Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

1

Nr 17

Utlåtande i anledning au uäckta motioner om lagstiftning rörande
avgiftsbelagda trafikanläggningar.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 441 i första kammaren av herrar Schött och
Virgin samt nr 530 i andra kammaren av herr Bohman.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar
förelägges 1964 års höstriksdag».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionen I: 441.

Gällande rätt in.in.

I utskottets utlåtande nr 28/1960 lämnas en utförlig redogörelse för tidigare
och nu gällande väglagstiftning ävensom för behandlingen t.o.m. år

1958 av frågor om byggande av broar över Kalmarsund och Öresund. Utskottet,
som tillåter sig att i dessa hänseenden hänvisa till nämnda redogörelse,
inskränker sig till att beträffande frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar
upptaga följande.

1959 års riksdag

I motioner vid 1959 års riksdag (I: 118 och II: 144) framfördes tanken på
finansiering av trafikanläggningar genom upptagande av avgifter som skulle
förränta och amortera investeringarna i anläggningarna. Motionärerna ansåg,
alt ett sådant tillvägagångssätt ej utan vidare borde förkastas. Som
förutsättning för avgiftsbeläggning borde dock enligt motionärernas mening
gälla, att andra framkomstmöjligheter ej stod trafikanterna till buds
och att de alltså hade valmöjlighet mellan en längre, mer belastad, kostnadsfri
led och en snabbare men avgiftsbelagd. Frågan var enligt motionärernas
mening förtjänt av att utredas och syntes ligga inom ramen för 1953
års trafikutrednings uppdrag.

Statsutskottet (utlåtande nr 6) fann någon åtgärd från riksdagens sida
icke erforderlig. Utskottet hade nämligen inhämtat, att inom 1953 års tralikutredning
redan pågick arbete med utredning rörande bl.a. bilismens
skatte- och finansieringsfrågor.

1—5927 #4 Bihang till riksdagens protokoll 1901. 9 samt. 3 avd. Nr 17

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

I eu vid 1959 års riksdag i andra kammaren gjord interpellation till
chefen för kommunikationsdepartementet ställdes frågan om hinder enligt
allmänna väglagen eller eljest enligt lag eller författning förelåg för att en
för den allmänna samfärdseln betydelsefull, fast broförbindelse utfördes i
enskild regi samt för att särskilda avgifter därefter uttogs av trafikanterna
på bron.

Departementschefen uttalade i sitt svar (den 16 december 1959) följande:

Det får nu anses som en vedertagen princip, att några avgifter icke får
upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.

Vad angår möjligheten att etablera ett avgiftssystem på en väg eller del
därav t.ex. en bro — som inte har karaktär av allmän, vill jag till en
början anmärka, att något principiellt hinder inte föreligger för enskilda
personer eller företag alt utföra sådana vägföretag som får betydelse också
ui allmän synpunkt. Inte heller finns något förbud stadgat för ägare av enskild
väg att ta upp avgifter av allmänheten. Emellertid är lagstiftningen
ingalunda uppbyggd med tanke på att möjliggöra sådana företag som dem
interpellanten syftar på. 1 praktiken kommer ett dylikt företag att möta
hinder, vilka kan betecknas som oöverstigliga. Som exempel må nämnas,
att företaget inte kan få rätt till expropriation eller rätt att ta mark i
anspråk enligt lagen om allmänna vägar och knappast heller enligt lagen
om enskilda vägar. De bestämmelser, som lagen om enskilda vägar innehåHer
om rätt för fastighetsägare att nyttja befintlig väg och om villkoren
för sådant nyttjande, medför att ett avgiftssystem inte kan upprätthållas
konsekvent och därför blir besvärligt för att icke säga omöjligt att tillämpa.
Slutligen må nämnas, att reglerna om de villkor, under vilka en enskild väg
kan förklaras för allmän, inte tar några hänsyn till de särskilda ekonomiska
intressen, som är förbundna med vägföretag av det slag, som interpellanten
åsyftar.

Huruvida det är lämpligt att genom lagändringar bryta igenom de sålunda
gällande principerna är eu vittomfattande lagstiftningsfråga, för vars
besvarande kräves ett mera omfattande och framför allt ett mera konkret
material än det, som nu står till buds. Frågan — som f.ö. inte närmare berörts
i interpellationen — torde emellertid komma att i väsentliga hänseenden
behöva bli klarlagd i anslutning till det arbete, som bedrives inom
den s.k. öresundsdelegationen.

1960 års riksdag

Sedan frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar ånyo aktualiserats
vid 1960 års riksdag genom motionerna 1:75 och 11:90 samt 1:458 och
II: 550, anhöll riksdagen (rskr 308) i anledning av motionerna och under
hänvisning till tredje lagutskottets ovan berörda utlåtande nr 28/1960 om
utredning i sylte att erhålla en lagstiftning som möjliggjorde avgiftsbelagda
trafikanläggningar, särskilt broar och tunnlar. Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 15 september 1960 tillkallades därefter särskilda sakkunniga
(1960 års vägsakkunniga) för att verkställa bl.a. den sålunda begärda
utredningen.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 196b

3

1961 års riksdag

I motionen II: 523 vid 1961 års riksdag hemställdes om skyndsam utredning
och förslag om byggandet av en broförbindelse mellan Öland och fastlandet.
Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande nr 151/1961 över motionen
hl.a. att frågan om en sådan broförbindelse redan varit föremål för utredningar
och undersökningar av såväl teknisk som ekonomisk natur, vilka
likväl av olika skäl icke lett till något beslut om brons utförande. Med
hänsyn till att frågan om förbindelsens finansiering genom avgifter då
övervägdes av 1960 års vägsakkunniga, och då de sakkunnigas förslag
borde avvaktas före ett slutligt ställningstagande till spörsmålet om företagets
utförande, hemställde utskottet om avslag på motionen. Riksdagen
biföll utskottets hemställan.

