AJr 149—151

Statsutskottets utlåtande nr 119 år 1964

Nr 149

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för justitie•
råd och regeringsråd att åtaga sig skiljemannauppdrag
m. m.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Alexander son (I: 122) och den andra inom andra kammaren av
herr Källenius m. fl. (II: 153), har hemställts att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att företaga sådan ändring i statens allmänna avlöningsreglemiente,
att med tjänst som justitieråd eller regeringsråd må kunna
förenas sJuljemannauppdrag ävensom ordförande- eller ledamotskap i villkors-
eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen II: 153.

över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens
ledamöter, justitiekansler sämbetet och försäkringsinspektionen,
varjämte Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges industriförbund
begagnat sig av erhållet tillfälle att yttra sig över motionerna.

Samtliga ifrågavarande yttranden fogas som bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. Enligt 7 § B. statens allmänna avlöningsreglemente får med
tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd icke förenas tjänstebefattning
eller uppdrag som avses i A. 1 mom. samma paragraf — hit är bl. a. att
hänföra ordförande- eller ledamotskap i de inom försäkringsväsendet förekommande
villkors- och skadeprövningsnämnderna — och inte heller skiljemannauppdrag.
Förbudet, som tillkom år 1926, är ovillkorligt. Det motiverades
på sin tid med att åtagande av här avsedda uppdrag ej kunde anses
förenligt med den ställning ifrågavarande ämbetsmän intar i egenskap av
utövare av landets högsta domarmakt.

Motionärerna, som finner de nuvarande bestämmelserna otidsenliga, påyrkar
sådan ändring i avlöningsreglementet att med tjänst som justitieeller
regeringsråd må kunna förenas skiljemannauppdrag samt ordförande-
eller ledamotskap i villkors- eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet.
Till stöd härför anförs att praxis vid de allmänna domsto1
Ilihang till riksdagens protokoll 196b. 6 saml. Nr 149—151

Statsutskottets utlåtande nr 1):9 år 196f

larna å ena sidan och inom skiljedomsverksamheten å den andra kan komina
att följa olika linjer till skada för rättssäkerheten. Genom ett hävande
av det nuvarande förbudet skulle en sådan utveckling kunna hejdas eller
åtminstone begränsas. Vidare skulle tillfälle beredas justitie- och regeringsråden
att liksom andra domare till gagn för rättskipningen förskaffa sig
erfarenhet från rättsområden som kommit att bli alltmer främmande för
domstolarna. Det sagda skulle enligt motionärerna ha sin giltighet även i
fråga om uppdrag som ordförande eller ledamot i de inom försäkringsväsendet
förekommande villkors- och skadeprövningsnämnderna.

I anledning av motionsyrkandet vill utskottet erinra om att frågan om en
uppmjukning av här ifrågavarande bestämmelse i avlöningsreglementet tidigare
vid flera tillfällen behandlats av riksdagen. År 1946 väcktes sålunda
motioner om att justitie- och regeringsråden borde, på sätt föreskrivits beträffande
häradshövdingar och vattenrättsdomare, få åta sig ordförandeskap
i skiljenämnd eller uppdrag såsom ensam skiljedomare. Motionerna
föranledde inte någon åtgärd f rån riksdagens sida. Ett av Ivungl. Maj :t är
1947 i proposition angående nytt avlöningsreglemente framlagt förslag av
i princip samma innebörd avvisades av riksdagen. Slutligen blev ett år 1951
motionsvis framfört förslag i ämnet likaså avslaget.

1 de över de nu föreliggande motionerna avgivna remissyttrandena har
den väckta frågan blivit ingående belyst från olika utgångspunkter. Motionärernas
förslag kan emellertid knappast sägas ha rönt allmänt instämmande
från de hörda instansernas sida. Särskilt intresse knyter sig naturligt
nog till de synpunkter som anförts i yttrandena från ledamöterna av
högsta domstolen och regeringsrätten. Tjugo av högsta domstolens ledamöter
gör visserligen det uttalandet att de nuvarande bestämmelserna är ur
befattningshavarens synvinkel alltför restriktiva och av sådan anledning i
behov av översyn. Uttalandet präglas dock i betydelsefulla hänseenden av
stor tvekan ur allmänt principiell synpunkt inför tanken på en ändring
av den åsyftade innebörden. En liknande tankegång kan sägas komma till
uttryck i yttrandet från de sex ledamöter av regeringsrätten som anser att
motionerna inte bör bifallas.

