Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1961
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående placeringen
av allmänna pensionsfondens medel m. m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 26 i första kammaren av herr Jonasson
m. fl. samt nr 31 i andra kammaren av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,
2) de likalydande motionerna nr 435 i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. samt nr 525 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås m. fl.
samt
3) de likalydande motionerna nr 437 i första kammaren av herr Johansson,
Knut, och herr Geijer, Arne, samt nr 522 i andra kammaren av herr
Kellgren m. fl.
Motionsyrkandena
I motionerna 1:26 och 11:31 har yrkats
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att den utredning
rörande tilläggspensionssystemets verkningar, fondförvaltningens framtida
utformning m. m., som föregående års riksdag begärt, måtte komma till
stånd genom en särskild utredning med parlamentarisk medverkan».
I motionerna 1:4-35 och 11:525 har yrkats
»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:''t hemställa om utredning
rörande möjlighet för privatpersoner att medelst ett återlånesystem disponera
viss del av för vederbörande inbetald ATP-avgift för förvärv av vissa
slag av egendom såsom aktier, obligationer, eget hem, fritidsbostad eller
egen rörelse».
I motionerna 1:437 och II: 522 har yrkats
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om ändring
i allmänna pensionsfondens reglemente i syfte att underlätta finansieringen
av kooperativa och enskilda företags markförvärv för en planmässig samhällsutbyggnad».
Bihang till riksdagens protokoll 196i. 9 samt. 2 avd. Nr 31
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196i
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna 11:31, 1:435 och 1:437.
Gällande bestämmelser m. m.
En särskild förvaltning är anordnad för den av avgifterna till försäkringen
för tilläggspension uppbyggda allmänna pensionsfonden. Enligt reglementet
den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning
skall fondförvaltningen handhavas av tre styrelser. Första fondstyrelsen
förvaltar avgifter erlagda för statens och kommunernas anställda,
andra fondstyrelsen avgifter erlagda för anställda i enskilda företag med
minst 20 arbetstagare och tredje fondstyrelsen avgifter för anställda i företag
med mindre än 20 anställda ävensom de egenavgifter, vilka erlägges för
inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.
Varje fondstyrelse består av nio av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Alla
ledamöter, utom ordföranden i varje styrelse och två av de andra ledamöterna
i första fondstyrelsen, utses efter förslag av organisationer, som företräder
försäkrade och avgiftsbetalare. Närmare bestämmelser om vilka organisationer
som har förslagsrätt finns i en kungörelse den 28 maj 1959
(nr 319).
Fondmedlen skall placeras i värdehandlingar av olika slag, dock ej aktier.
En särskild form av placering utgör de återlån, som via bank eller annan
kreditinrättning kan beviljas den som erlagt avgifter för anställdas eller
egen pensionering. Avgiftsbetalare äger varje år erhålla återlån till belopp
motsvarande högst hälften av vad han under närmast föregående år betalat
i avgift. Återlån till mindre belopp än 500 kr. utlämnas ej. Återlån skall
amorteras på tid ej överstigande 10 år. Någon ovillkorlig rätt till återlån
föreligger inte. Det är kreditinrättningen som efter vanliga grunder prövar
kreditvärdigheten hos den som vill låna.
I promemoria med förslag om fondförvaltningen m. m. i samband med en
utbyggd pensionering (SOU 1958: 4) utgick 1957 års pensionskommitté i
stort sett från allmänna pensionsberedningens förslag om en författningsreglerad
påbyggnad av folkpensioneringen, ehuru kommittén därmed inte
tog ställning till de olika alternativ för tilläggspensioneringens ordnande
som framförts inom beredningen.
Kommittén förutsatte således, att en fondbildning i överensstämmelse med
det nämnda förslaget rörande författningsreglerad tilläggspensionering borde
komma till stånd bl. a. för att motverka bortfall av annat sparande. Vid
utformningen av förslag om pensionsfondens organisation och verksamhetsformer
hade kommittén låtit sig ledas av vissa allmänna önskemål. Pensionsfonden
borde enligt kommitténs mening ha en självständig ställning i
förhållande till staten och de avgiftsbetalande och den borde förvaltas med
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 dr 196i
3
hänsyn till intresset av bästa möjliga avkastning och hetryggande säkerhet.
