Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
1
Nr 11
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om kommunal beredskap m. m.
Genom en den 19 december 1963 dagtecknad proposition, nr 4 år 1964,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
lag om kommunal beredskap,
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till
1. lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. och
2. lag om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74).
I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 216 i första kammaren av herr Enarsson
och nr 270 i andra kammaren av herr Magnusson i Tumhult m. fl., samt
2) de likalydande motionerna nr 648 i första kammaren av herr Gustafsson,
Nils-Eric, m. fl., och nr 787 i andra kammaren av herr Johansson i
Dockered m. fl.
De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 saml. 2 avd. Nr 11
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Förelag
till
Lag
om kommunal beredskap
Härigenom förordnas som följer.
Vissa kommunala uppgifter under civilförsvarsberedskap
1 §•
Kommun är under civilförsvarsberedskap skyldig att i de hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem
som eljest äro bosatta i kommunen, utöva verksamhet jämväl till förmån
för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, utrymning
eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga
förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Härvid skola dock
gälla de begränsningar, som följa av att vistelsen i kommunen icke är avsedd
att fortgå, när de utomordentliga förhållandena upphört, eller av
föreskrifter, vilka meddelats i eller med stöd av lag eller författning, avsedd
att tillämpas under nämnda förhållanden.
2 §•
Det åligger kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till
följd av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara
sammanhängande utomordentliga förhållanden blivit i behov av särskilt
bistånd, i den mån hans behov icke skola tillgodoses genom civilförsvarets
försorg eller enligt särskild lag eller författning genom annan än kommunen.
Vid kommuns biståndsverksamhet skall särskilt tillses att behoven
av bostad och uppehälle bliva tillgodosedda samt att vård eller tillsyn beredes
den, som är i behov därav.
Skyldighet som i första stycket sägs åvilar den kommun, i vilken den
hjälpbehövande uppehåller sig annat än tillfälligt.
3 §.
Såvitt gäller den som till följd av krigsskada eller utrymning lämnat sin
bostad inträder den i 2 § stadgade skyldigheten för kommun, då den hjälpbehövande
efter anvisning av civilförsvaret eller på annat sätt blivit in
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
kvarterad inom kommunen. Har inkvartering skett i förläggning, som civilförsvaret
upprättat för vårdbehövande, skall dock, i den mån förläggningen
ej utgör specialinternat som kvarstår under särskild huvudman,
ansvaret för driften övergå till kommunen först en vecka efter det civilförsvarsmyndighet
anmält till kommunen att förläggningen tagits i bruk.
På framställning av kommunen äger länsstyrelsen, om särskilda skäl föreligga
därtill, förordna att kommunens övertagande av ansvaret för förläggningen
skall anstå under ytterligare högst en vecka.
4 §.
Enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, är kommun under civilförsvarsberedskap
skyldig att registrera befolkning, som till följd av
krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden lämnat sin bostad och uppehåller
sig i kommunen annat än tillfälligt.
5 §.
Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap
skyldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kommun,
där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större omfattning.
Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och
utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna
om biståndet, äger länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är belägen,
förordna därom.
Blir till följd av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra
med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för
totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande,
att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvarsberedskap
annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom tillfälligt
lämna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det
län, där den biståndslämnande kommunen är belägen.
Planläggning och andra förberedelser
6 §•
Det åligger kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser, som
erfordras för att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter enligt
1, 2 och 4 §§ samt 5 § första stycket denna lag som upprätthålla eller
utöva annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger kommunen
enligt särskild lag eller författning.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1964
Kommun, som ombesörjer distribution av gas, värme, vatten eller elektricitet
eller ombesörjer renhållning eller ansvarar för samfärdsleder, kommunikationer
eller avlopp eller som utövar annan därmed jämförlig verksamhet,
skall även vidtaga förberedelser för att verksamheten i erforderlig
omfattning skall kunna återupptagas efter krigsskador.
Efter länsstyrelsens förordnande är kommun skyldig att vidtaga med
hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga särskilda anordningar
eller förberedelser för vattenförsörjningen och den allmänna
hälsovården.
Förberedelserna skola anpassas efter de förhållanden, som kunna förutses
komma att råda i kommunen, allteftersom civilförsvarets planer för
utrymning och inkvartering verkställas. Såvitt avser förberedelser enligt
andra stycket skola förberedelserna ske under beaktande jämväl av den risk
för krigsskador, för vilken verksamheten kan antagas vara utsatt.
7 §•
Finner länsstyrelsen det erforderligt med hänsyn till beredskapsuppgifternas
omfattning eller betydelse i viss kommun, att dennas förberedelser
redovisas i särskild plan, skall kommunen efter länsstyrelsens förordnande
upprätta och antaga sådan plan samt underställa länsstyrelsen denna för
godkännande.
Länstyrelsen äger förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,
då det påkallas av ändrade förhållanden.
Uppgifternas handhavande
8 §.
Uppgift som enligt denna lag ankommer på kommun under civilförsvarsberedskap
skall, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar
fredstida kommunal uppgift, fullgöras av det kommunala organ, på vilket
uppgiften ankommer i fredstid.
9 §.
Uppgift som kommun skall fullgöra under civilförsvarsberedskap och
som saknar motsvarighet i fredstid skall, i den mån föreskrifter för uppgiftens
handhavande ej meddelats i särskild lag eller författning, handhavas
av en beredskapsnämnd.
Kommun äger tillsätta särskild beredskapsnämnd. Beredskapsnämnd må
tillsättas redan i fredstid.
Där särskild beredskapsnämnd ej inrättas, skall kommunens styrelse
vara beredskapsnämnd; kommun dock obetaget att uppdraga åt annat kommunalt
organ att vara beredskapsnämnd.
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
10 §.
Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kommunens
fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter
må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det
begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat
med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.
Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.
I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall därjämte
vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse
ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där
avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt
att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och
beslutet i varje ärende.
Beträffande beredskapsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i första
stycket sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga tilllämpning,
varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av
stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat
än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.
11 §•
Under civilförsvarsberedskap äger kommun övergå till krigsorganisation.
Om beslut, varigenom kommun övergått till krigsorganisation eller återgått
till fredstida organisation, skall länsstyrelsen ofördröj ligen underrättas.
I kommuns krigsorganisation skola ingå kommunens styrelse och sådana
förvaltande och verkställande kommunala organ i övrigt, vilka fullgöra med
försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter.
Då kommun övergått till krigsorganisation, ankommer ledningen av
den kommunala beredskapsverksamheten på kommunens styrelse. Denna
äger meddela kommunens nämnder och andra organ, dock ej fullmäktige,
föreskrifter rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt fördela
kommunens tillgångar i fråga om personal och utrustning mellan de
i krigsorganisationen ingående organen alltefter uppkommande behov. Av
styrelsen utsedd företrädare äger närvara vid och deltaga i överläggningarna
inom kommunalt organ, som ingår i krigsorganisationen.
Om överflyttning av uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndighet,
till annan sådan myndighet stadgas i lagen med särskilda bestämmelser
angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid
krig eller krigsfara m. m.
12 §.
Finner länsstyrelsen under civilförsvarsberedskap att kommun bör övergå
till eller bibehålla krigsorganisation, äger länsstyrelsen förordna därom.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
13 §.
Kommunens styrelse skall övervaka att erforderlig planläggning sker
och övriga nödvändiga förberedelser vidtagas för den kommunala verksamheten
i krig eller vid krigsfara. Det åligger styrelsen eller det kommunala
organ, som kommunen bestämmer, att genom anvisningar till planläggande
organ sörja för att erforderlig samordning kommer till stånd mellan de olika
verksamhetsområdena.
14 §.
Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna
lag. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som
själva verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas
med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet.
Under civilförsvarsberedskap äger länsstyrelsen, om det anses oundgängligt
för samordning av försvarsansträngningarna, meddela kommun föreskrift
i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning.
Kostnaderna för verksamheten m. m.
15 §.
För kostnad som kommun fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket
äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större
del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden
kan anses skälig.
Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag, må skyldighet
för kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 § tredje stycket ej göras gällande
mot kommunen.
16 §.
Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
och äro planläggningskostnaderna att anse som betungande för
kommunen, utgår ersättning av statsmedel med skäligt belopp.
17 §.
Vad i 42 § civilförsvarslagen är stadgat om ordningen för fastställande och
utbetalning av statsbidrag för kommunala civilförsvarsåtgärder skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 15 och 16 §§ denna
lag.
18 §.
För kostnader, som under civilförsvarsberedskap uppkomma för kommun
till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kom
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
mun, ävensom för kostnader, som föranledas av påbjuden utrymning eller
annan omflyttning av befolkningen inom den egna kommunen, skall ersättning
utgå av statsmedel.
Kommun äger av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning som avses i
första stycket.
19 §.
Kommun, som jämlikt 5 § andra stycket lämnat annan kommun bistånd,
är berättigad till ersättning härför.
Ersättningen skall utgå av statsmedel och utgivas av den länsstyrelse som
förordnat om biståndet.
Särskilda bestämmelser
20 §.
Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen enligt
denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna, äger
länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen
lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldigheten
avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad till ersättning
av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.
21 §.
Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos
Konungen.
Under civilförsvarsberedskap äger myndighet, som meddelat beslut enligt
denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.
22 §.
Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.
Inrättar kommun särskild beredskapsnämnd, skall val av ledamöter,
som första gången förrättas, avse tiden intill utgången av året näst efter det,
då allmänna val av kommunens fullmäktige äga rum första gången efter den
tidpunkt från och med vilken ledamöterna blivit valda. Vad nu sagts skall
ej äga tillämpning beträffande beredskapsnämnd i Stockholm.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Förslag
till
Lag
om skyldighet att upplåta iukvarteringsbostad i krig m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock skall vad nu sagts ej gälla i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på grund av förordnande enligt
andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att nämnda
bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr
att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess
prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från det underställningen skett gillat av riksdagen,
är det förfallet. Upphör krigsfaran, upphäver Konungen meddelat förordnande
inom en månad.
Hava under krig, vari riket befunnit sig, bostäder förstörts i större omfattning,
äger Konungen med riksdagens samtycke förordna, att vad i
2—9 §§ stadgas skall under viss tid, högst ett år varje gång, äga tillämpning.
2 §•
Ägare eller innehavare av byggnad eller del därav är skyldig att för inkvartering
upplåta bostad, som civilförsvarsmyndighet eller i lagen om kommunal
beredskap omförmäld beredskapsnämnd anvisat för sådant ändamål.
Anvisning av inkvarteringsbostad enligt denna lag må meddelas endast den
som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse icke
äger eller icke kan återvända till sitt hem och må ej avse utrymme, som
oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärden och hans familj eller honom
närstående.
Upplåtelse av inkvarteringsbostad medför även skyldighet för inkvarteringsvärden
att tillåta den inkvarterade att nyttja sådan inkvarteringsvär
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i
dens utrustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades
dagliga behov skola kunna tillgodoses.
Anvisning av inkvarteringsbostad må återkallas av civilförsvarsmyndighet
eller beredskapsnämnden.
Konungen bestämmer vilka civilförsvarsmyndigheter som skola äga meddela
och återkalla anvisning av inkvarteringsbostad.
3 §•
Vägrar ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad
enligt 2 § och kan inkvartering ej komma till stånd med
tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden
förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden.
I föreläggandet må utsättas vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet
till efterrättelse.
Efterkommes icke föreläggandet inom tid, som föreskrivits däri, äger
länsstyrelsen förordna om erforderlig handräckning.
4 §•
För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarteringsvärden
berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån
ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfoganderätt.
Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen
beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande
av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant
ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsentligt
ändrats efter sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om
ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades
efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.
I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall
utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värderingsnämnd,
som omförmäles i rekvisitionslagen.
5 §.
Inkvarteringsersättning skall erläggas i efterskott för månad.
Åtnjuter den inkvarterade krigshjälp eller annan social förmån, som utbetalas
av inkvarteringskommunen, äger inkvarteringsvärden därav uppbära
det belopp, som motsvarar ersättning, vilken jämlikt 4 § tillkommer honom.
6 §.
För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd
av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa,
berättigad till skälig ersättning av statsmedel.
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Anspråk på ersättning prövas och ersättningen gäldas i den ordning
som är föreskriven i fråga om ersättning för skada å egendom, vilken tagits
i anspråk enligt rekvisitionslagen.
7 §•
Den som driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt
inom område, som utrymts, är skyldig att utan ersättning tillhandahålla
inkvarteringskommunen utrustning, som efter utrymningen icke erfordras
för anstaltens verksamhet inom området, för förläggning, i vilken
personer från anstalten inkvarterats.
8 §.
Vid tillämpningen av denna lag skall tillses att den, vars rätt beröres
därav, icke lider större förfång än som föranledes av omständigheterna.
9 §.
Talan mot beslut av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå
efter taxa, föres genom besvär hos den allmänna lokala värderingsnämnden
Mot annat av kommun meddelat beslut enligt denna lag föres talan genom
besvär hos länsstyrelsen; klagan må dock ej föras över anvisning av
inkvarteringsbostad.
Talan mot beslut av allmän lokal värderingsnämnd föres hos riksvärderingsnämnden.
över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighet enligt denna lag,
ävensom över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslut må klagan
ej föras.
Av beredskapsnämnd meddelat återkallelsebeslut enligt 2 § eller föreläggande,
som meddelats med stöd av 3 §, skall, om så bestämts i beslutet
eller föreläggandet, lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.
10 §.
Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna
lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
11
Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas att 36 §, 40 § 1 mom., 68 § och 73 § civilförsvarslagen
den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 §.
Inom civilförsvarsområde---sammanhängande förhållanden.
Då biståndsverksamhet som avses
i första stycket övertages av inkvarteringskommunen,
skall utrustning,
som civilförsvaret anskaffat för verksamheten,
i erforderlig omfattning
ställas till kommunens förfogande.
40 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina------och dylikt;
b) i enlighet------i organisationsplanen;
c) utföra källarmursgenombrott---enskilda skyddsrum;
d) vårda och---omförmälda anordningarna;
e) förvara och underhålla sådan
för det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst, brandtjänst
samt tekniska tjänst anskaffad
materiel, som icke utgör personlig
utrustning för tjänstegrenarnas
personal;
f) tillhandahålla lämpliga---inom civilförsvaret;
g) svara för---—kommunal anställning;
h) under civilförsvarsberedskap — —- — egendom; samt
i) å trafikled---under mörkläggning.
e) förvara och underhålla sådan
för det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst samt
brandtjänst anskaffad materiel, som
icke utgör personlig utrustning för
tjänstegrenarnas personal;
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
(Nuvarande lydelse)
68 §.
(Föreslagen lydelse)
■— hörande civilförsvarsområde.
Civilförsvarschef och — —
I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att
egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i nästföregående
stycke sägs äga motsvarande
tillämpning såvitt gäller egendom,
som finnes inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande
av byggnadsanordning och
källarmursgenombrott gälla jämväl
under tid, då civilförsvarsberedskap
icke råder; förfoganderätten må härvid
dock endast utövas av länsstyrelsen.
lanspråktagande enligt första stycket
av byggnad eller del därav för inkvartering
av vårdbehövande i särskild
förläggning ävensom ianspråktagande
av utrustning, som erfordras
för sådan förläggning, må bestå intill
två veckor från det att driften av förläggningen
upphört att vara en civilförsvarsuppgift.
I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av kommuns skyldigheter
enligt 40 § 1 mom. b) och c) att
egendom tages i anspråk för kommuns
räkning, skall vad i första stycket
sägs äga motsvarande tillämpning
såvitt gäller egendom, som finnes
inom kommunen. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande
av byggnadsanordning och källarmursgenombrott
gälla jämväl under
tid, då civilförsvarsberedskap icke råder;
förfoganderätten må härvid
dock endast utövas av länsstyrelsen.
73 §.
Har egendom--—---ej förutsetts.
Ersättning gäldas, om egendomen
tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.
Ersättning gäldas, om egendomen
tagits i anspråk för kommuns räkning,
av kommunen och eljest av staten.
Vid fortsatt ianspråktagande enligt
68 § andra stycket gäldas ersättningen
av staten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
13
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en reglering i en lag om kommunal beredskap av
de uppgifter inom totalförsvaret, som skall fullgöras av kommunerna och
som icke är specialreglerade i särskild lagstiftning. Uppgifterna hänför sig
främst till sådana verksamhetsområden, vilka vid avgränsningen åren 1959
och 1960 av civilförsvarets uppgifter överfördes från detta till de ordinarie
samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller
krigsdrabbad befolkning efter det inkvarteringen genomförts av civilförsvaret
regleras härvid som en kommunal beredskapsuppgift. Tidpunkten för
ansvarsövergången från civilförsvaret till inkvarteringskommunen bestämmes
närmare. Såsom en kommunal uppgift upptages att registrera befolkning,
som tvingats lämna sin bostad.
Vidare föreslås skyldighet för kommun att lämna annan kommun bistånd
under civilförsvarsberedskap, dels i form av förberett bistånd av utrymningskommun
åt inkvarteringskommun, dels såsom improviserat bistånd mellan
närbelägna kommuner i situationer med akuta svårigheter.
