Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående maximeringen
av kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 55 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 70 i andra kammaren av herr Holmberg och fru Ryding.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådana bestämmelsers utfärdande, att
kommunandelen av samtliga folkpensionskostnader, inklusive kommunala bostadstillägg,
vårdtillägg för förtidspensionärer m. m. för inom kommunen mantalsskrivna
pensionärer maximeras till en krona för varje skattekrona”.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionen I: 55.

Gällande bestämmelser

Folkpensioneringen, beträffande vilken huvudbestämmelserna finns i lagen
om allmän försäkring, omfattar ett flertal förmåner, av vilka en del är inkomstprövade,
dvs. beroende av pensionstagarens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.
Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag
från kommunerna. Bestämmelser om kommunbidrag finns i lagen den 25 maj
1962 om finansiering av folkpensioneringen. Kommunernas årliga bidrag till
kostnaderna för folkpensioneringen utgör 1 % för varje skattekrona per invånare
i kommunen av kostnaderna för följande förmåner, som under året
utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, nämligen
förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning
av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt
2 % för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna
inom kommunen. Bidraget skall vad gäller bostadstilläggen utgöra
högst 80 °/o och lägst 25 % av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är
maximerat till 60 % av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona för
varje skattekrona i kommunen. Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

Biliang till riksdagens protokoll 196/t. 9 samt. 2 avd. Nr 9

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Historik

De tidigare gällande kostnadsfördelningsreglerna tillkom huvudsakligen genom
beslut vid 1947 och 1952 års riksdagar och innebar i huvudsak följande.

Kommunbidrag beräknades på de inkomstprövade förmånerna — alltså tillläggspensioner,
änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit före den 1 juli
1960, hustrutillägg samt kommunala bostadstillägg — ävensom på vårdtilläggen.
Kommunbidraget utgjorde, utom på de kommunala bostadstilläggen, för varje
kalenderår 3/20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare i kommunen
av kostnaden för de förmåner av förevarande slag som under året
utbetalts till pensionsberättigade, som var mantalsskrivna i kommunen. Bidraget
fick dock icke överstiga 60 procent av denna utgift. I fråga om de
kommunala bostadstilläggen var bidragsandelen något högre, 1/5 procent för
varje fullt tiotal skatteören i kommunen. Även för detta bidrag var stadgat
ett maximum vid 60 procent. Dessutom var beträffande detta bidrag föreskrivet,
att det inte fick understiga 25 procent av kostnaden för de kommunala
bostadstilläggen i kommunen. Kommunbidraget utgjorde alltså i princip
1,5 procent för varje skattekrona per invånare, dock att det beträffande de
kommunala bostadstilläggen uppgick till 2 procent.

I motioner till 1954 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t begära utredning om fördelningen mellan staten och kommunerna av
kostnaderna för folkpensioneringen. I motionerna framhölls bl. a. att kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna avsevärt förskjutits till kommunernas
nackdel, vilket delvis varit en följd av att genom penningvärdeförsämringen
skattekrontalet per invånare stigit. Detta gällde oavsett om kommunbidragen
sattes i relation till de inkomstprövade förmånerna eller till de totala
kostnaderna. Denna utveckling hade inneburit ett övervältrande av en större
andel av härvid aktuella kostnader från staten till landsbygdskommunerna.
Vidare åberopades att andra lagutskottet vid 1947 års riksdag i sitt utlåtande
(nr 39) i anledning av propositionen nr 222 med förslag till lag om kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen gjort följande uttalande:
”1 folkpensioneringspropositionen till 1946 års riksdag hade kommunbidragen
beräknats till 67 miljoner kronor och riksdagen utgick ifrån att den fördelning
av kostnaderna som föreslagits i propositionen i huvudsak borde bibehållas.
Den föreslagna bidragsprocenten synes därför i nuvarande läge vara väl avvägd.
I den mån medelskatteunderlaget per invånare i riket stiger avsevärt
över 18 skattekronor, måste emellertid en sänkning av talet 1,5 ske, om den
avsedda fördelningen mellan kommunerna och staten skall bibehållas. Talet 1,5
kan därför icke vara definitivt.”

