Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b
1
Nr 27
Utlåtande i anledning ao oäckta motioner angående stångselskyldigheten
för järnväg.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 28 i första kammaren av herr Andersson, Axel
Emanuel, och nr 35 i andra kammaren av herr Börjesson i Falköping m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i syfte att åvägabringa sådan
ändring i lagen om stängselskyldighet m. m. för järnväg, att en skyddad
trafikbana garanteras i enlighet med vad i motionen har anförts».
Rörande skälen för motionärernas hemställan får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen II: 35.
över motionerna har utskottet på sätt föreskrives i § 46 riksdagsordningen
inhämtat yttrande från järnvägsstyrelsen. På begäran av utskottet har yttranden
därjämte avgivits av styrelserna för Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet.
Gällande rätt
Stängselskyldigheten för järnväg regleras i en den 13 april 19b5 given lag.
Enligt 1 § är innehavare av järnväg pliktig att med vissa nedan angivna
undantag hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur
(hästar och nötkreatur) under betesgång, såframt kostnaden för stängsel
icke är oskälig i förhållande till nyttan därav för betesbruket. Stängsel skall
i princip vara så beskaffat, att större hemdjur, som icke är okynnes eller
otamt kan utestängas från järnvägens område (2 §). Stängsel som hålles
av en järnvägs innehavare får ej borttagas eller lämnas att förfalla, med
mindre genom dom fastställes att innehavaren icke är stängselskyldig eller
medgivande lämnas av ägaren till den fastighet mot vilken stängslet uppförts
och annan som äger nyttja fastigheten för betesbruk. Är järnvägs innehavare
på grund av särskilt åläggande eller åtagande före lagens ikraftträdande
gentemot sakägare pliktig att hålla stängsel, må utan hinder därav
enligt de i 1 § angivna grunderna prövas, huruvida stängsel skall hållas för
där angivet ändamål (§ 3). Är järnvägs innehavare med hänsyn till kostnaden
fri från skyldighet att hålla stängsel har han alt utge ersättning för hinder
eller men som härav uppkommer vid fastighets användning för betesbruk
1 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 3 avd. Nr 27
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b
och som ej är av endast ringa betydelse. Vinnes befrielse från stängselskyldighet
som grundas å dom eller särskilt åtagande, skall ersättning utgå,
ändå att hindret eller menet är ringa. Ersättning skall bestämmas att utgå
på en gång. Har genom dom eller avtal fastställts, att stängselskyldighet ej
föreligger, skall talan om ersättning väckas inom två år därefter. Försittes
denna tid är rätten till talan förlorad (5 §). Har järnvägs innehavare före
lagens ikraftträdande ej uppfört stängsel å viss bansträcka eller har, beträffande
bansträcka vid statens järnvägar, järnvägsstyrelsen i enlighet
med kungl. brevet till styrelsen den 18 november 1932 efter tillstyrkan av
länsstyrelsen upphört att hålla stängsel, föreligger ej stängselskyldighet
enligt förevarande lag, med mindre behov av stängsel efter lagens ikraftträdande
inträtt till följd av väsentligt ändrade förhållanden i avseende å
järnvägens drift eller Konungen efter ansökan föreskriver, att stängsel å
bansträckan skall hållas. Finnes stängselskyldighet ej föreligga beträffande
bansträcka vid statens järnvägar, varå järnvägsstyrelsen efter tillstyrkan
av länsstyrelsen upphört att hålla stängsel, skall vad i 5 § stadgas äga motsvarande
tillämpning med undantag dock för viss angiven ersättningstalan
(7 §). Håller järnvägs innehavare icke stängsel som fredar mot större hemdjur
och kommer på grund härav sådant hemdjur över järnvägen olovligen
in på annans ägor och där gör skada eller blir intaget, är nämnda innehavare
pliktig att betala djurets ägare den kostnad eller förlust som därigenom
åsamkas honom, såvitt ej djurets ägare med hänsyn till vad om ersättning
enligt 5 § må ha bestämts eller på annan grund är skyldig att själv
vidkännas kostnaden eller förlusten (8 §). Vad i lagen stadgats beträffande
järnväg skall gälla även med avseende å spårväg (9 §).
I 4 § stadgas att mål om stängselskyldigheten upptages av ägodelningsrätten
i orten, att beträffande förfarandet i sådana mål samt talan mot däri
meddelade beslut gäller i tillämpliga delar vad i lagen om delning av jord å
landet finnes stadgat angående jorddelningsmål som anhängiggöres genom
stämning, samt att järnvägs innehavare är pliktig att i mål om befrielse från
skyldighet att hålla stängsel vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader,
såvitt ej ägodelningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.
Talan om ersättning enligt 8 § instämmes till allmän underrätt i den ort,
där skadan inträffat eller djuret intagits eller där järnvägens innehavare
skall svara i tvistemål i allmänhet (9 §).
