Andra lagutskottets utlåtande nr i är 196i
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående
procentsatsen för uttag av ATP-avgift.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 86 i första kammaren av herr
Jacobsson, Gösta, m.fl. samt nr 108 i andra kammaren av herrar Magnusson
i Borås och Eliasson i Moholm.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen måtte
antaga följande
Förslag
till
Lag
angående procentsatsen för uttag av avgift under åren 1965—1969 till försäkringen
för tilläggspension
Härigenom förordnas, att den i 19 kap. 5 § lagen om allmän försäkring
omförmälda procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension
skall för ettvart av åren 1965—1969 utgöra sju.»
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet hänvisa till motionen II: 108.
Gällande bestämmelser
Försäkringen för tilläggspension finansieras genom avgifter på inkomster
av förvärvsarbete. De grundläggande bestämmelserna i ämnet återfinnes i
19 kap. 1, 3 och 5 §§ lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (nr 381).
Avgift för inkomst av anställning erlägges av arbetsgivaren. Arbetsgivaravgift
beräknas kollektivt på summan av vad arbetsgivaren under året utbetalat
i lön till sina anställda. Med hänsyn till att lön, som en anställd uppbär
under ett kalenderår, blir pensionsgrundande endast i vad den ligger
mellan ett minimibelopp motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet
(i januari 1964 = 4 800 kronor) och ett maximibelopp som motsvarar
sju och en halv gånger sagda basbelopp (i januari 1964 = 36 000 kronor)
skall vid beräkning av avgiftsunderlaget från lönesumman avdragas
dels ett belopp, motsvarande det vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat
med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för
Bihang till riksdagens protokoll iOCdt. 9 samt. 2 avd. Nr i
2
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 196&
varje arbetstagare den del av lönen, som överstiger sju och en halv gånger
basbeloppet. Från den totala lönesumman skall göras även vissa andra
avdrag.
Avgift för inkomst av annat förvärvsarbete erlägges av den försäkrade
själv och beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna
härrör från sådant arbete.
Arbetsgivaravgift och avgift, som den försäkrade själv erlägger, skall
utgå med samma procentsats av avgiftsunderlaget. Procentsatsen, som
fastställes av Konungen med riksdagen, skall vara så avvägd att avgifterna
i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande av pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader m. m. samt till den fondering som
finnes erforderlig. Avgifterna inflyter till allmänna pensionsfonden.
Beslut om den procentsats som skall tillämpas under ett kalenderår skall
fattas senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år
framlägga förslag till procentsatser för nästföljande sju år, i den mån uttaget
inte redan beslutats. Dylikt förslag skall enligt 37 § lagen den 25 maj 1962
angående införande av lagen om allmän försäkring (nr 382) framläggas
första gången år 1963 och andra gången år 1967.
Enligt lagen den 28 maj 1959 angående procentsatsen för avgiftsuttaget
under åren 1960—196i enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension
(nr 292) utgör avgiftsuttaget för vart och ett av åren 1960—1964 respektive
3, 4, 5, 6 och 7 procent.
1963 års beslut
Riksförsäkringsverket hade utarbetat följande fem alternativa förslag till
avgiftsuttag för åren 1965—1970.
Alternativ |
Avgiftsuttag i procent |
|||||
1965 |
1966 |
1967 |
1968 |
1969 |
1970 |
|
A |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
12 |
B |
8 |
8 |
9 |
9 |
10 |
10 |
C |
7,5 |
8 |
8,5 |
9 |
9,5 |
10 |
D |
7 |
7 |
8 |
8 |
8 |
9 |
E |
7 |
7 |
7 |
7 |
7 |
8 |
I anslutning till dessa förslag har verket gjort ett stort antal beräkningar
med utgångspunkt i olika antaganden rörande den framtida utvecklingen av
levnadskostnader, realinkomster, fondränta m. m. De beräkningar som här
skall redovisas har alla gjorts utifrån antagandena att levnadskostnaderna
årligen stiger med 2 procent, realinkomsterna med 3 procent (alltså en ökning
av de nominella inkomsterna med 5 procent) och att pensionsfondens
medel förräntas med 4 procent.