Sammansatt stats- och andra lagutskott, som avgav utlåtande över motionerna,
fann att en viss förskjutning av folkpensionskostnaderna till kommunernas
nackdel ägt rum och alltjämt ägde rum. Utskottet, vars utlåtande god -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

3

kändes av riksdagen, förordade att samtliga för kommunernas ekonomi betydelsefulla
omständigheter blev belysta genom en allsidig utredning och förväntade
att Kungl. Maj:t med särskild uppmärksamhet följde utvecklingen på
området och vid lämplig tidpunkt lät verkställa en sådan utredning.

Genom skrivelse den 15 augusti 1958 överlämnade Kungl. Maj:t till 1958 års
socialförsäkringskommitté ifrågavarande motioner jämte utskottsutlåtande t att
av kommittén övervägas vid fullgörande av dess utredningsuppdrag.

Frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun har även behandlats
i remissyttranden av skattelindringsnämnden och Svenska landskommunernas
förbund till statsutskottet vid 1956 års riksdag över motioner om en
effektiv kommunal skatteutjämning.

I motioner till 1957 års riksdag har hemställts att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om så skyndsam utredning av frågan
om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna, att förslag till provisoriska
bestämmelser i syfte att ernå lindring för ekonomiskt svaga kommuner
kunde föreläggas redan 1958 års riksdag i enlighet vad i motionerna anförts.

På närmare anförda skäl fann andra lagutskottet i utlåtande nr 38 inte påkallat
att riksdagen gjorde en särskild framställning om utredning av frågan
om kommunernas andel av folkpensioneringskostnaderna. Utskottet hemställde
därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket
också blev riksdagens beslut.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag upptog Kungl. Maj:t inte till bedömande
frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun.
Frågan bragtes emellertid under riksdagens prövning genom motioner
i vilka framställdes yrkande om skyndsam prövning av frågan om kommunernas
andel i folkpensionskostnaderna.

Särskilda ut skottet framhöll i utlåtande nr 1 att förevarande fråga prövats
av riksdagen åren 1954 och 1957 i anledning av motioner. Utskottet anförde
vidare bl. a. följande.

Utskottet vill erinra om att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att
kommunerna fått bidraga med en allt högre procentuell andel av folkpensionskostnaderna
med avseende på de inkomstprövade förmånerna liksom för övrigt
även totalt sett. Detta förhållande i förening med höjningar av folkpensionernas
belopp har inneburit en ökad påfrestning på kommunernas ekonomi. Med
hänsyn till bidragsreglernas konstruktion drabbas kommunerna mycket ojämnt.
De i ekonomiskt hänseende svagaste kommunerna drabbas hardast och därmed
skärpes skillnaderna i det kommunala skattetrycket. Frågan om fördelningen
av folkpensionskostnaderna torde ligga inom ramen för det uppdrag som lämnats
den pågående utredningen om den kommunala skatteutjämningen. Enär
det emellertid inte kan vara att förvänta, att denna utredning kan bli slutförd
inom en nära framtid, finner utskottet det pakallat, att frågan snarast upptages
till utredning i särskild ordning.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Utskottet föreslog slutligen att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa om skyndsam utredning. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
förslag.

I direktiven för den i det citerade utskottsutlåtandet nämnda utredningen,
1958 års skatteutjämningskommitté, har chefen för finansdepartementet anfört
bl. a., att kritik från kommunalt håll riktats mot reglerna för olika statsbidrag
och för det kommunala bidraget till folkpensionskostnaderna. Det har sålunda
anmärkts att den fortskridande penningvärdeförsämringen medfört en avsevärd
föi’skjutning av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna till de
senares nackdel. Å andra sidan är det uppenbart att ej minst kommuner med
svagt skatteunderlag erhållit väsentlig ekonomisk lättnad genom den successiva
utbyggnad som skett med statliga bidrag av exempelvis sjukförsäkringen,
ålders- och invalidpensioneringen, arbetslöshetsförsäkringen och andra arbetslöshetsbekämpande
åtgärder m. m.

