Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196t
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående jakten på
rådjur.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 228 i första kammaren av herr Nyman
m. fl. och nr 274 i andra kammaren av herr Enskog m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring i jaktstadgan att dels
jakt efter rådjur med drivande hund ej må ske med mindre denna är av
långsamt drivande typ med en boghöj d av högst 38 cm, dels hund av annan
typ och med en boghöj d överstigande 38 cm som vanemässigt driver
rådjur icke må begagnas till jakt inom trakt där rådjur uppehåller sig».
över motionerna, för vilkas innehåll nedan redogöres, har utskottet på
sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat utlåtande från domänstyrelsen.
Därjämte har på begäran av utskottet yttranden över motionerna
avgivits av Jägarnas riksförbund, Svenska jägareförbundet och Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund. Svenska jägareförbundet har överlämnat
yttrande från Svenska kennelklubben, till vilket fogats ett i huvudsak
gemensamt utlåtande från Svenska beagleklubben, Svenska dreverklubben,
Svenska stövarklubben och Svenska taxklubben. Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund har överlämnat yttranden från Göteborgs djurskyddsförening,
Norra Ångermanlands djurskyddsförening, Skånes djurskyddsförbund
och Värmlands allmänna djurskyddsförening.
Gällande rätt
Av jaktvårdsintresset betingade bestämmelser rörande hundhållningen
återfinnes i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (JL) samt i jaktstadgan
samma dag (JS). Under hela året gäller i huvudsak följande. Löper
hund lös i mark där villebråd finnes, äger jakträttsinnehavaren eller hans
folk rätt alt upptaga hunden. Det åligger den som upptagit hund att därom
ofördröj ligen underrätta hundens ägare eller innehavare. År denne okänd
eller ej anträffbar, skall upptagandet kungöras i ortstidning. Den som vill
återfå upptagen hund skall utge lösen med tio kronor. Har inom ett år före
upptagandet av samma person innehavd hund blivit löst hos samma jakträttsinnehavare
är lösenbeloppet 20 kronor. I båda fallen skall ersättning
1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 3 avd. Nr 28
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år \96k
också utgå för hundens föda och övriga kostnader. Har ej ägaren eller innehavaren
löst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse eller inom
30 dagar från kungörande, är hunden förverkad. Vill jakträttsinnehavaren
hellre taga lösen, är hundens ägare eller innehavare skyldig att
utgiva sådan enligt nyss angivna grunder, förutsatt att talan därom instämmes
inom trettio dagar från det hunden varit att anse såsom förverkad
(22 § första stycket JL). Jagas eller ofredas villebråd av hund, som
löper lös, är hundens ägare eller innehavare skyldig ersätta jakträttsinnehavaren
skada som därigenom må anses ha skett på villebrådsbeslåndet
(22 § andra stycket JL).
För tiden 1 mars—20 augusti gäller därjämte att hund skall hållas under
sådan vård, att den förhindras löpa lös i mark, där villebråd finnes (9 §
första stycket första punkten JS). Under annan tid av året skall hund, där
den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn, som erfordras för
att förebygga att den jagar villebråd (9 § första stycket andra punkten
JS). Då särskilda skäl föreligger, må länsstyrelsen efter hörande av vederbörande
länsjaktvårdsförening förordna att vad för tiden 1 mars—20
augusti stadgas skall gälla jämväl under annan tid av året. Därvid får undantag
medgivas för jakt med hundar, vilka är ofarliga för det villebråd,
som avses skola skyddas genom förordnandet (9 § andra stycket JS). Utan
hinder av vad sålunda föreskrives må jakträttsinnehavaren och hans folk dels
för jaktvårdsändamål bruka hund, som är under förares kontroll, dels bedriva
dressyr av stående fågelhund och apporterande hund inom Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Gävleborgs län samt Transtrands,
Särna och Idre socknar av Kopparbergs län under tiden fr. o. in. den
1 april t. o. m. den 15 maj samt i övriga delar av riket under tiden fr. o. m. den
1 mars t. o.m. den 15 april (9 § tredje stycket JS). Dessutom får hund även
under tiden 1 mars—20 augusti eller under tid som avses i länsstyrelses förordnande
begagnas till jakt dels efter varg eller järv, där något av dessa
djur bevisligen uppehåller sig i trakten, dels vid lya eller gryt för utdrivande
av däri befintlig varg, järv, räv, mink, grävling eller vildkanin, dels
vid stränder av sjö eller vattendrag och å kärrmark, när enligt gällande bestämmelser
jakt efter gräsand är tillåten på orten (9 § fjärde stycket JS).
Löper hund lös i strid mot bestämmelse i 9 § första stycket eller mot förordnande,
varom sägs i andra stycket, är hundens ägare eller innehavare
förfallen till böter fr. o. m. 30 t. o. m. 300 kronor. Sker det oftare, får för
varje gång böterna ej sättas lägre än 50 kronor. Bryter någon eljest mot
vad i 9 § stadgas, straffes med böter fr. o. m. 30 t. o. m. 300 kronor (29 §
5 mom. JS).
Låter hund, som löper lös och jagar eller ofredar villebråd, sig icke upptagas
och framgår av omständigheterna uppenbarligen, att hundens löslöpande
beror på ägarens eller innehavarens vårdslöshet, får under tiden 1
mars—20 augusti jakträttsinnehavaren eller hans folk döda hunden. Den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196''t
3
som sålunda dödat hund skall därom ofördröj ligen göra anmälan till polisman
i orten vid äventyr att han eljest icke äger att till sitt fredande
åberopa förhållande som nyss sagts (22 § tredje stycket JL).
I sammanhanget må vidare erinras om bestämmelsen i 19 § tredje stycket
JL, enligt vilken det skall anses som olovlig jakt, om jakt idkas med
drivande hund på område som är av sådan beskaffenhet, att drevet måste
antagas komma att huvudsakligen framgå över annans jaktområde och det
av omständigheterna uppenbarligen framgår att syftet är att åtkomma villebråd
från sistnämnda område.
Slutligen må anmärkas att lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar
innehåller vissa bestämmelser om hundhållning, vilka emellertid i
första hand syftar till att bereda skydd för människor och tamdjur mot
skadegörande eller störande hundar (jfr NJA II 1944 s. 50 ff.).
Frågans tidigare behandling m. m.
Till belysande av förevarande spörsmål återges i det följande delar av
ett interpellationssvar, avgivet år 1948 i andra kammaren av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld. Interpellanten hade
frågat om statsrådet observerat det djurplågeri för vilket rådjur sbeståndet
i vissa delar i landet utsatts av lösa och kringströvande hundar och om
åtgärder i syfte att bereda bättre skydd för rådjursbeståndet vore att förvänta.
I svaret anfördes bl. a. följande (se andra kammarens protokoll 1948
nr 21 s. 5).
Det synes framför allt vara de högbenta, skarpsprungna hundarna, som
utgöra en fara för rådjuren. Detta har givit upphov till tanken att råda bot
på missförhållandena genom att dels förbjuda rådjursjakt med högbenta,
skarpsprungna hundar och dels att föreskriva, att hundar med dessa egenskaper,
som användas vid jakt på hare och räv, skola vara rådj ursrena,
d. v. s. icke driva rådjur. Denna väg synes mig emellertid icke för närvarande
framkomlig. I stället torde man tills vidare väsentligen få lita till
upplysning och propaganda för att härigenom vinna ökad förståelse bland
hundägare och jägare för en noggrannare övervakning och dressyr av hundarna
i allmänhet och särskilt av dem som användas i vinter jakten.
