Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

1

Nr 35

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbättring av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen.

I följande sex, inom riksdagen väckta motioner har yrkanden om förbättring
av folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen framställts,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 27 i första kammaren av herr Petersson,
Erik Filip, och herr Carlsson, Harry, samt nr 32 i andra kammaren av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Carlsson i Huskvarna om förbättring av folkpensionärernas
ställning i sjukförsäkringen;

2) de likalydande motionerna nr 223 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. och nr 295 i andra kammaren av herr Heckscher m. fl. angående åldringsvården;
samt

3) de likalydande motionerna nr 592 i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 720 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl. angående
förtida uttag av folkpension, m. m.

Motionerna under 1) och 3) har i sin helhet hänvisats till lagutskott. Motionerna
under 2) har i vad avser ändring i lagen om allmän försäkring hänvisats
till lagutskott och i övrigt till allmänna beredningsutskottet. I den
mån motionerna hänvisats till lagutskott har de tilldelats andra lagutskottet.
Motionerna under 3) kommer, såvitt de gäller förtida uttag av folkpension,
att behandlas av utskottet i annat sammanhang.

I motionerna 1:27 och 11:32 hemställes »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhåller om snabb utredning och förslag till innevarande års riksdag
till förbättring av folkpensionärernas ställning i sjukförsäkringen».

I motionerna 1:223 och 11:295 hemställes, såvitt nu är i fråga, »att riksdagen
måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj 1962

(nr 381)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1964, 9 samt. 2 avd. Nr 35

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

4 kap.

3 §.

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för sjukhusvård
äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade åtnjuter
hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande tid,
därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den, varunder
den försäkrade fyller sextiosju år.»

I motionerna 1:592 och 11:720 hemställes, såvitt nu är i fråga,

»att begränsningen av ersättningen till folk- och förtidspensionärerna
för sjukhusvård till 180 dagar upphäves;

att en särbestämmelse införes för folk- och förtidspensionärer avseende
full ersättning genom försäkringskassorna för läkar- och medicinkostnader; att

riksdagen till vederbörande utskott hemställer att utarbeta och för
riksdagen förelägga förslag till lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:32, 11:295 och 1:592.

Gällande bestämmelser

S jukvårdsersättning

Huvudreglerna om sjukvårdsersättning återfinns i 2 kap. lagen om allmän
försäkring. Enligt dessa regler har en försäkrad rätt till ersättning för
utgifter för läkarvård, viss tandläkarvård samt sjukhusvård ävensom i samband
därmed företagna resor.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt läkares
utsago kräver sådan vård, med tre fjärdedelar av utgifterna, dock
högst med tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd
taxa. I utgifter för läkarvård inräknas kostnader för läkares resa och för
läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning. Med läkarvård avses
i detta sammanhang inte vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter
sjukhusvård.

Bortsett från viss tandbehandling i samband med havandeskap utgår ersättning
för tandläkarvård endast för sådan av sjukdom föranledd behandling,
som anges i en av Kungl. Maj:t fastställd förteckning och som av tandläkare
meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt
sjukhus. Ersättningen är maximerad till tre fjärdedelar av utgifterna, dock
högst tre fjärdedelar av beloppet enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa.

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som varit erforderlig på grund av
sjukdom eller förlossning, utgår enligt huvudregeln med det belopp som

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 dr 196U

3

motsvarar avgiften på allmän sal vid hemortssjukhus. Härmed avses sjukhus
drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område den försäkrade
är bosatt. Har vård beretts genom riksförsäkringsverkets försorg annorstädes
än på allmänt sjukhus, motsvarar ersättningsbeloppet den lägsta
för sådan vård utgående avgiften.

Om en försäkrad är berättigad till ersättning för utgifter för läkarvård,
för annan tandläkarvård än den som utgår till barnaföderskor eller för
sjukhusvård, får han också ersättning för resor till och från läkaren, tandläkaren
eller sjukvårdsinrättningen, såvida ej med hänsyn till resans längd
samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras, att han gått eller färdats
på annat sätt som inte krävt särskild kostnad. Närmare bestämmelser om
resersättning finns intagna i sjukreseförordningen.

Sjukpenning

Sjukpenningsförmånerna regleras i 3 kap. lagen om allmän försäkring.

