Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196b
1
Nr 15
Utlåtande i anledning av väckta motioner dels om vissa föreskrifter
för gångtrafikanter, dels angående föreskrift
att barn i grupp skall gå på vägens högra sida.
Tredje lagutskottet har behandlat följande inom riksdagen väckta och
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
a) nr 346 i första kammaren av herr Lundström in. fl. och nr 398 i andra
kammaren av herrar Löfroth och Larsson i Umeå, i vilka motioner, som är
likalydande, hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en
sådan justering av vägtrafikförordningens ''§ 60, att gångtrafikant får skyldighet
att färdas på vägens högra sida respektive att bära reflexer eller
annat skydd vid färd under mörker där tillfredsställande belysning saknas»,
samt
b) nr 347 i första kammaren av herr Lundström m. fl. och nr 397 i andra
kammare av herr Larsson i Umeå m. fl., i vilka motioner, som ävenledes är
likalydande, yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om en sådan förändring av vägtrafikförordningen § 60 mom. 4, att däri
utsägs att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild gångbana
ej finnes».
Beträffande grunderna för motionsyrkandena får utskottet, i den mån
redogörelse ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna 1:346 och 1:347.
Gällande bestämmelser m. m.
Vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (VTF) innehåller i 60 §
särskilda bestämmelser för gående. Enligt 1 mom. skall sålunda gående, där
så påkallas för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, iakttaga
följande:
a) Om gångbana finnes, skall denna användas. Är gångbana anordnad på
vägs båda sidor, skall företrädesvis den högra gångbanan användas.
b) Finnes cykelbana men ej gångbana, skall cykelbanan användas. Företrädesvis
skall därvid begagnas den del av cykelbanan, som ligger längst från
körbanan.
c) Finnes ej gångbana eller cykelbana, skall yttersta delen av vägen begagnas,
företrädesvis den på högra sidan.
d) Körbana skall passeras på särskilt markerat övergångsställe för gående,
där sådant finnes. I övrigt skall passerande av körbana ske tvärs över
denna och företrädesvis i anslutning till vägkorsning.
1 B i ha nr/ till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. .''i and. Nr 15
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196U
Det åligger vidare gående att iakttaga särskild försiktighet vid beträdande
av körbana (2 mom. första stycket). Gående får ej genom att onödigtvis
uppehålla sig på körbana hindra eller störa trafiken (2 mom. andra stycket).
Motorväg får ej nyttjas för gångtrafik (2 mom. tredje stycket). Den som
under mörker färdas gående på väg, varest tillfredsställande belysning ej
är anordnad och särskild gångbana ej finnes, bör vara försedd med tänd
lykta eller reflexanordningar eller ock bära klädesplagg, som vid belysning
skarpt avtecknar sig mot omgivningen (2 mom. sista stycket).
1 3 mom. lämnas föreskrifter för gående med börda, som på grund av
sin storlek eller osnygghet är till olägenhet för annan, som färdas på gångeller
cykelbana.
I U mom. föreskrives att marscherande trupp eller procession, där så lämpligen
kan ske, skall använda körbana och därvid såvitt möjligt färdas på
dennas vänstra del. Procession av barn med högst två i bredd bör dock
använda gångbana, där sådan finnes.
Bestämmelser om skidåkare lämnas i 5 mom.
Slutligen må anmärkas att enligt 6 mom. gående bör sinsemellan väja
till vänster.
I den mån stadgandena utsäger, att de av den gående skall iakttagas, är
de av tvingande natur, överträdelse av 2 mom. tredje stycket och 3 mom.
straffbelägges i 67 ''§ andra stycket VTF. Åsidosättande av föreskrifterna i
1 mom., 2 mom. första och andra styckena samt 4 mom. första punkten och
5 mom. medför däremot icke straff i annat fall än då detta följer av stadgandena
i 1 § trafikbrottslagen om vårdslöshet i trafik eller i 2 § samma
lag om onödigt och väsentligt hindrande av trafik på väg. Rekommendationerna
i 2 mom. sista stycket, 4 mom. sista punkten och 6 mom. är således
icke förenade med straffsanktion.
