Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196b
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förarbevis
vid passagerarbefordran med motorbåt.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 302 i första kammaren av herr Hermansson
m. fl. och nr 394 i andra kammaren av herr Johansson i öckerö m. fl.
I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t i likhet med vad som skett
beträffande vissa varp- och bogserbåtar under 30 ton undantager i denna
motion angivna äldre motorbåtsägare från bestämmelserna i sjöbefälskungörelsen
eller, om inte detta anses möjligt, beviljar sjöfartsstyrelsen rätt att
efter prövning i varje särskilt fall meddela dispens».
För motionernas innehåll redogöres nedan.
Över motionerna har utskottet på sätt § 46 riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från sjöfartsstyrelsen ävensom från länsstyrelserna i
Stockholms samt Göteborgs och Bohus län. Förstnämnda länsstyrelse har
vid sitt utlåtande fogat yttrande från landsfiskalen i Gustavsbergs distrikt.
På begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Sveriges fiskares
riksförbund.
Gällande bestämmelser m. m.
Föreskrifter angående behörighet att utöva befäl på fartyg av olika kategorier
meddelades tidigare i förordningen den 12 juni 1936 (nr 315) angående
befäl å svenska handelsfartyg m. m. (befälsförordningen). Förordningen
ägde tillämpning på handelsfartyg ävensom på fiskefartyg med en dräktighet
av minst 30 ton (§ 1 mom. 1). Med handelsfartyg förstods fartyg som
nyttjades bl. a. till resandes fortskaffande (§ 2 mom. 1). För behörighet att
utöva befäl på handelsfartyg uppställdes i förordningen bl. a. krav på
svenskt medborgarskap, tillräcklig syn- och hörselförmåga samt på innehav
av behörighetsbevis (§ 3 mom. 1). Såvitt angick maskindrivet fartyg, vars
dräktighet understeg 30 ton och som yrkesmässigt nyttjades till befordran
av på en gång högst tolv passagerare, föreskrevs att på fartyget, om det nyttjades
i fart i svenskt farvatten, skulle såsom befälhavare finnas anställd förare
av 3:e klass (§ 9 mom. 1). För erhållande av bevis om sådan kompetens
fordrades att vederbörande vid förhör visat sig äga nödig kännedom om gällande
stadganden angående åtgärder till undvikande av ombordläggning
samt om sjökortet och om utprickning i svenskt farvatten (§ 14 mom. 1).
På fartyget skulle, om dess maskineri utgjordes av motor, befälhavaren eller
1 Dihang till riksdagens protokoll 196\. 9 samt. 3 and. AV 23
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196b
annan ombord anställd vara försedd med intyg, utvisande att han ägde nödig
kännedom om oljemotorer och deras skötsel och utfärdat av maskintekniskt
utbildad ordinarie lärare vid navigationsskola eller av sådan statens
tartygsinspektör, som ägde ingenjörs- eller maskinteknisk utbildning, eller
av sakkunnig person, som förordnats av kommerskollegium (§ 9 mom. 2).
Kommerskollegium ägde att på grund av lokala förhållanden eller andra
särskilda omständigheter medge undantag, i allmänhet eller i särskilda fall,
från bestämmelserna i § 9 (§ 9 mom. 3). Med stöd härav förordnade kommerskollegium
genom kungörelse den 24 april 1937 att vad i § 9 mom. 1
och 2 stadgades tills vidare icke skulle äga tillämpning beträffande sådan
varp- eller bogserbåt, vars bruttodräktighet understeg 30 ton, då den nyttjades
vid flottningsarbete i floder eller insjöar, dock med undantag av Vänern
(kommerskollegii författningssamling serie A nr 4/1937).