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 196b
3
Beträffande befolkningsutvecklingen har riksförsäkringsverket följt en av
statistiska centralbyrån uppgjord prognos vilken verket för tiden efter år
1980 kompletterat med vissa egna kalkyler. Antalet personer i ålder 67 år
och däröver utgjorde år 1960 omkring 750 000 och kommer enligt angivna
beräkningar att uppgå till, år 1970 omkring 970 000, år 1980 omkring
1 240 000 samt år 1990 omkring 1 400 000. Senare väntas antalet åldringar
komma att sjunka under ett par årtionden för att därefter åter stiga.
Beräkningarna av antalet åldringar har kompletterats med vissa uppskattningar
av antalet förtids- och familj epensionärer vid olika tidpunkter.
Förhållandet mellan antalet personer, som är berättigade till folkpension
i någon form, och antalet yrkesverksamma personer antages av verket år
1990 komma att motsvara en folkpensionär på 2,3 eller möjligen 2,5 yrkesarbetande.
Riksförsäkringsverket har utgått från den lagstiftning angående tilläggspensioneringen
som gäller fr. o. m. den 1 januari 1963. Verket har inte ansett
sig kunna ta någon hänsyn till eventuella framtida lagändringar, som
kan påverka försäkringens ekonomi.
Utifrån angivna premisser skulle pensionsfonden, som vid utgången av
år 1962 uppskattningsvis uppgick till omkring 2,6 miljarder kronor, komma
att utvecklas på följande sätt. Hänsyn har därvid inte tagits till att vissa
avgifter inflyter upp till två år efter det år debiteringen avser.
Vid utgången av år |
Fond i |
miljarder kronor vid avgifts-uttag enligt alternativ |
|||
A |
B |
C |
D |
E |
|
1965 |
10,6 |
10,6 |
10,4 |
10,3 |
10,3 |
1966 |
14,1 |
13,7 |
13,6 |
12,9 |
12,9 |
1967 |
18,3 |
17,5 |
17,1 |
16,3 |
15,9 |
1968 |
23,1 |
21,4 |
21,0 |
19,7 |
18,9 |
1969 |
28,6 |
26,0 |
25,3 |
23,3 |
22,0 |
1970 |
34,6 |
30,9 |
30,1 |
27,6 |
25,7 |
Då verket fört ut sina kalkyler rörande pensionsfondens utveckling för
tiden efter år 1970 har verket utgått från att avgifterna, intill dess ett uttag
av 12 procent uppnåtts, skulle stiga enligt alternativen B—E i samma takt
som tidigare eller för B med 1 procent vartannat år, för C med 0,5 procent
om året, för D med 1 procent vart tredje år och för E med 1 procent vart
femte år. Fonden skulle då, räknat i miljarder kronor, år 1980 komma att
uppgå för A till 108,6, för B till 101,7, för C till 100, för D till 87,1 och för E
till 70,5. Motsvarande siffror år 1990 är för A 189,1, för B 178,8, för C 176,2,
för D 157,3 och för E 116,5 samt år 2020 för A 264,2, för B 230,7, för C 222,3,
för D 160,5 och för E 28.
Riksförsäkringsverket har undersökt vad ett avgiftsuttag enligt de fem
1* Hihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 2 avd. Nr 4
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 är 1964
olika alternativen skulle betyda i procent av den totala inkomsten. År 1970
skulle med verkets antaganden rörande utvecklingen av levnadskostnader
och realinkomster avgiftsuttaget ha följande innebörd.
Alternativ |
Uttag 1970 |
procent av |
den pensionsgrun-dande inkomsten |
den totala in-komsten |
|
A |
12 |
8,1 |
B |
10 |
6,7 |
C |
10 |
6,7 |
I) |
9 |
6,1 |
E |
8 |
5,4 |
Sina egna överväganden i frågan om det lämpliga avgiftsuttaget inleder
riksförsäkringsverket med påpekandet att verket främst måste beakta att
pensioneringens framtida bestånd underbygges i erforderlig mån. En betydande
investeringsverksamhet i samhället — vilket förutsätter ett däremot
svarande sparande — utgör enligt verkets mening den säkraste grunden för
att pensionsförpliktelserna skall kunna fullgöras, då de blir aktuella, utan
alltför stora uppoffringar av den förvärvsarbetande befolkningen. Storleken
av sparandet under en viss tidsperiod beror emellertid av många faktorer,
av vilka avgiftsuttaget till tilläggspensioneringen endast är en. Verket har
inte ansett sig kunna gå in på de olika samhällsekonomiska avvägningsfrågor
som anmäler sig i detta sammanhang.