För egen del kan utskottet inte finna afl, sedan frågan senast behandlades
av riksdagen, några sådana omständigheter tillkommit som motiverar
ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Till detta bör läggas ytterligare
en — av justitiekanslersämbetet åberopad — omständighet av betydelse
i sammanhanget. Enligt direktiven för domstolskommittén har denna
att överväga att inom domstolsväsendets ram tillskapa ett processinstitut
som skulle kunna erbjuda ett konkurrenskraftigt alternativ till skiljemannaförfarandet.
Denna fråga har uppenbarligen samband med det nu
väckta spörsmålet. Vidare är att märka att frågan om en översyn av reglerna
om bl. a. domares rätt att inneha bisysslor bragts under Kungl. Maj :ts
prövning genom en av riksdagens justitieombudsman i fjol avlåten fram -

Statsutskottets utlåtande nr Vt9 år 196i

ställning. Att riksdagen under angivna förhållanden nu skulle ta saklig
ställning till den i motionsyrkandet avsedda frågan synes utskottet svårligen
kunna komma i fråga.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 122 och II: 153 icke må av riksdagen
bifallas.

Stockholm den 3 november 1964

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Närvarande: se under utlåtandet nr 151.

If Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 6 samt. Nr 149—151

Statsutskottets utlåtande nr H9 år 1964

Bilaga

Remissyttranden över motionerna 1:122 och II: 153

Högsta domstolens ledamöter

Tjugo justitieråd — vilka förklarat sig ha inskränkt sig till att behandla
motionerna såvitt de tar sikte på justitieråden — har enat sig om följande
yttrande.

Enligt 7 § B i statens allmänna avlöningsreglemente gäller, att med
tjänst såsom justitieråd icke må, bortsett från vissa angivna fall, förenas
tjänstebefattning eller uppdrag, som är jämförligt med tjänstebefattning,
eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag,
förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri,
handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren
eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte; med
sådan tjänst må ej heller förenas skiljemannauppdrag. Förbudet är absolut.
Motsvarighet saknas således till den för statens befattningshavare i
allmänhet förefintliga möjligheten att utverka tillstånd att innehava tjänstebefattningar
eller uppdrag som eljest äro förbjudna. Bestämmelsen är
bindande också för Kungl. Maj :t, som alltså icke äger lämna justitieråd
sådant uppdrag som omfattas av bestämmelsen. Dennas räckvidd är i vissa
avseenden osäker. Det är sålunda tveksamt vad som ingår under uttrycket
uppdrag som är jämförligt med tjänstebefattning. Huru det i förevarande
hänseende förhåller sig med vissa uppdrag såsom ordförande
eller ledamot i skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet kan icke
sägas vara helt klart.

Genom motionerna åsyftas att få till stånd sådan ändring av den anförda
bestämmelsen, att möjlighet skulle öppnas för justitieråd att vara
skiljeman och att innehava uppdrag såsom ordförande eller ledamot i villkors-
eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet. Till stöd härför
hava motionärerna i första hand åberopat, att rättstvister inom betydande
områden av näringslivet numera i stor utsträckning prövas icke av
domstol utan av skiljemän samt att praxis vid domstolarna och inom skiljedomsverksamheten
kan komma att löpa efter olika utvecklingslinjer
till skada för rättsordningens stabilitet. Motionärernas tanke synes vara
att genom den föreslagna ändringen en dylik utveckling skulle kunna
motverkas eller begränsas.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att rättstvister på näringslivets område
i betydande omfattning avgöras genom skiljemannaförfarande eller eljest
utan anlitande av domstol. Huruvida detta medfört att utvecklingen av
praxis gått i sär med rättsosäkerhet som följd undandrager sig vårt bedömande.
Därest en dylik utveckling eller tendens till en sådan skulle
finnas, är det önskvärt att den brytes. Däremot framstår som tvivelaktigt,
huruvida ett genomförande av motionärernas förslag skulle vara särdeles
verksamt i detta hänseende. Varken skilj emannapraxis eller domstolspraxis
kan antagas bliva i någon nämnvärd grad påverkad av att justitieråd
deltager i ett eller annat skiljemannaförfarande. För att en verklig