I 6 § behandlas frågor om sakägares rätt i frågor av förevarande slag.
I 25 § byggnadslagen den 30 juni 19b7 stadgas att stadsplan skall utmärka
och till gränserna ange de för olika ändamål avsedda områden som ingår i
planen, nämligen bl. a. specialområden, såsom järnvägs- och andra särskilda
trafikområden. Enligt 53 § 2 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 skall bebyggd tomt beträffande lutning och höjdläge samt plantering
och inhägnad vara anordnad på lämpligt sätt med hänsyn särskilt till
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196k
3
ljustillförseln samt till stads- eller landskapsbilden. Byggnadsnämnden äger
föreskriva utöver att å tomten skall anordnas och vidmakthållas plantering
eller annan liknande anordning, att stängsel skall hållas mot gata. Vad sålunda
sagts om tomt gäller enligt 36 § i byggnadsstadgan även annan för
bebyggande avsedd fastighet.
I lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs
drift behandlas frågor om skadeståndsskyldigliet för järnvägs innehavare.
Har i följd av järnvägs drift någon ljutit döden eller lidit kroppsskada,
och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last,
skall enligt 2 § järnvägens innehavare utge skadestånd enligt de i strafflagen
stadgade grunder såsom om han själv vållat skadan.
Enligt 5 § skall järnvägens innehavare i princip ersätta uppkommande
skada, om eld kommer lös från lokomotiv eller från eldstad i annat järnvägsfordon,
och skada därigenom sker å fast eller lös egendom, som icke
av järnvägens förvaltning eller betjäning för befordran mottagits.
I 6 §, beträffande vilket lagrum vidtogs ändring år 1928, stadgas följande.
Varder annorledes, än i 5 § sägs, gods, som icke av järnvägens förvaltning
eller betjäning för befordran mottagits, i följd av järnvägens drift skadat,
och ligger vållande därtill järnvägens förvaltning eller betjäning till last,
ersätte järnvägens innehavare skadan. — Har nötkreatur eller häst under betesgång
skadats eller dödats, annorledes än i 5 § sägs, i följd av järnvägs
drift, vare, ändå att icke järnvägens förvaltning eller betjäning vållat skadan,
järnvägens innehavare skyldig gälda skadestånd, där ej den, vilken vård om
djuret ålegat, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vid bevakningen
varit vållande till skadan. Vad nu stadgats äge dock ej tillämpning, där
djurets ägare genom underlåtenhet att fullgöra honom jämlikt åtagande eller
på annan grund åliggande skyldighet mot järnvägens ägare eller innehavare
själv föranlett skadan. Hade djuret inkommit å järnvägens område, oaktat
detta var försett med järnvägen tillhörig hägnad av beskaffenhet, att dylikt
liemdjur, som ej varit okynnes eller otamt, därigenom bort utestängas från
området, vare järnvägens innehavare ej heller skyldig ersätta skadan, där ej
vållande till denna ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last; och
vare lag samma, där djurets ägare jämlikt åtagande eller på annan grund
är pliktig att själv vidkännas den från järnvägstrafiken härrörande faran. —
Blev ren, tillhörig den, som har rätt till renbete enligt lagen om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige, annorledes än i 5 § sägs, i följd av järnvägs
drift skadad eller dödad, och skedde det å trakt, där lapparna då ägde
uppehålla sig med sina renar, vare lag som i andra stycket första punkten
sägs.
Enligt kungörelsen den 20 februari 1959 angående krgssmärken och säkerhetsanordningar
vid plankorsningar mellan järnväg och väg åligger det
jämlikt 1 § innehavare av järnväg att vid korsning i samma plan mellan
järnvägen och väg (plankorsning) anbringa och underhålla kryssmärken
och säkerhetsanordningar på ömse sidor om järnvägen samt att ordna viss i
kungörelsen närmare angiven övervakning. Vad nu sagts har emellertid icke
1* -—Bihang till riksdagens protokoll 196''t. 9 samt. !l avd. Nr 27
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196''r
avseende å frågan, vem som slutligen skall vidkännas kostnaderna för dessa
åtgärder.
Från berörda skyldighet föreligger i kungörelsen bl. a. beträffande enskild
väg och spårväg vissa undantagsbestämmelser (§ 2—4).
Beträffande rättsläget i frågan, om innehavare av järnväg är pliktig att
bekosta sådana ändringar av anordningar i korsning mellan järnväg och
ägoväg, som påkallas av vissa inträdda förändringar, anföres i betänkandet
med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar i
korsning av järnväg och väg m. m. (SOU 1951:52) sammanfattningsvis
följande.
I fråga om övergångsställe, som tillkommit senare än järnvägen, är järnvägens
innehavare, även om uttryckligt avtal ej träffats rörande skyldighet
för vederbörande fastighetsägare att svara för kostnaderna vid övergången,
fri från skyldighet att bekosta ändringsarbeten i fastighetsägarens intresse.
