Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964
1
Nr 63
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1963 vid dess fyrtiosjunde sammanträde
fattade beslut dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 13 december 1963 dagtecknad proposition, nr 14 år 1964,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående
följande av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1963 antagna instrument, nämligen konvention (nr 119) angående maskinskydd
samt rekommendation (nr 118) i samma ämne ävensom rekommendation
(nr 119) angående uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens
initiativ.
Texterna till dessa internationella instrument har såsom bilagor (bil.
A—C) fogats till propositionen. Beträffande dessa texter får utskottet hänvisa
till nämnda bilagor. Redogörelse för remissyttranden återfinnes i propositionen.
Internationella arbetskonferensens fyrtiosjunde sammanträde hölls i Geneve
under tiden 5—26 juni 1963. Antalet deltagare var störst vid mitten av
sammanträdet, då betydligt över 1 000 representanter för 102 av organisationens
108 medlemsstater var närvarande. Det stora flertalet hade sänt
fullständiga delegationer, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.
Enligt artikel 19 i Internationella arbetsorganisationens stadga skall
ifrågavarande internationella instrument underställas riksdagen.
I propositionen föreslås att konventionen ratificeras av Sverige, medan de
båda rekommendationerna ej anses böra föranleda någon åtgärd.
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
1) de likalydande motionerna nr 40 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson, samt nr 50 i andra kammaren av herr Hermansson m. fl.,
såvitt de angår skydd mot avskedande;
2) de likalydande motionerna nr 343 i första kammaren av herr Svan
1
Dihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 avd. Nr 83
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964
ström in. fl., samt nr 386 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden;
B. i anledning av propositionen väckta motioner:
3) de likalydande motionerna nr 84 i första kammaren av herr Hanson,
Per-Olof, och herr Dahlén, samt nr 109 i andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl., samt
4) de likalydande motionerna nr 85 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson, samt nr 110 i andra kammaren av fru Rgding m. fl.
Motionerna 1: 40 och II: 50 kommer, såvitt de avser lön vid permittering,
avgångsvederlag och lön under de så kallade karensdagarna vid sjukdom,
att behandlas av utskottet i annat sammanhang.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 40 och II: 50 föreslås, såvitt nu är i fråga, att riksdagen
i skrivelse till regeringen hemställer om förslag till lagstiftning respektive
sådan ändring i gällande lagar och förordningar att alla anställda inom
industriell och kommersiell verksamhet tillförsäkras skydd mot avskedande.
I motionerna I: 343 och II: 386 hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Ivungl. Maj :t anhålla om en utredning angående ett skydd för arbetstagare
mot oberättigad uppsägning samt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt framläggande av förslag grundat på
sagda utredning».
I motionerna I: 85 och II: 110 föreslås »att riksdagen med avslag å regeringens
förslag i prop. 14/1964 att inte biträda ILO:s rekommendation nr
119 måtte besluta ansluta sig till denna rekommendation».
I motionerna I: 84 och II: 109 hemställes »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning syftande till att förslag
avges om ökat skydd för arbetstagare mot obefogade uppsägningar, s. k.
uppsägningsskydd, samt att riksdagen måtte besluta biträda den i proposition
nr 14 anmälda ILO-rekommendationen nr 119 angående skyddsregler
till förmån för arbetstagare vid uppsägning av anställningsavtal».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionerna II: 109, I: 85, I: 40 och II: 386.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år i96i
3
Konvention och rekommendation angående maskinskydd
Frågan om förbud mot försäljning, uthyrning och användning av maskiner
med otillfredsställande skyddsanordningar har varit föremål för behandling
vid två på varandra följande internationella arbetskonferenser.
En första diskussion ägde sålunda rum vid 1962 års konferens och ledde
efter ytterligare överväganden vid konferensen påföljande år till antagandet
av en konvention och en rekommendation i ämnet.
Konventionen antogs av konferensen med 201 röster mot 0 och en nedlagd
och rekommendationen antogs med 204 röster mot 0 och en nedlagd.
Samtliga svenska ombud röstade för båda instrumenten.
Konventionen och rekommendationen
Konventionen föreskriver att försäljning, uthyrning och, i den
omfattning vederbörande myndighet bestämmer, upplåtelse i annan form
samt utställning av maskiner med särskilt angivna farliga delar, som saknar
ändamålsenliga skyddsanordningar, skall förbjudas genom nationell
lagstiftning eller förhindras genom andra lika effektiva åtgärder. Likaså
förbjudes användning av maskiner, på vilka någon farlig del, arbetszonen
inbegripen, saknar ändamålsenliga skyddsanordningar.