Frågornas tidigare behandling
Bestämmelserna i 60 § VTF har icke närmare kommenterats vid förarbetena
till förordningen. Vissa stadganden, bl. a. i 1 mom., innebär emellertid
en skärpning i förhållande till äldre bestämmelser, som endast innefattade
rekommendationer. Beträffande 60 § 2 mom. sista stycket, som infördes
genom förordning den 9 december 1960 på initiativ av 1960 års riksdag,
samt 60 § 4 mom. sista punkten må vidare anföras följande.
a) 60 § 2 mom. sista stycket VTF
1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,
att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast
av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att
fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964
3
reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §
VTF skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande karaktär
och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller körbana, borde
bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan
anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg
eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig
för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande (NTF) måtte anmodas att upptaga spörsmålen
om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till behandling. Utredningen
ansåg också, att föreskriften om att fotgängare, då gång- eller
cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis den på
högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis» utgick.
Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande framfördes från flera
håll tvivel på de sålunda föreslagna bestämmelsernas ändamålsenlighet. Ä
andra sidan framfördes flera förslag i skärpande riktning.
I åtskilliga yttranden uttalades tvekan om lämpligheten av att belasta
VTF med bestämmelser av blott rådgivande karaktär. En remissinstans
fann att uppgiften att bibringa fotgängare insikt i hithörande ämnen bäst
fullgöres genom propaganda. I några yttranden påyrkades att den föreslagna
bestämmelsen om att gående bör medföra tänd lykta eller vara försedd
med anordning av reflekterande material eller bära ljust klädesplagg eller
tygstycke skulle omformuleras så att det klart framgick att dylik anordning
skulle medföras av varje gående. Ett antal remissinstanser ifrågasatte om
icke skyldigheten för fotgängare att gå på vägens högra sida borde i viss
omfattning straffsanktioneras.
I proposition nr 172 år 1955 förklarade föredragande departementschefen
att de föreslagna bestämmelserna, som ej var förenade med någon
straffsanktion, inte hade sin plats i VTF. Departementschefen fann det däremot
vara en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar, som
sysslade med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt om den
verkliga omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet att
iakttaga de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.
I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna 1:506 och
11:626, i vilka hemställdes att Kungl. Maj:t måtte ta initiativet till att eu
upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare
i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av
reflekterande material.
Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg
en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros
åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet
ej fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj:t tog initiativ till
en sådan kampanj.
- Hihaag till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. .‘I avd. Nr 15
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964
I propositionen nr 69 till 195S års A-riksdag framlades förslag till ändringar
i VTF m. in. I anledning av propositionen väcktes de likalydande
motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i VTF'' av en bestämmelse
av huvudsakligen rådgivande karaktär och av innehåll, att gående
som använder cykelbana eller körbana borde bära tänd lykta eller
vara försedd med armbindel, skärp eller annan anordning av reflekterande
material eller ock bära något ljust klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga
annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig för andra trafikanter.
Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionerna i sitt
utlåtande nr 20, fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde.
Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att utskottet
skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att gående
på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under
mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av del intresse för dessa
problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock icke lämpligt
att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den karaktär som
föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda och upplysning.
I de vid 1960 års riksdag väckta fristående motionerna 1:459 och 11:572
konstaterades att mörkerolyckorna varje år kräver ett stort antal offer bland
de gående. Det erinrades om att man för att minska dessa olycksrisker bedriver
propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på mörk väg vara försedda
med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle en rekommenderande
bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd avsevärt stödja
och effektivisera den fortsatta propagandan. 1 anledning därav föreslogs i
motionerna att det i VTF skulle intagas en föreskrift av innehåll att på väg
utan belysning och utan gångbana gående efter mörkrets inbrott borde
vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt sätt fastsatta reflexanordningar.
Vid remissbehandling av motionerna yppades delade meningar angående
det sålunda framlagda förslaget. Statens trafiksäkerhetsråd ansåg, att en rekommendation
av föreslaget innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan.