Den försäkrades rätt till sjukpenning är beroende av att han är placerad

1 sjukpenningklass. Varje försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa
och som har inkomst av förvärvsarbete (anställning eller annat förvärvsarbete)
om minst 1 800 kronor om året, skall vara placerad i sjukpenningklass.
Det avgörande för vilken sjukpenningklass en försäkrad skall tillhöra
är inkomstens storlek.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men
vars inkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kronor, skall ändå
vara placerad i sjukpenningklass, om hon är gift och stadigvarande sammanbor
med sin make eller med barn under 16 år till henne eller hennes
make eller med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn
(den s. k. hemmafruförsäkringen). Sjukpenningplacering enligt denna regel
gäller dock icke för tid efter den månad, varunder kvinnan fyller 67 år.
Kvinna som omfattas av hemmafruförsäkringen skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning med visst
undantag minskas med 5 kronor, dock högst med hälften av sjukpenningens
belopp. Sjukpenning utgår i allmänhet icke under de tre första dagarna av
varje sjukperiod (karenstiden).

Sjukpenningbeloppen för dag varierar från 5 kronor i klasserna nr 1 och

2 till 28 kronor i klass nr 15.

Läkemedelsförmåner

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen den i juni 195A (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Vid sjukdom äger den som omfattas av lagen om allmän försäkring eller
är i allmän eller enskild tjänst här i riket åtnjuta viss rabatt å läkemedel,
som ej tillhandahålles kostnadsfritt. Rabatt lämnas för sådana av läkare

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196k

ordinerade läkemedel, som enligt apoteksvarustadgan är att hänföra till
apoteksvara eller som innehåller gift av första klassen. Det fastställda priset
nedsättes därvid med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet
tre kronor. Nedsättningen sker å det apotek där läkemedlet
utlämnas. Försäkrad, som lider av långvarig och allvarlig sjukdom, kan i
vissa fall utan kostnad på apotek erhålla av läkare ordinerade läkemedel.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen är samordnade enligt
regler i 4 kap. lagen om allmän försäkring. Rätten till ersättning från
sjukförsäkringen är ej begränsad till visst antal dagar utom för dem som åtnjuter
ålderspension eller hel förtidspension från den allmänna försäkringen.
En ålderspensionär har rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
för sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången av den månad
han fyller 67 år eller dessförinnan börjar åtnjuta ålderspension. Den som åtnjuter
hel förtidspension kan ej ha rätt till sjukpenning, men däremot har
han rätt till ersättning för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst
180 dagar. För den som har partiell förtidspension gäller vanliga regler
d. v. s. han är sjukvårdsförsäkrad för obegränsad tid och kan vara sjukpenningförsäkrad
för den förvärvsinkomst han har.

Historik in. m.

Läkarvårdskostnader

I Kungl. Maj:ts proposition nr 312 år 19i6 med förslag till lag om allmän
sjukförsäkring anförde föredragande departementschefen angående läkarvårdsförsäkringens
konstruktion bl. a.

Därest försäkringen, såsom jag förordar, grundar sig på den principen,
att försäkringen icke själv skall tillhandahålla läkarvård utan i stället ersätta
de försäkrades utgifter härför, torde det särskilt av kostnadsskäl vara
ofrånkomligt, att de försäkrade själva få vidkännas en del av kostnaden för
läkarvården samt att ersättningen från försäkringen baseras på en maximitaxa.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35 år 1953 anförde andra lagutskottet
i anledning av väckta motioner, att det av såväl kostnads- som
psykologiska skäl fick anses lämpligt, att den försäkrade, såsom dittills
varit brukligt inom de erkända sjukkassorna, själv fick svara för en del
av läkarvårdskostnaderna.

De i sjukförsäkringslagen intagna reglerna om ersättning för läkarvård
har i huvudsak oförändrade överförts till lagen om allmän försäkring.