Vägsakkunnigas betänkande

Betänkandets huvudsakliga innehåll

Den 25 april 1962 avgav 1960 års vägsakkunniga ett betänkande om
avgiftsbelagda trafikanläggningar (SOU 1962: 26). Betänkandet har i huvudsak
följande innehåll.

De sakkunniga konstaterar, att även om den nuvarande väglagstiftningen
icke innehåller något direkt hinder mot avgiftsbelagda trafikanläggningar,
omöjliggör den dock i praktiken genom sin utformning tillkomsten av sådana
anläggningar. I princip förutsättes sålunda, att för den allmänna samfärdseln
nödiga vägar och förbindelser hygges genom det allmännas försorg
med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får uttagas för deras
begagnande. Detta har också understrukits av riksdagen senast vid behandlingen
år 1960 av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar
m.m. Tredje lagutskottet framhöll dock i anslutning härtill,
att under vissa omständigheter avsteg från nämnda principer kunde tänkas
befogade. Enligt utskottet borde en sådan lagstiftning eftersträvas, som
icke hindrade enskilda bolag eller kommuner att anordna avgiftsbelagda
trafikanläggningar, i första hand broar och tunnlar. Även frågan om möjlighet
att i vissa fall avgiftsbelägga statliga trafikanläggningar av sådant slag
borde därvid upptagas.

De sakkunniga har icke funnit någon mera väsentlig ändring i huvudprinciperna
för gällande lagstiftning behöva företagas vid ett eventuellt införande
av ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar. Vissa kompletterande
föreskrifter i väglagen, varigenom såväl enskilda som det allmänna
erhåller möjligheter att enligt en särskild koncessionslagstiftning bygga
och driva dylika anläggningar, vore sålunda tillräckliga. För det fall att
statsmakterna skulle besluta om införande av ett system med sådana möjligheter,
har de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till en särskild
koncessionslag och till vissa kompletterande föreskrifter i väglagen och kungörelsen
angående statsbidrag till enskild väghållning.

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

I fråga om skälen för och einot en avgiftsbeläggning anför de sakkunniga
i huvudsak följande.

I Amerikas förenta stater liar systemet med avgiftsbelagda trafikleder
tillämpats i större utsträckning alltsedan 1930-talet. Systemet har oftast
motiverats med trafikanternas önskemål atL kunna välja mellan en längre,
avgiftsfri ied med mera långsam trafik och en kortare, avgiftsbelagd led
med snabbare trafik, I den amerikanska vägplanen i mitten på 1950-talet
förutsattes emellertid att särskilda s.k. tullvägar ej skulle komma till användning
vid den fortsatta utbyggnaden av i varje fall det interstatliga vägnätet.
Härmed sammanhängande frågor har dock ånyo aktualiserats i diskussionen
rörande storleken och arten av den bilbeskattning, som kräves
för finansieringen av de föreslagna investeringarna.

Bestämmelser om tullvägar finnes i flertalet delstater. Åtskilliga stater,
inom vilka sådana bestämmelser förut gällt, har emellertid upphävt dessa
under senare hälften av 1950-talet. Bestämmelserna i de olika staterna
varierar rätt avsevärt. Ett vanligt system synes vara, att tullväg bygges och
handliaves av det statliga vägväsendet samt bekostas genom obligationslån
eller annat lån, som upptages med förbehåll, att endast inkomsterna av vägen
får tagas i anspråk för betalningen. Finansieringsformen synes, om den
tillämpas på svenska förhållanden, närmast kunna jämföras med statliga
eller halvstatliga bolag. Även andra finansieringsformer har förekommit, i
åtminstone ett par fall har vederbörande delstats framtida inkomster av
bensinskatten ställts som säkerhet för obligationslån. Någon gång har inkomsterna
från en särskilt lönande tullväg använts för att bygga annan
tullväg, varefter det statliga vägväsendet tillgodogjort sig inkomsterna från
hela vägsystemet. Det har också förekommit, alt en delstat iklätt sig garanti
för lånens återbetalning. 1 allmänhet har förutsatts, att vägen, efter utgången
av viss tid eller då samtliga lån amorterats, skulle utan ersättning
införlivas med det statliga vägväsendet och upplåtas för trafik utan avgift.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har utfallet i ekonomiskt hänseende av
de avgiftsbelagda vägföretagen i Förenta staterna i allmänhet varit gott, när
det gällt begränsade vägsträckningar med tät trafik, särskilt genomfartsvägar
från stadscentra till förorterna. Däremot har lönsamheten ofta varit
mindre god för längre vägar med mera begränsad trafikvolym. De erfarenheter
av tullvägar, som vunnits, torde enligt de sakkunniga knappast vara
ägnade att läggas till grund för en bedömning av förutsättningarna för utförande
av tullvägar i Sverige. Härtill är förhållandena alltför olikartade.
De sakkunniga påpekar bl. a., att de amerikanska tullvägarna i flertalet fall
är mycket omfattande företag med anläggningskostnader, som uppgår
till 200—500 milj. dollars. Den årliga trafikmängden på dessa vägar är lägst
eu å två milj. fordon. På vissa vägar har trafikmängden uppgått till 50 milj.
fordon.