Ett betydligt verksammare medel för upplysningsverksamheten
borde enligt rådets mening vara siffror, som klart visade de
risker, som är förenade med att utan lykta eller reflexanordningar gå längs
en väg under mörker. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ansåg, att eftersom
det redan fanns föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet
beträffande gående i VTF, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan
väja, några principiella betänkligheter inte behövde föreligga mot
motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt
skulle stödjas genom förslaget, tillstyrkte styrelsen bifall till detsamma.
Motororganisationernas samarbetsdelegution ansåg syftet med för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 19åi
5
slaget behjärtansvärt men ställde sig tveksam till att en bestämmelse av
föreslagen innebörd infördes i VTF, eftersom efterlevnaden av densamma
inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen borde i stället ökad propaganda
tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med lykta
eller reflexanordning.
I sitt utlåtande nr 63 år 1960 konstaterade andra lagutskottet till en början
att liknande frågor tidigare övervägts av statsmakterna, varvid uttalats att
bestämmelser av föreslaget innehåll icke hade sin plats i VTF, enär de ej
var förenade med någon straffsanktion, samt att problemet i stället borde
lösas genom propaganda och upplysning. Utskottet fortsatte.
De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan
tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker
samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.
Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att intensiv
upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet från Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets mening
skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet, otvivelaktigt
stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna förordat
intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en icke straffsanktionerad
bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen är icke bärande,
enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av enbart rådgivande
karaktär, t. ex. föreskrifter att gående sinsemellan bör väja åt
vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.
Utskottet hemställde att riksdagen i anledning av motionerna måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet
sålunda anfört om gående i mörker. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Enligt en vid utlåtandet fogad reservation borde motionerna i förevarande
del icke föranleda någon riksdagens åtgärd. Reservanterna anslöt sig till
majoritetens motivering, såvitt avsåg de föreslagna bestämmelsernas betydelse
för trafiksäkerheten och vikten av upplysnings- och propagandaverksamhet.
Det följande avsnittet borde emellertid enligt reservationen haft
följande lydelse.
Enligt utskottets mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse
av det slag motionärerna förordat bör intagas i författningen, innan man
gjort helt klart för sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och
skadeståndSrättslig synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen
svårt att i praxis dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse
och dels kontrollera efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning
bör man i stället såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom
intensiv upplysning och propaganda.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196b
I Statistisk årsbok för Sverige 1963 lämnas bl. a. följande uppgifter om
personer som skadats vid vägtrafikolyckor 1953—1962 (s |
;. 167). |
|
År |
Summa dödade eller skadade |
Därav fotgängare |
1953 |
15 954 |
2 567 |
1954 |
17 905 |
2 744 |
1955 |
18 952 |
3 015 |
1956 |
20 109 |
3 074 |
1957 |
20 880 |
3 245 |
1958 |
21 800 |
3 206 |
1959 |
22 475 |
3 194 |
1960 |
22 572 |
3 255 |
1961 |
23 981 |
3 298 |
1962 |
22 553 |
3 401 |
I motionen II :13b |
vid 1961 års riksdag hemställdes om |
riksdagens utta- |
lande att som ett led |
i strävandena att bekämpa mörkerolyckorna i trafiken |
|
vägbanorna vid ut- |
och infarter till städer och tätorter |
måtte i ökad ut- |
sträckning förses med särskilda gångbanor. Statens trafiksäkerhetsråd an-förde i remissyttrande över motionen bl. a. följande. |
Som ett viktigt led i trafiksäkerhetsforskningen ingår undersökningar till
klarläggande av olycksorsakerna.--- — Av ett nyligen på trafiksäker
hetsrådets
uppdrag utfört arbete — Index för vägtrafikolyckor, del IV —
som utgör ett detaljstudium av olyckstyper utom tättbebyggt område kan
utläsas, att av samtliga de fotgängarolyckor som inträffat utom tättbebyggt
område och i vilka motorfordon varit inblandade ca 25 % avsett fall, där
fotgängaren gått längs vägen, under det att ca 60 % av hela antalet av dessa
olyckor avsett fall där vederbörande korsat körbanan.