Sjukpenning vid sjukhusvård

I sitt år 1961 avgivna betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring
m. m. (SOU 1961:29) anförde 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

5

I fråga om sjukpenningens storlek vid sjukhusvård får kommittén anföra
följande. Nu gäller att för tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter
sjukhusvård, hempenning skall utgivas i stället för sjukpenning. Hempenningen
utgår, med nedan angivet undantag, med belopp motsvarande den
sjukpenning, som eljest skolat utgå, minskat med 3 kr. dock med högst
hälften av sjukpenningens belopp. Den minskning som göres skall intill ett
belopp av en krona 50 öre anses utgöra minskning av grundsjukpenningen.
Återstoden — högst en krona 50 öre — utgör minskning å tilläggssjukpenningen.
För kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under
tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat som barn till henne eller hennes make,
skall hempenningen utgöra minst 3 kr. om dagen.

Vårdavgiften för patienter å allmän sal vid sjukhus och andra sjukvårdsinrättningar
uppgår för närvarande i allmänhet till 5 kr. om dagen mot
tidigare 3 kr. För patienter, vilkas sjukhjälpstid inom den allmänna sjukförsäkringen
inte gått till ända, betalas vårdavgiften av vederbörande sjukkassa.

Minskningen av sjukpenningen under sjukhusvistelse har motiverats med
de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m. som uppkommer vid
sjukhusvistelse. Därjämte har framhållits bl. a. att läkarvård och läkemedel
är helt fria vid sjukhusvård.

Med hänsyn främst till att de besparingar, som sålunda uppkommer för
den sjuke vid sjukhusvistelse, numera torde kunna uppskattas till ett högre
belopp än 3 kr., finner kommittén skäligt att den ifrågavarande minskningen
jämkas uppåt. Kommittén förordar att sjukpenningen vid sjukhusvistelse
skall minskas med 5 kr., dock att minskningen med nedan angivet
undantag skall göras med högst hälften av den sjukpenning som eljest
skolat utgå.

Vad kommittén uttalat lades i huvudsak oförändrat till grund för denna
del av Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 med förslag till lag om allmän
försäkring, m. m. Andra lagutskottet, som i sitt härutinnan av riksdagen
godkända utlåtande nr 27 behandlade propositionen, reste ej invändningar
mot förslaget i förevarande avseende.

Läkemedelskostnader

Till grund för den proposition, genom vilken förordningen angående kostnadsfria
eller prisnedsatta läkemedel underställdes riksdagen, låg ett förslag
av en särskilt tillkallad utredningsman. Enligt detta förslag skulle rabatt
medgivas med 50 procent å det belopp för recipe — dvs. varje särskilt
föreskrivet läkemedel — som översteg 2 kr. Vid remissbehandlingen tillstyrktes
systemet med karensbelopp nästan genomgående.

Föredragande departementschefen uttalade i proposition nr 163 år 1954
bl. a.

Enligt min uppfattning är systemet med visst karensbelopp förenat med
avgjorda fördelar. Därmed kommer en mängd smärre läkemedelsinköp
automatiskt att undantagas från rabatteringen, och det torde i dessa fall
vanligen röra sig om icke receptbelagda läkemedel. Här förhindras alltså
en övergång till reccptköp. Karenssystemet ger vidare möjlighet till att

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196b

genom en något högre rabattsats bereda en större prisnedsättning för dyrare
läkemedel, varigenom de mera behjärtansvärda fallen kan bättre tillgodoses.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 37 och
hade därvid även att taga ställning till ett i motionen 11:646 framställt yrkande
att karensbeloppet skulle helt slopas och att den merkostnad, som
blev en följd härav, finge uttagas genom förhöjd sjukvårdsersättningsavgift,
om den ej kunde täckas på annat sätt. Utskottet framhöll härvid bland
annat följande.

Vid sin bedömning av frågan utgår utskottet från att den av statsmakterna
vid 1953 års beslut förutsatta kostnadsramen för reformen bör hållas.
Härför talar såväl statsfinansiella skäl som intresset av att begränsa storleken
av avgifterna till sjukvårdsförsäkringen. Det är vidare enligt utskottets
mening önskvärt — ej minst med hänsyn till att det här är fråga om
en reform, vars verkningar i olika hänseenden det är svårt att i förväg överblicka
— att försiktighet iakttages vid utformningen av rabattsystemet i
avvaktan på praktisk erfarenhet av reformens verkningar.

