Andra lagutskottets utlåtande nr &5 år 196i

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående märkningen av
läkemedel.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner nr 38 i första kammaren av fru Carlqvist
m. fl. samt nr 53 i andra kammaren av herr Svenning och fru Skantz.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning måtte göras
angående möjligheten av att i största möjliga utsträckning förse läkemedel
som från apotek utlämnas till kund med uppgift om hållbarhetstid och förvaringssätt».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II:53.

över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen har
vid sitt yttrande fogat ett av statens farmacevtiska laboratorium avgivet utlåtande.
På utskottets begäran har yttranden även avgivits av Apotekarsooietetens
direktion, Läkemedelsindustriföreningen och RUFI-representantföreningen
för utländska farmacevtiska industrier.

Gällande regler ru. m.

Nu gällande läkemedelsförordning trädde i kraft den 1 januari 1964 och
ersatte flera tidigare författningar på området. I förordningens 5 § stadgas,
att läkemedel vid utlämnandet skall vara fullständigt deklarerat med avseende
på sammansättning samt halt av ingående beståndsdelar. Vidare bemyndigas
medicinalstyrelsen att meddela föreskrifter rörande märkning
av läkemedel. Sådana föreskrifter är under utarbetande inom medicinalstyrelsen.
För närvarande finns icke några bestämmelser om skyldighet att
på förpackning lämna uppgifter om förvaringssätt och hållbarhetstid.

I kungörelsen om tillämpningen av läkemedelsför ordningen föreskrives
beträffande registrering av farmacevtisk specialitet, att ansökan därom skall
innehålla uppgift om läkemedlets hållbarhet.

I den genom införandet av läkemedelsförordningen upphävda kungörelsen
av år 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter stadgades, att

Bihang till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 2 avd. Nr 45

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 196i

vid försäljning av sådan vara skulle, när fråga var om läkemedel som lätt
undergick sönderdelning eller förändring, på förpackningen anges den dag
efter vilken specialiteten icke lämpligen borde användas.

Remissyttrandena

Motionerna avstyrkes av samtliga remissinstanser.

Medicinalstyrelsen ansluter sig till vad som uttalas i det yttrande som
avgivits av statens farmacevtiska laboratorium. I yttrandet anför laboratoriet
bl. a.

Vid bedömning av frågor rörande läkemedels hållbarhet och lagring har
man att ta hänsyn till förhållandena dels hos tillverkare, distributörer och
storförbrukare såsom sjukhus, dels hos enskilda förbrukare. Inom den
första gruppen kan man begära, att alla praktiska anordningar finnas till
hands för läkemedlens förvaring under korrekta yttre betingelser samt att
personal är avdelad för att tillse, att de olika läkemedlen placeras på rätt
ställe och att sådana med överskriden hållbarhet bortföres från lagret. Den
kontroll av tillverkare och distributörer av läkemedel, som statens farmacevtiska
laboratorium utövar, innefattar tillsyn av att ovanstående iakttages
samt kontroll av att tillverkarna sätter ut indragningsdatum å förpackningarna
eller kontinuerligt hemkallar tillverkningssatser, som överskridit
viss ålder eller eljest visat sig dåligt hållbara. Motsvarande ting skall kontrolleras
på sjukhusen vid den inspektion av farmacevtisk utbildad person,
som finnes föreskriven.

Att överblicka förhållandena hos den enskilde läkemedelsköparen är
emellertid vida svårare. Här rör det sig till en början om brutna förpackningar,
vilka ofta under preparatets användning blir föremål för luftinsläpp,
omskakning och dylikt. Temperatur- och fuktförhållandena på förvaringsplatsen
kan variera starkt. Läkemedlens hållbarhet påverkas emellertid ofta
av temperatur, luftsyre, fuktighet och belysning. Man kan icke heller lita
på att den enskilde, som vanligen icke besitter någon insikt om betydelsen
av förvaringsbetingelser o. dyl. skall uppmärksamma och följa utsatta förvaringsdirektiv.

