanträffande brott, beräknas
såsom om bötesstraff, som i
2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.
För brott som finnes förskylla disciplinstraff
må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas
jämte straff i allmän straffart för
övriga brott, om särskilda skäl föranleda
därtill.
Har någon för skilda brott förskyllt
avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda
jämte varandra; dock må ej jämlikt
25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till
disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller
suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.
(Föreslagen lydelse)
äro därtill, må dock i stället dömas
till disciplinstraff. Högsta och lägsta
gemensamma straff i böter eller fängelse
beräknas, då disciplinstraff är utsatt
för något av brotten, såsom om
böter som i 2 § tredje stycket sägs
vore stadgade i stället för disciplinstraffet.
Skall någon dömas för flera brott
må, om särskilda skäl äro därtill, för
brott varå kan följa disciplinstraff sådant
straff ådömas jämte påföljd av
annan art för brottsligheten i övrigt.
Förekomma på----
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse,
vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för böter,
eller till straffarbete på viss tid,
skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags
arrest anses svara mot en dags fängelse.
— fyrtio dagar.
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse
på viss tid, vare sig det omedelbart
ådömts eller utgör förvandlingsstraff
för böter, skall arreststraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse.
Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde
skall undergå behandling varom stadgas
i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår
därav.
10 §.
Dom eller-------närmast därtill.
Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse eller
straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.
Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
11
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller
straffarbete på viss tid, skall från
detta straff avräknas vad han utstått
av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse eller straffarbete. Dömes han
till arrest på kortare tid, skall vad enligt
4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot,
böter eller suspension, skall
enligt 4 § innehållet belopp avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslutet
har att vidkännas eller, i den mån
det ej kan ske, utbetalas; och skall i
övrigt det andra straffet anses verkställt
genom utstående av arreststraffet
i den mån domstolen funnit skäligt
så förordna. Dömes han annorlunda
än förut är sagt eller befrias
han från ansvar i målet, skall enligt
4 § innehållet belopp utbetalas.
Därest dom------att vi
(Föreslagen lydelse)
§•
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse på viss
tid, skall från detta straff avräknas
vad han utstått av förstnämnda
straff, därvid varje dags arrest anses
svara mot en dags fängelse. Dömes
han till arrest på kortare tid, skall
vad enligt 4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han
till disciplinbot, böter eller suspension,
skall enligt 4 § innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya
straffbeslutet har att vidkännas eller,
i den mån det ej kan ske, utbetalas;
och skall i övrigt det andra straffet
anses verkställt genom utstående av
arreststraffet i den mån domstolen
funnit skäligt så förordna. Dömes
han annorlunda än förut är sagt eller
befrias han från ansvar i målet, skall
enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.
12
Dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts skall ej tillräknas någon
till sådan förhöjning av straff för
återfall i brott, varom i 4 kap. 14- §
strafflagen förmäles.
13
Ådömt arreststraff vare förfallet,
där verkställighet ej börjat innan tre
år förflutit från det straff beslutet
vann laga kraft.
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tid som
nyss nämnts.
14
För mindre---------
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 26
§•
Har med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff
ådömts jämte villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring
enligt 38 kap. 1 § brottsbalken
avse jämväl disciplinstraffet.
§•
Arrest bortfaller, om verkställighet
ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet
vann laga kraft. Avbry tes
påbörjad verkställighet, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning i
fråga om den fortsatta verkställigheten.
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år
från det beslutet om disciplinbot vann
laga kraft.
§•
— lämna fartyget (landgångsförbud).
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 21
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och
är förseelsen, att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud enligt
vad i första stycket sägs.
Ej må---------eller
(Föreslagen lydelse)
kap. 11, 14 eller 18 § brottsbalken och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud enligt
vad i första stycket sägs.
tjänstbarhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i
dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom ar föreskrivet,
straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.
Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall
iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom
någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straffarbete
på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut
som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete under
hälften så lång tid.
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar
Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhalla andrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
12
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som omförmäles
i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15
eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller
10 a § strafflagen, eller försök
till brott, som nu sagts, där sådant
försök är med straff belagt, eller för
gärning varom i 18 kap. 13 § samma
lag sägs och som innebär uppfordran
eller inbjudan till otukt, åligger
det åklagaren att omedelbart göra
skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören
i orten eller, om den
§•
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som i 29 §
sägs, eller för gärning, som omförmäles
i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brottsbalken,
åligger det åklagaren att omedelbart
göra skriftlig anmälan därom
till sundhetsinspektören i orten eller,
om den misstänkte är för brottet
häktad, den vid häktet anställde eller
anlitade läkaren.
i Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946:874 och beträffande 25 § SFS 1948:138.
40
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
misstänkte är för brottet häktad, den
vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
Anhängiggöres talan -------anlitade läkaren.
25
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må
ej av någon, som på grund av sin
tjänstebefattning eller sitt uppdrag
erhållit kunskap därom, yppas för
obehöriga. Protokoll och handlingar i
sådant ärende skola så förvaras, att
de icke kunna av obehöriga åtkommas.
I fall, då någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken
befunnits skäligen misstänkt för
brott som omförmäles i 14 kap. 21 §
strafflagen, äger åklagaren att, på begäran,
undfå besked, huru den föranstaltade
läkarundersökningen utfallit.
Har åtal väckts, må besked som
nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 14 kap.
21 §. strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,
då särskilda skäl äro
därtill, anmäla förhållandet till vederbörande
åklagare. Finnes skälig anledning
antaga, att gärning varom i
18 kaP-, 11 § strafflagen sägs blivit
övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan därom till åklagaren.
§•
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit i
ärende, som avses i denna lag, må ej
av någon, som på grund av sin tjänstebefattning
eller sitt uppdrag erhållit
kunskap därom, yppas för obehöriga.
Protokoll och handlingar i sådant
ärende skola så förvaras, att de
icke kunna av obehöriga åtkommas. I
fall, da någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott
som i 29 § sägs, äger åklagaren att,
pa begäran, undfå besked, huru den
föranstaltade läkarundersökningen
utfallit. Har åtal väckts, må besked
som nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 29 § förövats,
äger sundhetsinspektören, då
särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet
till vederbörande åklagare.
Finnes skälig anledning antaga, att
gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbalken
sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan
därom till åklagaren.
28
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman
skyldighet, som enligt denna lag
åligger honom, ansvare såsom för
tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läkare,
som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad
honom enligt 23 eller 24 § åligger el
-
§•
Åsidosätter ämbetsman skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom,
ansvare såsom för ämbetsbrott.
Underlåter vid häkte anlitad läkare,
som ej är att till ämbetsman hänföra,
att iakttaga vad honom enligt 23
eller 24 § åligger eller överträder an
-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196i
(Gällande lydelse)
ler överträder annan än ämbets- eller
tjänsteman vad i 25 § första stycket
stadgas, straffes med böter, högst
femhundra kronor.
Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger
och är ej försummelsen att såsom
tjänstefel enligt första stycket anse,
böte högst tvåhundra kronor.
29
Åtal för överträdelse: varom i 28 §
sägs, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.
30
Böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
nan än ämbetsman vad i 25 § första
stycket stadgas, dömes till dagsböter.
Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § åligger
och är ej försummelsen att anse
såsom ämbetsbrott enligt första stycket,
dömes till böter, högst tvåhundra
kronor.
§•
Den som lider av könssjukdom i
smittsamt skede och med vetskap eller
misstanke därom övar samlag med
annan, dömes till böter eller fängelse
i högst två år. Detsamma skall gälla,
om någon eljest, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, utsätter annan för
fara att bliva smittad av könssjukdom.
§•
Har brott som i 29 § sägs förövats
mot make, må åklagare väcka åtal
allenast om målsägande angiver brottet
till åtal eller ock åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
2\ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
10) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap
m?oärigen01? förordnas’ att 1. 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni
1938 om avbrytande av havandeskapi skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives. r
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Havandeskap må
1) när på
2) när med
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap. 6 §
strafflagen samt inneburit ett grovt
åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;
4)
när med--------
5) när med--------
Avbrytande av-------
eller hälsa;
om barnet;
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1,
2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 6 kap. 4 §
första stycket samma balk samt inneburit
ett grovt åsidosättande av kvinnans
handlingsfrihet;
----annat slag;
----svårt lyte.
-----tjugufjärde veckan.
1 §.
enligt denna lag avbrytas:
2 §•
Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
6 eller 8 a § strafflagen, må på grund
därav avbrytande av havandeskapet
icke äga rum, med mindre brottet,
där så kunnat ske, åtalats eller angivits
till åtal.
Avbrytande av--------
Havandeskap må------
Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1
eller 2 § eller 4 § första stycket
brottsbalken, må på grund därav avbrytande
av havandeskapet icke äga
rum, med mindre brottet, där så kunnat
ske, åtalats eller angivits till åtal.
Vad nu sagts skall ej gälla om kvinnan
var sinnessjuk eller sinnesslö.
------tala därför.
------finnes olämplig.
4 §.
Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med
mindre den läkare som utför ingrep- mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänste- pet samt annan läkare i den tjänste
1
Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 §§ SFS 1963:213, beträffande 2 8 SFS 1946-210
och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942:392.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J06i
(Gällande lydelse)
ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden
eller ock medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill.
Avbrytande av---------
(Föreslagen lydelse)
ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, på heder och
samvete förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.
-----till åtgärden.
10
Har någon efter prövning som avses
i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap
eller gjort försök därtill, och skedde
åtgärden med iakttagande av de i 1 §
andra stycket samt 3 § givna föreskrifter,
då må ej dömas till straff
enligt U kap. 26, 27, 28 eller 28 a §
strafflagen.
12
Läkare, vilken mot bättre vetande
antingen i utlåtande som i i § sägs
förklarat förutsättningarna för avbrytande
av havandeskap vara förhanden
eller ock till myndighet eller
annan läkare avgivit falsk utsaga i
ärende angående sådan åtgärd, dömes,
om han ej är förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, till fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter.
Har läkare vid prövning av ärende
angående avbrytande av havandeskap
eller eljest genom att överträda
eller åsidosätta vad i denna lag stadgas
visat vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och är
han icke underkastad ansvar för ämbetsbrott,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
13
Avgiver någon i annat fall än ovan
sägs mot bättre vetande till myndighet
eller läkare falsk utsaga i ärende
angående avbrytande av havandeskap,
och är han ej förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
§•
Har någon efter prövning som avses
i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap
eller gjort försök därtill, och
skedde åtgärden med iakttagande
av de i 1 § andra stycket samt 3 §
givna föreskrifter, då må ej dömas
till ansvar enligt 3 kap. 4 eller JO §
brottsbalken.
§•
Har läkare i ärende angående avbrytande
av havandeskap eller eljest
genom att överträda eller åsidosätta
vad i denna lag stadgas visat försummelse,
oförstånd eller oskicklighet,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
§•
Avgiver någon mot bättre vetande
till myndighet eller läkare osann utsaga
i ärende angående avbrytande
av havandeskap, dömes, om ej för
gärningen är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Förseelse mot------------till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
11) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering
Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterilisering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
Sterilisering må — —-----
Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hinder
av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje
stycket företagas, därest den läkare
som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
med angivande av grunden
för åtgärden förklarat förutsättningarna
för densamma vara för handen.
8
Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare straff,
till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
9
Förseelse mot---------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
§•
------och föreståndare.
Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hinder
av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje
stycket företagas, därest den läkare
som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen.
§•
Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen
är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
—----till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
45
12) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 inars 1944 (nr 133) om kastrering
Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Kastrering må-------
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är intagen
å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus
eller annan dylik anstalt.
Vid prövning---------
-----och föreståndare.
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke
må kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som
utför ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara
för handen. Vad nu sagts skall dock
ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan
dylik anstalt.
-----punkten stadgas.
8
Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare
straff, till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
9
Förseelse mot-------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
§•
Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad i
6 § stadgas, dömes, om ej för gärningen
är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
--—--till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
13) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27
juli 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 §.
Den som----------
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under
de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri,
brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §
strafflagen sägs, därest han vid brottets
begående varit berusad av starka
drycker, så att det framgått av hans
åtbörder eller tal, eller brott, som
avses i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott,
därest brottet varit en följd av förtäring
av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
Beslut om----------
■--störande levnadssätt.
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
genom lagakraftvunnen dom funnits
skyldig till minst tre under de
två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri, brott,
som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken
sägs, därest han vid brottets begående
varit berusad av starka drycker,
så att det framgått av hans åtbörder
eller tal, eller brott, som avses
i 4 § lagen den 28 september 1951 om
straff för vissa trafikbrott, därest
brottet varit en följd av förtäring av
starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
--laga kraft.
19
1 mom. Ansökan om tvångsintagning
göres hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.
Ansökan skall------- —
Innan polismyndigheten----
2 mom. Har någon, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, begått brottslig
gärning men i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,
och har han vid prövning i vederbörlig
ordning befunnits icke vara
i behov av vård å sinnessjukhus, må
länsstyrelsen, även utan att ansökan
därom gjorts, besluta om tvång sintagning,
om förutsättningar därför
eljest föreligga.
1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:
§•
Ansökan om tvångsintagning göres
hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden.
---- —- — omedelbar vård.
— ----ansvarig ställning.
225 och beträffande 57 § SFS 1963: 72.
47
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25 §.
Föreligger, såvitt----------lämpligt sätt.
När skäl äro därtill, må länsstyrelsen
jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,
som avses i 19 § 2
mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages
och vårdas på lämpligt
sått.
34 §.
Länsstyrelsen har------—------om tvångsintagning,
a) därest beslutet-----------kringflackande liv;
b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort
ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt
19 § 1 mom.; 19 §; samt
c) då fråga är om person som avses
i 19 § 2 mom.; samt
d) då beslutet tillkommit efter an- c) då beslutet tillkommit efter anmälan,
som avses i 10 § sista stycket, mälan, som avses i 10 § sista stycket.
I övriga____________om verkställigheten.
45
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller för eget
liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
19 § 2 mom., eller har någon,
som förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne
med hänsyn till sin sinnesart
samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert liv, den i 44 §
angivna vårdtiden förlängas med två
år.
Beslut om---------
§•
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa eller
för eget liv, eller har någon, som
förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne med
hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående
liv och förhållande i anstalten
måste antagas i händelse av utskrivning
icke komma att föra ett
nyktert liv, den i 44 § angivna vårdtiden
förlängas med två år.
socialstyrelsens prövning.
47 §.
Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller över- vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad
till fångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att
undergå frihetsstraff eller förvand- undergå fängelse eller annan påföljd
lingsstraff för böter, eller har han av- för brott, eller har han avvikit från
vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
tid, under vilken han sålunda ej vistats
å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt
i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.
68
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter eller
fängelse.
Försök straffes efter vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.
(Föreslagen lydelse)
ken han sålunda ej vistats å anstalten,
icke inräknas i vårdtiden.
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, för vilket ej år
stadgat svårare straff än fängelse i
sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan
åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens
styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt. Har brottet begåtts innan
den intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att svårare straff än nvss sagts
är stadgat för brottet.
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.
För försök dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.
57 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
14) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott
Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om
utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Ej må någon utlämnas, med mind- Ej må någon utlämnas, med mindre
den gärning for vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1!)6i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
begäres motsvarar brott, vård straffarbete
kan följa enligt svensk lag.
Har personen i den främmande staten
dömts för gärningen, må han utlämnas
allenast om påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid.
5
För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 26 eller 27 kap.
strafflagen som avser brott av krigsman,
må utlämning ej medgivas.
Vad nu-----------------
begäres motsvarar brott, för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse
i mer än ett år. Har personen i den
främmande staten dömts för gärningen,
må han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat omhändertagande
på anstalt under motsvarande
tid.
§•
För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 21 eller 22 kap.
brottsbalken som avser brott av
krigsman, må utlämning ej medgivas.
---det brottet.
11 §•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihetsstraff,
eller som enligt dom mot honom
skall undergå sådant straff eller
eljest omhändertagas på anstalt, må
ej utlämnas så länge hindret består.
Samma lag vare, om förundersökning
inletts för brott som nyss nämnts.
Utan hinder----------
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat fängelse,
eller som enligt dom mot honom
skall undergå fängelse eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma
lag vare, om förundersökning inletts
för brott som nyss nämnts.
— — Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
15) Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet
Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
§ 18.
Den, som utan vederbörlig anmä- Den, som utan vederbörlig anmälan,
där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller
tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar
1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt
felar mot de i dessa avseenden givna
föreskrifter, är förfallen till böter
från och med fem till och med femhundra
kronor.
försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt felar
mot de i dessa avseenden givna föreskrifter,
dömes till dagsböter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
16) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §.
Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påfordra,
att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:
att han — —---------bolagsman åligger;
att annan — ----—--------i bolaget;
att annan-------—----och försåld;
att annan---—---—----eller vårdslöshet;
att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga
kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fängelarbete
eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,
der framtiden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om
den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya
lagens ikraftträdande.
1 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i
51
17) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
16 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
15 §.
(Föreslagen lydelse)
Styrelseledamot, Styrelseledamot,
med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot föreskriften i 12 §
andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,
eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid
mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,
eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 12 § andra
stycket andra punkten,
eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket
tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,
straffes med böter från och med J
femtio till och med tvåtusen kronor
eller fängelse.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om förseelsen enligt allmänna
strafflagen bär beläggas med
strängare straff.
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
dömes till dagsböter.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken.
16 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t
18) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
8
Underlåter bärgare-------
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till böter från och med fem till
och med femhundra kronor, där ej
gärningen efter allmän lag bär beläggas
med strängare straff.
Ide-----------
(Föreslagen lydelse)
§•
-------allmän lag.
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till dagsböter, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff i
allmän lag.
—- varit skäligt.
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
53
19) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkoinmissionsrörelse
och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16
maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag
skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
43
Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, straffes med böter från
och med fem hundra till och med tio
tusen kronor.
Fortsätter någon under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse,
som nu är nämnd, samma förseelse,
skall han, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter, som för sådan
förseelse äro stadgade.
44
Handlar fondkommissionär i strid
emot försäkran, varav han jämlikt 7 §
är bunden, straffes med böter från
och med ett hundra till och med tio
tusen kronor.
bö §.
Underlåter fondkommissionär att
ställa sig till efterrättelse vad i 9 §
finnes stadgat, straffes med böter
från och med tjugufem till och med
fem tusen kronor.
1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.
(Föreslagen lydelse)
§•
Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, dömes till dagsböter.
Till dagsböter dömes fondkommissionär,
som
1) handlar i strid mot försäkran,
varav han jämlikt 7 § år bunden;
2) underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad i 9 § finnes stadgat;
eller
3) underlåter att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 23 §.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
46 §.
Underlåter fondkommissionär atl
iakttaga föreskrift, som i 23 § är meddelad,
straffes med böter från och
med tio till och med fem hundra kronor.
47 §.
Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos hovilseleda
tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orikoriktiga
böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda tillvetande
lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre
oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten
eller sin ekonomiska ställning, straf- oriktiga upplysningar om kommissiofes
med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomishundra
till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter eleller
med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år.
Förbryter sig hos fondkommissionär
anställd föreståndare på sätt nu
sagts vid förandet av kommissionärens
böcker eller i fråga om upplysningar
beträffande kommissionärer
rörelse eller hans ekonomiska ställning,
straffes med böter från och med
tjugufem till och med tio tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år.
48 §.
Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad
såsom företrädare för eller inneha- han såsom företrädare för eller innevare
av befattning hos tillsynsmyn- havare av befattning hos tillsynsmyndigheten
fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkommissionärs
eller annans affärsförhål- missionärs eller annans affärsförhållanden,
straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det
med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för
kronor. Sker det för egen eller an- att skada göra eller begagnar han sig
nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom
eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fängsyfte
av sin kännedom i nämnda hän- else i högst ett år dömas. Framgå
seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfalio
tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för
högst ett år dömas. Framgår av om- den person, om vars affärsförhållanständigheterna,
att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan
icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till
person, om vars affärsförhållanden ansvar,
fråga är, och var ej heller sådan skada
åsyftad, må han icke fällas till ansvar.
Å förseelse,-----av målsäganden.
49 §.
Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes
till och med tio tusen kronor straffes
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
55
1) den, som
2) den, som
3) den, som
4) den, som —
Sker förseelse, varom under 3) eller
4) sägs, under försvårande omständigheter
eller begår någon sådan
förseelse andra gången eller oftare,
må till fängelse i högst ett år dömas.
I fråga om förseelse, som under 3)
eller 4) avses, må ovan stadgade
straff icke tillämpas, där förseelsen
enligt allmänna strafflagen bär beläggas
med strängare straff.
50
Utslag, varigenom fondkommissionär
dömts till ansvar för förseelse,
som avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröj ligen insändas
till tillsynsmyndigheten.
51 §.
Böter och viten, som enligt denna
lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet av böter
eller vite, skall förvandling ske efter
allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
42 § stadgas;
i fondpapper;
svikligen förfar;
anses rimligt.
Är brott som under 3) eller 4) sägs
grovt, må dömas till fängelse i högst
ett år.
I fråga om brott, som under 3) eller
4) avses, må ovan stadgade straff
icke tillämpas, om för gärningen är
stadgat strängare straff i brottsbalken.
§•
Dom, varigenom fondkommissionär
funnits hava begått gärning som
avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröj ligen insändas
till tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
(Gällande lydelse)
20) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa
bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser
om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant eller
till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
i kommission emottagit eller i kommission
inköpt fondpapper, utan laga
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, där ej gärningen är
belagd med strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 22 kap. 4 §
strafflagen sägs.
(Föreslagen lydelse)
i kommission emottagit eller i kommission
inköpt fondpapper, utan laga
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. 4 §
brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
21) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om {lottning i
allmän flottled
Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919
om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
77 §.
Idkas utan —■ — ----- — —---18 § förmäles.
Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller
underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkesjournaler och tumningslistor;
eller
bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.
Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller
underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkesjournaler och tumningslistor;
eller
bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
dömes till dagsböter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
57
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
78 §.
Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes:
till och med ett tusen kronor straffes:
1) ledamot av-------oriktig uppgift;
2) styrelseledamot eller------må användas;
3) revisor, där--------honom granskats.
79 §.
Åsidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,
47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller
76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot
vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda
förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande
enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende
till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,
straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån
och med fem till och med fem- ter.
hundra kronor.
Förseelse mot------varje flottande.
Åtal för-------sitt säte.
80 §.
Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, dår förseelsen enligt all- tillämpas, om för gärningen är stadmänna
strafflagen bör beläggas med gat strängare straff i brottsbalken,
strängare straff.
81 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan, dock att av böter,
som ådömas enligt 77 § första stycket,
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, tillfaller åklagaren.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skall förvandling ske enligt
allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
22) Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom förordnas, att 151, 160, 166 och 172 §§ konkurslagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
151 §.
Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,
1) om före-------— blivit utfärdad,
2) om gäldenären-----ackordsförslags innehåll,
3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraftägande
beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats tidigare
än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansökningen
gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till
drägligt eller oredligt förhållande mot oredlighet mot borgenärer,
sina borgenärer,
4) om gäldenären------avlägga bouppteckningsed.
160 §.
Är gäldenären, då ackordsförslag Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd un- förekommer till behandling, ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt der tilltal för oredlighet mot borgenäförhållande
mot sina borgenärer, må rer, må förslaget ej antagas av borgeförslaget
ej antagas av borgenärerna, närerna, men äge de med den röstmen
äge de med den röstövervikt, övervikt, som i 159 § sägs, besluta,
som i 159 § sägs, besluta, att förslaget att förslaget skall vara vilande. Komskall
vara vilande. Kommer ej sådant mer ej sådant beslut till stånd, anses
beslut til! stånd, anses ackordsfrågan aclcordsfrågan hava förfallit,
hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder
åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den
äge han, där ej sådant fall inträffat, åtalade gärningen, äge han, där ej såsom
avses i 173 §, att inom fyra vec- dant fall inträffat, som avses i 173 §,
kor från det beslutet i målet vunnit att inom fyra veckor från det beslutet
laga kraft hos rättens ombudsman i målet vunnit laga kraft hos rättens
göra anmälan om ackordsfrågans ombudsman göra anmälan om acåterupptagande.
Göres ej sådan an- kordsfrågans återupptagande. Göres
mälan eller varder gäldenären fälld ej sådan anmälan eller finnes gäldetill
ansvar och vinner beslutet därom nären hava begått gärningen och vinlaga
kraft, skall ackordsfrågan anses ner beslutet därom laga kraft, skall
förfallen. ackordsfrågan anses förfallen.
Vid anmälan —----— i ackordsförslaget.
Göres anmälan,--------motsvarande tillämpning.
Vid det------anses förfallen.
59
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
166 §.
Ackord må---—--för bo:
Vägras fastställelse----—
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer men
prövas i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet,
förordne rätten, att frågan därom
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Varder
åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra
veckor från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos konkursdomaren
göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte
konkursdomaren ofördröj ligen dag,
då ackordsfrågan skall förekomma
vid rätten; och skall i ty fall vad i
164 § tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller
varder gäldenären fälld till ansvar
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.
172
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till konkursen
gjort sig skyldig till bedrägligt
eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer eller att gäldenären eller
annan med hans vetskap hemligen
gynnat någon borgenär i avsikt
att inverka på ackordsfrågans avgörande,
förfalle den eftergift, som genom
ackordet må vara tillerkänd gäldenären;
dock lände sådant ej till
rubbning i borgenärernas rätt att mot
gäldenären eller löftesmän för ackordet
göra detsamma i övrigt gällande.
--i ackordsfrågan.
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för oredlighet mot borgenärer
men prövas i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet,
förordne rätten, att frågan därom
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos konkursdomaren göra
anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte konkur
sdomaren ofördröj ligen dag, då
ackordsfrågan skall förekomma vid
rätten; och skall i ty fall vad i 164 §
tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller finnes
gäldenären hava begått gärningen
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.
§•
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till konkursen
gjort sig skyldig till oredlighet
mot borgenärer eller att gäldenären
eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär i
avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift, som
genom ackordet må vara tillerkänd
gäldenären; dock lände sådant ej till
rubbning i borgenärernas rätt att mot
gäldenären eller löftesmän för ackordet
göra detsamma i övrigt gällande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
23) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs
Härigenom förordnas, att 1, 10, 12, 24, 32 och 37 §§ lagen den 13 maj 1921
om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Vill gäldenär,-------offentlig ackordsförhandling.
Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista
åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut
beslut dömd för bedrägligt eller ored- funnits skyldig till oredlighet mot
ligt förhållande mot sina borgenärer, borgenärer, äge ej den rätt, som i
äge ej den rätt, som i första stycket första stycket sägs.
sägs.
10 §.
För sättes gäldenär en----—
Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, utslag, varigenom gäldenären
dömts för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.
---anses förfallen.
Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, dom, varigenom gäldenären
funnits skyldig till oredlighet
mot borgenärer, vinner laga kraft.
12 §.
Varder, sedan beslut om inledande
av ackordsförhandling meddelats men
innan ackordsfrågan blivit avgjord,
ansökning om gäldenärens försättande
i konkurs gjord av borgenär, som
jämlikt 34 § är, om ackord kommer
till stånd, därav bunden, må ansökningen,
där den ej av gäldenären
medgives, icke bifallas, utan så är att
sökandens fordran uppgår till mer än
en femtedel av samtliga dylika borgenärers
fordringar, så vitt de vid tiden
för ansökningens prövning äro kända.
År ackordsförslaget antaget av borgenärerna
eller eljest jämlikt 27 §
hänskjutet till rättens prövning, må
innan ackordsfrågan är avgjord kon
1
Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.
Varder, sedan beslut om inledande
av ackordsförhandling meddelats men
innan ackordsfrågan blivit avgjord,
ansökning om gäldenärens försättande
i konkurs gjord av borgenär, som
jämlikt 34 § är, om ackord kommer
till stånd, därav bunden, må ansökningen,
där den ej av gäldenären
medgives, icke bifallas, utan så är att
sökandens fordran uppgår till mer
än en femtedel av samtliga dylika borgenärers
fordringar, så vitt de vid tiden
för ansökningens prövning äro
kända. Är ackordsförslaget antaget av
borgenärerna eller eljest jämlikt 27 §
hänskjutet till rättens prövning, må
innan ackordsfrågan är avgjord kon
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1964
Öl
(Gällande lydelse)
kursansökning av borgenärer, som
äro bundna av ackordet, icke bifallas,
så vida icke ansökningen medgivits
av gäldenären eller biträtts av minst
halva antalet av de borgenärer, som
röstat för ackordsförslagets antagande;
dock skall vad i första punkten
stadgats gälla i fall, då gäldenären är
tilltalad för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer.
24
Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd
under tilltal för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 23 § andra stycket sägs,
besluta, att förslaget skall vara vilande.
Kommer ej sådant beslut till
stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och varder
åtalet mot gäldenären ej bifallet,
äge han att inom fyra veckor från
det beslutet i målet vunnit laga kraft
hos rättens ombudsman göra anmälan
om ackordsfrågans återupptagande.
Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan
anses förfallen.
Vid anmälan-----— —----
Göres anmälan,-------
Vid det ----— —--—--
(Föreslagen lydelse)
kursansökning av borgenärer, som
äro bundna av ackordet, icke bifallas,
så vida icke ansökningen medgivits
av gäldenären eller biträtts av minst
halva antalet av de borgenärer, som
röstat för ackordsförslagets antagande;
dock skall vad i första punkten
stadgats gälla i fall, då gäldenären är
tilltalad för oredlighet mot borgenärer.
§•
Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd
under tilltal för oredlighet mot borgenärer,
må förslaget ej antagas av borgenärerna,
men äge de med den röstövervikt,
som i 23 § andra stycket
sägs, besluta, att förslaget skall vara
vilande. Kommer ej sådant beslut till
stånd, anses ackordsfrågan hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och finnes
gäldenären ej hava begått den
åtalade gärningen, äge han att inom
fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos rättens ombudsman
göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan
anmälan, skall ackordsfrågan anses
förfallen.
-----i ackordsförslaget.
-------är känd.
-------anses förfallen.
32 §.
Ackord må------— —
Vägras fastställelse--------
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet,
skall frågan därom anstå i avbidan
på åtalets utgång. Bifalles ej
åtalet, skall konkursdomaren efter
det beslutet vunnit laga kraft ofördröj
ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och
skola därvid bestämmelserna i 29 §
för borgenärerna.
-----ej föras.
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för oredlighet mot borgenärer,
men anser rätten i övrigt skäl vara
för handen att meddela fastställelse å
ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft
ofördröj ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten;
och skola därvid bestämmelserna i
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
första och andra styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
Är, då--—- — _____
37 §.
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen
gjort sig skyldig
till bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer eller att gäldenären
eller annan med hans vetskap
hemligen gynnat någon borgenär
i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift,
som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände sådant
ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän
för ackordet göra detsamma i
övrigt gällande.
(Föreslagen lydelse)
29 § första och andra styckena i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse,
till efterrättelse.
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen
gjort sig skyldig
till oredlighet mot borgenärer eller
att gäldenären eller annan med hans
vetskap hemligen gynnat någon borgenär
i avsikt att inverka på ackordsfrågans
avgörande, förfalle den eftergift,
som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände sådant
ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftesmän
för ackordet göra detsamma i
övrigt gällande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
24) Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom för ordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11 §•
Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 §
brukar automobil, böte från och med brukar automobil, dömes till dagsbötjugufem
till och med femhundra ter.
kronor.
Där någon,--------------ansvar fri.
Har förseelse,--------—----till ansvar.
Böter, som enligt denna förordning
ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.
1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939: 88.
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
12 §.
Åtal för förseelse mot denna förordning
skall anhängiggöras vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän
domstol i den ort, där förseelsen
skett.
Den, som under tid, då han är
ställd under tilltal för förseelse, varom
nu är sagt, fortsätter samma förseelse,
skall, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas
till de böter, som för dylik förseelse
äro bestämda.
(Föreslagen lydelse)
Om någon under tid då han är
ställd under åtal för brott mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga
förfarande, skall som särskilt brott
anses vad han förbrutit före varje
åtal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
25) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt
i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, straffes som i 22
kap. i § strafflagen sägs. Lag samma
vare, där någon i uppsåt att skada
upplåter panträtt i spannmål, vari
honom veterligen panträtt redan åt
annan upplåtits.
Om innehavaren-------
1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942: 386.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, dömes för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. i § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i spannmål, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
-----med dagsböter.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
26) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, i sådan
ålder eller i sådant sinnestillstånd
som utesluter tillräknelighet för brott,
äge vad i nämnda paragraf sägs ej
tillämpning.
Lag samma--------ar
(Föreslagen lydelse)
§•
Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, under
femton år eller i sådant sinnestillstånd
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
äge vad i förstnämnda paragraf
sägs ej tillämpning,
ses försvarlig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
65
27) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Försummar styrelseledamot att
fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom
åligger, straffes med böter från och
med fem till och med femhundra kronor.
Förseelsen åtalas------
Böter och viten, som ådömas enligt
denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas
de enligt allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
§■
Försummar styrelseledamot att
fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligger
honom, dömes till dagsböter.
skall utövas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
3 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10
66
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
28) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)
om bostadsrättsföreningar
Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
63
Driver annan än bostadsrättsförening
verksamhet med ändamål motsvarande
det i 1 § 1 mom. angivna
straffes med böter från och med tjugufem
till och med ett tusen kronor.
Till enahanda-------
(Föreslagen lydelse)
Driver annan än bostadsrättsförening
verksamhet med ändamål motsvarande
det i 1 § 1 mom. angivna,
dömes till dagsböter.
där sägs.
64 §.
Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom
sags, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter,
fem till och med fem hundra kronor.
Åsidosättes föreskrift,-------1 mom. sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
29) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
Använder arbetsgivare arbetare till Använder arbetsgivare arbetare till
arbete i strid mot vad i denna lag är arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som med- stadgat eller mot föreskrift, som med
1
Senaste lydelse se SFS 1951: 310.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
(Gällande lydelse)
delats med stöd av lagen, straffes med
böter från och med tio till och med
ettusen kronor. Är arbetaren under
aderton år och har användandet skett
med faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med
fem till och med femtio kronor.
Den, som under tid, då han är
ställd under åtal för förseelse, varom
i denna paragraf förmäles, fortsätter
samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för
varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till det ansvar,
som är bestämt för sådan förseelse.
13
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
Har arbetsgivare mot bättre vetande
lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, straffes med
böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.
(Föreslagen lydelse)
delats med stöd av lagen, dömes till
dagsböter. Var arbetaren under aderton
år och skedde användandet med
vårdnadshavarens vetskap och vilja,
är denne förfallen till böter från och
med fem till och med femtio kronor.
§•
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
eller lämnar han mot bättre vetande
oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, dömes till dagsböter.
U §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t
30) Förslag
till
Lag
om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)
Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall
upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
74
Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år, där ej brottet är
straffbart enligt 21 kap. strafflagen.
Har någon av vårdslöshet förfarit
på sätt i första stycket sägs, straffes
med dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.
75 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
§.
Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år, om ej för gärningen
är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Har någon av oaktsamhet förfarit
på sätt i första stycket sägs, dömes
till dagsböter. Är brottet grovt, må
dömas till fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
69
31) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods
Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §•
Påträffas föremål,-------är fornfynd.
Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkännagiva
fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap.
8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken
stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
32) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt
till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
28
Jagar någon — —-------
Har han------— — —
Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan, dömes
den jagande till fängelse eller vid
(Föreslagen lydelse)
§•
--till dagsböter.
sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan, dömes
den jagande till fängelse i högst
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 351.
* Senaste lydelse, se beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955: 43 samt beträffande 31 § 2 mom.
SFS 1942: 391. 30 § och 31 § 1 mom. ha ändrats under propositionens tryckning, se SFS
1963: 606, vars text här följts vid angivande av lagens gällande lydelse.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
synnerligen förmildrande omständig- ett år eller, om brottet är ringa, till
heter till dagsböter, dock ej under dagsböter, dock ej under tjugu,
tjugu.
30
Fälles någon till ansvar för förbrytelse
varom sägs i 28 eller 29 §, vare
villebråd som han olovligt dödat,
fångat eller tillägnat sig eller fallvilt
som han tillvaratagit eller, därest det
icke kan tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.
Var det--—--------
Med förverkat--------
§■
Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat
eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit eller, därest det icke kan
tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.
--jaktberättigade personer.
-----i 5 § 2 mom.
31
1 mom. Anträffas å---— —
Å område---------
Har den som blivit dömd till ansvar
för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig
skyldig till sådan förseelse, vare
skjutvapen, annan jaktredskap och
hundar förbrutna; och skall därmed
förfaras på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i----------
2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket
av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, vare
lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.
§•
— ------ för sig.
---vid lappväsendet.
Har den som genom lagakraftvunnen
dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde inom två
år därefter ånyo gjort sig skyldig till
sådan förseelse, vare skjutvapen, annan
jaktredskap och hundar förbrutna;
och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.
- än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller deras
folk eller mot i andra stycket av
samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, vare
lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
71
33) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
9
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två
år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av
däremot svarande värde.
(Föreslagen lydelse)
§■
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst fängelse i två år.
Tillika må bestämmelse meddelas om
förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
34) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt
i spånadslin och hampa
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt
i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbu
-
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbu
-
1 Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, straffes som i 22 kap.
4 § strafflagen sägs. Lag samma vare,
där någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren------
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.
det bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, dömes för olovligt förfogande
såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
----- med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
35) Förslag
till
Lag
om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
åro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.
Lika med---------
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.
skriftlig försäkran.
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Den som förskyllt fängelse eller
straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt
med högst tre gånger det belopp, som
undandragits eller kunde hava undandragits.
6
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning,
skola bestämmelserna i denna lag icke
äga tillämpning.
§•
Den som förskyllt fängelse må, efter
omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger
det belopp, som undandragits eller
kunde hava undandragits.
§•
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än brottsbalken
eller i särskild författning, skola
bestämmelserna i denna lag icke äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
36) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly
-
delse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Har någon, som dömts till straffarbete,
fängelse eller förvandlingsstraff
för böter, helt eller till någon
del undergått straffet och meddelas
sedermera efter ansökan om resning
eller besvär över domvilla dom, varigenom
han frikännes eller fälles till
ringare straff än han redan utstått,
äge han av allmänna medel erhålla
ersättning med anledning av verkställandet
av straffet eller den del därav,
varifrån han sedermera befriats; dock
ej om han genom sanningslös bekännelse
vid eller utom rätten eller ge
1
Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.
3| Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon, som dömts till fängelse
eller förvandlingsstraff för böter, helt
eller till någon del undergått straffet
och meddelas sedermera efter ansökan
om resning eller besvär över domvilla
dom, varigenom han frikännes
eller fälles till ringare straff än han
redan utstått, äge han av allmänna
medel erhålla ersättning med anledning
av verkställandet av straffet eller
den del därav, varifrån han sedermera
befriats; dock ej om han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom
rätten eller genom att falskeligen an
saml.
Nr 10
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nom att falskeligen angiva sig själv gåva sig själv eller eljest uppsåtligen
eller eljest uppsåtligen föranlett, att föranlett, att han blivit dömd till
han blivit dömd till straffet. straffet.
Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.
§•
Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 §
brottsbalken eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit intagen i anstalt
för undergående av internering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som
dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering
skall gälla även den som undergått förvaring.
37) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) 1
(Föreslagen lydelse)
1 §■
Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8,
26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff.
Har riket-------- stycket stadgas.
Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 19,
21 eller 22 kap. brottsbalken, må, därest
fängelse på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå straffarbete
på livstid.
4
Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt
förfaller straff som någon, vilken blivit
dömd till dödsstraff, tillika förskyllt.
§■
Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå fängelse på
livstid.
§•
Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. Jämte
dödsstraff må ej dömas till påföljd,
som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
38) Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 84, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära
rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §.
Med krigsman avses i denna lag Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom den som är underkastad ansvar såkrigsman
enligt 26 kap. 21 § eller 27 som krigsman enligt 21 kap. 20 § elkap.
14 § strafflagen. ler 22 kap. 14 § brottsbalken.
3 §.
Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:
1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmä- krigsman förövat brott som omförles
i något av följande kapitel eller mäles i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11 lagrum i brottsbalken, nämligen 16
kap. 10 och 11 §§ därest den brotts- kap. 15 och 16 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var lige vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, 21, iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,
22 och 24 kap. därest brottet angått 12 och 13 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för dess krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4
och 9 §§ samt 26 och 27 kap.; och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;
2. mål om ansvar för annat i straff- 2. mål om ansvar för annat i brotts
lagen
omförmält brott som krigsman balken omförmält brott som krigsförövat
med anledning av den förför- man förövat med anledning av den
delades eller sin egen tjänst vid förfördelades eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet krigsmakten eller ock mot myndighet
eller annat organ tillhörande krigs- eller annat organ tillhörande krigsmakten;
makten;
3. mål om —------— värnpliktslagen; samt
4. mål om--— — — — —- — sin tjänsteplikt.
Vad i----• — —- -—---militärt mål.
9 §.
För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda
brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer
10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:
1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller
1 Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande
91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
11 §, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär
tjänstedräkt;
2. brott som avses i 22 kap. 2, b eller
7 § eller 2b kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott mot
någon av nämnda paragrafer i 22
kap., att egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande;
3. brott som sägs i 25 kap. b § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg
eller luftfartyg, som någon för dess
säkerhet ansvarig krigsman begått
under utövande av befäl å detsamma
eller, om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt
4. brott varom förmäles i 26 kap.
1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap.
*§•
(Föreslagen lydelse)
16 §, därest den brottslige vid gärningens
begående var iklädd militär
tjänstedräkt;
2. brott som avses i 10 kap. 2, b eller
7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott mot
någon av nämnda paragrafer i 10
kap., att egendomen lämnats åt den
brottslige för begagnande;
3. brott som sägs i 20 kap. b § eller
21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg eller
luftfartyg, som någon för dess säkerhet
ansvarig krigsman begått under
utövande av befäl å detsamma eller,
om fartyget var luftfartyg, såsom
förare därå, samt genom förseelsen
skada uppkommit; samt
4. brott varom fömäles i 21 kap.
1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap.
*§■
24 §.
Militärförhör skall — ---------ske kan.
Förhöret hålles-------likställd befattning.
Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstankte
få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt
skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för
utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet
och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd
straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där sa ske kan, bör någon
gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med
med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhö
förhöret.
ret
över
förhöret-------protokollets riktighet.
Närmare bestämmelser-------— av Konungen.
60 §.
Ersättningsskyldighet må ej åläggas,
därest tillika är fråga om straffansvar
för den ersåttningsskyldige
och denna fråga handlägges av åklagare
eller domstol. Prövas ansvarsfrågan
i disciplinmål, må ersättningsskyldighet
åläggas i samma mål.
Innan fråga —----— Konungen meddelar.
Militärt tvistemål------benämnes ersättningsmål.
Ersättningsskyldighet må ej åläggas,
därest tillika är fråga om ansvar
för brott och denna fråga handlägges
av åklagare eller domstol. Prövas ansvarsfrågan
i disciplinmål, må ersättningsskyldighet
åläggas i samma mål.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 §.
Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken är stadgat om eftergift
av åtal skall icke äga tillämpning,
om i det föreliggande fallet straff för
brottet må åläggas i disciplinmål.
Vad i
Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1
rättegångsbalken är stadgat om beslut
att icke tala å brott skall ej äga tilllämpning,
om i det föreliggande fallet
straff för brottet må åläggas i disciplinmål.
----avse disciplinstraff.
87
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa straffarbete.
Den som---—--—_
§•
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i mer än ett år eller avsättning.
--sin talan.
91 §.
Domstols dom-----laga kraft.
Dömes någon, då riket är i krig, av Dömes någon, då riket är i krig, av
hovratt till straffarbete, fängelse, för- hovrätt till fängelse eller internering,
varing eller internering, må hovrät- må hovrätten, om det finnes vara av
ten, om det finnes vara av synnerlig synnerlig vikt för krigslydnadens
vikt för krigslydnadens upprätthål- upprätthållande, förordna att domen
lande, forordna att domen skall verk- skall verkställas utan hinder av att
ställas utan hinder av att den ej vun- den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda
mt laga kraft. Vad sålunda stadgats stadgats om hovrätts dom skall äga
om hovrätts dom skall äga motsva- motsvarande tillämpning beträffande
rande tillämpning beträffande slutligt slutligt beslut av hovrätt,
beslut av hovrätt.
93
Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap. 21 §
första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när den tilltalade av
underrätten frikänts för brottet eller
dömts'' till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande sex
månader, eller fällts till vite och anledning
ej förekommer till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat
än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
utan huvudförhandling.
§•
Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap. 21 §
första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när underrätten frikänt
den tilltalade eller eftergivit påföljd
för brottet eller funnit honom
vård på grund av själslig abnormitet
fri från påföljd eller dömt honom till
böter eller disciplinstraff eller till
fängelse, ej överstigande sex månader,
eller fällt honom till vite och anledning
ej förekommer till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat
än ansvar, må det dock ej ske.
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
93 a
Ej må i anledning av talan mot
hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd
meddelas enligt 54 kap. 10 § 2
rättegångsbalken, med mindre talan
avser brott, varå straffarbete eller avsättning
kan följa.
Denna lag
(Föreslagen lydelse)
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
utan huvudförhandling.
§•
Ej må i anledning av talan mot
hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd
meddelas enligt 54 kap. 10 § 2
rättegångsbalken, med mindre talan
avser brott, för vilket är stadgat fängelse
i mer än ett år eller avsättning.
träder i kraft den 1 januari 1965.
39) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för
vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse pa satt nedan angives.
(Gällande lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till allmänt
straff som i 25 kap. 4 § strafflagen
sägs.
(Föreslagen lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till böter eller,
om brottet är grovt, fängelse i
högst ett år efter vad i 20 kap. 4 §
brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 196d.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
40) Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340)
Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10
juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
36 §.
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna
vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Egendom, med
Förklaras vapen
2 mom. överlåter eller upplåter nå
gon vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan
dom meddelats, åligger det dom
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna
vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
— värdet förklaras förverkat,
förklaras förverkad.
1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961:40.
2 mom. överlåter eller upplåter någon
vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
7 mom. Har någon funnits skyldig
till förseelse som i denna paragraf
sägs eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari någon av lägre rätt funnits
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
(Gällande lydelse)
stolen att ofördröjligen om domen underrätta
myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket avses eller, där fråga är
om den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition, länsstyrelsen
i det län, där rörelsen utövas. Enahanda
underrättelseplikt åligger domstolen,
där någon som övertygats om
gärning som avses i denna paragraf
förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
ej kunna fällas till ansvar, så
ock då förverkande av vapen eller
ammunition helt eller delvis eftergivits.
(Föreslagen lydelse)
skyldig till sådan förseelse, åligger det
domstolen att ofördröjligen om domen
underrätta myndighet som i 5 §
1 mom. första stycket avses eller, där
fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, om förverkande av
vapen eller ammunition helt eller delvis
eftergivits.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
41) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor
Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen
den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
61
1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon eljest
sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller
innehar eller förvärvar någon större
myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Vara, som-------för
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon eljest
sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller
innehar eller förvärvar någon större
myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
laras förverkat.
1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
6 mom. Yppar någon, som har eller
haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom,
eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som--------
(Föreslagen lydelse)
6 mom. Yppar någon, som har eller
haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom,
eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
av målsäganden.
62 §.
Böter tillfalla kronan.
64
Dömes någon för förseelse som i
61 § sägs eller har eljest högre rätt
avgjort mål, vari sådan dom meddelats,
och innehar den dömde tillstånd
eller godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröj
ligen om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet. Enahanda underrättelseplikt
åligger åklagaren, där någon
övertygats om gärning som avses i
nämnda paragraf men förklarats jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.
§•
Har någon funnits skyldig till förseelse
som i 61 § sägs eller har eljest
högre rätt avgjort mål, vari någon av
lägre rätt funnits skyldig till sådan
förseelse och innehar han tillstånd eller
godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröj
ligen om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
42) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722)
om pantlånerörelse
Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
26 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22 §.
Då med avseende å rörelsen före- Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning, ligger anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan skall polismyndigheten göra anmälan
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen
strafflagen, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.
26 §.
Böter enligt denna lag tillfalla kronan.
(Föreslagen lydelse)
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erforderliga.
Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 8—11 eller lb kap.
brottsbalken, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
43) Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 26, 27 och 66 §§ utlänningslagen den 30 april
1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
26
Dömes utlänning till ansvar för
brott, varå straffarbete kan följa, eller
förklaras utlänning medgivet anstånd
med ådömande eller verkställande
av straff för sådant brott förverkat,
och kan det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter
befaras att han kommer
att här i riket fortsätta brottslig verksamhet
eller föranleder brottet eljest
att han icke bör få kvarstanna, må
domstolen förvisa honom ur riket.
Vid bedömande------
Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för
brottet. Förordnar domstol enligt b
kap. strafflagen om förändring av på
-
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes utlänning hava begått brott,
ö vilket fängelse i mer än ett år kan
följa, eller undanröjes villkorlig dom
eller skyddstillsyn som ådömts utlänning
för sådant brott, och kan det på
grund av gärningens beskaffenhet och
övriga omständigheter befaras att han
kommer att här i riket fortsätta
brottslig verksamhet eller föranleder
brottet eljest att han icke bör få kvarstanna,
må domstolen förvisa honom
ur riket,
äro därtill.
Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för brottet.
Förordnar domstol enligt 3b kap.
brottsbalken om förändring av på
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
följd, som ådömts jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas.
27
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning dömes till ansvar för brott,
varå straffarbete kan följa, skall äga
motsvarande tillämpning, om utlänning
dömes till ansvar för brott, varå
enligt denna lag eller enligt författning,
utfärdad med stöd därav, kan
följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående äro försvårande
eller han under de före gärningen
senast förflutna två åren
dömts till ansvar för brott av samma
slag.
66
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, skall han straffas med
fängelse i högst sex månader. Till
straff skall dock ej dömas, om utlänningen
flytt hit för att undgå politisk
förföljelse.
(Föreslagen lydelse)
följd, som ådömts jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas.
§•
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning finnes hava begått brott,
varå fängelse i mer än ett år kan följa,
skall äga motsvarande tillämpning,
om utlänning finnes hava begått
brott, varå enligt denna lag eller enligt
författning, utfärdad med stöd
därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående
äro försvårande eller han under
de före gärningen senast förflutna
två åren funnits skyldig till brott av
samma slag.
§•
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, dömes till fängelse i högst
sex månader. Till ansvar skall dock
ej dömas, om utlänningen flytt hit för
att undgå politisk förföljelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande
eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för
det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvisning
må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965
begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §
strafflagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
85
44) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)
Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den
26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
35
Är brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande-----farlii
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år.
; art.
38
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
42
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.
§•
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
§•
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Är för
gärningen stadgat straff i brottsbalken,
gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
45) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransoneringslagen
den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
31
Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande-------f
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år.
irlig art.
34 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
36 §.
Har mot---- förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts
med stöd av 2 §.
Avsåg brottet — —-------— av
Ogillas åtalet eller upphäves fällande
dom av högre rätt, skall förbudet
omedelbart hävas av den myndighet
som meddelat förbudet.
2 §.
Finnes han ej skyldig till brottet
eller upphäves fällande dom av högre
rätt, skall förbudet omedelbart hävas
av den myndighet som meddelat
förbudet.
38
Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet i
strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fängelse.
Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller straffarbete i
högst två år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas,
om gärningen avsett betydande
myckenhet av förnödenhet.
Förövas gärning-----eller
§•
Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet
i strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år. Vid
bedömande huruvida brottet är grovt
skall särskilt beaktas, om gärningen
avsett betydande myckenhet av förnödenhet,
dagsböter.
87
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.
(Föreslagen lydelse)
43 §.
Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Är
för gärningen stadgat straff i brottsbalken,
gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.
Åtal för----—--Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
46) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956 (nr 236)
Härigenom för ordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
År brott som i 10 § sägs att anse År brott som i 10 § sägs att anse
som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.
Vid bedömande — — — — — farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
47) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)
Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Angående påföljd
för olovlig utförsel av ämne eller
annat som avses i 3 § och för försök
därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling. 11
11
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år. Angående
påföljd för olovlig utförsel av
ämne eller annat som avses i 3 § och
för försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.
§•
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1904
89
48) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Möter på----------finnes lämplig.
Är part på grund av förhållanden Är i tvistemål part på grund av försom
nyss nämnts förhindrad att in- hållanden som nyss nämnts förhindställa
sig personligen vid rätten, må råd att inställa sig personligen vid rätsaken
utan hinder av vad eljest gäl- ten, må saken, om den finnes kunna
ler om sådan inställelse handläggas nöjaktigt utredas, handläggas och avoch
avgöras, om saken finnes kunna göras utan hinder av vad eljest gäller
nöjaktigt utredas och, i brottmål, an- om sådan inställelse,
ledning ej förekommer att döma till
svårare straff än böter.
13 §.
Finnes det vara av synnerlig vikt Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, varå för utredningen rörande brott, för vilej
kan följa lindrigare straff än ket ej är stadgat lindrigare straff än
straffarbete i två år, att expediering- fängelse i två år, att expedieringen
en av samtal till och från telefonappa- av samtal till och från telefonappararat,
som innehaves av den som skäli- rat, som innehaves av den som skägen
misstänkes för brottet eller eljest ligen misstänkes för brottet eller elkan
antagas komma att begagnas av jest kan antagas komma att begagnas
honom, inställes eller fördröj es eller av honom, inställes eller fördröj es elatt
telefonapparaten avstänges för ler att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefon- samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas å samtal, som expedie- anstalt lämnas å samtal, som expedierats
eller beställts till och från nämn- rats eller beställts till och från nämnda
telefonapparat, äger rätten, på yr- na telefonapparat, äger rätten, på yrkande
av undersökningsledaren eller kande av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till så- åklagaren, meddela tillstånd till sådan
åtgärd. dan åtgärd.
Giltighetstiden för----telefonanstaltens föreståndare.
Kan det---—-----eller åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
49) Förslag
till
Lag
om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6
juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 KAP.
överträder någon förbud eller föreskrift
som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter.
-----— -------o 7 ““ ''*“ö Ö '' ****
överträdelse av------sex månader.
Överträder någon förbud eller föreskrift
som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.
2 §.
-----sex månader.
Lämnar någon
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd därav
föreskrivna märken, dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två
år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.
6
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som
i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter,
dock ej under tjugufem.
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd därav
föreskrivna märken, dömes till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till dagsböter.
§•
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som i 5
kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tjugufem.
12
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i allmänna strafflagen.
§•
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
91
50) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa
straffarbete i mera än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med
mindre gärningen innefattar medverkan
till ett utom riket begånget brott
eller utlämning sker jämväl för gärning,
som förövats utom riket.
6
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihetsstraff
i två år eller därutöver, eller
som enligt dom mot honom skall undergå
frihetsstraff eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
Utan hinder--------
(Föreslagen lydelse)
§•
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är stadgat
fängelse i mer än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske,
med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begånget
brott eller utlämning sker jämväl
för gärning, som förövats utom riket.
§•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat
fängelse i två år eller däröver, eller
som enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas så
länge hindret består. Samma lag vare,
om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
----svensk myndighet.
17
Den som är efterlyst för brott, vilket
enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt på gärningen
eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag kan följa frihetsstraff,
i avvaktan på begäran om
§•
Den som är efterlyst för brott, vilket
enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt för gärningen
eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag är stadgat
fängelse, i avvaktan på begäran om
92
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om--------
Polis- eller åklagarmyndighet--
(Föreslagen lydelse)
utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
--— -— ej föras.
--— — omedelbart hävas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
51) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
81
Med dagsböter eller fängelse eller,
om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes
1. den som----------
Har någon---------
(Föreslagen lydelse)
§•
Till dagsböter eller fängelse i högst
ett år eller, om brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap och är
att anse som grovt, till fängelse i
högst två år dömes
— -----enligt 78 §.
---egendomens värde.
82
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning
eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som--------
§•
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning
eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
--av målsägande^
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
93
52) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörighet
att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §•
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till straffarbete för annat
brott eller
fällts till ansvar för medverkan till
obehörig utövning av läkaryrket eller
för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri
eller för medverkan till brott,
som avses i 10 § lagen om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område, eller ock
för obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
11
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att utöva
läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963: 252.
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till fängelse eller avsatts eller
suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till fängelse i minst sex månader
för annat brott eller
funnits skyldig till medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller till medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller till medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
§•
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att utöva
läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, dömes för obehörig utövning
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller
fängelse. fängelse i högst ett år.
Läkare, som-------------till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.
53) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till straffarbete i grov, skall dömas till fängelse i högst
högst två år eller fängelse. två år.
Vid bedömande----------farlig art.
8
Lika med---------
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 3
kap. strafflagen är stadgat.
§•
---försök därtill.
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t
95
54) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)
om tillverkning av sprit och vin
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§
förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
1 mom. Den som — —----
År brottet grovt, vare straffet fängelse
eller straffarbete i högst två år.
Vid bedömande — —---— -
8
1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Är brottet grovt,
vare straffet fängelse eller straffarbete
i högst två år.
11
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3
kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats eller
eljest anskaffats, vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.
12
Vad som med stöd av denna förordning
inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifikationer
eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
(Föreslagen lydelse)
§•
---sex månader.
Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst två år.
----framställd sprit.
§•
1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år.
§•
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats
eller eljest anskaffats, vare dock ej
förfallen till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.
§•
Vad som med stöd av denna förordning
inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifikationer
eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är
med straff i strafflagen. stadgat straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
55) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)
om undanförsel och förstöring
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel
och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §•
Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst
om omständigheterna åro synnerli- ett år eller, om brottet är grovt, till
gen försvårande, med straffarbete i fängelse i högst två år dömes
högst två år straffes
1. den som--—--anmälningsskyldighet; samt
2. den som-----lagrum uppställts.
Har någon------egendomens värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
97
56) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall
för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
1 §•
(Föreslagen lydelse)
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen
med vetskap om att den innehåller
sådan oriktig uppgift. Är brott som
nu sagts grovt, skall dömas till straffarbete
i högst två år eller fängelse.
Begår någon
Är brott--
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla om den som
tillhandahållit den åberopade handlingen
med vetskap om att den innehåller
sådan oriktig uppgift. Är brott
skall dömas till
som nu sagts grovt,
fängelse i högst två år.
till dagsböter,
straff dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 juni 1963.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,
Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående
införande av brottsbalken m. m. och anför därvid följande.
För ikraftträdandet av den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brottsbalken,
vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), krävs förordnande
av Kungl. Maj :t med riksdagen. Såsom framhålls under riksdagsbehandlingen
av balken måste innan förordnande meddelas följ dförfattningar
till balken utarbetas. Likaså måste givetvis beaktas de problem som sammanhänger
med själva övergången från gammal till ny lag.
Förslag i nämnda avseenden var fogade Hd straffrättskommitténs förslag
till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens betänkande
om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17). Strafflagberedningen framlade
även förslag, dock ej fullständiga, till följdändringar i betänkandet Skyddslag
(SOU 1956: 55). I straffrättskommitténs betänkande upptogs också förslag
till lag om folkmord. Förslagen har i dessa delar remissbehandlats i
samband med kommittéernas huvudförslag (se prop. 1962: 10).
I särskilda framställningar har berörts frågor, vilka har anknytning till
lagstiftning som bör ändras i anledning av brottsbalken. Sålunda har riksdagens
justitieombudsman i skrivelse den 31 oktober 1947 upptagit spörsmål
angående åstadkommande av enhetligt förfarande Hd bötesindrivning,
då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde
genom flera domar ådömda böter. Socialstyrelsen har i skrivelse den 5 januari
1962 föreslagit vissa ändringar i bötesverkställighetslagen. Vidare har
riksåklagarämbetet i skrivelse den 5 april 1961 ifrågasatt en förenkling av
reglerna om åtalsprövning enligt lagen om nykterhetsvård. Framställningarna
har remissbehandlats.
Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till promulgationslag och åtskilliga andra lagar med följdändringar
till brottsbalken, och jag anhåller nu att få upptaga dessa spörsmål till behandling.
99
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Såsom förutsattes under riksdagsbehandlingen av brottsbalken har man
vid utarbetandet av förslagen utgått från att balken skall träda i kiaft den
1 januari 1965. Utöver de förslag som nu föreligger krävs emellertid viss
ytterligare följ dlagstiftning, innan balken träder i kraft. Då denna lagstiftning
är beroende av annan lagstiftning som bör genomföras dessförinnan,
har förslag härutinnan ännu icke upprättats. Erforderlig lagstiftning
om personundersökning och sinnesundersökning samt om behandling i fångvårdsanstalt
bör avvakta frågan om en reform av sinnessjuklagstiftningen.
Ändringar påkallas även i de nyligen av riksdagen antagna lagarna om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m. och om allmänt kriminalregister. Härutöver erfordras ändringar
i tryckfrihetsförordningen. Förslag till erforderlig lagstiftning i dessa delar
torde få framläggas i en senare etapp.
I det följande behandlas först under särskilda avsnitt förslaget till promulgationslag
och vissa andra lagförslag, som synes kräva något utförligare
motivering. Därefter behandlas, i ett gemensamt avsnitt, övriga lagförslag.
Förslag till lag om införande av brottsbalken
I sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) föreslog straffrättskommittén,
att i balken skulle upptagas bestämmelser om strafflags tillämplighet i
tiden. Dessa bestämmelser skulle gälla icke endast för ikraftträdandet av
balken utan var avsedda att utgöra allmänna regler vid förändring av
strafflag. Huvudprincipen skulle enligt förslaget förbli den som av ålder
ansetts gälla, nämligen att en gärnings straffbarhet och straffets art och
mått bestämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs men att,
om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas, såvitt den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff.
Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1958 har det ansetts
att regler om strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas icke i själva
balken utan i promulgationslagstiftningen. De regler i detta hänseende
som nu bör meddelas i lag om införande av brottsbalken torde icke böra
ges vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligger när
brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande
motsvarande regler i strafflagens promulgationslag torde likväl de principer
som ligger till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen,
i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser sker härifrån, få
analogiskt tillämpas vid ändringar av kriminallagstiftningen som sker i
anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt
i kraft.
100
Kungl. Mcij:ts proposition nr 10 år 196i
1 §•
Balken föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Liksom skedde vid införandet
av nya rättegångsbalken torde böra anges, att bestämmelser vilka
det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela må utfärdas före den dag
balken träder i kraft.
2 §.
När brottsbalken träder i kraft, skall äldre bestämmelser i avseenden
som regleras i balken upphöra att gälla. Vissa lagar, som uttryckligen anges
i förevarande paragraf, torde helt böra upphävas. Det innebär bl. a., att
en del bestämmelser som nu gäller kommer att sakna motsvarighet i balken
eller promulgationslagen. I flera fall kommer emellertid motsvarande bestämmelser
att upptagas i annan följ dlagstiftning till brottsbalken. Det gäller
stadgandet i 14 kap. 21 § strafflagen om utsättande av annan för fara
att bli smittad av könssjukdom, vilket såsom föreslås i det följande torde
få motsvarighet i bestämmelse i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Bestämmelser om villkorligt
anstånd med A-erkställighet av förvandlingsstraff för böter torde få upptagas
i lagen om verkställighet av bötesstraff, varom förslag framlägges i
det följande. Vissa frågor, som nu regleras i de särskilda lagarna om de
skilda påföljderna, avses skola upptagas i den lag om behandling i fångvårdsanstalt
som är under utarbetande inom justitiedepartementet. Såsom
anmälts vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1960 torde i en del fall frågor,
som nu regleras i lag, få behandlas i administrativ ordning.
Strafflagens 6 kap., som upptager bestämmelser om skadestånd, bär
ingen motsvarighet i brottsbalken. Utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga
frågor ämnar enligt vad jag inhämtat under innevarande år avlämna
betänkande med förslag till lagstiftning om vissa allmänna skadeståndsrättsliga
spörsmål. Den tillämnade lagstiftningen skulle bl. a. ersätta de bestämmelser
som nu upptages i 6 kap. strafflagen. Under dessa omständigheter
torde man kunna utgå från att ny lagstiftning om skadestånd kan ske
innan brottsbalken skall träda i kraft, och hinder synes därför icke böra
möta mot att redan nu i promulgationslagen ange, att strafflagen i sin helhet
upphör att gälla med utgången av år 1964.
I 2 kap. 14 § strafflagen stadgas nu att, om straff är beroende av värdet
av viss egendom, det värde skall gälla som egendomen hade å den tid då
brottet förövades. Motsvarighet till detta stadgande — som är oförändrat
sedan strafflagens tillkomst — har av strafflagberedningen upptagits i 17 §
i det av beredningen framlagda utkastet till lag om införande av skyddslagen.
En bestämmelse av detta slag torde emellertid knappast vara behövlig
vare sig för brottsbalkens eller för specialstraffrättens del. Sedan
de fasta värdegränser som strafflagen tidigare uppställde för tillämpning
av straffbestämmelserna för snatteri och åverkan upphävts genom 1942 års
lagstiftning, har stadgandet i 2: 14 kommit att sakna direkt betydelse för
straff lagsbrottens del. Stadgandet torde icke heller vara erforderligt för till
-
101
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
lämpningen av nu gällande specialstraffrättsliga bestämmelser om normerade
böter; vid övervägande av de värderingsprinciper som bör tillämpas
beträffande dessa torde frågan om analogisk tillämpning av stadgandet i
2: 14 icke få aktualitet. Någon bestämmelse motsvarande 2: 14 har därför
icke upptagits i den nu föreslagna promulgationslagen.
Genom 1 § särskilda böteslagen upphörde ett stort antal bestämmelser
om bötesstraff inom specialstraffrätten att äga tillämpning; straffskalorna
ändrades till att avse dagsböter i stället för penningböter. Denna verkan
av särskilda böteslagen upphör icke när lagen nu föreslås upphävd. De gamla
straffskalorna kommer icke därigenom att återuppstå. Att även eller brottsbalkens
ikraftträdande böterna skall ådömas som dagsböter framgår av
25 kap. 1 §. När det gäller minimistraffet har emellertid de äldre straffskalorna
haft betydelse på det sättet att, om minsta bot varit bestämd till
femtio kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel
av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. I detta avseende har strafflagberedningen
föreslagit en regel av den innebörden att någon ändring
ej sker genom brottsbalkens ikraftträdande. Det synes emellertid knappast
vara nödvändigt att bibehålla denna reglering. I de straffbestämmelser
som numera fastställes bestämmes icke annat än i undantagsfall särskilt
minimum för antalet dagsböter. Antalet straffskalor av den typ 1931 års
lag avsåg blir efter hand allt mindre. Särskild bestämmelse i förevarande
avseende har därför icke upptagits i promulgationslagen.
De särskilda problem som sammanhänger med den ändrade gränsdragningen
mellan penningböter och dagsböter — 500 kronor, 25 kap. 1 § andra
stycket brottsbalken — kommer att behandlas i det följande i avsnittet
Övriga lagförslag.
3 §.
1 vissa författningsrum föreslås direkt ändring i syfte att ersätta hänvisning
till stadgande i strafflagen med hänvisning till motsvarande bestämmelse
i brottsbalken. Det har emellertid endast ansetts böra ske i begränsad
omfattning. I övrigt torde förändringen få genomföras genom en
i förevarande paragraf intagen generell bestämmelse.
4 §•
Sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff
har betydelse för utformningen av straffskalorna i åtskilliga författningar
utanför brottsbalken. Såsom skall framgå av det följande föreslås,
att erforderliga ändringar göres i flera av dessa författningar; det
gäller de bestämmelser inom specialstraffrätten som oftast tillämpas men
även bestämmelser i sådana författningar som av annan anledning bör
ändras till följd av brottsbalkens antagande. Det kan emellertid icke vara
en praktisk utväg att söka genomföra ändring av alla förekommande bestämmelser,
som är aktuella i detta sammanhang. Såsom även strafflagberedningen
föreslagit — 2 och 3 §§ i promulgationslagen i betänkandet En
-
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
hetligt frihetsstraff in. m. och 7 och 8 §§ i promulgationslagen i betänkandet
Skyddslag — bör generella regler ges beträffande de straffskalor i författningar
från tiden före brottsbalkens ikraftträdande som ej ändras särskilt.
Strafflagberedningen bär som huvudregel föreslagit, att straffskalor, som
nu stadgar fängelse utan utsatt maximum, efter sammanslagningen av fängelse
och straffarbete skall betyda fängelse i högst ett år och att, när det gäller
straffskalor som innehåller straffarbete, i stället för straffarbete skall
dömas till fängelse på tid som nu är stadgad för straffarbete. Förslaget avser
såväl att ange straffskalornas innebörd framgent efter frihetsstraffens
förenhetligande som att fastställa grunderna för bestämning av straff för
brott som begåtts dessförinnan men beträffande vilka lagakraftägande
dom ej föreligger. Även i sistnämnda hänseende är innebörden alltså, att
straffarbete ej i något fall skall ådömas. Sedan beredningen återgivit en av
straffrättskommittén föreslagen bestämmelse av innehåll, att straffets art
och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs
eller — om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff — den
lag som gäller när dom meddelas (jfr 5 § i förevarande lagförslag), anför
beredningen följande:
Vid bedömandet av frågan vilket straff som är lindrigast skall hänsyn
tagas både till straffets art och dess mått, i fråga om frihetsstraff alltså
tidslängden. Sedan enhetlighet genomförts i fråga om verkställigheten
av frihetsstraffen, vilken såsom strax skall beröras torde böra genomföras
genast oberoende av när straffet ådömts, torde skillnaden mellan olika
frihetsstraff kunna bedömas endast med utgångspunkt från tidslängden.
Huruvida ny lag skall tillämpas blir då beroende allenast av om straff enligt
denna lag blir kortare än enligt gammal lag eller bortfaller. Under sådana
förhållanden synes det vara mest ändamålsenligt att frihetsstraff alltid
ådömes såsom fängelse även i de fall då, vid tillämpning av äldre lag,
straffarbete skulle ha ådömts.
I fråga om de straffskalor som nu innehåller fängelse utan utsatt maximum
anser beredningen nödvändigt med en undantagsregel för vissa fall
beträffande brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande. Beredningen
yttrar härom följande.
I förslaget till brottsbalk har emellertid i några fall för brott, för vilka
straffet enligt strafflagen är fängelse utan utsatt maximum, stadgats fängelse
i högst två år, d. v. s. straffskalans maximum har bibehållits oförändrat.
I dessa fall synes det icke vara lämpligt att föreskriva att för brott
begångna före nya lagens ikraftträdande och beträffande vilka alltså gammal
lag i första hand skall tillämpas, fängelse utan utsatt maximum betyder
fängelse i högst ett år. En sådan föreskrift skulle innebära, att straffet
för brott, begångna före nya lagens ikraftträdande men beträffande vilka
dom ännu ej meddelats, kunde komma att sättas lägre än för både brott
av samma art, som begåtts tidigare men för vilka dom som vunnit laga kraft
meddelats, och brott, begångna efter nya lagens ikraftträdande. I stället
synes böra föreskrivas, att i de fall, då straff skall bestämmas enligt strafflagen,
fängelse utan utsatt maximum skall ådömas i enlighet med den gamla
lydelsen av SL 2:4, d. v. s. högst i två år. I 3 g promulgationslagen har
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
därför ett undantag gjorts i enlighet härmed. Detta medför, att i de fall,
där i förslaget till brottsbalk fängelses maximum satts lägre än två år, nya
lagen skall tillämpas även å brott begångna före dess ikraftträdande, om i
äldre lag fängelse stadgats utan utsatt maximum.
Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har under remissbehandlingen
i huvudsak icke framförts annan anmärkning än att önskemål
uttalats, att direkt ändring i de särskilda straffskalorna vidtages i flera fall
än enligt förslaget. Viss tvekan om lämpligheten att bestämma maximum
för fängelse till ett år har emellertid uttalats av landsfogden i Norrbottens
län, varjämte polisintendenten i Hälsingborg funnit det icke vara befogat
att så som beredningen föreslagit göra skillnad mellan brott mot strafflagen
och andra brott.
Departementschefen. De av beredningen föreslagna huvudbestämmelserna
angående innebörden av straffskalorna efter brottsbalkens ikraftträdande
synes ändamålsenliga. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis
torde man icke behöva räkna med att den föreslagna maximigränsen av ett
år för fängelse i fall, där för närvarande maximum ej är utsatt, kommer att
föranleda någon allmän sänkning av straff som ådömes.
När i paragrafen utsäges att fängelse skall ådömas på tid som är stadgad
för straffarbete innebär det, att såväl maximigränsen som minimigränsen
skall iakttagas. Det betyder bl. a., att i vissa fall den nu gällande allmänna
minimigränsen för straffarbete, två månader, skall gälla. Risken för
att detta förbises under övergångstiden torde ej vara överhängande. Några
svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna torde icke uppkomma,
såvitt avser brott begångna efter den 1 januari 1965. Ifrågavarande äldre
straffskalor — av vilka flertalet torde böra direkt ändras — förekommer då
endast inom specialstraffrätten; i dessa straffskalor torde straffarbete nu
vara stadgat endast som alternativ till fängelse, och den enligt brottsbalken
gällande allmänna minimitiden för frihetsstraff, en månad, blir därför tilllämplig.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är avsedda att äga tillämpning
även när straff skall bestämmas för brott, som begåtts före den 1 januari
1965. Särskild uppmärksamhet påkallar därvid brott mot strafflagen. Såsom
skall framgå av nästföljande paragraf, skall strafflagens bestämmelser fortfarande
tillämpas beträffande sådana brott, om straffet härigenom blir
lindrigare än enligt brottsbalken. Eftersom straffarbete icke skall ådömas
i något fall, får straffets svårhet bedömas efter en jämförelse mellan frihetsstraffets
längd enligt brottsbalken och enligt strafflagen. Strafflagberedningen
har föreslagit en särskild regel för de fall där fängelse stadgats
i strafflagen utan utsatt maximum. I allmänhet har dessa straffskalor i
brottsbalken erhållit ett maximum av sex månader eller i en del fall ett
år. När brottsbalken stadgar fängelse i två år för brott, vilka hittills varit
belagda med högst fängelse, har avsikten främst varit att markera ett
strängare bedömande än hittills, t. ex. vid hets mot folkgrupp (SL 11:7,
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
BrB 16: 8) och djurplågeri (SL 11: 13, BrB 16: 13), eller också har straffskalan
fatt ändrad räckvidd med hänsyn till gradindelningen av brotten,
t. ex. vid olovligt förfogande (SL 22:4, BrB 10:4), behörighetsmissbruk
(SL 22: 6, BrB 10: 6), missbruk av urkund (SL 13: 12, BrB 15: 12) och förnekande
av underskrift (SL 13: 13, BrB 15: 13). Det är enligt min mening
icke erforderligt att man, när det gäller brott begångna före brottsbalkens
ikraftträdande, ger särskilda bestämmelser för vissa fall under åberopande
av straffskalornas utformning i brottsbalken. Även när, i enlighet med
vad som föreslås i det följande i 5 §, strafflagen skall tillämpas, torde därför
huvudregeln i förevarande paragraf böra gälla och alltså fängelse utan
utsatt maximum få anses innebära fängelse i högst ett år.
