Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196i
1
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckt motion angående hyresvärds rätt
att höja hyran i samband med ombyggnadsarbete.
Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare
väckt och till lagutskott hänvisad motion, nr 731 av herrar Bengtson i Solna
och Nordgren. I motionen framhålles att staten bör stimulera och understödja
en modernisering av det äldre bostadsbeståndet. Det erinras om att
bostadsbyggnadsutredningens prognos angående lägenhetsbehovet under
perioden 1961—1965 reviderats med beaktande av material som framkommit
genom 1960 års bostadsräkning. Härefter anföres följande.
Av den reviderade prognosen framgår att inte mindre än 28 000 lägenheter
årligen försvinner ur marknaden, huvudsakligen genom rivning och
kontorisering. Ytterligare 45.000 behövs varje år för att täcka det behov
som skapas av höjd hushållsfrekvens, ändringar i befolkningens åldersstruktur,
befolkningsomflyttningar och folkökning. Detta sammanlagda årliga
behov av 73.000 lägenheter gäller emellertid endast tätorterna. Härtill kommer
sålunda det förnyelsebehov, som finns på landsbygden. Det är sålunda
uppenbart att inte det mycket höga bostadsbyggande, som vi presterar idag
är tillräckligt för att med den av statsmakterna tillämpade hyrespolitiken
tillfredsställa det växande behovet, än mindre få det att förslå till att minska
bostadsköerna. Det framstår i denna situation som ytterligt angeläget att
söka minska det stora bortfallet av äldre lägenheter. En betydande del av
vårt äldre bostadsbestånd skulle kunna erbjuda goda bostäder efter en ombyggnad.
Genom intensifierade ombyggnadsarbeten skulle även det betydande
kapital som är investerat i äldre fastigheter kunna tillvaratas och reaktiveras.
Emellertid förhindrar hyresregleringen mången gång att objektivt
sett lönsamma ombyggnadsarbeten företas. Den förräntning som kan medges
enligt denna lag på det i ombyggnaden nedlagda kapitalet blir ofta lägre
än den som blir resultatet av rivning och nybyggnad. Härigenom undandras
marknaden i onödan ett stort antal äldre lägenheter.
Det hinder för en angelägen ökning av ombyggnadsverksamheten, som
hyresregleringen sålunda anses utgöra, bör enligt motionärerna undanröjas
genom att parterna ges möjlighet att överenskomma om ny hyra i samband
med väsentligare ombyggnadsarbeten. Med i huvudsak denna motivering
hemställes i motionen
»att riksdagen måtte antaga följande
1 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 sand. 3 avd. Nr 18
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196t
Förslag
till
Lag
iangående ändrad lydelse av 26 § lagen den 19 juni 19i2 (nr i29)
om hyresreglering m. m.
Härigenom förordnas, att 26 § lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
26 §.
Vad i---myndighets tillstånd.
Stadgandena i---Konungen bestämmer.
Konungen äger ock förordna att för viss ort eller visst slag av lägenheter
hyresreglering enligt 2 § ej skall tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.»
Gällande bestämmelser m.m.
Genom lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. in., som genom lag
den 31 maj 1963 förlängts att gälla t. o. m. den 31 december 1965, har stadgats
begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet till
tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhållanden.
Lagen äger enligt 1 § tillämpning i varje stad, köping eller municipalsamhälle,
som vid 1942 års ingång hade minst 2 000 invånare, där ej
Konungen annorlunda förordnar, så ock i annan tättbebyggd ort, som Konungen
bestämmer. Konungen äger även bestämma, att lagen i ort där den
gäller skall äga tillämpning endast i fråga om visst eller vissa slag av lägenheter.