Systemet med karensbelopp är förenat med bl. a. den väsentliga fördelen,
att det inom en given kostnadsram medger en högre rabattsats och således
ger en effektivare hjälp vid dyrare och för den enskilde mera betungande
inköp av medicin. Kostnaderna för läkemedelsreformen kommer vidare icke
att belastas med mindre läkemedelsinköp av i allmänhet ringa ekonomisk
betydelse för den enskilde. Genom att dessa inköp undantages förbilligas
även administrationen av reformen, varigenom en större del av utgifterna
för denna kommer att användas för dess egentliga syfte.---

Vad nu sagts om systemets fördelar kan givetvis motivera endast ett tämligen
lågt karensbelopp. Ett högt karensbelopp får till följd att kostnaderna
för de läkemedel, som på grund av karensbeloppet ej rabatteras eller rabatteras
allenast i ringa mån, kan bli alltför kännbara för den enskilde. Ett
karensbelopp å tre kronor synes utskottet mot bakgrunden av de på senare
år allmänt ökade realinkomsterna och de genom den allmänna sjukförsäkringen
förbättrade sjukförmånerna icke behöva möta avgörande betänkligheter.
På grund av vad utskottet sålunda anfört godtager utskottet därför
propositionens förslag i detta hänseende.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Samma fråga bär även därefter varit föremål för riksdagens behandling.
Här må hänvisas till andra lagutskottets utlåtande nr 38 år 1956.

Motionsyrkanden om höjning av karensbeloppet har likaså behandlats av
riksdagen vid flera tillfällen. I denna fråga hänvisas till andra lagutskottets
utlåtanden nr 11 år 1963 och nr 5 år 196b.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen

Socialvårdskommittén föreslog i sitt sjukförsäkringsbetänkande (SOU
1944:15) att personer, som ägde uppbära (efter behovsprövning utgående)
tilläggspension eller invalidunderstöd enligt dåvarande lagstiftning, inte
skulle vara sjukpenningförsäkrade. Förslaget föranleddes huvudsakligen av

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196b

7

önskemålet att draga en tydlig gräns mellan folkpensioneringen och sjukförsäkringen.
Uppnåendet av 67-årsåldern skulle däremot inte i och för sig
medföra att vederbörande utestängdes från sjukpenningförsäkringen. Såväl
sjukpenningbeloppen som sjukhjälpstiden föreslogs emellertid nedsatta.
Sjukhjälp skulle sålunda inte utges för mer än sammanlagt högst 365
dagar för tid efter ingången av den månad, varunder den försäkrade
fyllt 67 år. I den därefter inom socialdepartementet upprättade sjukförsäkringspromemorian
uttalades, att tillräckligt bärande skäl saknades att från
sjukpenningförsäkringen undantaga personer, vilkas årsinkomst uppginge
till det för tillhörighet till denna försäkring föreslagna minimibeloppet, 600
kr., enbart på grund av att de tillerkänts tilläggspension eller invalidunderstöd.
I promemorian berördes inte frågan om den kortare sjukhjälpstiden.

I propositionen nr 312 till 1946 års riksdag framhöll föredragande departementschefen
att frågan kommit i ett något annat läge genom den då i
propositionen nr 220 föreslagna nya folkpensioneringslagstiftningen. Att
helt utestänga dem, som uppbar en inkomstprövad form av folkpension,
från sjukpenningförsäkringen syntes inte böra ifrågakomma. Visst utrymme
för denna försäkring torde enligt departementschefens uppfattning finnas
även för dem som inte åtnjöt annan folkpensionsförmån än den allmänna
ålderspensionen. Den omständigheten, att någon får rätt till folkpension enligt
den nya lagstiftningen därom, borde enligt departementschefens mening
inte utesluta honom från tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.
Det var emellertid då erforderligt med vissa särbestämmelser för folkpensionärerna
för att vinna erforderlig samordning mellan ifrågavarande båda
grenar av socialförsäkringen. Anpassningen borde — i enlighet med vad
socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående lag om folkpensionering
(SOU 1945:46) — ske på så sätt, att sjukpenningen för de
sjukpenningförsäkrade folkpensionärerna begränsades till 2 kr. om dagen
och att sjukhjälpstiden begränsades till 90 dagar för varje sjuklighetstillstånd.

1946 års riksdag beslöt på denna punkt i enlighet med vad som föreslagits
i propositionen.