5 §.
I 23 kap. 1 § i sitt förslag till brottsbalk har straffrättskommittén upptagit
generella bestämmelser om tillämpning av ny eller gammal lag, när
det gäller straff eller annan påföljd för brott som begåtts före ny lags
ikraftträdande. Kommittén förklarar sig ej ha funnit anledning frångå
den grundläggande principiella ståndpunkt som svensk rätt intager i fråga
om strafflags tillämplighet i tiden, nämligen att ny lag ej skall äga tillbakav
erkände kraft med undantag för det fall att denna lag är lindrigare
än den äldre. Kommittén anför härvid, att principen att åt ny strafflag ej
skall givas tillbakaverkande kraft när den medför straffbeläggande av förut
straffri gärning eller skärpning av förut stadgade påföljder utgör ett
skydd för den enskilde. Denna princip kommer till uttryck i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, till vilken konvention vårt land anslutit sig. I konventionen
uttalas i artikel 7, att ingen må fällas till ansvar för någon gärning
eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde
ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt samt att ej heller
högre straff må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den
brottsliga gärningens begående. Liknande uttalanden har gjorts i artikel
11 punkt 2 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga
rättigheterna, antagen den 10 december 1948.
Den av kommittén föreslagna paragrafen upptar i första stycket ett stadgande
av innehåll, att en gärnings straffbarhet samt straffets art och mått
skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs, men att,
om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff. Med uttrycket en gärnings
straffbarhet avses samtliga objektiva och subjektiva förutsättningar för
straff. I uttrycket ingår, att straff för brottet icke är uteslutet på grund
av allmänna straffrihetsgrunder, minderårighet, otillräknelighet eller preskription.
Beträffande bedömningen av frågan, när en gärning begåtts, anför
kommittén:
Genom användande av ordet handlingen och ej ordet gärningen markeras
att avgörande tidpunkt är när den handlande avslutade den verksam
-
105
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ur l!)6''r
het som kan sägas innefatta brottets utförande. Att en från sjalva handlingen
till tiden skild effekt inträffat först efter lagändringens ikraftträdande
är således utan betydelse. Kommer ett brott till stånd genom successivt
handlande, får det i princip anses, att om någon del av handlandet infaller
under den nya lagens tid, denna lag skall bliva tillämplig på det hela. Vid
underlåtenhetsbrott torde i regel den nya lagen bliva tillämplig då underlåtenheten
infaller under giltigheten av såväl äldre som ny lag.
I paragrafens andra stycke föreslår kommittén en särskild bestämmelse
angående gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då
rådande särskilda förhållanden. I tredje stycket upptages dels ett stadgande
att vad i första och andra styckena är sagt om straff även skall gälla om
förverkande, dels ett stadgande om påföljder som ådömes i stället för straff,
beträffande vilka föreslås som huvudregel att den lag skall tillampas som
gäller när dom meddelas.
Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har Advokatsamfundet
riktat kritik mot den i tredje stycket föreslagna bestämmelsen
om andra påföljder än straff. I remissyttrandet anföres, att regeln möjligen
kan accepteras i fråga om villkorlig dom men icke när det gäller påföljder
av exempelvis typen internering eller förvaring. Beträffande sådana påföljder
bör tillämpas samma princip som i fråga om straff.
Departementschefen. I promulgationslagen torde, såsom jag tidigare anfört,
böra upptagas bestämmelser endast i avseenden som direkt aktualiseras
av brottsbalkens ikraftträdande. Nu ifrågavarande bestämmelser bör
med hänsyn härtill icke avfattas så generellt som straffrättskommittén
föreslagit, och anledning att upptaga någon bestämmelse motsvarande andra
stycket i kommitténs förslag föreligger icke. Den förändrade systematik,
när det gäller straff och andra påföljder, som tillämpats i brottsbalken
(1 kap. 4 §) föranleder också en ändring av kommitténs förslag.
Utgångspunkten bör vara att brottsbalken icke ges tillbakaverkande kraft,
vare sig så att påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar
när den företogs eller så att strängare straff ådömes än som skulle
följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip
överensstämmer med grundläggande riktlinjer, som fastslagits i konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, och har också kommit till uttryck i det nyligen av författningsutredningen
framlagda förslaget till regeringsform (2 kap. 9 §).
I den mån hinder icke möter av de hänsyn som nu nämnts, bör brottsbalken
tillämpas å gärningar som föreligger till bedömande sedan balken trätt i
kraft. En principiell avvikelse göres härigenom från den nu tillämpade
grundsatsen, som innebär att ny lag skall tillämpas endast när den är lindrigare
än den äldre. Någon saklig förändring torde emellertid icke föranledas
härav, och ur praktiska synpunkter torde fördelar vara att vinna av att
brottsbalken genast kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.
4j Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10
106 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
I enlighet med det anförda torde i ett första stycke av paragrafen böra
anges, att för gärning som begåtts före den 1 januari 1965 ansvar ej må
ådörnas enligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den
företogs. Bestämmelsen har avseende å gärningstypen som sådan; vid
bedömningen av om för gärningen var stadgat straff skall bortses från sådan
omständighet som att straff på grund av gärningsmannens ålder eller
sinnesbeskaffenhet icke skulle ha kunnat ådömas i det enskilda fallet. Såvitt
avser gärning, som begåtts av den som icke fyllt femton år, innebär
brottsbalken icke någon förändring i förhållande till vad som nu gäller.
Så är däremot fallet i fråga om de psykiskt abnorma lagöverträdarna. De
särskilda bestämmelser som påkallas härav torde få upptagas i paragrafens
andra stycke.
Beträffande bestämmandet av påföljd när fråga är om gärningar _ be
gångna
töre den 1 januari 1965 — vilka är belagda med ansvar såväl enligt
strafflagen som enligt brottsbalken torde regler få upptagas i andra
stycket. Med utgångspunkt i vad nyss anförts torde därvid, beträffande
straffen, få anges att äldre lag alltjämt skall tillämpas, om den lagen leder
till lindrigare straff än brottsbalken. Vid bedömningen av om äldre lag leder
till lindrigare straff får hänsyn tagas även till återfallsbestämmelser och
konkurrensregler. I fråga om de sistnämnda torde emellertid särskilda bestämmelser
få meddelas för de situationer som uppkommer, när straff för
visst brott redan bestämts då annat brott föreligger till bedömande, se
6 §. De konkurrensregler, som upptagits i 1 kap. 6 §, 25 kap. 5 § och 26
kap. 2 § brottsbalken, innebär ur förevarande synpunkt icke några större
förändringar i förhållande till hittills gällande ordning; särskilda övergångsbestämmelser
torde icke erfordras för deras del.
När det gäller ådömande av andra påföljder än straffen, torde brottsbalken
kunna tillämpas genast, oberoende av när brottet begåtts. Tidigare
bär man i flera fall, när förändringar gjorts i påföljdssystemet, i övergångsbestämmelser
förklarat att den nya lagstiftningen får tillämpas endast
i fråga om brott som begåtts efter ikraftträdandet (så t. ex. vid tillkomsten
av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och lagen den 18 juni 1937
om förvaring och internering i säkerhetsanstalt). En sådan bestämmelse
torde icke vara erforderlig vid brottsbalkens ikraftträdande. De förändringar
som göres i påföljdssystemet torde icke i allmänhet kunna sägas leda
till kraftigare ingripande mot den dömde än vad som varit möjligt enligt
hittills gällande ordning. Då det för en ändamålsenlig anordning av behandlingen
av de dömda är önskvärt, att icke flera regelsystem samtidigt
tillämpas, bör den nya lagstiftningen genast kunna tillämpas. Såsom skall
framgå av det följande bör enligt min mening även beträffande dem, som
vid brottsbalkens ikraftträdande redan dömts till påföljd, verkställigheten
så långt möjligt anordnas i enlighet med balkens regler. Vid bedömande
av om annan påföljd än straff i det enskilda fallet skall användas skall
hänsyn alltså tagas till de förutsättningar för tillämpningen som upptages
107
Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1004
i brottsbalken; i fråga om de förutsättningar, som anknyter till att visst
straff kan följa å brottet, skall dock givetvis beaktas, alt straff i vissa fall
skulle vara att bestämma enligt äldre lag.
Från den princip i fråga om tillämpningen av andra påföljder an straff
som lagts till grund för förslaget torde undantag få göras i ett avseende.
Lagöverträdare, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall enligt 5 kap. 5 § strafflagen
ej fällas till ansvar. Enligt brottsbalken föres emellertid sådana lagöverträdare
i princip in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet,
och som nämnts i det föregående skall påföljd kunna ådömas i
fall som nu avses även för brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande.
Härvid bör emellertid annan påföljd icke kunna komma i fråga
än som motsvarar de åtgärder från samhällets sida vilka kan vidtagas enligt
gällande rätt. Av de påföljder som enligt brottsbalken kan^ tillämpas
för lagöverträdare som nu avses — överlämnande till särskild vård, böter,
skyddstillsyn — bör därför endast överlämnande till särskild vård komma
i fråga. I andra stycket av 5 kap. 5 § strafflagen stadgas om straffrihet
för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han
är från sina sinnens bruk. Enligt brottsbalken kommer gärning, som begås
i sådant tillstånd, icke att betraktas som brott (jfr 1 kap. 2 §; prop. 1962:
10 del C s. 576 f, 596); i fall av detta slag kommer således icke någon påföljd
att ådömas efter brottsbalkens ikraftträdande.
Avgörande för frågan, om gammal eller ny lag skall tillämpas, blir enligt
det föregående i vissa fall den omständigheten, huruvida gärningen begåtts
före den° 1 januari 1965. Till vad straffrättskommittén anfört beträffande de
moment i gärningen som härvid skall tas i beaktande kan jag ge min anslutning.
Innebörden av bestämmelsen torde bli tydlig även om man icke,
såsom kommittén föreslagit, använder ordet handlingen utan anknyter till
alt gärningen begåtts före nämnda dag.
Frågan, huruvida gammal eller ny lag skall tillämpas, får avgöras i
varje mål, som är föremål för prövning efter det brottsbalken tratt i kraft,
och sålunda också vid avgörande i högre instans av mål som i lägre instans
avgjorts före denna tidpunkt. Har en före brottsbalkens ikraftträdande
meddelad dom vunnit laga kraft, skall däremot någon ändring av domen
icke ske av den anledningen att en tillämpning av brottsbalken skulle leda
till frihet från ansvar eller lindrigare straff.
De regler som i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken meddelas om förverkande
av egendom innebär icke några sakliga ändringar av vad som nu gäller enligt
2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Reglerna i brottsbalken bör därför
kunna tillämpas även när fråga är om gärningar, som begåtts före brottsbalkens
ikraftträdande. Då dessa regler — med undantag för 3 § — för sin
tillämpning förutsätter att brott som avses i brottsbalken förövats, torde
emellertid i klarhetens intresse böra uttryckligen anges, att de skall tilllämpas
också när fråga är om gärning för vilken straff skall bestämmas
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
enligt äldre lag. De i 36 kap. 6—8 §§ brottsbalken meddelade reglerna torde
genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse. Visserligen
kan härvid tänkas, att uttrycklig bestämmelse angående särskild rättsverkan
i något fall kan komma att saknas, när det gäller påföljd som bestämts
i dom vilken meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Några svårigheter
torde dock icke härigenom uppkomma för rättstillämpningen.
Det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet i 23 kap. 1 § första
stycket avsåg att reglera även frågan om åtalspreskription. Bestämmelser
om preskription torde med den uppläggning av promulgationslagen som
nu valts få upptagas i särskild paragraf, 12 §.
6 §•
Straffrättskommittén har i 23 kap. 3 § i sitt förslag upptagit en regel,
motsvarande 12 § i 1864 års promulgationslag, av innehåll att vad i ny lag
stadgas om återfall i brott skall äga tillämpning ändå att det förra brottet
bedömts efter äldre lag.
I fråga om tillämpningen av regler om sammanträffande av brott och
förändring av påföljd har straffrättskommittén föreslagit (23 kap. 2 §),
att den lag skall tillämpas som gäller när dom härom meddelas av första
domstol; äldre lag skall dock tillämpas, då någon skall dömas allenast för
brott begångna före nya lagens ikraftträdande, om den äldre lagen leder
till lindrigare påföljd. I strafflagberedningens förslag har upptagits en övergångsbestämmelse,
som mera direkt anknyter till de i beredningens betänkande
Skyddslag framlagda förslagen. Beredningen har föreslagit (15 §),
att de nya bestämmelserna om sammanträffande av brott skall tillämpas
utan hinder av att brotten eller något av dem begåtts före lagens ikraftträdande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande över straffrättskommitténs
förslag uttalat, att grundprincipen beträffande gammal eller
ny lags tillämplighet (jfr 5 §) kan tillämpas också när det gäller konkurrenssituationer.
Departementschefen. Beträffande tillämpningen av återfallsreglerna i 26
kap. 3 § brottsbalken torde böra meddelas en bestämmelse, motsvarande
vad straffrättskommittén har föreslagit. Stadgandet är framför allt avsett
för det fall, att det senare brottet förövats efter brottsbalkens ikraftträdande.
För tillämpningen av återfallsstadgandet får givetvis förutsättas
att det tidigare brottet varit av sådant slag som avses i 26 kap. 3 §. Huruvida
återfallsreglerna skall tillämpas i fall, när även det nya brottet förövats
innan brottsbalken trätt i kraft, blir beroende av utfallet av den bedömning
som domstolen skall göra jämlikt 5 § andra stycket i förevarande
lag. Leder äldre lags regler, däri inbegripet dess återfallsregler, till lindrigare
straff, skall den lagen tillämpas; eljest dömes efter brottsbalken.
Såsom framhållits vid 5 § torde frågan om tillämpningen av strafflagens
eller brottsbalkens konkurrensregler i princip böra bedömas i enlighet med
109
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 196b
den allmänna grundsatsen, alt den lag skall tillämpas som leder till det
för den dömde lindrigaste straffet. Beträffande vissa konkurrenssituationer
torde emellertid böra meddelas särskild övergångsbestämmelse. Det gäller
de fall som föreligger, när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1
januari 1965 skall dömas för annat brott.
Framför allt påkallar de fall som avses i 4 kap. 3 oeh 4 §§ strafflagen
uppmärksamhet. Brottsbalkens bestämmelser i 34 kap. innebär en väsentlig
omarbetning av nuvarande regelsystem i detta avseende. Till stor del är
det emellertid fråga om en teknisk omläggning, som icke torde komma alt
medföra några nämnvärda förändringar i fråga om det eller de straff som
sammanlagt ådömes för de konkurrerande brotten, och enligt den princip
som ligger till grund för 5 § i promulgationslagen skall alltså brottsbalkens
bestämmelser tillämpas även när lråga är om äldre brott. I
hang skulle emellertid brottsbalkens regler kunna tänkas leda till ett för den
dömde mindre gynnsamt resultat än nuvarande regler, nämligen när det
gäller tidpunkten för villkorlig frigivning (se prop. 1962: 10 del C s. 396).
Å andra sidan kan väl tänkas förekomma fall, där tillämpning av strafflagens
regelsystem kan visa sig på ett senare stadium leda till ogynnsammare
resultat än brottsbalkens regler. De resultat av tillämpningen av gammal
eller ny lag som här berörts kan icke alltid bedömas vid tidpunkten
för domstolens avgörande och synes därför icke kunna influera på valet
av tillämpliga regler. Ett bibehållande av det nuvarande systemet, även om
det uteslutande gäller brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande,
vid sidan av brottsbalkens regler skulle kunna vålla besvärliga komplikationer,
eftersom det kan bli fråga om att samtidigt tillämpa två system
beträffande samma person. Det synes önskvärt, att man så snabbt som
möjligt bringar de olägenheter som är förbundna med det äldre systemet
att upphöra, och jag vill därför förorda, att bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken
får tillämpas omedelbart efter balkens ikraftträdande även när fråga
är om brott som begåtts före den 1 januari 1965. En uttrycklig bestämmelse
härom bör då meddelas för att klart ange, att prövningen av tillämpligheten
icke sker enligt 5 §; bestämmelsen torde få upptagas i andra stycket av
förevarande paragraf.
Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i de fall, då den tidigare
domen meddelats efter brottsbalkens ikraftträdande och sedermera annat
brott föreligger till bedömande. Bestämmelsen skall också tillämpas, när
den tidigare domen meddelats före balkens ikraftträdande. Särskilda regler
torde emellertid härvid bli erforderliga, såvitt gäller påföljder som icke
får någon motsvarighet i brottsbalken eller som ändrar karaktär. I detta
avseende föreslås bestämmelser i 9, 10 och 11 §§.
7 §•
I fråga om åklagares befogenhet att tala å brott har straffrättskommittén
föreslagit som huvudregel (23 kap. 4 §), att bedömningen skall ske efter
den lag som gäller när åtal väckes. Om brottet då handlingen företogs var
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
undantaget från allmänt åtal eller för allmänt åtal var stadgat särskilt villkor,
skall enligt förslaget bedömningen ske efter äldre lag, ifall sådan åtalsbestämmelse
icke upptagits i ny lag. Kommittén uttalar, att dess förslag
torde överensstämma med innebörden i gällande rätt sådan denna framträder
i 5 och 14 §§ i 1864 års promulgationslag.
De förändringar som brottsbalken medför beträffande åtalsreglerna i
förhållande till vad som tidigare gällt leder till någon utvidgning av området
för allmänt åtal. I åtskilliga fall uppställes emellertid samma begränsningar
i åtalsrätten som tidigare gällt. De av straffrättskommittén föreslagna
reglerna beträffande tillämpningen av gammal eller ny lag torde böra
godtagas. I fråga om åklagares befogenhet att åtala torde alltså bedömningen
i princip böra ske efter brottsbalken, om åtal väckes efter den 1 januari
1965, även när det är fråga om äldre brott. Undantag bör dock göras för de
fall i vilka begränsningarna av den allmänna åtalsrätten enligt hittills gällande
lag går längre än enligt brottsbalken; dessa begränsningar bör då alltjämt
iakttagas beträffande brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande.
Då det icke synes vara praktiskt att beträffande varje sådan bestämmelse
ange om den alltjämt skall tillämpas, torde en generell regel med angiven
innebörd böra meddelas.
Begränsningar som nu avses förekommer icke endast i strafflagen. Även
den bestämmelse om särskild prövning av åtal som upptages i 19 § lagen
om ungdomsfängelse beröres av den föreslagna övergångsbestämmelsen.
Nämnda paragraf har icke någon motsvarighet i brottsbalken, och den hittills
stadgade prövningen skall alltså alltjämt ske beträffande äldre brott.
Såsom jag anförde vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960 (prop. 1962:
10 s. C 435) är avsikten, att också när det gäller brott som begåtts efter det
brottsbalken trätt i kraft prövning av åtalsfrågan skall ske. Denna prövning
skall emellertid ske enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken; härtill återkommer
jag i det följande.
Beträffande den prövning av åtalsfrågan som är stadgad i strafflagen
föreskrives i åtskilliga fall, att prövningen ankommer på statsåklagare. I
brottsbalken har för motsvarande prövning icke angivits vilken åklagare
som skall verkställa prövningen. Det har därvid förutsatts, att den åklagare
som enligt sin instruktion har att föra talan i målet också skall göra
den särskilda åtalsprövningen. Frågan om fördelningen av ålclagaruppgifterna
mellan de skilda åklagarkategorierna torde få upptagas i annat sammanhang;
vid övervägande härav måste beaktas också den reformering av
åklagarorganisationen som följer av förstatligandet av polis- och åklagarväsendet.
Oberoende av hur denna fråga löses, torde spörsmålet om vilken
åklagare som skall verkställa föreskriven åtalsprövning få avgöras efter
vad som gäller vid tidpunkten för prövningen. Den i förevarande paragraf
föreslagna regeln om att i äldre lag meddelat särskilt villkor för åtal skall
iakttagas har alltså icke avseende på regler om behörig åklagare utan endast
på de förutsättningar som gäller för att åklagare överhuvud skall få
väcka åtal.
in
Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
8 §.
Genom sammanslagningen av straffarbete och fängelse till det enhetliga
frihetsstraffet fängelse uppkommer åtskilliga problem beträffande redan
ådömda straff. Frågor av detta slag behandlas i förevarande och nästföljande
paragraf.
I 4 kap. 5 § andra stycket strafflagen stadgas nu att, om till verkställighet
på en gång förekommer utslag varigenom någon dömts till straffarbete
på viss tid och utslag enligt vilket han har att undergå fängelse, fängelsestraffet
eller vad därav återstår skall övergå till straffarbete; beslut harom
meddelas av fångvårdsstyrelsen. Regeln gäller dock icke i de konkurrcnsfall
då enligt 4 kap. 4 § domstol skall bestämma gemensamt straff. Enligt
4 kap. 6 § första stycket skall vid tillämpning av 5 § — samt vissa
andra paragrafer i kapitlet — viss tids fängelse anses svara mot straffarbete
under hälften så lång tid.
Fråga uppkommer, hur man skall ställa sig till dessa bestämmelser när
det gäller straff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande men ej då
börjat verkställas. Strafflagberedningen har föreslagit, att de hittills gällande
reglerna alltjämt skall tillämpas, om till verkställighet på en gång
förekommer dom å straffarbete på viss tid och dom å fängelse, som meddelats
före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Enligt 4 § i förevarande lagförslag skall straffarbete icke i något fall
ådömas efter det brottsbalken trätt i kraft; fängelse skall i stället ådömas
även i fråga om äldre brott. Det torde vidare få förutsättas, att beträffande
verkställigheten av tidigare ådömda straffarbets- och fängelsestraff de
regler, som kommer att gälla för det enhetliga frihetsstraffet fängelse, omedelbart
skall tillämpas. Med hänsyn härtill skulle kunna sägas, att det knappast
finns någon anledning att upptaga en bestämmelse om reducering av
strafftiden i enlighet med hittillsvarande ordning. År fråga om sådana fall,
där den ena domen meddelats före men den andra efter brottsbalkens ikraftträdande,
torde reducering icke heller böra föreskrivas. Domstolarna kan
då vid den senare straff mätningen beakta, att påfölj dssystemet upptager
endast en art av frihetsstraff; det torde för övrigt knappast vara möjligt
att i fall av detta slag finna en användbar reduceringsmetod.
Beträffande det fall, att båda frihetsstraffen ådömts före brottsbalkens
ikraftträdande, torde däremot som strafflagberedningen föreslagit reduceringsregeln
alltjämt böra iakttagas. Den dömde synes böra få tillgodonjuta
den minskning i strafftiden som han skulle ha erhållit, om verkställigheten
påbörjats före balkens ikraftträdande. En bestämmelse härom bör
alltså upptagas i promulgationslagen. Bestämmelsen blir tillämplig, även
om straffarbetsstraffet förekommer till verkställighet efter ikraftträdandet
av balken och alltså redan från början verkställes enligt reglerna för
fängelse. Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, att den
sista prövningen i någon domstolsinstans skett; däremot förutsättes icke
i och för sig att domen vunnit laga kraft före den dagen. Tillämpningen av
bestämmelsen ankommer på den centrala fangvårdsmyndigheten. I detta
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19Gi
sammanhang torde ställning få tagas till frågan om en ändring av fångvårdsstyrelsens
namn (se prop. 1962: 10 del C s. 606). Jag vill då förorda,
att styrelsen — såsom den själv har föreslagit — benämnes kriminalvårdsstyrelsen.
I det följande kommer detta namn att användas bl. a. i den nya
lagen om verkställighet av bötesstraff och i lagen om disciplinstraff för
krigsmän.
Uppmärksamhet kräver också den konkurrenssituation som avses i 4 kap.
4 § strafflagen, d. v. s. när någon dömts till fängelse eller straffarbete för
brott som förövats innan han börjat undergå sådant straff som ådömts för
annat brott. Såsom nämnts vid 6 § bör, när brottsbalken trätt i kraft, balkens
konkurrensregler tillämpas omedelbart även beträffande domar som
meddelats eller brott som förövats dessförinnan. Det betyder, att omprövning
enligt 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken — som motsvarar 4 kap.
4 § strafflagen — kan komma att ske beträffande lagakraftvunna domar
som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Prövningen innebär, att
domstolen skall bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av
den dom som sist förekommer till verkställighet; något gemensamt straff
skall däremot icke bestämmas. När verkställighet därefter sker, sammanlägges
i förekommande fall de båda straffen. Om båda de domar, som givit
anledning till prövningen enligt 34 kap. 10 § andra stycket, meddelats före
balkens ikraftträdande, är situationen likartad med den som berörts i det
föregående vid behandlingen av 4 kap. 5 § strafflagen och, om den ena domen
avser straffarbete och den andra fängelse, kunde det därför bli fråga
om tillämpning av samma regler. I och med att domstol får tillfälle att göra
en förnyad bedömning av straffmätningen, som då sker med beaktande av
att endast en art av frihetsstraff kommer i fråga, synes dock ej finnas skäl
att medge en reducering därutöver på verkställighetsstadiet. Att detta är det
föreslagna stadgandets innebörd framgår av att den i paragrafen åberopade
4 kap. 5 § strafflagen från sin tillämpning uttryckligen undantar fall som
avses i 4 kap. 4 §.
9 §.
Straffrättskommittén har i sitt förslag upptagit allmänna bestämmelser
om påföljdspreskription. Enligt 23 kap. 5 § i förslaget skall frågan, huruvida
ådömd påföljd är förfallen, bedömas efter den lag som gällde när dom
meddelades; har innan verkställighet av påföljden börjat eller efter avbrott
återupptagits ny lag trätt i kraft, enligt vilken påföljden är förfallen, skall
dock den lagen tillämpas.
I strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag har upptagits
vissa övergångsbestämmelser, som mera direkt anknyter till de i betänkandet
framlagda förslagen. Enligt 11 § i övergångsbestämmelserna skall
vad i skyddslagen stadgas om fängelse i tillämpliga delar gälla straffarbete
eller fängelse, som ådömts före lagens ikraftträdande. Undantag härifrån
föreslås beträffande villkorlig frigivning från gemensamt straff, som bestämts
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. För sådant fall skall 1 § andra styc
-
113
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(>k
ket, 14 § andra stycket ocli 20 § törsta stycket lagen om villkorlig frigivning
alltjämt iakttagas. Beträffande dem som vid den nya lagens ikraftträdande
redan är villkorligt frigivna föreslås, bl. a. för att den nya organisationen
ej skall betungas med tillsynen över dessa frigivna, att hittills gällande
ordning fortfarande skall gälla; förklaras den villkorligt medgivna
friheten sedermera förverkad, skall dock den nya lagen tillämpas, om ny
villkorlig frigivning ifrågakommer.
Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att straffrättskommitténs förslag
i visst fall kan leda till icke rimligt resultat. Om någon börjat avtjäna
straff innan ny lag, enligt vilken straffet är förfallet, trätt i kraft, skall
verkställigheten fortgå. Rymmer den dömde sedermera, kan däremot fortsatt
verkställighet sedan ej ske. Ur lagtexten bör därför orden »efter avbrott
återupptagits» utgå.
Departementschefen. I det föregående har (vid 6 och 8 §§) berörts frågan,
hur brottsbalkens bestämmelser om fängelse skall tillämpas beträffande
brott som begåtts före balkens ikraftträdande. Härigenom är emellertid icke
spörsmålet, vilka regler som skall tillämpas beträffande redan ådömda
fängelse- och straffarbetsstraff, mer än delvis löst. I brottsbalken upptages
bestämmelser om ådömda fängelsestraff bl. a. i 1 kap. 4 § andra stycket,
26 kap. 5—24 §§ och därtill anknytande bestämmelser i 37 kap., 34 kap.
samt 35 kap. 8 och 9 §§.
I allmänhet torde brottsbalkens regler om fängelse kunna användas även
när det gäller straffarbete eller fängelse, som ådömts före balkens ikraftträdande,
och detta torde böra anges som huvudregel. Regeln kommer härvid
att omfatta bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning i 26 kap. Detta
innebär, att prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning i princip
ankommer på övervakningsnämnd — jag skall i det följande vid 16 §
beröra undantag härifrån — och att prövotiden alltid blir minst ett år. Det
torde icke behöva vålla betänkligheter, att för dem som friges efter brottsbalkens
ikraftträdande prövotiden härigenom i vissa fall blir längre än enligt
tidigare lag. Prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning får
ske enligt den i brottsbalken föreskrivna ordningen beträffande alla ärenden,
som ej avgjorts när balken träder i kraft; det må erinras om att sådan
frigivning icke längre skall kräva ansökan av den intagne. I de fall åter, där
beslut i ärendet meddelats före balkens ikraftträdande, torde besvär över
beslutet få anföras i enlighet med hittills gällande regler; uttrycklig bestämmelse
härom torde ej vara erforderlig.
I fråga om konkurrensreglerna innebär förslaget, att bl. a. 34 kap. 1—3
och 10 §§ skall tillämpas även när den tidigare domen meddelats före balkens
ikraftträdande. Skälen härför framgår av vad som anförts i det föregående
rid 6 §. Även i övrigt skall 34 kap. genast tillämpas beträffande äldre
domar.
Från den huvudregel som nu föreslagits torde undantag böra stadgas i
några avseenden.
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Såsom strafflagberedningen förordat torde beräkningen av tidpunkten för
villkorlig frigivning från frihetsstraff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 §
strafflagen, även efter brottsbalkens ikraftträdande böra ske med beaktande
av de särskilda regler som nu gäller därom enligt lagen om villkorlig
frigivning (1 § andra stycket, 14 § andra stycket, 20 § första stycket). I övrigt
bör emellertid brottsbalkens regler om villkorlig frigivning gälla även
beträffande dem som intagits för undergående av sådant straff. Likaså bör
balkens regler om ny villkorlig frigivning tillämpas om någon som villkorligt
frigivits från 4: 3-straff därefter återintagits, utan att därvid detta lagrum
åberopats.
Strafflagberedningen har föreslagit, att beträffande dem som är villkorligt
frigivna när brottsbalken träder i kraft lagen om villkorlig frigivning
— med undantag för reglerna om förverkande på grund av annat brott
— alltjämt skall gälla. Beredningen har framhållit, att den nya övervakningsorganisationen
icke borde betungas med tillsynen av dessa frigivna.
Jag anser emellertid icke lämpligt att under övergångstiden bibehålla den
gamla tillsynsorganisationen vid sidan av den ordning som tillskapas genom
brottsbalken. Enligt balken skall övervakningen handhavas av övervakningsnämnd,
vilken förordnar övervakare, meddelar erforderliga föreskrifter
och beslutar om åtgärd, däribland förverkande, om den frigivne
missköter sig. Nämndens beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden,
och den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsens befattning med dessa ärenden
upphör. Det skulle enligt min mening kunna leda till onödiga komplikationer,
om man låter vissa ärenden — såsom hittills — handläggas av
skyddskonsulent och fångvårdsstyrelsen med klagorätt hos Kungl. Maj :t.
Den nya övervakningsorganisationen torde därför omedelbart böra avse
även dem som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigivna. I
princip torde också de bestämmelser i övrigt som enligt balken gäller för
villkorligt frigivna kunna tillämpas. Då dessa bestämmelser i några avseenden
är mera ingripande än de nuvarande reglerna, torde emellertid vissa
undantag böra stadgas. Det gäller framför allt prövotidens längd, som
icke genom brottsbalkens ikraftträdande bör för dem som redan är frigivna
förlängas utöver vad som bestämts vid frigivningen. Likaså torde den
något snävare ram för meddelande av särskilda föreskrifter, som lagen om
villkorlig frigivning uppdrager, böra iakttagas. Beträffande ingripande mot
den som missköter sig torde brottsbalkens regler kunna tillämpas. Grundas
ingripandet på förhållande, som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande,
bör dock den nya regeln om vitesföreläggande ej få tillämpas
och bör tiden för omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken begränsas
till en vecka, som är längsta tiden enligt lagen om villkorlig frigivning.
De i brottsbalken upptagna reglerna om preskription av ådömt fängelse,
35 kap. 8 och 9 §§ — som ju utformats med hänsyn till sammanslagningen
av fängelse och straffarbete till en enhetlig påföljd — kan knappast
göras tillämpliga på fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens
ikraftträdande. Det skulle nämligen i vissa fall betyda en fördubbling av
115
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\
preskriptionstidens längd, vilken för närvarande beträffande alla fängelsestraff
är fem år. När det gäller straffarbetsstraff skulle brottsbalkens pieskriptionsregler
— enligt den i förevarande paragraf föreslagna huvudregeln
att beträffande straffarbete skall gälla vad som stadgas om fängelse
__i ett icke obetydligt antal fall innebära en förkortning av preskriptionstiden.
Det är dock endast i fråga om de kortare straffarbetsstraffen —- ådömda
på kortare tid än sex månader — som preskriptionstiden skulle förkortas.
Efter brottsbalkens ikraftträdande synes ej finnas anledning att beträffande
dessa korta straffarbetsstraff tillämpa längre preskriptionstid än för
fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Med hänsyn
till att bestämmelse krävs om beräkning av preskriptionstid, när förverkande
skett av villkorligt anstånd med verkställighet av fängelse eller straffarbete
— jag återkommer till frågan om förverkande i det följande vid
10 §__torde i förevarande paragraf lämpligen kunna anges, att straffla
gens
preskriptionsregler beträffande ådömt fängelse eller straffarbete alltjämt
skall gälla, med undantag för de korta straffarbetsstraffen betiäffande
vilka preskriptionstiden uttryckligen bör anges vara fem år. Har verkställigheten
av straffet börjat före brottsbalkens ikraftträdande, skall givetvis
verkställigheten fortgå, även om straffet enligt den nu föreslagna regeln
skulle ha bortfallit; om avbrott skett, kommer emellertid den föreslagna
kortare tiden, räknad från avbrottet, att gälla för återupptagande av
verkställigheten efter balkens ikraftträdande.
Med att straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande avses här, liksom
i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den
tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej.
10 §.
Beträffande dem som före brottsbalkens ikraftträdande erhållit villkorlig
dom har strafflagberedningen föreslagit, att den nuvarande lagen alltjämt
skall äga tillämpning. För att effektivisera tillsynen inom ramen för
nuvarande lagstiftning förordas, att de av beredningen föreslagna tillsynsnämnderna
skall äga att upptaga frågor, som enligt lagen om villkorlig dom
ankommer på övervakningsnämnd; därvid skall vad som gäller om handläggning
och beslut av övervakningsnämnd äga motsvarande tillämpning.
För vissa konkurrensfall har emellertid upptagits bestämmelser motsvarande
vad som är stadgat enligt den nya lagen; avsikten har varit att undvika
tillämpning av nuvarande 4 kap. 3 § strafflagen.
Departementschefen. Såsom strafflagberedningen funnit, skiljer sig skyddstillsyn
och villkorlig dom enligt brottsbalken så pass väsentligt från den
nuvarande villkorliga domen att det icke torde vara lämpligt att låta brottsbalkens
bestämmelser bli tillämpliga beträffande dem som redan erhållit
villkorlig dom. På samma sätt som föreslagits beträffande villkorligt frigivna
torde dock den nya övervakningsorganisationen böra genast övertaga
ansvaret för vården av dessa dömda. Vad nu sagts avser dem som erhål
-
116
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
lit villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom. De bestämmelser som
erfordras i fråga om dem som erhållit villkorligt förvandlingsstraff för
böter torde få behandlas i det följande i samband med förslaget till ny lag
om verkställighet av bötesstraff.
De nya övervakningsnämnderna bör i enlighet med det sagda fullgöra de
uppgifter som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervakningsdomstol,
och sådana övervakningsnämnder som avses i lagens 25 § bör icke
längre finnas tillsatta. Beslut om förverkande av anstånd torde dock icke
böra läggas på nämnderna utan alltjämt -— liksom för motsvarande fall
gäller enligt brottsbalken — böra tillkomma domstol. Beträffande övervakningsnämnds
och domstols handläggning av ärenden enligt lagen om
villkorlig dom torde de processuella bestämmelserna i 37 och 38 kap. brottsbalken
kunna ges motsvarande tillämpning. En hänvisning till 38 kap. medför
att dess regler blir tillämpliga även i de fall, då villkorlig dom ej är
förenad med övervakning. Brottsbalkens 38 kap. har icke någon motsvarighet
till bestämmelserna i 19 § andra stycket lagen om villkorlig dom om
att åklagare och målsägande i vissa fall skall beredas tillfälle att utföra
ansvarstalan. Även utan att uttrycklig föreskrift meddelas torde det få förutsättas
att övervakningsnämnd, som anser villkorligt anstånd böra förklaras
förverkat, hemställer hos åklagare att talan föres därom. När det
gäller frågan, vem som är behörig att göra framställning om åtgärd enligt
lagen om villkorlig dom, torde vad i lagens 19 § första stycke sägs alltjämt
få gälla.
Utöver vad som framgått av det nu anförda torde några avvikelser böra
stadgas från reglerna i lagen om villkorlig dom. De bestämmelser lagens
13 § 1 mom. upptager för det fall, att den dömde finnes ha begått annat
brott, anknyter till det hittills gällande påföljdssystemet och dess konkurrensregler.
Denna ordning kan icke bibehållas utan besvärliga komplikationer.
Det är önskvärt, att man i konkurrenssituationer i så stor utsträckning
som möjligt kan tillämpa de principer som ligger till grund för brottsbalkens
reglering av dessa frågor.
Såsom huvudregel torde böra anges, att domstol i fall som nu avses har
att välja mellan att döma till påföljd särskilt för det nya brottet eller förklara
anståndet förverkat och bestämma gemensam påföljd för brotten. Härvid
är det icke möjligt att, såsom 34 kap. 1 § 3 brottsbalken föreskriver, begränsa
valet till påföljd av annan art än den tidigare ådömda. Denna tidigare
påföljd utgör ju ofta villkorlig dom beträffande frihetsstraff. Från vad eljest
iakttagits torde här få göras det avsteget, att domstolen skall kunna
döma till ett gemensamt fängelsestraff; några olägenheter torde knappast
uppkomma härigenom. Den föreslagna bestämmelsen om gemensam påföljd
torde böra tillämpas också när det villkorliga anståndet avsett ett bötesstraff.
För det fall, att domstolen icke förklarar anståndet förverkat utan
bestämmer påföljd särskilt för det nya brottet och därvid dömer till fängelse,
torde någon regel om att domstolen vid bestämmandet av straffet skall
beakta det frihetsstraff som kan ha ådömts i den villkorliga domen (jfr 34
117
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1''JGb
kap. 3 § andra stycket brottsbalken) icke vara erforderlig. Om det straff
som ådömts villkorligt sedermera skulle komma att verkställas, kan jämkning
av straffet ske med tillämpning av 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken.
När domstolen i enlighet med vad nu sagts dömer till påföljd, särskilt
för det nya brottet eller gemensamt för samtliga brott, skall brottsbalkens
påföljdssystem tillämpas i enlighet med vad som stadgas i förevarade lag
(se 4, 5 §§).
Om det brott, för vilket den dömde sist lagföres, begåtts före prövotidens
början, torde liksom för närvarande är fallet möjlighet böra finnas att förklara
att det villkorliga anståndet skall avse jämväl detta brott. Att i sådant
fall bestämma straff för brottet synes ej vara erforderligt, utan bestämmelsen
torde kunna avfattas så, att domstolen endast har att förklara att anståndet
skall avse det senast åtalade brottet. Påföljd kommer då att bestämmas
först om anståndet sedermera förklaras förverkat.
De i 14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom meddelade bestämmelserna bör
iakttagas vid tillämpningen av de nu föreslagna konkurrensreglerna.
Om villkorligt anstånd förklaras förverkat av annan anledning än som
berörts i det föregående, d. v. s. enligt 12 § eller 13 § 3 mom. lagen om villkorlig
dom, bör liksom för närvarande kunna bestämmas annan påföljd än
straff (jfr 12 § andra stycket sista punkten och 15 § lagen om villkorlig
dom). Bestämmelse torde vidare böra upptagas om att livstids fängelse,
ungdomsfängelse och internering på sätt som föx-eskrives i 34 kap. 11, 12
och 13 §§ brottsbalken träder i stället för villkorlig dom, jämte däri utsatt
straff, som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. 11
11 §.
Strafflagberedningen har föreslagit, att de i dess slutbetänkande upptagna
reglerna om skyddsfostran (ungdomsfängelse) och internering i tillämpliga
delar skall gälla ungdomsfängelse respektive förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt, som ådömts enligt hittills gällande lagstiftning. De föreslagna
nya reglerna om domstolsprövning i vissa fall beträffande kvarhållandet
i anstalt av den som dömts till internering (jfr 30 kap. 8 § brottsbalken)
bör enligt beredningen dock ej tillämpas genast; den förutsatta tidsfristen
skall enligt förslaget räknas från dagen för den nya lagstiftningens
ikraftträdande, om minsta tiden då redan gått till ända.
Den av beredningen föreslagna lösningen av övergångsproblemen beträffande
dem som före brottsbalkens ikraftträdande dömts till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering synes vara lämplig. Icke bara de i 29 och
30 kap. brottsbalken meddelade bestämmelserna bör tillämpas utan också
t. ex. konkurrensreglerna i 34 kap. Utöver det av beredningen föreslagna
undantaget torde emellertid tillämpningen av brottsbalkens regelsystem böra
begränsas i ett par avseenden. Minsta tid för anstaltsvård, som enligt 34 kap.
8 § andra stycket kan bestämmas för den som dömts till ungdomsfängelse,
bör ej kunna bestämmas när fråga är om brott som begåtts före brottsbal
-
118
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
kens ikraftträdande. Vidare torde liksom i förevarande lags 9 § särskild regel
meddelas beträffande vitesföreläggande. Uttryckligen torde böra anges,
att balkens regler om vård utom anstalt skall gälla dem som utskrivits på
prov från ungdomsfängelse, förvaring eller internering.
12 §.
Såsom nämnts i det föregående vid 5 § har straffrättskommittén avsett, att
kommitténs förslag i 23 kap. 1 § skall gälla även tillämpningen av preskriptionsbestämmelser
vid övergången till ny lag; innebörden härav är, att den
för den misstänkte gynnsammaste preskriptionstidsberäkningen skall tilllämpas.
Kommittén anför härom följande.
I SP 13 § stadgas att de i SL 5 kap. givna bestämmelserna, vilka bland
annat innefatta regler om preskription, skola tillämpas i avseende på gärningar
som äro förövade innan nya lagen blev gällande. I fråga om den i
SL 5 kap. stadgade tiden för åtal eller doms verkställande skall vidare avseende
göras å det straff varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att
den som efter äldre lag är berättigad till frihet från åtal skall njuta den
frihet till godo ändå att brottet efter nya lagen kan åtalas.
Av SP 13 § första punkten framgår, att om vid ändring av preskription
sbestämmelserna i strafflagen preskriptionstiden förkortas, de nya bestämmelserna
skola gälla även beträffande brott som begåtts före lagändringens
ikraftträdande. Om preskriptionstiderna genom den nya lagen förlängas,
anses det följa av grunderna för SP 13 §, att om preskription inträtt
redan före den nya lagens ikraftträdande, straffet alltjämt skall anses
förfallet men att eljest den nya lagens preskriptionsregler skola tillämpas.
Vid ändring av straffskalorna skall enligt gällande rätt preskriptionsfrågan
bedömas med hänsyn till den nya lagens straffbestämmelser även om
dessa på grund av SP 5 § i övrigt icke få läggas till grund för straffets bestämmande.
Denna innebörd av gällande rätt kommer till uttryck i NJA
1944 s. 451, i vilket fall straffskalans maximum sänkts, och i plenimålet NJA
1941 s. 251, som avsåg ett fall då straffskalans maximum höjts. Har brottet
redan preskriberats när den nya straffsatsen träder i kraft skall dock, såsom
nyss nämnts, straffet anses förfallet.
Enligt förslaget skola de allmänna grundsatserna i 1 § första stycket gälla
även i fråga om åtalspreskription. Om preskription av ådömt straff föreslås
ett särskilt stadgande i 5 §.
Om genom ny lag tiderna för åtalspreskription förkortas, skola de alltså
liksom enligt gällande lag tillämpas även beträffande brott som begåtts
före lagändringens ikraftträdande. Sker förlängning av preskriptionstiderna
skola enligt förslaget de äldre bestämmelserna tillämpas, även om preskription
på grund av dessa ej inträtt vid lagändringens ikraftträdande. I detta
fall innebär förslaget sålunda en ändring i förhållande till vad nu anses
gälla.
Har genom ny lag straffskalans maximum sänkts för visst brott, skall liksom
för närvarande tiden för åtalspreskription bestämmas med hänsyn till
den nya straffskalan. Har straffmaximum höjts, skall preskriptionen liksom
straffbarheten i övrigt bestämmas på grund av den äldre straffskalan.
Enligt förslaget skall alltså även i preskriptionshänseende den mildare lagen
tillämpas. För det fall att straffmaximum höjts innebär förslaget en avvikelse
från avgörandet i plenimålet NJA 1941 s. 251. Det kan enligt kommitténs
mening knappast anses tillfredsställande att till grund för preskrip
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
119
tionstidens bestämmande lägga en straffskala som ej får tillämpas vid utmätande
av straffet.
Strafflagberedningen har, med hänsyn till sammanslagningen av fängelse
och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit en speciell preskriptionsregel
för vissa brott, för vilka för närvarande högsta straffet är straffarbete
i ett år. Beredningen anför, att tillämpning av straffrättskommitténs
stadgande i 23 kap. 1 § i något fall kan leda till mindre nöjaktigt resultat.
För vissa brott, å vilka för närvarande kan följa högst straffarbete i ett år,
har föreslagits att efter enhetsstraffets införande skall kunna följa högst
fängelse i två år. I båda fallen är preskriptionstiden fem år. Har sådant brott
begåtts före nya lagens ikraftträdande men straff icke dessförinnan bestämts,
kan — enligt föreslagen promulgationsbestämmelse (jfr 4 § förevarande
lagförslag) — högre straff än fängelse i ett år icke ådömas. Därvid
skulle enligt eljest gällande regler preskriptionstiden bli två år. För att förhindra
detta nyckfulla resultat föreslår beredningen, att preskriptionstiden
även för brott av detta slag som förekommer till bedömande under övergångstiden
skall vara fem år.
Departementschefen. Såsom straffrättskommittén föreslagit torde ikraftträdandet
av brottsbalken och dess följdförfattningar icke böra medföra, att
preskriptionstid för brott som begåtts dessförinnan förlänges. Om ikraftträdandet
innebär en förkortning av preskriptionstiden, bör denna tillämpas
till den misstänktes fördel.
Lämpligen torde man utgå från att bestämmelserna i brottsbalkens 35
kap. skall tillämpas; motsvarande uppläggning har valts i 5 § andra stycket
i förevarande lagförslag. Avgörande för preskriptionstidens längd blir det
straff som kan följa å brottet, varvid hänsyn skall tagas till de bestämmelser
som i det föregående meddelats i 4 och 5 §§. I fråga om själva preskriptionstiderna
innebär 35 kap. i princip inga förändringar av vad som nu gäller
för brott, varå kan följa längre tids frihetsstraff. För de lindrigaste brotten
har emellertid skett en omarbetning. Preskriptionstidens längd påverkas
vidare av att straffskalorna för vissa brott förändrats. Härigenom kan det
inträffa, att reglerna i 35 kap. brottsbalken i vissa fall leder till en förlängning
av preskriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller för motsvarande
gärningar. Det bör därför utsägas att, om — med gällande lags terminologi
— straff skulle vara att anse som förfallet därest preskriptionsfrågan
bedömdes efter den lag som, beträffande straffskalor och preskriptionsregler,
gällde när brottet begicks, påföljd ej får ådömas.
Någon specialregel av det innehåll strafflagberedningen föreslagit synes
icke vara nödvändig. Den föreslagna regeln skulle kunna få betydelse endast
beträffande några få brott, nämligen vissa fall som nu behandlas i 14 kap.
15 och 23 §§ strafflagen samt möjligen vissa brott inom specialstraffrätten.
Den omständigheten, att preskriptionstiden för brott av detta slag som begåtts
före brottsbalkens ikraftträdande men vilka ej kommit under dom
-
120
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
stols bedömande dessförinnan blir kortare än eljest, synes icke innebära
sådana olägenheter, att en speciell reglering är motiverad för dessa fall.
Den nya regeln i 36 kap. 10 § brottsbalken om preskription av ådömt förverkande
torde böra få tillämpning även beträffande förverkande, som beslutats
jämlikt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen. Beträffande preskription av
straff och påföljder, som eljest ådömts före brottsbalkens ikraftträdande,
blir reglerna i 9—11 §§ i förevarande lag att tillämpa.
13 §.
I åtskilliga sammanhang har i lagstiftningen viss verkan knutits till den
omständigheten, att straff eller visst slag av straff kan följa å brott eller att
straff eller annan påföljd ådömts. Brottsbalken upptager i 36 kap. 6 § bestämmelser,
som har avseende å sådana fall. Däri behandlas emellertid icke
det fallet, att verkan knutits till att straffarbete ådömts. Ej heller upptages
någon allmän regel angående vilken innebörd stadganden om verkan av att
straffarbete kan följa å brott skall anses ha efter brottsbalkens ikraftträdande.
Strafflagberedningen har föreslagit ändring i de särskilda bestämmelser
där rättsverkan sammanhänger med straffarten straffarbete och har ansett,
att därutöver någon allmän övergångsbestämmelse i detta avseende icke erfordras.
Under remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet, som funnit att beredningen
gjort en noggrann genomgång av författningsmaterialet, emellertid
ifrågasatt, om icke försiktigheten kräver att en allmän övergångsbestämmelse
meddelas för den händelse någon av hithörande bestämmelser icke
skulle ha uppmärksammats.
Såsom skall närmare redovisas i det följande vid avsnittet Övriga lagförslag
torde de författningsrum, i vilka verkan knutits till att straffarbete
kan följa eller ådömts, böra ändras. I likhet med vad justitiekanslersämbetet
föreslagit vill jag emellertid förorda, att en allmän regel meddelas med
avseende å dessa fall, enär det icke är uteslutet att någon sådan författning
kan komma att kvarstå oförändrad. Med hänsyn till den gränsdragning i
fråga om straffskalorna som föreslagits i det föregående vid 4 § torde härvid
böra utsägas, att rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall
tillämpas när fråga är om brott, varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande
om verkan av att någon dömes till straffarbete bör äga tillämpning,
när fängelse i minst sex månader ådömes. Denna sistnämnda bestämmelse
får betydelse också då det gäller att avgöra, huruvida den avsedda verkan
skall inträda när annan påföljd än straff ådömes, och fungerar härigenom
som övergångsbestämmelse även till 36 kap. 6 § brottsbalken.
14 §.
Genom upphävandet av de i 2 § nämnda lagarna torde även övergångsbestämmelser
till dessa lagar komma att upphävas, om icke annat anges (jfr
NJA II 1950 s. 157). Utan att särskilt stadgande meddelas torde dock den
121
liungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
verkan av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger
med själva övergången från gammal till ny lag.
Straffrättskommittén har i »förslag till promulgationslag» från äldre promulgationslag
upptagit vissa bestämmelser, som enligt kommitténs mening
alltjämt bör gälla. Då åtskilliga av de stadganden i äldre övergångsbestämmelser
som alltjämt bör äga tillämpning icke är av den beskaffenhet, att de
oförändrade kan på nytt utfärdas, torde en lämpligare ordning än den av
kommittén föreslagna vara alt i förevarande paragraf genom en uppräkning
ange de äldre bestämmelser som fortfarande skall gälla.
Från promulgationslagen till 1804 års strafflag torde här böra upptagas
16 § 1 och 6. Den i 19 § 13 upptagna bestämmelsen torde kunna överföras
till administrativ författning. Vidare bär upptagas första punkten av övergångsbestämmelserna
till 1938 års lagstiftning om sammanträffande av
brott — övriga övergångsstadganden till denna lagändring torde numera icke
behöva särskilt omnämnas — samt tredje punkten av övergångsbestämmelserna
till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Av bestämmelserna
i lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen
m. m. torde här böra anges 4 § a) samt 5 och 7 §§. 4 § b) i lagen har numera
upphävts och 6 § har ersatts av bestämmelse i 20 kap. 14 § brottsbalken.
I avvaktan på resultatet av övervägandena beträffande betänkandet Skadestånd
i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) torde någon ändring icke böra
företagas i 7 §.
Straffrättskommittén har föreslagit, att de i 8 § i nyssnämnda 1948 års lag
upptagna bestämmelserna överflyttas till brottsbalkens promulgationslag
med vissa ändringar, som föranledes av antagandet av den nya tryckfrihetsförordningen
och upphävandet av lagen den 26 juni 1936 angående indragning
av vissa skrifter. Något stadgande av detta slag torde emellertid icke
längre böra bibehållas. Såvitt avser tryckta skrifter, kan ansvar utöver vad
tryckfrihetsförordningen medger (se TFO 1:2, 6: 3, 10: 11, 14: 5) icke stadgas
i förevarande sammanhang. När det gäller sådana skrifter, som omfattas
av lagen den 22 april 1949 angående beslag å vissa skrifter, torde särskilda
ansvarsbestämmelser icke vara erforderliga; de bestämmelser om ansvar
som brottsbalken upptager torde vara tillfyllest (se t. ex. 21 kap. 10 §, 23
kap. 4 §).
De övergångsbestämmelser som meddelats till lagarna den 18 juni 1937 om
förvaring och internering i sälcerhetsanstalt och den 22 juni 1939 om villkorlig
dom torde numera sakna praktisk betydelse. Såsom skall framgå av
det följande föreslås ny lagstiftning om verkställighet av bötesstraff. Den i
7 § i nuvarande lag intagna hänvisningen till lagen om villkorlig straffdom
kommer därigenom att försvinna.
15 §.
Vid lagrådsremissen 1960 framhölls (prop. 1962: 10 del C s. 262) att, om
skyddsföreningar kommer att bestå med i huvudsak samma uppgifter som
för närvarande, det kunde övervägas att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t
122
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
att i administrativ ordning förordna, att föreståndare för skyddsförening i
de hänseenden som avses i brottsbalken skall jämställas med skyddskonsulent.
Genom avtal mellan staten och vissa skyddsföreningar har från och med
den 1 juli 1962 på föreningarna lagts vissa uppgifter som eljest ankommer
på skyddskonsulent (jfr II ht 1962 s. 121 f, statsutskottets utlåtande 1962: 2
s. 33). Då man sålunda i den organisation som uppbygges för omhänderhavandet
av kriminalvården i frihet efter brottsbalkens ikraftträdande tillsvidare
har att räkna med medverkan av ifrågavarande skyddsföreningar, torde
bestämmelse böra upptagas som medger att befogenheter som ankommer
på skyddskonsulent anförtros befattningshavare vid skyddsförening. Paragrafen
torde böra avfattas så, att den täcker icke bara stadganden i brottsbalken
(28 kap. 12 §) utan också bestämmelser som kan bli meddelade i annan
lag, t. ex. om personundersökning.
16 §.
När frågan om beslutanderätten beträffande fakultativ villkorlig frigivning
behandlades vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960, uttalade jag
(prop. 1962: 10 del C s. 128 f) att en fullständig decentralisering till övervakningsnämnderna,
såsom förutsatts i 26 kap. 9 § brottsbalken, icke borde genomföras
redan vid brottsbalkens ikraftträdande; åt Kungl. Maj:t kunde anförtros
att bestämma när och i vilken takt decentraliseringen skulle ske. Jag
uttalade vidare, att i de fall, där decentralisering ej sker, avgörandet liksom
för närvarande borde ligga hos fångvårdsstyrelsen, men att man borde söka
anordna förfarandet så, att det väsentliga arbetet utföres på det lokala planet.
I promulgationslagen torde nu få meddelas de bestämmelser som erfordras
rörande ärenden om fakultativ villkorlig frigivning, vilka icke skall avgöras
av övervakningsnämnd.
Sedan numera i brottsbalken upptagits regler om att prövning av övervakningsnämnds
beslut i ärende om fakultativ villkorlig frigivning skall ankomma
på en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 §), och icke på
fångvårdsstyrelsen såsom förordades vid lagrådsremissen år 1960, torde det
vara lämpligast att kriminalvårdsnämnden får bli det organ som har att besluta
om frigivning i fall, där decentralisering av beslutanderätten till övervakningsnämnd
ej skett. Det kan efter kriminalvårdsnämndens inrättande
icke vara en ändamålsenlig anordning att lägga beslutanderätten i dessa fall
hos fångvårdsstyrelsen (kriminalvårdsstyrelsen).
Vid utformandet av närmare bestämmelser om handläggningen av ifrågavarande
ärenden hos kriminalvårdsnämnden torde såsom förebild kunna tagas
vad i brottsbalken stadgas angående ärenden om övergång till vård utom
anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (29 kap. 5
och 7 §§,30 kap. 6 och 10 §§). Vidare bör beslut enligt 26 kap. 11 §, att övervakning
ej skall äga rum i fall som nu avses, kunna meddelas av kriminalvårdsnämnden.
De bestämmelser, som i 37 kap. upptagits om kriminalvårds
-
123
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196b
nämndens och övervakningsnämnds handläggning av ärenden om villkorlig
frigivning som enligt brottsbalken ankommer på nämnderna, hör äga tilllämpning
vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf.
Förslag till ändringar i giftermålsbalkcn och ärvdabalken
I 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn stadgas, att make kan vinna äktenskapsskillnad
om andra maken dömts till straff av viss svårhetsgrad eller vissa
andra påföljder. Strafflagberedningen har i 1953 års betänkande föreslagit,
att vad i paragrafens båda första stycken nu sägs om dom till straffarbete
får gälla dom å fängelse på motsvarande tid. Beredningens förslag
torde böra följas. Vidare torde vad första stycket innehåller om interneiing
i säkerhetsanstalt få utgå. I andra stycket bör förvaring i säkerhetsanstalt
ersättas av internering, medan den nuvarande regeln om fängelse ådömt i
minst ett år bör utgå.
I enlighet med vad straff lagberedningen föreslagit synes i 15 kap. 11 §
giftermålsbalken böra stadgas maximitid för det fängelse, som kan föreskrivas
som vite.
I 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken ges bestämmelser
om förverkande av giftorätt samt arv eller testamente i fall,
då någon genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller
medverkat därtill. Avfattningen av paragraferna torde nu få anses innebära,
att bestämmelserna icke skall tillämpas beträffande den som på grund
av sin sinnesbeskaffenhet förklaras straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen.
»Brottslig gärning» får emellertid en ändrad innebörd med brottsbalken.
De sinnessjuka lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tillämpade
påföljdssystemet, och med den i balkens 1 kap. 1 § givna definitionen
kan brott begås även av den som är sinnessjuk eller under 15 år, under förutsättning
att gärningen begåtts uppsåtligen i fall där uppsåt krävs. Då den
av systematiska skäl vidtagna förändringen av brottsbegreppet i brottsbalken
icke synes böra medföra att giftermålsbalkens och ärvdabalkens nu
berörda paragrafer ges ett ändrat sakligt innehåll, torde undantag uttryckligen
böra stadgas beträffande paragrafernas tillämpning å nu avsedda
gärningsmän. Vidare torde i 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 3 §
ärvdabalken den ändringen få göras, att hänvisning sker till brottsbalkens
i stället för strafflagens medverkansregler.
Förslag till ändring i rättegångsbalken
Åtskilliga ändringar i rättegångsbalken erfordras i anslutning till brottsbalkens
ikraftträdande. I det följande behandlas de kapitel i rättegångsbalken,
som beröres av ändringsförslagen. Vissa för rättegångsbalken och annan
lagstiftning gemensamma ändringsspörsmål skall behandlas jämväl i avsnittet
Övriga lagförslag.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Brottsbalken föranleder även ändring i lagen den 20 december 1946 om
införande av nya rättegångsbalken. Då denna ändring i visst avseende jämväl
är beroende av utformningen av lagstiftningen om sinnesundersökning,
vilken ej upptagits till övervägande i detta sammanhang, torde förslag till
ändring i nämnda lag få framläggas i en senare etapp.
1 KAP.
Strafflagberedningen tog i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m.
(SOU 1953: 17, s. 95 f) upp frågan hur de processrättsliga bestämmelser,
vilkas tillämpning är beroende av ett brotts svårhetsgrad, bör ändras vid en
sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff.
Sammanslagningen hör enligt beredningen icke få den följden, att särskilda
processrättsliga verkningar av brotts svårhetsgrad kommer att inträda vid
gärningar av annan beskaffenhet än för närvarande, vare sig i de fall, då
frihetsstraffets art är avgörande för den särskilda verkans inträde, eller i de
lall, då straffskalans maximum eller minimum utgör skiljelinje. För att även
efter enhetsstraffets införande i huvudsak skilja de brott, å vilka nu kan
t Öl ja sti affarbete, trån andra brott skulle —■ i överensstämmelse med de
principer straffrättskommittén följt vid sin omarbetning av straffskalorna
i strafflagen — uttrycket »brott varå icke kan följa svårare straff än fängelse
i ett år» kunna användas för dessa senare. Stadsdomstolsutredningen har,
såvitt gäller medverkan av stor nämnd i underrätt, förordat samma gräns
(SOU 1956:28 s. 44).
Under remissbehandlingen av strafflagberedningens förslag till bestämmelser
om återfall — vilka ligger till grund för och väsentligen har samma
innehåll som de i 26 kap. 3 § första stycket brottsbalken upptagna_fram
hölls,
att de lagregler, som anknyter rättsverkningar till att fängelse antingen
i ett år eller därutöver eller ock i två år eller därutöver kan följa å
brottet, får ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde, därest vid återfall
straffmaximum höjes från fängelse i sex månader till fängelse i två år. I
några remissyttranden anfördes, att olägenheter kan komma att uppstå därlgenom
att återfallsregeln i stor utsträckning leder till att det processuella
förfarande! även för relativt obetydliga brott skall försiggå i enlighet med
vad som gäller för de allvarligare brotten.
När det gäller reglerna om underrätts sammansättning i brottmål — 5 och
12 §§ i forevarande kapitel — måste hänsyn tagas till att varje utvidgning av
den krets av mål, som skall handläggas med stor nämnd, medför att domstolarnas
redan förut tunga målbörda ökar. Å andra sidan bör icke i detta
sammanhang övervägas inskränkningar av området för stor nämnds deltagande
i rättskipningen. Den av strafflagberedningen föreslagna gränsdragningen
synes vara väl avvägd. Det bör dock klart anges, att strafflatituden
ej skall beräknas med tillämpning också av återfallsregeln i 26 kap 3 8
första stycket brottsbalken.
I enlighet med det nu anförda föreslås, att domförhetsreglerna i 5 och
125
Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 106b
12 §§ ändras därhän, att häradsrätt och rådhusrätt skall vara domföra med
liten nämnd, om målet gäller brott, för vilket ej är stadgat svårare straff
än fängelse i ett år. Med uttrycket att visst straff är stadgat för brottet åsyftas
i brottsbalken den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till
själva bestämmelsen om brottet (prop. 1962: 10 del C s. 160). Andra på den
i det särskilda fallet tillämpliga straffskalans storlek inverkande regler
skall ej beaktas. Även om brottet utgör återfall, skall alltså hänsyn icke tagas
till det straff, som jämlikt 26 kap. 3 § brottsbalken kan följa å brottet.
Därest fråga är om flera brott, skall hänsyn tagas till varje brott för sig.
Sålunda skall ej beaktas det högsta gemensamma straff, som kan bestämmas
jämlikt 26 kap. 2 § brottsbalken. Ej heller skall beaktas de regler om
straff för ämbetsman, som ges i 20 kap. 5 och 8 §§. Det må emellertid framhållas,
att hinder icke möter att handlägga mål som nu avses med stor
nämnd.
I överensstämmelse med det uttryckssätt, som föreslås använt i 5 och 12 §§,
bör i 4 och 11 §§ »brott, varå icke kan följa svårare straff än böter» utbytas
mot »brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter». Innebörden
av att å brott kan följa straff av viss svårhetsgrad behandlas i det
följande i anslutning till 24 kap. 1 §.
5 KAP.
Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:
55 s. 422 f), att i 5 kap. 1 § rättegångsbalken skulle införas ett allmänt stadgande
om att förhandling angående utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt skall kunna äga
rum inom stängda dörrar. Stadgandet skulle ersätta de nu gällande reglerna
i 6 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål och 41 a §
sista stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 om handläggning inom
stängda dörrar. Emellertid borde stadgandet gälla även andra former av
personutredning än de som avses i de nuvarande bestämmelserna.
Såsom grund för sitt förslag anförde strafflagberedningen, att personundersökning,
sinnesundersökning och annan dylik personutredning i brottmål
ofta berör förhållanden av högst personlig art, vilkas yppande i en
offentlig rättegång kan innebära synnerligt lidande och obehag såväl för den
tilltalade själv som för andra personer. De skäl, på vilka den offentliga
handläggningen i brottmål grundas, torde enligt beredningen endast sällan
motivera, att sådana förhållanden bringas till allmänhetens kännedom. Att
så sker betecknades som särskilt otillfredsställande i de fall då den tilltalade
sedermera av domstolen frias från brottet.
Hänsynen till den misstänkte talar enligt min mening för att förhandling
angående utredning rörande hans levnadsomständigheter och personliga förhållanden
ofta äger rum inom stängda dörrar. Gällande bestämmelser i lagen
om personundersökning i brottmål och i sinnessjuklagen möjliggör, att
mål i vad angår utredning, som gäller den misstänktes sinnesbeskaffenhet
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år lOOr
eller som avses i lagen om personundersökning i brottmål, handlägges på
detta sätt. Nämnda bestämmelser tager sikte på de viktigaste formerna av
personutredning i brottmål. Även annan sådan utredning kan emellertid
komma att förebringas. Anledning saknas att därvid i större omfattning tillgodose
offentlighetsintresset än då fråga är om utredning enligt sinnessjuklagen
eller lagen om personundersökning i brottmål. På grund härav och då
detta avsteg från offentlighetsprincipen är av den betydelse, att det bör äga
stöd i rättegångsbalken, förordar jag, att ett tillägg sådant som det av strafflagberedningen
föreslagna — mot vilket ingen erinran riktats under remissbehandlingen
— göres till 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. I den
särskilda lagstiftning angående personundersökning och sinnesundersökning,
varom förslag torde få framläggas i annat sammanhang, kommer då
motsvarigheter till de tidigare nämnda stadgandena i sinnessjuklagen och
lagen om personundersökning i brottmål ej att behöva upptagas.
Det torde ej vara erforderligt, att i lagtexten närmare angiva förutsättningarna
för att domstolen skall kunna förordna om handläggning inom
stängda dörrar. Avvägningen mellan offentlighetsintresset och den misstänktes
eller andras intresse av skydd mot insyn i enskilda angelägenheter torde
utan att detaljerade anvisningar skall behöva givas kunna anförtros domstolen.
6 KAP.
En av förutsättningarna för att protokoll i brottmål skall kunna ersättas
med anteckningar är enligt 1 § tredje stycket att svårare straff än böter ej
ådömes. Det finnes ej anledning att göra någon saklig ändring i vad som sålunda
nu gäller. Med den i brottsbalken nyttjade systematiken, som innebär
att påföljderna är sidoordnade med varandra och att viss påföljd ej ådömes
i stället för en annan, kan emellertid i förevarande stadgande bestämmelse
icke meddelas endast om straffen. 1 kap. 4 § brottsbalken innehåller beträffande
olika påföljders inbördes svårhetsgrad allenast att fängelse, suspension
och avsättning är att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff.
övriga påföljder enligt brottsbalken — villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård —- har enligt
36 kap. 6 § brottsbalken i viss utsträckning jämställts med fängelse.
Stadgandet i 1 § tredje stycket i förevarande kapitel torde kunna ändras
till att avse de fall, då annan påföljd än böter ej ådömes. Såvitt avser militära
mål blir vad som sägs om böter tillämpligt i fråga om disciplinstraff (6 §
militära rättegångslagen). Beträffande militära mål har emellertid icke i
hittills utfärdade bestämmelser ansetts böra föreskrivas, att anteckningar
ersätter protokoll (5 och 13 §§ protokollskungörelsen den 26 september
1947).
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 19Gb
127
9 KAP.
Genom brottsbalken har det allmänna bötesminimum liöjts från fem till
tio kronor (25 kap. 3 §). I överensstämmelse härmed torde det i 8 § törsta
stycket föreskrivna minimibeloppet för vite böra höjas från fem till tio kronor.
På samma sätt och i enlighet med vad som gäller enligt 25 kap. 1 §
andra stycket brottsbalken bör skalan för penningböter i 9 kap. 9 § rättegångsbalken
ändras till att omfatta 10—500 kronor. Då i brottsbalken upptagits
bestämmelser om att böter och viten tillfaller kronan (25 kap. 6 och
8 §§), erfordras ej bestämmelse härom i nyssnämnda paragraf i rättegångsbalken.
20 KAP.
I 6 § fastslås åklagares principiella skyldighet att tala å brott, som hör
under allmänt åtal. Erinran göres i lagrummet om att åtal kan ersättas av
strafföreläggande och om att vid brott, som ej är belagda med svårare straff
än penningböter, särskilda hinder mot åtal kan finnas stadgade. Sålunda kan
anmaning enligt 3 § lagen om parkeringsbot utgöra hinder mot åtal.
Den s. k. absoluta åtalsplikten är underkastad flera inskränkningar. Därvid
är främst att märka, att åtal kan bortfalla enligt särskilda lagregler om
åtalseftergift. Dessa regler återfinnes dels i förevarande kapitels 7 §, dels i
lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, dels ock i ungdomsfängelselagen,
barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. För allmänt åtal kan
vidare finnas stadgade särskilda villkor, såsom tillstånd av myndighet eller
angivelse av målsägande; sådana villkor skall iakttagas jämlikt 20 kap. 3 §
rättegångsbalken. Ärekränkningsbrotten är enligt brottsbalken i stor utsträckning
undandragna allmänt åtal. Angivelse av målsägande kräves i
princip för allmänt åtal av bl. a. hemfridsbrott, våldtäktsbrott och lindrigare
former av sådana misshandelsbrott, som ej förövats å allmän plats. Om åtal
är påkallat ur allmän synpunkt, kan dock åklagaren i många fall väcka åtal
utan att angivelse skett.
Regler om särskild åtalsprövning har i brottsbalken uppställts i ett begränsat
antal fall, där skälen att begränsa allmän åklagares rätt eller skyldighet
att anställa åtal hänför sig till visst eller vissa brott och äger samband
med brottstypen som sådan (exempelvis visst slag av olovligt förfogande
och av kvinna själv förövad fosterfördrivning).
Enligt förevarande kapitels 7 §, punkt 1, äger åklagare eftergiva allmänt
åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är
uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt.
1 samma paragraf, punkt 2, lämnas möjlighet till åtalseftergift för brott, som
förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller
till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, under förutsättning
att det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet
är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-
Strafflagberedningen. Frågor angående åtals- och påföljdseftergift har behandlats
av strafflagberedningen i olika sammanhang. I sin promemoria
med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva
påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40) framlade beredningen
utkast till en generell regel om nedsättning och eftergift av påföljd.
I fråga om åtalseftergift föreslog beredningen, att bestämmelserna
i 20 kap. 7 § rättegångsbalken skulle flyttas till strafflagen och att samtidigt
möjligheterna till åtalseftergift skulle vidgas väsentligt. Sålunda skulle åtal
kunna eftergivas i de fall, då det funnes uppenbart, att åtal icke erfordrades
vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med
hänsyn till den allmänna laglydnaden.
I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) gav strafflagberedningen
sitt förslag om utvidgning av rätten att eftergiva åtal formen
av en omarbetning av 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Beredningen framhöll,
att förutsättningarna för åtalseftergift icke borde göras lika för alla fall.
Gällande regel i paragrafens första stycke om åtalseftergift för mindre förseelser
behölls oförändrad i förslaget. För åtalseftergift i övriga fall -— där
svårare straff än böter kan följa å gärningen — skärpte beredningen förutsättningarna
i förhållande till 1948 års förslag. Sålunda tillädes, att för eftergift
fordrades, att »det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att
åtal väckes». Härigenom avsåg beredningen att framhäva bl. a., att skäl att
väcka åtal kan föreligga även om åtal i och för sig knappast kan sägas vara
motiverat av individual- eller allmänpreventiva hänsyn. Det föreslogs vidare
beträffande denna form av åtalseftergift, att beslutanderätten skulle
läggas hos riksåklagaren, detta för att en mera restriktiv tillämpning skulle
vinnas genom centralisering.
Strafflagberedningen upptog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:
55) väsentligen samma åtalseftergiftsregler som i betänkandet Enhetligt frihetsstraff
m. m. Ett tillägg gjordes emellertid angående eftergift av åtal
också i de fall, då den misstänkte uppenbarligen begått brottet under inflytande
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt vård enligt sinnessjuklagen
kommer till stånd utan lagföring och åtal ej heller är påkallat av särskilda
skäl. Vid brott, belagda med fängelse i lägst två år, skulle beslut om eftergift
av åtal meddelas av riksåklagaren. — Inom beredningen uttalades önskemål,
att uttrycket »eftergiva åtal» måtte utbytas mot »underlåta åtal». Därvid
framhölls bl. a., att 20 kap. 7 § i dess föreslagna lydelse skulle komma
att — i motsats till vad som förutsattes vid lagrummets tillkomst — bli tilllämplig
också i fall, då den misstänktes brottslighet ej fullständigt utretts
eller då den misstänkte nekar till brottet.
Yttranden. Strafflagberedningens tre i det föregående redovisade förslag har
vart för sig varit föremål för remissbehandling. Yttrandena över 1948 års
förslag har såvitt angår åtalseftergift redovisats i SOU 1953: 17 å s. 112—120.
På motsvarande sätt har yttrandena över 1953 och 1956 års förslag i allt väsentligt
redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 141—147. I det följande ges i hu
-
129
Kungl. Alaj.ts proposition nr 10 år 19Gb
vudsak en översiktlig sammanfattning av de i sistnämnda yttranden anförda
synpunkterna.
I yttrandena över 1953 års betänkande tillstyrkte flertalet remissorgan
törslaget om införande av ett allmänt stadgande om rätt att meddela åtalseftergift
oberoende av brottets svårhet. Riksåklagarämbetet framhöll, alt fall
finns, där åtal och dom framstår antingen som direkt stötande for rattsmedvetandet
eller som meningslösa med hänsyn till det ändamål man enligt
modern mening vill uppnå med straffet. Påföljdseftergift kan i många sådana
fall ej ersätta åtalseftergift, eftersom inställelsen vid domstol och offentligheten
där kan träffa hårdare än domen. Att åklagaren skall behöva
väcka åtal i de fall, där han med största sannolikhet kan vänta, att domstol
kommer att avstå från påföljd, fann länsstyrelsen i Kronobergs län otillfredsställande.