Bestämmelserna i 1936 års befälsförordning har sedermera ersatts av föreskrifter
i kungörelsen den 3 juni 1960 (nr b87) om befäl å svenska handelsfartyg
m. m. (sjöbefälskungörelsen). Kungörelsen äger tillämpning på
svenska handelsfartyg, dock ej linfärjor, samt på fiskefartyg med en dräktighet
av minst 20 ton (1 §). Jämväl enligt sjöbefälskungörelsen förstås med
handelsfartyg bl. a. fartyg som nyttjas till resandes fortskaffande. Med passagerarfartyg
förstås vidare fartyg som enligt gällande bestämmelser skall
vara försett med passagerarfartygscertifikat och som nyttjas till befordran
på en gång av flera än tolv passagerare (3 §). Enligt 20 § lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) om tillsyn å fartyg skall fartyg, varå på en gång medföres
flera än tolv passagerare, vara försett med passagerarfartygscertifikat. För
behörighet att utöva befäl på handelsfartyg fordras enligt sjöbefälskungörelsen
bl. a. att vederbörande är svensk medborgare, som uppnått 21 års
ålder och ej omyndigförklarats, samt att han äger tillräcklig syn- och hörselförmåga
ävensom, i fråga om befälhavare och övrigt fartygsbefäl, normalt
färgsinne. För behörighet att utöva befäl å handelsfartyg, som ej är
passagerarfartyg och vars dräktighet understiger 30 ton, fordras i fall som
bl. a. framgår av 11 och 13 §§ examen eller examen jämte tjänstgöring (6
§). På maskindrivet fartyg, som ej är passagerarfartyg och vars dräktighet
understiger 30 ton, skall sålunda såsom befälhavare finnas anställd i inre
lart — d. v. s. bland annat fart inomskärs vid rikets kuster — person som
avlagt skepparexamen. Har ej befälhavaren på fartyg av angivet slag, vars
maskineri utgöres av motor, erhållit betyg över fullständig skepparutbildning
av 1 :a klass, skall befälhavaren eller annan ombord anställd ha avlagt
fartygsmekanikerexamen för motorfartyg (11 §). På segelfartyg med
hjälpmaskin skall befälhavare och övrigt fartygsbefäl finnas anställda bl. a.
i enlighet med bestämmelserna i 11 §. Har ej befälhavaren erhållit betyg
över fullständig skepparutbildning av l:a klass, skall befälhavaren eller
annan ombord anställd ha avlagt fartygsmekanikerexamen för motorfartyg
'' 13 §). I den mån tillämpning å visst fartyg av föreskrifterna bl. a. i 11 och
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
13 §§ medför högre krav på befälsbemanning än som med hänsyn till fartygets
beskaffenhet och utrustning samt till omständigheterna i övrigt finnes
erforderligt från sjöfartssäkerhetens synpunkt, äger sjöfartsstyrelsen
beträffande fartyget medgiva undantag från vad som stadgas i nämnda paragrafer
(35 §).
Beträffande giltigheten av äldre behörighetsbevis föreskrives i kungörelsens
6 kap. bl. a. att förarbevis av 3:e klass medför behörighet att vara befälhavare
på fartyg, som avses i 11 §, i inre fart och fart utomskärs intill
sjögränsen (43 §). Sjöfartsstyrelsen äger i särskilt fall förordna att innehavare
av behörighetsbevis som avses bl. a. i 43 § eller av därmed jämställt
äldre behörighetsbevis skall vara bibehållen vid behörighet som eljest skulle
frångå honom jämlikt bestämmelserna i 6 kap. (56 §). Enligt övergångsbestämmelserna
skulle innehavaren vara bibehållen vid sådan behörighet intill
den 1 juli 1963.
Sjöbefälskungörelsen innehåller jämväl vissa ansvarsbestämmelser. Härutinnan
gäller bl. a. att, om någon utövar befäl på fartyg utan att inneha
behörighet som för varje särskilt fall erfordras enligt kungörelsen eller enligt
beslut, meddelat av sjöfartsstyrelsen med stöd av undantagsföreskrifterna,
och befälsutövningen ej föranletts av nöd under resa, vederbörande
skall straffas med dagsböter. Jämväl redaren är förfallen till dylikt straff,
såframt omständigheterna ej gör sannolikt att brottet skett utan hans vilja
och vetskap. Vad nu sagts om redaren gäller även befälhavaren så ock annan
som i redarens ställe haft befattning med fartyget (36 §). Straff må
dock ej ådömas, där gärningen skett av oaktsamhet som var ringa (40 §).
Enligt It § kungörelsen den 3 juni 1960 (nr 488) om lägre nautisk och
maskinteknisk utbildning förrättas skepparexamen samt fartygsmekanikerexamen
för motorfartyg eller ångfartyg av rektor vid sjöbefälsskola, om
rektor äger nautisk respektive maskinteknisk utbildning, eller av därtill
av rektor utsedd lärare med sådan utbildning eller ock av särskild av sjötartsstyrelsen
förordnad sakkunnig. Fordringarna för avläggande av examen
fastställes enligt 12 § av Kungl. Maj :t, varjämte sjöfartsstyrelsen jämlikt
13 § har att meddela de föreskrifter i övrigt som kan erfordras för tilllämpning
av kungörelsen. Beträffande avläggande av examen, som avses i
kungörelsens 11 §, har från sjöfartsstyrelsen inhämtats följande.
De för avläggande av skepparexamen och fartygsmekanikerexamen uppställda
fordringarna anges i av Kungl. Maj :t den 7 juli 1960 fastställda undervisningsplaner
(sjöfartsstyrelsens meddelande A nr 1/1961). För avläggande
av skepparexamen anges fordringarna sålunda.
