Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1964

1

Nr 3

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande
verkskgddets finansiering.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 295 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 729 i andra kammaren av herrar Wahrendorff och Magnusson
i Nennesholm.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning av frågan om
verkskyddets finansiering i enlighet med vad i motionen anförts».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:729.

Gällande bestämmelser

Civilförsvaret — som har till uppgift att utöva sådan verksamhet för rikets
försvar, som avser att skydda och rädda liv och egendom vid anfall
mot riket och som icke åvilar krigsmakten — anordnas dels som allmänt
civilförsvar, dels i den mån det finnes erforderligt med hänsyn till bebyggelsens
beskaffenhet eller eljest som verkskydd för särskilda anläggningar
och byggnader.

Närmare bestämmelser om verkskydd återfinnes i 7 kap. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74). Enligt 47 § är ägare av anläggning eller byggnad,
för vilken verkskydd skall vara organiserat, skyldig att planlägga verkskyddet,
att anskaffa, förvara och underhålla materiel m. m., som erfordras
för verkskyddets verksamhet, att i mån av behov inrätta, utrusta och
underhålla ledningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen,
att bestrida kostnader för utbildning av verkskyddspersonalen, att
på anmodan tillhandahålla vissa anläggningen rörande handlingar samt att
i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder, som är erforderliga
för verkskyddets verksamhet. Om anläggningen eller byggnaden i sin
helhet är upplåten till någon med nyttjanderätt, skall enligt 48 § nämnda
lag vad som stadgas om ägare i stället gälla nyttjanderättshavaren såvida
inte länsstyrelsen för visst fall förordnar annorlunda. Då nyttjanderätten
avser kortare tid än två år, åligger det dock nyttjanderättshavaren allenast
att planlägga verkskyddet, bestrida kostnad för utbildning av dess personal,

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 2 avd. Nr 3

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

tillhandahålla upplysningar och handlingar samt vårda verkskyddets materiel.

Enligt 19 § 1 mom. civilförsvarskungörelsen den 27 maj 1960 (nr 377)
skall verkskydd organiseras vid anläggning eller byggnad, inom vilken i
fredstid i regel minst 100 personer är sysselsatta, om länsstyrelsen finner
verkskydd erforderligt och anläggningen eller byggnaden är belägen inom
område eller å plats, där skyldighet att anordna enskilda skyddsrum föreligger.
Inom område, där allmänna skyddsrum skall anordnas, skall vidare enligt
länsstyrelsens bestämmande verkskydd organiseras vid anläggning eller
byggnad av nämnd omfattning därest anläggningen eller byggnaden är av
väsentlig betydelse för försvaret, folkförsörjningen eller sjukvården, så ock
eljest om verkskydd finnes påkallat med hänsyn till anläggningens eller
byggnadens beskaffenhet eller belägenhet. Länsstyrelsen kan förordna, att
verkskydd skall organiseras gemensamt för två eller flera anläggningar, som
är belägna i omedelbar anslutning till varandra, om det sammanlagda antalet
i fredstid vid anläggningarna sysselsatta personer i regel uppgår till
minst 100.

I 22 § nyssnämnda kungörelse föreskrives att den organisationsplan, som
upprättas av länsstyrelsen och i vilken civilförsvarets omfattning och beskaffenhet
inom varje civilförsvarsområde anges, skall innehålla uppgift om
bl. a. de områden och platser, inom vilka verkskydd skall finnas. Därjämte
skall anges de anläggningar och byggnader, som enligt särskilda beslut skall
vara försedda med verkskydd.

Civilförsvarsstyrelsen meddelar anvisningar för länsstyrelsernas uttagning
av de anläggningar och byggnader, vid vilka verkskydd skall anordnas,
samt för verkskyddens organisation. Närmare föreskrifter om verkskyddens
verksamhet meddelas också av civilförsvarsstyrelsen.

Det kan nämnas, att det även åligger anläggnings eller byggnads ägare att
inrätta, utrusta och underhålla enskilda skyddsrum (53 § civilförsvarslagen)
och att vidtaga erforderliga anordningar för alarmering av dem som vistas i
eller vid anläggningen eller byggnaden samt för mörkläggning av anläggningen
eller byggnaden (57 § samma lag).

Historik

Enligt 1937 års luftskyddslag var ägare eller innehavare av egendom pliktig
tåla åtgärd beträffande egendomen, som länsstyrelsen fann erforderlig
för beredande av luftskydd, såvida åtgärden för honom medförde allenast
ringa kostnad eller olägenhet. Vidare stadgades, att Konungen ägde ålägga
ägare eller innehavare av viss anläggning att med avseende å driften vid anläggningen
vidtaga sådan åtgärd, som icke utan äventyrande av luftskyddet
kunde anstå och icke för ägaren eller innehavaren medförde oskälig kost -

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 1966

3

nåd. Vidare förelåg skyldighet att anskaffa och underhålla sådana brandredskap,
som länsstyrelsen prövade erforderliga för egendomens behov.