Under förarbetena till 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension
framstod, anför riksförsäkringsverket, ett avgiftsuttag på omkring 12
procent som ett mera slutligt läge om man räknade med en viss kontinuerlig
reallöneförbättring. Riksförsäkringsverket har utgått från att man vid den
nuvarande bedömningen av avgiftsfrågan bör ta sikte på 12-procentnivån.
Man bör enligt verket undvika att avgifterna måste höjas kraftigt i en framtid,
när antalet pensionärer ökar och pensionsbeloppen blir större, eller med
andra ord att den nuvarande generationen i mera avsevärd mån överskjuter
kostnaderna för sin pensionering på nästa generation. Om man redan under
det närmaste årtiondet kommer upp i en avgiftsprocent, vilken kan anses
realistisk på längre sikt, minskas den s. k. överkompensation som enligt
vissa bestämmelser kan anses tillfalla en övergångsgeneration.
Riksförsäkringsverkets argumentering utmynnar i att verket förordar ett
avgiftsuttag enligt något av alternativen A, B eller C. På grund av uttalanden
i lagstiftningens förarbeten utgår verket från att avgiftsuttaget nu skall bestämmas
för en period av fem år, dvs. till och med år 1969.
En ledamot av riksförsäkringsverkets styrelse, herr Wahrolén, har i en
reservation för sin del givit företräde åt något av avgiftsalternativen D eller
E. Reservanten framhåller att man inte nu kan bedöma pensionssystemets
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1964
5
ekonomi för längre tid än högst några decennier. För denna tid kräver inte
pensionssystemet som sådant så kraftiga stegringar av avgifterna som följer
av alternativen A—C. Inte heller från andra synpunkter synes det reservanten
motiverat med den fonduppbyggnad verkets förslag innebär. Det
sparandebortfall som förutsattes bli en följd av tilläggspensioneringens införande
har, anför reservanten, blivit mindre än befarat. Reservanten anser
det önskvärt med några års paus i höjningarna av avgiftsprocenten efter år
1964, bl. a. med hänvisning till de återverkningar, som avgifterna får på
löner och konsumtion.
Om procentsatsen för uttag av ATP-avgift anförde chefen för socialdepartementet
i proposition nr 123 till 1963 års riksdag:
»Vid tillkomsten av försäkringen för tilläggspension bestämdes avgiftsuttaget
till försäkringen för de första fem åren, dvs. för perioden 1960—
1964. Uttaget fastställdes efter en skala, som började med 3 procent för
1960 och som därefter stiger med 1 procent om året till 7 procent för 1964.
Statsmakterna har att i år ta ställning till avgiftsuttagets storlek för tiden
närmast efter 1964. Riksförsäkringsverket har i enlighet med gällande bestämmelser
framlagt förslag rörande avgiftsuttaget för åren 1965—1970.
Fem alternativa förslag föreligger, betecknade A—E. För tiden t. o. m. 1969
innebär alternativ A en höjning av avgifterna med 1 procent om året, alternativ
B en höjning med 1 procent vartannat år, alternativ C en höjning
med 0,5 procent varje år, alternativ D en höjning med 1 procent vart tredje
år och alternativ E för tiden t. o. m. 1969 ett i förhållande till 1964 oförändrat
avgiftsuttag. Verket förordar, efter en bedömning i första hand ur försäkringens
synpunkt, något av alternativen A—C.
Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets förslag har alla
remissorgan utgått från att ställningstagandet till avgifternas storlek ytterst
måste bli beroende av hur man bedömer behovet av en fondering. De åsiktsdivergenser,
som framkommit rörande det lämpliga avgiftsuttaget, förefaller
till viss del att gå tillbaka på olikheter i uppfattningen om pensionsfondens
syfte.
