Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 196b
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i vattenlagen jämte i ämnet
väckta motioner, dels väckt motion om utbyggnad
av vattenvården, dels ock väckt motion angående
förvaringen av petroleumprodukter i underjordisk
cistern.
Genom en den 30 december 1963 dagtecknad proposition, nr 42 år 1964,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet hållna protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i vattenlagen.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Det i propositionen framlagda förslaget syftar främst till att bereda bättre
skydd för vattenförsörjningen. Enligt förslaget skall länsstyrelserna ha
befogenhet att fastställa skyddsområden för vattentäkter och grundvattentillgångar
samt meddela skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana
områden. Vidare föreslås, att vattendomstolar skall kunna helt förbjuda
utsläpp av kloakvatten i ytvattenområden för att skydda vattenförsörjning
för samhällen eller för livsmedelsindustrier och liknande inrättningar.
Vattendomstolarna skall enligt förslaget kunna mellan vattentäktsägare
och dem som avleder eller ämnar avleda kloakvatten etter skälighet
fördela merkostnader som uppkommer för att ytvattentäkter skall befrias
från tillförsel av kloakvatten eller för att särskilt långtgående kloakvattenrening
skall vidtagas av hänsyn till vattenförsörjning.
Slutligen föreslås ändringar i vattenlagen i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten
i tillfälle att följa de ärenden rörande radioaktivt avloppsvatten,
som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstolar.
1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 nod. Nr
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
F örfattningsförslaget
Det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i vattenlagen
har följande lydelse.
Härigenom förordnas beträffande vattenlagen den 28 juni 1918 (nr
523)dels att 2 kap. 58 § skall upphöra att gälla, dels att 2 kap. 45 §,
8 kap. 23, 28 och 29 §§, 10 kap. 44, 68 och 74 §§,11 kap. 17 och 59 §§ samt
62 § 3 mom. ävensom 13 kap. 14 § skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att i 2 kap. skola införas sju nya paragrafer, betecknade
62—68 §§, av den lydelse här nedan angives, dels att i 2 kap. 38, 42__
^4, 47 56 och 59—61 §§, 9 kap. 46 § 1, 2, 3 och 5 mom., 11 kap. 30, 36,
37, 50, 60, 63 och 83 §§, 13 kap. 1, 3, 4, 8 och 11—13 §§ samt 14 kap. 6 §
ordet »vattentäkt» eller böjningsformer av detta ord skola ersättas med
ordet »grundvattentäkt» eller motsvarande former härav, dels ock att rubriken
till 2 kap. och överskriften före 2 kap. 42 § skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives samt att i 2 kap. skola införas två nya överskrifter,
en omedelbart före 42 § och en omedelbart före 62 §, med nedan angiven
lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Förslag
till
Lag
om ändring i vattenlagen
2 KAP.
Om byggande i vatten och om
vattentäkt.
Om byggande i vatten och om
grundvattentäkt.
Om vattentäkt.
Om grundvattentäkt.
Om anordnande och nyttjande au
gi undvattentäkt.
i Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 38 § SFS 1941:614, 2 kap. 42—45. 47—56 och
58—61 §§ 1939: 146, 8 kap. 23 § 1956:581, 8 kap. 28 § 1941:614, 8 kap. 29 § 1955:315,
9 kap. 46 § 1939: 146, 10 kap. 44 § 1961:548, 10 kap. 68 och 74 §§ 1956 : 581, 11 kap 17 5
1954:124, 11 kap. 30 § 1948:479, 11 kap. 36 § 1956:581, 11 kap. 37 § 1954:124, 11 kap. 50
och 59 §§ 1961: 548, 11 kap. 60 § 1939: 146, 11 kap. 62 § 3 mom. och 63 § 1944: 87 11 kap
83 8 1948 *470 13 lön 1 Q a rr 1 oon. 1 Ad 101___ o ..i. << «n ~ . _ ’ .
83 § 1948:479, 13 kap. 1, 3 och 4 §§ 1939: 146, 13 kap. 8 och 11 §§ 1961: 48, 13 kap 12 §
1 9K4 • 1 94 1 Q bon 1 Q 1 A R R 1 oon . 1 A C___* ■« ,1 1 n o . 7 r °
1954: 124, 13 kap. 13 och 14 §§ 1939: 146 samt 14 kap. 6 § 1954: 124.
Tredje lagutskottets utlåtande nr i4 år t96)
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
42 §.
Tarvas för--
45 §.
— -— är stadgat.
Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan
tillhörig fastighet lägges besvär eller
last, skall ock vad i första stycket
är stadgat äga tillämpning. Meddelas
beslut härom, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen göra anmälan
om beslutet hos inskrivningsdomaren;
och varde med anmälan
så förfaret, som om bevis
angående verkställd utmätning av
fest egendom finnes föreskrivet.
Om skydd för grundvatten.
62 §.
Erfordras till skydd mot förorening
av grundvatten, att å annan tillhörig
fastighet lägges besvär eller
last, vare fastighetens ägare pliktig
att tåla sådant intrång mot ersättning,
som sägs i 9 kap.
Meddelas beslut som avses i första
stycket, skall vattenrättsdomaren
ofördröjligen göra anmälan om beslutet
hos inskrivningsdomaren. Med
anmälan skall så förfaras, som finnes
föreskrivet om bevis angående
verkställd utmätning av fast egendom.
63 §.
Vill någon utföra grävning eller
sprängning eller anordna upplag eller
vidtaga annan åtgärd, som kan
befaras medföra menlig inverkan å
grundvattentillgång, vilken tillgodogöres
eller kan antagas komma att
framdeles tillgodogöras, vare han
skyldig att till skydd för grundvattnet
vidtaga de anordningar och tåla
den begränsning av verksamheten
ävensom i övrigt iakttaga de försiktighetsmått,
som skäligen föranledas
av omständigheterna.
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
64 §.
Konungens befallningshavande
äger för att bereda skydd för grundvattentillgångsom
tillgodogöres eller
kan antagas komma att framdeles
tillgodogöras för vattenförsörjningen
inom tätbebyggelse, fastställa erforderligt
skyddsområde för grundvattentillgången
samt med giltighet
inom detta område meddela allmänna
föreskrifter rörande vad som jämlikt
63 § skall iakttagas.
65 §.
Konungens befallningshavande
äger, om ansvar ej finnes stadgat,
vid vite tillhålla den, som ämnar
vidtaga åtgärd varom sägs i 63 §,
att iakttaga vad honom åligger enligt
nämnda paragraf eller enligt föreskrift
som meddelats med stöd av
64 §.
Har försummelse förelupit i hänseende
som angives i första stycket,
äger Konungens befallningshavande
efter vad som finnes tjänligast antingen
förordna om rättelse på den
försumliges bekostnad eller vid vite
tillhålla den försumlige att själv vidtaga
rättelse.
66 §.
Innan allmänna föreskrifter meddelas
för skyddsområde enligt 64 §,
skall förslag till sådana föreskrifter
upprättas samt skriftlig underrättelse
om förslagets innehåll genom
Konungens befallningshavandes föisorg
sändas till varje ägare av fastighet
inom skyddsområdet samt till
de kända nyttjanderättshavare, vilkas
rätt beröres. Är mark samfälld
för flera fastigheter, erfordras ej
underrättelse till de särskilda delägarna
i den samfällda egendomen;
finnes för denna känd styrelse, skatt
styrelsen underrättas. I underrättelsen
skall angivas vad sakägare,
som vill framföra erinran mot förslaget,
har att iakttaga.
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
67 §.
När skyddsområde enligt 64 §
fastställts eller tidigare meddelade
bestämmelser för sådant område
ändrats eller upphävts, skall
Konungens befallningshavande ofördröjligen
införa beslutet härom i
länskungörelserna ävensom ombesörja
att kungörelse om beslutet
anslås å anslagstavla för kommun,
som beröres av beslutet, och införes
i en eller flera ortstidningar. Genom
Konungens befallningshavandes försorg
skola tryckta exemplar av föreskrifter,
som meddelats för visst
skyddsområde, finnas att tillgå för
allmänheten mot betalning.
Har beslut som i första stycket
sägs meddelats i anledning av ansökan,
skola kostnaderna för kungörandet
bestridas av sökanden.
68 §.
Har kommunal myndighet meddelat
beslut jämlikt föreskrift utfärdad
med stöd av 64 §, må däröver anföras
besvär hos Konungens befallningshavande.
Konungens befallningshavandes
beslut enligt 64 eller 65 § så ock
kommunal myndighets beslut, som
avses i första stycket, skola omedelbart
lända till efterrättelse och gälla
intill dess annorlunda förordnas.
S KAP.
23 §.
— enskild synpunkt.
Till vattendrag, sjö eller annat
vattenområde, vars vatten användes
eller kan antagas komma att framdeles
användas för samhälles vattenförsörjning
eller i fabrik eller
annan inrättning för framställning
av varor avsedda att förtäras av allmänheten,
må kloakvatten icke avledas,
om därigenom kan uppkomma
fara för spridning av smitta eller
eljest våda ur hälsosynpunkt.
---utan olägenhet.
Den, som —----------— —
Kloakvatten som
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Har, där
29
Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i
fråga om två eller flera samhällen
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å två eller flera fastigheter
så ock beträffande samhälle
och en eller flera fastigheter, som
äro belägna utom samhället.
28 §.
prövas skäligt.
Nödgas någon på grund av vad i
23 § första eller andra stycket är
stadgat att av hänsyn till vattenförsörjningen
för samhälle eller inrättning,
som i 23 § andra stycket sägs,
vidkännas ökad kostnad för kloakvattens
avledande eller för åtgärd
till motverkande av förorening genom
kloakvatten, må samhället eller
ägaren av inrättningen förpliktas att
utgiva bidrag till den ökade kostnaden
efter vad prövas skäligt.
§•
Vad i 27 § och 28 § första stycket
är stadgat i fråga om två eller
flera samhällen skall äga motsvarande
tillämpning med avseende å
två eller flera fastigheter så ock beträffande
samhälle och en eller flera
fastigheter, som äro belägna utom
samhället.
10 KAP.
44 §.
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion.
Avskrift av
Beträffande företag, som avses i
32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen
utan dröjsmål avsändas till
statens vatteninspektion och, där
fråga är om avledande av radioaktivt
avloppsvatten, till strålskyddsmyndighcten.
Konungens befallningshavande.
68 §.
Har i — --------angående företaget.
Har fiskeritjänsteman---—-----av företaget.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande angående företag, som
avses i 43 § tredje stycket, eller är
fråga om företag enligt 8 kap., skall
ock avskrift av förslaget till utlåtande
översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
av radioaktivt avloppsvatten, skall
avskrift som nu sagts sändas även
till strålskyddsmyndigheten.
Avskrift av----
I andra--—--
Har fiskeritjänsteman
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses
i 43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.
av företaget.
Har statens vatteninspektion avgivit
yttrande till förrättningsmannen
angående företag, som avses
i 43 § tredje stycket, eller är fråga
om företag enligt 8 kap., skall avskrift
av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första
stycket sägs, översändas till vatteninspektionen.
Avser företaget avledande
av radioaktivt avloppsvatten,
skall avskrift eller meddelande
jämte underrättelse som nu sagts
sändas även till strålskyddsmyndigheten.
74 §.
— — nämnda ställen,
avskrift därav.
11 KAP.
17 §.
Till vattenmål hänföras följande mål:
A. ansökningsmål:
A. ansökningsmål:
7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor vattentäkt må anläggas
eller nyttjas;
8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
vattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig vattentäkt;
10.
ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor vattentäkt må tagas
ur bruk;
7. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 47 §, huruvida och under
vilka villkor grundvattentäkt må
anläggas eller nyttjas;
8. ansökan om prövning jämlikt
2 kap. 53 § av lagligheten av befintlig
grundvattentäkt;
9. ansökan jämlikt 2 kap. 56 §
första stycket om meddelande av
bestämmelser angående den omfattning,
i vilken grundvatten må tillgodogöras
vid annan tillhörig
grund vattentäkt;
10. ansökan jämlikt 2 kap. 59 §
andra stycket om prövning, under
vilka villkor grundvattentäkt må tagas
ur bruk;
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
B. stämningsmål:
B. stämningsmål:
31. talan om borttagande eller
ändrande av annan tillhörig vattentäkt,
som ej är avsedd allenast för
viss fastighets förseende med vatten
till husbehovsförbrukning, eller
om förbud mot tillgodogörande av
grundvatten vid sådan vattentäkt,
såframt talan grundas därå att vattentäkten
icke tillkommit i laga ordning
eller icke är av laga beskaffenhet
eller att grundvatten vid vattentäkten
tillgodogöres till större
myckenhet än lagligen är tillåten;
32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan vattentäkt,
som under 31 sägs;
33. talan om ansvar för det sådan
vattentäkt anlagts eller ändrats eller
nyttjats i strid mot stadgande i denna
lag eller mot föreskrift, som med
stöd av denna lag meddelats;
34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om
ändrande av vattentäkt, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller
om ändrade föreskrifter rörande
tillgodogörande av grundvatten vid
sådan vattentäkt;
35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra
stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av
grundvatten vid annan tillhörig vattentäkt
eller ändrande av förut givna
sådana föreskrifter;
36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 § om rätt till intrång å annans
fastighet i vissa avseenden;
31. talan om borttagande eller
ändrande av annan tillhörig grundvattentäkt,
som ej är avsedd allenast
för viss fastighets förseende
med vatten till husbehovsförbrukning,
eller om förbud mot tillgodogörande
av vatten vid sådan grundvattentäkt,
såframt talan grundas
därå att grundvattentäkten icke tillkommit
i laga ordning eller icke är
av laga beskaffenhet eller att vatten
vid grundvattentäkten tillgodogöres
till större myckenhet än lagligen är
tillåten;
32. talan om ersättning för skada
eller intrång av sådan grundvattentäkt,
som under 31 sägs;
33. talan om ansvar för det sådan
grundvattentäkt anlagts eller ändrats
eller nyttjats i strid mot stadgande
i denna lag eller mot föreskrift,
som med stöd av denna lag
meddelats;
34. talan jämlikt 2 kap. 51 § om
ändrande av grundvattentäkt, vartill
vattendomstolen meddelat tillstånd,
eller om ändrade föreskrifter rörande
tillgodogörande av vatten vid sådan
grundvattentäkt;
35. talan jämlikt 2 kap. 56 § andra
stycket om meddelande av föreskrifter
rörande tillgodogörande av
grundvatten vid annan tillhörig
grundvattentäkt eller ändrande av
förut givna sådana föreskrifter;
36. talan, som utan samband med
ansökningsmål föres jämlikt 2 kap.
45 eller 62 § om rätt till intrång å
annans fastighet i vissa avseenden;
56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om
ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall
tillhandahållas i ersättning för förlust
av grundvatten, eller om rätt att
åter komma i åtnjutande av möjlig
-
56. talan jämlikt 9 kap. 46 § om
ändring i vad förut bestämts angående
vederlag för vatten, som skall
tillhandahållas i ersättning för förlust
av gundvalten, eller om rätt att
åter komma i åtnjutande av möjlig
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
het att vid egen vattentäkt tillgodo- het att vid egen grundvattentäkt tillgöra
grundvatten; godogöra vatten;
C. besvärsmål: C. besvärsmål:
D. underställningsmål:
D. underställningsmål:
Hurusom, efter------
59
De handlingar — —-----
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion.
--i 68 §.
§•
--angivna ställena.
Är fråga om företag enligt 8 kap.,
skall avskrift av utslaget utan dröjsmål
översändas till statens vatteninspektion
och, där företaget avser
avledande av radioaktivt avloppsvatten,
till strålskyddsmyndigheten.
62
3 mom. Vad i---------
I mål rörande vattentäkt skall, såframt
medgivande att vid vattentäkten
tillgodogöra grundvatten lämnas,
utslaget tillika, där ersättning
skall utgå genom tillhandahållande
av vatten eller det eljest kan anses
erforderligt, angiva fastighet, med
vilken rätten till tillgodogörandet
skall för framtiden vara förenad
(vattentäktsfastighet). Vattenrättsdomaren
bör fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i
mål, som nu nämnts, tillse att, såvitt
möjligt, en för ändamålet lämpad
fastighet varder under målets handläggning
bildad.
I utslag — — — — — -----10
§•
— andra ansökningsmål.
I mål rörande grundvattentäkt
skall, såframt medgivande att vid
grundvattentäkten tillgodogöra
grundvatten lämnas, utslaget tillika,
där ersättning skall utgå genom
tillhandahållande av vatten eller
det eljest kan anses erforderligt,
angiva fastighet, med vilken rätten
till tillgodogörandet skall för
framtiden vara förenad (vattentäktsfastighet).
Vattenrättsdomaren hör
fördenskull, när omständigheterna
därtill föranleda, i mål, som nu
nämnts, tillse att, såvitt möjligt, en
för ändamålet lämpad fastighet varder
under målets handläggning bildad.
kap. 67 §.
13 KAP.
14 §.
Borttager eller fördärvar någon Borttager eller fördärvar någon
uppsåtligen vattenmärke eller obser- uppsåtligen vattenmärke eller observationsrör
eller särskilt anbragt fix- vationsrör eller särskilt anbragt fixpunkt,
vartill domstols eller annan punkt, vartill domstols eller annan
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
(Gällande lydelse)
myndighets beslut om byggande i
vatten eller anläggande av vattentäkt
eller vattenreglering eller rörande
hushållning med eller tillgodogörande
av vatten hänför sig, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.
(Föreslagen lydelse)
myndighets beslut om byggande i
vatten eller anläggande av grundvattentäkt
eller vattenreglering eller
rörande hushållning med eller tillgodogörande
av vatten hänför sig,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.
Har Konungens befallningshavande
förordnat att överträdelse av föreskrift
som meddelats med stöd av
2 kap. 64- § skall föranleda ansvar,
dömes den som överträder föreskriften
till böter, högst trehundra kronor,
eller, om förseelsen avsett åliggande
av större vikt eller därigenom
förorsakats avsevärd skada eller olägenhet,
till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.
Har fråga om villkoren för avledande av kloakvatten före ikraftträdandet
blivit av vattendomstol eller synemän slutligen prövad, skall vid fullföljd
av talan eller vid underställning äldre lag äga tillämpning.
Ändå att avledande påbörjats före ikraftträdandet, skall 8 kap. 23 § i nya
lydelsen gälla, dock allenast därest frågan om åtgärder till motverkande
av vattenförorening icke blivit prövad i ansöknings- eller underställningsmål
före ikraftträdandet och ej heller därefter med tillämpning av äldre lag.
Ej må på grund av vad i 8 kap. 28 § andra stycket stadgas bidragsskyldighet
åläggas för ökad kostnad, som uppkommit före ikraftträdandet
eller inträtt därefter i anledning av beslut som meddelats före ikraftträdandet.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
dels i första kammaren nr 661 av herr Jonasson m. fl. samt i andra kammaren
nr 807 av herrar Persson i Heden och Elmwall; och
dels i första kammaren nr 662 av herrar Hansson, Nils, och Pettersson,
Gunnar, samt i andra kammaren nr 806 av herr Hamrin i Kalmar m. fl.