Dessa förhållanden synes, fortsätter departementschefen, nödvändiggöra en
omprövning av grunderna för bl. a. de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.
Vid arbetets planläggning måste självfallet beaktas att statsmakterna
innan utredningen hunnit slutföra sitt arbete kan komma att besluta om ändrade
grunder för bl. a. de kommunala bidragen till folkpensionskostnaderna
vid eu eventuell omläggning av folkpensionsförmånerna.

Frågan om de kommunala bostadstilläggens anordning och finansiering diskuterades
av allmänna pensionsberedningen i dess betänkande om förbättrad
pensionering (SOU 1957: 7). Beredningen erinrade om att det med dåvarande
nivå i fråga om folkpensionsförmånerna befunnits nödvändigt att komplettera
dessa med tillägg, avpassade efter de skiftande kostnaderna för bostad och
bränsle på olika orter. Detta hade skett genom de inkomstprövade kommunala
bostadstilläggen. Om folkpensioneringens grundförmåner avsevärt höjdes, så
borde dessa enligt beredningens mening i större utsträckning än dittills räcka
till bestridande av kostnader för bostad och bränsle. Behovet av kommunalt
bostadstillägg skulle därvid minska. Enligt beredningens förslag skulle i anslutning
härtill bostadstilläggen automatiskt minskas i samband med att de
statliga folkpensionsförmånerna höjdes. Minskningen skulle ske med halva
beloppet av de förordade folkpensionshöjningarna år 1960 och senare. Förslaget
ingick som ett led i de åtgärder, som beredningen föreslog för avveckling i
möjlig mån av inkomstprövningen inom folkpensioneringen. Beredningen uttalade
slutligen att om man i samband med invalidpensionsfrågans lösning
kunde avskaffa inkomstprövningen beträffande samtliga folkpensionsförmåner
utom bostadstilläggen, torde böra omprövas huruvida dessa tillägg kunde foras
utanför folkpensioneringen att handhavas av kommunerna på egen bekostnad.

Beträffande finansieringen av de kommunala bostadstilläggen framhöll beredningen,
att den avräkning som beredningen förordat torde göra det motiverat
att överväga en viss ändring i reglerna för kommunernas bidragsskyldig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

5

het till dessa förmåner. Med hänsyn till de utgiftsminskningar i fråga om
bostadstilläggen, som avräkningsregeln skulle medföra för kommunerna, borde
en höjning eller ett borttagande av maximigränsen framstå såsom motiverat.
Beredningen stannade vid att föreslå att maximigränsen höjdes från 60 till
80 procent.

Beredningens förslag avstyrktes i vissa remissyttranden och tillstyrktes i
andra, medan i några yttranden förordades en hastigare avveckling av bostadstilläggen
än beredningen föreslog.

I propositionen nr 55 till 1958 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,
att han ansåg frågan om de kommunala bostadstilläggen och inkomstprövningen
i övrigt böra prövas ytterligare. Han erinrade i det sammanhanget
om att en minskning av bostadstilläggen i första hand skulle drabba
de många pensionärer, som inte hade andra inkomster än folkpensionen eller
endast mycket små sådana inkomster.

Vidare må här erinras om socialförsäkringskommitténs i oktober 1958 framlagda
förslag om förbättrade grundpensionsförmåner m. m. Enligt förslaget
skulle grundpensionen förbättras genom att indextilläggen fr. o. m. den 1 juli
1959 anordnades som förhöjning av grundpensionen och i samband därmed
befriades från inkomstprövning. Kommittén föreslog samtidigt i finansieringsfrågan
en kombination av två olika åtgärder, nämligen dels att kommunbidraget
till kostnaderna för indextilläggen skulle slopas och att staten i likhet med
vad som gällde beträffande grundpensionerna skulle ensam svara för finansieringen,
varigenom skulle uppkomma en ökning av statens kostnader och en
lindring för kommunernas del, och dels att kommunernas bidrag till kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen skulle öka något, varigenom viss
kostnad skulle överföras från staten till kommunerna. Slutresultatet skulle bli
en ökning av statens kostnader för folkpensionsändamål och en minskning av
kommunernas del.