För att vid prövning till skepparexamen kunna godkännas skall examinand
ha visat sig äga nödig kännedom om:
De internationella sjövägsreglerna; lots- och nödsignaler; särskilda bestämmelser
för sjöfarten i svenskt inre farvatten.
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 3 and. Nr 23
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
Latitud och longitud, nautisk mil, kurs, fart och distans. Olika slags
svenska sjökort samt beteckningar däri; kort A; svensk fyrlista; Svensk
Lots; underrättelser för sjöfarande. Utprickningssystem i svenska farvatten.
Kännedom om litteratur omfattande angränsande farvattens ^prickning.
Logg och lod; kompass; pejIskiva; missvisning, deviation och avdrift;
omvandling av kurser och bäringar; deviationsbestämning under gång i enslinjer;
deviationskurva och deviationstabell. Utläggning och uppmätning av
kurser och distanser i sjökort; utläggning av bäringar. Ortsbestämning med
hjälp av enslinjer, krysspejlingar samt två pejlingar och utseglad kurs och
distans. Något om strömmens inverkan.
Rodrets och propellerns verkan.
Vad som bör iakttagas i händelse av sjöolycka; svenska författningar, vilkas
tillämpning ankommer på befälhavare å fartyg, där denne skall inneha
skepparbrev.
Sjöfartsstyrelsen har vidare med stöd av 13 § kungörelsen om lägre nautisk
och maskinteknisk utbildning lämnat följande närmare föreskrifter
angående skepparexamen (sjöfartsstyrelsens meddelande A nr 2/1961).
1. Förhör för erhållande av skepparexamen skall vara individuellt. Examinand
må icke förhöras av den som meddelat honom enskild undervisning
mot betalning. Det individuella förhöret må dock i särskilda fall ersättas
av skriftlig prövning med grupp av examinander beträffande sådana
avsnitt av fastställda examensfordringar, som lämpar sig för skriftliga prov.
2. Varje examinand skall i enlighet med fastställda fordringar underkastas
prövning beträffande vart och ett av följande områden:
a) sjövägsreglerna, lotssignaler;
b) sjökort, utprickning, fyrkaraktärer, uppslagsböcker;
c) nautiska instrument;
d) sjökortsarbete med bland annat kursrättning, kurssättning och ortsbestämning;
e)
rodrets och propellerns verkan;
f) vad som bör iakttagas i händelse av sjöolycka; samt
g) författningskunskap.
3. Fordringarna i författningskunskap omfattar:
kunskap om 5 a, 26 och 32 §§ sjölagen samt § 20 förordningen angående
registrering av svenska fartyg (anmälan om befälhavarbyte);
översiktlig kännedom om 6 kap. förordningen angående fartygs byggnad
och utrustning (de delar som berör fartyg, varå skeppare må utöva befäl);
förmåga att med hjälp av sjöbefälskungörelsen redogöra för den behörighet
som följer med innehav av skepparexamen, skepparbrev och fiskeskepparbrev;
översiktlig
kännedom om de viktigaste bestämmelserna i nyttj andeförordningen
(12—14, 17—27 §§) och nyttj andereglementet (föreskrifterna angående
förande av däckslast, spannmålslaster m. m.);
någon kännedom om gällande bestämmelser angående skyddsåtgärder vid
lastning och lossning och åtgärder mot vattenförorening från fartyg;
kännedom om förefintligheten av sjömanslagen, sjöarbetstidslagen, kungörelsen
om transport till sjöss av farligt gods samt förordningarna angående
explosiva varor och eldfarliga oljor.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196b
1 sjöfartsstyrelsens meddelande A nr 1/1961 anges vidare följande fordringar
för avläggande av fartygsmekanikerexamen för motorfartyg.
För erhållande av betyg över fartygsmekanikerexamen för motorfartyg
fordras att vid förhör hava visat sig äga god kännedom om de allmänna
grunderna i motorlära samt om förbränningsmotorer och övrig maskinell
utrustning i mindre motorfartyg, ävensom deras skötsel, allt i överensstämmelse
med närmare anvisningar som överstyrelsen för sjöbefälsskolorna
äger meddela.
Jämväl beträffande denna examen har sjöfartsstyrelsen meddelat närmare
föreskrifter (sjöfartsstyrelsens meddelande A nr 12/1961). Härutinnan
äger de vid 1 ovan beträffande skepparexamen angivna föreskrifterna
motsvarande tillämpning. Varje examinand skall vidare i enlighet med fastställda
fordringar underkastas prövning beträffande vart och ett av följande
ämnen, nämligen
a) förluster, verkningsgrader och bränsleförbrukning hos förbränningsmotorer,
b) kolvmotorers huvuddelar, bränsle-, tänd-, smörjolje- och kylvattensystem
samt kolvmotorers skötsel och underhåll,
c) hjälpmaskiner tillhörande mindre motor fartyg ävensom styranordningar,
läns- och barlastledningar m. m.
