Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående återbetalningen
av fastighetsägarbidrag till skyddsrum.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 135 i första kammaren av herr Åkerlund
samt nr 162 i andra kammaren av herr Bengtson i Solna.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, ”att riksdagen för sin del
måtte besluta att ärenden, som avses i punkten 6 till övergångsbestämmelserna
till 1960 års civilförsvarslag, skall upptagas till behandling därest de ingives
före den 31 december 1964, samt att riksdagen måtte uttala att underrättelse
härom bör utgå med rekommenderat brev till fastighetsägare, som ålagts utbetala
fastighetsägarbidrag till skyddsrum”.
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen I: 135.
Historik m. m.
Enligt 1944 års civilförsvarslag förstods med allmänna skyddsrum sådana,
som var avsedda antingen för det allmänna civilförsvarets personal och verksamhet
eller för vägfarande och andra vilka uppehåller sig på allmän plats
eller för civilbefolkningen i ort eller del av ort som Konungen bestämde. Sistnämnda
slag av skyddsrum, befolkningsskyddsrum, skulle vara fullträffsäkert.
Skyldighet att inrätta, utrusta och underhålla befolkningsskyddsrum ålåg kommunen,
som dock ägde utfå statsbidrag med i regel 2/s av kostnaden. Motsvarande
skyldighet i fråga om enskilda skyddsrum ålåg ägaren till den anläggning
eller byggnad för vilken skyddsrummet var avsett. Kunde skyddsbehovet
för viss anläggning eller byggnad enligt organisationsplan, som fastställdes av
länsstyrelsen, tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, ägde länsstyrelsen befria
fastighetsägaren från berörda skyldighet. Hade länsstyrelsen medgivit
sådan befrielse var ägaren pliktig att i stället utge bidrag till kommunen för
skyddsrumskostnad (fastighetsägarbidrag) med belopp högst motsvarande normalkostnaden
för anordnande av skyddsrum för anläggningen eller byggnaden.
Länsstyrelsen ägde dock, då synnerliga skäl förelåg därtill, efter civilförsvarsstyrelsens
anvisningar medge befrielse från bidragsplikten. Konungen bestämde
normalkostnaden för anordnande av skyddsrum samt meddelade föreskrifter
i övrigt rörande beräkningen av fastighetsägarbidraget och dess erläggande.
Bihang till riksdagens protokoll 196’). 9 samt. 2 avd. Nr n
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
I propositionen nr 185 till 1956 års riksdag uppdrogs vissa riktlinjer för det
fxamtida skyddsrumsbyggandet. Sedan riksdagen i huvudsak godtagit dessa
liktlinjer utfärdades genom lag den 7 december 1956 vissa ändrade bestämmelser
om skyddsrum. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1957,
gick bl. a. ut på att Konungen eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen
skulle bestämma de områden och platser som skulle förses med
enskilda skyddsrum samt att i samma ordning skulle avgöras huruvida skyldigheten
att utrusta och underhålla befintliga enskilda skyddsrum skulle bibehållas
i områden där plikten att nyinrätta sådana skyddsrum kom att upphöra.
De nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet innebar i stort sett följande.
Skyddsrum skulle i princip även i fortsättningen inrättas i alla tätorter, som
betraktades som anfallsmal. I de mest utsatta orterna, i synnerhet de där man
maste räkna med risk för atomvapenanfall, skulle i innerområden och eljest
särskilt riskfyllaa delar endast bergrum eller likvärdiga betongskyddsrum
by§§as- Dessa områden skulle undantagas från det enskilda skyddsrumsbyggandet
och i den mån efter utrymning skyddsbehov för civilbefolkningen inom
samma områden förefanns skulle det tillgodoses genom befolkningsskyddsrum.
Det konstaterades i propositionen, att skyldigheten att erlägga fastighetsägarbidrag,
vilken var avhängig av plikten att inrätta enskilda skyddsrum, kom
att bortfalla i de områden, där befolkningsskyddsrum anordnades.
I propositionen nr 70 till 1957 års riksdag föreslogs vissa lättnader i bestämmelserna
om befrielse från skyldighet att utge fastighetsägarbidrag. I propositionen
anförde föredragande departementschefen bl. a.