I motionerna I: 661 och II: 807, som är likalydande, hemställes
»I. att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 42 måtte
A. besluta 1. a) att skyddsområde avseende grundvattentäkt må fastställas
av vattendomstol på framställning av länsstyrelse, dock att länsstyrelse
om så prövas nödvändigt må meddela interimistiskt beslut om skyddsområde
för högst ett år i sänder och sammanlagt högst tre år,
b) att sakägare, som till följd av föreskrift om skyddsområde åsamkas
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
större intrång än han enligt aktsamhetsregelns allmänna tillämpning är
skyldig tåla utan ersättning, må äga rätt till ersättning i den omfattning som
av vattendomstol prövas skäligt;
2) att den i propositionen föreslagna lydelsen av 8 kap. 23 § andra stycket
vattenlagen skall ändras så att det i stycket stadgade förbudet kommer
att gälla därest avledande av kloakvatten kan medföra fara för spridning av
parasiter, smittosamma sjukdomar eller eljest våda ur hälsosynpunkt eller
sanitär olägenhet;
3) att sakägare må, om han åsamkas merkostnad till följd av tillämpning
av 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen, av motpart erhålla bidrag till
merkostnaden och, om han åsamkas merkostnad till följd av tillämpning
av i propositionen föreslagna andra stycket nämnda lagrum, ersättning för
merkostnaden, allt enligt vad som av vattendomstol prövas skäligt;
B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande lagstiftnings-
och andra åtgärder i syfte att motverka vattenföroreningar och sanera
förorenade vattenområden samt om undersökning rörande vattenföroreningarnas
omfattning m. m.;
C. beakta vad i motionen i övrigt anförts; samt
It. att vederbörande utskott måtte utarbeta lagförslag som föranledes av
ovan nämnda yrkanden».
I motionerna I: 662 och II: 806, som ävenledes är likalydande, hemställes
»A. att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition nr 42 måtte
1) för sin del besluta sådan utformning av författningen,
a) att laglig möjlighet öppnas att anordna skyddsområden för ytvatten,
b) att förändringar av ytvattensituationen ej tillåts utan föregående obligatorisk
prövning,
c) att länsstyrelse ges möjlighet att fastställa skyddsområde och särskilda
föreskrifter utan beaktande av frågan om intrånget har sådan karaktär att
ersättning skall utgå,
d) att sakägare, när skyddsområde fastställts eller särskilda föreskrifter
meddelats, skall ha rätt att föra talan om ersättning vid domstol, ävenså
rätt att föra talan om oförutsedd skada;
2) avslå Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av 8 kap. 28 § vattenlagen om
kostnadsfördelning mellan vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse;
3) i skrivelse till Kungl. Maj :t
a) betona angelägenheten av att lokal myndighet bereds tillfälle att i
större omfattning än i Kungl. Maj :ts förslag antingen dispensera från
skyddsområdesföreskrifter eller, där så är lämpligare, höras innan länsstyrelse
avgör dispensärenden,
b) betona vikten av att vattenvårdens organisationsproblem snarast löses,
c) hemställa om utredning om i vilken omfattning det är lämpligt och
praktiskt möjligt att skydda ytvatten enligt samma normer som i Kungl.
Maj ds förslag för grundvatten;
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningstexter
som erfordras enligt yrkandena under A. 1) ovan».
Därjämte har utskottet i samband med propositionen behandlat två inom
riksdagen väckta fristående motioner, nämligen dels i andra kammaren
nr 166 av herrar Elmwall och Persson i Heden och dels i samma kammare
nr 382 av fru Ekroth in. fl.
1 motionen It: 166 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam prövning och förslag rörande
a) förstärkning av den officiella vattenvården i fråga om sakkunskap
samt personella och ekonomiska resurser, så att även utförlig behandling
av vattenvårdsärenden, inklusive rådgivning åt kommunerna, möjliggöres
i enlighet med vad som angivits i motionen;
b) ändring och komplettering av gällande lag på vattenvårdens område,
så att å ena sidan alla ekonomiskt berörda näringar erhåller skydd, även av
ekonomisk natur, samt å andra sidan en mera omfattande skyldighet kommer
att åvila även mindre bebyggelseområden, särskilt med hänsyn till rening
av avloppsvatten».
I motionen II: 382 hemställes
*att riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen om brandfarliga
varor SFS 568/61 23 § 3 mom. att i marken kring underjordisk cistern
för förvaring av petroleumprodukter skall finnas skydd i form av betongkasun
av fullgod beskaffenhet eller annan fullt säker anordning som verksamt
förhindrar skada på yt- eller grundvattentäkt,
att föreskrifter utfärdas avseende kontinuerlig kontroll av i marken redan
nedlagda oljecisterner samt
att uppdraga åt vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext».
Beträffande motionernas fullständiga innehåll får utskottet, i den mån redogörelse
ej lämnas nedan, hänvisa till motionerna II: 166, II: 382, II: 806
och il: 807.
Propositionens tillkomst
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 januari 1953 tillkallade
dåvarande statsrådet Hjalmar Nilson särskilda sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag om åtgärder till motverkande av förorening
av sjöar och vattendrag. Efter att tidigare ha avgivit två betänkande!!
angående lagstiftnings- och organisationsfrågor inom vattenvårdens område
har de sakkunniga, som antagit benämningen vattenvårdskommittén, den
6 december 1960 avgivit ett betänkande med titeln »Skydd för vattenförsörjningen»
(SOU 1960: 38)1.
1 Betänkandet är undertecknat av vattenrättsdomaren Gösta Schirén, ordförande, överinspektören
Sven Andersson, direktören Torsten Andersson, ledamoten av riksdagens första
kammare, chefredaktören Torsten Bengtsson, laboratorn G. Laurell, ledamoten av riksdagens
andra kammare greve T. G. von Seth, förutvarande distriktsingenjören för vatten och avlopp
Ossian Svensson, förutvarande överinspektören Sten Vallin och direktören Gösta Åqvist.
Tredje lagutskottets utlåtande nr l''i år 196b 13
Vattenvårdskommittén föreslår i betänkandet vissa ändringar i vattenlagen
för att bereda bättre skydd för vattenförsörjningen. Förslagen avser
att såvitt möjligt mot förorening skydda grundvatten och ytvatten, som
användes eller avses skola användas för konsumtion inom tätbebyggelse
eller av livsmedelsindustri o. d. Beträffande vattenvårdskommitténs förslag
till lag om ändring i vattenlagen hänvisas tiil propositionen s. 100—105
(Bilaga B).
Över betänkandet jämte vid detta fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattendomstolarna,
medicinalstyrelsen (med överlämnande av yttranden från statens bakteriologiska
laboratorium, Förste provinsialläkarnes förening, Svenska
stadsläkarföreningen, Svenska provinsialläkarföreningen samt förste provinsialläkarna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län, förste stadsläkarna i Göteborg, Malmö och Norrköping,
två hälsovårdskonsulenter samt medlemmen av styrelsens vetenskapliga
råd professor L. Friberg), statens institut för folkhälsan, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen,
veterinär styrelsen (med yttranden från Svenska länsveterinärföreningen
och Svenska veterinärföreningen för kött- och mjölkhygien),
statens vatteninspektion, kommerskollegium (med yttranden från Stockholms
handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren
i Karlstad, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län,
handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare),
Sveriges geologiska undersökning, överståthållarämbetet (med yttrande
från Stockholms stadskollegium), länsstyrelsen i Stockholms län (med
yttranden från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd, Stockholms
förorters samarbetsnämnd och Stockholms norra förorters vattenverksförbund),
länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från förste provinsialläkaren
samt distriktsingenjören för vatten och avlopp i länet ävensom
från hälsovårdsnämnderna i Uppsala och Enköpings städer, i Tierps
köping samt i Upplands-Bro och Älvkarleby kommuner), länsstyrelsen i
Södermanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren och
distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Jönköpings län, länsstyrelsen
i Kalmar län (med yttranden från lantbruksnämnden, förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i
Kalmar, Oskarshamn och Västervik), länsstyrelsen i Kristianstads län
(med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären, länsarkitekten
och distriktsingenjören i länet samt från hälsovårdsnämnderna i
Osby och Åstorps köpingar och kommunalnämnden i Barkåkra kommun),
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
länsstyrelsen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Hallands län (med yttranden
från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och hushållningssällskapet
i länet samt drätselkammaren i Halmstad), länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren, länsveterinären
och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Älvsborgs län (med
yttrande från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Örebro län (med
yttranden från förste provinsialläkaren, länsarkitekten och distriktsingenjören
i länet, drätselkamrarna i Örebro och Karlskoga samt kommunalnämnderna
i Hällefors köping och Linde kommun), länsstyrelsen i Kopparbergs
län (med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören
i länet), länsstjrrelsen i Västernorrlands län (med yttranden
från vägförvaltningen, förste provinsialläkaren, distriktsingenjören och
naturskyddsrådet i länet, Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare samt från
stadsfullmäktige i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik ävensom från
kommunalfullmäktige i Timrå och Sköns köpingar samt Ytterlännäs, Selångers
och Själevads landskommuner), länsstyrelsen i Västerbottens län
(med yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet
samt drätselkammaren i Skellefteå och hälsovårdsnämnderna i Lycksele
stad samt i Umeå och Stensele landskommuner), naturvårdsutredningen,
institutionerna för vatten och avloppsteknik r?id tekniska högskolan
i Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola, Ingeniörsvetenskapsakademien,
Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunaltekniska föreningen,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Föreningen för vattenhygien, Svenska naturskyddsföreningen
(med yttrande från Skaraborgs läns naturskyddsförening), Svenska
petroleum institutet, Svenska konsulterande ingenjörers förening samt
Svenska distriktsingenjörers förening.
Kungl. Maj :t har den 14 juni 1962 uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att upprätta förslag till normalskyddsbestämmelser för
grundvattentillgång i anslutning till vad som anförts i vattenvårdskommitténs
betänkande om skydd för vattenförsörjningen. Styrelsen har den
1 december 1962 avgivit förslag till skyddsbestämmelser för grundvattentillgång,
vilket förslag återfinnes i propositionen som Bilaga C å s. 106—107.
Över förslaget har efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen,
medicinalstyrelsen (med yttranden från statens bakteriologiska
laboratorium, länsläkarna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands,
Älvsborgs, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län samt från
två hälsovårdskonsulenter), statens institut för folkhälsan, järnvägsstyrelsen,
kammarkollegiet, statskontoret, lantbruksstyrelsen (med yttranden
från Stockholms läns och stads lantbruksnämnd samt från lantbruksnämnderna
i Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år l!)6b
Malmöhus och Hallands län, i Älvsborgs läns norra område samt i Skaraborgs
och Västernorrlands län), veterinärstyrelsen, statens vatteninspektion,
kommerskollegium, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i
Stockholms län (med yttranden från länsläkaren, länsveterinären samt
från distriktsingenjören för vatten och avlopp i Stockholms och Gotlands
län), länsstyrelsen i Uppsala län (med yttranden från länsläkaren och
distriktsingenjören samt från hälsovårdsnämnderna i städerna Uppsala och
Enköping, i Tierps köping samt i Håbo och Älvkarleby landskommuner),
länsstyrelsen i Malmöhus län (med yttranden från biträdande länsläkaren
och från distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län (med yttranden från distriktsingenjören i länet) vattenvårdskommittén,
Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska vatten- och
avloppsverksföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Svenska naturskyddsföreningen,
Samfundet för hembygdsvård samt Svenska petroleum institutet.
Vattenvårdskommittén har den 23 februari 1962 avgivit ytterligare ett
betänkande. I detta, som har titeln »Tillsyn över radioaktiv vattenförorening»
(stens. Jo 1962:2) föreslår kommittén bl. a. viss ändring av vattenlagen
i syfte att sätta strålskyddsmyndigheten i tillfälle att följa de ärenden
rörande radioaktivt avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar
eller av vattendomstol. Detta betänkande bilagt förslag till lag om
ändring i vattenlagen är fogat vid propositionen som Bilaga Då s. 108—109.
Över betänkandet med därvid fogat lagförslag har efter remiss yttranden
avgivits av vattenöverdomstolen efter hörande av vattenrättsdomarna i
Österbygdens, Söderbygdens och Västerbygdens vattendomstolar, försvarets
forskningsanstalt, medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut, kammarkollegiet, statskontoret, riksrevisionsverket, statens
lönenämnd, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, länsstyrelsen
i Stockholms län (med yttranden från överståthållarämbetets och länsstyrelsens
civilförsvarssektion, Stockholms läns och stads lantbruksnämnd,
förste provinsialläkaren, länsveterinären och distriktsingenjören för vatten
och avlopp i Stockholms och Gotlands län, Stockholms läns hälsovårdsförbund,
Stockholms förorters samarbetsnämnd och Stockholmstraktens
vattenverksförbund), länsstyrelsen i Södermanlands län (med
yttranden från förste provinsialläkaren och distriktsingenjören i länet),
länsstyrelsen i Östergötlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen i Kalmar län, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län (med yttranden från förste provinsialläkaren,
länsveterinären och distriktsingenjören i länet), länsstyrelsen
i Skaraborgs län (med yttranden från förste provinsialläkaren, distriktsingenjören
i länet, fiskeriintendenterna i övre södra distriktet och nedre
södra distriktet samt från Skaraborgs läns hushållningssällskap), läns
-
16 Tredje lagutskottets utlåtande nr tå år 196å
styrelsen i Västmanlands län (med yttranden från förste provinsialläkaren
och distriktsingenjören i länet), professor W. Rodhe vid Uppsalt
universitets limnologiska institution, professor S. Thunmark vid Lunds
universitets limnologiska institution, delegationen för atomenergifrågor,
Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Ingenj örsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund, Atomkraftkonsortiet Krångede aktiebolag
och Co, aktiebolaget Atomenergi, Svenska vattenkraftföreningen, Sveriges
fiskares riksförbund, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för
hembygdsvård samt Föreningen för vattenhygien.
Gällande bestämmelser m. m.
Utskottet får i denna del hänvisa till den redogörelse som intagits i propositionen
å s. 15—20.
Förslagets allmänna grunder
A. Skydd för vattenförsörjningen
V attenvårdskommittén
En närmare redogörelse för vattenvårdskommitténs betänkande med förslag
till lagstiftning angående skydd för vattenförsörjningen lämnas i propositionen
s. 20—29.
Yttrandena
Utskottet hänvisar beträffande innehållet i remissyttrandena till propositionen
s. 29—41.
Departementschefen
Som en följd av den alltmer omfattande föroreningen av landets ytvatten
liksom av den flerstädes förekommande grundvattensänkningen föreligger
på flera håll inom landet en brist på naturligt rena, opåverkade vattentillgångar,
varmed de ökande behoven av vatten för konsumtion och andra
försörjningsändamål kan tillgodoses. För att trygga vattnets kvalitet kräves
därför särskilda åtgärder. Samtidigt som anspråken på rent konsumtionsvatten
ökar, gör sig emellertid behovet av områden, där avloppsvatten
kan släppas ut, i allt högre grad gällande. I tekniskt hänseende torde de
motsättningar mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena som upp
-
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 196b
kommer därvid med hänsyn till framstegen på vatten- och avloppsteknikens
område icke vara oövervinneliga. Ofta synes de kunna begränsas till att
gälla frågor om reningsåtgärder. Beträffande de rättsliga förhållandena
föreligger däremot som vattenvårdskommittén ådagalagt i sitt år 1960 avgivna
betänkande vissa brister. I det föregående har framhållits, att bestämmelser
som direkt eller indirekt tjänar till att bereda skydd för vattenförsörjningen
har meddelats såväl i vattenlagen som i ett flertal andra författningar.
Enligt kommitténs uppfattning är det bestämmelserna i vattenlagen
som bör förtydligas och fullständigas för att de påtalade bristerna
bäst skall avhjälpas. Till denna mening, som genomgående biträtts vid remissbehandlingen,
kan även jag ansluta mig.
Kommitténs förslag till ändringar i vattenlagen syftar i första hand till
att skapa möjligheter att effektivt skydda vattentillgångar vilka har betydelse
för försörjningen med vatten för hushållsändamål och andra ändamål
som förutsätter vatten av hög kvalitet. Detta utredningens förslag synes mig
i huvudsak väl ägnat att läggas till grund för den önskvärda lagrevisionen.
Beträffande utformningen av den nya lagstiftningen vill jag till en början
beröra frågan om olika regler för grundvattenskydd
och för ytvattenskydd. Vattenvårdskommittén har i överensstämmelse
med gällande rätt för sin del föreslagit en lösning efter olika linjer
för grundvattentäkter och för ytvattentälcter. Som den föregående redogörelsen
visar har vissa remissinstanser kritiserat kommitténs uppläggning
på denna punkt och framfört önskemål om enhetliga bestämmelser. Med
hänsyn till att ytvattentäkterna redan nu spelar en stor roll för vår vattenförsörjning
och att deras betydelse med all sannolikhet kommer att öka,
framstår det i och för sig som önskvärt att genom enhetlig lagstiftning
markeras, att grundvatten och ytvatten från skyddssynpunkt bör betraktas
som lika betydelsefulla. En sådan uppläggning skulle emellertid stämma
mindre väl överens med vattenlagens allmänna systematik. Den vattenrättsliga
lagstiftningen rörande vattenförsörjning och avledande av spillvatten
har tillkommit etappvis. Vattenlagen innehöll vid sin tillkomst bestämmelser
om byggande i vatten och såsom ett särskilt fall av byggande upptogs
bortledande av vatten ur sjöar och vattendrag. Av de företag som nu är i
fråga är således tillgodogörande av ytvatten för försörjningsändamål det
som tidigast blev föremål för lagstiftning. Bestämmelser om rätt till underjordiska
vattentillgångar och om villkoren för utnyttjande av sådana infördes
i vattenlagen år 1939. Huvudsakligen genom lagstiftning år 1941
tillkom stadgandena om avledande av avloppsvatten till ytvattenområden.
De sålunda efterhand utarbetade reglerna om förelag med olika ändamål —
ytvattenbortledning, grundvattentäkt och avloppsföretag —- bestämmer de
förutsättningar under vilka företagen må komma till stånd och anger villkor
som bör gälla för att vatten skall få tillgodogöras för de med företagen
2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 avd. Nr 14
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1961
avsedda ändamålen. I den lagstiftning som ägnats visst slag av företag enligt
vattenlagen ingår därför de principiella stadgandena om företagarens
skyldighet gentemot motstående intressen. Avpassade efter de olika företagstypernas
beskaffenhet och ändamål är bestämmelserna om skydd för
motstående intressen icke primära i systematiskt hänseende; vattenlagens
systematik bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.
Om man i dagens läge inom detta område över huvud taget skall kunna
genomföra reformer, som betraktas såsom angelägna, måste dessa bygga
på den nuvarande systematiken. I annat fall måste reformarbetet på detta
rättsområde ställas på en oviss framtid. Jag kan därför icke nu förorda,
att tillämnade ändringar i lagstiftning om skydd för vattenförsörjning skall
föranleda en lagteknisk anordning som avviker från vattenlagens nuvarande
regelsystem.
Som framgår av vad tidigare sagts har kommittén föreslagit en allmän
aktsamhetsregel till skydd för grundvatten, vilken avses
skola ersätta den nu i 2 kap. 58 § första stycket vattenlagen intagna
skyddsregeln. I förhållande till denna innebär förslaget en ändring i förtydligande
syfte och en anpassning till den nuvarande regelns i praxis utformade
innebörd. Förslaget har genomgående biträtts vid remissbehandlingen
och jag vill även för egen del uttala min anslutning till detsamma.
