Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels angående villkoren
för framförande av motorfordon, m. m., dels
angående utredning rörande körkortsåldern.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen dels nr 734 i andra kammaren av herrar
Dahlgren och Börjesson i Falköping, dels nr 740 i samma kammare av
herr Lindkvist m. fl.

I motionen II: 734 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag beträffande sänkning
av körkortsåldern för motorfordon, införande av licens för förande av moped
(efter avlagt kunskapsprov i trafikregler), licens för förande av motorbåt
(efter avlagt kunskapsprov i sjönavigering), införande av interimistiska
körkort och licenser samt beträffande kostnadsfri undervisning i trafikkunskap
för erhållande av licens, allt i enlighet med vad i denna motion anförts».

I motionen II: 740 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla att frågan om körkortsåldern blir föremål för en grundlig
och allsidig utredning».

Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna.

Körkortsåldern beträffande motorfordon m.m.

Gällande bestämmelser

Villkoren för rätt att föra vissa slag av motorfordon är upptagna i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951. Enligt huvudregeln i 29 § 1 mom.
får motorfordon eller med gummihjul försedd traktor bara föras av den,
som genom ett av länsstyrelse (för Stockholm överståthållarämbetet) utfärdat
körkort är därtill berättigad. Körkort förekommer av tre slag, nämligen
för bil, för motorcykel och för traktor (29 § 2 mom.). Körkort för bil berättigar
också till förande av motorcykel och traktor. Körkort för motorcykel
gäller även för traktor. Körkort för bil får bara meddelas den, som fyllt
18 år, samt körkort för motorcykel eller traktor endast person, som uppnått
1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 avd. Nr 21

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196k

16 års ålder. Om särskilda skäl därtill föreligger, får dock körkort för
traktor meddelas den, som fyllt 15 år. Om innehavare av körkort för motorcykel
inte fyllt 18 år, gäller körkortet bara för s. k. lätt motorcykel —-d. v. s. en motorcykel med tjänstevikt av högst 75 kg —- och traktor. (3
mom.)

Från kravet på körkort gäller vissa undantag. — Sålunda får traktor föras
tillfälligt kortare sträcka på väg vid färd till eller från arbetsplats eller
mellan en gårds ägor eller för liknande ändamål även av den, som inte innehar
körkort (29 § 1 mom. andra stycket). — övningskörning i syfte att
förvärva erforderlig färdighet i körning med motorfordon får också förekomma
på vissa villkor, bl. a. att föraren fyllt 18 år eller, om körningen
avser lätt motorcykel, 16 år (30 § 1 mom.). — Enligt kungörelse den 22 februari
1952 får vidare den, som fyllt 16 år men icke 18 år, föra tung motorcykel
vid övningskörning i körskola, om den som övar uppsikt över körningen
medföljer på motorcykeln eller i sidvagn till denna. — För personer,
som ankommer till riket från utlandet, gäller vissa särskilda bestämmelser,
beträffande vilka hänvisas till 37 § vägtrafikförordningen och de därunder
anmärkta kungörelserna. — Bestämmelserna om körkort såsom villkor för
förande av vissa motorfordon gäller icke sådana fordon eller släpfordon, som
bara användes inom järnvägs- eller fabriksområde, inhägnat tävlingsområde
eller annat dylikt inhägnat område (77 § vägtrafikförordningen). -—- Enligt
kungörelse den 5 november 1954 med särskilda föreskrifter ang. den militära
vägtrafiken m. m. — militär vägtrafikkungörelse — får, där det är erforderligt
för utbildningens ändamålsenliga bedrivande och om vederbörande fyllt
16 år, körkort för bil utfärdas för dels militär och civilmilitär personal, som
erhållit förarutbildning genom militär myndighets försorg, och dels personal,
som erhållit förarutbildning genom frivillig försvarsorganisation. Ett sådant
körkort, som utfärdats för person som inte fyllt 18 år, gäller för bil och tung
motorcykel bara vid genomförande av militära operationer eller under övningar
vid krigsmakten, intill dess vederbörande uppnått sagda ålder. Körkort
av här aktuellt slag för motorcykel gäller vid nyss angivna tillfällen
också för tung motorcykel, även om körkortsinnehavaren inte fyllt 18 år.
(15 §.)

Den, som önskar erhålla körkort, skall enligt 31 § 1 mom. undergå förarprov
inför särskild besiktningsman eller, i fråga om körkort för traktor,
annan av länsstyrelse därtill förordnad person. Förarprov för bil eller
motorcykel må enligt 3 mom. godkännas blott om sökanden efter prövning
under olika trafikförhållanden samt skriftligt och muntligt förhör befinnes

a) besitta ur trafiksäkerhetssynpunkt erforderlig körskicklighet, sinnesnärvaro
och omdömesförmåga;

b) äga för brukandet erforderlig kännedom om det slag av motorfordon,
varom fråga är;

c) ha nödiga insikter om gällande trafikföreskrifter samt om den ver -

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

kan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som trötthetstillstånd och alkoholhaltiga
drycker medför å den mänskliga organismen;

d) äga kunskaper om de särskilda risker, som är förenade med omkörning,
färd över järnvägskorsning, passerande av barn som uppehåller sig
på eller invid vägen, körning under mörker, vid halt väglag eller under
andra mera svårbemästrade eller farofyllda trafikförhållanden samt om det
körsätt, som förare i olika situationer har att tillämpa för att undgå olyckor;
samt

e) ha sådana kunskaper om trafikolyckornas omfattning, orsaker och
karaktär samt sådana insikter i övrigt, att sökanden kan antagas förstå
nödvändigheten av ett varsamt och hänsynsfullt uppträdande i trafiken.

Förarprov för traktor må godkännas, om sökanden efter skriftligt och
muntligt förhör befinnes äga sådana insikter, som ovan under c) angivits
(4 inom.). — Har sökande avlagt godkänt prov, skall den, som anställt provet,
utfärda kompetensbevis (5 mom.). -— Innehavare av i främmande länder
utfärdade körkort kan under vissa förutsättningar erhålla körkort
här i riket utan att undergå förarprov (KK 6 juni 1962 om rätt för person,
som i främmande stat äger framföra motorfordon, att erhålla körkort utan
att undergå förarprov).

Vid ansökan om körkort skall enligt 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen
sökanden regelmässigt — förutom kompetensbevis och intyg om viss synoch
hörselförmåga — bl. a. foga ett av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort
inom tre månader före ansökningen utfärdat intyg avseende
huruvida sökanden med hänsyn till sina personliga förhållanden får
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon, s. k. lämplighetsintyg.
Författningsrummet innehåller detaljerade bestämmelser om den undersökning,
som skall föregå utfärdandet av detta intyg.

Jämlikt 32 § 2 mom. äger vederbörande länsstyrelse utfärda körkort, sedan
den prövat ingivna handlingar och den ytterligare utredning, som kan
befinnas erforderlig. Vid prövningen skall särskilt beaktas, om sökanden
gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom
förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra,
omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för
fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort inom två år från förseelsen,
om det ej kan anses uppenbart, att han likväl är att bedöma såsom
skötsam. -— Till sökande, som lider av lyte, sjukdom eller syn- eller hörsel -nedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av aktuellt
slag, får körkort endast utfärdas i de fall och på de villkor, som
Konungen bestämmer. Bestämmelser härom har intagits i vägtrafikkungörelsen
67—68 §§.

över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra körkortsregister (32 §
6 mom. vägtrafikförordningen). I 72—75 §§ vägtrafikkungörelsen gives närmare
bestämmelser om sådant register.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

I 33 § vägtrafikförordningen återfinnes reglerna om återkallelse av körkort.
Häri stadgas, att länsstyrelse under vissa förhållanden skyndsamt skall
ompröva frågan om lämpligheten som fordonsförare hos person, för vilken
länsstyrelsen utfärdat körkort. Detta gäller, när länsstyrelsen med hänsyn
till inkomna underrättelser finner skälig anledning föreligga till antagande
att körkortsinnehavaren icke uppfyller de förutsättningar, som gäller för
erhållande av körkort. I sådant fall kan länsstyrelsen förelägga vederbörande
förare att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis.
Fullgör körkortsinnehavaren ej föreläggandet, kan detta leda till att
hans körkort återkallas. Länsstyrelsen kan också själv eller genom polismyndighet
införskaffa erforderlig utredning. — I vissa fall skall körkortet
regelmässigt återkallas. Detta gäller, om föraren gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet i trafik, till rattfylleri, trafikonykterhet eller smitning. Samma
är förhållandet, om han genom upprepade förseelser mot de bestämmelser,
som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa
bestämmelser eller om han annars vid färd med motordrivet fordon i något
för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt de förpliktelser,
som åligger honom som fordonsförare. Körkort skall vidare återkallas, om
körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och
det ej kan anses uppenbart, att han likväl är skötsam, liksom om föraren
med hänsyn till onyktert levnadssätt finnes inte böra betros med körkort.
Samma regel gäller för det fall att förare genom brottslig gärning ådagalagt
påtaglig brist på hänsyn till andra eller på grund av personliga förhållanden
i övrigt icke kan anses lämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon.
Om förares förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon blivit så
väsentligt minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke vidare bör inneha körkort, skall kortet också i
regel indragas.