Såsom särskilt farliga angives i konventionen utstående delar på rörliga
maskindelar ävensom transmissionsdelar samt reglerings- och kontrollorgan.
Konventionens bestämmelser är emellertid inte tillämpliga på maskiner
eller farliga maskindelar, vilka på grund av sin konstruktion, installation
eller placering erbjuder lika stor säkerhet som om de vore försedda med
ändamålsenliga skyddsanordningar. Ej heller är bestämmelserna tillämpliga
på underhåll, smörj ning, uppsättning eller justering, under förutsättning
att sådana arbeten kan utföras i enlighet med godtagna säkerhetsföreskrifter.
Bestämmelserna i konventionen utgör ej hinder för försäljning eller upplåtelse
i annan form av maskiner till förvaring, skrotning eller reparation.
Men dessa maskiner får ej efter förvaringen eller reparationen säljas, uthyras
eller utställas med mindre de uppfyller konventionens skyddskrav.
Undantag får göras från konventionens föreskrifter. Varaktigheten av
sådant undantag, vilket i intet fall får överskrida tre år, ävensom övriga
därmed förknippade villkor skall bestämmas genom nationell lagstiftning
eller genom andra lika effektiva åtgärder.
I konventionen stadgas vidare att ingen arbetstagare får använda en maskin
utan alt föreskrivna skyddsanordningar är anbragta. Han får ej heller
sätta sådana skyddsanordningar ur funktion.
Konventionen är tillämplig på alla grenar av näringslivet, såvida icke
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196i
ratificerande stat förklarat att konventionen skall ha en mera begränsad
räckvidd. Har sådan förklaring avgivits, skall konventionen i vart fall tilllämpas
på de företag eller grenar av näringslivet, inom vilka vederbörande
myndighet, efter samråd med yrkesinspektionen och med berörda mest
representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, finner att maskiner
används i betydande omfattning.
Den kompletterande rekommendationen utsträcker det i konventionen
angivna förbudet till att gälla även tillverkning. Vid specificering
av de maskintyper som skall omfattas av förbudet bör hänsyn tagas
även till alla arbetande delar på en maskin, vilka under arbetet kan åstadkomma
kringflygande partiklar samt delar, som befinner sig under farlig
elektrisk spänning. Maskinerna bör dessutom vara så konstruerade att även
övriga risker, för vilka de som är sysselsatta vid maskinerna kan utsättas,
så långt möjligt elimineras, med hänsyn tagen till materialets beskaffenhet
och farans art.
Rekommendationen uttalar vidare, att bilaterala eller multilaterala avtal
om ömsesidigt samråd och samarbete bör utarbetas mellan stater som
exporterar eller importerar maskiner, så att konventionen och rekommendationen
kan tillämpas på internationella transaktioner rörande försäljning
eller uthyrning av maskiner. Sådana avtal bör särskilt syfta till enhetliga
säkerhetsföreskrifter och yrkeshygieniska normer i fråga om maskiner.
Både konventionen och rekommendationen stadgar slutligen, att alla nationella
lagstiftningsåtgärder, som avser att ge effekt åt instrumentens bestämmelser,
skall vidtagas av vederbörande myndighet efter samråd med
berörda mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer
samt, i förekommande fall, med tillverkarnas organisationer.
Svenska bestämmelser
För Sveriges vidkommande återfinnes bestämmelser om maskinskydd i
arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) med däri senast genom lag
den 31 maj 1963 (nr 245) vidtagna ändringar, vilka träder i kraft den 1
januari 1964.
Lagen stadgar skyldighet för tillverkare eller försäljare av maskiner, redskap
eller andra tekniska anordningar att tillse, att sådan anordning, då
den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte, är försedd med nödiga skyddsanordningar och även
i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, ävensom
att tillhandahålla för anordningens användning och skötsel erforderliga
föreskrifter. Vad nu sagts gäller även den som upplåter anordningen till
begagnande. När särskilda skäl föreligger kan arbetarskyddsstyrelsen föreskriva,
att anordningen därjämte skall vara försedd med skylt eller annan
märkning upptagande tillverkarens namn och annan uppgift som styrelsen
finner erforderlig. Styrelsen kan också, beträffande visst slag av anord
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196>r
ning, föreskriva att anordningen skall vara godkänd av styrelsen, innan
den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning
eller i reklamsyfte. Utför någon såsom självständig företagare installation
av sådan anordning, skall han tillse, att gällande föreskrifter iakttages
(45 §). Enligt särskild bestämmelse i lagens inledningskapitel (6 §)
äger arbetarskyddslagen tillämpning i nu avsedda fall även om det inte är
fråga om verksamhet som omfattas av lagen.