För lägenhet, som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och ej uthyres i möblerat skick, skal! enligt 2 § hyran regleras jämlikt
bestämmelserna i 3—5 §§, och detsamma gäller beträffande lägenhet som
icke är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, såframt ej
hyran den 1 januari 1942 var fastställd att utgå med växlande belopp för
skilda tider. I fråga om annan lägenhet, som inte är underkastad hyresreglering
enligt 2 §, gäller enligt 6 § att, om lägenheten är uthyrd mot en
hyra som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleder, hyresnämnden äger nedsätta hyran efter vad som finnes
skäligt; nämnden äger därvid föreskriva att lägenheten skall vara underkastad
bestämmelserna i 3—5 §§.
Enligt 3 § första stycket må hyresvärden icke mottaga, träffa avtal om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196i
3
eller begära högre hyra än som motsvarar den för lägenheten tillåtna grundhyran,
där ej annat föranledes av vad som särskilt stadgas i lagen. För lägenhet,
som färdigställts före den 1 januari 1942 och som var uthyrd vid denna
tidpunkt, anses såsom grundhyra det hyresbelopp som lägenheten då betingade.
Var lägenheten ej uthyrd vid denna tid, fastställes grundhyran efter
hyresläget vid samma tid. För lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts
senare än den 1 januari 1942, skall grundhyran fastställas till det
belopp, som med hänsyn till byggnadskostnaderna och övriga omständigheter
finnes skäligt. Enligt 3 § andra stycket äger hyresnämnd under vissa
förutsättningar höja eller sänka grundhyran för eu lägenhet. Var hyran den
1 januari 1942 avsevärt lägre än hyran för jämförliga lägenheter eller har
lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads- eller ändringsarbete
eller föreligger för visst fall annat skäl av därmed jämförlig betydelse, må
hyresnämnden sålunda på framställning av hyresvärden höja grundhyran
till det belopp som föranledes därav. Har ombyggnads- eller ändringsarbete
eller åtgärd av därmed jämförlig betydelse bekostats av hyresgästen, får
emellertid grundhyran i anledning därav höjas endast om särskilda skäl
ger anledning därtill. Sänkning av grundhyra kan förekomma, om lägenheten
den 1 januari 1942 betingade en hyra som i avsevärd mån översteg
hyran för jämförliga lägenheter eller om lägenhetens skick avsevärt försämrats
eller hyresgäst tillkommande förmåner påtagligt inskränkts. Enligt
3 § tredje stycket medför höjning av grundhyra ej ändring av gällande hyresavtal,
medan däremot nedsättning av grundhyra skall lända till efterrättelse,
oavsett vad parterna avtalat. Utöver grundhyran må hyresvärden
enligt i § avtala om skälig ersättning för lägenhetens uppvärmning och
förseende med varmvatten eller, om gottgörelse därför ingår i grundhyran,
för den ökade kostnad som för sådant ändamål åsamkas hyresvärden. Avtalsfrihet
gäller även beträffande sådan ökning av avgifter för vatten och
avlopp, som inträtt efter den 1 juli 1955. I 5 § regleras Kungl. Maj:ts rätt
att tillåta generell hyreshöjning. Förutsättningen är, att detta finnes påkallat
till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun.
Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, hyresrådet äger då
■medge att avtal må för tid som anges i beslutet trättas om hyreshöjning utöver
grundhyran.
Hyresregleringslagens bestämmelser om reglering av hyran äger, efter en
ändring som den 7 december 1956 vidtogs i lagens 26 §, icke tillämpning på
upplåtelse av lägenhet i hyresvärden tillhörigt hus, för vilket utgått sådant
statligt lån som är förenat med villkor om begränsning av rätten att uttaga
hyra och slutligt beviljats efter den 31 december 1956 samt icke uppsagts
till betalning. Efter ytterligare ändring den 6 juni 1957 i 26 § är bestämmelserna
från ingången av år 1958 icke heller tillämpliga på upplåtelse i
första hand av lägenhet i sådant av kommun eller av kommunalt eller därmed
jämställt bostadsföretag förvaltat hus, som Kungl. Maj:t bestämmer.