I Norge har avgiftsbelagda trafikanläggningar främst motiverats av önske -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

5

målet eller nödvändigheten att få till stånd angelägna väg- och broförbindelser
tidigare än som eljest vari! möjligt med hänsyn till de begränsade
investeringsresurserna. Bestämmelser eller föreskrifter rörande avgifter på
allmänna vägar saknas. Ställning till avgiftsfrågan lages i förekommande
fall av de anslagsbeviljande myndigheterna. Del anses dock, att stortingets
medgivande kräves i fråga om genomfartsvägar även om statsbidrag till
projektet icke förutsatts. Avgifterna anpassas vanligen så, att lånen förräntas
och avbetalas inom viss tid, vilken icke överstigit tio ä femton år för de
senast behandlade projekten. Under senare år har tillstånd till avgiftsbeläggning
givits i samband med byggande av större broar eller broar som
ersättning för tidigare färjförbindelser. I några fall har sådant tillstånd
också givits beträffande väganläggningar som förutsatts finansierade helt
eller delvis med lån. Detta gäller, förutom vägar av särskilt intresse för
turismen, vägar som har betydelse för ett begränsat distrikt eller område,
där trafikanterna förklarat sig villiga att åtaga sig denna extra belastning för
att få vägen byggd tidigare än som annars hade varit möjligt med anlitande
av ordinarie anslag från stat och kommun.

De sakkunniga erinrar om att vägväsendet i Norge icke är förstatligat i
samma utsträckning som hos oss. Staten svarar sålunda direkt endast för
huvudvägarna, för vilka anslag beviljas av stortinget. Övriga vägar utbygges
och underhålles av de regionala myndigheterna, dock med statsbidrag till
såväl byggande som underhåll. Till städernas vägar och gator utgår däremot
icke sådana bidrag.

Även då det gäller svenska förhållanden, torde enligt de sakunniga svårigheterna
att inom ramen för de allmänna väg- och broplanerna inom önskvärd
tid bereda utrymme för vissa större, kostnadskrävande projekt, ha
drivit fram önskemålen om införande av ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar.
Diskussionen om ett sådant system har hittills begränsats
till i huvudsak broföretag över Öresund och Kalmarsund samt i Göteborg.
Öresundsbroprojektet är av så speciell karaktär, att det icke synes böra
behandlas i förevarande sammanhang. Frågan om bro- och tunnelföretagen
i Göteborg har numera lösts genom beslut om medelsanvisning i vanlig
ordning. Vad beträffar en broförbindelse mellan Öland och fastlandet erinrar
de sakkunniga om tidigare utredningar i denna fråga. I en av väg-och
vattenbyggnadsstyrelsen den 21 mars 1949 framlagd utredning rörande broförbindelse
över Kalmarsund presenterades två alternativa förslag som
väsentligt skilde sig från varandra beträffande utformningen av den bärande
huvudkonstruktionen. Kostnaderna för det billigaste alternativet beräknades
i runt tal till 28 mil j. kr. vid en bro- och vägbredd av 7 m och till 32,6
milj. kr. vid eu bro- och vägbredd av 11 in. 1954 års ö-utredning förordade
i ett den 30 juni 1956 avlämnat betänkande rörande Öland att en broförbindelse
snarast möjligt skulle komma till stånd och underströk angelägenheten
av att erforderliga förberedande undersökningar bedrevs med all möj -

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 dr 1964

lig skyndsamhet, så att definitivt ställningstagande till problemet kunde ske
i en nära framtid. De sakkunniga omnämner även en ekonomisk-geografisk
undersökning, som utförts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under
åren 1955—1957. I denna har uppskattningar gjorts om bl. a. trafikvinsten
vid tillkomsten av en broförbindelse över Kalmarsund. 1 anslutning härtill
konstaterar de sakkunniga att intresset för ett system med avgiftsbelagda
tratikanläggningar främst hänför sig till frågan om en fast förbindelse till
Öland.

Gällande grundregel att de för den allmänna samfärdseln nödiga vägarna
och förbindelserna i princip skall byggas genom det allmännas försorg samt
att avgifter icke får uttagas för deras begagnande är enligt de sakkunniga
helt riktig och innebär stora fördelar. Dess tillämpning i praktiken torde
innebära bl. a., att en angelägenhetsgradering av de för utbyggnad aktuella
företagen sker samt att sådana företag, vilkas tillkomst ej är tillräckligt
motiverad ur ekonomiska eller andra synpunkter, ej kommer till stånd.
Att bryta dessa principer genom att införa ett avgiftssystem framstår bl. a.
därför som mindre önskvärt. Dessutom torde med det svenska vägväsendets
nuvarande utformning och den för landets ekonomiska liv betydelsefulla
kostnadsutjämning, som äger rum inom vägväsendet genom beskattningstormerna
för motorfordonstrafiken, det närmast kunna betraktas såsom
en återgång till ett föråldrat vägfinansieringssystem, om vägavgifter skulle
tillgripas för finansiering av vissa vägbyggen.

Vissa risker synes sålunda enligt de sakkunnigas mening föreligga, att
vid ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar de allmänna principerna
för angelägenhetsgradering av de skilda företagen rubbas. En särskild
förbindelse kan t. ex. för en viss industri eller för befolkningen inom ett
visst område framstå som mycket angelägen utan att därför i övrigt vara
av sådan vikt för trafikanterna eller kommunikationsväsendet i stort, att
den bör utföras. Detsamma kan gälla med avseende på en speciell turisteller
fritidsled. Om i sådana fall förbindelsen kommer till stånd genom
avgiftsfinansiering, medan andra och viktigare leder får anstå, kan detta
innebära en felaktig investeringsavvägning eller prioritering på felaktiga
grunder.

