Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
1
Nr 48
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition angående
ändrade grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
i vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen den It
december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Genom en den 28 februari 1964 dagtecknad proposition, nr 115, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, föreslagit riksdagen att
a) godkänna av föredragande departementschefen förordade ändrade
grunder för den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och därmed sammanhängande
statsbidrag;
b) till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1964/65 under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 62 000 000 kr. samt
c) medgiva, att återstående medel av det å riksstaten för budgetåret
1960/61 senast uppförda reservationsanslaget till Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor må disponeras jämväl under budgetåret 1964/65.
Propositionen har hänvisats till statsutskottet såvitt avser anvisande av
anslag och i övrigt till lagutskott. I sistnämnda del har propositionen behandlats
av andra lagutskottet.
Genom en den 3 april 1964 dagtecknad proposition, nr 116, vilken i sin
helhet hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1. förordning angående ändring i förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor och
2. förordning angående ändring i förordningen den 14 december 1956
(nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
3. lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
och
4. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 2 avd. Nr 48
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1961
I samband med propositionerna har utskottet behandlat följande motioner,
nämligen
A. vid riksdagens början väckta motioner:
1) de likalydande motionerna nr 37 i första kammaren av herr Adolfsson
och nr 51 i andra kammaren av herr Holmberg m. fl. om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
;
2) de likalydande motionerna nr 596 i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 724 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om ett nytt system
för arbetslöshetsförsäkring;
B. i anledning av propositionen nr 115 väckta motioner:
3) de likalydande motionerna nr 722 i första kammaren av herr Gei jer,
Arne, och herr Johansson, Knut, samt nr 881 i andra kammaren av fru
Ekendahl m. fl.;
4) de likalydande motionerna nr 739 i första kammaren av herrar Holmberg
och Wallmark samt nr 908 i andra kammaren av herr Turesson och
fru Gunne;
5) de likalydande motionerna nr 753 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 920 i andra kammaren av fru Ryding m. fl.;
6) de likalydande motionerna nr 777 i första kammaren av herr Jonasson
och nr 956 i andra kammaren av herr Fälldin m. fl.;
7) motionen nr 957 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.;
C. i anledning av propositionen nr 116 väckta motioner:
8) de likalydande motionerna nr 778 i första kammaren av hen- Jonasson
och nr 959 i andra kammaren av herr Fälldin m. fl.;
9) de likalydande motionerna nr 787 i första kammaren av herr Gei jer,
Lennart, m. fl. och nr 971 i andra kammaren av herr Gustafson i Göteborg
m. fl.;
10) de likalydande motionerna nr 788 i första kammaren av herr Johansson,
Knut, och herr Geijer, Arne, samt nr 970 i andra kammaren av fru
Ekendahl m. fl.;
11) de likalydande motionerna nr 789 i första kammaren av herrar Lager
och Adolfsson samt nr 972 i andra kammaren av fru Ryding m. fl.;
D. i anledning av båda propositionerna väckta motioner:
12) de likalydande motionerna nr 740 i första kammaren av herr Geijer,
Arne, och herr Johansson, Knut, samt nr 907 i andra kammaren av fru
Ekendahl m. fl.
De vid propositionen nr 116 fogade författningsförslagen är av följande
lydelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 196i
3
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956
om erkända arbetslöshetskassor1, dels att rubriken till 8—14 §§ skall erhålla
den ändrade lydelse, som angives nedan, dels att i 13, 15, 27 och 35 §§
ordet »daghjälp» eller former av detta ord skola ersättas med ordet »dagpenning»
eller motsvarande former härav, dels att i 15 § ordet »daghjälpsklass»
skall ersättas med ordet »dagpenningklass», dels ock att 10, 11, 16,
18, 19, 21—23, 25, 28—34, 36, 40—42 och 50 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives; och kommer till följd härav nämnda förordning
att hava följande lydelse.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
I. Om antagande till erkänd arbetslöshetskassa m. m.
1 §•
Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem
ersättning vid arbetslöshet i enlighet med vad som stadgas i denna förordning,
må på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa av
den myndighet, under vars tillsyn föreningen står enligt lagen om understödsföreningar.
Med antagande följer rätt till statsbidrag enligt vad därom är särskilt stadgat.
Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslöshetskassa».
2§.
Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras skriftligen
av föreningens styrelse.
Vid ansökningen skola fogas skriftliga uppgifter rörande medlemmarnas
antal samt fördelning efter yrken och tillförsäkrade förmåner ävensom angående
föreningens tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller
annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen. Uppgifterna skola avfattas
enligt formulär, som fastställes av tillsynsmyndigheten, och vara be
-
1 Senaste lydelse av 28 §, se SFS 1958: 145, samt av 29 §, se SFS 1959: 533.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4<S år 196i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.
3§.
Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshetskassa
bestå av minst 1 500 medlemmar. Om särskilda skäl föranleda därtill,
må dock förening med mindre medlemsantal antagas till sådan kassa.
4§.
Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,
att föreningens stadgar överensstämma med vad som föreskrives under II
i denna förordning. Är så icke fallet, skall antagande vägras.
Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för föreningen helt eller
till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd arbetslöshetskassa
och kan på grund härav förväntas uppkomma olägenheter med
hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, må antagande
vägras.
5 8-
Finner tillsynsmyndigheten sannolikt, att förening som önskar bliva antagen
till erkänd arbetslöshetskassa kommer att utbetala synnerligen ringa
ersättning i förhållande till medlemsantalet, må antagande ske under villkor
att statsbidrag till föreningen skall, enligt vad därom är särskilt stadgat,
utgå med lägre belopp än eljest.
6§.
Erkänd arbetslöshetskassa må ej utöva annan verksamhet än sådan, som
avser att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet, eller använda
medel för ändamål, som är främmande för dylik verksamhet.
7 §•
Med försäkringsår avses i denna förordning tiden den 1 september ett år—
den 31 augusti påföljande år.
D[. Om stadgarnas innehåll
Verksamhetsområde och medlemskap m. m.
8§.
I stadgarna för erkänd arbetslöshetskassa skall kassans verksamhetsområde
angivas.
9 8.
1 mom. Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas -
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 196b
5
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa,
2) den som icke uppnått viss ålder, vilken skall vara angiven i stadgarna,
3) den som icke mot avlöning användes till arbete för annans räkning,
samt
4) den som användes till arbete uteslutande för sin makes räkning.
2 mom. Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa
skall undantagas
1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än
fem månader varit självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning
användas till arbete för annans räkning, samt
2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande för sin makes räkning.
I fråga om den som icke varit medlem i kassan under tolv månader skall
vid tillämpning av första stycket hänsyn tagas endast till tid efter inträdet
i kassan.
3 mom. Vad som stadgas i 1 mom. 3) och 2 mom. första stycket 1) skall
icke gälla den, som omfattas eller såsom medlem skulle omfattas av medgivande
som avses i 24 § andra stycket 2) eller 3) eller tredje stycket.
Tillsynsmyndigheten äger beträffande viss kassa medgiva undantag från
vad som stadgas i 1 mom. 4) och 2 mom. första stycket 2).
10 §.
Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må undantagas
1) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej
heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda
föreskrivet villkor,
2) den som i fall, då kassans verksamhetsområde är så bestämt att medlem
skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område,
ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast förflutna sex
månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor,
3) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid
än fem månader använts till arbete uteslutande av föräldrar eller adoptant,
barn eller adoptivbarn,
4) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan,
lättja, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet
är för handen,
5) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse
för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning,
6) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller
styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter, och
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stadgarna.
Har någon uteslutits ur kassan av anledning som i första stycket 5) sägs,
må återinträde vägras honom.
Beslut, varigenom rätt att vinna
inträde i erkänd arbetslöshetskassa
eller att där kvarstå som medlem
vägras någon av anledning som i
första stycket 4) omförmäles, skall
av kassans styrelse ofördröjligen anmälas
för tillsynsmyndigheten. Detsamma
skall iakttagas beträffande
beslut, varigenom någon jämlikt
andra stycket vägras återinträde.
Beslut, varigenom rätt att vinna
inträde i erkänd arbetslöshetskassa
eller att där kvarstå som medlem
vägras någon av anledning som i
första stycket 4) och 5) omförmäles,
skall av kassans styrelse ofördröjligen
anmälas för tillsynsmyndigheten.
Detsamma skall iakttagas beträffande
beslut, varigenom någon
jämlikt andra stycket vägras återinträde.
11 §.
I rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå
som medlem må för svensk medborgare ej föreskrivas andra begränsningar
än som angivas i 9 och 10 §§. För den, som ej är svensk medborgare,
äger tillsynsmyndigheten beträffande rätten att vinna inträde i kassa föreskriva
de ytterligare begränsningar som finnas påkallade.
Kassa äger tillämpa andra villkor
för rätt att vinna inträde eller kvarstå
i kassan eller erhålla ersättning
från kassan än som stadgas i denna
förordning, i den mån avvikelsen har
stöd i överenskommelse, som Konungen
träffat med främmande
makt.
12 §.
Inträffar omständighet, som kan föranleda att medlem uteslutes ur kassan,
åligger det kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens
senaste kända adress giva honom underrättelse därom, varvid
skälig tid skall föreskrivas för avgivande av förklaring.
13 §.
Meddelas under tid, för vilken medlem äger uppbära dagpenning, beslut
varigenom han av annan anledning än som sägs i 10 § första stycket 5) uteslutes
ur kassan, skall beslutet träda i kraft vid utgången av den första
period om sex dagar i följd, under vilken han icke för någon dag företer
intyg som avses i 22 §.
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
14 §.
I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej föreskrivas.
Klassindelning och klasstillhörighet m. m.
15 §.
Under förutsättning att för ändamålet fastställts regler, som av tillsynsmyndigheten
godkänts, äger kassa fördela sina medlemmar på klasser med
skilda bestämmelser i fråga om dagpenningens storlek, avgifter eller försäkringsvillkor
i övrigt.
Står det medlem fritt att övergå till annan dagpenningklass än den han
tillhör, må sådan övergång icke anses hava skett förr än han framställt
begäran därom. I annat fall skall övergång till klass med högre dagpenning
anses hava skett den dag, då medlemmen anmält förhållande, på grund
varav han skall tillhöra den nya klassen, och övergång till klass med lägre
dagpenning anses hava skett den dag, då sådant förhållande inträffat. Vad
nu sagts skall äga motsvarande tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
Avgifter och uttaxering
16 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall Erkänd arbetslöshetskassa skall
upptaga fasta medlemsavgifter för upptaga fasta medlemsavgifter. Härtid,
som avses i 24 §. Om sådana av- om stadgas i lagen om understödsgifter
stadgas i lagen om understöds- föreningar,
föreningar.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna
skall äga rum, i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas
och efter vilka grunder beslutad uttaxering skall verkställas.
Föreskrives i stadgarna, att sär- Föreskrives i stadgarna, att särskild
avgift skall erläggas vid inträ- skild avgift skall erläggas vid inträ
-
de i kassan eller vid övergång till
klass med högre daghjälp eller av
medlem, som underlåtit att i rätt tid
betala fast avgift eller uttaxerat belopp,
må dylik särskild avgift icke
bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten
finner skäligt.
de i kassan eller vid övergång till
klass med högre dagpenning eller av
medlem, som underlåtit att i rätt tid
betala fast avgift eller uttaxerat belopp,
må dylik särskild avgift icke
bestämmas högre än som tillsynsmyndigheten
finner skäligt.
17 §.
Medlem, som icke senast vid utgången av åttonde veckan eller, i kassa
med månadsavgifter, andra månaden efter den tid, på vilken fast medlemsavgift
eller uttaxerat belopp belöper, till kassan antingen erlagt avgiften
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
eller beloppet eller anmält förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet
kan grundas, skall anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.
Om särskilda omständigheter föranleda därtill, äger tillsynsmyndigheten
beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva, att
utträdet i stället skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast
vid utgången av tjugosjätte veckan eller, i kassa med månadsavgifter, sjätte
månaden.
Kassans styrelse äger medgiva, att den, som underlåtit att inom föreskriven
tid anmäla förhållande, varå befrielse från betalningsskyldighet kan
grundas, ändock må bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligga,
äger styrelsen jämväl eljest besluta, att medlem, som underlåtit att
inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxerat belopp, skall äga
kvarstå i kassan. I sistnämnda fall skall dock beslutet för att bliva gällande
godkännas av tillsynsmyndigheten.
Ersättningens former m. m.
18 S.
Erkänd arbetslöshetskassa skall
utgiva ersättning dels i form av ett
för dag beräknat belopp, benämnt
dagpenning, dels ock i form av barntillägg
till dagpenningen.
Erkänd arbetslöshetskassa skall
utgiva ersättning dels i form av ett
för dag beräknat belopp, benämnt
daghjälp, dels ock i form av familjetillägg
till daghjälpen. Om skäl äro
därtill, må daghjälp och familjetilllägg
helt eller delvis utgå i naturaförmåner.
Ersättning må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och
flyttningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.
I annan form än nu sagts må ersättning ej utgivas.
1 mom. Familjetillägg utgår i
form av barntillägg samt, om kassan
så beslutat, maketillägg och husföreståndarinnetillägg.
Husföreståndarinnetillägg
må endast utgivas av kassa,
vari maketillägg utgår.
2 mom. Barntillägg utgår till
medlem, som själv har barn, adoptivbarn
eller fosterbarn eller vars make
har barn i tidigare gifte eller utom
äktenskap eller adoptivbarn, under
förutsättning att barnet är under 16
Barntillägg utgår till medlem, som
själv har barn, adoptivbarn eller fosterbarn
eller vars make har barn i
tidigare gifte eller utom äktenskap
eller adoptivbarn, under förutsättning
att barnet är under 16 år och
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
9
(Nuvarande lydelse)
år och kyrkoskrivet hos medlemmen.
Därest medlemmen är underhållsskyldig
mot eget eller andra makens
barn eller adoptivbarn under 16 år
och på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver
styrker, att underhållsskyldigheten
fullgöres, utgår barntillägg,
ehuru barnet ej är kyrkoskrivet hos
honom.
(Föreslagen lydelse)
kyrkoskrivet hos medlemmen. Därest
medlemmen är underhållsskyldig
mot eget eller andra makens barn
eller adoptivbarn under 16 år och
på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver
styrker att underhållsskyldigheten
fullgöres, utgår barntillägg, ehuru
barnet ej är kyrkoskrivet hos honom.
Äro medlemmar, som sammanbo, samtidigt arbetslösa och berättigade till
barntillägg för samma barn, skall tillägg endast utgå till fadern (adoptivfadern,
fosterfadern), om han är en av de berättigade, och eljest endast till
modern (adoptivmodem, fostermodern).
3 mom. Maketillägg utgår till
gift medlem ävensom till medlem,
som varit gift och som på sätt tillsynsmyndigheten
föreskriver styrker,
att han fullgör honom åliggande
underhållsskyldighet mot förutvarande
maken. Maketillägg skall dock
icke utgivas om medlemmens make
eller förutvarande make har förvärvsarbete
motsvarande minst tre
dagar i veckan eller själv uppbär daghjälp
från erkänd arbetslöshetskassa.
Husföreståndarinnetillägg utgår
till ogift medlem, som icke äger uppbära
maketillägg, under förutsättning
att medlemmen varaktigt har
gemensam bostad med kvinna, vilken
förestår medlemmens hushåll. Beträffande
husföreståndarinnetillägg
skall vad som sägs i första stycket
andra punkten äga motsvarande tilllämpning,
därvid dock hushållsarbete
i medlemmens hem icke skall
räknas som förvärvsarbete.
Villkor för rätt till ersättning
20 §.
Ersättning må endast utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför
och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
21 §.
Medlem, vars arbetsanställning
upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla
om intyg, utvisande den tid, under
vilken medlemmen utfört arbete,
och orsaken till anställningens upphörande.
Ämnar medlem söka daghjälp
på grund av minskning i antalet
arbetsdagar till följd av driftinskränkning,
skall han hos arbetsgivaren
anhålla om intyg rörande antalet
arbetsdagar varje vecka.
Kan medlemmen icke erhålla inty
så vitt möjligt anskaffa annat intyg,
Medlem, vars arbetsanställning
upphör, skall hos arbetsgivaren anhålla
om intyg, utvisande den tid,
under vilken medlemmen utfört arbete,
och orsaken till anställningens
upphörande. Ämnar medlem söka
dagpenning på grund av minskning
för honom i antalet arbetsdagar vid
det företag där han fortlöpande är
anställd, skall han hos arbetsgivaren
anhålla om intyg rörande antalet arbetsdagar
varje vecka.
, som i första stycket sägs, skall han
som styrker angivna förhållanden.
22
Medlem, som önskar komma i åtnjutande
av daghjälp för viss dag,
skall den dagen hos organ för den
offentliga arbetsförmedlingen personligen
söka arbete. Är medlemmen
avlägset boende eller skulle av annan
anledning skyldigheten att personligen
inställa sig bliva synnerligen
betungande för honom eller föreligga
eljest särskilda omständigheter,
må denna skyldighet eftergivas
honom. Beslut härom meddelas, därest
eftergiften avser viss dag eller
visst antal dagar varje vecka, av arbets
förmedling sanstalt och eljest av
tillsynsmyndigheten.
§•
Medlem skall den dag, från och
med vilken han önskar räkna karenstid
som avses i 28 § 1 mom. eller
erhålla ersättning från kassan, personligen
anmäla sig som arbetssökande
hos den offentliga arbetsförmedlingen.
Under tid, för vilken
medlem önskar räkna karens eller
erhålla ersättning, skall han vara
anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen
samt besöka förmedlingen
minst en gång i veckan på
dag som denna föreskriver och vara
beredd att antaga erbjudet lämpligt
arbete varje dag för vilken han icke
anmält hinder som kassan kan godtaga.
Som godtagbart hinder anses
icke att arbetet skall utföras under
helgdag eller annan dag då ersättning
från kassan ej må utgå.
Tillsynsmyndigheten äger, om särskilda
skäl föreligga, medgiva att
medlems skyldighet att personligen
inställa sig hos arbetsförmedlingen
inskränkes.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
11
(Nuvarande lydelse)
Medlemmen har att från arbetsförmedlingsanstalten
anskaffa intyg
om att han sökt arbete på sätt i
första stycket sägs eller erhållit eftergift
som där avses.
(Föreslagen lydelse)
Medlemmen skall från arbetsförmedlingen
anskaffa intyg om att han
anmält sig som arbetssökande och
fullgjort honom ålagd besöksskyldighet.
23 §.
1 m o in. Ersättning må utgivas
till medlem först sedan han
antingen till kassan erlagt minst
femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa
med månadsavgifter, minst tolv sådana
avgifter,
eller till kassan erlagt minst tolv
veckoavgifter eller tre månadsavgifter
samt därefter på grund av yrkesutbildning
eller tjänstgöring som
värnpliktig varit befriad från avgiftsplikt
under så lång tid att densamma
jämte den tid, för vilken avgifter erlagts,
motsvarar minst femtiotvå veckor
eller tolv månader.
2 mom. Ersättning må första
gången under varje försäkringsår utgivas
endast under förutsättning att
medlemmen för minst tjugo veckor
eller, i kassa med månadsavgifter,
för minst fem månader under en
period av tolv månader närmast före
arbetslöshetens inträdande
erlagt avgift,
varit befriad från avgiftsplikt på
grund av yrkesutbildning eller
tjänstgöring som värnpliktig eller
uppburit tilläggspenning enligt lagen
om moderskapshjälp.
1 in o in. Ersättning må utgivas
till medlem först sedan han
antingen till kassan erlagt minst
femtiotvå veckoavgifter eller, i kassa
med månadsavgifter, minst tolv
sådana avgifter,
eller till kassan erlagt minst tolv
veckoavgifter eller tre månadsavgifter
samt därefter, under så lång tid
att densamma jämte den tid, för vilken
avgifter erlagts, motsvarar minst
femtiotvå veckor eller tolv månader,
varit befriad från avgiftsplikt på
grund av yrkesutbildning eller tjänstgöring
som värnpliktig eller åtnjutit
tilläggssjukpenning enligt 3 kap.
13 § lagen om allmän försäkring.
2 mom. Ersättning må första
gången under varje försäkringsår utgivas
endast under förutsättning att
medlemmen för minst tjugo veckor
eller, i kassa med månadsavgifter,
för minst fem månader under en
period av tolv månader närmast före
arbetslöshetens inträdande
erlagt avgift,
varit befriad från avgiftsplikt på
grund av yrkesutbildning eller
tjänstgöring som värnpliktig eller
åtnjutit tilläggssjukpenning enligt
3 kap. 13 .§ lagen om allmän försäkring.
I den i första stycket angivna perioden av tolv månader skall icke inräknas
tid, under vilken medlemmen på grund av styrkt sjukdom varit förhindrad
att åtaga sig arbete.
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 34 § föreskrift begränsning av
rätten till ersättning, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att den i första
stycket angivna perioden av tjugo veckor eller fem månader förkortas till
lägst sexton veckor eller fyra månader.
Är medlem arbetslös vid övergången mellan två försäkringsår, skall vid
tillämpning av detta moment ny arbetslöshet anses hava inträtt vid ingången
av det senare försäkringsåret.
24 §.
Medlem må vid tillämpning av 23 § allenast tillgodoräknas avgift som
erlagts antingen för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts
till arbete som utförts annorstädes än i medlemmens hem, eller för tid, då
han haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen avlöning åtnjutit
ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller
barnsbörd.
Utan hinder av vad sålunda stadgats äger tillsynsmyndigheten beträffande
viss grupp av medlemmar medgiva
1) att den, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning
må tillgodoräknas avgift för tid, då han utför arbetet i sitt hem,
2) att den, som omväxlande mot avlöning användes till arbete för annans
räkning och arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas avgift
för tid, då han utför arbete som självständig företagare, samt
3) att den, som övergått från att mot avlöning utföra arbete för annans
räkning till att bliva självständig företagare, må tillgodoräknas avgift för
en tid av högst tjugofyra månader efter det att han blivit självständig
företagare.
Konungen äger för viss grupp av medlemmar medgiva, att avgift för tid,
då medlem arbetar som självständig företagare, må tillgodoräknas i större
utsträckning än i andra stycket sägs.
25 §.
Erkända arbetslöshetskassor äga
överenskomma, att tid, för vilken
medlem erlagt avgift i en kassa,
ävensom tid, som jämlikt 23 § skall
tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts,
skall vid prövning av de i
nämnda paragraf angivna villkoren
helt eller delvis räknas honom tillgodo
i kassa, till vilken han övergår.
Överenskommelse av motsvarande
innebörd må träffas med erkänd
Erkända arbetslöshetskassor äga
överenskomma, att tid, för vilken
medlem erlagt avgift i en kassa,
ävensom tid, som jämlikt 23 § skall
tillgodoräknas ehuru avgift ej erlagts,
skall vid prövning av de i
nämnda paragraf angivna villkoren
helt eller delvis räknas honom tillgodo
i kassa, till vilken han övergår.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
13
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
arbetslöshetskassa i främmande stat,
där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
icke finnes anordnad.
Finnes i främmande stat obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och äga
de där försäkrade helt eller delvis
räkna sig tillgodo tid, för vilken avgift
erlagts till svensk erkänd arbetslöshetskassa,
må sådan kassa medgiva,
att tid, för vilken avgift erlagts
till den främmande statens försäkring,
må helt eller delvis tillgodoräknas
vid tillämpning av 23 §. Vad nu
sagts om tid, för vilken avgift erlagts,
skall äga motsvarande tillämpning
i fråga om tid, som må tillgodoräknas
ehuru avgift ej erlagts.
Kassa äger medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inrädet i kassan
varit medlem i sådan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp,
som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräknas
avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.
Kassa må jämväl medgiva, att Kassa må jämväl medgiva, att
medlem, som omedelbart före inträ- medlem, som omedelbart före inträdet
i kassan tillhört annan sammanslutning
än i första eller tredje
stycket sägs, vid tillämpning av 23 §
1 mom. må tillgodoräknas avgifter,
som han före kassans bildande erlagt
till sammanslutningen.
det i kassan tillhört annan sammanslutning
än i första eller andra
stycket sägs, vid tillämpning av 23 §
1 mom. må tillgodoräknas avgifter,
som han före kassans bildande erlagt
till sammanslutningen.
Överenskommelser och medgivanden, som avses i denna paragraf, skola
för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.
26 §.
Vid tillämpning av 23 § må beträffande medlem, som med avbrott tillhört
erkänd arbetslöshetskassa eller annan i 25 § angiven sammanslutning,
allenast tagas i betraktande avgifter och tillgodoräknas tid efter senaste avbrottet
i medlemskapet. Kassa äger dock medgiva, att medlem, som vid utträde
ur kassan uppfyller det i 23 § 1 mom. angivna villkoret, vid återinträde
inom fem år icke behöver ånyo fullgöra nämnda villkor.
27 §.
övergår medlem till klass med högre dagpenning, må den högre dagpen
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 196i
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ningen ej utgivas till honom, förrän han efter övergången erlagt minst en avgift.
