Andra lagutskottets utlåtande nr 6i år 196i

Nr 64

Utlåtande i anledning av väckta motioner om lön vid permittering,
avgångsvederlag och lön under de s. k. karensdagarna vid
sjukdom.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 40 i första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson samt nr 50 i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl. Motionerna har, såvitt de angår skydd mot avskedande, behandlats av
utskottet i annat sammanhang.

I motionerna, vilka är likalydande, har såvitt nu är i fråga, föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till regeringen hemställer om förslag till lagstiftning
respektive sådan ändring i gällande lagar och förordningar att alla anställda
inom industriell och kommersiell verksamhet tillförsäkras lön vid permittering,
avgångsvederlag och lön under de s. k. karensdagarna vid sjukdom.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden
får utskottet hänvisa till motionen 1:40.

Lön vid permittering och avgångsvederlag

Gällande bestämmelser

Kontant hjälp vid arbetslöshet har främst ordnats enligt försäkringslinjen.
Flertalet arbetstagare med större arbetslöshetsrisk är genom arbetslöshetsförsäkringen
tillförsäkrade kontant hjälp vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen
handhas av s. k. erkända arbetslöshetskassor, som upprättats
av arbetstagarorganisationerna men står öppna för alla som arbetar
inom respektive yrke. Kassornas verksamhet regleras bl. a. genom särskilda
författningar, främst förordningen den U december 1956 om erkända arbetslöshetskassor.
Förmånerna är dagpenning med högst 40 kronor per dag
samt barntillägg. För att utfå dagpenning kräves att ett bestämt antal avgifter
inbetalats samt att arbetsförmedlingen intygar att arbete ej kunnat
beredas. Karenstid om fem dagar för varje försäkringsår finns föreskriven.
Dessa fem dagar skall falla inom en period av högst fem veckor. I vissa
fall äger kassa föreskriva längre karenstid. Den tid under vilken dagpenning
må utgå är begränsad till 150 dagar under varje försäkringsår (den 1/9 ett
år—31/8 påföljande år). Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock för viss kassa
eller viss klass i en kassa medge att dagpenning får utgå för högst 200
Biliang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 6b

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1964

dagar under försäkringsåret. För kassor med medlemmar inom säsongbetonade
yrken kan särskilda inskränkningar göras i rätten till ersättning,
s. k. säsongbegränsningsregler. Arbetslöshetsförsäkringen finansieras i huvudsak
genom avgifter från medlemmarna och statsbidrag.

Tidigare behandling

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med hemställan »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t begär skyndsam utredning och förslag till sådan
lagstiftning att korttidspermitterade löneanställda hålles ekonomiskt skadeslösa
av företagen under permitteringstiden».

Motionerna behandlades av andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 23 avstyrkte motionerna under följande motivering:

Vad därefter beträffar de i motionerna 1:56 och 11:66 framställda yrkandena,
som syftar till att genom lagstiftning tillerkänna anställda rätt
till ersättning av arbetsgivare vid korttidspermittering, anser utskottet frågan
vara av sådan beskaffenhet, att det bör överlåtas åt parterna på arbetsmarknaden
att lösa densamma avtalsvägen.

Vid årets riksdag väcktes motioner, där man under hänvisning till att
överenskommelse den 7 april 1964 träffats mellan Landsorganisationen och
Svenska arbetsgivareföreningen om bl. a. permitteringslön och avgångsbidrag
yrkade, att förordningen om erkända arbetslöshetskassor skulle utformas
så att permitteringslön och avgångsbidrag kunde utgå samtidigt som
försäkringstagare fick fullgöra karens samt att reglerna inte skulle ges
den innebörden att nämnda ersättning blev att uppfatta som understöd av
det slag som avses i 30 § 2 mom. Andra lagutskottet anförde i dessa frågor i
sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 48 år 1964:

Enligt vad utskottet inhämtat innebär det av motionärerna omtalade avtalet
beträffande permitteringslön och avgångsbidrag huvudsakligen följande.
I tillämpliga delar skall förordningen om erkända arbetslöshetskassor
följas vid utgivandet av permitteringslön. Parterna har utgått från att arbetslöshetsförsäkringen
kommer att utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som framlagts av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.
Anpassningen till arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser skall
göras sedan riksdagen tagit ställning till dessas utformning. Permitteringslön,
som skall beräknas med utgångspunkt från avtalad väntetidsersättning,
skall vid permittering hel dag utgå högst tio dagar per försäkringsår
till arbetstagare, som haft minst nio månaders anställning hos samme arbetsgivare
de senaste två åren. Avgångsbidrag skall utgå ur en fond bildad
av medel som tillskjutes av SAF:s medlemmar. Fondens ändamål skall
vara att inom ramen för tillgängliga medel enligt SAF:s och LO:s gemensamma
bedömande lämna bidrag till arbetare, som blivit arbetslösa på
grund av driftsnedläggelse eller mera betydande .driftsinskränkning vid ett
företag och som uppnått högre ålder samt varit anställda vid företaget under
lång tid.

I propositionerna har ej de i motionerna upptagna spörsmålen behandlats.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år t96i

Enligt principerna för arbetslöshetsförsäkringen är en kassamedlem ej
att anse som arbetslös så länge han uppbär lön i någon form från arbetsgivaren,
oavsett om han utfört arbete eller ej. Kassaersättning kan ej utgå
för sådan tid, som alltså ej heller räknas som karenstid. Så är fallet med tid
för vilken kassamedlem erhåller t. ex. semesterlön, uppsägningslön och helglön.
Regeln i 30 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor
innebär att en medlem, som åtnjuter fortlöpande understöd från arbetsgivaren
eller annan, från arbetslöshetskassa får erhålla högst den ersättning per
dag som motsvarar överförsäkringsgränsen. Denna gräns bestämmes i princip
så att från dagsinkomsten dragés dels ett belopp motsvarande preliminär
skatt, dels en åttondel av nettoinkomsten. Med sitt yrkande att permitteringslön
och avgångsbidrag ej skall anses som nu nämnt understöd syftar
alltså motionärerna till att medlems bidrag från arbetslöshetskassa ej skall
reduceras, även om ersättningen från arbetsgivare är av den storleken att
överförsäkringsgränsen överskrides.

De nya ersättningsformerna permitteringslön och avgångsbidrag kan icke
utan vidare anses som lön eller fortlöpande understöd i den mening dessa
begrepp användes på arbetslöshetsförsäkringens område. Beträffande avgångsbidrag
utgör detta ett engångsbelopp som huvudsakligen är avsett att
utgå vid driftsnedläggelse. Redan härav följer enligt utskottets mening att
sådant bidrag varken kan anses som lön eller fortlöpande understöd enligt
30 § 2 mom. Utskottet vill vidare framhålla att det ligger i det allmännas
intresse att uppmuntra parterna på arbetsmarknaden att vid sidan av försäkringen
införa ersättningsformer, avsedda att underlätta förhållandena
vid arbetslöshet, eftersom försäkringen ej ger full kompensation. Permitteringslön
och avgångsbidrag bör enligt utskottets mening i princip kunna ses
som en påbyggnad av den frivilliga försäkringen. Om permitteringslön och
avgångsbidrag jämställes med vanlig lön, kommer det av arbetsmarknadsparterna
träffade avtalet inte att innebära några väsentliga förbättringar
för de försäkrade. Mot bakgrund av dessa överväganden är det enligt utskottets
mening rimligt, att avgångsbidrag och permitteringslön i den mån
de kan anses som en utfyllnad av förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen
inte får påverka försäkringsersättningen. Utskottet vill härvidlag framhålla
vikten av en klar gränsdragning mellan de nu behandlade ersättningsformerna
och andra former av ersättning från arbetsgivaren, vilka är att jämställa
med lön eller understöd. Utskottets ställningstagande innebär att den
omständigheten att kassaersättning och permitteringslön sammanlagt överstiger
överförsäkringsgränsen inte får medföra reduktion av kassaersättningen
i den mån de sammanlagda förmånerna högst uppgår till den försäkrades
lön per dag före arbetslösheten. Vid denna jämförelse bör även
beaktas att arbetslöshetsersättningen är skattefri.