Statsåklagaren i Göteborg erinrade om att principen om absolut
åtalsplikt ej kan tillämpas utan modifikationer; åklagarna tvingas att
på omvägar — bl. a. genom att uppställa överdrivet starka krav på bevisningens
styrka — söka nå fram till avgöranden, som i realiteten innebär
åtalseftergift. En garanti för en restriktiv tillämpning av en vidgad rätt till
eftergift fann Suea hovrätt i riksåklagarens beslutanderätt.
Tveksamhet inför 1953 års förslag anmäldes av några remissinstanser.
Justitiekansler sämbetet ansåg vådor kunna uppstå beträffande allas likhet
inför lagen och ifrågasatte behovet av lagstiftning. Risken för att svårt psykiskt
lidande kan följa av en rättegång får enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar
ej överskattas. Föreningen gjorde också gällande, att en upprättelse
genom påföljdseftergift, meddelad av domstol, för gärningsmannen
är mera värdefull än den han kan erhalla genom åtalseftergift. Även
hovrätten för Övre Norrland hyste betänkligheter med hänsyn till att förfarandet
vid prövning av åtalseftei''gift icke är underkastat allmänhetens
direkta tillsyn, vilket skulle kunna medföra att allmänheten tvivlade på
prövningens säkerhet och objektivitet. Advokatsamfundet tillstyrkte rätt för
riksåklagaren att meddela åtalseftergift i fall, då hänsyn till målsäganden
och till intresset av att effektivt kunna bekämpa utpressningsbrottet gjorde
det angeläget att undvika icke blott påföljden utan redan själva åtalet.
Flera remissorgan, som helt avstyrkte förslaget, framhöll likaledes, att
domstolsprövningen innebar de bästa garantierna för säkerhet och objektivitet.
Hovrätten över Skåne och Blekinge underströk muntlighetens och
omedelbarhetens betydelse härvidlag. Föreningen Sveriges stadsfiskaler uttalade
som sin åsikt, att något faktiskt behov av en fortsatt utvidgning av
rätten till åtalseftergift icke framkommit beträffande brott, som skall sonas
med frihetsstraff. Möjligen kunde eftergiftsinstitutet utvidgas till att omfatta
alla förseelser, där uppenbarligen endast böter kan komma i fråga. Föreningen
underströk, att det varit av utomordentligt värde för åklagarna att
vid sina åtalsbeslut kunna hänvisa till den absoluta åtalsplikten.
Beträffande de föreslagna eftergiftsreglernas utformning rekommenderades
från flera håll, att stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse tydligare
framhäves. Justitiekanslersämbetet yttrade, att det måhända kunde
5 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
komma i fråga att såsom förutsättning för eftergift stadga, att ur allmän
synpunkt är påkallat, att åtal icke väckes. Ämbetet betonade vikten av att
riksåklagarens arbetstid ej tages oproportionerligt i anspråk av ärenden angående
åtalseftergift. Göta hovrätt ansåg det kunna vara av värde med viss
exemplifiering i lagtexten av särskilda omständigheter. Att hänsyn skall tagas
också till målsägandens inställning bör enligt hovrätten för Övre Norrtand
och statsåklagaren i Stockholm utsägas i lagtexten.
I yttrandena över strafflagberedningens år 1956 framlagda förslag framföres
huvudsakligen samma skäl för och emot en utvidgning av rätten till
åtalseftergift som i yttrandena över betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. in.
Hovrätten för Västra Sverige anser förhandenvaron av en regel om rätt till
åtalseftergift också beträffande svårare brott kunna på ett helt annat sätt
än en regel om påföljdseftergift leda till att framtida lagstiftare ej finner det
angeläget att draga tydliga gränser mellan straffbara och straffria gärningar.
Flera remissinstanser förordar, att en utvidgning enbart får omfatta de fall,
där frihetsstraff ingår i skalan men i praktiken endast böter kommer i fråga.
Strafflagberedningens förslag av år 1956 upptog icke någon motsvarighet
till den i 19 § ungdomsfängelselagen intagna åtalsprövningsregeln. Beredningen
ansåg, att nuvarande 20 kap. 7 § punkt 2 rättegångsbalken lämnar
tillräckliga möjligheter alt underlåta åtal och i huvudsak tillgodoser också
det syfte man velat nå med 19 § ungdomsfängelselagen (se SOU 1956:55
s. 332, 397). Anstalt snämnden vid Roxtuna har i särskild skrivelse framhållit,
att nämnden starkt lutar åt den uppfattningen, att det vore önskvärt
att i de fall, då under rymning verklig brottslighet förekommit, åtalseftergift
meddelades i mindre omfattning och vederbörande i stället åtalades
och lagfördes.
Den föreslagna regeln om eftergift av åtal, då den misstänkte uppenbarligen
begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed
jämförlig abnormitet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de remissinstanser,
som yttrat sig i denna del.
Till tanken att utbyta uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta åtal»
ställer sig flera remissorgan positiva. Hovrätten över Skåne och Blekinge
och Föreningen Sveriges stadsfiskaler vänder sig dock mot uppfattningen, att
kravet på utredning i vissa fall skulle kunna eftersättas.
Från åklagarhåll göres gällande, att beslutanderätten i åtalseftergiftsfrågor
i större utsträckning än vad strafflagberedningen föreslagit skulle kunna
anförtros statsåklagare.
Departementschefen. Frågan om användningen av åtalseftergiftsinstitutet
har ingående behandlats i strafflagberedningens tre betänkanden åren 1948,
1953 och 1956 samt i remissyttrandena över dessa. När förslaget till brottsbalk
framlades, redogjorde jag för min syn på grunderna för åtalsreglernas
utformning (prop. 1962:10 del C s. 132—153) och berörde då även
något rättegångsbalkens regler om åtalseftergift. Som jag därvid uttalade,
behöver man icke hysa några större betänkligheter mot att inom vissa grän
-
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 100h
ser utvidga åklagarnas diskretionära åtalsprövningsrätt. Visserligen bör med
hänsyn till principen om allas likhet inför lagen avsteg från den åtalsplikt,
som alltjämt i princip bör gälla, göras med återhållsamhet och såvitt möjligt
efter enhetliga linjer. På grund av att brotlsbeskrivningarna i åtskilliga
fall måst utformas relativt allmänt, kan det emellertid inträffa, att gärningar,
som i och för sig täckes av brotlsbeskrivningarna, framstår som så
föga straffvärda, att åtal bör kunna underlåtas. I viss utsträckning har rättslig
grund för avsteg från den absoluta åtalsplikten skapats genom alt särskild
ätalsprövning föreskrivits vid en del av de i brottsbalken behandlade brotten.
Såsom jag framhållit under förarbetena till nämnda balk är det emellertid
ur lagteknisk synpunkt ej lämpligt att införa ätalsprövning vid alla
de brott, där avsteg från den absoluta åtalsplikten bör kunna få komma i
fråga. En bättre lösning av problemet synes mig kunna nås, om möjligheterna
att eftergiva åtal för i första hand mindre allvarliga brott något vidgas.
Från denna utgångspunkt har vissa i gällande strafflag upptagna bestämmelser
om ätalsprövning icke fått någon motsvarighet i brottsbalken.
Exempel härpå är brottet olovligt brukande (22 kap. 7 och 10 §§ strafflagen,
10 kap. 7 och 10 §§ brottsbalken).
För närvarande förutsättes för åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken
dels att å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dels att
det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän
synpunkt. Syftet med bestämmelsen har av processlagberedningen angivits
vara att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid
smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d. Ett undantagslöst beivrande
av varje sådant brott har ej ansetts betingat av straffrättskipningens
ändamål.
Utöver att brottet skall synas ringa bör i allmänhet krävas, att omständigheter
föreligger, som kommer den ifrågavarande gärningen att te sig
mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under straffbudet.
Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott
då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat frihetsstraff.
Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbenämning
handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som
frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än
högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande
dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna
mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både
böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt
icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder i
vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågavarande
art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.
Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken
skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter
är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring
svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ce
-
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
nom en sadan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenserna
av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl invändas,
att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera
typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna
invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även
efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa
bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.
Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd
än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara helt
klart att allenast böter kan komma i fråga. Det är härigenom tydligt, att den
föreslagna bestämmelsen icke avser fall, där åklagaren anser att det kan finnas
utrymme för domstol att med tillämpning av straffnedsättningsregeln i
33 kap. 4 § andra stycket brottsbalken döma till böter för brott, för vilket
icke är stadgat lägre straff än fängelse. Såsom redan har framhållits, bär
utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan innehåller såväl
böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om att annat än böter skulle
ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av regeln.
Eu så begränsad utvidgning som nu nämnts skulle enligt min mening innebära
väsentliga kriminalpolitiska fördelar. Jag kan icke dela den från några
håll framförda åsikten, att en i åklagarens hand lagd befogenhet att underlåta
åtal för förseelser av ifrågavarande obetydliga svårhetsgrad skulle
vara ägnad att minska tilltron till de rättsvårdande organens objektivitet.
Tvärtom torde aktioner mot enskilda för bagatellartade förseelser mången
gång ha varit mera skadliga för rättsväsendets anseende än åtalseftergifter.
Blotta existensen av målsägandens subsidiära åtalsrätt torde, trots att den
under nuvarande förhållanden ytterst sällan tages i anspråk, utgöra en garanti
för att åtalsfrågor handlägges samvetsgrant. Möjligheten att begära
överprövning hos högre åklagare, pressens kontroll och den envar till buds
stående möjligheten att vända sig till justitieombudsmannen och justitiekanslern
innebär ytterligare sådana garantier.
Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning
större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon
nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas uppskatta,
huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde
dock icke föreligga.
Några i lagtext eller eljest fixerade anvisningar om vilka omständigheter
som skall beaktas, när det gäller avgöra om åtal kan underlåtas, är enligt sakens
natur svåra att ge. Strafflagberedningen föreslog i sin år 1948 publicerade
promemoria, att i lagtexten uttryckligen skulle angivas vissa omständigheter
som särskilt skulle beaktas vid prövning av fråga om påföljdseftergift.
För åtalseftergift borde enligt beredningen krävas, att det föreligger
en speciell undantagssituation av det slag, som angivits för prövningen
av påföljdseftergift, eller en därmed jämförlig situation. I sina senare förslag
har emellertid beredningen slopat denna uppräkning av typfall. Skälet
härför är att en uppräkning i lagtexten kan medföra, att bestämmelsen
133
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1004
tillämpas i alltför stor omfattning, när de angivna omständigheterna föreligger,
och icke kommer alt tillämpas i andra fall, då särskilda skäl löieligger.
När det gäller den i 33 kap. 4 § brottsbalken upptagna bestämmelsen
om nedsättning och eftergift av påföljd, har en uppräkning icke ansetts
lämplig (prop. 1962: 10 del C s. 380). Några skäl att i fråga om tillämpningen
av åtalsbestämmelserna intaga en annan ståndpunkt föreligger enligt
min mening icke.
Under förarbetena till brottsbalken har jag uttalat mig för att — till dess
närmare erfarenheter vunnits rörande den praktiska tillämpningen av den
utvidgade regeln i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken — lägga prövningen av
frågor om regelns användning hos statsåklagare. Närmare ställning till
detta spörsmål torde böra tagas först sedan klarhet vunnits rörande frågan,
hur åklagarorganisationen kommer att utformas på grundval av det av statsmakterna
år 1962 fattade principbeslutet om polis- och åklagarväsendets
förstatligande. Med hänsyn till att samtliga distriktsåklagare i framtiden
helt får ägna sig åt åklagaruppgifter och till att åklagardistrikten torde komma
att bli större än nu, kan antagligen åtalsprövningsuppgifter i icke ringa
utsträckning anförtros distriktsåklagare. Någon inskränkning av distriktsåklagares
nuvarande behörighet att besluta i fråga om bötesbrott bör ej öveivägas.
Å andra sidan måste givetvis beaktas, att en fördelning av prövningsuppgifterna
på alltför många händer medför risk för att praxis skall komma
att brista i enhetlighet. I vart fall torde det icke vara erforderligt att i rättegångsbalken
angiva på vilken åklagare prövningen skall ankomma; så har
ej heller skett i brottsbalken beträffande där meddelade regler om åtalsprövning.
Föreskrifter härom torde få ges i instruktionsväg.
Den åtalsregel som nu behandlats avser brott av ringa svårhetsgrad. Av en
helt annan karaktär är den av strafflagberedningen föreslagna regeln, att
riksåklagaren under vissa förutsättningar skulle äga att eftergiva åtal. Det
är här fråga om möjlighet att underlåta åtal även för brott av allvarlig art,
oberoende av svårhetsgrad. Beredningens förslag''har under remissbehandlingen
mött viss kritik men har dock fått ett övervägande positivt mottagande.
Vid remitteringen av brottsbalksförslaget till lagrådet ar 1960 uttalade
jag att, om man inför en möjlighet, som pa ett mera markant sätt än hittills
varit fallet inskränker den absoluta åtalsplikten, tillämpningsområdet uppenbarligen
bör göras synnerligen begränsat. Spörsmålet huruvida påföljd
ej skall inträda, ehuru fråga är om ett brottsligt förfarande av allvarlig art,
bör regelmässigt prövas av domstol; bestämmelse om sådan prövning har
upptagits i 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken. En ytterligare utvidgning
av möjligheterna att underlata atal bör därför icke sträcka sig längre än
möjligheterna för domstol att efterge påföljd. Såsom strafflagbeiedningen
framhållit torde det emellertid kunna tänkas situationer, i vilka själva domstolsprövningen
bör undvikas, och jag är därför beredd att tillstyika en regel
av det slag som föreslagits. Tillämpningen måste emellertid inskränkas
till rena undantagsfall. Vad som anförts beträffande situationer, i vilka på
-
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
följdseftergift kan komina i fråga (prop. 1962: 10 del C s. 378 ff), äger i
viss mån tillämpning även för åtalsprövningen. Härutöver vill jag särskilt
framhålla, att den föreslagna bestämmelsen kan tillämpas beträffande den
som utsatts för utpressning på grund av brott och hos polismyndigheten anhållit
om skydd mot utpressaren.
För att en enhetlig, restriktiv tillämpning skall kunna nås anser jag det
icke kunna ifrågakomma, att annan åklagare än riksåklagaren tillägges rätt
att meddela beslut av det slag som nu avses. Framställning om åtalsprövning
kan givetvis göras av den misstänkte, liksom underordnad åklagare
kan underställa riksåklagaren frågan. Föreskrift om att riksåklagaren skall
verkställa prövning av nu ifrågavarande slag torde böra intagas i rättegångsbalken.
I fråga om de förutsättningar, som skall föreligga för att åtal skall få underlåtas,
bör i lagtexten klart angivas, att kraven är stränga. Det torde i viss
anslutning till vad som stadgats beträffande påföljdseftergift kunna anges,
att det av särskilda skäl skall vara uppenbart, att påföljd ej erfordras för
att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt att det ej heller eljest
är påkallat, att åtal väckes.
Såsom framhållits vid lagrådsremissen av brottsbalksförslaget år 1960
(prop. 1962: 10 del C s. 435) torde reglerna i 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken
vara tillfyllest för den åtalsprövning som nu sker jämlikt 19 § ungdomsfängelselagen.
Reglerna är också tillämpliga beträffande motsvarande prövning
när det gäller den som dömts till internering. Någon ändring av dessa
regler torde ej erfordras av denna anledning. Jag är icke beredd att förorda
en mera restriktiv praxis än för närvarande i fråga om dem som dömts
till ungdomsfängelse. Vid åtalsprövningen har åklagaren emellertid att beakta
de i brottsbalken upptagna nya reglerna om minsta tid för vård i anstalt
(34 kap. 8 och 9 §§). Jag vill i förevarande sammanhang understryka
vikten bl. a. ur processekonomisk synpunkt av att de möjligheter att underlåta
åtal, som 20 kap. 7 § 2 erbjuder, i lämplig mån utnyttjas. Erfarenheterna
av lagrummets hittillsvarande tillämpning kan synas ge vid handen,
att åklagarna ej sällan visat alltför stor återhållsamhet härvidlag.
Åtal underlåtes för närvarande i viss utsträckning, när det gäller lagöverträdare
som begått straffbelagd handling under inflytande av sådan
själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Denna praxis grundar
sig icke på någon uttrycklig bestämmelse i rättegångsbalken. Med ledning
av uttalanden under förarbetena till rättegångsbalken har emellertid riksåklagaren
i cirkulärskrivelse till statsåklagarna år 1948 utfärdat närmare
anvisningar rörande åtal i fall som nu avses. Möjlighet att underlåta åtal bör
finnas även efter brottsbalkens ikraftträdande. Enligt den i brottsbalken
nyttjade systematiken kommer — under samma förutsättningar som gäller för
andra personer — gärningar av psykiskt abnorma lagöverträdare att anses
som brott i teknisk mening, och med hänsyn härtill synes det vara påkallat
att för möjligheten att underlåta åtal finns uttryckliga bestämmelser. Den
nyss berörda allmänna regeln, som skall ge riksåklagaren möjlighet alt un
-
135
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1061
derlåta åtal, är alltför begränsad för detta ändamål. I likhet med strafflagberedningen
vill jag därför förorda, att särskild bestämmelse meddelas som
tar sikte på de psykiskt abnorma lagöverträdarna. Bestämmelsen torde kunna
«es det av strafflagberedningen föreslagna innehållet; de abnormtillstånd
som avses bör dock anges genom hänvisning till 33 kap. 2 § brottsbalken.
Såsom förut nämnts torde i rättegångsbalken ej böra upptagas något stadgande
om behörig åklagare. Då bestämmelser härom meddelas får övervagas,
huruvida — såsom strafflagberedningen föreslagit — åtalsprövningen
bör’anförtros riksåklagaren när fråga är om mycket allvarliga brott.
I det föregående har beträffande de föreslagna utvidgningarna undvikits
gällande rätts termer eftergiva åtal och åtalseftergift. Förslag har inom
strafflagberedningen framförts om eu ändrad terminologi i syfte att möjliggöra
alt åklagare kan besluta att ej väcka åtal, trots att den misstänktes
brottslighet ej är fullständigt utredd. Därvid pekades bl. a. på att så stränga
krav på utredningens fullständighet, som förutsatts för tillämpningen av de
nuvarande reglerna, icke bör upprätthållas när det gäller sinnessjuka och
sinnesslöa lagöverträdare. Ett utbyte av uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta
åtal» torde i och för sig knappast innebära en förändring i fråga om
kravet på brottmålsutredningens fullständighet. Emellertid synes uttrycket
eftergiva åtal — som närmast inger den föreställningen, att några åtgärder
över huvud icke vidtages mot den misstänkte — icke vara helt invandmngsfritt,
när bestämmelserna i 20 kap. 7 § får den nu föreslagna vidare omfattningen.
I lagtexten bör därför åklagarens ställningstagande till åtalsfrågan
i de fall som avses i 20 kap. 7 § betecknas som beslut alt icke tala å brottet.
I de fall, där brott begåtts men det är uppenbart att åtal ej kommer afl
anställas, torde av praktiska skäl utredningen icke alltid behöva göras så
fullständig som då fråga är om att anställa åtal. I viss utsträckning torde
det sagda tillämpas redan för närvarande beträffande gärningar av notoriskt
sinnessjuka och även i vissa andra fall. Med hänsyn till de verkningar
frågan om den misstänktes brottslighet kan ha när det gäller andra myndigheters
handläggning av ärenden beträffande den misstänkte som
exempel kan nämnas utskrivning från mentalsjukhus eller överförande till
vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse — är det emellertid
av vikt att åklagarens beslut ej fattas på grund av otillräcklig utredning;
det måste krävas att det blir klarlagt att brott begåtts av den misstänkte.
Givetvis förutsättes också en noggrann utredning i de fall, där tilllämpning
ifrågakommer av den nu föreslagna regeln om rätt för riksåklagaren
att undantagsvis besluta att ej väcka åtal.
Efter de relativt omfattande ändringar som nu föreslagits i 7 § i förevarande
kapitel torde i 6 §, såsom också strafflagberedningen förordat, böra
göras en allmän reservation för undantag från den absoluta åtalsplikten. De
hänvisningar paragrafen nn innehaller till bestämmelserna om strafföreläggande
och om parkeringsbot torde därvid få utgå.
Såsom anförts i det föregående vid redogörelsen för 2 § i förslaget till lag
136
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
om införande av brottsbalken avses ny lagstiftning angående vissa skadeståndsrättsliga
frågor komina att ersätta de nuvarande bestämmelserna i
6 kap. strafflagen. I denna nya lag torde emellertid knappast finnas anledning
att upptaga motsvarighet till den definition av målsägandebegreppet
som nu ges i 6 kap. 8 § strafflagen. Då ett sådant stadgande alltjämt torde
böra finnas, föreslås att det med endast viss redaktionell jämkning upptages
såsom ett fjärde stycke i 8 § av förevarande kapitel.
21 KAP.
Den misstänktes skyldighet att vid huvudförhandling i underrätt infinna
sig personligen i mål om allmänt åtal är enligt förevarande kapitels 2 § i
första hand beroende av huruvida straffarbete kan följa å den åtalade brottsligheten.
Med föreskrifterna om inställelseskyldighet sammanhänger nära
reglerna i 46 kap. 15 § om förutsättningarna för att brottmål skall kunna avgöras
utan hinder av den tilltalades utevaro. Hithörande problem har behandlats
av 1951 års rättegångskommitté i en den 10 oktober 1960 dagtecknad
promemoria, vilken varit föremål för remissbehandling. Eftersom brottsbalkens
ikraftträdande nödvändiggör ändringar i såväl 21 kap. 2 § som 46
kap. 15 § rättegångsbalken, synes det lämpligt att i ett sammanhang behandla
dessa ändringar och de sakligt mera betydelsefulla ändringar, som
föreslagits i nyssnämnda promemoria.
Gällande rätt. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att vid huvudförhandling
i undeirätt den misstänkte skall infinna sig personligen i mål om allmänt
åtal för brott, varå straffarbete kan följa. Även i annat mål skall den
misstänkte inställa sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Under sistnämnda regel faller såväl mål om allmänt
åtal för brott, varå straffarbete ej kan följa, som mål om enskilt åtal.
Om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten
finner, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras dock ej att han
infinner sig personligen. Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen,
skall rätten meddela förordnande därom. När den misstänkte ej är
skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud.
Rättegångsbalkens 45 och 46 kap., vilka avser underrättsförfarandet, innehåller
bestämmelser om mål vari allmänt åtal föres. Enligt 45 kap. 15 §
andra stycket skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen i stämningen
eller genom särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite
att infinna sig personligen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att
inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Förekommer anledning
att den tilltalade ej skulle iakttaga vitesföreläggande, må i stället förordnas
att han skall hämtas till rätten.
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes allenast genom ombud, ehuru föreläggande meddelats
honom att inställa sig personligen, skall rätten i regel inställa förhand
-
137
Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 196t
linden och utsätta målet till annan dag samt förelägga den tilltalade nytt vite
eller förordna, att han skall hämtas till rätten (40 kap. 2 § andra punkten
och 46 kap. 15 § första stycket). I vissa fall kan mål dock handläggas och
avgöras, ehuru den tilltalade uraktlåtit att inställa sig vid huvudförhandling.
en”i föreskriven ordning. Härom stadgas i 46 kap. 15 § andra fjärde styc
-
kena:
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom omhud eller uteblivit.
Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes saken
kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
Rörande förfarandet i mål om enskilt åtal vid underrätt ges bestämmelser
i 47 kap. av rättegångsbalken. Den tilltalade skall i sådant mål kallas till
huvudförhandlingen och därvid föreläggas vid vite att infinna sig personligen
eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig personligen
eller genom ombud. Här liksom i mål om allmänt åtal finnes dock även möjlighet
att i vissa fall förordna om hämtning. Beträffande huvudförhandling
i mål, vari enskilt åtal föres, äger enligt 24 § reglerna i 46 kap. i princip
motsvarande tillämpning.
I fråga om skyldighet för misstänkt att komma tillstädes vid huvudförhandling
i överrätt finns särskilda bestämmelser i 21 kap. 2 § rättegångsbalken.
Likaså innehåller rättegångsbalken särskilda regler för det fall att
tilltalad, sedan talan fullföljts, uteblir från huvudförhandling i överrått; se
51 kap. 19 § (jfr 15 §) och 55 kap. 15 § första stycket. I nu angivna avseenden
har alltså icke hänvisats till vad som för motsvarande fall föreskrivits
beträffande rättegången i underrätt. Annorlunda förhåller det sig med brottmål,
som upptages omedelbart av överrätt. I sådana mål skall vad som i 45—
47 kap. stadgats om rättegången vid underrätt i princip äga motsvarande
tillämpning; se härom 53 kap. 2 § och 57 kap. 1 §.
Rättegångskommittén. Efter en redogörelse för förarbetena till rättegångsbalkens
regler om tilltalads skyldighet att komma tillstädes vid huvudförhandling
i underrätt (se processkommissionens betänkande SOU 1926:32
s 49_5i( 55j 144—147 och 160, processlagberedningens betänkande SOU
1938:44, s. 271 och 483—486 samt 492 och 493 ävensom prop. 1942:5 s.
522) anför kommittén, att det av förarbetena framgår, att det främst är det
starka allmänna intresset av att vinna ett materiellt riktigt resultat som verkat
avgörande på frågan om den tilltalades skyldighet att komma personligen
tillstädes vid huvudförhandling. Den tilltalades hörande har betraktats som
en så viktig del av förhandlingen, att hans personliga inställelse i allmänhet
fordras vid grövre brott.
Gränsdragningen mellan grövre mål och ringare mål har, framhåller kommittén
vidare, enligt nuvarande ordning skett genom anknytning till den
5-j- Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. AV 10
138
Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 1964
för brottet gällande straffskalan. Emellertid förekommer vida straffskalor
där straffarbete ingår, ehuru sådant straff sällan ådömes. Fall kan även finnas,
när ett i och för sig relativt ringa brott på grund av särskilda regler
blir att hänföra till en straffskala som innefattar straffarbete. Om t. ex. en
person som fällts till ansvar för återfallsgrundande brott gör sig skyldig till
ett lindrigt bedrägligt beteende, kan med hänsyn till bestämmelsen i 4 kap.
14 § strafflagen straffarbete komma att ingå i straffskalan. Även om det för
domstolen framstår som uppenbart, att återfallsskärpning med hänsyn till
omständigheterna icke kommer att tillämpas utan alt straffet kommer att
stanna vid böter, saknas möjlighet att avgöra målet utan den tilltalades personliga
inställelse. Skulle den tilltalade utebli eller komma tillstädes genom
ombud, måste således huvudförhandlingen inställas, ehuru saken mången
gång kan vara nöjaktigt utredd och högre straff än böter icke kan ifrågakomma.
För att kunna genomföra huvudförhandlingen fordras måhända ett
tidsödande och kostnadskrävande hämtningsförfarande. De anstalter, som
domstolen sålunda kan nödgas tillgripa, står enligt kommitténs mening
stundom icke i proportion till den tilltalades brottslighet.
Kommittén påpekar att, om den tilltalade uteblir eller inställer sig genom
ombud och saken kan nöjaktigt utredas, nuvarande bestämmelser å andra
sidan medger att fängelsestraff ådömes, blott högre straff icke ingår i straffskalan.
Under förarbetena till rättegångsbalken har framhållits, att domstolen
endast undantagsvis bör ådöma fängelsestraff i mål, där den tilltalade
uteblivit. Det ligger också enligt kommittén i sakens natur att ett mål,
vari frihetsstraff anses böra ådömas, sällan kan bli nöjaktigt utrett utan att
den tilltalade iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Kommittén
anser starka skäl tala mot att frihetsstraff över huvud ådömes utan
att den tilltalade hörts personligen i målet.
Gällande bestämmelser kan således, fortsätter kommittén, medföra att
den tilltalades personliga närvaro är obligatorisk i ett mål, där straffet uppenbarligen
kommer att stanna vid böter, medan i ett annat mål fängelsestraff
kan ådömas utan att den tilltalade alls kommit tillstädes. Enligt kommitténs
åsikt bör i stället den tilltalades skyldighet att komma personligen
tillstädes vara beroende av brottets svårhetsgrad i det enskilda fallet. För
skyldigheten att inställa sig personligen bör vara avgörande, om anledning
förekommer till ådömande av strängare straff än böter. Om så är fallet, synes
den tilltalade böra komma personligen tillstädes, medan för ringare brott
obligatorisk personlig inställelse icke torde böra föreskrivas. För dessa brott
bör vara avgörande, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Ifall den tilltalades skyldighet att inställa sig personligen
göres beroende av påföljden i det enskilda fallet, måste detta beaktas vid
utfärdande av kallelse till huvudförhandlingen. Så snart tvekan föreligger,
huruvida frihetsstraff kan komma att ådömas, bör uppenbarligen den tilltalade
åläggas personlig inställelse.
Under åberopande av det sagda föreslår kommittén, att i 21 kap. 2 § rättegångsbalken
stadgas skyldighet för den misstänkte att vid huvudförhand
-
139
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
lin« i underrätt infinna sig personligen, om anledning förekommer till ådomande
av strängare straff än böter, så ock eljest därest hans narvaro ej kan
antagas sakna betydelse för utredningen.
Med hänsyn till att den tilltalades hörande i allmänhet ar av största betydelse
för en fullständig utredning måste enligt kommittén den naturliga
påföljden av den tilltalades utevaro bli att förhandlingen inställes. Uti lin -rmare mål, där saken finnes kunna nöjaktigt utredas, bör emellertid möjlighet
finnas att avgöra målet, även om den tilltalade uteblivit eller kommit
tillstädes genom ombud. I överensstämmelse med vad som föreslagits angående
den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen anser kommittén
avgränsningen av de mål som kan avgöras i den tilltalades frånvaro böra
göras så, att till denna kategori hänföres mål i vilka anledning ej förekommer
till ådömande av strängare straff än böter. Härigenom införes i forhållande
till nuläget den begränsningen att fängelsestraff icke kan adomas,
om den tilltalade ej inställt sig personligen. Det synes kommittén rimligt att
för ådömande av frihetsstraff alltid kräva, att den tilltalade horts i malet,
utom för det speciella fallet att han avvikit. Den föreslagna gränsdragningen
är enligt kommitténs mening bättre än gällande bestämmelser ägnad att garantera,
att den tilltalade höres i mål som icke är bagatellartade; å andra
sidan ger den möjlighet att i den tilltalades utevaro avgöra vissa i det särskilda
fallet enkla mål, ehuru straffarbete ingår i straffskalan.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till andrad
lydelse av 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken.
Efter remiss har yttranden över kommitténs promemoria avgivits av riksåklagarämbetet,
Svea hovrätt samt hovrätterna över Skåne och Blekinge, för
Västra Sverige, för Nedre Norrland och för övre Norrland ävensom av Sveriges
advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges
stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfislcaler och Sveriges landsfiskaler.
Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden av statsåklagare
i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Yttrandena. Kommitténs förslag har i sina huvudlinjer vunnit allmänt gillande
hos remissinstanserna. På en del håll har emellertid uttalats sympatier
för en ordning, enligt vilken den tilltalade i vissa fall fortfarande skall
kunna dömas till frihetsstraff, oaktat han icke kommit personligen tillstädes
till huvudförhandlingen.
De flesta remissinstanser inskränker sig till att tillstyrka det framlagda
förslaget eller förklara, att det icke föranleder någon erinran. Bland dem
som närmare utvecklat sina synpunkter på frågan är hovrätten för Nedre
Norrland, i vars yttrande framhålles, att den nuvarande ordningen — enligt
vilken den tilltalades utevaro i vissa fall hindrar målets avgörande, ehuru
påföljden stannar vid böter, samtidigt som i andra fall fängelse kan ådömas
ulan att den tilltalade varit närvarande — icke är tillfredsställande. Svea hovrätt
betonar, att kravet på personlig inställelse bör knytas till brottets svår
-
140
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
hetsgrad i det enskilda fallet i stället för till straffskalan. Särskilt framhåller
ho\ rätten, att en tilltalad, innan han dömes till frihetsstraff, regelmässigt
hör ha blivit personligen hörd inför rätten. Under förarbetena synes man ha
uppehållit sig vid behovet att höra den tilltalade för utredning rörande den
brottsliga gärningen. Den ökade vikt, som personutredningen har fått, talar
i samina riktning. För valet av påföljd kan det enligt hovrätten vara av betydelse,
att rättens ledamöter haft möjlighet alt bilda sig en uppfattning om den
tilltalades person. Även riksåklagarämbetet finner det vara en fördel, att icke
straffskalan utan det straff, som brottet i det särskilda fallet kan antagas förskylla,
blir avgörande för frågan huruvida den tilltalades personliga inställelse
skall vara obligatorisk.
Ftt pal remissinstanser riksåklagarämbetet och Föreningen Sveriges
stadsdomare påpekar, att de av kommittén föreslagna reglerna förutsätter
en viss förhandsprövning från domstolens sida, men finner ej skäl att motsätta
sig förslaget av den anledningen. Riksåklagarämbetet yttrar, att förprövningen
anknyter till den skarpt markerade skiljelinjen mellan å ena
sidan böter och å andra sidan frihetsstraff eller annan därmed jämförlig
påföljd. Prövningen synes därför icke behöva möta några avgörande betänkligheter.
Som regel torde lätt kunna bedömas, om frihetsstraff eller motsvarande
påföljd kan komma i fråga. Ämbetet hänvisar härutinnan till vad
som vid 1954 års riksdag uttalats i samband med framlagt förslag rörande
behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.
Som nämnts möter i somliga remissvar tanken att i viss utsträckning bör
behållas möjligheten att döma till frihetsstraff, även om den tilltalade ej
iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Två ledamöter av hovrätten
för övre Norrland anför att rättspraxis, såvitt bekant, icke givit anledning
till betänkligheter mot att denna möjlighet står öppen. Det synes dessa
ledamöter ej tillfredsställande att i mål, där utredningen såväl beträffande
själva saken som i fråga om den tilltalades person är fyllig och entydig samt
särskilt där dessutom den tilltalade biträdes av en kunnig och erfaren försvarare,
den tilltalade — om anledning är att döma honom till fängelse -_
ovillkorligen skall vara personligen tillstädes vid huvudförhandlingen. Härvidlag
är att beakta att det stundom är förenat med betydande praktiska och
ekonomiska svårigheter för den tilltalade att inställa sig personligen vid
huvudförhandlingen. I yttrandet från Svea hovrätt frainhålles, att det redan
enligt gällande ordning torde höra till undantagen, att frihetsstraff ådömes
utan att den tilltalade infunnit sig personligen. Dock förekommer detta i viss
utsträckning i t. ex. erkända rattfyllerimål, där enda utredningen är blodprovet
och där den tilltalade håller sig undan utan att kunna anses ha avvikit.
Hovrätten vill ifrågasätta om icke, bl. a. av hänsyn till den tilltalade,
viss möjlighet bör hållas öppen att även i fortsättningen kunna i dennes personliga
frånvaro ådöma frihetsstraff. Härför torde böra förutsättas att anledning
icke förekommer till strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff,
att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt att den tilltalade inställt sig
genom ombud och samtyckt till att målet avgöres utan hinder av hans från
-
141
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064
varo. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar kan en del mål, där det
kan bli fråga om fängelsestraff, t. ex. rattfyllerimål, nöjaktigt utredas även
om den tilltalade ej inställt sig ens genom ombud. Föreningen ifrågasätter
därför, om ieke 46 kap. 15 § rättegångsbalken bör bibehållas i sin gällande
lydelse. Jämväl Föreningen Sveriges landsfiskaler tager sikte på rattfyllerimålen
och påpekar, att en följd av den föreslagna ändringen av 46 kap. 15 §
blir att bl. a. dessa mål icke kan avdömas utan alt den tilltalade inställt sig
vid rätten. Även om det med nuvarande bestämmelse icke har varit vanligt
att fängelsestraff för rattfylleri ådömts i den tilltalades frånvaro, har det enligt
landsfiskalsföreningen dock förekommit i sådana fall, då annan bevisning
icke åberopats än blodprovsanalys och den tilltalade vid förundersökning
oförbehållsamt erkänt brottet. Den tilltalades hörande vid rätten kan
i dylika fall sällan förväntas tillföra utredningen något nytt material. Någon
fara för rättssäkerheten torde därför icke föreligga, och med hänsyn till åklagares
och domstolars stora arbetsbelastning måste det anses angeläget att
på allt sätt tillvarataga föreliggande möjligheter till tidsbesparingar. Föreningen
ifrågasätter därför, om icke för nu avsedda fall bör bibehållas möjligheten
att döma till fängelse, även om den tilltalade icke inställt sig till
huvudförhandlingen. Slutligen erinrar statsåklagaren i Göteborg om att den
tilltalade enligt gällande lag i undantagsfall, exempelvis i misshandelsmål
där övertygande bevisning finns och där hans hörande icke är påkallat för
utredningens skull, kan ådömas fängelse. Denna ordning finner statsåklagaren
från praktisk synpunkt vara tillfredsställande.
Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag har riksåklagarämbetet
invänt att därav ej framgår, hur de fall skall bedömas, där
anledning förekommer att tillämpa skyddsåtgärd. Det är enligt ämbetets mening
uppenbart, att den tilltalades personliga närvaro bör vara obligatorisk i
dylika fall. Bäst hade varit, om detta direkt framgått av lagtexten. Emellertid
finns i olika författningar föreskrifter, enligt vilka dom å skyddsåtgärd
jämställes med dom å frihetsstraff (jfr bl. a. 1 § andra stycket lagen med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig). Vidare föreskriver
21 kap. 2 § rättegångsbalken att den tilltalade skall inställa sig personligen,
om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I fall, där
fråga är om tillämpning av skyddsåtgärd, torde den tilltalades personliga inställelse
praktiskt laget aldrig kunna sägas sakna betydelse. Med hänsyn
härtill vill ämbetet icke motsätta sig den av kommittén föreslagna avfattningen.
Häradshövdingeföreningen erinrar om att enligt gällande bestämmelser
skall i kallelse till huvudförhandling utsättas vite även i sådana fall, då den
tilltalades närvaro ej är påkallad. Då härigenom vållas en del onödiga och
stundom långa resor, bör enligt föreningens åsikt i detta sammanhang införas
en möjlighet att underlåta att förelägga vite och i stället meddela, att
den tilltalades utevaro ej hindrar målets avgörande.
Enligt Svea hovrätts mening kunde det vara lämpligt att i samband med
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
förevarande ärende överse bestämmelserna om den tilltalades personliga inställelse
i hovrätt.
Departementschefen. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken meddelas bl. a. regler
om tilltalads skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i
underrätt. Som huvudregel har uppställts, att den tilltalade är skyldig att infinna
sig personligen vid sådan huvudförhandling. Vad angår mål om allmänt
åtal för brott, varå straffarbete kan följa, göres i 21 kap. 2 § rättegångsbalken
icke annat undantag från denna huvudregel än att tilltalad,
som lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och vars hörande på grund
härav skulle vara utan gagn, icke behöver infinna sig personligen. Beträffande
andra brottmål — d. v. s. mål om allmänt åtal för brott med lägre straffmaximum
än straffarbete samt mål om enskilt åtal — stadgas i nämnda
lagrum därjämte det undantaget från huvudregeln, att personlig inställelse
ej erfordras, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Efter dessa regler avgöres, om den tilltalade skall kallas att
infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt eller han skall
kallas på sådant sätt, att han må låta sig företrädas av ombud vid förhandlingen.
På andra ställen i rättegångsbalken regleras verkan av att den tilltalade
underlåter att efterkomma vad i kallelsen förelagts honom. Om den
tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig
personligen, kommit tillstädes endast genom ombud, skall huvudförhandlingen
i allmänhet inställas och utsättas till annan dag, varvid nytt föreläggande
meddelas den tilltalade att komma tillstädes eller förordnande
sker om hans hämtande till rätten (46 kap. 2 §, 47 kap. 24 §, 46 kap. 15 §
och 47 kap. 23 § rättegångsbalken). I vissa undantagsfall kan emellertid
målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit eller trots föreläggande
om personlig inställelse kommit tillstädes endast genom ombud. I mål
om brott, varå icke kan följa svårare straff än fängelse, kan detta ske,
därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 § andra stycket
och 47 kap. 24 § rättegångsbalken). Då målet rör brott med svårare straff
än fängelse som straffmaximum, fordras därutöver, att den tilltalade avvikit
efter det han fått del av stämningen, för att målet skall få avgöras
oaktat den tilltalade icke är personligen tillstädes (46 kap. 15 § tredje stycket
och 47 kap. 24 § rättegångsbalken).
Vad först angår mål, vari allmänt åtal föres, framgår av dessa regler, att
kravet på den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandling i underrätt
sträcker sig olika långt allteftersom åtalet rör svårare eller lindrigare
brott. Enligt min mening är det också naturligt att på ifrågavarande område
gradera inställelsekravet efter det åtalade brottets svårhet. Vad som däremot
kan diskuteras är, hur skiljelinjen mellan mål om grövre brott och mål om
ringare brott på lämpligaste sätt bör dragas. I rättegångsbalken har gränsdragningen
skett med ledning av straffskalans höjd. Mål om brott med
straffarbete som stratfmaximum bildar sålunda en särskild grupp av mål, i
143
Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1964
vilka (len tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen ar eu nara
nog nödvändig förutsättning för sakens handläggning och avgörande, medan
mål med lägre straffmaximum än straffarbete sammanförts till en annan
grupp, inom vilken kravet på personlig inställelse visserligen gäller som huvudregel
men möjligheter föreligger att göra avsteg härifrån beroende hl. a.
på hur utredningen i målet är beskaffad. Att på detta sätt göra gränsdragningen
mellan de båda målkategorierna med ledning av hrottets abstrakta
svårhetsgrad, är, såsom rättegångskommittén påpekat, förenat med vissa
olägenheter. Vid åtskilliga brott förekommer straffskalor, som omfattar hade
böter, fängelse och straffarbete. I mål om sådant brott leder det nuvarande
nästan ovillkorliga kravet på personlig inställelse stundom längre an som
är sakligt befogat. Om det i sådant mål står utom tvivel, att gärningen icke
rimligtvis kan föranleda annat straff än böter och att den tilltalades personliga
närvaro icke heller är påkallad ur utredningssynpunkt, förefaller det
sålunda föga motiverat att, till äventyrs medelst hämtning, tvinga den tilltalade
att mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. Vid
åtal för brott med fängelse som straffmaximum sträcker sig å andra sidan
kravet på personlig inställelse med nuvarande gränsdragning mellan de båda
målkategorierna icke alltid så långt som önskvärt är. I denna målgiupp kan
sålunda fängelsestraff ådömas i den tilltalades utevaro, så snart utredningen
kan betecknas såsom nöjaktig, ehuru krav på i princip obligatorisk mstallelseplikt
i betraktande av påföljdens ingripande natur synes ligga närmast
till hands. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med rättegångskommittén
och flertalet remissorgan en jämkning påkallad av gränslinjen mellan brottmål
med principiellt obligatorisk inställelseplikt och övriga brottmål.
Rättegångskommittén har föreslagit sådan ändring av 21 kap. 2 § rättegångsbalken,
att den tilltalade skall komma personligen tillstädes vid huvudförhandling
i underrätt, om anledning förekommer att ådöma svarare straff
än böter, så ock eljest om den tilltalades närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. I anslutning härtill har rättegångskommittén förordat,
att tillämplighetsområdet för regeln i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken
bestämmes så, att det kommer att omfatta fall, där anledning ej förekommer
att ådöma svårare straff än böter och saken finnes kunna nöjaktigt
utredas. Gränsdragningen mellan svårare och ringare brott har sålunda
i kommitténs förslag skett icke efter straffskalans höjd utan efter brottets
svårhet i det föreliggande fallet. Kommitténs förslag har vunnit stor anslutning
bland remissorganen. Det vill också förefalla som om en ändamålsenligare
ordning uppnås, om skiljelinjen mellan svårare och ringare brott på
förevarande område uppdrages efter mera konkreta bedömningsgrunder än
straffskalans höjd.
Vid övergång till en indelningsgrund, som tager sikte på den in concreto
länkbara reaktionen, kommer, såsom antytts under remissbehandlingen, icke
blott påföljder, som sinsemellan är graderade efter sin svårhet, utan även
övriga påföljder in i bilden. Härtill bör hänsyn tagas, när det gäller att med
den in concreto tänkbara påföljden som riktmärke uppdraga gränsen mellan
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
brottmål med i princip obligatorisk inställelseplikt samt brottmål, i vilka
möjlighet bör förefinnas att med hänsyn till utredningens beskaffenhet göra
avsteg från grundsatsen om personlig inställelse. I överensstämmelse med
grundtanken i rättegångskommitténs förslag bör denna gräns anknyta till
den i praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssystemets
tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd. Gränsen synes
mig också böra utformas så, att därav tydligare än som skett i rättegångskommitténs
förslag framgår att, när tvekan undantagsvis råder, huruvida
annan påföljd än böter kan tänkas komma till användning, målet är att
hänföra till den kategori, inom vilken den personliga inställelsen är i princip
obligatorisk. I enlighet härmed torde i 21 kap. 2 § rättegångsbalken böra
stadgas, att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt, dock ej då anledning saknas att
ådöma annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro tillika kan antagas
vara utan betydelse för utredningen.
Som förutsättning för tillämpning av regeln i 46 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken om måls avgörande utan hinder av att den tilltalade uteblivit
eller inställt sig allenast genom ombud synes på motsvarande sätt
böra gälla, att anledning ej förekommer att ådöma annan påföljd än böter
samt att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Utanför begreppet påföljd sådant detta begrepp användes i brottsbalken
taller särskild rättsverkan i anledning av brott, t. ex. förverkande av egendom.
Från eventualiteten av att sådan särskild rättsverkan kan följa har
man i enlighet med denna terminologi att bortse, när det gäller att avgöra,
om ett mål enligt de föreslagna reglerna skall hänföras till den ena eller
den andra kategorin. Att disciplinstraff för krigsmän är att jämställa med
böter vid reglernas tillämpning torde framgå av 6 § militära rättegångslagen.
Den här förordade ordningen förutsätter givetvis, att man på ett förbeiedande
stadium av processen verkställer en viss prövning av frågan,
vilken påföljd som kan tänkas ifrågakomma. En dylik förhandsprövning
ar dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utredningsläget
i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är
tråga, hai emellertid eu annan karaktär än den slutliga prövningen av
målet. Vid den förberedande prövningen har man sålunda ej att ingå på
frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörsmålet,
huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, faller likaledes
utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhetsbrott
lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åklagaren
lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från
att förprövningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slutliga
provning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom
den icke syftar till annat än att från övriga brottmål särskilja dem, i vilka
någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande
dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen
icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. °
145
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
Vad härefter angår mål om enskilt åtal framgår av den tidigare redogörelsen,
att den tilltalade i dylikt mål är skyldig att infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt, såframt hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen. Någon motsvarighet till den i princip
obligatoriska inställelseskyldigheten finnes sålunda icke på det enskilda
åtalets område. Såsom framgår av förarbetena till rättegångsbalken,
har eu sådan skyldighet här ansetts kunna bli alltför betungande för den
tilltalade. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att frångå den ordning
som sålunda gäller på ifrågavarande område.
Den av Föreningen Sveriges häradshövdingar berörda frågan om ändring
av reglerna om vitesföreläggande är jag icke beredd att upptaga till prövning
i förevarande sammanhang.
Ej heller finner jag tillräcklig anledning att — såsom ifrågasatts i Svea
hovrätts remissyttrande — upptaga bestämmelserna om den misstänktes
personliga inställelse i hovrätt till granskning i vidare mån än som erfordras
med hänsyn till att straffarbete ej längre kommer att ådömas. För
närvarande gäller enligt 21 kap. 2 § första stycket andra punkten, att den
misstänkte vid huvudförhandling i hovrätt skall infinna sig personligen,
om han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning
förekommer till ådömande av sådant straff. I fråga om straffskalans och
det ådömda straffets betydelse för inträdande av viss särskild verkan har
strafflagberedningen föreslagit, att den verkan, som nu knytes till ådömt
straffarbete, efter införande av ett enhetligt frihetsstraff skall följa av
fängelse i sex månader eller däröver. Såsom skäl för denna sexmånadersgräns
anfördes (SOU 1953: 17 s. 100 f), dels att en strafftid på sex månader
har betydelse i andra sammanhang, dels att majoriteten av fängelsestraff
lyder å kortare tid än sex månader, låt vara att ett icke ringa antal
domar å straffarbete med strafftider understigande sex månader också
förekommer.
Det kan självfallet diskuteras, vilken punkt på fängelseskalan som bäst
skall kunna anses svara mot gränsen mellan fängelse- och straffarbetsbrott.
Den av strafflagberedningen föreslagna sexmånadersgränsen torde
dock kunna godtagas. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis
synes man nämligen därigenom komma att i den utsträckning det är praktiskt
möjligt bibehålla den nuvarande uppdelningen av brott, som skall
eller icke obligatoriskt skall föranleda personlig inställelse. Såsom anförts
i det föregående när det gäller inslällelseskyldigheten i underrätt, bör uppmärksammas
även andra påföljder än straff. Enligt 36 kap. 6 § brottsbalken
jämställes internering med fängelse i minst sex månader, när det gäller
särskild rättsverkan. Även i förevarande sammanhang torde internering
böra jämställas härmed. Däremot synes det icke vara erforderligt att
i 21 kap. 2 § rättegångsbalken nämna skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
överlämnande till särskild vård, vilka efter särskilt förordnande kan jämställas
med sådant straff. Beträffande det fall, att någon av sist nämnda
påföljder ådömts, torde det få ankomma på hovrätten att, med ledning
146
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196''r
av stadgandet att den misstänkte skall infinna sig personligen om hans närvaro
ej kan antagas sakna betydelse, bestämma om hans inställelse.
Bestämmelsen om inställelseskyldigheten i hovrätt bör naturligen äga
tillämpning jämväl å den som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande
dömts till straffarbete. Med hänsyn till vad som enligt 4 § i den föreslagna
promulgationslagen till brottsbalken skall gälla för hovrättens bestämmande
av straff, torde obligatorisk inställelseskyldighet böra krävas
endast om straffet är så långt som föreslagits i fråga om fängelse. Uttrycklig
föreskrift härom föreslås intagen i övergångsbestämmelserna.
23 KAP.
I 7 § andra stycket torde »frihetsstraff» böra utbytas mot »fängelse».
»Frihetsstraff» avser här enligt gällande rätt icke några andra påföljder
än straffarbete och fängelse.
I 22 § första stycket andra punkten syftar däremot »frihetsstraff» ej
blott på de tidsbestämda frihetsberövande påföljderna. En lämplig avgränsning
av de fall, då förundersökning bör krävas i mål som skall upptagas
omedelbart av högre rätt, torde kunna ske genom att i lagtexten i stället
för »frihetsstraff eller avsättning» insättes »annan påföljd än böter eller
suspension». I första punkten torde kunna användas uttrycket »icke annan
påföljd än böter är stadgad» för att utmärka den gräns som avses gälla.
24 KAP.
I överensstämmelse med vad som anförts vid 1 kap. torde i 1 § första
stycket »brott, varå straffarbete kan följa» böra ändras till »brott, varå
fängelse i mer än ett år kan följa». År det vid tillämpning av regeln i dess
ändrade utformning fråga om brott, som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande,
torde hänsyn böra tagas till det straff, som kunnat följa å brottet,
om det begåtts efter balkens ikraftträdande. Undantag bör dock göras
för det fall, att häktning ej skulle ha kunnat meddelas enligt de regler, som
gällde före ikraftträdandet. Föreskrifter av nu angivet innehåll kan lämpligen
meddelas i form av övergångsbestämmelser till lagen om ändring i
rättegångsbalken. Det är att märka, att uttrycket, att straff av viss svårhetsgrad
»kan följa» å brottet, innebär att hänsyn skall tagas ej blott till
den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen
om brottet, utan även till andra på den i det särskilda fallet tillämpliga
straffskalans storlek inverkande regler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).
Därmed åsyftas bl. a. återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken och den
bestämmelse om straffmaximum som upptages i 20 kap. 5 § brottsbalken.
Om fråga är om flera brott, får vid bedömningen av vad som kan följa hänsyn
tagas till varje brott för sig. Det är icke avsett att man skall beakta det
högsta gemensamma straff som kan bestämmas jämligt 26 kap. 2 § brottsbalken.
147
Kunql. Maj.ts proposition nr JO år 196b
I 1 § tredje stycket torde den ändringen böra göras, att bestämmelsen
blir tillämplig när fråga är om brott för vilket icke är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år. I sista stycket bör »röstning av befattning på
viss tid» ändras till »suspension».
I det följande kommer att föreslås, att åtskilliga nu gällande bestämmelser,
som hänför sig till proceduren i mål mot unga lagöverträdare, samlas
— delvis i omarbetat skick — i en lag med vissa bestämmelser om förfarandet
beträffande underåriga lagöverträdare. Regeln i 3 § första stycket
andra punkten i förevarande kapitel om särskild förutsättning för häktning
av den som är under aderton år har samma speciella karaktär som
de förfarandebestämmelser vilka skall samlas i den föreslagna nya lagen.
Det förefaller därför lämpligt att bryta ut denna regel ur rättegångsbalken
och infoga den i denna lag, till vilken nu hänvisning torde få göras i ett nytt
andra stycke i 3 §.
I 7 § andra stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
Om tilltalad jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklaras icke kunna fällas till
ansvar, kan rätten icke med stöd av 24 kap. 21 § rättegångsbalken förordna,
att han skall häktas eller kvarbli i häkte. Enligt brottsbalken förekommer
ej längre straffriförklaringar i nuvarande mening. I flertalet fall kommer sådana
psykiskt abnorma lagöverträdare som nu avses i 5 kap. 5 § strafflagen
att dömas till påföljd, företrädesvis överlämnande till särskild vård. Eftersom
den som överlämnas till särskild vård är att anse såsom dömd för brott,
föreligger enligt 21 § i förevarande kapitel möjlighet för domstolen att förordna!°att
han skall häktas eller i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.
Självfallet bör det så långt som möjligt undvikas, att psykiskt abnorma personer
hålles i häkte. Det torde emellertid icke vara erforderligt att nu göra
någon jämkning av lydelsen i 21 §. De särskilda problem, som sammanhänger
med intagning å sinnessjukhus när den som är häktad överlämnas till
vård enligt sinnessjuklagen, torde få övervägas ytterligare i samband med
den nya sinnessjuklagstiftning som förberedes.
Med bibehållen lydelse av 21 § kommer paragrafen icke att omfatta den
som erhållit påföljdseftergift eller den som jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket
brottsbalken förklarats fri från påföljd.
25 KAP.
I 1 § bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
Ordet »påföljd» användes i 4 § liksom på åtskilliga andra ställen i rättegångsbalken
(32 kap. 6 §, 42 kap. 10 §, 43 kap. 11 §, 44 kap. 2 4 §§, 47
kap. 9, 14 och 24 §§, 48 kap. 3 § andra stycket, 50 kap. 14 §, 51 kap. 14 §,
55 kap. 2 § och 56 kap. 2 §) i en annan betydelse än i brottsbalken. Betydelseskillnaden
är emellertid så uppenbar, att någon ändring ej erfordras av
de nämnda paragraferna i rättegångsbalken.
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
27 KAP.
Den i 2 § andra punkten och 16 § första stycket förekommande avgränsningen
av svåra brott bör i överensstämmelse med principer, för vilka redogjorts
i det föregående, hänföras till brott, för vilka ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år.
Gränsdragningen i 3 § torde böra vara densamma som i 24 kap. 1 § första
stycket rättegångsbalken.
28 KAP.
I 1 § första stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 14 § första
stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
29 KAP.
Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet nödvändiggör
relativt omfattande ändringar i reglerna angående omröstning i brottmål.
Dessa regler är förhållandevis komplicerade, men med hänsyn till att de
måste täcka vitt skilda omröstningssituationer, torde någon förenkling av
dem icke vara möjlig. Reglerna har gjorts till föremål för rättsvetenskaplig
analys (Lars Welamson i Svensk .Juristtidning 1956 s. 465 ff, Per Olof Ekelöf,
Rättegång, III, s. 51 ff), som närmast synes ge vid handen, att en utbyggnad
och komplettering av dem skulle kunna undanröja viss tvekan om
deras rätta tillämpning. Då det emellertid måste anses angeläget, att reglerna
ej erhåller en vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig avfattning än
lör närvarande, och då tvekan om deras innebörd icke synes behöva uppstå
annat än i sällsynta undantagsfall, föreslås i förevarande sammanhang icke
andra ändringar än som betingas av påföljdssystemets omläggning.
Enligt 2 § andra stycket skall i visst fall »straff eller annan påföljd» bestämmas
genom särskild omröstning. Med hänsyn till att regeln icke torde
kunna avse andra påföljder än de i brottsbalken såsom påföljder betecknade,
synes orden »straff eller annan» vara överflödiga.
Reglerna i 2 § tredje och fjärde styckena angående de fall, då mer än en
omröstning rörande påföljden skall företagas, bygger på tanken, att särskilda
omröstningar kan vara erforderliga, då det råder delade meningar
huruvida annan påföljd än allmänt straff skall tillgripas. Skillnad göres i
gallande lag mellan å ena sidan villkorligt anstånd med straffs verkställande
samt å andra sidan villkorligt anstånd med straffs ådömande, ungdomsfängelse,
förvaring, internering och annan skyddsåtgärd. Eftersom villkorlig
dom och skyddstillsyn enligt brottsbalken är självständiga påföljder
och icke såsom den nuvarande villkorliga domen innebär något anstånd med
ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföjd, bör både
villkorlig dom och skyddstillsyn göras till föremål för omröstning i samma
ordning som ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild
149
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1004
vård. Med hänsyn till att villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till
vård enligt barnavårdslagen kan kombineras med ådömande av dagsböter är
det önskvärt, att särskild omröstning om annan påföljd än straff kan utsträckas
till att omfatta också fall, då fråga uppkommit om ådömande av bötesstraff
i förening med annan påföljd. Eftersom i dylika fall valet ej sällan
torde komma att stå mellan å ena sidan annan påföljd än straff i förening
med dagsböter och å andra sidan fängelse, bör särskild omröstning om kombinerad
påföljd ske före eventuellt erforderlig omröstning om enbart straff.
Särskild omröstning torde vidare i mån av behov få ske i frågan, huruvida
dom å skyddstillsyn skall innefatta förordnande jämlikt 28 kap. 3 § första
stycket brottsbalken om behandling i anstalt, samt då fråga uppkommit om
påföljdseftergift eller frihet från påföljd i enlighet med stadgandet i 33 kap.
2 § sista stycket brottsbalken. Dylik omröstning bör då företagas före omröstning
om straff.
Regeln i nuvarande fjärde stycket om särskild omröstning, då fråga uppkommit
om villkorligt anstånd med straffs verkställande, blir såsom tidigare
berörts ej längre erforderlig.
Reglerna i nuvarande femte stycket av 2 § om röstsammanräkning beröres
likaså av ändringarna i påföljdsreglerna. Eftersom ungdomsfängelse i
brottsbalken ej betecknas som straff, behöver undantag för denna påföljd
ej längre göras i styckets senare led. Straffriförklaring av psykiskt abnorma
förekommer ej enligt brottsbalken; frikännande på grund av den tilltalades
sinnesbeskaffenhet bör därför ej längre nämnas. Vid röstsammanräkningen
torde ej röst för påföljdseftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken
eller för frihet från påföljd jämlikt 2 § sista stycket samma kapitel
böra jämställas med röst för frikännande. Ledamot som avger sådan röst
anser ju den tilltalade ha begått brottslig gärning och bör därför, om han
överröstas, i motsats till den som röstat för frikännande vara beredd att deltaga
i bestämmandet av påföljd. Endast den som röstat för frikännande
skall alltså vid bestämmande av straff anses ha biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen.
Enligt 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är fängelse, suspension och
avsättning att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff. Därutöver
ger brottsbalken icke några föreskrifter om olika påföljders inbördes
svårhetsgrad. I 36 kap. 6 § andra stycket sägs visserligen, att vid tillämpning
av föreskrifter om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff
■skall lika med fängelse anses villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnande
till särskild vård. Internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ungdomsfängelse
och överlämnande till särskild vård skall därvid anses motsvara
fängelse i sex månader. Dessa regler torde emellertid icke kunna göras
tillämpliga vid röstsammanräkning. Då fråga är om sådan särskild omröstning,
som avses i 2 § tredje stycket första punkten, torde när det gäller röstning
om viss påföljd liksom för närvarande ordföranden böra äga utslagsröst
vid lika röstetal; 3 § andra stycket torde böra ändras i överensstämmel
-
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
se härmed. Det synes icke nödvändigt att här särskilt nämna omröstning om
mening, enligt vilken påföljd skall kombineras med böter eller i sltyddslillsyn
skall ingå behandling i anstalt. Det torde ändå vara tydligt, att vid denna
omröstning ingen mening kan anses lindrigare än annan; sista alternativet
kan i dessa fall alltid tänkas bli visst straff. Däremot torde vid särskild
omröstning den, som uttalar sig för påföljdseftergift eller frihet från påföljd
för någon som begått brott under inflytande av själslig abnormitet,
kunna anses rösta för en lindrigare mening än den som röstar emot.
30 KAP.
I överensstämmelse med vad som anförts vid 6 kap. bör i 6 § »svårare
straff» utbytas mot »annan påföljd». I 9 § andra stycket torde »straff» böra
ersättas med »påföljd».
31 KAP.
Den som jämlikt 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken erhållit påföljdseftergift
torde, när det gäller återgäldande av rättegångskostnad enligt 31
kap. 1 § rättegångsbalken, icke böra jämställas med den som dömts för brottet.
Å andra sidan synes det, såsom strafflagberedningen har anfört i betänkandet
Enhetligt frihetsstraff m. m., icke vara lämpligt att jämställa honom
med tilltalad, som frikännes, med följd att han icke kan förpliktas att
återgälda något av kostnaderna. Däremot torde den regel, som nu gäller beträffande
straffriförklarade, kunna göras tillämplig beträffande dem som
erhållit påföljdseftergift. Rätten får därigenom i varje särskilt fall med hänsyn
till omständigheterna pröva, om den skall ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet.
Denna regel torde vidare, när brottsbalken träder i kraft,
få avse icke den som straffriförklarats utan den som begått brott under inflytande
av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.
I 10 § stadgas för närvarande, att högre rätts dom i kostnadshänseende
skall anses som fällande bl. a. om den tilltalade dömes till straff, som är att
anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt. Utbyte av tidsbestämt frihetsstraff
mot ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller mot annan
skyddsåtgärd anses lika litet som det omvända förhållandet utgöra någon
skärpning av den av lägre rätt ådömda påföljden. Ordalagen i 10 § synes
böra jämkas. Med hänsyn till den fasta definition som i brottsbalken givits
begreppen straff och påföljd torde det icke vara lämpligt att i förevarande
paragraf i fortsättningen endast reglera det fallet, att högre rätt ådömer svårare
straff än lägre rätt. Stadgandet torde i stället böra hänföra sig till att
svårare påföljd ådömes. Härigenom avses icke att frångå den nu intagna
ståndpunkten, att ett utbyte av straff mot annan påföljd eller omvänt i regel
ej är att anse som skärpning. För denna bedömning torde stöd kunna hämtas
i reglerna i 51 kap. 25 §. Det är dock påkallat, att bedömningen icke inskränkes
till vad som i teknisk mening utgör straff. Såsom fällande dom bör
151
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år J96i
t. ex. anses även det fallet, att någon som i lägre rätt erhållit påföljdseftergift
av högre rätt dömes till straff eller annan påföljd.
Om den som frikänts av underrätt i högre rätt erhåller påföljdseftergift,
torde domen i kostnadshänseende böra betraktas som fällande. Även av denna
anledning bör en omredigering ske av 10 §. Prövningen av om i det enskilda
fallet skyldighet att återgälda kostnaden skall åläggas kommer därvid
att ske jämlikt 1 § andra stycket.
36 KAP.
I 5 8 fjärde stycket bör göras en ändring, motsvarande den som föreslagits
vid 27 kap. 2 §.
46 KAP.
För den ändring som föreslås i 15 § har redogjorts i det föregående vid
21 kap.
48 KAP.
Såsom nämnts vid behandlingen av 25 kap. föreslås termen »påföljd» få
kvarstå i rättegångsbalken också på några ställen, där den ej har samma innebörd
som i brottsbalken. I 48 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken torde den
dock böra utbytas mot »särskild rättsverkan». Detta uttryck torde liksom
det nuvarande »påföljd» böra förses med bestämningen »sådan» för att angiva,
att fråga ej är om samma vidsträckta krets av särskilda rättsverkningar,
som avses i 36 kap. 6 § brottsbalken, utan blott om förverkandelilcnande
följder av att någon fälles till ansvar, t. ex. de som nämns i 9 § förordningen
den 17 maj 1923 ang. skatt för hundar och 10 § andra stycket kungörelsen
den 23 maj 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat.
I 48 kap. 1 § torde vidare den ändringen böra vidtagas, att paragrafen får
avse brott för vilket allenast böter är stadgade i stället för brott varå allenast
böter kan följa.
51 KAP.
Undantagen från den allmänna regeln om huvudförhandling i brottmål torde
böra utökas med de fall, att den tilltalade av underrätten erhållit påföljdseftergift
jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken eller jämlikt samma
kap. 2 § tredje stycket förklarats vara fri från påföljd.
Förbudet i 51 kap. 25 § mot ändring av dom till den tilltalades nackdel i
anledning av talan, som fullföljts av den tilltalade eller av åklagaren till
hans förmån, måste ges en till överensstämmelse med brottsbalkens påfölj
dssystem ändrad utformning. I paragrafens första punkt torde, av samma
skäl som anförts vid 31 kap. 10 §, vad nu sägs om svårare straff böra
152
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
ersättas av stadgande om svårare påföljd. En objektiv jämförelse med hänsyn
till svårhetsgrad mellan straff och övriga påföljder är i stor utsträckning
icke möjlig. Utbyte av fängelse mot villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse,
internering eller överlämnande till särskild vård föreslås därför
— på motsvarande sätt som beträffande nuvarande påföljder — kunna
ske utan hinder av det i paragrafens första punkt inskrivna förbudet mot
ändring till den tilltalades nackdel. Likaså bör hovrätten, då underrätten
meddelat villkorlig dom eller dömt till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering
eller överlämnande till särskild vård, kunna ådöma vilken annan
påföljd som helst. Förordnar hovrätten i de fall som nu berörts om villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
bör också för samma brott kunna dömas till böter. Med det i brottsbalken
tillämpade systemet för behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare
torde någon motsvarighet till stadgandet i paragrafens sista punkt ej vara
erforderlig. Eftersom sådan lagöverträdare dömes till påföljd, blir de i paragrafen
eljest meddelade reglerna tillämpliga; har han av underrätten förklarats
fri från påföljd jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, synes
hovrätten icke böra på hans talan kunna döma till påföljd.
53 KAP.
I 2 § 4 bör göras en ändring motsvarande den som föreslagits vid 6 kap.
54 KAP.
De nya reglerna om brottspåföljder nödvändiggör vissa ändringar i 12 §
andra stycket. I avvaktan på resultaten av domstolskommitténs överväganden
om fullföljdsrätten till högsta instans torde nu icke böra vidtagas änd.
ringar i syfte att inskränka eller utvidga fullföljdsrätten. De ändringar som
föreslås avses så nära som möjligt motsvara läget enligt gällande rätt.
I uppräkningen av de ådömda påföljder m. m., som föreslås medföra att
prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas, upptages avsättning.
Däremot saknas motsvarighet till domar å straffriförklaring. Har någon begått
brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig
abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med
sinnessjukdom, och har skyddstillsyn, dagsböter ej under 60 eller penningböter
ej under 1 500 kronor eller överlämnande till särskild vård tillämpats,
kan prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2. Har påföljden stannat
vid lägre bötesstraff eller har påföljd funnits icke böra ådömas, kan
däremot prövningstillstånd meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § 1, om icke
brottet är av den svårhetsgrad att fängelse i mer än ett år är stadgat.
58 KAP.
I 3 § första stycket 2 föreslås den ändringen, att resning skall kunna beviljas
om fängelse i mer än ett år är stadgat för brottet.
Kungl. M(ij:ts proposition nr 10 år 1!)C>\
153
Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare
Inledning
I brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöverträdare.
Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga regler
gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller
23 år. Brottsbalkens regler angående underåriga lagöverträdare ersätter ej
blott strafflagens motsvarande regler utan även lagen den 30 december 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.
För unga lagöverträdare upptages som påföljd överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. För 15—17-åringar gäller enligt balken vidare följande
specialregler. Dessa unga får ej annat än då synnerliga skäl föreligger
dömas till fängelse (26: 4 första stycket). För brott, som någon begått före
18 års ålder, får ej dömas till livstids fängelse (26:4 tredje stycket) och
sådant brott får ej heller läggas till grund för straffhöjning vid återfall (26:
3 andra stycket), detta även om gärningsmannen vid domfällandet nått 18
års ålder. Vidare är förutsättningarna för nedsättning av straff för sådant
brott under straffskalans minimum icke så stränga som eljest (33:4). Beträffande
ådömande av skyddstillsyn och ungdomsfängelse gäller vissa begränsningar,
då den tilltalade ej fyllt 18 år vid tiden för domen. För tillämpning
av skyddstillsyn förutsättes att påföljden befinnes lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen; ungdomsfängelse får ådömas endast om påföljden
är uppenbart lämpligare än annan påföljd (28: 1 andra stycket, 29: 1
andra stycket). I skyddstillsyn kan ej behandling i anstalt ingå (28: 3 första
stycket, 28: 9 andra stycket).
För 18—20-åringar gäller också vissa särbestämmelser i brottsbalken.
Fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande är påkallat främst av
hänsyn till allmän laglydnad eller när fängelse eljest finnes lämpligare än
annan påföljd (26: 4 andra stycket). Ådömande av ungdomsfängelse ifrågakommer
i första hand beträffande dem som vid tiden för domen tillhör
denna åldersgrupp (29:1 första stycket). En särregel är tillämplig såväl
beträffande denna åldersgrupp som beträffande 21—22-åringar, nämligen
den som ger rätten befogenhet att besluta, att i dom å skyddstillsyn meddelat
förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet omedelbart
(28:3 andra stycket). Liksom 15—17-åringar kan 21—22-åringar dömas
till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd (29: 1 andra stycket).
Även rättegångsbalken innehåller särskilda regler beträffande unga lagöverträdare.
Är misstänkt omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra vårdnadshavare^
som också har rätt att föra talan för den omyndige (21: 1 första stycket).
154
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Vårdnadshavare!! utser också försvarare för misstänkt, som är under 18 år
(21: 3 andra stycket). Om häktning på grund av den misstänktes ungdom
kan antagas medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning, att
häktningsskäl ej längre föreligger, kan ordnas, får han ej häktas. Som förutsättning
för att en 15—17-åring skall få häktas gäller att det skall vara
uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas (24: 3 första stycket).
Lagen den 19 maj 19U om eftergift av åtal mot vissa underåriga ansluter
sig till de allmänna föreskrifterna om åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångsbalken.
Denna lag gäller endast brott, som kan följas av svårare straff än
böter (1 §). Enligt lagen kan för brott, som begåtts av den som vid tiden för
brottet ej fyllt 18 år, åtal eftergivas, om antingen brottet är ringa och uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande eller också den underårige
1 ) ombändertages för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, eller 2)
blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd, eller 3) utan sådan åtgärd
erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Gemensamt för 1)—3)
gäller, att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl skall kunna antagas vara
den lämpligaste för den underåriges tillrättaförande. Eftergift enligt denna
lag kan över huvud icke ske, om det med hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallat, att åtal väckes (2 §).
Fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet. Efterges
ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §). Prövningen ankommer i
princip på statsåklagare men har i viss utsträckning överförts till distriktsåklagarna.
Om skälig anledning föreligger att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren,
innan han fattar beslut i ärendet, inhämta yttrande av barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige vistas. Yttrandet skall avges med största
skyndsamhet och ge upplysning, huruvida nämnden vidtagit eller kommer
att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaförande.
Om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, skall yttrandet
också innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling
och för hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet
ringa, får åklagaren efterge åtalet utan att nämndens yttrande inhämtats
(4 §). En förutsättning för åtalseftergift i de fall, då brottet medfört skada
av någon betydelse, är att åklagaren såvitt möjligt berett målsäganden tillfälle
alt yttra sig (5 §).
När beslut om åtalseftergift enligt 1944 års lag meddelats, skall det på
lämpligt sätt delges den underårige. Barnavårdsnämnd, som förutsättes vidtaga
åtgärd, skall underrättas om beslutet (6 §). Meddelad eftergift kan
återkallas, om skäl därtill föreligger ur allmän synpunkt (7 §).
Lagen erinrar slutligen (8 §) om de ytterligare regler om åtalseftergift,
som finns beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse (19 § lagen den
15 juni 1935 om ungdomsfängelse) eller som för samhällsvård inskrivits vid
ungdomsvårdsskola (69 § barnavårdslagen den 29 april 1960) eller som in
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är HKil
155
tagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen den 27 juli
1954 om nykterhets vård).
Lagen den 20 december 19U6 med vissa bestämmelser om mål rörande
brott av underårig har likaledes karaktär av komplement till rättegångsbalken.
I lagen ges särskilda föreskrifter beträffande domstolarnas handläggning
av mål mot lagöverträdare under 21 år. Föreskrifterna innehåller i den
underåriges intresse gjorda undantag från och skärpningar av rättegångsbalkens
regler om offentlighet, personutredning, underrätts sammansättning,
förordnande av offentlig försvarare och tidsfrister för rättegångsåtgärder.
Beträffande offentlighet föreskrives, att mål mot underårig om ansvar för
brott, varå kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt skall utsättas till
handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrar sig uppmärksamhet. Därjämte
har rätten vissa möjligheter att låta handlägga mål mot underårig
inom stängda dörrar, om den underårige kan antas bli föremål för uppenbart
olämplig uppmärksamhet (1 §).
I syfte att skapa ytterligare garantier för att domstolen erhåller god utredning
rörande den underåriges personliga förhållanden har föreskrivits,
att vårdnadshavare och personundersökare bör höras i målet (2 §). I mål,
där frihetsstraff, förvaring, villkorligt anstånd med straffs ådömande eller
överlämnande för samhällsvård kan väntas följa bör i första hand tjänstgöra
nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom
(4 §). I sådana mål skall i princip offentlig försvarare förordnas för den underårige
(5 §).
Mål mot underårig skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal
mot 15—17-åring för brott, varå straffarbete kan följa, gäller samma tidsfrister
som för häktad. Huvudförhandling i mål mot 15—-17-åring, som ej
är häktad, behöver dock i princip hållas först inom två veckor från den dag,
då åtalet väcktes (6 §).
Departementschefen. I det föregående har redogjorts för de ändringar,
som föreslås i rättegångsbalken i samband med brottsbalkens ikraftträdande.