Äger han välja mellan klasser och väljer han annan än den lägsta
av dem eller underlåter han att anmäla förhållande, som medför skyldighet
för honom att övergå till högre klass än den han tillhör, må dagpenning
efter den högre klassen dock icke utgivas förrän han i denna klass erlagt
minst sexton veckoavgifter eller fyra månadsavgifter.
Därest medlem övergår från klass med begränsning som avses i 34 §
till klass utan sådan begränsning, skall begränsningen alltjämt gälla för
honom till dess att han efter övergången erlagt minst sexton veckoavgifter
eller fyra månadsavgifter.
Vad i första stycket sägs om övergång mellan olika klasser skall äga motsvarande
tillämpning vid övergång mellan olika kassor.
28 §.
1 mom. Daghjälp må icke utgå
till medlem, förrän han under en
sammanhängande tid av högst tjugoen
dagar varit arbetslös sex dagar
(karenstid) och för dessa dagar företett
intyg som i 22 § sägs.
Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva förlängning
av de tider, som angivas i första
stycket. Karenstiden må dock ej
utsträckas längre än till tre månader
och den tid, inom vilken karenstiden
beräknas, ej bestämmas längre
än till sex månader.
I karenstid inräknas endast dag,
för vilken hel dagh jälp skulle hava
utgått, om karenstiden gått till ända.
Dag, för vilken dagh jälp jämlikt 29 §
2 mom. andra stycket skulle hava
utgått med nedsatt belopp eller för
vilken dagh jälp jämlikt 33 § icke
skulle hava utgått, må dock inräknas
i karenstiden.
1 mom. Dagpenning må icke utgå
till medlem, förrän han under en
sammanhängande tid av högst fyra
eller, om tillsynsmyndigheten lämnat
medgivande som avses i 32 §
tredje stycket, fem kalenderveckor
varit arbetslös fem dagar (karenstid)
och för dessa dagar företett intyg
som sägs i 22 §.
Omfattar kassas verksamhetsområde
yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer,
äger kassan för medlemmar, som
tillhöra sådant yrke, i sina stadgar
föreskriva längre karenstid än i första
stycket sägs, varvid den tid inom
vilken karenstiden beräknas skall
förlängas i motsvarande omfattning.
I karenstid inräknas endast dag,
för vilken hel dagpenning skulle
hava utgått, om karenstiden gått till
ända. Dag, för vilken dagpenning
jämlikt 29 § 2 mom. fjärde stycket
skulle hava utgått med nedsatt belopp
eller för vilken dagpenning
jämlikt 33 § icke skulle hava utgått,
må dock inräknas i karenstiden.
I karenstid må ej i något fall in -
15
Andra lagutskottets utlåtande nr i8 år 196b
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
räknas dag, som sägs i 32 § andra
stycket 2).
Förekommer inom kassas verksamhetsområde i större utsträckning kortvarig
arbetslöshet i samband med julen och nyåret, äger tillsynsmyndig
-
heten föreskriva, att vissa dagar vid
karenstiden.
2 mom. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös
efter att hava
uppburit hel sjukpenning eller
hempenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring
för så många dagar,
att deras antal ökat med tre, motsvarar
den för honom föreskrivna
karenstiden, eller
åtnjutit tilläggs penning enligt lagen
om moderskapshjälp eller
under minst trettio dagar fullgjort
tjänstgöring såsom värnpliktig
samt för senast sjunde kalenderdagen
efter försäkringsförmånens
upphörande eller tjänstgöringens
slut företer intyg som avses i 22 §.
Ny karens tid skall ej krävas, när
medlem på sätt tillsynsmyndigheten
föreskriver styrker, att han icke haft
arbete mer än fyrtioåtta dagar efter
det han senast fullgjort eller jämlikt
första stycket anses hava fullgjort
karenstid eller efter det han senast
uppburit daghjälp för minst fem av
sex på varandra följande dagar. Ny
karenstid skall dock fullgöras av
medlem, som uppburit daghjälp för
det jämlikt 31 § fastställda högsta
antalet dagar.
dessa helger icke skola inräknas i
2 mom. Karenstid anses fullgjord,
när medlem blir arbetslös
efter att hava
åtnjutit hel sjukpenning enligt
lagen om allmän försäkring eller
lagen om yrkesskadeförsäkring för
så många dagar, att deras antal ökat
med tre, motsvarar den för honom
föreskrivna karenstiden, eller
under minst fem dagar fullgjort
tjänstgöring såsom värnpliktig eller
under minst fem dagar deltagit i
yrkesutbildning, som av tillsynsmyndigheten
förklaras vara av beskaffenhet
att kunna medföra befrielse
från kravet på karenstid,
samt för senast sjunde kalenderdagen
efter försäkringsförmånens
upphörande eller tjänstgöringens
eller utbildningens slut företer intyg
som avses i 22 §.
3 mom. Fullgjord karenstid
gäller under återstoden av försäkringsåret.
Karenstid eller del av karenstid
som infaller under augusti
månad gäller jämväl under följande
försäkringsår, så ock karenstid som
enligt 2 mom. anses fullgjord på
grund av att försäkringsförmån upphört
eller tjänstgöring eller utbildning
slutat under augusti månad.
Har medlem uppburit dagpenning
i omedelbar anslutning till försäkringsårets
utgång, skall karenstid ej
krävas under följande försäkringsår,
så länge medlemmen är oavbrutet
arbetslös och åtnjuter dagpenning.
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Ersättningen» storlek
29 §.
1 mom. Daghjälp må icke över- 1 mom. Dagpenning må utgivas
stiga tjugo kronor. med belopp, som angives för någon
i följande tabell upptagen dagpenningklass.
Dagpenningklass |
Dagpenning |
A ......... |
12 |
B |
......... 14 |
C ......... |
......... 16 |
D |
......... 18 |
E ......... |
20 |
F ........ |
22 |
G |
25 |
H |
......... 27 |
I |
......... 30 |
J |
......... 32 |
K |
......... 35 |
L |
......... 37 |
M ......... |
40 |
Barntillägg utgör två kronor om dagen för varje barn. Dagpenning må |
icke sättas lägre |
än att den jämte barntillägg uppfyller
de krav, som uppställas i internationella
arbetsorganisationens konvention
angående minimistandard för
social trygghet.
Maketillägg utgår med två kronor
om dagen och husföreståndarinnetillågg
med samma belopp.
2 m o m. Utför medlem å dag, då
han i övrigt är arbetslös, avlönat arbete
i högst två timmar eller, då fråga
är om bisyssla, i högst tre timmar,
må hel daghjälp jämte familjetillägg
likväl utgivas till honom.
Därest han å sådan dag utför avlönat
arbete under längre tid, dock högst
2 mom. Utför medlem å dag,
då han i övrigt är arbetslös, avlönat
arbete i högst två timmar må hel
dagpenning jämte barntillägg likväl
utgivas till honom. Därest han å sådan
dag utför avlönat arbete under
längre tid, dock högst fyra timmar,
må med tillsynsmyndighetens med
-
17
Andra lagutskottets utlåxanae nr b 8 år 196b
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
fyra timmar, må med tillsynsmyndighetens
medgivande daghjälp och
familjetillägg utgivas med hälften av
vad eljest skolat utgå. Vad sist sagts
skall dock endast gälla, om medlemmen
före arbetslöshetens inträdande
haft heldagsarbete och jämväl
söker sådant arbete.
Uppbär medlem för viss dag halv
sjukpenning enligt lagen om allmän
sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall daghjälp och
familjetillägg för samma dag nedsättas
till hälften av vad eljest skolat
utgå.
30
1 mom. I daghjälp jämte, i förekommande
fall, familjetillägg må ej
utgivas högre belopp i förhållande
till medlemmens dagsförtjänst än
som framgår av en av Konungen
fastställd tabell (överförsäkringstabell).
Med dagsförtjänst avses en sjättedel
av den veckoinkomst eller, i fråga
om medlem med månadslön, en
2 — Bihang till riksdagens protokoll
givande dagpenning och barntillägg
utgivas med hälften av vad eljest
skolat utgå. Vad sist sagts skall dock
endast gälla, om medlemmen före
arbetslöshetens inträdande haft heldagsarbete
och jämväl söker sådant
arbete.
Om särskilda skäl äro därtill, må
tillsynsmyndigheten medgiva att
medlem, som utför avlönat arbete
under del av dag och i övrigt år arbetslös,
må uppbära dagpenning
jämte barntillägg för det antal dagar
för varje vecka, vilket tillsynsmyndigheten
bestämmer med ledning av
en jämförelse mellan antalet timmar
medlemmen utför arbete under
veckan och den normala veckoarbetstiden.
Vid tillämpningen av första och
andra styckena skall hänsyn ej tagas
till bisyssla.
Åtnjuter medlem för viss dag halv
sjukpenning enligt lagen om allmän
försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring,
skall dagpenning och
barntillägg för samma dag nedsättas
till hälften av vad eljest skolat utgå.
§•
1 m o m. Såsom dagpenning jämte,
i förekommande fall, barntillägg
må ej utgivas högre belopp i förhållande
till medlemmens dagsförtjänst
än som framgår av en av Konungen
fastställd tabell (överförsäkringstabell).
Med dagsförtjänst avses en femtedel
av den veckoinkomst eller, i fråga
om medlem med månadslön, en
196b. 9 samt. 2 avd. Nr b8
18
Andra lagutskottets utlåtande nr b& år 196b
(Nuvarande lydelse)
tjugofemtedel av den månadsinkomst,
som medlemmen före arbetslöshetens
inträdande vanligen åtnjöt
under arbetstid som var normal för
honom. Där särskilda omständigheter
föreligga, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att större andel av
medlems vecko- eller månadsinkomst
än nu sagts skall anses utgöra hans
dagsförtjänst.
(Föreslagen lydelse)
tjugotvåondel av den månadsinkomst,
som medlemmen före arbetslöshetens
inträdande vanligen åtnjöt
under arbetstid som var normal för
honom. Där särskilda omständigheter
föreligga, äger tillsynsmyndigheten
medgiva, att större andel av
medlems vecko- eller månadsinkomst
än nu sagts skall anses utgöra
hans dagsförtjänst.
Saknas underlag för sådan beräkning av dagsförtjänsten som i andra
stycket sägs, skall såsom medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten
vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke
och av samma arbetsförmåga som medlemmen.
Måste ersättningen minskas på
grund av vad som stadgas i detta
moment, skall först maketillägget
eller husföreståndarinnetillågget och
därefter barntillägget nedsättas eller
helt innehållas samt sist daghjälpen
nedsättas.
2 mom. Åtnjuter medlem i anledning
av arbetslöshet fortlöpande
understöd från arbetsgivaren eller
från annan sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp än erkänd
arbetslöshetskassa, må daghjälp
och familjetillägg utgivas högst
med belopp som motsvarar skillnaden
mellan den högsta ersättning,
som må utgå enligt 1 mom., och
understödet.
2 mom. Åtnjuter medlem i anledning
av arbetslöshet fortlöpande
understöd från arbetsgivaren eller
från annan sammanslutning för meddelande
av arbetslöshetshjälp än erkänd
arbetslöshetskassa, må dagpenning
och barntillägg utgivas högst
med belopp som motsvarar skillnaden
mellan den högsta ersättning,
som må utgå enligt 1 mom., och understödet
sedan detta minskats med
vad som må ha avdragits för gäldande
av preliminär skatt.
3 mom. Åtnjuter medlem ålderspension
skall han, då ansökan om
ersättning första gången göres under
försäkringsåret, inplaceras i avdragsklass
enligt en av Konungen fastställd
tabell (avdragstabell). Dagpenning
och barntillägg skola nedsättas
med det mot avdragsklassen
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
19
(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen hjdelse)
svarande avdragsbeloppet. Ersättning
understigande fem kronor för
dag utbetalas ej.
4 mom. Måste ersättning minskas
på grund av vad som stadgas
i denna paragraf, skall först barntillägget
nedsättas eller helt innehållas.
Ersättningstiden
31
1 mom. Medlem må icke uppbära
daghjälp för mer än etthundrafemtiosex
dagar under varje försäkringsår.
Tillsynsmyndigheten äger
dock för viss kassa eller viss klass
medgiva, att daghjälp må utgå för
högst tvåhundratio dagar under varje
sådant år.
1 annat fall än som avses i 35 §
skall den tid, för vilken daghjälp
under ett försäkringsår längst må
utgå, utgöra minst etthundratjugo
dagar för medlem, som före försäkringsårets
ingång ej fyllt 67 år.
2 mom. Har överenskommelse träffats
eller medgivande lämnats enligt
vad i 25 § första, andra eller tredje
stycket sägs, skall vid tillämpning
av 1 mom. med ersättning, som utgives
av kassan, likställas ersättning,
vilken utgivits av kassa eller sammanslutning
som överenskommelsen
eller medgivandet avser eller utgivits
på grund av sådan obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
i främmande
stat, som medgivandet gäller.
§•
1 mom. Medlem må icke uppbära
dagpenning för mer än etthundrafemtio
dagar under varje försäkringsår.
Tillsynsmyndigheten äger
dock för viss kassa eller viss klass
medgiva, att dagpenning må utgå
för högst tvåhundra dagar under varje
sådant år.
1 annat fall än som avses i 35 §
skall den tid, för vilken dagpenning
under ett försäkringsår längst må
utgå, utgöra minst etthundra dagar
för medlem, som före försäkringsårets
ingång ej fyllt 67 år.
2 mom. Har överenskommelse träffats
eller medgivande lämnats enligt
vad som sägs i 25 § första eller andra
stycket, skall vid tillämpning av
1 mom. med ersättning, som utgives
av kassan, likställas ersättning, vilken
utgivits av kassa eller sammanslutning
som överenskommelsen eller
medgivandet avser.
Inskränkningar i rätten till ersättning
32 §.
Dagpenning må icke utgå för flera
dagar under en kalendervecka än att
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 ar 1964
(Nuvarande lydelse)
Daghjälp må icke utgivas för
1) söndag,
2) annan helgdag, med mindre
medlemmen var arbetslös nästföregående
eller efterföljande vardag,
3) avtalsenlig fridag, såvida icke
tillsynsmyndigheten medgivit, att dylik
fridag må likställas med sådan
helgdag, som angives under 2),
4) dag, då medlemmen äger rätt
till tilläggs penning enligt lagen om
moderskapshjälp, och
5) dag, för vilken medlemmen sökt
arbete för kortare tid än fyra timmar.
Har medlem under en kalendervecka
i fem dagar utfört arbete i
sådan utsträckning, att hel daghjälp
ej kunnat utgå för någon av dagarna,
må daghjälp ej heller utgivas för
den sjätte dagen.
33
Har medlem på grund av driftinskränkning
vid det företag, där han
(Föreslagen lydelse)
crsättningsdagarnas antal, ökat med
summan av antalet under veckan
infallande arbetsdagar samt i karenstid
ingående dagar, uppgår till
högst fem. Med arbetsdag förstås
härvid dag, då medlem utfört arbete
i sådan utsträckning att dagpenning
ej kunnat utgå för den dagen.
Dagpenning må icke utgivas för
1) söndag,
2) annan helgdag samt påskafton,
pingstafton, midsommarafton, julafton
och nyårsafton, såvida icke tillsynsmyndigheten
medgivit, att dagpenning
må utgå för dylik dag,
3) dag, då medlemmen äger rätt
till tillåggssjukpenning enligt 3 kap.
13 § lagen om allmän försäkring,
och
4) dag, för vilken medlemmen sökt
arbete för kortare tid än fyra timmar.
Har medlem under en kalendervecka
i fyra dagar utfört arbete i
sådan utsträckning, att hel dagpenning
ej kunnat utgå för någon av
dagarna, må dagpenning för den femte
dagen utgå endast om denna är
första eller sista dagen i en sammanhängande
arbetslöshetsperiod, vilken
omfattar mer än en kalendervecka.
Tillsynsmyndigheten äger medgiva
att dagpenning för sådan dag må utgå
även i annat fall, om särskilda skäl
föranleda det.
§•
Har medlem vid det företag, där
han fortlöpande är anställd, arbete
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse)
fortlöpande är anställd, arbete mindre
än fem dagar i veckan, skall det
antal dagar under varje vecka, för
vilka han eljest är berättigad till
daghjälp, minskas med en. Sådan
minskning skall dock ej ske i omedelbar
anslutning till genomgången
karenstid.
Då skäl åro därtill, må tillsynsmyndigheten
i den omfattning och
för den tid myndigheten bestämmer
medgiva kassa befrielse från skyldigheten
att tillämpa vad som är
stadgat i första stycket.
Tillsynsmyndigheten äger jämväl
föreskriva, att bestämmelserna i första
stycket skola äga motsvarande tilllämpning
vid driftinskränkning, som
ej innefattar minskning av antalet
arbetsdagar per vecka.
34
Omfattar kassas verksamhetsområde
yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller
föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten
beträffande kassans medlemmar eller
viss grupp av dem föreskriva begränsning
i rätten till daghjälp. Därvid
må stadgas,
att karenstiden och den tid, inom
vilken karenstiden skall beräknas,
skola förlängas,
att daghjälp ej skall utgivas för
viss tid av året, eller
att den tid, för vilken daghjälp
längst må utgå under försäkringsåret,
skall uppdelas i två perioder,
av vilka den ena skall omfatta tid
under vilken arbetslöshet regelbundet
förekommer.
(Föreslagen lydelse)
mindre än fyra dagar i veckan, äger
tillsynsmyndigheten, då särskilda
skäl äro därtill, föreskriva, att det
antal dagar under varje vecka, för
vilka medlemmen eljest är berättigad
till dagpenning, minskas med en.
Tillsynsmyndigheten äger jämväl
föreskriva, att bestämmelserna i första
stycket skola äga motsvarande tilllämpning
vid arbetsinskränkning,
som ej innefattar minskning av antalet
arbetsdagar per vecka.
§•
Omfattar kassas verksamhetsområde
yrke, inom vilket arbetslöshet
årligen regelbundet förekommer, eller
föreligga eljest särskilda omständigheter,
äger tillsynsmyndigheten
beträffande kassans medlemmar eller
viss grupp av dem föreskriva
begränsning i rätten till dagpenning.
Därvid må stadgas,
att karenstiden och den tid, inom
vilken karenstiden skall beräknas,
skola förlängas,
att dagpenning ej skall utgivas
för viss tid av året, eller
att den tid, för vilken dagpenning,
längst må utgå under försäkringsåret,
skall uppdelas i perioder, av
vilka någon eller några skall omfatta
tid under vilken arbetslöshet regelbundet
förekommer.
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 196b
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Ej må med stöd av första stycket
karenstiden eller den tid, inom vilken
karenstiden skall beräknas, utsträckas
längre ån som sägs i 28 §
1 mom. andra stycket.
35 §.
I stadgarna skall angivas, under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens
omfattning bland kassans medlemmar eller kassans ekonomiska
ställning beslut må fattas av kassans styrelse om nedsättning av dagpenningens
belopp eller minskning av den längsta tiden för erhållande av dagpenning.
Beslut, som avses i första stycket, skall gälla oavsett om medlem vid beslutets
meddelande är berättigad att uppbära dagpenning eller ej. Beslutet
skall för att bliva gällande godkännas av tillsynsmyndigheten och må ej
upphävas eller ändras utan dess samtycke. Myndigheten äger när som helst
förordna, att beslutet icke längre skall
36
Till den som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller på
grund av otillbörligt uppförande
skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete eller utan att uttryckligen
hava avvisat sådant arbete
likväl genom sitt uppträdande
uppenbarligen vållat, att anställning
ej kommit till stånd, må ersättning
icke utgivas för de fyra närmast följande
veckorna efter det sådant förhållande
inträffat.
äga tillämpning.
§•
Till den som frivilligt utan giltig
anledning lämnat sitt arbete eller
på grund av otillbörligt uppförande
skilts från arbetet eller avvisat erbjudet
lämpligt arbete eller utan att uttryckligen
hava avvisat sådant arbete
likväl genom sitt uppträdande
uppenbarligen vållat, att anställning
ej kommit till stånd, må ersättning
icke utgivas under de tjugoåtta närmast
följande dagarna eller, om arbetet
var avsett att omfatta högst
två dagar, under de fjorton närmast
följande dagarna efter det sådant
förhållande inträffat. Tillsynsmyndigheten
må, om särskilda skäl
föranleda det, medgiva att avstängningstiden
skall börja löpa från senare
tidpunkt än nu sagts.
Vad i första stycket föreskrivits
om arbete skall i tillämpliga delar
gälla även sådan yrkesutbildning,
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
23
(Nuvarande lydelse)
Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens
krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning,
som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning
för sådant arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder,
att förhållandena på arbetsplatsen
väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet
rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden
eller arbetets natur.
Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å
konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal
eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda
beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat. Inom område,
där kollektivavtal gäller, skall sådan förklaring dock äga giltighet
allenast för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må
hänskjutas till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.
(Föreslagen lydelse)
som avses i 28 § 2 mom. första stycket.
Har medlem vid upprepade tillfällen
avvisat erbjudet lämpligt arbete
eller finnes eljest i fall som i första
och andra styckena sägs uppenbart
att medlemmen icke vill antaga
sådant arbete, md kassa besluta att
ersättning icke skall utgivas förrän
medlemmen utfört förvärvsarbete
tjugo dagar. Beslutet skall för att bliva
gällande godkännas av tillsynsmyndigheten.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens
krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning,
som prövas vara skälig i förhållande
till lön för sådant arbete enligt i arbetsorten
gällande kollektivavtal eller,
om dylikt avtal ej tillämpas i
orten, till där förekommande lön för
samma arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder,
att förhållandena på arbetsplatsen
väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet
rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden
eller arbetets natur.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr år I9(ib
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
37 §.
För tid, då arbetskonflikt råder, må ersättning icke utgivas till
den, som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är föremål
för lockout), eller
den, som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens löneoch
anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna paragraf meddelas
av tillsynsmyndigheten.
38 §.
Finnes medlem, som svikligen uppgivit eller förtegat något förhållande
av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke böra uteslutas
ur kassan, må för en tid av högst ett år rätt till ersättning kunna frånkännas
honom.
Förekomma sannolika skäl att medlem gjort sig skyldig till förfarande
som i 10 § första stycket 5) sägs, må honom tillkommande ersättning innehållas
i avbidan på utredning i ärendet. Befinnes han skyldig till förfarandet,
skall hans rätt till vad som innehållits vara förverkad. I annat fall
skall den innehållna ersättningen genast utbetalas till honom.
Beslut som fattas med stöd av denna paragraf skall av kassans styrelse
ofördröj ligen anmälas för tillsynsmyndigheten.
39 §.
I den mån så finnes påkallat äger tillsynsmyndigheten att för den, som
ej är svensk medborgare, föreskriva särskilda begränsningar i rätten att
uppbära ersättning från erkänd arbetslöshetskassa.
Ansökan om ersättning
40 §.
Ansökan om ersättning skall göras
skriftligen hos kassan. Vid ansökningen
skola fogas intyg, som avses
i 21 och 22 §§.
Intygen skola förvaras bland kassans
handlingar.
Ansökan om ersättning skall göras
skriftligen hos kassan. Vid ansökningen
skola fogas intyg, som avses
i 21 och 22 §§, samt de uppgifter
i övrigt, vilka erfordras för bedömande
av medlemmens ersättningsrätt.
Intyg och övriga uppgifter skola
förvaras bland kassans handlingar.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
25
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Fondbildning
41 §.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom
fond avsätta tillgångar, motsvarande
per medlem räknat,
om kassan har minst 10 000 medlemmar:
minst två gånger genomsnittliga
beloppet per medlem av de
tio sistförflutna årens inkomster i
form av erlagda avgifter, räntor och
erhållet statsbidrag,
om kassan har högst 500 medlemmar:
minst fyra gånger ett på samma
sätt beräknat belopp, och
om kassan har flera än 500 men
färre än 10 000 medlemmar: minst
det belopp, tillsynsmyndigheten med
ledning av ovan angivna siffror bestämmer.
Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom
fond avsätta tillgångar, motsvarande
per medlem räknat,
om kassan har minst 10 000 medlemmar:
minst summan av förvaltningskostnaden
per medlem under
det sistförflutna försäkringsåret och
det genomsnittliga ersättningsbelopp
kassan utgivit per ersättningsdag och
medlem under det sistförflutna försäkringsåret,
multiplicerat med det
genomsnittliga antalet ersättningsdagar
per medlem under de tio senaste
försäkringsåren,
om kassan har högst 1 500 medlemmar:
minst två gånger ett på
samma sätt beräknat belopp, och
om kassan har flera än 1 500 men
färre än 10 000 medlemmar: minst
det belopp, tillsynsmyndigheten med
ledning av ovan angivna tal bestämmer.
Har under tioårsperioden försäkringsersättningarnas belopp, förvaltningskostnaderna
eller statsbidraget ökats avsevärt, äger tillsynsmyndigheten
föreskriva, att såsom fond skola avsättas större tillgångar än som följer avvad
i första stycket sägs.
Intill dess erkänd arbetslöshetskassa varit i verksamhet under tio år skall
tillsynsmyndigheten årligen, med hänsynstagande till vad ovan sägs, bestämma
fondens minimibelopp.