Ur medicinsk synpunkt får det anses olämpligt att spara läkemedel på
längre sikt i hemmen, emedan detta kan befrämja oavsedd självmedicincring
eller medicinering av andra. En samling läkemedelsrester utgör därtill
en allvarlig säkerhetsrisk, särskilt i hem med barn. Av dessa skäl föreskriver
läkemedelsförordningens 14 § att läkemedel, som icke längre är
avsett att användas, skall oskadliggöras. Den första regeln för förvaring
av läkemedel i hemmen är därför att rester icke bör förvaras avsevärt utöver
den tid, under vilken de enligt läkarens ordination är avsedda att användas.
Laboratoriet bär den uppfattningen, att som regel medicin ej bör
sparas i ett hem längre tid än ett år. Därför bör ordination och inköp av
onödigt stora läkemedelsförpackningar undvikas. Merkostnaden härvid såväl
som eventuellt ofrånkomlig kassation enligt denna regel är att betrakta
som en kostnad för att förbrukaren alltid skall få lämplig och pålitligt verksam
medicin.

Med denna regel i minnet eftersträvar dock de läkemedelskontrollerande

Andra lagutskottets utlåtande nr ko år 196k

3

myndigheterna i vårt land att förmå tillverkare och distributörer att åsätta
läkemedelsförpackningar vissa påskrifter beträffande förvaring och hållbarhet
även med sikte på den enskilde förbrukaren, när det anses påkallat.
Brist på personal har nog genom åren gjort bevakningen av detta avsnitt
mindre effektiv, men den ingår numera i den vanliga rutinen för specialitetskontroll,
och detta torde så småningom slå igenom över hela sortimentet.
Det förekommer t. ex. numera icke så sällan att specialitetsförpackningar
förses med upplysning om viss, mycket begränsad hållbarhet efter brytandet.
Att från de kontrollerande myndigheternas sida auktorisera fixerade
längre lagringstider för läkemedel hos den enskilde skulle däremot icke vara
förenligt med samlad vetenskaplig och praktisk erfarenhet. Vid den av
laboratoriet utförda märkningsgranskningen kontrolleras även att de av
tillverkaren lämnade och för förbrukaren avsedda föreskrifterna beträffande
lagring och hållbarhet är skrivna på svenska och lättfattliga.

För sådana apoteksberedda, standardförpackade läkemedel, som icke
skall registreras som specialiteter, torde förhållandena vara helt jämförbara
med de farmacevtiska specialiteternas.

De extemporeberedda läkemedlen bjuder på särskilda vanskligheter. Osäkerheten
är bl. a. betingad av läkarens frihet att göra läkemedelskombinationer,
om vars hållbarhet ingen eller ringa kunskap finns. Som regel följer
läkarna dock rekommenderade kompositioner, vilkas hållbarhet någorlunda
kan bedömas. Det bör observeras att förskrivningen av extemporemedicin
med åren avtagit mycket starkt och att sådana recept i dag knappast
utgör mer än 10 procent av totalantalet.

Direktiv om hur förvaringen av extemporemedicin skall ske hos patienten
bör apoteket sätta ut så snart det är av praktisk betydelse för hållbarheten,
likaså upplysningar om ultrakorta hållbarhetstider (dagar) för dylika
preparat. Normalt torde man kunna räkna med att extemporeberedd medicin,
förvarad enligt direktiven, skall hålla sig så lång tid som åtgår för
normal användning enligt ordinationen. Sådan medicin bör därefter bortkastas.

