Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i
1
Nr 7
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förköpsrätt för kommun
till tomtmark för bostadsbebyggelse.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 382 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager och nr 456 i andra kammaren av herr Nilsson i Gävle och fru
Ryding.
I motionerna, som är likalydande, hemställes
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t yrkar på sådan lagändring i
nu gällande lagstiftning,
att kommunerna garanteras förköpsrätt till all tomtmark för bostadsbebyggelse,
att marken skall betraktas som kommunens egendom från det datum
markägaren bekommit kommunens framställning och anspråk på densamma,
samt
att ersättning för tomtmark skall fastställas enligt normen: vad den
tidigare markägaren lagt ner i kostnader för ifrågavarande markområde».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 456.
Frågans tidigare behandling
En utförlig historisk översikt i frågan om oförtjänt markvärdestegring
finns i markvärdeutredningens betänkande angående indragning av oförtjänt
jordvärdestegring (SOU 1957: 43, s. 99—162). Av denna översikt framgår, att
frågan om införande av en särskild skatt å sådan värdestegring av fastighet
sedan ungefär 50 år tillbaka varit föremål för ett tidvis mycket intensivt
utredningsarbete, vilket också resulterat i framläggande av ett flertal författningsförslag.
Trots att många myndigheter visat en positiv inställning till
tanken på en värdestegringsskatt bär förslagen ej kunnat realiseras. Orsaken
härtill har främst varit den rådande oenigheten om skattens utformning.
Det senaste förslaget i frågan är det av markvärdeutredningen år 1957
Bihang till riksdagens protokoll i96i. 9 samt. 3 avd. Nr 7
*■ Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1961
framlagda. Enligt detta skulle bl. a. värdestegringsindragning ske genom ett
system, grundat på en nykonstruerad sakrätt — s. k. värdestegringshypotek
i kombination med vissa ändringar i expropriationslagstiftningen. Förslaget,
som icke vann anslutning av någon av de i utredningsarbetet deltagande
representanterna för de politiska partierna, har icke ansetts kunna
tjäna som grundval för lösning av förevarande problem.
Såsom uttalats i direktiven till den nedan nämnda markvärdekommittén
(riksdagsberättelsen år 1964 s. 79) betyder det anförda emellertid icke, att
värdestegringsfrågan lämnats obeaktad i lagstiftningen. Härom sägs i direktiven
följande.
Lagstiftningsarbetet har tvärtom i skilda sammanhang inriktats på att
utfinna metoder, genom vilka värdestegringsvinster i vissa fall helt eller
delvis kan tillgodoföras det allmänna. Härvidlag må till en början erinras
om det år 1953 i åtskilliga hänseenden reformerade tomträttsinstitutet, som
gör det möjligt att ställa mark i allmän ägo till förfogande för enskild bebyggelse
utan att det allmänna samtidigt avhänder sig rätten till framdeles uppkommande
jordvärdestegring. Av särskild betydelse är också en i 1947 års
byggnadslag fastslagen princip, enligt vilken det tillkommer det allmänna att
avgöra var och när tätbebyggelse skall få uppkomma. En följd härav är bl. a.
att markägare principiellt icke är berättigad till ersättning av det allmänna
för att han hindras utnyttja marken för sådan bebyggelse. I de fall, då lagstiftaren
ansett påkallat att ålägga det allmänna lösnings- eller ersättningsplikt
på grund av inskränkningar i rätten att på visst sätt utnyttja fastighet,
har bestämmelserna vanligen utformats så, att hänsyn icke tages till viss
värdestegring, som inträffat till följd av samhällets expansion eller åtgärder
från det allmännas sida. Nämnas må vidare, att förekomsten av markvärdestegring
i ett speciellt fall, nämligen vid sådan mera omfattande stadsreglering,
som avses i 44 § byggnadslagen, grundar inlösningsrätt för vederbörande
kommun. En utvidgad inlösningsrätt i anledning av att fastighet drar nytta
av åtgärder från samhällets sida har vidare lagfästs genom en av innevarande
års riksdag antagen lagstiftning om expropriation för sanering av historiskt
eller kulturhistoriskt märklig bebyggelse (44 a § byggnadslagen; SFS
1963; 218). I sammanhanget må även erinras om att expropriationslagen alltifrån
sin tillkomst år 1917 innehållit bestämmelser, enligt vilka vid bestämmande
av löseskilling för exproprierad fastighet skall bortses från sådan
värdeförändring, som följer av expropriationsrättens beviljande eller det
avsedda ändamålets genomförande. I samma riktning verkar samma lags
regler, att nytta som vid delexpropriation uppkommer för restfastighet i viss
omfattning får avräknas från den ersättning för skada och intrång, som eljest
skolat utgå på grund av expropriation. Principen om avräkning av nytta
mot skada har i än vidare omfattning genomförts i lagen om allmänna vägar
med avseende på det fall att mark tages i anspråk med vägrätt. De skäl som
ligger till grund för nu angivna regler har även föranlett att i byggnadslagstiftningen
införts bestämmelser om bidragsskyldighet för tomtägare i fråga
om gatukostnader och om skyldighet för markexploatör att i vissa fall vederlagsfritt
avstå mark till gata eller annan allmän plats eller till allmän
byggnad.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1964
3
Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att åtgärder av nu antydd
innebörd, ehuru de i och för sig icke kan frånkännas betydelse i sammanhanget,
likväl icke förmår att mer än till en del motverka uppkomsten av
oförtjänta värdestegringsvinster. Sedan det visat sig, att markvärdeutredningens
betänkande icke kan läggas till grund för vidare lagstiftningsåtgärder,
har därför åt den år 1960 tillsatta expropriationsutredningen uppdragits
att utreda i vad mån det är möjligt att inom expropriationslagstiftningens
ram lösa problemet med oförtjänt jordvärdestegring.