Skyldighet föreslås åvila kommunerna att redan i fredstid planlägga
och på annat sätt förbereda verksamheten i krig eller vid krigsfara, bl. a.
att förbereda reparation av kommunaltekniska anläggningar efter krigsskador.
Planläggningsskyldigheten skall gälla generellt och för alla kommunala
verksamhetsområden av betydelse för totalförsvaret. Efter länsstyrelsens
förordnande skall planerna redovisas.
Särskilda regler föreslås för den kommunala organisationen i krig eller
vid krigsfara, vilka ger kommunstyrelsen möjligheter att omfördela kommunens
personella och materiella resurser och att ge direktiv för inriktningen
av fackorganens verksamhet.
I fråga om kostnaderna föreslås att kommun skall vara berättigad till
statsbidrag med minst två tredjedelar av kostnaden för särskild anordning,
som kommunen efter länsstyrelsens beslut ålagts vidtaga för att bl. a. trygga
de inkvarterades vattenförsörjning. Statsbidrag med skäligt belopp föreslås
vidare skola utgå för planläggningskostnaderna, om planerna godkänts
av länsstyrelsen och kostnaderna är att anse som betungande. Kostnader i
verkställighetsskedet för omhändertagande av inkvarterad befolkning liksom
kostnader för lämnat bistånd åt annan kommun föreslås skola helt ersättas
av staten.
I en lag om skgldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. föreslås
regler, som tryggar de inkvarterades innehav av anvisad bostad. Upplåtelseskyldigheten
anknytes till civilförsvarets anvisning men kan också
aktualiseras genom anvisning av kommunalt organ.
I lagen föreslås vidare en reglering av inkvarteringsvärdens rätt till ersättning
av den inkvarterade ävensom en ordning för bestämmandet av ersättningens
storlek, när parterna ej kunnat enas. Den föreslagna ordningen
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
anknyter till förfarandet vid utövning av civilförsvarets förfoganderätt. Skada
som uppstått till följd av inkvarteringen föreslås skola ersättas av statsmedel.
Slutligen föreslås vissa begränsade följdändringar i civilförsvarslagen.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1964.
Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementsthefen,
statsrådet Johansson, anfört i sin allmänna motivering och specialmotivering.
Beträffande övriga delar av motionen, såsom redogörelse för
gällande rätt, för kommunalrättskommitténs betänkande »Kommunal beredskap»
jämte författningsförslag, en av särskilt tillkallad sakkunnig utarbetad
promemoria med förslag angående befolkningsregistrering under
krigsförhållanden och en genom civilförsvarsstyrelsens försorg företagen
utredning rörande vattenhygienen i krig samt för remissbehandlingen, hänvisas
till propositionen.
Motionsyrkandena
I motionerna I: 216 och II: 270 har yrkats »att riksdagen måtte antaga det
vid proposition nr 4 fogade
Förslag
till
Lag
om kommunal beredskap
med följande ändringar:
15 §.
För kostnad som kommunen fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje
stycket äger kommunen erhålla statsbidrag med 90 procent eller den större
del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden
kan anses skälig.
Innan medel---mot kommunen.
16 §.
Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
äger kommunen erhålla statsbidrag med 90 procent eller den
större del av kostnadens belopp som kan anses skälig.»
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
I motionerna I: 648 och 11: 787 har yrkats
»att riksdagen vid sin behandling av proposition nr 4, förslag till lag om
kommunal beredskap, måtte besluta att statsbidrag må utgå med 90 procent
eller större del av kostnad som kommun fått vidkännas för särskild anordning
som erfordras för i 6 § andra stycket angivet ändamål, samt för åtgärd
enligt 6 § tredje stycket, allt i den mån kostnaden kan anses skälig, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta författningsförslag som föranledes
av ovanstående yrkande».
Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap
Föredragande departementschefen har anfört:
»Efter den avgränsning av civilförsvarets uppgifter, som skedde i samband
med att en ny organisation för civilförsvaret fastställdes år 1959,
gäller som en ledande princip att civilförsvaret icke skall svara för uppgifter,
vilka kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Civilförsvarets verksamhet
inriktas sålunda numera på ■— förutom olika förebyggande åtgärder
— sådana skadeavhjälpande och räddande insatser, som måste göras
i omedelbart samband med krigsskador och som kräver enhetlig ledning.
Iståndsättning av skadade anläggningar såsom byggnader, samfärdsleder,
gas-, vatten- eller elektricitetsverk eller distributionsnät i anslutning till
dessa eller andra anordningar inom det s. k. kommunaltekniska området
måste följaktligen ankomma på de ordinarie samhällsorgan, som i fred
ansvarar för underhåll och drift av samma anläggningar, dvs. oftast kommunerna.
Självfallet skall civilförsvarets resurser dock kunna sättas in till
hjälp åt de ordinarie samhällsorganen, om dessa ställs inför övermäktiga
uppgifter och resurserna kan friställas från civilförsvarsverksamhet. Ansvaret
för iståndsättningen ligger härvid icke hos civilförsvaret utan hos
de ordinarie samhällsorganen.
I fråga om den del av civilförsvarets förebyggande åtgärder, som utrymningarna
representerar, bär civilförsvaret likaledes numera en mera operativ
inriktning. På civilförsvaret ankommer sålunda att genomföra själva
utrymningen och inkvarteringen av de utrymmande, dvs. att leda själva
utrymningsrörelsen. Häri ingår att förse de utrymmande med transportmedel,
att ordna utspisning under utrymningen, att bereda vårdbehövande
vård under förflyttningen, att genomföra tillfällig inkvartering under denna
och varaktig inkvartering på bestämmelseorten samt att i övrigt i skilda
hänseenden sörja för de utrymmande under utrymningsrörelsen. När denna
avstannat genom att de utrymmande nått fram till inkvarteringskommunerna
och där erhållit inkvarteringsbostad, vare sig hos enskilda eller
—■ såsom måste bli fallet i fråga om vårdbehövande — i befintliga eller
särskilt upprättade internat, har utrymningen passerat sitt operativa skede
och de ordinarie samhällsorgan, som har att sörja för alt mänskliga be
-
16 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
hov i olika hänseenden blir tillgodosedda, kan träda till. Verksamheten
bland och för de inkvarterade måste i princip bli av samma karaktär som
den verksamhet, vilken de ordinarie samhällsorganen bedriver i fråga om
den i orten bosatta befolkningen, ehuru de inkvarterades hjälpbehov och
problem i övrigt måste förutses få helt andra proportioner än den fasta befolkningens.
Verksamheten från samhällets sida i detta läge till hjälp för
de inkvarterade kan emellertid snarast betecknas såsom förvaltande i motsats
till den operativa verksamhet, som civilförsvaret primärt är inriktat
på. För denna mera förvaltande verksamhet blir det främst kommunerna,
som kommer att få bära ansvaret, liksom de gör det i fråga om motsvarande
verksamhet bland den egna befolkningen.
Att uppgifter enligt det sagda kommer att åvila kommunerna är sålunda
en konsekvens av statsmakternas ställningstagande, när civilförsvarets uppgifter
närmare bestämdes år 1959, och det är nu i princip icke fråga om
att pålägga kommunerna några ytterligare skyldigheter.
Kommunernas ansvar för uppgifter, som de efter civilförsvarets tillkomst
icke haft, framstår emellertid f. n. närmast såsom en biprodukt av
den tidigare avgränsningen av civilförsvarets ansvarsområde. Kommunernas
skyldigheter i nu aktuella hänseenden har nämligen hittills icke kommit
till författningsmässigt uttryck i positiva bestämmelser. Då det här
rör sig om ett område av synnerligen stor betydelse för totalförsvaret, för
kommunerna och icke minst för de enskilda personer, som kan komma
att tvingas lämna sin hemort under orostider, synes det i hög grad angeläget
att en reglering i lag av kommunernas skyldigheter
kommer till stånd. Först då så skett får man inom totalförsvarets olika
grenar en klar bild av ansvarsförhållandena ned till de minsta enheterna i
samhället, och planläggningen inom andra områden av totalförsvaret kan
ske med erforderlig säkerhet i fråga om organisation och resurser även
på det lägsta lokala planet. Likaså får kommunerna först efter en lagreglering
klart besked om sina uppgifter och sätts i tillfälle att arbeta igenom
de problem, som de kan komma att ställas inför, och att förbereda sig för
uppgifterna genom planläggning och på annat sätt. Under remissbehandlingen
av kommitténs förslag har det framhållits att nuvarande brist på bestämmelser
lett till osäkerhet både hos kommunerna och hos sådana organ,
som arbetar med vår försvarsberedskap. Behovet av en lagreglering på området
är sålunda ställt utom all diskussion.
Kommitténs utredning har avsett endast primärkommunernas uppgifter
under beredskap och krig. I vad mån en reglering bör ske även av
landstingens beredskapsuppgifter och planläggningsskyldighet
vid sidan av de föreskrifter som ges i krigssjukvårdslagen
och dess tillämpningsföreskrifter kan knappast nu komma under
bedömande, ehuru det står klart att även landstingen måste sörja för
att deras ledningsorgan icke sätts ur funktion genom utrymningar och att
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
de skyddas i krig. Sedan behovet av särskilda föreskrifter för landstingens
del närmare undersökts kan det eventuellt ifrågakomma att inarbeta erforderliga
bestämmelser i den lag som nu är aktuell för den primärkommunala
beredskapen.
Liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att
lagstiftningen om de kommunala skyldigheterna bör ha karaktären av e n
ramlagstiftning utan detaljföreskrifter. Förhållandena
i de olika kommunerna — det gäller här både utrymnings- och inkvarteringskommuner
och kommuner som endast i ringa mån berörs av planerade
befolkningsomflyttningar, kommuner med en utvecklad kommunalteknisk
verksamhet och kommuner som helt saknar sådan ■— är så skiftande
att det knappast kan överblickas vilka resultat detalj föreskrifter skulle
leda till. Det kan emellertid förutses att behov kommer att föreligga av tilllämpningsföreskrifter
i skilda hänseenden, vilka torde få meddelas i administrativ
ordning.
När ställning skall tagas till omfattningen av den nu aktuella
lagstiftningen måste beaktas att det på vissa områden
redan finns bestämmelser, som ålägger kommunerna skyldigheter att medverka
inom totalförsvaret. Sålunda har kommunerna uppgifter inom folkförsörjningen
enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen, inom krigssjukvården
enligt krigssjukvårdslagen, inom civilförsvaret enligt civilförsvarslagen,
vid rekvisition enligt rekvisitionslagen etc. Det kan vidare förutses
att särskilda arbetsuppgifter kommer att åläggas kommunerna i samband
med att en för beredskap och krig lämpad reglering av olika sociala förmåner
kommer till stånd. Kommittén har med utgångspunkt i de för kommittén
meddelade direktiven begränsat sitt förslag till att gälla endast en
reglering av de uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,
dock med det väsentliga undantaget att de kommunala uppgifterna inom
folkförsörjningen inarbetats i kommitténs förslag. Under remissbehandlingen
av förslaget har yrkanden framförts om en utvidgning av den föreslagna
lagen till att omfatta även de kommunala civilförsvarsuppgifterna
och vissa andra områden inom totalförsvaret. Emellertid torde det på vart
och ett av de områden, som f.n. är specialreglerade med föreskrifter bl. a.
om kommunal medverkan, vara nödvändigt med en sådan speciell reglering
för att enhetlighet skall uppnås, som möjliggör central eller regional
ledning. Bestämmelser i speciallagstiftningen om vilka organ som skall
svara för verksamheten i fråga torde regelmässigt ej heller kunna undvaras.
Jag förordar med hänsyn härtill och då en ändrad ordning skulle
föranleda väsentliga rubbningar i den omfattande planläggning, som skett
på olika områden av totalförsvaret, att den kommunala medverkan däri,
som f. n. är reglerad i särskilda lagar eller författningar, alltfort får förbli
reglerad i denna ordning. Detta innebär bl. a. att den nu aktuella lagen —
i motsats till vad kommittén föreslagit — icke bör reglera den kommunala
2—• Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 avd. Nr 11
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
skyldigheten att medverka inom folkförsörjningen. För denna ståndpunkt
föreligger så mycket större skäl, som ifrågavarande skyldighet måste kunna
tagas i anspråk icke blott under beredskap och krig utan även under de
övriga förutsättningar, under vilka ransoneringslagen kan träda i tillämpning.
Å andra sidan finner jag att kommitténs förslag är alltför begränsat såvitt
det anger de kommunala skyldigheterna gentemot befolkning, som
tvingats utrymma sin hemort eller drabbats av krigshändelser, ävensom
såvitt det reglerar kommunernas skyldighet att planlägga för krigsförhållanden.
Enligt förslaget skall kommunerna åläggas att »vidtaga åtgärder
för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» till följd
av de extraordinära förhållandena samt att planlägga för fullgörandet av
denna skyldighet. Det synes något oklart vad kommittén avsett härmed,
särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig behandla
endast sådana uppgifter, som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret,
och till att kommittén i organisatoriskt hänseende lägger den verksamhet,
som uppgifterna föranleder, i första hand hos kommunens styrelse
med förbigående av de ordinarie kommunala organen inom olika specialområden.
Tveksamhet kan sålunda uppkomma — och synes också ha uppkommit
bland remissinstanserna — huruvida kommunernas skyldigheter
gentemot krigsdrabbad befolkning från andra kommuner enligt lagförslaget
avser också verksamhet inom barna-, nykterhets- och hälsovården, inom
undervisningsväsendet och andra områden med särskilda organ, där del
icke i egentlig mening är fråga om att ge bistånd. Flertalet remissinstanser
synes dock ha utgått från att kommunerna skall ha skyldighet att vara
verksamma för den utrymda eller krigsdrabbade befolkningen i alla de hänseenden,
i vilka kommunerna utövar verksamhet för den befolkning i kommunen,
som icke tvingats till omflyttningar eller eljest varit omhändertagen
av civilförsvaret. Jag finner också en sådan ordning vara den enda tänkbara
och förordar att kommun — med endast vissa begränsade undantag,
till vilka jag senare återkommer — skall vara skyldig att i alla hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för de egna kommunmedlemmarna, utöva
verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun,
som på grund av de extraordinära förhållandena tagit uppehåll i kommunen.
Härmed undanröjes så långt möjligt riskerna för att de inkvarterade från
annan kommun får en särställning i förhållande till inkvarteringskommunernas
fasta befolkning. Man vinner också den fördelen att det alltid finns
en kommun som är ansvarig för den enskilde, vilket är särskilt betydelsefullt,
om förbindelserna med hemkommunen avbrutits eller dess organ
satts ur funktion genom slutlig utrymning eller krigshändelser. Förberedelser
i form av planläggning eller i vart fall en genomarbetning av problemställningarna
måste då också med nödvändighet ske på alla kommunala
verksamhetsområden, där verksamheten kan förutses bli upprätthål
-
19
Andra lagutskottets utlåtande nr tl år 1964-
len även under krig, och avse verksamheten för såväl den egna befolkningen
som den befolkning, som skall inkvarteras i kommunen. Det synes
mig för övrigt knappast rationellt att bygga upp en speciell kommunal beredskap
inom den sektor, där uppgifterna tidigare ankommit på civilförsvaret,
men lämna beredskapen i övrigt på det kommunala planet därhän.
Att uppgifterna tidigare hänförts under civilförsvaret är ju närmast blott
av historiskt intresse. Jag anser alltså att den aktuella lagstiftningen bör
gälla den kommunala beredskapen överhuvudtaget i den mån den icke är
specialreglerad för särskilda verksamhetsområden.
Det sagda utesluter emellertid icke att, såsom kommittén funnit, vissa
särbestämmelser bör meddelas när det gäller kommunernas skyldigheter
att bistå inkvarterad befolkning. Inkvarteringen medför otvivelaktigt uppgifter,
som icke har någon direkt motsvarighet i den ordinarie kommunala
verksamheten och endast i vissa hänseenden kan dessa uppgifter antagas
komma att bli specialrcglerade på grundval av socialberedskapskommitténs
förslag. För inkvarteringskommunernas del finner jag det också nödvändigt
att i lagen speciellt reglera skyldigheten att registrera de inkvarterade. Då
ett av postverket upplagt eftersändningsregister bör kunna tjäna även som
upplysningsregister i de utflyttades hemort, finner jag ej anledning att i
lagen inskriva också en skyldighet för kommun att föra register över dem
som lämnat kommunen. Det bör vidare enligt särskilt stadgande i lagen
åligga inkvarteringskommunerna att vidtaga erforderliga särskilda förberedelser
för att de inkvarterades tillgång till godtagbart vatten skall tryggas
och för att de sanitära problemen efter inkvarteringen skall kunna bemästras.
I organisatoriskt hänseende är det inom all beredskapsplanläggning
en genomgående princip att det organ, som handhar viss
verksamhet i fred, också skall handha verksamheten under beredskap och
krig, och att överflyttning av ansvaret i sidled icke skall förekomma. För
att avsteg skall göras från denna princip måste mycket starka motiv föreligga.
Endast med denna ordning kan sakkunskapen pa olika områden tillvaratagas
i ett läge, som måste förutses bli kännetecknat av svåra störningar
i den samhälleliga verksamheten. Det förutsattes också då civilförsvaret
avlastades vissa uppgifter, att dessa skulle avila ordinarie samhällsorgan.