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1U(H

samordning skulle komma till stånd torde erfordras, att justitieråden
verkade såsom skiljemän i en omfattning, som av praktiska skäl är utesluten
och för övrigt skulle ingiva allvarliga betänkligheter. En annan lösning
svnes vara att söka så anpassa domstolsförfarandet att det tillgodoser
de önskemål, främst om snabbhet, som näringslivet ställer, och därigenom
skapa underlag för en domslolspraxis, tillräckligt omfattande och
representativ för att i väsentlig mån bliva vägledande även vid tvisters
avgörande utom rätta. I anslutning härtill må erinras om att bland de frågor
som uppdragits åt domstolskommittén ingår spörsmålet att inom domstolsväsendets
ram åvägabringa ett processinstitut, som skulle kunna erbjuda
ett åtminstone i många fall användbart alternativ till skiljemannaförfarandet.
Såvitt gäller den praxis som utbildas genom de åsyftade nämnderna
inom försäkringsväsendet torde det vara lättare att på den av motionärerna
anvisade vägen åstadkomma, att denna praxis och domstolspraxis
bliva likartade.

Motionärerna framhålla vidare, att genom förslaget tillfälle skulle beredas
justitieråden att vinna erfarenhet från rättsområden, som kommit
att bliva allt mera främmande för domstolarna. I anledning härav må
framhållas, att gällande ordning medför att, sedan någon blivit justitieråd,
han inom det område, på vilket den förut återgivna bestämmelsen i avlöningsreglementet
äger tillämpning, är förhindrad att samla erfarenhet på
det sätt som är mest givande, nämligen genom egen aktiv verksamhet.
Detta är otvivelaktigt att anse såsom en låt vara nödvändig men icke lycklig
följd av bestämmelsen. Från allmän synpunkt får därför i och för sig
anses önskvärt att, så långt det är förenligt med syftemålen bakom bestämmelsen,
begränsa denna följdverkan. Att uppdrag av den art som
avses i motionerna kunna giva värdefulla erfarenheter är obestridligt.
Emellertid är bestämmelsen i avlöningsreglementet vittomfattande. De i
motionerna berörda uppdragen utgöra blott ett par av de många arter av
uppdrag å vilka bestämmelsen är tillämplig. Det synes kunna vara föremål
för tvekan, huruvida det är angelägnare att bereda justitieråden tillfälle
att berika sin erfarenhet på de områden som avses med motionerna
än på andra. Den kunskap som vinnes genom skiljemannaverksamhet och
inom försäkringsväsendets nämnder torde, trots allt, vara ganska likartad
den som domstolsarbetet ger. Man kan peka på andra områden av samhällslivet
som kunna skänka för domstolsarbetet minst lika betydelsefulla
erfarenheter, exempelvis bankväsendet, statlig förvaltning och socialvård.
Problemet är att bedöma ur en vidare synvinkel än den motionärerna anlagt.

Omständigheter kunna emellertid också andragas som tala emot en
ändring av gällande ordning eller som i allt fall kunna åberopas för en
begränsning av reformen. Bestämmelsen i avlöningsreglementet avser att
säkerställa att arbetet i domstolen ej eftersättes på grund av andra uppgifter
samt att ledamöterna komma att intaga en absolut fri och oberoende
ställning, något som är av utomordentlig betydelse för att domstolen
skall åtnjuta förtroende. Det kan hävdas, att dessa syften bäst tillgodoses
genom eu bestämmelse sådan som den nu gällande. Om cn uppmjukning
finnes böra ske — genom införande av mera nyanserade regler eller genom
att frågan i större eller mindre utsträckning överlämnas till domstolslcdamöternas
eget bedömande — få likväl självfallet de allmänna intressen
man velat skydda med den nuvarande bestämmelsen icke eftersättas.