Detta ger mig anledning att erinra om att det under pensionsdebatten
i slutet av 1950-talet rådde enighet mellan anhängarna av en fördelningsmetod
och anhängarna av en premiereservmetod i fråga om behovet av en
stor fondering för pensionsändamål.
I den principproposition (nr 55) till 1958 års A-riksdag som sedermera —
efter riksdagsupplösning och nyval — kom att läggas till grund för lagstiftningen
om tilläggspensionering framhölls, att eu betydande fondering
var motiverad av pensioneringens eget intresse och av samhällsekonomiska
skäl. Fondmedlen skulle, med beaktande av bortfall av annat sparande,
medverka till en snabbare utbyggnad av produktionsapparaten och därmed
till en produktionsökning. Det framhölls också, att pensionsfonden skulle
möjliggöra en utjämning av kostnaderna för tilläggspensioneringen så att
6
Andra lagutskottets utlåtande nr A år 196A
avgifterna för utgående pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som
de måste bli om man inte avsatte några pengar till en fond. I det sammanhanget
erinrades om att antalet åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under
en lång tid framåt.
Enligt min mening har det inte inträffat någonting som bör föranleda en
ändrad grundinställning till fondbildningen inom tilläggspensioneringen
eller till frågan om önskvärdheten att relativt snabbt nå den nivå som är
erforderlig på längre sikt. Valet står då mellan de av riksförsäkringsverket
förordade alternativen A, B eller C.
Från pensionssystemets utgångspunkter kan skäl anföras till förmån för
en fortsatt avgiftsstegring med 1 procent om året enligt alternativ A. Därvid
kan bl. a. pekas på behovet av att säkerställa utrymmet för sådana reformer
inom tilläggspensioneringen som kan bli aktuella. Jag vill erinra
om att en utredning pågår om förbättrade pensionsförmåner för olika
grupper, bl. a. för dem som invalidiserats i unga år.
Å andra sidan är det tydligt att man vid den samhällsekonomiska avvägning,
på vilken ett beslut om avgiftsuttaget också måste grundas, måste ta
hänsyn till sådana omständigheter som pensionsavgifternas återverkningar
på företagens produktionskostnader samt på utrymmet för löneökningar och
standardförbättringar i annan form.
Vid min granskning av det material som föreligger har jag kommit till
slutsatsen att en stegring av avgiftsuttaget under de närmaste åren med 0,5
procent om året enligt riksförsäkringsverkets alternativ C är godtagbar såväl
från pensionssystemets synpunkt som från allmänna samhällsekonomiska
synpunkter. Jag har då särskilt beaktat att tilläggspensioneringen
hittills inte fått sådana negativa återverkningar på annat sparande som man
på många håll räknade med vid pensionssystemets start.
Avgifterna till försäkringen för tilläggspension utgår på pensionsgrundande
inkomst. Räknat på totalinkomst kan det för 1964 fastställda uttaget
7 procent beräknas motsvara ett uttag av 4,6 procent. Vid antagande
av en årlig realinkomstökning på 3 procent och en levnadskostnadsstegring
på 2 procent blir avgiften på totalinkomst enligt alternativet C för 1965 4,9,
för 1966 5,3, för 1967 5,6, för 1968 6,0 och för 1969 6,4 procent. Den årliga
höjningen med 0,5 procent på pensionsgrundande inkomst motsvarar alltså
0,3—0,4 procent på totalinkomsten.
Det fondkapital som kan väntas uppkomma med ett avgiftsuttag enligt
alternativ C är mycket betydande. Med utgångspunkt från antagandena att
levnadskostnaderna årligen stiger med 2 procent och realinkomsterna med
3 procent samt att pensionsfondens medel förräntas med 4 procent har pensionsfonden,
om alternativ C tillämpas, schematiskt beräknats komma att
stiga från 10,4 miljarder kronor år 1965 till 25,3 miljarder kronor år 1969.
Mer upplysande än de absoluta talen är emellertid de relativa. Om den under
gångna år tämligen konstanta relationen mellan bruttoinvesteringar och
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 1964
7
bruttonationalprodukt står sig även i framtiden skulle ett avgiftsuttag enligt
alternativ C, under de nyss angivna antagandena, medföra att fondökningens
andel i bruttoinvesteringarna stiger från drygt 9 procent år 1965 till inte
fullt 12 procent år 1969. En fondbildning inom tilläggspensioneringen av
denna storleksordning synes vara väl förenlig med de mera långsiktiga kapitalmarknadssynpunkter
som bör beaktas i detta sammanhang.