Som skäl för införandet av avgiftsfinansierade företag har enligt de sakkunniga
ofta hänvisats till att behovet av en viss förbindelse varit så stort,
att en investering i och för sig sannolikt skulle vara företagsekonomiskt
lönsam. Även om så vore fallet, kan vid bedömandet av dessa frågor dock
icke bortses från allmänna prioriteringsgrunder. För dess utförande måste
nämligen kapitalmarknaden i motsvarande mån tagas i anspråk till eventuell
nackdel för andra viktiga investeringar. Avgörande för ställningstagandet
bör till sist vara omfattningen av samhällets totala resurser, vilka
alltid torde framstå som begränsade. I angivna fall bör därför enligt de sakkunniga
såsom eljest en bedömning göras av företagets angelägenhetsgrad
i förhållande till andra aktuella investeringsobjekt.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

7

Den investeringsavvägning, som sker vid uppgörandet av flerårsplaner,
innebär att många angelägna företag med hänsyn till medelstillgången helt
eller delvis måste ställas på framtiden. Även för övriga områden inom samhällslivet
föreligger stora och angelägna investeringsbehov, medan tillgängliga
investeringsmedel är relativt begränsade. Med hänsyn härtill anser
de sakkunniga det icke vara rimligt, att en viss avgiftsbelagd trafikanläggning
får komma till stånd enhart av det skälet, att de ordinarie investeringsmedlen
icke tages i anspråk härför. I vart fall då det gäller av det allmänna
byggda företag måste en ingående prövning av angelägenhetsfrågan och
priorileringsgrunderna komma till stånd såväl då ordinarie investeringsmedel
utnyttjas som vid en eventuell upplåning inom eller ulom landet av
erforderliga medel.

Vad sålunda anförts gäller enligt de sakkunnigas uppfattning bedömningen
i stort av spörsmålet, huruvida ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar
bör accepteras. Om fråga uppstår att rent undantagsvis medgiva
ett enda företag kan givetvis sägas, att en strikt tillämpning av huvudprincipen
framstår som mindre berättigad samt att konsekvenserna för
investeringssektorn i dess helhet blir mindre påtagliga.

Frågan om avgiftsfinansiering bör enligt de sakkunniga också ses mot
bakgrunden av den totala motorfordonsbeskattningens storlek. Är denna
beskattning redan förut hög, kan motstånd mot en dylik finansieringsmetod
givetvis väntas bli större än eljest. Dessutom torde under alla förhållanden
för de närmast berörda trafikantgrupperna och trafikområdena
avgiften framstå som en form av extra beskattning. Även vid en relativt
låg taxesättning synes man därför kunna utgå från att, inom längre eller
kortare tid efter en förbindelses färdigställande, krav kommer att resas på
att avgiften skall tagas bort eller sänkas för befolkningen inom närmast
berörda region. Ett bibehållande av avgiften kan också verka trafikhämmande
och därigenom medföra att förbindelsens kapacitet icke fullt utnyttjas,
vilket ur allmänt ekonomiska synpunkter vore mindre tillfredsställande.

Den ifrågasatta avgiftsfinansieringen har ansetts höra begränsas till endast
större, angelägnare och särskilt kapitalkrävande företag. T sådana fall
torde oftast enligt de sakkunnigas uppfattning angelägenhetsgraden i och
för sig motivera utbyggnad i sedvanlig ordning med anlitande av allmänna
medel. De sakkunniga ifrågasätter om för överskådlig tid något annat företag
— exklusive en eventuell öresundsbro — än en ölandsbro kan komma i
fråga som avgiftsfinansierat företag. Att för detta enda fall göra avsteg från
huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa ett system som
kan medföra förenämnda olägenheter synes icke befogat.

De sakkunniga är sålunda ej beredda förorda införandet av ett system
med avgiftsfinansiering. T fråga om ölandsbron föreligger sociala och andra
skäl för en utbyggnad i sedvanlig ordning. Beträffande tidpunkten för före -

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

tagets utförande finner sig de sakkunniga ej kunna göra annat uttalande
än att spörsmålet främst synes böra upptagas i den för prövning av vägärenden
stadgade ordningen. I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om
att förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader författningsenligt
skall ske under år 1963, att gälla fr. o. m. år 1964. Därest statsmakterna
skulle finna att avgiftsfinansiering bör komma till stånd, måste
ställning tagas till om företaget lämpligen bör byggas och handhavas av
staten eller genom enskild försorg. Enligt de sakkunnigas mening bör staten
därvid ingalunda a priori uteslutas. Starka skäl synes tala för att utbyggnaden
sker i statlig regi, då staten förr eller senare skall övertaga bron.
Dessutom torde ett företag av denna storleksordning icke kunna genomföras
utan statligt bidrag eller statliga garantier i en eller annan form. Olika
mellanformer mellan statligt och privat byggande kan givetvis också tänkas.

Ehuru de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka, att ett system med
avgifter för nyttjande av viktiga vägförbindelser införes i landet, har de
likväl ansett sig ej böra underlåta att utarbeta och framlägga förslag till
lagstiftning i ämnet.

Det av de sakkunniga framlagda författningsförslaget benämnes lag om
tullvägar. Lagen är utformad enligt koncessionsprincipen. Det skall ankomma
på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall pröva, om företaget skall komma
till stånd samt på vilka villkor detta skall ske. Enligt förslaget får koncession
meddelas i sådana fall, då företaget finnes lända till gagn för en större
allmänhet och i övrigt vara lämpligt från allmän synpunkt. Väg för vilken
koncession meddelats benämnes tullväg. Koncession får inte meddelas å
väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall utgöra gata,
annan allmän plats eller särskilt trafikområde. Ej heller får koncession
meddelas kronan eller annan i lagen om allmänna vägar omförmäld väghållare.
Vid detaljplaneringen av vägföretaget skall väsentligen samma ordning
tillämpas som vid upprättande, utställande och fastställande av arbetsplan
för allmän väg. Härvid äger koncessionshavare erhålla biträde av vederbörande
vägförvaltning. För tillgodoseende av koncessionshavarens behov
av mark för tullväg upptages i förslaget en bestämmelse att vad i fråga om
allmän väg finnes stadgat om expropriation, vägrätt och tillfälligt upplåtande
av mark skall äga motsvarande tillämpning å tullväg. Det torde ankomma
på Kungl. Maj :t att bestämma de grunder, som skall gälla för uttagande
av vägavgifter. Hur avgiftssystemet i detalj skall utformas får
koncessionshavaren själv bestämma, men taxa eller taxeändring får icke
tillämpas, innan den fastställts av myndighet som Kungl. Maj:t förordnat
därtill. Förslaget innehåller även vissa bestämmelser för reglering av rättsförhållandena
vid koncessionstidens utgång och vid inlösen före utgången
av denna tid.