Enligt beslut av sjöfartsstyrelsen den 24 augusti 1960 har den som anmäler
sig till skepparexamen eller fartygsmekanikerexamen att erlägga en
avgift av 25 kr. Beloppet tillfaller den som förrättar förhöret.
Beträffande sådana förhör, som avses i 11 § kungörelsen om lägre nautisk
och maskinteknisk utbildning, har vidare upplysts följande.
Då förhören i regel hålles av rektor eller lärare vid sjöbefälsskola, som
finnes i Stockholm, Göteborg, Malmö, Kalmar och Härnösand, kommer examen
principiellt att äga rum i sådan skolas lokaler. Det förekommer emellertid
även att examensförrättaren håller förhöret på ort, där studiecirkel är
anordnad. I några fall, särskilt då avståndet från examinandernas hemort
till närmaste sjöbefälsskola varit stort, har särskild förhörsförrättare på
platsen förordnats.
Efter anmälan till rektor hänvisas examinanden till förhörsförrättaren.
Förhöret inledes ofta med lappskrivning i anslutning till prövningsområdet,
varefter följer ett praktiskt inriktat förhör. För skepparexamen ingår en sjökortsuppgift,
och förhör rörande sjövägsreglerna intar en central ställning.
Vad angår fartygsmekanikerexamen sker förhöret i flera fall ombord på
fartyg, där eu för examinanden känd motor finnes.
De angivna förhören föregås icke av några vid sjöbefälsskolorna anordnade
kurser utan kursmaterialet får inhämtas av examinanderna antingen
genom deltagande i studiecirklar eller särskilda kurser eller också genom
korrespondensundervisning och självstudier. Sådana kurser anordnas av
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196''i
olika ideella organisationer (ABF, TBV in. fl.), av fiskarenas studieorganisationer
och vissa fiskerikonsulenter samt av några folkhögskolor. Hermods
korrespondensinstitut har år 1963 utgivit »Kust- och skärgårdsnavigation»,
som lämpar sig för inhämtande av skepparkursen. Nautiska brevskolan har
till studiecirklarnas hjälp utgivit kursbok med studieanvisningar. Även NKIskolan
och Brevskolan har särskilt tillrättalagda kurser för ifrågavarande
examina. Slutligen kan nämnas att elever i sjömansskolornas kurser ofta beredes
tillfälle att avlägga skeppar- och fartygsmekanikerexamina.
Motionerna
Motionärerna påpekar att det alltsedan badgäströrelsens början för
många decennier sedan i den bohuslänska skärgården liksom på andra kuststräckor
och skärgårdar funnits personer som mot ersättning seglat med
sommargäster eller fört sportfiskare till holmar och skär. Oftast rör det sig
enligt motionärerna om äldre fiskare, som på detta sätt kan få en liten välbehövlig
inkomst. Enligt 1936 års befälsförordning erfordrades visserligen
särskilt förarbevis, om sådana transporter utfördes med motorbåt, men motionärerna
framhåller att man vid förordningens tillkomst huvudsakligen
använde segelbåtar för ändamålet, varför behörighetsbevis ej behövdes. Numera
användes emellertid motorjollar och motorsnäckor. Då de flesta ägarna
till sådana båtar på grund av sitt yrke ej tidigare behövt skaffa sig någon
behörighet, saknar de nu i många fall förarbevis och maskinteknisk utbildning.
Motionärerna fortsätter.
De skärgårdsbor, som bedriver denna tillfälliga befordran av sommargäster
och andra turister, är i allmänhet födda och uppvuxna i trakten och känner
väl till de områden de befar. Till detta kommer att de är försiktiga vid
sina färder och har stor respekt för havet och har genom sin långa erfarenhet
fått en praktik, som gör dem väl lämpade att med aktsamhet och säkeihet
befordra det ringa antal personer varje sådan båt kan medföra, och så
långt vi känner till har aldrig någon allvarlig olycka inträffat.