Kommittén ville, i likhet med förslagsställarna bakom allmänna pensionsberedningens
förslag till lagfäst tilläggspensionering, undvika uppbyggandet
av en stor kreditorganisation, som fördelade krediterna mellan ett stort antal
slutliga låntagare. Vidare ansåg kommittén, att fondens utlåning ej ensidigt
borde gynna vissa låntagare utan i stället smidigt anpassas till de växlande
kreditbehoven. Formerna för fondmedlens utlåning borde inte minska
kreditpolitikens verkningsmöjligheter, och de möjligheter som kunde finnas
för att låta fondbildningen bidraga till utvecklingen av en väl fungerande
kreditmarknad borde tillvaratagas.
Kommittén diskuterade till en början frågan om en uppdelning i
flera fonder och anförde att om en sådan uppdelning drevs tillräckligt
långt de flesta problem, som en stor, centralt förvaltad fond gav upphov
till, skulle kunna elimineras. En uppdelning efter näringsgrenar och
branscher — den ur praktisk synpunkt naturliga metoden — skulle emellertid
allför lätt urarta till ett kvoteringssystem genom att delfonderna i första
hand tillgodosåg den egna branschens kreditbehov, övervägande skäl talade
enligt kommitténs mening för en viss, begränsad uppdelning av pensionsfonden.
Kommittén förordade därför, att fondmedlen fördelades på tre delfonder.
Till den första, kallad A-fonden, skulle föras de av staten och kommunerna
erlagda arbetsgivaravgifterna, till den andra, B-fonden, övriga arbetsgivaravgifter,
och till den tredje, C-fonden, egenavgifterna från icke-löntagare.
Varje fond skulle förvaltas av en styrelse med av Konungen förordnade ledamöter.
A- och B-fondernas styrelse föreslogs bestå av nio ledamöter, varav
tre utsedda efter förslag av löntagarorganisationer och tre efter förslag av
organisationer representerande berörda arbetsgivare. C-fondens styrelse
föreslogs få sju ledamöter, varav fyra skulle utses efter förslag av organisationer,
som företrädde de till denna fond anknytna försäkringstagarna.
I fråga om placeringenavfondmedlen diskuterade kommittén
i huvudsak fyra olika metoder. Enligt den första, specialdestinationslinjen,
skulle fondmedlen användas för några få allmänt accepterade ändamål, t.ex.
bostads- och energiförsörjning. Utlåningen för dessa ändamål skulle kunna
ske i för pensionsfonden lämpliga former. Kreditmarknaden i övrigt skulle
avlastas och utvecklas friare än eljest. Kommittén fann emellertid, att de
invändningar som kunde anföras mot denna lösning var alltför starka för att
specialdestinationslinjen skulle kunna rekommenderas.
Som en annan lösning anfördes bankinstitutslinjen, innebärande att existerande
bankinstitut (affärsbanker, sparbanker, centralkassor för jordbrukskredit)
utnyttjades som mellanhänder, t. cx. genom att fondmedlen insattes
på något slags inlåningsräkning. Härigenom skulle flera av de av kommittén
inledningsvis uppställda önskemålen kunna tillgodoses. Någon stor utlåningsorganisation
skulle inte behöva byggas upp för pensionsfondens del,
i* Uihang till riksdagens protokoll 19Gi. 9 samt. 2 avd. Nr 31
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1964
eftersom bankinstitutens rikt förgrenade organisation skulle öppna fondens
resurser för alla låntagargrupper och medföra en hög grad av decentralisering
av de beslut som var avgörande för fondmedlens fördelning. Mot dessa
fördelar stod emellertid enligt kommitténs uppfattning vissa påfallande
nackdelar. Pensionsfonden utgjorde sålunda i hög grad en ersättning för det
sparande, som hittills via försäkringsbolagen tillförts kapitalmarknaden.