Motionen avstyrktes av de i ärendet hörda remissinstanserna under hänvisning
bl. a. till de kostnader som ett tillmötesgående av motionärens önskemål
skulle medföra. På statsutskottets hemställan (SU 153/1961) avslog
riksdagen motionen.
b) 60 § i mom. VTF
I en den 4 januari 1957 dagtecknad skrift hemställde rektorn för statens
polisskola hos chefen för kommunikationsdepartementet om sådan ändring
av 60 § VTF att procession av barn skall, om gångbana eller cykelbana
ej finnes, enligt huvudregeln för gående begagna yttersta delen av vägen
på den högra sidan. Till stöd härför anföres i skriften bl. a. följande.
Det är synnerligen olämpligt att barn i procession, när de måste färdas
på körbanan, skall hålla sig på banans vänstra sida. De kan då lättare
bli påkörda bakifrån än om de håller sig på körbanans högra sida. Den i
vägtrafikförordningen antagna principen att gående på väg, där gångbana
eller cykelbana ej finnes, skall begagna yttersta delen av vägen på dess
högra sida, bör av trafiksäkerhetsskäl gälla även när barn färdas i procession.
Man bör i detta sammanhang beakta hur oberäkneliga barn på
grund av sin livlighet kan vara även när de uppträder i trafiken. Barn
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196U
7
som går exempelvis i en skoltrupp kan plötsligt hoppa ur ledet eller knuffas
ut på vägen, vilket kan få svåra trafikolyckor till följd särskilt om
truppen förflyttar sig på vägens vänstra sida. Jämväl pedagogiska skäl
talar för den nyss förordade regeln, att procession av barn skall hålla
sig på vägens högra sida. Det är från denna synpunkt värdefullt att samma
regel kan läras ut till barnen såväl för det fall att de går i procession som
för det fall att de går enskilt.
Yttranden i ärendet avgavs av bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statens trafiksäkerhetsråd, statspolisintendenten, Kungl. automobilklubben
och NTF. Samtliga dessa remissinstanser utom trafiksäkerhetsrådet tillstyrkte
bifall till framställningen.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anförde härvid följande.
Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det angeläget, att barn i skolåldern lära
sig att uppträda på riktigt sätt som fotgängare. För barnen torde det vara
svårt att förstå meningen med vägtrafikförordningens bestämmelser att
de i procession skola gå på körbanans vänstra sida men vid andra tillfällen
företrädesvis begagna körbanans högra sida. Detta skapar lätt osäkerhet
och tveksamhet, som kan leda till farliga situationer. Då dessutom
en gående på vägens högra sida har lättare att ta sig i akt för mötande
fordon än den, som befinner sig på vägens vänstra sida, att varsebliva
fordon, som nalkas bakifrån på hans sida av vägen —- vilket är särskilt
betydelsefullt under mörker — är styrelsen överens med förslagsställaren
om lämpligheten av ändring av den aktuella bestämmelsen. Därvid bör
också övervägas, om icke även marscherande trupp och procession lämpligen
bör använda högra delen av körbanan. Någon olägenhet torde icke
vara förbunden med en sådan regel medan trafiksäkerheten otvivelaktigt
skulle främjas.
Statspolisintendenten, som ansåg föreskrifterna böra få sådan innebörd
att procession av barn bör använda körbanans högra sida, om gångbana
saknas, och att barnen icke får gå flera än två i bredd, anförde följande.
Vid den trafikundervisning, som statspolisen bedriver i skolorna, företrädesvis
på landsbygden, vilken undervisning enligt uttalande från olika
håll bedömes som värdefull, försöker man lära eleverna hur viktigt det
är för deras egen säkerhet att använda den högra vägkanten när de gå
enskilt på väg, som saknar gångbana. Härigenom komma ju barnen att
möta fordonstrafiken och kunna således bättre se och undvika eventuella
faror. Med den nuvarande lydelsen av 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen
måste man emellertid förklara för barnen att denna regel icke gäller när
klassen eller del därav förflyttar sig på sådant sätt att det kan betraktas
som procession, i vilket fall den vänstra delen av körbanan bör begagnas.