Socialförsäkringsutredningen föreslog i sitt betänkande angående sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) ingen annan ändring
i sak i bestämmelsen att sjukhjälpstiden skulle vara högst 730 dagar för
försäkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer än att dessa tider
skulle gälla även den nya försäkringsförmånen ersättning för sjukhusvård.
Utredningen framhöll emellertid, att förslaget var av preliminär natur i
fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård.

I propositionen nr 178 till 1953 års riksdag, varigenom förslag till ändring
i sjukförsäkringslagen framlades, anslöt sig föredragande departementschefen
till utredningens förslag, såvitt nu är i fråga. Departementschefen anförde
härvid sammanfattningsvis följande.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196U

Inkomstbortfall vid långvarig sjukdom skapade i regel förutsättningar för
en höjning av invalidpensionen. Folkpensionärernas ställning i den föreslagna
ändrade sjukförsäkringen i övrigt blev gynnsammare än enligt den
antagna lagen. Det var önskvärt att försiktighet iakttogs vid lagstiftningens
utformning. Det var nödvändigt att kostnaden för försäkringen begränsades.
Principen om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning
överensstämde med vad som gällde enligt sjukkasseförordningen.
Det var emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning,
som stadgats angående folkpensionärers sjukhjälpstid med avseende å sjukpenning,
borde gälla i fråga om deras rätt till ersättning vid sjukhusvård.
Skäl kunde anföras för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan
kunde den omständigheten, att folkpensionen i regel förslog till vårdkostnaderna,
åberopas som ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta
sin sjukhusvistelse även under de första 90 dagarna. Avgifterna å de allmänna
sjukhusen torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensionerna.
Man kunde därför säga, att de folkpensionärer, som var mera stadigvarande
intagna å sjukvårdsinrättningar, kom i minst lika gott läge som
de å ålderdomshem intagna.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35
bl. a., att pensionärernas arbetsförmåga i regel måste anses vara starkt tidsbegränsad.
Därjämte borde beaktas, att för folkpensionärernas försörjning
anordnats en annan socialförsäkringsgren, nämligen folkpensioneringen, och
att den i propositionen föreslagna regeln angående sjukhjälpstiden kunde
anses innebära ett steg mot en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna.
Det var emellertid enligt utskottets mening angeläget att denna
samordningsfråga vann ytterligare beaktande vid de utredningar rörande
socialförsäkringen, som framdeles kom att äga rum. Utskottet erinrade
även om att propositionen för folkpensionärernas del så till vida innebar
en förbättring vid jämförelse med den år 1946 antagna lagen, att någon
särskild regel om begränsning av storleken av dessa sjukkassemedlemmars
sjukpenning icke föreslagits.

I syfte att eliminera verkningarna av höjda sjukhusavgifter beslutades
år 1958 en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid i vad avsåg ersättning
för sjukhusvård till 180 dagar i de fall den tidigare var 90 dagar.

I sitt ovan angivna betänkande anförde 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a.

Frågan om behovet av sjukpenning efter fyllda 67 år har kommit i ett
delvis annat läge genom de senaste årens reformer på pensioneringens område.
Folkpensioneringens ålderspension har sålunda höjts väsentligt och
ytterligare höjningar planeras under de närmaste åren. Dessutom kommer
ålderspensioner från tilläggspensioneringen att utgivas fr. o. m. ingången
av år 1963. Pensioneringen kommer sålunda att på ett helt annat sätt än
tidigare tillgodose försörjningsbehoven i förevarande fall. Med hänsyn till
de omställningssvårigheter, som uppkommer vid av sjukdom förorsakat
bortfall av förvärvsinkomst, anser kommittén det likväl motiverat, att förvärvsarbetande
ålderspensionärer kan vara sjukpenningförsäkrade och erhålla
sjukpenning för en begränsad tid. Den som åtnjuter hel förtidspen -

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

9

sion får enligt förslaget i det föregående inte vara sjukpenningförsäkrad.
Avlöses förtidspension av ålderspension, bör vederbörande givetvis inte
heller vara sjukpenningförsäkrad.