Utbetalning av ersättning må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten
med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställning i övrigt
lämnat medgivande därtill.
överskott å verksamheten skall tillföras fonden.
Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå
till täckande av kassans löpande utgifter.
42 §.
Fondens tillgångar skola redovisas
1) i obligationer eller andra skuld -
Fondens tillgångar skola redovisas
1) i obligationer utfärdade av sta -
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse)
förbindelser, som utfärdats eller garanterats
av staten,
2) i obligationer, utfärdade av Sveriges
allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan
eller Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som enligt
vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen,
3) i fordringsbevis, utfärdade av
riksbanken, svenskt bankaktiebolag,
postsparbanken, svensk sparbank,
Svenska jordbrukskreditkassan eller
centralkassa för jordbrukskredit,
med undantag av sådana för den allmänna
rörelsen avsedda förskrivningar,
som medföra rätt till betalning
först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis),
4) i obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade
av svensk kommun, som till
lånets upptagande eller garanterande
erhållit Konungens tillstånd, eller
5) med tillsynsmyndighetens medgivande
i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet, eller i aktier i aktiebolag
eller andelar i ekonomisk
förening, därest bolaget eller föreningen
uteslutande har till uppgift
att äga och förvalta sådan fastighet;
dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten
skall vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag, som avses i lagen
om försäkringsrörelse, eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt
(Föreslagen lydelse)
ten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank
eller Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa,
2) i obligationer, garanterade av
staten eller kommun,
3) i obligationer och andra för den
allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som offentligen utbjudits av
svenskt bankaktiebolag, med undantag
av sådana förskrivningar, som
medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis),
4) i andra skuldförbindelser utfärdade
eller garanterade av staten
eller kommun eller utfärdade av riksbanken,
postbanken, bankaktiebolag,
sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit,
5) med tillsynsmyndighetens medgivande
intill högst en femtedel av
fondens tillgångar i skuldförbindelser,
för vilka kassan äger säkerhet
genom inteckning i annan fastighet
än industrifastighet eller i tomträtt
inom två tredjedelar av senast fastställda
taxeringsvärde, varvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet icke
må medräknas taxeringsvärdet å
växande skog; dock skall åbyggnad,
för att inteckning i fastigheten må
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 4-8 år 1964
(Nuvarande lydelse)
att driva försäkringsrörelse hår i riket.
Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må med tillsynsmyndighetens
medgivande högst en femtedel av fondens
tillgångar redovisas i skuldförbindelser,
för vilka kassan äger säkerhet
genom inteckning i fast egendom
eller tomträtt inom två tredjedelar
av senast fastställda taxeringsvärde;
och skall i fråga om brandförsäkring
av åbyggnad gälla vad vid
5) stadgas.
(Föreslagen lydelse)
godkännas, vara brandförsäkrad i
försäkringsbolag, som avses i lagen
om försäkringsrörelse, eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt
att driva försäkringsrörelse här i landet,
samt
6) med tillsynsmyndighetens medgivande
i fastighet, avsedd för kassans
verksamhet, varvid i fråga om
brandförsäkring av åbyggnad skall
gälla vad som stadgas i 5).
Styrelse m. m.
43 §.
Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter
förslag av kassan utse en ledamot jämte suppleant för honom.
Styrelseledamot, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äger för uppdragets
fullgörande uppbära ersättning med belopp, som bestämmes av tillsynsmyndigheten.
44 §.
I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall
den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av
valda ombud.
m. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor och om återkallande av antagande
45 §.
Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras eu
förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvisning
till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt
uppgift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits
att utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 1 500, skall uppgift
jämväl härom intagas i förteckningen.
46 §.
Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för försäkringsår
samt föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda
föreskrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.
I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande
det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
47 §.
Tillsynsmyndigheten har att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga
om åtgärder, som må erfordras för antagande till erkänd arbetslöshetskassa,
ävensom beträffande det lämpliga inrättandet av sådan kassas verksamhet.
Tillsynsmyndigheten skall vidare övervaka, att erkänd arbetslöshetskassa
bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
och kassans stadgar samt på ett i övrigt ändamålsenligt sätt.
Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper,
protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträde
med kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten
insända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som
myndigheten begär.
Tillsynsmyndigheten äger fastställa för kassornas verksamhet erforderliga
formulär; och kassa är skyldig att i föreskriven ordning begagna formulären.
Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskassorna
meddelas av Konungen.
48 §.
Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 1 500 eller,
i fråga om kassa som erhållit medgivande att utöva verksamhet med lägre
medlemsantal än 1 500, under det tal som tillsynsmyndigheten bestämt,
åligger det styrelsen för kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos
tillsynsmyndigheten.
I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att så
snart ske kan meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att
likväl fortsätta sin verksamhet som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant
medgivande, skall tillsynsmyndigheten tillika bestämma visst tal, under
vilket kassans medlemsantal ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet
återkallas.
Har medgivande, som i andra stycket sägs, ej lämnats eller har sådant
medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått under det
nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kassan vara
pliktig att träda i likvidation.
49 §.
Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekommer
eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas
verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan
anvisning att vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet,
som prövas erforderlig. Därvid skall tillsynsmyndigheten bestämma viss
skälig tid, inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Finnes kassa icke tillbörligen ställa sig sålunda meddelad anvisning till
efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan förklaras vara rätten till
statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.
Har anvisning enligt 78 § lagen om understödsföreningar meddelats kassa
och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen till efterrättelse, må
tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl föreligga att tillämpa i nämnda
paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt andra stycket här ovan.
Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att
å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.
50 §.
1 m o m. Talan mot beslut av erkänd
arbetslöshetskassa enligt denna
förordning föres genom besvär
hos tillsynsmyndigheten.
Mot tillsynsmyndighetens beslut i
ärende angående försäkring enligt
denna förordning föres talan genom
besvär hos försäkringsdomstolen.
Beslut som avses i andra stycket
må av tillsynsmyndigheten underställas
försäkringsdomstolens prövning,
om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig
vikt att saken prövas av domstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnas
för sådan prövning.
2 m o m. Besvär skola ingivas till
den myndighet eller det organ som
meddelat beslutet.
Den omständigheten att besvären
ingivits eller insänts direkt till den
myndighet, som har att pröva besvären,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning, därest de
inkommit före besvärstidens utgång.
Beträffande tid för anförande av
besvär skall jämväl i fråga om erkänd
arbetslöshetskassas beslut tilllämpas
vad som är föreskrivet i lagen
om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut.
30
Andra lagutskottets utlåtande nr b8 år 196b
(Nuvarande lydelse)
Om delgivning av beslut, som av
tillsynsmyndigheten meddelats enligt
denna förordning, så ock om besvär
över sådant beslut skall gälla
vad i 79 § lagen om understödsföreningar
finnes stadgat; dock må klagan
icke föras över beslut, som av
tillsynsmyndigheten meddelats angående
beskaffenheten av arbetskonflikt
inom område, där kollektivavtal
gäller.
(Föreslagen lydelse)
Erkänd arbetslöshetskassas och
tillsynsmyndighetens beslut lända till
omedelbar efterrättelse, om ej annat
föreskrivits i beslutet eller bestämmes
av myndighet som har att pröva
beslutet.
3 mom. Om besvär över beslut,
som tillsynsmyndigheten meddelat
enligt denna förordning i annat fall
än som avses i 1 mom., samt om
delgivning av sådant beslut skall gälla
vad i 79 § lagen om understödsföreningar
finnes stadgat.
b mom. Talan må ej föras mot
tillsynsmyndighetens beslut angående
beskaffenheten av arbetskonflikt
inom område, där kollektivavtal gäller.
IV. Straffbestämmelser
51 §.
Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre
vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.
Försummas anmälan, som är föreskriven i 48 §, straffes den försumlige
med böter från och med fem till och med trehundra kronor. Sådan försummelse
åtalas vid allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse har sitt säte.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1964.
Har medlem vid förordningens ikraftträdande fullgjort eller skall han
anses hava fullgjort karenstid eller del därav enligt äldre bestämmelser,
skall vid tillämpning av 28 § nämnda tid anses fullgjord enligt paragrafens
nya lydelse.
Äldre bestämmelser skola äga tillämpning beträffande skuldförbindelser,
aktier och andelar i ekonomisk förening, vilka kassa förvärvat före ikraftträdandet.
Besvär över tillsynsmyndighetens beslut, vilka anförts före ikraftträdandet,
skola prövas enligt de äldre bestämmelserna.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
31
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag
till erkända arbetslöshetskassor
Härigenom förordnas beträffande förordningen den 14 december 1956
om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor1, dels att i 1, 3—6, 9
och 10 §§ orden »daghjälp», »daghjälpsbidrag», »daghjälpsbidraget», »familj
etillägg» och »familjetilläggsbidrag» skola ersättas med orden »dagpenning»,
»dagpenningbidrag», »dagpenningbidraget», »barntillägg» och
»barntilläggsbidrag», dels ock att 2, 7 och 8 §§ samt bilagan till förordningen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §•
Grimdstatsbidrag utgår, där ej an- |
Grundstatsbidrag utgår, där ej an- |
|
nät följer av vad nedan sägs, för var- |
nät följer av vad nedan sägs, för var- |
|
je dag, för vilken daghjälp utgivits, |
je dag, för vilken dagpenning utgi- |
|
med dels ett grundbelopp av tre kro- |
vits, med den procentuella andel av |
|
nor 25 öre vid en daghjälp av sex |
dagpenningen, som |
framgår av föl- |
kronor, dels ock ett tilläggsbelopp av |
jande tabell. |
|
25 öre för varje hel krona, varmed |
Dagpenningklass |
Bidragsprocent |
daghjälpen överstiger sex kronor; |
A............ |
...... 50,0 |
dock må grundstatsbidraget ej i nå- |
B |
...... 48,9 |
got fall uppgå till högre belopp än sex |
C ............ |
47,9 |
kronor för varje ersättningsdag. |
D |
...... 46,8 |
För dag, då halv ersättning utgi- |
E............ |
...... 45,7 |
ves enligt 29 § 2 mom. förordningen |
F |
44,6 |
om erkända arbetslöshetskassor, |
G |
43,0 |
skall grundstatsbidrag utgå med |
H |
42,0 |
hälften av belopp, som i första styc- |
I ......... |
40,4 |
ket sägs. |
J |
39,3 |
K |
37,7 |
|
L |
36,6 |
|
M............ |
35,0 |
1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1959:534, och av 3—6 och 8—10 §§, se SFS 1958:101.
32
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse)
7
I fråga om medlem, som vid ingången
av visst försäkringsår fyllt
67 år, utgår grundstatsbidrag, daghjälpsbidrag
och f amiljetillägg sbidrag
för högst sjuttioåtta ersättningsdagar
under försäkringsåret.
(Föreslagen lydelse)
Överstiger för viss kassa eller
klass antalet ersättningsdagar per
medlem under försäkringsåret det
genomsnittliga antal ersättningsdagar
per medlem och försäkringsår,
som förekommit för de erkända arbetslöshetskassorna
under de tio närmast
föregående försäkringsåren,
med 100 procent eller mer, utgår ett
tillägg till grundstatsbidraget med
25 procent av detta, överstiger för
viss kassa eller klass antalet ersättningsdagar
per medlem under försäkringsåret
nyssnämnda genomsnittliga
antal ersättningsdagar med
75 procent men ej med 100 procent,
utgår ett tillägg till grundstatsbidraget
med 10 procent av detta.
§•
I fråga om medlem, som vid ingången
av visst försäkringsår fyllt
67 år, utgår grundstatsbidrag och
tillägg därtill, dag penningbidrag och
barntillåggsbidrag för högst sjuttiofem
ersättningsdagar under försäkringsåret.
8 §•
Förvaltningsbidrag---av tillsynsmyndigheten.
Medlemsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad i tredje stycket sägs,
med fem kronor per årsmedlem för
det antal årsmedlemmar, som icke
överstiger 3 000, med fyra kronor
per årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 3 000 men
icke 25 000, och med tre kronor per
årsmedlem för det antal årsmedlemmar,
som överstiger 25 000.
Medlemsbidrag utgår, där ej annat
följer av vad nedan sägs, med sex
kronor per årsmedlem för det antal
årsmedlemmar, som icke överstiger
3 000, med fem kronor per årsmedlem
för det antal årsmedlemmar, som
överstiger 3 000 men icke 25 000, och
med fyra kronor per årsmedlem för
det antal årsmedlemmar, som överstiger
25 000.
Har erkänd arbetslöshetskassa varit
antagen endast under del av för
-
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Nuvarande lydelse) (Nuvarande lydelse)
säkringsåret, skall medlemsbidraget
beräknas på grundval av det genomsnittliga
antal medlemmar, som förelegat
vid utgången av varje i 9 §
första stycket angiven period, under
vilken antagandet hela tiden varit
gällande, samt utgå med det jämkade
belopp, som svarar mot den del
av försäkringsåret antagandet varit
gällande.
Då kassa----------- skall utgå.
Denna förordning träder i kraft den 1 september 1964. Äldre bestämmelser
skola dock äga tillämpning i fråga om statsbidrag för tiden före de
nya bestämmelsernas ikraftträdande.
Bilaga
Bilaga till förordningen den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända
arbetslöshetskassor
Antal ersättnings-dagar per medlem |
Dagpenningbidragets |
Antal ersättnings-dagar per medlem |
Dagpenningbidragets |
0.00—2.50 |
0.0 |
8.00 |
51.4 |
2.70 |
3.0 |
9.00 |
56.0 |
3.00 |
7.2 |
10.00 |
60.0 |
3.25 |
10.8 |
11.00 |
63.2 |
3.50 |
13.9 |
12.00 |
65.8 |
3.75 |
16.9 |
13.00 |
680 |
4.00 |
19.9 |
14.00 |
69.8 |
4.25 |
22.8 |
15.00 |
71.3 |
4.50 |
25.3 |
16.00 |
72.4 |
4.75 |
27.8 |
17.00 |
73.3 |
5.00 |
30.3 |
18.00 |
74.0 |
5.25 |
32.5 |
19.00 |
74.5 |
5.50 |
34.7 |
20.00 |
74.8 |
6.00 |
38.7 |
21.00 |
74.9 |
7.00 |
45.6 |
22.00 och däröver |
75.0 |
Särskilda bestämmelser:
Vid annat antal ersättningsdagar per medlem än sådant som direkt framgår
av tabellen interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen,
varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent.
Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 avd. Nr 48
34
Andra lagutskottets utlåtande nr bH år 196b
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar
Härigenom förordnas, att 45 § lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar1
ävensom överskriften omedelbart framför samma paragraf skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om klander av understödsför- Om talan mot understödsförenings
enings beslut. beslut.
Menar styrelsen eller ledamot därav
eller föreningsmedlem, att understödsförenings
beslut icke tillkommit
i behörig ordning eller eljest
strider mot denna lag eller föreningens
stadgar, äge därå tala genom
stämning å föreningen inom tre
månader från beslutets dag. Försummas
det, vare rätt till klandertalan
mot beslutet förlorad.
Har klandertalan — —
Domstols utslag---
45 §.
Angående talan mot beslut av erkänd
arbetslöshetskassa i vissa fall
gäller vad därom är särskilt föreskrivet.
Menar styrelsen eller ledamot därav
eller föreningsmedlem, att beslut
av understödsförening i annat fall än
som avses i första stycket icke tillkommit
i behörig ordning eller eljest
strider mot denna lag eller föreningens
stadgar, äge därå tala genom
stämning å föreningen inom tre
månader från beslutets dag. Försummas
det, vare rätt till klandertalan
mot beslutet förlorad.
- för registrering,
instämt klandertalan.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1964.
Mål, vari klandertalan mot erkänd arbetslöshetskassas beslut väckts
före ikraftträdandet, skall behandlas enligt äldre lag.
1 Senaste lydelse av 45 §, se SFS 1946:854.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 196A
35
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262) om
försäkringsdomstol
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) 1
Försäkringsdomstolen
upptager
enligt vad därom är stadgat mål,
vari besvär anförts över riksförsäkringsverkets
eller försäkringsrådets
beslut, ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket
underställas domstolens
prövning.
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Försäkringsdomstolen upptager
enligt vad därom är stadgat mål, vari
besvär anförts över beslut av riksförsäkringsverket,
försäkringsrådet
eller tillsynsmyndigheten för erkända
arbetslöshetskassor, ävensom mål,
vilka av riksförsäkringsverket eller
nämnda tillsynsmyndighet understäl
-
las domstolens prövning.
över försäkringsdomstolens--—ej föras.
Försäkringsdomstolen har---finnes erforderligt.
Denna lag träder i kraft den 1 september 1964.
36
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Propositionernas huvudsakliga innehåll
I propositionen nr 115 föreslås att den nuvarande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
skall reformeras i skilda hänseenden och grunderna för dessa
reformer anges i propositionen. Sålunda anpassas försäkringen till femdagarsveckan.
Arbetslöshetskassorna får möjlighet att höja dagersättningen
från nuvarande maximum 20 kr. till 40 kr.
Ålderspensionärernas rätt till ersättning från arbetslöshetskassorna avvecklas
successivt genom att kassaersättningen minskas med viss del av
pensionen.
Ersättningstiden förlängs med fyra veckor. Kassorna får ökad frihet att
upphäva förekommande säsongbegränsningsbestämmelser.
Endast en karensperiod, om fem dagar, behöver fullgöras varje försäkringsår.
Det nuvarande förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag
kvarstår som huvudprincip.
Grundstatsbidrag föreslås utgå med fallande skala från 50 procent vid
lägsta till 35 procent vid högsta dagersättning. Ett särskilt grundstatsbidrag
med avgiftsutj ämnande verkan tillkommer.
Propositionen nr 116 innehåller förslag dels till de författningsändringar,
som föranleds av de i prop. 1964: 115 angivna grunderna för en reformering
av arbetslöshetsförsäkringen, dels till ytterligare detaljändringar i författningarna
om arbetslöshetsförsäkring.
Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 1964.
Av propositionerna redovisas här endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson, anfört. Beträffande övriga delar av propositionerna,
såsom redogörelse för gällande rätt, för 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutrednings
betänkande »Arbetslöshetsförsäkringen» samt för remissbehandlingen,
hänvisas till propositionerna.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 37 och II: 51 har yrkats »att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan komplettering av hittills verkställda
utredningar om arbetslöshetsförsäkring att förslag om allmän sådan
försäkring kan föreläggas 1965 års riksdag».
I motionerna I: 596 och II: 724- har yrkats »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om införande
av ett nytt arbetslöshetsförsäkringssystem — omfattande allmän grundförsäkring,
gällande alla medborgare i lika mån, och därutöver frivillig arbets
-
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
löshetsförsäkring av nuvarande slag — i enlighet med de allmänna riktlinjer
som anförts i motionen».
I motionerna I: 739 och II: 908 har yrkats »att riksdagen måtte hemställa
till Kungl. Maj :t att Kungl. Maj :t måtte låta allsidigt och förutsättningslöst
utreda frågan om arbetslöshetsförsäkringens framtida omfattning och organisation».
I motionen II: 957 har yrkats »att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 115 måtte
1) anhålla om en förutsättningslös utredning angående en allmän arbetslöshetsförsäkring,
2) anhålla om förslag till nästa års riksdag om höjning, utöver vad i proposition
nr 115 föreslagits, av tillägget till grundstatsbidraget i syfte att
åstadkomma en längre gående utjämning av egenbidraget till olika frivilliga
arbetslöshetskassor».
I motionerna I: 722 och II: 881 har yrkats att riksdagen måtte besluta
»att ersättning för enstaka arbetslös dag skall utgå i enlighet med vad
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning har föreslagit;
att ramtiden för fullgörande av karenstid utökas till att omfatta 5 kalenderveckor;
och
att grundstatsbidraget skall utgå med 50 procent i alla dagpenningsklasser».
I motionerna I: 789 och II: 972 har yrkats
»att riksdagen måtte besluta sådan ändring i ''förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14 december 1954 om erkända arbetslöshetskassor’
att arbetslöshetsdagar under vilka permitteringslön utgår
betraktas som karensdagar inom arbetslöshetsförsäkringen oberoende av
när permitteringsdagarna infaller under försäkringsåret, samt
att utskottet vidtar de erforderliga ändringarna i förordningens text».
I motionerna I: 740 och II: 907 har yrkats att riksdagen måtte besluta
»att arbetslöshetskasseförordningen utformas så, att permitteringslön och
avgångsbidrag kan utgå från arbetsgivaren samtidigt som försäkringstagare
får fullgöra karenstid,
att bestämmelserna utformas så, att permitteringslön och avgångsbidrag
icke är att uppfatta som sådant fortlöpande understöd från arbetsgivaren
varom talas i § 30 mom. 2 i nämnda förordning, samt
att bestämmelserna i Kungl. Maj :ts proposition 144 år 1956 undanröjes så
att rätten till ersättning och rätten att fullgöra karenstid icke påverkas av
utgiven semesterersättning i samband med att anställning upphör».
I motionerna I: 787 och II: 971 har yrkats
»att bestämmelserna i Kungl. Maj :ts proposition 116 ur 1964 ändras så att
bedömningen huruvida eu erbjuden lön skall anses vara skälig kommer att
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
grundas på medlemmens personliga kvalifikationer, ålder, erfarenhet, meriter
o. dyl. samt med stöd av den lönestatistik rörande vederbörande yrkesgrupp
som kan finnas tillgänglig;
att bestämmelserna i Kungl. Maj :ts proposition 144 år 1956 kompletteras
så att rätten till ersättning och rätten att fullgöra karenstid icke påverkas
av utgiven semesterersättning i samband med att anställningen upphör».
I motionerna I: 788 och 11: 970 har yrkats »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 116 måtte besluta
att arbetslöshetskasseförordningen utformas så att den i kollektivavtal
för visst yrkesområde angivna lönen i princip skall gälla som lägsta skäliga
lön
att för yrkesområde där kollektivavtal saknas den på orten förekommande
lönen för sådant arbete skall anses som skälig lön».
I motionerna I: 753 och II: 920 har yrkats »att riksdagen måtte besluta
godkänna Kungl. Maj :ts proposition nr 115 med den ändringen att grundstatsbidraget
skall utgå med 50 % av dagersättningen».
I motionerna I: 777 och II: 956 har yrkats »att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 115 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
grundstatsbidrag till arbetslöshetsförsäkring må förhöjas i enlighet med vad
i motionen anförts».
I motionerna I: 778 och II: 958 har yrkats »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 116 måtte för sin del besluta att 2 § förordningen
den 14 december 1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
må erhålla den lydelse nedan sägs.
§ 2.
Grundstatsbidrag utgår (= propositionen) M.....35,0.
Överstiger för viss kassa eller ldass antalet ersättningsdagar per medlem
under försäkringsåret det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem
och försäkringsår, som förekommit för de erkända arbetslöshetskassorna
under de tio närmast föregående försäkringsåren, förhöj es grundstatsbidraget
med 10 procent om förstnämnda antal överstiger sistnämnda antal
med 75 men ej med 100 procent, med 25 procent om förstnämnda antal överstiger
sistnämnda antal med 100 men ej med 150 procent, med 40 procent
om förstnämnda antal överstiger sistnämnda antal med 150 men ej med
200 procent, med 50 procent om förstnämnda antal överstiger sistnämnda
antal med 200 men ej med 300 procent, med 60 procent om förstnämnda
antal överstiger sistnämnda antal med 300 men ej med 400 procent och med
70 procent om förstnämnda antal överstiger sistnämnda antal med 400
procent eller mer.»
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:51, 11:724, 1:739, 11:957, 1:722, 1:789, 1:740, 1:787,
I: 788, I: 920, II: 956 och II: 958.
De i propositionen nr 115 framlagda principförslagen
Arbetslöshetsförsäkrmgens^omfattning
Föredragande departementschefen har anfört:
»Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, som varit i
verksamhet sedan 1935, omfattade 1960 omkring 1,3 milj. försäkrade. Det
totala antalet anställda var enligt 1960 års folkräkning drygt 2,8 milj.
Många förvärvsarbetande står således utanför försäkringen. Utredningen
har sökt fastställa i vilken utsträckning de har behov av arbetslöshetsförsäkring.
En huvudgrupp bland de oförsäkrade utgörs av de ca 750 000 som arbetar
inom yrkesområden där arbetslöshetskassa finns. Av dessa är 130 000
fackligt organiserade men har befriats från skyldigheten att tillhöra kassan,
t. ex. av åldersskäl och därför att vederbörande endast har bisyssla
inom facket. De övriga drygt 600 000 torde till största delen utgöras av deltidsarbetande
och av ungdomar, som inte ännu fått sådan fasthet i sina
arbetsförhållanden att anslutning varit aktuell.
I fråga om arbetstagarna i denna grupp gör utredningen inga uttalanden
om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov utan konstaterar endast att
de formellt har möjlighet att bli medlemmar i befintliga kassor och att
problemet med deras anslutning ligger uteslutande på det praktiska planet.
Beträffande större delen av dem, de icke fackligt organiserade, framhåller
utredningen att bristande kännedom om och intresse för försäkringen är
några av skälen till att de inte är anslutna.