Enligt erfarenhet ter det sig för de yngre barnen förvirrande med olika
regler och följden torde i många fall kunna bliva den, att de icke veta
vilken sida av vägen, som bör begagnas i olika situationer. Även om en
lärare leder en procession av barn torde denne icke kunna hålla så noggrann
uppsikt över barnen att risk för olyckor elimineras om processionen
går på körbanans vänstra sida.
NTF redovisade sin uppfattning sålunda.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11> år 196i
1. Det är icke tillrådligt att låta barn marschera flera än två i bredd
på väg utan gångbana. På smal väg böra barnen gå ett och ett i rad efter
varandra.
2. Procession av barn, som gå i bredd på väg utan gångbana, borde tilllåtas
att framgå på högra delen av vägen, så att barnen äro vända mot
och kunna ge akt på den närmaste strömmen av fordon i stället för att ha
ryggen mot densamma.
3. Då barn färdas i marscherande trupp under mörker, vilket dock om
möjligt bör undvikas, böra belysnings- eller reflexanordningar föras i processionens
tät och ko.
Trafiksäkerhetsrådet fann till en början att i den mån förslaget innebar
sådan ändring av bestämmelserna, att procession av barn med högst två i
bredd rekommenderas att använda även befintlig cykelbana, var det väl motiverat
från trafiksäkerhetssynpunkt. Trafiksäkerhetsrådet, som tillstyrkte
förslaget i nu nämnda del, hemställde att framställningen i övrigt icke
måtte föranleda någon åtgärd och anförde till stöd härför följande.
För en vanlig gående är det fördelaktigt att ha den mötande fordonstrafiken
närmast sig och den andra fordonsströmmen så långt från sig som
möjligt. Dessa fördelar för den gående är på de flesta vägar för handen
även för två gående i bredd. Det kan ur trafiksäkerhetssynpunkt vidare
sägas vara fördelaktigt för procession av barn med högst två i bredd att på
vägar utanför de egentliga tätorterna och i samhällen med glesare trafik
färdas på körbanans högra del. Ett sådant förfarande synes också vara til 1-låtet enligt 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen. Enligt detta författningsrums
ordalydelse torde nämligen möjlighet finnas att välja den sida, som
är lämpligast ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Processioner av barn förekommer i trafiken i de allra flesta fall i eller
invid städer eller andra tättbebyggda orter med ofta ej så breda gator
eller vägar och med relativt allmänt rådande tät trafik. I åtminstone de
större samhällena finns trottoar eller annan gångbana, och de användes
då av barnen, gående två och två i bredd. Barnen är därför inte så ofta
hänvisade till körbanor med tätare trafik.
Trafiksäkerhetsrådet vill i det följande något närmare beskriva de situationer,
som kan uppstå i en livlig tätortstrafik, om processioner skulle tilllåtas
förekomma på körbanans högra del. I detta sammanhang må erinras
om, att i en ordinär procession går 4—5 personer i bredd.
Om en procession hänvisas till körbanans högra del, bör den mötande
fordonstrafiken jämlikt 47 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen
väja till höger. Denna fordonstrafik tvingas härvid, utom då särskilt bred
väg finnes, över på den högra delen av körbanan och den kommer här
att konkurrera med den mötande fordonstrafiken om utrymmet på denna
del, enär den andra delen är upptagen av processionen. Om vidare processionen
väjer för en på den högra delen av körbanan parkerad bil, måste
processionen svänga ut på den vänstra delen av körbanan och därmed
råka i farlig närhet av den bakifrån kommande trafiken. Om denna trafik
är mycket stark och de parkerade fordonens antal stort eller om processionen
skall passera väg- eller gatukors eller andra besvärliga trafikplatser,
kan ännu mer komplicerade situationer än vad nyss beskrivits uppstå.
Nu angivna svårigheter att avveckla en trafik, i vilken barnprocessioner
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964
9
enligt föreliggande förslag skulle förekomma, måste innebära stora risker
ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vidare bör observeras de besvärliga problem,
som, även om de inte är av särskild vikt ur trafiksäkerhetssynpunkt och
inte kan tänkas uppstå så ofta, måste lösas för att avveckla enligt förevarande
förslag möjliga möten på en körbana mellan procession av barn
på den ena sidan och annan procession eller marscherande trupp på den
andra sidan.