Utöver rena följdändringar föreslås främst en omdaning av de nuvarande
åtalsreglerna i 20 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken. De vidgade möjligheter,
som åklagare sålunda föreslås erhålla att besluta att icke tala å brott,
berör också användningen av åtalseftergifter eller däremot svarande åtgärder
beträffande underåriga lagöverträdare. Även den ändring av påfölj
dssystemet för unga lagöverträdare som brottsbalken medför utgör anledning
att till förnyad behandling upptaga de regler, som för närvarande
har sin plats i 1944 års åtalseftergiftslag.
Också 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig
torde böra överses i anledning av att brottsbalken föreslås träda i
kraft. I detta sammanhang torde vidare böra tagas ställning till ett av strafflagberedningen
i dess slutbetänkande framfört förslag att bereda barnavårdsorgan
möjlighet att begära domstols prövning, huruvida den som ej
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
fyllt 15 år begått viss gärning. Som jag i det följande närmare skall utveckla
synes övervägande skäl tala för att detta institut, av strafflagberedningen
benämnt bevistalan, införes i svensk rätt.
De regler, som nu finns intagna i 1944 och 1946 års lagar, har det sakliga
sambandet, att de avser förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare.
Reglerna synes därför lämpligen kunna sammanföras i en lag, vari då också
kan infogas den regel om häktning av underåriga, vilken såsom nämnts
i det föregående föreslås utbruten ur 24 kap. 3 § rättegångsbalken. Ur lagteknisk
synpunkt torde det vara fördelaktigt att ansluta bestämmelser om
bevistalan till de regler, som gäller proceduren i mål mot unga lagöverträdare.
Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare
I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) föreslogs
en betydande omläggning av reglerna om åtal beträffande brott som förövats
av lagöverträdare i åldern 15—17 år. Enligt förslaget skall allmänt åtal
få väckas allenast om åklagaren finner, att handläggning vid domstol erfordras
för utredning om brottet, att den unge bör dömas till böter eller
att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anledning
föreligger att draga saken under domstols prövning. Förslaget och yttrandena
däröver har redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 63 ff.
I olika sammanhang har inkommit framställningar med avseende å behandlingen
av unga lagöverträdare. Ordförandena i och chefstjänstemännen
hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Örebro och Gävle har i anslutning till överläggningar i november
1961 angående aktuella barnavårdsfrågor framfört vissa synpunkter på frågan
om kompetensfördelningen mellan å ena sidan åklagare och domstolar
och å andra sidan barnavårdsnämnder. Därvid framhölls, att en grundläggande
utvecklingslinje i det kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige under
de senaste decennierna varit att överföra ansvaret för de yngsta lagöverträdarna
— i den mån kriminalitetsyttringarna varit av allvarligare natur —
från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården. Tillkomsten
av 1944 års åtalseftergiftslag betecknades som ett betydelsefullt steg i
denna riktning. Denna lag har som given förutsättning, att fråga om åtgärd
enligt barnavårdslagen självständigt och utan obehöriga bihänsyn skall prövas
och avgöras av barnavårdsnämnd i enlighet med lag och praxis. Gränsen
mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella organens kompetens
säges dock i praktiken ha visat sig oklar och ha förorsakat konfliktsituationer.
Att domstolarna enligt brottsbalken skall äga överlämna unga lagöverträdare
ej blott till omhändertagande för samhällsvård utan till behandling
över huvud taget enligt barnavårdslagen har antagits innebära ökade risker
för konflikter. En lösning av frågan om kompetensfördelningen bör utgå
från att de berörda organen skall kunna handla självständigt inom sina områden.
157
Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1901
I skrivelse, som överlämnats ilen 5 april 19(53, har Svenska socialvårdsförbundct
och barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg tagit upp
lagstiftningen om åtalseftergift till behandling. Det görcs gällande, att under
de senaste fyra åren betydande förändringar ägt rum med avseende å
den kriminalpolitiska behandlingen av de yngsta lagöverträdarna. Åtalseftergifterna
anges ha, relativt sett, minskat, medan fall av villkorlig dom,
bötesstraff, överlämnande till samhällsvård och frihetsstraff ökat. I skrivelsen
framhålles, att varsamhet bör iakttagas i fråga om skärpningar av reaktionsformerna
i synnerhet beträffande åldersgrupperna närmast över den
nuvarande straffmyndighetsåldern. Gränsen mellan domstolars och barnavårdande
myndigheters kompetensområden har stundom visat sig oklar.
Mellan åklagare och barnavårdsnämnd kan uppkomma en motsatsställning,
eftersom de ju har att bedöma ärenden angående unga lagöverträdare från
skilda utgångspunkter, nämligen å ena sidan hänsyn till den allmänna laglydnaden
och å andra sidan frågan om vilka åtgärder som i det enskilda
fallet är erforderliga och de bästa för den unge och hans utveckling. I skrivelsen
anföres vidare:
När strafflagberedningen utformade förslaget till 1944 års lag om åtalseftergift
anförde den att syftet med det nya rättsinstitutet skulle vara att
förhindra de skadliga effekterna av själva lagförandet. Även om departementschefen
i propositionen uttalade sig mera återhållsamt på den punkten,
torde strafflagberedningens synpunkt varit en viktig motivering för lagen
om åtalseftergift. Ett vidare beaktande av denna synpunkt är enligt uppfattningen
bland den sociala barnavårdens representanter liksom på barnpsykiaterhåll
påkallat, i synnerhet beträffande 15—16-åringarna. Frånsett den
ogynnsamma verkan själva rättegångsförfarandet kan ha på de unga, kan
det också ifrågasättas, om inte ungdomarnas respekt för domstolarna avtrubbas,
om de blir föremål för domstolsförhandling i alltför stor utsträckning,
vanligen utan att andra reaktioner än villkorlig dom eller böter följer.
Ur barnavårdssynpunkt är det i regel önskvärt att lagföring av unga lagöverträdare
undvikes, om man frånser enklare polisiära förseelser, där straffföreläggande
kommer i fråga. En inskränkning av allmän åklagares rätt att
väcka åtal för gärning, som någon begått i åldern 15—17 år, framstår därför
som angelägen.
Med hänsyn till den såsom oroande betecknade förskjutningen av valet av
behandlingsåtgärder för kriminell ungdom, som enligt skrivelsen inträtt under
de senaste fyra åren, och med hänsyn till de allmänna uttalanden om
den sociala barna- och ungdomsvårdens ansvar för lagöverträdare i nämnda
åldrar, som gjorts i riksdagen i samband med behandlingen av förslaget
till brottsbalk, syntes det kunna ifrågasättas, om ej frågan om inskränkning
i allmän åklagares åtalsrätt borde bli föremål för förnyad prövning i samband
med tillkomsten av ny lag angående eftergivande av åtal. I skrivelsen
erinrades om de förslag som strafflagberedningen framlagt i betänkandet
Skyddslag.
Departementschefen. I det föregående har vid redogörelsen för ändringar
i rättegångsbalken redovisats de förslag till utformning av åtalsreglerna
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
som föranledes av brottsbalken. De särskilda reglerna om eftergift av åtal
mot vissa underåriga har emellertid därvid lämnats åsido. De har i gällande
rätt väsentligen en annan karaktär än rättegångsbalkens regler om åtalseftergift.
Sålunda har de tillkommit av övervägande kriminalpolitiska skäl
och hänför sig närmast till regelsystemet för de olika reaktionsformerna
mot brott. Med de utvidgningar av möjligheterna för åklagare att besluta att
ej tala å brott, som nu föreslås genomförda i rättegångsbalken, minskas i
någon mån denna skillnad mellan åtalsregler inom och utom rättegångsbalken.
Särskilda åtalsregler är emellertid alltjämt erforderliga när det gäller
de yngsta lagöverträdarna.
Mitt ståndpunktstagande till det förslag till sådana regler som strafflagberedningen
framlagt har jag redovisat vid lagrådsremissen av brottsbalken
år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 89 f). Med utgångspunkt från det påföljdssystem
för de unga lagöverträdarna som då föreslogs fann jag, att förutsättningarna
för att åklagare skall kunna underlåta åtal borde nära överensstämma
med dem som gäller enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.
När det gäller att utforma ifrågavarande åtalsregler måste i nuvarande
läge utgångspunkten vara det påföljdssystem för de yngsta lagöverträdarna
som fastställts genom brottsbalken. Huvudprincipen i brottsbalken är, att
ansvaret för att lagöverträdare i åldern 15—17 år beredes erforderlig vård
lägges på den sociala barna- och ungdomsvården. Detta framgår av de förutsättningar
och begränsningar som balken uppställer för tillämpningen av
de olika påföljderna. Det tämligen vida register för val av påföljd som brottsbalken
erbjuder gör det emellertid tydligt, att valet ytterst måste läggas på
de judiciella organen.
Den fråga som det nu gäller att avgöra är i vilken utsträckning valet av
påföljd skall hänskjutas till domstol och alltså i vilka fall påföljdsfrågan
får avgöras genom åklagares beslut att ej väcka åtal.
En av de huvudgrunder på vilka den nuvarande åtalseftergiftslagen vilar
torde kunna uttryckas så, att åtal bör kunna underlåtas om man härigenom
åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts.
Denna tankegång torde alltjämt få vara grundläggande för förevarande lagstiftning.
Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barnavårdslagen
intar i brottsbalkens påföljdssystem leder principen till att området
för underlåtenhet att åtala vidgas. Det blir i ett betydande antal fall
icke nödvändigt att väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan, därför att
det av lagstiftningen förutsatta ingripandet mot lagöverträdaren ändå kommer
till stånd.
Från barnavårdshåll har framförts tanken att åtal mot unga lagöverträdare
bör underlåtas även av det skälet, att rättegångsförfarandet inför domstol
kan ha ogynnsam verkan på de unga. Synpunkten har berörts i det föregående
vid redogörelsen för förslaget att i 20 kap. 7 § rättegångsbalken ge
vidgade möjligheter att underlåta åtal även för grova brott. Anledning att
åberopa förevarande skäl för att ej väcka åtal kan naturligen förekomma
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år lOtib
159
oftare när det gäller de yngsta lagöverträdarna än när det gäller äldre. .lag
kan emellertid ej finna det befogat att generellt uttala, att åtal bör undvikas
av detta skäl. Det bör i detta sammanhang framhållas, att särskilda
regler föreslås för domstolens handläggning av mål mot unga lagöverträdare.
Åklagarens avgörande av om åtal skall väckas kommer med det sagda att
i väsentlig mån bero på hans bedömning av påföljdsfrågan. År åklagaren
osäker huruvida lämpligt ingripande kan komma till stånd utan åtal, torde
han böra hänskjuta avgörandet till domstols prövning.
I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att
kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har alt pröva
om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill
härtill anföra, alt barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder
nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser,
och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren
bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om
åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brottsbalkens
påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd
än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden
härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att
tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av
åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes
till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya
barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med
tillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana
är påkallade.
Brottsbalkens påföljdssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens
prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka
synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka
upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för
sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom
balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta
påföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för
sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de socialvårdande
och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens
påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att
domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt barnavårdsnämnden
att besluta om samhällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i
detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i
åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får tillläggas
alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag givit
uttryck åt uppfattningen, att de problem som kan uppkomma skall kunna
lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det är fortfarande
min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande samarbe
-
160
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
te mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling mot
större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom domstolsväsendet
och på det kommunala området, torde situationen i dag närmast
vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.
Vad beträffar de åtalsregler, som nu återfinnes i 1944 års lag, torde ingen
invändning kunna riktas mot att, när fråga är om ringa brott som uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande, möjlighet gives att underlåta
åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. Kravet,
att brottet skall vara ringa, kan emellertid möjligen misstolkas därhän,
att åtal icke skulle kunna underlåtas i de fall, då särskilt straff finnes stadgat
för ringa brott, och den aktuella gärningen enligt lag och praxis ej är
hänförlig till ringa brott i denna bemärkelse. Men även eljest torde detta
krav begränsa tillämpningsområdet alltför mycket. I fall när det uppenbarligen
är fråga om gärning som är en tillfällighet och tillräcklig varning för
den unge erhålles genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, torde
möjlighet böra finnas att underlåta åtal även för brott som ej i och för sig
kan sägas vara ringa. Det bör, för att taga ett konkret exempel, ej vara uteslutet
att åklagaren med stöd av denna regel kan besluta att icke åtala ett
av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle
vara att anse som stöld och ej som snatteri. Som förutsättning för att åtal
ej skall väckas torde därför ej böra uppställas att brottet är ringa. Tillämpningsutrymmet
för regeln begränsas alltid av föreskriften, att åtal skall väckas,
om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
I andra fall än då fråga är om brott, som uppenbarligen begåtts av okynne
eller förhastande och som ej ur allmän synpunkt bör bli föremål för
domstolsbehandling, bör åtal få underlåtas endast under förutsättning, att
någon form av uppfostringsåtgärder vidtages. Åtgärderna skall vara lämpliga
för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. Det är ej i och för sig
nödvändigt, att det skall vara fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Också
då åklagaren med säkerhet kan räkna med att enskild fostrare vidtager åtgärder,
som förefaller ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och
godtagbara ur allmän synpunkt, bör åklagaren kunna besluta att ej åtala
brottet. År åklagaren tveksam i något av de angivna hänseendena, bör han
genom att väcka åtal överlåta ställningstagandet åt domstol.
Störst praktisk betydelse har emellertid naturligt nog de åtgärder, som
det ankommer på barnavårdens organ att vidtaga. Härvid bör uppmärksammas,
att enligt brottsbalken icke endast anstaltsbehandling inom kriminalvården
utan också vård i frihet i form av skyddstillsyn i princip bör stå tillbaka
för vård enligt barnavårdslagen. Anledning torde därför i allmänhet
finnas att ej väcka åtal, då den unge omhändertages för placering i ungdomsvårdsskola
eller eljest för samhällsvård enligt barnavårdslagen, och
ofta även då han ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen.
Här kan emellertid stundom önskvärdheten av att bötesstraff ådömes jämte
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vara skäl till att åtal väckes.
161
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 190''t
För samtliga fall bör gälla, atl åtal skall väckas, om det finnes påkallat
ur allmän synpunkt. En särskild hänvisning till den allmänna laglydnaden
är knappast nödvändig — redan gällande lags text ger vid handen, att i detta
uttryck ej rymmes annat eller mera än som ligger i att åklagaren skall
taga ställning till huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Väl kan
invändas, att också sistnämnda uttryck kan ge upphov till tolkningssvårigheter.
Jag har närmare behandlat detta uttrycks innebörd under arbetet
med brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 153). Här blir det åklagarnas sak
att genom eu förnuftig tillämpning giva regeln ett sakligt tillfredsställande
innehåll. Såsom berörts i det föregående vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken
kan det vara anledning att med hänsyn till brottets art saken handlägges inför
domstol, även om det i och för sig ej är påkallat för avgörandet av påföljdsfrågan.
Givet är alt åtal kan böra väckas med hänsyn till utredningen
om brottet. Jag är ej benägen att genom ytterligare uttalanden söka binda regelns
tillämpning men utgår från att man genom inbördes överläggningar
mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter att skapa så fasta riktlinjer
för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna, att denna form av
rättskipning ej framstår som godtycklig. Sådana överläggningar bör för övrigt
ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga och av författningsföreskrifter
obundna samråd, som på flera håll i landet uppstått och utvecklats,
är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar mellan olika rättsoch
socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck. I detta
sammanhang må också erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november
1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder,
arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter angående
samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte (nr 492). Däri
nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas att avse också
åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.
Vad nu anförts ligger till grund för avfattningen av 1 § i den föreslagna
nya lagen. I överensstämmelse med den terminologi, som föreslås komma till
användning i 20 kap. rättegångsbalken, har i stället för »åtalseftergift» använts
uttrycket »beslut att ej tala å brottet».
Jag har ansett lämpligt att markera att de föreslagna reglerna är subsidiära
i förhållande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Begränsningen till brott,
varå kan följa svårare straff än böter, torde kunna utgå. Ej heller begränsningen
till åtal, som skolat väckas vid allmän underrätt, har förefallit nödvändig
att bibehålla. I den mån undantag bör göras för åtal, som skall väckas
vid speciella domstolar, torde detta få anges i de för dessas verksamhet
gällande lagarna. Åtal mot 15—17-åringar vid överrätt såsom första instans
förekommer i praktiken ej.
Föreskrifter om vilken åklagare som jämlikt den föreslagna lagen skall
fatta beslut att ej väcka åtal torde få meddelas i instruktionsväg. Detta överensstämmer
med vad som för motsvarande fall föreslagits vid behandlingen
av följdändringarna i rättegångsbalken. Det är uppenbart, att den prövning,
varom här är fråga, måste verkställas av en kvalificerad åklagare. För när
6
Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 10
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
varande är jag dock ej beredd att taga närmare ställning till frågan, hur
kompetenskraven bör utformas.
Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag -sill särskilt
understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. Eftersom
det i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åtgärder,
är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än
som är oundgängligen nödvändigt.
I den föreslagna 3 §, som motsvaras av 4 § i 1944 års lag, föreslås icke annan
ändring i förhållande till vad som nu gäller, än att barnavårdsnämndens
yttrande skall avse åtgärd som nämnden vidtagit eller avser att vidtaga
samt frågan, huruvida sådan åtgärd kan anses vara lämpligast. Detta
torde icke innebära större sakliga förändringar. Det är nämligen uppenbart,
att nämnden icke i förväg kan helt binda sig beträffande den åtgärd
som kommer att vidtagas. Som jag uttalat i annat sammanhang (prop. 1962:
10 del C s. 595) måste emellertid givetvis nämnden om icke omständigheterna
förändras vara verksam för att sådana åtgärder vidtages som den har
uttalat sig för i sitt yttrande. Det synes icke vara lämpligt att kräva ett uttalande
av nämnden, huruvida nämndens åtgärder är tillfyllest för den unges
tillrättaförande. Av nämndens yttrande bör framgå, om de åtgärder
nämnden kan vidtaga är de lämpligaste eller om andra åtgärder bör komma
i fråga.
Det må framhållas att det enligt lagtexten i gällande och föreslagen lydelse
ej är erforderligt, att åklagaren inhämtar yttrande från barnavårdsnämnd
i de fall, då det redan från början är uppenbart, att åtal är påkallat
ur allmän synpunkt. Ej heller har åklagaren anledning att begära barnavårdsnämndens
yttrande, då han bedömer bevisningen såsom så svag, att
åtal ej bör väckas. Kan fråga uppkomma att ådöma yngre lagöverträdare
fängelse bör däremot, såsom första lagutskottet framhållit vid behandlingen
av förslaget till brottsbalk (uti. 1962:42 s. 72), barnavårdsnämnd alltid
beredas tillfälle att avgiva yttrande.
Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgiva
sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och socialstyrelsen
har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna
tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vilket
är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren eller polisen
redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas och eventuellt
ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan på framställning om yttrande
jämlikt denna lag.
I sista stycket av den föreslagna 3 § talas om ringa brott. Även om 1 §
vidgar ramen för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal utan
att tillrättaförande åtgärder vidtages, torde böra krävas att barnavårdsnämndens
yttrande inhämtas före avgörandet, när fråga är om allvarligare
brott.
Bestämmelserna i 4—7 §§ innebär inga sakliga ändringar av vad
gäller.
som nu
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ii
163
Häktning av underåriga
Departementschefen. I del föregående har jag vid förslaget till ändringar
i 24 kap. rättegångsbalken redovisat skälen till att den särskilda regleiing
beträffande häktning av underåriga, som för närvarande bar sin plats i 24
kap. 3 § rättegångsbalken, bör överflyttas till den föreslagna nya lagen. Det
kan helt naturligt ej bli tal om att i denna lag lämna eu fullständig häktningsreglering,
parallell med den som ges i rättegångsbalken. Föreskrifterna
om grunder för häktning, förfarandet o. s. v. i 24 kap. rättegångsbalken
skall äga giltighet också beträffande dem, som är under 18 år. Det är blott
fråga om att här ange de skärpta förutsättningarna för häktning av de yngsta
lagöverträdarna.
I 24 kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken sägs, att den
som är under 18 år ej må häktas, med mindre det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan anordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig
övervakning, skall enligt samma styckes sista punkt häktning ske. De nu
anförda reglerna innefattar en skärpning av vad som i allmänhet gäller, då
häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvarligt
men för honom. Då må häktning ej ske, om sadan övervakning kan ordnas,
att skäl till häktning ej längre föreligger.
Principen att övervakning av unga lagöverträdare äger företräde framför
häktning har, då det är fråga om misstänkta under 18 år, sådan styrka, att
det dels ej erfordras någon utredning om att häktning kan antagas medföra
men för den misstänkte, dels skall vara uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan anordnas, för att häktning skall få ske. Det första ledet
är ett uttryck för uppfattningen, att häktning av så unga misstänkta alltid
får antagas innebära allvarligt men för vederbörande och därför i största
möjliga utsträckning bör undvikas. I det andra ledet ligger ett ytterligare
understrykande av att möjligheterna att ersätta häktning med annan åtgäid
skall ha grundligt prövats, innan rätten skrider till häktning.
Det synes mig finnas skäl att i stället för dessa något invecklade uttryck
för lagstiftarens intentioner välja en klar beskrivning av huvudprincipen,
att häktning av dem, som är under 18 år, blott skall få ske i undantagsfall.
Sådana häktningar, vilka framför allt torde förekomma i rikets båda största
städer — enligt vad jag inhämtat var de under år 1961 vid Stockholms rådhusrätt
81 och vid Göteborgs 78 samt under år 1962 vid Stockholms rådhusrätt
87 och vid Göteborgs 68 — torde kunna komma att nedbringas efter
hand som mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna hinner byggas
ut. Det är nämligen uppenbart, att om den unge intages på sådan avdelning
de i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna grunderna för häktning i
allmänhet får anses icke vara för handen. Jag vill erinra om, att antalet
platser vid mottagningsavdelningarna under den närmaste tiden kan väntas
öka väsentligt. Vid 1961 års riksdag beslöts (se V ht 1961 s. 57), att nya mottagningsavdelningar
med tillhopa 40 platser skall anordnas vid ungdomsvårdsskolor,
företrädesvis i närheten av de största städerna. Utökningen mo
-
164
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
tiverades bl. a. med att häktning icke på grund av platsbrist vid ungdomsvårdsskolornas
slutna avdelningar skall behöva tillgripas mot lagöverträdare
under 18 år. önskemålet att undvika häktning leder till att häktning i
allmänhet ej bör tillgripas, om den unge kan placeras i mottagningsavdelning.
Det bör dock framhållas, att det icke endast är omhändertagande på
sådan avdelning som medför att häktning ej bör tillgripas. Även på annat
sätt bör man söka undvika häktning. Tillsyn och övervakning i hemmet eller
på barnavårdsanstalt kommer här i betraktande, över huvud bör alla möjligheter
tillvaratagas, varigenom häktning kan undvikas.
Avfattningen av den regel, som bör gälla beträffande häktning av dem
som är under 18 år, synes kunna ansluta till vad som enligt 26 kap. 4 § första
stycket brottsbalken gäller för ådömande av fängelse. Jag föreslår därför,
att såsom 8 § i den föreslagna lagen inskrives en bestämmelse, att den som
tillhör ifrågavarande åldersgrupp ej må häktas, med mindre synnerliga skäl
är därtill.
Mål rörande brott av underårig
Departementschefen. De regler, som för närvarande finns intagna i 1946
års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, torde
med allenast smärre förändringar kunna överflyttas till den nu föreslagna
lagen. De har där placerats i 9—13 §§. I det följande skall endast beröras de
ändringar, som är av annan än rent redaktionell art. Till ändringar av sistnämnda
slag hör de som är nödvändiga för att beträffande varje särskild
bestämmelse tydligt ange, till vilken åldersgrupp den hänför sig. Vissa bestämmelser
äger tillämpning på alla under 21 år, andra endast på dem som
är under 18 år. Uttryck som »den underårige» kan användas blott där det
av uttryckets plats i texten klart framgår vilken åldersgrupp som avses.
Viktigast är de ändringar, som föreslås i den i 10 § intagna texten, motsvarande
2 § i 1946 års lag. Dessa bestämmelser gäller frågan i vilken utsträckning
vårdnadshavare och personundersökare skall höras i mål mot
underårig lagöverträdare.
När domstolen har att välja brottspåföljd, är det givetvis angeläget, att
den har tillgång till en utförlig och tillförlitlig personutredning. Den skriftliga
berättelsen över personundersökningen, eventuellt i förening med läkarintyg,
är härvidlag av central betydelse. Uppgifterna i handlingarna får
emellertid kompletteras med den tilltalades egna uppgifter om sina levnadsomständigheter
och personliga förhållanden i övrigt. Då det gäller unga lagöverträdare,
har det ansetts värdefullt att muntliga upplysningar i viss utsträckning
inhämtas jämväl av vårdnadshavare och personundersökare.
Denna uppfattning, som ligger till grund för stadgandena i 2 § av 1946 års
lag, delar jag till fullo. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett
hörande av vårdnadshavaren måste anses så värdefullt för påföljdsfrågans
bedömning, att i motsats till vad nu gäller föreskrift härom bör meddelas
också för andra fall än dem, då det är aktuellt att döma till ungdomsfängel
-
165
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år /.%“4
se. Också i de fall, då fråga är om så ingripande påföljder som fängelse och
skyddstillsyn, synes hörande av vårdnadshavaren regelmässigt kunna bidraga
till kännedomen om den tilltalade, hans tidigare utveckling och hans nuvarande
situation. Detta gäller särskilt tilltalade under 18 år, men också beträffande
dem som är mellan 18 och 21 år torde vårdnadshavares upplysningar
kunna förmodas ha sådan betydelse, att skäl finns att föreskriva ett
sådant hörande. En regel härom föreslås intagen i lagens 10 §. Föreskriften
om hörande av vårdnadshavare innebär en skärpning av den allmänna regeln
i 21 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken om att rätten skall höra
vårdnadshavaren, om den tilltalade är omyndig och det med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt.
Den nu gällande föreskriften om hörande av personundersökare torde tilllämpas
i betydligt mindre utsträckning än som synes ha varit lagstiftarens
mening. I den mån personundcrsökningsberättelserna redovisar det inhämtade
materialet och personundersökarens omdömen klart och uttömmande,
torde ett förhör med personundersökaren ha förhållandevis litet att ge. Det
finns därför för sådana fall knappast någon anledning till invändning mot
praxis sådan den utvecklat sig. Tvärtom synes det finnas anledning att mildra
det i gällande lag uppställda kravet att personundersökare bör höras,
såframt ej särskilda skäl är däremot. Möjlighet att anordna förhör av detta
slag bör dock alltjämt finnas, och detta ej blott då personundersökningsberättelsen
är alltför knapphändig för att ej utan muntlig komplettering kunna
användas som underlag vid påföljdsbestämningen. Också då tvekan råder
om valet av påföljdsart, kan det vara av värde att personundersökaren får
yttra sig muntligen vid domstolen. Detta gäller särskilt, då personundersökningen
utförts av skyddskonsulent, skvddsassistent eller annan person med
omfattande erfarenhet och förmåga att bedöma behandlingsproblem. I lagtexten
torde böra anges att personundersökaren skall höras, om skäl är därtill.
Det torde få förutsättas, att yttrande från barnavårdsnämnden inhämtats
av åklagaren eller domstolen, innan den som är under 18 år dömes till fängelse,
skyddstillsyn eller ungdomsfängelse.
Icke heller den i 4 § 1946 års lag givna föreskriften om särskild sammansättning
av nämnden i vissa mål mot underåriga har måhända, åtminstone
vid mindre domstolar, iakttagits i den utsträckning som lagstiftaren avsett.
Jag anser den tanke, som ligger till grund för stadgandet, vara värd större
uppmärksamhet. Nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran
av ungdom torde finnas att tillgå i tillräckligt antal vid samtliga rikets domstolar.
Det är angeläget, att vid varje domstol sådana nämndemän anlitas
i mål mot ungdomar, när det ej blott är fråga om bötespåföljd. I lagförslaget
har 11 § avfattats i överensstämmelse härmed.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att den utveckling i riktning mot
större domkretsar och större åklagardistrikt, som pågår, torde öka förutsättningarna
för att också utanför de större rådhusrätterna ungdomsmål
166
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 A
handlägges med särskilda åklagare, nämndemän och domstolsordförande.
Härigenom skulle de för denna del av rättskipningen ansvariga kunna vinna
större samlad erfarenhet av detta slags mål.
Bevis talan
Strafflagberedningen. I sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s.
401 ff) föreslog strafflagberedningen, att barnavårdsorgan skulle beredas
möjlighet att, om någon som ej fyllt 15 år misstänkes ha begått viss gärning,
hos domstol begära prövning huruvida han är skyldig till gärningen. För
sådan talan föreslog beredningen, såsom tidigare nämnts, termen bevistalan.
Strafflagberedningen motiverar sitt förslag med att barnavårdsorganens
möjligheter att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut i barnavårdsärenden
behöver förbättras. Beredningen konstaterar, att förfarandet
inför barnavårdsorganen icke är likvärdigt med en rättegång vid domstol,
när det gäller utredning huruvida den unge begått en brottslig gärning. Även
med en ändrad ordning för handläggning av barnavårdsärenden kan det enligt
beredningen knappast förväntas, att förfarandet anordnas så att det
blir tillfredsställande också i de sällsynta fall, då en omfattande utredning
för klarläggande huruvida en brottslig gärning blivit begången är nödvändig
för att barnavårdens organ skall kunna taga ställning till vilken åtgärd som
skall vidtagas.
Initiativet till bevistalan skall enligt strafflagberedningens förslag tagas
av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse. Den unge eller hans vårdnadshavare
kan icke påfordra, att bevistalan föres för att det skall kunna visas, att
den unge icke begått den gärning varom fråga är; de kan endast hemställa
att nämnden eller länsstyrelsen tar initiativ till sådan talan. Förfarandet
bör i sina huvuddrag överensstämma med handläggningen av brottmål.
Barnavårdsnämnden eller länsstyrelsen har att vända sig till åklagare för
att få bevistalan anställd. Förutsättningar för att framställning om bevistalan
skall få göras bör vara, att vederbörande barnavårdsorgan finner sig
icke kunna bemästra bevissvårigheterna och att det för bestämmande av
barnavårdsorganens åtgärder beträffande den unge är av vikt att frågan huruvida
han begått gärningen klarlägges. Vidare bör fordras, att särskilda
omständigheter, såsom gärningens allvarliga art, gör det angeläget att prövning
sker inför domstol. I den föreslagna lagtexten uttryckes detta så, att
åklagaren kan begära domstolens prövning, om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt.
Åklagaren föreslås få självständig rätt att pröva, huruvida bevistalan skall
anställas. Har åklagaren väckt sådan talan, skall domstolen enligt strafflagberedningens
förslag ej kunna avvisa framställningen under åberopande av
att den icke är påkallad ur allmän synpunkt. Talan bör enligt beredningen
utföras av statsåklagare.
Vid prövning huruvida bevistalan skall väckas har åklagaren att taga hän -
167
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
syn till sådana omständigheter som enligt vad i det föregående anförts bör
beaktas redan av barnavårdsorganen. Då så erfordras, måste förundersökningen
fullständigas. Finnes sannolika skäl för misstanke mot den unge
ej föreligga, bör bevistalan ej anställas. Någon gång kan det likväl, om den
unge är skäligen misstänkt, finnas anledning att handlägga saken inför
domstol, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga, som skulle
krävas för åtal, om den unge varit över 15 år.
Det ligger enligt strafflagberedningen i sakens natur, att talan knappast
bör anställas annat än när den unge närmar sig femlonårsåldern.
Rättegångsbalkens regler angående brottmål föreslås gälla i tillämpliga
delar. I sin begäran om prövning bar åklagaren således att ange den brottsliga
gärningen samt de bevis han vill åberopa och vad han vill styika med
varje särskilt bevis. Rättegångsbalkens forumregler skall också iakttagas.
Strafflagberedningen föreslår emellertid vissa särregler angående handläggningen.
Nämnd''anses sålunda alltid böra deltaga i prövningen. Handläggning
inom stängda dörrar föreslås kunna ske i vidsträcktaie omfattning
än enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 1 § andra stycket lagen den 20 december
1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.
Försvarare bör förordnas, om det ej finnes uppenbart, att sådan ej erfordras.
Förbud mot att förordna om häktning eller reseförbud föreslås. Beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör däremot kunna
ske i enlighet med rättegångsbalkens regler. Sådana rättegångskostnader,
som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall enligt beredningens förslag
alltid stanna å statsverket, oberoende av utgången av domstolens prövning.
Rättens avgörande av saken sker genom dom, i vilken skall anges, huruvida
rätten funnit, att den unge begått gärningen eller att så icke blivit utrett.
Såväl åklagaren som den unge bör kunna fullfölja talan mot dom, dock
ej längre än till hovrätt, eftersom fråga endast är om bevisvärdering. Blott
genom0 de särskilda rättsmedlen i 58 och 59 kap. rättegångsbalken bör i förekommande
fall ändring kunna sökas i hovrätts dom, liksom i lagakraftvunnen
underrättsdom. Strafflagberedningen fortsätter:
Frå°a om laga kraft är emellertid av relativt underordnad betydelse beträffande
rättens dom i förevarande fall. De barnavårdande organen blir
nämligen icke bundna av avgörandet, vare sig det är fällande eller friande.
De är oförhindrade att värdera det förebragta materialet på annat sätt an
domstolen, och kan även taga hänsyn till nytillkomna omständigheter. Att
de är obundna av domen torde emellertid, i varje fall om icke nya omständigheter
tillkommit, vara av enbart teoretiskt intresse. Det förhållandet att
det är barnavårdsnämnd eller länsstyrelse som påkallat prövning torde leda
till att nämnden eller styrelsen regelmässigt kommer att folja domstolens
uppfattning. Frågan om betydelsen av domstolens prövning uppkommer
emellertid icke enbart hos det organ som har att i första hand besluta i ärendet
Om den nämnd eller länsstyrelse som begärt prövning inför domstol,
efter det domstolen funnit utrett att den unge begått den gärning för vilken
han misstänkts, beslutar omhändertaga den unge, kan denne genom besvär,
i sista hand till regeringsrätten, föranleda prövning även av frågan om han
har begått gärningen.
168
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
\ttrandena.
över skyddslagsbetänkandet tagit upp frågan om bevistalan, ställer sig positiva
till förslaget. Detta tillstyrkes sålunda i princip eller lämnas utan
ermran av justitiekanslersämbetet, hovrätterna över Skåne och Blekinge,
för Västra Sverige och för Nedre Norrland, socialstyrelsen, statspolisintendenten,
länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, Stockholms
rådhusrätt, statsfiskalen Mattsson, statsåklagarna i Göteborg och
Malmö, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalen i Skövde, socialvårdskonsulcnterna
i första och nionde distrikten, barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Karlskoga, Föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, Sveriges advokatsamfund
samt Stockholms nämndemannaförening.
Föreningen Sveriges landsfiskaler, som yppar viss tvekan angående förslaget
med hänsyn till att bestämmelserna blott sällan kan bringas i tilllämpning,
uttalar att bestämmelserna måhända likväl är erforderliga.
Förslaget avstyrkes av7 Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Norrbottens
län, landsfogden i Kopparbergs län och utredningen om administrativa
frihetsberövanden.
Svea hovratt anser, att frågan hör prövas i större sammanhang, och hovrätten
erinrar om att möjligheten att inrätta särskilda barn- och ungdomsdomstolar
bör undersökas. Göta hovrätt finner icke att det i betänkandet redovisade
materialet ger vid handen, att det föreligger något verkligt behov avdomstolsprövning
i de åsyftade fallen. Syftet att underlätta för barnavårdsorganen
att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut bör tillgodoses
genom att utredningsförfarandet hos barnavårdsorganen själva förbättras.
Om det likväl från barnavårdsorganens sida skulle anses föreligga behov
av att få frågan, huruvida barn under 15 år begått viss brottslig gärning,
prövad av domstol, är det ett spörsmål, som lämpligen bör upptagas
under arbetet med den nya barnavårdslagstiftningen, varvid även resultatet
av utredningen angående administrativa frihetsberövanden bör beaktas.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrar:
Det måste anses vara ett angeläget önskemål att utredningen i ett barnavardsarende
i möjligaste mån verkställes inför den myndighet, som har att
besluta i ärendet. Därför synes utredning inför annan myndighet böra kunna
ske endast om det föreligger ett framträdande behov av en sådan ordning
Bevistalan torde, såsom ock strafflagberedningen framhåller, erfordras endast
i sallsynta fall. Främst torde förslaget härutinnan ha föranletts av tanken
på sådana fall som det s. k. Perstorpsfallet, där bevisfrågorna voro ovanligt
besvarhga. Det synes dock knappast som om sådana fall, som uppenbarligen
aro ytterligt sällsynta, skulle motivera införandet av särskild bevistalan
vid domstol.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden avser att för handlä«ginng
av bl. a. ärenden angående omhändertagande av barn och ungdom föreslå
ett lansorgan av mera domstolsmässig karaktär än länsstyrelsen enligt
nuvarande ordning har och med mera domstolsmäsig handläggning än den
??m. . Härvarande förekommer. Utredningen kommer bl. a. "att föreslå att
förutsättningar skapas för ett i möjligaste mån kontradiktoriskt förfaran
-
161)
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
de, att möjlighet beredes att förebringa vitlnesbevisning inför organet samt
att den saken rör får rätt att vid handläggning inför organet anlita ottentligt
biträde. Om en sådan ordning genomföres, synes skalen for att bereda
möjlighet till hevistalan inför domstol ytterligare minska i vikt.
Av de tillstyrkande myndigheterna har hovrutten för Nedre Norrland,
Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar reagerat
mot uttalandet i motiven, att domstolens avgörande i målet ej skall vara bindande
för de barnavårdande organen. Hovrätten uttalar, att det ej kan vara
lämpligt att t. ex. eu barnavårdsnämnd, sedan domstolen prövat huruvida
den misstänkte begått viss brottslig gärning och därvid kommit till en friande
dom, ånyo prövar samma material och bestämmer sig för en annan
uppfattning. Nämnda förening framhåller att, om nya omständigheter skulle
framkomma efter domen, ändring i domen bör sökas i den ordning som rättegångsbalken
föreskriver, och föreningen hemställer, att lagtexten erhåller
sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att frågan om den unges skuld
eller icke skuld till gärningen genom den lagakraftvunna domen är rättskraftigt
avgjord.
Göta hovrätt anser det vara ett oeftergivligt villkor att om institutet bevistalan
skulle införas — genom domstolens lagakraftvunna avgörande blir
definitivt fastslaget, huruvida den misstänkte begått den påstådda gärningen
eller ej. Det bör enligt hovrättens mening icke ifrågakomma, att administrativa
myndigheter skulle kunna ompröva en av domstol meddelad dom.
Beträffande avfattningen av lagtexten uttalar Svea hovrätt, att vad som
avses med »ur allmän synpunkt» icke framgår med önskvärd tydlighet. Den
allvarliga åtgärden att ställa ett barn inför domstol bör icke vidtagas, såframt
icke åtgärden är ofrånkomlig. Förutsättningarna för bevistalan bör
därför enligt hovrätten anges snävare än i förslaget. Även Sveriges advokatsamfund,
som instämmer i de synpunkter som beredningen anlagt på förutsättningarna
för bevistalan, önskar att stadgandet får en utformning, som
ger ett mera exakt uttryck för vad som åsyftas. Föreningen Sveriges landsfiskaler
anser, att åtminstone den begränsningen för anställande av bevistalan
bör komma till uttryck i lagtexten, att barnet skall ha begått brottslig
gärning »av allvarlig beskaffenhet», och landsfogden i Skaraborgs län föreslår,
att möjligheten till bevistalan inskränkes till vissa grövre brott.
Hovrätten för Nedre Norrland och utredningen om administrativa frihetsberövanden
kan icke ansluta sig till beredningens uttalande, att bevistalan
någon gång skulle kunna anställas, även om åklagaren icke finner så starka
skäl föreligga som skulle krävas för åtal om den unge varit över 15 år. Enligt
dessa remissmyndigheters mening kan det icke vara motiverat att fordra
mindre starka skäl för att ställa någon inför domstol om han är under
15 år än om han uppnått denna åldersgräns.
Stockholms barnavårdsnämnd finner det tillfredsställande, att endast barnavårdsorgan
erhållit initiativrätt till anställande av bevistalan, eftersom det
bör kunna förutsättas att dessa organ kommer att beakta de risker för vilka
barnet utsättes. För att nå enhetlighet i bedömningen och skapa ytterli
Bihang
till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
170
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
gare säkerhet för att bevistalan förbehålles undantagsfallen, anser barnavårdsnämnden,
att den prövnings- och beslutanderätt, som enligt förslaget
tillkommer åklagare, bör läggas i händerna enbart på riksåklagaren. Länsstyrelsen
i Kopparbergs lån ifrågasätter, om det bör ankomma på barnavårdsnämnd
att begära anhängiggörande av bevistalan. Lämpligen bör enligt
länsstyrelsen barnavårdsnämnden ha att anmäla förhållandet till länsstyrelsen,
som med utnyttjande av sina resurser får utreda och bedöma ärendet
i hela dess vidd. Framställning till åklagaren om anställande av bevistalan
får därefter göras av länsstyrelsen, om det bedömes erforderligt. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län anser, att statsåklagare bör ha möjlighet att anställa
bevistalan utan föregående hänvändelse från länsstyrelse eller barna\årdsnämnd.
Syftet att säkra bevisningen kan till väsentlig del motverkas
genom den fördröjning av ärendets handläggning, som orsakas av att ytterligare
en instans skall taga ställning till frågan.
I fråga om procedurbestämmelserna uttalar Stockholms barnavårdsnämnd,
att påfrestningen för ett barn att ställas inför domstol skulle kunna minskas,
om man låter rätten utgöras av en enmansdomstol. En annan utväg att
minska den psykiska pressen på barnet är att förlägga förhandlingen till
hemmet eller annan miljö, som icke är för barnet främmande. Ytterligare en
möjlighet är att hålla barnet utanför förhandlingen. Nämnden framhåller,
att barns inställelse inför domstol i de allra flesta fall kan undvikas med
lämplig enskild förhörsteknik under användande av tekniska hjälpmedel
såsom bandinspelning. Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsamfund
uttalar, att med hänsyn till de förutsättningar, under vilka bevistalan
skall kunna anställas, en undantagslös regel bör givas om att offentlig försvarare
skall förordnas. Enligt justitiekanslersämbetets mening föreligger
ej skäl att för den unge uppställa andra begränsningar i talerätten än som
eljest gäller.
Departementschefen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen och den
kriminologiska forskningen bestyrkt begås ett mycket stort antal brott av
ungdom i de lägre åldrarna. Medan maximum för en mansålder sedan ansågs
ligga i åldersklasserna närmast över 20 år och för något mer än tjugo
år sedan i åldersklassen 15—17 år, synes man nu ha att räkna med att
den brottsliga aktiviteten når sitt maximum ännu tidigare.
Detta har medfört, att barnavårdsnämnderna i allt större utsträckning
fått syssla med kriminell ungdom under 15 års ålder. Att nämnderna har
att ingripa när sådan ungdom på grund av brottslig gärning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder framgår av 25 § barnavårdslagen. Allt
större vikt har kommit att fästas vid att barnavårdande åtgärder sättes in
på ett så tidigt stadium, att en fortsatt ökning av den unges sociala anpassningssvårigheter
förhindras. Stundom kan frågan, huruvida barnavårdande
organ skall ingripa, vara helt beroende av om den unge visas ha begått brottslig
gärning.
Främst då det gäller allvarligare brottslighet kan nackdelar uppstå av det
171
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 dr 196i
förhållandet, att förfarandet inför barnavårdsorganen ej i första hand är utformat
för att användas vid utredning om brott. Förfarandet är ej kontradiktoriskt,
och verklig bevisupptagning kan ej ske.
Ett uppmärksammat brottsfall för ett femtontal år sedan (regeringsrättens
årsbok 1948 not. S 131) gav anledning till en diskussion om olika utvägar
att förbättra barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande
underlag för de beslut, som grundas å lagöverträdelser av icke straffmyndiga.
Strafflagberedningens förslag om bevistalan har framsprungit ur denna
diskussion.
Beredningen har eftersträvat att ge barnavårdsorganen möjlighet att, när
den utredning de kan åstadkomma icke ger klarhet i saken, hänskjuta frågan
om den unge begått brottslig gärning till domstols prövning. Spörsmålet
har samband med hur förfarandet inför barnavårdsorganen anordnas.
När frågan härom diskuterades vid nya barnavårdslagens tillkomst, fann
man det ej påkallat att utforma reglerna med särskild hänsyn till möjligheterna
att åstadkomma brottsutredning utan det förutsattes, att frågan härom
skulle behandlas i annat sammanhang (se L2U 1960: 5). Under arbetet
med brottsbalken har jag tagit avstånd från den lösning på förevarande problem
som inrättandet av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar skulle innebära
och förklarat mig ämna ta ställning till strafflagberedningens förslag
vid ett senare tillfälle (prop. 1962: 10 del C s. 88 och 429).
Vad frågan nu främst gäller är att möjliggöra en utredning om brott av
samma beskaffenhet som i brottmål. Är en sådan möjlighet av behovet påkallad,
måste det uppenbarligen vara lämpligast att utredningen sker intör
domstol. Den ytterligare förbättring av förfarandet i barnavårdsmål som kan
bli följden av det utredningsarbete som nu bedrives av förvaltningsdomstolskommittén
— vilken även har att beakta de förslag som framlagts av utredningen
om administrativa frihetsberövanden — torde knappast kunna
förväntas helt tillgodose de krav som ställs i fråga om rena brottsutredningar.
Med hänsyn härtill och då det övervägande positiva mottagandet av
förslaget om bevistalan synes utgöra tecken på att detta institut skulle fylla
ett tillräckligt stort praktiskt behov för att förtjäna att införas i svensk rätt,
vill jag förorda att regler härom upptages i den nu föreslagna lagen.
I fråga om förutsättningarna för den prövning det här gäller och reglerna
om förfarandet torde vad strafflagberedningen föreslagit i huvudsak kunna
accepteras. Naturligt nog torde bevistalan endast ifrågakomma, då den unge
misstänkes för gärning av allvarligare beskaffenhet. Genom den föreslagna
dubbla prövningen av frågan, huruvida bevistalan skall anställas, torde något
missbruk av institutet ej behöva befaras. Vederbörande barnavårdsnämnd
eller länsstyrelse skall först från sina utgångspunkter avgöra, huruvida
det finns anledning att göra framställning om bevistalan. Åklagaren har
därefter att självständigt taga ställning till om bevisläget motiverar, att sådan
talan anställes. Jag vill understryka, att åklagaren bör iakttaga stor försiktighet
i de fall, då han finner skälen vara svagare än som skulle ha krävts
för åtal, om den unge fyllt 15 år. Att det likväl i sådant fall icke skall vara.
172
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
uteslutet att föra talan kan ha sitt värde, när det framstår som ett betydande
intresse att få domstols avgörande av frågan om utredningen ger vid handen
att den unge är skyldig till gärningen eller icke.
Vilka åklagare som skall verkställa prövningen och väcka talan, torde få
avgöras i instruktionsväg. Starka skäl föreligger att låta prövningen av
dessa ömtåliga och sannolikt också sällsynta ärenden anförtros åt överordnad
åklagare.
Det kan enligt min mening icke komma i fråga att formellt binda det
barnavardande organet vid den i domen uttalade uppfattningen. De remissförslag,
som framförts, bottnar säkerligen i överdrivna farhågor för att icke
domstolens efter noggrann prövning gjorda slutsatser skall väga tillbörligt
tungt vid den följande administrativa behandlingen av barnavårdsärendet.
Det bör, såsom strafflagberedningen framhållit, uppmärksammas att det är
barnavårdsorgan som på grund av sin osäkerhet om bevisläget tagit initiativ
till domstolsprövningen.
Beträffande förfarandet torde kunna hänvisas till de i den nu föreslagna
lagen upptagna reglerna om mål rörande brott av underårig. I ärenden av
detta slag torde förhandlingens offentlighet regelmässigt få anses vara till
sådan uppenbar olägenhet för den unge, att handläggningen jämlikt 9 § bör
ske inom stängda dörrar. Likaledes torde 12 § medföra, att offentlig försvarare
i praktiken alltid förordnas.
De yttre arrangemangen vid förhandling i anledning av att bevistalan
väckts kan utan särskilda föreskrifter anpassas efter vad hänsyn till den
unge kräver. Intet hinder möter mot att förhandlingen hålles utanför vanlig
rättegångslokal.
Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff
Tid efter annan framförda önskemål om olika ändringar i lagstiftningen
om verkställighet av bötesstraff samt iakttagelser, som gjorts rörande lagstiftningens
tillämpning, har medfört att frågan om en översyn av vissa delar
därav sedan länge varit aktuell. Brottsbalken har gjort det nödvändigt
att vidtaga åtskilliga ändringar och kompletteringar i 1937 års lag om verkställighet
av bötesstraff. I samband därmed synes emellertid — i avvaktan
på den av nordiska straffrättskommittén upptagna utredningen om bötesstraffets
utformning — vissa ytterligare ändringar böra vidtagas i de nuvarande
ieglerna. Då härigenom flertalet av den gällande lagens paragrafer
kommit att beröras av ändringar och flera nya stadganden tillkommit, har
den verkställda omarbetningen av bötesverkställighetsreglerna givits formen
av ett förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff. Härigenom har
även blivit möjligt att vidtaga vissa önskvärda redaktionella ändringar i den
äldre lagtexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år It)(ii
173
Gällande regler om verkställighet av bötesstraff
Verkställighet av bötesstraff sker genom frivillig eller framtvingad betalning
eller genom böternas förvandling till fängelse. Huvudreglerna härom
finnes i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (bötesverkställighetslagen).
Till lagen ansluter sig kungörelsen den 18 november 1938
med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av
bötesstraff (tillämpningskungörelsen). I förordningen den 14 december
1917 angående indrivning och redovisning av böter (bötesindrivningsförordningen)
är — med undantag för vissa speciella fall regler meddelade
om bötesbeslutets avlämnande för verkställighet samt om indrivning och
redovisning av böter. Lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom innehåller
bestämmelser angående villkorligt anstånd med verkställande av förvandlingsstraff.
Slutligen finnes i skilda författningar stadganden, som angår
bötesverkställigheten.
Böter kan ej uttagas tvångsvis förrän beslut, varigenom böterna ådömts,
vunnit laga kraft; dock får på grund av hovrätts beslut utmätning under
vissa förutsättningar ske på ett tidigare stadium (52 § ulsökningslagen och
22 § promulgationsförordningen till denna lag). Enligt 5 kap. 20 § andra
stycket strafflagen bortfaller ådömda böter, sedan tre år förflutit från det
bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling
blivit anställd. Har förvandlingsstraff för böter ålagts, får på grund
av stadgandet i 5 § bötesverkställighetslagen böterna icke uttagas ända åt-,
preskription ej inträtt.
Bötesverkställighetslagen upptar två huvudavsnitt, det ena (1—6 §§) om
betalning och indrivning av böter samt det andra (7—19 §§) om förvandling
av böter. Härtill kommer särskilda bestämmelser samt övergångsstadganden.
Reglerna i det förstnämnda avsnittet präglas av önskemålet att
främja och underlätta en frivillig bötesbetalning. I detta syfte äger indrivningsmyndigheten
bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller medgiva
avbetalning (1—3 §§). Erlägges ej böterna i föreskriven ordning, skall
de indrivas. Undantag härifrån gäller i vissa fall beträffande böter avseende
fylleri eller förargelseväckande beteende. Dylika böter, som icke tilllika
avser annat brott, får nämligen icke uttagas, om den bötfällde efter
gärningens begående enligt meddelat beslut intagits a allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och förbundit
sig att kvarstanna å anstalten sex månader. Från utmätning för böter må
utöver sådan egendom, som alltid är fri från utmätning, även undantagas
nödig bostad och egendom, som i den bötfälldes näring fordras för att bereda
nödig bärgning åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn
(4 §).
Erlägges ej böter till fullo, skall vad som återstår oguldet förvandlas till
fängelse (7 §). Från denna huvudregel är undantag stadgade för vissa fall.
Vissa låga bötesstraff, s. k. småböter, får sålunda som regel icke förvandlas
(8 §). Till dylika böter hänföres bötesstraff, som ej överstiger 5 dags
-
174 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
böter eller 25 kronor omedelbart i penningar eller vid gemensamt straff 10
dagsböter respektive 50 kronor. Även småböter skall dock förvandlas, därest
omständigheterna föranleder till antagande att den bötfällde av tredska eller
uppenbar vårdlöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling
erfordras för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri och
den dömde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller
flera gånger fällts till ansvar för sadan förseelse (8 §). — Förvandling får
ej heller ske av böter som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått
å sådan anstalt, och förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller
intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola.
Har förvandlingsbeslut redan meddelats, förfaller detta. Böter, som ådömts
efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens
styrelse påkallar detta (9 §). — Undantag från huvudregeln om
förvandling gäller vidare i vissa fall beträffande böter för fylleri och vissa
därmed jämställda alkoholbrott. Uppkommer fråga om förvandling av dylika
böter och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste
två åren begångna gärningar av ifrågavarande slag, skall åklagaren, innan
talan om förvandling väckes, göra anmälan om förhållandet till vederbörande
nykterhetsnämnd. Därest nämnden inom två månader därefter gör ansökan
om den bötfälldes intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får
talan om förvandling icke föras. Leder sådan ansökan till beslut om intagnmg>
förfaller frågan om böternas förvandling. Göres icke ansökan eller resulterar
den icke i ett beslut om intagning, skall däremot talan om förvandling
föras (11 §). — Föreskrifter finnes slutligen i vissa specialförfattningar,
att däri upptagna böter icke må förvandlas.
Förvandlingsstraffets längd bestämmes efter antalet dagsböter enligt en
fallande skala till lägst 10 och högst 90 dagars fängelse. Dagsbot som endast
delvis erlagts anses såsom obetald. Vid förvandling av böter, som ådömts
omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av fem kronor anses
svara mot en dagsbot (13 §). Om förvandling skall ske av något bötesstraff
och den bötfällde även häftar för andra böter som må förvandlas, skall
förvandling ske av samtliga böter och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas
efter sammanräknade antalet dagsböter. Skall bötesstraff med olika
dagsbotsbelopp förvandlas samtidigt och har avbetalning skett, skall denna
avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot (14 § första stycket). I några
fall när särskilt förvandlingsstraff bestämmes för vissa böter, sedan andra
böter förvandlats, skall vid förvandlingen eller verkställigheten den gemensamma
strafftiden anpassas till det straff, som skulle ha erhållits vid en
samtidig förvandling av böterna (14 § andra stycket samt 18 §).
Kan i fråga om normerade böter med skäl antagas, att den bötfällde gjort
vad han förmått för att betala böterna, må, om med hänsyn till omständigheterna
så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än som följer
enligt nyssnämnda beräkningsgrunder, dock ej under sex dagar, eller den
bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Finnes i fråga om andra böter skäl
175
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
för motsvarande antagande, må enahanda nedsättning av förvandlingsstraffet
ske, om synnerliga skäl föreligger därtill. Har böterna till huvudsaklig
del erlagts och är vad som återstår ringa, må den bötfällde befrias från
förvandlingsstraff (15 §).
Enligt lagen om villkorlig dom kan villkorligt anstånd med förvandlingsslraffets
verkställande beviljas, därest ej omständigheterna föranleder till
antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet har underlåtit
att betala böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans
tillrättaförande (4 §). Prövotiden skall i villkorliga domar av detta slag bestämmas
till två år (5 § samma lag). Om så prövas erforderligt, kan den
dömde ställas under övervakning och åläggas att iakttaga särskilda föreskrifter.
Vissa bestämmelser i bötesverkställighetslagen hänför sig till själva förfarandet.
Beträffande beslut angående avbetalning eller anstånd med betalning
gäller, att beslutet ej kan komma under högre myndighets prövning
annat än i samband med klagan över utmätning eller införsel (6 §).
Talan om förvandling utföres av allmän åklagare och upptages av allmän
underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, eller av den underrätt, vid
vilken den i målet ifrågavarande ansvarstalan förts (10 §). Rätten är domfor
med tre i nämnden. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhör inför
rätten; målet får dock handläggas och avgöras utan hinder av att den bötfällde
uteblivit. I övrigt gäller i tillämpliga delar samma processuella regler
som beträffande mål om allmänt åtal (16 §).
Praktiskt betydelsefull är domstolens plikt att hänskjuta saken till ny behandling
av indrivningsmyndigheten, om ytterligare prövning finnes vara
erforderlig i fråga om avbetalning eller anstånd med betalning eller åtgärd
för indrivning av böterna (12 §). Erbjuder den bötfällde betalning efter
underrättens avgörande, får beslut om sådant hänskjutande endast om synnerliga
skäl föreligger meddelas av hovrätt (19 §).
I beslut om bötesförvandling må förordnas, att beslutet skall verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (17 §). Sedan beslut om bötesforvandling
meddelats, får förvandlingsstraffet ej ändras på grund av betalning
(5 §). Fullfölj dsrätten är i förvandlingsmål i vissa hänseenden begränsad.
Sålunda får klagan ej föras över beslut, varigenom saken hänskjutits
till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Hovrätts beslut i förvandlingsmål
får vidare icke överklagas (19 §).
Bötesverkställighetslagens bestämmelser är tillämpliga också på viten. Liksom
beträffande böter gäller dock, att förvandling i vissa fall icke kan komma
i fråga på grund av förbud däremot i den författning, där vitesföreskriften
meddelats (21 §).
176
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
Av brottsbalken föranledda ändringar i gällande regler
Brottsbalken medför åtskilliga, ehuru icke mera genomgripande ändringar
i bötessystemet (25 kap.). Uppdelningen i dagsböter och penningböter bibehålies.
Reglerna om lägsta och högsta dagsbotsantal överensstämmer vidare
med gällande rätt.
De belopp, vartill dagsbot lägst och högst må bestämmas, har emellertid
höjts från 1 och 300 kronor till 2 respektive 500 kronor. Gränsen mellan
penningböter och dagsböter har flyttats från 300 till 500 kronor varjämte
det belopp, som högst må utdömas vid penningböter såsom gemensamt straff,
höjts från 500 till 1 000 kronor. Bötesminimum vid såväl dagsböter som
penningböter har vidare i brottsbalken höjts från 5 till 10 kronor.
De angivna höjningarna av olika bötesbelopp återverkar i vissa hänseenden
direkt på reglerna om verkställighet av bötesstraff. Mot höjningarna
svarande ändringar i dessa regler måste därför vidtagas (9 § första stycket
och 15 § tredje stycket i förslaget).
Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken skall under vissa förutsättningar böter
kunna ådömas för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom
eller annan därmed jämförlig abnormitet. Det har förutsatts, att förvandling
av dylika böter icke skall kunna ske. Bestämmelse därom har intagits
i förslaget till ny bötesverkställighetslag (10 §).
Vid brottsbalkens ikraftträdande upphäves lagen om villkorlig dom och
ersättes med nya, i brottsbalken intagna regler. Dessa innehåller icke några
stadganden om sådant anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff
för böter, som för närvarande kan beviljas genom villkorlig dom. Erforderliga
bestämmelser härom har i stället ansetts böra intagas bland reglerna
om verkställighet av bötesstraff. I överensstämmelse härmed har vissa stadganden
i förevarande hänseende, som finnes i lagen om villkorlig dom, upptagits
i lagförslaget (18 och 19 §§).
Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflutit
från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan
delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande
av böter, sedan sådan ansökan delgivits, samt av ålagt förvandlingsstraff
hänvisas i balken till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda
hänseenden som åsyftas har upptagits i det föreliggande förslaget. Därvid
har jämte frågan om bortfallande av förvandlingsstraff reglerats verkan i
preskriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes
till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 och 26 §§ i förslaget).
Övriga ändringar
Såsom inledningsvis anförts har översynen av bötesverkställighetsreglerna
givit anledning även till andra ändringar i dessa än dem som föranletts av
brottsbalken. Av förstnämnda ändringar synes några böra särskilt framhållas.
Till dessa hör att betalning av böter enligt förslaget skall kunna ske
177
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
även efter det beslut om förvandling meddelats men innan verkställighet
av det ådömda förvandlingsstraffet påbörjats och alt dylik betalning skall
kunna leda till minskning eller bortfall av förvandlingsstraffet (6 och
22 §§ i förslaget). Vidare föreslås att i fråga om böter, vid vilka enligt
föreskrift i bötesverkställighetslagen förvandling är utesluten, domstol under
vissa förutsättningar skall kunna befria den böttällde även från betalningsskyldigheten
(5 §). Slutligen torde i detta sammanhang böra
nämnas den ändring, som föreslås i reglerna om bestämmande av förvandlingsstraff
och som går ut på att vid ådömande av gemensamt förvandlingsstraff
verkställd avbetalning skall avräknas å det äldsta bötesstraffet
i stället för som för närvarande å bötesstraff med lägre dagsbot (16 §).
De övriga ändringarna kännetecknas av en strävan att ytterligare begränsa
användningen av förvandlingsstraff och innebär i detta hänseende
närmast en utbyggnad av'' vissa av de nuvarande stadgandena. I de bestämmelser,
som särskilt har avseende å verkställighet av böter vid olika alkoholbrott
(4 och 12 §§) och som i huvudsak övertagits från den gällande lagen,
har den ändringen vidtagits, att intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola
jämställts med intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
i vad avser verkningarna i bötesverkställighetshänseende. Ändringen
innebär ett beaktande av att, då fråga är om alkoholmissbruk hos ungdom,
erforderliga åtgärder skall vidtagas inom ramen för samhällets barnaoch
ungdomsvård. Det nuvarande stadgandet (9 §) om ett allmänt undantag
från förvandling av böter, som ådömts den som intagits i vissa anstalter, har
i ett par hänseenden utvidgats. Sålunda föreslås att den regel stadgandet innehåller
skall bli tillämplig även på den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen och på grund härav intagits å
sjukhus samt på den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse
i två år eller däröver (11 §). En omarbetning har slutligen skett av
de nuvarande reglerna om möjlighet för domstolen att i förvandlingsmål
nedsätta eller eftergiva förvandlingsstraff (17 §). Förslaget går i denna del
ut på att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt vad gäller
eftergivande av förvandlingsstraff ge domstolarna ökade möjligheter att
beakta särskilda omständigheter.
Genom det framlagda lagförslaget torde det omedelbara behovet av ändringar
och kompletteringar av de gällande bötesverkställighetsreglerna i
huvudsak ha blivit tillgodosett. På längre sikt kan emellertid en ytterligare
reformering av dessa komma att övervägas inom ramen för det nordiska
lagstiftningssamarbetet. Frågan om bötesstraffets utformning har nämligen
såsom förut nämnts ansetts böra upptagas av den nordiska straffrättskoinmittén,
som nyligen börjat utreda denna fråga.
De särskilda bestämmelserna
Liksom den gällande lagen upptar lagförslaget två huvudavdelningar,
»Betalning och indrivning av böter» (1—7 §§) och »Förvandling av böter»
(8—20 §§). Härutöver har under en särskild rubrik »Allmänna bestäm
-
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 i -
melser» (21—28 §§) sammanförts stadganden angående handläggningen
inför domstol, bestämmelserna om verkan av betalning av böter efter förvandlingsbeslut,
de förut berörda preskriptionsbestämmelserna samt vissa
andra stadganden.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
Denna paragraf, som innehåller de viktigaste bestämmelserna om avbetalning
och anstånd med betalning av böter, överensstämmer i sak med 1 §
i den gällande lagen.
I fråga om förutsättningarna för anstånd och avbetalning synes den nuvarande
lydelsen icke helt täcka stadgandets avsedda innehåll. Däri föreskrives
att anstånd eller avbetalning må medgivas, därest den bötfällde
»icke utan att oskäligt betungas förmår att genast utgiva böterna». Denna
lydelse utesluter formellt sett möjligheten, att den bötfällde icke alls förmår
att genast betala böterna. Stadgandet har i detta hänseende förtydligats
i förslaget.
2 §•
I paragrafen har utan sakliga ändringar sammanförts innehållet i 2 och
3 §§ i den gällande lagen. Första stycket motsvarar nuvarande 2 § medan
det andra stycket motsvarar 3 §.
3 §•
Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar första meningen i första
stycket samt hela andra stycket i nuvarande 4 §. Återstoden av denna upptar
det undantag från indrivning, som gäller i vissa fall i fråga om böter
för fylleri och förargelseväckande beteende. Denna del har utbrutits till en
särskild paragraf (4 §).
4 §.
Paragrafen motsvarar i sak det stadgande, som enligt vad nyss anförts utbrutits
ur 4 § i den gällande lagen.
I förhållande till vad nu gäller har vidtagits den ändringen att det undantag
från indrivning, som stadgandet innehåller, utvidgats till att gälla även
för det fall att den bötfällde intagits i ungdomsvårdsskola. Ändringen är närmast
föranledd av en framställning därom från socialstyrelsen den 5 januari
1962. Styrelsen anför i framställningen bl. a. följande.
Enligt 25 § b) barnavårdslagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1961,
har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder, om någon som ej fyllt 21 år på
grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda
tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Uppstår fråga om anstaltsbehandling
av alkoholskadade barn och ungdomar, torde denna behandling,
ifall den icke skall försiggå på sjukhus, i allmänhet bättre kunna meddelas
i ungdomsvårdsskola än inom den anstaltsorganisation, som är avsedd
för vuxna alkoholskadade och där inga särskilda anordningar kan eller
179
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
bör vidtagas för mottagande av underåriga. Socialstyrelsen har också under
är 1961 låtit vid ungdomsvårdsskola inskriva åtskilliga ungdomar, vilka varit
spritinissbrukarc. Vid Långanäs yrkesskola finnes en särskild avdelning
för det spritmissbrukande äldre klientelet.
Enligt 69 § barnavårdslagen må statsåklagare eftergiva åtal för brott, som
elev vid ungdomsvårdsskola begått före utskrivningen från skolan. Bestämmelsen
utgör en motsvarighet till 57 § nykterhetsvårdslagen. Däremot finnes
för närvarande, frånsett nådevägen, ingen möjlighet att eftergiva sådana
böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som ådömts före intagningen.
Helt nyligen har elever, som utskrivits från Långanäs yrkesskola,
sedan de blivit arbetsplacerade, genom införsel fått sina löner reducerade till
betalning av böter, som ådömts före intagningen på ungdomsvårdsskolan.
En sådan åtskillnad mellan de yngre och de äldre alkoholmissbrukarna är
enligt socialstyrelsen föga tillfredsställande.
Vid remissbehandling av framställningen har icke framförts någon erinran
mot den föreslagna ändringen. Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar
sig vidare för en sådan ytterligare utvidgning av stadgandet, att även andra
former av omhändertagande enligt 25 § b) barnavårdslagen än inskrivning i
ungdomsvårdsskola inbegripes däri. Riksåklagarämbetet å sin sida framhåller,
att stadgandet icke bör göras tillämpligt på den som enligt 30 § barnavårdslagen
omhändertagits för utredning och i anslutning härtill placerats
i ungdomsvårdsskola.
Departementschefen. Mot den föreslagna ändringen kan göras gällande,
att den medför, att böter för enstaka fylleriförseelser bortfaller även i sådana
fall, då hemfallenhet åt alkoholmissbruk icke föreligger och grunden
för intagningen i ungdomsvårdsskola huvudsakligen varit av annan art.
Även i sådana fall torde dock det aktuella fylleriet vanligen utgöra en del av
den asocialitet, som man vill komma till rätta med genom intagningen. I
betraktande härav får anses motiverat att utan särskilda inskränkningar
låta befrielse från de berörda böterna inträda. Befrielsen bör emellertid i
överensstämmelse med vad riksåklagaren anfört avse endast bötfälld, vilken
intagits i ungdomsvårdsskola för samhällsvård.
5 §•
Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen.
Socialstyrelsen anför i den framställning om bortfall av böter för fylleri
och förargelseväckande beteende, som berörts i det föregående vid 4 §, att
styrelsen övervägt att även föreslå, att ungdomsvårdsslcoleelever skulle befrias
från alla före intagningen i ungdomsvårdsskola ådömda böter, oberoende
av vilka brott böterna hänför sig till. Då denna fråga synts böra bedömas
i ett större sammanhang, har styrelsen emellertid inskränkt sig till att
hemställa om den angivna ändringen i 4 §.
Departementschefen. Frågan om möjligheten att generellt medgiva bortfall
av böter för vilka brott det vara må har såsom socialstyrelsen antytt betydelse
även beträffande andra bötfällda än sådana som intagits i ungdoms
-
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
vårdsskola. Motsvarande situation föreligger sålunda i fråga om bötfällda
i allmänhet, vilka intagits i anstalt för icke allenast kort tid, t. ex. vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller fångvårdsanstalt. Olika skäl kan åberopas
för att dylika bötfällda bör befrias från böter, som ådömts dem före utskrivningen
från anstalten. Den utskrivnes ekonomi har ofta som en följd
av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit undergrävd
och han är vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja
till återanpassning i samhället torde vidare icke sällan i hög grad påverkas
av hur han bedömer möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation.
En bötesindrivning, som försämrar hans möjligheter härutinnan, kan under
sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han har
försörjningsplikt, kan böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt
drabba dem som är beroende av honom för sin försörjning. Att införa en
generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall är emellertid icke möjligt
utan en närmare utredning med avseende å verkningarna därav i olika
hänseenden. Frågan därom har med hänsyn härtill tills vidare lämnats
öppen. Den tillhör emellertid de spörsmål, som bör övervägas vid en vidare
reformering av bötesverkställighetsreglerna.
Då en generell regel om bortfall av böter således icke kunnat förordas men
det synts önskvärt att åtminstone i mera uttalade fall söka komma till rätta
med de ur olika synpunkter ogynnsamma verkningarna av bötesindrivning
hos dem som nyligen utskrivits från anstalt, har införandet av en möjlighet
att efter särskild prövning eftergiva betalningsskyldighet för böter i vissa
av dessa fall framstått såsom en lämplig utväg. Det förhållandet, att de
nämnda verkningarna kan variera avsevärt från fall till fall, talar över
huvud taget för en ordning, vid vilken böternas bortfallande göres beroende
av omständigheterna i det enskilda fallet. I enlighet med det anförda föreslås
i fråga om böter, vilka enligt lagförslaget icke kan förvandlas, att rätten
i den ort, där den bötfällde finnes, under vissa förutsättningar skall kunna
törordna att böter eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke skall
uttagas. Såsom förutsättningar för ett dylikt förordnande har uppställts,
att böternas uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller
någon, som är beroende av honom för sin försörjning, samt att omständigheterna
icke ger anledning till antagande, att verkställighet av bötesstraffet
erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Med
hänsyn till syftet med det föreslagna stadgandet bör efterskänkande av böterna
i vissa fall kunna ske, även om den bötfällde icke gjort vad han kunnat
för att betala böterna. Något uttryckligt krav på den bötfällde i detta
hänseende torde med hänsyn härtill icke böra uppställas.
Den avgränsning som skett till böter, vilka enligt bestämmelse i lagen
icke kan förvandlas, medför att paragrafen blir tillämplig på böter, som
förekommer i fall där den bötfällde intagits i anstalt; vilka dessa fall är
framgår av lagförslagets 11 §. Men dessutom kommer förevarande paragraf
att avse även andra böter, nämligen s. k. småböter (9 §), böter som
ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken (10 §) samt böter i fall, då
181
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ik
efter anmälan av åklagare beslut meddelats om den bötfälldes intagning
i vårdanstalt för alkoholmissbrukare men villkorligt anstånd beviljats med
beslutets verkställande (12 §). Att paragrafens tillämpningsområde bestämts
på detta sätt sammanhänger med att det, i vad avser regler om en
domstolsprövning på verkställighetsstadiet, synes önskvärt att om möjligt
kunna göra samma regler tillämpliga på samtliga böter, vilka enligt bestämmelse
i lagen icke kan förvandlas och således icke kan förekomma
i förvandlingsmål. Någon betänksamhet häremot torde icke kunna föreligga
beträffande de av de angivna böterna, som icke avser fall där
den bötfällde intagits i anstalt. Särskilt gäller detta i betraktande av de
särskilda förutsättningar, som uppställts för att befrielse från betalningsskyldigheten
för böterna skall kunna erhållas. Dessa förutsättningar gör
att i fråga om småböter något utrymme för stadgandets tillämpning i praktiken
knappast torde finnas. Vad åter angår böter som ådömes med
stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken och böter som avses i 12 § i lagförslaget
torde, om de nämnda förutsättningarna för paragrafens tillämpning är
för handen, icke vara anledning till erinran mot att den bötfällde kommer
i åtnjutande av samma behandling som den som varit intagen å anstalt.
Såsom framgår av det anförda föreslås, att stadgandet skall gälla böter
som ej kan förvandlas. Visserligen torde de skäl som föranlett stadgandet
kunna tillmätas betydelse också när det gäller böter som må förvandlas.
Den väsentliga förändring av gällande verkställighetsordning som förslaget
innebär bör emellertid tills vidare begränsas. En utvidgning av tilllämpningsområdet
till att omfatta alla böter kan icke komma under övervägande
förrän efter en ingående utredning om konsekvenserna. För den
föreslagna avgränsningen kan också anföras, att verkställigheten av förvandlingsbara
böter även utan det nya stadgandet kan komma under
domstols bedömande och att, om därvid villkorligt anstånd medges beträffande
verkställigheten av ådömt förvandlingsstraff, all verkställighet
av bötesstraffet inhiberas.
6 §•
Denna paragraf innehåller en i jämförelse med den nuvarande lagen ny
reglering. För närvarande gäller att böter ej må uttagas, sedan beslut om
förvandlingsstraff meddelats, och att betalning, som erlägges efter beslutet,
icke kan medföra ändring av förvandlingsstraffet. I sistnämnda hänseende
föreslås genom förevarande paragraf tillsammans med 22 § den
ändringen att bötesbetalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet men
innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats, skall kunna medföra
nedsättning i eller befrielse från förvandlingsstraffet.
Möjligheten att låta betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet,
inverka på förvandlingsstraffet diskuterades vid tillkomsten av den nuvarande
lagen (SOU 1935:36 s. 48). Därvid uttrycktes farhågor för att en
dylik möjlighet skulle kunna leda till att den bötfällde lockades att spekulera
i möjligheten av villkorlig dom eller straffnedsättning eller straff
-
182
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
befrielse enligt 16 § andra stycket i den nuvarande lagen. Beträffande de
fall, i vilka villkorlig dom meddelats och för vilka de nämnda farhågorna
följaktligen icke kunde åberopas, anfördes att den varning, som villkorlig
dom innebär, skulle komma att försvagas. Vidare anfördes, att det icke
vore tilltalande att ändring i ett meddelat förvandlingsstraff skulle kunna
åstadkommas av den bötfällde. Det påpekades slutligen, att den ordning
som upptogs i den nuvarande lagen medförde vissa praktiska fördelar
med avseende å verkställighet och registrering av förvandlingsstraff.