Yppad tvekan huruvida den nuvarande regeln avser skydd också för grundvattentillgång,
som ännu ej tagits i anspråk, har föranlett kommittén att
föreslå, att såsom skyddsobjekt skall uttryckligen angivas vattentillgång,
som kan antagas bli tillgodogjord. Det föreslagna tillägget, som torde undanröja
all oklarhet, synes mig böra intagas i lagtexten. Däremot torde ej
böra angivas såsom förutsättning att utnyttjandet av vattentillgången kan
antagas ske inom någon på visst sätt angiven tidrymd.
Av förarbetena till det nuvarande stadgandet i 2 kap. 58 § synes framgå,
att frågan om omfattningen av de inskränkningar i verksamheten som företagaren
måste underkasta sig med hänsyn till förekommande grundvattentillgångar
avsetts skola bedömas enligt de allmänna regler som får anses
gälla inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet (jfr prop.
1939:9 s. 67). De nu tillämnade ändringarna i stadgandet bör enligt min
mening icke föranleda någon ändring i detta förhållande. Att uttryckligen
betona detta i själva lagen torde emellertid ej vara erforderligt.
Några remissinstanser har funnit det böra föreskrivas, att den allmänna
regeln om aktsamhet till skydd för grundvatten ej blott har avseende på
tilläinnad verksamhet utan även äger tillämpning på befintliga, skadehotande
anläggningar. Med anledning härav vill jag erinra om att länsstyrelse
har befogenhet att förordna om rättelse i fall av försummelse mot aktsamhetsstadgandet.
Merendels torde i vetskap om detta, som avses gälla oförändrat,
innehavare av bristfälliga anläggningar självmant vidtaga sådana
åtgärder som eljest skulle kunna framtvingas till skydd för grundvatten.
19
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1061
Den av kommittén förordade bestämmelsen om anordnande av s k y d d so
mråden för grundvattentillgångar är cn huvudpunkt i kommittéförslaget
och åsyftar att avhjälpa väsentliga brister i den nuvarande skyddslagstiftningen.
Av vattendomstolarna kan skyddsområden för närvarande fastställas i
den formen att besvär eller last lägges på de särskilda fastigheterna inom
ett område kring eu vattentäkt på begäran av dess ägare; rådigheten över
de besvärade fastigheterna kan härigenom begränsas i den mån det är erforderligt
för att skydda vattentillgången mot faror som hotar av anordningar
eller verksamhet på fastigheterna. För intrång, som sålunda tillskapat
servitut innebär, har vattentäktsägaren att utgiva ersättning. Till följd
av servitutskonstruktionen kan skydd i denna form icke tillskapas för vattentillgångar
som ej är tagna i anspråk eller vilkas utnyttjande icke ar
aktuelli. Genom hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd av hälsovårdsstadgan,
är det vidare möjligt att meddela generella skyddsföreskrifter för ett
område utan anknytning till de särskilda fastigheterna därinom. Icke heller
denna skyddsform lärer vara att begagna för sådana vattentillgångar, som
ej har tagits i anspråk för vattenförsörjning.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen innebär, att vattenförsörjningen
inom samhällen och andra mera sammanhängande bebyggelseområden
skall kunna beredas skydd — annorledes än servitutsvägen — genom
att allmänna föreskrifter, med giltighet inom ett fastställt område, utfärdas
angående vad som är att iakttaga jämlikt den allmänna aktsamhetsregeln.
Stadgandet föreslås skola uttryckligen gälla även i fråga om grundvattentillgångar
som blott utgör reserv för framtida behov. Förslaget har tillvunnit
sig allmänt gillande bland remissinstanserna. Vattenförsörjningens skyddsbehov
torde också enligt min mening effektivt kunna tillgodoses genom ingripanden
i den föreslagna formen.
Som framgår av redogörelsen för remissyttrandena har på flera håll föreslagits,
att skyddsområden av nu ifrågavarande slag skall kunna fastställas
icke blott som kommittén förutsatt för grundvattentillgångar utan också
för ytvattenområden, som tjänar försörjningsändamal. Från tekniska och
hydrologiska synpunkter torde det emellertid föreligga avsevärda svårigheter
att fastställa skyddsområden för ytvattentäkter. I fråga om grundvattentillgångar
kan skyddsområdens erforderliga utsträckning fastställas efter
bedömning av strömningshastigheter och markbeskaffenhet. Genom grundvattnets
låga strömningshastighet och därav följande långa uppehållstid i
marken bör avgränsning av skyddsområden kunna ske med tämligen stor
säkerhet och områdena ej behöva givas en betydande utsträckning. Vid ytvattentäkter
är däremot förhållandena annorlunda. Många gånger är här
strömningshastigheterna höga, särskilt vid flöden. Föroreningar kan därför
i ytvatten snabbt spridas över stora områden och medföra skadliga
verkningar för vattentäkter, långt avlägsna från föroreningsplatscrna. Om
effektivt skydd skall åvägabringas genom införande av skyddsområde, torde
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 196b
detta oftast icke vara möjligt med mindre skyddsområdet utsträckes att omfatta
hela eller avsevärd del av tillrinningsområdet för ytvattentäkten. Att
meddela generella skyddsföreskrifter med giltighet inom så vidsträckta områden
vore en allför ingripande och administrativt omständlig åtgärd. Ett
lämpligare tillvägagångssätt att skapa skydd för ytvattentäkter är enligt
min mening ingripanden i särskilda skadefall med stöd av lagstiftningen mot
ytvattenförorening. Som exempel på fall, då skyddsområden svårligen skulle
kunna fastställas må nämnas ytvattentäkterna i Mälaren för Stockholm
och Västerås samt Göteborgs vattentäkt i Göta älv. Härtill kommer att vattenlagens
systematik såsom jag tidigare berört försvårar införandet av helt
likartade skyddsregler för olika slag av vattentillgångar. Jag är sålunda icke
beredd att för närvarande förorda någon lagändring för att möjliggöra att
skyddsområden av här ifrågavarande typ tillskapas för ytvattentäkter.
Mot förslaget att skyddsområdet skall kunna fastställas i syfte att skydda
vattenförsörjningen endast inom vissa samhällsbildningar har vid remissbehandlingen
anmärkts, att landsbygdens vattenförsörjning ej kan anses
vara mindre skyddsvärd än tätorternas samt att det är ett vitalt intresse
även för glesbygdernas befolkning att kunna säkra tillgången till
fullgott konsumtionsvatten. Såsom kommittén betonat bör det emellertid
alltjämt finnas möjlighet att till skydd för vattentäkterna för enskilda fastigheter
eller industrianläggningar inskrida med individuella förelägganden
av det slag, varom nu är stadgat i 2 kap. 58 § andra stycket vattenlagen.
Det kan enligt min mening då icke finnas något verkligt behov av
att utvidga stadgandet om skyddsområdes inrättande att gälla i fråga om
vattenförsörjningen för bebyggelse som ej är samlad.
Spörsmålet om skyddsföreskrifternas sakliga innehåll vill jag upptaga
senare i samband med redogörelsen för förslaget till normalskyddsbestämmelser.
Stort intresse har ägnats organisationsfrågan. Kommittén har i detta
hänseende föreslagit, att befogenheten att fastställa skyddsområden bör anförtros
åt länsstyrelserna, som enligt kommitténs mening utan tvekan är
de myndigheter som är bäst lämpade att omhänderha dessa frågor. Denna
ståndpunkt har accepterats i flertalet remissyttranden, häribiand vattenöverdomstolens.
Bland remissinstanserna har dock röster också höjts för
uppfattningen att uppgiften i stället bör tillkomma vattendomstolarna. För
egen del vill jag framhålla att syftet med den nya lagstiftningen är att aktivera
skyddsverksamheten och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodose
vattenförsörjningens skyddsbehov, så att tillgången på tillfredsställande
konsumtionsvatten kan säkerställas för framtiden. Otvivelaktigt är
länsstyrelserna med deras möjligheter att taga egna initiativ bättre ägnade
att fullgöra sådana förvaltningsmässiga uppgifter än vattendomstolarna, vilkas
huvudsakliga uppgift självfallet är rättsskipning. Den omständigheten
att länsstyrelserna har flerfaldiga uppgifter beträffande verksamhet,
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 11)61 21
som äger sakligt samband med skyddet för vattenförsörjningen, och dessutom
såsom kommittén påpekat äger tillgång till för ändamålet lämpad
medicinsk och teknisk expertis ger dem ett klart försteg framför vattendomstolarna
i fråga om möjlighet till samordning och översiktlig planering.
Enligt kommitténs förslag skall länsstyrelsens befogenhet att fastställa
skyddsområden anknytas till den allmänna aktsamhetsregeln, som berörts
i det föregående. Därigenom blir befogenheten i så måtto begränsad, att
skyddsföreskrifterna icke får medföra ett större intrång än som berörda
fastighetsägare och andra sakägare är skyldiga att tåla utan ersättning.
Med anledning av kommitténs förslag på denna punkt har länsstyrelsen i
Stockholms län framhållit, att det måste vara en onöjaktig anordning, att
länsstyrelserna vid bestämmandet av skyddsföreskrifter skall nödgas anpassa
det sakliga innehållet efter den för skyddsbehovets tillgodoseende
ovidkommande frågan huruvida rätt till ersättning föreligger. Länsstyrelserna
bör enligt samma remissmyndighet kunna meddela de beslut skyddsbehovet
påkallar helt obundna av ersättningsfrågorna, som i förekommande
fall bör prövas av domstolar. Från vattendomstolshåll har betonats, att
bedömandet av vad sakägare är pliktiga att tåla utan ersättning är av så
utpräglat rättslig natur, att det borde skapas möjlighet för sakägare att
få innehållet i länsstyrelses skyddsföreskrifter prövat av domstol i första
instans.
Beaktar man att vattentäkts ägare liksom hittills skall vara oförhindrad
att hos vattendomstol utverka skydd för sin vattentäkt i form av servitut,
varvid domstolen också prövar uppkommande frågor om ersättning
för det intrång som servitutet föranleder, kan enligt min mening ett godtagbart
skydd för våra grundvattentillgångar i de flesta fall beredas inom
ramen för den ordning kommittén förordat. Vissa fördelar skulle måhända
stå att vinna, om länsstyrelserna tillädes befogenhet att meddela skyddsföreskrifter
utan att behöva taga hänsyn till intrång, medan det skulle få
ankomma på domstol att i efterhand pröva ersättningsfrågan. Likväl synes
mig en sådan ordning svårligen kunna komma i fråga med hänsyn
till de komplikationer i ersättningshänseende som skulle uppkomma, om
länsstyrelse i syfte att tillgodose skyddsbehovet meddelade skyddsbestämmelser
som ginge längre än grundvattentillgångens ägare begärt eller önskat.
Jag ansluter mig sålunda till kommitténs förslag på ifrågavarande
punkt.
Besvär i ärenden om fastställande av skyddsområden och meddelande
av skyddsbestämmelser avser rättsfrågor och bör därför prövas av regeringsrätten.
önskemålet om möjlighet för sakägare att 1''å frågor om gränsdragningen
mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång hänskjutna
till domstols prövning torde härigenom bli tillgodosett i erforderlig
utsträckning. Förslag om erforderlig ändring i regeringsrättslagen torde få
anmälas i annat sammanhang.
22 Tredje lagutskottets utlåtande nr l''r år 1961
För ytvattenskyddets vidkommande torde en bestämmelse angående
förbud mot a v lopps utsläpp i vissa fall till skydd för
viktiga ytvattentäkter få anses motsvara ett betydande praktiskt
behov. Med stigande förbrukning tvingas efter hand allt fler samhällen
att begagna ytvatten för vattenförsörjning, direkt eller genom någon
form av infiltration i grunden. Oundgängliga behov av ytvatten för
konsumtion och liknande ändamål lärer framgent icke utan svårighet
kunna tillgodoses, om icke vattenförsörjningen genom ändrad skyddslagstiftning
beredes en från rättslig synpunkt bättre ställning. Framförallt
gäller detta i förhållande till intresset att begagna ytvattenområden som
recipienter för avloppsvatten. Jag vill därför tillstyrka en närmare rättslig
reglering, så vitt avser utsläpp av kloakvatten. Beträffande industriellt
avloppsvatten torde däremot enligt gällande lagstiftning tillräckliga
möjligheter stå till buds att skapa skydd för ytvattentäkter. I fråga om annan
förorening, som kan vara till skada för ytvattentäkt, än sådan som
sker genom avloppsutsläpp, har i ett par remissyttranden förordats, att
bestämmelser skall meddelas därom i samband med de tillämnade ändringarna
i skyddslagstiftningen. Närmast åsyftas förorening som vållas genom
utstjälpning av fast avfall i vatten samt genom nedsmutsning av
stränder och uppläggning av skadliga ämnen på strandfastigheter. I anledning
av dessa framställningar vill jag framhålla, att vad i vattenlagen
föreskrivits om motverkande av ytvattenförorening jämlikt 8 kap. 2 § i
tillämpliga delar skall gälla i fråga om utkastande, utsläppande eller
uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet så, att vattnet kan
förorenas; åt länsstyrelserna har uppdragits att meddela föreskrifter som erfordras
till förebyggande av att ytvattenförorening sker på sätt som nu
sagts. Av betydelse i förevarande sammanhang är även föreskrifterna till
förhindrande av att vatten förorenas genom avfall från fartyg. Ytvattenskydd
i den form som kan åvägabringas med stöd av fridlysningsstadganden,
av lokalt utfärdade hälsovårdsföreskrifter och av vattenlagens bestämmelse
angående servitut med ändamål att hindra förorening, är ej begränsat
att gälla enbart skydd mot utsläpp av avloppsvatten. Åtminstone för
närvarande synes ej vara av något behov påkallat att lagstiftningsvägen
förbättra skyddet för ytvattentäkter gentemot andra föroreningsfaror än
sådana som är hänförliga till kloakvattenutsläpp.
Såsom skyddsobjekt bör upptagas främst ytvatten som behöver användas
för samhälles vattenförsörjning. Därjämte bör den nya bestämmelsen
bli tillämplig på ytvatten, som livsmedelsindustri eller annan liknande inrättning
behöver tillgodogöra genom egen vattentäkt. Syftemålet är i båda
fallen att förekomma risk för smittspridning och annan fara från hälsosynpunkt.
Distribution av vatten och livsmedel möjliggör uppenbarligen
smittspridning. Hälsovåda i övrigt kan uppkomma därigenom, att avloppsvatten
från samhälle innehåller gifter och radioaktiva ämnen, härrörande
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr l''i år 1064
från speciell, inom samhället bedriven verksamhet. Sammanblandning av
kloakvatten med ytvatten som användes för vattenförsörjning kräver således
långtgående försiktighetsåtgärder och kan under vissa omständigheter
vara något så riskfyllt från hälsosynpunkt, att det måste helt undvikas.
Företrädare för veterinärväsendet har påpekat, att de risker av kloakvattentillförsel
som bestämmelsen tager sikte på kan anses föreligga i någon
mån även då ytvatten användes för kreatursvattning och i samband
med livsmedelsframställning på lantgårdar. Någon utvidgning av förbudsmöjligheten
till förmån för livsmedelsframställning som sker annorledes
än industriellt eller för boskapshållning har jag dock ej ansett nng
böra tillstyrka. I den mån skydd mot förorening är påkallat i fråga om vatten
för angivna behov, torde det vara tillfyllest med de möjligheter som
erbjudes enligt lagstiftningen i övrigt angående åtgärder mot ytvattenförorening.
Förslaget till bestämmelse om viss kostnadsfördelning mellan
vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse
har närmast föranletts av det stadgande kommittén föreslagit om förbud
mot kloakvattenutsläpp till skydd för viktiga ytvattentäkter. Därjämte har
redan med nuvarande lagstiftning ansetts föreligga ett behov av en lagstadgad
bidragsmöjlighet i de fall särskilt långtgående reningsåtgärder
krävs för att hindra menlig inverkan för en ytvattentäkt. Det synes vara
av stort värde att förslaget i denna del genomföres. Med hänsyn till den
samhälleliga och tekniska utveckling som kan väntas torde vattenförsörjnings-
och avloppsintressena i ökad utsträckning komma att konkurrera
om ytvattenområden. Vanligtvis kan de icke utesluta varandra utan är tvingade
att jämte varandra nyttja det ytvatten som kan vara att tillgå. Förhållandena
är alltför skiftande för att genom lagstiftning skall vara möjligt reglera
vid vilka faktorer avgörande vikt skall läggas för bestämmande av
bidragspliktens omfattning. Vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt
får enligt de linjer som kommittén dragit upp bedömas med hänsyn
till de motstridande intressenas betydelse från allmän synpunkt, förutsättningar
för olika tekniska anordningars utförande, relationer emellan intressena
i fråga om ekonomisk bärkraft samt ortsförhållanden av betydelse
för frågor om vattenbeskaffenheten. Endast i undantagsfall bör prioriteten
avgöra vilket intresse som skall ha företräde; vanligen är de konkurrerande
samhällsintressena av lika vikt och det förhållandet att ett ytvattenområde
bär kommit att tidigare användas som recipient än för
vattenförsörjningsändamål är oftast en följd endast av stegvis teknisk utveckling
inom vatten- och avloppsväsendet. Efter det tio år förflutit från
det villkor fastställts för kloakvattenföretag — och under väsentligt ändrade
förhållanden redan dessförinnan — kan villkoren ändras etter vad
som finnes skäligt. Ehuru omprövning av villkoren ej kan föranleda att
24 Tredje lagutskottets utlåtande nr U är 196''/
tillståndet till avloppsutsläpp återtages, begränsas dock härigenom möjligheterna
för avloppsföretag att göra gällande anspråk på prioritet i förhållande
till motstående intressen. Vattenlagen innehåller en regel som
är likartad den föreslagna i stadgandet, att där kloakvatten avledes till
samma vattenområde från två eller flera samhällen och något samhälle
vidtagit reningsåtgärder men ett annat icke, bidragsplikt kan föreskrivas
för det förorenande samhället till det förstnämndas reningskostnader. Ej
heller här har funnits anledning att föreskriva annat än att bidragspliktens
omfattning skall bestämmas efter skälighetsprövning. Stadgandet kan
det oaktat antagas ha spelat en icke obetydlig roll som medel att uppnå
ekonomiska uppgörelser.
Som Kommunaltekniska föreningen framhållit är det åtminstone teoretiskt
tänkbart, att man beträffande något ytvattenområde kan ha att
välja mellan avloppsvattenrening och rening av råvatten för försörj ningsändamål.
Med hänsyn till de risker som måste anses förbundna med
kloakvattenutsläpp i en ytvattentäkt, därvid särskilt faran av virusspridning
är att beakta, torde alternativet att tillgripa de särskilda reningsåtgärderna
först i samband med produktionen av konsumtionsvattnet så
sällan komma i fråga, att någon lagregel om bidragskyldighet i sådant fall
för avloppsföretag ej bör införas.
Gällande bestämmelser angående de förutsättningar under vilka industriellt
avloppsvatten må utledas i vattenområde utesluter icke tolkningen,
att vidtagande av sådan särskild åtgärd för att motverka förorening, som
är behövlig till skydd för visst intresse, kan göras i rättsligt hänseende
beroende därav, att kostnadsbidrag utgår från den som påkallat åtgärderna.