Statsutskottets utlåtande nr H9 år WtH

Det anförda leder till att — såsom motionärerna också antytt — j ustitieråden
på grund av arbetsbelastningen i domstolen kunna väntas stå
till förfogande för uppgifter utom tjänsten endast i begränsad utsträckning.
Vidare måste sådan återhållsamhet iakttagas, att grund saknas för varje
misstanke om ekonomiskt beroende av någon uppdragsgivare eller dennes
ombud eller av viss intressegrupp, önskvärdheten att undvika att sådana
situationer skapas, vilka kunna innefatta jäv vid utövningen av domarämbetet,
måste verka i samma riktning. Vad särskilt gäller de uppdrag som
avses med motionerna synes kunna ifrågasättas, huruvida det alltid är
odelat lämpligt att ett justitieråd såsom skiljeman eller i en nämnd inom
försäkringsväsendet tager ståndpunkt till och därmed också för framtiden
binder sig för viss lösning av en principfråga. Möjligheterna att erhålla en
allsidig belysning av ett spörsmål, såsom genom att höra myndigheter och
sammanslutningar, torde nämligen icke vara lika goda i en skiljenämnd
eller i en nämnd inom försäkringsväsendet som i en rättegång vid domstol.
Arbetet i skiljenämnder eller i försäkringsväsendets nämnder torde icke
heller i samma grad som verksamheten i högsta domstolen ge tillfälle till
det kollegiala tankeutbytet som i många frågor är av så stor betydelse för
ett välgrundat ställningstagande.

Även om av orsaker som nu antytts utrymmet för justitierådens sysslande
med uppdrag vid sidan om tjänsten är begränsat, finnas dock åtskilliga
områden där sådan verksamhet utan någon olägenhet skulle kunna
bedrivas. Bestämmelsen i avlöningsreglementet får anses gå längre än
vad som är motiverat från allmän synpunkt.

Ur befattningshavarnas personliga synvinkel måste bestämmelsen uppfattas
såsom utgörande en inskränkning av deras möjligheter att utnyttja
sin fritid. Så långt inskränkningen verkligen är motiverad av hänsyn
till tjänsten är intet att säga därom. Men längre gående inskränkningar
måste anses obefogade.

Med hänsyn till vad sålunda anförts framstår en översyn av den bestämmelse
som åsyftas med motionerna som önskvärd. Översynen bör ej inskränkas
till de särskilda frågor som behandlas i motionerna utan avse bestämmelsen
i hela dess vidd. I anslutning härtill må erinras om den av
justitieombudsmannen hos Kungl. Maj :t gjorda framställningen den 3 juli
1963 om en allmän översyn av bestämmelserna rörande rätten för statstjänstemännen
att innehava bisysslor, i vilken framställning även den med
detta yttrande avsedda bestämmelsen något beröres. Med det ståndpunktstagande
som här skett synes anledning icke föreligga att nu ingå på en närmare
bedömning av de problem som kunna bliva aktuella vid en översyn.

Tre justitieråd har — med tillstyrkan att de ifrågavarande författningsbestämmelserna
underkastas en översyn i här angivet syfte — enat sig om
följande yttrande.

Det är en betydande olägenhet, att rättsskipningen i tvistemål kommit
att uppdelas på två skilda områden, domstolsväsendet och skiljedomsverksamheten,
vilka hava alltför ringa förbindelse med varandra. Det är självfallet
olämpligt, att ledamöterna i högsta domstolen icke äga någon förstahandskännedom
om utvecklingen på det sistnämnda rättsområdet, än
mindre någon möjlighet att påverka denna utveckling.

Även de i motionerna berörda nämnderna inom försäkringsväsendet representera
ett viktigt utomrättsligt verksamhetsområde med nära anknyt -

Statsutskottets utlåtande nr 149 är 1964

ning till domstolarnas befattning med skadeståndsfrågor. Icke heller inom
detta område hava högsta domstolens ledamöter tillfälle att berika sin erfarenhet
angående den stora massan försäkringstvister, till båtnad för de
relativt få skadeståndsmål, som handläggas i domstolen.

Såsom motionärerna anfört skulle med hänsyn till arbetsbördan ledamöterna
endast hava begränsad möjlighet att mottaga uppdrag av de slag som
här nämnts, men även en ringa förbättring av kommunikationerna mellan
de olika områden av rättslivet, varom här är fråga, skulle vara av värde.

Det kan nämnas, att i Danmark och Norge de högsta domstolarnas ledamöter
äro oförhindrade att mottaga uppdrag, varom här är fråga.

Såvitt angår skiljemannauppdrag böra emellertid icke komma i fråga
sådana, där uppdraget gives av ena parten i en tvist, utan endast uppdrag
som ordförande i skiljenämnd eller som ensam skiljedomare.