I särskilt yttrande har ledamoten von Seth uttalat, att utredningens prin -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196b

9

cipiella ståndpunkt att det allmänna bör svara för byggande av nödiga allmänna
vägar synes riktig. Företagen måste noggrant angelägenhetsgraderas
enligt vägplanens förutsättningar kompletterade med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
fördjupade trafikekonomiska beräkninsgrunder. Vissa avvikelser
från den önskvärda angelägenhetsgraderingen har måst och kan
alltfort behöva ske av särskilda skäl. Avgiftsbelagda broar och tunnlar bör
få ifrågakomma för att i vissa fall kunna avhjälpa besvärande och samtidigt
kostnadskrävande flaskhalsar. Dessa företag berör emellertid endast en
mindre del av den totala investeringsvolymen. Avgiftsbelagda företag kan
visa sig önskvärda såväl utom som inom planlagt område. Lagförslaget bör
enligt reservantens mening i sistnämnda avseende justeras.

Remissyttranden

Remissinstansernas ställningstaganden redovisas i prop. 191/1963 sålunda.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till principen att för den allmänna
samfärdseln nödiga vägar och förbindelser skall byggas genom det allmännas
försorg och med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får
uttagas för deras begagnande. Ett antal remissinstanser anser dock att avgiftsfinansiering
bör kunna tillgripas i undantagsfall.

Vägsakkunnigas uppfattning att ett system med avgiftsfinansiering ej bör
införas biträdes av bl. a. riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs
och Värmlands län, Svenska landskommunernas förbund samt Länsvägnämndernas
förbund. Vissa remissmyndigheter framhåller särskilt riskerna
för rubbningar i angelägenhetsgraderingen och för snedvridning av investeringsverksamheten
om utförandet av avgiftsbelagda trafikanläggningar
skulle möjliggöras. Sålunda anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
tillkomsten av en viss vägförbindelse genom kapitaltillskott från enskilda
intressenter i och för sig icke behöver innebära att den ordinarie vägutbyggnaden
måste vidkännas en motsvarande inskränkning på annat håll. Sett
i ett större sammanhang bör frågan om byggandet av tullväg bedömas mot
bakgrunden av samhällets totala resurser och den angelägenhetsgrad som
företaget därvid bedömes ha. De flerårsplaner som upprättas och fastställes
får — efter vederbörlig anslagsbehandling — anses ntgöra en objektiv måttstock
på de möjligheter till väginvesteringar som samhället under tidsperioden
i fråga har. Då vidare, enligt de sakkunnigas mening, f. n. knappast
något företag — ölandsbron möjligen undantagen — kan anses vara sådant
att det har aktualitet såsom tullväg, anser styrelsen, att något påtagligt
behov av en lagstiftning på området i dagens läge inte föreligger. Liknande
synpunkter anföres av länsstyrelsen i Slockholms län och Landsorganisationen.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, alt en lagstiftning om avgiftsbelagda
enskilda trafikföretag icke kan väntas fylla något behov annat än i ett par
undantagsfall, vilka icke kan få utgöra skäl för avsteg från huvudprinciperna
för vägväsendets finansiering.

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 ur t9(ii

Länsstyrelsen i Örebro län ansluter sig till de sakkunnigas uttalande, att
en enstaka bygd icke bör belastas med avgifter för en allmänt behövlig trafikled.
Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län torde det ej vara orealistiskt
antaga, att rätt snart efter färdigställandet av ett avgiftsbelagt företag krav
kommer att ställas på avgiftens borttagande. Liknande synpunker anföres
av Tjänstemännens centralorganisation, som härjämte framhåller, att avsteg
från hittills tillämpade principer för vägväsendets finansiering icke hör
ske i fråga om en eventuell bro till Öland.

Svenska stadsförbundet anför, att driftekonomisk lönsamhet icke utan
vidare kan betraktas som ett kriterium på att en viss anläggning också har
hög angelägenhetsgrad. Man måste därför antaga, att den nödvändiga koncessionsprövningen
i själva verket skulle leda till att avgiftsfinansierade
förelag ej tilläts att bryta den på en allsidig angelägenhetsprövning grundade
turordningen mellan trafikbyggena. Förbundet framhåller vidare, att
berättigade krav om inlösen av avgiftsfinansierade trafikleder troligen
ganska snart skulle framföras.

Av de remissorgan, som ställer sig positiva till införandet av tullvägar,
anser de flesta att sådana vägar bör komma till utförande endast i speciella
fall. Gällande grundregel för vägnätets finansiering synes sålunda endast i
särskilt motiverade undantagsfall böra rubbas framhåller länsstyrelsen i
Östergötlands län, som i allt väsentligt delar de av utredningen framförda
synpunkterna. Den föreslagna koncessionslagen synes enligt länsstyrelsen
fylla sitt ändamål att reglera vissa undantagssituationer. Liknande synpunkter
framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Enligt länsstyrelsen
i Kronobergs län erfordras för anordnande av förbindelser över Kalmarsund
och Öresund så stora kapitalinvesteringar att dessa icke synes kunna
rymmas i de näraliggande årens investeringsplaner. Genom medverkan av
enskilt kapital skulle dessa företag kunna förverkligas inom snar framtid,
varför länsstyrelsen icke vill motsätta sig att förslaget till lag om tullvägar
införes, då i allt fall Kungl. Maj:ts prövning blir erforderlig för varje företag,
och att lagen förutsättes tillämpad med stor restriktivitet. Även länsstyrelsen
i Blekinge län anser, att en särskild lagstiftning, som i enstaka
fall möjliggör byggande av angelägna, kostnadskrävande väg- eller broföretag,
kan innebära en lämplig lösning på vissa trafikproblem. Synpunkter av
liknande innebörd framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens
län. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke förorda en lagstiftning,
som generellt medger finansiering av väg- och broförbindelser genom avgifter.
Detta hindrar dock icke, att denna finansieringsform bör kunna användas
i enstaka, speciella fall. Möjligheten står därvid öppen att det enstaka
företaget göres till föremål för särskild lagstiftning.