Reglerna om återkallelse av körkort kompletteras med föreskrifter i 80
och 81 §§ vägtrafikkungörelsen. Domstolar, nykterhetsnämnder in. fl. ålägges
här en omfattande underrättelseplikt rörande vissa brott och förseelser
m. in., som är av betydelse för bedömningen av en körkortsinnehavares
lämplighet att inneha körkort. Underrättelse skall i förekommande fall tillställas
den länsstyrelse, som utfärdat körkortet för den ifrågavarande personen.

Vägtrafikförordningen innehåller jämväl regler om varning till körkortsinnehavare
(34 §) samt om interimistisk återkallelse (33 § 3 mom.) och om
omhändertagande (35 §) av körkort.

Ingående bestämmelser om körskola och om kompetenskraven på däri
arbetande personal är upptagna i 36 §.

Körkortsåldern för bil är jämväl i våra nordiska grannländer bestämd till
18 år.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

5

Frågans tidigare behandling

Förordningen den 21 september 1906 om automobiltrafik stadgade en
minimiålder av 18 år för erhållande av kompetensbevis för förande av bil.
I det till grund för förordningen liggande betänkandet av 1903 års automobiltrafikkommitté
hänvisades beträffande minimiåldern dels till vad allmänt
gällde i den utländska automobillagstiftningen och dels till vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit. I sist angivna förslag anfördes inte några
skäl för valet av 18 år som åldersgräns.

Kravet på en minimiålder av 18 år för erhållande av körkort för bil har
sedan återkommit oförändrat i de författningar, som fram till våra dagar
reglerat hithörande spörsmål.

1920 års automobilsakkunniga angav (SOU 1922: 39 s. 112) bl. a. att det
vid olika tillfällen ifrågasatts om ej körkortsåldern — såsom här och var
i utlandet skett — kunde sänkas till 16 år. Detta syntes inte de sakkunniga
tillrådligt, eftersom på våra breddgrader personer under 18 år ej i allmänhet
kunde anses ha nått den utveckling och mognad och det omdöme, som
erfordras för att köra bil.

1927 års motorfordonssakkunniga anförde (SOU 1929: 16 s. 99 f.) att det
från vissa håll ifrågasatts om inte körkortsåldern för bil borde höjas till
20 eller 21 år. De sakkunniga fann dock inte en sådan höjning påkallad.
Enligt deras mening hade erfarenheten ådagalagt att 18-åringar i allmänhet
uppnått den utveckling, som erfordras för att föra bil. Det ansågs emellertid
å andra sidan inte tillrådligt att — som år 1927 skett beträffande motorcyklar
och varom förslag nu också framkommit beträffande bil — sänka
körkortsåldern till 16 år. De sakkunniga påpekade att bilen ställde vida
större krav på förarens manöverskicklighet än en motorcykel. Behörig hänsyn
till trafiksäkerheten nödvändiggjorde också att strängare fordringar
uppställdes på bilförare än motorcyklister.

19b5 års trafiksäkerhetskommitté förordade (SOU 1948:20 s. 146 f.) en
indelning av fordonsförarna i fyra grupper. För de grupper, som omfattade
bl. a. förare av buss och vissa utryckningsfordon samt tyngre lastbilar, förordades
en minimiålder av 21 år. Beträffande förare av motorfordon, som
var fartbegränsat till 40 km/tim. och avsett för befordran av föraren ensam,
föreslogs 16 år som åldersgräns. För övriga grupper omfattande bl. a. förare
av privata personbilar och tyngre motorcyklar tänktes 18-årsgränsen
bibehållen.

19bb års trafikförfattningssakkunniga förordade (SOU 1948:34 s. 174)
bibehållande av 18 år som åldersgräns för erhållande av körkort för bilar av
alla kategorier.

År 1952 (SFS 520/1952) tillträdde Sverige, med visst här ej aktuellt un1*
— Rihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 and. Förslag nr 21

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

dantag, konventionen den 19 september 1959 rörande vägtrafik, i vilken en
minimiålder av 18 år stipuleras för förare av fordon i internationell trafik.
Såvitt angår motorcykel eller invalidfordon finnes dock möjlighet att
godkänna körkort även för den, som inte uppnått 18 års ålder. (Artikel 24
cfr bil. 8.)

I likalydande motioner vid 1957 års riksdag hemställdes om utredning och
förslag i enlighet med vad i motionerna angivits. I motionerna föreslogs på
anförda skäl att ungdomar redan vid 17 års ålder skulle få avlägga prov
för körkort till bil. En förutsättning skulle vara att vederbörande dokumenterat
sig som absolutist.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 10 anförde andra lagutskottet
följ ande:

Den ständigt ökande trafikintensiteten på våra vägar ställer allt större
krav på motorfordonsförarnas körskicklighet, omdöme och hänsyn. Statistiken
över trafikolyckorna visar skrämmande siffror, och stora ansträngningar
göres för att ernå större trafiksäkerhet. Mot bakgrunden härav är
det naturligt att den största försiktighet iakttages när det gäller att ge nya
grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken som förare av motorfordon.

Utskottet kan väl dela motionärernas uppfattning därutinnan, att vår tids
ungdomar hyser ett mycket stort intresse för motorfordon av olika slag och
på grund härav tidigt skaffar sig kunskaper om hur dessa skall skötas och
framföras. Likaså är det riktigt, såsom i motionerna an föres, att ungdomarna
på ett tidigt stadium bibringas kunskap om gällande trafikregler. Ur
dessa synpunkter skulle således knappast möta några större betänkligheter
mot den föreslagna sänkningen till 17 år i vissa fall. Det bakom motionerna
liggande syftet att främja nykterheten bland ungdomen förtjänar också allt
stöd. Emellertid är utskottet av den uppfattningen, att 17-åringar i allmänhet
icke är i besittning av det omdöme och den mognad som bör eftersträvas
hos en bilförare i dagens trafik. Den invändning mot förslaget, som
härigenom reser sig, måste anses vara så väsentlig och av så avgörande betydelse,
att utskottet redan på grund därav — och utan att närmare ingå
på bedömande av de betänkligheter som i övrigt kan anföras mot de av
motionärerna skisserade reglerna — finner sig böra avstyrka bifall till motionerna.

I sitt betänkande, trafiksäkerhet II, den 27 maj 1957 har 1953 års trafiksäkerhetsutredning
behandlat frågor rörande bl. a. körkortsålder och därmed
sammanhängande problem.

Såsom bilaga till betänkandet har fogats en av docenten vid Stockholms
högskola, fil. doktor Carl-Otto Segerdahl med visst biträde företagen undersökning
om bl. a. unga förares riskfarlighet i trafiken här i riket (betänkandet
s. 427 ff.). I nu angiven del har undersökningen tagit sikte på frågan
om 16—17-åringar, som äger rätt att inneha körkort för lätt motorcykel,
kan anses ha sådana riskegenskaper i trafiken att de bör bedömas ägnade
att åtnjuta denna förmån även i fortsättningen. Vid undersökningen verk -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

7

ställdes bl. a. en jämförelse mellan skadefrekvensen hos en grupp 16—17-åringar och en grupp äldre personer med färska körkort d. v. s. sådana som
med hänsyn till trafikvana var jämställda med den yngre gruppen. Vidare
beaktades det vid utredningen konstaterade förhållandet att de yngre förarna
tillryggalade en längre körsträcka per år än de äldre. Segerdahl angav
i sin sammanfattning av huvudresultaten av sin undersökning att 16—
17-åringarna är avsevärt mera riskfarliga än äldre körkortsinneliavare, även
om hänsyn tages till enbart innehavare av nyförvärvade körkort. Segerdahl
angav vidare att de sämre riskegenskaperna hos dessa yngre personer framträdde
både om man undersökte trafikförseelser enligt domstolarnas utslag
och om man betraktade försäkringsbolagens erfarenheter av anmälda ansvarighetsskador.

Utredningen behandlar bl. a. de unga förarnas trafikfarlighet å sid. 52—
66 och 165—169 i betänkandet. Härvid redogöres, förutom för Segerdahls
utredning, jämväl för vissa utländska försök. Utredningen anger att företagna
undersökningar ger vid handen att yngre förare i allmänhet uppvisar
en högre grad av farlighet i trafiken än förare i mera mogen ålder, men
att — även med beaktande därav — motorcykelförare i åldern 16—17 år
representerar en trafikfara, som är påtagligt mycket större än hos förare
i högre åldersgrupper. Utredningen föreslår också att körkortsåldern för
lätt motorcykel höjes till 18 år.