Att arbetstagarna i denna grupp inte är försäkrade kan bero bl. a. på att
de själva anser sig sakna försäkringsbehov. För egen del anser jag dock att
man inte kan bortse från att det finns ett visst försäkringsbehov hos dem.
De flesta är som nämnt oorganiserade och arbetslöshetsförsäkringen är
sedan sin tillkomst nära samordnad med den fackliga rörelsen. Detta kan
ha bidragit till den låga anslutningsfrekvensen. Ifrågavarande arbetstagare
äger emellertid på samma villkor som de organiserade ansluta sig till de
statsunderstödda frivilliga kassorna.
En andra huvudgrupp oförsäkrade, sammanlagt omkring 600 000 om
svenska kommunalarbetareförbundets nya kassa frånräknas utredningens
uppgifter som avser 1960, består av arbetstagare inom yrkesområden, där
kassa saknas. Utredningen konstaterar att arbetslöshetsrisken och försök
-
40
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
ringsbehovet hos dem är ringa. Denna grupp utgörs till stor del av stats- och
kommunaltjänstemän.
I några remissyttranden kritiseras utredningens metod att bygga sina
uttalanden om arbetslöshetsrisker på arbetsmarknadsförhållandena under
de senaste åren. Jag vill med anledning härav framhålla, att arbetslöshetsriskerna
varit i huvudsak oförändrade under hela efterkrigstiden och att
man rimligen inte kan grunda bedömning av de framtida arbetslöshetsriskerna
på förhållanden som präglade arbetsmarknaden för ett 25-tal år sedan.
Arbetsmarknadspolitiken är f. n. under utredning och man har anledning
räkna med att effekten av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
i framtiden skall öka ytterligare. Jag anser därför att utredningens slutsatser
i fråga om arbetslöshetsrisker och försäkringsbehov i väsentliga delar
kan godtas.
Utredningens undersökningar visar enligt min uppfattning att försäkringsskyddet
i stort sett är tillfredsställande för de grupper som har de
mest påtagliga arbetslöshetsriskerna. Å andra sidan måste, såsom utredningen
och remissinstanserna också gjort, konstateras att många arbetstagare
saknar ett för dem behövligt försäkringsskydd. Jag är ense med utredningen
om att fackförbund som saknar kassa bör bilda sådan eller ansluta
medlemmarna till en befintlig kassa i den mån försäkringsbehov finns.
Kassornas remissyttrande visar att bildandet av kassor, gemensamma för
flera fackförbund, är en framkomlig väg. Också med hänsyn till fördelarna
i fråga om risk- och avgiftsutjämning samt administration vill jag uttala
min anslutning till tanken att bilda större kassor.
Utredningen har inte velat förorda att en allmän frivillig arbetslöshetskassa
bildas för de grupper som står utanför den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen.
En sådan lösning har inte heller vunnit nämnvärd anslutning
vid remissbehandlingen och jag anser inte att den nu bör övervägas. En
följd av detta ställningstagande blir, som utredningen framhåller, att ett
visst begränsat försäkringsbehov kan komma att finnas hos arbetstagare,
som står utanför försäkringen. Utredningen anser att enda utvägen att
öppna arbetslöshetsförsäkringen för alla är att göra den obligatorisk. Några
överväganden eller förslag härom har utredningen inte. I en reservation till
betänkandet och i flera remissyttranden utvecklas emellertid denna tanke
ytterligare och det anses att en obligatorisk försäkring bör införas eller i
vart fall utredas.
Jag vill starkt understryka att jag anser att alla, som blir arbetslösa, bör
få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande sätt. Eftersom svårigheter
att få och behålla ett arbete beror på många olika faktorer är det emellertid
nödvändigt att undersöka orsakerna till arbetslösheten, innan man kan
ta ställning till hur tryggheten skall tillgodoses. Försäkringen är bara en av
många åtgärder i samband med arbetslöshet. Det mest framträdande behovet
av ökat skydd torde f. n. finnas i glesbygdernas avfolkningsområden.
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Den dar lådande åldersfördelningen medför särskilda svårigheter när det
galler att skaffa nytt arbete vid arbetslöshet. Bristen på arbetstillfällen i hemorten
innebär omställningssvårigheter särskilt för vissa grupper inom jordoch
skogsbruket. 1960 års arbetsmarknadsutredning, som väntas slutföra sitt
uppdrag under 1964, skall bl. a. särskilt uppmärksamma avvägningen mellan
rorhghetsfrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och kontanta
ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet,
som ligger till grund för de nyss nämnda önskemålen om ytterligare
utredning rörande arbetslöshetsförsäkringen, bör enligt min mening ses i
ett större sammanhang och därför bör resultaten av de allmänna arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, som kan komma alt bli aktuella inom den närmaste
framtiden, avvaktas. När dessa resultat föreligger torde bättre förutsättningar
finnas att bedöma huruvida arbetslöshetsförsäkringen bör bli
föremål för ytterligare utredning. De angelägna reformerna inom den nuvarande
försäkringen bör emellertid inte uppskjutas. Jag anser att utredningens
förslag i huvudsak kan läggas till grund för dem.
Angående hemarbetarnas rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen
är remissinstansernas meningar delade. Somliga anser att man bör
gå längre än förslaget, andra avstyrker det. Otvivelaktigt föreligger en arbetslöshetsrisk
för hemarbetarna. Den avgörande frågan är i vad mån man
för dem kan eftersätta det eljest gällande kravet att den som uppbär ersättning
skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.
De som är bundna vid hemmet till följd av personligt handikapp har ofta
stora svårighetei att fa arbete. Om de till väsentlig del haft sin försörjning
genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat
lemarbete eller annat arbete som deras handikapp tillåter dem, bör de kunr.
a få ersättning från försäkringen. Jag anser mig således böra biträda utredningens
förslag såvitt gäller de handikappade hemarbetarna. På grund
w vad som anförts vid remissbehandlingen kan jag inte förorda att de som
äi sysselsatta inom skyddade verkstäder likställs med dessa hemarbetare.
D.t ankommer på tillsynsmyndigheten att utfärda erforderliga föreskrifter
on handikappade hemarbetare i samband med dispens enligt 24 § första
styket 1) arbetslöshetskasseförordningen.
leträffande företagarnas anslutning till arbetslöshetsförsäkringen anser
jagatt ytterligare åtgärder från statsmakternas sida inom den frivilliga försäkingen
inte är erforderliga. Den i ett par yttranden berörda frågan om
smårukarnas arbetslöshetsrisker ger mig anledning framhålla att vad jag
fönt anfört om glesbygdernas avfolkningsområden torde gälla även för
flertilet småbrukare.
Eiligt gällande bestämmelser kan ålderspensionärerna tillhöra arbctslöshetsfirsäkringen.
Statsbidrag till kassaersättning åt dem som fyllt 67 år utgår
enellertid endast för en ersättningstid som är häll ten så lång som den
för ysgre kassamedlemmar gällande tiden. Utredningen anser alt ålders
-
42 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 11)64
pensionärerna av principiella och ekonomiska skäl inte bör tillhora forsäkringen
i framtiden när pensionssystemen når full effekt. Tills det blir
fallet föreslås de dock få kvarstå men ålderspensionen avräknas från kassaersättningen.
Vid remissbehandlingen yppas skilda meningar i denna fråga.
Redan vid tillkomsten av den nuvarande arbetslöshetskasseförordningen
konstaterades (prop. 1956:144 s. 54) att frågan om folkpensionärernas
ställning inom försäkringen var ett komplicerat problem. De gällande bestämmelserna
angavs uttryckligen vara ett provisorium i avbidan på införande
av effektivare pensionssystem, och de får ses som uttryck för en
kompromiss mellan olika ståndpunkter i denna fråga.
Ett av de anförda skälen för att låta ålderspensionärerna tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
är att den äldre arbetskraften därigenom stimuleras att
ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Emellertid framgår såväl av
utredningen som av en del remissyttranden att ersättning inte sällan uttages
under maximal tid i samband med pensionering och att det är svårt att
bedöma dessa medlemmars arbetsförmåga och deras benägenhet att skaffa
sig ny anställning, ökade förmåner i försäkringen synes knappast kunna
medföra stegrat intresse hos ålderspensionärerna att skaffa sig nya anställningar.
Det nämnda skälet förlorar därför enligt min mening i styrka.
Vid övervägande av de olika skäl och synpunkter som anförts i frågan
om ålderspensionärerna har jag kommit till slutsatsen att de av principiella,
administrativa och ekonomiska orsaker inte bör tillhöra arbetslöshetsförsäkringen
när deras försörjning är tillfredsställande ordnad genom olika
former av pension. Som utredningen anför kommer det emellertid att dröja
ett antal år innan de av statsmakterna beslutade pensionssystemen når full
effekt. Jag ansluter mig därför till utredningen och de remissinstanser, son
anser att ålderspensionärernas ersättningsrätt bör avvecklas successivt.
Den av utredningen föreslagna metoden härför innebär att ålderspersionärerna
står kvar i försäkringen men får vidkännas avdrag från den tödag
utgående kassaersättningen med V300 av årspensionen enligt en säskild
avdragstabell. Några väsentliga erinringar mot metoden har inte gjotts
vid remissbehandlingen och jag biträder utredningens förslag i denna dd.
Eftersom förslaget innebär att kassamedlem skall stå kvar i samma *vdragsklass
under hela det löpande försäkringsåret oavsett därunder mtiiffade
ändringar i pensionens storlek, torde framställningar hos de allmäina
försäkringskassorna i kontrollsyfte inte behöva medföra något alltför betungande
merarbete för dessa.
Principiellt sett borde man vid tillämpningen av avdragsregeln ta häisyn
till hur pensionsrätten byggts upp och hur pensioneringen är ut forsad.
Klart är att ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspeision
bör dras av. Av administrativa skäl bör detsamma gälla de flesta indra
former av ålderspension som utgår till följd av anställning. Som ltredningen
föreslår bör däremot sådana pensioner som medlem privat tagt ini
-
4ö
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
tiativ till för sin framtida försörjning inte påverka rätten till försäkringsersättning.
Hit bör räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen
om allmän försäkring samt pensioner som ntgår till följd av försäkringsavtal
med enskilda försäkringsinrättningar eller medlemskap i understödsföreningar.
Utredningens förslag om likställighet i fråga om den tid varunder ersättning
får utgå med statsbidrag avstyrks av de två remissinstanser som
yttrat sig i ämnet. Jag har i det föregående uttalat att jag anser principiellt
riktigast att ålderspensionärerna inte tillhör försäkringen. Vad utredningen
anför som skäl för sitt förslag är enligt min mening inte tillräcklig anledning
att förbättra statsbidragsförmånerna samtidigt som ålderspensionärernas
ersättningsrätt skall avvecklas. Jag kan således inte biträda utredningens
förslag om ökat statsbidrag.
Utredningens av remissinstanserna godtagna uppfattning att de av tillsynsmyndigheten
utfärdade föreskrifterna om förtidspensionärernas ersättningsrätt
alljämt bör tillämpas biträder jag.»
Arbetslöshetsförsäkringen och femdagarsveckan
Föredragande departementschefen har anfört:
»Så länge arbetstiden normalt omfattat sex dagar i veckan har det varit
naturligt att bygga försäkringens regler om dagersättning på den inkomstförlust
som motsvarar en sjättedel av veckolönen. För den som till följd av
arbetstidsförkortningen arbetar endast fem dagar i veckan, kan försäkringsfallet
bara inträffa dessa dagar. Eftersom veckoinkomsten i princip är
lika för fem- och sexdagarsarbetande, blir den av arbetslöshet förorsakade
inkomstförlusten för en femdagarsarbetande större per dag räknat än för
en sexdagarsarbetande.
Till utredningens av remissinstanserna biträdda uppfattning att femdagarsveckan
nu fått en sådan utbredning att omprövning av ersättningsbestämmelserna
är nödvändig ansluter jag mig.
I valet mellan tänkbara metoder att anknyta försäkringen till femdagarsveckan
har utredningen haft att väga önskemålet om likställighet beträffande
försäkringsförmåner för olika arbetstagargrupper mot betydelsen av
att bestämmelserna inte blir för omfattande och svårtillämpade. Utredningens
förslag innebär att en femdagarsförsäkring införs och att den blir
tillämplig på alla kassamedlemmar, således även de sexdagarsarbetande.
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. För
egen del anser jag också att en allmängiltig femdagarsförsäkring är förenad
med fördelar som avsevärt överväger den olägenhet som består i att full
likställighet inte uppnås av sexdagarsarbetande med några få dagars arbetslöshet.
Jag vill i detta sammanhang understryka vad utredningen anför
om att en jämförelse mellan olika arbetstagare i sådana fall måste avse
summan av arbetsinkomst och försäkringsersättning under eu vecka.
44 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Några remissinstanser behandlar den av utredningen nämnda olägenheten
att försäkringsersättning enligt det föreslagna systemet måste utbetalas
i efterskott per kalendervecka. Jag vill här erinra om att den senast utbetalade
veckoarbetslönen normalt bör förslå under större delen av den
vecka då kassamedlemmcn blir arbetslös. Den måste emellertid räcka även
över lördagen och söndagen omedelbart efter arbetslösheten. Beroende på
arbetsmängden i kassan kan uppenbarligen ytterligare någon eller några dagar
förflyta innan ersättning kan utbetalas. Jag anser emellertid att det
behöver bli fråga endast om några få dagars förlängning av den tid, under
vilken senast utbetalad arbetslön skall räcka, ömmande fall torde kassorna
kunna handlägga med förtur så snart kalenderveckan gått till ända.»
Försäkringsersättningens storlek och ersättningstidens längd
Föredragande departementschefen har anfört:
»Den nuvarande daghjälpen — som jag i likhet med utredningen finner
lämpligen kunna benämnas dagpenning — är i arbetslöshetskasseförordningen
maximerad till 20 kr. om dagen. Inom denna gräns äger kassan fastställa
vilket belopp som skall utgå.
Daghjälpsmaximum var före den 1 juli 1953 8 kr. Detta låga belopp
hindrade under åren dessförinnan en anpassning av daghjälpsbeloppen
efter löneutvecklingen. Det 1953 bestämda maximibeloppet 20 kr. var tilltaget
så att det skulle medge en fortsatt sådan anpassning.
När det nu ånyo gäller att undersöka om en anpassning efter löneläget
gör ett höjt maximum nödvändigt måste man ta ställning till vilken kompensationsgrad
som är lämplig. Utredningen anser för sin del att 50 procent
av nettoinkomsten är för liten kompensation samt att en relativt hög
kompensationsgrad är önskvärd. Jag delar denna uppfattning men vill samtidigt
understryka att ersättningen inte får bli så förmånlig att viljan hos
den arbetslöse att söka nytt arbete och anta erbjudet arbete försvagas.
Utredningen föreslår att dagpenningmaximum höjs till 40 kr. och får
här stöd av samtliga remissinstanser. Vid bedömningen av detta förslag bör
beaktas att 4 kr. av höjningen, dvs. 20 procent, belöper på omräkningen
till femdagarsersättning. Vidare framgår av utredningens uppgifter att
medelinkomsten 1963 för industriarbetare, en grupp som intar en dominerande
ställning inom försäkringen, efter avdrag av preliminär skatt uppgick
till 49 kr. per dag för dem som hade femdagarsvecka. En dagpenning
om 40 kr. skulle för denna kategori innebära eu kompensationsgrad av
drygt 80 procent. Som utredningen och en remissinstans framhåller kan
man räkna med att kassorna inte genast tillämpar det föreslagna högsta
beloppet. Denna synpunkt är jag angelägen alt understryka. Jag anser nämligen
att dagpenningmaximum bör sättas så högt att det medger en anpass
-
45
Andra lagutskottets utlåtande nr i8 år 196i
ning av dagpenningbeloppen efter löneutvecklingen under en inte alltför
begränsad tid framöver. Det högsta beloppet 40 kr. får då ses som något
man skall uppnå så småningom. Det saknas under sådana förhållanden
också anledning befara att kompensationsgraden blir för hög. Ett hinder
häremot utgör för övrigt även överförsäkringsbestämmelserna, som jag
återkommer till.
Jag finner således i likhet med utredningen och remissinstanserna att ett
dagpenningmaximum om 40 kr. inte är för högt såvitt bedömningen härav
sker med hänsyn till arbetstagarnas behov av skydd mot inkomstbortfall
och till de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna.
I anledning av ett remissuttalande om att avgifterna för högre dagpenning
kan bli avskräckande vill jag tillägga att denna fråga har samband med försäkringens
finansiering med statsbidrag. Härtill återkommer jag i ett senare
avsnitt. Jag vill dock redan här nämna att utredningen grundar sina
kostnadsberäkningar för de närmaste budgetåren på en dagpenning om
30 kr.
I fråga om familj etillägget innebär utredningens förslag att make- och
husföreståndarinnetillägget slopas samt att barntillägget reduceras, vilket
sker genom att det utgår för högst fyra barn och inte höjs över de 2 kr. som
gällt sedan 1959. Minskat familjetillägg i förening med höjd dagpenning
skulle enligt utredningen bättre än hittills kompensera inkomstbortfall.
Alla remissinstanser utom en biträder förslaget att make- och husföreståndarinnetillägget
skall slopas. Jag förordar att så sker och anser att den
besparing som vinns härigenom bör beaktas vid bestämmande av dagpenningen.
Flera remissinstanser vill behålla eller förbättra barntillägget. Enligt min
mening bör den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen såvitt möjligt utformas
efter inkomstbortfallsprincipen. Tillägg som grundas på försörjningsbehovet
innebär ett avsteg härifrån. Höjda dagpenningar ger kassamedlemmarna
möjlighet att försäkra större del av sin inkomst. Frågan om hur
samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov anser jag i första hand böra
lösas i annan ordning än genom särskilda tillägg i arbetslöshetsförsäkringen.
Då emellertid, som förut nämnts, dagpenningbeloppen inte kan beräknas
bli höjda mera avsevärt under den närmaste tiden, är det inte lämpligt
att barntilläggen nu slopas helt. Utredningens förslag att de får utgå
med oförändrat belopp synes lämpligt. Som jag senare återkommer till har
begränsningen av tillägget till att utgå för högst fyra barn ringa ekonomisk
betydelse. Från rättvisesynpunkt måste en sådan ordning vara svårförståelig
och därmed psykologiskt olycklig. Jag föreslår därför att barnlilllägget
behålls oförändrat.
överförsäkring — som innebär att försäkringsersättningen överstiger
nettoinkomstförlusten — bör i första hand motverkas genom att dagpenningen
för viss kassa eller klass fastställs med hänsyn till medlemmarnas
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 dr 7,964
löneförhållanden på sådant sätt att risken för överförsäkring kan uppkomma
endast i undantagsfall. I likhet med utredningen anser jag att överförsäkringsbestämmelser
måste finnas för dessa fall.
Utredningens förslag att flytta upp överförsäkringsgränsen närmare den
förlorade nettoinkomsten möter gensagor i ett par yttranden. Vid tillkomsten
av gällande beräkningsgrunder, som innebär en marginal av Vs av
nettoinkomsten, anfördes alla de av utredningen nu redovisade skälen för
och emot en mindre marginal (prop. 1956: 144 s. 97—98, 103 och 114). Därutöver
motiverades den större marginalen med att medlem kan ha visst
arbete och därmed viss inkomst utan att förlora försäkringsersättningen. Det
uttalades också att karenstidens längd och karensreglernas utformning i
övrigt hade betydelse för överförsäkringsgränsen. Den förändring som nu
inträtt och som utredningen åberopar som skäl för en till Vio minskad
marginal är endast att risken för överförsäkring vid arbetslöshet under
fredag—lördag minskat till följd av femdagarsveckan. Å andra sidan vill jag
anmärka att utredningen, enligt vad som framgår av min följande framställning,
föreslår att karensvillkoren görs fördelaktigare för de försäkrade.
Vid tillkomsten av den nuvarande marginalen om Vs uttalade föredragande
departementschefen att såväl högre som lägre tal kunde diskuteras
samt att marginalen Vs i belysning av de olika intressen som här gör sig
gällande syntes kunna godtas i varje fall tills praktisk erfarenhet vunnits
om verkningarna av en sådan marginal.
För egen del anser jag vad som förekommit inte utgöra tillräcklig anledning
att frångå marginalen Vs. I övrigt biträder jag förslaget beträffande konstruktionen
av överförsäkringstabellen.
Utredningen finner att det av principiella och praktiska skäl inte är lämpligt
att inom arbetslöshetsförsäkringen övergå till en klassindelning av
samma typ som inom sjukförsäkringen. Några remissuttalanden i denna
fråga finns inte och jag biträder för min del utredningens mening. Förslaget
att förenkla systemet genom enhetlig beteckning på dagpenningklasserna
finner jag välmotiverat och jag förordar därför att det genomförs.
Ersättningstidens längd har nära samband med de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som kan vidtas vid långtidsarbetslöshet. Bland de långtidsarbetslösa
kan urskiljas två kategorier. Den ena består av personer vilkas
arbetslöshet beror på sociala och medicinska faktorer hos dem själva eller,
som utredningen uttrycker det, kassamedlemmar som alltid kommer att ha
svårt att få nytt arbete vid arbetslöshet oavsett vilket konjunkturläge som
råder. Beträffande denna kategori bör enligt utredningen försäkringen inte
användas för att bereda ersättning under mycket lång tid. Endast en remissinstans
har här en avvikande mening. För egen del anser jag att det i
princip måste ligga utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkrings uppgifter
att fortlöpande utge ersättning i dessa fall. Deras förekomst är således inte
heller enligt min mening skäl för att förlänga ersättningstiden.
47
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Den andra kategorin utgörs av dem vilkas långtidsarbetslöshet främst beror
på att de är ortsbundna. Det gäller i huvudsak äldre arbetsföra, men inte
pensionsmässiga, kassamedlemmar i utflyttningsområden. Med hänsyn till
denna grupp föreslår utredningen att den maximala ersättningstiden förlängs
från 26 till 30 veckor. Tillstyrkande yttranden avges här från bl. a.
Norrbottens och Jämtlands län. 30 veckor motsvarar 150 dagar i femdagarsförsäkringen
eller 20 dagar utöver vad enbart en omräkning till sådan försäkring
i och för sig skulle medföra. Utredningen framhåller att det föreslagna
ökade antalet ersättningsdagar inte skulle få någon nämnvärd betydelse.
Eftersom alltså eu mindre grupp långtidsarbetslösa om utredningens
förslag genomförs kan tillgodoses utan nämnvärda kostnader anser jag
mig böra biträda förslaget för att därigenom göra det möjligt för de kassor
som så önskar att förlänga ersättningstiden. Jag tillstyrker också förslaget
att tillsynsmyndigheten skall kunna medge en ersättningstid upp till 200
dagar.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att den nu gällande kortaste ersättningstiden
avsevärt överstiger vad som fordras enligt den ILO-konvention
för social trygghet som Sverige anslutit sig till.
Arbetslöshetskassorna inom de yrkesområden, där säsongarbetslöshet varit
vanlig, har alltsedan försäkringens tillkomst nödgats begränsa ersättningstidens
längd under lågsäsongen. Det ekonomiska nödtvång som legat
bakom begränsningen har från formellt försäkringsmässig synpunkt kunnat
motiveras med att försäkringsfallet — arbetslösheten — inte kunnat
inträffa under årstider då arbete inom yrket inte brukat förekomma.
Under de båda senaste decennierna har mycket stora framsteg gjorts i
fråga om att minska säsongarbetslösheten. Betecknande är utredningens
uppgift om att 1960 endast omkring 4 500 medlemmar i byggnadsarbetarnas
kassa, vilken omfattade nära 150 000 medlemmar, var säsongarbetslösa.
Inom ett annat traditionellt säsongyrke, skogsarbetet, har utvecklingen gått
mot anställning av årsarbetare, vilket självfallet varit ägnat att utjämna
säsongvariationerna inom denna grupp.
Den här antydda utvecklingen torde delvis förklara utredningens slutsats
att det från avgiftssynpunkt är genomförbart att slopa säsongrestriktionerna
i många kassor. Samtidigt innebär denna utveckling att det försäkringsmässiga
skälet för säsongrestriktioner förlorat i styrka; de områden
där man kan tala om ständig eller vanligt förekommande säsongarbetslöshet
blir allt färre. Jag delar därför utredningens av remissinstanserna inte
motsagda mening att man numera kan och bör göra en annan avvägning
i detta hänseende än den som ligger till grund för de nuvarande säsongbegränsningarna.
Säsongbegränsningsbestämmelserna i kassastadgarna bör
således kunna upphävas i avsevärd utsträckning.
Det nuvarande systemet innebär att kassorna har frihet att själva bestämma
i detta ämne samt att tillsynsmyndigheten kan ge föreskrifter som
48
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
begränsar ersättningsrätten. Utredningen föreslår ingen ändring av systemet
utan bara en ändrad tillämpning inom dettas ram. Jag anser denna
ordning alltjämt vara den lämpligaste, eftersom det därigenom blir möjligt
att fortlöpande ta hänsyn till arbetsmarknadspolitikens och andra omständigheters
inverkan på olika yrkesområden där säsongarbetslöshet förekommer.
