Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
1
Nr 23
Utlåtande i anledning av väckta motioner om förbud mot tobaksreklam.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 647 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 786 i andra kammaren av herr Nilsson i Tvärålund.
I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, ”att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning och förslag till lag om förbud mot
all tobaksreklam”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 647.
Historik m. m.
Till en början må påpekas att såväl importen av färdiga tobaksvaror som
den inhemska handeln med sådana varor är fri sedan den 1 juli 1961. Några
inskränkningar i rätten att reklamera för tobaksvaror föreligger icke.
Frågor om tobaksreklam har behandlats i riksdagen vid upprepade tillfällen.
Spörsmålet berördes sålunda vid statsministerns svar å interpellationer i andra
kammaren våren 1956 angående tobaksbrukets hälsorisker (AK:s protokoll
23: 3), vid finansministerns svar på en enkel fråga angående Svenska tobaksmonopolets
annonsering i första kammaren våren 1957 (FK:s protokoll 6: 16)
samt vid hans svar i andra kammaren hösten 1957 å interpellation angående
eventuell varudeklaration beträffande av Tobaksmonopolet tillverkade cigarretter
m. m. (AK:s protokoll 29: 36).
Vid 1958 års B-riksdag väcktes motioner med yrkande bl. a. att Tobaksmonopolets
offentliga reklam skulle stoppas och att monopolet skulle anmodas meddela
sina utländska affärsförbindelser att upphöra med sin reklam. Motionerna
behandlades av allmänna beredningsutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr B 2. Utskottet anförde bl. a.
Utskottet har i utlåtande till innevarande riksdag (nr 1) över motioner angående
forskningsarbetet rörande tobakens skadeverkningar givit uttryck åt
uppfattningen, att tobaksbruket kan medföra allvarliga skadeverkningar för
folkhälsan. Det kan med utgångspunkt häri synas ligga nära till hands att
utskottet skulle finna lämpligt med en reglering, eventuellt en tvångsmässig
sådan, av reklamen för tobaksvarorna. Olika betänkligheter av såväl principiell
som praktisk natur anmäler sig emellertid emot dylika åtgärder.
Blhang till riksdagens protokoll 1961,. 9 samt. 2 avd. Nr 23
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
I utlåtande till årets vårriksdag (nr 16) över en motion angående spörsmål
rörande varureklamen hänvisade utskottet bl. a. till farhågorna för att regleringsåtgärder
på reklamområdet skulle kunna motverka statsmakternas strävan
att åstadkomma friare konkurrensförhållanden och även kunna komma i strid
med principerna för vår tryckfrihet. Utskottet finner i likhet med vad statens
pris- och kartellnämnd i sitt yttrande över de nu föreliggande motionerna
anfört icke osannolikt, att reklamen endast i mindre utsträckning påverkar
den totala försäljningen men har sin egentliga betydelse för märkesvalet. Som
i ett flertal remissyttranden framhållits torde vidare ett reklamförbud knappast
kunna upprätthållas gentemot utländska tillverkare. Tobaksmonopolet skulle
härigenom komma i ett försämrat konkurrensläge. Detta förhållande torde
komma att accentueras genom den liberalisering av tobakshandeln som enligt
statsmakternas beslut är att emotse.
Utskottet anser det, oavsett ovan anförda omständigheter, självfallet berättigat
att ställa stora krav i olika avseenden på Tobaksmonopolets reklamverksamhet.
Det är sålunda önskvärt att reklamen ges en måttlig omfattning, att
den lämnar konsumenterna saklig upplysning och att den icke får omfatta
fabrikat som är i särskild grad skadliga för hälsan. Man bör enligt utskottets
mening icke bortse från möjligheterna att genom en riktigt upplagd reklam
kunna påverka konsumtionsvanorna i positiv riktning, dvs. så att en övergång
sker från mer till mindre skadliga märken. Genom det av medicinalstyrelsen
och Tobaksmonopolet i samråd bildade expertrådet, vari den medicinska expertisen
är representerad och som har till uppgift bl. a. att vara rådgivare till
monopolet i frågor rörande upplysning och reklam m. m. samt att följa och
stödja forskningen om tobakens skadeverkningar, har, såvitt utskottet kunnat
bedöma, goda förutsättningar skapats för att utskottets ovan uttalade önskemål
skall kunna tillgodoses.
Utskottet kan sålunda icke biträda motionärernas förslag om direkta ingripanden
för reglering av Tobaksmonopolets reklam men förutsätter, att den
uppmärksamhet som nu ägnas reklamfrågorna genom bl. a. expertrådets medverkan
och som torde ytterligare skärpas genom de väckta motionerna kommer
att giva resultat. Det finns sålunda skäl för förhoppningen att reklamen skall
utformas med sikte bl. a. på att minska skadeverkningarna av tobaksbruket
genom inriktning av konsumentintresset på mindre skadliga fabrikat och former
samt att den icke skall locka ungdomen till tobaksbruk.