Den som fyllt 67 år äger enligt nu gällande bestämmelser för tid efter
utgången av den månad då han uppnått nämnda ålder vid varje sjukdom
åtnjuta sjukpenning för högst 90 dagar. Kommittén föreslår att sjukpenning
i fortsättningen skall kunna utgå för högst 180 dagar för tid efter ingången
av den månad, då vederbörande fyllt 67 år, oavsett om arbetsförmågan
förorsakas av en eller flera sjukdomar. Förslaget innebär en förlängning
av nuvarande sjukhjälpstid för sjukpenning med vanligen 90 dagar, därvid
dock bör erinras om att nuvarande sjukhjälpstid om högst 90 dagar avser
varje sjukdom för sig. I de flesta fall blir den nu föreslagna regeln fördelaktigare
för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och den har
även den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska
sammanläggningsregler -— något som bereder särskilda svårigheter i fråga
om åldringarna.

Nyss förordade regler bör enligt kommitténs mening i princip gälla inte
blott för den som fyllt 67 år och på grund därav uppbär ålderspension utan
också för den som valt att taga ut ålderspension före nämnda ålder. Den
som skjutit upp ålderspensionsuttaget, bör i förevarande avseende betraktas
som om han uppbär ålderspension.

För den som uppbär ålderspension eller hel förtidspension bör frågan om
sjukhjälpstiden för rätt till ersättning för sjukhusvård lösas på samma
sätt som föreslagits i fråga om rätten för ålderspensionär till sjukpenning.
Härvid bör ej någon skillnad göras mellan den som uppbär ålderspension
på grund av fyllda 67 år eller som valt att taga ut ålderspension i förtid eller
som skjutit upp ålderspensionsuttaget. Kommittén förordar sålunda att
ersättning för sjukhusvård i samtliga nu nämnda fall må utgivas för högst
180 dagar, oavsett om det rör sig om en eller flera sjukdomar. De 180 dagarna
skall räknas från ingången av den månad, fr. o. m. vilken pensionen
utgår respektive fr. o. m. den månad under vilken 67-årsåldern uppnås eller
ålderspension dessförinnan börjar utgå. Sjukhjälpstiden räknas i förekommande
fall gemensamt för sjukpenning och ersättning för sjukhusvård.

För den som är berättigad till partiell förtidspension blir enligt kommitténs
förslag sjukhjälpstiden för rätt till sjukhusvårdsersättning inte begränsad
till visst antal dagar. Ersättes den partiella förtidspensionen av hel
förtidspension, blir sjukhjälpstiden enligt vad nyss sagts begränsad till
180 dagar.

Kommitténs förslag ligger i huvudsak oförändrat till grund för lagen om
allmän försäkring i denna del.

I direktiven till 1961 års sjukförsäkringsutredning anföres, att ännu en
del spörsmål inom sjukförsäkringens område kvarstår och att tiden nu är
mogen för en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen i de delar, där denna
inte uppmärksammats under de senaste årens reformarbete. Härvid
framhålles bl. a. att fördelarna och nackdelarna av en helt avgiftsfri sjukhusvård
bör undersökas. Vidare uttalas i direktiven, att kommittén bör verkställa
en bearbetning av det betänkande angående läkemedelsförmånerna
som år 1959 framlades av en särskild utredning, varvid huvudlinjen lik -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1965

som tidigare bör vara, att medborgaren skall beredas skydd mot att vid
sjukdom betungas med alltför stora utgifter för läkemedel, samtidigt som
systemet inrymmer möjligheter att hålla totalkostnaderna för läkemedelsförmånerna
på en rimlig nivå. Enligt direktiven står det utredningen fritt
att upptaga sådana spörsmål som aktualiseras under översynen och som
faller inom ramen för de uppgifter som tillagts utredningen.

Fråga om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen var på
grund av väckta motioner föremål för riksdagens bedömning även år 1963.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande i ämnet, nr 26 år 1963, anförde andra
lagutskottet bl. a.

1961 års sjukförsäkringsutredning har tillkallats för att verkställa en
översyn av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner. Enligt
direktiven skall utredningen bl. a. undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna
bör utformas. Det står även utredningen fritt att upptaga andra till
sjukförsäkringen hörande problem, som aktualiseras under arbetets gång.

Utskottet finner det ej lämpligt eller möjligt att ur det pågående utredningsarbetet
till särskild behandling utbryta de av motionärerna aktualiserade
spörsmålen. Det synes utskottet i stället mest ändamålsenligt om de
delar av sjukförsäkringen som kan anses i behov av ytterligare översyn behandlas
i ett sammanhang.