Under den framtid som kunde överblickas var det, framhöll kommittén, nödvändigt
att fondmedlen i mycket stor utsträckning utlånades i kapitalmarknadsmässiga
former för att undvika en alltför påfrestande omställning av
det svenska kreditsystemet. Om bankinstitutslinjen valdes, skulle detta sannolikt
för affärsbankernas del framtvinga en omvandling i riktning mot
mera långfristig utlåning, som ingav betänkligheter och som i varje fall
fordrade ytterligare överväganden. Bankerna skulle vidare kunna bli alltför
beroende av fondledningens dispositioner. Detta skulle visserligen kunna
undvikas genom en automatisk fördelning av fondmedlen mellan instituten,
men det syntes svårt att finna en rimlig metod härför. Av dessa och
andra skäl fann sig kommittén inte kunna tillstyrka att denna linje lades
till grund för fondens kreditgivning.
Kommittén dryftade därefter som en tredje placeringsmetod återlånelinjen.
Enligt denna, som framförts i det inom allmänna pensionsberedningen
framlagda förslaget om påbyggnad av folkpensioneringen genom frivillig
pensionsförsäkring, skulle pensionsavgifterna kunna återlånas av dem som
erlagt desamma. Återlånelinjen hade, anförde kommittén, motiverats som
ett naturligt sätt att decentralisera och så att säga automatisera fondens utlåning,
så att krediterna leddes till de företag som genom avgiftsinbetalningar
och bortfall av möjligheterna att göra avsättningar till pensionsstiftelser
fick försämrade finansieringsmöjligheter. Kommittén tog emellertid bestämt
ställning mot en helt automatisk återlåning. Lån borde enligt kommitténs
mening endast utgå efter en kreditvärdighetsprövning. Inte heller i övrigt
fann kommittén en långfristig och omfattande återlåning utgöra en lämplig
kreditgivningsmetod. Genom en sådan återlåning skulle de finansiella
resurserna fördelas på ett irrationellt sätt, och vissa låntagargrupper skulle
orimligt gynnas. Vidare skulle kreditmarknaden bindas och hindras att
fungera effektivt. Kommittén föreslog därför en begränsad återlånerätt,
avsedd att överbrygga anpassningssvårigheter för företagen. Enligt detta
förslag skulle bankinstituten utnyttjas som kreditförmedlare och de med
återlånen förenade riskerna skulle vila på dem.
Den fjärde metoden för fondutlåningen, obligationsmarknadslinjen, som
kommittén förordade jämsides med en på sätt nyss sagts anordnad återlåning,
innebar att fondmedlen placerades i obligationer och förlagsbevis.
Kommittén motiverade sitt ställningstagande med att låntagarna på marknaden
för obligations- och förlagslån var antingen stora och välkända slutliga
låntagare, såsom staten, kommuner, kraftverk och stora industriföretag
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966 5
eller också hypoteksinstitut. Härigenom befriades fonden från behovet att
bygga upp en stor organisation för kreditprövning utan att därför taga
olämpliga risker. Ytterligare garantier låg i den kontroll som sedvanemässigt
utövades av den eller de affärsbanker, som deltog i emissionen av
obligations- och förlagslån, och i det förhållandet att lånen måste fylla
marknadens krav för att kunna placeras. Kommittén anförde, att det mot
obligationsmarknadslinjen kunde invändas, att den skulle stänga tillgången
till fondens resurser för medelstora och mindre företag och speciellt för
dem, som inte förfogade över säkerheter av den typ som traditionellt låg
till grund för obligationslån. Kommittén fann därför angeläget, att möjligheterna
för en utbyggnad av kapitalmarknaden, t. ex. genom nya hypoteksinstitut
med nya verksamhetsformer, ingående prövades så snart som
möjligt.
Pensionskommittéens förslag om fondens utlåningsformer innebar sammanfattningsvis,
att fondmedlen skulle placeras i fullgoda obligationer eller
förlagsbevis, varjämte för A-fonden kommunlån skall utgöra en godkänd
placering. Fondernas för rörelsens behov nödvändiga kassamedel skulle vara
insatta på räkning i riksbanken. Avgiftsbetalare till B- eller C-fonden skulle
av affärsbank, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit eller riksbanken
kunna erhålla återlån motsvarande 50 procent (första avgiftsåret 40 procent)
av avgifterna. Äterlånen skulle amorteras på högst 5 år, i vissa fall då
inteckningssäkerhet förelåg på högst 10 år. Kreditvillkoren i övrigt bestämdes
av kreditinrättningen, som i sin tur från pensionsfonden skulle äga erhålla
ett lika stort lån, löpande med en räntesats som med en halv procent
översteg bankinstitutens högsta inlåningsränta. Kreditinrättningen skulle
vara ansvarig för att lånet återbetalades till fonden oavsett om inrättningens
låntagare fullgjorde sina förpliktelser eller ej.