Vid genomförande av 1941 års lagstiftning ansågs något särskilt stadgande,
som skulle ge stöd åt en sådan tillämpning, icke erforderligt. Ej
heller har nu kommittén för de industriella föroreningsfallen upptagit en
kostnadsfördelningsregel motsvarande den som föreslagits beträffande fall
av kloakvattenförorening. För egen del finner jag riktigt, att åtgärder, vilka
eljest icke skäligen hade kunnat fordras av ett industriföretag till förebyggande
av vattenförorening, bör kunna föreskrivas därest bidrag till
kostnaderna utgår från motpart. Tvekan kan emellertid uppkomma angående
de rättsliga förutsättningarna för ett sådant avgörande, om kommittéförslaget
genomföres oförändrat. Bidragsregeln torde visserligen kunna
utformas med avseende på kloakvatten och intagas bland hithörande
regler i vattenlagen, men något undantag, såsom föreslagits av kommittén,
bör icke göras för dess tillämpning beträffande industriellt avloppsvatten.
Med kommittéförslaget angående fridlysning av ytvattentäkt
e r har främst avsetts att möjliggöra att sådana ytvattentäkter för
samhällsbehov, som ännu är opåverkade av föroreningar, kunde för framtiden
fredas från tillförsel av avloppsvatten. Ingripande genom fridlysning
Tredje lagutskottets utlåtande nr lå år 196i 25
skulle enligt förslaget kunna riktas mot såväl kloakvattenutsläpp som avledande
av industriellt avloppsvatten. Förutom orörda vattenområden
skulle genom fridlysning kunna skyddas vattenområden, som redan innan
förbudet meddelats tillföres avloppsvatten, mot fortsatt förorening. I sistnämnda
fall vore dock en förutsättning att den som börjat avleda avloppsvattnet
icke lider oskäligt intrång.
Endast i tämligen sällsynta fall skulle såvitt jag kunnat finna fridlysning
jämlikt den föreslagna bestämmelsen kunna komma i fråga för vattenområden,
som redan nyttjas för kloakvattenutsläpp. Det får nämligen
antagas att ett ingripande, som har den verkan att påbörjad kloakvattenavledning
måste inställas, ofta skulle innebära ett oskäligt intrång för den,
som redan börjat avledningen. I den mån tillämnat kloakvattenutsläpp i
något opåverkat vattenområde anses böra förhindras, gives rättslig möjlighet
därtill för de praktiskt betydelsefulla fallen genom tillämpning av
den nu föreslagna bestämmelsen om förbud mot kloakvattenutsläpp; även
med den förbudsbestämmelsen åsyftas att skapa skydd för samhälles behov
av vatten.
Utsläpp av industriellt avloppsvatten sker vanligen efter prövning enligt
8 kap. 38 § vattenlagen. Att med stöd av en fridlysningsbestämmelse
meddela förbud mot fortsättande av utsläppet låter sig väl sällan, om över
huvud taget någonsin, göra utan att företagaren därigenom kommer att
lida intrång av större betydelse. Företagaren torde merendels ha nedlagt
särskilda kostnader för avloppsanordningar och om sådana kostnader blir
helt eller delvis onyttiga, innebär det en förlust som ej skäligen bör åsamkas
honom. Således torde icke heller till motverkande av påbörjad industriell
förorening den föreslagna fridlysningsbestämmelsen få någon praktisk
betydelse. Om slutligen det vattenområde som behöver förbehållas ett
samhälles vattenförsörjning är opåverkat, men fråga uppkommer om att
däri utleda industriellt avloppsvatten, torde vattenförsörjningsintresset enligt
min mening kunna tillgodoses i skälig män genom tillämpning av gällande
bestämmelser om skydd mot industriell vattenförorening.
Med hänsyn till nu nämnda förhållanden kan de av kommittén föreslagna
fridlysningsbestämmelserna icke anses motsvara något behov av särskild
skyddslagstiftning. Jag finner mig därför icke böra biträda kommitténs
förslag på ifrågavarande punkt.
B. Skyddsbestämmelser för grundvattentillgång
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
Beträffande väg- och valtenbyggnadsstyrelsens förslag till normalskyddsbestämmelser
för grundvattentillgång får utskottet hänvisa till propositionen
s. 50—52.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
Yttranden över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
Utskottet hänvisar till propositionen s. 52—59.
Departementschefen
Förslaget att länsstyrelserna skall ha att fastställa skyddsområden för
grundvattentillgångar och att meddela föreskrifter att gälla inom de olika
skyddsområdena innebär, att på länsstyrelserna lägges en i viss mån ny
uppgift. Såsom antytts bl. a. i vissa yttranden över vattenvårdskommitténs
år 1960 avgivna betänkande skulle länsstyrelsernas handläggning av dessa
frågor otvivelaktigt underlättas, om normalskyddsbestämmelser kunde
upprättas till länsstyrelsernas ledning. Även andra fördelar skulle stå
att vinna. Sålunda skulle säkerligen vattentäktsägarna, om normalskyddsbestämmelser
funnes att tillgå, vara mera hågade att taga initiativ till
fastställande av skyddsområden än eljest, då de i så fall lätt skulle på förhand
kunna bedöma, vilket innehåll och vilken utformning skyddsföreskrifterna
för deras vattentäkt kunde få. Självfallet skulle normalskyddsföreskrifterna
också komma att bidraga till enhetligheten på området, en
enhetlighet vilken såsom medicinalstyrelsen betonat skulle vara av stor
betydelse då det gäller efterlevnaden och kontrollen av givna föreskrifter.
I syfte att skapa en bas för bedömningen av hithörande frågor har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag upprättat ett preciserat
förslag till normalskyddsbestämmelser, upptagande delvis olika
föreskrifter för område i vattentäkts omedelbara närhet, s. k. brunnsområde,
och för inre och yttre skyddsområden.
Vid remissbehandlingen av förslaget har mot tanken på normalskyddsbestämmelser
invänts, att varierande lokala förhållanden svårligen låter
sig beaktas inom ramen för sådana bestämmelser. Otvivelaktigt förhåller
det sig även så, att man i sammanhanget aldrig kan bortse från att vissa
faktorer varierar starkt från plats till plats. Ytvegetationens natur och
jordlagrens beskaffenhet ävensom grundvattenströmmarnas utbredning,
riktning och strömningshastighet må nämnas såsom exempel på dylika
faktorer. Även befarade föroreningars biologiska, kemiska och fysikaliska
verkningar är variabla faktorer. I ett yttrande har särskilt understrukits att
gränsdragningen mellan ersättningsgillt och icke ersättningsgillt intrång
genom skyddsföreskrifterna med hänsyn till de ofta skiftande omständigheterna
knappast kan ske i form av generella stadganden, i varje fall om
man vill undvika att dessa blir så uttunnade, att de ej i nämnvärd grad
kan fylla sin uppgift. Vidare har framhållits, att förekomsten av normalskyddsbestämmelser
lätt kan leda till schematiska bedömanden, så att
skyddsföreskrifterna i det särskilda fallet kan bli onödigt stränga eller
ofullständiga. Vad sålunda framhållits synes mig ha den styrka, att det
Tredje lagutskottets utlåtande nr U år 106''r 27
iiiåste tillmätas eu avgörande betydelse. Jag anser mig därför icke böra
förorda, att särskilda normalskyddsbestämmelser utfärdas.
Låter man tanken på utfärdande av normalskyddsbestämmelser falla,
innebär detta emellertid ingalunda, att länsstyrelser och vattentäktsägare
blir ställda helt utan ledning. Framhållas må att det redan nu finnes avgöranden
i högsta instans av betydelse i sammanhanget (se t. ex. NJA I
1962 s. 508 ff och RÅ 1956 s. 52 ff). Vidare må erinras om att redogörelser
och anvisningar finnes meddelade i fackpressen samt i 1960 års
betänkande av vattenvårdskommittén och den därvid fogade tekniska
bilagan. Självfallet kan också väg- och vattenbyggnadsstyrelsens bär ifrågavarande
förslag och remissyttrandena däröver vara till betydande hjälp
vid skyddsföreskrifters upprättande.
För egen del vill jag såsom komplement till det sålunda berörda materialet
framlägga vissa sammanfattande synpunkter på frågan om skyddsföreskrifters
innehåll. Dessa synpunkter kan sammanställas i följande olika
punkter.
1. Skyddsområdena synes böra givas den utbredning som är erforderlig
för att grundvattnets uppehållstid skall vara tillräcklig för oskadliggörande
av olika, grundvattnet förorenande ämnen. Länsstyrelserna har sålunda
främst att sammanställa de geohydrologiska förutsättningarna för grundvattenskyddet
med de arter av föroreningsrisker, som bedömes vara de
mot vilka skydd behöver tillskapas. Stora variationer föreligger i fråga om
den tid som åtgår för naturlig reduktion av föroreningar av olika typer.
Med hänsyn härtill torde det oftast vara lämpligt, att skyddsområdet indelas
i skilda zoner och att för var och en av dessa gives föreskrifter, som
anpassas efter skyddszonens avstånd från befintlig vattentäkt eller tillämnad
uttagsplats. På så sätt är möjligt att undvika onödiga inskränkningar
i nyttjandet av fastigheterna inom skyddsområdet. Liksom beträffande
yttre avgränsning av skyddsområde kan zonindelning ske allenast
med utgång från de lokala betingelserna för grundvattenskyddet.
2. Markområdet i vattentäktens omedelbara närhet torde böra skyddas
mot varje fara för grundvattenförorening. I vissa fall lärer det visa sig erforderligt
att för erhållande av ändamålsenliga bestämmelser för dessa
brunn sområden hänföra sig till den servitutsregel, som nu finnes upptagen
under 2 kap. 45 § vattenlagen.
3. Inom hela det skyddade området bör vara förbjudet att anordna förråd
av petroleumprodukter och andra brandfarliga varor annorledes än i
överensstämmelse med kommerskollegiets tillämpningsföreskrifter till
förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor. Härvidlag
torde således endast en hänvisning till dessa föreskrifter vara erforderlig.
4. Anordnande av förråd av andra för grundvattnet skadliga ämnen torde
böra anmälas till hälsovårdsnämnd och ej få ske med mindre nämnden
efter särskild prövning meddelat tillstånd. Såsom exempel på ämnen, som
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1t år 196b
nu avses, må nämnas tjärprodukter, organiska lösningsmedel, industriella
avfallsämnen, dammbindningsmedel samt gifter för bl. a. skadedjurs bekämpning
och växtutrotning, allt i den mån dessa ämnen ej skall hänföras
till gruppen brandfarliga varor. På nämnden bör ankomma att dels bestämma
intill vilken mängd ämnena får lagras på fastighet, dels ock föreskriva
de skyddsåtgärder som i förekommande fall måste vidtagas.
5. För uppställning av stationära, med flytande bränsle drivna maskiner
torde böra föreskrivas att säkerhetskärl för spill skall anordnas under
motorer och bränslebehållare. Kärlen bör rymma hela den vid maskinen
förekommande bränslemängden och vara så beskaffade, att uppsamlat
bränsle med säkerhet hindras nedtränga i marken. Det bör åligga innehavaren
av maskinen att tillse, att uppsamlingsanordningen icke genom
vattenfyllning eller annorledes bringas ur funktionsdugligt skick.
6. Gödselstäder och ensilageanläggningar bör få anordnas endast i den
män det är möjligt att vidtaga helt betryggande åtgärder mot grundvattenförorening.
Det synes erforderligt att föreskriva, att avloppsvattnet skall
kunna bortledas i slutna ledningar från det skyddade området. Skyddsåtgärderna
torde utföras enligt av hälsovårdsnämnden för varje särskilt fall
lämnade anvisningar.
7. Spridning av naturgödsel och andra gödningsämnen, av djur- och
växtbekämpningsmedel och dammbindningsmedel torde väl i regel icke
kunna förbjudas utan att därav uppkommer intrång för vilket ersättning
bör utgå. Åtminstone där fråga är om normalt nyttjande av fastigheter inom
skyddsområdet för jordbruk och skogsbruk och om sedvanligt underhåll
av vägar inom området, synes begagnande av ämnen och medel, som
nyss sagts, rätteligen kunna förhindras blott medelst servitut. Beträffande
sådana grundvattentillgångar som hålles i reserv för framtida bruk, lärer
väl icke vara av förhållandena påkallat, att redan innan tillgodogörandet
börjat, tillskapa ett föroreningsskydd i form av förbud mot gödselspridning
och liknande. Därför synes fråga om sådana förbud ej heller behöva
uppkomma i andra fall än då ägare av en vattentäkt tillgodogör grundvatten
och lagliga förutsättningar finnes att utverka servitut vid vattendomstol.
8. Tippning av sopor och annat avskräde bör hindras äga rum där grundvattnet
kan förorenas genom urlakning av avfallet. Sålunda bör avfall alls
icke få läggas i grusgropar och på andra platser med ringa markskikt som
skydd för grundvattnet. Om ej heller ytlagren inom skyddsområdet i övrigt
bedömes vara tillräckligt tätande eller filtrerande, bör generellt föreskrivas
skyldighet att regelbundet bortskaffa avfallet till förhindrande att
ansamling sker någonstädes på mark inom skyddsområdet.
9. Förbud mot utsläpp av avloppsvatten i grunden torde behöva stadgas
med giltighet inom skyddsområden i deras helhet. Sagda förbud bör avse
såväl det fallet att spillvatten och annan flytande orenlighet direkt slås ut
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 196t 29
på markytan som det att avloppsvatten efter att ha passerat en slambrunn
infiltreras i marken. Det bör krävas att spillvattenförande ledningar inom
skyddsområde utföres av tätt material och med täta fogar.
Hälsovårdsnämnd bör ha möjlighet att lämna dispens från de i denna
punkt berörda skyddsområdesföreskrifterna. Med hänsyn till markbeskaffenheten,
grundvattnets strömningsförhållanden och liknande lokalt betingade
faktorer kan nämligen förbud mot spillvatteninfiltration understundom
framstå som ett onödigt ingrepp i fastigheternas nyttjande. Ej heller kan
antagas vara behövligt att undantagslöst upprätthålla förbud, som nu är
i fråga, till skydd för grundvattentillgångar som blott hålles i reserv för
framtida bruk.
10. Liksom andra utnyttjare av fastigheter med grundvattenförande
marklager har den som bedriver grus-, sand- eller lertäkt inom ett skyddsområde
att utan ersättning iakttaga skäliga försiktighetsmått för att skada
på grundvattnet skall undvikas. Skyddsbestämmelse i detta hänseende
torde i regel kunna givas formen av en föreskrift, att täkt tillätes blott
ned till viss nivå, bestämd i förhållande till högsta grundvattenytan (jfr
RÅ 1956 s. 52 ff). Ofta torde det kunna krävas, att ett till sin mäktighet
bestämt skyddsskikt skall lämnas orört av exploatören. Då länsstyrelse har
att fastställa bestämmelse av denna innebörd måste den beakta — förutom
grundvattentillgångens betydelse från allmän och enskild synpunkt —
mot vilka föroreningsrisker skydd skall åvägabringas. Avgörande för vilken
omfattning det täckande skiktet skall ha bör också vara beskaffenheten
av marklagret och den därav beroende förmågan att oskadliggöra tillförda
föroreningar. Det är att märka, att med skyddsföreskrifterna i övrigt
avses att skapa skydd mot de mest påtagliga föroreningsriskerna,
såsom oljespill från stationära maskiner, ansamling av avskräde i grusgropar
och infiltration av avloppsvatten i grunden. Mången gång torde
fördenskull ej vara påkallat att som säkerhetsåtgärd kräva något mera
betydande skyddsskikt. I allmänhet bör dock åligga exploatören att över
grundvattenytan kvarlämna ett skikt av sådant djup, att tillräcklig dränering
kan erhållas för att vegetation skall återkomma och därmed på
längre sikt grundvattenskyddet säkerställas. Regelmässigt lärer kravet på
skäliga försiktighetsmått i förevarande hänseende uppfyllas, därest man
avstår från utvinning av grus, sand och lera på lägre nivå än en meter
över den högsta grundvattenytan.
Till följd av att geologiska och andra förutsättningar för att hålla grundvattnet
fritt från föroreningar kan variera inom ett och samma skyddsområde
bör länsstyrelsen kunna förbehålla sig alt pröva huruvida grus-,
sand- eller lertäkt i särskilda fall bör tillåtas under den nivå som länsstyrelsen
av skyddshänsyn fastställt som den generellt lägsta. Sådana dispensärenden
bör avgöras av länsstyrelsen själv efter hörande av hälsovårdsnämnden
i orten. Härför talar att länsstyrelserna redan nu enligt
30 Tredje lagutskottets utlåtande nr i fy är 196 i
21 § naturskyddslagen och 14 a § kungörelsen den 30 december 1952 med
närmare bestämmelser rörande tillämpningen av naturskyddslagen har
att taga befattning med täktfrågorna ävensom att dessa arbetsuppgifter
kan väntas få ökad omfattning enligt den väntade nya naturvårdslagen,
varigenom generell tillståndsplikt för grusbrytning torde komma att införas
(jfr SOU 1962: 36 s. 292 ff och prop. 1963: 71 s. 108 f). Av betydelse
i sammanhanget är också att länsstyrelserna har tillgång till speciell sakkunskap
genom anknytningen till länsläkar- och länsingenjörsorganisationerna.
C. Tillsyn över radioaktiv vattenförorening
Vattenvårdskommittén
Beträffande vattenvårdskommitténs år 1962 avgivna betänkande om lillsvn
över radioaktiv vattenförorening hänvisas till propositionen s. 63—65.
Remissyttrandena
Utskottet hänvisar till propositionen s. 65—67.
Departementschefen
Efter förslag i 1963 års statsverksproposition har för budgetåret 1963/
64 anvisats medel för särskild expertis såsom förstärkning av vatteninspektionen
för forskning och behandling av ärenden rörande utsläpp i
vatten av radioaktiva ämnen. Enligt uttalanden av föredragande departementschefen
är personalens anknytning till vatteninspektionen motiverad
av det önskvärda i en nära kontakt mellan radioaktivitetsforskningen
på vattenområdet och övrig forskning inom vatten- och fiskevården. I
frågan om vilken myndighet som bör åläggas att handhava tillsynen över
de radioaktiva vattenföroreningarna var departementschefen icke beredd
att taga ställning; tills vidare borde valteninspektionen i förekommande
fall i enlighet med gällande bestämmelser utöva tillsynen (prop. 1963: 1
bil. 11 p. 127). Jag får nu anföra följande rörande organisationen av tillsynen
över radioaktiv vattenförorening och den lagstiftning som äger samband
därmed.
I samband med förslaget till ändringar i vattenlagen i syfte att bereda
strålskyddsmyndigheten tillfälle att följa ärenden om radioaktiv vattenförorening
har spörsmålet om tillsyn över sådana föroreningar ytterligare
övervägts. Med tillsyn, som nu är i fråga, åsyftar jag övervakning i gemen
-av vattendrag, sjöar och andra vattenområden, däremot icke den särskilda
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 196''/- 31
tillsynsverksamhet varom förordnas av vattendomstolar och andra organ
i avgöranden om företag som påverkar vattenförhållanden.
Den aktivitetskontroll som ankommer på strålskyddsnämnden såsom
central strålskyddsmyndighet har den allmänna hälsovården som ändamål
och gäller radioaktivitet oavsett i vad slags materia sådan förekommer.
Strålningsnivån i landet studeras under medverkan av ett flertal
myndigheter och institutioner, som bl. a. sörjer för provtagning och kontroll
inom särskilda verksamhetsområden. Även vatteninspektionens tillsynsuppgifter
omfattar radioaktiv förorening utan att det i detta hänseende
har gjorts undantag för förorening av beskaffenhet att vara till skada
för människor. Formellt sett har således både strålskyddsnämnden och
vatteninspektionen övervakningsuppgifter inom den sektor av tillsynsverksamheten
som avser hälsovådlig radioaktiv vattenförorening. Någon
olägenhet härav torde hittills icke ha förmärkts.