I den på grundval av betänkandet utarbetade propositionen nr 69 till 1958
års riksdag anförde (s. 60 f.) chefen för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, beträffande frågan om körkortsåldern för motorcykel
följande:

Vad utredningen anfört om olycksfrekvensen för motorcyklister och för
yngre förare jämförd med motsvarande tal för andra fordon och andra förargrupper
ger visst belägg för åsikten, att en höjning av minimiåldern för
erhållande av körkort är befogad. Starka argument kan emellertid också
andragas till stöd för nuvarande bestämmelser. Ett sådant argument är att
ett stort antal ungdomar i åldern 16—17 år, särskilt på landsbygden, för
sitt arbete har starkt behov av ett motorfordon med bättre köregenskaper
än mopeden. Ett annat skäl är att de nuvarande reglerna ger de motorintresserade
ungdomarna anledning att söka så snart som möjligt skaffa sig
körkort och därigenom erbjuder en viss garanti för deras körskicklighet
och trafikkunnighet i övrigt, vilken knappast kan vinnas på något annat sätt.

Givetvis kan man hysa delade meningar om den lämpligaste åldersgränsen.
Man kan med ungefär lika goda skäl förfäkta, att den bör sättas vid
16, 17 eller 18 år. Den nuvarande gränsen kan enligt min mening icke sägas
vara illa avvägd och har åtminstone fördelen att vara väl invand i allmänna
medvetandet.

Frågans kärnpunkt är enligt min mening icke, vid vilken ålder det överhuvud
bör tillåtas någon att föra motorfordon, utan snarare hur de fordon
är beskaffade, som företrädesvis utnyttjas av de yngre åldersgrupperna.

1 anslutning till utredningens förslag utvecklade därefter departements -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

chefen sina synpunkter på önskvärdheten av att uppnå en begränsning av
maximihastigheten hos de lätta motorcyklarna, så att de — liksom tidigare
— skulle komma att representera en lämplig mellanform mellan mopederna
och de kraftigare motorcyklarna.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 20 anslöt sig andra lagutskottet
till de av departementschefen anförda synpunkterna (uti. s. 43).

Vid 1962 års riksdag väcktes en motion i vilken hemställdes om en snabb
utredning i syfte att på sätt närmare angivits i motionen sänka körkortsåldern
för bil till 16 år. Tredje lagutskottet anförde i anledning av motionen
i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 23 bl. a. följande.

I sitt utlåtande vid 1957 års riksdag angav andra lagutskottet att den ständigt
ökade trafikintensiteten på våra vägar ställde allt större krav på motorförarnas
körskicklighet, omdöme och hänsyn. Vidare framhölls att statistiken
över trafikolyckorna visade skrämmande siffror liksom att stora ansträngningar
gjordes för alt ernå större trafiksäkerhet. Mot bakgrunden
härav ansåg utskottet det vara naturligt att den största försiktighet iakttogs,
när det gällde att ge nya grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken
som förare av motorfordon.

De synpunkter, som sålunda kommit till uttryck, finner utskottet med
än större styrka kunna anföras i dagens läge.

Väl hyser dagens ungdom ett mycket stort intresse för motorfordon och
torde i regel tidigt förskaffa sig ingående insikter om hur dessa skall skötas
och framföras. Säkerligen förvärvar ungdomen också i allmänhet med lätthet
goda kunskaper om gällande trafikregler. Den unges reaktionsförmåga
i trafiken torde också vara åtminstone lika god som de äldres. Från nu
anförda synpunkter skulle det således knappast möta några större betänkligheter
att sänka körkortsåldern på sätt motionärerna föreslagit. Utskottet
är emellertid av den bestämda uppfattningen att de ifrågavarande
åldersgrupperna icke i gemen besitter den mognad i omdömet, som i dagens
läge måste krävas av en bilförare. Denna uppfattning vinner starkt stöd
såväl av de undersökningar, som åberopats i 1953 års trafiksäkerhetsutrednings
ovan berörda betänkande, som av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och trafiksäkerhetsrådet nu anfört i denna del. Utskottet finner det vidare
mindre lämpligt att nu här i riket införes en bestämmelse rörande minimiåldern
för erhållande av körkort för bil, som medför att avvikelse uppkommer
i förhållande till den i våra nordiska grannländer gällande regeln. I det
sammanhanget må även erinras om att den nu tillämpade åldersgränsen
jämväl förekommer i 1949 års ovan omtalade konvention. Utskottet — som
ej finner anledning att ingå på de ytterligare skäl, som kan anföras mot
motionärernas förslag —- anser sålunda en sänkning av körkortsåldern för
bil icke för närvarande böra förekomma.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 15 augusti 1962 tillkallades sakkunniga,
vilka sedermera antagit benämningen bilförarutredningen, för att
verkställa utredning angående förarutbildningen och därmed sammanhängande
spörsmål. I direktiven för utredningen, vari frågan om körkortsåldern
dock icke beröres, anförs bl. a. följande (se riksdagsberättelsen år
1963 s. 177).

Utredningen bör i första hand företa en genomgripande revision av gällan -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

9

de kursplaner för undervisningen i körskolorna och därvid bl. a. beakta
behovet av ökad träning i landsvägsltörning, körning i mörker in. m. Vidare
erfordras en översyn av de anvisningar, som faställts att tillämpas av
besiktningsman vid körkorts- och trafikkortsprov. I anvisningarna bör klarläggas
de detalj prov, som skall ingå i körprovet, samt ges enhetliga riktlinjer
för omfattningen av det teoretiska provet och för bedömningen av elevens
prestationer och allmänna lämplighet som motorfordonsförare. Utredningen
hör vidare uppmärksamma hur erforderlig kontroll av körskolorna skall
åvägabringas samt lägga fram riktlinjer för inspektion av körskola.

I ett skede när motorfordonstrafiken ökar starkt växer samhällets krav
på den enskilde som fordonsförare. Det kan därför ligga nära till hands att
anse det vara samhällets uppgift att också svara för förarutbildningen. Från
många håll har mot denna bakgrund framförts tanken på att körskolor borde
anordnas i kommunernas och landstingens regi. För egen del vill jag särskilt
framhålla de möjligheter som torde finnas att i ökad utsträckning förlägga
utbildningen av främst yrkesförare till de allmänna yrkesskolorna. Härjämte
bör frågan om anordnande av kommunala körskolor vid sidan av de
privata övervägas av utredningen.

Vidare bör utredningen undersöka möjligheterna att underlätta för de
ideella organisationer, som nu utbildar motorfordonsförare, att utöka sin
verksamhet i detta avseende. Enligt min mening skulle utbildningsmöjligheterna
ytterligare förbättras, om även motororganisationerna med sina betydande
resurser i vidgad utsträckning kunde åtaga sig cn utbildningsverksamhet
på ifrågavarande område.

En annan fråga som anmäler sig i detta sammanhang gäller möjligheterna
att låta bilskolorna förrätta även de slutliga körkorts- och trafikkortsproven.
Vissa skäl talar för att bilskolor i det allmännas regi borde kunna erhålla befogenhet
att också svara för prövningen av de körkortssökande. I annat sammanhang
har förslag framförts, att jämväl privata bilskolor borde kunna ges
denna rätt. I den diskussion, som ägt rum i denna fråga, har en rad synpunkter
för och emot en sådan anordning anförts. Ett spörsmål av avgörande betydelse
synes mig vara om garantier kan skapas för en fullgod utbildning.
Hela denna fråga bör enligt min mening grundligt och förutsättningslöst
undersökas. Med hänsyn till vad som sagts i det föregående förutsättes givetvis
att höga krav måste ställas på personalen hos de bilskolor, som har hand
om utbildningen. Det är väsentligt att de som meddelar undervisning har god
pedagogisk utbildning och gedigna kunskaper inom trafikens område. Frågan
om förbättrad utbildning av bilskolepersonalen bör därför utredas. I
detta sammanhang bör jämväl övervägas spörsmålet om förbättrad utbildning
av besiktningspersonal. Starka skäl kan anföras för att utbildningen av
både körskolornas och bilinspektionens personal sker genom det allmännas
försorg. Härvid uppkommer frågan hur utbildningen skall organiseras och
var den skall förläggas. Det är också viktigt att såväl körskole- som besiktningspersonalcn
får ta del av nyheter i fråga om trafiksäkerhet och trafikundervisning
vid särskilt anordnade fortbildningskurser. Vid övervägandet
av dessa frågor bör samråd ske med 1962 års polisutbildningskommitté, som
enligt direktiven även har att behandla frågan om polisens trafikutbildning.

1 samband med frågan om förbättrad förarulbildning aktualiseras frågan
om cn differentiering av körkorten i särskilda körkort för personbil, lastbil

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

och buss. Enligt gällande bestämmelser är den som innehar körkort för bil
berättigad att framföra motorfordon utan begränsning till fordonsslag och
storlek. Jämlikt 27 § förordningen angående yrkesmässig trafik m. m. gäller
dock, att bil icke får framföras i sådan trafik med mindre föraren har trafikkort.
Kungl. Maj :t äger jämlikt 29 § 5 mom. vägtrafikförordningen utsträcka
trafikkortsplikten att gälla jämväl för den som har till yrke att för annans
räkning framföra buss eller sådan lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, eller
utryckningsfordon. En utsträckning av trafikkortsplikten enligt sistnämnda
bestämmelse kommer visserligen att medföra att en stor del av förare av
tyngre fordon faller under bestämmelserna men att vissa egna företagare
samt förare, som tillfälligt framför fordon, icke kommer att beröras av bestämmelserna.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt torde en sådan ordning vara
mindre tillfredsställande. Ett system med differentierade körkort torde vara
bättre ägnat att tillgodose trafiksäkerheten än den ifrågasatta utsträckningen
av trafikkortsplikten. I samband med den genomgripande översyn av körkortsutbildningen
som det nu gäller bör utredningen även taga upp frågan
om införande av differentierade körkort.