Kommittén förordade, att ett förnyat ställningstagande till fonduppbyggnaden
skedde under senare delen av 1960-talet. Därvid borde enligt kommitténs
mening även utlåningsformerna tagas under ytterligare övervägande
och revideras i den mån de då vunna erfarenheterna gav anledning härtill.
Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
proposition nr 100 till 1959 års riksdag:
»Beträffande fondförvaltningen uttalade jag i princippropositionen min
anslutning till de allmänna grunderna i 1957 års pensionskommittés förslag
i ämnet. Eftersom remissbehandlingen av förslaget ännu inte var avslutad
vid tiden för propositionens avlämnande, gjorde jag dock en reservation
för det fall, att det vid remissbehandlingen av förslaget kom fram
nya eller tidigare icke uppmärksammade synpunkter. Vidare förutskickade
jag, att ett inlemmande av företagarna i tilläggspensioneringen kunde föranleda
modifikationer i kommittéförslaget.
Remissbehandlingen av pensionskommitténs förslag har visserligen inte
givit mig anledning att frångå uppfattningen att uppbyggnaden av fond
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 1964
förvaltningen till sina huvuddrag bör ske efter detta förslag. I syfte att
tillmötesgå olika i remissyttrandena och i den allmänna debatten framförda
önskemal har jag emellertid vid utformningen av reglementet för pensionsfonden
gjort ett flertal ändringar i förhållande till kommittéförslaget.
Förvaltningen av pensionsfonden bör enligt min åsikt inte innebära en
maktkoncentration — vare sig för statliga eller för andra intressen.
I enlighet härmed föreslås, att förvaltningen skall delas upp på flera
fondstyrelser. I dessa fondstyrelser skall företrädare finnas för närmast berörda
parter utan att någon ensam har majoritet. En sådan maktfördelning
torde vara i princip väl jämförlig med den som kunde tänkas råda, om en på
privat väg fullt utbyggd pensionering ägde rum i ett mindre antal stora
företag.
Enligt mitt förslag skall fonden förvaltas av tre särskilda styrelser.
Första fondstyrelsen skall omhänderha förvaltningen av de arbetsgivaravgifter,
som erlägges av arbetsgivare, vilka företräder det allmänna, främst
staten och kommunerna. Andra fondstyrelsen förvaltar arbetsgivaravgifter,
som inflyter från enskilda, stora och medelstora arbetsgivare, varmed avses
arbetsgivare med minst 20 årsarbetare. Tredje fondstyrelsens förvaltning
gäller dels arbetsgivaravgifter från sådana enskilda arbetsgivare, som sysselsätter
färre än 20 årsarbetare, och dels de egenavgifter, som företagare
in. fl. har att erlägga.
Av pensionsfonden beräknas omkring 2/10 komma att förvaltas av första
fondstyrelsen, omkring 5/10 av andra fondstyrelsen samt omkring 3/10
av tredje fondstyrelsen. En sådan uppdelning har enligt min mening den
fördelen i förhållande till kommitténs förslag, att man undviker att en av
förvaltningsenheterna får disponera över huvudparten av fonden. Vidare
sammanföres under en och samma fondstyrelse — den tredje — de avgiftsmedel,
som i praktiken huvudsakligen hänför sig till småföretagarna. Medan
kommittéförslaget innebar, att avgifter som en och samma person erlägger
för sin egen och sina anställdas del skulle hållas åtskilda i förvaltningshänseende,
kommer dessa medel med mitt förslag att regelmässigt
omhänderhas av ett och samma organ. Detta har synts mig motiverat av den
intressegemenskap som här föreligger.