Eftersom vem som helst äger rätt att medföra andra personer vid sjöturer,
då vederbörande ej uppbär någon betalning för resan, och då det vid sådana
transporter förekommer att särskilt yngre båtförare framför sina båtar
med höga hastigheter och många gånger med stor ovarsamhet, måste man
förstå dessa förutnämnda skärgårdsbors reaktion, när de genom en förordning
hindras att få intjäna dessa biinkomster, samtidigt som de ser hur personer,
många med mycket liten erfarenhet från sjön, skall ha rätt att färdas
med motorbåtar, vilka vid vissa tillfällen är fullastade med folk. Det
bör kunna anses rimligt, att personer som genom intyg från kommunal eller
statlig myndighet t. ex. hamnmyndighet, lots, tullman eller liknande kan
styrka, att han utan klander utövat tillfällig personbefordran, skall få rätt
att fortsätta att bedriva denna trafik utan hinder av vad som i övrigt stadgas.
Detta skulle således innebära, att de som för närvarande bedriver nämnda
personbefordran får fortsätta härmed som förut, men att alla nytillkom
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196b 7
na måste skaffa sig föreskriven behörighet. I praktiken skulle detta betyda
att efter övergångstidens slut alla har erforderlig behörighet utan att några
mer invecklade arrangemang behöver vidtagas.
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet hänvisa till
motionen II: 394.
Remissyttrandena
Motionerna har vid remissbehandlingen fått ett blandat mottagande. Sjöfartsstyrelsen,
länsstyrelsen i Stockholms län samt landsfiskalen i Gustavsbergs
distrikt avstyrker sålunda bifall till motionsyrkandet medan en positiv
inställning till detsamma redovisas av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län samt Sveriges fiskares riksförbund.
Vad först angår tillämpningen av sjöbefälskungörelsen på motorbåtar av
det slag, som avses i motionerna, uttalar sjöfartsstyrelsen att båtarna torde
vara att hänföra till kategorien maskindrivet handelsfartyg, som ej är passagerarfartyg
och vars dräktighet understiger 30 ton. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län förmodar att motionärerna icke avser att bereda lättnad
för ägare av fartyg, vilkas dräktighet överstiger 30 ton, eller för båtägare,
som önskar befordra på en gång tolv passagerare eller befordra passagerare
utomskärs. Under sådana förhållanden utgår dessa remissinstanser
från att de kompetensfordringar för befälhavaren, som närmast är aktuella,
är de som återfinnes i It § sjöbefälskungörelsen.
Beträffande därefter de förordade undantagsbestämmelserna erinrar samma
remissinstanser ävensom Sveriges fiskares riksförbund om att de föreskrifter,
som sålunda f. n. gäller med avseende på kompetenskraven, i viss
mån innebär en skärpning i förhållande till tidigare bestämmelser i ämnet.
Sjöfartsstyrelsen yttrar i anslutning härtill.
Den skärpning av behörighetskraven i här behandlade avseenden, som inträdde
med ikraftträdandet av 1960 års sjöbefälskungörelse berör emellertid
väsentligen nytillträdande befälhavare (båtförare). Enligt p. 3 av ikraftträdandebestämmelserna
var nämligen innehavare av förarbevis av 3:e klass
intill den 1 juli 1963 bibehållen vid tidigare behörighet. Efter nämnda datum
gäller enligt kungörelsens 43 § som allmän, icke tidsbegränsad övergångsregel,
att innehavare av förarbevis av 3:e klass medför behörighet att vara
befälhavare å här behandlad kategori fartyg i inre fart och fart utomskärs
intill sjögränsen. Slutligen äger sjöfartsstyrelsen jämlikt 56 § i särskilt fall
förordna bl. a., att innehavare av förarbevis av 3:e klass skall vara bibehållen
vid behörighet som eljest skulle frångå honom. Från kravet på att befälhavaren
eller annan ombord anställd skall — därest icke befälhavaren erhållit
betyg över fullständig skepparutbildning av 1 :a klass — hava avlagt fartygsmekanikerexamen
för motorfartyg göres däremot icke något undantag
eller medgives någon övergångsanordning.
Vid en jämförelse mellan bestämmelserna i förevarande avseende i 1960
års befälskungörelse och 1936 års befälsförordning bör i anledning av vissa
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
uttalanden i motionen jämväl framhållas, att enligt särskilt stadgande i
1936 års förordning kommerskollegium (sedan 1956 sjöfartsstyrelsen) ägde,
på grund av lokala förhållanden eller andra särskilda omständigheter medgiva
undantag i allmänhet eller i särskilda fall, från ifrågavarande föreskrifter.
Med stöd av nämnda dispensrätt har kommerskollegium och senare
sjöfartsstyrelsen medgivit ett antal individuella dispenser för äldre, erfarna
och i de farvatten som kommer i fråga väl kända sjömän. Kommerskollegium
förordnade jämväl genom kungörelse den 24 april 1937 om allmänt
undantag från berörda föreskrifter beträffande varp- eller bogserbåt,
vars dräktighet understiger 30 ton, då den nyttjas Aid flottningsarbete i floder
eller insjöar, dock med undantag av Vänern.