I fråga om tillsyn å lagens efterlevnad stadgas bl. a. att till förebyggande
av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan
teknisk anordning avlämnar anordningen i strid mot bestämmelserna i 45 §,
arbetarskyddsstyrelsen äger att, efter det vederbörande beretts tillfälle till
yttrande, förbjuda honom att avlämna eller utställa anordningen, med
mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erforderliga (56 § första
stycket). Om synnerliga skäl föreligger får styrelsen utan att avbida yttrande
meddela sådant förbud att träda i kraft omedelbart och gälla intill
dess annorlunda förordnas. Där så finnes påkallat kan styrelsen låta genom
polismyndighets försorg och på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller
upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles
(56 § andra stycket).
Vad beträffar användningen av maskiner på arbetsplatsen stadgas i 7 §
första stycket arbetarskyddslagen, att arbetsgivare är pliktig att iakttaga allt
som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt
arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall
däri. För tillämpning av denna allmänt hållna huvudregel finns detaljerade
föreskrifter i arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949. I vissa avseenden
innehåller även lagen i de följande paragraferna (8—13 §§) mer preciserade
bestämmelser. Arbetstagaren å sin sida är pliktig att använda förefintliga
skyddsanordningar, att noga följa meddelade föreskrifter och i övrigt
iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka
till förekommande av ohälsa och olycksfall (7 § andra stycket).
Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles
bl. a. i 7 § och innebär missförhållandet inte överträdelse av någon särskilt
straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt, skriftligen
förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd
för alt avhjälpa missförhållandet eller skriftligen förbjuda honom att efter
utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin,
redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod
utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan
föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle alt avgiva yttrande
beredas arbetsgivaren (53 § första stycket). Medför missförhållandet synnerlig
fara för arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att av
-
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år W6''r
bida yttrandet meddela förbud som träder i kraft omedelbart och gäller tills
vidare, intill dess annorlunda förordnas, och även där så finnes påkallat
låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga
nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålles (53 § andra
stycket).
Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse honom meddelat förbud,
föreläggande eller föreskrift, är straffet dagsböter eller, där omständigheterna
är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader (63 §). Där
någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör
oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning lämnats
honom enligt arbetarskyddslagen eller med stöd av lagen meddelad föreskrift,
är straffet dagsböter (65 § första stycket). Med dagsböter straffas likaså
tillverkare, försäljare eller upplåtare av teknisk anordning som
mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig
uPPgift beträffande anordningen (65 § andra stycket). Arbetstagare
är underkastad ansvar enligt lagen, om han olovligen och utan giltigt skäl
borttagit skyddsanordning eller försatt den ur bruk. Han kan då ådömas
böter upp till 200 kr. (67 §).
Arbetarskyddslagen kommer från och med den 1 januari 1964 att i princip
vara tillämplig på varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning.
Slutligen må nämnas att lagen den 16 oktober 1914 om tillsyn å fartyg
innehåller vissa bestämmelser om beskaffenheten av maskiner och maskinell
utrustning m. m.
Rekommendation angående uppsägning av anställningsavtal
på arbetsgivarens initiativ
Sedan frågan om uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens
initiativ varit föremål för en första behandling vid 1962 års arbetskonferens,
hade ärendet uppförts på dagordningen för 1963 års konferens
för slutligt avgörande.
Efter vederbörlig utskottsbehandling antog konferensen en rekommendation
i ämnet med 196 röster mot 14 och 10 nedlagda. De svenska regerings-
och arbetstagarombuden röstade för rekommendationens antagande,
medan arbetsgivarombudet röstade mot.
Rekommendationen
Rekommendationen är uppdelad på två huvudavsnitt, av vilka det förra
anger vissa allmänna tillämpningsnormer och det senare innehåller kompletterande
bestämmelser avseende minskning i arbetsstyrkan.
Huvudprincipen i rekommendationen är att anställningsavtal icke bör
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196''r 7
uppsägas utan att det för sådan uppsägning föreligger ett giltigt skal,
som sammanhänger med arbetstagarens duglighet eller uppforande eller
som har sin grund i hänsyn till arbetets behöriga gång inom vederbörande
företag, anläggning eller verksamhet.