u Hihang till riksdagens protokoll 196 i. 9 sand. 3 avd. Nr 18
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196i
Med stöd av detta bemyndigande bär Kungl. Maj :t i kungörelse den 5 oktober
1962 förordnat, att från lagens reglering av hyran skall undantagas upplåtelse
i första hand av lägenhet i hus, soin förvaltas av landstingskommun,
borgerlig primärkommun eller municipalsamhälle eller av företag, som enligt
vissa angivna kungörelser om bostadslån in. in. erkänts såsom allmännyttigt
eller jämställts med kommun, eller av annat bostadsföretag, i vilket
landstingskommun eller borgerlig primärkommun äger ett bestämmande inflytande
och som arbetar utan enskilt vinstsyfte. Efter ändring den 2 juni
1961 i 26 § är hyresregleringslagens bestämmelser om hyreskontroll inte
tillämpliga på statlig myndighets upplåtelse av lägenhet, som är avsedd att
helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad.
För att möjliggöra en avveckling av hyresregleringen har Kungl. Maj:t
tillagts den i 1 i§ stadgade befogenheten att bringa hyresregleringen att upphöra
i ort eller del av ort, där läget på bostadsmarknaden icke kräver fast
reglering, samt att bestämma att lagen i den ort där den gäller skall äga
tillämpning endast i fråga om visst eller vissa slag av lägenheter. Kungl.
Maj :t har uppdragit åt hyresrådet att efter utredning rörande hyresläget
till Kungl. Maj:t avgiva de förslag till hyresregleringens avskaffande, vartill
utredningen kan ge anledning. Efter utredning i denna ordning har
genom beslut av Kungl. Maj :t hyresregleringslagstiftningen t. o. in. år 1963
helt upphört att gälla i sammanlagt 239 kommuner och orter, upphört att
gälla i samtliga kommuner beträffande lägenheter, som uthyres till garage,
i 237 kommuner och orter beträffande övriga lägenheter som uthyres för
annat ändamål än bostad samt i 283 kommuner och orter beträffande lägenheter
som uthyres i möblerat skick. Vidare har Kungl. Maj:t i beslut den 29
november 1963 (SFS 640/1963) förordat om regional avveckling fr. o. m.
den 1 mars 1964 i 27 kommuner och orter. Beträffande lokaler har Kungl.
Maj :t förordnat om avveckling från samma dag i 45 kommuner och orter
och beträffande möblerade rum i 15 kommuner och orter.
Frågans tidigare behandling
1961 års riksdag
Genom propositionen nr 128/1961 framlades förslag till lag angående
ändrad lydelse av hyresregleringslagen samt om fortsatt giltighet av samma
lag, m. m. I de i anledning av propositionen väckta motionerna 1:658 och
11:784 yrkades bl. a. att Kungl. Maj:t måtte med tillämpning fr. o. m. den 1
januari 1962 upphäva 3—5 §§ hyresregleringslagen i vad angick fall, där
hyresvärd vidtagit väsentlig standardförbättrande åtgärd i lägenhet, dock
med rätt för hyresgäst att påkalla hyresnämnds medverkan, därest enighet
om hyran ej kunde uppnås. Till stöd för detta yrkande anfördes följande.
Uppenbarligen har hyresregleringen förhindrat eller försvårat en upprustning
och modernisering av det äldre lägenhetsbeståndet, så att detta kunnat
anpassas till de krav som hyresgästerna ställer på en fullvärdig bostad. Det
Tredje lagutskottets utlåtande nr IS år 196U
5
totala upphävandet av avtalsfriheten har här fått orimliga konsekvenser.
Det är sålunda otillåtet för rättskapabla parter att med bindande verkan
ingå avtal om exempelvis en hyreshöjning motsvarande viss standardförbättring
i en lägenhet. Avtal om köp av egnahem, bilar och båtar, televisionsapparater
och rörande utlandsresor må fritt ingås oavsett vilka belopp det
kan vara fråga om, men en hyresgäst är på grund av hyresregleringen icke
rättskapabel att med sin hyresvärd sluta ett bindande avtal om exempelvis
en höjning av hyran med 5 kronor per månad för installation av ett kylskåp
i lägenheten. Inte ens det förhållandet att hyresgästen vid en i anledning
härav upptagen tids- och kostnadskrävande förhandling inför hyresnämnd
lämnar sitt medgivande till hyreshöjningen har någon självständig betydelse
för utgången.