Kommittén hade bl. a. framhållit, att dess förslag beträffande höjningen av
kommunbidraget till bostadstilläggen åsyftade att utgöra ett steg i riktning
mot att låta kommunerna helt övertaga finansieringen av bostadstilläggen,
varvid staten skulle svara för övriga folkpensionsförmåner. I flertalet remissyttranden
hade förslaget i denna del starkt kritiserats, varvid framhållits att
en ändring av reglerna för bostadstilläggens finansiering på sätt kommittén
förordat inte borde övervägas innan hela spörsmålet om fördelningen mellan
staten och kommunerna av folkpensionskostnaderna blivit utrett.

Mot bakgrunden av remisskritiken ansåg föredragande departementschefen
i proposition nr 29 till 1959 års riksdag att det i detta sammanhang, då fråga
blott var om en provisorisk omreglering av vissa folkpensionsförmåner, inte
borde göras någon omfördelning av statens och kommunernas andelar i folkpensionskostnaderna
och att indextilläggen och de kommunala bostadstilläggen

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

alltjämt borde bekostas på sätt som då skedde. Riksdagen beslöt i enlighet
med departementschefens förslag.

I proposition nr 75 till 1960 års riksdag berörde föredragande departementschefen
vissa riktlinjer för socialförsäkringens samordning och komplettering.
Han erinrade bl. a. om att socialförsäkringskommitténs närmast framförliggande
uppgifter avsåg invalid- respektive förtidspensioneringens utformning
och att det i det sammanhanget blev aktuellt att avskaffa inkomstprövningen
i fråga om folkpensioneringens förmåner till invalider. Därigenom skulle uppstå
förutsättningar, som tidigare inte funnits, för att tillgodose behovet av en
närmare samordning av olika förmåner inom det nuvarande socialförsäkringssystemet.
Departementschefen yttrade vidare.

En mycket betydelsefull, inkomstprövad del av folkpensioneringen beröres
inte av det nämnda utredningsarbetet, nämligen de kommunala bostadstillläggen.
Jag vill i detta sammanhang förklara, att jag inte har för avsikt att
medverka till att dessa tillägg försvinner eller reduceras på det sätt som allmänna
pensionsberedningen föreslog 1957. De kommunala bostadstilläggen är
av utomordentligt stor betydelse för de nuvarande folkpensionärerna och dem
som snart blir folkpensionärer. De aktuella samordningssträvandena hindras
inte heller av bostadstilläggens existens eller av inkomstprövningen av dem.
En sak för sig är, att en framtida omprövning av finansieringsfrågorna kan
komma att beröra kostnadsfördelningen även då det gäller bostadstilläggen.

År 1961 framlade 1958 års socialförsäkring skommitté förslag (SOU 1961:29)
i bland annat frågan om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan staten
och kommunerna. Kommittén uttalade att den i princip hade den uppfattningen,
att kommunerna borde bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen
och staten svara för övriga folkpensionskostnader. Emellertid ansåg kommittén,
att denna lösning inte kunde uppnås under de närmaste åren, och hänvisade
därvid till att frågan var föremål för prövning i andra sammanhang, bl. a. i
1958 års skatteutjämningskommitté och i allmänna skatteberedningen. Enligt
kommitténs mening borde med hänsyn härtill de gällande grunderna för kostnadsfördelningen
inte rubbas i mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslog
komittén att kommunbidrag skulle utgå till förtidspensioner, änkepensioner
i övergångsfallen, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande
barntilläggen påpekas, att de ersatte de särskilda barnbidragen samt att de
tekniskt var att anse som tillägg till försörj arens folkpension, vilken i regel
utgjordes av förtidspension och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén
föreslog därför, att kommunerna skulle bidraga jämväl till kostnaderna
för barntillägg till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner
borde däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Inte
heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet ansåg
sig kommittén i då rådande läge böra föreslå någon förändring. Kommittén
förordade således, att den gällande avvägningsnormen för bidragsskyldigheten,

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

7

dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen, bibehölls. Kommitténs
övervägande utmynnade i förslag att kommunernas andel i kostnaderna
för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepensioner i övergångsf
allen och hustru tillägg skulle bestämmas till 1/io procent för varje fullt tiotal
skatteören per invånare, dvs. 1 procent per skattekrona mot tidigare 1 V2 procent.
Bidragets maximum föreslogs vara oförändrat 60 procent.