Undantag från denna regel föreligger blott i det praktiskt betydelselösa fallet,
att järnvägsinnehavaren åtagit sig sådan skyldighet. Den ersättning, järnvägsinnehavaren
äger tillgodoräkna sig för utförda ändringsarbeten, skall
dock blott avse den för honom uppkomna merkostnaden. Fastighetsägaren
bör alltså få räkna sig till godo exempelvis den minskning i järnvägsinnehavarens
utgifter för hållande av stängsel, vilken inträder genom att befintliga
grindar i övergången ersättas med nya sådana, ävensom värdet av de
äldre grindarna, om dessa äro användbara för fullgörande av annan järnvägsinnehavaren
åvilande stängselskyldighet.
Är övergången tillkommen samtidigt med järnvägen, lär avgörandet enligt
det förut sagda bero på huruvida den omständighet, vilken åstadkommit
behovet av ändringen — d. v. s. i förevarande fall nya, väsentligt bredare
jordbruksmaskiner — kunnat förutses vid järnvägens tillkomst. På sätt
tidigare uttalats torde detta i allmänhet icke vara förhållandet. Som jämförelse
kan nämnas, att domsmotiveringen i åtskilliga av de förut anförda
rättsfallen (NJA 1930 s. 50, 1930 s. 59 och 1931 s. 490) synes utvisa, att biltrafikens
uppkomst och utveckling ansetts utgöra omständigheter, som icke
kunnat förutses vid de äldre järnvägarnas tillblivelse. Det synes knappast
kunna göras gällande att tillkomsten av moderna jordbruksmaskiner såsom
självbindare, skördetröskor, radsåningsmaskiner in. m. varit lättare att
förutse än den utveckling, den allmänna vägtrafiken undergått. Den härav
påkallade breddningen av ägovägsövergångarna är uppenbarligen icke till
någon del motiverad av järnvägarnas intressen. I enlighet härmed synes man
böra utgå från att det enligt gällande rätt åligger vederbörande fastighetsägare
att gentemot järnvägsinnehavaren svara för de kostnader, en i fastighetsägarens
intresse företagen breddning av övergång medför, även om övergången
tillkommit samtidigt med järnvägen. Möjligen bör dock undantag
göras för de mindre järnvägssträckningar, som utförts under de senaste årtiondena.
Beträffande ersättningsskyldighetens omfattning torde gälla detsamma
som med avseende å övergångar, tillkomna senare än järnvägen.
Vad beträffar högsta domstolens avgöranden i frågor hänförliga till
kungörelsen angående kryssmärken och säkerhetsanordningar vid plankorsningar
mellan järnväg och väg får utskottet hänvisa till NJA 1926 s.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b
5
301, 1930 s. 49, 62, 1931 s. 490, 1933 s. 403, 1934 s. 136, 1936 s. 12, 123, 373,
392, 1937 s. 327, 569, 1938 s. 578, 1939 s. 145, 1942 s. 699, 1948 s. 387, 1949 s.
106 och 1956 s. 520.
Historik
Beträffande statens järnvägar föreskrives i den av järnvägsstyrelsen år
1923 utfärdade banförordningen, att järnvägsområdet skall vara inhägnat,
där så erfordras för att skydda järnvägstrafiken. Före utfärdandet av denna
förordning gällde enligt det av styrelsen för statens järnvägstrafik år 1877
utfärdade tjänstgöringsreglementet för statens järnvägar, att hägnad avminst
4 fots höjd skulle vara anbragt och i fullgott skick underhållen överallt,
där sådant till betryggande av bantågens säkerhet vore behövligt.
För de enskilda järnvägarnas del gäller att hägnadsskyldighet i betydande
utsträckning ålagts dem i samband med beviljandet av koncession eller
fastställelse av arbetsplan. Dessutom har bestämmelser om hägnadsskyldighet
tidigare förekommit i de flesta tjänstgöringsreglementen, som fastställts
för enskilda järnvägar.
Frågan om järnvägs inhägnande samt om järnvägs plikt att gälda skadestånd
för hemdjur som skadats genom järnvägs drift har redan vid 1892
års riksdag och därefter vid ett flertal tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen.
Sålunda har bl. a. riksdagen år 1928 bifallit ett genom propositionen nr
192 framlagt förslag till ändring av 1886 års lag angående ansvarighet för
skada i följd av järnvägs drift. Förslaget innebar en skärpning av järnvägarnas
skyldighet att ersätta av järnvägsdriften förorsakad skada å nötkreatur
och hästar.