Glädjande nog pågår inom en del kennelorganisationer arbete med att få
de hundar rådj ursrena, som användas vid drevjakt på hare och räv. Enligt
vad jag inhämtat från Svenska jägareförbundet har detta förbund för avsikt
att hos Svenska stövarklubben söka utverka att vid de årligen återkommande
jaktproven de rådjursrena stövarna skola kraftigt premieras
och de rådjurshetsande helt utklassas. Om sådana bedömningsgrunder bleve
genomförda skulle onekligen en del vara vunnet. Åtskillig tid torde komma
att förflyta innan resultaten av en sådan verksamhet kunna skönjas,
men den bör likväl hälsas med tillfredsställelse och uppmuntran.
På sina håll utomlands har man sökt komma till rätta med problemet
genom att föreskriva viss högsta boghöjd på drevhundar, varigenom dessa
lf Ilihang till riksdagens protokoll 106b. .9 samt. 3 avd. Nr 28
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
icke så lätt kunna taga sig fram i snörik terräng. Även här i landet hav
inom något jaktvårdsområde föranstaltats om att hundar med boghöjd
överstigande visst mått icke få användas till jakt, såvida de icke äro rådjursrena.
De närmare erfarenheterna av dylika initiativ, vilka givetvis äro
att hälsa med tillfredsställelse, synas emellertid böra avvaktas innan några
föreskrifter i detta avseende utfärdas genom det allmännas försorg. Givetvis
kan problemet icke helt lösas på denna väg, enär det under vissa förhållanden,
nämligen då snön är täckt med skare, ofta är så att både rådjuren
och de högbenta hundarna gå igenom skaren, varvid faran för rådjuren
icke är så stor. I sådana fall kunna däremot mindre och lättare hundar,
vilka bäras av skaren, utgöra en väsentligt större fara för rådjuren.
Genom kungörelse den 16 augusti 1957 erhöll 9 § JS sin nuvarande lydelse.
Bestämmelserna har utformats i huvudsaklig överensstämmelse med
ett av 1949 års jaktutredning framlagt förslag. Detta framlades i ett remissyttrande
över en departementspromemoria i rådj ursfrågan, innefattande
bl. a. förslag till ändringar av föreskrifterna om hundhållning i 9 § JS. Utredningen
framhöll att spörsmålet om hundhållningen, av vilket frågan om
rådjurens skyddande mot löslöpande hundar utgjorde blott en, låt vara långt
från betydelselös detalj, icke kunde lösas enbart genom föreskrifter i JS. Av
utredningens yttrande framgår att från djurskyddsorganisationerna framförts
krav på förbud mot användande vid jakt av hundar med högre mankhöjd
än 40 cm. Denna tanke, som bestämt avvisats av jägarorganisationerna,
biträddes emellertid varken i departementspromemorian eller av jaktutredningen.
i motiven till sitt ändringsförslag anförde utredningen inledningsvis som
sin åsikt att åtskilliga hundraser — såväl jakthundar som för andra ändamål
hållna hundar — kan orsaka betydande skada från jaktvårds- och naturskyddssynpunkt,
om de lämnas åt sig själva och får tillfälle att utveckla
sina slumrande rovdj ursinstinkter. Rådj ursstammens tillväxt och spridning
i förening med den på sina håll bristande hundhållningen hade medfört
krav jämväl från djurskyddssynpunkt på en förbättrad hundhållning. Beträffande
rådj ursstammens storlek framhöll utredningen att stammen ökade
och medgav en stegrad årlig avskjutning. Under tiden 1944—1953 steg
sålunda den beräknade årliga avskjutningen från ca 11 000 till ca 24 000
djur. Varken den naturliga avgången genom rovdjur eller angrepp av lösdrivande
hundar syntes enligt utredningen inverka på stammens tillväxt.
Jaktutredningen ansåg sig emellertid kunna uttala att det norrut finnes eu
gräns, ovanför vilken det visserligen förekommer rådjur men i så ringa antal
och så sporadiskt, att man borde bortse från djurartens förekomst därstädes,
då särskilda skyddsåtgärder för densamma övervägdes. Främst avsågs
de fyra nordligaste länen samt delar av landskapen Dalarna och Hälsingland.
Även hundbeståndet hade enligt utredningen visat en fortgående stegring.
De drivande jakthundraserna hade för år 1953 av Svenska jägareför
-
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b
bundets rådjurskommitté beräknats i jämna hundratal ointatta 41 700 stövare,
12 000 drevrar och 23 000 taxar. Därjämte uppgav utredningen att
under åren 1949—1956 hos Svenska kennelklubben inregistrerats 337 bcagles.
Det borde enligt utredningen bemärkas att det övervägande antalet taxar
torde ha utgjorts av sällskaps- och grythundar. Det kunde därtör antagas
att förhållandet mellan å ena sidan antalet stövare och å andra sidan antalet
kortbenta drivande hundar var ungefär 3:1.
Beträffande rådjursrivningarna anförde jaktutredningen följande.
Det är uppenbart att, all upplysningsverksamhet och propaganda till
trots, det----fortfarande förefinnes stora brister i fråga om hundhåll
ningen.
Härom vittnar det relativt stora antalet fall, då hundar rivit rådjur
efter den 1 mars. Hundägarna i gemen ha alltså ännu icke tillägnat sig tillräcklig
känsla av ansvar för vad deras hundar kunna företaga sig, om de
lämnas utan tillsyn. Detta gäller såväl ägarna till jakthundar under tiden,
då dessa icke användas för jakt, som ägarna till hundar av andra raser, vilka
besitta den egenskapen att de gärna ägna sig åt att driva rådjur. Däremot
synes det jaktutredningen att den nyssnämnda upplysningsverksamheten och
propagandan burit frukt såtillvida, att förhållandena vid jakten med drivande
hund successivt förbättrats i nu ifrågavarande avseende. Till denna
förbättring har givetvis bidragit, att man i viss utsträckning börjat använda
långsamtdrivande hundar även vid annan drevjakt än rådjursjakt.
Att för drevjakt efter rådjur den långsamtdrivande hunden är den lämpligaste
är en åsikt, som även jaktutredningen omfattar. Det förhåller sig vidare
icke så som från visst håll yttrats, att resultatet av propagandan för
hållande av rådj ursrena stövare i det stora sammanhanget är utan betydelse.
Väl är antalet rädjursrena stövare relativt sett ännu icke så stort, men
intresset för att frambringa sådana stövare är i stigande och det är enligt
jaktutredningens uppfattning av vikt, att man icke utan synnerliga skäl
vidtager åtgärder, som måste verka avkylande på detta intresse. Man måste
nämligen ha i minnet, att stövarjakten fortfarande för det stora flertalet
jägare och framför allt allmogejägarna är den mest uppskattade och utövade
jaktformen, samt att majoriteten av dessa icke hålla eller ha möjlighet
att hålla mer än en hund. Propagandan för en rätt bedriven jakt med
drivande hund, enkannerligen stövarjakten, bör förty på allt sätt intensifieras.
Likaså måste det anses önskvärt med ett fortsatt, sakligt propagerande
för övergång till långsamtdrivande hundar i de delar av riket, där
dylika hundar kunna göra sig gällande.
Vad angår den KB enligt 9 § JS tillkommande befogenheten att förordna
om s. k. liundförbud hade tidigare föreslagits sådan utformning av undantagsbestämmelsen,
att å ena sidan undantaget skulle gälla oberoende av det
ändamål, för vilket hundarna skulle få gå lösa. Å andra sidan skulle undantaget
endast gälla hundar, som var ofarliga för det villebråd, som avsågs
skola skyddas genom förbudet. Jaktutredningen fann det kunna befaras
att en sålunda bestämd undantagsmöjlighet kunde verka minskande på
effekten av ett hundförbud. Utredningen anförde till stöd för denna uppfattning
till eu början alt enligt all erfarenhet hundar av vissa andra raser än
jakthundar måste anses väl så farliga för rådjuren som exempelvis stövare.