Att den möjlighet till bötesbetalning, som avvisats vid tillkomsten av den
nuvarande lagen, funnits böra medtagas i det föreliggande förslaget sammanhänger
med den praxis, som efter hand utvecklats i nådeärenden i
motsvarande fall och enligt vilken efter förvandlingsbeslutet erbjuden betalning
accepterats såsom skäl för ett eftergivande av förvandlingsstraffet.
Denna praxis torde få ses som ett uttryck för en i den praktiska rättstilllämpningen
naturlig strävan att så långt det är möjligt låta betalning, såsom
den primära formen för bötesverkställighet, få företräde framför förvandlingsstraff.
Då den varit gällande åtskillig tid och de därunder vunna
erfarenheterna givit anledning till en omvärdering av de i det föregående
redovisade skälen mot betalning efter förvandlingsbeslutet, har ansetts naturligt
att reglera möjligheten härtill i lagen. Erfarenheterna har ej givit belägg
för de farhågor för en spekulation i villkorlig dom, vilka främst ansetts
tala mot nämnda möjlighet. Det är i detta sammanhang anledning att
framhålla dels att bötesindrivningen kommit att bli mycket effektiv, vartill
bl. a. utformningen av reglerna om betalning och indrivning av böter torde
ha medverkat, och dels att redan det med ett förvandlingsmål förenade
obehaget är ägnat att sporra till en ytterligare betalningsprestation i de
fall, i vilka utrymme finnes för en sådan. Även om en i vissa hänseenden
annan situation inträder, om den angivna möjligheten lagfästes, torde icke
finnas tillräckliga skäl att i vart fall fram till dess verkställigheten av förvandlingsstraffet
påbörjats vägra godtaga i dess ställe erbjuden betalning.
Då ovillkorligt förvandlingsstraff är reserverat för de fall, då den uteblivna
betalningen har sin grund i tredska eller uppenbar vårdslöshet, blir detta
straff mer ett påtryckningsmedel och en bestraffning av betalningsovillighet
än en omvandling av den ursprungliga påföljden. Genom den förordade
ordningen uppnås, att förvandlingsstraffets egenskap av påtryckningsmedel
helt tillvaratages. Dess effekt i detta hänseende torde för övrigt vara starkast,
när straffet bestämts och verkställigheten väntar. Vidare tillgodoses
det eljest på olika sätt beaktade allmänna önskemålet att begränsa användningen
av förvandlingsstraff.
I de nyssnämnda nådeärendena har genomgående erbjudits full betalning
för de resterande böterna. Enligt förslaget accepteras emellertid även
delbetalning med däremot svarande avräkning å den i förvandlingsbeslutet
bestämda strafftiden. Därest möjlighet till efterbetalning med inverkan på
förvandlingsstraffet öppnas genom uttrycklig lagbestämmelse, torde såväl
från principiell synpunkt som med hänsyn till vad som anförts om önsk
-
183
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
värdheten av att till fullo kunna utnyttja förvandlingsstraffets verkan såsom
påtryckningsmedel övervägande skäl tala för att den angivna möjligheten
icke begränsas till de fall, då full betalning kan erläggas. Det anförda
kan åberopas även till stöd för att låta möjligheten till betalning stå öppen
till dess förvandlingsstraffet till fullo verkställts. Då vissa olägenheter i
verkställighetshänseende skulle vara förenade med en sådan ordning och
betalning under avtjänandet av förvandlingsstraffet måste antagas vara ett
föga praktiskt fall, har emellertid efterbetalning ansetts icke böra medgivas
längre än till dess verkställigheten av detta straff påbörjats.
Möjligheten till efterbetalning bör stå öppen även för den som erhållit
villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Det måste nämligen
anses skäligt att den som måhända utan egen förskyllan försatts i den
situationen, att han icke kunnat betala böterna i tid och därför ådragit sig
ett villkorligt förvandlingsstraff, icke utestänges från nämnda möjlighet.
Härvid torde man i praktiken endast ha att räkna med det fall, att den
dömde genom betalning helt befriar sig från förvandlingsstraffet.
Den föreslagna ordningen för med sig vissa problem, när det gäller beaktandet
av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet. Dessa avser främst
frågorna om vilka avräkningsregler, som bör gälla vid sådan betalning, och
vilken myndighet, som skall ha att besluta om den ändring i förvandlingsstraffet,
som betalningen skall föranleda. Härtill återkommer jag i det följande
vid 22 §. Därjämte måste beaktas vissa registreringsspörsmål.
De utsträckta möjligheterna till betalning för den dömde föreslås icke
kombinerade med någon motsvarande utvidgning av möjligheten att indriva
böterna. Något praktiskt behov härav torde icke finnas.
Vid en ändring av de nuvarande reglerna i enlighet med vad här föreslagits
bör stadgandet i 17 § i den gällande lagen, att förvandlingsbeslut där
så förordnas må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft,
utgå.
7 §•
Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i den gällande lagen.
Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av det nya stadgandet om eftergivande
av betalningsskyldighet för böter, som intagits i 5 §.
Förvandling av böter
8 §•
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 7 § första stycket och 21 §
andra stycket.
9 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. I första stycket har dock vidtagits
de i det föregående angivna, av brottsbalken föranledda höjningarna av
småböternas belopp.
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
10 §.
Paragrafen, saknar motsvarighet i den gällande lagen. Såsom framhållits
under förarbetena till brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 364) bör böter
för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom, icke kunna förvandlas.
11 §•
Paragrafens första stycke motsvarar utan sakliga ändringar nuvarande
9 §. I andra stycket föreslås två sakligt sett nya stadganden.
Det bar synts naturligt att överväga att göra reglerna i paragrafens första
stycke tillämpliga även på personer, som intagits å sinnessjukhus. En sådan
utvidgning av paragrafens tillämpningsområde torde emellertid icke
kunna ske utan begränsning. Det synes böra krävas att den omständighet
som skall utesluta förvandling av böter — om det icke är fråga om böter
som avses i den nu föreslagna lagens 10 § — utgöres av ett samhällsingripande,
varöver den enskilde icke äger disponera, eller som, om det tillkommit
på initiativ från hans sida, blir för honom bindande på samma sätt
som en tvångsvis åvägabringad åtgärd. Det kan antagas, att i den nya sinnessjuklagstiftningen
reglerna om intagning å sinnessjukhus kommer att
utformas så, att tvång i stor utsträckning elimineras. Redan för närvarande
finnes för övrigt en intagningsform, med vilken icke är förenad kvarhållningsrätt.
Under sådana förhållanden synes icke lämpligt med en allmän
regel, enligt vilken intagning å sinnessjukhus skulle få till verkan, att möjligheten
till förvandling av böter som ådömts den intagne bortföll. En tillfredsställande
avgränsning torde erhållas, om stadgandet blir tillämpligt
på dem som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken intagits å
sinnessjukhus. Den situation, som föreligger för dem som i andra fall intagits
å sinnessjukhus, torde kunna beaktas inom ramen för möjligheter,
som bör ges domstolen att i förvandlingsmål efterskänka förvandlingsstraff;
detta spörsmål kommer att närmare behandlas i det följande vid 17 §.
Dessa möjligheter bör över huvud taget kunna omfatta fall, i vilka det på
grund av vederbörandes sjukdom framstår såsom väl motiverat att eftergiva
förvandlingsstraffet, och därigenom även det fall, att den bötfällde
enligt 31 kap. 4 § brottsbalken överlämnats till öppen psykiatrisk vård. Särskilda
bestämmelser som tar sikte på den sistnämnda kategorien torde icke
böra meddelas nu.
I skrivelse från riksåklagaren den 12 november 1957 har upptagits frågan
om att från förvandling undantaga även böter, vilka ådömts den som undergår
mångårigt frihetsstraff. För en sådan ordning talar framför allt vissa
praktiska skäl. Några betänkligheter däremot torde heller icke kunna antöras.
Den regel, som enligt första stycket i förevarande paragraf gäller för
böter vid annan anstaltsvistelse, föreslås därför bli tillämplig på böter varom
här är fråga. Vad angår längden av det fängelsestraff, som skall kunna
inverka på böternas förvandlingsbarhet, torde gränsen lämpligen kunna dra
-
185
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
gas vid två år. Härvid får hänsyn fagas till den lid under vilken den dömde
i ett sammanhang skall undergå fängelse, om flera domar samtidigt verkställes.
Den nämnda regeln hlir ett komplement till vad som enligt brottsbalken
gäller om verkan av andra allvarliga påföljder. Om dom å fängelse å livstid,
ungdomsfängelse eller internering förekommer till verkställighet samtidigt
med böter eller förvandlingsstraff för böter, skall nämligen de förra påföljderna
träda i stället för böterna eller förvandlingsstraffet (34 kap.
11-13 §§).
Ett spörsmål som övervägts i förevarande sammanhang är om med hänsyn
till de regler, som i brottsbalken meddelats för bestämmande av fängelse
i vissa fall när villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjes (27 kap.
6 §, 28 kap. 9 §, 34 kap. 5 och 6 §§), anledning kunde finnas att i fråga om
bortfall av möjligheten till förvandling av böter behandla böter, som ådömts
enligt 27 kap. 2 § och 28 kap. 2 § brottsbalken, annorlunda än andra böter.
Någon dylik särbehandling av de nämnda böterna har emellertid icke ansetts
böra förekomma.
Vid tillämpningen av vad som sägs i förevarande paragrafs första stycke
torde, i de fall som avses i andra stycket, befogenheten att påkalla förvandling
av böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, få tillkomma
sjukvårdsläkaren och fångvårdsanstaltens styresman.
12 §.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 11 §.
I den skrivelse från socialstyrelsen, för vilken redogjorts i anslutning till
4 §, har styrelsen föreslagit den ändringen av nuvarande bestämmelser att
åklagaren, om den bötfällde är under 21 år, skall göra anmälan till såväl
nykterhetsnämnden som barnavårdsnämnden och att frågan om böternas
förvandling skall vara förfallen jämväl i det fall, att barnavårdsnämnden
inom två månader gör ansökan om den bötfälldes intagande i ungdomsvårdsskola
och denna ansökan leder till beslut om intagning. Socialstyrelsens
förslag har beaktats vid utformningen av stadgandet. I enlighet med
vad som förutsatts i den nya barnavårdslagen bör alkoholmissbrukare,
som ej fyllt tjugoett år, i första hand omhändertagas genom barnavårdens
försorg. Åklagaren har ålagts att beträffande dessa göra anmälan till barnavårdsnämnden.
Det torde däremot icke som socialstyrelsen tänkt sig vara
påkallat att anmälan dessutom göres till nykterhetsnämnden. Intagning i
ungdomsvårdsskola har med avseende å böternas förvandlingsbarhet jämställts
med beslut om intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Hinder mot förvandling föreligger, därest lagakraftvunnet beslut om intagning
å vårdanstalt följt på anmälan från åklagare, även om villkorligt
anstånd beviljats med beslutets verkställande. Det är tveksamt, om tillräckliga
skäl finnes att upprätthålla den skillnad som i detta hänseende föreligger
mellan nämnda beslut och intagningsbeslut, som tillkommit i annan
ordning. Det är emellertid att anmärka, att i nykterhetsvårdslagen sär
-
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
skilda rättsverkningar har ansetts böra förbindas med att tvångsintagning
skett på grund av en anmälan från åklagaren. Sålunda skall det i dylikt fall
enligt 34 § d) nykterhetsvårdslagen alltid ankomma på länsstyrelsen att
föranstalta om verkställighet av intagningsbeslutet. Enligt 39 § samma lag
förfaller vidare tvångsintagningsbeslut, som meddelats på grund av åklagaranmälan,
efter det två år förflutit utan att verkställighet av beslutet påbörjats,
medan motsvarande tid för övriga tvångsintagningsbeslut endast
är ett år. Den längre tiden för dessa fall är avsedd att motsvara prövotiden
vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill samt till
att en allmän utredning om fylleribrotten och med dessa sammanhängande
problem förberedes har de nuvarande reglerna i förevarande hänseende
ansetts böra lämnas oförändrade. Av samma skäl är jag icke heller beredd
att föreslå en sådan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde, att den
kommer att omfatta även fall då vederbörande nämnds ingripande avser
åtgärder utan frihetsberövande.
13 och 14 §§.
Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med nuvarande 10 och 12 §§.
15 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 13 §. Såsom förutsattes vid utarbetande
av brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 230 och 554) föreslås den ändringen
i tredje stycket, att vid penningböters omräkning i dagsböter varje påbörjat
belopp av tio kronor skall anses motsvara en dagsbot.
16 §.
Problemet hur avbetalningar å böter bör avräknas, då flera bötesstraff
samtidigt skall förvandlas, har vid bötesverkställighetslagens tillämpning
vållat icke obetydliga svårigheter. Såsom redan nämnts gäller för närvarande,
att avräkningen skall ske å bötesstraff med lägre dagsbot.
Frågan om sättet för avräkning av delbetalning upptogs av justitieombudsmannen
i en framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1947. I
framställningen påpekades, att utmätningsmännen tillämpade olika principer
då de hade att avgöra å vilken eller vilka bötesposter en verkställd avbetalning
skulle redovisas. I regel hänfördes en avbetalning till det tidigast
ådömda straffet. Det förekom emellertid även, att avbetalningar fördelades
på flera bötesposter. Vissa utmätningsmän avräknade i första hand en avbetalning
å böter med lägre dagsbotsbelopp. Justitieombudsmannen framhöll,
att bötesindrivarnas förfarande ej sällan blev avgörande för längden
av det förvandlingsstraff, som kunde komma att ådömas den bötfällde. Häftade
denne för dagsböter i flera poster med olika dagsbotsbelopp eller för
penningböter jämte dagsböter med annat dagsbotsbelopp än 5 kronor, kunde
avbetalningens hänförande till den ena eller den andra bötesposten bli
helt bestämmande för det antal dagsböter, som kvarstod obetalda vid förvandlingen
och således för förvandlingsstraffets storlek. En person, som ex
-
187
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
empelvis ådömts dels 80 kronor omedelbart i penningar och dels 60 dagsböter
å eu krona och avbetalade 60 kronor, kunde sålunda erhålla ett förvandlingsstraff
av antingen 17 eller 45 dagars fängelse beroende på hur avbetalningen
avräknades.
Justitieombudsmannen påvisade vidare, huru ett flertal variationer kunde
uppkomma, när den bölfällde ådömts flera bötesstraff och gjort upprepade
avbetalningar. Som exempel anfördes, att fyra bötesstraff om respektive
30 kronor omedelbart i penningar, 30 dagsböter å en krona, 40 kronor
omedelbart i penningar och 40 dagsböter å en krona, ådömda samma person
i nu angiven ordning, kunde — under förutsättning att dels 30 kronor
avbetalats vid indrivning av de två äldsta straffen, dels dessa båda straff
blivit föremål för särskild förvandling, dels 40 kronor avbetalats vid indrivning
av de två sist ådömda straffen och dels straffet å 40 kronor omedelbart
i penningar men ej straffet å 40 dagsböter ådömts innan det vid nyssnämnda
förvandling bestämda straffet avtjänats — medföra förvandlingsstraff
av sammanlagt fängelse i 19, 34, 46 eller 65 dagar. Än större differens mellan
de möjliga förvandlingsstraffen uppstod, om etlvart av de omedelbart
i penningar ådömda straffen avsett flera brott. Jämlikt 8 § bötesverkställighetslagen
skulle dessa böter då i regel icke förvandlas. Om de båda avbetalningarna
hänförts till dagsbotsstraffen, kunde följaktligen den bötfällde
undgå varje förvandlingsstraff. Detsamma kunde inträffa eller också kunde
förvandlingsstraff et nedsättas, om de omedelbart i penningar ådömda
böterna utgjordes av normerade böter, beträffande vilka förvandlingsskalan
kunde frångås. Skulle några av bötesstraffen vara av sådan beskaffenhet,
att 9 § bötesverkställighetslagen vore tillämplig å dem, kunde också frågan
huruvida talan om bötesförvandling överhuvud skulle föras vara beroende
av den ordning, i vilken böterna indrevs.
Justitieombudsmannen anförde ytterligare:
Förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid inverka icke blott på
förvandlingsstraffets längd och på frågan huruvida någon talan om bötesförvandling
skall föras eller icke, utan även på avgörandet, huruvida en bötfälld
skall jämlikt 11 § i lagen, i stället för att erhålla förvandlingsstraff, underkastas
behandling enligt alkoholistlagen. Skulle utmätningsmannen, när
fylleriböter föreligga, i första hand avräkna gjord avbetalning å dessa böter,
så att de såsom till fullo guldna icke hänskjutas till förvandling, kommer någon
tillämpning av nämnda lagrum icke i fråga, medan motsatsen blir fallet
om utmätningsmannen verkställer indrivningen så, att fylleriböterna återstå
oguldna.
Av det anförda framgick enligt justitieombudsmannens mening vikten av
att bötesindrivarna erhöll bestämda direktiv rörande vilket av flera den bötfällde
ådömda bötesstraff som en gjord avbetalning i första hand skulle påföras.
Att i detta hänseende överlåta åt utmätningsmännen själva att bestämma
principerna för deras handlande eller giva dem möjlighet att förfara
efter vad i varje fall syntes dem lämpligast kunde medföra olika förvandlingsstraff
i likartade fall och kunde till och med innebära en fara för
rättssäkerheten.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
Rörande frågan om utformningen av de bestämmelser, som kunde anses
erforderliga, yttrade justitieombudsmannen:
För bötesindrivaren måste det framstå såsom naturligast, att den tidigast
ådömda bötesposten i första hand indrives, detta med hänsyn såväl till angelägenheten
av att de äldsta ärendena bliva först avslutade och redovisade
som till undvikande av att böter, vilka synas kunna gäldas av den bötfällde,
måste hänskjutas till förvandling på grund av att den äldsta bötesposten
hotar att bliva preskriberad. Därtill kommer, att anstånd med bötesbetalning
kan medgivas endast under åtta månader och avbetalning beviljas under
högst två år, såframt indrivningen ej sker genom införsel, vilken kan
utsträckas till hela preskriptionstiden. Även för den bötfällde bör det vara
till fördel, att indrivningsmyndigheten icke tvingas att begära förvandling
av böter, som den bötfällde bär möjlighet att betala. Den bötfällde kan icke
heller sägas vara utsatt för någon orättvisa, om han nödgas betala de äldsta
böterna i första hand. Förhållandet blir ju då detsamma för honom som för
den ordentlige bötesbetalaren, vilken omedelbart erlägger honom ådömda böter
allt efter som bötesutslagen bliva meddelade. En omständighet, som även
synes mig värd ett visst beaktande, är den praktiska fördelen av att med en
sådan ordning en tillämpning av 14 § andra stycket lagen om verkställighet
av bötesstraff mera sällan kommer i fråga.
För en bötfälld, som ej förmår att med sina avbetalningar gälda samtliga
böter, kan det emellertid stundom bliva synnerligen ofördelaktigt, att avbetalningarna
avräknas å den äldsta bötesposten. Detta inträffar, om sistnämnda
bötespost har högre dagsbot än de senare ådömda böterna och bötesstraffen
gå till förvandling. Det ligger då i den bötfälldes intresse, att den äldsta
bötesposten icke blir tillfullo gulden och att de gjorda avbetalningarna till
följd därav medtagas vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.
Det är denna omständighet, som föranlett åtskilliga utmätningsmän att
vid bötesindrivningen tillämpa samma principer, som i 14 § första stycket
lagen om verkställighet av bötesstraff ligga till grund för förvandlingen av
flera bötesstraff. Nämnda stadgande gäller emellertid uttryckligen endast
»vid bestämmande av förvandlingsstraffet» och avser icke att materiellt reglera,
a vilket bötesstraff betalningen skall redovisas. Det har också visat sig,
att de utmätningsmän, som sökt använda detta förfarande, mött svårigheter
av praktisk art. Faran för att det äldsta bötesstraffet blir preskriberat
har således ofta hindrat en konsekvent tillämpning av regeln. Härtill kommer,
att regeln i vissa fall omöjligen kan tillämpas. Vid bötesförvandlingen
kunna nämligen gjorda avbetalningar avräknas å ett bötesbelopp, som ej
ens var ådömt då avbetalningen skedde, en möjlighet som ju är utesluten vid
bötesindrivningen.
De övriga förfaringssätt i fråga om redovisningen av gjorda avbetalningar,
som berörts i de hit avgivna yttrandena, torde knappast vara lämpliga
eller ens riktiga. Det synes således få anses oriktigt att i första hand verkställa
avräkning å böter, som ej kunna förvandlas, framför äldre böter eller
böter med lägre dagsbot. Detsamma gäller fylleriböter, i anledning av vilka
den bötfällde kan underkastas alkoholistbehandling, samt normerade böter,
rörande vilka förvandlingsskalan kan frångås.
Justitieombudsmannen anförde vidare:
Enligt allmänna rättsprinciper står det en gäldenär öppet att själv avgöra
vilken av flera skuldposter, som skall likvideras genom en gjord avbetalning.
Den gängse uppfattningen torde vara, att en bötfälld har en motsvarande
rätt att bestämma ordningen för böternas gäldande, oaktat det här gäller
189
Kungl. Maj:Is proposition nr It) är 196b
verkställighet av straff. I de flesta fall torde nog eu sådan rätt vara tämligen
illusorisk, enär den bötfällde på grund av sin ovetskap om verkningarna av
bötesindrivningen oftast ställer sig fullständigt likgiltig till hur bötesbetalningarna
redovisas. Med hänsyn härtill har också bötesindrivaren stora möjtigheter
att inverka på den bötfälldes beslut i för bötesindrivaren önskvärd
riktning. Stundom kan dock hötesbetalaren ha ett påtagligt intresse av att
genom eu gjord avbetalning likvidera eu bestämd bötespost. Detta kan vara
fallet exempelvis då någon önskar gälda ett visst, eu annan person ådömt
bötesbelopp eller då den bötfällde önskar att före böter, som ej kunna förvandlas,
likvidera förvandlingsbara böter. Skulle emellertid för utmätningsmännen
stadgas skyldighet att indriva böterna i viss ordning, synes det
vara mest följdriktigt, att den sålunda stadgade ordningen för böternas gäldande
skall iakttagas utan hinder av den bötfälldes egna önskemål i annan
riktning.
Även om bötesindrivarna ålägges att iakttaga en viss ordningsföljd vid
indrivningen av flera eu bötfälld ådömda bötesposter, bliva icke samtliga
nu ifrågavarande spörsmål därmed lösta. Eu bestämd ordningsföljd kan
nämligen icke alltid iakttagas vid indrivningen. Ha bötesutslagen successivt
inkommit till utmätningsmannen eller har indrivning mot en bötfälld verkställts
av utmätningsmän å skilda orter, måste det inträffa, att betalning i
första hand verkställes å ett bötesbelopp, medan en annan bötespost, som
rätteligen först bort likvideras, utestår ogulden. Genom inrättandet av ett
för hela riket gemensamt centralt bötesregister skulle denna olägenhet kunna
undanröjas. Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av bötesstraff
framhölls emellertid med rätta, att det av praktiska skäl vore hart när omöjligt
att införa registrerat av alla ådömda böter.
Efter att ha berört möjligheten att åstadkomma större enhetlighet vid
straffbestämningen genom att med tillämpning av stadgandet i 15 § andra
stycket frångå förvandlingsskalan uttalade justitieombudsmannen slutligen:
Att förvandlingsstraffets storlek göres helt oberoende av förfarandet vid
bötesindrivningen kan emellertid icke åstadkommas ens med en sådan användning
av 15 § andra stycket, som nu antytts. Dels kan lagrummet icke
tillämpas vare sig till höjning av förvandlingsstraffet eller i alla fall för
nedsättning av detsamma och dels är lagrummets tillämpning beroende av
domarens fria skön. Därtill kommer, att de förut omförmälda osäkerhetsmomenten
i fråga om preskriberade böter och beträffande behandlingen av
dem, vilka ådömts ansvar för fylleri under omständigheter som i 11 § sägs,
icke därmed avlägsnas. Ett fullständigt undanröjande av de rådande missförhållandena
synes därför endast kunna ske genom lagbestämmelser i ämnet.
över justitieombudsmannens framställning avgavs efter remiss utlåtanden
av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus,
Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges
stadsfogdar.
I de avgivna yttrandena vitsordades behovet av bestämmelser för åstadkommande
av önskvärd enhetlighet i förfarandet vid bötesindrivningen.
Beträffande frågan, vilka böter som vid delbetalningar borde äga företräde,
uttalade överståthållarämbetet och de tre länsstyrelserna att de äldsta
böterna i första hand borde likvideras.
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b
överståthållarämbetet åberopade som skäl för sin mening, att bestämmelserna
om ordningsföljden borde vara enkla och på samma gång sådana
att deras tillämpning tedde sig naturlig för gemene man. Frågan om reglerna
i det ena eller andra fallet skulle komma att medföra, att förvandlingsstraff
bleve kortare eller längre än om ett annat förfaringssätt kom till användning,
kunde ämbetet icke finna vara av utslagsgivande betydelse. Såväl
från synpunkten av enkelhet som med avseende på den allmänna uppfattningen
om vad som tedde sig naturligt, syntes därför avbetalningar undantagslöst
böra hänföras till det tidigast meddelade bötesbeslutet. överståthållarämbetet
yttrade vidare att en konsekvens av denna metod måste bli
att till bötesstraff fälld person icke kan medgivas rätt att själv avgöra, vilket
bötesstraff avbetalning skall avse. En följdriktig tillämpning av regeln
leder vidare till att, vid införsel för gäldande av böter, influtna medel hänföras
till det tidigast meddelade bötesbeslutet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att utmätningsmannen vid bötesindrivningen
hade att tillse att åtgärder, som äventyrade straffverkställigheten,
icke företogs, och att han därvid särskilt måste beakta preskriptionsbestämmelsen.
Uppfattningen att den bötfällde skulle äga rätt att själv bestämma
ordningen för böternas gäldande syntes vidare länsstyrelsen ej förenlig
med bötesindrivningens karaktär av straffverkställighet. Liknande synpunkter
framtördes av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Justitiekansler sämbetet förordade — under åberopande av vad justitieombudsmannen
anfört angående fördelarna med att avbetalningar avräknades
å det äldsta bötesstraffet — också ett dylikt förfarande. Ämbetet uppställde
dock såsom förutsättning dels att vissa ändringar i stadgandena om
bötestörvandlingen vidtoges så att vid bestämmande av förvandlingsstraff
verkställda avbetalningar skulle beaktas till förmån för den bötfällde i större
utsträckning än för närvarande kunde ske och dels att särskilda föreskrifter
utfärdades, genom vilka tillförlitlig utredning om verkställda avbetalningar
skulle tillföras förvandlingsdomstolen. I andra hand ifrågasatte
justitiekanslersämbetet att ge bestämmelserna om utmätningsmännens avräkningsförfarande
sådan innebörd, att avräkningen skulle göras på det för
den bötfällde förmånligaste sättet. Genom en samtidig föreskrift, att över
två år gamla böter skulle ha förtur framför senare bötesstraff, borde enligt
ämbetets mening risken att det äldsta straffet preskriberades kunna motverkas.
Under hänvisning till att indrivningsprincipen om avräkning å det äldsta
bötesstraffet kunde få mycket ofördelaktiga verkningar för den bötfällde
vid de obetalda böternas förvandling anförde ämbetet, att man för att komma
till rätta med dessa verkningar sannolikt icke kunde lita endast till en
tillämpning av 15 § andra stycket bötesverkställighetslagen. Eu samtidig
utvidgning av stadgandet i 14 § första stycket borde enligt ämbetet ske så,
att även betalningar av böter, som vid förvandlingen redan redovisats såsom
betalda, kunde bli beaktade vid denna. En dylik regel, som förutsattes
191
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 19(U
bli gällande även för det fall att endast ett bötesstraff skulle förvandlas, borde
enligt ämbetet dock begränsas till att avse betalningar, soin erlagts efter
ådömandet av det äldsta till förvandling föreliggande bötesstraffet.
I eu den 25 november 1955 inom justitiedepartementet utarbetad promemoria
med förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av
bötesstraff behandlades förutom andra frågor även den av justitieombudsmannen
aktualiserade frågan om avräkning av betalning i samband med
förvandling av bötesstraff. 1 promemorian togs till utgångspunkt den gällande
regeln att avbetalning skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot
och därmed så, att den resulterar i lägsta möjliga förvandlingsslraff. Att
upprätthålla denna förvandlingsregel även i indrivningsförfarandet bedömdes
emellertid icke vara möjligt. Då de av justitieombudsmannen påtalade
olägenheterna därför icke kunde undanröjas genom ett för indrivning
och förvandling samordnat avräkningsförfarande, ansågs det böra
överlämnas åt domstolen i förvandlingsmålet att tillse att den nämnda
regeln blev konsekvent beaktad. Detta förutsatte, att prövningen i förvandlingsmålet
icke inskränktes till de bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade
vid tiden för förvandlingen. Domstolen borde i stället ges möjlighet
att taga hänsyn till alla bölesposter, för vilka den bötfällde häftade, när
en i förvandlingsmålet aktuell avbetalning verkställdes, oberoende av hur
betalningen redovisats vid indrivningen. I överensstämmelse härmed föreslogs
att i 14 § första stycket i 1937 års lag uttrycket »häftar den bötfällde
jämväl för andra böter» skulle utbytas mot »har den bötfällde ådömts
jämväl andra böter». Avräkningsregeln i andra punkten i samma stycke
skulle vidare anknytas till att avbetalningar skett, medan den bötfällde
häftade för flera bötesstraff. För en riktig tillämpning av den föreslagna
regeln förutsattes, att domstolen skulle tillföras en såvitt möjligt fullständig
utredning angående ådömda bötesstraff och gjorda avbetalningar.
Över det i promemorian framlagda förslaget avgavs efter remiss utlåtanden
av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs
och Bohus och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfogdar
samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Förslaget lämnas i huvudsak utan erinringar i de utlåtanden, som avgavs
av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län. Förslaget tillstyrktes i princip även
i yttrandena från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus
län och Föreningen Sveriges stadsfogdar. Samtidigt framhölls emellertid i
dessa yttranden de svårigheter, som kunde visa sig förknippade med att
tillföra domstolen tillförlitlig utredning om de bötesstraff, för vilka den
bötfällde häftade då avbetalning skedde. Från stadsfogdeföreningens sida
påtalades, att även bestämmandet av tiden för betalningens verkställande
kunde bereda svårigheter, när betalningen skedde genom införsel.
De ovannämnda svårigheterna betonades med större skärpa av de remiss -
192 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
instanser, som fann sig böra avstyrka förslaget. Till dessa hörde överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Föreningen Sveriges häradshövdingar,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges
landsfiskaler.
Häradshövdingeföreningen anförde, att de uttalanden, som i promemorian
gjorts om det avräkningsförfarande, som skulle tillämpas enligt ändringarna
i 14 §, innebar en ofullständig och i åtskilliga hänseenden olämplig
lösning av de föreliggande problemen. Föreningen uttalade bl. a.:
Enligt den nya lydelsen kommer det att åligga domstolen att i varje förvandlingsmål
efterforska, huruvida den bötfällde tidigare ådömts annat
bötesstraff än det eller de, som avses med ansökningen, oavsett om de
ådömda böterna äro redovisade som gnidna eller ej. Så snart den bötfällde
befinnes vara tidigare dömd till böter, måste undersökas i vad mån förekommit
att bötesbetalning erlagts å tidpunkt, då vederbörande häftade för
mer än ett bötesstraff. Föreligger sådant fall skall ju — enligt vad som
också utsäges i promemorian — vid förvandlingen hänsyn tagas till varje
skedd inbetalning, som kan påverka bedömningen av huruvida den bötfällde
blivit tillgodoräknad betalning på det sätt, som till resultat ger
det lägsta möjliga förvandlingsstraffet i målet. Eftersom även bötesstraff,
som vid tidpunkten för förvandlingsmålets avgörande är preskriberat, skall
omfattas av bedömningen, kan avräkningsförfarandet teoretiskt komma att
sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden. Det är uppenbart att detta kan
förorsaka åklagare och domstolar mycket utredningsarbete, vars nytta kan
starkt sättas i fråga så mycket mera som någon säker garanti ändock icke
finnes för att utredningen kommer att lämna uppgift om alla de bötesstraff,
som rätteligen bort beaktas, om den antagna principen skall restlöst
förverkligas. Fullständighet i detta hänseende kan ej ens med den föreslagna
fullständigare förundersökningen åstadkommas utan ett centralt bötesregister,
och knappast med hjälp av ett sådant.
Efter att ha belyst olika konsekvenser, som förslaget skulle komma att
få, anförde föreningen vidare:
Om än promemorians förslag i begränsad omfattning rättar till vissa
missförhållanden synas de i andra hänseenden leda till nya, till sina
verkningar svåröverskådliga olägenheter. Detta synes sammanhänga med
att promemorian strävat efter att ytterligare renodla principerna om att
avräkningen i bötesförvandlingsmålen skall verkställas oberoende av hur
bötesinbetalningar bokförts hos indrivningsmyndigheterna samt på sådant
sätt att det leder till det för den bötfällde förmånligaste resultatet. Det torde
emellertid förhålla sig så, att det är önskvärt att få till stånd största
möjliga överensstämmelse mellan indrivningsmyndigheternas ofrånkomliga
redovisning av bötesbeloppen på visst bötesstraff och domstolarnas avräkning
i förvandlingsmålen. Principen att tillgodoräkning av delbetalning
bör ske på sådant sätt att den bötfällde får lägsta möjliga förvandlingsstraff
är visserligen viktig och bör därför upprätthållas så långt det °är
rimligt, men den synes ej böra drivas så till sin spets, att den i alltför stor
utsträckning leder till bortfallande av bötesstraff eller komplicering av
förfarandet, vilket synes bliva fallet enligt den linje som föreslagits i promemorian.
r
Det rör sig här om ganska invecklade och svårlösta problem, som tarva
en mera allsidig och grundlig utredning än som kunnat ske inom promemorians
ram. Intet försök har gjorts att söka i görligaste mån samordna
193
Kanyl. Maj:Is proposition nr 10 är 1004
avräkningsförfarandet hos indrivningsmyndigheterna och hos domstolarna.
JO :s förslag att ge utsträckt tillämpning åt stadgandet i 15 § andra
stycket bölesverkställighetslagen tycks icke ha närmare prövats. Detsamma
gäller det i justitiekanslerns yttrande över justitieombudsmannens framställning
framlagda alternativa förslaget, nämligen att avräkningen visserligen
skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet men att
dock avräkning skulle i första hand ske på böter, som äro mer än två år
gamla.
Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrkte bestämt del i promemorian
framlagda förslaget och framhöll, att det var behäftat med allvarliga brister.
Efter att ha uppehållit sig vid justitieombudsmannens skrivelse anförde
föreningen bl. a.:
JO rekommenderade främst att bötesindrivarna erhölle bestämda direktiv
rörande vilket av flera ådömda bötesstraff som i första hand skulle
gäldas genom en gjord avbetalning. I promemorian begagnas emellertid
icke denna av JO rekommenderade utvägen utan göres ett försök att lösa
frågan genom en vidgad tillämpning av principen att en avbetalning alltid
skall avräknas på ett för den bötfällde förmånligt sätt, vilken princip det
skulle åligga domstolen att beakta vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.
Den föreslagna förvandlingsregeln torde vidare icke, såsom den av motiven
att döma synes vara avsedd att tolkas, vara möjlig att tillämpa utan
risk för felaktigheter så länge ett centralt bötesregister icke finnes. Detta
påpekades i remissyttranden över JO:s framställning, men förbigås i promemorian
med lätt hand under hänvisning till att det med den refoim av
förfarandet i bötesförvandlingsmålen, som i promemorian ifrågasatts, i regel
torde bli möjligt att grunda förvandlingsdomen på tillförlitliga uppgifter
i dessa avseenden. Styrelsen delar icke denna uppfattning. Även om åklagaren
mera verksamt deltager i utredningen föreligger risk för att bötesstraff
icke kommer till åklagarens och därmed icke heller till rättens kännedom.
Det bör nämligen beaktas att det här ofta rör sig om ett klientel med skiftande
uppehållsorter och utan stadigvarande hemvist. Det kan icke vara
riktigt att ålägga domstolarna att vid bestämmandet av förvandlingsstraff
beakta samtliga under viss tid ådömda bötesstraff utan att det föreligger
några garantier för att domstolarna erhåller kännedom om dessa bötesstraff.
Det i promemorian upptagna förslaget ledde icke till lagstiftning. Då de
berörda reglerna icke heller därefter ändrats, har de i justitieombudsmannens
skrivelse behandlade problemen bibehållit sin aktualitet.
Departementschefen. Då det gäller att komma till rätta med de av justitieombudsmannen
påtalade missförhållandena, synes man i princip kunna
välja två olika vägar. Den ena är att införa en ordning, som medför att det
sätt på vilket bötesbetalning redovisats på indrivningsstadiet icke får betydelse
vid bestämmande av förvandlingsstraff. Den andra är att göra samma
regler för avräkning av betalning tillämpliga vid indrivning och vid
förvandling.
Den förra av de nämnda utvägarna erbjuder i sin tur två alternativ. Som
det första kan upptagas den i det föregående icke berörda möjligheten att
7 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
med frångående av den nuvarande bundna relationen mellan antalet obetalda
dagsböter och viss strafftid överlåta åt domstolen i förvandlingsmålet
att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter utmäta ett förvandlingsstraff
inom exempelvis den ram av 10—90 dagars fängelse, som
motsvarar den nuvarande skalan. Under sådana förhållanden blir något avräkningsförfarande
över huvud taget icke aktuellt i förvandlingsmålet. Därmed
skulle även vara förenade andra fördelar än de nu berörda. Då verkningarna
av en dylik lösning icke skulle vara begränsade till bötesverkställighetsreglerna,
har den icke kunnat övervägas i förevarande sammanhang.
Frågan därom tillhör emellertid de spörsmål, som bör närmare utredas i
samband med en vidare reformering av dessa regler. Det andra alternativet
ir att göra det möjligt för domstolen i förvandlingsmålet att avräkningsvis
beakta gjorda betalningar utan hänsyn till hur dessa redovisats vid indrivningen.
Det i den tidigare nämnda departementspromemorian upptagna förslaget
överensstämmer i princip med detta alternativ. Den kritik, som anförts
mot förslaget, måste dock anses berättigad. Förslaget förutsätter, att
domstolen kan tillföras utredning om samtliga böter, som den bötfällde
ådömts under flera år, i vissa fall 4—5 år bakåt i tiden, om vilka avbetalningar
som gjorts, även sådana, varigenom böter blivit slutredovisade
såsom till fullo betalda, samt om tidpunkten för verkställda betalningar. De
svårigheter som skulle vara förenade med att åstadkomma en tillförlitlig
utredning i dessa hänseenden och det arbete som skulle erfordras härför
gör, att detta alternativ icke kan förordas.
Om således de alternativ, som bygger på att förvandlingsstraffet bestämmes
oberoende av betalningsredovisningen på indrivningsstadiet, icke kan
törordas, återstår utvägen att göra samma avräkningsregler gällande vid
indrivning och vid förvandling. En sådan ordning måste uppenbarligen
ljygga på att den avräkningsregel, som lämpar sig bäst på indrivningsstadiet,
d. v. s. kan användas i flertalet fall, göres tillämplig också vid förvandling.
Vad justitieombudsmannen anfört framhäver vikten av att ett enhetligt
törtarande tillämpas av utmätningsmännen, då de vid bötesindrivning har
att avgöra å vilken av flera oguldna bötesposter ett influtet belopp, som ej
förslår till gäldande av samtliga böter, skall avräknas. För det fortsatta indri\
ningstörtarandet kan det sålunda i vissa fall vara av betydelse hur avi
åkningen sker, nämligen om en av bötesposterna preskriberas innan full
betalning för alla posterna erlagts eller den bötfällde intages å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och några av böterna är av beskaffenhet att
uttagning av dem ej må ske på grund av undantagsstadgandet i 4 § i det nu
framlagda lagförslaget. Vidare kan, såsom justitieombudsmannen särskilt
framhållit, förfaringssättet vid avräkningen inverka på frågan, huruvida
talan om böternas förvandling skall väckas eller ej, och på längden av det
eventuella förvandlingsstraffet ävensom på avgörandet, huruvida åklagaren
skall göra anmälan enligt 12 § i förevarande lagförslag.
Av justitieombudsmannens framställning samt de yttranden, som avgivits
Kuii()l. Maj:ts proposition nr 10 år 1064 195
däröver, framgår atl bestämmelser iir påkallade för att den önskvärda enhetligheten
skall ernås.
I första hand synes den erforderliga regleringen böra avse frågan, i vilken
ordning olika, till indrivning samtidigt föreliggande bötesposter skall likvideras
vid verkställda frivilliga avbetalningar. Härvidlag är, såsom justitieombudsmannen
påvisat, ett flertal lösningar tänkbara. Då det vid utfärdande
av bestämmelser i ämnet gäller att avgöra åt vilken av dessa företräde
bär ges, synes den omständigheten att avräkningen ingår som ett led i ett
straffverkställighetsförfarande böra vara vägledande. Med hänsyn härtill får
avräkningen icke ske på sådant sätt, att straffverkställigheten äventyras
eller oförmånligt påverkas, t. ex. genom att någon bötespost blir stående
obetald under så lång tid att preskriptionsrisk uppkommer. Icke heller bör
tillfälliga yttre omständigheter, såsom tidpunkten då bötesärendena inkom
till vederbörande utmätningsman, tillåtas inverka. En konsekvens av betraktelsesättet,
alt avräkningen ingår i ett straffverkställighetsförfarande
blir vidare, att det i och för sig saknas anledning att anordna avräkningen
på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Vid valet av metod för avräkningen
bör även beaktas, att förfarandet om möjligt blir enkelt och att
bestämmelserna blir lätlillämpliga. Icke minst av denna anledning synes ett
sådant förfarande olämpligt, som fordrar en undersökning av vad som kan
vara förmånligast för den bötfällde. Av samma skäl bör en fördelning av
influtna belopp mellan olika bötesposter undvikas. På grund av vad sålunda
anförts får övervägande skäl anses tala för att den praxis alt hänföra
avbetalningar i första hand till det äldsta straffet, som flerstädes torde tilllämpas,
lagfästes.
.Justitieombudsmannen samt vissa remissinstanser har uppehållit sig vid
spörsmålet, huruvida vid sidan av huvudregeln för avräkningen borde finnas
en föreskrift om att önskemål från den betalandes sida om ordningen
för bötesposternas likviderande skulle beaktas. Det lärer emellertid endast
sällan förekomma, att några sådana önskemål framställes. Detta torde, åtminstone
där den bötfällde själv erlägger betalningen, bero på att vederbörande
oftast ej kan bedöma hur avräkningen bör göras för att bli så fördelaktig
för honom som möjligt. Redan av denna anledning skulle det vara
olämpligt att låta den betalande påverka förfarandet. Sålunda vore det stötande,
om den som kände till betydelsen av sättet för avräkningen skulle
kunna komma i åtnjutande av en förmån, som andra på grund av sin bristande
kännedom ej finge tillfälle att utnyttja. Om huvudregeln för avräkningen
utformas på sätt här förordats, blir det också mest följdriktigt att
den bötfällde ej tillerkännes rätt att avgöra, vilket bötesstraff en avbetalning
skall avse. En sådan anordning synes ej böra uppkalla principiella betänkligheter.
Väl äger enligt allmänna rättsprinciper, som bland annat kommit
till uttryck i stadgandet i 9 kap. 5 § första punkten handelsbalken, en
gäldenär, som häftar i skuld till samma person för flera fordringar, bestämma
i vilken ordning en frivillig avbetalning skall avräknas. Stadgandet
avser emellertid fordringar med olika räntesatser. Vid bötesindrivning, som
196
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
är en form av straffverkställighet och där möjlighet att avbryta preskriptionen
annorledes än genom att väcka talan om bötesförvandling saknas,
torde en dylik regel om valfrihet för gäldenären icke behöva upprätthållas.
På grund av vad sålunda anförts angående sättet för avräkningen bör i
bestämmelserna om bötesindrivningen föreskrivas att, om belopp som frivilligt
erlagts ej förslår till betalning av samtliga böter för vilka den hötfällde
häftar, betalningen skall avräknas å straffen i sådan ordning att de
äldsta böterna i första hand blir betalda.
De påtalade olägenheterna med nuvarande förhållanden kan emellertid
icke helt undanröjas genom en dylik föreskrift. Vid betalningar, som fraintvingats
genom utmätning eller införsel, blir ordningen för indrivningen i
stor utsträckning avgörande för frågan, på vilken bötespost influtna medel
skall avräknas. För åstadkommande av enhetlighet är det av vikt, att föreskrifter
meddelas även om de principer som skall följas vid utmätning och
intörsel, då flera bötesstraff föreligger till indrivning.
Den enklaste lösningen skulle otvivelaktigt vara att i överensstämmelse
med vad som föreslagits beträffande frivilliga betalningar föreskriva, att genom
utmätning eller införsel influtet belopp i första hand skall avräknas å
den äldsta av bötesposterna. Det får emellertid anses principiellt oriktigt att
genomföra eu ordning, varigenom influtet belopp skulle kunna bli avräknat
å andra böter än dem, för vars gäldande tvångsåtgärden i fråga vidtagits.
Regleringen synes i stället böra genomföras så, att indrivningsmyndigheten
ålägges att, när flera samma person ådömda bötesstraff föreligger till indrivning,
handlägga indrivningen på sådant sätt, att influtet belopp i första
hand blir avräknat å det äldsta straffet.
De förordade bestämmelserna om sättet för avräkning av bötesbelopp,
som frivilligt erlägges, och om handläggningen av bötesindrivningen genom
t\ångsåtgärder kan, da införande av ett centralt bötesregister givetvis ej bör
komma i fråga, göras tillämpliga endast beträffande böter, som samtidigt föreligger
till indrivning hos en och samma indrivningsmyndighet. Större olägenheter
synes emellertid ej behöva uppstå, om annan ordningsföljd än den
föreslagna kan komma att tillämpas i vissa fall, t. ex. då indrivning mot
samma person handlägges av olika myndigheter. Emellertid bör till undvikande
av att sadana fall inträffar i bestämmelserna om bötesindrivningen
föreskrivas skyldighet för utmätningsman och exekutionsbiträde att genom
förfrågan hos den bötfällde eller på annat sätt undersöka, huruvida denne
häftar även för andra böter än dem som avses med indrivningen, samt__
om så skulle visa sig vara förhållandet — medverka till att indrivningen av
samtliga böter blir handlagd av samma myndighet. Skulle principen om avräkning
å det äldsta straffet någon gång likväl bli åsidosatt och den bötfällde
därigenom lida förfång vid bestämmande av förvandlingsstraff, torde erforderlig
rättelse i regel kunna ske genom nedsättning av straffet med tilllämpning
av 17 § i förevarande lagförslag.
De förordade bestämmelserna synes lämpligen böra införas i förordningen
den 14 december 1917 ang. indrivning och redovisning av böter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1901 197
Nar härefter skall behandlas förutsättningarna för att göra avräkningsrcglcrna
tillämpliga vid bötesförvandlingen, torde vara anledning att något
beröra den tidigare utvecklingen. De problem, som sammanhänger med bötesförvandlingens
beroende av indrivningsförfarandet och om vilka nu är
fråga, blev aktuella i och med att dagsbotssystemet infördes år 1931. Regler
om bötesförvandlingen upptogs då i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Därvid
stadgades i 11 § förslå och andra styckena, att förvandlingsstraffet skulle
bestämmas enligt en viss skala efter antalet ådömda dagsböter. Enligt
tredje stycket i samma paragraf skulle, då böter delvis betalats, å det förvandlingsstraff,
som erhölls på grundval av det ådömda bötesstraffet, avdragas
så stor del som svarade mot förhållandet mellan vad som erlagts och
de ådömda böternas fulla belopp. I 12 § meddelades föreskrifter om förfaringssättet,
då genom flera domar ålagda böter skulle förvandlas. Enligt
första stycket skulle förvandlingen därvid göras efter sammanräknade antalet
dagsböter på sätt stadgats i It § första och andra styckena. Enligt andra
stycket i 12 § skulle, om böterna delvis erlagts, vad i 11 § tredje stycket
sagts äga motsvarande tillämpning. Dock skulle, om förvandlingsstraffet
därigenom blev lägre, förvandlingen göras så, att vad som erlagts avräknades
å det av straffen, mot vilket svarade ett i förhållande till bötesbeloppet
högre förvandlingsstraff. Återstoden skulle förvandlas efter vad i 11 § första
och andra styckena sagts. Det subsidiära stadgandet i 2 kap. 12 § synes närmast
ha tillkommit för att undvika obilliga resultat, som sammanhängde
med att förvandlingsstraffet bestämdes med ledning av antalet ådömda dagsböter
men reduktionen på grund av verkställd betalning gjordes med hänsyn
till det guldna beloppet och ej till antalet guldna dagsböter. Utan nyssnämnda
stadgande skulle den bötfällde, om han häftade för flera straff och
gjort avbetalning, som avräknats å straff med lägre dagsbot, på grund av
sättet för det gemensamma förvandlingsstraffets bestämmande gå miste om
den förmån, som avräkningen hade inneburit för honom, därest ej gemensamt
förvandlingsstraff ålades. Dock gavs åt stadgandet en sådan formulering,
att det blev till förmån för den bötfällde även i andra situationer än då
obilliga resultat av nu angivet slag kunde uppkomma.
Ehuru man vid införandet av bötesverkställighetslagen frångick den år
1931 genomförda principen för beräkning av förvandlingsstraffet och i stället
föreskrev, att detta straff skulle bestämmas efter antalet oguldna dagsböter,
bibehölls det ifrågavarande subsidiära stadgandet, vilket efter viss
förenkling upptogs i 14 § första stycket andra punkten. Av förarbetena till
lagen framgår ej av vilket skäl bestämmelsen fick kvarstå, låt vara i förenklad
form, oaktat det motiv, som närmast tycks ha föranlett dess införande,
ej längre förelåg. En förklaring, som ligger nära till hands, är den att, eftersom
avräkningsförfarandet ej var reglerat utan kunde påverkas av ovidkommande
omständigheter, det för den bötfällde förmånligaste sättet för avräkningen
ansågs alltid böra ligga till grund för förvandlingsstraffet. Med
detta betraktelsesätt hade bestämmelsen emellertid bort utformas annorlunda.
Den hade sålunda å ena sidan ej bort tillåta, att vid bötesförvandlingen
198
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964
avbetalning skulle avräknas å straff, som vid betalningen ännu ej ådönits,
och å andra sidan bort medgiva att avbetalningar å böter, som ej berördes
av förvandlingen, åtminstone i vissa fall, beaktades vid förvandlingen. Genom
att bestämmelsen endast har avseende å avbetalningar av bötesstraff,
som skall förvandlas, kan den bötfällde komma i ett sämre läge genom att
göra en avbetalning, vilket framgår av följande exempel. En person har först
dömts att böta 50 kronor omedelbart i penningar och därefter att utgiva 50
dagsböter om en krona. Han har avbetalat 30 kronor, som avräknats å förstnämnda
straff. I händelse av bötesförvandling i detta läge blir — oavsett
huruvida avbetalningen skett före eller efter dagsbotsstraffets ådömande —
förvandlingsstraffet fängelse 30 dagar. Emellertid betalar den bötfällde, innan
förvandlingstalan väckes, ytterligare 20 kronor. Detta belopp avräknas
likaledes å de omedelbart i penningar ådömda böterna, som därmed blir helt
guldna. Om förvandling sedan kommer till stånd, blir förvandlingsstraffet
fängelse 40 dagar.
Om den föreslagna regleringen i fråga om bötesindrivningen genomföres
och ett enhetligt förfaringssätt alltså åstadkommes, talar övervägande skäl
för att den nyssnämnda bestämmelsen i 14 § bötesverkställighetslagen bör
upphävas.
Den reglering, som erfordras om stadgandet i fråga ej skulle upphävas,
måste bli av ganska vidlyftig beskaffenhet. Som skäl för att ifrågavarande
stadgande i 14 § bötesverkställighetslagen bör bibehållas och en sådan reglering
komma till stånd har åberopats, att en tillämpning av principen om
avräkning av bötesbetalning å det äldsta straffet skulle kunna bli synnerligen
ofördelaktig för den bötfällde, särskilt när de betalda böterna hade
högre dagsbot än de obetalda och förvandling skulle äga rum. Då förändringen
i dagsbotens belopp torde ha sin grund i att den bötfälldes ekonomiska
förhållanden försämrats, vore det rimligt, har man menat, att vid
bötesförvandlingen förändringarna i betalningsförmågan beaktades och avbetalningar
därför vid förvandlingen avräknades på det för den bötfällde
förmånligaste sättet. Häremot kan emellertid invändas, att det ej förefaller
helt motiverat att en person, vars ekonomiska förhållanden försämrats efter
det ett dagsbotsstraff ådömts honom, i den speciella situation, som föreligger
då han gjort sig skyldig till ytterligare brottslighet vilken föranlett
nytt bötesstraff, skall kunna få sitt försämrade ekonomiska läge beaktat.
Om förändringar i en bötfällds ekonomi under tiden från domens meddelande
till dess verkställande skall få påverka straffverkställigheten, bör
detta ske endast på grund av en allmängiltig bestämmelse. Att införa en
sådan bestämmelse synes icke påkallat vid sidan av stadgandet i 17 § i
törslaget, vilket torde medgiva möjlighet till straffnedsättning i vissa av
dessa tall. Ej heller i annat hänseende kan principen om avräkning av bötesbetalningar
å det äldsta straffet beräknas föranleda så otillfredsställande
resultat att till undvikande därav avräkningsregeln bör kompletteras med
särskilda undantagsbestämmelser.
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör samtidigt med att den föreslagna
199
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19
avräkningsprincipen införes i indrivningsförfarandet, del berörda stadgandet
i nuvarande 14 § upphävas och ersättas av en föreskrift i 16 § i förslaget,
att vid bestämmande av förvandlingsstraff i förevarande fall avbetalning
i första hand skall avräknas å det äldsta bötesstraffet.
17 §•
Denna paragraf innehåller de redan i det föregående berörda reglerna om
nedsättning och eftergivande av förvandlingsstraff. Paragrafen har i detta
hänseende sin motsvarighet i nuvarande 15 §. De ändringar, som föreslås i
förhållande till sistnämnda paragraf, syftar till att lämna utrymme för en
friare prövning och att särskilt i fråga om efterskänkande av förvandlingsstraff
ge domstolen ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter.
Enligt förslaget göres i förevarande avseende icke — såsom för närvarande
__någon skillnad mellan olika slag av böter. Förslaget överensstäm
mer
i så måtto med vad strafflagberedningen förordat i betänkandet Skyddslag
(SOU 1956: 55, 1 kap. 18 §). Däremot har det funnits påkallat att stadga
andra förutsättningar för efterskänkande av förvandlingsstraffet än för nedsättning
därav.
Vad angår villkoren för nedsättning av förvandlingsstraff synes såsom
strafflagberedningen föreslagit lämpligt att anknyta till de förutsättningar
som nu gäller beträffande normerade böter. Tillämpningen torde icke behöva
bindas av utförligare regler. Den särskilda situation, som föreligger
vid de normerade böterna, förutsättes enligt samma grunder som för närvarande
kunna beaktas inom ramen för den nedsättningsregel som förslaget
innehåller.
Den i det föregående berörda principen, att betalning som regel skall
gottskrivas det äldsta bötesstraffet, utesluter icke att betalningen kan komma
att bokföras på annat sätt, till förfång för den bötfällde vid beräkningen
av förvandlingsstraffet. En dylik oegentlighet bör regelmässigt kunna beaktas
genom tillämpning av förevarande paragraf. Om den bötfälldes ekonomi
undergått mera betydande försämring etter bötesbeslutet kan vidare,
i betraktande av den tid som kan åtgå innan åtgärder vidtages för böternas
uttagande, finnas anledning att medge straffnedsättning för att undgå
obilliga resultat vid förvandlingen. En förutsättning bör dock alltid vara
att den bötfällde lagt i dagen vilja att efter förmåga betala böterna.
Vad åter angår förutsättningarna för ett fullständigt efterskänkande av
förvandlingsstraffet har det synts vara av värde att i lagtexten ge en anvisning
om, vilka omständigheter utöver visad betalningsvillighet som bör
kunna påverka avgörandet. Därvid är bl. a. anledning att framhålla olika
förhållanden, vilka icke kan beaktas inom ramen för 11 § men som i fråga
om verkningarna för den enskilde har beröringspunkter med de situationer,
som upptagits i sistnämnda paragraf. Hit hör exempelvis fall, där den
bötfällde är omhändertagen för åldringsvård eller sedan längre tid vistas på
sjukhus. Det torde i dylika fall ofta kunna inträffa, att den bötfällde onö
-
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
digt hårt skulle drabbas av ett förvandlingsstraff. Anledningen till att dessa
fall icke inordnats i 11 § har tidigare berörts. Förhållandena torde vidare
vara så varierande, att ett bedömande från fall till fall bör ske.
Vissa skäl kan anföras för att i anslutning till efterskänkande av förvandlingsstraff
även införa en möjlighet att eftergiva betalningsskyldigheten
för böterna. En dylik bestämmelse skulle bilda en motsvarighet till
stadgandet i 5 § beträffande böter, som icke kan förvandlas. Anledning har
emellertid icke ansetts föreligga att i förevarande sammanhang även införa
en möjlighet att i förvandlingsmål eftergiva betalningsskyldigheten för böter.
18 och 19 §§.
Den i brottsbalken upptagna påföljden villkorlig dom omfattar icke det
villkorliga anstånd som meddelas i fråga om verkställigheten av förvandlingsstraff
(prop. 1962: 10 del C s. 278). I förevarande paragrafer upptages
därför bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak
4, 13 och 16 §§ lagen om villkorlig dom.
I förhållande till gällande lag föreslås, i överensstämmelse med vad strafflagberedningen
förordat (SOU 1956:55, 1 kap. 19 §), vissa ändringar. Sålunda
upptages icke någon motsvarighet till det stadgande om den villkorligt
dömdes allmänna skyldigheter som nu finnes i 6 § lagen om villkorlig
dom (27 kap. 4 § brottsbalken). Icke heller ges möjlighet att ställa
den som erhållit villkorligt anstånd under övervakning eller att meddela
särskilda föreskrifter. Som strafflagberedningen visat torde de nuvarande
bestämmelserna härom haft en mycket ringa praktisk betydelse (SOU
1956:55 s. 70 f). Ett ingripande mot den som erhållit villkorligt anstånd
kommer härigenom att kunna ske endast om han finnes ha begått brott eller
erhåller nytt förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill har föreslagits, att
prövotiden alltid skall räknas från dagen för beslutet, utan hinder av att
det ej vunnit laga kraft. Med en sådan regel behövs icke några bestämmelser
om nöjdförklaring.
Förutsättningarna för meddelande av villkorligt anstånd är desamma
som nu. Jag vill emellertid framhålla, att villkorligt anstånd skall beviljas,
om icke de särskilt angivna omständigheterna talar däremot.
20 §.
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 19 §. Det har emellertid befunnits
motiverat att bland de omständigheter, som bör kunna föranleda att
i här föreliggande fall saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
särskilt framhålla att detta skulle vara av väsentlig betydelse
med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsbörda. Genom de nu föreslagna
bestämmelserna om möjlighet att betala böter efter det förvandlingsstraff
ålagts (6 och 22 §§) torde dock frågan om hovrättens tillämpning
av 14 § få minskad betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b
201
Allmänna bestämmelser
21 §.
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 §. Därjämte har beaktats
den domförhetsregel, som för närvarande finnes i 17 § lagen om villkorlig
dom. De i paragrafen upptagna reglerna är tillämpliga på både mål enligt
5 § och mål om förvandling av böter.
22 §.
Med den i 6 § föreslagna möjligheten till betalning av böter fram till dess
verkställighet av ålagt förvandlingsstraff påbörjats skall såsom förut berörts
följa, att även betalning, som sker efter det förvandlingsstraff bestämts,
kan leda till minskning av strafftiden. Regler om beaktandet av sådan betalning
har intagits i förevarande paragraf.
Vid hänsynstagandet till betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet,
bör gälla samma avräkningsregler som gällt före beslutet. Några möjligheter
till skönsmässig nedsättning av förvandlingsstraffet synes däremot
icke böra medgivas på verkställighetsstadiet. Har domstolen med tillämpning
av bestämmelsen i 17 § i förslaget nedsatt förvandlingsstraffet under
vad som gäller enligt reglerna i 15 och 16 §§, bör en senare betalning kunna
leda till ändring av den bestämda strafftiden endast om betalningen, i
förekommande fall tillsammans med vad som tidigare erlagts, med tillämpning
av reglerna i 15 och 16 §§ resulterar i en kortare tid.
Beträffande prövningen av verkan av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet,
torde det vara mest praktiskt, att ärendet handlägges av den
domstol som har tillgång till akten i förvandlingsmålet, om fråga är om bötfälld
som erhållit anstånd med verkställigheten. Det kan antagas, att det
endast i undantagsfall kommer att inträffa, att den som erhållit villkorligt
anstånd verkställer betalning, varom här är fråga. Skall förvandlingsstraff
verkställas, torde den myndighet, som skall svara för verkställigheten, nämligen
kriminalvårdsstyrelsen, även böra ha att pröva verkan av betalning,
som erlagts efter förvandlingsbeslutet. Det bör ankomma på den dömde att
påkalla sådan prövning och att där så erfordras styrka betalningen.
23 §.
Paragrafen överensstämmer med nuvarande 18 §.
24 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 17 § andra punkten. Regeln i första
punkten i sistnämnda paragraf, att domstolen må förordna att beslut om
förvandling må verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft,
har såsom redan nämnts med hänsyn till reglerna i 6 och 22 §§ icke medtagits
i förslaget.
7-j- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 10
202
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
25 och 26 §§.
Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflutit
från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan
delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av böter
sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas
till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyftas
har upptagits i 25 och 26 §§ i förslaget. Därvid har jämte frågan om bortfallande
av förvandlingsstraff (26 §) — i vilket hänseende ingen ändring
göres i vad som nu gäller (5 kap. 20 § strafflagen) — reglerats verkan i preskriptionshänseende
av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes
till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 §). I sistnämnda hänseende
innebär förslaget, i överensstämmelse med vad som föreslogs vid lagrådsremiss
av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 421), att ny preskriptionstid
om tre år skall räknas från dagen för beslutet.
27 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 21 §. Det torde även utan uttryckligt
stadgande vara klart, att bestämmelsen icke avser vite, som är bestämt genom
avtal.
övergångsbestämmelser
Äldre lag bör tillämpas vid bestämmande av förvandlingsstraff i mål, i
vilka beslut meddelats av första domstol när nya lagen träder i kraft, och
även eljest beträffande äldre böter, om den leder till lindrigare förvandlingsstraff.
Avgörande i fråga angående villkorligt anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff
bör dock efter nya lagens ikraftträdande alltid träffas enligt
de nya bestämmelserna.
Beträffande upphävande av lagen om villkorlig dom ges bestämmelser i
brottsbalkens promulgationslag (2 och 10 §§). Vad i nya lagen stadgas i
19 och 26 §§ bör gälla även dem som beviljats villkorligt anstånd enligt den
äldre lagstiftningen. Då nya lagen icke upptager bestämmelser om övervakning,
har det icke heller ansetts böra meddelas bestämmelser om övervakning
beträffande dem som erhållit anstånd enligt den äldre lagstiftningen
utan de förordnanden i detta hänseende, som redan meddelats, bör upphöra
att gälla.
Förslag till lag om straff för folkmord
Den 9 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling en
konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide).
Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. Sedan riksdagen enligt
skrivelse den 17 april 1952 (nr 111) beslutat i överensstämmelse med
utrikesutskottets utlåtande (nr 5) om godkännande utav ratifikation av kon
-
203
K it ngt. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
ventione», har denna ralificerats av Sverige den 0 maj 1952. Den 27 samma
månad har ratifikationsinstrumentet deponerats hos Förenta Nationernas
generalsekreterare.
Enligt art. I i konventionen bekräftar de fördragsslutande parterna, att
folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folkrätten,
vilket de förpliktar sig att förebygga och bestraffa. Definitionen av
folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt denna förstås med folkmord att
någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt
bestämd eller religiös grupp såsom sådan, dödar medlemmar av gruppen,
tillfogar medlemmarna svår kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar
gruppen levnadsvillkor avsedda att helt eller delvis medföra dess
fysiska undergång, genomför åtgärder avsedda att förhindra födelser inom
gruppen eller ock med våld överför barn från gruppen till annan grupp.
Enligt art. III skall, utom för folkmord sådant detta brott definierats i
art. II, straff inträda även för försök och stämpling till folkmord och delaktighet
i sådant brott samt omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord.
I sistnämnda hänseende är att märka, att konventionen tar sikte även
på gärningar som förövats medelst tryckt skrift. Under förarbetena till konventionen
väcktes förslag om att även vissa former av förberedelse till folkmord
skulle förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke anlaget
dels på grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förberedelsehandlingar
som skulle bestraffas och dels på grund av att bestämmelser
om straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågs tillfyllest
när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det fullbordade
brottets.
I art. IV i konventionen fastslås, att personer, som gör sig skyldiga till
folkmord, skall bestraffas, vare sig de är grundlagsenligt ansvariga styresmän,
ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer.
Enligt art. V förpliktar sig de fördragsslutande parterna att var och en i
överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erfordras
för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga
verksamma straff för personer, vilka gör sig skyldiga till folkmord eller andra
i art. III uppräknade gärningar.
Straffrättskommittén. Kommittén har undersökt, huruvida genom dess förslag
till brottsbalk de gärningar som har karaktär av folkmord beläggs med
ansvar i den utsträckning som krävs enligt konventionen, och har därvid funnit,
att stadgandena i förslaget relativt väl täcker de enligt konventionen
straffbara gärningarna. Däremot är bestämmelserna om försök och stämpling
ej alltid så omfattande att de helt tillgodoser konventionens krav. Ej
heller har straffskalorna för de brottstyper som avses i konventionen, lika
litet som skalorna för andra mot enskild person riktade brott som kan förövas
i folkinordssyfte, i brottsbalksförslaget bestämts med beaktande av den
särskilda form av brottslighet som folkmordsbrottet utgör.
Några nya särskilda brottstyper utöver dem som upptagits i brottsbalks -
204
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
förslaget är således enligt kommitténs uppfattning ej erforderliga, men det
krävs att lagstiftningen kompletteras i fråga om straffskalorna och beträffande
straffbarheten av försök, stämpling och underlåtenhet att avslöja
brott av ifrågavarande slag. Jämväl förberedelse bör upptagas i detta sammanhang,
trots att sådan form av brottslighet ej avses i konventionen.
Med hänsyn till den säregna beskaffenheten av brottet folkmord bör de sålunda
erforderliga kompletterande bestämmelserna enligt kommittén lämpligen
upptagas i eu särskild lag. Denna föreslås få rubriken lag om straff för
folkmord.
Kommittén har givit kompletteringen av brottsbalksförslagets straffskalor
den formen, att i 1 § i den föreslagna lagen upptages stadgande att för
gärning, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, skall dömas
för folkmord till fängelse på livstid eller från och med fyra till och med tio
år, om gärningen förövats mot nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller
religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Brottstypen
folkmord anknyter sålunda till vilket som helst brott, varå enligt lag
kan följa fängelse i fyra år eller däröver, om brottet förövas mot en folk^
grupp av angivet slag och avsikten är att förgöra gruppen helt eller delvis.
I 2 § föreslås ett stadgande, varigenom försök, förberedelse eller stämpling
till folkmord, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffbelägges.
Enligt kommittén är en särskild bestämmelse om folkmord icke påkallad i
tryckfrihetsförordningen, eftersom ansvar enligt 7 kap. 4 § punkt 8 i denna
förordning kan ådömas den som uppmanar eller eljest söker förleda till
brottslig gärning, d. v. s. gör sig skyldig till uppvigling (16 kap. 5 § brottsbalken).
Departementschefen. I prop. nr 71 till 1952 års riksdag angående ratifikation
av konventionen framhöll föredragande departementschefen, att vårt
lands strafflagstiftning icke i alla avseenden uppfyllde konventionens krav
beträffande möjligheterna att beivra folkmordsbrott men att frågan om lagstiftningens
anpassning till konventionsbestämmelserna kunde beaktas i
samband med det pågående arbetet inom strafflagstiftningen. I enlighet med
straffrattskommitténs förslag torde nu i särskild lag böra upptagas de bestämmelser
som utöver vad brottsbalken innehåller erfordras för uppfyllande
av våra förpliktelser enligt konventionen.
Mot kommitténs förslag till lagens avfattning har någon kritik icke rikats
under remissbehandlingen. Förslaget synes ej heller ge anledning till erinran
i sak. Vissa närmast redaktionella jämkningar av förslaget torde dock
bora vidtagas. 1 § torde få avse gärning av angivet slag, för vilken är stadgat
fängelse i fyra år eller däröver.
Såsom anfördes av föredragande departementschefen när konventionen antogs
(prop. 1952: 71 s. 11) och vid antagandet av lagen om utlämning för
brott prop. 1957: 156 s. 55) torde brottet folkmord icke vara att anse som
politiskt brott, när fråga är om prövning av utlämningsärende.
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 är 190 4
205
Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Lagen torde i sakligt hänseende böra bibehållas i stort sett oförändrad. En
längre gående omarbetning synes icke böra övervägas, förrän militärstraffsakkunniga
slutfört sin utredning. Med hänsyn till att i 112 kap. brottsbalken
intagits vissa grundläggande bestämmelser om disciplinstraff för krigsmän,
bör emellertid motsvarande stadganden i lagen utgå i den mån deras bibehållande
icke erfordras för sammanhangets skull (jfr i sistnämnda hänseende
lagrådets yttrande prop. 1962: 10 del C s. 574). Jämväl det nya påföljdssystemet
föranleder vissa sakliga ändringar och tillägg i lagen. I övrigt
föreslås redaktionella jämkningar i åtskilliga stadganden.
Det synes lämpligt att lagen inledes med stadgande om vilka disciplinstraffen
är. 1 § bör därför bibehållas, ehuru motsvarande stadgande återfinnes
i 32 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
I likhet med vad nu gäller bör i 2 § första stycket anges bland annat, att
disciplinstraff företrädesvis skall användas, utom för brott mot bestämmelse
vari sådant straff är utsatt, när fråga är om brott av krigsman enligt
20—22 kap. brottsbalken. I 21 och 22 kap. är, såvitt gäller brott som begås
av krigsman, icke i något fall stadgade böter, och nyssnämnda regel i förevarande
paragraf avser därför i fråga om dessa kapitel sådana fall, då med
tillämpning av någon straffnedsättningsregel eller reglerna om straff för
försök in. in. straffet skall bestämmas lägre än eljest stadgat fängelse.
För bibehållande av möjligheten att döma till disciplinstraff i stället för
böter, då straff jämlikt 5 § förslaget till lag om införande av brottsbalken
skall bestämmas enligt strafflagen, torde i övergångsbestämmelse böra föreskrivas
att för sådant fall 2 § i sin nuvarande lydelse alltjämt skall äga tilllämpning.
De för närvarande i 2 § andra stycket sista punkten intagna bestämmelserna
föreslås överförda till ett nytt tredje stycke, varvid de med hänsyn till
lydelsen av 25 kap. 1 § brottsbalken kan ges en enklare utformning än den
nuvarande.
De nu gällande bestämmelserna i 4 § första stycket och andra stycket
första punkten samt i 6 § första stycket rörande de gränser inom vilka disciplinstraff
kan bestämmas samt i fråga om verkställigheten av arrest har
upptagits i 32 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken och bör därför
utgå ur lagen. Stadgandet i 4 § första stycket om beräkning av tiden för
arrest torde därvid böra överföras till ett nytt tredje stycke i paragrafen.
I likhet med vad som skett beträffande böter och fängelse (25 kap. 4 § och
26 kap. 2 § brottsbalken) torde böra anges förutsättningarna för att disciplinstraff
skall få användas såsom gemensamt straff för flera brott. Bestämmelser
härom föreslås upptagna i ett nytt första stycke av 8 §. Därvid torde
utgångspunkten böra vara, att icke något av brotten är svårare än att disciplinstraff
kan följa därå. Av andra stycket — vilket motsvarar paragrafens
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
nuvarande första stycke — framgår dock, att disciplinstraff i vissa fall kan
ådömas såsom gemensamt straff, även om disciplinstraff icke kan följa å
samtliga brott. Innehållet i paragrafens nuvarande andra stycke föreslås i
samband härmed med vissa jämkningar överfört till ett tredje stycke i paragrafen.
De regler, som nu upptages i 8 § tredje stycket, har fått motsvarighet i
1 kap. 5 § andra stycket och 34 kap. 17 § brottsbalken och bör därför utgå
ur lagen.
Med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff bör föreskrifterna i
9, 10 och 11 §§ med avseende å straffarbete utgå; i 9 § andra stycket torde
i förtydligande syfte böra anges att med dom å fängelse avses dom å fängelse
på viss tid.
För den situation som föreligger om efter den 1 januari 1965 arrest skulle
komma att konkurrera med ett ådömt straffarbetsstraff, torde regler böra
upptagas i övergångsbestämmelse till lagen. För sammanläggning av arrest,
som ådömts före den nya lagens ikraftträdande, och straffarbete bör därvid
— i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall föreslagits i 8 §
lagen om införande av brottsbalken — föreskrivas, att arreststraffet skall
anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.
Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken kan i dom å skyddstillsyn förordnas att i
tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Jämväl den konkurrenssituation,
som kan uppkomma då dom eller beslut om arrest sammanträffar med beslut
om intagning i anstalt, bör regleras i 9 § i förevarande lag. För sådant
fall torde böra föreskrivas, att anstaltsbehandlingen skall träda i stället för
arreststraffet. Stadgande härom torde få upptagas i ett nytt tredje stycke i
paragrafen.
I 10 § bör företagas den redaktionella ändring som föranledes av att den
centrala fångvårdsmyndigheten skall benämnas kriminalvårdsstyrelsen.
I 11 § torde någon särskild regel utöver vad som sägs i första stycket sista
punkten icke behöva upptagas för den situation som uppkommer om arreststraff
ändras till skyddstillsyn med behandling i anstalt.
Enär bestämmelsen i 12 § fått motsvarighet i återfallsreglerna i 26 kap.
3 § brottsbalken, torde paragrafen böra upphävas.
Det nuvarande stadgandet i 5 kap. 22 § strafflagen om preskription vid avbrott
i verkställigheten av frihetsstraff äger tillämpning även på arrest. Då
emellertid motsvarande bestämmelse i 35 kap. 9 § brottsbalken endast avser
fängelse, torde föreskrifterna i 13 § i förevarande lag böra kompletteras med
en uttrycklig regel om bortfallande av arrest efter avbrott i verkställigheten.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år Wdt
207
Förslag till ändring i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar
12, 25 och 28 §§.