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har sedermera
ingått följande överenskommelse:

1. Arbetare är berättigad till permitteringslön under förutsättning av nio
månaders anställning hos samme arbetsgivare under de senaste 24 månaderna
samt att han är anställd för att utföra arbete under lägst i genomsnitt
18 timmar per vecka.

Avbrott i anställning skall ej anses föreligga vid övergång till annan arbetsgivare
inom samma koncern.

/* llihancf till riksdagens protokoll 196b. 0 sand. 2 avd. Nr 6b

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1964

2. Permitteringslönens belopp beräknas med utgångspunkt från gällande
kollektivavtalsregler angående väntetidsersättning eller motsvarande regler
angående betalning till arbetare som står till arbetsgivarens förfogande
utan att beredas arbete. Saknas regler av detta slag i gällande
kollektivavtal skall parterna träffa överenskommelse härom.

3. a) Permitteringslön utgår under högst 10 dagar per försäkringsår.

b) För försäkrad arbetare med upparbetad försäkringsrätt utgår permitteringslön
för dag som infaller före dag då ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa tidigast kan utgå. Sådan arbetare har att uppvisa
intyg från kassan utvisande att kassaersättning icke kunnat utgå för
sådana dagar för vilka permitteringslön kan komma i fråga.

c) För försäkrad arbetare, som icke har upparbetad försäkringsrätt,
utgår permitteringslön intill 10 dagar per försäkringsår. Sådan arbetare
har att uppvisa intyg från kassan utvisande att kassaersättning
icke kunnat utgå under dessa dagar samt intyg att han sökt
arbete.

d) För annan arbetare utgår permitteringslön för dag som infaller före
dag då ersättning från kassan tidigast skulle ha kunnat utgå, därest
han haft upparbetad försäkringsrätt. Sådan arbetare har att avge
skriftlig försäkran om vilka dagar han varit arbetslös sedan försäkringsårets
början samt intyg att han sökt arbete.

Lön under de s. k. karensdagarna

Gällande bestämmelser m. m.

Enligt lagen om allmän försäkring utgår ej sjukpenning under karenstiden,
d. v. s. de tre första dagarna av varje sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet
inträffade inräknad.

Lagen om allmän försäkring har samordnats med yrkesskadeförsäkringslagen.
Samordningen innebär att personer, som är både sjukförsäkrade och
obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkesskada får ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått
till ända. Samordningstiden omfattar som regel tiden till och med nittionde
dagen efter den då skadan inträffade. Under denna tid utgår i allmänhet
ersättning från allmän försäkringskassa enligt samma grunder som vid
annan sjukdom. Om yrkesskada skulle drabba någon som ej är berättigad
till sjukpenning från allmän försäkringskassa, utgives som regel i stället ersättning
enligt yrkesskadeförsäkringslagen med samma belopp som eljest
skulle ha uppburits.

Enligt den äldre lagstiftningen gällde i fråga om försäkringsförmånerna
vid olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom bl. a. att om sjukdom
uppkommit, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet
resp. dagen för yrkessjukdomens yppande, sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen
efter olycksfallsdagen resp. yppandedagen så länge sjukdomen förorsa -

Andra lagutskottets utlåtande nr 6i år 196U 5

kade förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst
en fjärdedel.

Tidigare behandling

Frågor om karenstid vid yrkesskada och vid arbetsoförmåga på grund av
annan sjukdom har varit föremål för riksdagens behandling vid ett flertal
tillfällen. I den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande hänvisas
till utskottets utlåtanden nr 56 år 1956 och nr 30 år 1961.