De nya riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet går bl. a. ut på att befolkningsskyddsrum
skall byggas i första hand för dem som efter slutlig utrymning blir
kvar för att uppehålla även under krig oundgänglig verksamhet i de särskilt
riskfyllda delarna av de mest utsatta städerna samt att skyldigheten att inrätta
enskilda skyddsrum skall upphävas genom generella beslut i de områden, där
befolkningsskyddsrum anordnas. Fråga om dispens som grundar bidragsplikt
kommer alltså icke vidare upp i dessa områden, sedan nämnda beslut meddelats.
Som berördes i propositionen nr 185/1956 uppstår emellertid vissa övergångsproblem
i sådana fall, då dispens från skyddsrumsbyggnadsskyldigheten givits,
innan det generella beslutet utfärdats. För dessa fall kan ifrågasättas om vederbörande
fastighetsägare rimligen bör bidraga till kostnaden för befolkningsskyddsrum,
som icke längre avses för hans fastighet eller anläggning och som
i ett beredskapsläge endast undantagsvis och ytterst tillfälligt kan komma att
användas till skydd för i denna boende eller sysselsatta personer.
Problemfallen kan indelas i tre grupper, nämligen 1) dispens har beviljats,
men fastighetsägarbidrag har ännu ej bestämts; 2) bidraget har fastställts; och
3) bidraget har även erlagts. I vissa av dessa fall torde skälighetsöverväganden
leda till att bidragsskyldigheten bör avlyftas, i grupperna 1) och 2) genom befrielse
från att utge bidrag och i grupp 3) genom återbetalning av erlagt bidrag.
Dispensfrågan skall enligt gällande föreskrifter prövas av länsstyrelsen, innan
ansökan om byggnadslov upptages av byggnadsnämnden. Den som fått bygg
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
3
nadslov före generellt beslut om skyddsrumsskyldighetens upphörande bör i
fråga om skyddsrumskostnaden i princip komma i samma läge, oavsett om han
erhållit dispens eller haft att inrätta skyddsrum. Har byggnadslovet beviljats
kort före det generella beslutet, kan det antagas att den som inte fått dispens
i många fall kan anpassa sina byggplaner så att han ändock slipper bekosta
skyddsrum. Den som i motsvarande läge erhållit dispens bör då principiellt
sett ha samma möjligheter att undgå skyddsrumskostnaden. Svårigheten är att
finna en lämplig norm för avgränsning av de fall, där bidraget bör efterges.
En utväg vore att anknyta till bestämmelsen i 73 a § civilförsvarskungörelsen
om när fastighetsägarbidraget senast skall erläggas och sålunda låta bidragsplikten
bestå blott i de fall slutbesiktning skett eller, om sådan ej erfordras,
anläggningen eller byggnaden tagits i bruk, då det generella beslutet om skyddsrumsskyldighetens
upphörande meddelas. En sådan regel skulle vara enkel i
tillämpningen och medföra å ena sidan att fastighetsägarbidrag icke utkrävdes
i sådana fall där det skulle te sig särskilt stötande, och å andra sidan att fastighetsägare,
som fått dispens, icke i alltför stor utsträckning gynnas framför
övriga fastighetsägare.
Dispens kan ges inte bara från skyldigheten att inrätta enskilt skyddsrum
utan jämväl från plikten att utrusta och underhålla dylikt skyddsrum. Även
en dispens med sistnämnda innebörd medför skyldighet att utge fastighetsägarbidrag.
Åtminstone i ett fall har de ovan redovisade dispenserna avsett underhållet.
Allmänt beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens upphörande synes
icke i och för sig böra föranleda befrielse från eller återgång av fastighetsägarbidrag
i nu berörda fall. Enligt den nya ordningen äger nämligen Konungen
eller efter Konungens bemyndigande civilförsvarsstyrelsen förordna, att utrustnings-
och underhållsskyldigheten i fråga om befintliga skyddsrum skall kvarstå
inom område, där enskilda skyddsrum icke vidare skall inrättas. Först
om också underhållsplikten generellt upphört, synes det böra komma i fråga att
efterge fastighetsägarbidrag, som endast avser underhållet. Eljest skulle de
fastighetsägare som fått dispens från underhållsskyldigheten bli alltför gynnade
i förhållande till andra.