Interimistiska körkort
Gällande bestämmelser om körkort

Utskottet hänvisar till vad därom ovan sägs under avsnittet om körkortsåldern
beträffande motorfordon m. m.

Frågans tidigare behandling

I sitt år 1957 framlagda betänkande, Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18),
behandlade 1953 års trafiksäkerhetsutredning frågan om s. k. provisoriska
körkort (sid. 208—212). Utredningen framhöll till eu början på anförda
skäl, att körkortsgivningen kunde sägas blott vila på en presuintion, att
sökanden uppfyllde de krav, som måste uppställas på en lämplig motorförare.
I betänkandet angavs därefter i huvudsak: Den tanken låg nära till
hands, att man fastställde en prövotid, under vilken den nye föraren fick
tillfälle att visa, om han verkligen motsvarade kraven på en motorförare.
Körkortet borde med andra ord vara provisoriskt under en viss tidsperiod.
En sådan anordning skulle kunna tjäna, icke bara som ett ytterligare medel
att uppspåra de olämpliga förarna, utan också som ett korrektiv mot
två olycksfrämjande förhållanden, vilka i regel förelåg samtidigt hos en
ny körkortsinnehavare, nämligen bristande trafikvana och ungdom. Detta
syntes kunna ske genom åtgärder, som var ägnade att hos de nyblivna körkortsinnehavarna
giva eftertryck åt kravet på omsorg och varsamhet. Genom
att låta körkortet gälla provisoriskt under viss tid och icke taga slutlig
ställning till frågan om vederbörandes lämplighet, förrän han verkligen visat
sig ha förmåga att under växlande trafikförhållanden framföra motorfordon
på betryggande sätt, skulle den nye körkortsinnehavaren på ett alldeles
särskilt sätt kunna göras uppmärksam på nödvändigheten av ett varsamt
färdsätt under den första liden efter körkortsförvärvet, alltså under

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i 11

den tidsperiod, som ur flera synpunkter var den mest kritiska under en
persons tid som förare. Angelägenheten hos den nye föraren att få behålla
körkortet skulle med den största sannolikhet leda till ett mera sansat och
varsamt körsätt från hans sida. Föraren skulle därigenom undgå att invecklas
i olyckor och skulle tillägna sig goda vanor i trafiken. — Utredningen
föreslog därför ett stadgande i vägtrafikförordningen av innehåll
att utfärdat körkort skulle vara provisoriskt under en tid av ett år räknat
från dagen för dess utfärdande. Förslaget om provisoriska körkort skulle
också gälla i fråga om körkort, som utfärdats efter återkallelse. Utredningen
föreslog vidare särskilda regler beträffande omhändertagande av provisoriska
körkort. Den grundläggande tanken i dessa regler var, att innehavare
av provisoriskt körkort, vilken i samband med trafikolycka gjorde sig skyldig
till vårdslöshet i trafik av icke ringa beskaffenhet, skulle underkastas
en mera ingående undersökning beträffande sin lämplighet i olika avseenden
än som kunnat ske vid körkortets utfärdande. I avvaktan på utgången
av denna undersökning skulle körkortet vara omhändertaget av vederbörande
myndighet.

I den till 1958 års riksdag framlagda propositionen nr 69, som i
huvudsak grundade sig på här berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,
upptogs icke något förslag om provisoriska körkort.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, angav härom till
en början, att det var naturligt, att en förare, som nyligen erhållit körkort
och icke hunnit skaffa sig någon större rutin, hade lättare att råka ut för
olycksfall än en van förare. Enligt departementschefen var nog de äldre
och mera erfarna förarna benägna att betrakta de nyblivna förarna som
ett allvarligt osäkerhetsmoment och hade därför lätt att resa krav på ingripanden
mot dem ur trafiksäkerhetssynpunkt. Deras åsikt saknade icke berättigande,
och statsrådet fann åtgärder, bl. a. i form av bättre förarutbildning,
erforderliga. Statsrådet övergick därefter till frågan om det kunde vara
lämpligt att också tillgripa administrativa åtgärder med tanke blott på de
nyblivna förarna och angav därom:

Själva kärnpunkten i problemet, nämligen att i trafiken uppträder förare
med skiftande erfarenhet och kvalifikationer i övrigt, är det icke möjligt
att komma till rätta med på detta sätt. F. ö. kan den omständigheten, att en
nybliven förare vållar eu trafikolycka, icke i och för sig anses vara mera
graverande än om detsamma händer en erfaren förare. Trafikreglerna är —
och detta icke utan skäl — så stränga, att manöverfel som beror på bristande
rutin i stor utsträckning bedömes som vårdslöshet i trafik. I körkortshänseende
torde dylika fel hos eu nybliven förare i regel böra bedömas milt. Ett
helt annat bör däremot bedömandet bli, om föraren medvetet utsatt sig för
risker, som han sedan visat sig icke vara i stånd att bemästra. Om detta sistnämnda
fall är för handen, bör enligt min uppfattning körkortsmyndigheten
taga frågan om vederbörandes lämplighet under förnyat övervägande.
Detta bär emellertid i princip gälla vare sig körkortet är av äldre eller nyare
datum.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b

Utredningens förslag att körkort under ett år räknat från utfärdandet
skall vara provisoriskt synes mig därför icke vara särskilt starkt motiverat.
Den strängare observans över nyblivna förare, vartill förslaget i denna del
syftar, skulle enligt förslaget bestå enbart i en befogenhet för polismyndighet
resp. poliskonmiissarie att omhändertaga körkortet redan om det på
sannolika skäl kan antagas, att vederbörande gjort sig skyldig till vårdslöshet
i trafik av icke ringa beskaffenhet. Det torde icke kunna undvikas, att
en bestämmelse av sådant innehåll skulle leda till högst olika tolkning och
rentav godtycke i tillämpningen.

Departementschefen angav avslutningsvis, att i propositionen intagna
förslag till utökad rapporteringsskyldighet för polismyndighet och skärpning
av reglerna om återkallelse av körkort syntes tjäna i stort sett samma
syfte som förslaget om provisoriska körkort samt att det i allt fall torde
vara lämpligt avvakta viss tids erfarenhet av de åtgärderna, innan radikalare
sådana insattes. Statsrådet kunde icke på dåvarande stadium tillstyrka
förslaget om provisoriska körkort.

I de med anledning av propositionen väckta likalydande motionerna
I: 339 och II: 437 hemställdes, att riksdagen måtte besluta att körkort skulle
vara provisoriskt under två år, räknat från dagen för utfärdandet, och benämnas
nybörj arkörkort.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 20 de ifrågavarande motionerna
och anförde till stöd därför:

Enligt förslaget har bestämmelsen om provisoriskt körkort icke förenats
med några andra praktiska bestämmelser än just den, att det skall benämnas
nybörjarkörkort. Den psykologiska betydelsen av en sådan benämning
— motionärerna synes lägga stor vikt härvid — torde i hög grad vara beroende
av i vilken mån till benämningen är knutna några särstadganden för
innehavaren av körkort av ifrågavarande slag. Den skärpta tillsyn över de
nyblivna förarna, som synes vara ett av ledmotiven för motionärerna, skapas
eller främjas icke blott och bart genom att de nyutfärdade körkorten erhåller
en särskild benämning. Därtill fordras också att särskilda kontrollåtgärder
sättes in mot innehavare av körkort, varom här är fråga. Några praktiska
förslag i sådant avseende innehåller motionerna icke. För övrigt vill
utskottet för sin del gärna ansluta sig till departementschefens uttalande,
att manöverfel, som beror på bristande rutin hos en nybliven förare, i regel
bör bedömas milt.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av två utav utskottets
ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1962 års riksdag väcktes motioner, i vilka hemställdes att förare av
motorfordon i första hand bör få interimistiska körkort med en giltighet
av ett år, och att de, efter att under detta år ha ådagalagt lämplighet som
förare, beviljas slutgiltiga körkort.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 0 år 1962 uttalade tredje lagutskottet
i anledning av motionerna, sedan utskottet erinrat om förslagen i ämnet
såväl av 1953 års trafiksäkerhetsutredning i dess år 1957 avgivna betän -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b 13

kände som i de ovan nämnda vid 1958 års riksdag väckta motionerna, bl. a.
följande.