Varje fondstyrelse skall ha 9 ledamöter och lika många suppleanter.
Första fondstyrelsen består av 3 ledamöter för staten, 3 för kommunerna
och likaledes 3 för löntagarnas organisationer. I andra fondstyrelsen får
staten 3, arbetsgivarnas organisationer 3 och löntagarnas organisationer
också 3 ledamöter. I tredje fondstyrelsen företrädes staten av 3, arbetsgivarnas
organisationer av 2, löntagarnas organisationer av 2 och självständiga
företagares organisationer av 2 ledamöter. Som synes får statens
representanter inte avgörande inflytande i någon fondstyrelse.
Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196i
7
avkastning under betryggande säkerhet. Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former att fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.
I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.
Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden avvikit
från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var och
en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna söka
återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall komma
till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns vid
40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall kunna
uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen för återlån får
överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren. Då återlånen
är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning, kunde det
synas naturligt, ait endast lån av något större omfattning skulle komma i
fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag emellertid att lånegränsen
sättes så lågt som vid 500 kr. och att företagare därjämte skall
kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och sina anställda för att
komma över denna gräns.
Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bl. a. att räntan, om inte
bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta allmänt
förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter in
penningmedel.
De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överensstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner in. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.
De regler, som jag föreslår för utlåningen av medel från allmänna pensionsfonden,
innebär att större delen av fondmedlen kommer att tillföras
kapitalmarknaden, dvs. utnyttjas för lån till bostäder och lån till kommunernas,
statens och näringslivets långsiktiga, kapitalkrävande invesferingar.
Slutligen vill jag här framhålla att principen, att försäkringens intressenter
skall utöva inflytande på fondförvaltningen men att denna som helhet
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196i
skall stå neutral i förhållande till speciella intressen, även avspeglas i reglerna
om revision av fondstyrelsernas förvaltning.
Enligt förslaget till lag om försäkring för allmän tilläggspension skall reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning fastställas av
Konungen med riksdagen.»
Förslaget till reglemente angående allmänna pensionsfondens förvaltning
godtogs av 1959 års riksdag i väsentligt oförändrat skick.
Frågor om ändringar i reglerna för fondkapitalets placering har tidigare
varit föremål för riksdagens bedömning. I motioner till 1960 års riksdag
yrkades således liberalare regler i fråga om möjligheterna att använda pensionsmedlen
för företagens kapitalförsörjning.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6 år 1960 anförde andra lagutskottet:
Bestämmelserna
om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i fjol
och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter vunnits
av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det kan härvid
erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig vid slutet av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl biträda de i motionerna
I: 448 och II: 551, I: 461 och II: 579 samt I: 462 och II: 549 framställda önskemålen
om liberalare återlåneregler.
Även 1961, 1962 och 1963 års riksdagar hade att taga ställning till motionsyrkanden
med samma syfte. Yrkandena avslogs under motivering att erfarenheter
ännu icke vunnits av de nuvarande reglernas verkningar.
Vid årets riksdag har motionsyrkanden med samma innebörd avslagits
av andra lagutskottet under hänvisning till att det icke fanns skäl till ändrat
ställningstagande.
I motionerna I: 763 och II: 922 väckta vid 1963 års riksdag i anledning
av proposition med förslag till lag angående procentsatsen för uttag av avgift
under åren 1965—1969 till försäkringen för tilläggspension begärdes, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla att en klarläggande
samhällsekonomisk analys av pensionssparandet utfördes, varvid särskilt
AP-fondernas verkan på det totala sparandets omfattning och ändrade struktur
uppmärksammades, samt att i samband härmed en översyn företogs av
de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering och
administration med utgångspunkt från ett ovillkorligt beaktande av ATPsystemets
säkerhet.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 57 år 1963 anförde andra lagutskottet
bland annat:
Enligt vad som framgår av de i propositionen redovisade beräkningarna
kommer pensionsfonderna att redan under den femårsperiod, för vilken avgiftsuttaget
nu fastställes, att uppgå till betydande belopp. Det skulle därför
enligt utskottets mening vara värdefullt om de samhällsekonomiska
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196U
9
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål för utredning.