Om således kontroll över radioaktiv vattenförorening, såvitt nu är i
fråga, i dagens läge icke innebär något problem blir förhållandena måhända
ändrade i framtiden till följd av atomenergiens ökade användning.
Atomteknikens utveckling och forskningens framsteg ökar efterhand kunskaperna
om vad som är betydelsefullt för kontrollen av radioaktivitet.
Ännu synes emellertid icke tillräcklig erfarenhet och överblick ha vunnits
för att tillsynsverksamheten genom lagstiftning lämpligen skall givas en
annan utformning än den har för närvarande. Om utvecklingen föranleder
det torde framdeles få övervägas att författningsmässigt närmare reglera
strålningslcontrollen beträffande vattenområden. Tillsynsmyndigheternas arbetsförhållanden
och funktioner, liksom ansvarsfördelningen mellan myndigheterna,
kan därvid fastläggas, detta såvida icke uppdelning på särskilda
organ visats vara en anordning som bör ersättas med koncentration
av all tillsynsverksamhet till en enda strålningskontrollerande myndighet.
Intill dess så kan ske, bör emellertid de arbetsuppgifter som nu
behandlas i 1956 års tillsynslag odelat ligga kvar hos vatteninspektionen.
Varken detta förhållande eller den omständigheten att inspektionen
som nyss nämnts tillförts särskild expertis för behandling av ärenden rörande
radioaktiv vattenförorening innebär emellertid, att inspektionen
får underlåta att vid fullgörande av sina nu ifrågavarande arbetsuppgifter
på lämpligt sätt samråda med andra fackorgan, däribland främst strålskyddsmyndigheten.
När det gäller sådana vitala frågor på strålskyddsområdet
som fastställandet av tolerabla aktivitetsnivåer och dosbelastningar
måste självfallet ett intimt samråd äga rum mellan inspektionen och strålskyddsmyndigheten.
Inspektionen torde sålunda icke böra fatta något beslut
i dessa frågor utan att dessförinnan intimt ha samrått med strålskyddsmyndigheten
såsom den på området främsta instansen i landet.
Hålles strålskyddsmyndigheten successivt orienterad om aktuella mål
och ärenden rörande radioaktiv vattenförorening, torde detta vara till
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
fromma för effektiviteten i samarbetet mellan de båda myndigheterna.
Strålskyddsmyndigheten sätts därigenom i tillfälle att själv taga erforderliga
initiativ till samverkan med de myndigheter som äger föra det allmännas
talan. Såsom vattenvårdskommittén föreslagit bör därför bestämmelser
intagas i vattenlagen av innebörd, att strålskyddsmyndigheten
framgent skall hållas underrättad om mål och ärenden rörande radioaktiv
vattenförorening.
Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har ifrågasatts om icke
från handläggning vid syneförrättning skall undantagas ärenden rörande
utsläpp av avloppsvatten med radioaktivt innehåll. Ärendena skulle i så
fall helt förbehållas vattendomstols prövning. Den omständigheten att avloppsvatten
är radioaktivt förorenat synes mig dock icke böra medföra att
det i förevarande hänseende skall intaga en särställning i förhållande till
annat svårbemästrat avloppsvatten. Genom föreskrift i vattenlagen om
underställningsskyldighet är sörjt för att utlåtanden om företag för avledande
av avloppsvatten städse prövas av vattendomstol.
Enligt gällande regler skall till förrättningsman förordnas person som
på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet av Kungl.
Maj :t förklarats behörig att hålla syneförrättning rörande avledande av
avloppsvatten. Vidare är stadgat, att därest vid syneförrättning förekommer
fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper synemännen
äger hos länsstyrelse begära förordnande för sakkunnig person att
biträda dem. Med nu angivna regler är det enligt min mening icke erforderligt
att, såsom föreslagits, i vattenlagen införa särskilda kvalifikationskrav
för syneförrättare i fråga om avledande av spillvatten med radioaktivt
innehåll.
Företag enligt vattenlagen vilka kan direkt orsaka radioaktiv förorening
av vatten torde utan undantag vara att hänföra under bestämmelserna
om avledande av avloppsvatten. Indirekt lär väl sådan skadeverkan
kunna uppkomma även genom andra typer av företag i vatten. Detta torde
dock knappast förekomma i den omfattning, att föreskrift om skyldighet
att underrätta strålskyddsmyndigheten är påkallad. Det bör framhållas, att
vatteninspektionen enligt vattenlagen skall underrättas även om andra företag
än avledande av spillvatten, om de kan antagas leda till ökad vattenförorening.
Med denna ordning torde tillräckligt uppmärksammas de
föroreningsfaror som nu är i fråga. Jag finner mig fördenskull icke böra
tillstyrka ett under remissbehandlingen framfört förslag, att skyldigheten
att underrätta strålskyddsmyndigheten skall omfatta andra mål och
ärenden än sådana som gäller avledande av radioaktivt avloppsvatten.
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 196b
33
Specialmotivering till lagförslaget
Beträffande vattenvårdskommitténs förslag samt remissyttrandena hänvisas
såvitt nu är i fråga till propositionen s. 70—88.
Beträffande de särskilda stadgandena anför departementschefen, utöver
vad som framgår av den tidigare framställningen, följande.
Lagens ingress
Departementsförslaget omfattar ändring i ett antal paragrafer i vattenlagen
vilka innehåller termen vattentäkt.
Enligt 2 kap. 42 § vattenlagen förstås i samma lag med vattentäkt anläggning
för tillgodogörande av grundvatten. I allmänt tekniskt språkbruk menas
emellertid numera med vattentäkt anläggning för tillgodogörande avvatten,
oavsett om vattnet förekommer som grundvatten eller ytvatten. Termen
grundvattentäkt har däremot den begränsade betydelse som ligger däri,
att enbart grundvattenuttag kan förekomma vid anläggningen. Så länge ytvattnet
spelade en helt underordnad roll i vattenhushållningen, lades väl
icke särskild vikt vid denna språkliga distinktion. Emellertid synes mig lagtexten
nu böra bringas i överensstämmelse med gängse tekniska språkbruk
och jag förordar därför, att ordet »vattentäkt» på de ställen det förekommer
i vattenlagen utbytes mot ordet »grundvattentäkt». Det ankommer på
Kungl. Maj :t att föranstalta om motsvarande ändring i 1 § kungörelsen den
8 oktober 1954 (nr 622) om vattenbokens inrättande och förande.
Förutom i vattenlagen och sistnämnda kungörelse återfinnes ordet »vattentäkt»
i förevarande betydelse i övergångsbestämmelserna till lagen den
5 maj 1939 (nr 146) om ändring i vissa delar av vattenlagen. Någon
ändring i dessa övergångsbestämmelser synes dock icke vara erforderlig.
Förslaget att i vattenlagen införa termen »ytvattentäkt» finner jag mig
ej böra biträda.
2 KAP.
Beträffande de nya underrubrikernas lydelse har jag icke funnit anledning
frångå kommittéförslaget annat än såtillvida att, i överensstämmelse
med vad jag anfört i det föregående, ordet »vattentäkt» utbytes mot ordet
»grundvattentäkt». För de båda rubriker som behöver ändras till följd av den
nya underavdelningens tillkomst vill jag förorda lydelser som fullständigare
än vad kommittéförslaget innebär redovisar innehållet. Rubriken till 2 kap.
torde sålunda böra erhålla lydelsen »Om byggande i vatten och om grundvatten»
och kapitlets andra huvudavdelning rubriceras »Om grundvatten».
3 liihanq litl riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 3 and. Nr li
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr lå år 196k
45 och 62 §§.
Den nuvarande servitutsregeln i 2 kap. 45 § andra stycket vattenlagen
bör med oförändrat sakligt innehåll överflyttas till den nya avdelning som
omfattar regler om skydd för grundvatten. Stadgandet, som i kommittéförslaget
upptagits under 65 §, torde såsom hittills böra placeras före
övriga bestämmelser om grundvattenskyddet.
63 §.
Förevarande paragraf motsvarar nuvarande 58 § första stycket och 62 §
i kommittéförslaget.
Som jag tidigare förklarat, tillstyrker jag den av kommittén föreslagna
ändringen i den allmänna aktsamhetsregeln så att den kommer att bättre
svara mot den innebörd som givits åt densamma i rättstillämpningen och
klart anger att den gäller även i fråga om grundvattentillgångar som ännu
icke börjat utnyttjas för vattenförsörjningen. Vilka försiktighetsmått som
kan erfordras beträffande grundvattentillgångar, som hålles i reserv för
framtida behov, torde få bedömas med hänsyn till bl. a. tidpunkten för exploatering.
För grundvatten, som med säkerhet kan antagas bli utnyttjat
först långt fram i tiden, bör skyddet såvitt gäller förorening kunna begränsas
till att motverka mer bestående skada, såsom förorening genom petroleumprodukter
och andra mot kemiska och biokemiska förändringar beständiga
organiska ämnen. Onödigtvis bör icke förhindras tillförsel av lättsönderdelbara
organiska substanser och av ämnen som utan större svårighet
kan avlägsnas eller oskadliggöras. Däremot kan för grundvatten som tämligen
snart kommer att brukas för vattenförsörjning skydd behöva anordnas
även mot jämförelsevis övergående skador, exempelvis bakteriologiska
föroreningar.
64 §.
Denna paragraf motsvarar 63 § i kommittéförslaget.
Den nya bestämmelsen om länsstyrelses befogenhet att fastställa skyddsområde
för grundvattentillgång och att meddela skyddsföreskrifter för sådant
område torde kunna avfattas i enlighet med kommitténs förslag. Såsom
kommittén anfört torde en lämplig avgränsning av bestämmelsens tilllämpningsområde
vinnas, om tillämpligheten anknytes till begreppet »tätbebyggelse»
sådant detta definierats i byggnadslagen.
Som framgår av vad jag tidigare har anfört är länsstyrelsernas möjligheter
att taga egna initiativ en viktig omständighet till stöd för att bestämmanderätten
i fråga om skyddsområden och skyddsföreskrifter skall åvila
dem och icke exempelvis vattendomstolarna. Från denna utgångspunkt
anser jag det vara riktigt att i enlighet med kommitténs förslag icke kräva
kommunal medverkan vid tillkomsten av beslut i skyddsområdesfrågor.
Självfallet utesluter detta icke att kommunerna kan och bör såväl taga
35
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år i96b
«gna initiativ som medverka aktivt i utredningsarbetet på det sätt kommittén
förutsatt. Med anledning av vad Svenska stadsförbundet uttalat i
sitt remissyttrande vill jag i detta sammanhang understryka angelägenheten
av att länsstyrelserna — även i de fall då de självmant upptar en
skyddsområdesfråga — på ett tidigt stadium av utredningsarbetet samråder
med berörda kommunala organ.
Redan tidigare har förekommit, att länsstyrelser fastställt skyddsföreskrifter
med giltighet inom bestämda områden kring grundvattentillgångar,
nämligen i form av särskilda hälsovårdsordningar, utfärdade med stöd
av 1919 års hälsovårdsstadga. Enligt den nya hälsovårdsstadgan skall föreskrifter
avseende den allmänna hälsovården, vilka för kommun eller
del därav finnes erforderliga utöver stadgan, också meddelas i form av
lokal hälsovårdsordning. Hälsovårdsstadgan innehåller bestämmelse om
att sådana lokala föreskrifter icke må avse förhållanden som reglerats
genom annan allmän författning än hälsovårdsstadgan. Härmed åstadkommes
en gränsdragning i fråga om de lokala särbestämmelsernas innehåll
mot föreskrifter som tillkommit i annat syfte än att direkt förebygga
sanitär olägenhet. Begränsningen är däremot icke så att förstå att med hänsyn
till grundvattenlagstiftningen icke skulle kunna meddelas lokala hälsovårdsföreskrifter
som riktar sig mot grundvattenförorening. Möjligheten
att jämlikt vattenlagen tillskapa skyddsområden kommer väl i de allra
flesta fall att onödiggöra reglering med stöd av hälsovårdsstadgan. I den
mån särskilda föreskrifter angående grundvattenskydd finnes otvetydigt
sanitärt påkallade för något område bör emellertid icke möta något formellt
hinder att utfärda dem såsom lokal hälsovårdsordning. I sammanhanget
förtjänar att framhållas, att det kan tänkas föreligga behov av
skyddsområden för vattenförsörjning inom bebyggelse, som icke motsvarar
beteckningen tätbebyggelse. Om exempelvis två eller flera fastigheter
genom egna brunnar utnyttjar en och samma grundvattentillgång utan att
det finnes något behov av gemensamma anordningar, synes grundvattenskyddet
kunna tillgodoses — förutom servitutsvägen enligt 62 § i departementsförslaget
eller genom individuella förelägganden av det slag som
åsyftas i nästa paragraf — genom föreskrifter i lokal hälsovårdsordning,
t. ex. innebärande förbud mot vissa upplag eller grundvattenfarlig infiltration
av avloppsvatten. Skydd av grundvattentillgångar som ännu icke
börjat utnyttjas torde emellertid kunna beredas blott med stöd av vattenlagen.
Skyddet bör då avse såväl det fallet, att en grundvattentillgång
behöver reserveras för att trygga den framtida vattenförsörjningen inom
befintlig tätbebyggelse, som det fallet, att en grundvattentillgång behöver
hållas i beredskap för en tätbebyggelse som ännu icke kommit till stånd, men
som kan förutses.
Såväl kommittén som flera remissorgan bar understrukit behovet av en
noggrann inventering av våra grundvattentillgångar. Även enligt min me
3j
Iiihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. and. Nr I t
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 196b
ning är det betydelsefullt att en sådan kommer till stånd, i varje fall inom
områden där knapphet på fullgott konsumtionsvatten redan föreligger eller
är att vänta. Ståndpunkt i denna fråga kan emellertid icke tagas på
grundval av den i lagstiftningsärendet föreliggande utredningen. Frågan
torde liksom väckta frågor om personalförstärkningar få upptagas i annat
sammanhang.
65 g.
Paragrafen motsvarar nuvarande 58 § andra stycket och 64 § i kommitténs
förslag.
Vad kommittén föreslagit synes ej giva anledning till erinran, varför stadgandet,
efter viss redaktionell jämkning, bör upptagas i överensstämmelse
med kommittéförslaget. Då stadgandet såsom kommittén framhållit kan bli
av betydelse för genomdrivande av efterlevnaden av skyddsområdesbestämmelser,
torde det böra placeras efter den paragraf, som gäller sådana bestämmelser.
I det fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse
torde, enligt allmänna grundsatser, vite ej böra föreläggas med mindre underlåtenhet
att efterkomma bestämmelsen förelupit.
66 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i kommittéförslaget.
Icke minst från rättsskyddssynpunkt är det angeläget, att de som kan
komma att beröras av tilltänkta föreskrifter till skydd för vattenförsörjningen
blir underrättade om föreliggande förslag och sättes i tillfälle att
yttra sig över dem. Fördelar av processekonomisk karaktär står också att
vinna därigenom. Kommittén har emellertid icke ansett det påkallat att i lagen
stadga skyldighet för länsstyrelserna att bereda sakägarna tillfälle att
yttra sig, varvid kommittén framhållit att snabba ingripanden kan vara nödvändiga,
om skada på grundvattnet skall förhindras, ävensom att sakägarnas
yttrande icke kan avvaktas i sådana fall. När det gäller att fastställa
skyddsområden och meddela skyddsföreskrifter för sådana områden lärer
emellertid, såsom kommittén själv i annat sammanhang berört, ofta krävas
ingående undersökningar av teknisk och annan art. önskemålet att icke
hindra snabba beslut synes mig i dessa ärenden vara av underordnad betydelse.
Jag vill därför ansluta mig till den mening som framförts i några remissyttranden
att bestämmelser bör meddelas om skyldighet för länsstyrelse
att bereda sakägarna tillfälle att yttra sig över förslag om inrättande
av skyddsområde och om skyddsföreskrifter. Däremot är jag ense med
kommittén i så måtto, att jag icke finner nödvändigt att föreskriva en motsvarande
skyldighet i fråga om tilltänkta ingripanden i enskilda fall med
stöd av bestämmelsen i departementsförslagets 65 §. Även i fall av sistnämnt
slag bör dock självfallet länsstyrelsen höra berörda sakägare, därest
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 i år 1961 37
icke omständigheterna föranleder annat (jfr 36 § 3 mom. och 38 § 1 mom.
länsstyrelseinstruktionen den 30 maj 1958).
Den bestämmelse som på grund av vad jag nu anfört bör införas i lagen
synes kunna upptagas under denna paragraf och — delvis efter mönster
av föreskriften i 11 kap. 33 § andra stycket — avfattas såsom ett påbud
om att, innan allmänna föreskrifter må meddelas för skyddsområde, förslag
till sådana föreskrifter skall upprättas och skriftlig underrättelse om
förslagets innehåll genom länsstyrelsens försorg sändas till varje ägare av
fastighet inom skyddsområdet samt till de kända nyttjanderättshavare, vilkas
rätt beröres. Huruvida förslaget i enlighet med vad i det föregående anförts
upprättats inom länsstyrelsen eller av annan, exempelvis av en kommun
i egenskap av sökande, bör i förevarande sammanhang vara utan
betydelse. Huruvida andra sakägare än fastighetsägare och nyttjanderättshavare
-_t. ex. innehavare av gruvrätt eller annan begränsad sakrätt utom
nyttjanderätt — skall underrättas, bör överlämnas åt länsstyrelsens eget
bedömande i det särskilda fallet. Detsamma torde böra gälla i frågan om
ärendet bör bringas till vidare kännedom genom kungörelse i ortstidning
eller annorledes, exempelvis genom anslag å kommunens anslagstavla.
1 paragrafen torde vidare, utöver vad nyss nämnts, böra föreskrivas att
i underrättelsen till sakägarna skall anges vad de har att iaktta för att
bevaka sin rätt. Sådan uppgift bör avse bl. a. den tid inom vilken sakägaren
skall inkomma med sitt yttrande för att länsstyrelsen skall vara
skyldig att beakta hans synpunkter.
67 §.
Denna paragraf svarar mot 66 § i kommitténs förslag.
Jag förordar att bestämmelsen med en mindre redaktionell jämkning avfattas
i överensstämmelse med kommitténs förslag. Någon anledning att i
vattenlagen meddela föreskrift om rätt för sakägare att kostnadsfritt fa
tryckt exemplar av skyddsföreskrifterna synes mig ej föreligga. I administrativ
ordning torde få övervägas att föreskriva, att alla enligt 66 § delgivna
sakägare skall gratis tillställas avskrift av beslut i ärende om skyddsföreskrifter.
68 §.
Den föreslagna bestämmelsen angående besvär över länsstyrelses beslut
avviker ej till sitt innehåll från vad som är stadgat i 57 § länsstyrelseinstruktionen
den 30 maj 1958 och torde fördenskull kunna utgå.
Ofrånkomligt synes vara att till hälsovårdsnämnder och andra kommunala
myndigheter i viss utsträckning delegeras att bestämma vilka villkor
som i de särskilda fallen skall gälla för grundvattenfarlig verksamhet
på fastigheter inom skyddsområden. Den enskilda fastighetsägaren
måste emellertid tillerkännas rätt att få sådant avgörande prövat av läns
-
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
styrelsen. Ärendet torde vanligtvis innefatta lämplighetsfrågor, och besvär
bör kunna anföras även på andra grunder än de för kommunalbesvär
stadgade. Länsstyrelsen bör också ha möjlighet att sätta annat beslut i
det överklagade beslutets ställe. Stadgandet i vattenlagen om besvärsrätt
i fråga om kommunal myndighets beslut torde därför icke kunna undvaras.