Utskottet finner de skäl, som i dessa sammanhang anfördes av departementschefen
och andra lagutskottet, alltjämt bärande. Utskottet vill särskilt
hänvisa till gällande regler om återkallelse av körkort, vilka synes innebära
en förhållandevis god garanti för att olämpliga fordonsförare kommer
att betagas rätten att inneha körkort. Det bör också beaktas att värdet
ur prövosynpunkt måste bli mycket varierande beroende på olikheter under
prövotiden i fråga om både körsträcka och trafikförhållanden de olika
förarna emellan. Den förbättring av trafiksäkerheten, som skulle kunna
vinnas vid ett genomförande av motionärernas förslag, synes än vidare knappast
stå i rimlig proportion till den administrativa belastning, som den föreslagna
omprövningen måste medföra. Behovet av att körkort i möjligaste
mån förbehålles personer med erforderlig kompetens synes utskottet bäst
kunna nås genom åtgärder ägnade att ytterligare effektivisera förarutbildning
och körkortsprov.

I de ovan berörda direktiven för bilförarutredningen anförs i denna del
följande (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 181).

I det betänkande som år 1957 avgavs av 1953 års trafiksäkerhetsutredning
framlades förslag att körkort skulle vara provisoriskt under ett år från utfärdandet,
varefter slutlig ställning skulle tagas rörande innehavarens lämplighet
som motorfordonsförare. I det anförande till statsrådsprotokollet, vari
jag förordade proposition till riksdagen på grundval av betänkandet (prop.
1958: 69 s. 67), framhöll jag beträffande frågan om provisoriskt körkort, att
ett system som det föreslagna f. n. inte borde införas med hänsyn till att
man borde avvakta erfarenheterna av de skärpta reglerna angående återkallelse
av körkort, som samtidigt underställdes riksdagens prövning. Vid frågans
behandling i riksdagen förklarade sig andra lagutskottet (L2U 1958: 20)
dela denna uppfattning. Den skärpta trafiksituationen motiverar emellertid
att frågan om införande av provisoriska körkort nu tages upp till förnyat,
förutsättningslöst övervägande i samband med den förordade översynen av
hela förarutbildningen.

Ett annat spörsmål som framförts i diskussionen om ökad trafiksäkerhet
gäller möjligheten att fortlöpande kunna följa körkortsinnehavarnas utveckling
och ingripa om en förare i något hänseende skulle visa sig vara
klart olämplig att föra motorfordon. Därvid har bl. a. föreslagits införande
av en periodisk kontroll, vid vilken förarnas hälsotillstånd skulle kontrolleras
och sådana förare utmönstras som från medicinska synpunkter icke är
lämpliga att föra bil. Vidare har hävdats att man genom särskilt anordnade
prov borde utröna om vederbörande innehar erforderliga kunskaper och
färdigheter att framföra motorfordon. Det förtjänar framhållas, att man
i vissa länder — t. ex. Danmark, Finland och Norge — begränsat körkortets
giltighet och föreskrivit särskilda villkor för dess förlängning. Utredningen
synes böra överväga här berörda spörsmål på nytt för vårt lands del. Därvid
bör utredningen samråda med de svenska ledamöterna i nordiska vägtrafikkommittén,
vilken har till uppgift bl. a. att koordinera vägtrafiklagstiftningen
i de nordiska länderna.

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

Villkor för rätt att föra moped
Gällande bestämmelser

I förordningen den 5 maj 1960 om mopeder —- mopedförordningen — har
icke stadgats krav på körkort eller annan behörighetshandling för rätt att
föra sådant fordon. Föraren måste dock ha uppnått 15 års ålder (8 §). Moped
är en lätt motorcykel, vars motor har en cylindervolym ej överstigande 50
kubikcentimeter och vilken är konstruerad för en hastighet av högst 30 kilometer
i timmen (1 §).

Frågans tidigare behandling

I proposition nr 182 år 1952 med förslag till kungörelse med vissa bestämmelser
om cyklar med hjälpmotor in. m. föreslogs en minimiålder av 16 år
för rätt att föra cykel med hjälpmotor.

I sitt i anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
nr 43 anförde andra lagutskottet bl. a. följande.

Beträffande frågan om körkortstvång ansluter sig utskottet till den
uppfattningen, att man icke bör bibehålla något krav på körkort eller införa
krav på annan behörighetshandling. Även om man inför en enkel körlicens
eller liknande handling, skulle detta sannolikt motverka syftet med ifrågavarande
särbestämmelser. Utskottet är icke heller övertygat om att en dylik
enkel körlicens skulle bli av något större värde. Det väsentliga är att vederbörande
förare förskaffat sig nödig kännedom om våra grundläggande trafikregler.
Sådan kunskap bör det vara angeläget för envar medborgare att förskaffa
sig. Utskottet är av den uppfattningen, att i detta hänseende trafikundervisningen
och trafiksäkerhetspropagandan fyller en mycket betydelsefull
uppgift. Utskottet delar således departementschefens uppfattning, att
tvångsregler i förevarande avseende ej bör tillgripas förrän detta visat sig
oundgängligen erforderligt.

I propositionen föreslås en minimiålder av 16 år för rätt att föra
cykel med hjälpmotor. I samband härmed må anmärkas, att körkort för motorcykel
eller för traktor må meddelas endast den som fyllt 16 år, dock att
körkort för traktor må, om särskilda skäl är därtill, även meddelas den som
fyllt 15 år. Utskottet har övervägt, huruvida icke åldersgränsen för rätt att
föra cykel med hjälpmotor skulle kunna sättas till 15 år i stället för 16 år.
En sådan sänkning av åldersgränsen skulle säkerligen i många fall — kanske
främst på landsbygden — bli av stor betydelse. Enligt utskottets mening
skulle det icke medföra några större risker ur trafiksäkerhetssynpunkt att
sänka åldersgränsen till 15 år. Med hänsyn till den nuvarande trafikundervisningen
i skolorna in. m. torde den som fyllt 15 år i regel besitta fullt tillräckliga
kunskaper om våra trafikregler för att kunna anförtros att föra
cykel med hjälpmotor. Denna fråga om åldersgränsen anser utskottet emellertid
äga ett visst samband med frågan om försäkringsplikten. Om en lämplig
form av obligatorisk ansvarighetsförsäkring kunde erhållas, skulle detta
enligt utskottets uppfattning utgöra ytterligare ett skäl för att överväga en
sänkning av åldersgränsen.

Kungl. Maj :t utfärdade härefter kungörelsen den 23 maj 1952 med vissa

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

bestämmelser om cyklar med hjälpmotor. I kungörelsen föreskrevs bl. a. att
moped fick föras endast av den, som fyllt 15 år. Bestämmelser om körkort
e. d. intogs ej i kungörelsen. Vidare utfärdades samma dag lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring ä motorfordon, i
vilken lag föreskrevs att denna ej skulle äga tillämpning å sådan cykel med
hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke förelåg.

År 1960 framlades för riksdagen proposition nr 68 med förslag till förordning
om mopeder m. m. Departementschefen uttalade beträffande körkortstvång
och den ifrågavarande åldersgränsen följande.

Frågan, huruvida körkort bör krävas för framförande av moped, är
grundläggande för bedömandet av mopedfrågan. Skulle avgörandet utfalla
så, att det icke anses möjligt att beträffande denna typ av motorfordon
eftergiva kravet på körkort, torde några starkare skäl icke kunna åberopas
för att längre bibehålla mopederna som en särskild grupp av fordon. De bör
då hänföras till motorcyklar i allmänhet.

Såsom jag redan inledningsvis framhållit, är det för stora delar av befolkningen
av vikt att ha tillgång till ett praktiskt användbart motorfordon,
som får framföras av alla vuxna. Det intresse, som dessa folkgrupper representerar,
måste dock givetvis vägas mot trafiksäkerhetens krav. Visar det
sig oförenligt med behöriga hänsyn till trafiksäkerheten att bibehålla mopeden
som ett körkortsfritt fordon, bör dessa hänsyn väga över. Emellertid
kan de erfarenheter, som numera vunnits, icke sägas ge vid handen, att man
gjorde sig skyldig till någon felbedömning, då kravet på körkort för förande
av moped slopades år 1952.

Det nu sagda utesluter givetvis icke möjligheten att såsom villkor för rätt
att föra moped stadga krav på ett enklare kompetensbevis än körkort, t. ex.
intyg av polisman eller annan tjänsteman om att vederbörande äger nöjaktig
kännedom om gällande trafikregler m. in. Kraven för erhållande av dylikt
intyg kan emellertid icke gärna sättas mycket högre än till vad som svarar
mot den kunskap i hithörande ämnen, som skäligen bör kunna fordras
av varje vägtrafikant. Någon effektiv utgallring av sådana personer, som kan
anses mindre lämpade att uppträda i trafiken, kan det ej bli fråga om. Det
kan därför ifrågasättas, om något nämnvärt står att vinna ur trafiksäkerhetssynpunkt
genom åtgärder av nu avsett slag. Även om det icke är svårt
att påvisa enstaka fall, då trafikanter visat sig sakna kännedom om elementära
trafikregler, kan det ej förnekas, att en viss förbättring inträtt på senare
år som en följd av den allt intensivare propagandan för bättre trafiksäkerhet.
Enligt min uppfattning är det utomordentligt viktigt att upplysningsverksamheten
ytterligare förstärkes i ändamål att begränsa antalet trafikolyckor.