Kommittén har emellertid förordat att den verksamhet, som
kommun måste utöva till följd av begränsningen av civilförsvarets ansvarsområde,
i första hand skall ankomma icke på de ordinarie kommunala organen
för motsvarande verksamhet utan på kommunens styrelse. Om denna
härigenom kommer att ställas inför alltför omfattande arbetsuppgifter,
skall dock kommunen — dvs. fullmäktige -— äga uppdraga verksamheten
åt de särskilda nämnderna, varvid endast ledningen av kommunens verksamhet
skall ligga hos styrelsen. Vid sådan delegering kan olika verksamhetsområden
sammanföras till viss eller vissa nämnder. Under särskilda
20 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
förutsättningar skall styrelsen kunna ge andra nämnder direktiv och besluta
i dessas ävensom i fullmäktiges ställe. På särskild nämnd ankommande
verksamhet i dess helhet skall styrelsen kunna övertaga efter länsstyrelsens
godkännande. En uppgift, som ursprungligen ligger på en facknämnd
och i beredskapsläget övertages av kommunens styrelse, skall sålunda
enligt förslaget kunna återlämnas av fullmäktige till en facknämnd och
därefter av styrelsen med länsstyrelsens medgivande återföras till kommunens
styrelse.
Även om det otvivelaktigt är nödvändigt under svåra lägen att ha möjligheter
att laga efter lägligheten utan att vara bunden av stela föreskrifter,
synes mig dock den av kommittén föreslagna ordningen för handhavandet
av kommunala uppgifter under beredskap och krig alltför löslig, i det
att ansvaret för viss verksamhet kan komma att vandra eller rentav utskiftas
mellan olika kommunala organ. Såväl för totalförsvarsorgan utanför
kommunen som för de enskilda, som vistas i kommunen, måste en
sådan ordning skapa en besvärande oklarhet och rådvillhet. Det kan också
förutses att de kommunala organen själva och deras tjänstemän kan bli
osäkra om sitt ansvarsområde och risk föreligger möjligen för att den
situationen uppkommer att inget organ känner sig ansvarigt för en viss
uppgift. Förslaget lämnar heller icke garantier för att den sakkunskap
inom skilda områden — socialvård, barnavård, hälsovård etc. — som representeras
av de skilda nämnderna i kommunerna blir tillvaratagen i de
mest besvärliga lägena. Kommitténs förslag sammanhänger tydligen med
den åtskillnad som kommittén principiellt gjort mellan »ordinarie» kommunala
uppgifter och sådana som övertagits från civilförsvaret, en åtskillnad
som jag enligt det förut sagda icke anser böra upprätthållas. Jag kan
sålunda icke finna att man vinner några fördelar med att kommunens
styrelse enligt huvudregeln skall svara för ledningen av exempelvis socialvård,
barnavård och hälsovård bland de inkvarterade medan socialnämnden,
barnavårdsnämnden och hälsovårdsnämnden skall svara för motsvarande
uppgifter bland den fasta befolkningen. Enligt min menig, vilken
vinner stöd av åtskilliga remissinstanser, bör fördelningen av uppgifterna
inom den kommunala organisationen under beredskap och krig helt ansluta
till fredsorganisationen. Eventuellt erforderliga omfördelningar av arbetsuppgifterna
bör ske i den ordning och under de förutsättningar, som är
angivna i administrativa fullmaktslagen.
Däremot delar jag helt kommitténs mening att det under beredskap och
krig krävs ett kommunalt ledningsorgan med särskilda
befogenheter och att detta ledningsorgan bör vara kommunens styrelse.
De befogenheter som bör tillkomma styrelsen i dess egenskap av ledningsorgan
bör få sådan utformning att en kraftfull ledning kan utövas; de
bör således innefatta en långtgående rätt att ge direktiv till andra nämnder
rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt att fördela och
21
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år i96i
omfördela kommunens resurser i fråga om personal och materiel mellan
de olika organen. Styrelsen skall, för att låna en militär term, kunna åstadkomma
en kraftsamling i sådana lägen, då någon sektor av den kommunala
verksamheten är eller väntas bli ställd inför särskilt svåra eller betydelsefulla
uppgifter.
Kommitténs förslag att länsstyrelserna skall tilläggas ett väsentligt
inflytande på såväl kommunernas planläggning och andra förberedelser
som deras verksamhet under beredskap och krig har icke mött
någon gensaga bland remissinstanserna. Även jag finner det nödvändigt
att länsstyrelserna, som har erforderlig överblick över läget i stort, får
vissa befogenheter i avseende å den kommunala beredskapen och verksamheten,
liksom de också måste tillhandagå kommunerna med utgångsmaterialet
för deras planläggning och med rad och anvisningar i skilda
hänseenden. Den närmare regleringen av länsstyrelsernas medverkan i sistnämnda
hänseende torde emellertid få ske i administrativ ordning.
Delade meningar har däremot yppats om kommitténs förslag att en riksnämnd
för kommunal beredskap skall inrättas såsom ett särskilt
centralt organ med uppgift att — ehuru utan befogenhet att meddela
bindande föreskrifter — leda framförallt den kommunala planläggningen
och övriga förberedelser samt sörja för att erforderlig samordning
härvid sker med annan totalförsvarsplanläggning. Den kommunala beredskapen,
särskilt med den omfattning som den enligt min mening bör få
i det den bör omfatta alla kommunala verksamhetsområden, där krigsviktiga
uppgifter kan förutses uppkomma, är otvivelaktigt en nyhet, som
måste antagas medföra behov av centralt utfärdade riktlinjer, bland annat
för att nödvändig samordning skall komma till stånd med annan försvarsplanläggning.
De verkligt betydelsefulla samordningsproblemen aktualiseras
emellertid först på det regionala och lokala planet, och måste där
lösas med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna. Centralt är det redan
väl sörjt för att totalförsvarets olika grenar samordnas med varandra och
regionalt löper praktiskt taget all försvarsplanläggning på den civila sidan
samman i länsstyrelserna, där också erforderlig samordning med den militära
planläggningen sker. Enligt min mening har några övertygande skäl
för att inrätta ett särskilt centralt organ för den kommunala beredskapen
icke anförts. Erforderliga centrala anvisningar för kommunernas planläggning
bör kunna utfärdas av de olika centrala fackmyndigheterna: socialstyrelsen
inom social-, barna- och nykterhetsvården, medicinalstyrelsen
och dess sjukvårdsberedskapsnämnd inom hälsovården, civilförsvarsstyrelsen
såvitt rör samordningen med civilförsvaret, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inom vissa områden av kommunalteknisk verksamhet, skolöverstyrelsen
inom undervisningsväsendet etc. Härvid bör man — såsom
eljest i totalförsvarssammanhang —- söka ordna den erforderliga samordningen
centralt genom samråd mellan de olika centrala organ, vilkas verk
-
22 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196k
samhetsområden berörs. Samordningsfrågor av principiell karaktär kan
också finna sin lösning i den chefsnämnd, som numera är inrättad för att
verka för samordningen inom totalförsvaret. I den mån de kommunala uppgifterna
under beredskap och krig saknar direkt motsvarighet i fred såsom
är fallet med inkvarteringsverksamheten bör erforderlig vägledning
för kommunernas planläggning och handlande i verkställighetsskedet
kunna ges i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t och i
anvisningar av länsstyrelserna. I central instans blir emellertid med denna
ordning kommunerna ej företrädda, vilket otvivelaktigt måste betecknas
som en olägenhet. Det kan dock förutsättas att de centrala myndigheter,
som utfärdar anvisningar, håller erforderlig kontakt med kommunförbunden
och att dessa å sin sida kommer att bevaka kommunernas intressen
även på detta område samt att de kommer att verka för önskvärd enhetlighet
i den kommunala beredskapens uppbyggnad. Det bör heller icke vara
uteslutet utan snarare regel att företrädare för kommunförbunden inbjudes
att deltaga i överläggningar i befintliga centrala samordningsorgan när frågor
om den kommunala beredskapen är aktuella. Jag finner mig på grund
av det anförda icke böra förorda att en riksnämnd för kommunal beredskap
inrättas men vill understryka att det genom tillämpningsbestämmelser till
lagen, i instruktionsform eller i annan ordning måste sörjas för att den
kommunala beredskapen blir samordnad med annan beredskap. Då jag är
medveten om att de åtgärder jag har förordat för att få en tillfredsställande
sådan samordning och för att ge kommunerna erforderlig ledning för planläggningen
kan visa sig otillräckliga, förutsätter jag att utvecklingen noggrant
följes i chefsnämnden och försvarsdepartementets samordningsavdelning.
Härvid bör nära kontakt hållas med de berörda kommunförbunden.
Skulle det visa sig att speciella anordningar i angivet syfte anses nödvändiga,
är jag beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan. Jag vill vidare redan
i detta sammanhang understryka vikten av att företrädare för kommunerna
får delta i försvarshögskolans kurser och i krigsspel och övningar med totalförsvaret
på olika nivåer.
Ett besvärligt problem utgör frågan hur de inkvarterade skall kunna tillförsäkras
rätt till inkvarteringsbostaden, sedan civilförsvarets
förfoganderätt upphört. Visserligen är det säkerligen befogat att räkna
med att det stora flertalet av invånarna i inkvarteringskommunerna kommer
att visa en stark solidaritet med de utrymmande och frivilligt upplåter
inkvarteringsbostad och att de utrymmande så långt de har möjlighet gör
rätt för sig gentemot sitt värdfolk. Det måste emellertid förutses att svårigheter
kan uppkomma, särskilt om inkvarteringen blir av längre varaktighet.
Inkvarteringsvärdar kan tänkas vilja bli kvitt sina påtvungna gäster
och de inkvarterades förhållanden kan motivera omflyttningar för att utjämna
motsättningar eller åvägabringa en lämpligare fördelning av tillgängliga
inkvarteringsbostäder. När civilförsvarets förfoganderätt kan ut
-
23
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196i
övas eller består föreligger garantier såväl för att de utrymmande eller hemlösa
får tak över huvudet som för att inkvarteringsvärden får ersättning för
upplåtelsen. Ett ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt innebär
nämligen att polishandräckning kan anlitas för att bereda tillträde till
inkvarteringsbostaden och ersättningen utgår av allmänna medel. Så länge
civilförsvaret utan tidsbegränsning ansvarade för att de utrymmande erhöll
inkvarteringsbostad, kunde alltid förfoganderätt utövas. I samband
med att ansvaret för de inkvarterade efter inkvarteringens genomförande
överfördes på kommunerna bestämdes att civilförsvarets förfoganderätt,
som utövas av civilförsvarets lokala och regionala organ, icke skulle utövas
för att tillgodose uppgifter, som icke längre skulle vara civilförsvarsuppgifter.
Något skäl att frånfalla denna ståndpunkt torde icke föreligga.
Detta innebär emellertid att de inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden
och inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för upplåtelsen numera torde
följa helt civilrättsliga regler och följaktligen bli beroende av att avtal, uttryckligen
eller underförstått, kommer till stånd mellan parterna. Uppsäges
den inkvarterade till avflyttning, blir han också skyldig att flytta, och myndigheterna
kan icke vägra att förhjälpa inkvarteringsvärden till hans rätt.
Att utan tillgång till tvångsmedel bereda den inkvarterade ny inkvarteringsbostad
torde i inkvarteringskommuner, vilkas befolkning kanske tredubblats,
oftast bli en hart när omöjlig uppgift. Jag finner därför liksom kommittén
och samtliga remissinstanser, som tagit ställning i denna fråga, att
en rättslig reglering måste komma till stand, som tillförsäkrar de inkvarterade
fortsatt rätt till inkvarteringsbostaden och som möjliggör sådana
omflyttningar av de inkvarterade, vilka av olika skäl kan bli nödvändiga,
exempelvis för att förena familjer eller hushåll, som skingrats under utrymningen,
eller för att vinna eu lämpligare fördelning av tillgängliga utrymmen.
Kommittén har sökt lösa det aktuella problemet genom att föreslå en särskild
förfoganderätt för länsstyrelsen, avsedd att tillämpas i form av ianspråktagande
av ett större eller mindre antal inkvarteringsbostäder. Inom
den ram som länsstyrelsens ianspråktagande angivit skulle kommunens
styrelse sedan äga fördela bostäderna bland de bostadsbehövande. Ehuru
det enligt kommitténs förslag är fråga om ett ianspråktagande för kronans
räkning med förfoganderätt, skulle inkvarteringshyran erläggas av de inkvarterade
med en särskilt utsedd ansvarig person i varje hushåll. För ersättningens
bestämmande har kommittén föreslagit särskilda organ i kommunerna
och i länen.
Kommitténs förslag har under remissbehandlingen utsatts för delvis mycket
allvarlig kritik. För egen del kan jag icke biträda kommitténs förslag,
som jag finner icke vara anpassat efter det läge, som måste antagas råda
när den föreslagna ordningen skulle tillämpas. Det synes mig sålunda uteslutet
att belasta länsstyrelserna, som under beredskap och krig utgör for
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
försvarsansträngningarna utomordentligt viktiga regionala organ, med prövning
av individuella ärenden om förfogande över inkvarteringsbostäder.
Kommitténs förslag torde i själva verket innebära, att en uppgift som tidigare
lösts av lokala organ, nämligen civilförsvarscheferna, skulle föras upp
till de regionala organen, en ordning som skulle strida mot de principer om
decentralisering, som eljest på utomordentligt tungt vägande skäl är förhärskande
inom totalförsvarsplaneringen. Problemet måste därför lösas
efter andra linjer.
Alltsedan ställning togs i frågan, hur långt befolkningens skydd under
krig skulle tillgodoses genom utrymningar, har det förutsatts att de utrymmande
i princip själva skulle svara för den ersättning, som inkvarteringsvärdarna
kunde anses berättigade till. Endast i den mån inkvarteringsbostäder
togs i anspråk med förfoganderätt skulle ersättningen — enligt
vad som eljest gäller vid ianspråktagande med förfoganderätt — utgå av
allmänna medel. Skälen till denna ståndpunkt torde ha varit både av allmän
karaktär och rent praktiska. Det torde sålunda ha ansetts att den enskildes
eget initiativ och egen förmåga så långt möjligt skall tillvaratagas
och att han sålunda skall så långt han förmår ansvara för sig själv och sina
närmaste även under de svåra påfrestningar som krigsfara eller krig medför.
Det har också förutsetts att de samhälleliga organen skulle ställas inför
övermäktiga uppgifter vid sidan av de svårigheter och störningar, som
läget oundgängligen måste medföra, om de skulle belastas med allehanda
angelägenheter, som rörde den enskildes personliga förhållanden. Dessa
synpunkter gör sig alltjämt gällande och har i dag måhända en ännu större
giltighet, när planläggningen för utrymningarna omfattar omkring 3,2 miljoner
människor. Jag finner därför att man alltjämt måste upprätthålla
principen att de inkvarterade själva skall svara för ersättningen till sina
tillfälliga värdar.
Ianspråktagande av inkvarteringsbostäder med förfoganderätt innebär
emellertid en ordning, som dels utesluter att den enskilde inkvarterade själv
ersätter inkvarteringsvärden -— vid förfogande utgår ersättningen av allmänna
medel — dels framtvingar individuella beslut om inspråktagandet
och om ersättningens storlek, dels också medför administrativ omgång med
utbetalningen av ersättningen. Ett system med förfoganderätt för att säkra
de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna
skulle otvivelaktigt leda till ett mycket stort antal individuella
ärenden och följaktligen bli en svår belastning på myndigheterna,
vilket organ som än utsågs att utöva förfoganderätten. Genom att påkalla
förfoganderätt skulle nämligen inkvarteringsvärden få garanti för ersättningen.
Även för den inkvarterade skulle det bli en direkt fördel att förfoganderätt
kom till användning; därmed skulle han undgå att själv betala
inkvarteringsvärden ersättningen. Ett särskilt förfarande skulle — såsom
kommittén förutsett — bli nödvändigt för att det allmänna skulle kun
-
25
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b
na av den inkvarterade utkräva till värden erlagd ersättning. Systemet skulle
sålunda medföra en med hänsyn till läget orimlig administrativ apparat.
Jag kan därför icke finna ändamålsenligt att de inkvarterades rätt att kvarbo
i de av civilförsvaret anvisade inlcvarteringsbostäderna säkras genom förfoganderätt.
För de fall, då inkvarteringsbostäder måste kunna upplåtas i
samband med omflyttningar bland de inkvarterade, synes mig någon förfoganderätt
ej erforderlig. Här är det ju i första hand frågan om en omfördelning
av redan upplåtna utrymmen bland en befolkning, vars mest trängande
behov av tak över huvudet redan blivit tillgodosett, och ett sådant nödläge,
som förfoganderätten i allmänhet tar sikte på, föreligger ej. Kommer
efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats mindre grupper eller
enstaka utrymmande eller hemlösa till inkvarteringskommunen, bör i allmänhet
civilförsvaret vara ansvarigt för att de får inkvarteringsbostad
även om deras förflyttning icke skett under civilförsvarets ledning. Civilförsvaret
äger då utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av
bostad. Det synes ej heller erforderligt att tillskapa en särskild förfoganderätt
för de såvitt kan bedömas fåtaliga fall, då civilförsvarets förfoganderätt
ej kan utövas, ehuru vederbörande är helt utan bostad, exempelvis om
hans inkvarteringsbostad förstörs av vådeld.