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b
Under vissa förhållanden var de t. o. in. farligare, eftersom de i allmänhet
driver tyst. En hundägare som fann att hans hund omfattades av ett vid
hundförbud medgivet undantag, var visserligen inte därför befriad från
skyldigheten att, när hunden inte begagnades till jakt, hålla hunden under
sådan tillsyn som erfordrades för att förebygga att den jagar villebråd. Jaktutredningen
fann det emellertid ligga nära till hands, att detta förhållande
i de flesta fall skulle förbises och att man sålunda skulle anse innehållet
i länsstyrelsens förordnande uttömmande i fråga om en hundägares förpliktelser
under förbudstiden. Utredningen fortsatte.
Vidare kan man utgå från att om det, såsom i förevarande ärende omvittnats,
icke sällan kan vara svårt för en jägare att bedöma en drivande
icke rådjursren hunds farlighet för rådjur, sådan svårighet måste i stegrad
grad föreligga för ägaren till en icke jakthund. Ytterligare må framhållas
ett par omständigheter av psykologisk art. Hundägare äro som
regel fast övertygade om sina hundars fromhet och ofarlighet. Man kan
därför befara, att undantaget kommer att utnyttjas även i fall, då så
ej bort ske. Och vidare, ett undantagsmedgivande, som icke tar sikte på
användning för ett fixerat ändamål, skapar lätt avund hos andra hundägare
och frestar därigenom dessa att göra sig själva delaktiga av grannens
förmån. En uppluckring av hundägarmoralen kan på så sätt komma till
stånd.
Jaktutredningen anser fördenskull, att då vinterförhållandena äro sådana,
att en länsstyrelse finner det nödvändigt att för länet eller visst eller
vissa härad inom detsamma utfärda hundförbud, undantag för detta bör
medgivas endast för jakt. Därigenom får man en fixerad grund för undantagsmedgivandet,
som är för en var begriplig. Och ehuruväl, såsom utredningen
nyss påpekade, svårighet kan föreligga för en jägare att rätt bedöma
en icke rådjursren hunds farlighet för rådjuren, finnes det enligt utredningens
tro anledning förvänta, att det stora flertalet jägare skola återgälda
det dem sålunda visade förtroendet genom återhållsamhet i användningen
av hundar, om vilkas ofarlighet de hysa tvivel. I denna del vill utredningen
till sist anföra, att det beträffande de långsamtdrivande hundarna
under de förhållanden, varom nu är fråga, varken är benlängd eller
mankhöjd som är avgörande för deras ofarlighet för rådjur. T. ex. vid skarföre,
som bär hunden men ej rådjuret, torde han vara lika farlig för detta
som vilken icke rådjursren stövare som helst.
Beträffande 9 § första och andra stycket JS anförde jaktutredningen
sammanfattningsvis följ ande.
Till sist vill jaktulredningen beträffande nu behandlade delar av 9 § JS
erinra om, att då på sin tid till paragrafen fogades en bestämmelse, som
gav länsstyrelsen möjlighet att förordna om hundförbud, så skedde i avsikt
att bereda skydd för i huvudsak en villebrådsart, rådjuren. Ett genomförande
av de av utredningen nu föreslagna ändringarna i första och
andra styckena innebär genom tillkomsten av den nya andra punkten av
första stycket främst att på hundägarna Iägges det primära ansvaret för
deras hundars förehavanden jämväl under höst- och vintermånaderna. Det
oaktat kunna---vinterförhållandena vara sådana, att man måste till
gripa
hundförbud. I olikhet med domänstyrelsen anser emellertid utred -
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
ningen, att som regel användningen av hundförbud icke bör utsträckas till
att avse åstadkommande av skydd för andra djur än rådjuren. Utredningen
vill därmed icke ha förnekat, att sådana vintrar kunna komma, då det
i Norrland kan visa sig motiverat att genom ett hundförbud bereda älgen
särskilt skydd. Men utredningen kan icke ansluta sig till tanken att
man enbart för att skydda de fåtaliga flockarna av dovhjort — från kronhjorten
torde man åtminstone tills vidare kunna bortse — skall tillgripa en
för det stora flertalet hundägare så besvärande åtgärd som ett hundförbud.
Motionerna
I motionerna anföres inledningsvis att naturvårdsfrågorna och de därmed
sammanhängande viltvårdsfrågorna tilldrar sig allt större uppmärksamhet
i vårt land. Bevarandet av en artrik och livskraftig fauna och formerna
för dess nyttiggörande, bl. a. genom jakt, förutsätter enligt motionärerna
lagstiftning och regler som från tid till annan måste anpassas till
rådande förhållanden och aktuella behov. Motionärerna framhåller att rådjuret
numera intar en framträdande plats bland landets högvilt, vilket
bl. a. framgår av att avskjutningssiffran enligt tillgänglig statistik ökat
från ca 10 000 år 1939 till ca 17 000 år 1949 och drygt 42 000 år 1961. I motionerna
erinras vidare om 1948 års interpellationssvar samt om den debatt
som för ca tio år sedan utmynnade i olika förslag och framställningar
åsyftande humanare rådjursjakt och förbättrad hundhållning. Den nuvarande
utformningen av 9 § JS jämte den propaganda som bedrivits av
Svenska jägareförbundet, länsjaktvårdsföreningarna och kennelorganisationerna
har enligt motionärerna lett till en betydande förbättring av hundhållningen
med därav följande nedgång i antalet rådjursrivningar genom
hundar. Vid rådjursjakt använder ansvarskännande jägare numera, sägs
det, endast för sådan jakt lämpliga mindre och långsamt drivande hundar.
Dessutom har intresset för en positiv vård av rådj ursstammen vunnit stark
utbredning. Resultatet avspeglas i den angivna fyrdubblingen av avskjutningssiffran.
Avslutningsvis anföres följande.
Emellertid är tyvärr inte alla jägare ansvarsmedvetna, och det förekommer
alltjämt i allt för stor utsträckning att rådjur jagas av olämpliga hundar.
Väl kan rådj ursrivningar under svårare vinter förhållanden numera på
ett effektivare sätt förhindras genom länsstyrelsernas möjligheter att införa
s. k. hundförbud enligt 9 § jaktstadgan, men förekomsten av för rådjursjakt
olämpliga hundar under annan tid av jaktsäsongen innebär mångenstädes
en starkt hämmande faktor för rådj ursvården. Detta är desto mer beklagligt
då sådana hundar har negativ effekt långt utanför ägarens jaktområde
och sålunda kan spoliera resultatet av andra jakträttsinnehavares
viltvårdssträvanden. Svårigheten vid tillämpningen av bestämmelserna i
19 § 3 stycket jaktlagen gör, om hundägarens mark cj är påfallande begränsad,
att angränsande marker ej kan skyddas mot intrånget och att bestäm
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b
melserna i jaktlagens 1 § om skyldigheten att »sörja för ett artrikt och
livskraftigt villebrådsbestånd» ej kan uppfyllas.
Det synes därför angeläget att det olämpliga i att jaga rådjur med högbenta
och snabbt drivande hundar, om vilket alla ansvariga instanser, domänstyrelsen,
Svenska jägareförbundet, Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund och kennelorganisationerna är eniga, fastställes genom kompletterande
bestämmelser i jaktstadgan, innebärande att jakt efter rådjur
med drivande hund ej må ske med mindre denna är av långsamt drivande
typ med en boghöjd av högst 38 cm och att hund av annan typ och med
en boghöjd överstigande 38 cm, som vanemässigt driver rådjur, icke må begagnas
till jakt inom trakt där rådjur uppehåller sig.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen I: 228.