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrade
kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.
Denna bestämmanderätt motiverade enligt kommitténs mening att kommunbidraget
till bostadstilläggen blev relativt stort. Kommittén hänvisade också
till att den uttalat sig för att kommunerna i princip borde helt svara för
bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen till
förtidspensionerna m. m. På grund härav föreslog kommittén, att kommunbidragen
till bostadstilläggen höjdes genom att maximum för bidragen ökades
från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn (‘/s procent
för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per skattekrona) och minimibidraget
(25 procent) inte borde ändras.

I proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän försäkring följde
departementschefen socialförsäkringskommitténs förslag. Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen väcktes motioner med yrkanden om annan fördelning
mellan stat och kommun av kostnaderna än vad som föreslogs i propositionen.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27 år 1962 i frågan.

Enligt utskottets mening är folkpensioneringen i princip en statlig angelägenhet.
Staten bör därför svara för kostnaderna för samtliga folkpensionsförmåner
utom de inkomstprövade tilläggsförmånerna. Emellertid synes en
sådan ordning inte kunna genomföras omedelbart. Frågan om kommunernas
bidrag till folkpensioneringen inverkar på lösningen av den större frågan om
skatteutjämningen mellan kommunerna och bör inte ses isolerad från denna
senare fråga. Kostnadsfördelningen bör därför i princip inte ändras i avbidan
på en lösning av skatteutjämningsfrågan. Det måste dock anses angeläget att
redan nu lätta bördan för de kommuner som är särskilt tyngda av kostnader
för folkpensioneringen. Det i propositionen framlagda förslaget innebär ett
steg i denna riktning. Samtidigt medför förslaget kostnadsökningar för andra
kommuner, vilka har högt skatteunderlag, men mot denna konsekvens finns
inte något att erinra, eftersom kostnadsökningen hänför sig till de kommunala
bostadstilläggen, vilka i princip bör bekostas av kommunerna själva.

En ytterligare lättnad för de mest skattetyngda kommunerna synes emellertid
önskvärd. Från denna synpunkt skulle motionsförslaget om maximering av
kommuns utdebitering för förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen
och hustrutillägg till 1 kr. per skattekrona medföra vissa lättnader för kommuner,
vars kostnader ligger högre. Det skulle emellertid icke vara annat än
ett provisorium, eftersom skatteutjämningsfrågan icke finner sin lösning genom
en sådan anordning. I den till årets riksdag framlagda propositionen nr 111
har i avvaktan på en definitiv lösning av nämnda fråga föreslagits en annan
väg för att minska ifrågavarande kommuners utdebiteringsbehov. Propositio -

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

nen innehåller förslag till ändrade regler för skattelindringsbidrag åt synnerligt
skattetyngda kommuner. Förslaget beräknas medföra en sänkning av utdebiteringsbehovet
i dessa kommuner med upp till cirka 4 kr. per skattekrona.
Vidare föreslås att efter Kungl. Maj:ts prövning extra skattelindringsbidrag
skall utgå till kommuner med särskilt stora kostnader för bl. a. folkpensionsändamål.
Anslagsmässigt innebär propositionen en ökning av skattelindringsbidragen
från cirka 15 milj. kr. till 60 milj. kr. per budgetår. Enligt utskottets
mening ger förslaget i proposition nr 111 ett gynnsammare resultat från skatteutjämningssynpunkt
än nyssnämnda motionsförslag.

Vid utlåtandet fanns fogade reservationer, i vilka hemställdes att staten som
ett första steg till en mera genomgripande reform skulle överta samtliga kostnader
för folkpensioneringen — utom för de kommunala bostadstilläggen —
till den del dessa översteg 1 krona per skattekrona.