Regeringsrättens ledamöter

Sex regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

I motionerna ha anförts goda skäl för en ändring av avlöningsreglementet
i den föreslagna riktningen. Vad särskilt angår skilj emannauppdrag har
Kungl. Maj :t redan i prop. till 1947 års riksdag (nr 281) föreslagit en uppmjukning
av gällande förbud, en ändring som emellertid då av riksdagen
avböjdes. Särskilt om ändringen i avlöningsreglementet förenas med den i
1947 års proposition antydda anmälningsskyldigheten, finna vi icke några
vägande betänkligheter mot uppmjukningen av gällande förbud föreligga.

Sex regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

Frågan om beredande av vidgad möjlighet för innehavare av statliga domarämbeten
att åtaga sig skilj emannauppdrag synes oss i väsentlig män
sammanhänga med ett problem av mera allmän natur, nämligen i vad mån
det ur de synpunkter, staten har att företräda, är önskvärt att främja en
vidgad användning av skiljemannainstitutet. Vissa skäl — inte minst hänsyn
till angelägenheten av en rättsutveckling, vilken sker ändamålsenligt
samt under den insyn och i de former för tryggande av rättssäkerheten som
prägla förfarandet vid domstolarna — torde tala för att rättskipningen
så mycket som möjligt sker inom ramen för domstolarnas verksamhet och
att skiljemannainstitutets användning i motsvarande mån begränsas. Redan
av skäl, som nu anförts, synes det föga välbetänkt att — i varje fall
utan att frågan närmare överväges — innehavare av domarämbeten beredas
ökade möjligheter att åtaga sig skilj emannauppdrag. Fullgörande av de
åligganden, som ankomma på innehavarna av de högsta domarämbetena,
torde vidare kräva sådana arbetsinsatser, att det icke framstår såsom obetingat
lämpligt att bereda innehavarna möjlighet att vid sidan av ämbetsgöromålen
utöva verksamhet varom här är fråga. I detta hänseende må särskilt
framhållas, att justitieråd och regeringsråd icke såsom andra befattningshavare
i statens tjänst kunna erhålla tjänstledighet från sina ämbeten
för fullgörande av uppdrag utom tjänsten. Slutligen må erinras om att då
denna fråga tidigare varit under bedömande det icke ansetts helt förenligt
med den obundna ställning, ledamöter av högsta domstolen och regeringsrätten
böra intaga, att dessa åtaga sig uppdrag av ifrågavarande art.

I anslutning till det anförda vilja vi göra det uttalandet, att de i motionerna
väckta förslagen icke böra bifallas.

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

Fyra regeringsråd har enat sig om följande yttrande.

Därest riksdagen vid avvägning mellan å ena sidan de skäl som anförts
för införandet och bibehållandet av förbudet för justitieråd och regeringsråd
att åtaga sig skiljemannauppdrag och övriga i motionerna nämnda uppdrag
samt å andra sidan intresset av att justitieråd och regeringsråd kunna
anlitas för sådana uppdrag skulle finna skäl tala för att förbudet icke längre
bör upprätthållas, ha vi icke något att erinra mot att förbudet upphäves.

Justitiekanslersäm betet

Det lärer icke råda delade meningar därom att särskilt på rättskipningens
område, med hänsyn till vikten av att allmänhetens förtroende för
våra domares oväld icke rubbas, särskilda regler erfordras beträffande rätten
för domare att inneha bisysslor. Huruvida det är sakligt motiverat med
sådana skillnader i fråga om olika domargruppers rätt att åtaga sig bisysslor
av vissa slag som nu råder, kan däremot sättas i fråga. Spörsmålet
om en översyn av reglerna om bland annat domares rätt till bisysslor är
töremål för Kungl. Maj :ts prövning efter en av riksdagens justitieombudsman
den 3 juli 1963 till Konungen gjord framställning i ämnet (JO:s ämbetsberättelse
år 1964 s. 479 ff).

Med anledning av vad i motionerna uttalas därom, att inom näringslivet
uppkommande rättstvister numera i högre grad än tidigare avgöres av skiljeman
i stället för att bringas under domstolsprövning, må erinras om, att
domstolskommittén enligt sina direktiv (riksdagsberättelsen år 1963 s. 53)
skall överväga, huruvida inom domstolsväsendets ram kan åvägabringas
ett processinstitut, som kan erbjuda ett användbart alternativ till skiljemannaförfarandet.
Om ett dylikt processinstitut kan skapas, är detta tydligen
ägnat att påverka bedömandet av frågan om och i vilken utsträckning
domare bör äga åtaga sig skiljemannauppdrag.