Remissyttrandena
Bifall till motionerna tillstyrkes endast av djurskyddsorganisationerna.
Svenska dreverklubben anser dock att den väckta frågan bör utredas genom
Kungl. Maj :ts försorg.
I Svenska jägareförbundets yttrande med därvid fogade bilagor lämnas
vissa statistiska uppgifter rörande antalet rådjursrivningar, avskjutningen
av rådjur och antalet hundar i riket. I förstnämnda hänseende erinrar förbundet
om att man i samband med 1957 års ändringar i jaktstadgan erhållit
Kungl. Maj:ts uppdrag att genom länsjaktvårdsföreningarna insamla
uppgifter om rådj ursrivningar som orsakats av hundar och att efter bearbetning
och sammanställning jaktårsvis överlämna uppgifterna till jordbruksdepartementet.
Härvid har framkommit följande.
Jaktår |
Antal riv-ningar |
Därav I samband Utan samband |
|
1957/58 ....... |
....... 70 |
9 |
61 |
1058/59 ....... |
....... 49 |
5 |
44 |
1959/60 ....... |
....... 58 |
6 |
52 |
1960/61 ....... |
....... 16 |
1 |
15 |
1961/62 ....... |
....... 41 |
8 |
33 |
1962/63 ....... |
....... 50 |
2 |
48 |
Rivningsfallen fördelades procentuellt på hundraser enligt följande sammanställning,
varvid rivning i samband med jakt betecknas med (I) och
utan påvisat sådant samband med (U).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i 9
Hundras 1957/58 1958/59 1959/60 1960/61 1961/62 1962/63
IUIU IUIUIUIU
Stövare .... 12,1 34,3 8,2 15,3 6,9 15,2 — 36,5 12,2 11,0 3,0 16,0
Drever .... 0,7 5,0 2,0 12,3 3,5 6,0 — — 1,6 4,9 1,0 3,0
Beagle...... — — — — — — — 3,1 — — — —
Tax........ — 1,4 — — — — — — 2,4 — — 3,7
Schäfer .... — 7,9 — — — 6,9 — — — 5,7 — 4,6
Gråhund .... — 4,3 — 10,9 — 8,9 — 29,2 — 13,4 — 7,0
Olika spetsra
Jämthund
.. — — — — — — — — — 1,2 — 2,0
Finsk spets.. — — — — — — — — — — — 1,0
Västgötaspets — — — — — — — — — 0,8 — 1,7
Lapphund .. — — — — — — — — — 2,4 — —
Collie ...... _ 1,4 _____ _ _ _ _ 2,0
Terrier ..... — 1,4 — — — 3,5 — — — — — —
Boxer...... — — — — — — — — — — — 2,0
Pudel ...... ________ — 2,4 — —
Blandras .... — 2,1 — 9,2 — 5,1 6,2 6,2 3,3 16,7 — 11,0
Okänd...... — 29,3 — 36,7 — 44,0 — 18,8 — 22,0 — 42,0
Antalet skjutna rådjur redovisas sålunda
1939 ................... ca 10 000
1944 ................................ ca 11 000
1949 ................................ ca 16 800
1954 ................................ ca 26 000
1959 ................................ ca 36 400
1962 ................................ ca 44 400
Antalet hundar i riket utgjorde enligt förbundet år 1950 ca 227 000 och
år 1962 ca 327 000.
Rörande orsakerna till rådjursrivningarna och de olika åtgärder som vidtagits
i syfte att komma till rätta med missförhållandena på området erinrar
Svenska jägareförbundet bl. a. om den inom förbundet tillsatta rådjurskommitténs
betänkande och de uttalanden som i anslutning därtill
gjordes av förbundets kongress år 1955. Härvid hade bl. a. framhållits att
de rådj ursrivningar, som förorsakats av löslöpande hundar, med rätta uppmärksammats
av alla ansvarskännande jägare och även upprört allmänheten.
Det hade då befunnits fastslaget, icke blott att förutsättningen för
rådj ursrivningar i större antal var ogynnsamma väderleksförhållanden
utan även att såväl drivande jakthundar som andra slags hundar, även sällskapshundar,
deltar i dylika rivningar. Om än rivningar inträffade i samband
med jaktutövning, hade det ansetts styrkt att dessa i det alldeles övervägande
antalet fall förorsakades av bristfällig hundhållning. Rådjursproblemet
var sålunda icke främst ett jaktproblem och icke heller en fråga
om hundraser eller om olika hundars mankhöjd utan mera ett problem
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
om hundhållning. Förbundet erinrar i sammanhanget även om de tidigare
återgivna uttalandena i ämnet av 1949 års jaktutredning. Kennelorganisationerna
finner att de undersökningar som för cirka tio år sedan verkställdes
i frågan bestyrkte vad som f. ö. var väl bekant för erfarna jägare och
kennelmän, nämligen att rådjursvården i första hand är avhängig av god
hundhållning. Bristfällig sådan, d. v. s. när hundar löper lösa utan tillsyn,
har sålunda visat sig vara oförenlig med god rådj ursvård. I yttrandet anföres
vidare.
När det gäller själva jakten med drivande hund är det med hänsyn till
rådj ursvården angeläget, att denna i största möjliga omfattning bedrives
med lämpliga hundar, nämligen dels med sådana hundar som överhuvudtaget
inte ofredar rådjur och som bl. a. är särskilt oumbärliga när det gäller
att under svåra snöförhållanden till rådjurens skydd hålla efter rävstainmen,
dels med sådana rådj ursdrivande hundar som genom sitt drevsätt
förmår rådjuret bukta inom ett relativt begränsat terrängavsnitt och
som lämnar rådjuret, om detta beger sig på s. k. långskjuts.
Sveriges djurskgddsföreningars riksförbund anför att det under de senaste
decennierna visat sig att det är de högbenta, skarpsprungna hundarna
som särskilt vid jakt under snörika vintrar utgör fara för rådjuren.
För dessa utgör i övrigt löslöpande tyst drivande hundar givetvis även en
stor risk. Förbundet säger sig därför ha under många år kämpat för att
åtgärder vidtages för en bättre viltvård av rådjuren genom fortsatt förbättrad
hundhållning. Huvudsaken är enligt förbundets mening att jakt i allmänhet
och rådjursjakt i synnerhet endast bedrives i överensstämmelse
med innebörden i 1 § JS så, att villebrådet ej tillfogas onödigt lidande.
Göteborgs djurskyddsförening anför.
Till de stora glädjeämnena inom naturvården av i dag hör tvivels utan
rådj ursstammens kraftiga ökning, såväl vad numerär som utbredningsområde
beträffar. Bara för omkring 100 år sedan var rådjuret en stor sällsynthet
i vårt land. Sedan dess har rådjuren utbrett sig hastigt och i dag
kan vandraren räkna med att möta rådjur praktiskt taget över hela landet
upp till fjällkedjan i norr. Det är naturligt att rådjuren inom många
områden fått stora svårigheter att kämpa med, framför allt vad snön beträffar.
Under snörika vintrar blir födan svåråtkomlig, djurens kondition
nedsättes och de faller lättare offer för rovdjuren. Det är framför allt ett
djupt snötäcke i förening med skarsnö som härvidlag bjuder dem svårigheter.
Deras vassa klövar skär genom skaren medan den ofta bär förföljarna.