Någon mots\rarighet till denna bestämmelse finnes icke i 1960 års befälskungörelse.
Efter ikraftträdandet av kungörelsen har emellertid Kungl.
Maj :t i några fall medgivit sökande dispens från här förut angivna särskilda
behörighetskrav ävensom meddelat bestämmelser om undantag för varpoch
bogserbåtar av samma innehåll som i kommerskollegiums kungörelse.
Styrelsen erinrar i fortsättningen om att motionärerna anser det rimligt
att de som f. n. bedriver i motionerna avsedd personbefordran får fortsätta
därmed som förut men att alla nytillkomna måste skaffa sig föreskriven
behörighet. Detta ändamål är emellertid, i vad avser den nautiska kompetensen,
enligt styrelsens mening redan i allt väsentligt tillgodosett genom
bestämmelserna i 1960 års sjöbefälskungörelse. Till följd härav återstår,
anser styrelsen, endast att bedöma frågan, huruvida kravet på fartygsmekanikerutbildning
kan eftergivas i dylika fall. Styrelsen yttrar vidare.
1960 års sjöbefälskungörelse tillkom efter ett omfattande utredningsarbete
och torde få anses angiva vad som på grund av erfarenheten beträffande inträffade
sjöolyckor och andra förhållanden måste vara minimum i fråga
om utbildning för befälhavare och annat befäl å sådana fartyg varå kungörelsen
äger tillämpning. Att nu göra ett allmänt undantag från dessa sjösäkerhetsbestämmelser
för en särskild kategori fartyg, kan sjöfartsstyrelsen
icke tillstyrka.
Emellertid ligger det i sakens natur att sjöbefälskungörelsens föreskrifter
i viss utsträckning måste vila på generaliseringar. De behörighetskrav, som
uppställes måste \rara tillräckliga för alla fartyg inom hela den grupp, för vi 1-ken de angivits skola gälla. Hänsynstagande till den individuella erfarenhet
och lämplighet, som i särskilt fall kan förefinnas men ej dokumenteras genom
sådana behörighetshandlingar, som angives i kungörelsen, kan endast
göras vid individuell prövning av förekommande dispensansökningar. Såsom
förut angivits har efter kungörelsens ikraftträdande Kungl. Maj :t meddelat
ett antal personliga dispenser. Härför erfordras sålunda icke någon
ändring av gällande bestämmelser.
Styrelsen anser sig icke böra uttala sig i frågan, huruvida rätten att meddela
dispens enligt sjöbefälskungörelsen åter bör delegeras till styrelsen.
Landsfiskalen i Gustavsbcrgs distrikt anför följande.
Inom distriktet, som omfattar en större del a\r vad som benämnes Stockholms
mellersta skärgård, utövas passagerarbefordran med motorbåt dels
yrkesmässigt av skärgårdsbor, som uteslutande har denna verksamhet som
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
försörjningskälla, och dels av personer såväl bofasta som andra, som i mindre
omfattning huvudsakligen under sommarhalvåret sysslar med sådan
verksamhet. Motorbåtsförarna av den förstnämnda kategorien uppfylla som
regel behörighetsvillkoren jämlikt befälsförordningen under det att till den
sistnämnda gruppen hänförliga förare icke alltid torde inneha erforderlig
kompetens.
Med den intensiva trafik till sjöss, som är rådande särskilt under sommaren,
är det ur säkerhetssynpunkt synnerligen angeläget att förare av
motorbåt i passagerartrafik innehar kompetensbevis. Genom årligen anordnade
navigationskurser gives tillfälle för ifrågavarande skärgårdsbor att
erhålla erforderliga kompetensbevis.
Mot motionärernas önskan om undantag från behörighetsbestämmelserna
står önskemålet om ökad säkerhet i sjötrafiken. Det sistnämnda önskemålet
väger tyngst. Enligt mitt förmenande skulle bifall till motionen komma att
medföra en betänklig försämring av säkerheten till sjöss inom skärgårdsoch
kustområdena.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar.