Motororganisationerna anser, att tullvägar skulle kunna tänkas i vissa
speciella fall såsom beträffande kostnadskrävande, större och angelägna

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196b

11

företag. Organisationerna nämner särskilt broar oeli tunnlar beträffande
vilka det bedömes som osannolikt att sådana störningar i prioritetsgraderingen,
som utredningen har befarat, kan uppstå. KAK tillägger, att även
vägar skulle kunna komma i fråga för avgiftsbeläggning.

Avgiftsbelagda trafikanläggningar bör enligt näringsorganisationerna
kunna komma i fråga som alternativ till redan befintliga kommunikationsleder.
Trafikanterna skulle härigenom få frihet att välja antingen den avgiftsfria
gamla leden eller den nya avgiftsbelagda, som dock förutsattes gc
snabbare framkomlighet och förbättrad körekonomi. Främst torde, enligt
organisationerna, enstaka broar och tunnlar samt tillfartsleder till dessa
kunna falla inom angivna kategori. Organisationerna framhåller, att utredningen
intagit en alltför kritisk hållning mot avgiftssystemet som sådant,
1)1. a. beträffande risken för felaktig investeringsawägning. Genom koncessionsförfarandet
synes någon sådan risk enligt organisationernas mening
icke föreligga. Vidare framhålles att utredningen icke tillräckligt synes ha
beaktat de goda erfarenheter man haft av avgiftsfinansierade anläggningar
i USA och andra länder. Även länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det
föreslagna systemet med koncessionsprövning synes garantera att endast
angelägna företag kommer till utförande. Vidare anför länsstyrelsen, att
behovet av ökade investeringar inom vägväsendet sedan länge är trängande.
Om trycket kan lättas genom tillkomsten av avgiftsbelagda vägförbindelser,
synes man ej böra underlåta att möjliggöra detta.

Arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län har intet att
erinra mot att möjligheter till avgiftsfinansierade anläggningar tillskapas
i enlighet med de sakkunnigas lagförslag.

Några remissorgan behandlar de sakkunnigas förslag speciellt med tanke
på en eventuell broförbindelse till Öland. Sålunda finner länsstyrelsen i
Södermanlands län det tveksamt, om en särskild lag behövs för ifrågavarande
ändamål. Om det emellertid skulle vara möjligt att snabbare få till stånd
en bi-o, närmast till Öland, på sätt de sakkunniga angivit vill länsstyrelsen
icke motsätta sig en lösning av brofrågan i enlighet härmed. Länsstyrelsen
i Kalmar län, som i princip delar de sakkunnigas uppfattning, anser att
finansiering av Ölandsbron om möjligt bör ske på vanligt sätt och sålunda
prövas vid upprättandet år 1960 av ny flerårsplan för byggande av storbroar.
Om bron icke skulle kunna inrymmas i nämnda plan, bör emellertid möjlighet
givas till avgiftsfinansiering av broförbindelsen. Liknande synpunkter
an föres av länsstyrelsen i Gotlands län och Riksförbundet Landsbygdens
folk. Sistnämnda länsstyrelse är dock i själva sakfrågan av annan mening än
de sakkunniga. Alldeles oavsett de garantier som ligger i dels koncessionstvänget,
dels den omständigheten att det endast är enstaka vägprojekt som
kan bli aktuella som avgiftsfinansierade är enligt länsstyrelsen de sakkunnigas
samhällsekonomiska betänkligheter överdrivna. Länsstyrelsen har därför
intet att erinra mot eu befogenhet för Kungl. Maj:l att meddela koncessioner
av förevarande art.

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196i

Några remissorgan anser atl även andra företag än ölandsbron kan
tänkas ifrågakomma för avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen i Jönköpings län
uttalar sålunda att även om man förutsätter att det enda nu aktuella fallet,
bron till Öland, kan komma att inom rimlig tid lösas på annat sätt kan ju
möjligen framdeles något enstaka annat objekt av detta slag framkomma,
s^arför det enligt länsstyrelsen synes vara av värde att lagstiftningen öppnar
möjlighet till fritt val. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att flera i och
för sig nödvändiga önskvärda trafikanläggningar torde av statsfinansiella
skäl icke kunna komma till utförande förrän i en avlägsen framtid och syftar
på bl. a. öresundsbron. Genom avgiftsfinansiering skulle dylika trafikleder
kunna komma till utförande snabbare, varför länsstyrelsen tillstyrker, att
ett system skapas, som ger förutsättningar för avgiftsbelagda trafikanläggningar.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att koncession bör
kunna lämnas för anläggning av större parkeringsplatser vid badplatser.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att även en vägförbindelse, som har
betydelse ur turistsynpunkt, bör kunna komma till utförande genom avgiftsfinansiering
och nämner som exempel härpå en vägförbindelse mellan Ljungdalen
och Vålådalen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att frågan om
avgiftsfinansiering bör ses mot bakgrunden av tidsvinst och trafikutrymme
enligt samma normer som f. n. gäller för t. ex. fordonsparkering. Lagstiftningen
i ämnet bör f. n. icke utformas så att finansiering medelst avgifter
helt omöjliggöres, då framför allt i de större städerna hindren för trafiken
synes vara så stora att man under en övergångsperiod kan nödgas tillgripa
avgiftsfinansiering av vissa objekt för att bl. a. medgiva utrymme för statsbidrag
till de mellanstora och mindre städerna. Även för vägar på landsbygden
kan det enligt länsstyrelsen möjligen bli aktuellt med avgiftsfinansiering.