Med hänsyn till att de i motionerna väckta frågorna således redan är ur
skilda synpunkter under bedömande synes anledning icke föreligga för riksdagen
att nu vidtaga särskilda åtgärder i saken.

Försäkringsinspektionen

Frågan om lämpligheten av att med tjänst såsom justitieråd eller regeringsråd
få förena skiljemannauppdrag och vissa andra i motionen närmare
angivna slag av uppdrag kan ses ur olika synpunkter.

När det gäller innehavare av landets högsta domarämbeten, synes om
möjligt ännu mer än i många andra fall böra iakttagas viss återhållsamhet
i fråga om vederbörandes möjligheter att med statstjänsten förena sådana
inkomstbringande uppdrag som icke meddelats av Kungl. Maj :t eller kan
betraktas som ett direkt utflöde av tjänsten. Det är så mycket större skäl
att understryka denna synpunkt, eftersom det på vissa andra håll i offentlig
förvaltning synes ha gjort sig gällande en tendens att låta förtjänta ämbetsmän
åtaga sig inkomstbringande bisysslor, för att den sammanlagda
arbetsinkomsten därmed skall nå sådan nivå, att vederbörande vill stanna
i offentlig tjänst. Det förefaller emellertid föga rationellt och kan av flera
skäl även väcka betänkligheter om ett sådant offentligt rekryteringsintresse
tillgodoses på annat sätt än genom att arbetsvillkoren i huvudtjänsten hålles
konkurrenskraftiga.

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

Frågan kan emellertid också betraktas ur synpunkten av i vad mån det är
ett allmänt intresse, att det blir tillfälle att förvärva särskilt kvalificerade
ämbetsmän för vissa viktiga uppdrag. Och slutligen anmäler sig den synpunklen,
huruvida uppdraget, även om det icke är ett direkt utflöde av
tjänsten, dock kan ge vederbörande ämbetsmän erfarenheter som blir till
gagn i tjänsteutövningen.

Vad först gäller de i motionen omnämnda skilj emannauppdr agen vill inspektionen
framhålla följande.

I viss mån skulle det vara ägnat att vidga erfarenhetssfären för landets
högsta domare, om de finge åtaga sig uppdrag på rättsområden, som ligger
utanför domstolsprocessen. Dock vågar inspektionen icke dra den slutsatsen,
att detta argument skulle ha sådan tyngd, att det skulle motivera någon
ändring av'' nu gällande regler. Däremot kan det vara större skäl att
överväga det motivet, att vissa skiljemannauppdrag kan vara mycket betydelsefulla
ur allmän synpunkt och att det stundom kan vara svårt att erhålla
andra skiljemän med tillräcklig saklig och formell auktoritet. De höga
processkostnaderna synes nämligen ha medfört, att allt fler viktiga delar av
den praktiska rättsutvecklingen numera äger rum utanför domstolarna.

Med hänsyn härtill synes en uppmjukning av nuvarande restriktiva regel
avseende skilj emannauppdrag böra övervägas. I första hand bör förbudet
hävas i den mån det gäller skilj emannauppdrag och andra liknande uppdrag
som beror av Kungl. Maj :ts förordnande. Det kan emelleitid också i
vissa fall föreligga skäl att möjliggöra, att även andra skilj emannauppdrag
får innehas av justitieråd och regeringsråd, där uppdraget är av stor allmän
betydelse och det dessutom är motiverat, att skiljemannen har ställning som
en av landets högsta domare. Ett bestämt villkor för en sådan längre gående
uppmjukning av huvudregeln bör dock vara att särskilt tillstand från
Kungl. Maj :t inhämtas i varje enskilt fall och att dylika tillstånd meddelas
med stor försiktighet.