Det torde ha varit förutsatt vid tilläggspensioneringens införande, att
avgiftsuttaget under det nya pensionsystemets uppbyggnadsskede skulle
omprövas med vissa tidsintervaller, som inte borde vara alltför korta. Såsom
nämnts fastställdes avgiftsuttaget första gången för en femårsperiod.
Då det nu från skilda håll begärts att avgiftsuttaget denna gång skall beslutas
endast för två eller tre år har hänvisning gjorts bl. a. till att förslag
är att vänta från allmänna skatteberedningen, vilken kan påverka avgiftsuttaget
inom tilläggspensioneringen. De förslag rörande socialförsäkringens
finansiering, som kan bli ett resultat av övervägandena inom allmänna skatteberedningen,
torde dock inte kullkasta den bedömning av den lämpliga
avgiftsnivån med avseende på tilläggspensioneringen som här gjorts. Det
inger betänkligheter att nu frångå den vid pensionsreformens genomförande
förutsatta metoden att vid varje tillfälle fastställa avgiftsuttaget för en längre
följd av år. Jag anser att avgiftsuttaget nu bör kunna bestämmas för en
ny femårsperiod, åren 1965—1969.
Procentsatsen för avgiftsuttaget på pensionsgrundande inkomst inom tillläggspensioneringen
bör alltså bestämmas för år 1965 till 7,5 procent, för
år 1966 till 8 procent, för år 1967 till 8,5 procent, för år 1968 till 9 procent
samt för år 1969 till 9,5 procent. Ett lagförslag av detta innehåll har utarbetats
inom socialdepartementet.»
Propositionen, som behandlades av andra lagutskottet i utlåtande nr 57
år 7963, bifölls av riksdagen.
Den 31 maj 1963 gavs lagen angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen för tilläggspension. Enligt den utgör
avgiftsuttaget för vart och ett av åren 1965—1969 respektive 7%, 8, 8%,
9 och 9x/2 procent.
Utskottet
I den principproposition som ligger till grund för lagstiftningen om tillläggspensionering
framhölls, att en betydande fondering var motiverad av
samhällsekonomiska skäl och i pensioneringens eget intresse. Fondmedlen
skulle, med beaktande av bortfall av annat sparande, medverka till en snabbare
utbyggnad av produktionsapparaten och därmed till en produktionsökning.
Det framhölls också att pensionsfonden skulle möjliggöra en utjämning
av kostnaderna för tilläggspensioneringen så att avgifterna för utgående
pensioner inte behövde bli så stora i framtiden som de måste bli om man
8
Andra lagutskottets utlåtande nr i år 196i
inte avsatte några medel till en fond. I det sammanhanget erinrades om
att antalet åldringar kunde beräknas stiga kraftigt under en lång tid framåt.
Enligt beslut av riksdagen under år 1963 skall procentsatsen för uttag av
avgift till försäkringen för tilläggspension för vart och ett av åren 1965—
1969 utgöra respektive 7 1/2, 8, 8 1/2, 9 och 9 1/2 procent.
I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut framhöll chefen
för socialdepartementet, att det inte inträffat någonting som borde föranleda
en ändrad grundinställning till fondbildningen inom tilläggspensioneringen
eller till frågan om önskvärdheten att relativt snabbt nå den nivå som är
erforderlig på längre sikt. Från pensionssystemets utgångspunkter kunde
därför enligt departementschefens mening skäl anföras till förmån för en
fortsatt avgiftsstegring med 1 procent om året. Å andra sidan måste man,
enligt vad departementschefen framhöll, vid den samhällsekonomiska avvägning,
på vilken ett beslut om avgiftsuttaget också måste grundas, ta hänsyn
till sådana omständigheter som pensionsavgifternas återverkningar på företagens
produktionskostnader samt på utrymmet för löneökningar och standardförbättringar
i annan form. Vid granskning av det material som förelåg
kom departementschefen till slutsatsen att en stegring av avgiftsuttaget
under de närmaste åren med 0,5 procent om året var godtagbar såväl från
pensionssystemets synpunkt som från allmänna samhällsekonomiska synpunkter.