Det synes mig som om en praktisk lösning av förevarande problem endast
kan nås genom att i lag stadgas skyldighet för ägare eller innehavare
av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad, som av civilförsvaret
eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller
krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till
sitt hem. Skyldigheten bör sanktioneras genom att befogenhet tillägges
kommun att vid vite förelägga den upplåtelseskyldige att mottaga den som
skall inkvarteras ävensom genom att länsstyrelsen berättigas att, om föreläggandet
ej iakttages, förordna om erforderlig handräckning.
En lösning efter dessa linjer medför att inkvarteringsbostad kan tas i
anspråk såväl genom förfoganderätt som genom anvisning, vilken grundar
upplåtelseskyldighet. I båda fallen aktualiseras skyldigheten att avstå
bostadsutrymme av civilförsvaret. Med hänsyn till de olika rättsverkningarna
av förfoganderätt och anvisning måste i varje enskilt fall civilförsvaret
tydligt ange på vilken grund upplåtelsen skall ske.
Jag är medveten om att eu upplåtelseskyldighet enligt det sagda kan
väcka betänkligheter, då den kan leda till långtgående ingrepp i den enskildes
förhållanden. Ser man till resultatet av skyldigheten finner man
emellertid att detta — bortsett från inkvarteringsvärdens möjligheter att
få ut ersättningen — icke skiljer sig från det resultat som ianspråktagande
med förfoganderätt leder till. Förfoganderätt har hittills varit accepterad
för alt bereda utrymmande och hemlösa tak över huvudet. Det måste också
beaktas att de ingrepp, som de utrymmande måste underkasta sig, har en
än allvarligare karaktär i det de tvingas lämna sina hem och praktiskt taget
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
alla sina ägodelar och berövas sina förvärvsmöjligheter, låt vara att detta
sker för att bereda dem skydd undan hot mot livet. Vid en jämförelse mellan
de utrymmandes och de i inkvarteringskommunerna kvarboendes situation
synes de sistnämnda icke vara de sämst lottade. I tider, då nationens
“existens står på spel, måste också alla vara beredda till uppoffringar.
Skall de inkvarterades rätt till bostad tryggas genom lagbestämmelser om
skyldighet för envar att upplåta inkvarteringsbostad, synes bestämmelserna
härom knappast höra hemma i en lag som i övrigt riktar sig till komfnunerna
med en reglering av deras skyldigheter och organisation. Jag förordar
därför att bestämmelserna om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
intages i en särskild lag.
De överväganden, som jag redovisat i det föregående, föranleder mig
således att förorda att i en lag av kommunallags karaktär regleras i särskilda
avsnitt dels vissa av kommunernas uppgifter under civilförsvarsberedskap,
nämligen i den mån specialreglering ej skett eller framdeles kommer
att ske, dels kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga andra
erforderliga förberedelser för hela det kommunala verksamhetsområdet,
dels den kommunala krigsorganisationen för samma verksamhetsområde,
dels ock kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänsyn till den
centrala betydelse för den kommunala beredskapen, som lagen avses få,
synes den böra benämnas lag om kommunal beredskap, oaktat den även
reglerar kommunal verksamhet under krig. Lagen bör -— liksom fallet är
med civilförsvarslagen — vara i kraft redan under normala förhållanden
men de för krigsfara och krig avsedda bestämmelserna bör erhålla en sådan
redigering, att de blir tillämpliga endast under de nämnda utomordentliga
förhållandena och först sedan civilförsvarsberedskap inträtt. Det är nämligen
först då som utrymningar, vilka påkallar den kommunala aktiviteten,
blir aktuella. I en särskild lag av fullmaktskaraktär, betecknad lag om skyldighet
att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., bör nämnda skyldighet
regleras. Regelmässigt måste lagen sättas i tillämpning när utrymningar anbefalles.
Slutligen bör samtidigt med tillkomsten av en lag om kommunal
beredskap vissa ändringar ske i civilförsvarslagen.
De nya lagarna jämte följdändringar torde böra träda i kraft den 1 juli
1964, då erforderliga tillämpningsföreskrifter och anvisningar av centrala
myndigheter kan förutses föreligga.»
Lagstiftning om kommunal beredskap
Uppgifter inom vissa verksamhetsområden
Föredragande departementschefen har anfört:
»Såsom jag redan framhållit vid mitt ställningstagande till de allmänna
riktlinjerna för en lagstiftning om kommunal beredskap anser jag det er
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 19Gi
forderligt att stadga en skyldighet för kommunerna att låta den kommunala
verksamheten generellt omfatta också sådan befolkning från annan
kommun, som på grund av de utomordentliga förhållandena tvingats taga
uppehåll i kommunen. Ehuru kommittén i sitt lagförslag begränsat d e
kommunala skyldigheterna gentemot inkvarterade
till sådana fall, då dessa blivit i behov av särskilt bistånd, synes dock även
kommitténs förslag vila på den grundläggande förutsättningen att de inkvarterade
icke skall vara utestängda från den verksamhet, som kommunerna
bedriver i övrigt och som icke kan sägas innebära att behov av särskilt bistånd
tillgodoses. Regleringen av de kommunala skyldigheterna gentemot
inkvarterade eller eljest hemlösa torde böra inledas med ett stadgande av
nu avsedd allmän räckvidd. Det ligger dock i sakens natur att vissa begränsningar
måste gälla i fråga om den kommunala verksamheten till förmån
för inkvarterade från annan kommun. Kommunen bör sålunda icke vara
skyldig att tillhandahålla sådana förmåner, som uppenbarligen förutsätter
stadigvarande bosättning i kommunen, åt den som enbart på grund av de
utomordentliga förhållandena vistas där. Såsom exempel må nämnas sociala
stödåtgärder som icke avser att tillgodose löpande behov utan är avsedda
att på längre sikt förebygga hjälpbehov eller att höja standarden. Vidare
måste vid en sådan generellt utformad skyldighet, som nu är i fråga, en
begränsning göras för de fall, då i särskild lag eller författning, avsedd att
tillämpas just under nu åsyftade utomordentliga förhållanden, tillskapats
en särskild ordning, i vilken personkretsen för den kommunala verksamheten
bestämts. Gäller det däremot icke någon för krigsförhållanden särskilt
utarbetad ordning inom visst verksamhetsområde, bör den kommunala
verksamheten för de i kommunen bosatta utsträckas till att omfatta även
befolkning från annan kommun.
Under remissbehandlingen har i några yttranden berörts frågan om kommunalt
ansvar för omhändertagandet av dem som vid snabbutrymning
av de största tätortsområdena blir tillfälligt inkvarterade i
s. k. genom gångsområden i avbidan på vidare transport. Medan
kommittén ansett att det kommunala ansvaret bör inträda först då de utrymmande
blivit definitivt inkvarterade, har i dessa yttranden framhållits
önskvärdheten av kommunalt ansvar även vid tillfällig inkvartering i genomgångsområdena.
För egen del ansluter jag mig till kommitténs ståndpunkt.
En övergång av ansvaret för de tillfälligt inkvarterade skulle nämligen
enligt min mening leda till en icke önskvärd splittring i ansvarsförhållandena,
helst som ansvaret måste återgå till civilförsvaret, så snart vidaretransporten
blir aktuell. Det måste fasthållas att inkvarteringen i detta
fall blott är ett avgränsat skede i en fortgående utrymningsrörelse, som ledes
av civilförsvaret. Otvivelaktigt kommer emellertid den tillfälliga inkvarteringen
att ställa civilförsvaret inför mycket svåra uppgifter och det är
sannolikt att även tillgängliga kommunala resurser i fråga om personal
28 Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b
och materiel måste tagas i anspråk. Detta bör emellertid ske under civilförsvarets
ledning, varvid om så blir erforderligt personalen kan anlitas
med civilförsvarsplikt och de materiella tillgångarna tagas i anspråk med
civilförsvarets förfoganderätt.
I likhet med kommittén och remissorganen finner jag det erforderligt
att i lagen särskilt reglera den ojämförligt viktigaste av de kommunala
skyldigheterna gentemot utrymda eller eljest hemlösa, nämligen uppgiften
att tillgodose de särskilda behov, som är en följd av
att de tvingats lämna sina hem och berövats sina förvärvsmöjligheter. Den
verksamhet, som härvid skall ankomma på kommunerna, skiljer sig uppenbarligen
så väsentligt från dessas normala socialvårdande uppgifter,
att den icke kan anses innefattad i ett generellt stadgande av den karaktär,
som jag nyss berört. Därjämte bör denna skyldighet taga sikte icke blott
på befolkning från annan kommun utan även på befolkning från den
egna kommunen, som blivit hemlös eller eljest försatts i särskilda svårigheter
genom utrymning, krigshändelser eller andra av de utomordentliga
förhållandena betingade omständigheter men som alltjämt är kvar inom
kommunen. Biståndsskyldigheten kommer således att gälla även för rena
utrymningskommuner och sådana kommuner, som är både utrymningsoch
inkvarteringskommun för den egna befolkningen. Det särskilda bistånd,
som här avses, skall såsom kommittén framhållit syfta till att tillgodose
de hemlösas eller eljest krigsdrabbades mest elementära behov i
fråga om bostad och uppehälle samt erforderlig vård. Att dessa uppgifter
är de väsentligaste bör framgå av lagens bestämmelser.
Det bör emellertid anmärkas att kommunerna endast undantagsvis kommer
att primärt få sörja för att inkvarteringsbostad beredes den hemlöse.
Såväl vid vanlig utrymning som vid evakuering på grund av krigsskador
är nämligen civilförsvaret i första hand ansvarigt för omhändertagandet
av de drabbade och har därvid att anskaffa inkvarteringsbostad åt dem.
Vad som härvidlag kan ankomma på kommunerna är närmast att företaga
sådana jämkningar i den av civilförsvaret genomförda inkvarteringen som
föranledes av individuella behov och av inträffade förändringar i sammansättningen
av de inkvarterade, exempelvis födslar, återförening av familjemedlemmar,
som skingrats under utrymningen, och ökning eller minskning
— genom annat än krigshändelser — av tillgången på inkvarteringsbostäder.
Vad beträffar skyldigheten att sörja för de hemlösas uppehälle torde, såvitt
rör kontanthjälp, en särskild för krigsförhållanden ägnad ordning komma
att tillskapas, där kommunernas medverkan blir närmare reglerad. Såsom
ej särskilt reglerade kommunala uppgifter för de krigsdrabbades uppehälle
kan emellertid ifrågakomma att anordna kollektiv utspisning, att distribuera
särskilda förnödenheter, som tillhandahållits av det ekonomiska försvarets
organ, etc. Ansvaret för att livsmedel och andra förnödenheter finns
att tillgå för distribution bland de behövande avses emellertid ej skola över
-
29
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
gå på kommunen utan alltjämt åvila det ekonomiska försvarets organ. Självfallet
får det dock anses ingå i de kommunala skyldigheterna på området
att rapportera uppkommande behov. De kommunala skyldigheterna på vårdområdet
måste i första hand gå ut på att övervaka att vårdfallen bland
de inkvarterade blir upptäckta och omhändertagna antingen inom kommunens
egen vårdorganisation — ålderdomshem, barnhem etc. eller av kommunen
drivna särskilt upprättade internat för vårdbehövande — eller för
vård under annan huvudman än kommunen, exempelvis sjukvård, kronikervård
etc. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna för inkvarteringskommunerna
att omhändertaga alla de fall, som under de rådande, ofta
primitiva förhållandena skulle ha betecknats som vårdfall efter fredsmässiga
bedömningsgrunder, synes såsom alternativ till vården också uttryckligen
böra nämnas tillsyn genom kommunens försorg.
Av det sagda torde ha framgått att i åtskilliga fall de särskilda behov,
som det i princip bör åligga vistelsekommunen att avhjälpa, skall tillgodoses
av annan än kommunen. De kommunala skyldigheterna att lämna särskilt
bistånd bör följaktligen begränsas till de fall, då annat organ icke
är ansvarigt enligt särskilda bestämmelser.
Liksom kommittén, vars mening härutinnan delats av i det närmaste
alla remissorganen, anser jag det erforderligt att en fast regel ges för den
tidpunkt, då ansvaret för de utrymmande eller eljest
hemlösa skall övergå från civilförsvaret till i nkvarteringskommunerna.
Det kan förutses att då ansvarsövergången
skall ske läget ofta kommer att vara svårt att överblicka. Detta nödvändiggör
entydiga regler för gränsen mellan civilförsvarets och kommunernas
ansvarsområden. Självfallet måste denna gräns också bestämmas så
att den praktiskt sett lämpligaste ordningen vinnes. Enligt min mening
har kommittén, såvitt rör den enskilda inkvarteringen, funnit
en lämplig tidpunkt för ansvarsövergången, i det denna föreslås ske i och
med att den utrymmande tagit anvisad inkvarteringsbostad i besittning.
En tidigare ansvarsövergång, som ifrågasatts i vissa remissyttranden, synes
mig knappast lämplig, enär civilförsvaret -— men däremot icke kommunerna
— äger utöva förfoganderätt för att taga inkvarteringsbostäderna i anspråk.
Om inkvarteringsvärden vägrar att lämna den utrymmande tillträde
till bostaden, kan civilförsvarschefen omedelbart utöva förfoganderätt och
polisen kan likaså utan dröjsmål realisera ianspråktagandet. Endast civilförsvaret
torde vidare ha de erforderliga möjligheterna att snabbt ordna
utspisning vid stockningar i verksamheten och att ombesörja erforderliga
transporter och vägvisning genom ordonnanser till inkvarteringsbostäderna.
En senare ansvarsövergång, varom förslag också framkommit under
remissbehandlingen, synes mig ej heller lämplig, då den kunde leda
till att civilförsvaret belastades med allehanda önskemål och förfrågningar
från dem, som redan flyttat in i anvisade utrymmen. För behandling av dy
-
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964-
lika framställningar, som i allmänhet icke torde kräva omedelbara åtgärder,
synes kommunerna ligga närmare till. Såvitt gäller de enskilt inkvarterade
bör alltså ansvarsövergången äga rum i och med att de utrymmande blir
inkvarterade. I de fall, då det ej är fråga om någon överflyttning av ansvaret,
enär detta icke någon gång åvilat civilförsvaret, dvs. då den utrymmande
på egen hand sörjt för sin inkvartering, bör kommunens ansvar
likaledes inträda, då den utrymmande inflyttat i sin bostad i kommunen.
Först därmed har han vunnit sådan anknytning till denna, att dess skyldigheter
mot honom bör kunna aktualiseras. Det kan givetvis inträffa att
frivillig utrymning och på egen hand ordnad inkvartering skett innan civilförsvarsberedskap
anbefalles. I dessa fall får de kommunala skyldigheterna
enligt lagen anses inträda samtidigt med förordnandet om civilförsvarsberedskap.
Inkvartering, som icke sker i enskilda hem utan i befintliga anstalter
i inkvarteringskommunen, exempelvis av vårdbehövande i kommunens ålderdomshem,
bör i fråga om tidpunkten för ansvarsövergången jämställas
med enskild inkvartering, varvid kommunen alltså omedelbart vid inkvarteringen
övertar ansvaret för den vårdbehövande. Detsamma bör gälla vid
kollektiv inkvartering, exempelvis i skolbyggnader, kapell o. dyl., av personer
som icke är vårdbehövande. De särskilda arrangemang, som härvid
kan bli erforderliga för utspisning av de inkvarterade, bör då ligga under
''kommunens ansvar, men självfallet bör civilförsvaret i dessa fall bistå
med tillgänglig utrustning. Någon personal för drift av sådan kollektiv
förläggning bör däremot icke tillhandahållas vare sig av civilförsvaret eller
kommunerna. De inkvarterade måste här liksom vid enskild inkvartering
i princip sköta sig själva.
Annorlunda förhåller det sig med inkvartering av vårdbehövande i särskilt
upprättade interna t. Här föreligger ett kontinuerligt behov
av personal för vården av de intagna och det måste obetingat tillses att detta
behov blir fortlöpande täckt. Att det måste ankomma på civilförsvaret att
upprätta ifrågavarande internat synes ställt utom allt tvivel, enär civilförsvaret
annars icke kan sörja för inkvarteringen av de vårdbehövande,
som icke kan beredas plats genom överbeläggning av befintliga vårdinrättningar.