Såsom exempel på skäl som inte skall anses såsom giltiga anger texten
a) medlemskap i facklig sammanslutning eller deltagande i facklig verksamhet
utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under
arbetstiden; b) den omständigheten att någon ämnar uppträda, uppträder
eller har uppträtt såsom ombud för arbetstagarna; c) den omständigheten
att någon i god tro ingivit klagomål eller deltagit i rättsligt förfarande
mot en arbetsgivare med påstående om lagöverträdelse; d) ras,
hudfärg, kön, civilstånd, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning
eller socialt ursprung.
Rekommendationen stadgar att arbetstagare, som anser sig ha blivit
obehörigen uppsagd, äger att inom rimlig tid överklaga uppsägningsbeslutet
inför ett organ som upprättats enligt bestämmelser i kollektivavtal eller
inför en opartisk instans såsom domstol, skiljedomare, skiljenämnd eller
liknande organ. Det tillägges att om besvärsinstansen finner att uppsägningen
var ogrundad, den kan föreskriva, att vederbörande arbetstagare,
såvida han ej återinsättes i arbete med rätt att i förekommande fall uppbära
innehållen lön, skall erhålla antingen ett lämpligt skadestånd eller annan
form av ersättning.
Arbetstagare som blir föremål för uppsägning bör åtnjuta skälig uppsägningstid
eller skälig ekonomisk gottgörelse. Han har också rätt att utfå
ett av arbetsgivaren utfärdat intyg. Detta får endast innehålla uppgift
om de tidpunkter då arbetstagaren tillträdde respektive slutade sin anställning
samt om arten av de arbetsuppgifter med vilka han varit sysselsatt.
Däremot får intyget inte innehålla något för arbetstagaren ofördelak
tigt.
I händelse av allvarlig misskötsel kan uppsägning ske utan varsel eller
ersättning därför. Sådan misskötsel kan föranleda att avgångsvederlag
eller liknande av arbetsgivaren utgivna förmåner ej beviljas. Innan beslut
om uppsägning på grund av allvarlig misskötsel slutgiltigt träder i kraft,
bör arbetstagaren få tillfälle att utan dröjsmål förklara sig.
Rekommendationens kompletterande bestämmelser rörande minskning i
arbetsstyrkan stadgar att när sådan minskning överväges samråd med
arbetstagarnas representanter bör äga rum så snart som möjligt rörande
alla därmed sammanhängande frågor, såsom åtgärder för undvikande
av minskningen, begränsning av övertid, utbildning och omskolning, överflyttningar
mellan olika avdelningar, spridning av uppsägningar över en
viss tidrymd, åtgärder för att nedbringa verkningarna av arbetsstyrkans
minskning för berörda arbetstagare samt urvalet av de arbetstagare som
skall drabbas av minskningen. Sådant urval bör ske i enlighet med noga
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964
bestämda kriterier, vilka om möjligt bör fastställas i förväg med vederbörligt
hänsynstagande till såväl företagets, anläggningens eller verksamhetens
som arbetstagarnas intressen; därjämte bör sådan arbetstagare givas
företräde till återanställning, när arbetsgivaren på nytt anställer arbetskraft.
I instrumentet uttalas vidare att alla berörda parter bör på lämpligt
sätt vidtaga positiva åtgärder för att i möjligaste mån avvärja eller begränsa
en minskning av arbetsstyrkan utan att företagets effektiva drift
därigenom lider avbräck. De statliga arbetsförmedlingsorganen eller andra
lämpliga organ bör till fullo utnyttjas för att i största möjliga utsträckning
säkerställa att arbetstagare vilka blivit uppsagda till följd av minskning
av arbetsstyrkan utan dröjsmål erhåller annat arbete.
Rekommendationen äger tillämpning på alla grenar av näringslivet och
på alla kategorier av arbetstagare. Från rekommendationens tillämpningsområde
kan emellertid undantagas arbetstagare som anställts för bestämd
tid eller för en bestämd arbetsuppgift, då på grund av arbetets natur anställningsförhållandet
icke kan vara av obestämd varaktighet, arbetstagare
som fullgör en prövotid, såframt denna bestämts på förhand och är av
rimlig varaktighet, arbetstagare som anställts tillfälligt för en kortare period
samt tjänstemän i den statliga förvaltningen, dock endast i den omfattning
som konstitutionella föreskrifter utesluter dem från tillämpningen
av en eller flera av bestämmelserna i rekommendationen.