Förföljande hundar är därvid jämförbara med rovdjuren.
Flera remissinstanser vitsordar riktigheten av motionärernas uppfattning
att 1957 års ändringar i JS jämte den av Svenska jägareförbundet och
kennelorganisationerna bedrivna propagandan lett till en betydande förbättring
av hundhållningen med därav följande nedgång i antalet rådjursrivningar
genom hundar. Liksom motionärerna anser emellertid flera remissinstanser
att förhållandena på sina håll alltjämt är otillfredsställande.
Om propagandaverksamheten anför kennelorganisationerna följande.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196''r
Kennelorganisationerna och Svenska jägareförbundet har under senare
år fört en omfattande propaganda för anpassning av jakten med drivande
hund till tidens krav. Genom det arbete som bedrives av länsjaktvårdsföreningarna,
bl. a. genom jaktvårdskonsulenterna och länsjaktvårdarna, jaktvårdsområdena
och de lokala j aktvårdsföreningarna, har viltvårdsidéerna
numera vunnit allmänt gehör och omfattas av det överväldigande antalet
jägare, ett förhållande som vi med säkerhet kunnat konstatera, då vi genom
våra landsomfattande organisationers lokalavdelningar haft tillfälle
följa den jaktliga utvecklingen inom hela landet. Det bör i detta sammanhang
också framhållas, att rådjursstammens kraftiga ökning under senare
år i väsentlig omfattning bidragit till att jakten med drivande hund alltmer
specialiserats i önskvärd riktning. Jägarna har snart fått erfara, att
det i praktiken normalt inte är möjligt att bedriva jakt i rådjursmarker
med olämpliga hundar. Våra organisationer har också jämsides med jaktvårdsorganisationerna
bedrivit ett omfattande arbete när det gäller att
frambringa och propagera för de typer av drivande hundar som enligt ovan
är önskvärda.
Beträffande först stövarna upplyses i yttrandet vidare att Svenska stövarklubben
arbetar för den rådj ursrena har- och rävhunden, lämplig att
användas vid sådan jakt då rådjuren icke bör ofredas. Härom anföres
följande.
Stövarklubben har vid bruksproven infört stränga bestämmelser för hundar,
som driver rådjur. Hund som förföljer rådjur mer än 10 min. uteslutes
sålunda från pågående prov och avstänges från bruksproven för all
framtid vid ett upprepande till dess fullständig rådj ursrenhet bevisats. Det
ökade intresset i landet för den rådj ursrena stövaren belyses bäst av utvecklingen
fr. o. m. år 1957 vad beträffar antalet startande hundar vid
bruksproven 1957 — 557, 1958 — 568, 1959 — 665, 1960 — 745, 1961 —
829, 1962 — 961 och 1963 — 1 028.
Provmarkerna vid stövarproven är till största delen välbesatta rådjursmarker,
varför provhundarna normalt kommer i kontakt med rådjur. Det
har därvid visat sig att endast ca 3 promille av de startande stövarna förbrutit
sig mot rådj ursbestämmelserna. Det inom landet befintliga, mycket
stora antalet rådjursrena stövare har till största delen bibringats denna värdefulla
egenskap genom dressyr av kloka, uppfostringsbara unghundar
ute i rådj ursmarkerna. Dressyren av stövare till rådj ursrenhet är närmast
jämförbar med dressyren av fågelhundar till harrenhet. Flertalet unghundar
driver rådjur tills lusten för detta djurslag successivt eliminerats. Normalt
är det inte möjligt att helt dämpa denna egenskap förrän efter ett flertal
drevtillfällen. Det bör här sägas att dylika vanligen korta drev av eu
unghund givetvis inte kan innebära någon som helst risk för ett friskt rådjur.
I syfte att ytterligare stimulera intresset för rådjursrena stövare har
Svenska stövarklubben fr. o. m. år 1960 infört »intyg om rådjursrenhet»
som eu särskild championatsmerit.
Arbetet att få fram en rådjursren har- och rävhund har emellertid enligt
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund endast givit ett blygsamt
resultat. Med anledning av den vid bruksproven gällande bestämmelsen, att
hund som förföljer rådjur mer än tio minuter uteslules från pågående prov
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
och i viss utsträckning även från framtida prov, hävdar förbundet att en
hund som över huvud taget driver rådjur icke kan kallas rådjursren.
Vad angår verksamheten inom drever-, beagle- och taxklubbarna upplyser
kennelorganisationerna följande.
Svenska dreverklubben söker i sitt arbete få fram den typ av hund som
bl. a. lämnar sig för rådjursjakt, alltså den långsamt drivande hunden
som mera präglas av styrka och robusthet än av snabbhet och ädelhet. I
bruksprovsarbetet gynnas den drever som bevisligen återkommer när rådjuret
sträcker ut, och belastas den drever som timvis följer rådjuret när
det går på långskjuts. På liknande sätt bedrives arbetet inom Svenska
beagleldubben. Utvecklingen när det gäller jägarnas intresse för och behov
av drivande småhundar belyses också av utvecklingen när det gäller antalet
startande vid dreverproven: 1957 — 314, 1958 — 337, 1959 — 447, 1960
— 453, 1961 — 501, 1962 — 594 och 1963 — 627.
Även här kan vi alltså notera en markant framgång. Svenska taxklubben
nedlägger ett intensivt arbete när det gäller att skapa drivande taxar.
Det har också lyckats att få fram ett betydande antal goda drevtaxar väl
lämpade för rådjursjakt. Taxen som drivande hund, ofta som specialhund
för rådjursjakt, har också fortlöpande vunnit ökad spridning bland jägarna.
År 1955 anordnades 3 drevprov med 87 startande taxar. Nio år senare
var antalet prov 16 och antalet startande 454.
Kennelorganisationerna anför sammanfattningsvis att när det gäller jakten
med drivande hund utvecklingen skyndsamt går i rätt riktning och
redan nu har nått mycket långt. Det övervägande antalet jägare har genom
propagandan från jaktvårds- och kennelorganisationerna självmant gått
in för de hundtyper, som är nödvändiga för en god rådj ursvård.
En mera pessimistisk syn på den hittillsvarande utvecklingen redovisas
i djurskyddsorganisationernas yttranden. Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund finner sålunda att den i rådj ursfrågan under 30 år bedrivna
propaganda- och upplysningsverksamheten ännu icke medfört åsyftat resultat,
varför skyndsamma åtgärder erfordras. Göteborgs djurskyddsförening
konstaterar att all propaganda och upplysning till trots bedrives jakten
på rådjur i beklämmande många fall ännu med olämpliga hundar,
framför allt stövare. Norra Ångermanlands djurskyddsförening framhåller
att försök gjorts att korsa högbenta kraftiga stövare och gråhund i syfte
att använda sådana hundar under älgjakten. Föreningen ifrågasätter om
inte dylika korsningar borde förbjudas, då sådana hundar måste anses som
en stor fara för allt övrigt villebråd, framför allt rådjuren.
Rörande de av motionärerna föreslagna författningsändringarna anföres
i remissyttrandena bl. a. följande.
Den första dels-satsen i motionärernas hemställan innebär enligt domänstyrelsen
att man vid rådjursjakt skall vara hänvisad endast till små hundar
— under 38 cm:s boghöjd — och med ytterligare den begränsningen
att hundarna skall driva långsamt. Styrelsen fortsätter.