Det är också civilförsvaret som i civilförsvarsplikten och förfoganderätten
har de erforderliga medlen för att kunna anskaffa lokaler och
personal. Innan kommunerna kan övertaga ansvaret för driften av dylika
internat måste kommunerna ha satts i tillfälle att säkra dispositionsrätten
till lokalerna och att binda den erforderliga personalen till internatet. Inkvarteringskommunerna
måste följaktligen få en frist för att ordna dessa
angelägenheter, för att försäkra sig om livsmedelsleveranser till internaten
o. dyl. Jag finner det därför ofrånkomligt att civilförsvarets ansvar får bestå
någon tid efter det internatet upprättats och dess drift kommit i gång,
ehuru det naturligtvis kan finnas skäl att så snart som möjligt friställa ci
-
Andra lagutskottets utlåtande nr il år i964 31
vilförsvarspersonalen för andra uppgifter. Regelmässigt synes det dock;
icke behöva bli någon särskild belastning för civilförsvaret att under en
kortare övergångstid driva de särskilt upprättade internaten, enär personalbehovet
för dem under civilförsvarsberedskap alltid kan täckas med,
anlitande av civilförsvarsplikten och försörjningen av internaten kan ordnas
genom användning av förfoganderätten. Utgångspunkten för fastställandet
av den tidpunkt, då ansvaret skall övergå på kommunerna, anser
jag böra vara den dag, då kommunen mottagit anmälan från civilförsvaret
att internatet tagits i bruk, dvs. att internatet iordningställts och att inkvartering
skett där. Härigenom får såväl civilförsvaret som kommunen alltid
en dag fixerad, då ansvaret skall övergå till kommunen och särskild utredning
om vilken utrymning, som föranlett upprättandet av internatet, och
när den utrymningen kan ha kungjorts undvikes. Den tid, som bör stå
kommunen till buds för att bereda sig för övertagandet av internatet, synes
böra bestämmas till en vecka och bör beräknas enligt eljest gällande regler
för beräkning av lagstadgad tid. Om särskilda svårigheter föreligger för
kommunen att övertaga ansvaret enligt huvudregeln bör länsstyrelsen ha
möjlighet att förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.
Då inkvartering sker i särskilt upprättat internat, vars drift redan övertagits
av kommunen bör ansvarsövergången ske enligt huvudregien. Kommunen
blir alltså då ansvarig i och med att inkvarteringen verkställts.
Det kan naturligtvis till följd av krigshändelser eller andra störningar
i enskilda fall visa sig ogenomförbart med en ansvarsövergång enligt de nu
angivna reglerna. Härvid befinner man sig emellertid i ett sådant nödläge,
som kan inträffa inom praktiskt taget alla lag- eller författningsmässigt
reglerade områden, och någon annan utväg än att handla efter vad som
ter sig mest ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i varje särskilt
fall står då icke till buds. Att med hänsyn enbart till dylika nödlägen göra.
tidpunkten för ansvarsövergången mera flexibel anser jag icke lämpligt, då
det kan leda till ovisshet om vilket organ som skall vara ansvarigt i skilda
lägen. Jag vill i detta sammanhang understryka att den omständigheten att
ansvaret för viss verksamhet enligt regleringen i lag ligger på ena eller
andra sidan givetvis icke får utgöra något hinder för samverkan mellan
civilförsvar och kommuner. Har den ena sidan resurser, som står outnyttjade,
medan den andra sidan lider brist, är det självklart att en utjämning
skall komma till stånd genom samverkan.
Att det icke blir aktuellt med någon övergång av ansvaret till kommunerna
såvitt rör specialinternat för vissa kategorier vårdbehövande
torde ha framgått av det förut sagda. I dessa fall kvarstår internatet
under särskild huvudman — landsting, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
etc. — som i allmänhet också upprättar internatet, varvid civilförsvarets
uppgifter begränsar sig till medverkan vid transporten av de intagna. Det
kan emellertid stundom bli aktuellt att även dylika internat måste upp
-
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
rättas av civilförsvaret, exempelvis vid icke planlagda utrymningar som
framtvingas av krigshändelserna. Efter upprättandet återgår dock i dessa
fall ansvaret till den ordinarie huvudmannen.
Jag har redan angivit, att jag anser det nödvändigt att uppdraga åt kommunerna
att upprätta och föra register över dem, som till
följd av de utomordentliga förhållandena lämnat sina hem och uppehåller
sig i kommunen. En sådan registrering torde vara en förutsättning för kontakter
med och mellan alla de människor, som vid samhällets omställning
till försvar byter vistelseort. Då registreringen icke bör få fördröja inkvarteringen
synes mig registreringen regelmässigt icke böra sammankopplas
med denna utan bör ske då läget stabiliserat sig. Härvid bör kommunerna
ha de bästa förutsättningarna att skaffa erforderliga registreringsuppgifter
och att sammanställa registret. Detta bör också vara till särskild nytta för
inkvarteringskommunerna, som genom registren får en överskådlig bild
av inkvarteringsförhållandena.
Kommunernas skyldigheter att registrera befolkning, som lämnat sitt
hem, bör omfatta samma kategorier som skyldigheten att lämna särskilt
bistånd, dvs. inkvarterade såväl från annan kommun som från den egna
kommunen. Även här bör skyldigheten endast omfatta dem som erhållit
definitiv inkvartering i kommunen. I vad mån registrering bör ske av dem,
som omflyttats till de större tätorternas ytterområden i anslutning till beredskapsutrymning,
är jag f. n. icke beredd att taga ställning till. Vid en
beredskapsutrymning fungerar ju i princip den fredsmässiga ordningen
och de omflyttade bör själva kunna sörja för att de kan nås av anförvanter,
myndigheter och andra. Den närmare utformningen av befolkningsregistreringen
kräver ytterligare överväganden och torde få ske i administrativ
ordning. Det är sålunda nu endast fråga om att fastställa ramen för de
uppgifter, som i detta hänseende måste läggas på kommunerna. Jag vill
emellertid framhålla att varje möjlighet bör tillvaratagas att utnyttja för
registreringen användbart material rörande de inkvarterade, som kan framkomma
vid civilförsvarets inkvartering. I den mån möjlighet föreligger för
kommunerna att erhålla biträde även av andra organ, exempelvis postverket,
bör givetvis också sådana möjligheter utnyttjas.
Redan vid en beredskapsutrymning, som enligt planerna omfattar sjuka,
barn och åldringar jämte vårdare samt andra icke förvärvsarbetande personer,
kommer inkvarteringskommunerna att utsättas för eu betydande
belastning när det gäller omhändertagandet i skilda hänseenden av de utrymda.
Visserligen bör i detta läge försörjningen av de inkvarterade i stort
komma att fungera på vanligt sätt, enär förbindelserna med utrymningsorterna
och deras olika samhälleliga organ kan förutsättas vara obrutna,
men på bostads-, vård-, hälsovårds- och skolområdena m. fl. områden kommer
besvärliga problem att uppstå. Samtidigt kommer utrymningskommunerna
att avlastas väsentliga arbetsuppgifter i och med att vård- och social
-
33
Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1964
fallen m. fl. lämnar dessa kommuner. Vid en slutlig utrymning blir denna
överföring av uppgifter från utrymnings- till inkvarteringskommunerna i
det närmaste total, enär i utrymningsorterna endast sådana personer kommer
att vara kvar, som ingår i någon försvarsorganisation eller är sysselsatta
i någon för totalförsvaret oundgänglig verksamhet. Det är uppenbart
att de resurser i fråga om framför allt personal, som friställes i utrymningskommunerna,
måste nyttiggöras i de belastade inkvarteringskommunerna.
Såväl kommittén som remissinstanserna har ansett att detta kan
och bör ske genom att regler ges för interkommunalt bistånd,
innebärande att utrymningskommunerna skall vara skyldiga att lämna bistånd
åt inkvarteringskommunerna. Jag har också denna uppfattning och
förordar bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag. Denna form av interkommunalt bistånd synes mig i första
hand böra vara en angelägenhet mellan den biståndstagande och 4eu biståndsgivande
kommunen, vilka vid direkta kontakter i skilda lägen bör
kunna nå överenskommelse om biståndets art och omfattning. Först om
de ej kan enas bör länsstyrelsen kunna ingripa med föreskrifter om biståndet.
Med denna ordning, som självfallet förutsätter planläggning på ömse
håll, bör biståndet kunna lämnas på ett smidigt sätt och alltid anpassas efter
de aktuella behoven och möjligheterna. Med anledning av vad som anförts
i några remissyttranden om att utrymningskommunernas överskottsresurser
bör ställas till länsstyrelsens eller civilbefälhavarens förfogande vill jag
framhålla, att i de fall, då krigshändelser medför att biståndspersonalen icke
når fram till inkvarteringskommunerna enligt planerna, bör personalen
kunna fångas upp genom arbetsförmedlingarna och på denna väg dirigeras
till de kommuner, där den bäst behövs. Det blir emellertid då icke fråga om
interkommunalt bistånd utan om en arbetskraftsfråga, som handlägges i
vanlig ordning.
Kommittén har också belyst behovet av tillfälligt bistånd från en kommun
till en närbelägen annan kommun i sådana fall, då den senare kommunen
blivit utsatt för en exceptionell tillfällig belastning. Det råder enighet
också om behovet av denna form av interkommunalt bistånd och jag
anser det erforderligt med föreskrifter även därom. En förutsättning för att
bistånd i dessa fall skall lämnas bör emellertid vara att den biståndsgivande
kommunen icke genom att lämna bistånd försättes eller inom kort
skulle komma att försättas i samma situation som den kommun, som begärt
biståndet. För bedömningen härav är det erforderligt att ha överblick
över läget i stort med möjlighet att något förutse den närmaste utvecklingen.
Denna överblick finnes hos länsstyrelsen. Del tillfälliga biståndet bör
därför enligt min mening göras beroende av länsstyrelsens förordnande,
vilket bör föregås av eu allmän lämplighetsprövning.
I fråga om den kommunaltekniska verksarohete n, som
regelmässigt är starkt differentierad och väl utvecklad inom utrymnings:S
—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 saml. 2 avd. Nr It
34 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
kommunernas tätorter men också förekommer i inkvarteringsområdenas
tätorter, har kommittén icke föreslagit någon skyldighet för kommunerna
att bedriva verksamheten under krig eller krigsfara. Kommittén har i stället
inskränkt sig till att på detta område föreslå skyldighet för kommunerna
att vidtaga förberedelser för att de skall kunna fortsätta med den kommunaltekniska
verksamhet, som de faktiskt bedriver i fred, vare sig detta
sker på grund av lagstadgad skyldighet eller efter eget åtagande. I den mån
laglig skyldighet föreligger för kommunerna att utöva viss kommunalteknisk
verksamhet, såsom kan vara fallet med exempelvis väghållning och
drift av vatten- och avloppsanläggningar, kommer sådan skyldighet att bestå
även i krig. Jag delar den av kommittén framförda och av remissmyndigheterna
med ett undantag utan erinran lämnade uppfattningen, att behov
ej föreligger av att stadga skyldighet för kommunerna att fortsätta sin
kommunaltekniska verksamhet under krig eller krigsfara. Det synes mig
nämligen ställt utom tvivel att kommunerna kommer att göra vad som
står i deras makt för att i erforderlig omfattning fullfölja den verksamhet,
som de bedriver under normala förhållanden, även under krigsförhållanden.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att den planläggning, som sedan
lång tid tillbaka skett inom det ekonomiska försvaret och andra grenar
av totalförsvaret, också bygger på den förutsättningen att den kommunaltekniska
verksamheten skall upprätthållas utan att fördenskull någon lagstadgad
skyldighet för kommunerna att bedriva verksamheten ansetts erforderlig.
Lika litet som en allmän plikt att under krig eller krigsfara utöva
verksamhet åligger enskilda företagare, som driver industriell rörelse,
utför transporter eller utövar annan verksamhet av betydelse för totalförsvaret,
bör en sådan generell skyldighet föreskrivas för kommunerna.
På det kommunaltekniska området har det tidigare ansetts ankomma
på civilförsvaret att iståndsätta kommunaltekniska anläggningar, som
krigsskadats. Detta skall nu regelmässigt vara en kommunal uppgift och
det skulle därför möjligen kunna övervägas att ge en uttrycklig föreskrift
därom. Av de skäl, som föranlett mig att icke förorda någon skyldighet för
kommunerna att bedriva kommunal teknisk verksamhet, finner jag det
emellertid ej heller erforderligt med föreskrifter om skyldighet för kommunerna
att sätta skadade anläggningar i stånd. Skulle en kommun underlåta
att avhjälpa skador på en betydelsefull kommunalteknisk anläggning
för produktion eller distribution synes f. ö. möjlighet föreligga att genom
ett produktions- eller forslingsåläggande med stöd av allmänna förfogandelagen
framtvinga erforderlig reparation.
”Liksom kommittén anser jag alltså att man vid lagstiftning om kommunal
beredskap bör inom det kommunaltekniska området begränsa sig
till att reglera kommunernas skyldigheter att planlägga och vidtaga andra
förberedelser för verksamhetens behöriga fortgång under krig, dock med
den begränsningen i förhållande till kommitténs förslag, att förberedelser
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i
35
na ej skall taga sikte på åtgärder, som faller under det ekonomiska försvaret,
exempelvis beredskapslagring av förnödenheter för den kommunaltekniska
verksamheten. Jag finner det härvid icke möta principiella betänkligheter
att stadga planläggnings- och förberedelseskyldighet i fråga om verksamhet,
för vars bedrivande skyldighet icke föreligger. Det måste nämligen
beaktas att en skyldighet att bedriva verksamheten faktiskt kan komma
att göras gällande i verkställighetsskedet med stöd av allmänna förfogandelagen.
Till frågan om planläggnings- och förberedelseskyldighetens omfatning
återkommer jag i det följande.
En den kommunaltekniska verksamheten närstående uppgift utgör tillsynen
av fastigheter, som övergivits i samband med utrymning.
Härmed avses icke bevakning för att förhindra att brott begås i de övergivna
hemmen — detta är en klar polisuppgift, som måste ankomma på
den ordinarie polisen och civilförsvarspolisen i samverkan — utan sådan
tillsyn, som avser att förebygga, upptäcka och avhjälpa skador på fastigheterna
och i dem kvarlämnad egendom. Kommittén har tänkt sig att för
denna uppgift skulle kunna anordnas särskilda frivilliga organisationer
eller att uppgiften skulle lösas genom avtal mellan intresseorganisationer
för fastighetsägare och hyresgäster å ena sidan och särskilda företag å den
andra. Kommitténs förslag har i det fåtal yttranden, som berört frågan,
mötts med tveksamhet. För egen del finner jag det uteslutet, åtminstone
vid utrymning som kan förutses bli tämligen temporär, att i slutligt utrymda
orter, där de kvarvarande i regel skall bo i befolkningsskyddsrum, hålla
kvar ett stort antal personer för tillsyn av fastigheterna. Enligt min mening
måste envar fastighetsägare och hyresgäst själv se till att fastigheterna
och hemmen är i sådant skick då de överges, att risken för svårare skador
blir den minsta möjliga. Vid slutlig utrymning måste således vatten- och
värmesystem tömmas och huvudkranar för vatten och gas etc. stängas.
De skador, som likväl inträffar och som icke kan avhjälpas av personer,
som för andra uppgifter måste stanna kvar efter slutlig utrymning, måste
tålas; alternativet är att riskera människoliv genom att hålla kvar särskild
servicepersonal i utrymningsorterna. Jag finner sålunda att det icke bör
göras till en kommunal skyldighet att utöva tillsyn av övergivna fastigheter.
Remissbehandlingen av kommitténs förslag har visat, att också frågan
om omhändertagande och begravning av döda vållat
osäkerhet. Då civilförsvarets ansvarsområde bestämdes år 1959 framhöll
jag att denna uppgift i största möjliga utsträckning skulle åvila de ordinarie
samhällsorganen, som därvid kunde påräkna hjälp av civilförsvaret,
men att det syntes mig ofrånkomligt att civilförsvaret ålades ansvar för att
den erforderliga planläggningen kom till stånd. Man skulle också från civilförsvarets
sida vara beredd att i svårare fall självständigt vidtaga nödvändiga
åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. De ordinarie sam
-
36 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
hällsorganen på detta område är, såvitt gäller anordnandet av begravningsplatser,
de kyrkliga kommunerna och för själva begravningsförrättningarna
regelmässigt kyrkan. Emellertid har i krig omhändertagandet av döda
en mycket starkt framträdande hälsovårdsaspekt och härvid är hälsovårdsnämnderna
de ordinarie samhällsorganen. Det synes mig uppenbart att i
sådana fall, då de ordinarie samhällsorganen ställs inför övermäktiga uppgifter
på detta område, civilförsvaret måste påtaga sig ansvaret för att uppgifterna
löses. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt mobilisera
erforderlig arbetskraft och med förfoganderätt taga nödvändig tillgänglig
maskinell utrustning i anspråk. På de kyrkliga och borgerliga kommunerna
bör det däremot även i dessa svåra fall ankomma att anvisa begravningsplatser
och på den borgerliga kommunen ensam att bevaka hälsovårdsfrågorna
i samband med omhändertagandet oeh begravningen av de döda. Sålunda
synes hälsovårdsnämnden vara det ordinarie samhällsorgan, som —
i den mån civilförsvaret ej redan påtagit sig uppgiften — bör begära civilförsvarets
ingripande för att de döda skall bli begravda på anvisad begravningsplats.
En nära samverkan mellan civilförsvar, den kyrkliga och den
borgerliga kommunen samt kyrkan synes i dessa fall bli i hög grad påkallad.
Om antalet döda icke är större än att den kyrkliga kommunen kan
ombesörja begravningen med den borgerliga kommunens bistånd, synes
medverkan av civilförsvaret icke böra påkallas; detta bör då ostört få koncentrera
sig på att rädda de levande.