Det synes oss orimligt att parterna i ett bestående hyresförhållande icke
skall kunna träffa ett bindande avtal om viss hyreshöjning på grund av
standardförbättring i lägenheten. Enligt vår mening bör Kungl. Maj:t därför
upphäva 3—5 §§ hyresregleringslagen beträffande fall där fastighetsägaren
låter verkställa en väsentlig upprustning av lägenheten, vilken enligt
nuvarande regler skulle medföra höjning av grundhyran. Hyresnämndens
medverkan borde här kunna begränsas till de tillfällen då parterna ej kan
enas om hyrans storlek. Härigenom skulle hyresnämndernas arbetsbörda
väsentligen lättas och moderniseringsverksamheten stimuleras.
I utlåtande nr 24/1961 framhöll tredje lagutskottet i förevarande hänseende
till en början att Kungl. Maj:t icke torde äga förordna om ett sådant
upphävande som avsågs i motionerna. Även bortsett från denna formella
synpunkt ansåg sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas förslag.
Ett genomförande av förslaget skulle nämligen enligt utskottets mening
medföra stora olägenheter men blott ringa fördelar. Trots möjligheten att
påkalla hyresnämnds prövning skulle hyresgästen komma att få en mera
utsatt ställning än f. n. Svårigheter skulle vidare uppkomma att draga gränsen
mellan »väsentlig standardförbättrande åtgärd» och reparationer hänförliga
till normalt underhåll. Utskottet ansåg vidare att ovisshet i många
fall skulle komma att råda om gällande grundhyra, vilket skulle medföra
tvister vid procentuella höjningar av grundhyran. Slutligen var enligt utskottets
mening att märka att den prövning som f. n. sker inför hyresnämnden
i ärende av ifrågavarande slag icke kunde anses särskilt betungande vare
sig för parterna eller för hyresnämnderna. Utskottet hemställde därför om
avslag på motionsyrkandet.
I en vid utlåtandet fogad reservation biträddes motionärernas förslag
på det sättet att enligt reservanterna 26 § hyrcsregleringslagen borde erhålla
ett tredje stycke av följande lydelse.
Bestämmelserna i 3—5 §§ skola icke äga tillämpning, då fråga är om avtal
rörande hyresökning på grund av att hyresvärd vidtagit väsentlig standardförbättrande
åtgärd i lägenhet, dock att part må påkalla hyresnämnds
medverkan, därest enighet om hyresökningens storlek icke uppnås.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 dr 1961
! lyreslagst tf tningssak kunniga
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 har chefen för
.justitiedepartementet tillkallat särskilda sakkunniga (hyreslagstiftningssakkunniga)
för att utreda frågan om förenkling av hyreskontrollen och
utformning av besiktningsskyddet för hyresgäst i den allmänna hyreslagstiftningen.
I direktiven anföres hl. a. följande (se riksdagsberättelsen år
1964 s. 62 ff).
Hyresregleringslagstiftningen tillkom för att mildra verkningarna av den
brist på bostäder och andra lägenheter som under krigsförhållandena i början
på 1940-talet uppstod på grund av en markant minskning av byggnadsproduktionen.
Det var då av såväl sociala som samhällsekonomiska skäl
angeläget att undvika en höjning av hyresnivån. Sålunda framhölls, att en
mera avsevärd hyreshöjning skulle särskilt för de mindre bemedlade vålla
stora ekonomiska svårigheter, vilka skulle göra sig så mycket mera gällande
som befolkningens realinkomster blivit minskade på grund av kristidsförhållandena.
Det ansågs vidare angeläget att hindra en avsevärd hyresökning
på grund av de inflatoriska förhållanden som skulle följa därav. Regleringen
har alltså en klar kristidskaraktär och denna har satt sin prägel på
lagstiftningens utformning. Framför allt reglerna om kontroll av hyressättningen,
vilka ursprungligen syftade till eu fastlåsning av hyresnivån, har
blivit relativt ingripande och komplicerade.