Den i 12 § för åklagare föreskrivna anmälningsplikten torde få omfatta
gärningar som avses i angivna stadganden i brottsbalken (6 kap. 1, 2, 3, 4
och 10 §§) i stället för motsvarande lagrum i strafflagen; det torde emellertid
icke vara erforderligt att stadga anmälningsplikt när fråga är om gärning
som nu avses i 18 kap. 13 § strafflagen. Avfattningen av paragrafen innebär
att anmälningsskyldighet föreligger även för fall som avses i 6 kap.
9 § i balken, nämligen då den misstänkte i subjektivt hänseende kan antagas
ha gjort sig skyldig till oaktsamhet beträffande de åldersgränser som
Tngår i brottsbeskrivningen för vissa av de angivna sedlighetsbrotten. Anmälan
skall också ske när fråga är om sådant brott som avses i den nu föreslagna
29 § i lagen, motsvarande 14 kap. 21 § strafflagen.
I 25 § torde hänvisning till lagrum i strafflagen få ändras till att avse lagrum
i brottsbalken och den nu föreslagna 29 § i lagen. I 28 § torde en
redaktionell jämkning få vidtagas beträffande straffskalan.
29 §.
Gällande rätt. Enligt 14 kap. 21 § första stycket strafflagen inträder ansvar
om någon som lider av könssjukdom i smittsamt skede med
eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt
som ej är att hänföra till könsumgänge utsätter annan för fara att bli
smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet,
utsätter annan för fara att bli smittad av könssjukdom, ådrager han
sig ansvar enligt andra stycket i paragrafen. Förhöjt straff må ådömas,
om sjukdomen blev överförd.
Straffrättskommittén. Kommittén, som i sitt förslag till brottsbalk upptagit
brottet utsättande för venerisk smitta i 11 kap. 9 §, erinrar om att könssjukdomarna
så gott som alltid sprids genom könsumgänge. För att göra
tydligt, att samlag faller under straffbudet även när det sker med användande
av preventivmedel, föreslår kommittén att gärningsbeskrivningen
utformas så, att den omfattar det fall att en könssjuk person som har vetskap
eller misstanke om sjukdomen övar samlag med annan. För straffbarhet
bör i sådant fall icke uppställas något krav på att den andra skall
utsättas för fara att bli smittad. I sak torde detta icke innebära någon avvikelse
från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kommit
till användning eller ej (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386).
Ståndpunkten synes kommittén motiverad dels med hänsyn till att användande
av preventivmedel icke torde helt utesluta fara för smitta, dels
208
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W(U
emedan straffbestämmelsen skulle bli nära nog verkningslös om ett obestyrkt
påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med den
allmänna regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig
ursäkt till dess motsatsen bevisats.
Vidare bör enligt kommittén beaktas att med de behandlingsmetoder
som numera används sjukdomssymtom kan försvinna tämligen snabbt.
Risk för ett återuppblossande av sjukdomen kvarstår dock under viss tid
efter det symtomen försvunnit. Denna tid uppskattas beträffande den vanligast
förekommande könssjukdomen, gonorré, till minst tre veckor för
män och ungefär två månader för kvinnor samt beträffande syfilis till
minst två år. Om en person under nämnda tidrymd utsätts för en ny infektion,
kan sjukdomssymtom uppträda som kliniskt icke kan skiljas
från ett s. k. recidiv men som i själva verket orsakats av en ny infektion.
Vad särskilt angår gonorrén kan numera också särskiljas olika stammar
av smittämnet vilka kan vara mer eller mindre motståndskraftiga mot
de medicinska preparat som används mot sjukdomen. På grund härav
kan det förekomma att en person som lider av gonorré av viss typ infekteras
med gonorré av annan typ. Straffbestämmelsen bör därför bli tillämplig
även för det fall att båda kontrahenterna lider av samma slags könssjukdom.
Båda blir i ett sådant fall straffbara under förutsättning att de
hade vetskap eller misstanke om sjukdomen. Detta torde innebära en utvidgning
i förhållande till gällande lag (jfr SvJT 1945 rf. s. 12).
Förutom det fall, att könssjuk med vetskap eller misstanke om sjukdomen
har samlag med annan, bör liksom i SL 14: 21 straffbeläggas även
det fall, att någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter
annan för fara att bli smittad.
I fråga om påföljden är det enligt kommittén beträffande nu förevarande
brottslighet lika litet som beträffande andra brott lämpligt, att en
strängare straffskala skall gälla med hänsyn till viss effekt — sjukdomens
överförande — oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas
uppsåt i förhållande till denna effekt eller ej. I stället för de olika straffsatserna
i SL 14:21 föreslår kommittén därför en enhetlig straffskala,
fängelse i högst två år eller böter, inom vilken domstolen har att utmäta
straffet med hänsyn till brottets svårhet och övriga omständigheter.
Yttrandena. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har i flertalet
yttranden, däribland medicinalstyrelsens, lämnats utan erinran. Advokatsamfundet
däremot har ansett, att såsom förutsättning för straffbarhet
alltjämt i samtliga fall bör gälla att den andre utsatts för fara att bli smittad.
Straffbestämmelsens tillämpning även för det fall, att båda kontrahenterna
lider av samma slags könssjukdom, har avstyrkts av förste
provinsialläkaren i Malmöhus län, vilken påpekat, att olika typbestämningar
av gonorré kan vara mycket svåra att verkställa och att diagnoserna
vid olika laboratorier på grund därav kan variera i avsevärd mån.
209
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 10
Departementschefen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november
1961 har tillkallats sakkunnig för att verkställa översyn av lagstiftningen
om smittsamma sjukdomar och därmed sammanhängande spörsmål. Såvitt
gäller könssjukdomarna har i direktiven erinrats bland annat om att de
i 14 kap. 21 § strafflagen upptagna stadgandena om straff för framkallande
av fara för venerisk smitta i enlighet med vad som anfördes vid lagrådsremiss
1958 av förslag till brottsbalk bör inrymmas i lagstiftningen
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Arbetet med revidering
av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar kan icke beräknas bli
avslutat före brottsbalkens ikraftträdande. I avvaktan på resultatet av den
pågående utredningen torde därför bestämmelser om straff för framkallande
av fara för könssjukdom — som icke fått någon motsvarighet i
brottsbalken — få upptagas i den nuvarande lagen om åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar. Bestämmelserna torde kunna upptagas i 29 §.
Den i paragrafen nu upptagna åtalsregeln torde i samband därmed kunna
utgå. Regeln är överflödig; vad där sägs gäller även utan särskild föreskrift.
Kommitténs förslag, att krav på att annan skall utsättas för fara att bli
smittad ej skall uppställas i gärningsbeskrivningen såvitt avser samlag, synes
böra godtagas. Såsom kommittén anfört, torde stadgandet böra bli tilllämpligt
även för det fall att båda kontrahenterna är behäftade med sjukdomen.
Någon anledning att ge nu ifrågavarande brott särskild brottsbeteckning
torde icke föreligga. Strafflatituden torde böra bestämmas till böter
eller fängelse i högst två år; någon särskild straff skala för det fall att
sjukdomen blev överförd torde icke böra upptagas.
30 §.
Gällande rätt och straffrättskommittén. Enligt 14 kap. 45 § sista stycket
strafflagen må brott som avses i 14 kap. 21 § ej åtalas av allmän åklagare,
om brottet begåtts mot make samt målsäganden ej angivit det till åtal. Enligt
straffrättskommittén kan med hänsyn till brottets allmänfarliga karaktär
ett ingripande i straffrättslig ordning stundom vara påkallat även när
gärningen riktats mot make, exempelvis om denne är prostituerad eller
eljest står i sexuellt förhållande till annan eller andra än den könssjuke.
Kommittén föreslår därför att, även om gärningen förövats mot make,
åklagaren utan angivelse från målsägandens sida får väcka åtal om det
finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att förundersökning
icke bör kunna inledas eller fortsättas eller åtal väckas, om den
av makarna som varit utsatt för det påstådda brottet motsätter sig att så
sker.
Advokatsamfundet har hemställt, att uttrycket »åklagaren finner åtal
vara påkallat ur allmän synpunkt» måtte utbytas mot »åklagaren finner
åtal påkallat på den grund att fara för vidare spridning av smittan före
-
210
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år WGl
legat» eller annan formulering av samma innebörd. Med en sådan formulering
skulle man minska risken för opåkallad inblandning i enskildas
privata förhållanden och samtidigt ge åklagaren möjlighet att väcka åtal
i de fall, där det kan sägas vara ett allmänt intresse att ett ingripande i
straffrättslig ordning sker.
Departementschefen. Såvitt gäller mot make förövat brott som avses i 29 §,
vill jag i likhet med kommittén förorda, att åklagare beredes viss möjlighet
att väcka åtal även utan att angivelse skett. Sådan möjlighet bör föreligga
om vidare spridning av smittan kan befaras. Den av kommittén föreslagna
lydelsen av bestämmelsen torde kunna godtagas.
De i förevarande paragraf nu givna bestämmelserna om böter torde
med hänsyn till de allmänna reglerna i 25 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken
kunna utgå.
Förslag till ändring i lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap
Gällande rätt. I 1 § lagen om avbrytande av havandeskap anges de särskilda
förutsättningar under vilka abort lagligen får ske. Enligt punkt 3
i paragrafen får abort ske, när kvinnan hävdats under förhållande varom
förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller
9 § strafflagen, så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som
omförmäles i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättande
av kvinnans handlingsfrihet.
I 2 § stadgas att, om kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles
i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 eller 8 a § strafflagen, abort
på grund därav icke får äga rum med mindre brottet, där så kunnat ske,
åtalats eller angivits till åtal.
Enligt 4 § första stycket må abort ej äga rum, med mindre den läkare
som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat
förutsättningarna för åtgärden vara för handen eller ock medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill.
Om havandeskap avbrutits eller försök till sådant avbrytande gjorts under
iakttagande av de i lagen givna föreskrifterna, får enligt 10 § ej dömas
till straff enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.
I 12 § första stycket stadgas straff för läkare, vilken mot bättre vetande
antingen i utlåtande enligt 4 § förklarat förutsättningarna för abort vara
för handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga
i ärende angående sådan åtgärd. I paragrafens andra stycke stadgas att,
om läkare vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap
eller eljest genom att överträda eller åsidosätta vad i lagen stadgas visat
vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, han skall dömas
‘211
Kungl. Maj.Is proposition nr 10 är l''J(i''i
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, såvida han icke är underkastad
ansvar för ämbetsbrott.
Samma straff stadgas enligt 13 § för den som i annat fall än som anges
i 12 § mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger falsk utsaga i
ärende angående avbrytande av havandeskap, såframt han ej är för fallen
till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill.
Straffrättskommittén. Kommittén föreslår, att samtliga hänvisningar till
strafflagen ändras till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. Eitersom
enligt 6 kap. 2 § brottsbalken (4 kap. 2 § i kommitténs förslag) gärning
som där avses kan förövas icke endast av man mot kvinna utan även
av kvinna mot man, har det nuvarande uttrycket i förevarande lags 1 §
punkt 3 »när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles» ändrats
till »när hävdandet inneburit gärning varom förmäles». Kommittén har
därmed avsett att framhäva, att i fall som avses i 6 kap. 2 § brottsbalken
endast gärning som riktats mot kvinnan kan utgöra förutsättning för abort
enligt 1 § punkt 3.
Kommittén har ansett, att några särskilda föreskrifter med anledning
av att i 6 kap. 1 och 2 §§ samt 4 § första stycket brottsbalken avses jämväl
gärningar, som förövats mot make, icke erfordras i 2 § förevarande lag
utöver stadgandet, att brottet skall ha åtalats eller angivits till åtal.
Med hänsyn till att gärningar som avses i 12 § första stycket straffas
jämlikt 15 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken (13 kap. 10 och 11 §§ i kommitténs
förslag) har kommittén ansett, att 12 § första stycket kan upphävas.
I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i 4 § första stycket föreskrives,
att utlåtande som där avses skall avgivas på heder och samvete.
Upphävandet av 12 § första stycket har föranlett viss jämkning av stadgandet
i 12 § andra stycket. I överensstämmelse med beskrivningen av
tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken (18 kap. 4 § i kommitténs förslag) har
kommittén föreslagit jämväl en mindre, redaktionell ändring i sagda stycke.
Även i 13 § föreslås en mindre jämkning, som närmast är av redaktionell
art.
Yttrandena. Medicinalstyrelsen finner, att gällande rätts ordning bör bibehållas
i fråga om avbrytande av sådant havandeskap som utgör en följd
utav att otukt bedrivits med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL
18:9). Enligt gällande rätt lcräves icke att brottet åtalats eller angivits
till åtal. Enligt kommittéförslaget kommer emellertid att så bli fallet, ehuru
en viss reservation göres genom tillägget av orden »där så kunnat ske».
Denna ändring kommer att vålla svårigheter vid prövning av abortärenden
av detta slag, då just dessa ärenden ofta inkommer mycket sent till
prövning.
Departementschefen. I 1 § 3 torde hänvisningarna till lagrum i strafflagen
få ändras till att avse motsvarande stadganden i brottsbalken (6 kap. 1,
212
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1904
2, 3 och 5 §§ samt 4 § första stycket). Straffrättskommittén har — med
hänsyn till att brottet frihetskränkande otukt kan förövas även av kvinna
mot man — föreslagit en jämkning av den nuvarande lydelsen av förevarande
paragraf. Mot den av kommittén föreslagna jämkningen torde emellertid
kunna riktas samma anmärkning som mot den nuvarande lydelsen.
Då någon olägenhet knappast kan uppkomma om denna lydelse bibehålles
— det kan erinras om att abort i fall som nu avses regelmässigt förutsätter
att brottet angivits till åtal — torde någon ändring av lydelsen icke
böra ske.
De stadganden i brottsbalkens 6 kap. till vilka förevarande paragraf hänvisar
är i så måtto mera omfattande än motsvarande paragrafer i 15 kap.
strafflagen, att de avser även gärningar som begås av en make mot andra
maken. Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av förslaget till brottsbalk år
1958 har medicinalstyrelsen uttalat, att praktiska skäl talade mot att utvidga
våldtäktsbrottet så att det kom att omfatta även det fall att parterna
är gifta med varandra. Styrelsen framhöll därvid, att en sådan ändring
också skulle innebära en utvidgning av gällande abortindikationer; för bifall
till abortansökan krävdes emellertid i sådana fall, att kvinnan anmälde
sin make till åtal. Detta syntes styrelsen vara föga tilltalande.
Då våldtäktsbrottet i brottsbalken nu givits den av medicinalstyrelsen
kritiserade innebörden, har man att taga ställning till om detta förhållande
bör föranleda, att man när det gäller den i 1 § 3 förevarande lag angivna
abortindikationen meddelar särskilda regler för det fall att mannen och
kvinnan är gifta. Enligt min mening är detta icke påkallat. Kan det styrkas
att mannen begått sådan gärning som här avses mot sin hustru, synes det
icke omotiverat att möjlighet finns till abort, likaväl som i de fall där parterna
lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att
vara gifta. Liksom straffrättskommittén anser jag också, att det därvid ej
finns anledning att göra undantag i fråga om kravet att brottet angivits
till åtal. Detta krav kan motverka, att oöverlagda framställningar om abort
göres i fall, där andra skäl för abort ej kan åberopas, och att makar handlar
i samförstånd.
Från den i 2 § angivna förutsättningen, att brottet skall ha åtalats eller
angivits till åtal, torde i enlighet med medicinalstyrelsens påpekande undantag
böra göras för det fall att kvinnan var sinnessjuk eller sinnesslö.
De av straffrättskommittén föreslagna ändringarna i 4, 12 och 13 §§ torde
böra genomföras. I 15 § torde, med hänsyn till stadgandet i 25 kap. 6 §
första stycket brottsbalken, vad som stadgas om att böter tillfaller kronan
kunna utgå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1901
213
Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastrering
Enligt 3 § andra stycket lagen om sterilisering och 4 § andra stycket lagen
om kastreiång får sterilisering eller kastrering företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd endast om den läkare som utför ingreppet samt viss
annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åtgärden
vara för handen. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 4 § första
stycket lagen om avbrytande av havandeskap. Av skäl som anförts vid detta
lagrum föreslår straffrättskommittén, att i nämnda stadganden i lagarna
om sterilisering och om kastrering föreskrives att utlåtandet skall avgivas
på heder och samvete.
I lagarna stadgas i 8 § straff för den som verkställer sterilisering eller
kastrering i strid med vederbörande lag eller mot bättre vetande till myndighet
eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående ingrepp som
avses i lagen eller överträder föreskriven tystnadsplikt. Straffet utgör, där
ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Kommittén föreslår under hänvisning till motsvarande bestämmelse
i 12 § lagen om avbrytande av havandeskap en sänkning av
straffmaximum till fängelse i sex månader och har även vidtagit en närmast
redaktionell jämkning av ifrågavarande stadganden, innebärande att
straff ej skall ådömas enligt förevarande lagar om gärningen är belagd med
straff i brottsbalken.
Departementschefen. Kommitténs förslag torde böra godtagas. Att ansvar
ej skall ådömas enligt lagarnas 8 § om för gärningen är stadgat straff i
brottsbalken, således även om brottsbalken stadgar lindrigare straff än 8 §,
torde icke innebära någon faktisk ändring i förhållande till vad nu gäller.
Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård
Vissa ändringar av övervägande redaktionell natur föreslås i 15, 47 och
68 §§. Sålunda har hänvisningar till lagrum i strafflagen ändrats till att
avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. I 15 § har också vidtagits en
ändring för att klart skall anges, att stadgandet är tillämpligt även beträffande
den som erhållit påföljdseftergift. I 68 § har i enlighet med den
princip som angivits i 4 § i förslaget till lag om införande av brottsbalken
maximum för fängelsestraffet bestämts till ett år.
19, 25, 34 och 45 §§.
Gällande rätt. 19 § innehåller bestämmelser om tvångsintagning å allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Enligt paragrafens 1 mom. skall ansökan
om sådan intagning göras hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden
214
KungL Maj:ts proposition nr JO år 1964
eller i vissa fall av polismyndigheten i orten. Då någon, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, av domstol straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen,
kan emellertid enligt 2 mom. länsstyrelsen utan särskild ansökan
förordna om tvångsintagning, under förutsättning att alkoholmissbrukaren
vid prövning i vederbörlig ordning befunnits ej vara i behov av vård å sinnessjukhus.
I dylikt fall äger länsstyrelsen enligt 25 § andra stycket förordna,
att alkoholmissbrukaren i avbidan på slutligt beslut om tvångsintagning
skall omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. Huvudregeln är,
att nykterhetsnämnden har att föranstalta om verkställighet av beslut om
tvångsintagning. Enligt 34 § första stycket åligger det emellertid länsstyrelsen
att föranstalta om verkställigheten bl. a. när fråga är om straffriförklarad
alkoholmissbrukare som nu avses. För sådan missbrukare kan
vårdtiden, som i regel är ett år, jämlikt 45 § förlängas med två år.
Strafflagberedningen. I samband med förslaget att överlämnande för vård
enligt lagen om nykterhetsvård skulle ingå i det straffrättsliga påföljdssystemet
förordas, att den i 19 § 2 mom. stadgade befogenheten för länsstyrelse
att utan ansökan förordna om tvångsintagning å allmän vårdanstalt av
straffriförklarad alkoholmissbrukare utvidgas till att avse alla de fall, i vilka
domstol förordnar om överlämnande till nykterhetsvård. Enligt beredningen
är intresset av att en sådan möjlighet införes icke enbart betingat
därav, att i dessa fall länsstyrelsen bör kunna utöva kontroll över att erforderliga
åtgärder kommer till stånd. Även ur nykterhetsnämndens synpunkt
kan det med hänsyn till de särskilda rättsverkningar som är förenade med
intagning enligt 19 § 2 mom. vara ändamålsenligt, att intagning sker i denna
ordning, och nämnden bör kunna göra framställning därom hos länsstyrelsen.
Yttrandena. Beredningens förslag har godtagits av Stockholms nykterhetsnämnd,
som emellertid framhåller att stadgande bör införas om att nykterhetsnämnden
skall beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen fattar
slutligt beslut i ärendet. Mentalsjukvårdsdelegationen har uttalat tveksamhet
om lämpligheten av beredningens förslag. Tvångsintagning i allmän
vårdanstalt bör icke kunna ske, om ej den lokala nykterhetsnämnden
anser, att sådan intagning bör komma till stånd. Utredningen om administrativa
frihetsberövanden, som sedermera i sitt förslag angående handläggningen
av frågor om vissa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) eftersträvat
att för handläggningen inför länsorgan av sådana frågor genomföra
ett processliknande förfarande med särskild representant, som regel
vederbörande kommunala nämnd, för det allmänna, har under åberopande
av denna tankegång i sitt yttrande framhållit, att med ett sådant förfarande
mindre väl överensstämmer den av beredningen föreslagna ordningen
att det beslutande organet skall äga självt taga upp frågan om tvångsintagning.
Utredningen anser därför, att ansökan, eventuellt av åklagaren,
om tvångsintagning även i förevarande fall bör göras hos länsstyrelsen.
Kmujl. M
■> i r>
Departementschefen. 1 det år 1960 till lagrådet remitterade lörslaget till
brottsbalk uttalade jag (prop. 1962: It) del C s. 351 f) tvekan i frågan, huruvida
på sätt strafflagberedningen föreslagit länsstyrelsens befogenhet
enligt 19 § 2 mom. borde »itvidgas till alt omfatta alla de fall, i vilka domstol
förordnat om överlämnande till nykterhetsvård. .lag uttalade emellertid,
att denna fråga fick slutgiltigt behandlas i samband med övriga följdändringar
till balken.
Jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken sker överlämnande för vård enligt nykterhetsvårdslagen
till nykterhetsnämnden utom då den tilltalade redan är
omhändertagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i vilket fall
överlämnandet sker till anstaltens styrelse. Det är alltså på nykterhetsnärnnden
det i princip skall ankomma att föranstalta om erforderlig vård
när överlämnande skett. 1 första hand blir det den kommunala nykterhetsnämnden
som blir ansvarig härför. Enligt 4 § 3 mom. lagen om nykterhetsvård
åligger det länsnykterhetsnämnd att utöva tillsyn över att de kommunala
nykterhetsnämnderna fullgör sina uppgifter samt att, om så ej är fallet,
vidtaga de åtgärder som eljest ankommer på dessa nämnder. Den av länsnvkterhetsnämnden
sålunda utövade tillsynen torde vara tillräcklig även för
nu avsedda fall, och dess befogenhet att vidtaga åtgärd, som eljest ankommer
på lokal nykterhetsnämnd, torde utgöra fullgod garanti för att ingripande
sker i den mån så är påkallat. Anledning torde därför icke föreligga
att utifrån nu nämnda synpunkter utrusta länsstyrelse med befogenhet att
även utan ansökan av behörig myndighet förordna om tvångsintagning å allmän
vårdanstalt i de fall då överlämnande jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken
skett. Ej heller torde det vara motiverat att i fråga om vårdtidens längd, tillfälligt
omhändertagande i avvaktan på slutligt beslut om tvångsintagning eller
verkställighet av sådant beslut göra åtskillnad mellan de alkoholmissbrukare
som av domstol överlämnats till nykterhetsvård och övriga missbrukare.
Jag är således icke beredd att följa strafflagberedningens förslag om utvidgning
av länsstyrelses befogenhet enligt 19 § 2 mom.
Fråga uppkommer då, om länsstyrelsens nuvarande åligganden beträffande
sinnessjuka och andra psykiskt abnorma lagöverträdare bör få någon
motsvarighet, när sådan lagöverträdare överlämnas för vård enligt lagen om
nykterhetsvård. Vid övervägande av detta spörsmål har jag stannat vid att
icke föreslå någon särregel för dessa lagöverträdare. Enligt brottsbalken
föreligger icke i fråga om dessa några principiella avvikelser beträffande de
förutsättningar under vilka överlämnande kan ske, och den omständigheten
att alkoholmissbrukaren begått brottet under inflytande av själslig abnormitet
torde icke i och för sig motivera att frågan, vilka nykterhetsvårdande
åtgärder som skall tillgripas, prövas eller avgöres i annan ordning än den
eljest gällande. Även i dessa fall torde därför ansvaret för att erforderliga
åtgärder vidtages få ligga hos nykterhetsnämnden. I enlighet härmed torde
stadgandet i 19 § 2 mom. böra upphävas. Som en följd härav torde även få
upphävas de särskilda regler i 25, 34 och 45 §§, vilka avser sådana alkoholmissbrukare
som i 19 § 2 mom. sägs. Det må i detta sammanhang dock
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
framhållas, att de särskilda regler, som gäller t. ex. för alkoholmissbrukare
som är farlig för annans personliga säkerhet eller som på grund av oförmåga
att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård,
givetvis kan bli tillämpliga också i fråga om de lagöverträdare som här avses.
Dessa regler medger bl. a., att ansökan om tvångsintagning kan göras
av polismyndighet, att omedelbart omhändertagande kan ske och att länsstyrelsen
har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning.
Vid genomförandet av den här föreslagna ordningen torde på administrativ
väg kunna föreskrivas, att meddelande om att någon överlämnas till
nykterhetsvård skall sändas — förutom till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd
eller anstaltsstyrelse — till länsnykterhetsnämnden i det län,
inom vilket den dömde har sitt hemvist.
57 §.
Gällande rätt. Enligt 57 § skall i vissa fall särskild åtalsprövning ske, då
den som är intagen å allmän vårdanstalt misstänkes att ha begått brott före
utskrivning från anstalten. Om å brottet enligt lag icke kan följa högre
straff än böter eller fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt
åtal eller av målsäganden angivits till åtal, skall det således ankomma på
statsåklagaren att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,
skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff än nyss nämnts kan följa
å brottet.
Särskild framställning. I en till riksåklagarämbetet ställd skrivelse har styrelsen
för statens vårdanstalt å Venngarn ifrågasatt, huruvida icke åtgärder
bör vidtagas i syfte att förenkla handläggningen av ärenden rörande åtalsprövning
enligt förevarande paragraf. Enligt styrelsen bör i fall, då fråga
är om fylleri och andra förseelser, som begåtts före intagningen eller under
avvikande eller permission, och vederbörande återförts till anstalten, åtalseftergift
kunna medgivas utan anstaltsstyrelsens hörande.
Sedan riksåklagarämbetet med anledning av Venngarnsstyrelsens framställning
inhämtat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, vilka tillstyrkt en förenklad handläggning av ifrågavarande ärenden,
har riksåklagarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 april 1961
— med överlämnande av berörda framställning och de däröver avgivna yttrandena
— för egen del anfört, att starka skäl talar för en förenkling i den
av Venngarnsstyrelsen föreslagna riktningen. Ämbetet framhåller bland annat
att, då uppgifter i de hänseenden, som är av betydelse för åtalsprövningen,
ofta torde kunna erhållas genom utdrag ur kontrollstyrelsens register
eller lämnas av anstaltens föreståndare, det icke torde vara nödvändigt
att alltid höra anstaltens styrelse.
över riksåklagarämbetets skrivelse har yttrande inhämtats från socialstyrelsen.
Styrelsen framhåller att — oberoende av huruvida den misstänkte
217
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år UKii
efter brottets begående återhämtats till anstalten eller ej åtalseftergift
numera regelmässigt tillstyrkes av flertalet anstaltsstyrelser när iråga är om
fylleri eller förargelseväckande beteende och den misstänkte vid brottets begående
varit intagen å anstalten. Enligt socialstyrelsens uppfattning är böter
eller förvandlingsstraff eu ur vårdsynpunkt meningslös reaktionslorm mot
fylleri och liknande av alkoholskadade människor begångna förseelser. För
sådana förseelser bör därför åtal alltid eftergivas och således även i det fall
att vederbörande efter förseelsens begående icke återhämtas till anstalten.
Socialstyrelsen förordar därför, att i 57 § intages föreskrift att åtal icke skall
väckas mot den som före utskrivning från anstalt gjort sig skyldig till fylleri
eller förargelseväckande beteende.
Departementschefen. Del av socialstyrelsen framförda förslaget, att åtal i
fall som avses i förevarande paragraf aldrig skall väckas när fråga är om
fylleri och förargelseväckande beteende, har starka skäl för sig. Ingripande
med böter för fylleri mot sådana alkoholmissbrukare som är föremål för
anstaltsvård framstår som en föga ändamålsenlig åtgärd. Då emellertid hela
frågan om samhällets åtgärder mot fylleri inom kort kan förväntas bli föremål
för särskild utredning, torde en så vittgående ändring som den av socialstyrelsen
föreslagna icke nu böra vidtagas. Jag vill framhålla, att inom
ramen för gällande lag åtal kan underlåtas i vidsträckt omfattning.
I fråga om handläggningen av åtalsärendena torde emellertid en förenkling
böra eftersträvas. För närvarande är åklagare skyldig att alltid inhämta
yttrande från anstaltsstyrelsen. Antalet ärenden är betydande och torde
till stor del gälla fråga om fylleri eller förargelseväckande beteende. För sådana
gärningar lär anstaltsstyTelserna enligt stadgad praxis regelbundet tillstyrka
att åtal ej väckes, om gärningen begåtts före intagningen eller om den
är begången efter intagningen och gärningsmannen återhämtas till vårdanstalten,
och åklagarna torde i stor utsträckning följa styrelsernas förslag.
Med hänsyn härtill synes det i allmänhet icke vara erforderligt, att i dessa
fall anstaltsstyrelsens yttrande inhämtas innan åklagaren prövar åtalsfrågan.
Även i andra fall än nu nämnts synes yttrande av styrelsen kunna undvaras.
Om åklagaren på grundval av kännedom om den praxis anstaltsslyrelserna
följer kan bedöma vilken ståndpunkt en styrelse i visst fall skulle
inta, torde yttrande icke behöva infordras, om icke särskild anledning föreligger
att styrelsen ändå yttrar sig i ärendet. Framför allt bör åtalsprövningen
kunna ske i denna förenklade ordning, när åklagaren delar anstaltsstyrelsens
mening. Förevarande paragraf torde på grund av det anförda böra
ändras så, att åklagaren får möjlighet att utan att yttrande inhämtas från
anstaltsstyrelsen avgöra åtalsfrågan i de fall, då styrelsens hörande finnes
obehövligt.
I paragrafen bör — i likhet med vad som skett i brottsbalken — icke angivas
på vilken åklagare åtalsprövningen skall ankomma. Möjlighet bör finnas
att bestämma, att prövningen skall ske av den åklagare som enligt sin
instruktion har att föra talan i målet.
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
I paragrafen föreslås i förenklande syfte en ändring i fråga om angivandet
av de brott, beträffande vilka åtalsprövning skall ske. För att icke de nya
återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken skall medföra, att förevarande
stadgande får ett alltför begränsat tillämpningsområde, bör det ges sådan
avfattning, att därav framgår att man vid bedömningen av brottets svårhet
skall bortse från återfallsregler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).
Förslag till ändring i lagen den 6 december 1957 om utlämning
för brott
Enligt 4 § i 1957 års utlämningslag i dess nu gällande lydelse krävs för
utlämning, att brottet är av sådan svårhetsgrad att därå kan följa straffarbete
enligt svensk lag. Vid förslaget till denna avgränsning uttalade dåvarande
chefen för justitiedepartementet under hänvisning till den pågående
revisionen av strafflagstiftningen (prop. 1957: 156 s. 44 f) att han icke
avsåg att ta definitiv ställning till frågan vilken avgränsning som borde
gälla. Såväl huvudregeln angående brottets svårhetsgrad som frågan, huruvida
denna regel — såsom lagrådet förordat — borde kompletteras med
bestämmelse om utlämning även för ringare, med brott av angiven svårhetsgrad
sammanträffande brott, borde övervägas i samband med nämnda
revision.
Sverige har den 12 september 1958 ratificerat den inom Europarådet utarbetade,
den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonventionen.
Enligt denna skall utlämning kunna ske, om brottet enligt såväl tillflyktslandets
som den utlämningssökande statens lag är belagt med frihetsstraff
till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Vid depositionen
den 22 januari 1959 av ratifikationsinstrumentet gjorde Sverige förbehåll i
överensstämmelse med 4 § förevarande lag. Det må nämnas, att också Danmark
och Norge vid sin anslutning till konventionen gjorde det förbehållet
att för utlämning skall krävas att för brottet är stadgat frihetsstraff i mer
än ett år.
Vid övervägande av frågan om avgränsningen av brottets svårhetsgrad
såsom villkor för utlämning har jag ej funnit anledning att föreslå att man
i sak frångår gällande rätt. Dragés gränsen med hänsyn till brottets svårhet
så att brott, för vilka är stadgat fängelse i ett år, kunde medföra utlämning,
skulle stadgandets tillämpningsområde vidgas högst betydligt; bl. a.
skulle ett antal brott inom specialstraffrätten komma att omfattas av stadgandet.
Med beaktande av den princip som följts vid bestämmandet av
straffskalorna efter sammanslagningen av straffarbete och fängelse torde
därför — i syfte att bibehålla utlämningslagens nuvarande tillämpningsområde
— böra för utlämning uppställas det kravet att för brottet är stadgat
fängelse i mer än ett år.
Vad beträffar frågan, huruvida vid sammanträffande av brott utlämning
219
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
ma ske även för ringare brott än nyss angivits, torde icke nu finnas anledning
till ändring i gällande rätt.
I 5 och It §§ torde få vidtagas ändring av redaktionell natur.
Om 4 § ändras på sätt här föreslås, torde det av Sverige vid anslutningen
till utlämningskonventionen gjorda förbehållet böra jämkas till överensstämmelse
med 4 § i dess nya lydelse.
Övriga lagförslag
Ändringar med hänsyn till den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter
och penningböter
Enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall böter ådöinas omedelbart
i penningar och ej i dagsböter, om för böterna är utsatt visst högsta
belopp, ej över femhundra kronor. Detta innebär en ändrad gränsdragning
i förhållande till vad som gäller enligt 1931 års särskilda böteslag, där gränsen
dragés vid trehundra kronor. Såsom framhölls i propositionen (1962:
10 del C s. 224) förekommer alltjämt i skilda författningar stadganden från
tiden före år 1932, som enligt sin ordalydelse bestämmer bötesstraff upp
till femhundra kronor. Dessa äldre straffskalor innebär numera, att dagsböter
skall ådömas. För att förebygga att misstag i detta hänseende uppkommer
efter brottsbalkens ikraftträdande, torde alltjämt kvarstående
straffstadganden av detta slag böra ändras. Ändringar av denna innebörd
föreslås bl. a. i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 19 juni 1919 om flottning
i allmän flottled och lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. I
samband med ändring av denna anledning har i vissa lagar, såsom lagen den
16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen
den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, även andra straffstadganden
översetts.
Utöver de författningar, i vilka nu föreslås ändring beträffande bötesstraffet,
innehåller flera i administrativ ordning utfärdade äldre författningar
straffskalor med bötesmaximum femhundra kronor. Även dessa torde
böra ändras före den 1 januari 1965.
Ändringar med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff
Såsom nämnts i det föregående upptages i 4 § i förslaget till lag om införande
av brottsbalken ett allmänt stadgande om innebörden efter brottsbalkens
ikraftträdande av äldre straffskalor, som innehåller fängelse eller
straffarbete. Detta stadgande är i och för sig tillräckligt för att de i skilda
författningar förekommande straffbestämmelserna av förevarande slag skall
kunna tillämpas. I vissa fall torde emellertid finnas anledning att närmare
överse straffskalorna för att vinna en ändamålsenlig gradering av brot
-
220
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1961
tens svårhetsgrad. Därjämte synes det vara lämpligt, att i viss utsträckning
även eljest ändra de särskilda författningarnas ansvarsbestämmelser. Strafflagberedningen
föreslog i sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff ändringar
i några författningar. Under remissbehandlingen har bl. a. hovrätten
för övre Norrland och rådhusrätterna i Stockholm och Malmö framfört
önskemål, att sådana ändringar göres i större utsträckning, särskilt i de
oftast tillämpade författningarna. Dessa önskemål synes böra biträdas.
I enlighet med det anförda föreslås ändringar i åtskilliga lagar. Därvid
har i överensstämmelse med 4 § i promulgationslagen fängelse utan angivet
maximum i allmänhet ersatts med fängelse i högst ett år och straffarbete
med fängelse på samma tid som hittills gällt för straffarbete. I några straffstadganden,
som nu innehåller särskilt maximum för det fall att brottet begåtts
under försvårande omständigheter, föreslås särskild straffskala där
brottet är grovt, så i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet, 74 § checklagen och 81 § civilförsvarslagen. I 1 §
skattestrafflagen föreslås en enhetlig straffskala.
I åtskilliga författningar är för närvarande särskild verkan knuten till
den omständigheten, att straffarbete eller fängelse kan följa å eller är stadgat
för visst brott eller att någon dömts till straffarbete eller fängelse.
Strafflagberedningen föreslog, att uttrycket »straffarbete kan följa» skulle
ersättas med »fängelse i mer än ett år kan följa» och uttrycket
»icke svårare straff än fängelse» med »icke svårare straff än fängelse
i ett år». Den verkan som nu knytes till ådömt straffarbete föreslogs
följa av fängelse i sex månader eller däröver. Såsom nämnts i det föregående
har den av strafflagberedningen förordade lösningen följts vid
ändring i rättegångsbalken. Principen har även följts vid nu föreslagna
ändringar av andra lagrum av denna beskaffenhet, så t. ex. i 87 § militära
rättegångslagen, 26 § utlänningslagen och 27 § lagen den 28 juni 1895 om
handelsbolag och enkla bolag samt i 3 § lagen den 30 juni 1960 om behörighet
att utöva läkaryrket, i vilket lagrum även i övrigt företagits en mindre
jämkning. Ett allmänt stadgande i förevarande hänseende har såsom
nämnts i det föregående upptagits i 13 § i den föreslagna promulgationslagen.
I detta sammanhang må nämnas, att i några fall, där för närvarande
rättsverkan knutits till att visst straff »kan följa» å brottet, en ändring
torde böra ske så, att verkan i stället knytes till att visst straff »är stadgat»
för brottet (jfr vad som anförts vid 1 kap. rättegångsbalken). Ändring av
detta slag föreslås bl. a. i flera paragrafer i rättegångsbalken och i 57 § lagen
den 27 juli 1954 om nykterhetsvård såsom nämnts i det föregående samt,
närmast föranlett av föreslagna ändringar i rättegångsbalken, i 13 § lagen
den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 221
Ändringar med hänsyn till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma
lagöverträdare
I brottsbalken göres ingen skillnad mellan »tillräkneliga» och »otillräkneliga*
lagöverträdare. De sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdarna föres
in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet, och straffriförklaring
i den mening som innefattas i 5 kap. 5 § strafflagen skall icke
längre förekomma.
Försäkringsavtalslagen innehåller nu i 19 § undantag från de regler, vilka
enligt lagens 18 § gäller om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet, för
den som befann sig i sådan ålder eller sådant sinnestillstånd som utesluter
lillräknelighet för brott. Förstnämnda paragraf torde få ändras till att avse
den som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd, som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, d. v. s. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
Tillämpningsområdet blir härmed oförändrat. Lika litet som i
gällande lydelse anges uttryckligen, att kausalitet skall föreligga mellan sinnestillståndet
och gärningen; kausaliteten får anses vara presumerad.
Den förändring beträffande påföljderna för de psykiskt abnorma lagöverträdarna
som brottsbalken innebär har betydelse även i fråga om flera andra
författningar än den som nu berörts. I de fall, där viss verkan knutits till att
någon dömts för brott, kommer efter brottsbalkens ikraftträdande sådan verkan
— i motsats till vad nu är fallet — att kunna inträda även för lagöverträdare
som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Såvitt gäller särskild rättsverkan, varom
rätten har att förordna, skall frågan om tillämpningen i fall som nu avses
prövas enligt 36 kap. 8 § brottsbalken; denna paragraf blir tillämplig såväl när
verkan knutits till att någon dömts för brott som när det för dess inträde
är tillfyllest att någon funnits ha begått brott. Det är här fråga icke bara om
regler om förverkande av egendom; 36 kap. 8 § brottsbalken torde kunna
tillämpas också t. ex. när rätten bedömer om förvisning bör beslutas enligt
26 § utlänningslagen den 30 april 1954.
För de fall, då det nämnda stadgandet i brottsbalken icke är tillämpligt,
har såsom nämnts i det föregående i några fall föreslagits uttrycklig bestämmelse,
varigenom psykiskt abnorma lagöverträdare undantages (6 kap. 7 §
giftermålsbalken, 15 kap. 1 § ärvdabalken). I andra fall föreslås icke någon
särbestämmelse, vilket betyder att psykiskt abnorma lagöverträdare blir helt
likställda med andra lagöverträdare i det avseende som det ifrågavarande
stadgandet reglerar. Exempel härpå är 151 § konkurslagen och 1 § lagen den
13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.
Ändringar med hänsyn till brottsbalkens stadgande om påföljdseftergift
Stadganden i vilka förverkande av egendom eller annan särskild rättsverkan
knutits till den omständigheten, att någon blivit dömd till påföljd, blir
icke utan vidare tillämpliga, om den som övertygats om brott erhåller på
-
222 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19tii
följdseftergift enligt 33 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande andra stadganden
av detta slag, vari användes uttryck såsom att någon blivit dömd, fällts till
ansvar eller liknande, kan tvekan uppkomma om tillämpningen när det gäller
den som erhållit påföljdseftergift. En generell regel som tar sikte på dessa
situationer ges i 36 kap. 7 § brottsbalken, vari det stadgas att, om för förverkande
eller annan särskild rättsverkan som kan följa å brott förutsättes
att någon dömts till påföljd, rätten må, när påföljd för sådant brott eftergives,
i den mån omständigheterna föranleder det förordna att rättsverkningen
skall inträda. Domstolen kan sålunda i det enskilda fallet bestämma
härom.
I åtskilliga fall är den nu nämnda regeln dock icke tillfyllest. När det gäller
rättsverkningar som icke beror av domstolens förordnande utan antingen
följer automatiskt av att någon fälles till ansvar eller också är beroende
av annan myndighets avgörande, kan frågan om betydelsen av att någon
erhåller påföljdseftergift icke alltid lösas med hjälp av 36 kap. 7 §. Som
exempel på bestämmelser av detta slag kan nämnas 1 § andra stycket lagen
den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, enligt vilken gäldenär
som blivit dömd för vissa brott icke kan erhålla offentlig ackordsförhandling.
För att i bestämmelser av detta slag klargöra om de skall äga
tillämpning när den åtalade övertygas om brott men erhåller påföljdseftergift,
torde bestämmelserna böra omarbetas. Om en sådan bestämmelse skall
kunna tillämpas, bör då verkan knytas till att någon finnes ha begått brott,
oberoende av om påföljd ådömts. Eljest torde böra utsägas, att verkan är
knuten till att någon dömes till påföljd.
Den genomgång av bestämmelser av förevax-ande slag som nu skett kan icke
göra anspråk på att vara fullständigt uttömmande. I den mån ledning för
tillämpningen av bestämmelse som icke särskilt uppmärksammats ej kan
erhållas av stadgandet i 36 kap. 7 § brottsbalken, torde man med utgångspunkt
i bestämmelsens syfte få pröva om den väsentligen beror av att påföljd
ådömes eller av att någon befinnes skyldig till brott.
Andra ändringar
I enlighet med förslag av straffrättskommittén torde i 74 § andra stycket
checklagen avfattningen av brottsbeskrivningen böra jämkas genom att
»vårdslöshet» ersättes med »oaktsamhet» samt i 31 § 2 mom. lagen den 3
juni 1938 om rätt till jakt innebörden av stadgandet preciseras genom tilllägget
att motvärn skall ha skett »med våld eller hot om våld».
I samband med att hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till motsvarande
lagrum i brottsbalken har straffrättskommittén föreslagit, att i 18 §
lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål och 18 § lagen den 30
juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa införes brottsbeteckningen
olovligt förfogande och i 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods
brottsbeteckningen fyndförseelse. När det gäller de två förstnämnda lagrummen
torde kommitténs förslag böra följas. Däremot svnes det kunna för
-
Kungl. Mnj. ts proposition nr 10 år Wlii 223
anleda missförstånd, om beteckningen fyndförseelse införes i hittegodslagen;
i fråga om förfaranden med föremål som avses i lagens 9 § torde nämligen
liksom för närvarande även straffbestämmelsen för olovligt förfogande
stundom kunna bli tillämplig.
Med anledning av de ändringar som brottsbalken medför i påföljdssystemet
har smärre jämkningar funnits påkallade i flera lagrum.
I lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade
eller dömda m. fl. torde 3 § böra kompletteras med ersättningsrätt för den
som varit intagen i anstalt i samband med dom till skyddstillsyn (28 kap.
3 § brottsbalken). Vad i nämnda paragraf sägs om tvångsuppfostran och
förvaring bör utgå. Bestämmelse om förvaring bör utgå även ur 91 § militära
rättegångslagen. I militära rättegångslagen torde härutöver, förutom ändring
av hänvisningar till att avse lagrum i brottsbalken, avfattningen av 24, 60
och 93 §§ böra jämkas.
De nya påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn föranleder förslag till
jämkning av 26 § första stycket utlänningslagen den 30 april 1954. I 5 §
andra stycket lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in. bör, med hänsyn
till brottsbalkens stadganden i 1 kap. 3 och 4 §§, tillämpningsområdet för bestämmelsen
preciseras.
Vissa lagrum torde få ändras med anledning av de nya konkurrensreglerna
i 34 kap. brottsbalken. Det gäller 4 § lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig och 26 § tredje stycket utlänningslagen.
Den redaktionella avfattningen av den speciella konkurrensregeln i 12 § förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt föreslås jämkad. Motsvarande
konkurrensregler i 43 § andra stycket lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet och 12 § lagen den 16 maj
1930 om arbetstidens begränsning torde kunna utgå.
Utöver vad som nu nämnts bör i viss utsträckning genom direkt lagändring
hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till att avse lagrum i
brottsbalken. Vidare bör, när anledning föreligger att ändra viss författning,
bestämmelser om att böter skall tillfalla kronan och om förvandling av
böter få utgå; sådana bestämmelser är med hänsyn till innehållet i 25 kap.
6 och 7 §§ brottsbalken överflödiga. Även vad i vissa stadganden sägs om
att talan utföres av åklagare torde böra utgå liksom den bestämmelse om
åklagarandel i böter som finnes i 81 § lagen om flottning i allmän flottled;
det förutsättes, att åklagarväsendet förstatligas från den 1 januari 1965.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabnlken.
224
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 4
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets
vård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
225
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
28) lag angående undrad lydelse av 03 och Oi §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 19i5
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19i8 (nr i50) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) ,
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
8 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag
av protokollet inhämtas över de upprättade förslagen.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(it
227
Bilaga
1
Förslag
till
Lag
om införande av brottsbalken
1 §•
Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)
utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 januari
1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen enligt
vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.
2 §•
Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad
här nedan stadgas
strafflagen den 16 februari 1864;
3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap;
lagen
den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits pa
prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötesstraff
utom strafflagens område (särskild böteslag);
lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;
lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;
! i fH
lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;
lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och viten;
samt
lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion
eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken
eller denna lag.
3 §•
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.
4 §.
Är i lag eller författning såsom straff för brott stadgat fängelse utan angivande
av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.
Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid
som är stadgad för straffarbete.
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
5 §•
För gärning som begåtts före den 1 januari 1965 må ansvar ej ådömas enligt
brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs.
Äldre lag skall alltjämt tillämpas när fråga är om att döma till straff för
gärning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare
straff än brottsbalken. Beträffande ådömande av annan påföljd än straff
skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts
före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning som någon begått
under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen ej
tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
Vad i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl
när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket ovan skall
bestämmas enligt äldre lag.
6 §•
Vad i 26 kap. 3 § brottsbalken stadgas om återfall i brott må tillämpas
utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag.
Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas jämväl när fråga
är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965.
7 §•
Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller
när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om
när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för
sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upptagits
i brottsbalken.
8 §•
Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till
straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,
enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad
i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.
9 §•
Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angivas
nedan, i tillämpliga delar gälla straffarbete och fängelse som ådömts före
balkens ikraftträdande.
1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,
som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i
1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om villkorlig
frigivning sägs.
2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigiven
från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och
innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad
därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap. 18 §
brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens
ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av
sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas
längre än en vecka.
3. I fråga om bortfallande av fängelse eller straffarbete, som ådömts före
brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och 22 §§ strafflagen
stadgas; i stället för tid som där sägs skall dock för bortfallande av
straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av fem år.
229
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 7.%''4
10 §.
Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga
tillämpning i fall da villkorlig dom enligt 1 g nämnda lag meddelats inre
brottsbalkens ikraftträdande.
1. Vad i lagen om villkorlig dom sägs om övervakningsdomstol skall i
stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken;
dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av domstol.
Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut
i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 38
kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Övervakningsnämnd må
icke finnas tillsatt jämlikt 25 g lagen om villkorlig dom efter det att brottsbalken
trätt i kraft.
2. Finnes den som erhållit villkorligt anstånd hava begått annat brott
skall i stället för vad i 13 g 1 mom. lagen om villkorlig dom sägs, gälla att
rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet
förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestämts om straff,
döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och
det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan
att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jämväl ådömande
av straff för detta brott. I tall som nu avses skola bestämmelserna i
14 och 16 gg lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.
3. Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat fall
än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28 31 kap.
brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller
förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället för straff för
det brott som avsågs med den villkorliga domen.
4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 gg brottsbalken stadgas om att vissa påföljder
skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig
dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen. 11
11 §.
Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga
delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om
internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom anstalt.
Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. 11g brottsbalken må, såvitt
avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej föreläggas
vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ungdomsfängelse,
må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket
brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts
före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring
eller internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden
gått till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 g brottsbalken, räknas
från dagen för balkens ikraftträdande.
12 §.
För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej
möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om
straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde
då brottet begicks.
Vad i 36 kap. 10 g brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd
enligt 2 kap. 16 eller 17 g strafflagen.
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
13 §.
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå
kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex
månader ådömes.
14 §.
Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brottsbalkens
ikraftträdande:
16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101;
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251)
om ändring i vissa delar av strafflagen;
3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378 i
om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom
4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående införande
av lagen om ändring i strafflagen in. m.
15 §.
Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må
fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på
skyddskonsulent.
16 §.
Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående
fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall
icke aga tillämpning i vidare mån än Konungen förordnar därom. I fråga
om provningen av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka icke omtattas
av förordnande som nu avses, skall gälla följande.
1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvardsnamnd
varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.
2. Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fån«-vardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan
^rom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan
till kriminalvårdsnämndens prövning.
3. Kriminalvårdsnämnden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum
*r*!?*vnin§en'' Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminal
vardsnamnden
förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap
15 § brottsbalken. ö 1
J fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds handläggning
av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brottsbalken
stadgas äga tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1961
231
Förslag
till
Lag
om ändring i giftcrmålsbalken
Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § giftermålsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 KAP.
7
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,
vare han förlustig sin giftorätt i den
egendom, som tillhört den döde.
§•
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om livet,
eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken
sägs, vare han förlustig sin giftorätt i
den egendom, som tillhört den döde.
Vad nu sagts skall dock ej gälla den
som handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken.
11 KAP.
11
Varder ena maken dömd till straffarbete
i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.
Dömes ena maken till straffarbete
på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förvaring
i säkerhetsanstalt eller till fängelse
eller tvångsarbete i minst ett år,
och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida med
hänsyn till vad den dömde låtit komma
sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma lag
vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.
För straffdom------- — sa
Vill make------sin tab
§•
Varder ena maken dömd till fängelse
i tre år eller svårare straff, äge
andra maken vinna skillnad i äktenskapet.
Dömes ena maken till fängelse på
viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till internering
eller till tvångsarbete i minst ett
år, och yrkar andra maken äktenskapsskillnad,
pröve rätten, huruvida
med hänsyn till vad den dömde låtit
komma sig till last och övriga omständigheter
skillnad må ske. Samma
lag vare, om ena maken varder av utländsk
domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.
mtyckt därtill.
1 Senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 §
SFS 1946: 822.
232
Kiingl. 31aj:ts proposition nr JO år J96i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 KAP.
11 §•
I mål om återgång av äktenskap, I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera ma- äge rätten, på yrkande av endera maken,
att för tiden intill dess laga kraft ken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om samman- vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens
hävande och om bidrag av levnadens hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll, ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse eller böter att besöka var- fängelse i högst ett år eller böter att
andra. besöka varandra.
Vid förordnande — ------5 kap. 8 § sägs.
Förordnande, varom------ — skall bestå.
Beslut, varom------rätten återkallas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall
dock alltjamt aga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före
denna dag.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken
_ Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla
andrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 KAP.
1 §•
Ej må ------------om livet.
Dräper han —-----dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om gärningsmannen
var under femton år eller
handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken.
3 §•
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare
av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller envar
som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom
i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. \ och 5 §§ brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
233
Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 §,
9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24
kap. 1, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11, 12 och
14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.
5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.
12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 KAP.
4 §•
I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför ntan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen. Lag samma
vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål, om målet
rör allenast ansvar för brott, varå
icke kan följa svårare straff än böter,
och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.
I häradsrätt dömer häradshövdingen
med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling,
som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen.
Lag samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.
5 §.
I tingslag-------ders
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördele---
antal.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse
i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
----inom nämnden.
■ Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958: 465, beträffande 1 kap. 11 och
12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958: 8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträfande
20 kap. 8 § SFS 1948: 453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959: 257, beträffande 30 kap.
6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS
954: 432.
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10
234
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
Rådhusrätt vare
Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag samma
vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.
(Föreslagen lydelse)
och nämnd.
Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling
eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför
med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudförhandling
och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svårare
straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägande
finnes.
11 §•
I stad
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.
12 §
— Konungen bestämmer.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängelse
i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvudförhandling
vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.
Borgmästaren fordele mellan nämndemännen.
5 KAP.
1
Förhandling vid------
Kan det-------skulle
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsägande!! begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten finner,
att offentligheten skulle vara till
men för utredningen.
§•
— vara offentlig,
röjas.
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brottmål
äger rum vid domstol, skall hållas
inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten finner,
att offentligheten skulle vara till
men för utredningen. I brottmål skall,
när skäl äro därtill, förhandling angående
personundersökning, sinnesundersökning
eller annan utredning
rörande den tilltalades levnadsomständigheter
och personliga förhål
-
235
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
(Gällande lydelse)
Förhör med
Är eljest —
(Föreslagen lydelse)
landen i övrigt äga ram inom
da dörrar.
— stängda dörrar,
det gällande.
stäng -
6 KAP.
1
Protokoll skall--—----
Över handläggning------
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av
Konungen.
§•
- mål särskilt.
--heller protokoll.
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan påföljd än böter
ej ådömes, i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare
föreskrifter, som meddelas av
Konungen.
9 KAP.
8 §.
Då enligt denna balk vite förelägges
part eller annan, bestämme rät
-
ten vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan
antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas
under fem kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
över tiotusen kronor. Vitesföreläggande
skall delgivas den som föreläggandet
avser.
Vite må-------föreläggas kronan.
Finnes, då-------ej utdömas.
Då enligt denna balk vite förelägges
part eller annan, bestämme rätten
vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan antagas
förmå honom att iakttaga föreläggandet.
Vite må ej bestämmas under
tio kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och förelägger
rätten nytt vite, må vitet bestämmas
till högre belopp, dock ej
över tiotusen kronor. Vitesföreläggande
skall delgivas den som föreläggandet
avser.
9 §•
Är i denna balk straff utsatt i böter,
dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra
kronor. Böter och viten, som
ådömas enligt denna balk, tillfalla
kronan.
Är i denna balk straff utsatt i böter,
dock ej dagsböter, vare lägsta
bötesstraff tio kronor och högsta femhundra
kronor.
20 KAP.
6 §■
Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stadunder
allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande
må i visst fall träda i stället mänt åtal.
236
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder
mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, gälle vad särskilt
är stadgat.
7
Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:
1.
om å brottet icke kan {olja svårare
straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för sådant
brott, och det är uppenbart, att brottet
i jämförelse med det andra brottet
är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse.
Finnas tillräckliga skäl för eftergift
ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter om eftergift
av åtal meddelas av Konungen.
År i lag eller författning särskild
föreskrift meddelad om eftergift av
åtal, vare den gällande.
§•
Åklagare må besluta att icke tala
å brott:
1. om det är uppenbart, att i händelse
av lagföring annan påföljd än
böter icke skulle komma att ådömas
och att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2.
om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för
sådant brott, och det är uppenbart,
att brottet i jämförelse med det andra
brottet är med hänsyn till påföljden
utan nämnvärd betydelse; eller
3. om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras
för att avhålla den misstänkte
från vidare brottslighet och att det
med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat, att åtal väckes;
eller
4. om den misstänkte uppenbarligen
begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet, som avses
i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt
vård enligt sinnessjuklagen kommer
till stånd utan lagföring och åtal ej
är påkallat av särskilda skäl.
Beslut jämlikt första stycket 3 må
meddelas endast av riksåklagaren.
Beslut att ej tala å brott må återkallas,
om tillräckliga skäl för beslutet
ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut att
ej tala å brott meddelas av Konungen.
8 §•
Målsäganden må-------äga rum.
Har åklagare-------fullfölja talan.
Utan hinder--------angående brott.
237
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(iå
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Målsägande är den, mot vilken
brott är begånget eller som därav blivit
förnärmad eller lidit skada.
21 KAP.
2 §■
Den misstänkte vare i mål om allmänt
åtal skyldig infinna sig personligen
vid huvudförhandling i underrätt,
dock ej om anledning saknas att
ådöma annan påföljd än böter och
hans närvaro tillika kan antagas vara
utan betydelse för utredningen. I mål
om enskilt åtal skall den misstänkte
infinna sig personligen vid dylik förhandling,
om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i hovrätt skall
den misstänkte infinna sig personligen,
om han av underrätten dömts till
fängelse i minst sex månader eller internering
för brottet eller anledning
förekommer till ådömande av sådan
påföljd, så ock eljest, om hans närvaro
ej kan antagas sakna betydelse för
utredningen. Vid huvudförhandling i
högsta domstolen vare den misstänkte
skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. I underrätt skall den
misstänkte ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, om det
kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare han skyldig att
infinna sig personligen, om hans närvaro
finnes erforderlig.
Lider den---------sig personligen.
Är den — — ------förordnande därom.
Då den-------är stadgat.
23 KAP.
7 §‘
Underlåter den---------till förhöret.
Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och det
Den misstänkte skall vid huvudförhandling
i underrätt infinna sig personligen
i mål om allmänt åtal för
brott, varå straffarbete kan följa, så
ock i annat mål, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i
hovrätt skall den misstänkte infinna
sig personligen, om han av underrätten
dömts till straffarbete för brottet
eller anledning förekommer till ådömande
av sådant straff, så ock eljest,
om hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i högsta domstolen
vare den misstänkte skyldig att infinna
sig personligen, om hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen.
I underrätt skall den misstänkte
oek infinna sig personligen vid muntlig
förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig personligen,
om hans närvaro finnes erforderlig.
238
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det skäligen kan befaras, att han ej skäligen kan befaras, att han ej skulskulle
hörsamma kallelse eller i an- le hörsamma kallelse eller i anledledning
av Kallelse skulle genom un- ning av kallelse skulle genom undandanröjande
av bevis eller på annat röjande av bevis eller på annat sätt
sätt försvåra utredningen. försvåra utredningen.
Är den--------för förhöret.
22
Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, vård icke kan följa
svårare straff än böter, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av frihetsstraff
eller avsättning.
Vill åklagaren----.___
§•
Förundersökning enligt detta kapitel
vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig beträffande
brott, för vilket icke annan
påföljd än böter är stadgad, eller beträffande
brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av annan
påföljd än böter eller suspension.
--ägt rum.
24 KAP.
1
Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller
genom undanröjande av bevis eller
på annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer,
att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet.
Är brottet-------han
Kan å brottet icke följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske.
3
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för
§•
Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå fängelse i mer
än ett år kan följa, må han häktas,
om med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen
kan befaras, att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar
sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet,
avviker.
År för brottet icke stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till böter
eller suspension, må häktning icke
ske.
§■
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för
‘239
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6''i
(Gällande lydelse)
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under nderton år
må ej häktas, med mindre det är uppenbart,
att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande
kvinna, som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet. Vill den misstänkte ej
underkasta sig övervakning, som nu
nämnts, skall häktning ske.
Att reseförbud------
( Föreslagen lydelse)
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej
häktas. Kvinna som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan antagas
medföra allvarligt men för henne
eller barnet, må ej häktas, med mindre
det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervakning,
som nu nämnts, skall häktning
ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga
om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.
— i 25 kap.
7 §•
Förekomma mot-------gripa honom.
Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, vara
frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bar gärning eller
eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar,
envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är efär
efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman. polisman.
Då någon-----—--eller frigivas.
25 KAP.
1
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande av
skadestånd eller annan ersättning till
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå fängelse kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen befaras,
att han avviker eller annorledes
undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej anledning
att anhålla eller häkta honom,
må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande
av skadestånd eller annan ersättning
240
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
målsägande, som kan antagas kom- till målsägande, som kan antagas
ma att på grund av brottet ådömas komma att på grund av brottet ådöhonom.
lllas honom.
27 :
2
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, vård
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.
3
Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag,
allenast om å brottet kan följa straffarbete
samt försändelsen hos mottagaren
skulle vara underkastad beslag.
16
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes
det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av samtal
till och från telefonapparat, som innehaves
av den misstänkte eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på yrkande
av undersökningsledaren eller
åklagaren.
Tillstånd skall-------
Om granskning--------
§•
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan antagas
vara sådant, att befattningshavare
eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff
än fängelse i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstående
eller mellan sådana närstående
inbördes.
§•
Brev, telegram eller annan försändelse,
som finnes i post- eller televerkets
vård, må tagas i beslag, allenast
om å brottet kan följa fängelse
i mer än ett år samt försändelsen hos
mottagaren skulle vara underkastad
beslag.
§•
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, för vilket ej är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år, och
finnes det vara av synnerlig vikt för
utredningen, att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av
samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte eller
eljest kan antagas komma att begagnas
av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på
yrkande av undersökningsledaren eller
åklagaren.
telefonanstaltens föreståndare.
- omedelbart förstöras.
241
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
28 KAP.
1
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
Hos annan--------brottet vinnas
Ej må-----—--- begärt åtgärden.
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe
husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
11
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
Å annan--------brotte
§•
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga betydelse
för utredning om brottet.
; vinnas.
12
A den som skäligen kan misstänkas
för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning-----
14
Av den som är anhållen eller häktad
må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan
dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande
av utredning om brott, varå
frihetsstraff kan följa.
Närmare bestämmelser----
§•
Å den som skäligen kan misstänkas
för brott, varå fängelse kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.
•--- men, utföras.
§•
Av den som är anhållen eller häktad
må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad annan
dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vinnande
av utredning om brott, varå
fängelse kan följa.
--- — av Konungen.
29 KAP.
2 §•
Över fråga,--------ro:
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter straff eller annan
påföljd bestämmas. Uppkommer fråga,
huruvida ett eller flera brott föreligga,
skall ock därom röstas särskilt.
tas särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huruvida
den tilltalade är skyldig till brottet,
och därefter påföljd bestämmas.
Uppkommer fråga, huruvida ett eller
flera brott föreligga, skall ock därom
röstas särskilt.
242
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-
(Gällande lydelse)
Förekomma vid omröstning angående
påföljden skiljaktiga meningar
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, skall, om det erfordras,
särskild omröstning ske om
varje påföljd, för vilken någon sålunda
röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd,
skall särskild omröstning ske
om straffet. Vad nu sagts om skyddsåtgärd
gälle ock fråga, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff.
Uppkommer fråga om villkorligt
anstånd med straffs verkställande,
skall, sedan straffet bestämts, särskild
omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare
omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än
ungdomsfängelse skall dock den som
tidigare röstat för den tilltalades frikännande
på annan grund än hans
sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste meningen.
(Föreslagen lydelse)
Förekomma vid omröstning angående
påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff eller
sådan påföljd jämte böter för samma
brott skall ådömas eller huruvida
i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling,
skall, om det erfordras, särskild
omröstning ske om varje sådan
mening. Vad nu sagts gälle ock fråga,
huruvida påföljd skall eftergivas
eller huruvida tilltalad, som begått
brott under inflytande av själslig abnormitet,
skall vara fri från påföljd.
Blir sådan mening ej gällande, skall
särskild omröstning ske om straff.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare
omröstning; vid omröstning angående
ådömande av straff skall dock
den som tidigare röstat för den tilltalades
frikännande anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste
meningen.
3 §■
\ ppas, då--------- gälle ordförandens.
Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda
-
möterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida den
misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff eller om
villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
skall ådömas, så ock eljest, då ej
någon mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.
Om omröstning--------
möterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida villkorlig
dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till särskild
vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.
3 kap. 7 §.
''243
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
30 KAP.
6 §•
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt
fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas av
Konungen.
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan påföljd än böter
ej ådömes, domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas
av Konungen.
9 §•
Sedan tid--------ånyo upptagas.
Om förändring och förening av Om förändring och förening av påstraff
så ock om särskilda rättsmedel följd så ock om särskilda rättsmedel
gälle vad därom är stadgat.
gälle vad därom är stadgat.
31 KAP.
1 §•
Dömes i —-----— prövas skäligt.
Förklaras den tilltalade på grund
av sin sinnesbeskaffenhet fri från
straff, vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständig
-
heterna finnes skäligt.
Eftergives påföljd eller har den
tilltalade begått brottet under inflytande
av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta kostnad,
som nu sagts, om och i den mån det
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.
10 §.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt,
dömes för brottet eller av honom fullföljd
talan ej föranleder ändring i
lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall
avse det fall, att i högre rätt talan
utan skäl fullföljts av åklagaren.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Högre rätts dom skall anses som fällande,
allenast då den tilltalade dömes
till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill lägre rätt
dömt, eller, om han frikänts av lägre
rätt, finnes hava begått brottet eller
av honom fullföljd talan ej föranleder
ändring i lägre rätts dom. Stadgandet
i 3 § skall avse det fall, att i
högre rätt talan utan skäl fullföljts
av åklagaren.
Om kostnad-------motsvarande tillämpning.
Återförvisas mål,---------dess återupptagande.
244
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 KAP.
5 §•
Ämbets- eller tjänsteman-------iakttaga tystnad.
Ej heller-------samtycker därtill.
Rättegångsombud, biträde---— —---må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än för- tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i svarare skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, varå icke kan mål angående brott, för vilket icke
följa lindrigare straff än straffarbete är stadgat lindrigare straff än fängi
två år. else i två år.
Om tystnadsplikt-------förhållanden erfarit.
46 KAP.
15 §.
Uteblir den------— senare dag.
Kan å brottet icke följa svårare
straff än fängelse, må, om saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet
avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom
ombud eller uteblivit.
Har den-------delgivits honom,
Rättegångsfråga må-------tilltalades utevaro.
Förekommer ej anledning att ådöma
annan påföljd än böter, må, om
saken finnes kunna nöjaktigt utredas,
målet avgöras utan hinder av att
den tilltalade kommit tillstädes allenast
genom ombud eller uteblivit.
48 KAP.
1
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna följa,
dock ej normerade böter, äge åklagaren,
i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande avse
dagsböter utöver fyrtio. År brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall ock
den påföljden föreläggas den misstänkte
till godkännande. År fråga om
flera brott, må föreläggande ej givas,
med mindre det sker gemensamt för
alla brotten.
Strafföreläggande må-----
§•
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket äro stadgade allenast
böter, dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den misstänkte
det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande
avse dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan,
skall ock denna föreläggas
den misstänkte till godkännande. Är
fråga om flera brott, må föreläggande
ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.
---målsägande finnes.
2 §.
åklagaren uppgiva:
Strafföreläggande skall
1. den misstänkte;
2. den brottsliga--
tillämpliga; samt
245
Kuiujl. Maj:ts proposition nr 10 är l!)fii
(Gällande lydelse)
3. det straff och den påföljd, som
föreläggas den misstänkte.
Föreläggandet skall-----—
(Föreslagen lydelse)
3. det straff och den särskilda rätts
verkan, som föreläggas den miss
tänkte.
-- av åklagaren.
3 §•
Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet
det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte
erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han
han underkastar sig det straff och underkastar sig det straff och den
den påföljd, som förelagts honom. särskilda rättsverkan, som förelagts
honom.
Godkännes ej — -------äga rum.
51 KAP.
21 §.
Hovrätten äge----—---
Har den tilltalade av underrätten
frikänts för brottet eller dömts till
böter eller fällts till vite och förekommer
ej anledning till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts, må målet avgöras utan
huvudförhandling; föres tillika talan
om annat än ansvar, må det dock ej
ske, med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.
För prövning,-------- —
25
Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma
till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till frihetsstraff, äge
hovrätten döma till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
eller förordna om villkorligt anstånd
med straffs ådömande. Har underrätten
dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande,
som nu sagts, äge hovrät
-
v motparten.
Har den tilltalade av underrätten
frikänts för brottet eller har påföljd
eftergivits eller har den tilltalade funnits
vara fri från påföljd på grund av
själslig abnormitet eller dömts till böter
eller fällts till vite och förekommer
ej anledning till ådömande av
svårare straff eller annan påföljd än
nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan om
annat än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.
- ej erforderlig.
§•
Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma
till påföljd, som är att anse såsom
svårare än den, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av underrätten
dömts till fängelse, äge hovrätten
förordna om villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering
eller överlämnande till särskild
vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen
för samma brott döma till böter. Har
underrätten meddelat förordnande
246
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J96A
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ten döma till annan påföljd. Är hov- som nu sagts, äge hovrätten döma
rätten beträffande frågan, huruvida till annan påföljd.
den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är fri från straff, av annan
mening än underrätten, äge hovrätten
göra den ändring i domen, som
föranledes därav.
53 KAP.
2 §•
I brottmål,-----— -— följande avvikelser:
1. Hovrätten äge-------utfärda stämning.
2. Hovrätten äge-------yttra sig.
3. I stället-------två veckor.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av svårare straff än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av annan påföljd än böter,
äge hovrätten företaga målet till avgörande
utan huvudförhandling; därom
gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
54 KAP.
12 §.
Ej må-------talans väckande.
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa,
eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med
mindre talan avser sådant brott eller
ock annat brott och den tilltalade
förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet eller erhållit anstånd
med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd
eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid,
dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under etttusenfemhundra
kronor eller ock blivit
fälld till vite omedelbart i penningar
ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än
ett år eller avsättning, eller tilltalad
eller honom närstående, som sägs i
21 kap. 1 §, med mindre talan avser
sådant brott eller ock annat brott
och den tilltalade erhållit villkorlig
dom eller dömts till fängelse, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering,
suspension, avsättning, dagsböter ej
under sextio eller böter omedelbart i
penningar ej under ettusenfemhundra
kronor eller ock blivit fälld till vite
omedelbart i penningar ej under
nämnda belopp eller överlämnats till
särskild vård eller för honom bestämts
ny minsta tid för internering.
Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1064
247
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
58 KAP.
3 §•
Sedan dom------— resning beviljas:
1. om sådant-------tillämpas; eller
2. om för brottet är stadgat fängelmer
än ett år samt omständighet
2. om å brottet kan följa straffar
bete samt omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta hänförts
under väsentligt strängare straffbestämmelse
än den som tillämpats.
Ej må--— — ------
se i
eller bevis, som ej tidigare förebragts
åberopas och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta
hänförts under väsentligt strängare
straffbestämmelse än den som tillämpats.
---göra det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängelse
i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på
samma tid.
Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller beslag
jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra
stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga
är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas till det
straff, som kunnat följa å brottet, om det begåtts efter det brottsbalken trätt
i kraft; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstillstånd
eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske före
den 1 januari 1965.
248
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,
må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta
att ej tala å brottet,
om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen,
omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild
tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att
härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller
om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
2 Il
Fråga
om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant
beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.
3§.
Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige
vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.
Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden finner
det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.
År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande inhämtats
besluta att ej tala å brottet.
4§.
Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, om så kan
ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan han må besluta att ei
tala å brottet.
5§.
Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.
Underrättelse om beslutet skall ock, därest åtgärd av barnavårdsnämnd
förutsättes, tillställas denna.
6 §•
Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän
synpunkt.
24!)
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1964
7 §•
Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits såsom
elev vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.
8 §•
Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skal
äro därtill.
9 §.
Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handläggning
i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offentlighet
är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken
den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet
skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas
och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rätten,
om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, handlägga
åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.
Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva
till nytta, att övervara handläggningen.
10 §.
Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så
lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersökning
ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill. 11
11 §•
Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma
till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis anlitas
nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.
12 §.
Saknar i fall, som sägs i 11 §, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffenhet
eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.
13 §.
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.
Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå fängelse
i mer än ett år kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister
iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad.
I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven
för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två
veckor.
14 §.
Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år,
må åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställning
av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse hos domstol begära prövning
huruvida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).
15 §.
Om bevistalan skall vad här ovan i 9—12 §§ stadgas samt vad i rättegångsbalken
är föreskrivet angående åtal för brott varå kan följa fängelse i
250
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
mer än ett år äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångsbalken
är stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan°rättegångskostnad
som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall stanna å statsverket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944
(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946
(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upphöra
att gälla.
Förslag
till
Lag
om verkställighet av bötesstraff
Härigenom förordnas som följer.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
®om äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den
botfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den
myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betalningen
eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra månader
från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp
minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat
och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet!
Nar särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta månader
och för avbetalning till två år.
Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar
stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets
verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till antagande
att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böternas
erläggande.
2 §•
Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats
anledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller
j avbetalninS må d°ck ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet
stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalnin»
torst meddelades. °
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bötesbeloppet
genast erlaggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd
eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stvcket föreskrives skall
därvid iakttagas.
3 §.
Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt
vad darom är särskilt stadgat.
Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från
utmatning ma for böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i
251
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1''Jdi
den bötfälldes näring erfordras för alt åt honom, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.
4 §■
Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid
förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits
för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse
före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men
ej tillika annat brott.
5 §.
Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle
deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som
är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna
eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke må uttagas. Förordnande
som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna föranleda antagande,
att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande
eller ur allmän synpunkt.
Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.
6 §•
Böter må ej indrivas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats. Sedan
verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller betalning
för böterna mottagas.
7 §•
Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld
äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmätning
eller införsel.
Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.
Förvandling av böter
8 §•
Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åklagare
förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.
9 §■
Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart
i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera
brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.
Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna
föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras
för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde
under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera
gånger dömts för sådan förseelse.
10 §.
Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.
252
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1964
11 §.
När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit
sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits
å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller
beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före
intagningen må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före
utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse
påkallar det.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits
å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse
i två år eller däröver.
12 §.
Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning
varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för
minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss
sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden
ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i
ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet
beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas
förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall
åklagaren föra talan om böternas förvandling.
13 §.
Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den bötfällde
finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna
ådömts.