Med den allmänna skyldighet som jag i detta lagstiftningsärende förordar
för kommun att planlägga för uppgifter, som under krig kan ankomma
på kommunen, synes civilförsvaret icke längre böra ha att sörja för
att erforderlig planläggning kommer till stånd i fråga om omhändertagande
och begravning av döda. Däremot bör civilförsvaret i sin planläggning beakta
att kommunerna kan komma att begära bistånd av civilförsvaret på
denna punkt.
De nu berörda uppgifterna för kommunerna torde komma att bli närmare
belysta i den pågående kyrkoberedskapsutredningen. Jag finner det emellertid
icke sannolikt att den kommer att påvisa något behov av lagregler,
enligt vilka kommunerna skulle åläggas särskilda skyldigheter i avseende
å omhändertagandet och begravningen av döda. F. n. kan jag icke finna
att något behov av lagbestämmelser härom föreligger, då de kommunala
uppgifterna på detta område väl ansluter till vad som gäller redan i fredstid.
»
Planläggning och andra förberedelser
Föredragande departementschefen har anfört:
»Samhällets omställning till försvar innebär så genomgripande förändringar
och är i vissa delar så komplicerad att det närmast ter sig som en
självklarhet att omställningen måste vara förberedd genom en omfattande
37
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i
planläggning. Likaså är det uppenbart att själva verksamheten i ett för
försvar omställt samhälle måste vara planlagd redan i fred för att samordningen
av de totala resurserna och samverkan mellan de olika samhällsorganen
skall i största möjliga utsträckning vara säkrade. Mera tidskrävande
förberedelser såsom särskilda anordningar för skydd, för iståndsättning
efter skador och för andra särskilda behov, som icke föreligger under
normala förhållanden, måste också vara vidtagna i fred, om beredskapen
skall få något reellt innehåll. Behovet av planläggning och
andra förberedelser synes mig vara minst lika framträdande på
det kommunala planet som på det statliga; det är ju på det kommunala
planet som arbetet med att tillgodose de krigsdrabbade civila människornas
skilda behov i största utsträckning kommer att bedrivas. Behovet av
planläggning och andra förberedelser har ej heller bestritts från något håll.
Jag finner det också nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att
planlägga och vidtaga andra förberedelser samt att närmare reglera skyldighetens
omfattning.
Vad beträffar frågan på vilka områden av kommunal verksamhet
förberedelser bör vidtagas synes det mig knappast
möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig planläggning för endast
vissa verksamhetsområden utan att samtidigt beakta såväl tillgängliga
resurser som förutsedd belastning inom andra grenar av kommunal verksamhet.
Planläggningens syfte måste uppenbarligen vara att nå fram till
bästa möjliga fördelning av de kommunala tillgångarna i fråga om personal
och materiel. Det kan då icke vara rationellt att lämna en del av den
kommunala verksamheten utanför planläggningen; där kan uppenbarligen
finnas resurser som kan användas för att täcka brister inom andra verksamhetsgrenar.
Jag finner därför — och har härvid stöd av några remissmyndigheter
— att planläggningsskyldigheten bör omfatta icke blott de
uppgifter, som särskilt läggs på kommunerna genom förevarande lagstiftning,
utan också den verksamhet i övrigt, som kommunerna utövar
och som är av betydelse för totalförsvaret. Detta innebär planläggningsskyldighet
såvitt avser — förutom de uppgifter som särskilt regleras i lagen
om kommunal beredskap — den kommunala förvaltningsapparaten i dess
helhet, social- och hälsovård även för kommunens egna medlemmar, folkförsörjningen,
familjebidragsväsendet, de kommunala civilförsvarsuppgilterna,
krigshjälp eller annan blivande socialförmån för krigsförhållanden,
sjukvård, skolväsendet m. in. Inom sjukvården är planläggningsskyldighet
redan föreskriven i krigssjukvårdslagen och det kan icke uteslutas att
sådan skyldighet framdeles kommer att närmare regleras genom speciallagstiftning
för olika verksamhetsområden. I dylika fall kommer planläggningsskyldigheten
att grunda sig såväl på det mera generella stadgandet i
förevarande lag som på sjieciallagstiftningen. Jag finner det emellertid icke
erforderligt att i det generella stadgandet göra undantag för de fall, då spe
-
38
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
cialreglering föreligger, och därtill knappast lämpligt eftersom ett sådant
undantagande kunde verka vilseledande.
Vid planläggningen för de krigsviktiga verksamhetsområdena måste beaktas
att verksamheten inom andra områden regelmässigt måste inskränkas.
Planläggningen måste därför beröra också de icke krigsviktiga områdena,
såtillvida att resurser som friställes där bör tillgodogöras inom de
viktiga avsnitten.
Ett speciellt problem vid planläggningen på det kommunaltekniska området
utgör sådan verksamhet, som kommunerna bedriver genom kommunala
bolag eller genom avtal uppdragit åt enskilt företag. Planläggningsskyldighet
gäller ju icke för enskilda rättssubjekt. Även i dessa
fall är emellertid kommunerna huvudmän för verksamheten och det torde
i denna egenskap böra åligga kommunerna att själva svara för planläggningen
och för andra erforderliga förberedelser. Skyldighet att vidtaga förberedelserna
bör därför icke åläggas ifrågavarande företag och kommunen
bör ej heller såsom kommittén föreslagit genom särskilt stadgande åläggas
skyldighet att sörja för att företaget vidtar förberedelserna, en skyldighet
som kommunen saknar medel att efterkomma, därest företaget skulle vägra.
Om däremot ansvaret för planläggning och andra förberedelser vilar direkt
på kommunen, har denna möjlighet att själv verkställa förberedelserna eller,
vid entreprenad, att teckna krigskontrakt. När det gäller verksamhet av kommunalteknisk
art, som bedrives helt utan medverkan av kommun, exempelvis
eldistribution genom distributionsförening, kan planläggningsskyldighet
näppeligen åläggas kommun. Här får det ekonomiska försvarets organ
med de medel, som står dessa till buds, tillse att erforderlig planläggning
kommer till stånd.
Skyldigheten att planlägga bör gälla för alla kommuner.
Vissa krigsviktiga uppgifter kommer nämligen att åvila alla kommuner,
oavsett om de i större omfattning berörs av utrymningar eller icke.
Så måste t. ex. alla kommuner medverka inom folkförsörjningen vid utdelning
av ransoneringskort och i andra sammanhang, alla kommuners administration
kommer att beröras av inkallelser och alla kommuner blir berörda
av de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för penningmedelsförsörjningen
i krig. Praktiskt taget alla kommuner kommer också att beröras av omställningarna
inom sjukvården, då en del av deras föreståndarinnor och annan
mera kvalificerad personal på vårdhem och andra inrättningar kan komma
att tagas i anspråk med tjänsteplikt på annat håll. Det synes vara av så
stort värde att kommunerna får arbeta igenom förändringarna vid samhällets
omställning till försvar och därmed göra sig förtrogna med uppkommande
problem, att planläggningsskyldigheten bör gälla generellt. Däremot
delar jag helt kommitténs uppfattning att en redovisning till länsstyrelsen
av upprättade planer icke är erforderlig annat än i särskilda fall, exempelvis
då det sätt, på vilket kommunen avser att lösa sina uppgifter, har större
39
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
betydelse för andra totalförsvarsorgans möjligheter att fullgöra sina operativa
uppgifter. Så t. ex. är det uppenbart att vissa kommuners planläggning för
omhändertagandet av inkvarterade är av den största betydelse lör civilförsvaret,
som har att besluta om den utrymning, som föranleder inkvarteringen.
Likaså måste de kommunala planerna för iståndsättning av gator och
vägar vara utomordentligt betydelsefulla för civilförsvarets möjligheter att
genomföra utrymningar eller räddningsinsatser. I dylika fall bör den kommunala
planläggningen redovisas till länsstyrelsen för att möjliggöra en noggrann
samordning med annan totalförsvarsplanläggning. Då kommunerna i
allmänhet saknar underlag för bedömningen av planläggningens betydelse i
detta vidare sammanhang, finner jag det riktigt att initiativet till en redovisning
av planläggningen, som då måste förutsättas vara mera omfattande,
skall utgå från länsstyrelsen.
Beträffande planläggningsordningen, vare sig planerna skall
redovisas till länsstyrelsen eller ej, finner jag det i princip böra ankomma
på det kommunala organ, som i verkställighetsläget skall svara för en
viss uppgift, att också ombesörja planläggningen för denna. Därmed vinnes
garantier för att sakkunskapen inom kommunen tillgodogöres och själva
planläggningen får ett värdefullt inslag av utbildning. Vissa organ, som
skall vara i verksamhet under krigsförhållanden, saknas emellertid i fredstid;
så är fallet med exempelvis kristidsnämnderna. Kommunen bör i sådana
fall ha frihet att själv bestämma, var planläggningsarbetet skall ske.
Det synes mig emellertid erforderligt att ansvaret för att planläggningen
kommer till stånd alltid får åvila kommunens styrelse. Denna eller av
kommunen utsett särskilt samordningsorgan måste också leda planläggningsarbetet
och genom anvisningar och på annat sätt tillse att den kommunala
planläggningen blir samordnad dels de olika verksamhetsområdena
inbördes, dels med annan totalförsvarsplanläggning. Att erforderlig kontakt
härvid tages med länsstyrelsen och andra regionala totalförsvarsorgan och
att dessa å sin sida också själva i samordningssyfte tar kontakt med kommunstyrelserna
eller vederbörande samordningsorgan måste förutsättas såsom
givet.
Det interkommunala bistånd, som är möjligt att planlägga i fred, nämligen
bistånd från utrymningskommun till inkvarteringskommun, måste
uppenbarligen planläggas med särskild stadga. Intet bör här hindra att
planerna upprättas under samverkan direkt mellan de berörda kommunerna.
Ivräves länsstyrelsens medverkan bör denna påkallas av kommun. De
medel, som står till länsstyrelsens förfogande för att åvägabringa en ändamålsenlig
planläggning i övrigt, bör stå till buds även i dessa fall.
I de fall, då planläggningen skall redovisas till länsstyrelsen, torde det
vara erforderligt att planerna antas av kommunen. I övrigt bör det få
ankomma på kommunen själv att avgöra huruvida planerna bör formligen
fastställas av kommunen eller om tillräcklig stadga i planerna kan
40 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
vinnas utan att sådan fastställelse sker. En granskning och sammanställning
av planerna genom kommunstyrelsens försorg torde dock icke kunna
undvaras. I åtskilliga fall torde det Också bli nödvändigt med särskilda
beslut rörande förhållanden som ingår i planerna, exempelvis om iordningställande
av krigsuppehållsplatser för kommunala organ vid slutlig utrymning
av deras ordinarie verksamhetsort.
Kommittén har föreslagit att den kommunala planläggningen skall inriktas
på förhållandena sedan civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering
verkställts. Under remissbehandlingen har avvikande meningar
anmälts. För egen del anser jag att på detta område — liksom eljest i totalförsvarsplanläggningen
— förberedelserna generellt sett bör
ta sikte på det läge, som bedöms medföra de svåraste
problemen. Det är ju i de svåraste lägena som det största behovet
föreligger av de lättnader som fredsförberedelser kan innebära. Med
en på det svåraste läget inriktad planläggning bör också de mindre svåra
lägena kunna bemästras. Med denna principiella riktpunkt för den kommunala
planläggningen måste denna anpassas efter de olika verksamhetsområdena.
I inkvarteringskommunerna uppkommer det svåraste läget när
all planlagd inkvartering skett, i utrymningskommunerna — såvitt rör
kommunalteknisk verksamhet — däremot när endast beredskapsutrymning
verkställts. I fråga om kommunala uppgifter inom folkförsörjningen
kan det svåraste läget komma att inträffa, innan utrymningar alls skett
men är nära förestående, och det gäller att snabbt dela ut ransoneringskort
innan befolkningen skingras. För den kommunala administration, som
måste finnas kvar i kommun som icke slutligt utrymts i sin helhet, inträder
det svåraste läget, då organen skall betjäna kvarvarande befolkning
från krigsuppehållsplatser. Stundom kan det visa sig nödvändigt med
dubbla planer, nämligen eu för läget efter beredskapsutrymning och en för
läget efter slutlig utrymning. Det sagda torde visa att det icke är lämpligt
att fixera något bestämt läge i förhållande till olika former av utrymning,
på vilket planläggningen skall inriktas. Planläggningen måste emellertid
anknytas till de omställningar, som utrymning och inkvartering medför,
men detta bör göras på ett mera flexibelt sätt än kommittén föreslagit.
Såvitt rör den kommunaltekniska verksamheten bör också planerna utformas
under beaktande av risken för krigsskador.
Såsom jag antytt i avsnittet om kommunernas skyldigheter bör kommunernas
uppgifter på det kommunaltekniska området begränsas till att gälla
förberedelser för iståndsåttning efter krigsskador.
Det kan självfallet icke komma ifråga att låta denna skyldighet gälla hur
omfattande skadegörelse som helst. Kommittén har också föreslagit en begränsning
härvidlag. Begränsningen synes emellertid böra få en något annan
karaktär än kommittén föreslagit och såttas i relation till behoven av
den kommunaltekniska verksamheten. Behovet av reparation av kommu
-
41
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
naltekniska anläggningar torde i allmänhet vara obetydligt i en slutligt utrymd
tätort, medan behovet däremot är mycket stort om orten blott skall
beredskapsutrymmas. Efter förödande skadegörelse på en tätort torde
några människor icke längre kunna bo i denna och behovet av att reparera
kommunaltekniska anläggningar bortfaller därmed automatiskt. Planläggningen
för iståndsättning av kommunaltekniska anläggningar bör således
inriktas på iståndsättning i den omfattning, som behov av anläggningen
kan antagas föreligga efter skadan.
Såsom kommittén anfört bör de grunder som gäller för civilförsvarets
planläggning för olika typer av orter ge vägledning vid bestämmandet av
graden av beredskap på det kommunaltekniska området. Beredskapen
i övrigt i form av en större eller mindre detaljplanläggning bör avvägas
från fall till fall med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de
uppgifter, som under krigsförhållanden skall ankomma på vederbörande
kommun. Genom att länsstyrelsen skall taga initiativ till sådan planläggning,
som skall redovisas till länsstyrelsen, måste en individuell bedömning
ske där av beredskapskraven för varje kommun. Då även de komrauler,
som icke ålägges att redovisa sin planläggning, torde bli beroende av
uppgifter från länsstyrelsen rörande de förutsättningar, på vilka deras
planläggning skall bygga, bör också länsstyrelsens bedömning av beredskapskraven
för kommunen komma till dess kännedom.
På det kommunaltekniska området är det stundom icke tillräckligt med
planläggning av reparationsberedskap. Reservanordningar kan
behöva vidtagas för att snabbt ersätta maskiner, som förstörts, eller för
att på annat sätt än det fredsmässiga tillgodose det behov, som den kommunaltekniska
verksamheten täcker. Skyldighet att vidtaga sådana reservanordningar
åvilar f. n. kommunerna enligt civilförsvarslagen. Kommittén
har föreslagit att skyldigheten i framtiden regleras i en lag om kommunal
beredskap. Tillräckliga skäl kan emellertid icke anses föreligga för en sådan
omreglering och jag förordar alltså att kommunernas skyldighet att vidtaga
reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet alltjämt regleras i
civilförsvarslagen och betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift.
Det kan i detta sammanhang vara skäl att understryka betydelsen av att
kommunerna beaktar också beredskapsintresset, då de utför kommunaltekniska
anläggningar. Möjligheterna att vid ny- eller ombyggnad utan
särskild kostnad eller till en ringa merkostnad vinna väsentligt skydd
bör även på detta område tillvaratagas, även om särskilda föreskrifter därom
ej föreligger.
Det nu anförda har gällt åtgärder för att såvitt möjligt trygga kommunalteknisk
verksamhet, som kommunerna bedriver redan i fred. Den omfattande
inkvartering, som planlägges ske i glesbygderna eller i mindre tätorter,
kommer — såsom civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenförsörjningen
i krig visar och åtskilliga remissmyndigheter framhållit — att
42 Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1964
medföra stora problem inom vattenförsörjningen och den allmänna hälsovården.
Dessa problem har det hittills ankommit på civilförsvaret att lösa.
Begränsningen av civilförsvarets uppgifter medför emellertid att ansvaret
även för dessa frågor nu kommer att åvila kommunerna. Den företagna
utredningen om vattenförsörjningen och vad i övrigt framkommit synes
mig ge belägg för att det kan vara nödvändigt att redan i fred vidtaga
speciella anordningar i inkvarteringsområdena för att trygga
vattenförsörjningen och undanröja epidemi risker
vid inkvartering, däribland förberedelser för nya vattentäkter. Det är här
icke fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar utan om helt
nya anordningar, motiverade enbart av planlagd inkvartering. I förevarande
sammanhang torde det icke vara påkallat att taga ställning till vilka eller i
vilken omfattning som särskilda anordningar måste vidtagas. Det synes
emellertid vara ofrånkomligt att sådana anordningar vidtas och att ansvaret
för att anordningarna kommer till stånd ytterst får åvila kommunerna.