Med hänsyn till utvecklingen på samhällsbyggandets område har emellertid
ytterligare åtgärder ansetts erforderliga för att komma till rätta med förevarande
problem. År 1963 tillkallades sålunda sakkunniga (1963 års markvärdekommitté)
att utreda frågan om åtgärder i syfte att, annorledes än
genom expropriation, motverka prisstegring på mark och förhindra oförtjänta
jordvärdestegringsvinster.
I de ovan berörda direktiven (årets riksdagsberättelse s. 78 ff) till sistnämnda
utredning anför chefen för justitiedepartementet bl. a. följande.
Bland de spörsmål, som härvid anmäler sig, må till en början nämnas frågan,
huruvida kommunernas resurser att föra en aktiv och målmedveten
markpolitik bör i skilda avseenden förstärkas. Tydligt är nämligen att aktiva
insatser från kommunernas sida, syftande till att i god tid trygga markförsörjningen,
är av den största betydelse även då det gäller att motverka tendenser
till orimlig stegring av markpriserna.
Sedan departementschefen därefter i direktiven antytt att chefen för inrikesdepartementet
avsåg att begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga
med uppgift att närmare överväga bl. a. de former i vilka staten
bör främja en sådan markpolitik, vilka sakkunniga senare under året tillkallats
och antagit benämningen markpolitiska utredningen, anför departementschefen
vidare.
Av betydelse i nu förevarande sammanhang är också såsom jag nyss framhållit
det pågående arbetet inom expropriationsutredningen, vilket bl. a. avser
formerna för genomförande av expropriativa markförvärv, frågan om behovet
av att vidga kommunernas rätt att expropriera mark för upplåtelse med
tomträtt samt värderings- och kostnadsreglerna vid expropriation.
Av det sagda framgår emellertid, att ingendera av de nu angivna utredningarna
kommer att behandla värdestegringsfrågan i hela dess vidd. Det
synes därför erforderligt att vid sidan av de nämnda utredningarna tillsätta
en utredning som har att behandla markvärdestegringsfrågan från vidare
synpunkter.
Huvuduppgiften för den sålunda förordade utredningen hör i enlighet med
riksdagens hemställan vara att undersöka frågorna om att med andra medel
än genom de expropriationsrättsliga bestämmelserna förhindra oförtjänta
jordvärdestegringsvinster. Vad beträffar samordningen av utredningens arbete
med det arbete, som bedrives inom expropriationsutredningen, och de
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i
vilka kommer att anförtros den av chefen för inrikesdepartementet
bebådade utredningen bör ett nära samråd upprätthållas mellan de skilda
utredningarna. Med hänsyn till omfattningen av de spörsmål, som utredningsuppgifterna
avser, synes betydande tidsvinster kunna göras genom en
uppdelning av frågorna på skilda utredningar. I sammanhanget bör också
beaktas, att tidigare företagna undersökningar av markvärdestegringsfrågorna
synes ha givit vid handen, att det knappast låter sig göra att genom
en enda generell metod lösa hithörande problem.
I anslutning härtill må erinras om att sakkunniga nyligen tillkallats för att
behandla frågor om hyressättning och besittningsskydd inom orter med påtaglig
lägenhetsbrist samt spörsmålet om ett enhetligt förfarande i mål angående
sådana frågor. Som jag framhöll i samband med tillsättandet av denna
utredning torde det fa ankomma på utredningen om förhindrande av oförtjänta
värdestegringsvinster att överväga, vilka åtgärder som aktualiseras av
alt en mera marknadsmässig hyressättning kan föranleda mycket betydande
'' äi destegi ingsvinster. Samråd bör givetvis äga rum även mellan dessa utredningar.
Den i förevarande sammanhang förordade utredningen bör utan att vara
bunden av särskilda riktlinjer ha att överväga de uppslag till problemets lösning,
som framkommit vid tidigare verkställda utredningar och i den offentliga
debatten. Uppmärksamhet bör jämväl ägnas åt rättsutvecklingen på området
i andra länder. Härvid är av särskilt intresse de åtgärder, som nyligen
vidtagits eller planeras i våra noi''diska grannländer. I den mån nva uppslag
framkommer under utredningsarbetets gång bör utredningen givetvis pröva
jämväl dessa. Särskilt bör tillses att möjligheter skapas för kommunerna att
i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader
förvärva företrädesiätt till markområden, som inom en ej alltför avlägsen
framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplaneringen. Tillskapandet
av nya sakrättsliga institut kan härvid tänkas ifrågakomma. I samband med
utredningsarbetet torde ståndpunkt böra tagas till frågan i vad mån värdestegring
av skilda kategorier helt eller delvis bör tillgodoföras det allmänna.