Alltjämt råder på vissa orter en betydande lägenhetsbrist. Denna har
emellertid andra orsaker än dem som motiverade hyresregleringslagstiftningens
införande. Den nuvarande bristen har sålunda inte sin grund i
minskat byggande. Byggnadsproduktionen har varit synnerligen intensiv
under en lång följd av år och produktionsnivån har stigit kraftigt. Att en
omfattande bostadsbrist ändock råder på vissa orter torde väsentligen bero
på en fortgående omdaning av samhällsstrukturen, innebärande hl. a. en
koncentration av näringslivet till tätorterna. Denna utveckling får antagas
komma att pågå under lång tid. Vidare bör framhållas, att den realinkomstminskning
som år 1942 utgjorde motiv för en genomgripande reglering av
hyrornas storlek förbytts i en fortgående stegring av levnadsstandarden.
Detta i förening med att hyrorna inte stigit så mycket som andra priser har
bidragit till en betydande ökning av efterfrågan på bostadslägenheter.
Mot bakgrunden av det sagda är det naturligt att ta utformningen av reglerna
om hyressättningen under omprövning. Det kan därvid icke bestridas
att tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser blivit komplicerad och
svåröverskådlig, vilket medför olägenheter såväl för allmänheten som för de
hyresreglerande myndigheterna. De årligen återkommande generella besluten
om hyresnivån föregås av en omfattande och invecklad utredning och
är till sitt innehåll svårbegripliga för dem de gäller. Såsom hyresrådet framhållit,
har hyresregleringen i sin nuvarande form inte hindrat uppkomsten
av betydande nivåskillnader mellan hyror i hus av olika ålder och med olika
finansieringsformer. En följd av regleringen är att de skillnader i lägenheternas
bruksvärde som exempelvis i större städer föreligger mellan centralt
och perifert belägna hus endast i ringa grad återspeglas i hyrorna.
Det är av intresse att få en närmare kännedom om såväl hur omfattande
den påtalade hyressplittringen är på olika orter som i vad mån en lägenhets
mer eller mindre förmånliga läge för närvarande återverkar på hyresnivån.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1964
1
Hyresrådet har vidare såsom en olägenhet med nuvarande ordning framhållit,
att hänsyn vid hyressättningen icke kan tagas till lägenhetens skick
i underhållsavseende. Även jag anser detta vara en brist i det gällande systemet.
I den mån det visar sig, att den gällande lagstiftningen motverkar en
erforderlig anpassning av hyrorna till lägenheternas bruksvärde, bör undersökas,
vilka ändrade regler som kan komma i fråga.---
Hyresrådet har anvisat utvägen att i likhet med vad som nu enligt 6 §
hyresregleringslagen gäller beträffande hyra för möblerat rum låta avtalsfrihet
i princip råda mellan hyresvärd och hyresgäst med möjlighet för hyresnämnd
att nedsätta oskälig hyra. Det bör ankomma på utredningen att
undersöka och bedöma, vilka verkningar på hyresmarknaden en sådan förenklad
regel kan tänkas få i orter där påtaglig lägenhetsbrist föreligger. Av
särskild vikt är frågan om normer för den angivna skälighetsprövningen av
hyran. Kan det befaras, att väsentliga olägenheter uppstår vid ett system
som det skisserade, bör undersökas, vilka regler som eljest kan erfordras för
att åstadkomma ett ändamålsenligt utnyttjande av lägenhetsbeståndet utan
att oskäliga hyreshöjningar inträder. Därvid bör bl. a. övervägas, om icke
vid en mera marknadsmässig anpassning av hyrorna erforderlig jämförlighetsprövning
bör begränsas till hyror för lägenheter, som utnyttjas för väsentligen
samma ändamål. Särskilt bör därvid beaktas, vilken betydelse föreskrifter
i stadsplan m. in. kan ha i detta sammanhang. Det bör även undersökas,
om en friare hyressättning av det slag som förordats kan avse
blott viss del av en tätort eller vissa grupper av hus. Vidare bör övervägas,
om en hyreskontroll av det skisserade slaget kan tänkas ersätta den med
statslånen förbundna speciella hyreskontrollen.