Motionärerna ha således velat hårt begränsa användande av hund vid
jakt efter rådjur i syfte att så långt möjligt humanisera denna jakt. Av
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b
sikten måste givetvis respekteras av varje ansvarskännande jägare och
många förslag i detta syfte ha under åren framkommit. Det har sålunda
redan föreslagits bl. a. att endast hund under viss bogliöjd skulle vara tilllåten
vid jakt efter rådjur. Allt sedan rådjuret blev allmänt inom större
delen av riket och i vissa trakter rikligt förekommande, ha förhållandena
utan lagbestämmelser framtvingat åtgärder i avsikt att på lämpligt sätt
kunna bedriva rådjursjakt med hund. Detta har betingats ej endast av humanitära
skäl utan varit nödvändigt för att över huvud taget kunna i tillräcklig
omfattning beskatta den växande rådj ursstammen. Inom såväl
jägar- som kennelkretsar har man sedan många år tillbaka sökt sig fram
till sådana hundar som driva långsamt och för vilka drevdjuret oftast buktar
inom ett begränsat område. Det är således ur alla synvinklar önskvärt
att till rådjursjakt användbara små hundar framkomma.
Tanken att sätta en övre gräns för hundarnas boghöjd har som ovan
nämnts tidigare framförts vid många tillfällen. Förhållandet är emellertid
att ej endast boghöjden är bestämmande för den fart, med vilken en hund
kan driva. En »spårnoga» hund, d. v. s. sådan som noga följer drevdjurets
spår i minsta slinga, driver givetvis mycket långsammare än en »vinddrivande»
hund, som ej litar till spåret utan följer vittringen i luften och
därigenom har möjlighet att förkorta drevlöpan genom att tvära över drevdjurets
mindre avhopp och bukter. En liten hund med god näsa kan därför
många gånger driva fortare än en långbent spårnoga hund.
Motionärerna ha försökt att åtskilja de stora och mindre hundarna genom
angivande av maximum av 38 cm:s boghöjd. Givetvis låter sig boghöjden
bestämmas genom kontrollmätning, men förutsättningen för en korrekt
mätning är att hunden står på ett jämnt och horisontellt underlag. Att
ute i marken ingripa mot en jägare som påträffas med hund vars boghöjd
misstänkes vara något över ett fastställt mått låter sig svårligen genomföras
i praktiken.
Jägarnas riksförbund yttrar i denna del följande.
Motionärernas första yrkande innebär ett »både och». Kravet är, dels
alt hunden skall vara av långsamt drivande typ, dels också att den därtill
får ha en boghöjd av högst 38 cm. Det senare yrkandet kan, även om detsamma
medför stora vanskligheter, möjligen uppfyllas. Svårigheterna med
en höj dbarriär kan lätteligen påvisas. Den som något sysslat med kennelverksamhet
känner nogsamt till hur svårt det är att fastställa den verkligt
exakta boghöjden dels i största allmänhet, dels i synnerhet för vissa
individer. Om man följer t. ex. en drever över ett antal utställningar, erfares
med lätthet detta. Den ena domaren anger en boghöjd av 37 cm, den
andra fastställer höjden till 39 cm för en hund som väl kan ha en korrekt
boghöjd av 38 cm. Ett stadgande enligt motionerna måste nödvändigtvis
kompletteras med ett stadgande om obligatoriskt höjdccrtifikat. För att
utesluta subjektiva och godtyckliga omdömen vid mätningen måste dessa
helt självfallet verkställas av auktoriserade boghöjdsmätningsmän, som
efter verkställd mätning har att, för de hundar som fyllt uppställda kvalifikationer,
utfärda gällande certifikat.
Jägarnas riksförbund finner möjligheterna att realisera ett dylikt stadgande
helt utsiktslösa.
Beträffande det första yrkandet, d. v. s. att tempot skall vara långsamt,
måste, av förklarliga skäl, all bedömning härutinnan bli i hög grad subjektiv.
Ett exempel. En hund med ordinär eller I. o. m. långsam drevfart,
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 är 1964
men med tätt påliggande skall, verkar alltid att driva snabbare än den
hund med samma drevfart som har gles skallgivning. Verkligheten kan
således vara den direkt omvända mot bedömningen. Här föreligger fruktansvärda
fallgropar för den certifikatgivande myndigheten. En tänkbar utväg
är givetvis att endast de hundar som dokumenterat kvalifikationerna vid
såväl utställning som jaktprov skulle få ifrågakomma.
Denna spekulation är dock omöjlig att i praktiken genomföra, enär resurser
för en provverksamhet av denna enorma omfattning omöjligen kan
åstadkommas. En annan tungt vägande betänklighet är att med nuvarande
provbestämmelser kan endast rasrena, stambokförda individer av raserna
tax, drever och beagle tillåtas starta vid jaktprov. Härav följer att
alla lågbenta hundar av korsningarna tax-stövare, tax-drever, drever-stövare,
beagle-stövare och övriga ej rasrena korsningsprodukter ej har möjlighet
dokumentera faktisk lämplighet. Det orättfärdiga häri torde icke
kunna vederläggas.
Svenska jägareförbundet påpekar att av rivningsstatistiken framgår att
även hundar med boghöj d under 38 cm, såsom tax och drever, deltagit i
rivningar. Förbundet framhåller vidare att varken en hunds benlängd eller
höghöjd är avgörande, då det gäller förmågan att ofreda rådjur. Även en
drever eller tax kan på grund av sin uthållighet och sitt skall utgöra eu
med tanke på rådj ursvården minst lika stor fara som andra drivande hundar.
Men icke blott drivande jakthundar utan även andra hundar är, sägs
det, farliga för rådjuren, i fråga om rivningar inte minst schäfern som jagar
tyst.
Göteborgs djurskyddsförening betecknar det som högeligen önskvärt att
all rådjursjakt skall ske med lugnt drivande hund men finner det tveksamt
att i lag fastställa viss maximal boghöj d för sådana hundar. Den enskilda
hundens egenskaper betyder enligt föreningen väsentligt mer för hans
lämplighet som rådjursdrivare än hans ras och storlek. Hetsiga småhundar
kan sålunda åstadkomma otrevliga händelser, om de släppes utan urskillning.
Ofta bär en i och för sig oförarglig småhund lockat farliga tystdrivande
sällskaps- och gårdshundar till uppmärksammade rådj ursrivningar.
Värmlands allmänna djurskyddsförening anser från djurskyddssynpunkt
goda skäl föreligga för den ifrågasatta ändringen. Föreningen anser emellertid
förslaget behäftat med vissa praktiska svagheter. Den angivna maximala
boghöjden 38 cm säges sålnnda ansluta sig till standarden för godkända
hundar av dreverras, där dock maximihöjden för hane får vara 40
cm. För undvikande av kontrollmätningar vid varje konstaterad dreverjakt
på rådjur anses därför föreskrift om sistnämnda höghöjd vara lämpligare.
Vidare anses begreppet »långsamt drivande typ»» vara svårt att definiera
på sådant sätt, att behövlig kontroll för laga åtgärder kan åstadkommas.
Den andra dels-satsen i motionsyrkandet innebär enligt domänstyrelsen
att man vid jakt inom områden, där rådjur förekommer, således f. n. praktiskt
taget över hela riket utom i fjälltrakterna, endast skall få använda
hund som driver långsamt och som ej vanemässigt driver rådjur. Detta
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i
15
skulle enligt styrelsen medföra att jakt med stövare så gott som helt bleve
förbjuden. Vad »vanemässigt» innebär anses vara svårt att definiera. Det
anses också vara svårt att avgöra om en hund som tillfälligt påträffar rådjur
och sedan brukar förfölja detta en kort stund, kanske endast fem å
tio minuter, skall hänföras till kategorien vanemässigt rådjursdrivande.
Ett sådant kort drev innebär enligt styrelsen i regel ingen fara för rådjuret.