Det blir också möjligt att behålla säsongrestriktionerna där de inte
kan undvaras. Utredningen nämner i detta sammanhang dels att ekonomin
i vissa kassor inte tål att restriktionerna upphör, dels att möjlighet måste
finnas att hindra att försäkringen utnyttjas otillbörligt. I ett remissyttrande
anges att vissa yrkesgrupper enligt sakens natur har särskilt korta
anställningsperioder. Jag vill för egen del starkt understryka att dessa och
andra undantagsfall alltjämt måste behandlas särskilt och att det därför
är viktigt att det finns möjligheter för tillsynsmyndigheten att föreskriva
säsongrestriktioner. Föreskrift härom bör således kunna meddelas även om
restriktionerna slopats men detta visat sig medföra olägenheter.»
Karens och ersättning för enstaka arbetslös dag
Föredragande departementschefen har anfört:
»Eu viss karenstid har hittills ansetts nödvändig inom arbetslöshetsförsäkringen
främst av ekonomiska skäl. F. n. gäller en karenstid om sex dagar
och ny karens måste intjänas om inte arbetslöshetsperioderna följer
relativt nära efter varandra.
Arbetstagarnas trygghet skulle självfallet tillgodoses bäst om arbetslöshetsförsäkringen
kunde kompensera inkomstbortfall från en tidigare tidpunkt
än den nu tillåtna. Utredningens kostnadsundersökningar visar att
antalet karensperioder har föga ekonomisk betydelse. Den direkta kostnadsökningen
i det fall att endast en karensperiod av nuvarande längd fordras
per försäkringsår utgör ca 1,4 milj. kr. Minskas däremot karens periodernas
längd till exempelvis tre dagar blir kostnadsökningen 7,53 milj. kr. Kostnaden
därutöver för engångskarens om tre dagar blir däremot endast 0,86
milj. kr.
Utredningen föreslår en karensperiod om fem dagar per försäkringsår.
Något förslag om att behålla det nuvarande systemet med flera karensperioder
under ett försäkringsår har inte väckts vid remissbehandlingen; från
frågan om ersättning för enstaka arbetslös dag bortses i detta sammanhang.
För min del anser jag att utredningen förebringat övertygande skäl för
sitt förslag om endast en karensperiod och jag förordar att det läggs till
grund för de vidare övervägandena om karensen.
Vid remissbehandlingen har framkommit yrkanden att karensperioden
skall slopas helt eller begränsas till en dag eller till tre dagar. Jag anser mig
inte kunna förorda någon av dessa åtgärder. I ett yttrande väcks tanken
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
49
på ett system med betald karenstid under förutsättning att arbetslösheten
fortsätter efter karenstiden. Detta skulle emellertid enligt min uppfattning
kunna göra den arbetslöse mindre benägen att snarast möjligt skaffa nytt
arbete och jag kan därför inte godta ett sådant system.
Jag föreslår således i likhet med utredningen att endast eu karensperiod
skall fordras per försäkringsår och att periodens längd skall vara fem dagar.
I den nuvarande försäkringen utgår inte ersättning för enstaka arbetslös
dag i en kalendervecka. Utredningens förslag att slopa denna begränsning
är inte enhälligt i det att två ledamöter och en expert vill behålla nuvarande
ordning. De flesta remissinstanserna har anslutit sig till minoritetens
mening. Även i en del av de yttranden, i vilka utredningens förslag tillstyrks,
yppas en viss tveksamhet. Både utredningen och några av dessa
remissinstanser räknar också med att det bör stå kassorna fritt att, om förslaget
genomförs, införa förbud mot endagsersättning.
Jag har i denna fråga särskilt tagit fasta på att ersättning för enstaka
arbetslös dag kan öka de tillfälliga dagpermitteringarna och benägenheten
att anordna korttidsarbete där sådant eljest inte skulle vara motiverat. En
allvarlig olägenhet är också att endagsersättningen medför ökat arbete för
arbetsförmedlingarna utan att något förmedlingsresultat i allmänhet kan
påräknas. Dessa för arbetsmarknaden icke önskvärda konsekvenser utgör
enligt min mening ett starkt skäl mot utredningens förslag.
Mot förslaget talar också att rätten till endagsersättning inte kan komma
sådana kassamedlemmar till godo vilka till följd av långa avstånd är förhindrade
att ta ett arbete samma dag som det erbjuds.
Vid övervägande av de olika skäl som anförts för och emot endagsersättning
har jag stannat för uppfattningen att det nuvarande förbudet i princip
bör bestå. I allmänhet blir inte ett sådant förbud betungande för kassamedlemmarna.
Undantag kan likväl förekomma. Utredningen anger härvidlag
de sexdagarsarbetande, som i en femdagarsförsäkring med förbud mot endagsersättning
går miste om ersättning för två arbetslösa dagar. Även för
vissa arbetstagare med femdagarsvecka torde det kunna inträffa att ett
absolut förbud blir ekonomiskt betungande. Förhållandena kan här växla
mellan olika företag eller arbetsplatser och arbetstagargrupper. Jag anser
därför att förbudet inte bör göras undantagslöst. På grund av de växlande
förhållandena bör tillsynsmyndigheten äga befogenhet att i varje särskilt
sådant fall bevilja undantag.
De omständigheter som talar mot ersättning för enstaka arbetslös dag i
en kalendervecka gör sig inte gällande med samma styrka om en sådan dag
inleder eller avslutar en längre sammanhängande arbetslöshetsperiod. Jag
anser därför att förbudet mot endagsersättning inte bör gälla i detta fall
och att skillnad då inte bör göras mellan fem- och sexdagarsarbetande
kassamedlemmar.
Utredningen har inte funnit det möjligt alt beräkna kostnaderna för en4
— B i hang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 avd. Nr 48
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
dagsersättning men uttalar att de inte skulle kunna få någon större betydelse
för kassornas ekonomi. I det särskilda yttrande, som avgivits av två
ledamöter, anförs att följderna av rätt till endagsersättning inte kan överblickas.
Med det system jag här förordat, nämligen att förbud mot sådan
ersättning alltjämt är huvudregeln men att undantag får förekomma,
undviks risken för oförutsebara kostnadsökningar.»
Arbetslöshetsförsäkringens finansiering samt kostnadsberäkning
Föredragande departementschefen har anfört:
»Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen har under senare år finansierats
med avgifter till omkring 50 procent, med statsbidrag till omkring 40 procent
och med fondavkastning till omkring 10 procent. Statsbidraget är konstruerat
så att dess andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Under
försäkringsåret 1958/59 utgjorde sålunda bidragsandelen drygt 55 procent
medan avgifterna det året täckte endast 38 procent av utgifterna. Oavsett
sådana fluktuationer har fondavkastningen ökat sedan 1945, både nominellt
och i fråga om andel i kostnaderna. Fonderna har således inte behövt tas i
anspråk i nämnvärd omfattning.
I likhet med utredningen finner jag inte anledning att i detta sammanhang
överväga någon ändring beträffande de sålunda angivna formerna för
den nuvarande försäkringens finansiering.
Rörande kostnadsfördelningen mellan staten och de försäkrade samt den
därmed nära sammanhängande frågan om statsbidragets former och belopp
har både utredningen och remissinstanserna framlagt förslag till ändringar
i nuvarande ordning.
Till en början finner jag i likhet med utredningen och riksrevisionsverket
att underlag f. n. inte finns för att mera genomgripande reformera statsbidragssystemet.
De ändringar av statsbidragsreglerna som nu kan genomföras
måste därför grundas på de nuvarande statsbidragsformerna.
Vad först angår grundstatsbidraget behåller utredningen den nuvarande
principen som innebär att bidragets andel i dagersättningen sjunker i den
män dagersättningen stiger. Enligt förslaget sjunker grundstatsbidraget
successivt från 50 procent vid lägsta dagpenning till 35 procent vid högsta
dagpenning. Vid remissbehandlingen har inte gjorts någon invändning mot
systemet med procentberäknade i stället för nuvarande fasta bidragsbelopp.
Eftersom det blir lättare att tillämpa ett sådant system, tillstyrker jag förslaget.
I några yttranden föreslås att bidragsprocenten bestäms till 50 procent
oavsett dagpenningens storlek eller i vart fall inte sätts under 40 procent.
Som skäl anförs bl. a. att kassorna därigenom skulle få möjlighet att öka
dagpenningen utan avgiftshöjning, en ökning som anses nödvändig till
51
Andra lagutskottets utlåtande nr b8 år 196b
följd av penningvärdets förändring och behovet av standardhöjning. Kostnadsberäkningar,
vilka arbetsmarknadsstyrelsen utfört på samma grunder
som utredningen, visar att ett grundstatsbidrag med en från 50 till 40 procent
fallande skala skulle öka kostnaderna med 2,9 milj. kr. utöver den
kostnadsökning om 25,9 milj. kr. för detta bidrag som föranleds av utredningens
förslag. Jag delar den i de nämnda yttrandena hävdade meningen
att dagpenningbeloppen behöver höjas med hänsyn till att lönerna stigit
avsevärt och därför att ersättningens värde påverkats av penningvärdesförändringen.
Den avgiftshöjning som behövs för att, med hjälp av det av utredningen
föreslagna grundstatsbidraget, återställa dagpenningens verkliga
värde och därjämte åstadkomma en viss standardhöjning torde emellertid
inte behöva bli alltför betungande och jag kan därför inte förorda att grundstatsbidraget
ökas utöver vad utredningen föreslagit.
Utredningens förslag angående dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och
förvaltningsbidrag har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Jag
biträder dessa förslag.
Uppgiften att skapa former för avgiftsutjämning mellan kassorna har
utredningen löst genom att föreslå ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.
Till utgångspunkt för beräkning av tilläggsbidraget bör enligt utredningen
tagas det för samtliga kassor uträknade genomsnittliga antalet
ersättningsdagar per medlem och år under den senast förflutna tioårsperioden.
överstiger antalet ersättningsdagar i en kassa eller klass under ett visst
försäkringsår nämnda genomsnitt med minst 75 men inte 100 procent, skall
enligt förslaget grundstatsbidraget ökas med 10 procent, överskrids genomsnittet
med minst 100 procent föreslås grundstatsbidraget öka med 25
procent.
En reservant i utredningen och några remissinstanser anser att förslaget
inte medför tillräcklig avgiftsutjämning.
Av följande sammanställning, som tillhandahållits av arbetsmarknads -
Procent varmed genom-snittet överskridits |
Antalet försäkrade |
|
1961/62 |
1962/63 |
|
25— 74,9 |
7 635 |
27 714 |
75— 99,9 |
328 |
3 844 |
100—149,9 |
44 393 |
23 969 |
150—299 9 |
145 340 |
180 281 |
300— |
5 959 |
5 986 |
Hela antalet försäkrade |
1 390 000 |
1 420 000 |
styrelsen, framgår hur många försäkrade som under försäkringsåren 1961/62
och 1962/63 funnits i kassaklasser, där antalet ersättningsdagar överstigit
tioårsgenomsnittet med angivna procenttal.
52 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Av arbetsmarknadsstyrelsen utförda kostnadsberäkningar visar att ett
i enlighet med remissförslagen påbyggt särskilt grundstatsbidrag, utgående
med 40 procent i de kassor där tioårsgenomsnittet överskrids med mer än
150 procent, skulle vid en arbetslöshet av samma omfattning som 1962/63
öka statsbidragskostnaderna för det särskilda bidraget med 2,6 milj. kr.
utöver den ökning om 3,5 milj. kr. som föranleds av utredningens förslag.
Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare påpekat att utredningens förslag på
denna punkt rätteligen torde medföra en kostnadsökning om 5,4 milj. kr.
i stället för 3,5 milj.
Jag delar utredningens uppfattning att möjligheter till en ytterligare avgiftsutjämning
bör skapas genom ett särskilt tillägg till grundstatsbidraget.
En förutsättning för att sådant särskilt statsbidrag skall utgå synes böra
vara att det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per medlem och år
varit minst dubbelt så stort som genomsnittet under den sist förflutna tioårsperioden.
I enlighet med utredningens förslag bör grundstatsbidraget i
dessa fall höjas med 25 procent. För att åstadkomma en mjukare övergång
när arbetslösheten sjunker under nämnda nivå föreslås — likaledes i enlighet
med utredningens förslag — ett 10-procentigt särskilt statsbidrag till
kassor inom vilka antalet ersättningsdagar med 75 procent överstiger genomsnittet
under sistförflulna 1 O-årsperiod. Såsom framgår av det föregående
är redan nu statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerat så att dess
andel av totalkostnaderna stiger när dessa ökar. Om det särskilda grundstatsbidraget
skulle höjas utöver vad jag föreslagit, skulle enligt min mening
allt för stora avvikelser från den normala kostnadsfördelningen mellan
statsbidrag och avgifter ske beträffande vissa kassors finansiering. En
ytterligare påbyggnad av det särskilda statsbidraget vid högre arbetslöshet
kan jag därför inte tillstyrka.
Emellertid anser jag en ytterligare avgiftsutjämning önskvärd för att
stödja kassor som är speciellt hårt belastade och därför har avgifter som
är särskilt höga i förhållande till genomsnittet. Sådant stöd bör kunna lämnas
efter prövning i varje enskilt fall och särskilda medel bör stå till förfogande
för ändamålet. Till denna fråga återkommer jag i det följande.
Det av utredningen föreslagna ändrade systemet för utbetalning av statsbidragen,
vilket avviker från den rådande principen att statsbidrag utbetalas
efter budgetåréts utgång, kan jag inte tillstyrka.
Det är vanskligt: att beräkna kostnaderna för de av mig förordade ändringarna
av arbetslöshetsförsäkringen, eftersom flera på dem inverkande
faktorer är osäkra. Utredningen har också framhållit att dess beräkningar
är ungefärliga. Den största utgiftsökningen orsakas enligt utredningen av
att dagpenningen höjs, ersättningstiden förlängs och säsongbegränsningarna
slopas. Härtill beräknas komma smärre kostnadsökningar på grund
av föreslagna detaljändringar. Å andra sidan uppkommer en viss besparing
enligt förslaget. Den kostnadsökning som under de närmaste åren kan för
-
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
anledas av att antalet försäkrade ökas liar beaktats av utredningen. Däremot
faller de ökningar som skulle bli följden av alt dagpenningen höjs till mer
än omkring 30 kr. utanför beräkningarna. Utredningen räknar med en total
kostnadsökning om 39,8 milj. kr., varav 33,2 milj. täcks av statsbidrag. Med
hänsyn till vad förut nämnts om arbetsmarknadsstyrelsens beräkning av
kostnaden för särskilt grundstatsbidrag bör sistnämnda belopp justeras
uppåt med 1,9 milj. kr.
De av mig förordade bestämmelserna skiljer sig från utredningens förslag
på några punkter som får betydelse i kostnadshänseende. I fråga om
ålderspensionärerna har jag föreslagit att nuvarande begränsning av statsbidraget
till halva den tid som gäller för övriga försäkrade behålls. Den av
utredningen för förlängd ersättningstid beräknade bidragsökningen om
0,6 milj. kr. torde därför bortfalla till största delen. Mitt förslag att förbudet
mot ersättning för enstaka arbetslös dag i princip skall bestå innebär minskade
kostnader jämfört med utredningens förslag. Det är emellertid inte
möjligt att här ange några belopp. Slutligen innebär mitt förslag om barntillägg
att en av utredningen beräknad besparing om 0,4 milj. kr. inte uppkommer.
I sin helhet medför således mitt förslag ungefär samma kostnadsökning
som utredningens.
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att ett genomförande av utredningens
förslag med de av mig förordade modifikationerna innebär för
ett normalår att de totala kostnaderna för försäkringen stiger från ca
140 milj. kr. till i runt tal 180 milj. kr. Av kostnadsökningen ca 40 milj. kr.
faller i det närmaste 90 procent på statsbidraget. På kassorna faller en kostnadsökning
av knappt 5 milj. kr. Då kassorna under senare år fonderat
mellan 20 och 30 milj. kr. årligen torde denna kostnadsökning inte innebära
någon väsentlig belastning för kassorna som en helhet. För de enstaka fall
då en mera allvarlig belastning skulle bli följden finnes enligt vad jag i det
föregående förordat möjligheter för Kungl. Maj :t att ingripa med särskilda
åtgärder.»
De i propositionen nr 116 framlagda författningsförslagen
Föredragande departementschefen har i anslutning till de föreslagna författningsändringarna
anfört:
»Förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 14 december 1956
(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor
10 §.
Enligt 38 § tredje stycket skall beslut om frånkännande av ersättning för
viss tid och om innehållande av ersättning beträffande medlem, som svikligen
uppgivit eller förtigit något förhållande av betydelse för bedömande av
54 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
hans rätt till ersättning, anmälas för tillsynsmyndigheten. Sådan anmälningsskyldighet
har ansetts böra införas även för de i 10 § reglerade fallen
att medlem vägras inträde i eller utesluts ur kassa av ifrågavarande anledning.
11 §•
Ändringarna i denna paragraf har tillkommit för att göra det möjligt att
anpassa arbetslöshetsförsäkringen till internationella överenskommelser.
Erkända arbetslöshetskassor äger enligt 25 § överenskomma att tid, för
vilken medlem betalat avgift i en kassa, helt eller delvis får räknas honom
till godo i annan kassa när han övergår till denna. Detsamma gäller tid
som enligt 23 § skall tillgodoräknas trots att avgift inte erlagts, överenskommelse
av motsvarande innebörd får träffas med erkänd arbetslöshetskassa
i främmande stat, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring inte finns.
Också för det fall att obligatorisk försäkring finns i främmande stat kan
svensk kassa medge att tid, för vilken avgift erlagts till den främmande
statens försäkring, får tillgodoräknas vid tillämpning av 23 §.
Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar i sitt remissyttrande om ett av Europarådets
expertkommitté för social trygghet utarbetat förslag till konvention
rörande social trygghet för utlänningar och flyttande personer. Enligt
detta förslag skall arbetsperioder, som fullgjorts i ett land, där lagstiftningen
rörande arbetslöshetshjälp avser ett av avgifter oberoende system,
även få tillgodoräknas vid flyttning till ett land med avgiftssystem. Arbetsmarknadsstyrelsen
anser en sådan tillgodoräkningsrätt önskvärd och
föreslår därför att 25 § utformas så att Sverige kan ratificera en blivande
konvention i enlighet med expertkommitténs förslag.
Jag biträder uppfattningen att arbetslöshetskasseförordningen nu bör utformas
så att den gör det möjligt för kassorna att tillämpa de internationella
överenskommelser som vårt land kan komma att ansluta sig till. Detta
bör emellertid ske genom en allmänt hållen bestämmelse som medger avvikelser
från förordningens alla föreskrifter om rätt att vinna inträde och
kvarstå som medlem i arbetslöshetskassa och att erhålla ersättning från
kassan. En sådan bestämmelse har därför intagits som ett nytt stycke i 11 §,
vilken i övrigt behandlar frågor om andra än svenska medborgare. Eftersom
stycket avser även ersättningsrätt har till avsnittets rubrik fogats
»m. m.».
Överenskommelser med kassa i främmande stat torde inte träffas utan
att en överenskommelse finns mellan Sverige och den främmande staten.
Motsvarande torde gälla om medgivande att tillgodoräkna tid för vilken
avgift erlagts till främmande stats försäkring. Införes det här föreslagna
tillägget till 11 §, bör därför 25 § första stycket andra punkten och andra
stycket upphävas och 31 § 2 mom. ändras.
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 196i
16 §.
Jag biträder utredningens förslag om att göra det möjligt för kassorna
att tillämpa det avgiftssystem som från olika synpunkter kan vara lämpligast.
På grund härav har gjorts en ändring i 16 §, varigenom bestämmelsen
om tid för avgifterna utgått. Viktigt är att systemet med kontinuerlig avgiftsbetalning
inte ökar avgifterna. Det vid remissbehandlingen framkomna
förslaget att avgiftsreglerna skall fastställas i samråd med tillsynsmyndigheten
anser jag därför böra följas.
18 §.
Ändringarna i denna paragraf innebär att ordet daghjälp utbytts mot
dagpenning, att familjetillägg ersatts med barntillägg samt att möjligheten
att utge ersättning i naturaförmåner slopats.
19 §•
Ändringarna i denna paragraf innebär att bestämmelserna om makeoch
husföreståndarinnetillägg utgått.
21 §.
Av 33 § i dess föreslagna lydelse följer att försäkringsersättning kan utgå
när kassamedlem har arbetat mindre än fyra dagar i veckan vid det företag
där han fortlöpande är anställd. Ersättningsrätten är inte som hittills beroende
av att minskningen i antalet arbetsdagar varit en följd av driftsinskränkning.
Även då minskningen haft sin grund t. ex. i rationalisering
kan ersättning utgå. 21 § första stycket har omarbetats så att det korresponderar
med 33 § i fråga om de fall då arbetsgivarintyg begärs rörande där
avsett s. k. korttidsarbete.
22 §.
Ändringen i denna paragraf avser sättet för kassamedlemmarnas arbetskraftsutbud
och kontakt med arbetsförmedlingen.
I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag att arbetslös
kassamedlem för att bli berättigad att tillgodoräkna sig karenstid och erhålla
ersättning bör vara beredd till arbete även sådana dagar då kassaersättning
inte kan utgå, exempelvis den sjätte dagen i femdagarsförsäkringen,
sön- och helgdag och s. k. storhelgdagsaftnar (32 § första stycket och andra
stycket 1) och 2) enligt den föreslagna nya lydelsen) samt dag då till följd
av förordnande enligt 33 § dagpenning inte skall utgå.
Det arbete, som medlemmen skall vara skyldig att anta, bör uppenbarligen
vara att anse som lämpligt enligt 36 §. Liksom hittills bör medlemmen
också vara anmäld som arbetssökande under den tid han vill tillgodoräkna
56 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
för karens och ersättning. Som framhålls i några yttranden måste man
emellertid räkna med att medlem kan bil förhindrad att åtaga sig erbjudet
lämpligt arbete viss dag eller flera dagar under tid då han är anmäld som
arbetssökande. Kan skälet till sadant hinder godtas av kassan bör i enlighet
med gällande praxis medlemmen äga rätt att på sitt kassakort deklarera
hinder utan annan påföljd än att den tid, som hindret omfattar, inte beaktas
vid beräkning av karenstid eller ersättningsgilla dagar. Detta kommer
till uttryck i första stycket andra punkten.
Karenstid får inte räknas tidigare än från och med det första besöket hos
arbetsförmedlingen. Detta framgår av 28 § 1 mom. första stycket, där det
krävs att intyg om sådant besök, eller om befrielse därifrån, skall företes för
varje karensdag. Jag anser i likhet med några remissinstanser att 22 §, som
behandlar medlemmarnas kontakt med arbetsförmedlingen, bör innehålla
en tydlig föreskrift om vad sålunda gäller så att missförstånd undviks. Föreskriften
har intagits i första stycket första punkten.
Vid utformningen av paragrafen har även beaktats vad utredningen föreslagit
om antalet besök.
23 §.
Rätten till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen är knuten till förutsättningen
att den arbetslöse sedan viss tid mera varaktigt tillhör arbetsmarknaden.
För att i detta hänseende avgränsa de ersättningsberättigade
kategorierna finns två avgiftsvillkor, i 23 § 1 mom. det icke tidsbestämda
och i 23 § 2 mom. det tidsbestämda villkoret. En skillnad mellan dem är att
barnbördstid inte får tillgodoräknas som kvalifikation för ersättning enligt
det icke tidsbestämda villkoret. Detta har nämligen till syfte att från ersättningsrätt
utmönstra dem som inte mera varaktigt inträtt i arbetslivet. Vid
de gällande bestämmelsernas tillkomst uttalades (prop. 1956: 144 s. 76) att
en rätt att tillgodoräkna barnbördstid skulle komplicera bestämmelserna
rörande det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret, enär man i så fall finge å ena
sidan föreskriva att kvinnan tillhört försäkringen i minst tio månader och
å andra sidan begränsa den tillgodoräkningsbara barnbördstiden till de dagar,
för vilka tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp.
Utredningen anser att några vägande motiv inte finns för den nuvarande
olikheten mellan de båda villkoren i fråga om barnbördstid. För dem som
handhar försäkringen medför däremot denna olikhet praktiska olägenheter.
Utredningen föreslår därför, att för barnsbörd avgiftsbefriad tid får tillgodoräknas
medlem även i det icke tidsbestämda avgiftsvillkoret under samma
förutsättning som nu gäller för tid som är avgiftsbefriad på grund av yrkesutbildning
eller värnplikt, dvs. att medlemmen skall ha erlagt minst tolv
veckoavgifter (tre månadsavgifter) före avgiftsbefrielsen. Vidare bör stadgas
samma begränsning som för närvarande gäller i fråga om tillgodoräknandet
i det tidsbestämda avgiftsvillkoret, nämligen att det skall avse endast
57
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
sådan tid för vilken medlemmen med anledning av barnsbörd uppburit tillläggssjukpenning
enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring. Antalet fall,
då ersättningsrätt kommer att förvärvas genom denna uppmjukning av bestämmelserna,
blir enligt utredningen ytterligt få och kommer inte att ha
någon nämnvärd betydelse för arbetslöshetskassornas ekonomi.