Liksom då det är fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar
bör skyldigheten att vidtaga särskilda anordningar med hänsyn enbart till
de inkvarterades behov göras beroende av särskilt förordnande. Till frågan
om statsbidrag återkommer jag i det följande.
Frågan om skydd för den kommunala personalen torde i
allmänhet icke utgöra något svårlöst problem. Från inkvarteringskommunerna
kan helt bortses, då dessa ju valts med hänsyn till att risken
för anfall där bedömts vara liten. För utrymningskommunernas del torde
frågan få lösas olika för olika kategorier av kommunal personal och med
hänsyn till huruvida slutlig utrymning sker eller ej. Sådan kommunalteknisk
personal, som nu skall fullgöra uppgifter, vilka tidigare ankommit på
civilförsvaret, bör i princip ha samma skydd som bereddes motsvarande
civilförsvarspersonal. I den mån skyddsrumsplatser anordnades eller beräknades
för denna, måste platserna nu kunna ställas till den avlösande
kommunala personalens förfogande. Med hänsyn till att det torde vara en
absolut förutsättning för att civilförsvaret skall kunna utföra sina uppgifter
att det har tillgång till ifrågavarande personal, bör skyddsrumsplatserna
för denna anses som platser för civilförsvarets verksamhet. Regleringen
av detta skyddsrumsbehov bör följaktligen alltjämt ske i civilförsvarslagen.
Tillgodosågs däremot skyddet för civilförsvarspersonalen genom
gruppering utanför det hotade området, bör skyddet för motsvarande
kommunala personal tillgodoses på samma sätt. Skaderiskerna har ju icke
ökat genom den omfördelning av ansvaret för uppgifterna som nu skett.
Självfallet bör all gruppering av civilförsvarsenheter och kommunala enheter
ske så att samråd och samverkan underlättas.
Emellertid torde förevarande lagstiftning medföra att behovet av skydd
för kommunala organ, som normalt arbetar i utrymningsorter och som
skall vara verksamma i krig, kommer att uppmärksammas på ett helt an
-
43
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b
nät sätt än tidigare i samband med att en kommunal krigsorganisation
kommer till stånd. För dessa organ torde skyddet vid slutlig utrymning i allmänhet
få tillgodoses genom utflyttning till särskilda krigsuppehållsplatser
i kommunen eller utanför denna. I de fall då utrymningskommunen
slutligt utrymmes i sin helhet synes dock regelmässigt den kommunala förvaltningen
kunna reduceras till några få organ. Det fåtal människor, som
är kvar i den slutligt utrymda kommunen, är nämligen — bortsett från
arbetande i krigsviktig produktion — inordnade i försvarsorganisationer
och torde få sina behov tillgodosedda genom dessa. Det torde icke vara
påkallat att anordna särskilt skydd för kommunala administrativa organ
efter enbart beredskapsutrymning; i detta läge fortgår samhällsfunktionerna
i stort sett i fredsmässiga former och det skydd, som är nödvändigt
med hänsyn till riskerna för överraskande anfall, erbjudes i befolkningsskyddsrum
och enskilda skyddsrum.
I likhet med kommittén anser jag det icke böra åläggas kommunerna att
lagerhålla reservdelar och arbetsmateriel för kommunalteknisk
verksamhet. På detta område bör erforderlig planläggning ske
genom det ekonomiska försvarets organ, som torde ha den bästa överblicken
över i vilken omfattning och i vilket led reserver bör uppläggas för
krigsbruk. Att det är i hög grad fördelaktigt, icke minst med hänsyn till
rent fredstida behov, att exempelvis kommunala vattenverk håller reservlager
av rör in. in. behöver icke framhållas. I detta sammanhang må vidare
erinras om att länsstyrelsen enligt 4 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa
bestämmelser till skydd för försvaret in. m. äger ålägga den som driver industriell
eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller
folkförsörjningen att vidtaga särskilda åtgärder för att säkerställa driften,
bl. a. anordnande av reservförråd.
Anskaffning och lagring av utrustning för de inkvarterades behov bör
icke heller ankomma på kommunerna utan bör vara en sådan uppgift för
civilförsvaret, som avses i 36 § första stycket civilförsvarslagen. Då det här
är fråga om lagerhållning uteslutande med hänsyn till de inkvarterades
behov anser jag det icke motiverat att ålägga kommunerna skyldighet att
utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret lagerlokaler. Lagringen torde
f. ö. totalt sett kunna ske till lägre kostnader, om den centraliseras åtminstone
inom civilförsvarsområdena.
Uppbyggnaden av en kommunal beredskap kommer att aktualisera frågan
hur kommunerna skall kunna täcka sitt behov av personal
för att fullgöra de kommunala uppgifterna under krigsförhållanden. .lag
delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att civilförsvarets
och kommunernas sammanlagda personalbehov nu i princip icke
bör överstiga de personalbehov, som civilförsvaret ensamt redovisade, när
uppgifterna ankom på detta, och att personalen i största möjliga utsträckning
bör utnyttjas gemensamt. Det sagda gäller emellertid endast i den
44
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196A
mån man inskränker sig till de uppgifter, som kommunerna övertagit från
civilförsvaret. Eftersom den kommunala beredskapen nu skall byggas upp
inom hela det kommunala verksamhetsområdet, i den mån det är av betydelse
för totalförsvaret, måste nya personalbehov yppa sig, och det kan
bli nödvändigt att uppskov från militärtjänstgöring meddelas kommunala
förtroendemän och anställda i större utsträckning än hittills. Förutsättningar
för sådana uppskov torde också föreligga i och med att planer upprättas
för den kommunala krigsorganisationen. Jag utgår emellertid från
att användningen av värnpliktiga i kommunala befattningar i krigsorganisationen
begränsas så långt det är möjligt genom att kvinnlig och annan
icke värnpliktig personal uttages i första hand.
En ökning av antalet uppskov kan främst bli aktuell i inkvarteringskommunerna.
För att minska olägenheterna härav för krigsmakten synes
det böra övervägas, huruvida uppskoven lämpligen kan göras tidsbegränsade.
Med uppskov av sådan typ kan inkvarteringskommunerna behålla
sin personal åtminstone till dess förhållandena där stabiliserat sig och
lämplig arbetskraft hunnit rekryteras bland de inkvarterade eller biståndspersonal
från utrymningskommunerna anlänt.
För civilförsvarets del torde den ändrade ordningen böra medföra att
— om ett gemensamt utnyttjande av personalen ej ger sig självt eller kan
arrangeras — rekryteringen får ske på annat håll än bland de kommunalanställda.
Även tillgången på fordon och maskiner måste såvitt
möjligt säkerställas för kommunerna genom planläggning och reservering
i fred. På detta område torde det emellertid vara helt klart att de samlade
behoven icke ökat genom att kommunerna övertagit reparationsuppgifter
från civilförsvaret. Utrustning som tidigare reserverats för civilförsvaret
att användas för uppgifter, som nu ankommer på kommunerna, bör nu i
princip i stället reserveras för kommunernas räkning. Frågan om kommunernas
behov torde få beaktas då riktlinjerna för uttagningen fastställs
och jag finner med hänsyn härtill icke anledning att närmare ingå på frågan
hur tillgängliga resurser bör fördelas mellan olika intressenter.
I likhet med annan planläggning inom totalförsvaret måste de kommunala
beredskapsplanerna hållas aktuella. Till sådan revision av planerna,
som föranleds av att den kommunala organisationen ändras eller
av andra interna förändringar, bör kommunerna själva taga initiativet.
Måste däremot beredskapsplanerna ändras med hänsyn till omläggningar
i annan totalförsvarsplanläggning bör det ankomma på länsstyrelsen att
bevaka att kommunernas planläggning anpassas efter de nya förhållandena
och detta vare sig kommunernas planläggning blivit fastställd av länsstyrelsen
eller ej. Jag finner det med hänsyn härtill erforderligt att stadga befogenhet
för länsstyrelsen att förordna om revision av kommunala beredskapsplaner,
då det påkallas av ändrade förhållanden.
45
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
Frågan om behovet av sekretesskydd för kommunala beredskapsplaner
synes böra särskilt uppmärksammas. Av planerna
torde nämligen åtskilliga uppgifter av hemlig natur kunna utläsas rörande
civilförsvarets och det ekonomiska försvarets planläggning. Det är även
möjligt att de kommunala planerna i sig själva blir av sådan karaktär att
de bör sekretesskyddas. Denna fråga torde emellertid böra regleras i annat
sammanhang.
För den kommunala beredskapen är det givetvis viktigt att personalen
instrueras om sina krigsuppgifter samt får utbildning och övning
för dessa. Jag anser det emellertid icke påkallat att föreskriva någon skyldighet
för kommunerna att utbilda eller öva personalen, då jag mot bakgrunden
av det livliga intresse för beredskapsfrågorna, som kommunernas
remissyttranden i ärendet återspeglar, anser mig ha goda skäl att räkna
med att ansvarskännande kommuner även utan formlig skyldighet i erforderlig
grad beaktar utbildningsbehovet. Sedan en kommunal beredskap
byggts upp, torde också kommunerna i betydligt större utsträckning än hittills
komma att engageras i statligt ledda totalförsvarsövningar på regional
nivå och i lokala övningar, som rör samordning och samverkan mellan civilförsvar
och kommun.»
Organisationsfrågor
Föredragande departementschefen har anfört:
»I det föregående har jag haft anledning att taga ställning till de principer,
efter vilka den kommunala organisationen för krigsförhållanden enligt
min mening bör uppbyggas ävensom till frågan hur den centrala ledningen
av den kommunala beredskapen bör anordnas. Jag kan därför nu
inskränka mig till att behandla organisationsfrågorna i olika mera speciella
hänseenden.
Det torde kunna förutses såsom det mest sannolika fallet vid en utrikespolitisk
kris att en skärpning av vår beredskap sker successivt. Utrymningarna
börjar då såsom frivilliga utrymningar, varvid samhällsfunktionerna
kan upprätthållas i stort sett i normal omfattning både på den statliga
och den kommunala sidan. För kommunernas del torde detta läge icke
innebära några väsentliga svårigheter; de frivilligt utrymmande ordnar
regelmässigt själva sin inkvartering och uppehåller förbindelse med hemorten,
varifrån de alltjämt kan erhålla medel till sin försörjning. Kommunernas
organisation och förvaltning kan fungera i fredsmässiga former i såväl
utrymnings- som inkvarteringskommuner, låt vara att inkallelser av personal
otvivelaktigt kommer att medföra vakanser. Dessa torde dock komma
att ganska jämnt fördela sig över den kommunala förvaltningen och knappast
aktualisera överföringar av personella tillgångar från ett förvaltningsområde
till ett annat. När däremot utrymningar hlir obligatoriska upp
-
46
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i
kominer i inkvarteringskommunerna genast besvärliga problem med omhändertagandet
i olika hänseenden av de inkvarterade, särskilt i den mån
företagna utrymningar varit slutliga utrymningar. Även i utrymningskommunerna
blir problemen stora efter slutliga utrymningar, åtminstone
i de fall, då utrymningskommunen måste bibehålla en förvaltningsapparat
för att betjäna befolkning, som bor kvar i delar av kommunen,
vilka icke slutligt utrymts eller vilka rentav kan ha mottagit inkvarterade
från kommunens tätorter eller från andra kommuner. Efter slutlig
utrymning av hemorten kan de inkvarterade ej längre få sin försörjning från
denna. Det kan därför förutses att en speciell belastning mycket snart uppkommer
inom inkvarteringskommunernas socialvårds- eller krigshjälpsverksamhet
men också inom andra områden såsom inom hälsovården och
skolväsendet. För detta läge synes det föreligga ett stort behov av e n
särskild kommunal krigsorganisation, inom vilken verksamheten
snabbt kan anpassas efter lägets växlingar och arbetet bedrivas
effektivt och samordnat under ett särskilt ledningsorgan. I krigsorganisationen
bör ingå ledningsorganet, som enligt vad jag förut anfört skall vara
kommunens styrelse, och de nämnder och andra fackorgan med förtroendemän
och anställda, som fullgör uppgifter av betydelse för försvarsberedskapen,
exempelvis socialnämnd, vilken handhar särskilt upprättade internat
för vårdbehövande och vilken i regel torde komma att tjänstgöra som krigshjälpsnämnd,
eventuellt inrättad särskild krigshjälpsnämnd, barnavårdsnämnd,
kristidsnämnd, hälsovårdsnämnd, familjebidragsnämnd och särskild
nämnd — beredskapsnämnd — som inrättats för speciella kommunala uppgifter.
I utrymningskommun, som endast beredskapsutrymts, måste i krigsorganisationen
också ingå organ för kommunalteknisk verksamhet. I kommun,
som i sin helhet slutligt utrymts, kan å andra sidan krigsorganisationen
reduceras kraftigt, möjligen till att omfatta, förutom kommunstyrelsen,
endast civilförsvarsnämnd och organ för oundgänglig kommunalteknisk
verksamhet. Krigsorganisationens omfattning måste, såsom torde ha
framgått av det anförda, variera alltefter kommunernas olika uppgifter; dess
sammansättning bör också inom en och samma kommun ändras alltefter
företagna utrymningar och dessas återverkningar på de kommunala uppgifterna.
Vid genomförd krigsorganisation bör kommunens styrelse kunna ge
fackorganen direktiv rörande verksamhetens inriktning och bedrivande
samt fördela kommunens tillgångar i personal och
materiel mellan de i krigsorganisationen ingående organen. Dessa befogenheter
bör självfallet i första hand gälla gentemot de organ, som är inordnade
i krigsorganisationen. Det bör emellertid även gälla gentemot kommunala
organ, som faller utanför denna, dock ej fullmäktige. Endast med så vittgående
befogenheter får kommunens styrelse möjlighet att snabbt tillföra
en utsatt sektor inom krigsorganisationen förstärkning med resurser som
47
Andra lagutskottets utlåtande nr It år 196b
kan avstås av en annan sektor inom denna eller som ligger hos ett utanförstående
— och alltså ej krigsviktigt — kommunalt organ.
Däremot synes det mig icke erforderligt att vid sidan av kommunstyrelsens
direktivrätt stadga en rätt för styrelsen att besluta i fackorganens
ställe eller att öppna en generell möjlighet för styrelsen att övertaga på
annat organ ankommande uppgifter i deras helhet. Genom att tillföra ett
organ, som ställs inför övermäktiga uppgifter, resurser från annat, mindre
belastat kommunalt organ och genom att ge det sålunda uppstöttade organet
direktiv för dess verksamhet synes styrelsen på ett lämpligare sätt än
genom beslut i organets ställe kunna nå åsyftat resultat. Fackorganets sakkunskap
när det gäller arbetet ute på fältet tillgodogöres sålunda alltjämt
och kommunstyrelsen slipper att splittra sig genom att tvingas besluta i
individuella ärenden. Endast för det fall att fackorganet är helt utslaget,
är det motiverat att annat organ inträder i dess ställe. Denna situation är
emellertid förutsedd i administrativa fullmaktslagen, överflyttning
av arbetsuppgifter från ett ordinarie organ till ett annat — vilket
säkerligen endast undantagsvis bör vara kommunstyrelsen, som först och
främst skall vara ett ledningsorgan — bör således ske under de förutsättningar,
som anges i nämnda lag och i tillämpningsföreskrifter till denna.
Jag delar kommitténs uppfattning att det är av värde att kommunens styrelse
får möjlighet att sända företrädare till fackorganen för att deltaga i
dessas överläggningar. Samordningen mellan olika verksamhetsområden
torde väsentligt främjas om möjligheten utnyttjas. Däremot kan det icke
anses påkallat att ge kommunstyrelsens observatör reservationsrätt. Genom
direktivrätten kan styrelsen åvägabringa sådana ändringar i fackorganens
beslut, som är väsentliga, och en reservationsrätt i fråga om övriga beslut
av fackorganet torde sakna mening.
Kommittén har föreslagit att möjlighet skall öppnas för kommunerna att
tillsätta en kommunal beredskapsnämnd, i vilken skulle kunna
sammanföras uppgifter, som eljest tillhör andra specialreglerade nämnder,
både fredsmässiga uppgifter och sådana som tillkommer under krigsförhållanden.
Såsom framgått av vad jag förut anfört anser jag mig icke kunna
förorda en sådan ordning utan menar att man skall fasthålla vid principen
att fredsorganet också skall vara kompetent organ i krig för sitt verksamhetsområde.
Denna grundläggande princip anser jag böra framgå av lagtexten.
Emellertid uppstår, åtminstone i inkvarteringskommunerna, under
krigsförhållanden uppgifter, som icke har motsvarighet under fred och
följaktligen ej heller har något fredsorgan. Jag avser härvid de uppgifter
som sammanhänger med omhändertagandet av de enskilt inkvarterade såsom
att tillgodose deras behov av bostad och att registrera dem. För handhavandet
av dessa specifika beredskapsuppgifter torde i enhetlighetens intresse
ett bestämt organ böra angivas. Detta organ synes lämpligen kunna
betecknas beredskapsnämnd.