Utförliga regler om verkskydd intogs i den före nuvarande civilförsvarslag
gällande 1944 års civilförsvarslag. Under förarbetena till denna lag hade sakkunniga
uttalat, att det borde ankomma på ägare eller, i vissa fall, innehavare
av anläggning eller byggnad att sörja för de ekonomiska och materiella betingelserna
för upprätthållande av verkskydd, som skulle finnas för anläggningen
eller byggnaden, ävensom för anordningar och åtgärder i övrigt som
främst hade avseende på skyddet av anläggningen samt därvarande personer
och egendom. I proposition nr 268 år 1966 framhöll föredragande departementschefen,
att civilförsvarets effektivitet ofta var helt beroende av att vid de
särskilda skyddsobjekten, främst anläggningar och byggnader av olika slag,
särskilda åtgärder var vidtagna för skyddet av därvarande personer och
egendom. De för de särskilda skyddsobjekten organiserade industriluftskydden
hade kommit att spela en allt viktigare roll för luftskyddets samlade effektivitet.
Det syntes naturligt att som princip knyta skyldigheten att svara
för åtgärderna till ägarna av respektive anläggningar och byggnader. Departementschefen
fann därför, att den av de sakkunniga föreslagna principen,
att ägare av anläggningar och byggnader skulle vara skyldiga att svara för
uppehållandet av verkskydd, borde vara vägledande vid bestämmandet i
särskilda fall av ansvaret för olika åtgärders vidtagande.

I proposition nr 116 år 1959, i vilken riktlinjerna för civilförsvarets organisation
och verksamhet uppdrogs, uttalade föredragande departementschefen
beträffande kostnaderna för verkskyddet, att dessa liksom ditintills borde
åvila ägaren eller innehavaren av den anläggning, till vars skydd verkskyddet
är anordnat. Han förutsatte emellertid, att bl. a. den samtidigt föreslagna
begränsningen av skyldigheten att uppehålla verkskydd till anläggningar
med minst 100 anställda skulle innebära väsentliga lättnader för
företagarna.

I proposition nr 5 år 1960 förelädes riksdagen förslag till nu gällande civilförsvarslag.
Reglerna om verkskydd föreslogs i propositionen skola överföras
i stort sett oförändrade till den nya lagen.

Riksdagen biföll propositionen, såvitt nu är i fråga.

Motioner med samma yrkande som nu förevarande väcktes även vid 1963
års riksdag. I anledning av motionerna uttalade andra lagutskottet i sitt
utlåtande nr 66 år 1963 bl. a.

Även om civilförsvaret i princip får anses vara en statlig angelägenhet,
har från statsmakternas sida vid flera tillfällen uttalats, att de enskilda
medborgarnas och kommunernas medverkan är nödvändig. Därvid har det
på grund av det nära sambandet mellan verkskyddets sylte och företagsägarnas
intresse av skydd för den egna anläggningen ansetts naturligt att
ålägga företagsägarna att svara för verkskyddets upprätthållande. För denna
ståndpunkt talar även andra hänsyn av organisatorisk och praktisk art,
såsom att viss verkskyddsmatericl — brandredskap, verktyg och sjukvårds -

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

materiel — utgöres av även för fredsverksamhet avsedd utrustning. Härtill
kommer att civilförsvarsmyndigheterna inte har sådana resurser, att de kan
överta administrationen och ledningen av verkskydden.

Med hänsyn till dessa överväganden ansåg utskottet skäl icke föreligga
för ändring av gällande princip och hemställde därför, att motionerna icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet

Enligt 47 § civilförsvarslagen är ägare av anläggning eller byggnad, för
vilken verkskydd skall vara organiserat, skyldig att planlägga verkskyddet,
att anskaffa, förvara och underhålla för verkskyddet nödvändig materiel,
att bestrida kostnaderna för utbildning av verkskyddspersonalen och att i
övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder som erfordras. Enligt
gällande bestämmelser skall i princip verkskydd vara organiserat vid anläggningar
med minst 100 anställda på de orter där skyldighet att anordna
enskilda skyddsrum föreligger. Även på andra orter kan, efter länsstyrelsens
förordnande, föreligga skyldighet att anordna verkskydd.

I förevarande motioner har hemställts om utredning av frågan om verkskyddets
finansiering i syfte att överflytta en de! av kostnaderna för verkskyddet
från företagarna till staten.