Några remissmyndigheter har framfört vissa erinringar mot det av de
sakkunniga utarbetade författningsförslaget. Beträffande benämningen
tullväg har länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus
län ifrågasatt om benämningen är lämpligt vald, då den för tanken till
en annan typ av avgift. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Stockholms och Norrbottens län, motororganisationerna samt näringsorganisationerna
anser att förslaget bör ändras så att koncession kan meddelas
för väg, bro eller tunnel inom generalplane- eller stadsplanelagt område.
— Beträffande förslaget att koncessionshavaren skall äga erhålla biträdeshjälp
från vägförvaltningen vid bl. a. upprättande av arbetsplan har erinringar
framförts från länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Hallands
och Örebro lån, vilka framhåller, att vägförvaltningarnas skyldigheter i
förevarande hänseende bör starkt begränsas eller helt utgå. — Bestämmelserna
angående inlösen före koncessionstidens utgång bör modifieras i vissa
avseenden anser länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

13

1963 års riksdag

Frågan om lagstiftning rörande avgiflsbelagda trafikanläggningar prövades
av riksdagen i samband med behandlingen av propositionen nr 191 år
1963 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken jämte i anledning av
propositionen väckta motioner.

Departementschefen

Föredragande departementschefen anförde i denna del följande.

Sedan lång tid tillbaka finansieras de allmänna vägarna och därtill hörande
anordningar genom att medel ställes till förfogande över statsbudgeten.
Några särskilda avgifter för nyttjandet av viss väg upptages inte. Denna
allmänna princip för vägväsendets finansiering har allmänt accepterats och
nnsetts medföra stora fördelar från bl. a. kostnadsutjämningssynpunkt.
För att man skall göra avsteg härifrån och tillskapa en lagstiftning, som
har till ändamål att möjliggöra och främja tillkomsten av avgiftsbelagda
trafikanläggningar, måste enligt min mening mycket tungt vägande skäl
kunna anföras. Spörsmålet om införandet av en dylik lagstiftning har i den
allmänna debatten under senare år aktualiserats främst i samband med
behovet av broar över Öresund och Kalmarsund samt vissa bro- och tunnelföretag
i Göteborg, d. v.s. ett fåtal särskilt kapilalkrävande företag. De
sakkunniga har framhållit att bro- och tunnelprojekten i Göteborg redan
påbörjats efter medelsanvisning i vanlig ordning och att den fasta förbindelsen
över Öresund synes vara av så speciell karaktär att den inte bör behandlas
i förevarande sammanhang. Enligt de sakkunnigas mening är det
därför numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund som skulle kunna
komma i fråga som avgiftsfinansierat företag. Jag delar de sakkunnigas
uppfattning, att det ej är befogat att enbart för detta fall göra avsteg från
den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa en
lag om tullvägar.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att en översyn f. n. pågår inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial rörande
en broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn bör enligt min
mening bedrivas i sådan takt att ett aktuellt material för ett ställningstagande!
frågan om en fast förbindelse till Öland bör finnas att tillgå i god lid
före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader, som författningsenligt
skall äga rum under år 1966. — Med hänsyn till att en fast
förbindelse över Öresund är av speciell karaktär får frågan om avgiftsbeläggning
av trafiken tas upp till behandling i samband med ett ställningstagande
till detta projekt.

Motioner

I de i anledning av propositionen väckta motionerna 1: 819 och II: 974
yrkades att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa att särskild
lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar måtte föreiäggas
riksdagen. Till stöd för motionsyrkande! anfördes bl. a. följande.

Det är helt naturligt att avgiftsfinansierade väg- eller hroföretag endast
kan komina i fråga i begränsad omfattning. Det torde sålunda endast röra

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

sig om trafikanläggningar som är relativt kapitalkrävande och som har att
tillgodose lokala eller alldeles speciella behov. Om intresset för och behovet
av dylika anläggningar är så stort, att trafikanterna bedömes vara beredda
att utöver de allmänna bilskatterna genom avgiftsbeläggning bekosta anläggningarnas
tillkomst, kan knappast några invändningar riktas häremot
från vare sig sakliga eller principiella synpunkter. Den trafik som är villig
underkasta sig ett speciellt avgiftssystem för att fä sitt trafikledsbehov
snabbt tillgodosett kan antagas ha sådan nytta av anläggningen, att avgifterna
i förhållande därtill saknar praktisk betydelse. Icke minst för näringslivets
transporter kan en tidsvinst på en halv eller en timme föranledd av en
ny bro eller trafiktunnel medföra betydande vinster från transportekonomiska
synpunkter. Sådana förbättringar av transportekonomien kommer direkt
eller indirekt produktionen eller distributionen och i sista hand konsumenterna
till godo.

Enligt vår uppfattning talar övervägande skäl för att riksdagen nu beredes
tillfälle taga ställning till om avgiftsbeläggning av trafikanläggningar
skall kunna komma i fråga efter prövning från fall till fall. Ett förslag till
särskild lagstiftning i ämnet bör därför på grundval av 1960 års vägsakkunnigas
utkast och under beaktande av vad vid remissbehandlingen anförts
föreläggas riksdagen för prövning i vanlig ordning.