En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, bör också behandla frågor om fondbildningens inverkan på näringslivet,
fondbildningens omfattning och fondförvaltningens framtida utformning.
Vad utskottet anfört i fråga om en sådan utredning synes böra
bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
I Kungl. Maj.ts skrivelse nr 3 år 196i till riksdagen med redogörelse för
behandling av riksdagens skrivelser uppgives att Kungl. Maj :t den 1 november
1963 förordnat, att utredning i av andra lagutskottet (uti. 1963: 57)
angivna hänseenden skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet
bedrivna planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på
längre sikt.
Vid svar under 1963 års riksdag på fråga av herr Carlsson i Stockholm
angående begärd utredning rörande tilläggspensionssystemet anförde chefen
för socialdepartementet den 8 november:
Undersökningar om tilläggspensioneringens verkningar ingår som ett naturligt
led i de vidare undersökningar om de samhällsekonomiska utvecklingstendenserna
på längre sikt som redan pågår eller förberedes under
medverkan av det ekonomiska planeringsrådet och det därtill knutna utredningsrådet.
Därvid kommer även allmänna pensionsfondens verkningar
på bl. a. näringslivets kapitalförsörjning att närmare klarläggas. Det av
riksdagen begärda utredningsmaterialet kommer sålunda att redovisas i sitt
sammanhang med de allmänna övervägandena om den svenska ekonomiens
utveckling på längre sikt.
Frågan om fondförvaltningens framtida utformning, varmed i första hand
torde avses utlåningsformerna, bör övervägas när ytterligare erfarenhet av
nuvarande ordning föreligger.
Enligt en inom finansdepartementet upprättat PM angående utredning
rörande finansiella långtidsperspektiv inom samhällsekonomin har Kungl.
Maj :t genom beslut den 1 november 1963 förordnat, att utredning i vissa
av andra lagutskottet i utlåtande 1963:57 angivna hänseenden rörande
tilläggspensionssystemets verkningar skall utföras inom ramen för den av
finansdepartementet bedrivna planeringen av den svenska ekonomins utveckling
på längre sikt. För utredning av nu angivna frågor har såsom särskild
utredningsman tillkallats chefen för konjunkturinstitutet.
Utskottet
Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter till den
allmänna pensionsfonden. För fonden är en särskild förvaltning anordnad,
som handhas av tre styrelser. Fondmedlen skall placeras i värdehandlingar
av olika slag, dock ej aktier. En särskild form av placering utgör de återlån,
som via bank eller annan kreditinrättning kan beviljas den som crlagt
avgifter för anställdas eller egen pensionering.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196i
I motioner vid fjolårets riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle
företagas av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering
och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om fondbildningens
inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden förordnade
Kungl. Maj:t att utredning i av andra lagutskottet angivna hänseenden
skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna
planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på längre sikt
d. v. s. inom ekonomiska planeringsrådet och utredningsrådet.
I motionerna 1:26 och 11:31 anhålles nu att den utredning, som begärdes
under fjolåret, skall komma till stånd genom en särskild utredning med
parlamentarisk medverkan.
I motionerna 1:435 och 11:525 hemställes om utredning rörande möjligheterna
för privatperson att medelst ett »återlånesystem» disponera viss
del av för vederbörande inbetald ATP-avgift för förvärv av visst slag av
egendom, såsom aktier, obligationer, eget hem, fritidsbostad eller egen rörelse.
I motionerna 1:437 och 11:522 begäres ändring i allmänna pensionsfondens
reglemente i syfte att underlätta finansieringen av kooperativa och
enskilda företags markförvärv för en planmässig samhällsutbyggnad.
Det är enligt uskottets mening i och för sig värdefullt att den undersökning
beträffande tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska verkningar,
som begärdes under fjolåret, kommit till stånd. Utskottet anser
emellertid, att en sådan undersökning liksom en utredning av de frågor
som berör fondbildningens omfattning och fondförvaltningens framtida utformning
med hänsyn till spörsmålens stora allmänintresse bör ske under
parlamentarisk medverkan. Utskottet biträder således motionerna 1:26 och
11:31.