Utredningsarbetet, som enligt direktiven bör bedrivas med all den skyndsambet
som omständigheterna medger, beräknas pågå under hela år 1964.
1968 års riksdag
T den vid 1963 års riksdag väckta fristående motionen 11:666 berördes
ånyo möjligheten till hyreshöjning i samband med ombyggnad. I motionen
betonades angelägenheten av att moderniseringsarbeten kontinuerligt kommer
till stånd i äldre fastigheter, bl. a. med hänsyn till att investeringar i
ombyggnadsverksamhet merendels är nationalekonomiskt mer lönsamma än
i nybyggnader. Sådana arbeten kunde vidare bevara uppskattade stadsbilder
och värdefulla miljöer. I motionen underströks även att en vidgad moderniseringsverksamhet
komme att avgörande förbättra sysselsättningsmöjligheterna
för de äldre byggnadsarbetarna. T motionen anfördes vidare.
Med hänsyn till de uppenbara fördelar som en vidgad ombyggnadsverksamhet
vid sidan av nyproduktionen erbjuder är den hittillsvarande negativa
inställningen härtill svårbegriplig. Först under 1962 borttogs den uppenbara
diskrimineringen av ombyggnadsinvesleringar beträffande möjligheterna
att erhålla statliga lån. Man kan förutsätta att de förbättrade låneinöjligheterna
kommer att leda till en viss ökning av moderniseringsarbetena.
Emellertid kommer säkerligen allt framgent en betydande del av ombyggnadsverksamheten
inte att uppfylla kraven för statliga lån, varför finansiering
i andra former blir nödvändig. Fastighetsägarnas möjlighet att erhålla
en skälig förräntning av ombyggnadskapitalet blir härvid avgörande
för om någon modernisering kommer till stånd.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 nr 1964
Enligt hyresreglerings lagstiftningen äger fastighetsägaren erhålla en höjning
av grundhyran för utförda förbättringsarbeten, men däremot inte för
reparations- och underhållsarbeten. Det är emellertid ofta svårt att bedöma
vilka åtgärder som skall räkn as till den ena eller andra kategorien, varför
fastighetsägaren inte i förväg med säkerhet kan kalkylera, om en viss åtgärd
är ekonomiskt motiverad eller ej. Än värre är måhända, att mer genomgripande
moderniseringsarbeten drar med sig en rad underhållsarbeten,
som utan moderniseringen inte på länge skulle ha aktualiserats men
som fastighetsägaren trots att de äger intimt samband med moderniseringen
inte kan erhålla hyreshöjning för. Härigenom blir många planerade moderniseringsarbeten
direkt olönsamma och kommer således inte till stånd.
Ifrågavarande hinder för en angelägen ökning av ombyggnadsverksamheten
torde endast kunna undanröjas genom att hyresvärd och hyresgäst ges möjlighet
att i samband med väsentligare ombyggnadsarbeten överenskomma
om ny hyra.
På grund av det anförda hemställdes i motionen om sådan ändring av 2 §
hyresregleringslagen att dess första mening erhöll följande lydelse.
För lägenhet som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad
och ej uthyres i möblerat skick, eller efter den 1 juli 1963 undergått ombyggnad,
varigenom dess närde väsentligt ökats, regleras hyran enligt bestämmelserna
i 3—5 §§.
Tredje lagutskottet hemställde i sitt av riksdagen godkända utlåtande
26/1963, såvitt nu är i fråga, om avslag på motionen och anförde som skäl
härför att det visserligen givetvis var önskvärt att underhållet av äldre hus
icke eftersattes, utan att i stället åtgärder vidtoges för att underlätta en upprustning
av detta byggnadsbestånd, men att de i 1961 års utlåtande redovisade
invändningarna mot det förordade undantaget från hyresregleringen
alltjämt kvarstod. Utskottet ville dock erinra om att en hyresreglering enligt
de principer, som angivits i direktiven för hyreslagstiftningssakkunniga, i
huvudsak skulle tillgodose de synpunkter som framförts i motionen.