I interpellation i första kammaren vid 1961 års riksdag till chefen för inrikesdepartementet,
som då handhade till hälsovården hörande spörsmål, frågade
herr Bengtson om tobaksreklamen kunde anses försvarlig ur folkhälsosynpunkt,
om EFTA-avtalet medgav att man ur folkhälsosynpunkt förbjöd eller begränsade
tobaksreklamen samt om åtgärder skulle vidtagas mot tobaksreklamen.
Interpellationen besvarades av chefen för finansdepartementet, statsrådet
Sträng, som därvid anförde bl. a. (FK:s protokoll 19: 67)
Lagstiftningen om tobaksvaror har i motsats till rusdryckslagstiftningen inte
till ändamål att begränsa försäljningen och förebygga eventuella skadeverkningar.
Numera råder i praktiken fri konkurrens inte bara olika försäljare
emellan utan även mellan tobaksmonopolet och utländska tillverkare. Någon
ändring härvidlag har veterligen inte på allvar satts i fråga.
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
3
Under dessa omständigheter saknas uppenbarligen förutsättningar för att i
fråga om tobaken genomföra någon motsvarighet ens till den måttliga reklambegränsning,
som iakttages när det gäller rusdrycker. Denna begränsning innebär
som bekant i huvudsak, att de statliga monopolbolagen, som omhänderhar
all partihandel och utminutering, inte gör reklam för spritdrycker. Mot mera
ingripande inskränkningar har med visst fog anförts invändningar från tryckfrihetssynpunkt.
För några år sedan tog monopolet initiativ till ett frivilligt reklamstopp
beträffande cigarretter. De utländska tillverkarna återupptog emellertid efter
kort tid reklamen i full utsträckning. Ett ensidigt reklamstopp från monopolets
sida skulle i dagens läge endast betyda att monopolet skulle lida avbräck i den
hårda konkurrensen med de utländska tillverkarna. Nämnas kan att de utländska
tillverkarna, som svarar för omkring 10 procent av tobaksförsäljningen i
landet, under fjolåret lade ned drygt 1 Va gånger så mycket pengar på annonsering
som monopolet.
Av det sagda torde framgå, att jag inte är beredd att vidtaga åtgärder mot
tobaksreklamen. Jag saknar under sådana förhållanden anledning att närmare
ingå på herr Bengtsons övriga frågor, liksom på de uppgifter rörande tobakskonsumtionen
och vetenskapens rön som herr Bengtson lämnat i sin interpellation.
Även vid 1962 års riksdag aktualiserades vissa spörsmål angående tobaksreklam.
I ett interpellationssvar i andra kammaren (AK:s protokoll 26:94)
vidhöll statsrådet Sträng sin föregående år redovisade ståndpunkt. Finansministern
påpekade därvid särskilt, att införeisen av färdiga tobaksvaror liksom
den inhemska handeln med sådana varor är fri sedan den 1 juli 1961.
I samband med 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen beslöts att vissa
inskränkningar skulle göras i reklamen för vin och sprit. Dessa inskränkningar
genomfördes genom att monopolbolaget Vin- och spritcentralen såsom förutsättning
för affärsförbindelse med leverantörer uppställde, att dessa följde
önskemålen beträffande reklamen. De överväganden som låg till grund för en
sådan lösning redovisas i proposition nr 151 år 1954 av föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld, sålunda:
Nämnas må till en början att kommittén prövat och avvisat ett framkommet
förslag om åtgärder i form av direkta förbudsbestämmelser mot ur nykterhetssynpunkt
olämplig reklam. Dylika åtgärder torde inte vara möjliga att
genomföra utan ändringar i tryckfrihetsförordningen. Sålunda påkallade grundlagsändringar
skulle förutsätta ingående principiella överväganden och även
i övrigt bli av komplicerad natur. Jag finner i likhet med kommittén att
sådana åtgärder inte bör komma i fråga.
Ett alternativ till lösning av frågan vore därför att spritcentralen i avtalen
med sina leverantörer föreskriver de inskränkningar i reklamen som nyss
angivits. Lagtekniskt skulle detta alternativ utformas så att spritcentralen
genom bestämmelse i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen ålägges att
vid avtal med leverantör föreskriva denne sådana inskränkningar rörande
reklam för rusdrycker och därmed jämförlig verksamhet som är erforderliga
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
för att tillgodose syftet med nyssnämnda regel att rusdryckshandeln skall
ordnas och handhavas så att därav uppkommer så ringa skada som möjligt.