Reglerna om fondkapitalets placering är av sådan betydelse och omfattning
att utskottet icke för närvarande anser sig kunna överblicka verkningarna
av de i motionerna 1:435 och 11:525 samt 1:437 och 11:522 föreslagna
ändringarna. Då utskottet förutsätter att ifrågavarande regler kommer
att bli föremål för översyn i den utredning som ovan begärts, anser
utskottet något ytterligare riksdagens initiativ icke erforderligt.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med bifall till följande motioner, nämligen -
Andra lagutskottets utlåtande nr 31 dr 196A
11
1) 1:26 och 11:31,
samt i anledning av följande motioner, nämligen
2) motionerna 1:435 och 11:525 samt
3) motionerna 1:437 och 11:522,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i fråga om
utredning av tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning.
B. att följande motioner, nämligen
1) motionerna 1:435 och 11:525 samt
2) motionerna 1:437 och 11:522,
i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 2 april 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herr Axel Svensson*, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell,
herrar Kaijser, Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson* och Axel
Kristiansson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Bengtsson
i Varberg, Wahrendorff, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson*, herrar
Carlsson i Huskvarna och Ringaby*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av fru Carlqvist, herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Odhe, Bengtsson i
Varberg, fru Eriksson i Ängelholm och fru Svensson, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 10 som börjar med orden »I
motioner vid» och slutar med orden »initiativ icke erforderligt», hort ersättas
med text av följande lydelse:
»I motionerna 1:26 och 11:31 anhålles nu att den utredning, som begärdes
under fjolåret, skall komma till stånd genom en särskild utredning med
parlamentarisk medverkan.
I motionerna 1:435 och 11:525 hemställes om utredning rörande möjligheterna
för privatperson att medelst ett »återlånesystem» disponera viss
del av för vederbörande inbetald ATP-avgift för förvärv av visst slag av
egendom, såsom aktier, obligationer, eget hem, fritidsbostad eller egen rörelse.
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 31 år 196b
I motionerna 1:437 och 11:522 begäres ändring i allmänna pensionsfondens
reglemente i syfte att underlätta finansieringen av kooperativa och
enskilda företags markförvärv för en planmässig samhällsutbyggnad.
I motioner vid fjolårets riksdag begärdes bl. a., att en översyn skulle företagas
av de till pensionssystemet knutna reglerna för fondkapitalets placering
och administration med ett ovillkorligt beaktande av ATP-systemets
säkerhet. Andra lagutskottet anförde vid detta tillfälle i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, att det skulle vara värdefullt om de samhällsekonomiska
verkningarna i olika avseenden av pensionssystemet blev föremål
för utredning. En sådan utredning, som torde ha förutsatts vid pensionssystemets
införande, borde enligt utskottet också behandla frågor om fondbildningens
inverkan på näringslivet, fondbildningens omfattning och fondförvaltningens
framtida utformning. I anledning av dessa uttalanden förordnade
Kungl. Maj :t att utredning i av andra lagutskottet angivna hänseenden
skulle utföras inom ramen för den av finansdepartementet bedrivna
planeringen av den svenska ekonomiens utveckling på längre sikt d. v. s.
inom ekonomiska planeringsrådet och utredningsrådet.
Enligt utskottets mening är det värdefullt att den undersökning beträffande
tilläggspensioneringens samhällsekonomiska verkningar, som begärdes
under fjolåret, kommit till stånd. Pensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar kan inte bedömas isolerade från den samhällsekonomiska utvecklingen
i övrigt, och utskottet anser det därför lämpligt att utredningen
sker i den form Kungl. Maj:t förordnat.
De i motionerna 1:435 och 11:525 framförda förslagen är enligt utskottets
mening oförenliga med de principer som bör ligga till grund för placeringen
av fondmedlen.
Beträffande de spörsmål, som aktualiseras i motionerna 1:437 och 11:522,
förutsätter utskottet att de blir belysta genom den pågående utredningen.»
b) att utskottet bort hemställa,
»att förevarande motioner, nämligen
1) 1:26 och 11:31,
2) 1:435 och 11:525 samt
3) 1:437 och 11:522
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»
Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1964
631076