Utskottet
Jämlikt 2 § hyresregleringslagen''regleras hyran för lägenhet, som är avsedd
att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad och ej uthyres i möblerat
skick, enligt bestämmelserna i lagens 3—5 §§. Till följd härav äger
hyresvärden enligt 3 § ej mottaga, träffa avtal om eller begära högre hyra
än det belopp som utgör den för lägenheten tillåtna grundhyran jämte generell
höjning därav. Har lägenhetens värde avsevärt ökats genom ombyggnads-
eller ändringsarbeten, kan hyresnämnden likväl på framställning av
hyresvärden höja grundhyran till det belopp som föranledes därav.
I syfte att stimulera moderniseringsarbeten inom det äldre bostadsbeståndet
anser motionärerna att avtalsfrihet bör skapas beträffande hyressättningar
i samband med väsentligare ombyggnadsarbeten. Motionärerna hemställer
därför att riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen framlagt
förslag till ändring i undantagsbestämmelsen i 26 § hyresregleringsla
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196b
9
gen, innefattande fullmakt för Kungl. Maj :t att för viss ort eller visst slag
av lägenheter förordna att hyresreglering enligt lagens 2 § ej skall tillämpas.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har riksdagen tidigare
och senast år 1963 avslagit motionsyrkanden vilka liksom det nu föreliggande
avsett att införa avtalsfrihet i berört hänseende. Riksdagen har därvid
godtagit utskottets uppfattning att det å ena sidan givetvis är önskvärt
att åtgärder vidtages för att underlätta en upprustning av det äldre
bostadsbeståndet men att å andra sidan ett genomförande av förslagen skulle
medföra stora olägenheter men blott ringa fördelar. Sålunda skulle hyresgästens
ställning försvagas och ovisshet i många fall uppstå om gällande
grundhyra. Dessa skäl finner utskottet alltjämt bärande. Härtill kommer
att ansvariga myndigheter enligt utskottets mening ägnar moderniseringsverksamheten
stort intresse och att tillämpningen av gällande bestämmelser
om hyressättningen i dylika fall är så generös, att den icke kan antagas
verka hämmande på moderniseringar och förbättringar av äldre fastigheter,
då dessa är sakligt välmotiverade. En rimlig förräntning av det på sådana
arbeten nedlagda kapitalet torde således i regel kunna erhållas även
inom ramen för nuvarande hyresreglering. Om rivning sker av äldre fastigheter,
vilka i och för sig ännu under lång tid kunnat erbjuda godtagbara
bostäder, synes detta ofta kunna bero mindre på tillämpningen av reglerna
om höjning av grundhyra i anledning av förbättringsarbeten än på en önskan
hos ägaren att genom hyrorna i ett nvuppfört hus kunna tillgodogöra
sig ett stegrat tomtvärde. Av direktiven för hyreslagstiftningssakkunniga
framgår vidare att de sakkunnigas uppdrag omfattar en utredning bl. a. av
frågan om en anpassning av hyrorna till lägenhetens bruksvärde samt av
spörsmålet huruvida, i likhet med vad nu enligt 6 § hyresregleringslagen
gäller beträffande möblerade rum, avtalsfrihet beträffande hyran i princip
bör tillskapas med möjlighet för hyresnämnd att nedsätta oskälig hyra.