I motionerna I: 5 och II: 8 vid 1956 års riksdag föreslogs ändrade bestämmelser
i fråga om beräkning av karenstid. Tre olika lösningar diskuterades
i motionerna. Det första alternativet gick ut på att minska karensdagarnas
antal eller helt slopa karensdagarna. Det andra innebar tillämpning av förmånligare
regler vid olycksfalls- och yrkesskador. Enligt det tredje alternativet
slutligen skulle genom lagstiftning vederbörande arbetsgivare förpliktas
att betala sjukpenning för karensdagarna under samordningstiden.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr 56 år 1956 i anledning av motionerna
bl. a.

Utskottet hyser alltjämt den uppfattningen att det av bl. a. ekonomiska
skäl icke torde finnas anledning att nu genomföra en allmän minskning av
karensdagarnas antal inom sjukförsäkringslagstiftningen. När det gäller att
bedöma konsekvenserna för de yrkesskadeförsäkrade av samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna bör man enligt utskottets mening
beakta, att samordningen för de yrkesskadade inneburit vissa betydelsefulla
förbättringar i förhållande till vad som gällde enligt den tidigare lagstiftningen
på området. Det är emellertid ofrånkomligt att den minskning
av försäkringsförmånerna för de yrkesskadade, som karenstidens utformning
medfört, i vissa fall kan bli ganska kännbar. För utskottet står klart
att det är en ytterst svårlöst fråga att, med bibehållande av den för sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna grundläggande samordningsprincipen, härutinnan
åstadkomma en förbättring av de yrkesskadades försäkringsförmåner.
Att samordningen ur skilda synpunkter är förenad med så stora fördelar
att den i princip bör behållas är enligt utskottets mening ställt utom
allt tvivel, önskvärdheten av att på förevarande område en förbättring av
de yrkesskadades förmåner kommer till stånd torde emellertid motivera
att frågan om möjligheterna härtill, inom ramen för en bibehållen samordning
i stort, göres till föremål för undersökning. Utskottet vill därför föreslå
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att Kungl. Maj :t
ville låta utreda möjligheterna till förkortning eller slopande av karenstiden
vid yrkesskada i enlighet med det ovan anförda.

I skrivelse nr 417 år 1956 hemställde riksdagen i enlighet med utskottets
utlåtande. Skrivelsen slutbehandlades av Kungl. Maj :t genom proposition
nr 90 år 1962.

I 1958 års socialförsäkringskommittés betänkande Förtidspensionering

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1964

och sjukpenningförsäkring in. m., avgivet år 1961 (SOU 1961:29), anfördes
bl. a.

I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 25 oktober
1960 överlämnad skrivelse från Svenska byggnadsarbetareförbundet har
detta — under åberopande av att karensdagarna innebär ett så allvarligt
ekonomiskt avbräck för den som exempelvis råkar ut för olycksfall i arbetet
— hemställt att frågan om förutsättningarna för ett slopande av karensdagarna
blir föremål för utredning från socialförsäkringskommitténs sida.
Förbundet framhåller emellertid att ett borttagande av karenstiden enbart
lör vissa kategorier sjuka, t. ex. yrkesskadade, framstår som en föga lyckad
lösning.

Svenska gjutareförbundet har i en till socialförsäkringskommittén den
10 november 1960 avlåten skrivelse framställt önskemål om att karensdagarna
avskaffas men att, om kostnadsskäl utgjorde hinder härför, en spärr
för erhållande av sjukpenning för karensdagarna sattes vid högre dagantal,
t. ex. så att den som vore berättigad till sjuk- eller yrkesskadeersättning för
fem eller sju dagar därjämte skulle erhålla ersättning för karensdagarna.
Förbundet betecknade en kategoriklyvning mellan sjukdom och olycksfall
som olämplig av flera skäl.