Vid remissbehandlingen har utredningens förslag lämnats utan erinran
och jag anser för min del att det bör genomföras. 23 § är omarbetad i enlighet
härmed.
25 §.
Angående ändringarna i denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid
11 §•
28 §.
Den karens tid om fem dagar, som föreslås i prop. 1964: 115 rörande
anslag till arbetslöshetsförsäkringen, kommer till uttryck i 1 mom.
Någon erinran har inte gjorts mot utredningens förslag att räkna r a mtiden
i kalenderveckor. Eftersom en sådan beräkning förenklar tillämpningen
biträder jag detta förslag.
När det sedan gäller ramtidens längd vill jag till en början nämna att
jag i 32 § tredje stycket föreslagit att ersättning i regel inte skall utgå för
enstaka arbetslös dag i en kalendervecka. Eftersom av 28 § 1 mom. tredje
stycket följer att dag, som inte är ersättningsgill, inte heller får inräknas i
karenstid, saknar sådan enstaka arbetslös dag i allmänhet betydelse för frågan
om ramtidens längd, något som utredningen också nämnt i sina överväganden
om de femdagarsarbetande.
Medlemmar med sexdagarsvecka, vilka har korttidsarbete, kan som utredningen
framhåller drabbas särskilt hårt av endagsförbudet. Den lösning
utredningen här tänker sig, nämligen undantag från förbudet genom
beslut av tillsynsmyndigheten, har jag föreslagit i 32 § tredje stycket. Mitt
förslag går något längre i det att undantag blir möjligt även för medlemmar
som normalt har femdagarsvecka. Har undantag medgivits är likväl den av
utredningen föreslagna ramtiden fyra veckor inte tillräcklig för att femdagarskarensen
skall kunna intjänas av medlemmar med korttidsarbete om
fyra dagar i veckan. Jag anser att denna fråga bör lösas så att ramtiden
får uppgå till fem veckor om tillsynsmyndigheten enligt 32 § tredje stycket
andra punkten medgivit att ersättning får utgå för enstaka arbetslös dag.
1 mom. andra stycket har i enlighet med utredningens förslag ändrats
så att karenstiden i överensstämmelse med den förut nämnda ILO-konventionen
får förlängas endast vid säsongarbete.
Jag biträder utredningens förslag att helgdagar och s. k. storhelgdagsaft -
58
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
nar, som nämns i 32 § andra stycket 2), skall vara karensförbjudna
dagar. Förbudet är generellt och gäller även om tillsynsmyndigheten enligt
nyssnämnda stycke medgivit att ersättning får utgå för sådan dag. Förslaget
kommer till uttryck i 28 § 1 mom. fjärde stycket.
I anslutning till utredningens förslag om karensbefrielse anmärker
riksförsäkringsverket att samordningen mellan sjuk- och arbetslöshetsförsäkring
i vissa hänseenden inte är tillfredsställande. De påtalade
olägenheterna torde efter vad jag kunnat finna i vart fall inte innebära
minskade förmåner för de försäkrade. Samordningsfrågan lär inte kunna
lösas utan att lagstiftningen om allmän försäkring berörs. Underlag för en
sådan lösning föreligger inte f. n. Jag är därför inte beredd att nu ta ställning
till denna fråga. Bestämmelsen i 2 mom. om karensbefrielse i samband
med sjukdom och barnsbörd har därför i enlighet med utredningens förslag
bara gjorts till föremål för redaktionella ändringar. Sjukpenning enligt
lagen om allmän försäkring innefattar även tilläggssjukpenning enligt
3 kap. 13 § samma lag.
Bestämmelsen om karensbefrielse i samband med värnpliktstjänstgöring
har omarbetats i enlighet med utredningens förslag.
Jag biträder utredningens förslag att yrkesutbildning under vissa förutsättningar
får befria från kravet på karenstid. överstyrelsen för yrkesutbildning
anmärker att förslaget i några hänseenden är för snävt utformat.
Jag anser att vad överstyrelsen anfört kan läggas till grund för den prövning
som tillsynsmyndigheten enligt utredningens förslag skall göra av
frågan om utbildningen kan godkännas som karensbefrielseanledning. Det
har därför inte ansetts påkallat att hänföra karensbefrielsen till viss typ av
kurs; i stället har liksom i vissa andra paragrafer i förordningen använts
ordet yrkesutbildning.
I 3 mom. kommer den föreslagna engångskarensen till uttryck. Bestämmelsen
i 3 mom. första stycket andra punkten innebär, att även karensdag,
som infaller under försäkringsårets sista månad och som ligger inom
den föreskrivna raintiden, får tillgodoräknas vid beräknande av karens under
det nya försäkringsåret. Detta gäller i motsvarande mån tid, för vilken
karensbefrielse erhålls.
Om medlem uppbär dagpenning i omedelbar anslutning till försäkringsårets
utgång, behöver han enligt 3 mom. andra stycket inte fullgöra ny karens,
så länge han är oavbrutet arbetslös och åtnjuter dagpenning. Denna
modifikation i reglerna om engångskarensens giltighetstid har i enlighet
med ett förslag av utredningen gjorts av den anledningen att den långvarigt
arbetslöse eljest skulle drabbas oskäligt hårt genom krav på ny karenstid
vid det nya försäkringsårets ingång. Regeln innebär, att även arbete under
enstaka dag föranleder att medlemmen därefter skall genomgå karenstid;
härigenom undviks en i praktiken svårtillämplig bestämmelse om när
pågående arbetslöshetsperiod skall anses ha upphört.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
59
29 §.
För att skapa administrativ förenkling och underlätta medlemmarnas
flyttning mellan kassor har vissa till sin storlek bestämda dagpenningbelopp,
mellan vilka kassorna får välja, fastställts i denna paragraf. Beloppen har
en för hela arbetslöshetsförsäkringen gemensam bokstavsbeteckning. En viss
dagpenningklass har samma dagpenningbelopp oavsett i vilken kassa den
förekommer.
I prop. 1964: 115 föreslås dagpenningen bli kompletterad med endast
barntillägg. De nuvarande bestämmelserna om make- och husföreståndarinnetillägg
har därför fått utgå.
Utredningen erinrar om att Sverige ratificerat den av internationella arbetsorganisationen
(ILO) år 1952 antagna konventionen nr 102 angående
minimistandard för social trygghet. I artikel 22: 1 i konventionen stadgas,
att minimiförmånen skall utgöras av en periodisk utbetalning, beräknad enligt
bestämmelserna i artikel 66. Denna innehåller, att minimiersättningen
(inklusive familjetillägg) till en standardförmånstagare — vilken är angiven
såsom en man med hustru och två barn — skall utgöra 45 procent av
en vuxen manlig grovarbetares lön jämte allmänna familjeförmåner. Föreskriften
om minimiersättning har således begränsats att gälla en förmånstagare
av genomsnittstyp. Enligt artikel 71:3 skall medlemsstat »ikläda
sig ansvaret för vederbörligt tillhandahållande av de förmåner, som skola
utgå enligt denna konvention och vidtaga alla nödiga åtgärder i sådant
syfte».
Enligt konventionen föreligger inte skyldighet för medlemsstat att i vederbörande
författning ange ett fixerat minimibelopp för ersättningen till arbetslös
standardförmånstagare. Ett sådant skulle enligt min mening för övrigt
från praktisk synpunkt vara olämpligt i den svenska försäkringen eftersom
lönerna ändras från år till år, och det skulle vålla arbetslöshetskassorna
tekniska svårigheter att för varje år anpassa dagpenningens minimibelopp
till löneutvecklingen. Jag är angelägen framhålla att den svenska arbetslöshetsförsäkringen
väl tillgodoser konventionens trygghetskrav. För att även
formellt vinna överensstämmelse med konventionen har till förevarande
paragraf fogats en föreskrift, som ålägger kassorna att bestämma förmånerna
så att minimistandarden upprätthålls.
1 2 mom. behandlas ersättning i samband med kortare daglig arbetstid.
De gällande bestämmelserna innebär att en i övrigt arbetslös medlem kan
arbeta högst två timmar per dag utan att förlora sin ersättningsrätt. Är arbetet
bisyssla får det dock omfatta tre timmar. Den som eljest arbetat mer
än två men högst fyra timmar kan med tillsynsmyndighetens medgivande få
halv ersättning från kassan.
Utredningen upplyser att dessa bestämmelser hittills tillämpats mycket
restriktivt så att halv ersättning i regel utgivits endast i samband med tillfälligt
arbete som pågått en eller två dagar. För att bättre anpassa försäk
-
60
Andra lagutskottets utlåtande nr U8 år 196k
ringen till de skiftande arbetstidsförhållandena på arbetsmarknaden föreslår
utredningen att denna praxis uppmjukas. Vidare föreslås att de relativt
schematiska omräkningsreglerna kompletteras med en oinräkningsregel genom
vilken kortare arbetstid än fyra timmar per dag kan räknas om per
vecka i hela arbetsdagar för vilka ersättning inte kan utgå. Härigenom blir
det möjligt att exaktare anpassa ersättningen till förhållandena i enskilda
fall. Utredningen anger följande exempel.
En arbetslös kassamedlem erbjuds ett vikariat som tidningsbud 3 timmar
om dagen. Om han antar erbjudandet, förlorar han med nuvarande bestämmelser
sin ersättning från arbetslöshetskassan, i fall dess stadgar saknar
föreskrift om halv ersättning vid arbete 2—4 timmar. Detsamma gäller, om
denna föreskrift finns, men ifrågavarande vikariat avser en längre tid. Därest
arbetet ej överstigit 2 timmar per dag, hade hel ersättning kunnat utgå, även
om det inte varit fråga om ett kortvarigt arbete. Dock torde 2-timmarsregeln
knappast ha varit avsedd för arbete 2 timmar per dag under någon längre
tid. Såsom andra exempel kan nämnas mjölkkörning vissa timmar under
några dagar i veckan, några timmars bokföring om dagen på ett mindre kontor
eller kägelresning i en bowlinghall. Det är inte rimligt, att dagersättningen
skall gå helt förlorad, om den arbetslöse tar sådana arbeten. I dessa
och liknande fall löses inte ersättningsfrågan alltid på ett tillfredsställande
sätt genom bestämmelsen om halv ersättning. Detta gäller i än högre grad
beträffande arbeten med mera oregelbunden arbetstid.
Eftersom arbetslöshetsförsäkringen främst är en inkomstbortfallsförsäkring
föreslår utredningen att rätten till ersättning blir oberoende av bisyssla
och dennas omfattning. Bisysslan får dock inte hindra den försäkrade från
att uppträda som arbetssökande. Vidare måste medlem för att ett arbete
skall betraktas såsom bisyssla ha haft detta samtidigt med en huvudsyssla
före arbetslöshetens inträde. Arbete som erhålls under en arbetslöshetsperiod
skall således påverka ersättningsrätten enligt 2- och 4-timmarsregIerna
samt den föreslagna omräkningsregeln, såvida det inte klart kan visas
att arbetet, t. ex. fastighetsskötsel, är avsett att fortsätta även då den försäkrade
återinträtt i arbete i full omfattning.
Vad utredningen sålunda föreslagit om ersättning vid kortare daglig arbetstid
har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. För egen del förordar
jag att förslagen genomförs. Omräkningsregeln har i enlighet härmed
intagits som ett särskilt stycke. Därjämte har utsagts att hänsyn inte skall
tas till bisyssla. Jag vill tillägga att halv ersättning från arbetslöshetskassa
inte får ta formen av något slags löneutfyllnad och inte heller bli mera långvarig
samt att bisyssla inte i större utsträckning än hittills bör godtas som
skälig anledning till vägran att ta arbete på annan ort än hemorten eller på
normal arbetstid.
Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell art.
61
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
30 §.
Beträffande grunderna för överförsäkrings inverkan på ersättningens storlek
hänvisar jag till vad jag anfört i prop. 1964: 115. Jag har där förordat att
överförsäkringsgränsen bestäms så att från dagsinkomsten dras dels ett belopp
motsvarande preliminär skatt, dels ca Vs av nettoinkomsten samt att
därvid inte görs skillnad mellan familjeförsörjare och andra. Den överförsäkringstabell,
som skall fastställas av Kungl. Maj :t med stöd av förevarande
paragraf, torde som hittills få fogas som bilaga till arbetslöshetskasseförordningens
tillämpningskungörelse.
Den dagsinkomst, till vilken överförsäkringsbestämmelserna anknyter, är
f. n. Vo av den veckolön eller V25 av den månadslön som medlemmen före arbetslösheten
vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Då
dagersättningen enligt förslaget grundas på fem dagars arbetsvecka har bestämmelserna
i 1 mom. ändrats så att med dagsinkomsten avses Vs av veckolönen
eller V22 av månadslönen.
I 2 mom. har gjorts ett av utredningen föreslaget tillägg, varigenom understöd.
som påverkar ersättningsbeloppet, kommer att avdras endast med
nettobeloppet efter avdrag av preliminär skatt.
3 mom. innehåller bestämmelser om avdrag från kassaersättning av belopp
motsvarande ålderspension. Härom hänvisar jag också till vad jag
anfört i prop. 1964: 115. Det där framlagda förslaget innebär, att ålderspensionärerna
då de uppbär kassaersättning inplaceras i avdragsklasser enligt
en särskild avdragstabell. Denna torde i enlighet med de grunder jag
angivit få fastställas av Kungl. Maj :t på samma sätt som överförsäkringstabellen.
För dagpenning och barntillägg gäller olika statsbidrag. Det är då nödvändigt
med en föreskrift om vilken av dessa båda ersättningsformer som i
första hand skall bli föremål för minskning av ersättningen enligt förevarande
paragraf. I 4 mom. stadgas därför, liksom f. n., att barntillägget
först skall nedsättas eller innehållas.
31 §.
Ändringarna i denna paragrafs 1 mom. avser ersättningstidens längd.
Antalet dagar är mindre än enligt gällande lydelse. Som jag anfört i prop.
1964: 115 innebär emellertid förslaget, att ersättningstiden i veckor räknat
förlängs, eftersom ersättning utgår för högst fem dagar varje kalendervecka.
Angående ändringarna i 2 mom. hänvisas till vad som anförts vid
11 §•
32 §.
övergången till femdagarsförsäkring kommer till uttryck i
paragrafens första stycke. Beträffande mina allmänna överväganden och
förslag i detta ämne kan jag hänvisa till prop. 1964: 115.
62
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Krsättningsberäkningen i femdagarsförsäkringen grundas enligt första
stycket till en början på en kombination av antalet arbetade och antalet
arbetslösa dagar i en kalendervecka. Summan av sådana dagar får inte överstiga
fem i en vecka. För kassamedlemmar med sexdagarsvecka skulle i
femdagarsförsäkringen denna regel medföra ersättningsrätt för den sjätte
dagen vid arbetslöshet hela veckan. Efter fem dagar skulle nämligen den
föreslagna nya karensperioden vara fullgjord. I enlighet med ett förslag av
utredningen har därför karensdag jämställts med ersättningsdag vid tilllämpningen
av första stycket. Antalet arbetsdagar + ersättningsdagar + karensdagar
får följaktligen uppgå till högst fem per vecka. Med arbetsdag
förstås dag, då arbete utförts i sådan utsträckning att dagpenning inte kunnat
utgå för den. Dag för vilken hel eller halv ersättning kan utgå är ersättningsdag.
Vad utredningen anfört och föreslagit i fråga om avtalsenliga
fridagar och helgdagsaftnar överensstämmer med min uppfattning.
Förslaget kommer till uttryck i andra stycket 2).
Utredningens förslag om begränsning i valfriheten mellan tilläggssjukpenning
och kassaersättning vid havandeskap innebär att kvinnor,
som är i det närmaste fullt arbetsföra intill dagarna före förlossningen,
skulle försättas i sämre ställning än hittills. Såsom landsorganisationen
framhåller skulle även andra försämringar kunna bli följden. Jag anser
därför att det inte finns tillräckliga skäl att nu frångå gällande praxis.
I frågan om valfrihet mellan kassaersättning och utbildningsbidrag vid
yrkesutbildning vill jag här förutskicka att jag i 36 § föreslår att
deltagande i sådan utbildning i vissa fall skall vara förutsättning för rätt
till kassaersättning. På grund härav och då, såsom framgår av vissa remisssvar,
tvekan kan råda om utbildningsbidragen alltid ger eller kommer att
ge samma ekonomiska trygghet som kassaersättningen anser jag att valfriheten
bör behållas och sådan ersättning alltjämt få utges vid yrkesutbildning.
Enligt gällande bestämmelser utgår inte ersättning för enstaka arbetslös
dag i en kalendervecka. I min framställning tidigare denna
dag bär jag — med frångående av utredningens förslag -— förordat att ett
motsvarande förbud i princip skall gälla även i femdagarsförsäkringen. Den
som under en kalendervecka i fyra dagar arbetat i sådan utsträckning, att
hel dagpenning inte kunnat utgå för någon av dagarna bör således inte bli
berättigad till ersättning om han är arbetslös den femte dagen. Denna
huvudregel kommer till uttryck i tredje stycket första punkten.
Redan i min tidigare framställning har jag anfört att det här aktuella
förbudet inte bör vara undantagslöst. En kassamedlem som normalt har sex
dagars arbetsvecka skulle i femdagarsförsäkringen gå miste om ersättning
inte för en utan för två arbetslösa dagar. Även vissa arbetstagare med femdagarsvecka
kan tänkas bli särskilt hårt drabbade av ett absolut förbud mot
63
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
endagsersättning. Vid s. k. korttidsarbete, som behandlas närmare vid 33 §,
kan i vissa fall undantag också vara befogat. Det torde inte vara möjligt
att i författningstexten ange de fall då undantag bör göras. Det får i varje
särskilt fall undersökas huruvida en viss grupp arbetstagare, exempelvis
vid ett särskilt företag eller på en viss arbetsplats, behöver förmånen av
ersättning för den enstaka dagen och om undantag kan medges utan olägenhet
med hänsyn till vederbörande kassas ekonomi och utan risk för missbruk
eller konsekvenser som är mindre önskvärda från arbetsmarknadssynpunkt.
På grund av det anförda har i tredje stycket stadgats att tillsynsmyndigheten
äger medge undantag om särskilda skäl föranleder det.
Det föreslagna förbudet skall inte heller gälla om en enstaka arbetslös
dag i en kalendervecka inleder eller avslutar en sammanhängande arbetslös
period som är längre än en vecka. Medlem, som fullgjort sin karens och som
blir arbetslös fredag, får således ersättning för fredagen om han är arbetslös
hela den närmast följande kalenderveckan.
33 §.
Paragrafen behandlar s. k. korttidsarbete. Därmed avses att det ordinarie
antalet arbetsdagar reduceras för en viss tidsenhet, t. ex. per vecka, huvudsakligen
i samband med driftinskränkning eller rationalisering.
Som nämnts under 32 § kan ersättning f. n. inte utgå för enstaka arbetslös
dag i en vecka. Arbetslöshetens art och orsak saknar således betydelse.
Enligt förevarande paragraf gäller vidare vid korttidsarbete, som pågår
mindre än fem dagar i veckan, att antalet ersättningsdagar i veckan minskas
med en. Vid korttidsarbete om fyra dagar skulle enligt den nu gällande huvudregeln
i 32 § ersättning utgå för två dagar men skall alltså enligt 33 §
utgå för bara en dag. Tillsynsmyndigheten får befria kassa från skyldigheten
att göra korttidsavdrag, när skäl är därtill.
Korttidsavdragen har enligt utredningen sin orsak i svårigheten att avgöra
om kortare arbetsvecka än normalt verkligen innebär korttidsarbete eller i
själva verket grundas på överenskommelse mellan arbetstagare och arbetsgivare
rörande förläggning av den ordinarie arbetstiden i syfte att åstadkomma
en arbetslcdig dag i veckan, eventuellt i kombination med kassaersättning
för de regelmässigt arbetslediga dagarna. Korttidsarbete har också
ansetts böra förhindras i de fall då denna arbetsform med hänsyn till sin
längd och omfattning inte kan anses rationell från arbetsmarknadspolitiska
synpunkter.
Det i 32 § tredje stycket av mig föreslagna principiella förbudet mot ersättning
för den femte dagen när medlem arbetat fyra dagar i samma kalendervecka
omfattar även det särskilda fall av korttidsarbete som innebär
att den ordinarie arbetstiden reduceras till fyra dagar i veckan. Möjligheten
för tillsynsmyndigheten enligt nämnda bestämmelse att medge undantag
64
Andra lagutskottets utlåtande nr b8 år 196b
från förbudet avser således också korttidsarbete. I själva verket torde undantag
i första hand komina att medges just för korttidsarbete.
Fråga uppkommer nu om, i analogi med gällande bestämmelser, korttidsavdrag
i regel bör göras vid korttidsarbete om mindre än fyra dagar i
veckan. Utredningen anser att rätt till ersättning i princip bör föreligga
även vid korttidsarbete. Det bör emellertid då erinras om att utredningen
även föreslår att ersättning skall få utgå för enstaka arbetslös dag, ett
förslag som jag inte följt vid utformningen av 32 §. Från sin utgångspunkt
finner utredningen sannolikheten för att veckoarbetstiden reduceras till
fyra dagar eller mindre — under sken av driftinskränkning eller på sakliga
grunder —• därför att försäkringen medger rätt till ersättning för den
femte arbetslösa dagen, inte vara tillnärmelsevis lika stor som att under
nuvarande förhållanden antalet veckoarbetsdagar minskas till fem. Utredningen
föreslår därför att korttidsavdraget blir undantag i stället för att
som nu vara huvudregel. Att avdraget likväl bör förekomma undantagsvis
motiverar utredningen med de skäl som enligt vad nyss nämnts hittills ansetts
föreligga för korttidsavdrag. Jag anser att utredningens ståndpunkt kan
läggas till grund för lösningen av den här uppställda frågan. Paragrafen
har därför utformats så att korttidsavdrag vid korttidsarbete mindre än
fyra dagar i veckan skall göras bara då tillsynsmyndigheten på särskilda
skäl föreskriver det.
I enlighet med ett förslag av utredningen har vidare bestämmelsen formulerats
så att den i likhet med 21 § avser korttidsarbete som orsakas inte
bara som f. n. av driftinskränkning utan även av annan anledning, exempelvis
rationalisering.
34 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att begränsa
ersättningsrätten i samband med säsongarbetslöshet. 1 min framställning
tidigare denna dag rörande anslag till arbetslöshetsförsäkringen har jag
förordat att säsongrestriktionerna i stor utsträckning upphävs. Jag har
därvid anfört att detta kan och bör ske inom ramen för nuvarande bestämmelser.
De företagna ändringarna i förevarande paragraf är därför endast
av redaktionell art, bortsett från att antalet ersättningsperioder inte som
f. n. begränsats till två. Sista stycket i den gällande lydelsen har slopats till
följd av ändringarna i 28 §.
36 §.
I sådana fall då ett mycket kortvarigt arbete, exempelvis snöskottning
en halv dag, avvisats framstår den nu gällande av stängningstiden
fyra veckor som oskäligt lång. Förslaget att införa ytterligare en, kortare
avstängningstid vid självförvållad arbetslöshet biträder jag därför. Varak
-
65
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
tigheten av det anvisade arbetet är avgörande för om den kortare avstängningstiden
skall tillämpas. Detta förutsätter att arbetets längd är känd vid
tidpunkten för arbetserbjudandet. Vad som kan konstateras härom i efterhand
saknar betydelse. Uppges ett erbjudet arbete skola pågå tills vidare
måste alltså den längre avstängningstiden tillämpas. I de fall då någon enligt
paragrafen lämnar eller skils från ett arbete som han påbörjat får avstängningstidens
längd bedömas efter vad som vid denna tidpunkt var känt om
arbetets avsedda längd.
Med vecka förstås i arbetslöshetskasseförordningen vanligen kalendervecka,
dvs. tiden fr. o. m. söndag t. o. m. lördag. I 36 § i dess nuvarande lydelse
avses emellertid med de fyra närmast följande veckorna en tidrymd
av 28 dagar, som kan börja räknas vilken veckodag som helst. I förtydligande
syfte har därför i den föreslagna lydelsen angivits 28 dagar. I denna tid
ingår helgdagar och andra dagar, som inte heller eljest skulle varit ersättningsgilla.
Jag biträder också förslaget om den speciella avstängning, som medför att
medlemmen inte kan få ersättning från kassan förrän han arbetat tjugo
dagar. Beslut härom bör såsom utredningen framhåller fattas endast i svårartade
fall. Som förutsättning för avstängning har därför stadgats att det
skall vara uppenbart att medlemmen inte vill anta erbjudet lämpligt arbete.
Vägran att delta i lämplig yrkesutbildning eller avbrytande av sådan utbildning
utan godtagbart skäl kan därvid inverka på bedömningen. Det bör i detta
sammanhang särskilt undersökas om medlemmen verkligen är arbetsför
så att adekvata åtgärder till hans hjälp kommer till stånd. Det arbete som
skall kvalificera till ersättningsrätt bör i allmänhet vara avlönat heldagsarbete.