Jägarnas riksförbund anför härutinnan följande.
Ingen möjlighet finnes att indela hundar med en boghöjd över 38 cm i
dels sådana som vanemässigt driver rådjur och dels sådana som inte gör
detta. Rätta förhållandet är att förekommer rådjur stadigvarande i marken
och hunden överhuvudtaget driver rådjur kommer den på grund av
att detta villebråd genom sin starkare vittring är lättare att ta upp än annat
villebråd, att vanemässigt driva rådjur. Det är klart möjligt att denna
hund gör detta på ett påtagligt förtjänstfullt sätt, d. v. s. drevsättet är påtagligt
långsamt och hunden släpper direkt vid långskjuts. Detta förtjänstfulla
beteende, trots en boghöjd över 39 cm. Drevsättet har ej på något sätt
ett absolut bundet förhållande till boghöjden, utan torde fastmera inom
vissa naturligt bundna gränser vara en produkt av luktorganets skärpa, det
allmänna temperamentet och kroppskonstitutionen, d. v. s. muskelmassans
fördelning mellan rygg och extremiteter, hjärtats och lungornas funktioner.
Ett betydande antal av de drevrar man i dag återfinner i drevrasens register
har en boghöjd överstigande 38 cm. Samma sak torde gälla för den i
stark utbredning varande rasen beagle. Ett stadgande enligt förslaget skulle
tvivelsutan ställa ett hitintills synnerligen förtjänstfullt bedrivet arbete
inom dreveraveln i en mycket prekär situation. Innebörden av »vanemässigt»
skulle således i realiteten betyda ett totalförbud mot att använda icke
rådjursrena hundar — alla kategorier —- med en boghöjd överstigande 38
cm till jakt, d. v. s. till jakt i den form som här avses.
Konsekvenserna av ett dylikt stadgande kan icke överblickas. Förhållandet
är ju, att bland den stora massan av stövare som driver rådjur — men
som ändock kan rubriceras som rådj ursljumma till skillnad från dem som
enligt jägartermen benämnes rådj ursidioter — måste man i avelsurvalet
söka lämpliga avelsdjur för den fortsatta inriktningen mot total rådj ursrenhet.
Det är ofrånkomligen nödvändigt att ge stövaraveln den ytterligare
tidsfrist som uppenbarligen erfordras.
Svenska jägareförbundet betecknar den föreslagna ändringen som orealistisk
och framhåller.
Den i det föregående intagna statistiken visar, att rådjursrivningar i
samband med jakt äro ytterligt sällsynta. De flesta rådjursrivningar genom
hundar inträffa ej under jakt och de rivande hundar, som eljest kommit
lösa, äro ofta nog ej ens jakthundar. Ehuru rådjuret numera förekommer
även i de fyra nordligaste länen, är förekomsten i dessa län långt ifrån
vanlig. Därför är det i åtminstone större delen av Norrland omöjligt att
veta, huruvida en drivande jakthund vanemässigt driver rådjur.
Den praktiska konsekvensen av ett bifall till motionärernas yrkande
måste bli att, bortsett från de med säkerhet rådjursrena drivande jakthundarna,
alla stövare i vårt land — antalet överstiger sannolikt 40 000 —- och
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
de flesta andra jakthundar — exempelvis gråhundarna till ett antal av åtminstone
25 000 — måste avlivas. Men rådjuren komma ändå att ofredas
av »låga» drivande jakthundar och under speciella förhållanden rivas
såväl av sådana hundar som av icke jakthundar, som kommit lösa.
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anser att uttrycket »vanemässigt»
ej bör intagas i författningstexten, eftersom varje hund som driver
rådjur utgör en fara för desamma. Även Värmlands allmänna djurskyddsförening
anser detta uttryck olämpligt från kontrollsynpunkt. I stället
anses i överensstämmelse med föreskrifterna för jaktprov böra intagas
ett stadgande om högsta tillåtna tid för jakthunds avvikande efter rådjur
eller rådj ursspår.
Remissinstansernas inställning till motionärernas yrkande kan sammanfattningsvis
redovisas sålunda.
Djurskyddsorganisationerna tillstyrker med ovan angivna inskränkningar
bifall till förslagen. Härvid erinrar Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund
om att spörsmålet om en allmän humanisering av rådjursjakten
i första hand är en djurskyddsfråga och först i andra hand en jaktvårdsfråga.
Förbundet anför vidare.
Frågan om en humanisering av rådjursjakten är ännu icke löst. Varken
under jakttiden eller under annan tid bör viltet få utsättas för hetsande
hundars förföljelse. För rådjurens del är detta förhållande under två speciella
betingelser särskilt viktigt, nämligen dels medan marken ännu är bar
men kärr och mindre vattendrag isbelagda, såsom ofta är fallet under december
månad, varigenom det omöj liggöres för dem att genom vatten undandraga
sig förföljarna, dels vid djupt snötäcke med för hundarna bärande
skare. Av dessa skäl måste rådjursjakt med skarpsprungna hetsande
hundar anses förkastlig. Under för rådjuren otjänliga snöförhållanden
bör inga för dem farliga hundar finnas lösa ute i markerna. Riksförbundets
synpunkter i denna fråga delas av många ansvarsmedvetna jägare och
hundägare.
Skånes djurskyddsförbund anser att ett genomförande av förslagen skulle
innebära en från såväl djurskydds- som naturskyddssynpunkt önskvärd
humanisering av denna jakt. Göteborgs djurskyddsförening finner fredningen
vara i stort sett tillfredsställande mot bakgrund av rådj ursstammens
explosionsartade ökning, även om sättet för rådjursjaktens utövning
ännu lämnar en del övrigt att önska. Föreningen förklarar sig dock biträda
motionernas syftemål.
Domänstyrelsen uttalar följande.
Domänstyrelsen har sedan lång tid tillbaka allvarligt undersökt vilka
möjligheter som erbjudas till förekommande av påtalade olägenheter.
Styrelsen har då också övervägt möjligheten att bestämma viss maximihöjd
för hundar, som användas till jakt efter rådjur. Styrelsen har emellertid
funnit att en sådan bestämmelse är svår att i praktiken iakttaga samt
vidare att man därmed ej kan vinna vad man åsyftat. I sina kontrakt om
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196b
upplåtelse av rätt till jakt efter rådjur har styrelsen därför hållit sig till
allmänna föreskrifter. För närvarande gäller alltså att vid jakt efter rådjur
(och även hjort) endast får användas långsamt drivande, mindre
hund såsom drever, beagle, foxterrier, tax och liknande. Vidare gäller att
endast en hund åt gången får släppas; detta gäller dock ej tax.
Ehuru styrelsen väl förstår och respekterar motionärernas förslag är det
enligt styrelsens mening icke möjligt att lösa problemet med införande av
lagbestämmelser som motionärerna föreslagit. Det må även framhållas att
rådjursrivningar numera förekomma i betydligt mindre utsträckning än
tidigare. Det synes därför icke påkallat att införa sådana lagbestämmelser
som av motionärerna föreslagits.
Styrelsen är alltjämt av den meningen att man tills vidare måste begränsa
sig till att fortsätta på den inslagna vägen med allmän propaganda till
förhindrande av olämpliga jaktmetoder och stödja det arbete som för närvarande
i sådant syfte bedrives inom jägar- och kennelsammanslutningar.
För Jägarnas riksförbund synes ett stadgande av föreslaget innehåll i
sig komma att innehålla så många svårlösta eller rentav olösliga problem
och genom sitt innehåll medge så många möjligheter till lagöverträdelse att
respekten för jaktlagstiftningen i stort skulle komma att lida obotlig skada.