I föreliggande förslag har särskilt poängterats, att barnen är oberäkneliga
i trafiken, att de plötsligt kan hoppa ur ledet eller knuffas ut på
vägen och att dessa förhållanden kan leda till svår trafikolycka, särskilt
om truppen förflyttar sig på vägens vänstra sida. Enligt trafiksäkerhetsrådets
mening är denna oberäknelighet hos barnen i och för sig lika svårbemästrad,
om barnen förflyttar sig på körbanans högra del eller om de
förflyttar sig på körbanans vänstra del. Det betydelsefulla i trafiksäkerhetsavseende
torde vara, att de i processionen tågande barnen är under
ledning och uppsikt av för ändamålet särskilt kvalificerad personal.
Nu ifrågavarande förslag har vidare motiverats ur pedagogisk synpunkt.
Det har nämligen ansetts vara värdefullt att kunna lära barnen samma regel
såväl för det fall de går i procession som då de går enskilt. Detta är i
och för sig värt beaktande. Någon allmängiltig regel kan emellertid ett
accepterande av förslaget inte skapa, då förslaget inte täcker ett barns
samtliga uppträdanden i marscherande trupp eller procession. Förslaget
omfattar nämligen inte sådana formationer, i vilka barn förekommer såsom
ledsagare åt vuxna.
Vid sidan av nu anförda synpunkter vill trafiksäkerhetsrådet väl erkänna,
att risker ur trafiksäkerhetssynpunkt kan föreligga även med den
ordning, som för närvarande finns i förevarande avseende. Rådet anser
emellertid, att trafikelementet procession (även marscherande trupp) är
bättre inplacerat i trafiksammanhanget enligt nuvarande ordning än enligt
det föreliggande förslaget. Detta trafikelement såsom det avses i förslaget
är genom sin bredd och sin längd mera jämförbart med ett fordon
på körbanan — t. o. m. ett skrymmande sådant — än med gående. Reglerna
för dess plats på körbanan och hur det skall bete sig i trafiken bör
därför också vara desamma som för nämnda fordon.
Framställningen, som i februari 1958 prövades av Kungl. Maj:t i samband
med det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1957 avgivna betänkandet
om trafiksäkerhet, föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd.
Nordisk vägtrafikkommitté
Åt Nordisk vägtrafikkommitté har uppdragits att utarbeta förslag till gemensam
trafiklagstiftning för Danmark, Finland, Norge och Sverige. Enligt
uppgift är bl. a. bestämmelserna för gående föremål för kommitténs överväganden.
Av årets riksdagsbcrättelse framgår att utredningsarbetet beräknas
slutfört i början av år 1964.
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1964
Utskottet
I förevarande motioner yrkas vissa ändringar i vägtrafikförordningens
stadgande för gående.
Enligt nuvarande bestämmelser, vilka återfinnes i 60 8 vägtrafikförordningen,
gäller som huvudregel jämlikt 1 mom. att gående, där så påkallas
för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, skall använda
gångbana eller, om sådan saknas, cykelbana. Finnes ej gångbana eller cykelbana,
skall yttersta delen av vägen begagnas, företrädesvis den på högra
sidan. Det åligger vidare enligt 2 mom. gående att iakttaga särskild försiktighet
vid beträdande av körbana. Gående får ej genom att onödigtvis uppehålla
sig på körbana hindra eller störa trafiken. Medan de sålunda återgivna
stagandena, i den mån däri utsäges att de skall iakttagas, är tvingande
och omfattas av straffbestämmelserna i 1 och 2 §§ trafikbrottslagen, innehåller
60 § 2 mom. i sista stycket även en rekommendation beträffande gåendes
färdsätt under mörker. Härutinnan föreskrives att den som under
mörker går på väg, där tillfredsställande belysning ej är anordnad och
gångbana saknas, bör vara försedd med tänd lykta eller reflexanordningar
eller också bära klädesplagg som vid belysning skarpt avtecknar sig mot
omgivningen.