Sammanfattningsvis får laboratoriet således anföra, att läkemedlens lagringsförhållanden
och begränsade hållbarhet är ett väl bevakat problemkomplex
med medicinska, praktiska och ekonomiska sidor, bland vilka den
statsfinansiella endast är en. Det problem motionärerna tagit upp löses
bäst dels genom information till allmänheten, att läkemedelsrester ej bör
lagras i hemmen, dels genom åtgärder mot för stora läkemedelsinköp. Några
egentliga skäl för den i motionen angivna särskilda utredningen kan laboratoriet
icke finna. Det bör framhållas, att medicinalstyrelsen och SFL för
närvarande är sysselsatta med att utarbeta de regler för märkning av läkemedel,
som läkemedel sförordningens 5 § påfordrar, samt att en arbetsgrupp
i medicinalstyrelsen bearbetar expeditionsbestämmelserna för apoteken,
dels med anledning av den nya läkemedelsförordningen, dels med
anledning av den nya farmakopé, som är under tryckning. Det finns all
anledning förvänta att de under arbete varande reglerna skall kunna göras
så tillfredsställande som det är praktiskt möjligt i de av motionärerna berörda
avseendena.

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1964

Övriga remissinstanser framför i huvudsak samma synpunkter. Av Läkemedelsindustriföreningens
yttrande må dock citeras följande:

Det av motionärerna påtalade slöseriet med läkemedelsrester motverkas
bäst genom att läkarna iakttaga en viss försiktighet vid val av förpackningsstorlekar.
Läkemedelsindustrin har ett sortiment av förpackningsstorlekar
som stundom icke är helt önskvärt ur tillverkarens synpunkt men som anses
nödvändigt just för att bereda läkaren tillfälle att vid den individuella
förskrivningen välja lämpligaste kvantitet.

Man kan i detta sammanhang emellertid inte helt bortse ifrån att gällande
rabatterings- och sjukkassebestämmelser i viss mån motverka ett
rationellt val av förpackningsstorlek. Såsom bekant erhålles sjukkasserabatt
på läkemedel endast i den mån kostnaden överstiger 3 kronor. Det
ligger därför nära till hands att läkaren anser det vara för patienten fördelaktigare
att genast erhålla en större förpackning än att han erhåller
en kvantitet, som visserligen är bättre anpassad till det omedelbara behovet
men som kan befaras visa sig otillräcklig. I det senare fallet kan
resultatet bli två inköp (eventuellt med nytt läkarbesök före det andra inköpet)
av två icke rabattberättigade förpackningar i stället för att vederbörande
från början erhållit en tillräcklig kvantitet med åtnjutande av rabatt.

Utskottet

I läkemedelsförordningen, som trädde i kraft den 1 januari i år, stadgas
att läkemedel vid utlämnandet skall vara fullständigt deklarerat med avseende
på sammansättning och halt av ingående beståndsdelar. Genom förordningen
har medicinalstyrelsen bemyndigats meddela föreskrifter rörande
märkning av läkemedel. Sådana föreskrifter är under utarbetande.

Förevarande motioner syftar till utredning av möjligheterna att förse läkemedel
som utlämnas från apotek med uppgift om hållbarhetstid och
förvaringssätt. I motionerna framhålles att sådana föreskrifter skulle förebygga,
att i och för sig verksamma läkemedel onödigtvis kasseras samt att
läkemedel, vars effektivitet nedgått på grund av för lång förvaring, tages
i bruk.

Såsom framgår av statens farmacevtiska laboratoriums remissyttrande
över motionerna är medicinalstyrelsens och statens farmacevtiska laboratorium
för närvarande sysselsatta med att utarbeta bestämmelser för märkning
av läkemedel varjämte en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen bearbetar
expeditionsbestämmelserna för apoteken. Utskottet anser det lämpligt
att motionerna tages under övervägande vid utarbetandet av nämnda bestämmelser
och får därför hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:38 och 11:53, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att motionerna överlämnas till medicinalstyrelsen för beaktande
vid utformningen av bestämmelser om märkning av
läkemedel;

Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 196i

5

2) att motionerna i den mån de icke kan anses besvarade
genom vad utskottet under 1) hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Kaijser,
Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Nyman, Erik Filip Petersson och Axel
Kristiansson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herr Rengtsson i Varberg, fru Eriksson i Ängelholm,
fru Svensson och herr Gustavsson i Alvesta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.