Vad slutligen beträffar reglerna för rekommendationens genomförande
stadgas härom att rekommendationen kan bringas i tillämpning genom
nationell lagstiftning, kollektivavtal, interna reglementen och föreskrifter
inom företagen, skiljedom eller beslut av dömande myndighet eller på
annat sätt som är förenligt med nationell praxis och som kan anses lämpligt
med beaktande av förhållandena i varje enskilt land.
Rättsläget i Sverige
I vårt land saknas — frånsett för vissa grupper av arbetstagare _ lag
stiftning,
som reglerar det enskilda tjänsteavtalet. Undantagsgrupperna
utgöres främst av sjöfolk, hembiträden och handelsresande samt vissa
grupper av offentliga tjänstemän. Sverige saknar även generella lagbestämmelser,
som innefattar förbud mot obefogad uppsägning av tjänsteavtal.
Däremot finns i vårt land lagregler om uppsägningsskydd i vissa
bestämda situationer. Uppsägning är sålunda ogiltig, om den sker på
grund av militärtjänstgöring (lag år 1939), på grund av trolovning, giftermål
eller havandeskap (lag år 1945), i föreningsrättskränkande syfte
(1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt) eller på grund av verksamhet
såsom skyddsombud (1949 års arbetarskyddslag). I fråga om statstjänstemännen
kan emellertid erinras om § 36 regeringsformen enligt vil
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964 9
ket stadgande befattningshavare, som innehar fullmakt på sitt ämbete, inte
kan avsättas annorledes än genom domstols dom.
Vad angår de kollektivavtalsreglerade områdena tilldrager sig i första
hand det område intresse som täckes av 1938 års huvudavtal mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen. Svenska arbetsgivareföreningen
har såtillvida slagit vakt om principen om arbetsgivarens
rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, som till föreningen anslutna
företag enligt praxis är förhindrade att sluta kollektivavtal, som innefattar
inskränkning av denna arbetsgivarens rätt. Huvudavtalet mellan Arbetsgivareföreningen
och Landsorganisationen modifierar emellertid denna
princip i så måtto som i detta avtal stadgas skyldighet för arbetsgivaren
att uppge skälet för en verkställd uppsägning, och en uppsägning kan
bli föremål för centrala och lokala förhandlingar samt på begäran av vederbörande
fackförbundsstyrelse upptas till undersökning i den av parterna
tillsatta arbetsmarknadsnämnden. Denna nämnds prövning har karaktären
av en lämplighets- eller billighetsprövning, varvid en avvägning skall
göras av de varandra motstående intressena. Nämndens beslut är dock inte
bindande för parterna. Därjämte föreskrives sedan år 1947 i huvudavtalet
uppsägningsvarsel från arbetsgivarens sida, vilket innebär att, om en arbetare
varit anställd minst nio månader, arbetsgivaren minst 14 dagar före
uppsägning eller permittering skall underrätta fackföreningens representant
på arbetsplatsen om den tilltänkta åtgärden.
Klausuler om turordning vid arbetsbrist i situationer, då uppsägning
skett utan att ha sin grund i arbetsbrist, har vid flera tillfällen varit föremål
för arbetsdomstolens tolkning. Gällande rättsgrundsats innebär att
kollektivavtal med turordningsbestämmelse vid arbetsbrist måste antagas
betyda, att arbetsgivaren överhuvud inte kan avskeda en företrädesberättigad
arbetstagare utan att härför kunna åberopa en objektivt godtagbar
anledning. Grundsatsen har sin förklaring däri, att en turordningsbestämmelse
skulle förlora all praktisk betydelse, om arbetsgivaren oberoende av
arbetsbrist skulle kunna avskeda en arbetare på vilket skäl som helst.
Arbetsdomstolen har i åtskilliga mål följt den i domen nr 100/1932 uttalade
grundsatsen, att ett tjänsteavtal, som slutits på obestämd tid, kan
å ömse sidor uppsägas till upphörande efter viss uppsägningstid och detta
vare sig uppsägningen äger rum från arbetsgivarsidan eller arbetstagarsidan.
Grundsatsen har dock ansetts underkastad vissa begränsningar. Arbetsgivaren
får sålunda inte begagna uppsägningsrätten i ett syfte, som strider
mot lag eller goda seder (enligt ett uttalande i nyssnämnda dom), och
rätten för arbetsgivaren att fritt avskeda arbetare gäller endast såvida inte
i kollektivavtal upptagits regler om begränsning av denna rätt. Emellertid är
att märka att arbetsdomstolens ordförande i ett år 1954 gjort uttalande
framhållit, att den i nämnda dom angivna inskränkningen i arbetsgivarens
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196i
uppsägningsrätt icke lärer kunna givas alltför stort utrymme. Vidare må
nämnas att arbetsdomstolens praxis vid tolkning av olika kollektivavtal rörande
uppsägningsskydd har varit av betydelse, då de allmänna domstolarna
haft att bedöma vad som skall anses vara god sed när det gäller uppsägning
av ett enskilt tjänsteavtal.