I propositionen upptogs till behandling jämväl frågan om lagstiftning rörande
stängselskyldighet för järnväg. Vidare gjordes ett uttalande rörande
den administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten. Det framhölls, att
vid denna reglering torde beträffande såväl statens som enskilda järnvägar
tagas under omprövning, om inte stängsel i viss utsträckning kunde nedläggas
utan verklig olägenhet för de närboende, och anvisningar för den
administrativa regleringen av hägnadsskyldigheten meddelades.
Med anledning av dessa anvisningar begärde järnvägsstyrelsen i skrivelser
åren 1928 och 1930 Kungl. Maj:ts tillstånd alt borttaga stängsel med eu
sammanlagd längd av något över 1 400 kilometer. Kungl. Maj :t fann i brev
till styrelsen den 18 november 1932 beträffande ifrågavarande sträckor hinder
ej möta för borttagande av stängsel utmed statens järnvägar i den omfattning
som av länsstyrelse tillstyrkts, eller därutöver i den mån överenskommelse
i sådant hänseende kunde träffas.
I skrivelse år 1942 hemställde riksdagen om utredning angående statens
järnvägars stängselskyldighet. Inom justitiedepartementet verkställdes
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964
«
därefter utredning i ämnet och betänkande med förslag avgavs år 1944
(SOU 1944: 35). I den på grundval av betänkandet upprättade propositionen
nr 19 år 1945 med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg
in. in. anförde departementschefen hl. a. följande.
Järnvägarnas inhägnande ansågs förr nödvändigt från trafiksäkerhetssynpunkt.
De flesta järnvägar ha också av detta skäl vid anläggandet försetts
med stängsel. Då hägnad numera i allmänhet icke anses erforderlig
till skydd för trafiken, har emellertid såsom förut nämnts en betydande del
av dessa stängsel nedlagts på senare tid. Alltjämt hålles dock stängsel utmed
den övervägande delen av banorna.
Enligt vad som framgår av utredningsmannens redogörelse för det nuvarande
rättsläget föreligger skyldighet för järnvägsinnehavare att hålla
stängsel till skydd för betande kreatur endast om och i den mån järnvägen
genom föreskrift i koncession eller på annat sätt ålagts eller eljest åtagit
sig hägnadsskyldighet. Genom den år 1928 vidtagna ändringen i 1886 års lag
angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift ha däremot meddelats
vissa särskilda regler om skyldighet för järnvägs innehavare att utgiva
ersättning, om stängsel icke hålles utmed järnvägen samt nötkreatur eller
häst på grund härav under betesgång inkommit å järnvägsområdet och skadats
eller dödats i följd av järnvägsdriften. Erfarenheten giver emellertid
vid handen, att djurägarna, trots denna reglering av ersättningsfrågan, i regel
icke vilja utsätta sina djur för faran att påköras av tågen och därför
icke låta dem, i varje fall icke till större antal, fritt beta på sådana betesmarker,
som gränsa till ohägnad järnväg. En följd härav är, att antingen kunna
dessa betesmarker icke utnyttjas för betesbruk eller också nödgas ägarna
själva hålla stängsel eller låta valla djuren under betesgången. Om järnväg
icke håller hägnad, kunna djuren över järnvägen begiva sig långt bort med
påföljd att vården och tillsynen av djuren fördyras. För nu berörda olägenheter
utgår icke någon ersättning från järnvägens sida. Det kan vidare förekomma,
att kreatur under betesgång begiva sig över ohägnad järnväg in på
annans inägor och där åstadkomma skada. På grund av förpliktelsen att taga
vård om sina kreatur är djurägaren skyldig att utgiva ersättning för skadan.
För vad djurägare sålunda får utgiva är han icke berättigad till gottgörelse
av järnvägens innehavare, såvida icke denne är stängselskyldig. Om järnvägen
hålles inhägnad, kan sådan skada endast undantagsvis inträffa. Härlill
kommer, att man icke kan helt bortse från att det för djurägare, i händelse
kreatur skadas i följd av järnvägs drift, kan vara svårt att styrka skadans
omfattning, exempelvis ett djurs avelsvärde. Det synes med hänsyn till
det anförda tydligt, att rätten till ersättning för kreatur, som skadas på grund
av järnvägs drift, icke kan utgöra full kompensation för de olägenheter som
uppkomma för jordägarna, om stängsel icke hålles utmed järnvägarna.
På grund av föreskrifter som meddelats i administrativ ordning må
stängsel vid statens järnvägar visserligen icke nedläggas utan tillstånd av
Ivungl. Maj :t, såvida icke överenskommelse härom träffats med vederbörande
jordägare. Nämnda föreskrifter kunna emellertid knappast anses utgöra
tillräckligt skydd för jordägarnas intressen. Tillstånd till nedläggande
av hägnad kan nämligen lämnas, även om nedläggandet medför olägenhet
för grannfastighet, och jordägaren är för sådant fall icke tillförsäkrad rätt
till ersättning därför. Det synes icke heller principiellt tillfredsställande att
frågan i vad mån stängsel skall hållas vid de statliga järnvägarna skall vara
helt beroende av vad den ena parten finner lämpligt. Beträffande de enskilda
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1961
järnvägarna må framhållas, att innehavare av enskild järnväg, som icke på
grund av föreskrift i koncession eller eljest är hägnadsskyldig, för närvarande
kan utan vidare borttaga befintligt stängsel.