Gnstavsbergs landsfiskalsdistrikt torde omfatta den del av länet, där
ifrågavarande trafik mest förekommer. Denne landsfiskal torde därför ha
den största erfarenheten därav. Även länsstyrelsen känner väl till den intensiva
trafik till sjöss som under sommaren samt fredag—lördag—söndag
under vår och höst råder inom stora delar av länets skärgård. Det måste
med hänsyn till omfånget av denna trafik framstå som synnerligen angeläget
att särskilt de förare, som yrkesmässigt ägna sig åt passagerartrafik,
äga härför erforderlig kompetens. Som motionärerna framhålla ha de nog
som regel stor erfarenhet av sjön, men då föreligga ej heller några större
svårigheter för dem att vid de talrika navigationskurser som anordnas skaffa
sig bevis härom. Det må framhållas, att särskilt när det gäller förande av
lanternor, skärgårdsbefolkningen aldrig varit så noga härmed. Genomgående
av en kurs, där bland annat vikten av att ha båten försedd med reglementsenliga
lanternor inskärpes hos vederbörande, är därför synnerligen
önskvärd, även när det gäller skickliga båtförare. Länsstyrelsen anser sig
sålunda icke böra tillstyrka bifall till motionärernas hemställan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Ilohus län framhåller att föreskrift om att
befälhavare på motorbåt, som befordrar passagerare mot betalning, skall ha
viss formell kompetens funnits mycket länge. Länsstyrelsen finner att motionärernas
aktion i betraktande härav är märkligt senkommen. Förklaringen
torde enligt länsstyrelsen vara den, att övervakande myndigheter tidigare
ägnat föga uppmärksamhet åt efterlevnaden av behörighetsreglerna. Det
upplyses att kontrollen inom länet i detta hänseende aktiverats, vilket lett
till att strafföreläggande i flera fall utfärdats. Länsstyrelsen fortsätter.
Länsstyrelsen har icke närmare undersökt hur många trafikutövare av
detta slag som del finns i länet. Efter samtal med vederbörande polischefer
uppskattar länsstyrelsen antalet till 350—400. Hur många av dessa som
inneha formell behörighet alt vara befälhavare på motorbåt i yrkesmässig
trafik är för länsstyrelsen helt obekant.
Den yrkesmässiga trafiken är för flertalet båtägare endast en binäring
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 23 år 196b
som giver ett värdefullt men merendels icke omistligt inkomsttillskott. Det
kan antagas att många båtägare hellre avstår från att tillhandagå allmänheten
med transporter än underkastar sig besväret med att skaffa sig föreskriven
kompetens för förande av motorbåt i sådan trafik.
Det är icke så mycket den bofasta kustbefolkningen som fastmer turister,
badgäster och sportfiskare som utnyttja motorbåtsägarnas trafiktjänst.
För turistnäringen och friluftslivet i länet är det av stort intresse att det här
finnes god tillgång på motorbåtar i yrkesmässig trafik.
Efter samtal med direktören för Svenska Sällskapet för räddning af
skeppsbrutne Hans Hansson och överinspektör Claes Berg vid Statens fartyginspektion
i Göteborg samt landsfiskalerna i kustdistrikten har länsstyrelsen
funnit, att det knappast innebär någon fara ur sjöfartssäkerhetens
synpunkt att i fråga om äldre vederhäftiga kustbor, som under längre tid
utan anmärkning sysslat med personbefordran, släppa kravet på behörighetsbevis.
Länsstyrelsen förordar, att så sker och att det göres i form av individuella
dispenser efter samråd med polismyndigheten i orten.
Enligt länsstyrelsen, som hänvisar till 35 § sjöbefälskungörelsen, bör
uppdraget att meddela dispens lämnas åt sjöfartsstyrelsen, som enligt nämnda
bestämmelse redan har dispensbefogenhet i fråga om befälsbemanning.
I sammanhanget erinras jämväl om den kommerskollegium tidigare jämlikt
§ 9 mom. 3 befälsförordningen tillagda befogenheten att medge undantag
från kravet på att befälhavare skulle vara förare av 3:e klass.
Sveriges fiskares riksförbund, som anser motionärernas förslag vara motiverat,
framhåller att de nya behörighetsreglerna i sjöbefälskungörelsen
såvitt nu är i fråga innebar en del olägenheter för vissa äldre kust- och skärgårdsbor.
Enligt förbundet hade en övergångsbestämmelse, som öppnat möjlighet
till dispens då så varit motiverat, redan vid ikraftträdandet kunnat
undanröja en del av de nya problemen.
Utskottet
Enligt bestämmelser i 1960 års sjöbefälskungörelse skall på maskindrivet
handelsfartyg, som ej är passagerarfartyg och vars dräktighet understiger
30 ton, såsom befälhavare finnas anställd i inre fart person som avlagt
skepparexamen. Utgöres fartygets maskineri av motor, skall befälhavaren,
om han ej erhållit betyg över fullständig skepparutbildning av 1 :a
klass, eller annan ombord anställd ha avlagt fartygsmekanikerexamen för
motorfartyg, överträdelse av bestämmelserna är straffbelagd.