En kompletterande bestämmelse om den tidpunkt, från vilken avstängningstid
skall börja löpa, har införts i enlighet med utredningens förslag.
Utredningens förslag att vägran att delta i yrkesutbildning skall
medföra avstängning är föremål för delade meningar bland remissinstanserna.
Ett skäl som anförs mot förslaget är att tvång inte kan accepteras när
det gäller utbildning. Jag vill då erinra om att skyldigheten för arbetslös
medlem att anta erbjudet lämpligt arbete också kan innebära ett visst tvång,
eftersom arbetet kan anses lämpligt även om han själv inte önskar anta det.
Under förutsättning att utbildningen inte medför några kostnader för deltagaren
och att utbildningens lämplighet för just honom noga prövas i enlighet
med vad utredningen anför härom finner jag tvångsmomentet inte vara
något avgörande skäl mot utredningens förslag. Jag anser att man bör tilllämpa
den i ett yttrande föreslagna metoden med prövning av utbildningens
lämplighet för medlemmen efter en viss kortare tids deltagande däri. Den
ordning jag här föreslagit bör vara ägnad att betydligt minska en eventuellt
förekommande känsla hos någon deltagare av tvång, och något allvarligt
men för utbildningen och övriga deltagare torde knappast behöva befaras.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 and. Nr 48
66
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
Vid sådant förhållande finner jag de arbetsmarknadspolitiska skälen för utredningens
förslag öka i styrka. För att inte någon medlem skall förlora
pa att hänvisas till yrkesutbildning har jag i det föregående föreslagit valfrihet
mellan utbildningsbidrag och kassaersättning. Då härtill kommer
att arbetslöshetsersättningen till avsevärd del bekostas av allmänna medel
och det allmänna således har fog för ett krav att de arbetslösa tillgodogör
sig utbildning som har till syfte att minska arbetslöshet och som tillhandahålls
dem kostnadsfritt, har jag kommit till slutsatsen att utredningens förslag
bör genomföras.
Rörande skälig lön i det fall att den gängse lönen är högre än den
kollektivavtalsenliga bär remissinstanserna delade meningar. Ett viktigt
syfte med bestämmelserna i detta ämne måste enligt min mening vara att så
långt möjligt inskränka arbetslösheten. På de skäl som anförts av länsarbetsnämnden
i Jämtlands län anser jag därför att den avtalsenliga lönen
i princip bör anses skälig vid anställningens tillträdande även om arbetstagaren
inte är nybörjare i arbetet. Härigenom minskas väsentligt de svårigheter
för arbetsförmedlingen, vilka framhålls även av de remissinstanser
som tillstyrker utredningens förslag. Sedan medlemmen arbetat någon tid
vid företaget finns bättre underlag både för arbetsgivaren att avgöra om
han bör tillerkännas den högre, för arbetskamraterna med likvärdigt arbete
utgående lönen och, om så inte sker, för kassan att bedöma om han äger
lämna anställningen utan att förlora ersättningsrätt.
Om lönerna inom ett visst yrkesområde är bestämda i kollektivavtal, som
omfattar hela landet, skall enligt utredningens av remissinstanserna godtagna
mening dessa löner vara minimum även i orter där ingen arbetsgivare
är bunden av avtalet och där lägre löner är gängse. Jag kan inte finna annat
än att förslaget skulle kunna medföra den av utredningen i annat sammanhang
befarade konsekvensen att arbetstagarna i orten kunde sluta sina anställningar
under motivering att lönen vore lägre än kollektivavtalslönen
och alltså inte skälig samt i stället uppbära ersättning från arbetslöshetskassan.
Den av utredningen tänkta situationen att kollektivavtal blir gällande
strax efter det att en arbetslös avvisat arbetserbjudande torde inte bli
alltför vanlig. F. ö. bör avvisningen i sådant fall få omprövas. På grund av
det anförda kan jag inte förorda utredningens förslag.
Den ändrade bestämmelsen i ämnet har i enlighet med det anförda utformats
så att lön enligt i arbetsorten gällande kollektivavtal i första hand skall
läggas till grund för skälighetsprövningen. Detta hindrar inte att högre lön,
om sådan är allmänt förekommande, efter någon tids anställning kan anses
vara lägsta skäliga lön. För det fall att kollektivavtal inom yrkesområdet inte
tillämpas i arbetsorten stadgas att där förekommande lön för arbete av erbjudet
slag skall anses skälig.
Jag vill särskilt framhålla att den erbjudna lönens skälighet i det enskilda
fallet skall bedömas inte i förhållande till den arbetssökandes tidigare löne
-
67
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
förhållanden utan enbart med hänsyn till den lön som gäller för arbete av
den art som erbjuds. Ett erbjudet arbete kan i allmänhet inte anses olämpligt
därför att den arbetslöse är överkvalificerad för det; i övrigt måste det självfallet
motsvara lians krafter och färdigheter. Han äger alltså inte avvisa
arbetet under motivering att lönen inte motsvarar hans kvalifikationer.
Angående betydelsen av arbetstidens längd och förläggning vill jag i detta
sammanhang anföra följande. Det fallet att en femdagarsarbetande kassamedlem,
som blir arbetslös, erbjuds arbete med sexdagarsvecka bör bedömas
mot bakgrunden av att medlem f. n. är skyldig att anta lämpligt arbete, som
helt eller delvis kan vara förlagt till dag för vilken ersättning inte utgår,
t. ex. söndag (skiftarbete, servicearbete etc.). Det finns ingen anledning att
införandet av en femdagarsförsäkring skulle minska denna skyldighet. Även
arbetslös medlem, som normalt arbetar i femdagarsvecka och som utan giltig
anledning vägrar att anta erbjudande om arbete med sex dagars arbetsvecka,
bör således förlora sin ersättningsrätt. Detta bör i allmänhet gälla,
även om sådan medlem har ett extraarbete som han regelbundet utför på den
arbetslediga dagen. I det enskilda fallet blir frågan om ersättningsrätten beroende
av, huruvida arbetet kan anses lämpligt i arbetslöshetskasseförordningens
mening. En kassamedlem, som är fortlöpande arbetslös hela veckan,
bör inte utan avstängningspåföljd kunna undandra sig att anta ett för honom
lämpligt arbete, som omfattar sex dagar i veckan, oavsett hur arbetsdagarna
är förlagda under kalenderveckan. Om arbete skall utföras även på
söndagar, men fritid motsvarande söndagsledigheten i stället bereds annan
dag i veckan, utgör arbetstidens förläggning i och för sig inte något godtagbart
skäl för att avvisa arbetet.
Om tillfällighetsarbete erbjuds kassamedlem, som arbetar endast under
viss del av en vecka, bör detta kunna bedömas såsom lämpligt, även om det
tillsammans med det förstnämnda arbetet något överstiger den i lagstiftningen
om arbetstidens begränsning angivna totala veckoarbetstiden, 45
timmar. Annorlunda förhåller det sig om en korttidsarbetande medlem, som
fortlöpande arbetar t. ex. måndag—torsdag, erbjuds ett regelbundet kompletteringsarbete
under fredag—lördag. Om hans totala veckoarbetstid därvid
skulle mera påtagligt överstiga 45 timmar, bör i allmänhet det erbjudna arbetet
utan påföljd kunna avvisas såsom icke lämpligt. Från arbetslöshetsförsäkringens
synpunkt bör medlem inte annat än rent tillfälligtvis vara
skyldig att åta sig arbete flera timmar per vecka än som medges i arbetstidslagstiftningen.
40 §.
Paragrafen har i enlighet med ett förslag av utredningen kompletterats
så att även andra uppgifter än intyg enligt 21 och 22 §§ kan avfordras de
ersättningssökande.
68
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
41 §.
Utredningens förslag innebär att fonderna får hållas vid ungefär hälften
av den nuvaxande nivån. Detta sker genom att fondstorleken bestäms inte
som nu till två gånger årsinkomsten utan till ett belopp motsvarande årskostnaden.
Varken kassorna själva eller tillsynsmyndigheten har gjort någon
erinran mot förslaget. Jag anser att utredningen har visat att fondeima inte
behöver tas i anspråk för arbetslöshetsersättning under normala förhållanden
på arbetsmarknaden. De av mig i det föregående föreslagna förbättrade förmånerna
torde också kunna finansieras med löpande inkomster och behöver
enligt min mening knappast medföra behov av större fonder än dem som
skall finnas enligt gällande bestämmelser. Jag biträder därför utredningens
förslag om ändrade fonderingsregler.
42 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fondmedlens placering.
Utredningen har omarbetat placeringsbestämmel serna med ledning av
reglementet den 25 maj 1962 (nr 401) angående förvaltningen av de allmänna
försäkringskassornas fonder för den obligatoriska och den frivilliga
sjukförsäkringen. Förslaget stämmer överens med detta reglemente utom
i tre avseenden. Sålunda föreslås att liksom hittills högst en femtedel av
fondens tillgångar får placeras i inteckningar i fast egendom. Vidare godkänns
inte placering i tomträttsintecknirxgar och slutligen behålls den nuvarande
möjligheten att placera i inteckningar i industrifastigheter.
Bankinspektionen anser att placering i industrifastighetsinteckning inte
bör tillåtas eftersom en sådan fastighets värde är så beroende av företagets
bärighet att inteckningen inte som säkerhet kan jämställas med övriga tilllåtna
placeringsobjekt. Det nuvarande förbudet mot placering i förlagsbevis
bör enligt inspektionen behållas. Som skäl anförs att säkerhet inte
ställs för förlagsbevis, att de medför rätt till betalning först efter utfärdarens
övriga skulder, att arbetslöshetskassorna inte till följd av ett sådant
förbud skulle sakna erforderliga placeringsmöjligheter samt att rätt
för arbetslöshetskassorna att placera i förlagsbevis inte synes särskilt påkallad
från näringslivets och de kreditsökande bolagens synpunkt.
Jag finner inte skäl att frångå nuvarande bestämmelser och försäkringskassornas
reglemente när det gäller placering i tomträttsinteckningar. Även
i övrigt bör reglementet i huvudsak tjäna som förebild. Dock bör som hittills
fondtillgångar inte placeras i inteckningar till mer än en femtedel. De
av bankinspektionen förordade avstegen från reglementet är grundade på
omsorg om kassornas säkerhet och jag biträder därför vad inspektionen föreslagit.
50 §.
I arbetslöshetskasseförordningen bör intagas en uttrycklig bestämmelse
om besvär hos tillsynsmyndigheten över alla av arbetslöshetskassa enligt för
-
69
Andra lagutskottets utlåtande nr b8 år 196b
ordningen meddelade beslut. En sådan bestämmelse medför inte någon ändring
i tillsynsmyndighetens rätt enligt 49 § att pröva kassas verksamhet
oavsett anförda besvär och att därvid meddela kassan anvisning. Någon uttrycklig
föreskrift härom torde inte behövas i förevarande paragraf.
De anförda skälen för att på detta område göra försäkringsdomstolen till
besvärsinstans anser jag beaktansvärda. Besvär över tillsynsmyndighetens
beslut skall enligt förslaget föras hos försäkringsdomstolen i ärende angående
försäkring enligt arbetslöshetskasseförordningen och hos regeringsrätten
i andra ärenden. Utredningen har inte angivit hur denna uppdelning
av ärendena skall genomföras i praktiken. Enligt min mening bör besvär
i ärende om enskild kassamedlems ersättningsrätt föras hos försäkringsdomstolen.
Detsamma torde böra gälla besvär över beslut angående undantag
från förordningens bestämmelser om ersättningsvillkor. Å andra
sulan är klart att ärenden om stadgeändring och likvidation, vilka ämnen
behandlas endast i understödsföreningslagen, inte kan hänföras till ärende
om försäkring och alltså bör höra under regeringsrättens prövning vid besvär
över tillsynsmyndighetens beslut. Ärende om antagande till erkänd
arbetslöshetskassa bör, ehuru föreskrifterna finns i förordningen, inte anses
som ärende om försäkring och bör alltsa höra under regeringsrättens
prövning. Rätten att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa behandlas endast
i förordningen och ärende därom torde böra hänföras till ärende angående
försäkring i vidsträckt mening. Om medlems avgång ur kassa meddelas
föreskrifter i understödsföreningslagen och om medlems uteslutande
ur kassa i förordningen. Här kan gränsfall uppstå men ärendena
torde i allmänhet böra hänföras till ärenden om försäkring enligt arbetslöshetskasseförordningen.
Besvärsbestämmelserna är utformade i nära överensstämmelse med vad
som gäller enligt lagen om allmän försäkring.
övergångsbestämmelserna
Ändringarna i förordningen föreslås träda i kraft den 1 september 1964,
då nytt försäkringsår börjar.
Andra stycket får betydelse främst i det fall att någon fullgjort karens
i augusti 1964. 28 § 3 mom. första stycket kan då tillämpas.
Tredje stycket innebär att fondtillgangar som placerats före ikraftträdandet
inte behöver placeras om till följd av de nya reglerna i 42 §.
Som anförts vid 50 § finns f. n. inga bestämmelser i arbetslöshetskasseförordningen
om talan mot kassas beslut. Mot ett kassabeslut, som meddelats
före ikraftträdandet, bör inom ramen för besvärstiden talan få föras
enligt den nya besvärsbestämmclsen i 50 § 1 mom. Någon särskild övergångsbestämmelse
torde inte behövas i fråga om kassabeslut.
Alla beslut av tillsynsmyndigheten, mot vilka talan förs, prövas f. n. i regeringsrätten.
Enligt 50 § i förslaget skall talan i stället i vissa fall föras hos
g.— Bihang till riksdagens protokoll 19Gb. 9 sand. 2 nod. Nr b8
70
Andra lagutskottets utlåtande nr i8 år 196i
försäkringsdomstolen. Har besvär redan anförts när de nya bestämmelserna
träder i kraft, bör besvärsprövningen fortgå enligt de äldre bestämmelserna.
Om däremot visserligen tillsynsmyndighetens beslut meddelats före
ikraftträdandet men talan mot det inte förs förrän därefter bör de nya bestämmelserna
i 50 § gälla.
Förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 14 december
1956 (nr 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor
2 §.
Det nuvarande grundstatsbidraget utgår med fasta belopp. I min framställning
tidigare denna dag rörande bidrag till erkända arbetslöshetskassor
har jag föreslagit att det nuvarande systemet utbyts mot ett procentsystem.
Utredningens förslag till bidragstabell har därvid följts. Den innebär att
bidragsprocenten sjunker från 50 i lägsta till 35 i högsta dagpenningklass.
Dagpenningklasserna framgår av 29 § i förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. I fråga om det i
2 mom. behandlade tillägget till grundstatsbidraget kan jag hänvisa till min
nämnda framställning.
7 §•
Ändringarna i denna paragraf är föranledda av förslaget om ändrad ersättningstid,
varom hänvisas till 31 § förslaget till ändring i förordningen
om erkända arbetslöshetskassor.
8 §•
Det i förvaltningsbidraget ingående medlemsbidraget har i enlighet med
förslaget i prop. 1964: 115 höjts med 1 kr.
Enligt nu gällande bestämmelser för beräkning av medlemsbidrag till
kassa, som varit i verksamhet endast under del av året, har medlemsbidraget
utgått på grundval av det för kassan gällande antalet årsmedlemmar,
vilket antal för sådan kassa blir lägre än det genomsnittliga antalet medlemmar
i kassan. Kassan har därigenom blivit överkompenserad på grund
av att bidraget är graderat efter medlemsantal. Den i tredje stycket intagna
regeln medför att bidraget kommer att utgå med belopp som står i proportion
till den del av året då kassan varit i verksamhet.
Förslaget till lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om
understödsföreningar
Såsom framgått av motiveringen till 50 § i förslaget till förordning om
ändring i arbetslöshetskasseförordningen saknar denna, åtminstone for
-
71
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
mellt sett, f. n. besvärsinstitut. 45 § lagen om understödsföreningar medger
däremot att talan väcks mot kassan genom stämning vid allmän domstol.
I 50 § arbetslöshetskasseförordningen har föreslagits bestämmelser om
besvär, över arbetslöshetskassas beslut hos tillsynsmyndigheten och över
dess beslut hos försäkringsdomstolen. Genomförs denna besvärsordning
behövs inte talerätten vid allmän domstol. I förevarande paragraf har därför
gjorts ett undantag beträffande talan mot beslut av erkänd arbetslöshetskassa.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 maj 1961 (nr 262)
om försäkringsdomstol
Förslaget är föranlett av att tillsynsmyndighetens beslut enligt 50 §
arbetslöshetskasseförordningen i dess föreslagna lydelse skall prövas av
försäkringsdomstolen.»
Lagrådet
Förslagen till lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om
understödsföreningar och till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
26 maj 1961 (nr 262) om försäkringsdomstol har föredragits inför lagrådet.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Utskottet
I propositionerna föreslås vissa ändringar i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen,
vilka i princip innebär bättre förmåner för försäkringstagarna.
De i propositionerna framlagda förslagen innebär dock inga nämnvärt
ökade möjligheter för de utanför försäkringen stående att ansluta sig till
denna.
Motionerna 1:37 och 11:51, 1:596 och 11:724, 1:739 och 11:908 samt
II: 957 syftar samtliga till att frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring
skall utredas. I motionerna 1: 37 och II: 51 begäres att utredningen
skall utföras så, att förslag om allmän arbetslöshetsförsäkring
kan föreläggas 1965 års riksdag. I motionerna 1:596 och II: 724 yrkas att
utredningen skall bedrivas med sikte på införande av en allmän grundförsäkring
för alla medborgare och därutöver en frivillig försäkring av nuvarande
slag. I motionerna I: 739 och II: 908 samt II: 957 begäres en förutsättningslös
utredning av problemen.
Enligt 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning, vars betänkande ligger
till grund för nu föreslagna författningsändringar, var år 1960 48,5
procent av det totala antalet anställda arbetslöshctsförsäkrade. Utredningen
uttalade som sin mening att enda utvägen alt öppna försäkringen för alla
72 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
är att göra den obligatorisk. Föredragande departementschefen understryker
för sin del starkt, att alla som blir arbetslösa bör få sin försörjning tryggad
på ett tillfredsställande sätt. Han anför vidare att man bör undersöka
orsakerna till arbetslösheten, innan man tar ställning till hur tryggheten
skall ordnas. Departementschefen pekar i detta sammanhang på 1960 års
arbetsmarknadsutredning, som väntas slutföra sitt uppdrag innevarande
år, och i vars direktiv ingår att särskilt uppmärksamma avvägningen mellan
rörlighetsbefrämjande åtgärder, sysselsättningsskapande insatser och
kontanta ersättningar i olika former åt arbetslösa. De brister i försäkringsskyddet
som ligger bakom önskemålen om ytterligare utredning rörande arbetslöshetsförsäkring
bör, fortsätter departementschefen, ses i ett större
sammanhang, varför resultaten av de allmänna arbetsmarknadspolitiska åtgärder
som kan komma att bli aktuella inom den närmaste framtiden bör
avvaktas, innan man tar ställning till kravet på ytterligare utredning.
Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens yttrande, att
alla som blir arbetslösa bör få sin försörjning tryggad på ett tillfredsställande
sätt. För att nå detta mål kan olika åtgärder ifrågakomma. Enligt utskottets
uppfattning bör emellertid frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring
bli föremål för en särskild utredning. Med hänsyn till att 1960 års arbetsmarknadsutredning
innevarande år väntas framlägga sitt betänkande och
till de nya aspekter som utredningens förslag kan komma att medföra på
arbetslöshetsproblemen, synes det dock icke lämpligt att redan nu tillsätta
en utredning av det slag motionärerna begär. Utskottet vill emellertid framhålla,
att sedan resultatet av arbetsinarknadsutredningens arbete framlagts
bör frågan ånyo övervägas.
Enligt gällande regler om karens tid får dagpenning, enligt nuvarande
terminologi daghjälp, ej utgå förrän medlem under en sammanhängande
tid av högst tjugoen dagar, ramtiden, varit arbetslös sex dagar. I karenstiden
inräknas ej enstaka arbetslös dag och för sådan dag utgår
ej heller dagpenning. I princip fordras fullgörande av karenstid varje gång
kassamedlemmen blir arbetslös. Propositionerna innebär en anpassning av
arbetslöshetsförsäkringen till femdagarsveckan, så att högst fem dagar
varje kalendervecka blir ersättningsgilla. Som en följd härav förordas att
karenstiden bestämmes till fem dagar under en ramtid av fyra veckor. I
propositionerna föreslås vidare att endast en karensperiod skall behöva
fullgöras varje försäkringsår. Förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös
dag föreslås bestå som huvudprincip. Därav följer att karens ej får räknas
för sådan dag. Utredningen, som förordade i huvudsak samma karensregler
som de i propositionerna intagna, föreslog därutöver att ersättning
i princip borde utgå för enstaka arbetslös dag och som en följd därav karens
få räknas för sådan dag. Föredragande departementschefen anför i proposition
nr 115 som skäl mot ersättning för enstaka arbetslös dag, att en sådan
73
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
ordning kunde öka de tillfälliga dagpermitteringarna och benägenheten att
anordna korttidsarbete, där sådant eljest inte skulle vara motiverat. Departementschefen
pekar vidare bl. a. på att systemet skulle innebära ökat arbete
för arbetsförmedlingarna utan att något förmedlingsresultat i allmänhet
kunde påräknas.
I motionerna 1:722 och II: 881 yrkas att ersättning skall utgå för enstaka
arbetslös dag samt att ramtiden skall utökas till fem kalenderveckor.
I likhet med motionärerna anser utskottet det icke vara motiverat att bibehålla
det principiella förbudet mot ersättning för enstaka arbetslös dag,
särskilt då med hänsyn till att regeln skapar behov av vittgående undantagsbestämmelser
för att försäkringen skall kunna fullgöra sin funktion att
i erforderlig utsträckning täcka inkomstbortfall. Farhågorna för missbruk
av rätten till ersättning även för enstaka arbetslös dag bör ej överdrivas.
Det kan påpekas att för rätt til) ersättning för sådan dag måste karensen
vara fullgjord. För att trots allt begränsa riskerna för missbruk föreslår utskottet,
att en regel införes, som ger kassorna och tillsynsmyndigheten möjlighet
att då skäl föreligger förbjuda att ersättning utgives för enstaka arbetslös
dag. I sammanhanget må också erinras om att, då arbetslöshet under
enstaka dag uppkommer genom s. k. korttidsarbete, tillsynsmyndigheten
enligt 33 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor har möjlighet
förordna att ersättning innehålles för en dag per kalendervecka. Denna
paragraf har till följd av departementschefens ställningstagande till ersättning
för enstaka arbetslös dag i propositionen nr 116 utformats med tanke
på att arbetet inskränkes till mindre än fyra dagar i veckan. Till följd av
utskottets förslag om ersättning för enstaka arbetslös dag bör 33 § ändras
så att den jämväl täcker det fallet, att arbetet inskränkes till fyra dagar i
veckan. Det kan påpekas att 33 § och den av utskottet föreslagna regeln om
möjlighet för tillsynsmyndigheten att förbjuda ersättning för enstaka arbetslös
dag delvis kan bli tillämpliga i samma situation. Det bör emellertid
observeras att 33 § endast reglerar de fall då medlem har fortlöpande anställning
på en arbetsplats. Som en konsekvens av rätten till ersättning för
enstaka arbetslös dag bör kassamedlemmarna beredas möjlighet att intjäna
karensen även då arbetsgivaren för en tid övergår till fyradagarsvecka. Utskottet
biträder därför jämväl motionärernas förslag om förlängning av
ramtiden till fem veckor.
I 28 § 1 mom., 32 och 33 §§ förordningen om erkända arbetslöshetskassor
bör vidtagas de ändringar som blir följden av utskottets ställningstagande
till nu behandlade frågor.
I motionerna I: 740 och II: 907 anföres att den 7 april 1964 träffats överenskommelse
mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
om bl. a. permitteringslön och avgångsbidrag.
Motionärerna yrkar att förordningen om erkända arbetslöshetskassor ut
-
74 Andra lagutskottets utlåtande nr 4S år 196-1
fonnas så att permitteringslön och avgångsbidrag kan utgå samtidigt som
försäkringstagare får fullgöra karens samt att reglerna ej ges den innebörden
att nämnda ersättningar blir att uppfatta som understöd av det slag
som avses i 30 § 2 mom. Motionerna 1: 789 och II: 972 behandlar också
dessa problem. Även dessa motionärer önskar att karenstid skall få räknas
för dagar då permitteringslön ntgår.
Enligt vad utskottet inhämtat innebär det av motionärerna omtalade avtalet
beträffande permitteringslön och avgångsbidrag huvudsakligen följande.
I tillämpliga delar skall förordningen om erkända arbetslöshetskassor
följas vid utgivandet av permitteringslön. Parterna har utgått från att arbetslöshetsförsäkringen
kommer att utformas i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som framlagts av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.