De skäl som utredningsmannen från grannelagsrättsliga synpunkter anfört
till stöd för en reglering i lag av frågan om stängselskyldighet för järnvägs
innehavare synas även vara bärande. För en sådan skyldighet talar också
särskilt det förhållandet att den av järnvägarna i allmänhet tillämpade
ordningen att hålla banorna inhägnade, enligt vad från flera håll omvittnats,
hos landets jordbrukare framkallat den uppfattningen, att järnvägarna äro
skyldiga att hålla stängsel till skydd för betande kreatur, och att denna uppfattning
legat till grund för behandlingen av ersättningsfrågor i expropriationsmål.
Ehuru ägare av fastighet, från vilken mark upplåtits till järnväg,
varit berättigad till ersättning för det intrång som för den återstående delen
av fastigheten uppkomme, om stängsel ej hölles utmed järnvägen av dennas
innehavare, har sådan ersättning utgått endast i undantagsfall. Anledningen
härtill måste ha varit att fastighetsägarna vid markupplåtelserna utgått
från att banorna koinme att hållas inhägnade genom järnvägsförvaltningarnas
försorg.
Frågan om järnvägs hägnadsskyldighet måste emellertid prövas även från
andra synpunkter än de nu angivna.
På sätt framgår av det förut anförda uppgår den årliga kostnaden för
underhållet av nu befintliga stängsel för närvarande till mer än 1 3/i miljoner
kronor för samtliga järnvägar. Därest en avsevärd minskning av dessa
kostnader skulle kunna genomföras, vore detta givetvis av betydelse för järnvägarnas
ekonomi och därmed ytterst även för trafikanterna. Vid ett bedömande
av förevarande spörsmål måste därför de ekonomiska synpunkterna
tillmätas betydelse.
Vid 1945 års riksdag bifölls propositionen, och den 13 april 1945 utfärdades
lag om stängselskgldighet för järnväg.
I ett den 7 februari 1962 lämnat interpellationssvar i anledning av en interpellation
av herr Börjesson i Falköping angående ifrågavarande stängselskyldighet
anförde statsrådet Skoglund följande.
Såsom anförts i interpellationen ges i gällande lagstiftning inga andra
regler om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed
järnvägen än stadgandena i 1945 års lag om stängselskyldighet för järnväg
in. m. Enligt denna lag skall under vissa förutsättningar hållas stängsel till
skydd för större hemdjur, som uttrycket lyder.
I övrigt torde man från statens järnvägars sida i allmänhet följa den principen
att, där ny järnväg framdrages inom tättbebyggt område, erforderliga
stängsel uppsättes på statens järnvägars bekostnad, medan man, i den
mån mark exploateras intill redan befintlig järnväg, anser det ankomma på
exploatören att svara för uppsättande av de stängsel som kan anses påkallade.
Inhägnande av alla järnvägar som löper genom tättbebyggt område vore
givetvis ägnat att förebygga sådana olyckor som orsakas av att barn och
andra uppehåller sig på spårområdena. Med samma fog skulle emellertid
kunna hävdas att stängsel borde uppsättas i viss omfattning också vid spårvägar
och vanliga vägar. Åtgärder av denna art kan visserligen synas önskvärda.
men då det här måste bli fråga om kostnader av mycket betydande
storlek är det enligt min mening inte rimligt att lagligen ålägga innehavare
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964-
av järnväg eller annan att vidtaga sådana åtgärder. För att motverka sådana
olyckor som interpellanten åsyftar torde man få söka andra vägar.
Remissyttranden
Styrelserna för såväl Svenska stadsförbundet som Svenska kommunförbundet
tillstyrker den i motionerna begärda utredningen.
Järnvägsstyrelsen besvarar icke direkt frågan om den föreslagna utred*
ningen bör komma till stånd men, såsom framgår av det nedanstående, synes
enligt styrelsen förevarande spörsmål kunna avgöras i rättstillämpningen.
Styrelsen ifrågasätter dock viss författningsändring inom byggnadslagstiftningens
ram.
Beträffande nu gällande principer på området anför järnvägsstyrelsen
att, där ny järnväg framdrages inom tätbebyggt område, erforderligt
stängsel uppsättes på statens järnvägars bekostnad, medan det anses ankomma
på exploatören att uppsätta och bekosta erforderligt stängsel, när
mark exploateras intill redan befintlig järnväg.
I fråga om behov föreligger av lagstiftning om stängselskyldighet
till skydd jämväl för människor anför styrelsen för kommunförbundet
följande.