Nämnda alternativ bör granskas främst ur tryckfrihetsrättslig och handelspolitisk
synpunkt.
I förstnämnda hänseende må framhållas att de tilltänkta inskränkningarna
icke synes strida mot de intressen tryckfrihetsförordningen vill tillgodose. De
riktar sig mot försäljare av rusdrycker, och på dessa bör man som förut framhållits
kunna ställa särskilda krav rörande sättet att bedriva försäljningsverksamheten.
Det förtjänar vidare att framhållas att det ur tryckfrihetsrättslig
synpunkt helt naturligt icke möter hinder att genomföra sådana försäljningsbestämmelser
för rusdrycker att annonsering icke blir lönande. Så är redan fallet
med gällande starkölsförbud som gör all kommersiell reklam för starköl inom
landet meningslös. Ett ingripande mot reklamen för rusdrycker är att betrakta
som ett led i försälj ningslagstiftningen, ehuru mindre ingripande än ett försäljningsförbud.
En begränsning av rusdrycksreklamen står i god överensstämmelse
med principerna för den svenska rusdryckslagstiftningen. Att märka
är vidare att inskränkningarna skulle i princip drabba alla berörda parter
lika.
Vad härefter angår de handelspolitiska komplikationer som kan tänkas uppkomma
genom nu åsyftade åtgärder mot rusdrycksreklamen må anföras följande.
I första hand har undersökts huruvida de tilltänka åtgärderna strider mot
bestämmelserna i 1947 års allmänna tull- och handelsavtal (GATT). Av undersökningen
har framgått att hinder enligt GATT inte möter mot att begränsa
eller temporärt förhindra reklam för rusdrycker under förutsättning att åtgärderna
i lika mån avser utländska och inhemska leverantörer. Detta torde gälla
oavsett huruvida rusdryckshandeln — såsom fallet är i vårt land — är monopoliserad
eller ej. Icke heller i handelsavtalen med de länder som är våra
viktigaste rusdrycksleverantörer, finns bestämmelser som utgör hinder för de
nu planerade åtgärderna. Självfallet kan likväl vissa meningsskiljaktigheter av
handelspolitisk art uppkomma. Dessa torde emellertid icke behöva medföra
några nämnvärda komplikationer.
Det här anförda ger vid handen att avgörande hinder mot det ifrågasatta
alternativet icke kan anses föreligga ur de synpunkter som nu diskuterats.
Utskottet
I förevarande motioner yrkas utredning och förslag till lag om förbud mot
tobaksreklam. Motionärerna förmenar att den intensiva reklam för tobaksrökning,
som bedrives av såväl Svenska tobaks aktiebolaget som utländska tillverkare,
har en konsumtionsfrämjande effekt och därför av hänsyn till folkhälsan
bör motarbetas. Ett förbud för Tobaksbolaget att reklamera är enligt
motionärernas mening ej till fyllest, eftersom de utländska tillverkarnas reklam
skulle fortsätta och resultatet endast bli ett sämre konkurrensläge för bolaget.
Frågor om tobaksreklam har varit före i riksdagen vid ett flertal tillfällen,
bl. a. åren 1962 och 1963 i samband med interpellationer. I svar på interpellationerna
förklarade chefen för finansdepartementet, att han icke var beredd
vidtaga åtgärder mot tobaksreklamen. Han anförde därvid att totalförbud var
Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1964
5
betänkligt ur tryckfrihetssynpunkt och att en begränsning av enbart Tobaksbolagets
reklam icke skulle ha åsyftad effekt.
Mot ett totalförbud kan, även enligt utskottets mening, med skäl anföras
betänkligheter ur tryckfrihetssynpunkt. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om de överväganden som föregick inskränkningarna i alkoholreklamen
vid 1954 års reform av nykterhetslagstiftningen. Statsmakterna avvisade vid
detta tillfälle av tryckfrihetsrättsliga skäl en lösning med lagstadgat totalförbud
mot alkoholreklam. Såsom motionärerna synes ha menat torde ett
reklamförbud för Tobaksbolaget knappast ha någon konsumtionshämmande
effekt. Det måste emellertid anses önskvärt att bolagets reklam inte ges en
sådan utformning eller omfattning att den bidrar att sprida tobaksbruket bland
ungdomen. Utskottet utgår från att Tobaksbolaget visar den återhållsamhet
som i detta hänseende är nödvändig.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 647 och II: 786, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, fru Nilsson, herrar Nyman och
Per Petersson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Bengtsson i Varberg,
Johansson i Södertälje*, Wiklund, fru Gunne, fru Eriksson i Ängelholm, herrar
Svensson i Kungälv* och Gomér.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Eric Carlsson, Wiklund och Gomér.