14 §.
Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforderlig
i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning
av böterna, skall rätten hanskjuta saken till ny behandling av indrivninesmyndigheten.
‘ ö B
15 g.
Vid böters förvandling till fängelse svara eu till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med
nittio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter
mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet
ej må sättas över nittio dagar.
Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda
dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.
253
Kungl. Mnj.ts proposition nr It) år lOGi
Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje
påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.
16 §.
Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter
som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff
bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har
avbetalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen
i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till
fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än
som skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i
första stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det
förut verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola
förvandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av
straffen, beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,
varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda
strafftiden ej må överstiga nittio dagar.
17 §.
Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala
böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än
enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts
med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerliga
skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter
ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.
18 §.
När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställigheten,
såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av
tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straffets
verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas
från dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.
19 §.
Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens
utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anståndet
förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövotiden
till tre år.
Ätgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkommer
i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande
på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit
del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.
Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras förverkat.
20 §.
Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives
tillgång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund
av hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse
254
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest
synnerliga skäl äro därtill.
Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.
Allmänna bestämmelser
21 §.
Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes
i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras
förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.
I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör
inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav
målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt
åtal är stadgat.
22 §•
Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verkställighet
av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet.
Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsättas
till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har förvandlingsstraffet
med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må
ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än
som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda paragrafer.
Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åtnjuter
anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest
av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.
23 §.
Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts förvandlingsstraff
för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden motsvarar
den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verkställighet
beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra
stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.
Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
24 §.
Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
25 §.
Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.
7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,
varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dasen
för beslutet.
26 §.
Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom
tre år från det beslutet vann laga kraft.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 b
255
Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall
tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vann
laga kraft.
27 §.
Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.
28 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.
Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första domstol
meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom
i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Förekomma
eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som meddelats
före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,
om den leder till lägre förvandlingsstraff.
Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt
lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag
förordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift
som meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om straff för folkmord
Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 december
1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brottet
folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 deponerat
ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekreterare,
förordnas härigenom som följer.
1 §•
Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år
eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp
med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
2 §•
För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för underlåtenhet
att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brottsbalken
stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
256
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän
Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen
den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels ock att 12 § sagda lag skall upphöra att
gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter såsom straff för brott av krigsman
mot 25—27 kap. strafflagen
samt för annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.
Där någon som icke fullgör tjänstgöring
vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständigheter
kan ske utan fara för disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till annat.
Böter må ock eljest ådömas, om
med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplinstraff
är utsatt ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas
dock böterna, utan hinder av vad i lag
eljest finnes stadgat, omedelbart i
penningar, högst femhundra kronor.
4
Arrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter när fråga är om brott av krigsman
enligt 20—22 kap. brottsbalken
eller om annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.
Den som icke eller endast tillfälligt
tjänstgör vid krigsmakten skall dock
dömas till böter i stället för arrest,
om det med hänsyn till brottets art
och övriga omständigheter kan ske
utan fara för disciplinen och särskilda
skäl ej föranleda till annat. Böter
må ock eljest användas i stället för
disciplinstraff, om med hänsyn till
den brottsliges tjänstgöringsförhållanden
och brottets art bötesstraff
finnes vara lämpligare än disciplinstraff.
Vid tillämpning av andra stycket
skola böterna, i fall då disciplinstraff
är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter;
för brott som sägs i 21 kap. 15
eller 16 § brottsbalken ådömas dock
böterna omedelbart i penningar, högst
femhundra kronor.
§•
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.
257
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
män strafftiden överstiger tio dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring,
där ej i straffbeslutet. på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlunda
förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arrestantens
hälsa, skall han under hela
strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring.
Under strafftiden------
(Föreslagen lydelse)
Den som dömts till arrest deltager
i tjänstgöring i den mån strafftiden
överstiger tio dagar. I övrigt verkställes
arrest utan tjänstgöring, där ej i
straffbeslutet på grund av tjänstens
krav eller eljest föreliggande särskilda
skäl annorlunda förordnats. Finnes
arrest utan tjänstgöring medföra
fara för arrestantens hälsa, skall han
under hela strafftiden eller vad därav
återstår deltaga i tjänstgöring.
gällande avlöningsföreskrifter.
Vid beräkning av tid för arrest räknas
varje dag till tjugofyra timmar.
6
Disciplinbot ådömes för minst en
och högst tjugu dagar. Straffet utgöres
av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Är
löneavdrag ej tillämpligt, skall den
brottslige förpliktas att för varje dag
gälda ett belopp i penningar, vilket
fastställes efter ty prövas skäligt med
hänsyn till löneavdraget för löntagare
i motsvarande ställning.
Verkställighet av------
Kan disciplinbot------
7
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 4 och 6 §§.
§•
Disciplinbot utgöres av löneavdrag,
vilket bestämmes för dag till belopp
som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tilllämpligt,
skall den brottslige förpliktas
att för varje dag gälda ett belopp
i penningar, vilket fastställes efter ty
prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget
för löntagare i motsvarande
ställning.
- flera avlöningstillfällen.
- beträffande bötesstraff.
§•
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med tilllämpning
av de högsta och lägsta
mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.
8 §•
Såsom gemensamt straff för brott
som finnes förskylla disciplinstraff
och brott som finnes förskylla böter
skall, där ej straffet bestämmes i svårare
straffart, bötesstraff eller, om
särskilda skäl äro därtill, disciplinstraff
ådömas. Högsta och lägsta gemensamma
straff i allmän straffart,
Disciplinstraff må, om ej annat följer
av vad nedan sägs, användas såsom
gemensamt straff för flera brott
allenast när disciplinstraff kan följa
å vart och ett av brotten.
Gemensamt straff för brott som
finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall,
såframt ej fängelse ådömes, bestämmas
i böter; om särskilda skäl äro
därtill, må dock i stället dömas till
disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma
straff i böter eller fäng
-
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
258
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
då disciplinstraff är utsatt för något
av flera sammanträffande brott, beräknas
såsom om bötesstraff, som i
2 § sägs, vore utsatt i stället för disciplinstraffet.
För brott som finnes förskylla disciplinstraff
må, då flera brott sammanträffa,
disciplinstraffet ådömas
jämte straff i allmän straffart för
övriga brott, om särskilda skäl föranleda
därtill.
Har någon för skilda brott förskyllt
avsättning eller suspension och disciplinstraff,
varde straffen ådömda
jämte varandra; dock må ej jämlikt
25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till
disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller
suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.
(Föreslagen lydelse)
else beräknas, då disciplinstraff är utsatt
för något av brotten, såsom om
böter som i 2 § sägs vore stadgade i
stället för disciplinstraffet.
Skall någon dömas för flera brott
må, om särskilda skäl äro därtill, för
brott varå kan följa disciplinstraff sådant
straff ådömas jämte påföljd av
annan art för brottsligheten i övrigt.
9 §•
Förekomma på------
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse,
vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för böter,
eller till straffarbete på viss tid,
skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags
arrest anses svara mot en dags fängelse.
fyrtio dagar.
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
tällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fängelse
på viss tid, vare sig det omedelbart
ådömts eller utgör förvandlingsstraff
för böter, skall arreststraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse.
Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde
skall undergå behandling varom stadgas
i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår
därav.
10 §.
Dom eller------närmast därtill.
Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse eller
straffarbete meddelas av fångvårdsstyrelsen.
Om sammanläggning av arreststraff
förordnar den som har att befordra
straffbesluten till verkställighet.
Förordnande om sammanläggning
av arrest med fängelse meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
259
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6b
(Gällande lydelse)
11
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller
straffarbete på viss tid, skall från
detta straff avräknas vad han utstått
av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse eller straffarbete. Dömcs han
till arrest på kortare tid, skall vad enligt
4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot,
böter eller suspension, skall
enligt 4 § innehållet belopp avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslutet
har att vidkännas eller, i den mån
det ej kan ske, utbetalas; och skall i
övrigt det andra straffet anses verkställt
genom utstående av arreststraffet
i den mån domstolen funnit skäligt
så förordna. Dömes han annorlunda
än förut är sagt eller befrias
han från ansvar i målet, skall enligt
4 § innehållet belopp utbetalas.
Därest dom----— — att v
(Föreslagen lydelse)
§•
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse på viss
tid, skall från detta straff avräknas
vad han utstått av förstnämnda
straff, därvid varje dags arrest anses
svara mot en dags fängelse. Dömes
han till arrest på kortare tid, skall
vad enligt 4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han
till disciplinbot, böter eller suspension,
skall enligt 4 § innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya
straffbeslutet har att vidkännas eller,
i den mån det ej kan ske, utbetalas;
och skall i övrigt det andra straffet
anses verkställt genom utstående av
arreststraffet i den mån domstolen
funnit skäligt så förordna. Dömes
han annorlunda än förut är sagt eller
befrias han från ansvar i målet, skall
enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.
idkännas.
12 §.
Dom eller beslut varigenom disciplinstraff
ålagts skall ej tillräknas någon
till sådan förhöjning av straff för
återfall i brott, varom i 4 kap. li §
strafflagen förmäles.
Ådömt arreststraff vare förfallet,
där verkställighet ej börjat innan tre
år förflutit från det straffbeslutet
vann laga kraft.
Arrest bortfaller, om verkställighet
ej påbörjats inom tre år från det arrestbeslutet
vann laga kraft. Avbrytes
påbörjad verkställighet, skall vad
sagts äga motsvarande tillämp
-
nu
ning i fråga om den fortsatta verkställigheten.
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år från
det beslutet om disciplinbot vann laga
kraft.
14 §.
För mindre-------lämna fartyget (landgångsförbud).
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tid som
nyss nämnts.
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 26
kap. 11, H eller 18 § strafflagen och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under militärt
befäl förseelse som avses i 21
kap. 11, H eller 18 § brottsbalken och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläg
-
260
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tillrättavisning i form av varning, gas tillrättavisning i form av varning,
extratjänst_ eller utegångsförbud en- extratjänst eller utegångsförbud enligt
vad i första stycket sägs. ligt vad i första stycket sägs.
Ej må----— — eller tjänstbarhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i
dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom är föreskrivet,
straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.
Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall
iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom
någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straffarbete
på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller beslut
som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete under
hälften så lång tid.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar
Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
12
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som omförmäles
i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15
eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 eller
10 a § strafflagen, eller försök
till brott, som nu sagts, där sådant
försök är med straff belagt, eller för
gärning varom i 18 kap. 13 § samma
lag sägs och som innebår uppfordran
eller inbjudan till otukt, åligger
det åklagaren att omedelbart göra
skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören
i orten eller, om den
misstänkte är för brottet häktad, den
vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
Anhängiggöres talan---—--
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäligen
misstänkt för brott, som i 29 §
sägs, eller för gärning, som omförmäles
i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brottsbalken,
åligger det åklagaren att omedelbart
göra skriftlig anmälan därom
till sundhetsinspektören i orten eller,
om den misstänkte är för brottet
häktad, den vid häktet anställde eller
anlitade läkaren.
anlitade läkaren.
1 Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946: 874 och beträffande 25 § SFS 1948: 138.
‘261
liungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 196b
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
25
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må
ej av någon, som på grund av sin
tjänstebefattning eller sitt uppdrag
erhållit kunskap därom, yppas för
obehöriga. Protokoll och handlingar i
sådant ärende skola så förvaras, alt
de icke kunna av obehöriga åtkommas.
I fall, då någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken
befunnits skäligen misstänkt för
brott som omförmäles i 1b kap. 21 §
strafflagen, äger åklagaren att, på begäran,
undfå besked, huru den föranstaltade
läkarundersökningen utfallit.
Har åtal väckts, må besked som
nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, att
gärning som omförmäles i lb kap.
21 § strafflagen förövats, äger sundhetsinspektören,
då särskilda skäl äro
därtill, anmäla förhållandet till vederbörande
åklagare. Finnes skälig anledning
antaga, att gärning varom i
18 kap. 11 § strafflagen sägs blivit
övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan därom till åklaga
-
§•
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt
eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit i
ärende, som avses i denna lag, må ej
av någon, som på grund av sin tjänstebefattning
eller sitt uppdrag erhållit
kunskap därom, yppas för obehöriga.
Protokoll och handlingar i sådant
ärende skola så förvaras, att de
icke kunna av obehöriga åtkommas. I
fall, då någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits
skäligen misstänkt för brott
som i 29 § sägs, äger åklagaren att,
på begäran, undfå besked, huru den
föranstaltade läkarundersökningen
utfallit. Har åtal väckts, må besked
som nu sagts efter därom gjord framställning
lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som enligt
denna lag inkommit till sundhetsinspektören,
anledning antaga, alt
gärning som omförmäles i 29 § förövats,
äger sundhetsinspektören, då
särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet
till vederbörande åklagare.
Finnes skälig anledning antaga, att
gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbalken
sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan
därom till åklagaren.
ren.
28 §.
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman —----- för tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läka- Underlåter vid häkte anlitad läkare,
som ej är att till ämbets- eller re, som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad tjänsteman hänföra, att iakttaga ''ad
honom enligt 23 eller 24 § åligger el- honom enligt 23 eller 24 § åligger eller
överträder annan än ämbets- eller ler överträder annan än ämbets- eller
tjänsteman vad i 25 § första stycket tjänsteman vad i 25 § första stycket
stadgas, straffes med böter, högst stadgas, dömes till dagsböter,
femhundra kronor.
Försummar läkare---— -— — ---tvåhundra kronor.
29 §.
Åtal för överträdelse, varom i 28 § Den som lider av könssjukdom i
sägs, anhängiggöres vid allmän dom- smittsamt skede och med vetskap elstol
och utföres av allmän åklagare. ler misstanke därom övar samlag med
262
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
30
Böter, som enligt denna lag ådömas,
tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
annan, dömes till böter eller fängelse
i högst två år. Detsamma skall gälla,
om någon eljest, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, utsätter annan för
fara att bliva smittad av könssjukdom.
§•
Har brott som i 29 § sägs förövats
mot make, må åklagare väcka åtal
allenast om målsägande angiver brottet
till åtal eller åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni 1938
om avbrytande av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas
1) när på----—------
2) när med-----------
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 18 kap.
6 § strafflagen samt inneburit ett
grovt åsidosättande av kvinnans
eller hälsa;
----om barnet;
3) när kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1,
2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då
hävdandet ägt rum under omständigheter
som omförmälas i 6 kap. 4 §
första stycket samma balk samt inneburit
ett grovt åsidosättande av kvinnans
handlingsfrihet;
handlingsfrihet;
4) när med------------annat slag;
5) nar med------------svårt lyte.
Avbrytande av------------tjugu fjärde veckan
Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4
och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942: 392.
SFS 1963: 213, beträffande 2 § SFS 1946: 210
263
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
(Gällande lydelse)
2
Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
6 eller 8 a § strafflagen, må på grund
därav avbrytande av havandeskapet
icke äga rum, med mindre brottet,
där så kunnat ske, åtalats eller angivits
till åtal.
Avbrytande av-------
Havandeskap må-------
(Föreslagen lydelse)
§•
Har kvinnan hävdats under förhållande
varom förmäles i 6 kap. 1
eller 2 § eller b § första stycket
brottsbalken, må på grund därav avbrytande
av havandeskapet icke äga
rum, med mindre brottet, där så kunnat
ske, åtalats eller angivits till åtal.
Vad nu sagts skall ej gälla om kvinnan
var sinnessjuk eller sinne sslö.
----— tala därför.
---—--finnes olämplig.
4 §.
Havandeskap må ej avbrytas, med
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet ar givas, förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden
eller ock medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill.
Avbrytande av-------
Havandeskap må ej avbrytas med
mindre den läkare som utför ingreppet
samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, på heder och
samvete förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd
därtill.
—----till åtgärden.
10
Har någon efter prövning som avses
i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap
eller gjort försök därtill, och skedde
åtgärden med iakttagande av de i 1 §
andra stycket samt 3 § givna föreskrifter,
då må ej dömas till straff
enligt Ib kap. 26, 27, 28 eller 28 a §
strafflagen.
12
Läkare, vilken mot bättre vetande
antingen i utlåtande som i 4 | sägs
förklarat förutsättningarna för avbrytande
av havandeskap vara förhanden
eller ock till myndighet eller
annan läkare avgivit falsk utsaga i
ärende angående sådan åtgärd, dömes,
om han ej är förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, till fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, till dagsböter.
Har läkare vid prövning av ärende
angående avbrytande av havande
-
§•
Har någon efter prövning som avses
i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap
eller gjort försök därtill, och
skedde åtgärden med iakttagande
av de i 1 § andra stycket samt 3 §
givna föreskrifter, då må ej dömas
till ansvar enligt 3 kap. b eller 10 §
brottsbalken.
§•
Har läkare i ärende angående avbrytande
av havandeskap eller eljest
264
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
skap eller eljest genom att överträda
eller åsidosätta vad i denna lag stadgas
visat vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och är
han icke underkastad ansvar för ämbetsbrott,
dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
13
Avgiver någon i annat fall än ovan
sägs mot bättre vetande till myndighet
eller läkare falsk utsaga i ärende
angående avbrytande av havandeskap,
och är han ej förfallen till ansvar
för fosterfördrivning eller försök
därtill, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
15
Förseelse mot--------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
genom att överträda eller åsidosätta
vad i denna lag stadgas visat försummelse,
oförstånd eller oskicklighet,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
§■
Avgiver någon mot bättre vetande
till myndighet eller läkare osann utsaga
i ärende angående avbrytande
av havandeskap, dömes, om ej för
gärningen är stadgat straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
- ----till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering
Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterilisering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §.
Sterilisering må —- -— ----------och föreståndare.
Å den som är i stånd att lämna Ä den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hin- giltigt samtycke må dock, utan hinder
av vad i första stycket sägs, på der av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred- kroppsfel sterilisering enligt 1 § tredje
stycket företagas, därest den lä- je stycket företagas, därest den läkare
som utför ingreppet samt an- kare som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning nan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt ut- Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande,
med angivande av grunden låtande, med angivande av grunden
265
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för åtgärden förklarat förutsättning- för åtgärden på heder och samvete
arna för densamma vara för handen, förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen.
8 §<
Den som verkställer sterilisering i Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angående
sterilisering eller överträder vad ende sterilisering eller övertrader vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen i 6 § stadgas, dömes, om ej för gareljest
är belagd med strängare straff, ningen är stadgat straff i brottsbaltill
dagsböter eller fängelse i högst ken, till dagsböter eller fängelse i
elt år_ högst sex månader.
9 §•
Förseelse mot---—--------till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan. _
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrermg
Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Kastrering må--------
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
förklarat förutsättningarna för densamma
vara för handen. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är intagen
å fångvårdsanstalt, sinnessjukhus
eller annan dylik anstalt.
Vid prövning--------
9-j- Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1
-----och föreståndare.
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke
må kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som
utför ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara
för handen. Vad nu sagts skall dock
ej gälla den som är intagen å fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan
dylik anstalt.
-----punkten stadgas.
samt. Nr 10
266
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §•
Den som verkställer kastrering i Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angående
kastrering eller överträder vad ende kastrering eller överträder vad i
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel- 6 § stadgas, dömes, om ej för gärsen
eljest är belagd med strängare ningen är stadgat straff i brottsbalstraff,
till dagsböter eller fängelse i ken, till dagsböter eller fängelse i
högst ett år. högst sex månader.
9 §•
Förseelse mot------------till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27
juh 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Den som---------
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under
de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri,
brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §
strafflagen sägs, därest han vid brottets
begående varit berusad av starka
drycker, så att det framgått av hans
åtbörder eller tal, eller brott, som
avses i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott,
därest brottet varit en följd av förtäring
av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
Beslut om---------
---störande levnadssätt.
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
funnits skyldig till minst tre under
de två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri,
brott, som i 21 kap. 13 eller 14 §
brottsbalken sägs, därest han vid
brottets begående varit berusad av
starka drycker, så att det framgått
av hans åtbörder eller tal, eller brott,
som avses i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott,
därest brottet varit en följd av
förtäring av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
----laga kraft.
1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:225 och beträffande 57 § SFS 1963:72.
267
Kungl. Maj:ts proposition nr JO är 1904
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
1 mom. Ansökan om tvångsintag- Ansökan om tvångsintagning gö
ning
göres hos länsstyrelsen av nyk- res hos länsstyrelsen av nykterhetsterhetsnämnden.
nämnden.
Ansökan skall------------omedelbar vård.
Innan polismyndigheten-------—- — ansvarig ställning.
2 mom. Har någon, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, begått brottslig
gärning men i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke fällts till ansvar,
och har han vid prövning i vederbörlig
ordning befunnits icke vara
i behov av vård å sinnessjukhus, må
länsstyrelsen, även utan att ansökan
därom gjorts, besluta om tvångsintagning,
om förutsättningar därför
eljest föreligga.
25 §.
Föreligger, såvitt-------------lämpligt sätt.
När skäl äro därtill, må länsstyrelsen
jämväl förordna, att alkoholmissbrukare,
som avses i 19 § 2
mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages
och vårdas på lämpligt
sätt.
34 §.
Länsstyrelsen har-------------om tvångsintagning,
a) därest beslutet-------—---kringflackande liv;
b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort
ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt
19 § 1 mom.; 19 §; samt
c) då fråga är om person som av- c) då beslutet tillkommit efter anses
i 19 § 2 mom.; samt mälan, som avses i 10 § sista stycket.
d) då beslutet tillkommit efter anmälan,
som avses i 10 § sista stycket.
I övriga------------om verkställigheten.
45
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller kroppsliga
eller själsliga hälsa eller för eget
liv, eller har beslutet meddelats jämlikt
19 § 2 mom., eller har någon,
som förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne
med hänsyn till sin sinnesart
§•
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för annans
personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa eller
för eget liv, eller har någon, som
förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivningen,
då må, därest den intagne med:
hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående
liv och förhållande i anstal
-
268
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
samt sitt föregående liv och förhållande
i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert liv, den i 44 §
angivna vårdtiden förlängas med två
år.
Beslut om-----------
47
Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad
till iångvårdsanstalt för att
undergå frihetsstraff eller förvandlingstraff
för böter, eller har han avvikit
från vårdanstalten, skall den
tid, under vilken han sålunda ej vistats
å anstalten, icke inräknas i vårdtiden.
57
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt
i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.
68
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter eller
fängelse.
Försök straffes efter vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.
ten måste antagas i händelse av utskrivning
icke komma att föra ett
nyktert liv, den i 44 § angivna vårdtiden
förlängas med två år.
----socialstyrelsens prövning.
§•
Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller överflyttad
till fångvårdsanstalt för att
undergå fängelse eller annan påföljd
för brott, eller har han avvikit från
vårdanstalten, skall den tid, under vilken
han sålunda ej vistats å anstalten,
icke inräknas i vårdtiden.
§•
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från anstalten
begått brott, för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter eller
fängelse i sex månader, och hör brottet
under allmänt åtal, skall åklagaren
pröva, huruvida åtal lämpligen
bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres,
skall anstaltens styrelse höras, om det
ej finnes obehövligt. Har brottet begåtts
innan den intagne fyllt aderton
år, skall frågan om åtal prövas i
nämnda ordning ändå att svårare
straff än nyss sagts är stadgat för
brottet.
§•
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.
För försök dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
269
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott
Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om
utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
4
Ej må någon utlämnas, med mindre
den gärning för vilken utlämning
begäres motsvarar brott, varå straffarbete
kan följa enligt svensk lag.
Har personen i den främmande staten
dömts för gärningen, må han utlämnas
allenast om påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på anstalt
under motsvarande tid.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ej må någon utlämnas, med mindre
den gärning för vilken utlämning
begäres motsvarar brott, för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse
i mer än ett år. Har personen i den
främmande staten dömts för gärningen,
må han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat omhändertagande
på anstalt under motsvarande
tid.
5
För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 26 eller 27 kap.
strafflagen som avser brott av krigsman,
må utlämning ej medgivas.
Vad nu------—--— - 11
§•
För gärning, varom förmäles i sådan
bestämmelse i 21 eller 22 kap.
brottsbalken som avser brott av
krigsman, må utlämning ej medgivas.
---det brottet.
11 S.
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihetsstraff,
eller som enligt dom mot honom
skall undergå sådant straff eller
eljest omhändertagas på anstalt, må
ej utlämnas så länge hindret består.
Samma lag vare, om förundersökning
inletts för brott som nyss nämnts.
Utan hinder--------
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa fängelse,
eller som enligt dom mot honom skall
undergå fängelse eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
--Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
270
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet
Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18.
Den, som utan vederbörlig anmälan,
där sådan är föreskriven, eller
tillstånd, då sådant erfordras, idkar
försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt
felar mot de i dessa avseenden givna
föreskrifter, är förfallen till böter
från och med fem till och med femhundra
kronor.
Den, som utan vederbörlig anmälan,
där sådan är föreskriven, eller
tillstånd, då sådant erfordras, idkar
försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den näringsrättighet,
denna förordning i särskilda
fall bestämmer, eller i övrigt felar
mot de i dessa avseenden givna föreskrifter,
dömes till dagsböter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §.
Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påfordra,
att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:
att han------—-----bolagsman åligger;
att annan------—-------i bolaget;
att annan-------------—--och försåld;
att annan--------—---eller vårdslöshet;
1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.
2 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.
271
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga
kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fangelarbete
eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,
der framtiden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om
den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya
lagens ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
16 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Styrelseledamot, Styrelseledamot,
med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot foreskntten i D S
andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,
eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid
mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,
eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 1- 9 andra
stycket andra punkten, . „ , , , .
eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket
tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,
straffes med böter från och med dömes till dagsböter eller fängelse
femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år.
eller fängelse.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om förseelsen enligt allmänna
strafflagen bär beläggas med
strängare straff.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
dömes till dagsböter.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken.
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
16 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, skola tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola
de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestämmelser
om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
Underlåter bärgare
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till böter från och med fem till
och med femhundra kronor, där ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas
med strängare straff.
I de
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
allmän lag.
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig uppgift
angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i sådan
avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter befälhavare
eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till dagsböter, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff i
allmän lag.
varit skäligt.
8 §•
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
273
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16
maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag
skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
43
Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, straffes med böter från
och med fem hundra till och med tio
tusen kronor.
Fortsätter någon under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse,
som nu är nämnd, samma förseelse,
skall han, när han därtill varder lagligen
förvunnen, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter, som för sådan
förseelse äro stadgade.
44
Handlar fondkommissionär i strid
emot försäkran, varav han jämlikt 7 §
är bunden, straffes med böter från
och med ett hundra till och med tio
tusen kronor.
45 §.
Underlåter fondkommissionär att
ställa sig till efterrättelse vad i 9 §
finnes stadgat, straffes med böter
från och med tjugufem till och med
fem tusen kronor.
46 §.
Underlåter fondkommissionär att
iakttaga föreskrift, som i 23 § är med
1
Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.
(Föreslagen lydelse)
§•
Driver någon rörelse såsom fondkommissionär
utan att vara berättigad
därtill, dömes till dagsböter.
§•
Till dagsböter dömes fondkommissionär,
som
1) handlar i strid mot försäkran,
varav han jämlikt 7 § är bunden;
2) underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad i 9 § finnes stadgat;
eller
3) underlåter att iakttaga föreskrift,
som är meddelad i 23 §.
274
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
delad, straffes med böter från och
med tio till och med fem hundra kronor.
47 §.
Fondkommissionär, som i syfte att
vilseleda tillsynsmyndigheten för
oriktiga böcker eller som mot bättre
vetande lämnar tillsynsmyndigheten
oriktiga upplysningar om sin rörelse
eller sin ekonomiska ställning, straffes
med böter från och med fem
hundra till och med tio tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år.
Förbryter sig hos fondkommissionär
anställd föreståndare på sätt nu
sagts vid förandet av kommissionärer
böcker eller i fråga om upplysningar
beträffande kommissionärens
rörelse eller hans ekonomiska ställning,
straffes med böter från och med
tjugufem till och med tio tusen kronor
eller med fängelse i högst ett år.
48
Den, som obehörigen yppar vad han
såsom företrädare för eller innehavare
av befattning hos tillsynsmyndigheten
fått sig bekant om fondkommissionärs
eller annans affärsförhållanden,
straffes med böter från och
med tjugufem till och med fem tusen
kronor. Sker det för egen eller annans
fördel eller för att skada göra
eller begagnar han sig eljest i sådant
syfte av sin kännedom i nämnda hänseende,
då må böterna höjas till högst
tio tusen kronor eller till fängelse i
högst ett år dömas. Framgår av omständigheterna,
att hans förfarande
icke kunnat medföra skada för den
person, om vars affärsförhållanden
fråga är, och var ej heller sådan skada
åsyftad, må han icke fällas till ansvar.
Å förseelse, —
Om fondkommissionär eller hos honom
anställd föreståndare för oriktiga
böcker i syfte att vilseleda tillsynsmyndigheten
eller mot bättre
vetande lämnar tillsynsmyndigheten
oriktiga upplysningar om kommissionärens
rörelse eller hans ekonomiska
ställning, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.
§•
Den, som obehörigen yppar vad
han såsom företrädare för eller innehavare
av befattning hos tillsynsmyndigheten
fått sig bekant om fondkommissionärs
eller annans affärsförhållanden,
dömes till dagsböter. Sker det
för egen eller annans fördel eller för
att skada göra eller begagnar han sig
eljest i sådant syfte av sin kännedom
i nämnda hänseende, då må till fängelse
i högst ett år dömas. Framgår
av omständigheterna, att hans förfarande
icke kunnat medföra skada för
den person, om vars affärsförhållanden
fråga är, och var ej heller sådan
skada åsyftad, må han icke fällas till
ansvar.
— -— av målsäganden.
49
Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes
till och med tio tusen kronor straffes
1) den, som------------42 § stadgas;
2) den, som------------i fondpapper;
275
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3) den, som--------—
4) den, som-------
Sker förseelse, varom under 3) eller
4) sägs, under försvårande omständigheter
eller begår någon sådan
förseelse andra gången eller oftare,
må till fängelse i högst ett år dömas.
I fråga om förseelse, som under 3)
eller 4) avses, må ovan stadgade
straff icke tillämpas, där förseelsen
enligt allmänna strafflagen bär beläggas
med strängare straff.
50
Utslag, varigenom fondkommissionär
dömts till ansvar för förseelse,
som avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröj ligen insändas
till tillsynsmyndigheten.
51 §.
Böter och viten, som enligt denna
lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet av böter
eller vite, skall förvandling ske efter
allmänna strafflagen.
---svikligen förfar;
---anses rimligt.
Är brott som under 3) eller 4) sägs
grovt, må dömas till fängelse i högst
ett år.
I fråga om brott, som under 3) eller
4) avses, må ovan stadgade straff
icke tillämpas, om för gärningen är
stadgat strängare straff i brottsbalken.
§•
Dom, varigenom fondkommissionär
funnits hava begått gärning som
avses i 44 eller 49 §, skall genom
domstolens försorg ofördröjligen insändas
till tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
v
Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa
bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmelser
om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla andrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant eller
till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning
i kommission emottagit eller i kom- i kommission emottagit eller i kommission
inköpt fondpapper, utan laga mission inköpt fondpapper, utan laga
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.
276
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, där ej gärningen är
belagd med strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 22 kap. 4 §
strafflagen sägs.
(Föreslagen lydelse)
rätt för annans räkning än ägarens
däröver, dömes, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff, för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. 4 §
brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i
allmän flottled
Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919
om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
77
Idkas utan----------
Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller
underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkesjournaler och tumningslistor;
eller
bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
(Föreslagen lydelse)
§•
---18 § förmäles.
Underlåter någon att vid flottning
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till skydd för allmän farled,
väg, bro eller färja blivit meddelade;
eller
underlåter flottande vad honom
åligger enligt 66 § andra stycket med
avseende å virkesjournaler och tumningslistor;
eller
bryter någon mot det i 68 § andra
stycket stadgade förbud att ur allmän
flottled upptaga omärkt eller otydligt
märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning
mot vad som stadgas i 69 § tredje
stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av samma stycke,
dömes till dagsböter.
78 §■
Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes:
till och med ett tusen kronor straffes:
1) ledamot av-------oriktig uppgift;
1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.
277
Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2) styrelseledamot eller------må användas;
3) revisor, där-------honom granskats.
79 §.
Asidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,
47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller
76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot
vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda
förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottande
enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende
till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,
straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån
och med fem till och med fem- ter.
hundra kronor.
Förseelse mot------varje flottande.
Åtal för-------sitt säte.
80 §.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, där förseelsen enligt allmänna
strafflagen bör beläggas med
strängare straff.
81 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag,
tillfalla kronan, dock att av böter,
som ådömas enligt 77 § första stycket,
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, tillfaller åklagaren.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande,
skall förvandling ske enligt allmänna
strafflagen.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
278
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom för ordnas, att 151, 160 och 166 §§ konkurslagen skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
151 §.
Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,
1) om före--------blivit utfärdad,
2) om gäldenären--—--ackordsförslags innehåll,
3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraft
ägande
beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats tidigare
än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansökningen
gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till
drägligt eller oredligt förhållande mot bedrägligt eller oredligt förhållande
sina borgenärer, mot sina borgenärer,
4) om gäldenären------avlägga bouppteckningsed.
160 §.
Är gäldenären,---------hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder
åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den åtaäge
han, där ej sådant fall inträffat, lade gärningen, äge han, där ej sådant
som avses i 173 §, att inom fyra vec- fall inträffat, som avses i 173 §, att inkor
från det beslutet i målet vunnit om fyra veckor från det beslutet i målaga
kraft hos rättens ombudsman let vunnit laga kraft hos rättens omgöra
anmälan om ackordsfrågans budsman göra anmälan om ackordsåterupptagande.
Göres ej sådan an- frågans återupptagande. Göres ej såmälan
eller varder gäldenären fälld dan anmälan eller finnes gäldenären
till ansvar och vinner beslutet därom hava begått gärningen och vinner belaga
kraft, skall ackordsfrågan anses slutet därom laga kraft, skall ackordsförfallen.
frågan anses förfallen.
Vid anmälan — —---i ackordsförslaget.
Göres anmälan,------— motsvarande tillämpning.
Vid det------anses förfallen.
166 §.
Ackord må------för borgenärerna.
Vägras fastställelse —------i ackordsfrågan.
Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt för- tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer men hållande mot sina borgenärer men
prövas i övrigt skäl vara för handen prövas i övrigt skäl vara för handen
att meddela fastställelse å ackordet, att meddela fastställelse å ackordet,
förordne rätten, att frågan därom förordne rätten, att frågan därom
279
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år li)C>b
(Gällande lydelse)
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Varder
åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra
veckor från det beslutet i målet vunnit
laga kraft hos konkursdomaren
göra anmälan om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte
konkursdomaren ofördröj ligen dag,
då ackordsfrågan skall förekomma
vid rätten; och skall i ty fall vad i
164 § tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller
varder gäldenären fälld till ansvar
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.
(Föreslagen lydelse)
skall anstå i avbidan på åtalets utgång;
skolande ombudsmannen genast
underrättas om beslutet. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, äge förvaltaren, gäldenären
eller borgenär att inom fyra veckor
från det beslutet i målet vunnit laga
kraft hos konkursdomaren göra anmälan
om ärendets återupptagande.
Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren
ofördröj ligen dag, då
ackordsfrågan skall förekomma vid
rätten; och skall i ty fall vad i 164 §
tredje och fjärde styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning. Göres
ej anmälan, som nyss sagts, eller finnes
gäldenären hava begått gärningen
och vinner beslutet därom laga kraft,
anses ackordsfrågan förfallen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs
Härigenom förordnas, att 1, 10, 24 och 32 §§ lagen den 13 maj 1921 om
ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Vill gäldenär,-------offentlig ackordsförhandling.
Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista
åren blivit genom laga kraftägande
beslut dömd för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
äge ej den rätt, som i första stycket
sägs.
10
Försättes gäldenären------
Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, utslag, varigenom gälde1
Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.
åren genom laga kraftägande beslut
funnits skyldig till bedrägligt eller
oredligt förhållande mot sina borgenärer,
äge ej den rätt, som i första
stycket sägs.
§•
--— anses förfallen.
Samma lag vare, där under tid, som
nyss sagts, dom, varigenom gälde
-
280
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
nären dömts för bedrägligt eller oredligt
förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.
24
Är gäldenären,----— —
Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget
skall vara vilande, och varder
åtalet mot gäldenären ej bifallet,
äge han att inom fyra veckor från
det beslutet i målet vunnit laga kraft
hos rättens ombudsman göra anmälan
om ackordsfrågans återupptagande.
Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan
anses förfallen.
Vid anmälan —-------
Göres anmälan,---—--— —
Vid det------- — — ——
(Föreslagen lydelse)
nären funnits skyldig till bedrägligt
eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer, vinner laga kraft.
§•
— ---hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackords
förslaget
skall vara vilande, och finnes
gäldenären ej hava begått den
åtalade gärningen, äge han att inom
fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos rättens ombudsman
göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan anmälan,
skall ackordsfrågan anses förfallen.
----i ackordsförslaget.
------är känd.
- -— --anses förfallen.
32 §.
Ackord må----— — —-
Vägras fastställelse —-----
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ackordet,
skall frågan därom anstå i avbidan
på åtalets utgång. Bifalles ej
åtalet, skall konkursdomaren efter
det beslutet vunnit laga kraft ofördröj
ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten; och
skola därvid bestämmelserna i 29 §
första och andra styckena i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
Är, då------------
-----för borgenärerna.
--------— ej föras.
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt förhållande
mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å
ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtalade
gärningen, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft
ofördröj ligen utsätta dag, då ackordsfrågan
skall förekomma vid rätten;
och skola därvid bestämmelserna i
29 § första och andra styckena i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.
—--till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
281
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
Den, som mot stadgandet i 10 §
brukar automobil, böte från och med
tjugufem till och med femhundra
kronor.
Där någon,---------
Har förseelse,-----—--
Böter, som enligt denna förordning
ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.
12
Åtal för förseelse mot denna förordning
skall anhängiggöras vid polisdomstol,
där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän
domstol i den ort, där förseelsen
skett.
Den, som under tid, då han är
ställd under tilltal för förseelse, varom
nu är sagt, fortsätter samma förseelse,
skall, för varje gång stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas
till de böter, som för dylik förseelse
äro bestämda.
§•
Den, som mot stadgandet i 10 §
brukar automobil, dömes till dagsböter.
-----ansvar fri.
------till ansvar.
§•
Om någon under tid då han är
ställd under åtal för brott mot denna
förordning fortsätter sitt brottsliga
förfarande, skall som särskilt brott
anses vad han förbrutit före varje
åtal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939:88.
282
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt
i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, straffes som i 22
kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma
vare, där någon i uppsåt att skada
upplåter panträtt i spannmål, vari
honom veterligen panträtt redan åt
annan upplåtits.
Om innehavaren-------
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, dömes för olovligt
förfogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i spannmål, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
-----med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942:386.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
283
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, i sådan
ålder eller i sådant sinnestillstånd
som utesluter tillräknelighet för brott,
äge vad i nämnda paragraf sägs ej
tillämpning.
Lag samma----— —---
(Föreslagen lydelse)
§•
Var den, som framkallat försäkringsfallet
på sätt i 18 § sägs, under
femton år eller i sådant sinnestillstånd
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
äge vad i förstnämnda paragraf
sägs ej tillämpning.
-----anses försvarlig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att
fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligåligger,
straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter,
med fem till och med femhundra kronor.
Förseelsen åtalas--------—----skall utövas.
Böter och viten, som ådömas enligt
denna lag, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas
de enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
284
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)
om bostadsrättsföreningar
Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 §.
Driver annan än bostadsrättsför- Driver annan än bostadsrättsförening
verksamhet med ändamål mot- ening verksamhet med ändamål motsvarande
det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna,
straffes med böter från och med tja- dömes till dagsböter,
gufem till och med ett tusen kronor.
Till enahanda-----------— — där sägs.
64 §.
Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom.
sägs, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter,
fem till och med fem hundra kronor.
Åsidosättes föreskrift,------------1 mom. sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
12
Använder arbetsgivare arbetare till
arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av lagen, straffes med
1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.
(Föreslagen lydelse)
§•
Använder arbetsgivare arbetare till
arbete i strid mot vad i denna lag är
stadgat eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av lagen, dömes till
285
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196\
(Gällande lydelse)
böter från och med tio till och med
ettusen kronor. År arbetaren under
aderton år och har användandet skett
med faders eller målsmans vetskap
och vilja, vare fadern eller målsmannen
förfallen till böter från och med
fem till och med femtio kronor.
Den, som under tid, då han är
ställd under åtal för förseelse, varom
i denna paragraf förmäles, fortsätter
samma förseelse, skall, när han
varder därtill lagligen förvunnen, för
varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, fällas till det ansvar,
som år bestämt för sådan förseelse.
13
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
straffes med böter från och med
fem till och med femhundra kronor.
Har arbetsgivare mot båttre vetande
lämnat oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, straffes med
böter från och med femtio till och
med ettusen kronor.
U §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid
polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
dagsböter. Var arbetaren under aderton
år och skedde användandet med
vårdnadshavarens vetskap och vilja,
är denne förfallen till böter från och
med fem till och med femtio kronor.
§•
Försummar arbetsgivare att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrives
i 6 §, eller att iakttaga vad enligt
8 § eller 11 § 2 mom. åligger honom,
eller lämnar han mot bättre vetande
oriktig uppgift i anteckning,
som avses i 8 §, dömes till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
286
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)
Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall
upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
74 §.
Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år, där ej brottet är
straffbart enligt 21 kap. strafflagen.
Har någon av vårdslöshet förfarit
på sätt i första stycket sägs, straffes
med dagsböter. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till fängelse
i högst sex månader dömas.
75 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmän strafflag.
Har någon med uppsåt till annans
förfång antingen utställt check utan
täckning eller ock, före utgången av
den tid, inom vilken av honom utställd
check skall uppvisas till betalning,
utan skälig anledning återkallat
checken eller förfogat över täckningen,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år, om ej för gärningen
är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Har någon av oaktsamhet förfarit
på sätt i första stycket sägs, dömes
till dagsböter. År brottet grovt, må
dömas till fängelse i högst sex månader.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
287
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods
Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §.
Påträffas föremål,----------— — är fornfynd.
Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkännagiva
fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap.
8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken
stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt
till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
28
Jagar någon--------
Har han---------
Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan, dömes
den jagande till fängelse eller vid
synnerligen förmildrande omständigheter
till dagsböter, dock ej under
tjugu.
1 Senaste lydelse se SFS 1942:351.
* Senaste lydelse, se beträffande 30 § och
31 § 2 mom. SFS 1942:391.
(Föreslagen lydelse)
§•
----till dagsböter.
— sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom annans
fågeldamm eller har vid dylik
jakt inom annans hägnade jaktpark
eller djurgård fällts, fångats, sårats
eller påskjutits villebråd som i andra
stycket sägs eller ren eller svan, dömes
den jagande till fängelse i högst
ett år eller, om brottet är ringa, till
dagsböter, dock ej under tjugu.
31 § 1 mom. SFS 1963: samt beträffande
288
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
30
Fålles någon till ansvar för förbrytelse
varom sägs i 28 eller 29 §, vare
villebråd som han olovligt dödat,
fångat eller tillägnat sig eller fallvilt
som han tillvaratagit eller, därest det
icke kan tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.
Var det---------
Med förverkat —-------
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes någon hava begått gärning
varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd
som han olovligt dödat, fångat
eller tillägnat sig eller fallvilt som han
tillvaratagit eller, därest det icke kan
tillrättaskaffas eller det undergått
förskämning, dess värde förverkat.
--— jaktberättigade personer.
------— i 5 § 2 mom.
31
1 mom. Anträffas å------ -
Å område-------— —
Har den som blivit dömd till ansvar
för olovlig jakt å annans jaktområde
inom två år därefter ånyo gjort sig
skyldig till sådan förseelse, vare
skjutvapen, annan jaktredskap och
hundar förbrutna; och skall därmed
förfaras på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i-------—---
2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig till motvärn
mot jakträttsinnehavaren, den som
äger, innehar eller vårdar marken eller
deras folk eller mot i andra stycket
av samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må kvarhållas
till vedermäle och pant, vare
lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.
§•
-----— — — -— för sig.
----vid lappväsendet.
Har den som genom lagakraftvunnen
dom funnits skyldig till olovlig
jakt på annans jaktområde inom två
år därefter ånyo gjort sig skyldig till
sådan förseelse, vare skjutvapen, annan
jaktredskap och hundar förbrutna;
och skall därmed förfaras på sätt
föreskrives i 36 §.
---än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i
1 mom. den brottslige sig med våld
eller hot om våld till motvärn mot
jakträttsinnehavaren, den som äger,
innehar eller vårdar marken eller deras
folk eller mot i andra stycket av
samma moment omförmäld befattningshavare,
då någon av dem vill
hindra honom från gärningen eller av
honom taga vad han åtkommit eller
ock fråntaga honom det som må
kvarhållas till vedermäle och pant,
vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken
sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1004
289
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
9
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två
år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av
däremot svarande värde.
(Föreslagen lydelse)
§•
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst fängelse i två år.
Tillika må bestämmelse meddelas om
förverkande till kronan av betalningsmedel,
fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av däremot
svarande värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt
i spånadslin och hampa
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt
i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, straffes som i 22 kap.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vetskap
härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet
bortför eller utlämnar pantförskriven
vara, dömes för olovligt för
-
Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.
10 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10
290
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
4 § strafflagen sägs. Lag samma vare,
där någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren---------
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av allmän
åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan.
(Föreslagen lydelse)
fogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken
sägs. Detsamma skall gälla,
om någon i uppsåt att skada upplåter
panträtt i vara, vari honom veterligen
panträtt redan åt annan upplåtits.
-----med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
till straffarbete i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.
Lika med —-------—
§•
Var som i deklaration till ledning
vid fastställande av skatt uppsåtligen
lämnar oriktig uppgift ägnad att för
honom eller den han företräder leda
till frihet från skatt eller till för låg
sådan, dömes för falskdeklaration till
böter eller fängelse i högst två år. Böterna
skola bestämmas till högst fem
gånger det belopp, som genom den
oriktiga uppgiften undandragits eller,
om uppgiften följts, skulle hava undandragits,
dock minst fyrahundra
kronor, där ej skattebelopp som nyss
nämnts understiger etthundra kronor.
---skriftlig försäkran.
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.
291
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1904
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
Uen som förskyllt fängelse eller
straffarbete må, efter omständigheterna,
dömas att gälda straffskatt
med högst tre gånger det belopp, som
nndandragits eller kunde hava undandragits.
6
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än allmänna
strafflagen eller i särskild författning,
skola bestämmelserna i denna lag
icke äga tillämpning.
§•
Den som förskyllt fängelse må, efter
omständigheterna, dömas att gälda
straffskatt med högst tre gånger
det belopp, som undandragits eller
kunde hava undandragits.
§•
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §,
straffbelagd i annan lag än brottsbalken
eller i särskild författning, skola
bestämmelserna i denna lag icke äga
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning
i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly
-
delse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Har någon, som dömts till straffarbete,
fängelse eller förvandlingsstraff
för böter, helt eller till någon
del undergått straffet och meddelas
sedermera efter ansökan om resning
eller besvär över domvilla dom, varigenom
han frikännes eller fälles till
ringare straff än han redan utstått,
äge han av allmänna medel erhålla
ersättning med anledning av verkställandet
av straffet eller den del därav,
varifrån han sedermera befriats; dock
ej om han genom sanningslös bekännelse
vid eller utom rätten eller genom
att falskeligen angiva sig själv
eller eljest uppsåtligen föranlett, att
han blivit dömd till straffet.
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon, som dömts till fängelse
eller förvandlingsstraff för böter, helt
eller till någon del undergått straffet
och meddelas sedermera efter ansökan
om resning eller besvär över domvilla
dom, varigenom han frikännes
eller fälles till ringare straff än han
redan utstått, äge han av allmänna
medel erhålla ersättning med anledning
av verkställandet av straffet eller
den del därav, varifrån han sedermera
befriats; dock ej om han genom
sanningslös bekännelse vid eller utom
rätten eller genom att falskeligen angiva
sig själv eller eljest uppsåtligen!
föranlett, att han blivit dömd till
straffet.
292
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
3
Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit underkastad
förvaring eller internering.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad ovan stadgats äge motsvarande
tillämpning, bestämmelserna i 1 §
beträffande den som utan att domen
mot honom vunnit laga kraft varit intagen
i anstalt för undergående av behandling
varom stadgas i 28 kap. 3 §
brottsbalken eller ungdomsfängelse
eller avtjänat arrest och bestämmelserna
i 2 § beträffande den som på
grund av lagakraftägande dom varit
intagen i sådan anstalt eller avtjänat
arrest eller som varit intagen i anstalt
för undergående av internering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som
dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering
skall gälla även den som undergått förvaring.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
1
Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 8,
26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest
straffarbete på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff.
Har riket---------
3
Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå straffarbete
på livstid.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, då riket är i krig, gör sig
skyldig till uppror eller försök därtill
eller begår brott, varom förmäles i 19,
21 eller 22 kap. brottsbalken, må, därest
fängelse på livstid kan följa å
brottet, dömas till dödsstraff.
---stycket stadgas.
§•
Dödsstraff må icke verkställas utan
att Konungen meddelat tillstånd därtill.
Meddelas icke tillstånd till verkställighet
av dödsstraff, skall den
dömde i stället undergå fängelse på
livstid.
293
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Dömes någon, som är underkastad Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt han därigenom anses avsatt. Jämte
förfaller straff som någon, vilken bli- dödsstraff må ej dömas till påföljd,
vit dömd till dödsstraff, tillika för- som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken,
skyllt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rättegångslagen
den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
2
Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27
kap. 14 § strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 21 kap. 20 § eller
22 kap. 14 § brottsbalken.
3 §.
Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:
1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11
kap. 10 och 11 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,
21, 22 och 24 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 25 kap.
1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;
2. mål om ansvar för annat i strafflagen
omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den förfördelades
eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
krigsman förövat brott som omförmäles
i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken, nämligen 16
kap. 15 och 16 §§ därest den brottslige
vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,
12 och 13 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4
och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;
2. mål om ansvar för annat i brottsbalken
omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den
förfördelades eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
i Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande
91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.
294
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
eller annat organ tillhörande krigsmakten;
3.
mål om--- -------
4. mål om---■ •-----
Vad i----------
(Föreslagen lydelse)
eller annat organ tillhörande krigsmakten
;
----värnpliklslagen; samt
----- sin tjänsteplikt.
---militärt mål.
9 §.
För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda
brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer
10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:
1. brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller
11 §, därest den brottslige vid gär- 16 §, därest den brottslige vid gär
ningens
begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär
tjänstedräkt; tjänstedräkt;
brott som avses i 22 kap. 2, 4 el- 2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 eller
7 § eller 24 kap. 2 §, under förut- ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förutsättning
att fråga är om krigsmakten sättning att fråga är om krigsmakten
tillhörig eller för dess behov avsedd tillhörig eller för dess behov avsedd
egendom samt, såvitt angår brott mot egendom samt, såvitt angår brott mot
någon av nämnda paragrafer i 22 någon av nämnda paragrafer i 10 kap.,
kap., att egendomen lämnats åt den att egendomen lämnats åt den brottsbrottslige
för begagnande; lige för begagnande;
3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller
26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om
sådan förseelse vid manövrering eller sådan förseelse vid manövrering eller
navigering av krigsmaktens fartyg navigering av krigsmaktens fartyg eleller
luftfartyg, som någon för dess ler luftfartyg, som någon för dess säsäkerhet
ansvarig krigsman begått kerhet ansvarig krigsman begått ununder
utövande av befäl å detsamma der utövande av befäl å detsamma eleller,
om fartyget var luftfartyg, så- ler, om fartyget var luftfartyg, såsom
som förare därå, samt genom förseel- förare därå, samt genom förseelsen
sen skada uppkommit; samt skada uppkommit; samt
4. brott varom förmäles i 26 kap. 4. brott varom förmäles i 21 kap.
1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap.
4 §. 4 §.
24 §.
Militärförhör skall--------------ske kan.
Förhöret hålles--------------likställd befattning.
o Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstänkte
få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt
skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för
utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet
och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd
straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där så ske kan, bör någon
gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med
med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret.
ret.
över förhöret------------protokollets riktighet.
Närmare bestämmelser-----------av Konungen.
295
Kungl. Maj.ts proposition nr It) år It)6i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
GO
Ersättningsskyldighet må ej åläggas,
därest tillika är fråga om straffansvar
för den ersättningsskyldige
och denna fråga handlägges av åklagare
eller domstol. Prövas ansvarsfrågan
i disciplinmål, må ersättningsskyldighet
åläggas i samma mål.
Innan fråga----------
Militärt tvistemål —-----
87
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa straffarbete.
Den som ------------“
§•
Ersättningsskyldighet må ej åläggas,
därest tillika är fråga om ansvar
för brott och denna fråga handlägges
av åklagare eller domstol. Prövas ansvarsfrågan
i disciplinmål, må ersättningsskyldighet
åläggas i samma mål.
----Konungen meddelar.
—----— benämnes ersättningsmål.
§•
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare
tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa fängelse i mer än ett
år.
--— sin talan.
91
Domstols dom----------
Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till straffarbete, fängelse, förvaring
eller internering, må hovrätten,
om det finnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthållande,
förordna att domen skall verkställas
utan hinder av att den ej vunnit
laga kraft. Vad sålunda stadgats
om hovrätts dom skall äga motsvarande
tillämpning beträffande slutligt
beslut av hovrätt.
93
Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap.
21 § första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när den tilltalade
av underrätten frikänts för brottet
eller dömts till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande
sex månader, eller fällts till
vite och anledning ej förekommer till
ådömande av svårare straff eller annan
påföljd än nu sagts; föres tillika
§•
-----laga kraft.
Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till fängelse eller internering,
må hovrätten, om det finnes vara av
synnerlig vikt för krigslydnadens
upprätthållande, förordna att domen
skall verkställas utan hinder av att
den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda
stadgats om hovrätts dom skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
slutligt beslut av hovrätt.
§•
Under tid som sägs i 92 § må hovrätt
företaga militärt brottmål till avgörande
utan huvudförhandling, förutom
i de fall som avses i 51 kap.
21 § första och tredje styckena rättegångsbalken,
jämväl när den tilltalade
av underrätten frikänts för brottet
eller påföljd eftergivits eller den tilltalade
funnits vara fri från påföljd på
grund av själslig abnormitet eller
dömts till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande sex
månader, eller fällts till vite och an
-
296
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
talan om annat än ansvar, må det
dock ej ske, med mindre talan därutinnan
enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken
må prövas utan huvudförhandling.
93
Ej_ må i anledning av talan mot
hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd
meddelas enligt 54 kap. 10 § 2
rättegångsbalken, med mindre talan
avser brott, varå straffarbete eller avsättning
kan följa.
ledning ej förekommer till ådömande
av svårare straff eller annan påföljd
än nu sagts; föres tillika talan om annat
än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § rättegångsbalken må prövas
utan huvudförhandling.
■ §•
Ej må i anledning av talan mot
hovrätts dom eller beslut, varigenom
disciplinstraff ålagts, prövningstillstånd
meddelas enligt 54 kap. 10 § 2
rättegångsbalken, med mindre talan
avser brott, för vilket är stadgat fängelse
i mer än ett år eller avsättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall
. Hä1r,i.8en°"1 förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för
vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
glV€S.
(Gällande lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till allmänt
straff som i 25 kap. 4 § strafflagen
sägs.
(Föreslagen lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad honom
i sådan egenskap åligger beträffande
annat än rent kyrklig ordning,
dömes, ändå att det ej sker i utövning
av befattning varmed ämbetsansvar
är förenat, för tjänstefel till böter eller,
om brottet är grovt, fängelse i
högst ett år efter vad i 20 kap. 4 §
brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 b
297
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340)
Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10
juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna
vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Egendom, med — — —---—• —
Förklaras vapen —------
2 mom. överlåter eller upplåter någon
vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse.
7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan
dom meddelats, åligger det domstolen
att ofördröj ligen om domen un
1
Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS
Bihnng till riksdagens protokoll 196b.
§•
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat ändamål
än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, avlämna
vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
--- värdet förklaras förverkat.
------förklaras förverkad.
2 mom. Överlåter eller upplåter någon
vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första stycket,
21 § 1 mom. eller 31 § andra stycket
sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisition
som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
7 mom. Har någon funnits skyldig
till förseelse som i denna paragraf
sägs eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari någon av lägre rätt funnits
skyldig till sådan förseelse, åligger det
1961:40.
1 saml. Nr 10
298
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
derrätta myndighet som i 5 § 1 mom.
första stycket avses eller, där fråga är
om den som idkar handel med skjutvapen
eller ammunition, länsstyrelsen
i det län, där rörelsen utövas. Enahanda
underrättelseplikt åligger domstolen,
där någon som övertygats om
gärning som avses i denna paragraf
förklarats jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
ej kunna fällas till ansvar, så
ock då förverkande av vapen eller
ammunition helt eller delvis eftergivits.
(Föreslagen lydelse)
domstolen att ofördröjligen om domen
underrätta myndighet som i 5 §
1 mom. första stycket avses eller, där
fråga är om den som idkar handel
med skjutvapen eller ammunition,
länsstyrelsen i det län, där rörelsen
utövas. Enahanda underrättelseplikt
åligger domstolen, om förverkande av
vapen eller ammunition helt eller
delvis eftergivits.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor
Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen
den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
61
1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller
innehar eller förvärvar någon eljest
sådan vara utan att vara berättigad
därtill, eller
innehar eller förvärvar någon större
myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Vara, som----------
6 mom. Yppar någon, som har eller
haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
§•
1 mom. Tillverkar någon eller idkar
handel med explosiv vara eller innehar
eller förvärvar någon eljest sådan
vara utan att vara berättigad därtill,
eller
innehar eller förvärvar någon större
myckenhet explosiv vara än vad i
varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot
bestämmelse i 10 § fjärde stycket eller
24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
- förklaras förverkat.
6 mom. Yppar någon, som har eller
haft att utöva tillsyn eller kontroll
jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.
299
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom,
eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som--------
62 §.
Böter tillfalla kronan.
64
Dömes någon för förseelse som i
61 § sägs eller har eljest högre rätt
avgjort mål, vari sådan dom meddelats,
och innehar den dömde tillstånd
eller godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröj
ligen om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet. Enahanda underrättelseplikt
åligger åklagaren, där någon
övertygats om gärning som avses i
nämnda paragraf men förklarats jämlikt
5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.
(Föreslagen lydelse)
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit kännedom,
eller begagnar han sig obehörigen
av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
— av målsäganden.
§•
Har någon funnits skyldig till förseelse
som i 61 § sägs eller har eljest
högre rätt avgjort mål, vari någon av
lägre rätt funnits skyldig till sådan
förseelse och innehar han tillstånd eller
godkännande, som i denna förordning
avses, skall åklagaren ofördröjligen
om domen underrätta myndighet
som meddelat tillståndet eller
godkännandet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 decemher 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse
Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
26 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
22
Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning, skall
polismyndigheten göra anmälan därom
till länsstyrelsen samt föreslå de
åtgärder, som kunna vara erforderli
-
(Föreslagen lydelse)
§•
Då med avseende å rörelsen föreligger
anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erfor
-
300
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
(Gällande lydelse)
ga. Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare för
sådan rörelse för brott, som omförmäles
i 12 eller 20—23 kapitlen strafflagen,
eller för förseelse mot denna
lag, skall åklagaren så snart ske kan
underrätta länsstyrelsen om åtalet
samt om utgången av målet.
26 §.
Böter enligt denna lag tillfalla kronan.
(Föreslagen lydehe)
derliga. Åtalas enskild person som utövar
pantlånerörelse eller föreståndare
för sådan rörelse för brott, som
omförmäles i 8—11 eller H kap.
brottsbalken, eller för förseelse mot
denna lag, skall åklagaren så snart
ske kan underrätta länsstyrelsen om
åtalet samt om utgången av målet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 26, 27 oc
1954 skola erhålla ändrad lydelse på
(Gällande lydelse)
26
Dömes utlänning till ansvar för
brott, varå straffarbete kan följa, eller
förklaras utlänning medgivet anstånd
med ådömande eller verkställande
av straff för sådant brott förverkat,
och kan det på grund av gärningens
beskaffenhet och övriga omständigheter
befaras att han kommer
att här i riket fortsätta brottslig verksamhet
eller föranleder brottet eljest
att han icke bör få kvarstanna, må
domstolen förvisa honom ur riket.
Vid bedömande-------
Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för
brottet. Förordnar domstol enligt 4
kap. strafflagen om förändring av påföljd,
som ådömts jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i fråga
om förvisningen, som därav påkallas.
h 66 §§ utlänningslagen den 30 april
sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes utlänning hava begått brott,
å vilket fängelse i mer än ett år kan
följa, eller undanröjes villkorlig dom
eller skyddstillsyn som ådömts utlänning
för sådant brott, och kan det på
grund av gärningens beskaffenhet och
övriga omständigheter befaras att han
kommer att här i riket fortsätta
brottslig verksamhet eller föranleder
brottet eljest att han icke bör få kvarstanna,
må domstolen förvisa honom
ur riket.
—---— äro därtill.
Förvisas utlänning, skall det men
han därigenom lider beaktas vid bestämmande
av annan påföljd för
brottet. Förordnar domstol enligt 34
kap. brottsbalken om förändring av
påföljd, som ådömts jämte förvisning,
må ock meddelas det beslut i
fråga om förvisningen, som därav påkallas.
301
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
27
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning dömes till ansvar för brott,
varå straffarbete kan följa, skall äga
motsvarande tillämpning, om utlänning
dömes till ansvar för brott, varå
enligt denna lag eller enligt författning,
utfärdad med stöd därav, kan
följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående äro försvårande
eller han under de före gärningen
senast förflutna två åren
dömts till ansvar för brott av samma
slag.
66
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, skall han straffas med
fängelse i högst sex månader. Till
straff skall dock ej dömas, om utlänningen
flytt hit för att undgå politisk
förföljelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning finnes hava begått brott,
varå fängelse i mer än ett år kan följa,
skall äga motsvarande tillämpning,
om utlänning finnes hava begått
brott, varå enligt denna lag eller enligt
författning, utfärdad med stöd
därav, kan följa fängelse, samt omständigheterna
vid gärningens begående
äro försvårande eller han under
de före gärningen senast förflutna
två åren funnits skyldig till brott av
samma slag.
§•
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, dömes till fängelse i högst
sex månader. Till ansvar skall dock
ej dömas, om utlänningen flytt hit för
att undgå politisk förföljelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande
eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för
det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvisning
må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965
begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §
strafflagen.
Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)
Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den
26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
35
År brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande —------— —
(Föreslagen lydelse)
§•
År brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år.
------farlig art.
302
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
38
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
42
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
§•
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. År för
gärningen stadgat straff i brottsbalken,
gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransoneringslagen
den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
31
År brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande--------
34
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är underkastad
ansvar enligt allmän strafflag,
till dagsböter eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dömas
till fängelse i högst två år.
--—--farlig art.
§■
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken, till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
36 §.
Har mot---förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts
med stöd av 2 §.
Avsåg brottet----------av 2 §.
Ogillas åtalet eller upphäves fällan- Finnes han ej skyldig till brottet
de dom av högre rätt, skall förbudet eller upphäves fällande dom av hög
-
303
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196t
(Gällande lydelse)
omedelbart hävas av den myndighet
som meddelat förbudet.
(Föreslagen lydelse)
re rätt, skall förbudet omedelbart hävas
av den myndighet som meddelat
förbudet.
38 §.
Den som uppsåtligen saluhåller, Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet i överlåter eller använder förnödenhet
strid mot förbud varom förmäles i i strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fäng- 36 §, dömes till dagsböter eller fängelse
else i högst ett år.
Är brott som i första stycket avses Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall do- brottet att anse som grovt, skall domas
till fängelse eller straffarbete i mas till fängelse i högst tva år. Vid
högst två år. Vid bedömande huruvi- bedömande huruvida brottet är grovt
da brottet är grovt skall särskilt beak- skall särskilt beaktas, om gärningen
tas, om gärningen avsett betydande avsett betydande myckenhet av formyckenhet
av förnödenhet. nödenhet.
Förövas gärning--— ---------eller dagsböter.
43 §.
Brott varom förmäles i 34 § må ej Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. År
brottet straffas efter allmän strafflag, för gärningen stadgat straff i brottsgäller
vad där stadgas i fråga om rätt balken, gäller vad där sägs i fråga om
tin åtal. rätt till åtal.
Åtal för________ ______Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956 (nr 236)
Härigenom förordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
Är brott som i 10 § sägs att anse Är brott som i 10 § sägs att anse
som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.
Vid bedömande —-------------farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
304
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)
Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straffarbete
i högst två år. Angående påföljd
för olovlig utförsel av ämne eller
annat som avses i 3 § och för försök
därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling. 11
11
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, straffes med dagsböter
eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke villkor
som meddelats med stöd av 4 §,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år. Angående
påföljd för olovlig utförsel av
ämne eller annat som avses i 3 § och
för försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.
§•
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhetens
utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehörigen
nyttja yrkeshemlighet, som därigenom
blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande
eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senasle lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964
305
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med särskilda
bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara in. in. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
5
Möter på---— —-----
År part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad att inställa
sig personligen vid rätten, må
saken utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning
ej förekommer att döma till
svårare straff än böter.
(Föreslagen lydelse)
§•
----finnes lämplig.
Är part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad att inställa
sig personligen vid rätten, må
saken utan hinder av vad eljest gäller
om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning
ej förekommer att döma till
annan påföljd än böter eller disciplinstraff.
13 §.
Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, att expedieringen
av samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas av
honom, inställes eller fördröjes eller
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas å samtal, som expedierats
eller beställts till och från nämnda
telefonapparat, äger rätten, på yrkande
av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till så
-
Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, för vilket
ej är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år, att expedieringen
av samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den som skäligen
misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes eller fördröj es eller
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefonanstalt
lämnas å samtal, som expedierats
eller beställts till och från nämnda
telefonapparat, äger rätten, på yrkande
av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till sådan
åtgärd.
dan åtgärd.
Giltighetstiden för--—----telefonanstaltens föreståndare.
Kan det — ------— eller åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
306
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6
juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 KAP.
1
Överträder någon förbud eller föreskrift
som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter.
Överträdelse av--------
§■
Överträder någon förbud eller föreskrift
som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.
-----sex månader.
2
Lämnar någon---—--—- —
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd därav
föreskrivna märken, dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två
år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.
6
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som
i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter,
dock ej under tjugufem.
12
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i allmänna strafflagen.
§•
--— — -— sex månader.
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd därav
föreskrivna märken, dömes till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till dagsböter.
§•
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst ombord
eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen som i 5
kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tjugufem.
§•
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
307
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlamning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa
straffarbete i mera än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med
mindre gärningen innefattar medverkan
till ett utom riket begånget brott
eller utlämning sker jämväl för gärning,
som förövats utom riket.
6
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihetsstraff
i två år eller därutöver, eller
som enligt dom mot honom skall undergå
frihetsstraff eller eljest omhändertagas
på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
Utan hinder----------
(Föreslagen lydelse)
§■
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vistats
i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är stadgat
fängelse i mer än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske,
med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begånget
brott eller utlämning sker jämväl
för gärning, som förövats utom riket.
§•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat fängelse
i två år eller däröver, eller som
enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas på
anstalt, må ej utlämnas så länge hindret
består. Samma lag vare, om förundersökning
inletts för brott som
nyss nämnts.
.---svensk myndighet.
17 §.
Den som är efterlyst för brott, vil- Den som är efterlyst för brott, vilket
enligt denna lag kan föranleda ut- ket enligt denna lag kan föranleda utlämning,
må, såframt på gärningen lämning, må, såframt för gärningen
eller gärning av motsvarande beskaf- eller gärning av motsvarande beskaffenhet
enligt svensk lag kan följa fri- fenhet enligt svensk lag är stadgat
hetsstraff, i avvaktan på begäran om fängelse, i avvaktan på begäran om
utlämning omedelbart anhållas eller utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller åläggas reseförbud av polis- eller
308
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om----------
Polis- eller åklagarmyndighet--
Denna lag träder i kraft den 1
(Föreslagen lydelse)
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
---ej föras.
----omedelbart hävas.
januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
( Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
81
Med dagsböter eller fängelse eller,
om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes
1. den som — ----------
Har någon-----------
§•
Till dagsböter eller fängelse i högst
ett år eller, om brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap och är
att anse som grovt, till fängelse i
högst två år dömes
-----enligt 78 §.
---egendomens värde.
82
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning
eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som-------
§•
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahållande
av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jämlikt
65 § eller vid sådan förfrågan, undersökning
eller granskning som avses
i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
----av målsägande^
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
309
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas, att 3 och 11 £
het att utöva läkaryrket1 skola erhålla
(Gällande lydelse)
3
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till straffarbete för annat
brott eller
fällts till ansvar för medverkan till
obehörig utövning av läkaryrket eller
för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri
eller för medverkan till brott,
som avses i 10 § lagen om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälsooch
sjukvårdens område, eller ock för
obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
11
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att utöva
läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning
av läkaryrket med dagsböter eller
fängelse.
Läkare, som---• ------
i§ lagen den 30 juni 1960 om behörigändrad
lydelse på sätt nedan angivcs.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till fängelse eller avsatts eller
suspenderats från tjänst som läkare
för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till fängelse i minst sex månader
för annat brott eller
funnits skyldig till medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller till medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller till medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om förbud
i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock till obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
§•
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att utöva
läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter
läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkaryrket
mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, dömes för obehörig utövning
av läkaryrket till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
-----till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963:252.
310
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till straffarbete i
högst två år eller fängelse.
Vid bedömande------
8
Lika med — — — —--— -
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 3 kap.
strafflagen är stadgat.
§•
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år.
----farlig art.
§•
— -— försök därtill.
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst trehundra
kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)
om tillverkning av sprit och vin
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§
förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 §•
1 mom. Den som--------— sex månader.
Är brottet grovt, vare straffet fäng- Är brottet grovt, dömes till fängelelse
eller straffarbete i högst två år. se i högst två år.
Vid bedömande — —--— —--—--framställd sprit.
311
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §•
i mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Är brottet grovt, vare
straffet fängelse eller straffarbete i
högst två år.
11
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3
kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats eller
eljest anskaffats, vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.
12
Vad som med stöd av denna förordning
inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifikationer
eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.
1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrifter,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år eller, om brottet är grovtr
till fängelse i högst två år.
§•
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats eller
eljest anskaffats, vare dock ej förfallen
till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.
§.
Vad som med stöd av denna förordning
inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifikationer
eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, om ej för gärningen är stadgat
straff i brottsbalken.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
312
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 i
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)
om undanförsel och förstöring
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel
och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8 §.
Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst
om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet är grovt, till
försvårande, med straffarbete i högst fängelse i högst två år dömes
två år straffes
1. den som------anmälningsskyldighet; samt
2. den som-----lagrum uppställts.
Har någon-----— egendomens värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall
för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myndighet
inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åberopas
till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssammanslutningen,
uppsåtligen lämnat oriktig
313
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
uppgift, ägnad att vid införsel av varan
i annan stat än Sverige inom sammanslutningens
område leda till frihet
från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull eller avgift
uttages, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen med vetskap
om att den innehåller sådan
oriktig uppgift. Är brott som nu sagts
grovt, skall dömas till straffarbete i
högst två år eller fängelse.
Begår någon------till dagsböter.
Är brott------straff dömas.
(Föreslagen lydelse)
uppgift, ägnad att vid införsel av varan
i annan stat än Sverige inom sammanslutningens
område leda till frihet
från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull eller
avgift uttages, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen med vetskap
om att den innehåller sådan
oriktig uppgift. Är brott som nu sagts
grovt, skall dömas till fängelse i högst
två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
314
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
315
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
{nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
{nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
316 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) ,
45) lag om ändring i allmäna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Förslagen finnas bilagda detta protokoll.
Beträffande förslaget under 6) — lag om verkställighet av bötesstraff -—
beslöt lagrådet avgiva särskilt yttrande.
Övriga förslag hade inför lagrådet föredragits av statssekreteraren Carl
Holmberg och lagbyråchefen Örjan Wetterberg.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
Lagen om införande av brottsbalken
Förslaget i allmänhet
Huvudreglerna i svensk rätt beträffande strafflags tillämplighet i tiden
äro grundade på en analogisk tillämpning av de i strafflagens promulgationsförordning
givna övergångsbestämmelserna. Detta gäller i första hand
vid ändringar i strafflagen, men analogisk tillämpning torde även förekomma
inom specialstraffrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
317
Straffrättskommittén upptog i sitt förslag till brottsbalk i 23 kap. allmänna
bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden, vilka ansågos giva
i huvudsak uttryck för gällande rätts ståndpunkt. De föreslagna bestämmelserna
voro ej uttömmande utan avsågo endast alt angiva de principer
som skulle tillämpas där cj annat var stadgat. Bestämmelserna skulle i
första hand tillämpas vid införandet av brottsbalken. Därutinnan kompletterades
de av de speciella övergångsbestämmelserna i kommitténs förslag
till lag om införande av balken. Vidare borde de emellertid tillämpas vid
framtida ändringar i brottsbalken och, enligt ett särskilt stadgande, även i
fråga om straffrättsliga bestämmelser utanför balken. Genom de sålunda
föreslagna allmänna bestämmelserna avsågs att skapa viss enhetlighet i bedömandet
av vilken lag som skulle tillämpas när lagändring skedde och att
giva vägledning för tolkningen av övergångsspörsmål som ej blivit uttryckligen
reglerade. Dessutom ville man möjliggöra en förenkling av övergångsbestämmelserna
vid ny lagstiftning, eftersom dessa kunde inskränkas till
att stadga de undantag från de allmänna principerna eller åstadkomma de
förtydliganden som kunde finnas erforderliga. (SOU 1953: 14 s. 423)
Vid remissen av brottsbalken till lagrådet 1958 anmäldes, att regler om
strafflags tillämplighet i tiden ansetts böra upptagas icke i själva balken
utan i promulgationslagstiftningen. Departementschefen uttalar vid den nu
ifrågavarande remissen, utan närmare motivering, att sådana regler icke bör
givas vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligga när
brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande motsvarande
regler i strafflagens promulgationsförordning avses likväl de principer
som ligga till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen
— i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser härifrån föreskrivas
— skola analogiskt tillämpas vid ändringar i kriminallagstiftningen som ske
i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i
kraft.
De grundläggande principerna för bedömande av straffbarhet vid övergången
från äldre till ny lag behandlas i förslagets 5 § första stycket och
andra stycket första punkten. Det är angeläget att de principer varom här
är fråga komma till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. De
äro grundläggande för vår nu gällande straffrätt i förevarande hänseende
och böra vara det även framdeles. Bestämmelser härom ha upptagits i konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna ävensom i det av författningsutredningen framlagda förslaget
till regeringsform. Det skulle framstå som en brist om de i ett så
centralt lagverk som brottsbalken kommo till uttryck endast i form av
speciella regler för den aktuella situationen.