Jag är av nu anförda skäl icke beredd att föreslå bestämmelser, vilka innebär
krav på körkort eller annat kompetensbevis som villkor för rätt att föra
moped.

Icke heller synes del lämpligt att införa bestämmelser, som ger möjlighet
att meddela förbud för viss person att föra moped. Tillämpningen av en dylik
bestämmelse måste av naturliga skäl antagas bli mycket ojämn för att
icke säga slumpartad, och vinsten ur trafiksäkerhetssynpunkt ringa. Att
införa bestämmelser om generellt förbud för viss eller vissa kategorier av
personer att föra moped innebär en ännu grövre schcmatiscring och kan icke
tillstyrkas.

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

En höjning av åldersgränsen för rätt att föra moped vore måhända
i och för sig önskvärd ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vad som närmast kan
komma i fråga är att bestämma åldersgränsen till 16 i stället för, såsom nu,
till 15 år. Mot en dylik höjning talar emellertid starka praktiska skäl och
nyttosynpunkter, bl. a. det förhållandet, att en hel del ungdomar alltjämt
slutar sin skolgång och går ut i förvärvslivet redan vid 15 års ålder, varvid
många av dem får behov av ett sådant transportmedel som mopeden. Det
torde närmast ha varit detta skäl, som vid tillkomsten av gällande mopedförordning
ledde till att åldersgränsen sattes så lågt som till 15 år. Jag är
icke beredd att förorda någon höjning av åldersgränsen.

I den i anledning av nämnda proposition tillkomna mopedförordningen,
som kom att ersätta ovanberörda kungörelse från 1952, föreskrevs ingen
ändring beträffande åldern för rätt att föra moped. Ej heller intogs i förordningen
bestämmelser om körkortstvång e. d. I samband med behandlingen
av mopedkungörelsen gjordes lagen om trafikförsäkring å motorfordon
tillämplig även på mopeder.

Behörighet att föra motorbåt

I svensk rätt finns ingen åldersgräns föreskriven för rätt att framföra
motordriven båt, som icke är avsedd för last eller betalande passagerare. Ej
heller krävs för sådan rätt av myndighet utfärdad behörighetshandling.

Frågans tidigare behandling

Genom propositionen nr 9t år 1962 förelädes riksdagen förslag till sjötrafikförordning,
vilket förslag ledde till utfärdande av sådan förordning
den 18 maj 1962. I propositionen erinrar departementschefen inledningsvis
om den snabba ökningen under senare år av trafiken med nöjesbåtar på våra
vatten. Det anges att, medan antalet motorbåtar år 1956 utgjorde omkring
86 000, motsvarande siffra för 1961 var 180 000. Departementschefen finner
en fortsatt ökning av motorbåtsbeståndet vara att påräkna också de närmast
kommande åren. Det totala antalet fritidsbåtar •— från den vanliga
roddbåten till den sjövärdiga utsjöjakten — torde, säges det, i dag närma
sig siffran 500 000. Härvid bör bemärkas att en stor del av de nytillkomna
båtarna utgöres av motorbåtar, som kan uppnå betydande hastighet.

Departementschefen anför härefter följande:

»Den utveckling som sålunda äger rum ställer ökade krav på hänsyn och
gott omdöme hos dem, som färdas i våra farvatten. Med detta krav förenas
fordran på dem, som manövrerar båtarna, att de har god kännedom om de
regler som gäller för trafiken på sjön. Det är uppenbart, att myndigheternas
möjligheter att verka för goda förhållanden i trafiken till sjöss är begränsade.
När det gäller trafiken med nöjesbåtar, är det nödvändigt att i första
hand lita till den enskildes ansvarskänsla och till frivilliga insatser för att
effektivt sprida kunskaper om gällande bestämmelser och propagera för
bättre sjövett. Det är mig angeläget att i delta sammanhang vitsorda det
värdefulla arbete, som nedlägges av våra båtklubbar och andra frivilliga

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

17

organisationer på detta område. Jag vill även erinra om den verksamhet i
fostrande syfte, som efter initiativ från sjöfartsstyrelsen bedrives inom en
särskild kommitté med representanter för olika intressen på sjöfallens område.
Här må vidare nämnas den nyligen inrättade och efter styrelsens anvisningar
bedrivna kursverksamheten syftande till frivilligt avläggande av
kunskapsprov för förarintyg för segel- och motorbåtar. Det är min förhoppning
att dess kurser skall utnyttjas i så stor utsträckning som möjligt.

Från remisshåll har fråga väckts om registrering av nöjesbåtar och om
särskilda kompetenskrav för förare av sådana båtar. Då behovet av reformer
på dessa punkter icke för närvarande torde vara mera framträdande,
anser jag ytterligare erfarenhet av trafiken till sjöss böra avvaktas innan
frågorna härom närmare prövas.

Jag vill slutligen omnämna, att sjöfartsstyrelsen i sin framställning särskilt
tagit upp riskerna av att snabba motorbåtar framföres av minderåriga
och föreslagit en bestämmelse med förbud för den som icke fyllt femton
år att föra fartyg, som kan framföras med högre fart än 10 knop. Förslaget
har emellertid icke tillkommit utan viss tvekan inom styrelsen. Denna har
varit betingad bl. a. av nackdelarna av en stel åldersgräns, som drabbar såväl
omdömesgill och ansvarsmedveten ungdom som de kategorier ungdomar
av vilka man har mindre god erfarenhet om deras uppträdande till
sjöss och vilka närmast varit i åtanke med förbudet. Även bristen på statistiskt
material som utgör belägg för de olycksrisker, som anses förbundna
med ungdomars framfart med snabba motorbåtar, har föranlett betänksamhet
inför ett kategoriskt förbud som det föreslagna. Det må även nämnas,
att vid remissbehandlingen av förslaget från ett par håll ifrågasattes höjning
av den föreslagna åldersgränsen. Jag delar den tveksamhet som framkommit
inför den föreslagna förbudsregeln. Härtill kommer, att tillgängligt
material icke finns som närmare belyser den viktiga frågan om vilken
åldergräns som bör väljas, därest ett förbud anses böra genomföras. På
grund av det anförda saknas enligt min uppfattning för närvarande erforderligt
underlag för ett ingripande av den art sjöfartsstyrelsen föreslagit.
Utvecklingen bör emellertid följas med största uppmärksamhet. Jag förutsätter
därvid att styrelsen samlar det material och verkställer den ytterligare
utredning som kan erfordras för en förnyad bedömning av frågan. Det
bör ankomma på styrelsen att så snart faktiskt underlag för sådan bedömning
föreligger inkomma till Kungl. Maj :t med förslag som kan påkallas
därav.»

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande nr 33 år 1962, vilket
godkändes av riksdagen, hemställde tredje lagutskottet att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört. I detta uttalades i förevarande fråga följande.

Vad härefter angår förbud för de lägre åldersgrupperna — i första band
då barn under 15 år — att föra mera snabbgående motorbåtar, vill utskottet
såsom sin mening uttala, att den nuvarande friheten på området torde vara
ägnad att medföra avsevärda faromoment inte bara för de unga båtförarna
själva och passagerarna i av dem förda farkoster utan även för annan trafik
på sjön liksom för bl. a. badande. Utskottet vill därför särskilt understryka

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196t

vikten av att utvecklingen ägnas den största uppmärksamhet i fortsättningen
och att frågan blir föremål för förnyat övervägande, så snart erforderligt
underlag därför föreligger.

Trafikundervisningen i skolor och andra läroanstalter

Trafikundervisningen i läroastaltema regleras genom cirkulär den 17
april 1959 till skolöverstyrelsen m. fl. (SFS nr 137/1959). I cirkuläret angives
bl. a.: Målsättningen för undervisningen i skolorna skall vara att bibringa
eleverna kunskap om samt förståelse och respekt för gällande trafikregler.
Vid lärarutbildningsanstalt skall trafikundervisningen främst åsyfta
att göra de blivande lärarna skickade att meddela sådan undervisning. —
Beträffande folkskola och försöksskola samt enskild skola med motsvarande
undervisning skall i varje klass och under varje termin anordnas särskild
trafikundervisning. Den skall omfatta fem till sju lektioner och två halva
friluftsdagar. I årskurs 7 eller — om skolplikten omfattar mer än sju år —
i årskurs 8 skall under ena terminen sagda utbildning å friluftsdagar utbytas
mot en sammanhängande kurs i trafikkunskap. Kursen skall omfatta
12 lektioner och skall också förläggas till friluftsdagar. Den bör främst behandla
motortrafikens problem samt trafikolyckorna och deras orsaker. Utöver
denna särskilda trafikundervisning skall undervisning i trafikkunskap
i lämplig omfattning meddelas i samband med andra undervisningsmoment.
Där så lämpligen kan ske och medel för ändamålet finnes, bör frivillig kurs
i trafikkunskap anordnas. De här angivna reglerna gäller även beträffande
motsvarande årskurser i läroverk och högre kommunal skola ävensom, i
den utsträckning nomadskoleinspektören bestämmer, beträffande nomadskola.
— I här ovan ej omnämnda årskurser av läroverk och högre kommunal
skola liksom i kommunalt allmänt gymnasium, fortsättningsskola
och folkhögskola bör undervisning i trafikkunskap i lämplig omfattning
förekomma i samband med andra undervisningsmoment. — I särskolor av
olika slag skall trafikundervisning anordnas i så stor omfattning, som finnes
lämpligt och möjligt, i enlighet med de närmare bestämmelser skolöverstyrelsen
meddelar. — Beträffande skolor under överstyrelsen för yrkesutbildning
bestämmer övertyrelsen om och i vad mån trafikundervisning
skall meddelas. Vissa direktiv härutinnan lämnas. — Vid folkskoleseminarium,
lärarhögskola och gymnastiska centralinstitutet skall trafikundervisningen
meddelas dels fortlöpande i lämplig utsträckning och dels i form
av en sammanhängande kurs, motsvarande sju lektioner. Närmare anvisningar
rörande de ämnen, som bör behandlas på denna kurs, lämnas också.
— Vid kurser för utbildning eller fortbildning av lärare bör anordnas
trafikundervisning, om så finnes möjligt.