De i detta avsnitt hittills behandlade spörsmålen har avsett områden, där
skyddsrumsskyldigheten genom generellt beslut upphävs. Emellertid förefaller
det troligt, att vissa områden där skyddsbehovet enligt nuvarande organisationsplan
skall tillgodoses genom befolkningsskyddsrum inte kommer att omfattas
av sådant beslut. Avgörande för frågan hur man bör förfara med de
dispenser, som avser fastigheter inom dessa områden, synes böra vara, vilken
användning befolkningsskyddsrummen där skall få. Om det är meningen, att
skyddsrummet även i fortsättningen primärt skall tillgodose skyddsbehovet för
den inom dess upptagningsområde i fred bosatta och verksamma befolkningen
och i detta hänseende sålunda ersätta normalskyddsrummen, synes skäl saknas
för att efterge fastighetsägarbidragen. Avses befolkningsskyddsrummet däremot
skola primärt utnyttjas allenast av personer, som efter slutlig utrymning
är verksamma inom området och alltså icke av alla dem som i fred är bosatta
eller sysselsatta där, bör det i princip kunna ifrågakomma att efterskänka eller
återbetala bidragen.
Eftersom ett återbetalande eller efterskänkande av fastighetsägarbidrag av
förut anförda skäl bör grundas på skälighetsöverväganden, synes det följdriktigast
att omständigheterna i varje särskilt fall upptas till prövning, därvid
frågan om de redan inrättade eller under byggnad varande befolkningsskydds
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
rummens framtida användning blir av väsentlig betydelse. Det är icke möjligt
att redan nu ta ställning till varje enskilt befolkningsskyddsrums utnyttjande
efter de nya riktlinjerna. Ett sådant ställningstagande måste föregås av vissa
utredningar, som ännu icke hunnit slutföras. I avvaktan på att berörda prövning
av de enskilda fallen kan komma till stånd bör länsstyrelserna beredas
möjlighet att medge anstånd med erläggandet av redan fastställda fastighetsägarbidrag
(förenämnda grupp 2) utan iakttagande av de bestämmelser härutinnan,
som meddelats i 73 a § 2 mom. civilförsvarskungörelsen. Konungen
torde med stöd av 59 b § sista stycket civilförsvarslagen kunna utfärda erforderliga
föreskrifter för att möjliggöra sådant anståndsbeslut.
I de fall där dispens meddelats men fastighetsägarbidrag ännu ej fastställts
(förenämnda grupp 1) och dispensen avser skyldighet att inrätta skyddsrum för
anläggning eller byggnad belägen inom område, som inbegripes i generellt
beslut om skyddsrumsbyggnadsskyldighetens upphörande, torde dock befrielse
från bidragsplikten böra medges utan prövning av omständigheterna i det särskilda
fallet. Det synes nämligen över huvud taget inte böra komma i fråga
att fastställa fastighetsägarbidrag, då grunden för bidragsplikten bortfallit.
Vad sålunda anförts godtogs av riksdagen.
De genom 1956 års beslut uppdragna riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet
bibehölls i 1960 års civilförsvarslag. I skilda hänseenden vidtogs ändringar i
regleringen av fastighetsägarnas skyldigheter att anordna skyddsrum med hänsyn
till angelägenheten av en fullständig anpassning av bestämmelserna till
1956 års riktlinjer för skyddsrumsbyggandet. Därvid slopades tidigare föreskrifter
om befrielse i särskilda fall för fastighetsägare från skyldighet att
anordna skyddsrum, när skyddsbehovet kan tillgodoses genom allmänt skyddsrum,
avsett för civilbefolkningen i visst område. Dylik befrielse blev vid tilllämpning
av 1956 års riktlinjer icke aktuell, då skyldighet att anordna enskilda
skyddsrum i ifrågavarande områden icke vidare skulle gälla. Vid sådant förhållande
saknades också anledning att bibehålla bestämmelserna om skyldighet
för fastighetsägare, som erhållit dispens, att utgiva fastighetsägarbidrag. Föredragande
departementschefen anförde bl. a.