Möjligheterna att övervaka efterlevnaden anses hart när obefintliga.
Det kan enligt förbundet befaras att de goda och hoppingivande resultat
som hittills nåtts genom saklig, välmotiverad och sansfull propaganda skulle
raseras genom de föreslagna bestämmelsernas införande.
Svenska jägareförbundet anför att förbundets och kennelorganisationernas
propaganda ännu icke givit till resultat att varje rådjursjägare underlåter
att skjuta rådjur för stövare. Förbundet finner att förhållandena successivt
och i ständigt stegrad takt så avsevärt förbättrats att det vore olyckligt,
om det frivilliga upplysnings- och propagandaarbetet ersattes med en
kungörelse. Den tid torde icke vara avlägsen, framhåller förbundet, då propagandan
nått full effekt. Uttalanden i samma riktning göres av kennelorganisationerna.
Utskottet
Rådjur finnes numera allmänt i södra och mellersta Sverige och förekommer
på flera håll i Norrland. Inom många områden har rådjuren vintertid
att kämpa med stora svårigheter. Ju djupare och mera kompakt snön ligger,
desto svårare är det för rådjuren att skaffa sig föda. Under sådana omständigheter
nedsättes efter hand djurens kondition och de blir ett lätt byte för
1)1. a. löslöpande hundar, i synnerhet om snön ligger så djup eller skaren
är så svag alt rådjuren endast med svårighet kan förflytta sig. Faran är härvid
särskilt stor, om de förföljande hundarna är så lätta att de bäres av
skaren. I ärendet har upplysts att i rådj ursrivningar, vilka framför allt
förekommit under svåra snöförhållanden, deltagit såväl drivande jakthun
-
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964
dar, i viss omfattning även drever och tax, ävensom sällskaps- och gårdshundar.
Rivningar i samband med jakt uppges vara sällsynta. Det alldeles
övervägande antalet fall har i stället förorsakats av hundar som löpt fritt
i markerna. Allmän enighet råder också om att rådj ursvården i första hand
är avhängig av en god hundhållning.
Jaktlagstiftningen innehåller bestämmelser som avser att skydda det
vilda mot bristfällig hundhållning. Enligt jaktlagen äger jakträttsinnehavaren
upptaga hund som löper lös i mark, där villebråd finnes. Hundens ägare
eller innehavare är under vissa förutsättningar skyldig att utge lösen för
upptagen hund och att ersätta bl. a. skada som kan anses ha uppkommit på
villebrådsbeståndet genom att hunden jagat eller ofredat villebråd. Enligt
9 § jaktstadgan i dess sedan år 1957 gällande lydelse skall vidare hund, där
den icke begagnas till jakt, hållas under sådan tillsyn som erfordras för att
förebygga att den jagar villebråd. För tiden 1 mars—20 augusti gäller skärpta
bestämmelser. Hund skall då hållas under sådan vård att den förhindras
löpa lös i mark, där villebråd finnes. Vad sålunda stadgas kan efter länsstyrelses
förordnande om s. k. hundförbud bli gällande även under annan
tid av året. Sådant förordnande kan meddelas, om vinterförhållandena är
ogynnsamma för rådjuren. Löper hund lös under perioden 1 mars—20
augusti eller under tid, som omfattas av förordnande om hundförbud, får
hunden under i jaktlagen angivna omständigheter dödas av jakträttsinnehavaren.
Motionärerna föreslår nu ändringar i jaktstadgan, varigenom till skydd
för rådj ursstammen närmare skulle fastställas vilka slag av hundar som får
användas vid drevjakt i marker, där rådjur finnes. Det yrkas till en början
förbud mot jakt efter rådjur med annan hund än av långsamt drivande typ
med en boghöjd av högst 38 cm. Vidare begäres förbud att vid jakt efter annat
villebråd i sådana marker använda hund av annan typ och med större
boghöjd än nu sagts, om hunden vanemässigt driver rådjur.
Ehuru brister i hundhållningen sedan länge konstaterats, har i ärendet
allmänt omvittnats att förhållandena avsevärt förbättrats som ett resultat
av de år 1957 genomförda ändringarna i 9 § jaktstadgan i förening med
den av jägareförbunden och kennelorganisationerna i ämnet bedrivna upplysnings-
och propagandaverksamheten. Trots rådj ursstammens spridning
och hundantalets ökning förekommer sålunda, som domänstyrelsen framhållit,
rådj ursrivningar numera i betydligt mindre utsträckning än tidigare.
Även om utvecklingen således går i positiv riktning är det givetvis från olika
synpunkter angeläget att rådj ursvården ytterligare förbättras. Utskottet finner
därför i likhet med remissinstanserna motionärernas syfte i hög grad
belijärtansvärt. Av den föregående redogörelsen framgår emellertid att tanken
att sätta en övre gräns för de drivande hundarnas boghöjd redan tidigare
övervägts men icke ansetts kunna realiseras. Domänstyrelsen samt
jägare- och kennelorganisationerna har funnit att icke heller det nu förelig
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964 19
gande förslaget till sådan begränsning är genomförbart, och även bland
djurskyddsorganisationerna, som i princip tillstyrker bifall till förslaget, har
kritik riktats mot enskildheter i detsamma. Med hänsyn härtill anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka att jaktstadgan ändras i enlighet med motionärernas
yrkanden.
Jaktlagstiftningen erbjuder, främst genom 9 § jaktstadgan, redan i sin
gällande utformning goda möjligheter att tillgodose rådjurens behov a^
skydd mot löslöpande hundar. Vid sidan därav torde man såsom domänstyrelsen
funnit tills vidare alltjämt få lita till att genom fortsatt upplysningsoch
propagandaverksamhet, som självfallet på allt sätt bör uppmuntras och
stödjas, förhindra olämpliga jaktmetoder. De riktlinjer, efter vilka verksamheten
bedrives, är enligt utskottets mening väl ägnade att främja rådjursvården.
Vid rådjursjakt bör sålunda endast användas hundar som genom
sitt drevsätt förmår rådjuret bukta inom ett relativt begränsat terrängavsnitt
och som lämnar rådjuret, om detta sträcker ut. Intresset för sådana
hundar, främst drever och lax, har på sätt kennelorganisationerna närmare
belyst stadigt ökat. Med särskild tillfredsställelse bör enligt utskottets
mening konstateras att taxen kommer till allt större användning vid dre\-jakt efter rådjur. Till ett vidgat utnyttjande av långsamt drivande, mindre
hundar bidrager otvivelaktigt också att domänstyrelsen för upplåtelse av
rätt till jakt efter rådjur på kronans marker förutsätter att för jakten endast
dylika hundar användes. Domänstyrelsen föreskriver vid dessa upplåtelser
även den från jaktvårdssynpunkt värdefulla begränsningen att. om
tax ej användes, endast en hund åt gången får släppas. Av betydelse töi lådjursvården
är också propagandan för användande vid har- och rävjakt av
rådj ursrena stövare.
Mot bakgrund av det sagda föreligger enligt utskottets mening anledning
till antagande att hundägare och jägare efter hand bibringas ökad förståelse
för en noggrannare övervakning och dressyr av sina hundar och för en
drevjakt med lämpliga hundtyper. Då en sådan utveckling i allt väsentligt
tillgodoser motionärernas syfte, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
i anledning av motionerna ej erfordras.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:228 och 11:274, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 196i
} id detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Ebbe Ohlsson, Svante Kristiansson,
Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer*, Hermansson och
Gunnar Pettersson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nybere, Wachtmeister*,
Mattsson, Tobé* och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143