Anpassningen till arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser skall
göras sedan riksdagen tagit ställning till dessas utformning. Permitteringslön,
som skall beräknas med utgångspunkt från avtalad väntetidsersättning,
skall vid permittering hel dag utgå högst tio dagar per försäkringsår
till arbetstagare, som haft minst nio månaders anställning hos samme arbetsgivare
de senaste två åren. Avgångsbidrag skall utgå ur en fond bildad
av medel som tillskjutes av SAF:s medlemmar. Fondens ändamål skall
vara att inom ramen för tillgängliga medel enligt SAF:s och LO:s gemensamma
bedömande lämna bidrag till arbetare, som blivit arbetslösa på
grund av driftsnedläggelse eller mera betydande driftsinskränkning vid ett
företag och som uppnått högre ålder samt varit anställda vid företaget under
lång tid.
I propositionerna har ej de i motionerna upptagna spörsmålen behandlats.
Enligt principerna för arbetslöshetsförsäkringen är en kassamedlem ej
att anse som arbetslös så länge han uppbär lön i någon form från arbetsgivaren,
oavsett om han utfört arbete eller ej. Kassaersättning kan ej utgå
för sådan tid, som alltså ej heller räknas som karenstid. Så är fallet med tid
för vilken kassamedlem erhåller t. ex. semesterlön, uppsägningslön och helglön.
Regeln i 30 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor
innebär att en medlem, som åtnjuter fortlöpande understöd från arbetsgivaren
eller annan, från arbetslöshetskassa får erhålla högst den ersättning per
dag som motsvarar överförsäkringsgränsen. Denna gräns bestämmes i princip
så att från dagsinkomsten dragés dels ett belopp motsvarande preliminär
skatt, dels en åttondel av nettoinkomsten. Med sitt yrkande att permitteringslön
och avgångsbidrag ej skall anses som nu nämnt understöd syftar
alltså motionärerna till att medlems bidrag från arbetslöshetskassa ej skall
reduceras, även om ersättningen från arbetsgivare är av den storleken att
överförsäkringsgränsen överskrides.
De nya ersättningsformerna permitteringslön och avgångsbidrag kan icke
utan vidare anses som lön eller fortlöpande understöd i den mening dessa
begrepp användes på arbetslöshetsförsäkringens område. Beträffande av
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964 75
gångsbidrag utgör detta ett engångsbelopp som huvudsakligen är avsett att
utgå vid driftsnedläggelse. Redan härav följer enligt utskottets mening att
sådant bidrag varken kan anses som lön eller fortlöpande understöd enligt
30 § 2 mom. Utskottet vill vidare framhålla att det ligger i det allmännas
intresse att uppmuntra parterna på arbetsmarknaden att vid sidan av försäkringen
införa ersättningsformer, avsedda att underlätta förhållandena
vid arbetslöshet, eftersom försäkringen ej ger full kompensation. Permitteringslön
och avgångsbidrag bör enligt utskottets mening i princip kunna ses
som en påbyggnad av den frivilliga försäkringen. Om permitteringslön och
avgångsbidrag jämställes med vanlig lön, kommer det av arbetsmarknadsparterna
träffade avtalet inte att innebära några väsentliga förbättringar
för de försäkrade. Mot bakgrund av dessa överväganden är det enligt utskottets
mening rimligt, att avgångsbidrag och permitteringslön i den mån
de kan anses som en utfyllnad av förmånerna från arbetslöshetsförsäkringen
inte får påverka försäkringsersättningen. Utskottet vill härvidlag framhålla
vikten av en klar gränsdragning mellan de nu behandlade ersättningsformerna
och andra former av ersättning från arbetsgivaren, vilka är att jämställa
med lön eller understöd. Utskottets ställningstagande innebär att den
omständigheten att kassaersättning och permitteringslön sammanlagt överstiger
överförsäkringsgränsen inte får medföra reduktion av kassaersättningen
i den mån de sammanlagda förmånerna högst uppgår till den försäkrades
lön per dag före arbetslösheten. Vid denna jämförelse bör även
beaktas att arbetslöshetsersättningen är skattefri.
De anförda principerna beträffande samordningen mellan ersättning från
arbetslöshetskassa, å ena, samt permitteringslön och avgångsbidrag, å andra
sidan, synes icke påkalla ändringar i författningstexten.
I motionerna I: 740 och II: 907 samt I: 787 och II: 971 upptages en fråga
om försäkringsersättning och tillgodoräknande av karenstid då semesterersättning
utgivits. I propositionen behandlas icke ifrågavarande
problem. I samband med införandet av de nu gällande reglerna om arbetslöshetsförsäkring
gjorde emellertid 1951 års utredning om arbetslöshetsförsäkringen
vissa överväganden. Utredningen ifrågasatte sålunda införandet
av bestämmelser för att hindra, att försäkringsersättning utgavs för dag för
vilken semesterersättning utgick. Utredningen ansåg emellertid att det var
förknippat med stora svårigheter att utforma generella bestämmelser härom
och förordade att kassorna skulle överväga alt i stadgarna reglera ersättningsrätten
för ifrågavarande dagar på sätt som var lämpligt med hänsyn
till de särskilda förhållandena inom kassornas verksamhetsområde. Föredragande
departementschefen instämde i propositionen nr 144 till 1956 års
riksdag i denna åsikt och uttalade därutöver, alt han förutsatte alt tillsynsmyndigheten
hade sin uppmärksamhet riktad på frågan och att föreskrifter
i ämnet inflöt i kassornas stadgor i alla de fall, där så kunde anses erforderligt.
76 Andra lagutskottets utlåtande nr 18 år 196b
I de nu ifrågavarande båda motionsparen yrkas, att bestämmelserna i propositionen
nr 144 år 1956 kompletteras så att rätten till kassaersättning
och rätten att fullgöra karenstid icke påverkas av utgiven semestersättning
i samband med att anställning upphör. Motionärerna gör gällande att
till följd av föredragande departementschefens uttalande 1956 har tillämpningen
av bestämmelserna blivit sådan, att problem uppstått för vissa grupper
arbetstagare, som i samband med anställnings upphörande erhåller semesterersättning.
Ofta har nämligen, fortsätter motionärerna, den regeln
tillämpats, att medlem icke får tillgodogöra sig karensdagar eller ersättning
från försäkringen förrän ett mot semesterersättningsbeloppel svarande antal
dagar förflutit, vilket haft till följd att försäkringstagaren vid anställningens
upphörande omedelbart nödgats ta ut semester oavsett årstiden.
Enligt motionärerna finns det försäkringstagare som härigenom tvingats
att år efter år förlägga sin semester till december månad.
Det i motionerna behandlade problemet är enligt utskottets mening beaktansvärt.
Det är önskvärt att man utan att dubbelkompensation utgår
söker för försäkringstagare undanröja sociala olägenheter av det slag motionärerna
påtalat. Att utan närmare utredning av problemkomplexet nu
införa några regler synes dock inte möjligt. Utskottet vill emellertid förorda
att Kungl. Maj :t föranstaltar om utredning av de ifrågavarande problemen.
En kassamedlem som själv vållat sin arbetslöshet kan avstängas från ersättning.
Avstängning kan ske bl. a. om erbjudet lämpligt arbete avvisas.
En av förutsättningarna för att arbetet skall anses lämpligt är att det är
förenat med avlöning som prövas vara skälig i förhållande
till i arbetsorten förekommande avlöning för ifrågavarande arbete. Enligt
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning gäller vid bedömningen av vad
som är att anse som skälig lön följande principer i praxis. Om kollektivavtal
finns inom det yrkesområde och tillämpas i den ort varom fråga är,
anses kollektivavtal slönen som lägsta skäliga lön. Detta gäller även om
den arbetsgivare som erbjuder arbetet inte är avtalsbunden och därför tilllämpar
lägre löner. Om kollektivavtal inte finns inom yrkesområdet eller
inte tillämpas i arbetsorten, är den där gängse lönen för arbete av erbjudet
slag normgivande för skälighetsprövningen.
Utredningen ansåg praxis i stort sett tillfredsställande men uttalade att
den borde förändras i två hänseenden. För det första borde en arbetstagare
kunna avvisa ett arbete utan avstängning från ersättning i de fall, då arbetsgivaren
erbjuder en sökande, som är kvalificerad inom yrket, minimilön
enligt kollektivavtal, trols att lägsta lönen för samtliga jämförbara anställda
inom företaget ligger väsentligt över den erbjudna lönen. För det
andra borde ett kollektivavtal, som omfattar hela landet eller del därav, anses
vara gällande även på orter där branschen är representerad men ingen
Andra lagutskottets utlåtande nr b8 år 196b
77
avtalsbunden arbetsgivare finns. Även i sådana orter skall alltså i princip
den i kollektivavtal angivna minimilönen anses normerande vid bedömningen
av erbjuden löns skälighet. Departementschefen har i propositionen
nr 116 föreslagit att den nu ifrågavarande bestämmelsen utformas så att
lön enligt i arbetsorten gällande kollektivavtal i första hand skall läggas
;ill grund för skälighetsprövningen. Detta hindrar inte att högre lön, om sådan
är allmänt förekommande, efter någon tids anställning kan anses vara
lägsta skäliga lön. I sådana fall skall en medlem enligt departementschefen
kunna lämna anställningen utan att förlora ersättningsrätt. För det fall
att kollektivavtal inom yrkesområdet inte tillämpas i arbetsorten föreslås,
att där förekommande lön för arbete av erbjudet slag skall anses skälig.
Motionerna I: 788 och II: 970 syftar till att den i kollektivavtal för visst
yrkesområde angivna lönen i princip skall gälla som lägsta skäliga lön oavsett
om kollektivavtalet tillämpas på orten. 1 motionerna kritiseras också
departementschefens inställning i proposition nr 116 vid bedömning av vad
som skall anses som skälig lön, då lönesättningen på en arbetsplats överstiger
vad kollektivavtalet föreskriver.
I motionerna I: 787 och 11:971 yrkas att bedömningen huruvida en erbjuden
lön är att anse som skälig skall grundas på medlemmens personliga
kvalifikationer, ålder, erfarenhet, meriter o. d. samt beräknas med stöd
av den lönestatistik rörande vederbörande yrkesgrupp som kan finnas tillgänglig.
I likhet med departementschefen och utredningen anser utskottet att kollektivavtal
i princip bör läggas till grund vid prövning huruvida erbjuden
lön är skälig. De bedömningsgrunder som föreslås i motionerna I: 787 och
II: 971 blir alltför svåra att i normalfallen tillämpa för kassorna. Däremot
blir dessa grunder tillämpliga för tjänstemän med individuell lönesättning.
Då kollektivavtal saknas inom ett yrkesområde bör nämligen den i orten
förekommande lönen för arbetet anses som skälig. I detta sammanhang må
också påpekas, att försäkringen inte syftar till att garantera en arbetslös
samma inkomst som tidigare. Ett erbjudet arbete kan anses lämpligt även
om sökanden är överkvalificerad för detsamma eller arbetet ej är inom
sökandens tidigare yrkesområde.
I de fall då den på en arbetsplats tillämpade lönesättningen ligger över
kollektivavtalets lönevillkor är det enligt utskottets uppfattning rimligt,
att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetstagare utan risk för avstängning
från ersättning skall kunna vägra ta arbete enligt kollektivavtalets
minimilön. Denna synpunkt hör beaktas vid bedömningen huruvida en
erbjuden avlöning för ett arbete är skälig. Utskottet anser vidare, i likhet
med vad som anförts i motionerna 1:788 och 11:970, att kollektivavtal,
som omfattar hela landet eller del därav, vid bedömningen av om erbjuden
lön skall anses skälig bör vara normerande även på orter där avtalet ej till
-
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
lämpas. I 36 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor bör företagas
de ändringar, som föranledes av utskottets ställningstagande.
Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår i form av grundstatsbidrag,
daghjälpsbidrag, familj etilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.
Grundstatsbidrag utgår med ett visst belopp för varje dag som dagpenning
— daghjälp —- utgivits. I propositionerna föreslås att grundstatsbidraget
skall utgå med fallande skala från 50 procent vid lägsta till 35 procent vid
högsta dagersättningen. Därutöver föreslås i propositionerna ett särskilt
tillägg till grundstatsbidraget. Sådant bidrag skall utgå med 25 procent av
grundstatsbidraget, då det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per
medlem och år varit minst dubbelt så stort som genomsnittet under den
sistförflutna tioårsperioden. Särskilda grundstatsbidrag med 10 procent
skall utgå i vissa fall. Slutligen föreslås i syfte att främja ytterligare avgiftsutjämning
särskilt stöd till speciellt belastade kassor efter prövning
i varje enskilt fall.
I motionerna I: 753 och II: 920 samt I: 722 och II: 881 yrkas att grundstatsbidraget
skall utgå med 50 procent i alla dagpenningklasser.
I motionerna I: 777 och II: 956 samt I: 778 och II: 958 yrkas att det särskilda
grundstatsbidraget skall utgå i stigande skala från 10 till 70 procent
i förhållande till hur mycket genomsnittliga antalet ersättningsdagar
per medlem överskridit genomsnittet de sist förflutna tio åren.
I motionen 11:957 hemställes om förslag till nästa års riksdag om höjning
av tillägget till grundstatsbidraget utöver vad i propositionen föreslagits.
Motionärerna syftar med sina förslag till att möjliggöra för kassorna att
höja dagpenningbeloppen samt till att utjämna skillnaderna i ekonomi mellan
de olika kassorna. Enligt utskottets uppfattning är effekten av de i motionerna
framförda förslagen svår att utan närmare undersökning beräkna.
Utskottet anser sig därför icke kunna biträda motionerna med yrkanden
om ökat grundstatsbidrag utan hänvisar till de möjligheter som i propositionerna
föreslås för Kungl. Maj :t att individuellt stödja kassor med svag
ekonomi. Det förtjänar också framhållas, att någon fullständig avgiftsutjämning
mellan olika kassor icke torde kunna åstadkommas utan införande
av en allmän arbetslöshetsförsäkring. Utskottet har ovan förordat att
frågan om utredning av en sådan försäkring överväges sedan arbetsmarknadsutredningen
framlagt sitt betänkande. Att innan definitivt ställningstagande
gjorts till detta spörsmål igångsätta eu särskild utredning om ökat
statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna synes ej vara motiverat.
Utöver vad ovan anförts har de i propositionerna, såvitt de hänvisats till
lagutskott, framlagda förslagen och de av departementschefen i anslutning
därtill gjorda uttalandena inte givit utskottet anledning till erinran eller
särskilt uttalande.
79
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 är 1964
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med bifall till motionerna I: 722 och
II: 881, i vad de gäller ersättning för enstaka arbetslös dag
och utsträckning av ramtiden, måtte med avslag å förevarande
propositioner, nr 115 och nr 116, i motsvarande delar
samt med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i förslaget till ändringar i 28, 32 och 33 §§ i
förordningen om erkända arbetslöshetskassor för sin del
antaga paragraferna i följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
28 §.
(Utskottets förslag)
1 mom. Dagpenning må icke utgå
till medlem, förrän han under en
sammanhängande tid av högst fyra
eller, om tillsynsmyndigheten lämnat
medgivande som avses i 32 § tredje
stycket, fem kalenderveckor varit arbetslös
fem dagar (karenstid) och för
dessa dagar- företett intyg som sägs i
22 §.
Omfattar kassas----
I karenstid —--
1 karenstid ----
Förekommer inom
2 mom. Karenstid
3 mom. Fullgjord — —
Har medlem —--— —
1 m o in. Dagpenning må icke utgå
till medlem, förrän han under en
sammanhängande tid av högst fem
kalenderveckor varit arbetslös fem
dagar (karenstid) och för dessa dagar
företett intyg som -sägs i 22 §.
—-— motsvarande omfattning,
i karenstiden,
stycket 2).
---i karenstiden.
---i 22 §.
----augusti månad.
åtnjuter dagpenning.
32 §.
Dagpenning må — —---—- —
Dagpenning må--------
Har medlem under en kalendervecka
i fyra dagar utfört arbete i sådan
utsträckning, att hel dagpenning
ej kunnat utgå för någon av dagarna,
må dagpenning för den femte dagen
utgå endast om denna år första eller
sista dagen i en sammanhängande
arbetslöshetsperiod, vilken omfattar
--den dagen.
---fyra timmar.
Om särskilda skäl föranleda därtill,
äger kassa föreskriva att medlem,
som under en kalendervecka i
fyra dagar utfört arbete i sådan utsträckning,
att hel dagpenning ej
kunnat utgå för någon av dagarna,
ej heller skall ha rätt till dagpenning
för den femte dagen. Tillsynsmyn
-
80
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Kungl. Maj.ts förslag)
mer än en kalendervecka. Tillsynsmyndigheten
äger medgiva att dagpenning
för sådan dag må utgå åven
i annat fall, om särskilda skäl föranleda
det.
33
Har medlem vid det företag, där
han fortlöpande är anställd, arbete
mindre än fyra dagar i veckan, äger
tillsynsmyndigheten, då särskilda
skäl äro därtill, föreskriva, att det
antal dagar under varje vecka, för
vilka medlemmen eljest är berättigad
till dagpenning, minskas med en.
Tillsynsmyndigheten äger----
(Utskottets förslag)
digheten äger, om särskilda skäl föreligga.
meddela enahanda föreskrift
beträffande kassas medlemmar eller
viss grupp av dem.
§•
Har medlem vid det företag, där
han fortlöpande är anställd, arbete
mindre än fem dagar i veckan, äger
tillsynsmyndigheten, då särskilda
skäl äro därtill, föreskriva, att det
antal dagar under varje vecka, för
vilka medlemmen eljest är berättigad
till dagpenning, minskas med en.
---per vecka.
B. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 787 och
II: 971, i vad de gäller skälig lön, samt med bifall till motionerna
I: 788 och II: 970, måtte med avslag å propositionen
nr 116 i motsvarande del samt med förklaring att riksdagen
funnit viss ändring böra vidtagas i förslaget till ändring
i 36 § förordningen om erkända arbetslöshetskassor, för
sin del antaga nämnda paragraf i följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
(kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)
36 §.
Till den — — —■ — — — —-----nu sagts.
Vad i----— —-------första stycket.
Har medlem-------av tillsynsmyndigheten.
Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens
krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning,
som prövas vara skälig i förhållande
till lön för sådant arbete enligt i arbetsorten
gällande kollektivavtal eller,
om dylikt avtal ej tillämpas i
orten, till där förekommande lön för
samma arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder,
Erbjudet arbete skall anses lämpligt
under förutsättning,
att det motsvarar medlemmens
krafter och färdigheter,
att det är förenat med avlöning,
som prövas vara skälig i förhållande
till lön som för sådant arbete utgår
enligt kollektivavtal eller, om dylikt
avtal ej finnes, till i arbetsorten förekommande
lön för samma arbete,
att det icke hänför sig till arbetsplats,
där arbetskonflikt råder,
81
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
(Kungl. Maj.ts förslag)
att förhållandena på arbetsplatsen
väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet
rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden
eller arbetets natur.
Vad sålunda---------
(Utskottets förslag)
att förhållandena på arbetsplatsen
väsentligen motsvara vad som i lag
och författning kan finnas föreskrivet
rörande åtgärder till förebyggande
av ohälsa och olycksfall, samt
att icke heller eljest särskilda omständigheter
föreligga med hänsyn
till sökandens personliga förhållanden
eller arbetets natur.
- angående konflikten.
C. att riksdagen, med avslag å följande motioner, i vad
de gäller statsbidraget till erkända arbetslöshetskassor, nämligen
1)
motionerna 1:722 och 11:881,
2) motionerna 1:753 och 11:920 samt
3) motionerna 1:778 och 11:958
måtte bifalla propositionerna i motsvarande delar;
D. att riksdagen, med avslag å följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 740 och II: 907,
2) motionerna I: 787 och II: 971, i vad de gäller semesterersättning,
samt
3) motionerna I: 789 och II: 972,
måtte bifalla propositionerna i de delar som icke omfattas
av vad utskottet ovan hemställt, såvitt gäller proposition nr
115 dock endast i vad den hänvisats till lagutskott;
E. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 740 och II: 907, i vad de gäller permitteringslön
och avgångsbidrag, samt
2) motionerna I: 789 och II: 972,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört beträffande permitteringslön
och avgångsbi drag;
F. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 37 och II: 51,
2) motionerna I: 596 och II: 724,
3) motionerna 1: 739 och II: 908 samt
4) motionen 11:957, såvitt angår yrkandet under 1),
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört angående be
-
82
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
hovet av utredning i fråga om en allmän arbetslöshetsförsäkring;
G.
att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen
1)
motionerna I: 740 och 11:907, såvitt de gäller semesterersättning,
samt
2) motionerna I: 787 och II: 971, i motsvarande del,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva
Kungi. Maj :t till känna vad utskottet anfört angående behovet
av utredning av de ifrågavarande problemen;
H. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 37 och II: 51,
2) motionerna I: 596 och II: 724,
3) motionerna I: 739 och II: 908 samt
4) motionen II: 957, såvitt angår yrkandet under 1),
i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
J. att följande motioner, nämligen
1) motionerna I: 777 och II: 956 samt
2) motionen II: 957, såvitt angår yrkandet under 2),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Axel Svensson, Edström, fru Nilsson,
herrar Nyman, Hubinette, Dahlberg, Wanhainen och Axel Kristiansson;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fru Ekendahl,
herr Bengtsson i Varberg, fru Svensson, herrar Carlsson i Huskvarna,
Ringaby och Gomér.
Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
83
Reservationer
L vid utskottets hemställan under A. av herrar Hubinette och Ringaby,
vilka ansett
a) att det avsnitt å sid. 73 i utskottets yttrande som börjar med orden
»I likhet med» och slutar med orden »nu behandlade frågor» bort ersättas
med text av följande lydelse:
»Utskottet delar departementschefens uppfattning att förbudet mot endagsersättning
bör bestå som huvudprincip. I likhet med departementschefen
anser emellertid utskottet att förbudet inte bör göras undantagslöst.
Medlem bör sålunda i enlighet med propositionens förslag få ersättning, då
enstaka arbetslös dag i en kalendervecka inleder eller avslutar en längre
sammanhängande arbetslöshetsperiod. Likaså bör tillsynsmyndigheten få
befogenhet att medge undantag från förbudet i sådana fall då det skulle bli
alltför betungande för medlemmarna. Vid denna lösning av frågan om ersättning
för enstaka arbetslös dag saknas anledning att förlänga ramtiden.
För det fall att tillsynsmyndigheten medgivit ersättning för enstaka arbetslös
dag bör emellertid, såsom departementschefen föreslagit, ramtiden förlängas
till fem veckor. Utskottet biträder alltså de i propositionerna föreslagna
bestämmelserna i fråga om karens och ersättning för enstaka arbetslös
dag.»
b) att utskottet under A. bort hemställa,
»att riksdagen, med avslag å motionerna I: 722 och II: 881,
i vad de gäller ersättning för enstaka arbetslös dag och utsträckning
av ramtiden, måtte bifalla förevarande propositioner,
nr 115 och nr 116, i vad de avser 28, 32 och 33 §§ förordningen
om erkända arbetslöshetskassor.»
II. vid utskottets hemställan under J. av herrar Edström, Nyman, Axel Kristiansson,
Anderson i Sundsvall, Carlsson i Huskvarna och Gomér, vilka
ansett
a) att det avsnitt å sid. 78 i utskottets yttrande som börjar med orden
»Motionärerna syftar med» och slutar med orden »ej vara motiverat» bort
ersättas med text av följande lydelse:
»I anledning av förevarande yrkanden vill utskottet framhålla, att en ytterligare
förbättring för de försäkrade i de sämst ställda arbetslöshetskassorna
får anses angelägen. Yrkandena i motionerna I: 777 och II: 956, I: 778
och II. 958 samt II: 957 tar sikte härpå. Såsom framhållits i dessa motioner
skulle en längre gående avgiftsutjämning medföra större möjligheter för
kassor med svag ekonomi, omfattande arbetslöshet och låga förmåner att
84 Andra lagutskottets utlåtande nr 48 år 1964
förbättra försäkringen för sina medlemmar utan att detta resulterar i så
oproportionerligt höga avgifter, som blir följden av propositionen till förevarande
del. En ytterligare förhöjning av grundstatsbidraget i enlighet med
yrkandena i de sistnämnda motionerna bör därför komma till stånd. Utskottet
föreslår att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag till sådan
förhöjning till nästa års riksdag. Den i motionerna I: 778 och II: 958
föreslagna metoden torde härvid kunna tjäna som grund och vägledning.
Övriga yrkanden rörande grundstatsbidraget kan utskottet ej biträda.»
b) att utskottet under J. bort hemställa,
»de/s att riksdagen med bifall till motionen 11:957, såvitt
angår yrkandet under 2), samt i anledning av följande
motioner, nämligen
1) motionerna I: 777 och II: 956 ävensom
2) motionerna I: 778 och II: 958,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
nästa års riksdag om ytterligare förhöjning av grundstatsbidraget
i enlighet med vad utskottet anfört,
dels att motionerna I: 777 och II: 956, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd».
ESSELTE Afl. STHLM 64
412681