Utskottet vill anmärka att ett genomförande av motionärernas lagförslag
leder till en hyresreglering av det slag, som sålunda är föremål för de sakkunnigas
överväganden. Enligt utskottets mening kan det ej komma i fråga
att på detta begränsade område genom eu omedelbar lagändring föregripa
utredningens resultat. Vid angivna förhållanden, och då utredningen enligt
direktiven skall bedrivas med all den skyndsamhet som omständigheterna
medger, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen
ej är påkallad.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion, 11:731, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1964
På tredje lagutskottets vägnar
ERIK ALEXANDERSON
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1964
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Göran Karlsson*,
Ebbe Ohlsson*, Svante Kristiansson*, Jonasson, Åkesson och Erik
Jansson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Svenning,
Mattsson, Tobé*, Bengtson i Solna, fru Ekroth och herr Hammarberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Ebbe Ohlsson och Bengtson i Solna, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets utlåtande, som börjar på s. 9 med »Såsom
framgår» och slutar med »ej är påkallad», bort ha följande lydelse:
»Utskottet har icke utan oro tagit del av den revidering av bostadsbyggnadsutredningens
prognos angående lägenhetsbehovet under perioden 1961
—65 som nyligen publicerats med beaktande av bostadsräkningens siffermaterial.
Av prognosen framgår bl. a. att inte mindre än 28 000 lägenheter
årligen försvinner ur marknaden, huvudsakligen genom rivning och kontorisering.
En ändring av hyresregleringslagstiftningen i enlighet med motionärernas
förslag synes vara ägnad att undanröja hindren för en önskvärd
modernisering av det äldre fastighetsbeståndet. En sådan ändring skulle
också innebära ett steg i riktning mot vad .statens hyresråd föreslog i sin
skrivelse till Konungen den 26 november 1962, dvs. en hyressättning som
tog sikte på lägenheternas bruksvärde. Emellertid är hela problemkomplexet
om hyresregleringens avveckling föremål för övervägande av hyreslagstiftningssakkunniga
och det resultat till vilket utredningen kan komma bör ej
föregripas genom en omedelbar lagändring. Utskottet anser det dock nödvändigt
att de genom motionen aktualiserade frågorna behandlas med förtur
av de sakkunniga. Tilläggsdirektiv bör därför lämnas, innebärande att de
sakkunniga redan innevarande år bör inkomma med förslag till sådana åtgärder
som är ägnade att stimulera reparations-, underhålls- och förbättringsarbeten
för den del av fastighetsbeståndet som fortfarande är föremål
för hyresreglering.»
b) att utskottet bort hemställa
»att riksdagen i anledning av motionen 11:731 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t lämnar sådana tilläggsdirektiv för hyreslagstiftningssakkunniga
att dessa får i uppdrag att med förtur och om möjligt
senast den 31 december 1964 överväga och redovisa möjligheterna att
stimulera reparations-, underhålls- och förbättringsarbeten för den del av
fastighetsbeståndet som är föremål för hyresreglering».
Särskilt yttrande
av herrar Alexanderson, Åkesson, Nyberg och Tobé, vilka anfört:
»Det i motionen ställda yrkandet om lagändring överensstämmer helt med
Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 196b
11
det yrkande som vid 1963 års riksdagsbehandling av hyresregleringslagstiftningen
ställdes i motionerna 1:748 och 11:906 samt i reservationen nr III till
utskottets utlåtande nr 26. Ändamålet med lagändringen, som innebär bemyndigande
för Kungl. Maj:t att för viss ort eller visst slag av lägenheter
förordna om tillämpning av den mera begränsade form av hyresreglering,
som enligt nuvarande lag gäller för bl. a. möblerade rum, var emellertid
denna gång att försöksvis och i avbidan på igångsatt utredning om ändring
i hyresregleringslagen, tillämpa bestämmelsen på några orter beträffande
lägenheter, färdigställda före den 1 januari 1942. Vi är fortfarande av den
uppfattningen, att en dylik tillämpning skulle vara lämplig för att påskynda
avvecklingen av hyresregleringen och lämna erfarenheter, som kunde utnyttjas
för det pågående utredningsarbetet. Då det nu framställda yrkandet
om enahanda lagändring är avsett för tillämpning i andra fall, och då vi
delar utskottets bedömning i denna del, har vi nu icke ansett oss böra biträda
det föreliggande motionsyrkandet.»