Den intensiva exploateringen för bostadsbebyggelse i större tätorter och
dessas närhet — ofta intill livligt trafikerade järnvägslinjer — har i en del
fall aktualiserat frågan om behovet av stängsel till skydd för invid järnvägen
boende personer, särskilt lekande barn. Som exempel kan nämnas
samhällena Jakobsberg och Kallhäll i Järfälla kommun, där bostadsområden
under senare tid växt upp på ömse sidor om järnvägen samtidigt som även
järnvägstrafiken ökat, så att dubbelspår måste anläggas. (Nyligen har en
trafikolycka inträffat i Kallhäll, då ett litet barn dödades, vilket enligt uppgift
kan tillskrivas frånvaron av skyddsstängsel.) Det framstår onekligen som
en brist i lagstiftningen att ingen stängselskyldighet till skydd för människor
har ålagts innehavare av järnväg. Allt eftersom trafiken blir snabbare och
intensivare ökar olycksfallsriskerna. Säkerheten i trafiken ökas givetvis avsevärt
om järnvägen avskärmas från omkringliggande områden. Det synes
därför böra lagligen åvila vederbörande innehavare av järnväg att svara
för att skyddsstängsel uppsättes och vidmakthålles åtminstone där närliggande
bostadsbebyggelse eller därmed jämförliga förhållanden gör detta
erforderligt.
Även styrelsen för stadsförbundet anser behov av lagstiftning på området
föreligga och framhåller att därvid kommer särskilt i beaktande de i motionerna
omnämnda fallen, då inhägnad av järnvägsområde påkallats av närbelägen
tätbebyggelse.
Såsom förut anmärkts anser järnvägsstyrelsen förevarande spörsmål böra
kunna lösas genom rättsliga avgöranden. Styrelsen anför härom bl. a. följande:
Järnvägsstyrelsens
inställning är att den, som orsakar förändrade förhållanden,
vilka ger upphov till behovet av stängsel, även skall svara för samt
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964
liga kostnader härför. Detta överensstämmer med svensk rättspraxis och
svensk rätts principiella inställning, sådan den konnnit till uttryck bl. a.
vid fördelningen av kostnader för ändrade anordningar vid korsning mellan
järnväg och väg. Härvid får styrelsen hänvisa till ett år 1951 avgivet »Betänkande
med förslag till lag om fördelning i vissa fall av kostnader för anordningar
i korsning av järnväg och väg in. m.» (SOU 1951: 52).
Styrelsen andrager vidare följande.
Då befintliga bebyggelseområden utmed järnvägar i stor utsträckning
uppstått efter järnvägens tillkomst, borde man enligt rättspraxis kunna
ålägga kommunerna att vid dylik bebyggelse uppsätta sådant stängsel, som
svarar mot det aktuella behovet. Eftersom kostnaden för i detta sammanhang
omnämnt effektivt stängsel blir synnerligen hög, är det inte rimligt
att ålägga innehavare av järnväg att anordna stängsel i den utsträckning,
som motionärerna tänkt sig.
Styrelsen för kommunförbundet har beträffande utformningen av
eventuell lagstiftning på området anfört följande.
Enligt förevarande motioner skall stängsel uppsättas genom järnvägsinnehavarens
försorg och på dennes bekostnad. Kostnadsfrågan kan ses
från skilda synpunkter. Det må i detta sammanhang erinras om bestämmelserna
i kungl. kungörelsen den 20 februari 1959 (nr 50) angående kryssmärken
och säkerhetsanordningar, m. m. vid plankorsningar mellan järnväg
och väg. Enligt dessa bestämmelser åvilar det järnvägsinnehavaren att
anbringa och underhålla kryssmärken och säkerhetsanordningar av föreskriven
beskaffenhet m. m. medan det däremot uttryckligen stadgats i kungörelsen
att nämnda skyldighet icke har avseende å frågan vem som slutligen
skall vidkännas kostnaderna för ifrågakommande säkerhetsåtgärder.
Åtskilliga tvister mellan järnvägsinnehavare och väghållare har också under
årens lopp bragts under domstolarnas prövning. Av det ganska rika
rättsfallsmaterialet framgår att i rättspraxis stort avseende fästes vid prioriteten,
d. v. s. frågan om vilkendera kommunikationsleden, vägen eller järnvägen,
som fanns först. Prioritetsregeln är dock inte alltid utslagsgivande
utan får ibland stå tillbaka för andra hänsyn, exempelvis den omständigheten
att behovet av säkerhetsanordningarna föranletts av en trafikökning.
Sålunda kan en omläggning av järnvägsdriften därhän, att trafikintensiteten
ökas, exempelvis genom anläggande av dubbelspår eller till följd av tätare
turer, föranleda krav på dyrbarare säkerhetsanordningar än som eljest
varit erforderligt. Dylika omständigheter brukar beaktas vid bedömningen.