I sin publikation Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 38/1960 har skolöverstyrelsen
lämnat deltaljerade anvisningar rörande trafikundervisningen i de
överstyrelsen underställda skolorna. Därjämte har skolöverstyrelsen i sam -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

19

arbete med Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande utgivit eu
handledning i trafikundervisning.

Några motsvarande anvisningar från överstyrelsen för yrkesutbildning
har, enligt vad utskottet har sig bekant, inte utfärdats.

Såsom framgår av det ovanstående väcktes vid 1962 års riksdag eu motion
angående sänkning av körkortsåldern. I den genom motionen väckta
frågan om trafikundervisningen uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 23 följande.

I motionen behandlas ingående behovet av ökad trafikundervisning i skolor
och andra läroanstalter. Denna fråga har på senare tid intagit en framskjuten
plats i trafiksäkerhetsdebatten. Utredning i denna del har också
förordats i flera av remissyttrandena. Såsom ovan angivits, har detta spörsmål
emellertid aktualiserats i andra sammanhang vid innevarande riksdag.
Utskottet finner det för sin del vara ett från trafiksäkerhetssynpunkt
väsentligt intresse att ungdomen tidigt bibringas grundliga insikter i trafikkunskap
och anser det därför önskvärt att frågan i erforderlig utsträckning
beaktas i det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet. Utskottet finner emellertid
— särskilt då dessa spörsmål torde ankomma på särskilda utskottet
i anledning av motionerna I: 61 och II: 76 — ej skäl att i anledning av
den förevarande motionen närmare ingå på de frågor, som är av betydelse
i detta avseende.

I sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande nr 1 år 1962 fann
särskilda utskottet ej skäl föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av
sistnämnda motionspar.

I direktiven för bilförarutredningen anförs beträffande trafikundervisningen
följande (se riksdagsberättelsen år 1963 s. 181).

En grundläggande allmän trafikundervisning meddelas sedan många år
tillbaka i skolorna. Med hänsyn till bilismens roll i dagens men framförallt
morgondagens samhälle, där praktiskt taget varje vuxen medborgare får
behov av körkort, talar starka skäl för att denna undervisning får en sådan
uppläggning och ges ett sådant innehåll att den i högsta klassen i grundskolan
kan utmynna i en teoriutbildning motsvarande den som bör krävas
för erhållande av körkort för bil. Härför torde icke krävas någon utökning
av den tid som enligt Kungl. Maj :ts cirkulär den 17 april 1959 skall
avdelas för trafikundervisning i skolorna. I första hand behövs ett mer effektivt
utnyttjande av den tid som avdelats för trafikundervisning. I detta
syfte bör utredningen bl. a. överväga vilka åtgärder som bör vidtagas för
att öka tillgången på lämplig lärarpersonal för trafikundervisning och för
att utrusta skolorna med olika hjälpmedel för denna undervisning. Vidare
bör undersökas huruvida inte trafikundervisningen — som i olika stadier
bör ta sikte på uppträdandet i trafiken som gångtrafikant, cyklist resp.
motorfordonsförare — i sin helhet skulle kunna obligatoriskt ingå i något
ämne på schemat. Det nuvarande samarbetet med polisen och olika organisationer
bör bibehållas och helst utvecklas ytterligare men därutöver bör
prövas huruvida icke skolöverstyrelsen bör ha tillgång till trafikexpertis
med pedagogisk utbildning. Vidare bör särskilt undersökas möjligheterna
att i ökad utsträckning använda skoltelevision och skolradio i trafikundervisningen.
Dessa media bör med stor effektivitet kunna utnyttjas i trafikundervisningens
tjänst.

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1961

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor om körkortsåldern, licens efter
avlagda kunskapsprov som villkor för rätt att föra moped och snabbare
motorbåt, interimistiska körkort och licenser samt om kostnadsfri trafikundervisning.

Gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen om kör kortsålder
innebär i huvudsak att körkort endast får meddelas, för bil den som fyllt
18 år samt för motorcykel och traktor den som fyllt 16 år. Om innehavare
av körkort för motorcykel ej fyllt 18 år, gäller körkortet bara för s. k.
lätt motorcykel. Vissa undantagsbestämmelser finnes; bl. a. kan enligt
militär vägtrafikkungörelse körkort för bil utfärdas för den som fyllt 16 år.

I motionen II: 734 framhålles att i vissa länder körkort utfärdas vid
betydligt lägre åldersgränser än i Sverige. Enbart detta förhållande skulle
enligt motionärerna vara ett tillräckligt motiv för en översyn av ifrågavarande
bestämmelser, eftersom den svenska ungdomen är tekniskt intresserad
och kunnig. Den pågående strukturomvandlingen inom samhället
anses vidare medföra avsevärda transportproblem för den ungdom på landsbygden,
som efter avslutad folk- eller grundskola vill fortsätta sina studier
vid närmaste läroverk men bo kvar i hemmet. Motionärerna anser slutligen
att de som aldrig hunnit vänja sig vid vänstertrafiken bäst kan anpassa
sig till den kommande högertrafiken och att därför möjlighet bör öppnas
för ungdom under 18 år att inför denna trafikreform få körkort för bil.
På i huvudsak dessa skäl hemställes i motionen om utredning beträffande
sänkning av körkortsåldern.

I motionen II: 740 framhålles bl. a. alt huvudregeln om 18 år som minimiålder
för rätt att erhålla körkort är inkonsekvent så till vida som 16-åringar tillätes framföra lätta motorcyklar, vilka är minst lika farliga för
trafiken som bilar, ävensom militära fordon. Motionärerna erinrar också om
det tilltagande spritmissbruket bland ungdomen och säger sig ha all anledning
att förmoda att en sänkning av körkortsåldern skulle bli ett verksamt
nykterhetspolitiskt instrument. Härvid hänvisas till bestämmelserna
om lämplighetsintyg såsom villkor för körkort och om återkallelse av
körkort. I motionen framföres jämväl vissa synpunkter på förarutbildningen.
Motionärerna hemställer om en grundlig och allsidig utredning
av frågan om körkortsåldern.

Riksdagen har tidigare och senast år 1962 haft att taga ställning till
motionsvis framförda yrkanden om en sänkning av körkortsåldern. Härvid
har å ena sidan framhållits att dagens ungdom, som har ett mycket stort
intresse för motorfordon, i regel tidigt torde skaffa sig ingående kunskaper
om fordonens rätta skötsel och framförande. Det har vidare ansetts att
ungdomen säkerligen i allmänhet med lätthet förvärvar sig goda kunskaper
om gällande trafikregler och att den unges reaktionsförmåga torde

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964 21

vara åtminstone lika god som de äldres. Från nu angivna synpunkter har
större betänkligheter knappast ansetts möta mot att sänka körkortsåldern.
Å andra sidan har hävdats att de ifrågavarande åldersgrupperna i
gemen icke besitter den mognad i omdömet som måste krävas av en bilförare.
Det har också ansetts mindre lämpligt att här i riket införa en
bestämmelse om minimiåldern för körkort, som skulle avvika från de i
våra nordiska grannländer gällande reglerna. Med hänsyn härtill ansåg 1962
års riksdag att en sänkning av körkortsåldern för bil icke för det dåvarande
borde ifrågakomma.