Hithörande spörsmål bör allsidigt belysas framför allt mot bakgrunden avi
huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets område påverkar markägandet
och markvärdena i tätorterna och deras omgivning. Utgående härifrån bör
utredningen redovisa sina överväganden i fråga om hur samhället lämpligen
bör handla i markfrågorna och hur vinster på oförtjänt värdestegring bör
behandlas.
Frågor om oförtjänt markvärdestegring m. m. har under de senaste åren
varit föremål för behandling i tredje lagutskottet och allmänna beredningsutskottet.
Sålunda väcktes vid 1961 års riksdag motionerna 1:55 och II: 37 med
hemställan att expropriationslagen skulle skärpas så att spekulation i tomtmark
effektivt förhindrades. Tredje lagutskottet, som avstyrkte motionerna,
hänvisade i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr å år 1961 bl. a. till att
frågan för det dåvarande var föremål för översyn av den ovan berörda
expropriationsutredningen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i 5
Vidare väcktes vid 1963 års riksdag två motioner, nr II: 684 och II: 687,
rörande ett flertal frågor beträffande den oförtjänta markvärdestegringen.
Motionerna behandlades var för sig av allmänna beredningsutskottet i sina
av riksdagen godkända utlåtanden, nr 24 och 30 år 1963. Med hänvisning
till den då förväntade utredningen genom markvärdekommitténs försorg och
bl. a., såvitt gäller sistnämnda utlåtande, till ett riksdagens under sagda år
gjorda uttalande om påskyndande av expropriationsutredningens arbete, föreslog
utskottet att motionerna ej skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.
Slutligen må nämnas att i två vid nämnda riksdag väckta motioner I: 174
och II: 206 hemställdes, såvitt de hänvisats till lagutskott, om utredning angående
möjligheterna för kommun att snabbt återfå i tomträttsjord investerat
kapital. Motionärerna föreslog i detta syfte att vid sidan av det nuvarande
systemet skulle införas en möjlighet att i tomträttskontrakt föreskriva
skyldighet för tomträttshavaren att i stället för årlig avgäld betala en engångsavgift
motsvarande tomlvärdet. Ett villkor härför skulle vara att det
för marken utlagda kapitalet, som kommunen då återfår, användes till förvärv
av ytterligare mark avsedd att upplåtas med tomträtt. Tredje lagutskottet
hänvisade i sitt utlåtande nr 32 år 1963, vilket godkändes av riksdagen, till
vad i direktiven till 1963 års markvärdekommitté uttalas därom att kommittén
bör särskilt tillse att möjligheter skapas för kommunerna att i mycket
god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader förvärva
företrädesrätt till markområden, som inom en ej alltför avlägsen framtid
kan komma att omfattas av bebyggelseplanering. Då det genom motionerna
framlagda förslaget uppenbarligen föll inom ramen för utredningsuppdraget
och således skulle komma under kommitténs prövning fann utskottet skäl
icke föreligga att tillstyrka motionerna.
Utskottet
I motionerna hemställes att kommunerna skall garanteras förköpsrätt
till all tomtmark för bostadsbebyggelse och att marken skall betraktas som
kommunens egendom redan från den tidpunkt markägaren fått del av kommunens
anspråk. Ersättning skall enligt motionärerna tillerkännas markägaren
för vad han nedlagt i kostnader å marken; förekommande markvärdestegringsvinster
skall icke tillgodoföras honom.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen är frågor om bl. a.
företrädesrätt till markområden och oförtjänt markvärdestegring föremål
för behandling av 1963 års markvärdekommitté. Sålunda skall denna kommitté
enligt sina direktiv särskilt tillse att möjligheter skapas för kommunerna
att i mycket god tid utan förtida eller framdeles uppkommande kapitalkostnader
förvärva företrädesrätt till markområden, som inom en ej alltför
avlägsen framtid kan komma att omfattas av bebyggelseplanering. I
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 7 år 1964
samband med utredningsarbetet har kommittén vidare att taga ståndpunkt
till frågan i vad mån värdestegring av skilda kategorier helt eller delvis bör
tillfalla det allmänna. Hithörande spörsmål bör enligt direktiven belysas av
kommittén framför allt mot bakgrunden av, huru utvecklingen på stadsbyggnadsväsendets
område påverkar markägandet och markvärdena i tätorterna
och deras omgivning.
Eftersom de av motionärerna väckta frågorna faller inom ramen för utredningsuppdraget
och således kommer under kommitténs prövning, finner
utskottet något uttalande från riksdagens sida i anledning av motionerna
ej vara påkallat.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:382 och 11:456, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 februari 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson, Jonasson,
Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Paul Jansson och Åke Larsson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Wachtmeister*, fru
Torbrink, herrar Grebäck, Svenning*, Hamrin i Kalmar, Tobé och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.