Departementschefen hade då särskilt beaktat att tilläggspensioneringen
dittills inte fått sådana negativa återverkningar på annat sparande
som man på många håll räknade med vid pensionssystemets start.
Riksdagen var under fjolåret icke beredd att frångå den avvägning i fråga
om avgiftsuttaget, som departementschefen sålunda gjort.
I förevarande motioner yrkas, att procentsatsen för avgiftsuttaget skall
fastställas till 7 för ett vart av åren 1965—1969. Enligt utskottets mening
föreligger emellertid icke skäl till ändrat ställningstagande. Utskottet får
därför hemställa,
att förevarande motioner, 1:86 och 11:108, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 18 februari 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Lars Larsson, Edström, fru Nilsson, herrar Per Petersson, Erik Filip Petersson
och fru Olsson*;
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 196i
9
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg,
Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Wiklund, Fredriksson, Björkman
och Gustavsson i Alvesta.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Per Petersson och Björkman, vilka ansett,
A) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 7 med orden
*■1 den principproposition» och slutar med orden »till ändrat ställningstagande»
bort ersättas med text av följande lydelse:
»Enligt gällande lag om allmän försäkring skall försäkringen för tilläggspension
finansieras genom avgifter som uppsamlas i allmänna pensionsfonden.
Avgifterna skall vara så avvägda, att de tillsammans med andra tillgängliga
medel förslår till bestridande av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
etc., ävensom till den fondbildning som må finnas erforderlig.
ATP-systemet är i princip ett fördelningssystem.
Frågan om fondens storlek har inte närmare angivits i lagen. I 1958 års
principproposition (nr 55) uttalades emellertid, att en fondbildning var erforderlig
dels för att ersätta det sparande, som kunde förväntas falla bort
som en följd av pensionssystemets införande, dels för att möjliggöra ett
jämnt och planmässigt avgiftsuttag oavsett konjunkturvariationer, förändringar
i befolkningsstrukturen etc.
Utskottet vill inte bestrida att även i ett fördelningssystem en viss fondbildning
kan vara försvarbar ur buffertsynpunkt, dvs. för att onödiggöra
stora variationer i avgiftsuttaget. Utskottet kan däremot inte dela uppfattningen
att uppbyggandet av en stor fond skulle vara behövligt för att trygga
pensioneringen.
I den proposition som låg till grund för riksdagens beslut 1963 om en
höjning av procentsatsen för avgiftsuttaget framhöll departementschefen
bl. a. att man vid den samhällsekonomiska avvägning, på vilken ett beslut
om avgiftsuttaget måste grundas, även måste ta hänsyn till sådana omständigheter
som pensionsavgifternas återverkningar på företagens produktionskostnader
samt på utrymmet för löneökningar och standardförbättringar
i annan form. Utskottet finner dessa skäl tala för att avgiften icke bort
höjas. Svenskt näringsliv kommer med all sannolikhet att under återstoden
av 1960-talet utsättas för en starkt ökande konkurrens — inte minst från
den under utbyggnad varande europeiska stormarknaden. Det av riksdagen
1963 beslutade avgiftsuttaget kommer att försvåra de enskilda företagens
konkurrenskraft — inte minst de mindre „rb medelstora företagens. För
jordbrukarna innebär ett avgiftsuttag av den oesiutade storleksordningen
en hård belastning på disponibla inkomster.
Utskottet biträder med hänsyn härtill det i motionerna 1:86 och 11:108
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 4 år 196i
framförda yrkandet att avgiftens storlek under åren 1965—1969 blir densamma
som för 1964.»
B) att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:86
och 11:108, måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
angående procentsatsen för uttag av avgift under åren 1965—1969
till försäkringen för tilläggspension
Härigenom förordnas, att den i 19 kap. 5 § lagen om allmän försäkring
omförmälda procentsatsen för uttag av avgift till försäkringen för tilläggspension
skall för ett vart av åren 1965—1969 utgöra sju.»