Det har i departementsförslaget upptagits som första stycke i förevarande
paragraf. I andra stycket har upptagits en bestämmelse, som i sak
överensstämmer med kommittéförslagets tredje stycke.
Beträffande besvärstid torde få gälla de allmänna reglerna enligt lagen
den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets
beslut.
8 KAP.
23 §.
Med den avfattning kommittén givit sitt förslag till bestämmelse om förbud
mot utsläppande av kloakvatten, betingat av hänsynen till viktiga ytvattentäkter,
kan samhällets vattenförsörjning på grund av den definition,
som lämnas i 2 § sista stycket, skyddas endast om den baseras på allmän
vatten- och avloppsanläggning. Då detta som kommittén anmärkt icke torde
innebära någon större olägenhet, lärer det kunna godtagas.
Jag finner icke anledning att förorda någon skärpning av den i kommittéförslaget
intagna bestämmelsen i enlighet med vad som föreslagits
i ett par remissyttranden. Kommitténs förslag synes mig innebära en lämplig
avvägning mellan vattenförsörjnings- och avloppsintressena.
Någon särskild straffbestämmelse torde ej böra införas med anledning
av det nya stadgandet. Med detta stadgande avses att vattendomstol skall
kunna under angivna förutsättningar förbjuda kloakvattenutsläpp. Förbud
som meddelas i denna ordning kommer att omfattas av straffbestämmelsen
i 13 kap. 12 § andra stycket vattenlagen.
28 §.
Den av kommittén förordade kostnadsfördelningsregeln i andra stycket
av paragrafen torde kunna avfattas i enlighet med förslaget. Beträffande
innebörden av uttrycket samhälle må hänvisas till vad som anförts därom
vid behandlingen av 23 §.
Anmärkas må, att tillämpningen av kostnadsfördelningsregeln icke nödvändigtvis
förutsätter, att även företrädaren för avloppsintresset är ett
samhälle. Bidrag bör också principiellt kunna komma i fråga till avledare
av kloakvatten oavsett huruvida gemensamma anordningar tillskapats för
utsläppet. Detta kan vara av betydelse för avloppsförhållanden vid glesbebyggelse.
Stränder invid jämförelsevis opåverkade vattenområden är
39
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1964
självfallet särskilt lockande för fritidsbebyggelse. Samma områden kan
just till följd av vattnets beskaffenhet vara begärliga som vattentäkter
för samhällen och andra sådana förbrukare. I den mån vattentäktsintresset
icke kan godtaga avloppsutsläpp från glesbebyggelsen eller det kräver
särskilt långtgående reningsåtgärder synes bidrag från detsamma till den
enskilde fastighetsägaren för ordnandet av hans avloppsförhållanden böra
kunna ifrågakomma.
29 g.
Till skillnad från övriga stadganden i 27 och 28 §§ avser den föreslagna
kostnadsfördelningsregeln i 28 § andra stycket icke enbart förhållandet
mellan två eller flera samhällen. Jämkning torde därför böra ske i 29 §.
10 KAP.
44, 68 och 74 §§.
De av kommittén förordade tilläggen till ifrågavarande paragrafer torde
böra införas. Det synes ej vara påkallat att lämna föreskrifter om strålskyddsmyndighetens
åligganden i förevarande sammanhang. Förutom genom
strålskyddslagen har i Kungl. Maj :ts brev den 28 juli 1958 meddelats
bestämmelser om myndighetens verksamhet. Enligt nämnda brev skall myndigheten
tjänstgöra såsom ett centralt samordnande organ för olika strålskyddsintressen
i riket och i detta hänseende ägna oavlåtlig uppmärksamhet
åt de faror och olägenheter, som kan uppkomma till följd av joniserande
strålning, samt intimt samverka med av strålskyddsfrågor berörda myndigheter
och sammanslutningar. Med hänsyn icke minst till dessa strålskyddsmyndighetens
uppgifter att samordna olika strålskyddsintressen är angeläget,
att myndigheten kan erhålla överblick över förekommande ärenden rörande
radioaktiv vattenförorening.
11 KAP.
17 §.
I paragrafens punkt 36 torde ändring böra ske i enlighet med kommittéförslaget.
Därjämte bör ordet »vattentäkt» enligt vad förut nämnts ändras
till »grundvattentäkt» i de punkter det förekommer. Den av några vattendomstolar
väckta frågan om att överföra fristående servitutstalan till ansökningsmål
anser jag mig icke böra upptaga i förevarande sammanhang.
19 §.
Ändringen i denna paragraf är betingad av det föreslagna tillägget i
13 kap. 14 §.
40 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
59 §.
Bestämmelsen om översändande till strålskyddsmyndigheten av ansökningshandlingar
och kungörelse vid syneförrättning bör äga motsvarande
tillämpning i mål som handlägges vid vattendomstol; genom hänvisningen
i nuvarande 11 kap. 36 § sista stycket till 10 kap. 44 § erfordras
icke någon lagändring för att detta skall bli fallet. Särskild föreskrift
om översändande till strålskyddsmyndigheten av vattendomstols
avgörande av mål angående radioaktivt avloppsvatten torde som
kommittén föreslagit böra fogas till bestämmelsen i 11 kap. 59 § andra
stycket.
62 §.
Rörande utbyte av ordet vattentäkt mot ordet grundvattentäkt torde
få hänvisas till vad därom tidigare anförts i samband med lagens ingress.
Någon terminologisk ändring torde icke böra vidtagas i sammansättningen
vattentäktsfastighet.
13 KAP.
14 §.
Enligt min mening bör bestämmelsen om straff för överträdelse av bestämmelser
som meddelats med stöd av 2 kap. 64 § införas i vattenlagen.
Länsstyrelsen torde i bestämmelserna endast böra hänvisa till vattenlagens
straffbud. Denna lagtekniska anordning har sin motsvarighet i vad som är
stadgat om påföljder för överträdelser av lokala ordningsstadgor och hälsovårdsanordningar.
Även med avseende på redaktionell utformning bör bestämmelsen
bringas i överensstämmelse med denna lagstiftning. Straffbestämmelsen
i vattenlagen bör givas en såtillvida begränsad giltighet, att det
åt länsstyrelsen överlämnas att avgöra, huruvida viss skyddsföreskrift skall
vara straffsanktionerad eller icke. Härigenom erhåller länsstyrelsen möjlighet
att beträffande skyddsområde för grundvattentillgång meddela såväl
föreskrifter av anvisningskaraktär som bestämmelser vilkas åsidosättande
anses böra föranleda ansvar.
Straffbestämmelsen torde böra placeras såsom ett andra stycke i förevarande
paragraf.
I paragrafens första stycke i departementsförslaget har ordet »vattentäkt»
ändrats till »grundvattentäkt» i överensstämmelse med vad tidigare
anförts.
Ö vergångsbes tämmelserna
Kommittén föreslår, att det nya stadgandet i 8 kap. 23 § andra stycket,
vilket ger vattendomstol möjlighet att helt förbjuda utsläpp av kloakvatten
till skydd för viktiga ytvattentäkter, skall vara tillämpligt beträffande av
-
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
loppsutsläpp, soin blivit föremål för lagakraftvunnet beslut före ikraftträdandet,
såvida omprövning kan ske enligt 8 kap. 40 § vattenlagen. Det bör
emellertid erinras om att stadgandet i sistnämnda lagrum gäller rättskraften
hos vattendomstols beslut endast såvitt detta avser villkoren för utsläppande
av avloppsvatten i vederbörande recipient. Ett laga tillstånd att utsläppa avloppsvatten
skall icke kunna upprivas, så att utsläppandet förbjudes; vid
omprövning skall blott villkoren för utsläppet kunna jämkas efter ändrade
förhållanden. Omprövningsstadgandet i 8 kap. 40 § kan dock komma att
erhålla en annan och vidare innebörd, därest nu införes en bestämmelse som
gör det möjligt att vid omprövning av tillstånd att avleda avloppsvatten helt
återtaga tillstånden genom tillämpning av den nya förbudsregeln. För dem
som anordnat avloppsutsläpp i enlighet med givna föreskrifter bör den lagstadgade
omprövningsskyldigheten icke gå utöver vad som i detta hänseende
varit gällande, då villkoren för avledandet fastställdes. Regeln i 8 kap.
23 § andra stycket bör därför icke bli tillämplig vid omprövning av sådana
villkor för avloppsutsläpp, som fastställts före ikraftträdandet.
Övriga av kommittén föreslagna övergångsbestämmelser föranleder ingen
erinran.
Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1964.
Lagrådsbehandlingen
Förevarande förslag till lag om ändring i vattenlagen föranledde följande
uttalanden från lagrådets sida.
Rubrikerna till 2 kap.
Lagrådet föreslår att i huvudrubriken till 2 kap. och rubriken till kapitlets
andra avdelning användes ordet »grundvattentäkt» i stället för ordet »grundvatten».
2 kap. 64 §.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upprättat ett förslag till normalskyddsbestämmelser,
avsedda att tjäna till vägledning då länsstyrelserna
jämlikt förevarande lagrum fastställa skyddsområde och i samband därmed
skola utforma allmänna föreskrifter om vad som skall iakttagas inom området.
Departementschefen har på anförda skäl avböjt tanken att normalskyddsbestämmelser
skulle utfärdas men framlagt vissa sammanfattande
synpunkter i fråga om innehållet i de skyddsföreskrifter som i de individuella
fallen måste utformas. I anslutning till vad departementschefen uttalat
vill lagrådet understryka vikten av att föreskrifternas innehåll anpassas
efter vad som kan vara påkallat inom olika delar av skyddsområdet; här
-
42 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
igenom undvikas, såsom departementschefen framhållit, onödiga inskränkningar
i fastigheternas nyttjande.
2 kap. 65 §.
Justitieråden Homanus, Digman och Nordström:
1 motsats till vad som är fallet beträffande det nuvarande stadgandet i
2 kap. 58 § andra stycket om Konungens befallningshavandes rätt att förelägga
vite upptages icke i 2 kap. 65 § av förslaget såsom förutsättning
för befogenheten att förelägga vite att ansvar ej finnes särskilt stadgat.
Fråga kan härigenom uppkomma huruvida dubblering av påföljd för samma
förfarande inträffar. Departementschefen uttalar emellertid i motiven
till 65 § att, i det fall att för ett skyddsområde gäller straff sanktionerad
bestämmelse, enligt allmänna grundsatser vite icke torde böra föreläggas
med mindre underlåtenhet att efterkomma bestämmelsen förelupit. Denna
förutsättning synes dock böra komma till uttryck i lagtexten.
Det praktiska behovet av vitesföreläggande i de sålunda åsyftade situationerna
torde kunna hänföras till vad som angives i senare ledet av 65 §,
där det sägs att Konungens befallningshavande, i händelse försummelse att
iakttaga en föreskrift förelupit, äger efter vad som finnes tjänligast antingen
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla
den försumlige att själv vidtaga rättelse. Därest såsom är fallet i det remitterade
förslaget denna bestämmelse göres tillämplig, oavsett om den
föreskrift som försummelsen rört är straff sanktionerad eller ej, kommer
vitesföreläggande att kunna riktas mot fortsatt underlåtenhet att iakttaga
en straffbelagd föreskrift som innebär skyldighet att vidtaga en positiv åtgärd;
rättelse innefattar här vidtagande av den åtgärd som underlåtits.
Straff och vite komma i dessa fall att hänföra sig till åtminstone delvis olika
tidsperioder, och på grund härav har i flera fall en dylik utformning av bestämmelser
om vitesföreläggande godtagits i lagstiftningen, se 30 § i 1954
års allmänna förfogandelag (prop. 20/1954 s. 160 och 204), 10 § i 1956 års
atomenergilag (prop. 178/1956 s. 32 och 33) och 78 § i 1960 års civilförsvarslag
(prop. 5/1960 s. 211); i samtliga dessa fall har i själva lagtexten
såsom förutsättning för vitesföreläggande angivits att underlåtenhet redan
förekommit. Även vitesbestämmelsen i 31 § av 1956 års allmänna ordningsstadga
innefattar samma konstruktion (prop. 143/1956 s. 134), och bestämmelsen
om vitesföreläggande i 75 § av 1958 års hälsovårdsstadga — vid vars
tillkomst 31 § allmänna ordningsstadgan åberopades — behöver icke avse
någon principiell avvikelse härifrån (prop. B 46/1958 s. 316).
Den i senare ledet av 65 § upptagna bestämmelsen om vitesföreläggande
kommer vidare att innebära möjlighet att, när någon åsidosatt en förbudsföreskrift,
vare sig straffsanktionerad eller ej, medelst vite framtvinga rättelse
d. v. s. undanröjande av den skada som kan ha vållats genom det för
-
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 196b
bjudna handlandet. Däremot synes icke böra öppnas möjlighet att, när en
förbudsföreskrift är straffsanktionerad, i förväg meddela ett vitesföreläggande
som avser identiskt samma positiva handlande som det, vilket är
straffbelagt; en dylik regel torde icke stå i god överensstämmelse med allmänna
rättsgrundsatser. (Se närmare angående de problem som uppkomma
vid kombination av straff och vite en uppsats av Håkan Strömberg i
Förvaltningsrättslig tidskrift 1955 s. 197). Vid utformningen av skyddsföreskrifterna
torde Konungens befallningshavande ha att bedöma vilka förbudsföreskrifter
som böra straffsanktioneras och vilka som böra överlåtas
åt vitesföreläggande i de enskilda fallen. Har Konungens befallningshavande
valt att förse förbudsföreskrift med straffsanktion enligt 13 kap. 14 § andra
stycket, kan straff utdömas för varje gång förbudet äsidosättes, och vitesföreläggande
torde i dylikt fall böra användas för att framtvinga rättelse
av vad som redan skett.
I enlighet med det anförda hemställa vi att 2 kap. 65 § uppdelas på två
stycken, varvid i första stycket utsäges, att Konungens befallningshavande
äger, om ansvar ej finnes stadgat, vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga
åtgärd varom sägs i 63 §, att iakttaga vad honom åligger enligt nämnda
paragraf eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av 64 §, och i andra
stycket stadgas, att om försummelse förelupit i hänseende som angives i
första stycket, Konungens befallningshavande äger efter vad som finnes
tjänligast antingen förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller
vid vite tillhålla den försumlige att själv vidtaga rättelse.
Regeringsrådet Holmgren:
I detta stadgande har Konungens befallningsliavare erhållit befogenhet
att vid vite tillhålla den som ämnar vidtaga åtgärd enligt 63 § — t. ex. grävning
eller sprängning eller annan åtgärd med antaglig menlig inverkan å
grundvattentillgång — att iakttaga vad honom (enligt bl. a. skyddsområdesföreskrifter
på grund av 64 §) åligger i fråga om återhållsamhet eller nödiga
försiktighetsmått. Stadgandet innehåller också att Konungens befallningshavande
i händelse av försummelse i berört hänseende äger antingen
förordna om rättelse på den försumliges bekostnad eller vid vite tillhålla
den försumlige att själv vidtaga rättelse.
Stadgandets första led skiljer sig i så måtto från motsvarande bestämmelser
i gällande rätt (se 58 § andra stycket i början) som en för närvarande
uppställd förutsättning för vitesföreläggande, nämligen att ansvar
ej finnes särskilt stadgat, uteslutits i den nya lydelsen. Vattenvårdskommittén,
från vars betänkande den nya föreskriften är hämtad, har motiverat
förändringen bl. a. med hänvisning till ett uttalande i proposition rörande
ny hälsovårdssladga (prop. B 46/1958 s. 316). Enligt detta är möjligheten
att förelägga vite visserligen framför allt av betydelse, för alt man
skall komma till rätta med fortsatt tredska efter utdömande av straff,
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
men kan också tillgripas, då ett åtal t. ex. icke skulle kunna medföra tillräckligt
snabbt resultat eller då ett kanske relativt ringa bötesstraff icke
kan väntas förmå till viss åtgärd. Kommittén har själv tillagt att det föreslagna
stadgandet — till skillnad från vad som är fallet beträffande dess
motsvarighet i gällande lagstiftning — kan användas även för att medelst
vitesföreläggande genomdriva efterlevnaden av bestämmelser, som meddelats
för ett skyddsområde (enligt remissförslagets 64 §), därest en företagare
trots stadgad påföljd medvetet åsidosätter dessa bestämmelser. Härvidlag
torde kommittén ej minst haft i tankarna sådana fall då en företagare,
t. ex. den som driver ett grustag, har ett starkt ekonomiskt intresse att
så långt som möjligt utnyttja marken i fråga, ett intresse som är avgjort
starkare än obehaget att nödgas erlägga böter.
Någon invändning mot kommitténs förslag i denna del har ej redovisats
från remissinstansernas sida.
Departementschefen har förklarat, att kommittéförslaget ej synes giva
anledning till erinran och kan vara av betydelse för efterlevnaden av skyddsområdesbestämmelser.
Emellertid har departementschefen tillagt att, i det
fall att för ett skyddsområde gäller straffsanktionerad bestämmelse, vite
enligt allmänna grundsatser ej torde böra föreläggas med mindre underlåtenhet
att efterkomma bestämmelsen förelupit.
Huru sistnämnda uttalande bör tolkas kan, med hänsyn till den invecklade
beskaffenheten av olika spörsmål berörande förhållandet mellan straff
och vite (se t. ex. prop. 20/1954 s. 160, 205 samt Strömberg i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1955 s. 209 —12), möjligen vara föremål för tvekan. Enligt
min mening ligger det närmast till hands att fatta uttalandet efter ordalagen;
det skulle då utgöra ett råd till länsstyrelserna att ej begagna möjligheten
att ålägga vite förrän vederbörande redan en gäng, t. ex. genom
för djup grävning i grustag nära vattentillgång, åsidosatt straffbestämmelsen
och det alltså blir fråga om att avskräcka från fortsatt verksamhet av
samma slag. Länsstyrelserna skulle alltså ej böra begagna vitesförlägganden
i de av kommittén åsyftade fall — ingalunda opraktiska — då man
kan antaga att hotet om det måttliga bötesstraff, som generellt gäller för
överträdelser mot skyddsområdesföreskrifter, och som kanske räcker bra
i flertalet fall (se förslaget till skyddsbestämmelser, särskilt 3 § g), 4 § e)
samt 7 §), ej kommer att avhålla vederbörande från ett ekonomiskt givande
ingrepp i grustaget. För egen del finner jag visserligen uttalandet, fattat som
ett råd för normalfallet, motiverat men jag är särskilt efter departementschefens
av riksdagen utan erinran lämnade uttalande i 1958 års proposition
om ny hälsovårdsstadga obenägen medge, att allmänna rättsgrundsatser
skulle utesluta användningen av vitesförelägganden i hela den omfattning
65 § första ledet enligt ordalagen möjliggör. Mot vad vattenvårdskommittén
i sak åberopat vågar jag i varje fall ej antaga, att det praktiska behovet av
vitesförelägganden skulle kunna tillgodoses genom bestämmelserna i 65 §
Tredje lagutskottets utlåtande nr lå år 196i 45
andra ledet; det praktiska önskemålet är ju att direkt avskräcka vederbörande
från ekonomiskt inbringande men för vattenvården skadliga (fortsatta)
grävningar; att efteråt råda bot för vållad skada lär i många fall ej
ens vara möjligt.