Utskottet

Propositionen nr 191 jämte i anledning därav väckta motioner behandlades
av sammansatt stats- och tredje lagutskott, som i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 1 såvitt nu är i fråga anförde följande.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material för ställningstagande
till frågan om fast förbindelse till Öland kan väntas föreligga
i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år 1966. Då
sålunda en lösning av detta trafikproblem synes ligga inom räckhåll lärer
ett avsteg från den allmänna principen om vägväsendets finansiering icke
behöva ske för detta företag. Med hänsyn vidare till att en fast förbindelse
över Öresund är av speciell karaktär får såsom departementschefen framhållit
frågan om avgiftsbeläggning av trafiken tas upp till behandling i samband
med ett ställningstagande till detta projekt. Vid bl. a. angivna förhållanden
har utskottet icke funnit sig berett att tillstyrka det i motionerna
1:819 och 11:974 framförda yrkandet angående särskild lagstiftning om avgiftsbelagda
trafikanläggningar.

Utskottet hemställde därför om avslag å motionerna.

I en vid utlåtandet fogad reservation biträddes motionärernas yrkande.

Statsverkspropositionen år 1964

Av bilaga 8 till årets statsverksproposition (s. 34 ff.) framgår att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i samband med förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1964/65 i vad avser väghållningen m. m. berört frågan om
fast förbindelse mellan fastlandet och Öland. Härom anföres följande.

Frågan om vägförbindelse mellan Öland och fastlandet har i samband
med förarbetena för förnyelse av flerårsplanerna ånyo upptagits till behand -

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964

15

ling inom styrelsen. En särskild utredning har satts i gång i samarbete med
företrädare för berörda kommunala och lokala statliga myndigheter. Utredningen
kommer att bedrivas så att resultatet härav kan framläggas före den
1 juli 1964. Kostnaderna för förbindelsen är så stora, att beloppet icke kan
inrymmas i en flerårsplan för byggande av storbroar vid en medelsram av
nuvarande storlek. Styrelsen avser att i samband med redovisningen av resultatet
av utredningen framlägga förslag till förbindelsens finansiering.
Frågan har därför icke närmare berörts i det förslag till storbroplan som
styrelsen under juni månad 1963 tillställt länsstyrelserna.

Utskottet

Efter framställning av 1960 års riksdag har 1960 års vägsakkunniga utrett
frågan om lagstiftning i syfte att möjliggöra avgiftsbelagda trafikanläggningar,
särskilt broar och tunnlar. De sakkunnigas överväganden redovisades
i ett år 1962 avgivet betänkande, varvid de sakkunniga på anförda
skäl icke ansåg sig beredda att förorda införandet av ett system med sådana
anläggningar. I betänkandet framlades emellertid ett förslag till koncessionslagstiftning
i ämnet — lag om tullvägar.

1 propositionen nr 191/1963 angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken
fann föredragande departementschefen i likhet med vägsakkunniga
att numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund skulle kunna
komma i fråga som avgiftsfinansierat företag men att det ej kunde anses
befogat att enbart för detta fall göra avsteg från den allmänna huvudprincipen
för vägväsendets finansiering och införa en lag om tullvägar. Härvid
framhölls också att den fasta förbindelsen över Öresund svntes vara av
så speciell karaktär att den ej borde behandlas i förevarande sammanhang.
Uti två i anledning av propositionen väckta motioner yrkades emellertid att
särskild lagstiftning rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar på grundval
av vägsakkunnigas förslag måtte föreläggas riksdagen. Detta yrkande avslogs
av riksdagen den It december 1963 på hemställan av sammansatt
slats- och tredje lagutskott.

I förevarande motioner framhålles såsom angeläget att anläggandet av
en bro mellan Öland och fastlandet icke försenas och att sådana åtgärder
redan nu vidtages att alla möjligheter för ett snabbt igångsättande och utförande
av företaget tillvaratages. De legala hinder som föreligger mot att
bron o t föres som avgiftsbelagd trafikanläggning bör enligt motionärerna
därför undanröjas. På bl.a. dessa skäl hemställes i motionerna att förslag
till lag rörande avgiftsbelagda trafikanläggningar förelägges 1964 års höstriksdag.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen övervägs f.n. spörsmålet
om en vägförbindelse mellan Öland och fastlandet av eu inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillsatt utredning. Utredningen bedrives så att resultatet
därav kan framläggas före den 1 juli 1964. Vid sådant förhållande, och
då skäl ej synes föreligga för ändring i riksdagens nyligen intagna stånd -

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 196''i

punkt i denna lagstiftningsfråga, anser utskottet att någon riksdagens åtgärd
i anledning av motionerna ej är påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 441 och II: 530, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Lindahl, Svante Kristiansson, Jonasson,
Åkesson, Erik Jansson, Schött* och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, Wachtmeister,
fru Torbrink, herrar Mattsson, Sundelin och Tobé.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Schött och Waclitmeister, vilka ansett

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar med »Såsom framgår»
och slutar med »ej är påkallad» bort ha följande lydelse:

»Utskottet noterar med tillfredsställelse att aktuellt material i frågan om
en fast förbindelse till Öland väntas föreligga före den 1 juli 1964 och således
i god tid före den revision av flerårsplanerna som skall äga rum år
1966. Frågan om byggandet av denna förbindelse kommer därför snart att
aktualiseras. Ehuru det enligt utskottets mening är önskvärt att ölandshron
bekostas av statsmedel och blir avgiftsfri, kan det likväl vid prövningen
av ärendet befinnas nödvändigt att lita till avgiftsfinansiering för
att ej brist på väganslag alltför länge skall fördröja detta viktiga projekt.

Bl.a. med hänsyn härtill ock icke minst till andra trafikledsprojekt, vid
vilka frågan om avgiftsbeläggning kan komma att aktualiseras, finner utskottet
i likhet med motionärerna att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till särskild lagstiftning i ärendet. Till grund härför
synes 1960 års vägsakkunnigas förslag kunna läggas.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 441 och II: 530 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag till lag rörande avgiftsbelagda
trafikanläggningar förelägges 1964 års höstriksdag».

K L BECKMANS TRYCKERIER AB - STHLM 1»