Frågan om vem som skall stå för kostnaderna för uppsättande och vidmakthållande
av stängsel till skydd för allmänheten är enligt styrelsens mening
i viss mån likartad med frågan om kostnaderna för kryssmärken och säkerhetsanordningar
m. m. Av praktiska skäl och för undvikande av tidsödande
och kostnadskrävande processer kunde det vara önskvärt att, såsom motionärerna
föreslår, järnvägsinnehavaren ålades att svara för kostnaderna. Men
även om kostnadsfrågan inte kan lösas helt på nämnda sätt, vore likväl
enligt styrelsens mening mycket vunnet om den i motionerna berörda stängselskyldigheten
bleve lagligen reglerad.
Huruvida erforderliga bestämmelser om stängselskyldighet skall intagas
i 1945 års lag om stängselskyldighet synes stadsförbundets styrelse vara tvek
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 1964
samt. Närmare till hands torde enligt förbundet ligga ett åvägabringande
av den tilltänkta regleringen av stängselskyldigheten inom ramen för byggnadslagstiftningen.
Anledning kan då, framhåller förbundet, finnas att överväga
om icke reglerna om stängselskyldighet bör utvidgas till att avse även
andra specialområden för trafikändamål än järnväg samt gräns mot annan
allmän plats än gata m. in.
Även järnvägsstyrelsen ifrågasätter författningsändring inom byggnadslagstiftningen.
Styrelsen uttalar härutinnan följande:
I sina yttranden över stads- och byggnadsplaneförslag, där markexploatering
för bostadsändamål eller skoländamål intill järnväg föreslås, brukar
statens järnvägar framhålla att genom exploatörens försorg och på hans
bekostnad bör effektivt stängsel uppsättas för att hindra barn och andra att
taga sig in på järnvägsområdet. Det kan ifrågasättas om icke en bestämmelse
borde införas i byggnadsstadgan motsvarande stadgans § 53, mom. 2, angående
byggnadsnämnds möjlighet att föreskriva Stängselskyldighet mot
gata. Byggnadsnämndens befogenheter borde utsträckas att gälla även föreskrift
om stängselskyldighet mot järnväg. Genom en sådan föreskrift skulle
förhållandena vid blivande bebyggelseområden kunna bli tillfredsställande.
Stadsförbundets styrelse framhåller att byggnadsstadgans bestämmelser
om möjlighet för byggnadsnämnd att föreskriva stängsel icke torde avse
sådana specialområden som järnvägs- och andra särskilda trafikområden
utan endast tomt och annan för bebyggande avsedd fastighet i dess gräns
mot gata (53 och 36 §§ byggnadsstadgan).
Utskottet
I gällande lagstiftning ges inga regler om skyldighet för innehavare av
järnväg att hålla stängsel för att skydda den intill järnvägen boende befolkningen.
Däremot åligger det nämda innehavare enligt lagen om stängselskyldighet
för järnväg m. m. att hålla stängsel till skydd för hästar och nötkreatur
under betesgång, såframt kostnaden för stängsel inte är oskälig
i förhållande till nyttan därav för betesbruket.
I förevarande motioner framhålles till en början att inom våra starkt
expanderande storstadsområden ny bostadsbebyggelse ofta växer upp i närheten
av järnväg. I och med att bebyggelsen sker på betesmark, bortfaller
stängselskyldigheten för järnvägens innehavare. Detta framstår enligt
motionärerna som en stötande konsekvens av ovannämnda lag, allra helst
som dessa nya bostadsområden hyser ett stort antal lekande barn och ungdomar.
Dödsolyckor har också där inträffat. Motionärerna framhåller vidare
att vid byggande av större motorvägar det synes vara regel att entreprenaden
även omfattar stängsel, som skall förhindra obehöriga personer
att bege sig ut i körbanan. Enligt motionärerna får det anses sannolikt att
järnvägar har samma intresse av en skyddad trafikbana som motorvägstrafikanterna,
inte minst som det med fog kan hävdas, att järnvägens av
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196i 11
skärmning från omkringliggande områden inte medför några kommunikationtekniska
nackdelar. Det synes därför motionärerna inte orimligt att
stängsel av beskaffenhet att effektivt förhindra lekande barn att beträda
spårområdet uppsättes genom järnvägens försorg och på dess bekostnad,
vilka skyldigheter borde föreskrivas i lag. Under åberopande av bl. a. det
anförda hemställes om utredning i syfte att åvägabringa sådan ändring i
lagen om stängselskyldighet för järnväg, att en skyddad trafikbana garanteras
på sätt nu angivits.