Allmänt vill jag framhålla att det inom det ekonomiska livet i våra dagar
ej sällan förekommer situationer, då medborgaren har ett så starkt
ekonomiskt intresse av en otillåten gärning, att han finner det förmånligt
att utföra gärningen och betrakta väntade böter som en överkomlig kostnad
i rörelsen. Att länsstyrelsen eller annan administrativ myndighet för sådana
fall kan förstärka de avhållande faktorerna genom föreläggande av
kännbara viten — såsom i kommittéförslaget avsetts och såsom även eljest
förekommit t. ex. i den nya hälsovårdsstadgan och i 1943 års lag om tillståndstvång
för byggnadsarbete — finner jag enbart tillfredsställande. Utvägen
att vinna den önskade effekten genom ändring i straffskalorna är
av lätt insedda praktiska skäl ofta oframkomlig. För att vitesmöjligheten
ej missbrukas är i riklig måtto sörjt dels genom att beslutet om vitesföreläggandet
kan överklagas till regeringsrätten och dels genom att frågan
om utdömande av vite också skall prövas av behörig myndighet, som regel
de allmänna domstolarna.
Ett spörsmål för sig blir frågan, huru i här avsedda fall en mindre önskvärd
dubblering av vite och böter skall kunna undvikas. Praktiskt torde
emellertid detta spörsmål icke vara, och jag finner ej påkallat att ifrågasätta
ett särskilt stadgande av innebörd t. ex. att sedan vite förelagts böter
ej må utdömas för en gärning som innebär åsidosättande av föreläggandet.
Åt rättstillämpningen torde kunna överlämnas att sörja för att den totala
samhälleliga reaktionen icke blir för hård i de sannolikt mycket sällsynta
fall, då en dubblering hotar uppstå.
Lagrådet:
2 kap. 66 §.
I fall då fråga är om samfälld mark bör ett förenklat underrättelseförfarande
kunna användas; jfr 10 kap. 8 § första stycket och 40 § samt 11 kap.
33 § fjärde stycket. Lagrådet föreslår därför att i paragrafen upptages en
bestämmelse av innehåll att, om mark är samfälld för flera fastigheter, underrättelse
till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen ej erfordras
och att, om för denna finnes känd styrelse, styrelsen skall underrättas.
11 kap. 19 §.
Av förarbetena till 13 kap. 14 § första stycket framgår, att stadgandet är
subsidiärt i förhållande till bestämmelser i strafflagen. Detta torde vara
anledningen till att förevarande paragraf ej innehåller någon hänvisning
till nämnda lagrum. Enligt lagrådets mening måste även straffstadgandet
4 fiihang till riksdagens protokoll 19Gb. 9 samt. 3 and. Nr 14
46 Tredje lagutskottets utlåtande nr /4 år 196i
i det nya andra stycket av 13 kap. 14 § anses vara subsidiärt i förhållande
till strafflagens bestämmelser; det bör sålunda exempelvis icke tillämpas
å gärning, som är straffbar enligt 19 kap. 8 § strafflagen. Med hänsyn härtill
torde den föreslagna ändringen i förevarande paragraf böra utgå ur lagförslaget.
I så fall måste förslagets ingress jämkas.
13 kap. U §.
Den avsedda innebörden av det föreslagna stadgandet i andra stycket
torde komma till bättre uttryck om stadgandet gives den lydelsen att, om
Konungens befallningshavande förordnat att överträdelse av föreskrift
som meddelats med stöd av 2 kap. 64 § skall föranleda ansvar, den som överträder
föreskriften dömes till böter, högst trehundra kronor, eller, om förseelsen
avsett åliggande av större vikt eller därigenom förorsakats avsevärd
skada eller olägenhet, till dagsböter.
Departementschefen anför i anledning av lagrådsgranskningen följande.
Lagrådet har understrukit betydelsen av att föreskrifter för skyddsområde,
vilka länsstyrelserna avses skola utfärda med stöd av 2 kap. 64 §,
till sitt innehåll anpassas efter vad som kan vara påkallat inom skilda
delar av skyddsområdet. I anslutning härtill vill jag framhålla, att länsstyrelserna
förutsättes skola alltefter grundvattenskyddets växlande betingelser
avgöra såväl huruvida föreskrift i något visst hänseende alls är
erforderlig som i vad mån det är möjligt att begränsa en föreskrifts giltighet
till blott någon del av det totala skyddsområdet. Begränsning som
nu sagts kan vara motiverad exempelvis i fråga om föreskrifter som gäller
anordnande av slutna ledningar för avloppsvatten från gödselstäder och
ensilageanläggningar eller avser skyldighet att regelbundet bortskaffa sopor
och annat avskräde. Likaså kan förbud mot utsläpp av avloppsvatten i
grunden finnas böra föreskrivas endast för någon särskild del av ett
skyddsområde.
I fråga om utformning av vitesbestämmelserna i 2 kap. 65 § delar jag
uppfattningen, att det från rent praktiska synpunkter kunde vara av
värde att möjliggöra vitesföreläggande på förhand om i något fall straffhot
ej kan antagas förmå en person att efterleva viss föreskrift till skydd
för grundvatten. Härvidlag förefinnes icke någon principiell skillnad mellan
det fall att någon överträdelse av skyddsområdesföreskrift alls ännu icke
skett och det att en tidigare företagen straffbar verksamhet befaras bli
upprepad. Emellertid kan jag icke tillstyrka att denna rent praktiska syn
på behovet av ingripanden föranleder, att man överger rättsgrundsatsen,
att dubbla påföljder ej stadgas för en och samma förseelse. Om överträdelse
av straffsanktionerad skyddsföreskrift består däri, att en prestation
underlåtes, torde man vid fortsatt underlåtenhet ej ha att räkna med
att straff och vite kan komma att sammanträffa. Länsstyrelserna har ock
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1!)64 47
ber etts möjlighet förelägga vederbörande vid vite att fullgöra den underlåtna
skyldigheten. Lagförslaget torde i detta hänseende ha erhållit en
nöjaktig avfattning. Däremot torde den nyss berörda begränsningen av
vitesmöjlighetens användning böra komma till uttryck genom att lagtexten
i förtydligande syfte omarbetas så som tre av lagrådets ledamöter
hemställt.
Rubrikerna till 2 kap. samt bestämmelserna i 2 kap. 66 § och 13 kap.
14 § torde böra jämkas i enlighet med lagrådets hemställan.
På det skäl lagrådet anfört kan jag tillstyrka, att någon ändring i 11
kap. 19 § icke nu vidtages.
Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagförslaget få ske
vissa redaktionella jämkningar.
Offentlig utredning
Såsom framgår av årets riksdagsberättelse fortsätter vattenvårdskommittén
sitt utredningsarbete med en förnyad översyn av vattenvårdens organisation
och i samband därmed frågan om anordnande av vattenvårdsförbund
för tillsyn av särskilda vattendrag eller vattenområden samt frågan
om forskning inom vattenvården. Enligt ett av statsrådet Holmqvist den 4
februari i år lämnat interpellationssvar avser kommittén att om möjligt
lägga fram sitt slutbetänkande till innevarande sommar.
Utskottet
Genom förevarande proposition framlägges förslag till vissa ändringar i
vattenlagen i syfte att dels bereda bättre skydd för vattenförsörjningen och
dels sätta strålskyddsmyndigheten i tillfälle att följa de ärenden rörande
radioaktivt avloppsvatten, som behandlas vid syneförrättningar eller av vattendomstolar.
Vad först angår frågan om skydd för vattenförsörjningen
må till en början erinras om att företag för bortledande av vatten för vattenförsörjningsändamål
omfattas av vattenlagens allmänna bestämmelser
om byggande i vatten, medan särbestämmelser meddelats beträffande företag
för tillgodogörande av grundvatten och för utsläpp av avloppsvatten.
Som en följd härav saknas f. n. enhetliga bestämmelser om skydd för tillgångar
av grundvatten och av ytvatten, vilka utnyttjas för vattenförsörjningen.
I förstnämnda hänseende gäller bl. a. enligt 2 kap. 58 § vattenlagen att
den som vill vidtaga åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan på
grundvattentillgång, är skyldig att iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen
föranledes av omständigheterna. Såsom departementschefen i proposi
-
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 7,964
Iionen berört, skall frågan om företagarens åligganden härvidlag bedömas
enligt de allmänna regler som får anses gälla inom grannskapsrätten eller
beträffande farlig verksamhet. Länsstyrelse kan vid vite ålägga vederbörande
att iakttaga nämnda aktsamhetsregel och förordna om rättelse i fall av
försumlighet. Till skydd mot förorening av grundvatten kan vattentäktsägaren
med stöd av 2 kap. 45 § hos vattendomstol utverka att besvär eller last
i vissa fall mot ersättning lägges på annan tillhörig fastighet. En motsvarande
möjlighet att bereda skydd för ytvattentäkt erbjudes genom bestämmelser
i 2 kap. 14 § vattenlagen.
På sätt närmare framgår av den i propositionen intagna redogörelsen för
gällande rätt tillgodoses skyddsbehov, som är förenade med vattenområdes
egenskap av ytvattentäkt i viss omfattning jämväl genom bestämmelserna
om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen. Vid utsläpp av kloakvatten i sådant
område kan sålunda enligt 8 kap. 23 § första stycket längre gående reningsåtgärder
föreskrivas, än som eljest skulle varit fallet. Principiellt förbud
råder vidare enligt 8 kap. 32 § vattenlagen att avleda industriellt avloppsvatten
så att genom förorening av ytvatten uppkommer olägenhet av någon betydelse.
Någon skyldighet att begära förprövning av företag för utsläpp av
avloppsvatten föreligger emellertid icke enligt vattenlagen. Det har i stället
överlämnats åt vederbörande att i första hand själv bedöma vilka reningsåtgärder
som enligt lagen bör komma i fråga. I vissa fall har det dock ansetts
innebära alltför stor risk att överlåta bedömningen åt vederbörande.
Kung]. Maj :t har därför i 8 kap. 38 § vattenlagen bemyndigats att meddela
förbud mot vissa avloppsföretag, innan reningsfrågan prövats enligt vattenlagen.
Med stöd häraAr har utfärdats den s. k. förprövningskungörelsen, i vilken
uppräknas vissa slag av industriella inrättningar, som ej får anläggas
innan frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening
blivit lagligen prövad. Skyldighet att begära förprövning beträffande kloakvatten
har icke stadgats. Däremot föreligger beträffande tillämnade utsläpp
av vissa slags kloakvatten skyldighet att göra anmälan till statens vatteninspektion.
Enligt det i propositionen framlagda förslaget skall 2 kap. 58 § vattenlagen
ersättas av en allmän aktsamhetsregel av i huvudsak motsvarande innehåll
men så utformad att grundvattentillgång som är eller kan antagas bli
tillgodogjord utgör skyddsobjekt. Länsstyrelse får befogenhet att fastställa
skyddsområden för grundvattentäkt och grundvattentillgång samt att meddela
skyddsföreskrifter med generell giltighet inom sådana områden. I propositionen
framlägger departementschefen vissa sammanfattande synpunkter
på frågan om skyddsföreskrifternas innehåll. Länsstyrelsernas befogenhet
att fastställa skyddsområden anknytes till den allmänna aktsamhetsregeln,
varigenom befogenheten i så måtto begränsas att skyddsföreskrifterna
icke får medföra ett större intrång än som berörda fastighetsägare och andra
sakägare är skyldiga att tåla utan ersättning. Erfordras längre gående fö
-
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1961
reskrifter, har vattentäktens ägare liksom hittills möjlighet att hos vattendomstol
utverka skydd för vattentäkten i form av servitut, varvid domstolen
också prövar uppkommande frågor om ersättning för det intrång som servitutet
föranleder.
Medan de sålunda föreslagna bestämmelserna endast är tillämpliga på
grundvattentillgångar, innehåller förslaget jämväl vissa stadganden som avser
att bereda bättre skydd för ytvattnet. I detta hänseende föreslås att vattendomstol
skall kunna helt förbjuda utsläpp av kloakvatten i ytvattenområden
för att skydda vattenförsörjning för samhällen eller för livsmedelsindustrier
och liknande inrättningar. Vattendomstolarna skall enligt ett föreslaget
tillägg till 8 kap. 28 § vattenlagen kunna mellan vattentäktsägare
och den som avleder eller ämnar avleda kloakvatten efter skälighetsprövning
fördela den merkostnad som uppkommer för att ytvattentäkten skall
befrias från tillförsel av kloakvatten eller för att särskilt långtgående kloakvattenrening
skall vidtagas av hänsyn till vattenförsörjning.
I de likalydande motionerna I: 661 och II: 807 samt I: 662 och II: 806 yrkas
vissa ändringar i lagförslaget. Enligt det förstnämnda motionsparet är det
sålunda från rättslig synpunkt mindre lämpligt med så långtgående befogenheter
för länsstyrelse som föreslagits i propositionen. Enligt motionärerna
måste det inge mycket starka betänkligheter att frågan om den enskildes
skyldighet alt utan ersättning tåla intrång genom skyddsbestämmelser skall
avgöras i administrativ ordning. Motionärerna hemställer därför om sådan
ändring i förslaget att skyddsområde för grundvattentäkt skall fastställas
av vattendomstol på framställning av länsstyrelse med rätt för denna att om
så erfordras meddela interimistiskt beslut i ämnet. Vidare yrkas, att sakägare,
som till följd av skyddsbestämmelser åsamkas större intrång än han
är skyldig att tåla utan ersättning, skall äga rätt till ersättning i den omfattning
som av vattendomstol prövas skäligt. I fråga om skydd för ytvatten
framhålles i motionerna att betande djur ofta ådrager sig sjukdomar eller
parasiter till följd av att betesmarkerna infekterats av kloakvatten vid högflöde.
Motionärerna anser att de föreslagna bestämmelserna om förbud mot
utsläpp av kloakvatten bör utformas så att de bereder skydd jämväl i detta
hänseende. Motionärerna anser också att bestämmelserna om kostnadsfördelning
i 8 kap. 28 § vattenlagen bör ändras så att avloppsintressent kan
få full ersättning för merkostnad som förorsakas av det nya stadgandet om
förbud mot utsläpp av kloakvatten.
I motionerna I: 662 och II: 806 yrkas att länsstyrelse skall få möjlighet att
fastställa skyddsområde och särskilda föreskrifter utan beaktande av frågan,
huruvida därav föranlett intrång är ersättningsgillt, samt att sakägare,
sedan länsstyrelse fastställt skyddsområde, skall äga föra ersättningstalan
vid domstol. Vidkommande ytvattenskyddet yrkas i motionerna sådan ändring
i förslaget att möjlighet öppnas att anordna skyddsområden även för
ytvatten samt att obligatorisk förprövning införes beträffande företag som
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1064
påverkar ytvattensituationen. Slutligen hemställes att det föreslagna tillägget
till 8 kap. 28 § vattenlagen ej måtte godtagas.
Såsom departementschefen framhållit, föreligger som en följd av den
alltmer omfattande föroreningen av landets ytvatten liksom av den på flera
håll förekommande grundvattensänkningen brist på naturligt rena, opåverkade
vattentillgångar. Eftersom anspråken på rent konsumtionsvatten ständigt
ökar samtidigt som behovet av områden, där avloppsvatten kan släppas
ut, gör sig i allt högre grad gällande, kräves vittgående åtgärder till förhindrande
av förorening av vattentillgångarna i syfte att trygga vattnets kvalitet.
Som ett led i dessa åtgärder föreslås nu ändringar i förtydligande och
fullständigande riktning uti vattenlagens bestämmelser om skydd för vattenförsörjningen.
Utskottet hälsar förslaget med tillfredsställelse men vill
samtidigt understryka att den av departementschefen antydda utvecklingen
uppenbarligen kräver att frågan om skydd för vattenförsörjningen och om
vattenvården i allmänhet även i fortsättningen följes med uppmärksamhet
och att alla möjligheter till förbättring i detta hänseende tillvaratages. De
förslag som härutinnan framlägges i ovannämnda motioner och i de av utskottet
samtidigt behandlade fristående motionerna II: 166 och II: 382 är på
sätt nedan närmare skall beröras i många hänseenden förtjänta av beaktande
under det fortsatta arbetet på området.
Vidkommande det framlagda lagförslaget och de däri motionsvis yrkade
ändringarna vill utskottet anföra följande.
De i flera remissyttranden och i motionerna 1:662 och 11:806 framförda
önskemålen om enhetliga skyddsbestämmelser för grundvatten- och
ytvattentillgångar har främst motiverats av behovet av skyddsområden för
ytvattentäkter. Såsom departementschefen framhållit spelar ytvattentäkterna
redan nu eu stor roll för vår vattenförsörjning och deras betydelse kommer
med all sannolikhet att öka. I likhet med departementschefen finner
utskottet att det därför i och för sig varit önskvärt att genom enhetlig
lagstiftning markera att grundvatten och ytvatten från skyddssynpunkt
är lika betydelsefulla. På sätt departementschefen närmare utvecklat överensstämmer
en sådan uppläggning emellertid mindre väl med vattenlagens
allmänna systematik och kan för sitt genomförande fordra ett tidskrävande
lagstiftningsarbete. Med hänsyn härtill har det nu framlagda förslaget,
som bedömts angeläget, uppbyggts på nuvarande regelsystem. Den ståndpunkt
som departementschefen sålunda intagit måste enligt utskottets mening
anses berättigad. Vid sådant förhållande kan utskottet ej tillstyrka
det i motionerna I: 662 och II: 806 framställda yrkandet om införande
genom ändring i Kungl. Maj:ts förslag av möjlighet att anordna skyddsområden
för ytvatten.
De förordade bestämmelserna om skyddsområden för grundvattentill -
51
Tredje lagutskottets utlåtande nr tå år 196å
gångar bär betecknats som en huvudpunkt i kommittéförslaget och åsyftar
att avhjälpa väsentliga brister i den nuvarande skyddslagstiftningen. Såsom
i det föregående berörts innebär förslaget att vattenförsörjningen inom
samhällen och andra mera sammanhängande bebyggelseområden skall
kunna beredas skydd — annorledes än servitutsvägen — genom att generella
föreskrifter, med giltighet inom ett fastställt område, utfärdas angående
vad som är att iakttaga jämlikt den allmänna aktsamhetsregeln.
Medan förslaget härutinnan mottagits med gillande, har såväl vid remissbehandlingen
som i motionerna kritik riktats mot att befogenheten att
fastställa skyddsområden anförtrotts länsstyrelserna. Eftersom skyddsföreskrifterna
icke får innebära större intrång för berörda sakägare, än
vad dessa enligt allmänna rättsgrundsatser är pliktiga att tåla utan ersättning,
tillägges sålunda, såsom i motionerna framhållits, administrativ
myndighet genom förslaget kompetens att avgöra mången gång svårbedömbara
judiciella frågor. Med hänsyn till att sådana frågor redan med
gällande ordning avgöres av vattendomstol bl. a. vid bestämmande av servitut
till skydd för befintliga grundvattentäkter kan således starka skäl
anses föreligga för att jämväl uppgiften att fastställa skyddsområden anförtros
domstolarna. I likhet med departementschefen vill utskottet framliålia
att syftet med den nya lagstiftningen är att aktivera skyddsverksamheten
och skapa bättre möjligheter att planmässigt tillgodose vattenförsörjningens
skyddsbehov, så att tillgången på tillfredsställande konsumtionsvatten
kan säkerställas för framtiden. Utskottet vill vidare erinra om
att länsstyrelserna redan nu äger meddela skyddsföreskrifter enligt hälsovårdsstadgan,
och genom att icke heller dessa föreskrifter får sträcka sig
längre än vad sakägaren enligt nyssnämnda principer är skyldig att tåla
utan ersättning, ankommer således redan med gällande regler på administrativ
myndighet att i viss omfattning pröva frågor av förevarande slag.