Även i fjol hade riksdagen att i anledning av motioner ta ställning till
frågor om fördelningen mellan staten och företagarna av kostnaderna för
verkskyddets finansiering. Andra lagutskottet, som behandlade motionerna,
påpekade att det vid flera tillfällen från statsmakterna har uttalats, att de
enskilda medborgarnas medverkan i civilförsvaret icke kan undvaras, trots
att civilförsvaret i princip är en statlig angelägenhet. Det har därvid, framhöll
utskottet, på grund av det nära sambandet mellan verkskyddets syfte
och företagarnas intresse av skydd för den egna anläggningen ansetts naturligt
att ålägga företagsägarna att svara för verkskyddets upprätthållande.
För en sådan ståndpunkt talade enligt utskottets mening även andra
hänsyn av organisatorisk och praktisk art, såsom att viss verkskyddsmateriel
— brandredskap, verktyg och sjukvårdsmateriel — utgöres av även
för fredsverksamhet avsedd utrustning. Slutligen framhöll utskottet, att
civilförsvarsmyndigheterna icke hade sådana resurser, att de kunde övertaga
administrationen och ledningen av verkskydden. På grund av dessa
överväganden hemställde utskottet, att motionerna icke skulle föranleda
någon åtgärd, vilken hemställan bifölls av riksdagen.

Vid bedömningen av de motioner som nu är föremål för behandling kan
utskottet inte finna annat än att de skäl som i fjol anfördes mot bifall alltjämt
äger giltighet. Det torde nämligen inte vara möjligt att särskilja frågorna
om verkskyddets finansiering och administration. Ett överförande

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år 196i

5

på staten av verkskyddskostnader synes nödvändiggöra, att civilförsvarsmyndigheterna
med hänsyn till erforderlig kostnadskontroll tar aktiv del
i verkskyddets administration. För sådan verksamhet torde civilförsvarsmyndigheterna
inte ha erforderliga resurser. Dessa omständigheter, liksom
det förhållandet att verkskyddet i stor utsträckning också måste anses vara
ett företagarintresse, föranleder utskottet vidhålla sin tidigare redovisade
ståndpunkt i frågan. Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, 1:295 och 11:729, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 18 februari 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars
Larsson, Edström, fru Nilsson, herrar Per Petersson, Erik Filip Petersson
och fru Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg, Bengtsson
i Varberg, fröken Sandell, herr Wiklund, fru Gunne, herrar Fredriksson
och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av fru Olsson och herr Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 4 med orden »Även
i fjol» och slutar med orden »ståndpunkt i frågan» bort ersättas med text
av följande lydelse:

»Även om civilförsvaret i princip får anses vara en statlig angelägenhet
synes det ofrånkomligt att bl. a. företagen lämnar sin medverkan, inte blott
genom personella insatser utan också i ekonomiskt avseende. En del av
den för berörda civilförsvarsverksamhet avsedda materielen — brandredskap,
verktyg och sjukvårdsmateriel — är nämligen av sådan beskaffenhet
att den kan nyttiggöras av företagen även under fredstid. Till den
del verkskyddsmaterielen kan och får användas för fredstida bruk bör företagen
helt bära kostnaderna. Eu betydande del av materielen kan emellertid
inte användas på sådant sätt. Som exempel härpå kan nämnas utrustningen
för gas-, radiak- och bevakningsgrupper, vilkas uppgifter får anses

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 år I96h -

vara jämförliga med hemvärnet. Kostnaderna för denna utrustning torde
för ett medelstort industriföretag kunna beräknas till cirka 20.000 kronor.
Enligt den ovan nämnda principen borde dylika kostnader åvila staten.

Civilförsvarsstyrelsen har beräknat kostnaderna för materiel till verkskyddsorganisationen
till cirka 53 miljoner kronor. Någon exakt kostnadsuppgift
torde för närvarande inte kunna erhållas. Än mindre torde det vara
möjligt att ange hur stor del av materielkostnaderna som rätteligen borde
åvila staten. Samma gäller beträffande de löpande kostnaderna, vilka av
civilförsvarsstyrelsen beräknats till cirka 6 miljoner kronor vid fullt utbyggd
organisation. Utskottet finner det angeläget att dessa förhållanden
närmare klarlägges och tillstyrker sålunda yrkandet om utredning.

Utredningen torde böra ha till syfte att klarlägga vilken del av de berörda
kostnaderna som bör åvila staten, så att en grund erhålles för en rättmätig
fördelning mellan staten och företagen. Av administrativa och organisatoriska
skäl torde man böra utgå från att verkskyddsuppgifterna även framgent
skall åvila företagen. Härav följer att statens bekostande av en viss
andel av kostnaderna bör få formen av ekonomiskt stöd till den av företagen
bedrivna verkskyddsverksamheten. Det bör prövas på vilket sätt ett sådant
stöd lämpligen bör utgå. Olika alternativ torde härvid få övervägas, t. ex.
att staten tillhandahåller eller bekostar viss del av materielen, biträder
eller svarar för utbildningsverksamheten eller lämnar schablonmässigt beräknade
ekonomiska bidrag. En lösning genom kombination av flera dylika
metoder torde också kunna vara tänkbar.

Enligt utskottets bedömning torde inte en lösning efter dylika riktlinjer
medföra några avsevärda administrativa eller organisatoriska svårigheter.
Däremot torde förutsättningar finnas för ett ytterligare stärkande och befrämjande
av samarbetet mellan civilförsvarsmyndigheterna och företagen.
»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande motioner, 1:295
och 11:729, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande verkskyddets finansiering.»

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640131