Såsom framgått av den tidigare redogörelsen uppsättes i allmänhet erforderligt
stängsel längs järnväg på statens järnvägars bekostnad i de fall
ny järnväg framdrages inom tätbebyggt område, medan det anses ankomma
på exploatören att uppsätta och bekosta sådant stängsel, när mark
exploateras intill redan befintlig järnväg. Någon författningsenlig skyldighet
att uppsätta stängsel till skydd för den intill järnvägen boende befolkningen
synes dock icke föreligga för varken exploatören eller som nämnts
järnvägens innehavare. Även om stängsel sålunda oberoende av föreskriven
skyldighet i regel uppsättes inom ifrågavarande områden synes enligt vad
som upplysts vid remissbehandlingen fall förekomma, ehuru närmare utredning
härom saknas, då stängsel från skyddssynpunkt hade bort anbringas.
Mot bakgrund härav synes en lagfäst reglering på området kunna skapa
klarhet i frågan om vem som i det särskilda fallet skall bära ansvaret för
att nödiga stängsel uppsättes. Härigenom kunde risken för olycksfall speciellt
i fråga om lekande barn inom tätbebyggelseområden förutsättas komma
att minska.
I frågan om den närmare utformningen av eventuell lagstiftning i ämnet
har delade meningar yppats vid remissbehandlingen. Sålunda har styrelsen
för stadsförbundet, som ifrågasatt lämpligheten av att såsom motionärerna
föreslagit erforderliga bestämmelser intages i 1945 års lag om stängselskyldighet,
ansett en reglering av stängselskyldigheten böra ske inom ramen
för byggnadslagstiftningen. Denna uppfattning delas av järnvägsstyrelsen,
som anser att byggnadsstadgan bör kunna ändras så att byggnadsnämndens
befogenheter att i vissa fall föreskriva stängselskyldighet mot
gata utsträckes till att avse även sådan skyldighet mot järnväg. Styrelsen
för kommunförbundet slutligen har funnit att bestämmelserna i kungörelsen
den 20 februari 1959 angående kryssmärken och säkerhetsanordningar
in. in. vid plankorsningar mellan järnväg och väg kan vara till
ledning vid en lagstiftning på området. Enligt dessa bestämmelser åligger
det järnvägsinnehavaren att anbringa och underhålla dylika märken och
anordningar, medan det däremot uttryckligen stadgats alt nämnda skyldighet
icke har avseende å frågan vem som slulligen skall vidkännas kostnaderna
för ifrågakommande säkerhetsåtgärder.
Beträffande sistnämnda kostnadsfråga hävdar järnvägsstyrelsen att den
som orsakar sådana förhållanden, vilka föranleder behov av stängsel, även
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 27 år 196b
skall svara för samtliga kostnader härför. Detta överensstämmer, framhåller
järnvägsstyrelsen, med svensk rättspraxis, sådan den kommit till
uttryck vid bl. a. fördelningen av kostnader för ändrade anordningar vid
korsning mellan järnväg och väg. Eftersom befintliga bebyggelseområden
utmed järnvägarna i stor utsträckning uppstått efter dessas tillkomst borde
kommunerna enligt järnvägsstyrelsen kunna åläggas att vid dylik bebyggelse
uppsätta erforderligt stängsel. Kommunförbundet däremot anser
att det av praktiska skäl och för undvikande av tidsödande och kostnadskrävande
processer är önskvärt att, såsom motionärerna föreslår, järnvägens
innehavare ålägges att svara för kostnaderna.
Med hänsyn till behovet av skydd framför allt för lekande barn inom
tätbebyggelseområden och till den oklarhet som enligt det ovan sagda får
anses råda i fråga om vem som i det särskilda fallet bör uppsätta stängsel
och bekosta detsamma, synes enligt utskottets mening en laglig reglering av
förevarande stängselskyldighet böra ske. I frågan om utformningen av en
lagstiftning i ämnet råder såsom framgått av remissyttrandena delade meningar.
Föreliggande utredning möjliggör ej något närmare ställningstagande
från utskottets sida. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
föranstalta om en översyn av berörda frågor och på grundval därav genomföra
erforderliga författningsändringar. Härvid synes främst böra utredas
om bestämmelser liknande dem som återfinnes i ovannämnda kungörelse
angående kryssmärken och säkerhetsanordningar m. m. är ägnade
att, i fråga om skyldigheten att anbringa och bekosta sådana anordningar,
ligga till grund för en lagstiftning på förevarande område. Jämväl bör övervägas
om författningsändring i enlighet med angivna riktlinjer bör ske
inom ramen för byggnadslagstiftningen eller på annat sätt.
Vad sålunda anförts torde böra givas Kungl. Maj :t till känna.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning
av motionerna 1: 28 och II: 35.
Stockholm den 16 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson*, Ebbe Ohlsson, Svante
Kristiansson, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson, Lennart Geijer* och
Hermansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,
Wachtmeister*, Grebäck*, Johansson i öckerö, Svanberg och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
ESSELTE AB. STHLM 64
412478