Departementschefen uttalar enligt remissprotokollet att utgångspunkten
bör vara att brottsbalken icke gives tillbakaverkande kraft vare sig så att
påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar när den företogs
eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning
av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip har i konstruktio
-
318
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
nen av de grundläggande bestämmelserna kommit till uttryck på ett annat
sätt än i gällande rätt. I 5 § i det remitterade förslaget heter det sålunda att
äldre lag alltjämt skall tillämpas när fråga är om att döma till straff för gärning
som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare
straff än brottsbalken. Huvudregeln är alltså att brottsbalken skall tillämpas
även på äldre brott. I 5 § strafflagens promulgationsförordning stadgas däremot
att brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vilket
dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller
ej överklagas, skall straffas efter nya lagen, om det straff som efter samma
lag bör ådömas är lindrigare än det som i äldre lag varit stadgat för brottet.
Här underförstås alltså att äldre lag i regel skall tillämpas på äldre brott.
I straffrättskommitténs förslag uttryckes principen också så, att straffet bestämmes
efter den lag som gällde när handlingen företogs; gäller annan lag
när dom meddelas, skall den tillämpas, där den leder till frihet från straff
eller till lindrigare straff.
Motiveringen till att förslagets nu ifrågavarande grundläggande bestämmelser
i 5 § gestaltats så som skett är att från praktiska synpunkter fördelar
skulle vara att vinna av att brottsbalken genast kunde tillämpas i så
stor utsträckning som möjligt; i den mån hinder icke mötte i de förutnämnda
allmänt gällande principerna borde brottsbalken tillämpas å gärningar
som föreligga till bedömande sedan balken trätt i kraft.
Emellertid torde man icke utan starka skäl böra frångå den konstruktion
som vi haft i vår lagstiftning sedan 1864 och som alltså legat till grund
för doktrin och praxis under ett århundrade; denna konstruktion har visat
sig väl användbar. Därtill kommer att det kan ifrågasättas huruvida verkligen
de praktiska fördelarna med den nya konstruktionen överväga.
Man har i detta sammanhang att taga hänsyn till huvudsakligen två olika
fall, det ena då talan anhängiggöres först efter den nya lagens ikraftträdande
och det andra då talan dessförinnan anhängiggjorts men saken
ej blivit slutligen avgjord då den nya lagen träder i kraft. I första fallet
har man att räkna med en grupp mål, där anhängiggörandet i allmänhet
sker rätt snart; antalet sådana mål kommer snabbt att minskas. I senare
fallet är fråga om mål som äro föremål för prövning i underrätt eller som
överklagats och därför äro anhängiga i högre instans. Har en före nya lagens
ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall åter någon ändring
av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av den nya
lagen skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff. Det är alltså
att märka, att man under alla förhållanden ej kommer ifrån att övergångsvis
räkna med lagakraftvunna domar som grunda sig på äldre rätt. Olägenheterna
av att ytterligare ett antal domar komma att vara grundade på äldre
lags straffbestämmelser kunna knappast vara av avgörande betydelse. Det
är däremot en betydande olägenhet för domstolsverksamheten att högre rätt
skall behöva ändra meddelade domar även i fall då ändringen ej har materiell
betydelse. Beträffande mål, vari underrätt före brottsbalkens ikraftträdande
meddelat dom och som överklagats till hovrätt, måste enligt förslaget
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964- 319
domen skrivas om och straffet grundas på brottsbalkens bestämmelser med
undantag allenast för de fåtaliga fall då brottsbalken leder till strängare resultat.
Ett särskilt problem är hur det skall förfaras i högsta domstolen i mål,
där fråga är om prövningstillstånd. Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må
talan mot hovrätts dom eller beslut i regel ej i vidare mån än som framgår
av 10 § i samma kapitel komma under högsta domstolens prövning med
mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. I själva verket
innebär — såsom också framhölls av vederbörande riksdagsutskott vid rättegångsbalkens
tillkomst (1942 års riksdags första särskilda utskotts utlåtande
nr 2 s. 81, NJA II 1943 s. 698) — även frågan, huruvida tillstånd
skall meddelas, en prövning av målet. Lagrådet förutsätter emellertid att,
om prövningsavdelningen med tillämpning av principerna i det remitterade
förslaget ej skulle finna anledning till annan ändring av hovrättens
dom än den rent formella att brottsbalken skulle åberopas i stället för
strafflagen, ändringsdispens ej bör meddelas. Det är dock mindre tilltalande
att tillämpningen av äldre eller ny lag i de mål som överklagats från hovrätt
då blir beroende av om prövningstillstånd meddelas eller ej.
Om de nu ifrågavarande grundläggande bestämmelserna göras generella,
torde de böra kompletteras med en regel — motsvarande den av straffrättskommittén
i 23 kap. 1 § andra stycket upptagna —- angående gärning, som
under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.
Straffrättskommittén upptog i sitt förslag en bestämmelse att vad som
sagts om straff också skulle gälla förverkande. I det remitterade förslaget
saknas en sådan regel. Detta motiveras med att bestämmelserna i brottsbalken
(36 kap. 1—5 §§) icke innebära några sakliga ändringar av vad som
gäller enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, varför reglerna i brottsbalken
böra kunna tillämpas även när fråga är om gärningar- som begåtts före
brottsbalkens ikraftträdande. Denna ståndpunkt har föranlett den särskilda
bestämmelsen i 5 § tredje stycket.
I samband med tillkomsten av 1960 års lag om straff för varusmuggling
uttalade departementschefen (prop. 1960: 115 s. 131, NJA II 1960 s. 185) i
anslutning till övergångsbestämmelserna, att frågan huruvida gammal eller
ny lag skulle tillämpas vore att bedöma med hänsyn till den sammanlagda
reaktionen beträffande såväl straff som förverkande; det ginge sålunda
t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffande
förverkande. Lagrådet yttrade att departementschefens uttalande vore
ägnat att ingiva tvekan och hänvisade därvid till att första lagutskottet i ett
annat sammanhang (uti. 1949: 37 s. 14, NJA II 1949 s. 598) intagit den
ståndpunkten att vid jämförelse mellan ny och gammal lag de olika påföljderna
borde betraktas var för sig. Lagrådet ansåg att det ej vore orimligt
att man bedömde frågan olika vid olika slag av förverkande och att man därför
borde överlämna åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de
320 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196k
frågor som mötte i hithörande sammanhang. Jämför rättsfallet NJA 1961
s. 724.
I princip anser lagrådet att frågan om tillämpning av gammal eller ny
lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som beträffande
straff. På skäl som anfördes av lagrådet beträffande 1960 års lagstiftning
får lagrådet dock förorda att någon regel härom ej upptages i 5 §
utan att ståndpunktstagandet i det särskilda fallet till frågor av förevarande
slag överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen i 5 § tredje stycket
i förslaget torde vid sådant förhållande kunna utgå.
De allmänna reglerna i 5 § beträffande straff böra i princip vara grundläggande
även för bedömande av frågan om tillämpningen av äldre eller ny
lag vid ådömande av annan brottspåföljd än straff. Karaktären av de ändringar
som vid brottsbalkens införande ske beträffande andra brottspåföljder
än straff torde dock motivera att såsom en specialregel vid införandet
av brottsbalken meddelas en bestämmelse med det innehåll 5 § andra stycket
andra punkten har i förslaget. Denna bestämmelse torde då få upptagas
som särskilt stycke. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att bestämmelsen
om annan påföljd än straff endast avser själva påföljden och ej den
till grund för domen liggande brottsbestämmelsen. Fastän domen går ut på
påföljd enligt brottsbalken, kan sålunda tänkas att ett straffbud i strafflagen
åberopas som grund för domen.
På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att 5 g första och andra styckena
erhålla följande utformning:
»Ingen må dömas för gärning, som ej var belagd med straff när den begicks.
Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej
gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på
grund av då rådande särskilda förhållanden.»
Såsom tredje stycke i 5 § bör upptagas ett stadgande med samma innehåll
som 5 § andra stycket andra punkten i remissförslaget.
Vid avvägning huruvida äldre eller ny lag leder till lindrigare straff skall
enligt förslaget hänsyn tagas även till återfallsbestäinmelser och konkurrensregler.
Beträffande vissa konkurrenssituationer har emellertid i förslaget
upptagits en särskild övergångsbestämmelse i 6 § andra stycket. Det gäller
de fall som föreligga när någon, som redan dömts till påföljd, efter den
1 januari 1965 skall dömas för annat brott. Då skola enligt det föreslagna
lagrummet bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken tillämpas jämväl när
fråga är om brott, som begåtts före nämnda dag. För att tillgodose den i
det föregående berörda synpunkten, att vid överklagande av dom högre domstol
ej skall behöva ändra domen på grund av omständigheter av huvudsakligen
formell natur, hemställer lagrådet om sådan ändring i det föreslagna
andra stycket i 6 § att vad där stadgas begränsas till att gälla annat
321
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(H
mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965 (jämför
punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1938 års ändringar i 4 kap.
strafflagen). I de mål, som av första domstol avgjorts före nämnda dag,
blir valet mellan ny eller gammal lag att avgöra jämlikt de i 5 § angivna
grunderna.
2 §•
Vid utformningen av detta lagrum har avsetts, att 1864 års strafflag i sin
helhet skulle upphävas i och med att brottsbalken träder i kraft. Även
stadgandena om skadestånd i 6 kap. 1—7 §§, vilka sakna motsvarighet i
brottsbalken, skulle alltså upphöra att gälla. I detta hänseende har i motiveringen
anförts att ett förslag till lagstiftning om skadeståndsrättsliga
spörsmål, avsett att ersätta bl. a. de nu i 6 kap. strafflagen upptagna reglerna,
vore att vänta, och att man torde kunna utgå ifrån att en ny lagstiftning
om skadestånd kunde komma till stånd innan brottsbalken skulle träda
i kraft.
Det åsyftade lagförslaget, skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd
I (SOU 1963: 33), har numera framlagts, men då visshet om förslagets vidare
behandling av naturliga skäl ännu ej föreligger, synes det lämpligt,
att man räknar med att de ifrågavarande strafflagsbestämmelserna tills
vidare skola gälla. Promulgationslagens 2 § bör alltså enligt lagrådets mening
i förevarande del erhålla den lydelsen att genom brottsbalken upphäves
»strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 §§».
4 §•
Det vid förslaget i allmänhet berörda önskemålet att högre domstol ej
skall av formella skäl behöva ändra en överklagad dom synes böra föranleda
ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att vad där sägs
dock ej skall äga tillämpning i mål, vari domstol före den 1 januari 1965
dömt till straffarbete. Det må framhållas att i de fall varom nu är fråga
8 § kan bliva tillämplig.
I remissprotokollet förutsättes att beträffande verkställigheten av tidigare
ådömda straffarbetsstraff de regler, som komma att gälla för det enhetliga
frihetsstraffet fängelse, omedelbart skola tillämpas. Detsamma bör uppenbarligen
bliva fallet i fråga om straffarbete som ådömes med stöd av den
nu föreslagna undantagsregeln.
Det må understrykas att vid bedömningen enligt 5 § av frågan, huruvida
brottsbalken leder till lindrigare straff, straffarbete skall anses motsvara
fängelse på lika lång tid; sex månaders fängelse är alltså icke lindrigare
än sex månaders straffarbete.
5 §.
Beträffande detta lagrum hänvisas till lagrådets uttalande vid förslaget i
allmänhet.
11 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10
322
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
6 §.
Vad beträffar första stycket är att märka att en återfallssituation i allmänhet
skall bedömas enligt 5 § andra stycket i förslaget. Den specialregel,
som gives i G § första stycket för det fall att därvid befinnes att brottsbalken
skall tillämpas, synes i förtydligande syfte böra ändras så att däri
stadgas, att vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas
om återfall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts
efter äldre lag.
Vid förslaget i allmänhet bar lagrådet hemställt att andra stycket i 6 §
andras så att den där givna regeln begränsas till att gälla i annat mål än
sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965. Vidare torde
den redaktionella ändringen böra göras att i lagtexten tillfogas att bestämmelserna
i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas »med iakttagande av
vad i 9—11 §§ denna lag sägs».
7 §•
Vid förslaget i allmänhet har lagrådet förordat att vissa bestämmelser i
lagen om införande av brottsbalken erhålla allmän karaktär. Detta gäller
även 7 §. För sådant ändamål torde endast den ändringen behöva ske i förslagets
formulering att ordet brottsbalken ersättes med »den nya lagen».
8 §-
Här gives en regel för det fall att dom å viss tids straffarbete och annan
dom, meddelad före brottsbalkens ikraftträdande, enligt vilken vederbörande
har att undergå fängelse, på en gång förekomma till verkställighet. I anslutning
härtill må framhållas, att med dom å fängelse utan uttrycklig föreskrift
torde få jämställas rättens avgörande om förvandling av böter, trots
att detta benämnes beslut.
Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, enligt vad som
uttalas i remissprotokollet, att den sista prövningen i någon domstolsinstans
skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft
före den dagen. Det är tydligt att i detta sammanhang med uttrycket »prövningen»
ej avses högsta domstolens behandling av fråga om prövningstillstånd.
9 §.
I remissprotokollet uttalas i anslutning till denna paragraf att med uttrycket
»straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande» avses, här liksom
i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den
tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej. Härmed torde
böra likställas det fall då den dömde förklarat sig nöjd med domen och
straffverkställigheten börjat före brottsbalkens ikraftträdande.
10 §.
En av de möjligheter som föreligger enligt punkt 2 är att döma till
skyddstillsyn såsom gemensam påföljd för det brott, som avsågs med den
323
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
gamla villkorliga domen, och det nya brottet. Detta förfaringssätt torde ej
sällan vara att föredraga framför att låta den gamla villkorliga domen bestå
och döma till särskild påföljd för det nya brottet eller förordna att anståndet
skall avse även det nya brottet.
I anslutning till stadgandet i punkt 3 må framhållas att, såsom torde
framgå av ordalydelsen, i där avsedda fall ej må dömas till böter enligt 28
kap. 2 § eller 31 kap. 1 § brottsbalken vid sidan av skyddstillsyn eller överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen.
14 §.
I motiveringen till denna paragraf uttalas att genom upphävande av de i
2 § nämnda lagarna även övergångsbestämmelserna till desssa lagar torde
komma att upphävas, om icke annat anges. Detta uttalande synes icke böra
tilläggas principiell innebörd (jfr NJA II 1958 s. 164). Såsom i remissprotokollet
framhålles torde utan att särskilt stadgande meddelas den verkan
av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med
själva övergången från gammal till ny lag. Vidare uppräknas i 14 § de stadganden
i de äldre övergångsbestämmelserna som avses fortfarande skola
äga tillämpning. Oavsett hur det förhåller sig i det hänseende som beröres
i det förutnämnda uttalandet, blir det sålunda genom lagtexten otvetydigt
angivet vilka hithörande stadganden som skola äga giltighet även i fortsättningen.
16 §.
I förevarande paragraf gives en bestämmelse med syfte att uppskjuta den
i brottsbalken tänkta decentraliseringen av ärenden om fakultativ villkorlig
frigivning till övervakningsnämnderna. Det synes lagrådet lämpligast
att bestämmelsen i fråga erhåller den lydelsen, att vad i 26 kap. 9 § första
stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig frigivning
prövas av övervakningsnämnd ej skall äga tillämpning i den mån
Konungen så förordnar. Detta innebär att Konungen kan förordna om undantag
från regeln under den första tiden efter brottsbalkens ikraftträdande
men att brottsbalkens regel därefter utan vidare gäller.
Lagen om ändring i rättegångsbalken
1 kap.
Till följd av att i brottsbalken de nuvarande straff arterna fängelse och
straffarbete sammanslagits till ett enhetligt frihetsstraff, fängelse, har ändring
nu föreslagits i åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken, vilkas tilllämplighet
är beroende av det straff som kan följa å brottet. Därvid har,
liksom i brottsbalken, i vissa fall anknutits till det straff som »är stadgat»
för brottet och i andra till det straff som »kan följa» å brottet. Under för
-
324
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
arbetena till brottsbalken gjorde departementschefen och lagrådet vissa
uttalanden om den avsedda innebörden av dessa uttryck (prop. 1962: 10 C
s. 160 och 541). Även remissprotokollet innehåller — under 1 kap. och
24 kap. rättegångsbalken samt 57 § lagen om nykterhetsvård —- uttalanden
i d^tta hänseende. Lagrådet har icke något att erinra mot vad där sägs men
vill i detta sammanhang beröra några gemensamma spörsmål rörande tilllämpningen
av dessa båda uttryck.
När fråga är om försök, förberedelse, stämpling och medverkan måste
häijsyn tagas till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande gradindielade
brott, såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten, torde liksom
nu varje grad av brottet böra betraktas som ett särskilt brott med
egen straffskala. Om exempelvis straffmaximum för normalfall är fängelse
i sex månader och för grova fall fängelse i två år, skall alltså hänsyn tagas
till det högre maximum endast då brottet i det aktuella fallet är att anse
som grovt. Motsvarande bör gälla i fråga om straffbestämmelser, enligt vilka
möjligheten att döma till visst straff är betingad av en närmare angiven
omständighet, t. ex. 18 kap. 2 §, 19 kap. 11 § och 23 kap. 5 § brottsbalken.
Inom specialstraffrätten finnas fortfarande straffbestämmelser, i vilka stadgas
straffskärpning vid försvårande och strafflindring vid mildrande omständigheter.
Enligt vedertagen uppfattning anses i dylika fall en enda
straff skala föreligga; det maximum som gäller vid försvårande omständigheter
skall alltså beaktas oberoende av huruvida sådana omständigheter
åberopas i det särskilda fallet. Hur nödvärnsexcess skall bedömas enligt regler
som bygga på uttrycket »är stadgat» kan vara tveksamt. Enligt lagrådets
uppfattning bör man i fall då målet gäller nödvärnsexcess beakta 24 kap.
5 § brottsbalken och följaktligen icke tillämpa sådana bestämmelser som
äro anknutna till visst straffminimum.
Till förebyggande av missuppfattning må framhållas, att uttrycket »brott,
för vilket är stadgat fängelse» omfattar även brott, vilkas straffskala förutom
fängelse innehåller annan straffart, t. ex. böter, samt att uttrycket
»brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver» och liknande uttryck
omfattar även fall då lindrigare straff ingår i straffskalan.
I fall då tillämpligheten av en processuell bestämmelse är beroende av
straffminimum har i remissförslaget genomgående använts uttrycket att
lindrigare straff icke »är stadgat». När anknytning skett till straffmaximum
har däremot i somliga fall använts »är stadgat» och i andra »kan följa».
Den praktiskt viktigaste skillnaden mellan dessa fall blir, att vid »kan
följa», men icke vid »är stadgat», hänsyn skall tagas till återfallsregeln i
26 kap. 3 § och bestämmelsen om osjälvständiga ämbetsbrott i 20 kap. 5 §
brottsbalken. I gällande rätt har den omständigheten, att straffarbete kan
följa å brottet, i stor utsträckning använts för att avgränsa kretsen av de
brott som ansetts så allvarliga att vissa processuella särbestämmelser skola
gälla. Enligt förslaget skall detta uttryck i några fall utbytas mot uttrycket
brott, vara fängelse i mer än ett år »kan följa». En dylik ändring skulle
medföra en betydande utvidgning av särregelns tillämpningsområde i för
-
325
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964
hållande till vad som nu gäller. Medan återfallsbestämmelsen i 4 kap. 14 §
strafflagen endast avser gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott,
bär nämligen brottsbalkens återfallsregel utsträckts att omfatta alla i balken
behandlade brott, som äro belagda med fängelse. I fall då detta stadgande
är tillämpligt höjas straffmaxima å fängelse i sex månader till fängelse
i två år och exempelvis straffmaxima å fängelse i ett år till fängelse
i fyra år. Detta gäller t. ex. beträffande sådana relativt lindriga brott som
våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman och undanhållande.
Även stadgandet i 20 kap. 5 § brottsbalken angående osjälvständiga ämbetsbrott
medför en betydande utvidgning av särbestämmelsernas tillämpningsområde.
Motsvarande bestämmelse i strafflagen (25 kap. 5 §) öppnar
icke någonsin möjlighet att döma till straffarbete i fall då brottet eljest ej
är belagt med sådant straff. Enligt brottsbalken blir lägsta maximum för
osjälvständiga ämbetsbrott fängelse i två år. Detta gäller såväl beträffande
brott enligt brottsbalken som inom specialstraffrätten och även då brottet
eljest ej kan medföra svårare straff än böter, t. ex. fylleri i tjänsten.
Å andra sidan skulle ett utbyte av »kan följa» mot »är stadgat» i de processuella
bestämmelser varom här är fråga medföra en viss ehuru ganska
ringa inskränkning av bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde;
gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott skulle falla utanför, när
återfallet vore att hänföra till sådan lägre brottsgrad, för vilken straffmaximum
utgör fängelse i sex månader eller, beträffande bodräkt, ett år.
Det rör sig här om brott som i och för sig äro relativt lindriga, och den
omständigheten att återfall föreligger torde endast undantagsvis komma att
medföra att det vanliga straffmaximum överskrides (jfr prop. 1962: 10 C s.
247).
Den inskränkning av de processuella särbestämmelsernas tillämplighet
som användningen av uttrycket »är stadgat» skulle medföra synes i allmänhet
vara en väsentligt mindre olägenhet än den utvidgning som skulle
ske, om uttrycket »kan följa» begagnas. Sistnämnda metod innebär, att man
i viss mån överger den nuvarande principen att reservera ifrågavarande bestämmelser
för mera allvarliga brott. Enligt lagrådets mening bör i fall varom
nu är fråga uttrycket »kan följa» användas endast då det av särskild
anledning finnes önskvärt att bestämmelsen får ett mera vidsträckt tilllämpningsområde.
Av anförda skäl har lagrådet funnit sig böra föreslå, att uttrycket »kan
följa» i vissa stadganden — såväl i rättegångsbalken som i andra författningar
— utbytes mot uttrycket »är stadgat»; se nedan vid 24 kap. 1 § och
27 kap. 3 § rättegångsbalken, övergångsbestämmelserna till denna lag, 13
och 15 §§ lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare och 87 § militära rättegångslagen. Däremot synes någon
ändring icke böra ske i 26 och 27 §§ utlänningslagen.
326
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
20 kap. 7 §.
Förslaget innebär åtskilliga ändringar med syfte att vidga möjligheterna
för åklagare att underlåta åtal.
Vad angår punkt 1 avses i förslaget, att åtal skall underlåtas, om det
är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle
komma att ådömas. Medan hittills enligt denna punkt åtalseftergift ifrågakommit
blott då svårare straff ej kunnat följa å brottet, skall i framtiden
åtal kunna underlåtas även när fängelse ingår i straffskalan. Liksom tidigare
skall vidare krävas att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur
allmän synpunkt.
I motiveringen för den nya lydelsen framhålles bl. a. att för stadgandets
tillämpning förutsättes, att omständigheter föreligga, som komma gärningen
i fråga att framstå som mindre straffvärd i jämförelse med de flesta
andra, som falla under straffbudet i fråga; det skall vara fråga om »ringa»
brott eller lagöverträdelser av »föga allvarlig beskaffenhet».
Lagrådet finner — mot bakgrunden av den antydda motiveringen — den
sålunda föreslagna utvidgningen kunna godtagas. Självfallet kan det bliva
vanskligt att på förhand bedöma huruvida endast böter skulle komma att
ådömas för gärningen i fråga, men den nya lagtexten ger tydligt vid handen,
att vid tveksamhet i detta hänseende det ej kan ifrågakomma att underlåta
åtal. Härutöver finnes enligt lagrådets mening anledning understryka,
att underlåtenhet att åtala bör vara utesluten, då det kan antagas
att vid lagföring skulle ådömas visserligen endast böter men höga böter; i
sådant fall kan det ej — såsom i motiven förutsatts — sägas vara fråga
om ringa brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet, och lagföring
måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.
I den nya lagtexten ha gällande rätts termer »eftergiva åtal» och »åtalseftergift»
ansetts böra övergivas och ersatts av uttrycket »beslut att icke
tala å brott». Oavsett huruvida verkligen av innehållsmässiga skäl en ändring
av den äldre terminologien kan anses erforderlig, föreligger enligt lagrådets
mening här ett praktiskt behov av en lätthanterlig kort benämning.
Eftersom nu ordet »åtalseftergift» varit i bruk en rätt lång tid och de nya
reglerna på området i principiellt avseende ej mycket avvika från hittills
gällande ordning, vill lagrådet förorda att — då ej någon annan kort benämning
torde kunna anvisas — uttrycken eftergiva åtal och åtalseftergift behållas.
Ifrågasättas kan för övrigt huruvida ej beteckningen åtalseftergift,
även om den uteslutes ur lagen, skulle på grund av det praktiska behovet
komma att alltjämt användas. Om lagrådets förslag följes, erfordras ingen
ändring av ingressen till 7 § första stycket, varjämte lagrummets tredje och
fjärde stycken skulle erhålla samma lydelse som nuvarande andra stycket
första och andra punkten. Det må i detta sammanhang erinras om att uttrycket
eftergift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen,
vilket stadgande enligt remissprotokollet icke föreslås skola ändras.
I samband med frågan om ändrad terminologi har i motiveringen till re -
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 10 är 190b
327
missförslaget jämväl dryftats spörsmålet hur fullständig utredningen rörande
brottsligheten behöver göras i fall, då beslut att ej anställa åtal kommer
i fråga. I motiveringen uttalas att det måste krävas att det blir klarlagt
alt brott begåtts av den misstänkte. Därutöver bör emellertid enligt lagrådets
mening i normala fall krävas att den misstänkte erkänt brottet.
24 kap. 1 §.
Enligt gällande lydelse av paragrafens första stycke må under vissa förutsättningar
häktning ske, när fråga är om brott, »varå straffarbete kan följa».
I departementsförslaget har begränsningen av häktningsmöjligheten
med hänsyn till brottets svårhetsgrad i stället knutits till brott, »varå
fängelse i mer än ett år kan följa». Som motivering för ändringen åberopas
vad som anförts vid 1 kap. Där användes emellertid icke uttrycket »kan
följa» utan uttrycket »är stadgat».
Såsom framgår av vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken
är tillämpningsområdet för en bestämmelse som bygger på uttrycket
»kan följa» betydligt vidsträcktare än då »är stadgat» användes. Främst
beror detta på att återfallsstadgandet i 26 kap. 3 § och bestämmelsen i 20
kap. 5 § brottsbalken om osjälvständiga ämbetsbrott skola beaktas vid
bedömningen av vilket straff som »kan följa». Enligt departementsförslaget
skulle ett sextiotal brott, som f. n. aldrig kunna föranleda häktning jämlikt
ifrågavarande häktningsregel, bliva häktningsgrundande i fall då stadgandet
i 26 kap. 3 § vore tillämpligt. De allra flesta av dessa brott äro sådana,
för vilka fängelse i högst sex månader är stadgat. Begränsningen
till brott »varå fängelse i mer än ett år kan följa» skulle i återfallssituationer
på brottsbalkens område komma att sakna betydelse; häktning för
brott, varå ej kan följa svårare straff än böter eller suspension är utesluten
på grund av föreskriften i paragrafens fjärde stycke. På grund av 20
kap. 5 § brottsbalken skulle vidare alla osjälvständiga ämbetsbrott bliva
häktningsgrundande.
Vare sig häktningsregeln grundas på »kan följa» eller »är stadgat» inträda
i fråga om tillämpningsområdet vissa ändringar i förhållande till vad
som nu gäller. I brottsbalken har visserligen i allmänhet å ena sidan för
brott, varå enligt strafflagen ej kan följa svårare straff än fängelse, icke
stadgats högre straff än fängelse i ett år och å andra sidan för brott, varå
enligt strafflagen kan följa straffarbete, stadgats fängelse i två år eller däröver.
Men i båda dessa hänseenden förekomma undantag. Sålunda har för
vissa brott, som nu icke äro belagda med straffarbete, maximum för fängelsestraffet
satts högre än till ett år. Detta gäller bl. a. hets mot folkgrupp,
djurplågeri, normalfall av vållande till annans död, grova fall av vållande till
kroppsskada, missbruk av urkund och förnekande av underskrift samt icke
grova fall av olovligt förfogande och behörighetsmissbruk. Vidare ha vissa
fall av misshandel, som nu straffas enligt 14 kap. 13 § strafflagen, hänförts
under den allmänna misshandelsbestämmelsen i 3 kap. 5 § brottsbalken,
där maximum utgör fängelse i två år. I enstaka undantagsfall har för brott,
328
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
som nu är belagt med straffarbete, i brottsbalken stadgats fängelse i högst
ett år, t. ex. beträffande otukt med syskon. Det förekommer också att vissa
av de gärningar som för närvarande falla in under ett brott, för vilket stadgas
straffarbete, hänförts under en lindrigare brottstyp med fängelse i ett
år som maximum. Sålunda ha en del gärningar, vilka nu straffas som otukt,
överförts till brottet otuktigt beteende. Vad angår specialstraffrätten komma,
enligt 4 § promulgationslagen till brottsbalken, straffmaxima å ett års
straffarbete att för framtiden avse fängelse i ett år. Detta gäller exempelvis
grov vårdslöshet i trafik.
Det är onekligen svårt att sedan straffarbete sammanslagits med fängelse
till ett enhetligt frihetsstraff finna en lämplig gräns för att angiva de brott
som äro av sådan svårhetsgrad, att häktning skall kunna ske, om övriga i
första stycket stadgade förutsättningar föreligga. Såsom framgår av det anförda
innebär deparlementsförslaget, att den nuvarande principen att häktningsregeln
bör avse endast mera allvarliga brott övergivits i betydande utsträckning.
Detta synes i viss mån betänkligt, ej minst med hänsyn till att
befogenheten att anhålla skulle komma att utvidgas i samma omfattning. Enligt
lagrådets mening skulle det från denna synpunkt vara lämpligare att
häktningsregeln anknytes till det straff som »är stadgats, än till det straff
som »kan följa» (jfr uttalande av departementschefen i prop. 1962: 10 C
s. 248). Stadgandena i 20 kap. 5 § och 26 kap. 3 § skulle i så fall icke inverka
på frågan om häktning. Hur lång tids fängelse som bör utgöra gräns
synes i viss mån tveksamt. Bland de relativt fåtaliga brott, för vilka i brottsbalken
stadgas fängelse i högst ett år, finns det enligt lagrådets mening vissa,
där det i något fall kan vara önskvärt att äga möjlighet att anhålla och
häkta även bofast person, särskilt vid återfall. Ett exempel utgör otuktigt
beteende som avses i 6 kap. 6 § första stycket; såsom ovan nämnts omfattar
detta stadgande vissa fall som nu hänföras till otukt. Straffskalor med
fängelse i ett år som maximum förekomma även inom specialstraffrätten.
Dessa brott skulle bliva häktningsgrundande, om häktningsregeln anknytes
till brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Flertalet
av dessa bestämmelser torde avse mera ovanliga brott. Det finns emellertid
några vanliga brott med ett års fängelse som straffmaximum, nämligen grov
vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning. Förstnämnda brott är nu
häktningsgrundande. Att häktningsregeln utsträckes att omfatta rattfylleri
och smitning synes knappast behöva vålla några betänkligheter; övriga förutsättningar
för häktning torde vid dessa brott endast mera sällan vara uppfyllda.
Vid införande eller revision av straffskalor inom specialstraffrätten
böra konsekvenserna i häktningsavseende beaktas.
Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att häktningsregeln
i paragrafens första stycke angives avse »brott, för vilket är stadgat fängelse
i ett år eller däröver».
329
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
27 kap. 3 §.
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. och 24 kap. 1 § rättegångsbalken
hemställes att orden »å brottet kan följa fängelse i mer an ett
år» utbytas mot orden »för brottet är stadgat fängelse i ett år eller darover».
29 kap. 2 §.
Enligt den föreslagna lydelsen av andra stycket skola under viss förutsättning
ske särskilda omröstningar i skuldfrågan och därefter »påföljd bestämmas».
Nämnda uttryck synes böra utbytas mot »omröstning angående
påföljden företagas»; därmed komma ordalagen att omfatta även det
fall att påföljd eftergives enligt 2 kap. 6 § eller 33 kap. 4 § tredje stycket
brottsbalken eller att tilltalad jämlikt 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken
förklaras vara fri från påföljd.
I paragrafens tredje stycke regleras de fall, då särskilda omröstningar
skola ske angående påföljden. Enligt nu gällande bestämmelser, liksom enligt
remissförslaget, kan sådan särskild omröstning komma i fråga — förutom
när det gäller straff — endast beträffande sådan mening, för vilken nåcf0n
ledamot i första hand röstat. Den första omröstningen har på detta satt
gjorts preklusiv med avseende på de skilda omröstningsteman som kunna
uppställas beträffande annan påföljd än straff. Principiella erinringar kunna
riktas mot denna konstruktion av bestämmelserna, se Welamson i
Svensk Juristtidning 1956 s. 484. Några egentliga praktiska olägenheter
vållas likväl icke härav för närvarande. De olika alternativa påföljder som
nu kunna tänkas bliva aktuella i det särskilda målet äro nämligen relativt
få. Härtill kommer att, sedan straff bestämts, enligt nuvarande fjärde stycket
av paragrafen kan ske omröstning rörande villkorligt anstånd med
straffets avtjänande; beträffande ett yrkande därom synes den första omröstningen
icke vara preklusiv.
Med brottsbalkens påföljdssystem däremot aktualiseras olägenheterna av
det valda systemet. Antalet påföljder har i brottsbalken väsentligt ökats, och
de skilda påföljderna komma i stor utsträckning att utgöra praktiska behandlingsalternativ
i det enskilda fallet. Vidare öppnas enligt brottsbalken
vidgade möjligheter till kombinationer av olika påföljder. Det är då otillfredsställande
att omröstningsreglerna äro utformade så, att de utesluta valet
av en påföljd som måhända kunnat samla majoritet inom domstolen.
Det bör vidare beaktas att de nu gällande reglerna innebära att, om ej
vid särskild omröstning majoritet vinnes för viss påföljd, resultatet blir
ådömande av straff, även om denna mening i och för sig ej har majoritet
inom domstolen. Härigenom kommer vid valet av påföljd straff att få visst
företräde. Under förarbetena till brottsbalken har emellertid vid flera tillfällen
understrukits att straffen böter och fängelse icke i och för sig skola
anses äga företräde framför andra påföljder. För unga lagöverträdare är
tvärtom fängelsestraffet att anse som undantag i förhållande till bl. a. på
ll-f
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
330 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
följderna villkorlig dom eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen.
Någon ändring av omröstningsreglerna i fråga om straffs uppställande
såsom sista alternativ synes svårligen kunna vidtagas. Det är under sådana
förhållanden desto angelägnare att ej bibehålla regeln om den första omröstningens
preklusiva verkan beträffande vilka påföljder som skola kunna
uppställas till särskild omröstning. Lagrådet föreslår därför att tredje stycket
ändras därhän, att särskild omröstning skall ske om varje där angiven
påföljd, beträffande vilken under omröstningens gång yrkande framställes
av någon av de röstande. Att på detta sätt en enskild ledamot skulle kunna
framtvinga särskilda omröstningar om en rad alternativa påföljder torde
knappast kunna betecknas som någon olägenhet. Själva omröstningarna
torde i dylikt fall innebära mindre tidsutdräkt än de diskussioner som eljest
skulle erfordras för att klargöra, om någon sammanjämkning av meningarna
är möjlig.
Det är i och för sig angeläget att begränsa antalet av de meningar som
enligt tredje stycket skola kunna göras till föremål för särskild omröstning.
Ju större antalet göres, desto större äro utsikterna att varje enskild mening
blir utvoterad med den följden att resultatet blir straff. För de skiftningar
i meningarna som icke skola omfattas av tredje styckets regel om särskilda
omröstningar kunna två olika förfaranden tänkas: antingen skola i denna
del vad som skall gälla — utan ny omröstning — bestämmas efter vad flertalet
inom majoriteten anser, eller också skall, sedan påföljden bestämts,
särskild omröstning ske om den närmare utformningen av påföljden. Sistnämnda
tillvägagångssätt har — utan direkt stöd vare sig i lagtexten eller i
motiven — accepterats i rättspraxis i fråga om särskilda föreskrifter vid
villkorlig dom (se Svensk Juristtidning 1954 rf s. 23 samt Welamson, nyssnämnda
uppsats s. 495). Med hänsyn till de vidsträckta möjligheter som
brottsbalken erbjuder beträffande påföljdernas utformning synes det lämpligast
att åtminstone i viss utsträckning acceptera principen om sekundär omröstning
i detaljfrågor.
När det gäller att taga ställning till den närmare utformningen av lagtexten
i enlighet med det sagda, framstår det som praktiskt taget ogörligt
att fullständigt reglera alla fall som kunna uppkomma enligt brottsbalken.
Särskilt framträder detta när det gäller att tillämpa reglerna i 34 kap.
brottsbalken om sammanträffande av brott eller ifrågasättes att tillämpa
bestämmelserna i 1 kap. 6 § brottsbalken. En framkomlig väg synes vara
att i den nu förevarande paragrafen uttryckligen reglera endast det fall att
ett brott föreligger och hänvisa de mera komplicerade fallen att avgöras
med tillämpning av de grunder som kommit till uttryck i lagen.
I enlighet med det sagda torde i tredje stycket såsom föremål för särskild
omröstning böra, på sätt skett i remissförslaget, upptagas fråga huruvida
annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller
huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling, huruvida påföljd
skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den
331
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(U
grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Det
bör framhållas, alt förslaget i fråga om kombination av påföljd med böter
innebär exempelvis att särskild omröstning skall ske icke beträffande fiagan
huruvida skyddstillsyn, varom ett flertal av de röstande förenat sig,
skall kombineras med böter utan beträffande frågan huruvida skyddstillsyn
jämte böter skall ådömas. Om sistnämnda fråga besvaras med ja av en
majoritet inom domstolen, är därmed ej storleken av böterna avgjord.
Till fall, då särskild sekundär omröstning skall ske, torde böra hänföras
frågor om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff,
om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för omhändertagande
i anstalt vid internering. Dessa fall synas böra behandlas
i fjärde stycket av paragrafen, varvid remissförslagets fjärde stycke bör bliva
femte stycket.
På grund av det anförda hemställer lagrådet att tredje och fjärde styckena
i förevar ande paragraf erhålla följande lydelse:
»Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall
ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbchandling, skall,
om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande.
Vad nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida
tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet
under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande,
skall särskild omröstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte annan
påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om
minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild omröstning därom
företagas.»
Med nu angivna lydelse av lagtexten torde det vara klart att vid sammanträffande
av brott särskild omröstning enligt de i fjärde stycket angivna
grunderna skall, om det erfordras, företagas beträffande sådana frågor som
tillämpning av bestämmelserna i 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten
eller 9 § första stycket andra punkten brottsbalken om minsta tid för den
fortsatta anstaltsvården vid ungdomsfängelse eller internering eller meddelande
av nya eller ändrade föreskrifter beträffande tidigare ådömd villkorlig
dom eller skyddstillsyn (se 34 kap. 5 § andra stycket och 6 § första
stycket). Är det åter vid sammanträffande av brott fråga om att träffa ett
val mellan de olika alternativ, som angivas i 34 kap. 1 § brottsbalken, synas
grunderna för tredje stycket i förevarande paragraf böra användas. Likaså
bör särskild omröstning enligt tredje stycket företagas i frågan huruvida
jämlikt 34 kap. 6 § första stycket behandling i anstalt skall föreskrivas beträffande
tidigare ådömd skyddstillsyn. Ett annat exempel på en situation,
då särskild omröstning enligt tredje stycket kan ske, utgör fall då tillämpning
av 1 kap. 6 § brottsbalken ifrågasättes. Vissa av fallen enligt 1 kap.
6 § brottsbalken kunna — om uttrycket »för samma brott» uteslutes ur
332
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
tredje stycket i förevarande paragraf — hänföras direkt under ordalagen;
andra fall åter få hänvisas till analogisk tillämpning.
För det fall att disciplinstraff kommer i fråga skall, på grund av hänvisningen
i 6 § militära rättegångslagen, vad enligt den nu förevarande paragrafen
gäller om böter äga motsvarande tillämpning.
Det synes icke vara lämpligt att i lagen reglera den ordning, i vilken särskilda
omröstningar enligt tredje stycket skola ske. Härom får i sin tur,
om det erfordras, särskild omröstning företagas enligt 29 kap. 5 § rättegångsbalken.
I sista stycket av 29 kap. 2 § rättegångsbalken upptages ett undantag från
regeln att den som vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta
stannat, är skyldig att deltaga i senare omröstning; enligt förslaget skall
sålunda vid omröstning angående ådömande av straff den som tidigare
röstat för den tilltalades frikännande anses ha biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen. Det kan ifrågasättas om icke denna regel bör utvidgas
därhän, att jämväl vid omröstning angående eftergift av eller befrielse
från påföljd se 2 kap. 6 § samt 33 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken — den
som tidigare röstat för frikännande skall anses ha biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen, d. v. s. han skall anses ha anslutit sig till den
mening som går ut på eftergift av eller befrielse från påföljd. Det kan visserligen
ej sägas vara självklart att han, om han vore skyldig avgiva nytt votum,
skulle ha biträtt nämnda mening. Emellertid skulle det närmast framstå
som stötande om i ett dylikt läge den tilltalade skulle bliva fälld till ansvar
ehuru majoriteten av domarna, om också på skilda grunder, ansett honom
skola vara fri från påföljd. Lagrådet föreslår därför att undantagsbestämmelsen
i sista stycket angives avse även omröstning beträffande frågan
huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från
påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet.
51 kap. 25 §.
I denna paragraf upptages bland de olika valmöjligheter beträffande påföljden,
som hovrätten har när underrätt dömt till fängelse och endast den
tilltalade fullföljer talan, att hovrätten äger jämte villkorlig dom, skyddstillsyn
eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för samma brott
döma till böter. Uttrycket »för samma brott» kan föranleda till uppfattningen
att hovrätten vore förhindrad att, när flera brott föreligga, med tilllampning
av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till någon av påföljderna
villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen för ett eller flera av brotten och till böter för brottsligheten
i övrigt. Detta bör emellertid i vart fall anses tillåtligt enligt en analogisk
tillämpning av förevarande stadgande. Lagrådet hemställer därför
att uttrycket »för samma brott» utgår ur lagtexten.
333
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 7.%''4
54 kap. 12 §.
Bland de fall, då oavsett brottets svårhetsgrad prövningstillstånd kan
meddelas tilltalad jämlikt 54 kap. 10 § 2, upptages i förslaget, liksom enligt
gällande rätt, att för honom bestämts ny minsta tid för internering (34 kap.
9 § första stycket andra punkten brottsbalken). Med detta fall synes i förevarande
hänseende böra likställas att hovrätten beträffande tilltalad som,
efter det han ådömts ungdomsfängelse, blivit övertygad om nytt brott förordnat
att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det nya brottet samt
jämlikt 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken bestämt att
den tilltalade ej må överföras till vård utom anstalt förrän sex månader förflutit.
Lagrådet hemställer alltså att i 54 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken
efter orden »bestämts ny minsta tid för internering» tillfogas
»eller tillämpats 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken».
Det kan förtjäna påpekas att vissa andra fall av tillämpning av 34 kap.
brottsbalken icke ha nu angivna verkan i fullföljdsavseende. För prövningstillstånd
enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken räcker det således ej
med exempelvis enbart den omständigheten att hovrätten förklarat internering
eller ungdomsfängelse, som tidigare ådömts, skola avse även nytt
brott och förordnat att den tilltalade skall återintagas i anstalt (jämför i
detta avseende NJA II 1938 s. 477) eller att hovrätten med stöd av 34 kap.
8 § första stycket brottsbalken förlängt den längsta tid, som ungdomsfängelse
må pågå, eller att hovrätten förordnat att tilltalad, som tidigare
ådömts skyddstillsyn, skall undergå anstaltsbehandling som avses i 29 kap.
3 § brottsbalken. För prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken
kräves i dessa fall att det nya brottet är av den svårhetsgrad att för
brottet är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning.
Vidare må erinras att i fall då den tilltalade ådömts arrest eller disciplinbot
prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas allenast
för den händelse det ifrågavarande brottet är av den svårhetsgrad som
nyss nämnts, se 93 a § militära rättegångslagen.
Övergångsbestämmelserna
Beträffande andra stycket hemställer lagrådet om sådan jämkning av
lagtexten att personlig inställelseskyldighet vid huvudförhandling i hovrätt
kräves även av den som dömts till straffarbete på kortare tid än sex månader.
Godtages lagrådets förslag beträffande 24 kap. 1 § första stycket och
27 kap. 3 §, komma samtliga de lagrum, vartill hänvisning sker i övergångsbestämmelsernas
tredje stycke, att anknyta till det straff som »är stadgat»
för brottet. Som konsekvens härav bör i sistnämnda bestämmelse utsägas
att hänsyn skall tagas till »det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande
är stadgat för brottet».
334
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare
Lagens rubrik
Lagrådet hemställer att lagens rubrik förkortas, lämpligen till »lag med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare».
1—7 §§.
I anslutning till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken
hemställes att benämningen »åtalseftergift» bibehålies. Bifall härtill föranleder
jämkningar i 1—7 §§, vilka därvid kunna avfattas i nära anslutning
till de motsvarande stadgandena i 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.
För att tydligare utmärka karaktären av fall av åtalseftergift enligt 1 §
senare ledet hemställer lagrådet att lagtexten jämkas därhän, att eftergift
må ske om brottet är av lindrigare art och det uppenbarligen skett av okynne
eller förhastande.
Enligt 4 § skall, i vissa fall, åklagaren bereda målsäganden tillfälle att
yttra sig innan han beslutar om åtalseftergift. Då någon motsvarande
bestämmelse ej finnes upptagen beträffande eftergift enligt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken och det snarare finnes större anledning att bortse från
målsägandens uppfattning när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare,
hemställer lagrådet att 4 § i förevarande förslag måtte utgå. Bifall
härtill föranleder ändringar i numreringen av de följande paragraferna i
lagförslaget.
13 §.
Lagrådet hemställer, att andra stycket angives avse allmänt åtal mot den
som ej fyllt aderton år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett
år. Med hänsyn till stadgandet i 26 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, att
brott som någon begått innan han fyllt aderton år ej må betraktas som
återfallsgrundande, kommer jämkningen i lagtexten ej att medföra någon
nämnvärd saklig ändring. Det synes emellertid fördelaktigt att i största
möjliga utsträckning använda uttrycket »är stadgat»; jämför vad lagrådet
anfört vid 1 kap. rättegångsbalken.
14 och 15 §§.
Justitieråden Romanus, Digman och Nordström:
I dessa paragrafer behandlas det nya institutet bevistalan. Det är avsett
att rättens avgörande av saken skall ske genom dom, i vilken angives huru-*
vida rätten funnit att den unge begått gärningen eller att så icke blivit
utrett. Fullföljd mot denna dom skall kunna ske i vanlig ordning. Sedan
domen vunnit laga kraft, bör skuldfrågan därmed anses avgjord, bortsett
från fall, då särskilda rättsmedel kunna tillämpas. Det bör sålunda icke
335
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
rimligen komma i fråga att i fall, då — eventuellt efter fullföljd till högre
rätt — den misstänkte funnits icke övertygad om gärningen, han likval
skulle kunna av myndighet läggas gärningen till last. Någon uttrycklig
regel härom kan dock ej anses erforderlig; det direkta syftet med en framställning
från barnavårdsnämnd eller länsstyrelse om bevistalan är ju att
erhålla besked i skuldfrågan.
I remissprotokollet har departementschefen berört frågan om vilka skal
som böra krävas för anhängiggörande av bevistalan jämfört med vad som
kräves för åtal mot den som fyllt 15 år. Av regeln i 14 § följer att anställande
av bevistalan kan — av allmänna hänsyn — underlåtas i fall, då åtal
skulle ansetts påkallat om den misstänkte fyllt 15 år. Däremot synes det
principiellt knappast kunna göras gällande, att bevistalan skulle kunna anställas
i fall, då åtal ej varit möjligt om den misstänkte fyllt 15 år. Om exempelvis
i visst fall lika starka misstankar föreligga mot en 14-åring och en
16-åring att endera av dem eller båda tillsammans begått visst brott, lärer
det knappast kunna sägas att bevisningen är så svag att talan endast kan
föras mot 14-åringen. Det nu anförda torde dock väsentligen endast ha
teoretiskt intresse, då prövningen av frågan huruvida tillräckliga skäl
för åtal föreligga alltid måste ske med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet och någon exakt jämförelse mellan skilda fall därför knappast
är möjlig.
Lagrådet:
Det synes angeläget att hänvisningen i 15 § första punkten får omfatta
även bestämmelserna i brottsbalken om åtalspreskription. Vidare torde
även i fråga om förevarande bestämmelse uttrycket brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år, vara att föredraga; jämför vad lagrådet
anfört vid 13 §. Med hänsyn till det nu sagda hemställer lagrådet, att i
första punkten av 15 § utsäges att om bevistalan skall vad som galler beträffande
allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett
år, äga motsvarande tillämpning.
Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Samordningen av bestämmelserna om disciplinstraff i brottsbalken och
lagen om disciplinstraff för krigsmän synes ej vara helt konsekvent genomförd.
Detta förhållande medför viss brist på överskådlighet. Problemet, som
torde ha praktisk betydelse särskilt för dem som ha att tillämpa lagen om
disciplinstraff, har berörts i remissprotokollet samt av lagrådet i prop.
1962:10 C s. 573—574. Oavsett att, såsom departementschefen uttalar, en
omarbetning av disciplinstrafflagen kan komma till stånd framdeles, anser
lagrådet att följande jämkningar böra ske i förslaget.
De grundläggande bestämmelserna om disciplinstraff finnas i 32 kap. 6
och 7 §§ brottsbalken. Där stadgas bland annat vilka disciplinstraffen äro
336
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
samt de gränser inom vilka dessa straff kunna bestämmas. Medan å ena
sidan nu föreslås att i 1 § lagen om disciplinstraff bibehålla bestämmelsen
om vilka disciplinstraffen äro, föreslås å andra sidan att föreskrifterna
om gränserna inom vilka straffen kunna bestämmas skola utgå ur 4 och 6 §§.
För sammanhanget i lagen är det av värde att i 1 § angives vilka disciplinstraffen
äro. Emellertid bör bestämmelsen anknytas till brottsbalken genom
att i paragrafen angives att disciplinstraff för krigsmän, enligt vad i 32 kap.
brottsbalken stadgas, äro arrest och disciplinbot. En sådan formulering har
det praktiska värdet att man vid läsning av lagen får en erinran om de
grundläggande bestämmelserna i brottsbalken vilka äro nödvändiga för att
förstå lagens innehåll.
I 8 § andra stycket av förslaget torde uttrycket »såframt ej fängelse ådömes»
böra jämkas till »såframt ej svårare straff ådömes». Genom denna
formulering blir det tydligt att även fall, då suspension eller avsättning
ådömes, äro undantagna.
I 32 kap. 7 § brottsbalken sägs, att om ådömande av disciplinstraff i stället
för böter stadgas i särskild lag. I 24 a § lagen om villkorlig dom finnes nu
en bestämmelse att, om med stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän disciplinstraff ådömes i stället för böter som avses i 1 a § lagen
om villkorlig dom, vad i 24 § samma lag är stadgat om att nöjdförklaring
enligt lagen inbegriper jämväl böter som ådömts jämlikt 1 a § skall äga
motsvarande tillämpning beträffande disciplinstraffet. Ett motsvarande
stadgande torde, i överensstämmelse med vad lagrådet uttalat i prop. 1962:
10 C s. 585, böra upptagas i förevarande lag, förslagsvis såsom 12 §.
Stadgandet bör angiva att, om disciplinstraff med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn,
skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.
Bifall till vad lagrådet hemställt beträffande 1 och 12 §§ föranleder ändring
av lagförslagets ingress.
Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar
28 §.
Tjänstefel är enligt 20 kap. brottsbalken beteckningen för brott som avses
i 4 §. I förevarande paragrafs första stycke förekommer emellertid uttrycket
i en mer vidsträckt bemärkelse. Det avser nämligen här även ämbetsbrott
som i brottsbalken behandlas i andra paragrafer av nämnda kapitel.
Lagrådet får därför föreslå, att ordet tjänstefel utbytes mot ordet ämbetsbrott.
Sker detta, måste motsvarande ändring göras även i paragrafens tredje
stycke.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
337
Lagen angående ändring i lagen om nykterhetsvård
15 §.
I andra stycket av förevarandc lagrum torde i tydlighetens intresse före
orden »funnits skyldig till minst» böra inskjutas »genom lagakraftvunnen
dom». Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att här även avses beslut
i disciplinmål.
Lagen angående ändring i lagen om utlämning för brott
11 §.
Liksom i 4 § förevarande lag samt 2, 6 och 17 §§ nordiska utlämningslagen
bör i denna paragraf användas uttrycket »brott, för vilket är stadgat»
i stället för »brott, varå kan följa».
Lagen om ändring i konkurslagen och lagen angående ändring i lagen om
ackordsförhandling utan konkurs
Den förändring i fråga om bedömandet av de psykiskt abnorma lagöverträdarna,
som brottsbalken innebär, har givit anledning till jämkningar i
151, 160 och 166 §§ konkurslagen samt 1, 10, 24 och 32 §§ lagen om ackordsförhandling
utan konkurs. Mot dessa jämkningar är ingen erinran att göra.
Emellertid synes det lämpligt att samtidigt vissa lagrum i de båda
lagarna på det sätt ändras att överensstämmelse vinnes med de beteckningar
å gäldenärsbrott, som kommo till stånd redan genom reformen av förmögenhetsbrotten
1942 och nu skola gälla också enligt 11 kap. brottsbalken.
I 151 § 3) konkurslagen skulle i enlighet med det sagda stadgas att
ackordsförslag ej må upptagas till behandling, om gäldenären funnits skyldig
till oredlighet mot borgenärer. Motsvarande ändring bör göras i 160 §
första stycket, 166 § tredje stycket och 172 § konkurslagen ävensom i 1 §
andra stycket, 10 § andra stycket, 12 §, 24 § första stycket, 32 § tredje
stycket samt 37 § ackordsförhandlingslagen. Detta föranleder ändringar
även i lagförslagens ingresser.
Lagen om ändring i militära rättegångslagen
87 §.
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken
hemställer lagrådet att i förevarande paragrafs första stycke uttrycket
338
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
»misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa fängelse i mer än ett år» utbytes mot uttrycket »misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning».
Lagen om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
I 5 § andra stycket av förslaget meddelas föreskrifter om att saken under
vissa förhållanden kan avgöras utan hinder av vad som eljest gäller om
parts personliga inställelse, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och,
i brottmål, anledning ej förekommer att döma till annan påföljd än böter
eller disciplinstraff. Med hänsyn till att motsvarande bestämmelse i 46 kap.
15 § andra stycket rättegångsbalken enligt remissförslaget omfattar hithörande
fall, såvitt angår brottmål, synes undantagsbestämmelsen i förevarande
lag kunna begränsas till att avse tvistemål. Bestämmelsen torde kunna
formuleras så, att om i tvistemål part på grund av förhållanden som nyss
nämnts är förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, saken må, om
den finnes kunna nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras utan hinder av
vad eljest gäller om sådan inställelse.
Övriga förslag
Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
339
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 november
1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Hegrelius.
Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedeparteinentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till lagstiftning angående införande
av brottsbalken m. m. I denna lagstiftning ingick ett förslag till lag om
verkställighet av bötesstraff.
Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Nyman.
Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.
Förslaget i allmänhet
Den nu föreslagna lagen, som avser att ersätta 1937 års lag i ämnet, upptar
de ändrade bestämmelser som föranledas av brottsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1965. I samband härmed ha vissa ytterligare ändringar
föreslagits i de nuvarande reglerna. Härmed anses det omedelbara behovet
av ändringar och kompletteringar i de gällande bötesverkställighetsreglerna
ha blivit tillgodosett. Departementschefen påpekar emellertid att en ytterligare
reformering av dessa kan komma att övervägas.
Lagrådet, som i princip finner bestämmelserna i det föreliggande förslaget
kunna godtagas i det aktuella läget, vill understryka att på åtskilliga
punkter tveksamhet kan råda om vad som på lång sikt är den bästa lösningen
och att det därför är angeläget att lagens bestämmelser i ett senare
sammanhang upptagas till allmän översyn.
4 §.
När i denna paragraf — liksom i 5 § — talas om att böter i vissa fall icke
må uttagas, lärer detta uttryck avse hela betalningsskyldigheten och alltså
innebära hinder såväl mot indrivning som mot mottagande av betalning för
böterna (se NJA II 1952 s. 517).
5 §•
Enligt denna paragraf äger rätten under vissa förutsättningar förordna,
att böter »eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat» icke må uttagas. Lag
-
340
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
rådet hemställer att de citerade orden uteslutas såsom obehövliga. Den avsedda
situationen kan föreligga även i andra fall — t. ex. sådana som behandlas
i 4 § — utan att det uttryckligen nämns i lagtexten; i båda stadgandena
åsyftas, när böter delvis betalats, endast den del som återstår obetalad.
Lagrådet vill vidare framhålla, att bestämmelserna i 5 § icke avse det fall,
som angives i 11 § första stycket sista punkten. Detta lärer med tillräcklig
tydlighet framgå av att den i 5 § angivna förutsättningen — att böter enligt
bestämmelse i denna lag ej kunna förvandlas — icke kan anses föreligga
när hindret, såsom i angivna fall enligt 11 §, beror på den ståndpunkt som
intagits av styrelsen för viss anstalt eller ungdomsvårdsskola.
6 §.
Lagrådet hemställer att första punkten i paragrafen gives den lydelsen,
att böter ej må indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff
ålagts. Genom denna formulering — vilken ansluter sig till det nuvarande
stadgandet i 5 § i 1937 års bötesverkställighetslag — blir det otvetydigt
att endast positivt beslut i fråga om förvandling av böter har angivna
verkan. Det är ej avsett i remissförslaget att eftergift av förvandlingsstraff
enligt 17 § skall medföra sådan verkan.
Förslagets bestämmelser i 6 och 22 §§ att betalning av böter efter förvandlingsbeslutet
men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats
skall kunna medföra nedsättning i eller bortfallande av förvandlingsstraffet
innebär att man inför ett nytt system inom bötesverkställigheten.
Tidigare framförda betänkligheter beträffande verkningarna av ett sådant
system kunna visserligen ej anses vederlagda. Lagrådet vill emellertid
ej motsätta sig att det nu föreslagna systemet prövas.
10 §.
Det torde innebära ett avsteg från den eljest tillämpade metoden i lagstiftningen
beträffande böter och deras förvandlingsbarhet att här ifrågavarande
förbud mot förvandling ej upptagits i anslutning till den bestämmelse,
vari det ifrågavarande bötesstraffet förekommer. Det hade sålunda
varit önskvärt, att förvandlingsförbudet upptagits i 33 kap. 2 § brottsbalken.
Placeringen av bestämmelsen därom har emellertid, med den utformning
5 § i förslaget erhållit, även en materiell innebörd. Detta lagrum avser sålunda
endast böter som enligt bestämmelse »i denna lag» icke kunna förvandlas.
Förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i 5 § att bötesbelopp
ej må uttagas är att uttagande av böterna skulle vara till synnerligt
men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning;
förordnande enligt 5 § må dock ej meddelas, därest omständigheterna
föranleda till antagande att verkställighet av bötesstraffet erfordras
för den bötfälldes tillrättaförande eller från allmän synpunkt. Enligt 33
kap. 2 § brottsbalken skall emellertid dömas till böter endast om det
finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet.
341
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
Under sådana förhållanden torde det endast i sällsynta undantagsfall kunna
bliva rum för tillämpning av bestämmelserna i 5 § i fall av förevarande
slag. Dessa fall torde betingas av sådana hänsyn att nådeinstitutet kan tilllämpas.
De nu berörda spörsmålen äro dock av den natur att en ändring i den
nyligen antagna brottsbalken ej framstår såsom nödvändig. Lagrådet vill
därför ej yrka att ändring nu sker. Frågan förtjänar emellertid att ytterligare
övervägas vid en allmän översyn av bötesverkställighetslagen.
11 §.
De i andra stycket upptagna inskränkningarna i fråga om förvandling
av böter, vilka ådömts den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå
fängelse i två år eller däröver, sakna motsvarighet i gällande lag. Konsekvenserna
av stadgandet äro svåra att överblicka. I åtskilliga situationer
måste domstolarna beakta dessa inskränkningar, när det gäller att bestämma
påföljd för brott. Det hade därför varit önskvärt att konsekvenserna
närmare utretts och att förslaget blivit föremål för remissbehandling. I detta
sammanhang må erinras om att ett liknande förslag år 1938 avvisades
av dåvarande chefen för justitiedepartementet under åberopande bl. a. av
att vid tillämpning i praxis av de föreslagna reglerna skulle uppkomma avsevärda
svårigheter (se prop. 1938: 191 s. 63, NJA II 1938 s. 563).
I motiven till brottsbalken (prop. 1962: 10 C s. 168) uttalas, att ett särskilt
skäl att med stöd av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till
böter vid sidan av fängelse är, att de böter som ifrågakomma ej få förvandlas.
Det förvandlingsförbud varom nu är fråga är uppenbarligen av
annan art än de som åsyftas i detta uttalande och får icke leda till att
böter ådömas vid sidan av fängelsestraffet; förbudet kan tvärtom utgöra
ett skäl mot att, när långvarigt fängelsestraff ådömes, begagna den formella
möjligheten att vid sidan därav döma till böter, vilka som en följd av det
nu berörda stadgandet icke kunna förvandlas.
För det fall att någon, efter det han dömts till långvarigt fängelsestraff
men innan verkställigheten därav börjat, skall dömas för brott som endast
är belagt med böter, synes förslaget kunna medföra betänkliga konsekvenser.
Domstolen har då i regel att välja mellan att förordna att fängelsestraffet
skall avse jämväl det andra brottet och att döma särskilt till böter för
detta brott. Det måste då förutses att dessa böter ej komma att kunna förvandlas.
Böterna kunna visserligen indrivas, men då böter endast undantagsvis
torde kunna uttagas genom utmätning eller införsel hos det klientel
varom här är fråga, kommer förvandlingsförbudet i regel att innebära att
böterna komma att sakna varje reell betydelse.
Som ett ytterligare exempel på komplikationer, som kunna uppkomma
vid tillämpningen av det nu föreslagna förbudet, må nämnas de i remissprotokollet
berörda fallen, då fängelsestraff ådömes i samband med undanröjande
jämlikt 34 kap. 1 § 3 brottsbalken av villkorlig dom eller skyddstillsyn,
som varit förenad med böter enligt 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §.
342
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
I gränsfallen kunna egendomliga resultat uppkomma. Om sålunda den
som skall undergå ett eller flera fängelsestraff om tillhopa ett år 11 månader
tillika är ålagd förvandlingsstraff om t. ex. 90 dagar, kommer han att
få avtjäna alla de nämnda påföljderna. Om åter ytterligare ett fängelsestraff
å en månad tillkommer, bortfaller förvandlingsstraffet med påföljd
att den sammanlagda strafftiden blir kortare än i det förstnämnda fallet.
Från systematisk synpunkt kan det verka vilseledande att, ehuru 34
kap. brottsbalken reglerar fall av sammanträffande på verkställighetsstadiet
av förvandlingsstraff med fängelse på livstid (11 §), ungdomsfängelse
(12 §) och internering (13 §), i förevarande lag givas ytterligare regler
om sammanträffande av förvandlingsstraff med fängelse.
Det är givet att de i det föregående antydda invändningarna mot förslaget
minska i styrka när, såsom i förslaget, minimigränsen för det fängelsestraff,
som skall ha ifrågavarande verkan, satts så högt som till två år. När det
gäller mycket långa fängelsestraff bliva också de praktiska skäl, som tala
för förslaget, mera påtagliga. Lagrådet anser därför förslaget kunna godtagas
såsom ett provisorium i avbidan på en mera allmän översyn av hithörande
bestämmelser.
I förtydligande syfte hemställer emellertid lagrådet att bestämmelsen angives
gälla den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som
ådömts på viss tid, minst två år.
För de fall som avses i andra stycket torde i själva lagtexten böra angivas
vem befogenheten att påkalla förvandling av böter, som ådömts efter
intagningen men före utskrivningen, skall tillkomma.
16 §.
Denna paragraf behandlar sättet för avräkning av delbetalning, då flera
bötesstraff förvandlas, övervägande skäl synas tala för att den av departementschefen
för sådant fall föreslagna regeln, att betalningen i första hand
skall avräknas å det äldsta av straffen, bör godtagas. Vid tillämpning av
regeln synes — i analogi med vad som gäller i fråga om preskription — dagen
då bötesbeslutet vann laga kraft böra vara avgörande. Ha två eller flera
bötesbeslut vunnit laga kraft samma dag, synes valet mellan dem böra ske
så, att betalningen i första hand avräknas å straff med lägsta dagsbot; någon
uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes icke erforderlig.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
343
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 november 1963.
Närvaran de:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 19 november
1963 avgivna utlåtanden över den 5 juni 1963 till lagrådet remitterade förslag
till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
344 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse
och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling
utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt
i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff
i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 345
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) ,
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. in.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet av utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Föredraganden anför följande.
Lagen om införande av brottsbalken
Vid förslagets remitterande till lagrådet har jag uttalat, att regler om
strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas i promulgationslagstiftningen
och icke ges vidare avfattning än som betingas av de problem, som föreligger
när brottsbalken skall sättas i kraft. De principer, som ligger till grund
för bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen, skulle emellertid
i viss utsträckning kunna tänkas bli analogiskt tillämpade vid ändringar
i kriminallagstiftningen såväl i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande
som efter det balken trätt i kraft.
Lagrådet har funnit det angeläget att de principer varom här är fråga
kommer till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. Därför har
lagrådet förordat, att vissa bestämmelser i den föreslagna promulgationslagen
ges generell karaktär.
346
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Ehuru regler av allmän innebörd och räckvidd i ifrågavarande hänseende
enligt min mening rätteligen har sin plats i lagstiftning av annan karaktär
än förevarande, vill jag, med den avgränsning av den generella giltigheten
som lagrådet föreslagit, icke motsätta mig, att promulgationslagens regler
ges direkt tillämplighet också i andra fall än de som aktualiseras av brottsbalkens
ikraftträdande.
Viktigast är härvid de principer, som inskrivits i förslagets 5 §. Lagrådet
har här även föreslagit en omkastning av det remitterade förslagets lösning
av frågan om gammal eller ny lags företräde i de fall, då ej principen
om tillämpning av den lindrigare lagen ger utslag. Då den bedömning av de
praktiska för- och nackdelarna som lagrådet gjort synes kunna godtagas har
jag funnit mig böra tillmötesgå lagrådets önskemål om ändrad utformning
av 5 § i förevarande hänseende. Jag får därför förorda, att de tre första
styckena i paragrafen med endast en mindre redaktionell jämkning ges det
innehåll som lagrådet föreslagit.
Lagrådet har förordat, att bestämmelsen om förverkande i 5 § sista stycket
i det remitterade förslaget får utgå. Det är emellertid att märka, att enligt
brottsbalkens terminologi förverkande är varken straff eller påföljd.
I och för sig är det ej givet, att frågan om tillämpning av gammal eller ny
lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som beträffande
straff. Jag anser mig därför icke kunna biträda vad lagrådet i
denna del förordat. Hänvisningen till brottsbalkens förverkanderegler torde
dock böra begränsas till att avse 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§; för tillämpningen
av 36 kap. 3 § torde ej fordras särskild övergångsbestämmelse.
Vad lagrådet föreslagit beträffande 4 § anser jag mig kunna tillstyrka.
Härav föranledes en jämkning i 9 §.
Lagrådets förslag till förtydligande av 6 § första stycket torde böra godtagas.
Det må emellertid framhållas, att paragrafen torde få sin största
betydelse i fall, då det nya brottet begåtts efter den 1 januari 1965. Även
lagrådets hemställan att andra stycket i 6 § ändras så att regeln begränsas
till att gälla i annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den
1 januari 1965 finner jag mig kunna godtaga. Jag vill emellertid framhålla,
att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma med den av lagrådet förordade
ordningen, om den tilltalade, när målet skall avgöras i högre instans,
efter den 1 januari 1965 i annat mål genom lagakraftvunnen dom
dömts till påföljd. Det i samma stycke förordade redaktionella tillägget
»med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs» torde böra göras.
De ändringar som lagrådet föreslagit beträffande övriga §§ torde böra genomföras.
Lagen om ändring i rättegångsbalken
Mot lagrådets vid 1 kap. redovisade förslag beträffande användningen av
uttrycken »kan följa» och »är stadgat» bär jag i princip ingen erinran att
göra.
Skälen att i 20 kap. 7 § och övrig lagstiftning ej använda termerna »ef -
347
Ktimjl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
tergiva åtal» och »åtalseftergift» har jag utförligt redovisat när förslaget
remitterades till lagrådet. Vad lagrådet anfört har ej övertygat 111ig om
lämpligheten av att ändra förslaget i förevarande avseende.
Lagrådet har uttalat att för åklagares beslut att icke tala å brottet bör i
normala fall krävas, att den misstänkte erkänt brottet. Jag kan instämma
häri men vill härtill understryka, att frågan om utredningens fullständigliet
bör prövas i enlighet med de synpunkter som framlades när förslaget
remitterades och att krav på erkännande ej kan uppställas som någon ovillkorlig
regel.
I anslutning till sin genomgång av användningen av uttrycken »kan följa»
och »är stadgat» har lagrådet påpekat, att genom det remitterade förslaget
en utvidgning skulle ske av kretsen av de brott för vilka häktning skall
kunna äga rum, om övriga förutsättningar för häktning föreligger, och föreslagit
en gränsdragning som bland annat innebär, att häktningsmöjligheterna
i vissa fall inskränkes i förhållande till vad som gäller för närvarande
samtidigt som möjligheterna härtill utvidgas framför allt inom specialstraffrätten.
Den avgränsning som lagrådet föreslagit finner jag mig
kunna godtaga. 24 kap. 1 § och i överensstämmelse därmed 27 kap. 3 § torde
därför böra avfattas i enlighet med lagrådets förslag.
Vid framläggande av de i det remitterade förslaget upptagna omröstningsreglerna
i 29 kap. 2 § stod det klart, att reglerna ej täcker alla situationer
och att problem utöver de i lagtexten behandlade kan tänkas uppkomma.
Det ansågs emellertid icke påkallat att i förevarande sammanhang
ge reglerna en vidlyftigare avfattning än för närvarande. Lagrådets
förslag innebär en icke obetydlig utbyggnad av omröstningsreglerna. Det
kan vara föremål för tvekan, om behov föreligger att så långt som skett
reglera olika omröstningssituationer. Emellertid är det obestridligt, att de
genom brottsbalken ökade valmöjligheterna i fråga om påföljdsbestämning
i större utsträckning än för närvarande kan ge upphov till komplicerade
omröstningssituationer. De av lagrådet föreslagna reglerna lämnar mera i
detalj gående anvisningar än det remitterade förslaget. Jag anser mig
kunna acceptera den av lagrådet föreslagna utbyggnaden av förevarande
paragraf.
Förslaget om jämkning av andra stycket i övergångsbestämmelserna kan
jag ej biträda. Avsikten med den av mig föreslagna formuleringen är att
den nya gränsen i fråga om frihetsstraffets längd skall gälla redan från
brottsbalkens ikraftträdande.
Mot vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om rättegångsbalkens regler
har jag ej någon invändning.
Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare
Den föreslagna förkortningen av lagens rubrik torde böra godtagas.
Såsom anförts vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan jag ej acceptera lagrådets
förslag i fråga om beteckningen åtalseftergift.
348
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Icke heller finner jag mig kunna godtaga förslaget till tillägg i 1 § att
brottet skall vara av lindrigare art för att åklagare skall få besluta att ej
tala därå.
I enlighet med vad lagrådet föreslagit torde 4 § böra utgå och följande
paragrafer omnumreras.
Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förevarande lagförslag föranleder
icke någon invändning från min sida. Förslaget bör därför ändras i
enlighet härmed.
Lagen om verkställighet av bötesstraff
Vad lagrådet föreslagit i sitt utlåtande över detta lagförslag anser jag
mig kunna tillstyrka med endast det undantaget, att jag ej finner anledning
att i 11 § andra stycket göra något tillägg angående befogenheten att
påkalla förvandling av böter.
I detta sammanhang vill jag föreslå en ändring av första stycket av 11 §
i det till lagrådet remitterade förslaget. Enligt vad jag numera erfarit, har
cheferna för inrikesdepartementet och socialdepartementet för avsikt att
föreslå sådana ändringar, att de bestämmelser, som finns angående intagning
i tvångsarbetsanstalt, icke kommer att vara i kraft den 1 januari 1965.
Med uttrycket arbetsanstalt i den föreslagna lagtexten avses tvångsarbetsanstalt
eller den form av anstalt, som kan komma att ersätta tvångsarbetsanstalt.
Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Vad lagrådet föreslagit beträffande denna lag kan jag biträda.
Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av
könss jukdomar
Mot vad lagrådet anfört har jag icke någon erinran. Därför bör 28 §, med
viss ytterligare redaktionell jämkning, ges den avfattning som lagrådet föreslagit.
Lagen om ändring i militära rättegångslagen
Lagrådets förslag i fråga om 87 § torde böra godtagas.
I anslutning till lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare har lagrådet påpekat, att uttrycket eftergift
av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen. Uttryckssättet
i denna paragraf torde böra ändras i överensstämmelse med vad som
föreslagits angående 20 kap. 7 § rättegångsbalken.
Övriga förslag
Vad lagrådet föreslagit torde böra genomföras.
Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten få vidtagas vissa
mindre, redaktionella jämkningar.
349
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå 1964 års riksdag att antaga de i enlighet med det anförda ändrade
lagförslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till 1964 års riksdag
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
350
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
Innehållsförteckning
Proposition till riksdagen den 29 november 1963 .............. 1
Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 3
Lagtext ...................................................... 5
Remiss till lagrådet den 5 juni 1963 ............................ 98
Förslag till lag om införande av brottsbalken.................... 99
Förslag till ändringar i giftermålsbajken och ärvdabalken ........ 123
Förslag till ändring i rättegångsbalken.......................... 123
Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare.................................... 153
Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff.................. 172
Förslag till lag om straff för folkmord ........................ 202
Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän......205
Förslag till ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar ............................................ 207
Förslag till ändring i lagen om avbrytande av havandeskap ____210
Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastre
ring
...................................................... 213
Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård.................. 213
Förslag till lag om ändring i lagen om utlämning för brott......218
övriga lagförslag ............................................ 219
Departementschefens hemställan................................ 223
Lagtext ...................................................... 227
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden den 29 november
1963 .............................................. 343
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 6305X9