Såsom av det föregående framgår har grundvalen för de nuvarande reglerna
i huvudavtalet på arbetsmarknaden varit, att arbetsgivarnas rätt att
uppsäga arbetstagarna i princip är fri. På arbetstagarsidan har den nuvarande
rättsordningen kritiserats under yrkande att arbetsgivarnas fria
uppsägningsrätt utmönstras och ersättes med ett uppsägningsskydd.
Från statsmakternas sida har man intagit en avvaktande hållning till frågan
om att lagstiftningsvägen bereda arbetstagare ökat skydd mot obefogad
uppsägning. Denna fråga har genom motioner vid olika tillfällen, senast vid
innevarande års riksdag (motionerna I: 56 och II: 66 samt I: 280 och II:
328; L2U 1963: 23), bragts under riksdagens prövning men motionerna har
avslagits. Motiveringen har varit att den rättsordning, som tillskapats genom
huvudavtalet och andra liknande avtal, har byggts upp under formen
av fria förhandlingar. Detta har skett i överensstämmelse med den hos arbetsmarknadens
huvudorganisationer omfattade principen att arbetsmarknadsparternas
inbördes förhållanden bör regleras av dem själva genom förhandlingar
och utan statsmakternas inblandning. Att tillgripa lagstiftning
i en tid, då utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt
större utsträckning löser inbördes problem genom frivilliga överenskommelser
har ansetts opåkallat.
Departementschefen
»Vad först beträffar konventionen (nr 119) angående maskinskydd finns
det anledning antaga, att den kommer att visa sig vara av stort värde för
arbetstagarna och att ett genomförande av dess bestämmelser i ILO:s medlemsstater
kan förväntas bidra till att nedbringa antalet olycksfall i arbetet.
Jag delar den tillfredsställelse som ILO-kommittén uttryckt över att detta
internationella instrument antagits.
Någon erinran mot en svensk anslutning till konventionen har inte framförts
från något av remissorganen.
Jag får därför föreslå att Sverige ratificerar konventionen (nr 119) angående
maskinskydd.
Rekommendationen (nr 118) i samma ämne har i stort sett samma innehåll
som konventionen men omfattar dessutom tillverkning av maskiner.
Den svenska arbetarskyddslagen, vilken jämställer tillverkare med försäljare
och upplåtare i de hänseenden som regleras av rekommendationen,
torde motsvara de anspråk rekommendationen ställer.
Vad slutligen beträffar den vid konferensen antagna rekommendationen
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196k
(nr 119) angående uppsägning av anställningsavtal på arbetsgivarens initiativ
må framhållas, att frågan om vidgat uppsägningsskydd för närvarande
är föremål för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Såsom ILOkommittén
betonat bör i avvaktan på resultatet av dessa förhandlingar några
åtgärder från statsmakternas sida i anslutning till rekommendationen inte
övervägas.»
Årets avtalsförhandlingar
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har vid årets
avtalsförhandlingar träffat överenskommelse om följande regler om uppsägning
av arbetsavtal och permittering m. m. i 1938 års huvudavtal:
§ 4.
Har arbetsgivaren på grund av enskild arbetares förhållande uppsagt
denne och uppstår till följd därav tvist, äger arbetarparten, om arbetaren
har en sammanhängande anställningstid om minst nio månader vid företaget
och uppnått 18 års ålder, hänskjuta frågan till avgörande inför arbetsmarknadsnämnden.
Arbetsmarknadsnämnden har att pröva, huruvida saklig grund förelegat
för den av arbetsgivaren vidtagna uppsägningen. Finner nämnden, att uppsägning
skett utan saklig grund, äger nämnden tilldöma arbetaren skadestånd.
§ 5.
Tvist om skyldighet för arbetsgivare eller arbetare att iakttaga uppsägningstid
är, oavsett arbetarens ålder och anställningsförhållandets längd, jämväl
av beskaffenhet att på begäran av arbetsgivarparten respektive arbetarparten
avgöras av arbetsmarknadsnämnden. Samma gäller tvist om anställningsavtal
som ingåtts för bestämd tid eller för den tid som erfordras
för utförande av visst arbete.