Vad därefter angår frågan om rätt att med tjänst som justitieråd eller
regeringsråd få förena uppdrag som ordförande eller ledamot i villkorseller
skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet, är inspektionen icke
övertygad om att det vore välbetänkt att borttaga nu rådande förbud häremot.
Det är riktigt, som motionärerna framhåller, att dessa nämnders verksamhet
är av avgörande betydelse för utvecklingen av praxis inom försäkrings-
och skadeståndsrätten i den mån den avser ersättning vid personskada,
och att det därför vore av vikt att nämnderna hade tillgång till framstående
juridisk expertis. Emellertid talar här enligt inspektionens mening
önskemålet om, att justitieråd och regeringsråd vid sina domslut skall
stå helt obundna av varje tidigare ställningstagande, som kan ha ägt rum i
ett ärende, som blir föremål för deras prövning, liksom att de skall stå
utanför inflytande från varje partsintresse, närmast för att de icke bör tilllåtas
inneha uppdrag såsom ordförande eller ledamot i villkors- eller skadeprövningsnämnd
annat än där sådant eller liknande uppdrag meddelas av
Kungl. Maj :t.

Sveriges akademikers centralorganisation (Saco)

Organisationen har som sitt eget överlämnat ett yttrande från Sveriges
juristförbund av följande lydelse.

Undantag från principen att statstjänstemän äger rätt alt fritt förfoga
över fritiden har ansetts påkallade ur två olika synpunkter. Den ena är att

Statsutskottets utlåtande nr U9 år 196''h

sysslor och uppdrag vid sidan av statstjänsten icke får inverka hindrande
på tjänsten. Den andra inskränkningen har sin grund i rättsordningens
krav på att privata intressen icke obehörigen får inverka vid tjänstens utövande
och att allmänhetens förtroende för myndigheterna icke får rubbas.

De i författningsväg vidtagna begränsningarna på detta område är av
naturliga skäl mera ingripande för domarna än för andra grupper statstjänstemän
och dessa har dikterats av omsorgen om att värna domarkårens
integritet. Det kan icke råda någon tvekan därom att det ligger i såväl samhällets
som domarkårens intresse att domarnas oavhängighet skyddas. Det
finns emellertid icke anledning att upprätthålla längre gående^inskränkningar
i domarnas rätt att inneha bisysslor än som anses vara påkallade
med hänsyn härtill. Vidare bör man kunna ställa det kravet på en särlagstiftning
av det slag, varom här är fråga, att den grundar sig på enhetliga
överväganden.

Enligt nu gällande ordning behandlas som framgår av motionen, skilda
domarkategorier olika med avseende på rätten att mottaga skiljemannauppdrag.
Denna olikhet i behandlingen inskränker sig icke enbart till förbudet
för justitieråd och regeringsråd att över huvud taget åtaga sig dylika
uppdrag. För häradshövding och vattenrättsdomare gäller därjämte den begränsningen,
att de endast äger mottaga uppdrag såsom ordförande i skiljenämnd
eller ensam skiljeman medan övriga domare i princip utan inskränkning
äger åtaga sig skiljemannauppdrag.

Vad först gäller frågan om skäl föreligger ur synpunkten att värna domarnas
integritet att hindra dessa från att mottaga skiljemannauppdrag
vill förbundet erinra om statsutskottets ställningstagande med anledning av
en i ärendet väckt motion till 1957 års riksdag (statsutsk. uti. nr 155). I motionen
hemställdes om utredning huruvida ovillkorligt förbud borde gälla
för att med tjänst såsom domare förena skiljemannauppdrag m. m.

Statsutskottet, som avstyrkte motionen, anförde bl. a. »Vad angår den utgångspunkt
för motionsyrkandet som bottnar i det i och för sig oavvisliga
kravet på domarnas från partsintressen helt oberoende ställning, må det
här vara tillfyllest att peka på ett uttalande från en av hovrätterna att
denna inte kunnat finna att rådande förhållanden varit ägnade att skapa
ens någon misstanke om bristande oväld.» Riksdagen gjorde icke någon
ändring i statsutskottets förslag.

Det kan följaktligen icke med fog göras gällande att domares åtagande
såsom skiljeman kan ge anledning till grundade misstankar om domares
objektivitet och oberoende.