I en av chefen för socialdepartementet till kommittén den 4 februari 1961
överlämnad skrivelse från Svenska fabriksarbetareförbundet har — under
påpekande av den försämring av förmånerna som genom samordningen
uppkommit vid yrkesskada genom övergång från den tidigare villkorliga
karenstiden till sjukförsäkringens ovillkorliga karenstid -— hemställts att
den av riksdagen begärda utredningen i denna fråga måtte företagas.

Framför allt av ekonomiska skäl anser sig kommittén inte kunna tillstyrka
att karenstiden inom sjukförsäkringen slopas eller förkortas.

Kommittén kan inte heller förorda att man — såsom Svenska gjutareförbundet
ifrågasatt -— inom sjukförsäkringen ändrar karenstiden från att
vara ovillkorlig till att vara villkorlig. Fn villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen
leder erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna
tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under
karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte av omständigheterna
är påkallad.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har
tvivelsutan medfört vissa försämringar för de yrkesskadade i förhållande
till vad som gällde enligt tidigare bestämmelser. Man bör emellertid beakta
att samordningen införts i samband med totalt sett väsentliga förbättringar
av försäkringsförmånerna. Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller
införande av olika karenstider vid yrkesskada och vid annan sjukdom
skulle medföra att fördelarna av samordningen mellan sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser
skulle gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och
för andra sjukdomar, bleve det nämligen nödvändigt att i de fall då framställning
om sjukhjälp avsåg yrkesskada omedelbart verkställa prövning
av frågan om riktigheten härav. Utrednings- och prövningssvårigheter skulfe
mången gång föreligga. Tidsutdräkt med utbetalning av sjukhjälp skulle
därvid inträda. Ett mycket stort antal tvister skulle uppkomma. Måhända
bleve det nödvändigt att i vissa hänseenden begränsa yrkesskadebegreppet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1964

Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser
för yrkesskadefall.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m., godtog föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson,
de åsikter rörande bestämmelserna om karenstid som socialförsäkringskommittén
givit uttryck för. Några ändringar i dessa avseenden föreslogs
således ej i propositionen.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr
27 anförde bl. a.

En ofta behandlad fråga rörande samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
gäller karenstiden vid yrkesskada. Den
samordning som år 1955 genomfördes mellan de båda försäkringarna gick
ut på att de yrkesskadeförsäkrade under den första tiden efter yrkesskadefallet
— som regel under 90 dagar —- skulle erhålla sina förmåner från
sjukförsäkringen enligt reglerna i SFL. Därigenom kom sjukförsäkringens
karenstid om tre dagar att gälla även för de yrkesskadeförsäkrade, vilket
för dem innebar en försämring i förmånerna. Samordningen medförde emellertid
stora fördelar, bl. a. därigenom att det i ett stort antal fall inte längre
blev erforderligt att avgöra, huruvida ett sjukdomstillstånd härrörde från
yrkesskada eller ej. Vid ett flertal tillfällen har det väckts förslag om att
slopa karenstiden vid yrkesskada, men dessa förslag har hittills inte lett
till resultat. Motiveringen har därvid genomgående varit, att ett slopande
av karenstiden enbart för de yrkesskadade i väsentlig mån skulle eliminera
fördelarna med samordningen. Senast har frågan prövats av socialförsäkringskommittén,
som också kommit till slutsatsen att nuvarande regler bör
bestå. Till denna uppfattning har även departementschefen anslutit sig.

I motionerna I: 632 och II: 760 yrkas att karenstiden, såvitt gäller yrkesskada,
måtte slopas. Utskottet delar emellertid den uppfattning, som vid ett
flertal tillfällen kommit till uttryck i denna fråga, och kan följaktligen inte
tillstyrka motionerna.

Ett förslag, som skulle tillgodose även önskemålet i de nyssnämnda
motionerna, framlägges i motionen 11:610 och motionen 11: 762, där det
yrkas att regeln om karenstid inom sjukförsäkringen skall
slopas. Detta förslag skulle uppenbarligen medföra en betydande kostnadsökning
för sjukförsäkringen, en kostnadsökning som till stor del fick bekostas
av de försäkrade själva genom höjda sjukförsäkringsavgifter. Utskottet
avstyrker därför dessa motionsyrkanden.

Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan.

I motion II: 330 vid 1963 års riksdag föreslogs, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om förslag till ändring av sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstiden, så att sjukpenning utgår från första
dagen vid sjukdom, som varar i 3 dagar eller längre samt att karenstiden
helt slopas i fråga om olycksfall».

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10
år 1963 i anledning av motionen bl. a.

Andra lagutskottets utlåtande nr 64 år 1964

Utskottet anser det fortfarande icke möjligt att införa särskilda bestämmelser
beträffande karenstiden vid yrkesskada eller sjukdom i anledning av
olycksfall. En sådan särreglering skulle medföra svårbemästrade problem
utan motsvarande fördelar. Utskottet avstyrker alltså motionen i denna del.

Ett slopande av karenstiden över huvud eller införandet av en villkorlig
karenstid skulle kunna leda till en ökning av antalet sjukskrivningar eller
en förlängning av sjukskrivningstiderna på sätt socialförsäkringskommittén
befarat. En sådan utveckling skulle innebära väsentligt höjda avgifter för
de försäkrade och därjämte en försening av utbyggnaden av andra och betydelsefullare
delar av sjukförsäkringen. Sådana följder av en reform enligt
motionärernas önskemål anser utskottet sig icke kunna acceptera och
avstyrker därför motionen även i denna del.

Utskottet

I förevarande motioner har, såvitt nu är i fråga, framställts yrkande som
syftar till att genom lagstiftning reglera spörsmålen om permitteringslön,
avgångsvederlag och lön under de s. k. karensdagarna. Enligt motionärerna
skulle vederbörande arbetsgivare betala sjukpenning för karensdagarna.
Motionsyrkandena har framställts under förutsättning av att Landsorganisationens
krav i nämnda frågor under årets avtalsförhandlingar med
Svenska arbetsgivareföreningen icke skulle tillgodoses. Vid förhandlingarna
har överenskommelse ingåtts beträffande permitteringslön och avgångsvederlag
av i huvudsak följande innehåll. Permitteringslön skall vid permittering
hel dag utgå högst tio dagar per försäkringsår till arbetstagare,
som haft minst nio månaders anställning hos samme arbetsgivare
de senaste två åren.. Den skall utges för dag då ersättning från erkänd
arbetslöshetskassa icke uppbäres. Avgångsbidrag skall utgå ur en fond bildad
av medel som tillskjutes av SAF:s medlemmar. Fondens ändamål skall
vara att inom ramen för tillgängliga medel enligt SAF:s och LO:s gemensamma
bedömande lämna bidrag till arbetare, som blivit arbetslösa på
grund av driftsnedläggelse eller mera betydande driftsinskränkning vid
ett företag och som uppnått högre ålder samt varit anställda vid företaget
under lång tid.

Vid årets avtalsförhandlingar har således överenskommelse nåtts mellan
parterna i vissa av de frågor som aktualiserats i motionerna. Eftersom utvecklingen
visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning
löser viktiga problem genom frivilliga överenskommelser torde det
kunna förväntas att avtal skall kunna träffas även i fråga om lön under

Andra lagutskottets utlåtande nr 6i år 19Ö&.

karensdagarna. Enligt utskottets mening bör lagstiftning inte övervägas såvida
det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning.

På grund av det anförda får utskottet därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:40 och 11:50, såvitt angår permitteringslön,
avgångsvederlag och lön under de s. k. karensdagarna
vid sjukdom, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 10 november 1964

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Hubinette och Kilsmo;

från andra kammaren: herr Rimmerfors, fru Ekendahl, herrar Bengtsson
i Varberg, Fredriksson, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta, Carlsson
i Huskvarna och Ringaby.