I de likalydande motionerna 1:346 och 11:398 anföres bl. a. att, eftersom
det särskilt i mörker är starkt motiverat från trafiksäkerhetssynpunkt att
gående färdas på höger sida av vägen, bestämmelsen om gåendes färdriktning
bör ändras så att den även härvidlag blir tvingande. Samma synpunkter
gör sig enligt motionärerna gällande beträffande rekommendationen
om gåendes utrustning i mörker. I sistnämnda hänseende tillkommer enligt
vad i motionerna anföres att underlåtenhet att följa rekommendationen
medfört dom för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen. Motionärerna
hemställer därför om sådan ändring av 60 § vägtrafikförordningen
att gående blir skyldig dels att färdas på vägens högra sida och dels att
vid färd under mörker bära reflexer eller annat skydd, om tillfredsställande
belysning saknas.
I de likalydande motionerna 1:347 och 11:397 kritiseras de särskilda
bestämmelserna i 60 § 4 mom. vägtrafikförordningen om gående som färdas
i procession. I detta stadgande föreskrives att marscherande trupp eller
procession, där så lämpligen kan ske, skall använda körbana och därvid
såvitt möjligt färdas på dennas vänstra del. Procession av barn med högst
två i bredd bör dock enligt författningsrummet använda gångbana, där
sådan finnes. Motionärerna finner det för vanebildningens skull angeläget
att barn alltid får följa huvudregeln för gångtrafik och således färdas på
vägens högra sida. Jämväl trafiksäkerhetsskäl talar enligt motionärerna för
en sådan ordning. I motionerna hemställes därför om sådan författningsändring
att barn i trupp skall färdas på vägens högra sida, om särskild
gångbana ej finnes.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1961 11
Såsom utskottet i olika sammanhang understrukit, är det angeläget att
alla möjligheter att förebygga trafikolyckor tillvaratages. Vad motionärerna
i detta syfte föreslagit är i många hänseenden förtjänt av beaktande.
Motionerna bör enligt utskottets mening emellertid ses mot bakgrund
av de omfattande författningsändringar som förestår med anledning
av den beslutade övergången till högertrafik och som kommer att
beröra bl. a de nu aktuella bestämmelserna om gåendes trafikriktning.
Vägtrafikförordningens bestämmelser för gående överses sålunda av
Nordisk vägtrafikkommitté inom ramen för kommitténs uppdrag att
utarbeta förslag till gemensamma nordiska trafikregler. Utskottet finner
att de genom motionerna väckta frågorna om skärpning av
eller ändring i trafikriktningsreglerna för gående bör bedömas i
samband med spörsmålet om övriga av högertrafikreformen föranledda
författningsändringar. Beträffande den i motionerna 1:346 och 11:398 ifrågasatta
skärpningen av 60 § 2 mom. sista stycket vägtrafikförordningen vill
utskottet framhålla att rekommendationen om gåendes utrustning i mörker
trätt i kraft först den 1 januari 1961. Rekommendationen infördes i syfte
att stödja den propagandaverksamhet som särskilt från NTF :s sida föres
i syfte att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade med att
utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt om
de medel som står dem til! buds för att skydda sig mot dylika risker.
Det är enligt utskottets mening ännu för tidigt att bedöma om bestämmelsen
med sin nuvarande utformning fått avsedd verkan. Utskottet finner anledning
ej föreligga att i sammanhanget ingå på frågan, huruvida underlåtenhet
att följa rekommendationen i särskilt fall kan anses innefatta vårdslöshet
i trafik. Ehuru utskottet således hyser sympati för de båda motionsparens
syfte att öka trafiksäkerheten, anser utskottet på grund av det anförda
att någon riksdagens åtgärd med anledning av de förslag som framförts
i motionerna för närvarande ej är påkallad.
Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, nämligen
a) 1:346 och 11:398 samt
b) 1:347 och 11:397,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
HANS LEVIN
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Lindahl, Göran Karlsson, Ebbe Ohlson,
Svante Kristiansson, Jonasson, Åkesson, Erik Jansson och Gunnar Pettersson*
;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg, fru
Torbrink, herrar Johansson i öckerö, Mattsson, Sundelin och Bengtson i
Solna.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640236