I enlighet med vad som föreslogs i propositionen nr 185/1956 gäller numera
såsom riktlinjer för skyddsrumsbyggandet att skyldighet att anordna enskilda
skyddsrum icke skall föreskrivas inom sådana innerområden av tätorter, där
skyddsbehovet tillgodoses genom allmänna skyddsrum. Vid sådant förhållande
uppkommer ej vidare den situation, på vilken de nuvarande reglerna i 59 §
2 mom. tager sikte, nämligen att befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet
inom sådant område är påkallad och meddelas i form av dispens, vilken förenas
med skyldighet att utgiva fastighetsägarbidrag. Efter lagändring år 1957 (prop.
70, rskr. 147) föreligger enligt 59 b § andra stycket vittgående möjligheter för
länsstyrelsen att medge befrielse även från skyldigheten att utgiva fastighetsägarbidrag.
Vid denna lagändring, som innebar en viss anpassning till de nya
riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet, förutskickades att en definitiv anpassning
skulle ske i samband med behandlingen av civilförsvarsutredningens slutbetänkande.
I överensstämmelse härmed torde den nya lagen icke böra upptaga
några regler vare sig om befrielse från skyddsrumsbyggnadsskyldighet i nu
avsedda fall eller om fastighetsägarbidrag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
5
Den nya civilförsvarslagen trädde i kraft den 1 juli 1960.
I övergångsbestämmelserna stadgades att Konungen på framställning av fastighetsägare
kunde efterskänka fastighetsägarbidrag som fastställts enligt 1944
års civilförsvarslag eller, i den mån bidrag redan erlagts, förordna om dess
återbetalning. Beslut skulle grundas på en bedömning om efterskänkande eller
återbetalning med hänsyn till föreliggande omständigheter kunde anses skäligt.
Härvid skulle i huvudsak de omständigheter vinna beaktande som framförts
av föredragande departementschefen i proposition nr 70 år 1957. Vid beslutet
ägde Konungen fästa villkor. Framställning skulle av fastighetsägaren inges
till kommunen senast den 1 juli 1961. Berättigades fastighetsägaren att återfå
erlagt bidragsbelopp, skulle detta erläggas av kommunen, som dock fick statsbidrag
med två tredjedelar av beloppet.
Förslaget till 1960 års civilförsvarslag vilade på ett av civ il för sv ar sutredningen
år 1958 framlagt huvudbetänkande. I fråga om övergångsbestämmelserna
anförde utredningen bl. a.
Då frågan om efterskänkande eller återbetalning av fastighetsägarbidrag bör
prövas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall bör det enligt
utredningen ankomma på vederbörande fastighetsägare att påkalla sådan prövning.
Utredningen föreslår, att framställning därom skall ingivas till vederbörande
kommun, som har att underställa framställningen Konungens prövning.
För att en samlad överblick beträffande de uppkomna kraven skall vinnas
inom relativt kort tid, torde enligt utredningen böra föreskrivas, att framställningen
skall ingivas till kommunen inom ett år från det den nya lagen trätt
i kraft. Detta bör även gälla för det fall att användningen av befolkningsskyddsrum
inom visst område ej blivit fastställd vid sistnämnda tidpunkt.
Redan dessförinnan lär nämligen fastighetsägare inom dessa områden kunna
avgöra, huruvida de vill bibehållas vid möjligheten att få fastighetsägarbidrag
efterskänkt eller återbetalat. Konungens avgörande av frågan torde däremot
ej kunna påräknas förrän befolkningsskyddsrummets användning bestämts.
Utskottet
Enligt 1944 års civilförsvarslag ägde fastighetsägare, då skyddsbehovet för
fastigheten kunde tillgodoses genom befolkningsskyddsrum, erhålla dispens
från skyldigheten att inrätta och underhålla enskilt skyddsrum. I dylika fall
var fastighetsägaren emellertid pliktig att i stället utge bidrag till kommunen
för skyddsrumskostnad, s. k. fastighetsägarbidrag. Möjligheterna att erhålla
dispens upptogs icke i 1960 års civilförsvarslag, eftersom skyldighet att anordna
enskilda skyddsrum enligt den nya lagstiftningen ej föreligger för områden,
vars skyddsbehov tillgodoses genom befolkningsskyddsrum. Vid sådant
förhållande saknades också anledning att bibehålla reglerna om fastighetsägarbidrag.