Enahanda spörsmål aktualiserades också genom interpellationer vid
1963 års riksdag. I interpellationssvaren (AK:s prot. 23:22 och 34:22) förklarade
chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, att frågan om
lagändring var för tidigt väckt, då de genom lagen om allmän försäkring införda
reglerna varit i tillämpning endast en kort tid. Departementschefen
hänvisade också till det arbete som bedrives av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Under den fortsatta debatten i anledning av det senare interpellationssvaret
anförde departementschefen bl. a.

Som jag redan har sagt är det svårt att dra några mera vittgående slutsatser
av hur de nya reglerna har utfallit. Sjukförsäkringsutredningens
arbete kan komma att ställa reglerna i en ny belysning. Utan att på något
sätt vilja föregripa en omprövning av bestämmelserna vill jag emellertid
påpeka följande: Medan pensionen vid vanlig sjukhusvård utgår ograverad,
vet vi att förvärvsarbetande vid sjukhusvistelse redan från början får avdrag
från sin sjukpenning med i regel fem kronor per dag. Man kan därför
säga att den som åtnjuter pension vid sjukhusvistelse intill 180 dagar är
fördelaktigare ställd i fråga om förmåner och att det med den sjukhusavgift
som tas ut vid längre sjukhusvistelse blir samma minskning som andra
redan från början får vidkännas genom sjukpenningavdrag.

Frågan om de fem kronorna i sjukhusavgift bör inte heller ses isolerad
från vad som bör gälla vid andra former av sjukvård. De som är sjuka i
sina hem är i flera avseenden sämre lottade; eftersom de har vissa utgifter
på grund av sin sjukdom, bl. a. får de av egna medel bestå en del av kostnaderna
för läkare och läkemedel, något som den som är intagen på sjukhus
slipper ifrån. Normalt innebär väl sjukhusvistelsen också mindre kostnader
för mat och andra dagliga behov.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196k

11

Utskottet

Bestämmelserna om ersättning för läkarvård och sjukhusvård samt om
sjukpenning återfinns i lagen om allmän försäkring. Sjukförsäkrad erhåller
ersättning för läkarvård med i princip tre fjärdedelar av sina utgifter. För
sjukhusvård utgår enligt huvudregeln ersättning med belopp, som motsvarar
avgiften på allmän sal vid heinortssjukhus. Under den tid sjukhusvård
åtnjutes, minskas emellertid den försäkrades sjukpenning i allmänhet med
fem kronor per dag dock högst med halva sjukpenningen.

Läkemedelsförmånerna regleras i förordningen om kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel. Enligt förordningen lämnas rabatt å läkemedel som enligt
läkarrecept utlämnas å apotek. Härvid nedsättes det fastställda priset
med hälften av det belopp, varmed priset överstiger karensbeloppet tre kronor.
Den som lider av långvarig och allvarlig sjukdom kan i vissa fall få av
läkare ordinerade läkemedel kostnadsfritt.

I lagen om allmän försäkring finns vissa bestämmelser som samordnar
förmånerna från sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Således
har ålderspensionär rätt till sjukpenning och ersättning för sjukhusvård
för sammanlagt högst 180 dagar efter det han fyllt 67 år. Den som åtnjuter
hel förtidspension kan ej få sjukpenning men har rätt till ersättning
för sjukhusvård under en tid av sammanlagt högst 180 dagar.

I motionerna 1:27 och 11:32 hemställes om snabb utredning och förslag
till innevarande års riksdag till förbättring av folkpensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen. De regler motionärerna i första hand vänder sig mot
är begränsningen till 180 dagar av rätten till ersättning för sjukhusvård.

Även i motionerna 1:223 och 11:295, såvitt de nu är i fråga, kritiseras 180-dagarsregeln. Motionärerna yrkar att längsta tiden för erhållande av sjukpenning
och ersättning för sjukhusvård skall utsträckas till 360 dagar.

I motionerna 1:592 och 11:720 yrkas i de delar som nu behandlas, att begränsningen
av ersättningstiden för sjukhusvård skall upphävas och att
folk- och förtidspensionärerna genom en särbestämmelse skall tillerkännas
full ersättning för läkar- och medicinkostnader.