De skäl som sålunda anförts för och emot en reform i av motionärerna
önskad riktning måste enligt utskottets mening alltjämt anses bärande.
Spörsmålet bör därjämte ses mot bakgrund av den beslutade övergången
till högertrafik samt det åt bilförarutredningen lämnade uppdraget att
utreda förarutbildningen och därmed sammanhängande frågor. Vid riksdagens
tidigare ställningstaganden har betonats att den ständigt ökade trafikintensiteten
på vägarna ställer allt större krav på motorförarnas körskicklighet,
omdöme och hänsyn. Det har också framhållits att statistiken
över trafikolyckorna visat skrämmande siffror liksom att stora ansträngningar
gjorts för att öka trafiksäkerheten. Med hänsyn härtill har det
ansetts naturligt att den största försiktighet iakttages, när det gäller att
ge nya grupper av människor tillstånd att uppträda i trafiken som förare
av motorfordon. Dessa synpunkter gör sig med särskild styrka gällande
inför den förestående övergången till högertrafik. Vidare omfattar bilförarutredningens
uppdrag bl. a. en översyn av vissa körkortsbestämmelser.
Det kan därför tänkas att utredningens resultat skapar nya
förutsättningar för en sänkning av körkortsåldern. Det anförda ger enligt
utskottets mening vid handen att, även om en sådan reform är tänkbar,
tidpunkten för densamma ännu ej är inne. Med hänsyn till frågans nära
samband med bilförarutredningens uppdrag kan det ej heller anses uteslutet
att utredningen får anledning att pröva densamma. Vid angivna
förhållanden anser utskottet att de i motionerna framställda yrkandena
om utredning i ämnet ej bör bifallas.

För rätt att föra moped har i mopedförordningen icke stadgats
krav på körkort eller annan behörighetshandling. Föraren måste dock ha
uppnått 15 års ålder. I motionen II: 734 beröres frågan, huruvida sådan
rätt bör kunna beredas ungdom, som ej uppnått den sålunda föreskrivna
åldersgränsen. Motionärerna framhåller att befolkningsuttunningen fortskridit
så hastigt att skolskjutsar allt oftare dragés in med påföljd att
enstaka barn tvingas att cykla till skolan. I många fall, speciellt under
den kallare årstiden, kan problemet endast lösas genom inackordering. Det
anföres vidare att ungdomar i åldern 13—14 år, vilka under ferierna vill
ta anställning som exempelvis varubud, saknar möjlighet därtill, då de ej

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 1964

äger rätt att föra mopedvarucyklar. Från dessa synpunkter synes det
motionärerna även angeläget att det utredes, om rätten att föra moped bör
förenas med ett kunskapsprov i allmänna trafikregler, vilket prov skulle
kunna avläggas inför närmaste polisman. I motionen hemställes om utredning
huruvida innehav av en efter avlagda kunskapsprov i trafikregler
utfärdad licens bör krävas för rätt att föra moped.

Motionärerna synes närmast avse att sänka den i mopedförordningen
fastställda åldersgränsen, varvid som villkor för de nya årsgruppernas
rätt att föra moped skulle krävas innehav av licens. Också denna reform
skulle således leda till att nya grupper förare av motorfordon skulle tilllåtas
uppträda i trafiken. De betänkligheter som i det föregående redovisats
mot en sådan utveckling bör enligt utskottets mening allvarligt beaktas
även i detta sammanhang, särskilt som de nya trafikanter, som här
avses, är mycket unga. På sätt närmare utvecklats i den inledande redogörelsen
har gällande åldersgräns bestämts så lågt som till 15 år bl. a. för
att tillgodose praktiska önskemål av det slag som avses i motionen så
långt det från trafiksäkerhetssynpunkt ansetts möjligt. Även om bestämmelser
införes om kompetensbevis såsom villkor för de yngsta årsgruppernas
rätt att föra moped, synes invändningarna mot en ytterligare sänkning
av åldersgränsen icke därigenom kunna undanröjas. Utskottet beaktar
härvid att kraven för erhållande av dylikt bevis icke torde kunna utformas
så att en effektiv utgallring av olämpliga förare kan åvägabringas. Därest
med motionen avses att generellt införa krav på innehav av kompetensbevis,
väll utskottet erinra om att denna tanke avvisats av statsmakterna vid
mopedförordningens tillkomst. Något skäl för ändrat ståndpunktstagande
härvidlag synes ej föreligga. Vid angivna förhållanden kan utskottet ej
biträda motionärernas yrkande, såvitt nu är i fråga.

För rätt att framföra motorbåt, som ej är avsedd för last
eller betalande passagerare, finnes i svensk rätt ingen åldersgräns föreskriven.
Ej heller kräves för sådan rätt innehav av kompetensbevis.

I motionen 11:734 ifrågasättes om icke licens borde fordras för rätt att
framföra motorbåt med hastighet över 10 knop, varvid licensen skulle utgöra
bevis om avlagt prov i enklare sjönavigering och allmänt »båtvett». Motionärerna
hemställer om utredning i ämnet.

Av den inledande redogörelsen framgår att frågor om särskilt kompetenskrav
för förare av nöjesbåtar samt om förbud för den som icke fyllt 15 år
att föra snabbare sådana fartyg aktualiserats vid tillkomsten av 1962 års
sjötrafikförordning. Ehuru förordningen f. n. saknar bestämmelser i dessa
hänseenden, ansågs särskilt den senare frågan böra bli föremål för fortsatt
uppmärksamhet. Vid ärendets behandling anförde sålunda detta utskott
bl. a. att den nuvarande friheten på området torde vara ägnad att
medföra avsevärda faromoment ej blott för de unga båtförarna själva och

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196b 23

passagerarna i de av dem förda båtarna utan även för annan trafik på
sjön liksoin för badande. Mot bakgrund härav är motionärernas förslag,
som främst synes avse de yngre förarnas rätt att framföra motorbåt,
uppenbarligen förtjänt av beaktande. Såsom förutskickats vid sjötrafikförordningens
tillkomst verkställes emellertid inom sjöfartsstyrelsen den
utredning, som kan erfordras för en förnyad bedömning av spörsmålet,
och styrelsen har att, så snart faktiskt underlag för sådan bedömning
föreligger, inkomma till Kungl. Maj :t med de förslag som kan påkallas
därav. Motionärernas önskemål om utredning har enligt utskottets mening
härigenom i allt väsentligt tillgodosetts. Vad i denna del yrkats i motionen
är således ej av beskaffenhet att böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen II: 734 upptages vidare frågan om interimistiska körkort
och licenser. Motionärerna ifrågasätter om icke såväl körkort
som de föreslagna licenserna borde vara interimistiska under ett visst
antal år. Medvetandet om att dessa kompetensbevis omedelbart kan indragas,
om polismyndigheten finner att innehavaren »buskört» i tätbebyggda
samhällen, uppträtt störande i trafiken eller i övrigt uppträtt
oskickligt genom exempelvis alkoholmissbruk, skulle enligt motionärernas
mening vara ett effektivt korrektiv mot icke önskvärt uppträdande. Motionärerna
hemställer om utredning också av dessa frågor.

Utskottet har tidigare avstyrkt utredning om införande av licenser för
framförande av moped och snabbare motorbåt och saknar därför anledning
att uppehålla sig vid spörsmålet, huruvida sådana licenser bör göras interimistiska.
Vad angår körkorten, har bilförarutredningen enligt sina direktiv
att upptaga frågan om införande av provisoriska körkort till förnyat,
förutsättningslöst övervägande i samband med översynen av hela förarutbildningen.
Motionärernas yrkande i detta hänseende omfattas sålunda
av utredningens uppdrag. Vid angivna förhållanden synes någon riksdagens
åtgärd i anledning av nu berörda motionsyrkanden ej påkallad.

Vad slutligen angår trafik undervis ningen i skolorna, ifrågasättes
i motionen II: 734 bl. a., om icke samhället borde ordna kostnadsfri
undervisning i trafikkunskap för erhållande av de med motionen avsedda
licenserna. Sådan undervisning skulle enligt motionärerna lämpligen kunna
bedrivas i yrkesskolornas regi. I motionen yrkas utredning jämväl i
detta hänseende.

Utskottet anser under hänvisning till sitt ställningstagande i licensfrågan
att någon riksdagens åtgärd ej heller erfordras i anledning av detta yrkande.
Utskottet, som i annat sammanhang framhållit det väsentliga från trafiksäkerhetssynpunkt
i att ungdomen tidigt bibringas grundliga insikter i
trafikkunskap, hyser emellertid sympati för syftet i såväl motionen II: 734
som motionen II: 740 att förbättra trafikundervisningen i skolorna. Denna

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21 år 196i

fråga överväges f. n. inom bilförarutredningen. Enligt utredningens direktiv
bör trafikundervisningen i olika stadier ta sikte på uppträdandet i
trafiken som gångtrafikant, cyklist respektive motorfordonsförare. Undervisningen
i skolorna bör sålunda få en sådan uppläggning och ges ett
sådant innehåll att den i grundskolans högsta klass kan utmynna i en teoriutbildning
motsvarande den som bör krävas för erhållande av körkort för bil.
Beträffande den praktiska utbildningen framhålles i direktiven de möjligheter
som torde finnas att i ökad utsträckning förlägga utbildningen av
främst yrkesförare till de allmänna yrkesskolorna, önskemålen om utredning
i förevarande hänseende har således i viss mån tillgodosetts genom
utredningens direktiv.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, nämligen

a) II: 734 samt

b) 11:740,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

ERIK ALEXANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson*, Svante Kristiansson*, Jonasson, Åkesson och Erik
Jansson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Nyberg,
Svenning, Mattsson, Tobé*, Bengtson i Solna och Hammarberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

ESSELTE AB. STHLN S4
412S86