§ 6.
Vidtager arbetsgivaren minskning av arbetsstyrkan i sådana fall, på vilka
§ 2 äger tillämpning, och önskar arbetarparten förhandling med anledning
av den vidtagna åtgärden, skall förhållandet anmälas till arbetarnas
förbundsstyrelse, vilken, om den därtill finner skäl, äger hänskjuta frågan
till handläggning inom arbetsmarknadsnämnden på sätt nedan sägs.
§ 7.
Nämnden skall genom noggrann undersökning av dit hänskjuten fråga
söka få eu sakligt riktig uppfattning om alla de omständigheter, under
vilka den påtalade åtgärden blivit vidtagen. Vid åtgärdens bedömande skall
beaktas såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och
lämplighet som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen.
I enlighet härmed skall hänsyn tagas såväl till nödvändigheten av att företaget
i möjligaste mån betjänas av skickliga och för dess verksamhet lämpliga
arbetare, som, då valet står mellan arbetare, vilka besitta lika skicklighet
och lämplighet, till anställningstidens längd ävensom till särskilt stor
försörjningsplikt.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964
Nämnden skall söka komma till en samstämmig uppfattning i bedömandet
av dit hänskjuten fråga och finna utvägar för utjämning av motsättningen
mellan parterna. Beslut, varom flertalet i nämnden förenar sig,
skall delgivas respektive förbund, på vilka det ankommer att i samråd med
arbetsgivareföreningen respektive landsorganisationen vidtaga de åtgärder,
vartill beslutet må giva anledning.
§ 8.
Vad i §§ 6 och 7 sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan fråga om anställning eller återintagning, å vilken § 3 äger tillämpning.
§ 9-
Tvist, som avses i §§ 3, 4 samt 6 och 7 må, därest av tvisten berörda förbund
äro ense därom, hänskjutas till arbetsmarknadsnämnden utan föregående
central förhandling.
§ 10.
Om arbetare verkställa uppsägning av sina anställningar i sådan omfattning
eller på sådant sätt att arbetsgivaren kommer i trångmål beträffande
erforderlig arbetskraft, må han, där fråga icke är om en maskerad stridsåtgärd,
anmäla förhållandet hos sitt förbund, vars styrelse äger hänskjuta
frågan till övervägande inom arbetsmarknadsnämnden.
Vad i § 7 andra stycket är föreskrivet skall äga tillämpning jämväl i fråga
om sådant ärende, som här avses.
Beträffande uppsägningstid mellan arbetsgivare och arbetare rekommenderade
Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen de
avtalsslutande parterna följande:
Avtalens nuvarande regler om uppsägning ändras så till vida att en personlig
ömsesidig uppsägningstid av fjorton dagar införes att gälla efter nio
månaders anställning.
Därvid skall följande iakttagas:
a) För säsongarbetare, arbetare anställd på prov, praktikant, lärling och
vikarie samt arbetare anställd på viss tid eller för utförande av visst arbete
skall uppsägningsregler icke gälla. De avtalsslutande parterna fastställer
närmare det sätt varpå undantagen för dessa kategorier skall utformas i avtalen.
b) Iakttager icke den ena parten uppsägningstiden, är den andra parten
berättigad till ersättning svarande mot den del av uppsägningstiden som
icke iakttagits. I fråga om normen för ersättningen skall redan existerande
avtalsregler fortsätta att gälla, om ej annat överenskommes. På avtalsområden
där ersättningsnorm saknas, fastställes denna efter förhandlingar
mellan parterna.
I mån av överenskommelse bibehålies jämväl regler om utgivande av skadestånd
till särskild fond eller kassa, ävenså regler om viss minsta påföljd
för underlåten uppsägningstid.
c) För arbetare med kortare anställningstid än nio månader gäller beträffande
uppsägningstidens längd hittillsvarande regler.
d) I avtalsbestämmelser som föreskriver längre uppsägningstid än fjorton
dagar göres ingen ändring.
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196b
13
Utskottet
Utskottet finner ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat om nu ifrågavarande av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens antagna konvention nr 119 angående maskinskydd
samt rekommendation nr 118 i samma ämne.