Riksdagen biföll reservationerna.

I en annan vid utlåtandet fogad reservation hemställdes att riksdagen som
sin mening skulle uttala att staten som ett led i en senare kommande, kommunal
skatteutjämningsreform skulle överta återstående kommunala kostnader
för förtidspensioneringen. Beträffande denna reservation stannade kamrarna
i skiljaktiga beslut i följd varav frågan föll.

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner med yrkande om att kommunernas
kostnader för förtidspensionering, änkepensionering, hustru- och barntillägg
skulle överföras till statsbudgeten.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 24 år
1963 i frågan:

Utskottet ansluter sig till den av socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen
att staten i princip bör svara för kostnaderna för folkpensioneringen
med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen. Enligt vad
som upplysts kommer skatteutjämningskommittén att avsluta sitt arbete innevarande
år. Sedan så har skett bör frågan snarast möjligt bringas i ett sådant
skick, att förslag till lösning därav kan föreläggas riksdagen.

Utskottet

Kostnaderna för folkpensioneringen bestrides av staten med bidrag från
kommunerna. Dessa årliga bidrag till folkpensionskostnaderna utgör 1 procent
för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för förtidspensioner
jämte barntillägg till sådana pensioner, änkepensioner i anledning
av dödsfall, som inträffat före den 1 juli 1960, och hustrutillägg samt 2 procent
för varje skattekrona per invånare i kommunen av kostnaderna för kommunala
bostadstillägg. Bidraget får såvitt gäller bostadstilläggen utgöra högst 80 procent
och lägst 25 procent av kostnaderna. Bidraget till övriga förmåner är

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

9

maximerat till 60 procent av kostnaderna och får ej heller överstiga en krona
för varje skattekrona i kommunen.

I förevarande motioner framhålles, att kostnaderna för såväl grundpensionerna
som för olika slag av folkpensionsförmåner bör i huvudsak bestridas av
statsverket. Som ett led i en strävan härtill bör, enligt motionärerna, kommunandelen
för samtliga folkpensionskostnader, således inklusive de kommunala
bostadstilläggen, maximeras till en krona för varje skattekrona i kommunen.

Frågan om folkpensionskostnadernas fördelning mellan stat och kommun
har varit föremål för behandling såväl i riksdagen som i andra sammanhang
vid ett flertal tillfällen under senare år. I det betänkandet som år 1961 framlades
av 1958 års socialförsäkringskommitté uttalade kommittén såsom sin
principiella uppfattning, att staten borde svara för samtliga folkpensionskostnader
med undantag för kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen.
Emellertid ansåg kommittén, att denna lösning inte kunde uppnås under de
närmaste åren och hänvisade därvid till att frågan var föremål för prövning
i andra sammanhang, bland annat i 1958 års skatteutjämningskommitté och
i allmänna skatteberedningen. Andra lagutskottet anförde under år 1963 i sitt
av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, att utskottet anslöt sig till den av
socialförsäkringskommittén uttalade uppfattningen att staten i princip borde
svara för kostnaderna för folkpensioneringen med undantag för kostnaderna
för de kommunala bostadstilläggen. Sedan skatteutjämningskommittén hade
avslutat sitt arbete, borde frågan enligt utskottets mening snarast möjligt
bringas i ett sådant skick, att förslag till lösning därav kunde föreläggas
riksdagen.

Då resultatet av kommitténs arbete ännu icke är tillgängligt, föreligger icke
skäl till ändrat ställningstagande. Enligt vad som erfarits beräknar kommittén
färdigställa betänkande under den närmaste tiden. Med hänsyn till vad sålunda
anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 55 och II: 70, icke måtte föranleda
någon riksdagen åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1964

På andra lagutskottets vägnar
JOHN K. ANDEIISON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru Hamrin -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1964

Thorell, herr Lars Larsson, fru Nilsson*, herrar Hiibinette, Erik Filip Petersson*
och fru Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Wiklund, fru Gunne
och herr Gustavsson i Alvesta*.

*) Ej närvårande vid utlåtandets justering.