De nya bestämmelserna medförde vissa övergångsproblem beträffande
sådana bidrag som inbetalats eller fastställts enligt den äldre lagstiftningen.
I övergångsbestämmelserna till den nya civilförsvarslagen, som
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
trädde i kraft den 1 juli 1960, stadgades att Konungen på framställning av
fastighetsägare kunde efterskänka fastighetsägarbidrag som fastställts enligt
1944 års civilförsvarslag eller, i den mån bidragen redan erlagts, förordna om
dess återbetalning. Beslut skulle grundas på en bedömning om efterskänkande
eller återbetalning med hänsyn till omständigheterna kunde anses skäligt.
Framställning skulle ingivas till vederbörande kommun senast den 1 juli 1961.
Berättigades fastighetsägaren att återfå erlagt bidragsbelopp, skulle detta
utgivas av kommunen, som dock fick statsbidrag med två tredjedelar av
beloppet.
I förevarande motioner uppgives att vid framställningstidens utgång, den
1 juli 1961, tjugoåtta fastighetsägarbidrag inbetalats eller fastställts, att ansökan
om återbetalning eller efterskänkande gjorts endast i åtta fall samt att
sex av dessa ansökningar bifallits. Att icke flera ansökningar inlämnats beror
enligt motionärerna på att åtskilliga fastighetsägare icke känt till de möjligheter
som lämnats i övergångsbestämmelserna. Med hänvisning härtill yrkas
i motionerna, att tiden för ingivande av ansökan skall utsträckas till den
31 december 1964 och att samtliga berörda fastighetsägare genom rekommenderade
brev skall underrättas därom.
Den tid om ett år som fastighetsägarna haft att ansöka om återbetalning
eller efterskänkande av fastighetsägarbidrag kan enligt utskottets mening icke
i och för sig anses ha varit för kort. Att en del fastighetsägare på grund
av okunnighet om de nya reglerna underlåtit att göra ansökan i rätt tid är
beklagligt. Med hänsyn till den prejudicerande betydelse, som skulle kunna
tilläggas ett beslut av den art motionärerna önskar, anser sig utskottet dock
icke kunna tillstyrka bifall till motionerna. Utskottet får således hemställa,
att förevarande motioner, 1:135 och II: 162, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Nyman, Hiibinette och fru
Olsson*;
från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe*, Rimmerfors,
Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Fredriksson, Björkman och Gustavsson
i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1964
7
Reservation
av herrar Hubinette och Björkman, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 6 med orden ”Den
tid om och slutar med orden ”bifall till motionerna” bort ersättas med text
av följande lydelse:
Den tid om ett år som fastighetsägarna haft att ansöka om återbetalning
eller efterskänkande av fastighetsägarbidrag kan enligt utskottets mening icke
i och för sig anses ha varit för kort. Att en del fastighetsägare på grund av
okunnighet om de nya reglerna underlåtit att göra ansökan i rätt tid är beklagligt.
Då förklaringen härtill är, att underrättelse icke utgått till samtliga
fastighetsägare, ehuru civilförsvarsmyndigheten i vissa fall underrättat ett
mindre antal fastighetsägare, vill utskottet av rättviseskäl tillstyrka, att även
återstående fastighetsägare beredes tillfälle att få sin ansökan om att återfå
fastighetsägarbidrag prövad av Kungl. Maj:t.”
b) att utskottet bort hemställa,
”att riksdagen, med bifall till förevarande motioner, 1:135
och II: 162, måtte
1) för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
angående efterskänkande och återbetalning av fastighetsägarebidrag, som fastställts
jämlikt 59 b § i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536).
Framställning, som avses i 6. övergångsbestämmelserna till civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74) skall upptagas till prövning, därest den ingives före
den 1 januari 1965.
Om ärende enligt denna lag skall i övrigt gälla vad i nyssnämnda stadgande
föreskrives.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgifl utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
2) uttala att underrättelse om den nya lagen bör utgå med
rekommenderade brev till de fastighetsägare som ålagts utbetala
fastighetsägarbidrag till skyddsrum.”