Beträffande rekommendation nr 119 angående uppsägning av anställningsavtal
på arbetsgivarens initiativ vill utskottet anföra följande. Huvudprincipen
i rekommendationen är att anställningsavtal icke bör uppsägas
utan att det för en sådan uppsägning föreligger ett giltigt skäl. Av
denna anledning stadgas att arbetstagare äger överklaga uppsägningsbeslutet
samt att besvärsinstansen kan föreskriva, att vederbörande arbetstagare,
såvida han ej återinsättes i arbete med rätt att i förekommande
fall uppbära innehållen lön, skall erhålla antingen ett lämpligt skadestånd
eller annan form av ersättning. Vidare anförs i rekommendationen att arbetstagare
som blir föremål för uppsägning bör åtnjuta skälig uppsägningstid
eller skälig ekonomisk gottgörelse.
I vårt land saknas generella lagstadganden om förbud mot obefogad
uppsägning av arbetstagare. För arbetstagare i offentlig tjänst är den fria
uppsägningsrätten ofta modifierad genom föreskrifter i tjänstereglementen.
De stora kategorierna anställda i enskild tjänst har genom överenskommelser
mellan huvudorganisationerna på arbetsmarknaden tillförsäkrats
ett visst skydd mot uppsägningar.
Enligt överenskommelse rörande huvudavtalet som träffats i årets centrala
förhandlingar mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen
i Sverige äger arbetsmarknadsnämnden om uppsägningsfråga
av arbetarparten dit hänskjutes med bindande verkan för parterna
pröva huruvida saklig grund förelegat för den av arbetsgivaren vidtagna
uppsägningen. Finner nämnden att uppsägningen skett utan saklig grund,
äger nämnden tilldöma arbetaren skadestånd. Organisationerna har vidare
enats om att rekommendera de avtalsslutände parterna införande av en
personlig ömsesidig uppsägningstid av fjorton dagar att gälla efter nio
månaders anställning.
Frågan om att lagstiftningsvägen bereda arbetstagare skydd mot obefogade
uppsägningar har tidigare varit föremål för riksdagens behandling.
I anledning av motioner vid 1963 års riksdag i ämnet anförde utskottet,
att det liksom tidigare var av den uppfattningen, att lagstiftning på området
icke borde tillgripas förrän det visat sig omöjligt att avtalsvägen
nå en godtagbar lösning av problemen. Enligt utskottets mening kunde
det förväntas, att de lösningar av frågan som uppnåtts eller kunde komma
att uppnås vid förhandlingar mellan Arbetsgivarföreningen och ar
-
14 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1964
betstagarorganisationerna även kom att i viss mån bli normgivande för
de kategorier som inte direkt omfattades av en eventuell uppgörelse. Utskottet
avstyrkte därför motionerna.
I förevarande motioner har ånyo framställts yrkanden som syftar till
att lagstiftningsvägen lösa frågan om ökat skydd mot obefogade uppsägningar.
I motionerna 1:84 och II: 109 påpekas, att även om arbetsmarknadsparterna
genom förhandlingar skulle kunna uppnå tillfredsställande
lösningar dessa likväl icke skulle komma dem till godo som står utanför
organisationerna.
Samtliga nu aktuella motioner är väckta innan residtatet av årets förhandlingar
på arbetsmarknaden förelåg.
Såsom utskottet tidigare anfört är det angeläget att arbetstagaren beredes
största möjliga trygghet i anställningen. Utskottet är emellertid fortfarande
av den uppfattningen, att lagstiftning på området icke bör övervägas
såvida det icke visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar
lösning av frågan. Under årets förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter har åstadkommits väsentliga förbättringar av gällande ordning i
fråga om skydd mot uppsägningar. Dessa förbättringar ansluter nära till
de i rekommendation nr 119 uppställda reglerna. Enligt utskottets mening
kan det förväntas, att de lösningar av frågan som sålunda uppnåtts även
kommer att bli normgivande för de kategorier som inte direkt omfattas
av uppgörelsen. Utskottet anser därför att skäl för en utredning av hithörande
frågor eller för annan åtgärd i anledning av rekommendation nr
119 eller motionerna för närvarande icke föreligger.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen med avslag å följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:40 och 11:50, såvitt avser skydd mot
avskedande,
2) motionerna I: 343 och II: 386,
3) motionerna I: 84 och II: 109, samt
4) motionerna 1:85 och 11:110, måtte i anledning av
förevar ande proposition, nr 14, i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört.
Stockholm den 10 november 1964
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196b
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Hiibinette och Kilsmo;
från andra kammaren: herr Rimmerfors, fru Ekendahl, herrar Bengtsson
i Varberg, Fredriksson, fru Svensson, herrar Gustavsson i Alvesta,
Carlsson i Huskvarna och Ringaby.
Reservation
av herr Rimmerfors och herr Carlsson i Huskvarna.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640142