Såsom i motionerna framhållits är nu angivna bestämmelser tillämpliga
bl. a. i fråga om bemanningen av mindre motorjollar och motorsnäckor
vid tillfälliga passagerartransporter inomskärs mot betalning. Enligt motionärerna
har ägarna av sådana båtar — ofta äldre fiskare — på grund
av sitt yrke ej tidigare behövt skaffa sig behörighetsbevis och saknar där
-
Tredje lagtuskottets utlåtande nr 23 år 196i
11
för i många fall den formella kompetens som kungörelsen föreskriver vid
transporter av angivet slag. De hindras därigenom att skaffa sig en välbehövlig
inkomst genom transporter av sommargäster och sportfiskare i skärgården.
Motionärerna hemställer i första hand om sådan ändring i sjöbefälskungörelsen
att dessa äldre fiskare undantages från angivna kompetenskrav
eller, i andra hand, att sjöfartsstyrelsen erhåller rätt att efter
prövning i varje särskilt fall meddela dispens därifrån.
Sjöfartsstyrelsen har anfört att de i sjöbefälskungörelsen fastställda kompetenskraven
utgör ett minimum i fråga om utbildning för befälhavare
och annat befäl på sådana fartyg varå kungörelsen äger tillämpning, varför
styrelsen ej ansett sig kunna tillstyrka ett allmänt undantag från dessa
sjösäkerhetsbestämmelser beträffande en särskild kategori fartyg. Även
i andra remissvar har sjösäkerhetssynpunkter åberopats mot bifall till motionerna.
Vid bedömande av frågan, huruvida en reform i av motionärerna
önskad riktning från nämnda synpunkt bör genomföras, måste enligt
utskottets mening till en början beaktas, att bestämmelserna omfattar en
vid kategori fartyg och att kompetenskraven närmast synes anpassade till
den övre gränsen — 30 ton. På sätt i motionerna närmare utvecklats är vidare
de nu aktuella befälhavarna väl förtrogna med farvattnen och de besitter
även eljest en betydande erfarenhet av trafik till sjöss. I sammanhanget
bör även framhållas att kompetensbevis ej erfordras för passagerartransporter
mot betalning i smärre segelbåtar, vilkas handhavande likväl
ställer större krav på befälhavarens sjömanskap. Ej heller erfordras sådant
bevis för gratistransporter eller för rätt att framföra nöjesfartyg. Mot
bakgrund av det sagda kan utskottet ej dela de betänkligheter som från
sjöfartssäkerhetssynpunkt anförts mot en uppmjukning av bestämmelserna
i av motionärerna önskad riktning. Utskottet anser således i likhet med
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att det knappast innebär någon
fara från nämnda synpunkt att i fråga om äldre vederhäftiga kustbor,
som under längre tid utan anmärkning sysslat med personbefordran, släppa
kravet på behörighetsbevis. Härtill kommer alt en sådan reform är ägnad
att tillgodose ett transportbehov som av nämnda länsstyrelse ansetts
vara av stort intresse för länets turistnäring och friluftsliv. Även på andra
håll, exempelvis i Stockholms skärgård, är tillgången på transportmedel av
nu aktuellt slag av betydelse för transportproblemets lösning.
Spörsmålet, bur ett undantag författningstekniskt bör genomföras, kan
lösas på flera sätt. Ett undantag kan sålunda tänkas avse viss kategori fartyg,
viss trafik eller transporter med visst antal passagerare. Enligt utskottets
mening synes det lämpligaste dock vara att i huvudsaklig överensstämmelse
med motionärernas andrahandsyrkande och nyssnämnda
länsstyrelses förord tillskapa ett dispensförfarande vilket, utan att sjöfartssäkerhetens
krav eftersättes, medger en smidig och liberal dispensgivning.
Dispensrätten kunde då läggas hos någon lämplig lokal myndighet
12
Tredje lagtuskottets utlåtande nr 23 år 1964
och i varje fall bör den icke som nu i viss utsträckning är förhållandet vara
förbehållen Kungl. Maj :t. Något närmare ställningstagande till de olika
alternativen är emellertid nu ej möjligt. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att föranstalta om en översyn av de berörda bestämmelserna och på
grundval därav genomföra de författningsändringar som erfordras för att
motionernas syfte skall vinnas. Vad sålunda anförts torde böra givas
Kungl. Maj:t till känna.
Utskottet får således hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 302
och II: 394, måtte såsom sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört rörande kompetensbevis vid
passagerarbefordran med motorbåt.
Stockholm den 9 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl*, Ebbe Ohlsson,
Jonasson*, Åkesson, Erik Jansson, Herbert Larsson och Wirmark*;
från andra kammaren: herrar Levin, Nyberg, Wachtmeister, fru Torbrink*,
herrar Grebäck, Johansson i öckerö, Persson i Tandö* och Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640143