Frågor om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen har varit
föremål för riksdagens prövning vid flera tillfällen. Motioner i ämnet vid
fjolårets riksdag lämnades i enlighet med andra lagutskottets hemställan
utan åtgärd. I sitt utlåtande i anledning av motionerna påpekade utskottet,
att 1961 års sjukförsäkringsutredning tillkallats för att verkställa en översyn
av sjukförsäkringen och därmed sammankopplade förmåner samt att
utredningen enligt sina direktiv bl. a. skall undersöka fördelarna och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård ävensom frågan om hur läkemedelsförmånerna
bör utformas. Utskottet fann det ej lämpligt eller möjligt
att till särskild behandling utbryta de problem som aktualiserats i motionerna.

Utskottet finner ej anledning att frångå sin tidigare redovisade stånd -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

punkt, att frågorna om folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen
ej bör behandlas i annat sammanhang än i samband med den allmänna
översynen av sjukförsäkringen. Det må här påpekas att de ändrade bestämmelser
rörande sjukförsäkringsförmånerna i stort, som kan bli en följd av
den allmänna översynen, sannolikt kommer att ställa de av motionärerna
kritiserade reglerna i ny belysning. Det synes erforderligt att frågorna om
folkpensionärernas ställning inom sjukförsäkringen omprövas mot bakgrund
av det nya läge som sålunda kan uppkomma. Med hänsyn härtill finner
utskottet, att de nu aktuella motionsyrkandena bör förutsättningslöst
behandlas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Det torde ankomma på
utredningen att avgöra huruvida det är möjligt och lämpligt att innan utredningens
hela uppdrag fullgjorts framlägga särskilda förslag i de frågor
motionärerna aktualiserat.

Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

Med hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

A. att riksdagen, i anledning av följande motioner, nämligen 1)

motionerna 1:27 och 11:32,

2) motionerna 1:223 och 11:295, såvitt avser ändring i
lagen om allmän försäkring, samt

3) motionerna 1:592 och 11:720, såvitt avser sjukförsäkringsförmånerna,

i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört, samt

B. att motionerna i samma delar, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: fru Carlqvist, herrar Lars Larsson, Eric Carlsson*,
Lennart Geijer, Nyman, Hiibinette, Wanhainen och Erik Filip Petersson; från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Rimmerfors,
fröken Wetterström, herrar Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje*,
fru Eriksson i Ängelholm och herr Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1964

13

Reservation

av herr Hubinette och fröken Wetterström, vilka ansett

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 11 med orden
»Utskottet finner ej» och slutar med »Kungl. Maj :ts kännedom» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Innan lagen om allmän försäkring trädde i kraft den 1 januari 1963 gällde
att ersättning för sjukhusvård utgick under 180 dagar och sjukpenning
under 90 dagar för varje sjukdom för sig. De nya bestämmelserna om en
enhetlig sjukhjälpstid om 180 är ur administrativ synpunkt att föredraga.
För många pensionärer innebär de dock en avsevärd försämring. Utskottet
anser därför i likhet med vad som föreslås i motionerna 1:223 och 11:295
att sjukhjälpstiden bör fördubblas och bestämmas till 360 dagar. Den nya
lagstiftningen torde icke utan närmare utredning kunna ges tillämpning
för den som vid lagstiftningens ikraftträdande är utförsäkrad. Det torde ankomma
på Kungl. Maj:t att efter utredning framlägga förslag i detta hänseende.
»

b) att utskottet bort hemställa,

»A. att riksdagen, med bifall till motionerna 1:223 och
11:295, såvitt avser ändring i lagen om allmän försäkring,
ävensom i anledning av motionerna 1:27 och 11:32 samt
1:592 och 11:720, såvitt avser sjukförsäkringsförmånerna,
måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändring i i kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr 381)

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 § lag om allmän försäkring den 25 maj
1962 (nr 381) skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 kap. 3 §.

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju
år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må sjukpenning
eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt
trehundrasextio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för sjukhusvård
äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade åtnjuter
hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande
tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före den,
varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Stadgandet i dess nya lydelse skall
icke äga tillämpning å den som på grund av nuvarande regler förlorat rätt
till sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård.

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 196i

B. att motionerna i samma delar, i den mån de icke kan
anses besvarade genom vad utskottet under A. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640808