Med hänsyn härtill, och då länsstyrelserna med deras möjligheter att taga
egna initiativ för att planmässigt tillgodose vattenförsörjningens skyddsbehov
får anses väl ägnade att fullgöra hithörande uppgifter, anser sig
utskottet kunna biträda departementschefens förslag i denna organisationsfråga.
Utskottet avstyrker därför bifall till vad i motionerna 1:661
och II: 807 i förevarande hänseende yrkats.
Såsom departementschefen funnit skulle väl vissa fördelar kunna vinnas,
om länsstyrelserna tillädes befogenhet att meddela skyddsföreskrifter
utan att behöva taga hänsyn till intrång, medan det skulle ankomma på
domstol att i efterhand avgöra ersättningsfrågan. Utskottet delar departementschefens
uppfattning att vissa komplikationer i ersättningshänseende
kan uppkomma, om länsstyrelse i syfte att tillgodose skyddsbehovet meddelade
längre gående skyddsbestämmelser än grundvattentillgångens ägare
begärt eller önskat. Då dessa förhållanden i vart fall torde böra närmare
52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1964
utredas, innan en kompetensfördelning av angivet slag genomföres, avstyrker
utskottet bifall till de yrkanden om ändring i Kungl. Maj :ts förslag
som på denna punkt framförts i motionerna 1:662 och 11:806.
Del skydd för ytvatten som innefattas i de föreslagna bestämmelserna
om förbud mot avloppsutsläpp i vissa fall till skydd för viktiga ytvattentäkter
har i motionerna I: 661 och II: 807 ansetts otillräckligt för boskapsskötselns
behov. I likhet med motionärerna finner utskottet det självfallet
angeläget att betande djur såvitt möjligt skyddas från olägenheter genom
vattenförorening också av det slag som åsyftas i motionerna. Även andra
beaktansvärda intressen, t. ex. friluftsbad och det allmänt hygieniska intresset
av att hindra förorening av sjöar och vattendrag, kunde i och för
sig motivera möjlighet till förbud mot kloakvattenutsläpp. De båda motstående
intressena måste emellertid här vägas mot varandra och det synes
därför nödvändigt att gå fram i etapper. Med hänsyn härtill synes man
böra godtaga propositionens ståndpunkt, att tills vidare endast vattenförsörjningen
för samhälle eller livsmedelsindustri skall kunna utgöra grund
för förbud mot avledning av kloakvatten. I detta sammanhang bör även
framhållas, att jordbruket, som för sina anläggningar i betydande mån är
i behov av möjligheten att leda bort avloppsvatten, i den här föreliggande
avvägningsfrågan är engagerad på båda sidor, samt att den föreslagna
kompensationsregeln i 8 kap. 28 § andra stycket skulle vara svår att tilllämpa
i det ifrågasatta fall, då skydd påfordrades för boskapsskötseln. Utskottet
kan därför ej tillstyrka de i motionerna föreslagna tilläggen till 8
kap. 23 § andra stycket vattenlagen. De synpunkter som anlagts på nu berörda
spörsmål gör sig enligt utskottets mening jämväl gällande beträffande
den i motionerna I: 662 och II: 806 föreslagna bestämmelsen om obligatorisk
förprövning av företag som kan förändra ytvattenförhållandena.
Utskottet avstyrker därför bifall även till dessa motioner, såvitt nu är i
fråga.
De föreslagna stadgandena om viss kostnadsfördelning mellan vattenförsörjningsintresse
och avloppsintresse har närmast föranletts av förbudet
mot kloakvattenutsläpp till skydd för viktiga ytvattentäkter. Därjämte har
redan med nuvarande lagstiftning behov ansetts föreligga av en lagstadgad
bidragsmöjlighet i de fall särskilt långtgående reningsåtgärder krävs för
att hindra menlig inverkan på en ytvattentäkt. Den förordade lösningen
överensstämmer enligt vad kommittén anfört med det förfaringssätt som
följts vid uppgörelser i godo rörande skydd för ytvatten. Såsom departementschefen
anmärkt innehåller vidare vattenlagen redan nu en likartad
regel, avseende det tall att kloakvatten avledes till samma vattenområde från
två eller flera samhällen och något samhälle, men ej ett annat, vidtagit reningsåtgärder.
För sådant fall kan det förorenande samhället efter slcälighetsprövning
åläggas att bidraga till det förstnämnda samhällets reningskostnader.
Vid angivna förhållanden, och då vattendomstolarna således re
-
53
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 i år 196b
dan enligt gällande lag har att bedöma frågor av detta slag, kan utskottet
ej dela de i motionerna I: 662 och II: 806 uttalade betänkligheterna rörande
tillämpningen av den nu förordade bestämmelsen om kostnadsfördelning
mellan vattenförsörjnings- och avioppsintressen. Utskottet avstyrker därför
bifall till dessa motioner, i vad däri yrkats avslag på Kungl. Maj :ts förslag
till ändrad lydelse av 8 kap. 28 § vattenlagen. Utskottet vill emellertid framhålla,
att man vid tillämpningen av denna bestämmelse icke får bortse
från att intresset av att hålla vattendragen rena från vissa synpunkter kan
anses vara av större vikt än intresset att till lägsta kostnad bortleda avloppsvatten.
Genom att bidragsskyldigheten skall avgöras efter skälighetsprövning
torde vidare möjlighet föreligga att i enlighet med det i motionerna
1: 661 och II: 807 framförda önskemålet tillerkänna avloppsintressent full
ersättning för uppkommande merkostnader för reningsåtgärder vid förbud
enligt 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen. Utskottet avstyrker därför
bifall också till dessa motioner, såvitt nu är i fråga.
Mot de av departementschefen föreslagna ändringarna i vattenlagen avseende
tillsyn över radioaktiv förorening har utskottet icke
funnit anledning till anmärkning.
På grund av vad sålunda upptagits, och då skäl till erinran mot det föreliggande
lagförslaget ej heller eljest föreligger, tillstyrker utskottet alt riksdagen
med avslag å motionerna I: 661 och II: 807 samt I: 662 och II: 806,
såvitt därigenom yrkats ändring i förslaget, antager det framlagda förslaget
till lag om ändring i vattenlagen.
1 propositionen behandlas även frågan om den närmare utformningen av
de skyddsbestämmelser för grundvattentillgång som
skall utfärdas av länsstyrelse. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har på
uppdrag av Kungl. Maj :t utarbetat ett preciserat förslag till normalskyddsbestämmelser
i syfte att underlätta länsstyrelsernas verksamhet vid fastställandet
av skyddsområden. Departementschefen, som funnit att särskilda
sådana bestämmelser ej bör utfärdas, har i propositionen framlagt vissa
sammanfattande synpunkter på frågan om skyddsföreskrifternas innehåll.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot departementschefens
uttalanden i ämnet, vill med anledning av motionerna 1:662 och II: 806 i
sammanhanget understryka vikten av att skyddsbestämmelserna utformas
och dispens därifrån meddelas under tillvaratagande av den lokala sakkunskap
som representeras av vederbörande kommunala myndigheter.
1 den fristående motionen It: 382 upptages vissa frågor om förvaringen
av petroleumprodukter i underjordisk cistern. Departementschefen bär i frågan
om skyddsbestämmelsernas utformning bl. a. anfört att inom hela det
skyddade området det bör vara förbjudet att anordna förråd av petroleum
-
54 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
produkter och andra brandfarliga varor annorledes än i överensstämmelse
med kommerskollegiets tillämpningsföreskrifter till förordningen om brandfarliga
varor. Enligt bestämmelser i denna förordning skall i marken kring
underjordisk cistern för förvaring av brandfarlig vätska, där det med hänsyn
till förhållandena är nödvändigt, särskilt skydd vara anordnat som
verksamt förhindrar skada till följd av läckage från cisternen. Vidare gäller
att kommerskollegium skall utfärda de närmare föreskrifter som erfordras
för tillämpning av förordningen ävensom de allmänna anvisningar
till densamma, vilka må finnas erforderliga.
1 motionen II: 382 hemställes nu om sådan ändring i förordningen att
därav framgår att i marken kring underjordisk cistern för förvaring av
petroleumprodukter skall finnas skydd i form av betongkasun av fullgod
beskaffenhet eller annan fullt säker anordning som verksamt förhindrar
skada på yt- eller grundvattentäkt. Vidare föreslås att föreskrifter utfärdas
angående kontinuerlig kontroll av i marken redan nedlagda oljecisterner.
Till stöd för motionsyrkandena anföres i huvudsak att oljebehållare
ofta läcker efter ett antal år, varigenom risk uppkommer för att olja sprides
i marken i riktning mot grundvatten eller mot dräneringar med anslutning
till avloppssystemet med påföljd att biologiska avloppsreningsverk kan sättas
ur funktion.
Motionärerna berör enligt utskottets mening problem av mycket stor betydelse
för vattenförsörjningen. I likhet med motionärerna finner utskottet
det angeläget att alla rimliga åtgärder vidtages i den riktning som angives
i motionen. F. n. utarbetas inom kommerskollegium tillämpningskungörelsen
till förordningen om brandfarliga varor jämte anvisningar. Utskottet
förutsätter att de av motionärerna berörda spörsmålen därvid ägnas vederbörlig
uppmärksamhet. Vid sådant förhållande synes motionen icke böra
föranleda annan riksdagens åtgärd, än att riksdagen som sin mening giver
till känna vad utskottet anfört i anledning av motionen II: 382.
I de i anledning av propositionen väckta motionerna samt i motionen
11: 166 beröres vissa frågor om den framtida vattenvården.
Vad först angår vattenvårdens organisation, erinras i motionerna I: 662
och II: 806 om de nya och mångskiftande uppgifter som avses skola tillkomma
främst länsstyrelse. Dessa kan enligt motionärerna ej fullgöras på
ett tillfredsställande sätt, om icke nya personella och ekonomiska resurser
tillskapas och de nuvarande provisorierna snarast följes av en effektiv och
slutlig lösning av vattenvårdens organisatoriska problem. Motionärerna hemställer
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t betonar vikten av vad sålunda
anförts.
Krav på utbyggnad av vattenvårdens organisation framställes jämväl i
motionen II: 166. Motionärerna hemställer om sådan förstärkning av den
officiella vattenvården att denna tillföres sakkunskap på bl. a. medicinens,
55
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1 i år 196''r
teknikens, jordbrukets och fiskets områden och erhåller sådana resurser
att aktuella ärenden kan behandlas mera ingående än f. n. och viss rådgivande
verksamhet gentemot kommunerna utövas.
Vattenvårdskommittén fortsätter enligt uppgift i årets riksdagsberättelse
sitt arbete med en förnyad översyn av vattenvårdens organisation och i
samband därmed överväges dels frågan om anordnande av vattenvårdsförbund
för tillsyn över särskilda vattendrag eller vattenområden och dels
spörsmålet om forskning inom vattenvården. Enligt ett vid innevarande
riksdag lämnat interpellationssvar avser kommittén att om möjligt till
sommaren 1964 framlägga sitt slutbetänkande. Utskottet, som i sammanhanget
vill understryka forskningens betydelse, finner det liksom motionärerna
angeläget att berörda frågor snarast bringas till en lösning. Med
hänsyn till att utredningsarbetet inom kort kan beräknas vara avslutat
anser utskottet att något närmare ställningstagande från riksdagens sida
till de förslag som framföres i motionen II: 166 icke är påkallat. Motionen
innehåller emellertid otvivelaktigt synpunkter som kan förtjäna beaktande.
Vid angivna förhållanden anser utskottet att berörda motioner, såvitt nu
är i fråga, icke bör föranleda annan riksdagens åtgärd än en hemställan
att motionen II: 166 måtte överlämnas till vattenvårdskommittén för att
övervägas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Utskottet upptager slutligen till behandling vissa motionsvis framförda
yrkanden om utredningar angående vattenvården.
I motionerna I: 661 och II: 807 framhålles bl. a. att det genom propositionen
framlagda förslaget medför vissa förbättringar i fråga om vattenförsörjningen,
dock endast under förutsättning att exploateringsintresset
är av mera betydande omfattning. Enskilda personer eller andra smärre
vattentäktsintressen tillgodoses sålunda ej, icke heller allmänna naturvårds-,
folkhälso- och trivselsynpunkter annat än i den mån de direkt
sammanfaller med ett mera betydande vattentäktsintresse. Vidare har enligt
motionärerna vattenskyddet icke genom propositionen blivit tillräckligt
tillgodosett såvitt gäller glesbebyggelsen. Jordbrukets med vattenföroreningen
sammanhängande problem har ej heller lösts. Motionärerna finner
därför att en allmän förbättring av vattenvårdslagstiftningen är angelägen.
I motionerna, vari anvisas vissa riktlinjer för det fortsatta reformarbetet,
erinras vidare om att möjligheterna att begränsa vattenföroreningarna
och sanera redan förorenade vattenområden är beroende av tekniska
och ekonomiska resurser, vilkas tillräcklighet särskilt i sistnämnda avseende
är avhängig av de nuvarande föroreningarnas omfattning. Motionärerna,
som betonar vikten av fortsatt forskningsarbete, anser slutligen att till
komplettering av vattenvårdskommitténs år 1954 lämnade redovisning av
föroreningssituationen en undersökning nu bör göras, avseende rådande
förhållanden, inträffade förbättringar och föreliggande planer på fortsatta
reningsåtgärder. Motionärerna hemställer om utredning av de sålunda berörda
spörsmålen.
56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964
I motionerna I: 662 och II: 806 hemställes vidare om utredning rörande
den omfattning, i vilken det är lämpligt och praktiskt möjligt att skydda
ytvatten enligt samma normer som nu genomföres beträffande grundvatten.
Slutligen framhålles i motionen II: 166 att gällande lag tillgodoser vattenvården,
så långt fiske- och bebyggelseintressen beröres, men även i dessa
fall på ett otillräckligt sätt. I sistnämnda avseende hänvisas till att det
beträffande mindre bebyggelseområden i praktiken råder stor frihet i
fråga om reningsåtgärder. Vissa näringar av väsentligt större ekonomiskt
intresse än fisket, i första hand jordbruk och boskapsskötsel, liksom naturskyddet
över huvud taget, tillgodoses enligt motionärerna f. n. på intet
sätt tillräckligt. I motionen hemställes därför om sådan ändring i gällande
lag att det skydd mot föroreningar som därigenom beredes kommer att omfatta
jämväl nu angivna intressen.
Det föreliggande lagförslaget innebär ett viktigt steg mot bällre förhållanden
på vattenvårdens område. Såsom utskottet tidigare framhållit måste
emellertid alla möjligheter till fortsatt förbättring tagas till vara. Mot bakgrund
av den vid remissbehandlingen omvittnade utvecklingen mot ett större
utnyttjande av ytvatten för vattenförsörjningsändamål är det uppenbart
att de framtida åtgärderna i stor utsträckning måste inriktas på att
skydda ytvattentillgångarna. Vad i detta hänseende föreslagits i motionerna
förtjänar allvarligt beaktande. Något närmare ställningstagande från
riksdagens sida till de olika uppslagen är emellertid nu icke möjligt. Dessa
torde i stället få övervägas i samband med det fortsatta utredningsarbete
på vattenvårdens område som utskottet i likhet med motionärerna anser
böra komma till stånd. Utredningsuppdraget bör således till en början omfatta
de i motionerna I: 661 och II: 807 åsyftade ytterligare åtgärder som
i form av lagstiftning eller eljest må erfordras för att motverka förorening
av vattenområden. Härvid bör bl. a. undersökas möjligheterna att i
enlighet med de i flera remissyttranden och i motionerna I: 662 och II: 806
framförda önskemålen tillskapa skyddsområden för ytvattentäkter. Utredningen
bör i detta hänseende vara oförhindrad att föreslå annan lösning
av organisationsfrågorna än som innefattas i bestämmelserna om skyddsområden
för grundvattentäkt. En samordning av bestämmelserna för ytvatten-
och grundvattentäkter bör eftersträvas. Avvägningen mellan vattentäktsintresse
och avloppsintresse synes även böra upptagas till övervägande
i hela sin vidd. Slutligen bör undersökas, huruvida ett ökat skydd mot förorening
bör beredas de intressen som avses med motionen II: 166. Det
torde få ankomma på Ivungl. Maj :t att avgöra, om utredningsarbetet bör
uppdragas åt vattenvårdskoinmittén eller utföras på annat sätt.
Med anledning av vad sålunda anförts synes riksdagen böra i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning i dessa frågor.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1964 57
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med avslag å följande motioner,
nämligen
1) I: 661 och II: 807 samt
2) I: 662 och 11:806,
såvitt i motionerna yrkats ändring i den föreslagna lagtexten,
antaga det genom förevarande proposition, nr 42, framlagda
förslaget till lag om ändring i vattenlagen;
B. att riksdagen måtte i anledning av motionen 11:382
som sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört om förvaringen av petroleumprodukter i underjordisk
cistern;
C. att riksdagen måtte i anledning av motionen II: 166,
i vad avser vattenvårdens organisation, hos Kungl. Maj :t
anhålla att motionen överlämnas till vattenvårdskommittén
för att i nämnt hänseende beaktas vid kommitténs arbete;
D. att riksdagen måtte i anledning av därom i motionerna
I: 661 och II: 807, I: 662 och II: 806 samt II: 166 framställda
yrkanden hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning i
av utskottet angivna hänseenden angående vattenvården;
E. att följande motioner, nämligen
1) 1: 661 och II:807,
2) I: 662 och II: 806,
3) II: 166 samt
4) II: 382,
i vad de ej kan anses besvarade genom vad utskottet ovan
anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 17 mars 1964
På tredje lagutskottets vägnar:
ERIK ALEXANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Alexanderson, Lindahl, Ebbe Ohlsson,
Svante Kristiansson, Knut Johansson*, Åkesson, Lennart Geijer* och Axel
Kristiansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, Nyberg,
Wachtmeister, Grebäck, Svenning, Hamrin i Kalmar och fru Ekroth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr t b år 196 i
Särskilt yttrande
av herrar Axel Kristiansson, Nyberg, Grebäck och Hamrin i Kalmar, vilka
anfört:
»Såsom framgår av utskottets utlåtande har delade meningar framkommit
rörande förfaringssättet i fråga om skyddsområde för grundvattentillgång.
Motioner har sålunda väckts om att den judiciella bedömning, som
blir förknippad med dylika skyddsområden, skall åvila domstol i stället
för administrativ myndighet. Liknande synpunkter har framförts i ett betydande
antal remissvar. Vi delar de betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt,
som sålunda kommit till uttryck.
Frågan om det lämpligaste tillvägagångssättet, då det gäller att föra
den åsyftade bedömningen under judiciell instans, har emellertid inte utretts.
Betydande lagtekniska problem innefattas också i denna fråga. Av
dessa skäl har vi ansett oss tills vidare böra godtaga utskottets ställningstagande
i förevarande hänseende. Dock har vi förutsatt att spörsmålen i fråga
i enlighet med vad utskottet förordat tages upp till förnyad prövning
vid det utredningsarbete rörande vattenvården som avses komma till stånd.
Vi förväntar även att bestämmelserna såsom de nu förordas utformade,
kommer att tillämpas med stor varsamhet.»
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640143