I flera yttranden i anledning av motionen uppmärksammades den bristande
enhetlighet som utmärker gällande bestämmelser med inskränkningar
i domarnas rätt att inneha bisysslor. Justitiekanslern framhöll sålunda
att en betydande oenhetlighet var rådande på området och att åtskillnaden
mellan de olika kategorierna av domare icke i allo eller ens väsentligen
var i och för sig sakligt motiverad. Liknande synpunkter framfördes
i hovrätternas yttranden. Sålunda framhöll hovrätten över Skåne och
Blekinge att det inte fanns anledning att låta lagmän inta eu särställning
ifråga om skiljemannauppdragen utan att alla domare torde behandlas lika
i detta hänseende. Samma regler bör gälla vare sig domaren tillhör högsta
domstolen, hovrätt, häradsrätt eller rådhusrätt. Förbundet kan helt instämma
i dessa synpunkter. Inför förstatligandet av rådhusrätterna framstår
det såsom särskilt angeläget att åvägabringa överensstämmelse i de
bestämmelser i nu berörda hänseende som gäller för underrättsdomarna.

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

I likhet med motionärarna har förbundet på ovan redovisade grunder
kommit till den uppfattningen att några bärande skäl för det rådande förbudet
för justitieråd och regeringsråd att mottaga skiljemannauppdrag icke
föreligger.

I direktiven till domstolskommittén anföres bl. a. att utredningen bör
överväga att inom domstolsorganisationens ram skapa ett konkurrenskraftigt
alternativ till skilj emannainstitutet.

Något förslag i ärendet har ännu inte framlagts. Det är emellertid knappast
troligt att de resultat som kan bli följden av domstolskommitténs överväganden
kan komma att beröva skiljemannainstitutet den ställning som det
för närvarande intager i svenskt rättsliv. I betraktande härav synes det vara
till fördel för rättsordningen, att möjligheter öppnas att anlita våra främsta
domare i skiljemannaförfarandet.

Som redan framhållits företer emellertid de bestämmelser som reglerar
domares rätt att åtaga sig skiljemannauppdrag jämväl i andra hänseenden
brister som förbundet anser det angeläget att snarast undanröja. Förbundet
vill därför föreslå att det företages en översyn av dessa bestämmelser med
beaktande av vad som här anförts.

Vad slutligen gäller frågan om justitieråd och regeringsråd skall äga rätt
att mottaga uppdrag såsom ox-dförande och ledamot i de inom försäkringsväsendet
förekommande villkors- och skadeprövningsnämnderna ligger saken
något annorlunda till. Dessa uppdrag har nämligen ansetts jämförliga
med tjänstebefattning. I avlöningsreglementet stadgas ett ovillkorligt förbud
mot att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd förena tjänstebefattning.
Med hänsyn härtill förefaller det förbundet mindre lämpligt att
utan föregående utredning och med utgångspunkt endast från det nu aktuella
fallet avgöra om avvikelse skall medgivas från det i avlöningsreglementet
stadgade förbudet. Förbundet vill för den skull föreslå att frågan om och
i vilken mån det i 7 § B i statens allmänna avlöningsreglemente stadgade
förbudet att med tjänst såsom justitieråd och regeringsråd förena tjänstebefattning
eller uppdrag som i paragrafens 1 mom. angives bör jämkas skall
hänskjutas till särskild utredning.

Sveriges industriförbund

Skiljedomsinstitutet utgör ett viktigt komplement till den ordinarie domstolsprövningen.
Vid upprättandet av avtal inom näringslivet har skiljedomsklausuler
fått eu alltmer ökad användning. Även om flertalet tvister
löses utan att skiljedomsförfarande behöver tillgripas, är det ur rättssäkerhetssynpunkt
önskvärt, att garantier finnes för att gällande rättsprinciper
tillämpas samt att rättstillämpningen blir enhetlig. På grund härav är det
angeläget att det inom skiljenämnden finnes någon representant med kvalificerad
erfarenhet av dömande verksamhet. Det bär emellertid stundom visat
sig svårt att i tillräcklig omfattning rekrytera skiljemän med sådan erfarenhet.
En utökning av antalet domare, som äger rätt åtaga sig skiljemannauppdrag,
till att omfatta jämväl domare från rikets högsta dömande
instanser, får därför anses önskvärd ur näringslivets synpunkt. Vid internationella
tvister torde möjligheten att från svensk sida kunna utse ett justitieråd
eller ett regeringsråd till skiljeman vara särskilt värdefull.

Statsutskottets utlåtande nr 149 år 1964

Förbundet, som finner övervägande skäl tala för att tillåta justitie- och
regeringsråd att åtaga sig såväl skilj emannauppdrag som ordförande- eller
ledamotskap i villkors- eller skadeprövningsnämnd inom försäkringsväsendet,
får därför tillstyrka bifall till motionärernas yrkande.