48 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Beredskapsnämndens kompetensområde skall enligt det sagda omfatta
sådana uppgifter, som kommunen ställs inför under krigsförhållanden och
som saknar motsvarighet i fredstid. En ytterligare förutsättning för att beredskapsnämnden
skall handha sådana uppgifter bör vara, att föreskrifter
om kompetent organ ej givits i särskild lag eller författning; exempel härpå
utgör folkförsörjningsuppgifterna, vilka skall handhavas av kristidsnämnd.
Vissa kommuner kommer icke att i större utsträckning ställas inför
sådana uppgifter som saknar motsvarighet i fred och som icke är specialreglerade.
Det bör därför icke föreskrivas såsom obligatoriskt att kommun
skall tillsätta särskild beredskapsnämnd. Det torde få ankomma
på vederbörande kommun själv att avgöra huruvida beredskapsnämnd skall
anordnas såsom en särskild nämnd eller vara identisk med redan befintlig
nämnd. Med hänsyn till planläggningsarbetet, som bör kunna utföras av
nämnden själv för dess verksamhetsområde, bör beredskapsnämnd kunna
utses redan i fredstid. Inrättas ej särskild beredskapsnämnd, bör kommunens
styrelse vara sådan nämnd, dock att kommunen enligt det sagda bör
äga uppdraga åt annan nämnd att tillika vara beredskapsnämnd. Beredskapsnämnden
bör självfallet alltid ingå i den kommunala krigsorganisationen.
Jag delar kommitténs uppfattning att det i första hand bör ankomma på
kommunerna själva att avgöra när de bör övergå till krigsorganisation,
vilket emellertid endast bör kunna komma i fråga under
civilförsvarsberedskap. Läget torde ofta successivt bli sådant att kommunerna
finner sig böra utnyttja möjligheterna att genom övergång till
krigsorganisation stärka ledningen och öka handlingskraften. Å andra sidan
bör också länsstyrelsen äga föreskriva att kommun skall övergå till
krigsorganisation. Länsstyrelsen kan nämligen genom sin överblick över
läget i stort förutse, att en kommun kommer att bli utsatt för särskild belastning,
och länsstyrelsen bör då kunna höja kommunens beredskap genom
en dylik föreskrift. Kommun bör ofördröjligen underrätta länsstyrelsen
om övergång till krigsorganisation och om återgång till fredsorganisation.
Det måste förutsättas att kommunerna ej motsätter sig länsstyrelsens
föreskrift om krigsorganisation genom att, utan att läget ändrats, besluta
om återgång till fredstida ordning. Länsstyrelsen har emellertid alltid möjlighet
att möta ett återgångsbeslut med nytt förordnande om krigsorganisation.
Kommittén har föreslagit att i lagen intages en anvisning om att kommun
kan upprätta en särskild organisation av in k vart eringsombud
och medhjälpare till dem att inom kommunen
eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad befolkning.
Förslaget har icke mött några invändningar under remissbehandlingen.
För egen del anser jag det synnerligen lämpligt med en dylik organi
-
49
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
sation under förutsättning att den väl ansluter till civilförsvarets roteorganisation
för genomförandet av inkvarteringen och anlitar samma personal
som denna organisation. När inkvarteringen verkställts och roteombuden
därmed fullgjort sina civilförsvarsuppgifter, kan de övergå till att
i egenskap av företrädare för kommunen befatta sig med de problem, som
kan antagas fortlöpande uppkomma bland de inkvarterade. Jag finner det
emellertid icke påkallat att behandla denna organisation i lagen eller att
där fastslå att inkvarteringsombud skall väljas av fullmäktige och att de
skall äga rätt till ersättning. Det synes mig naturligare att organisationen
närmare regleras i kommunens planläggning, eventuellt efter anvisningar,
som utfärdats i administrativ ordning, och att ombuden får fullgöra sina
uppgifter på grund av uppdrag av det kommunala organ, som skall svara
för de inkvarterades bostadsförhållanden, dvs. beredskapsnämnden.
På det regionala planet bör det ankomma på länsstyrelsen att
utöva tillsyn över kommunernas beredskapsplanläggning och tillämpningen
av lagen i övrigt. Betydelsefulla samordningsuppgifter kommer härvid att
åvila länsstyrelsen såväl under planläggningsskedet som under krigsförhållanden
och det är därför nödvändigt att tillägga länsstyrelsen vissa befogenheter
gentemot kommunerna. Under civilförsvarsberedskap bör länsstyrelsen
äga rätt, förutom att förordna om kommuns övergång till krigsorganisation,
att meddela kommun direktiv för den kommunala verksamhetens
bedrivande och inriktning under förutsättning dock att sådana direktiv
anses oundgängliga för att försvarsansträngningarna skall kunna
samordnas. Då länsstyrelsen tillika är regional civilförsvarsmyndighet kan
samordningen mellan civilförsvar och kommunal verksamhet i stora drag
bli säkrad denna väg. På det lokala planet torde emellertid också en direktivrätt
för civilförsvaret gentemot kommun bli erforderlig, åtminstone såvitt
rör kommunalteknisk verksamhet, varav civilförsvarets räddningsverksamhet
är beroende. Denna samordningsfråga kan dock lösas i administrativ
ordning enligt vad som förutsatts i civilförsvarslagen.
Såsom tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen till buds, om kommun
underlåter att fullgöra sina skyldigheter, vare sig i fråga om planläggning
eller såvitt rör verkställighet, föreslår kommittén vitesföreläggande
och rätt att på kommunens bekostnad vidtaga den försummade åtgärden.
Detta förslag biträder jag, men förutsätter liksom kommittén att
andra utvägar att åvägabringa rättelse i första hand skall försökas.
De omfattande arbetsuppgifter, som länsstyrelserna kommer att få med
att leda uppbyggnaden av den kommunala beredskapen och biträda kommunerna
vid deras planläggning kommer otvivelaktigt att ställa krav på
länsstyrelsernas personal, åtminstone under planläggningsskedet.
Detta har förutsetts av kommittén och starkt understrukits under
4 — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 9 samt. 2 and. Nr 11
50
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196å
remissbehandlingen. Innan en första genomgång av de konkreta uppgifterna
för länsstyrelserna skett, torde det emellertid icke vara möjligt att taga
ställning till hur dessa kan påverka personalbehovet vid länsstyrelserna.
Till denna fråga torde jag därför få återkomma i annat sammanhang.»
Kostnadsfrågor
Föredragande departementschefen har anfört:
»Även när det gäller kostnaderna har avgränsningen av civilförsvarets
ansvarsområde betydande konsekvenser för kommunerna. Så länge en viss
uppgift ankom på civilförsvaret, hade detta också — bortsett från de i civilförsvarslagen
särskilt reglerade fall, då ett kommunalt kostnadsansvar
inträder — att bära kostnaderna för att fullgöra uppgiften, dvs. kostnaderna
belastade staten. Då vissa verksamhetsområden avskildes från civilförsvaret
och övertogs av de ordinarie samhällsorganen gjordes inga uttalanden
rörande kostnadsfördelningen. Det är därför nu påkallat att reglera denna.
Den vägledande principen synes mig härvid böra vara att man icke bör
belasta kommunerna med sådana kostnader av försvarsnatur, som tidigare
legat helt på civilförsvaret och som hänför sig till åtgärder, vilka icke i första
hand kommer kommunernas egna medlemmar till del. Sådana kostnader
synes i princip alltjämt böra bäras av staten i form av särskilda statsbidrag
till kommunerna.
Uppbyggnaden av en kommunal beredskap innefattar, såsom jag tidigare
anfört, icke endast planläggning på de områden, som kommunerna övertagit
från civilförsvaret utan också en administrativ beredskap för de kommunala
organen överhuvudtaget. I denna del har lagstadganden tidigare
saknats och följaktligen har det ej heller funnits några regler om rätt för
kommunerna att erhålla statsbidrag för planläggnings kostnader
eller andra förberedelsekostnader. De föreskrifter om kostnaderna,
som nu bör meddelas, bör såvitt möjligt vara enhetliga för all planläggning,
vare sig den föranleds av de från civilförsvaret övertagna uppgifterna
eller av uppbyggnaden av en kommunal beredskap i övrigt. Planläggningen
måste ju uppenbarligen ske i ett sammanhang och det låter sig säkerligen i
allmänhet ej göra att med någon grad av exakthet avgöra hur mycket av
planläggningskostnaderna som hänför sig till det ena eller andra området.
Enhetliga regler kan visserligen leda till att kostnader, som enligt huvudprincipen
bort kvarbliva på staten, får bäras av kommunerna och omvänt,
men det finns anledning antaga att resultatet i stort blir tillfredsställande.
Allmänt sett torde kostnaderna för planläggning av kommunernas förvaltning
under krigsförhållanden böra bäras av kommunerna själva, låt vara
att det är ett starkt försvarsintresse att en administrativ kommunal beredskap
kommer till stånd. I första hand får emellertid kommunerna själva
nytta av att de förberett sin organisation och förvaltning under lcrigsför
-
51
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
hållanden. Planläggningskostnaderna i denna del torde ej heller bli särskilt
betungande, ej ens om planläggningen enligt länsstyrelsens förordnande
skall redovisas i särskild plan. Huvudregeln bör följaktligen vara att planläggningskostnaderna
skall stanna på kommunerna. Liksom kommittén
finner jag det emellertid skäligt att statsbidrag skall kunna utgå i de undantagsfall,
då planläggningskostnaderna blir betungande för kommunen. Detta
torde i allmänhet endast komma att gälla mindre kommuner, som skall
planera för inkvartering i större omfattning. I den utsträckning länsstyrelsens
administrativa biträde icke förslår bör alltså statsbidrag i dessa fall
kunna utgå med skäligt belopp. En förutsättning bör emellertid vara att
kommunens planer godkänts av länsstyrelsen.
I enlighet med vad jag tidigare anfört blir någon särskild reglering i lagen
om kommunal beredskap icke nödvändig såvitt gäller reservanordningar
inom kommunalteknisk verksamhet, där ersättning
för närvarande utgår till kommunerna med regelmässigt två tredjedelar
av skälig kostnad. Att vidtaga sådana reservanordningar skall alltjämt
betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift och statsbidraget bör
följaktligen regleras i civilförsvarslagen. Vägande skäl att frångå hittillsvarande
bidragsnorm torde icke föreligga.
Såsom jag tidigare anfört kan det visa sig erforderligt att vidtaga särskilda
anordningar i inkvarteringskommunerna for
att förbättra inkvarteringsförhållandena, exempelvis förbereda vattentäkter
och sanitära anläggningar. Handhavandet av dessa anordningar måste också
ankomma på kommunerna. Även i dessa fall bör statsbidrag utgå till
kommunerna och det synes här böra bli regel att full ersättning skall utgivas
för skäliga kostnader. Stundom kan det emellertid inträffa att anordningarna
är till nytta för kommunen alldeles oavsett att anordningarna i det aktuella
läget vidtages uteslutande med hänsyn till de inkvarterades behov. I dylika
fall kan det anses skäligt att kommunen själv får bära någon del av kostnaderna.
Regleringen av statsbidraget till dylika särskilda anordningar synes
mig därför lämpligen böra helt anknyta till motsvarande reglering i
fråga om reservanordningar, men jag vill betona att det här kommer att vara
naturligt att utnyttja möjligheten att ge högre statsbidrag an två tredjedelar.
Ordningen för bestämmande och utbetalning av statsbidrag såväl för
planläggningskostnad som för särskilda anordningar torde böra ansluta till
den ordning som gäller för statsbidrag för civilförsvarsanordningar. Kostnaderna
för nu ifrågavarande bidrag bär ligga utanför kostnadsramen för
civilförsvaret.
I likhet med kommittén finner jag det vanskligt att reglera fördelningen
av kostnaderna för verksamheten under verkställighet
s s k e d e t annat än i vissa hänseenden. Sålunda finner jag det kunna
fastslås att inkvarteringskommun bör vara berättigad till ersättning av
statsmedel för kostnader, som kommunen fått vidkännas för verksamhet till
52
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
förmån för inkvarterade. Emellertid synes skäl ej föreligga att — såsom
kommittén föreslagit — begränsa ersättningsrätten i dessa fall till verksamhet
för inkvarterade från annan kommun. Rätt till ersättning bör föreligga
även vid utrymning och inkvartering inom den egna kommunen.
Kommittén har slutligen föreslagit en ordning enligt vilken inkvarteringskommun,
som mottager bistånd från utrymningskommun, skall ersätta
denna för biståndet. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag, som medför
den egendomliga konsekvensen att en utrymningskommun, som befriats
från sina vård- och socialfall och därmed kunnat avstå personal och materiella
resurser, får ersättning för vad den avstått, ehuru biståndet kommit
dess egen befolkning till godo. Kommittén torde ha förutsatt att den biståndslämnande
kommunen alltfort skall avlöna personalen, även när denna
avståtts som biståndspersonal. Det synes mig riktigare att bislåndspersonalen
avlönas av inkvarteringskommunen, där personalen befinner sig, att
denna kommun får ersättning direkt av statsmedel för sina kostnader för
de inkvarterade och att utrymningskommunen — som f. ö. om den slutligt
utrymts i sin helhet knappast torde ha någon förvaltning kvar — blir utan
ersättning.
Då tillfälligt bistånd lämnas en hart belastad kommun av en liärbelägen
kommun bör ersättningen till den biståndslämnande kommunen utgå av
statsmedel oavsett vilka uppgifter biståndet gällt. Det kan nämligen förutsättas
att belastningen uppkommit till följd av krigshändelser och att det
varit från totalförsvarssynpunkt betydelsefullt att förhållandena i den belastade
kommunen retts upp.
Med den av mig nu förordade ordningen för krigsförhållanden behöver
kommunerna icke sinsemellan reglera några ekonomiska mellanhavanden,
vilket jag ser som en betydande fördel.»
Specialmotivering
Föredragande departementschefen har anfört:
»I enlighet med det anförda har kommunalrättskommitténs förslag till lag
om vissa kommunala beredskapsuppgifter överarbetats inom inrikesdepartementet,
varvid bestämmelserna rörande den kommunala beredskapen
sammanförts i ett lagförslag och de bestämmelser, som rör upplåtelse av
inkvarteringsbostad, upptagits i ett annat lagförslag, till vilket jag skall
återkomma i ett senare avsnitt. Jag övergår nu till att behandla de särskilda
bestämmelserna i departementsförslaget till lag om kommunal beredskap.
Lagens rubrik och disposition
Såsom jag utvecklat i det föregående bör lagen reglera den kommunala
beredskapen överhuvudtaget och icke inskränka sig till de uppgifter, som
kommunerna fatt övertaga från civilförsvaret. Då lagen därmed utgör grun
-
53
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
den för den kommunala beredskapen, synes dess rubrik lämpligen böra
lyda »lag om kommunal beredskap», oaktat den även reglerar kommunala
skyldigheter och verksamhetsformer i verkställighetsskedet. Inom den civila
sektorn av totalförsvaret råder, även om krigstillstånd inträtt, högsta
graden av beredskapstillstånd; det kan därför icke anses oegentligt att tala
om kommunal beredskap även i verkställighetsskedet.
För att bättre överskådlighet över lagens innehåll skall vinnas torde under
särskilda underrubriker böra behandlas de i lagen reglerade kommunala
uppgifterna under civilförsvarsberedskap, planläggning och andra förberedelser
i fredstid, organisationen för handhavandet av uppgifterna samt
kostnaderna för verksamheten. Under en sista underrubrik, särskilda bestämmelser,
bör regler ges för de tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen
till buds vid tillsynen av lagens efterlevnad, och erforderliga formella föreskrifter
meddelas. Vidare bör där inskrivas ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter.
Vissa kommunala uppgifter under civilförsTarsberedskap
1 §•
Lagen inleds med ett generellt avfattat stadgande, enligt vilket vistelsekommunen
under civilförsvarsberedskap blir skyldig att i stort sett behandla
personer från annan kommun på samma sätt som den egna befolkningen
under förutsättning att vederbörande tagit uppehåll i kommunen
till följd av de utomordentliga förhållandena. Uttrycket »tagit uppehåll»
ansluter till terminologien i 34 § civilförsvarslagen, där det sägs att utrymmande
kan åläggas att taga uppehåll utom utrymningsområdet. Paragrafen
reglerar däremot icke kommuns skyldigheter gentemot egen befolkning i
sådana fall, då befolkningen efter utrymning av en del av kommunen inkvarterats
i en annan del av samma kommun. Något behov av att stadga att
kommunen skall omhändertaga sin egen befolkning i dylika fall kan knappast
anses föreligga.
Från den generella skyldigheten har gjorts sådana undantag, som erfordras
med hänsyn till att vistelsen i kommunen är betingad uteslutande av
de utomordentliga förhållandena och av att kommunernas skyldigheter
gentemot befolkning från annan kommun kan vara eller framdeles kan bli
särskilt reglerade i författningar, som tar sikte just på de utomordentliga
förhållanden, under vilka förevarande paragraf träder i tillämpning. Även
undantagen måste ges en tämligen generell avfattning; det torde emellertid
framgå att undantagen icke kan åberopas för att avvisa anspråk från krigsdrabbad
befolknings sida på att få akuta behov täckta.
Liksom de övriga kommunala skyldigheterna enligt 2, 4 och 5 §§ inträder
skyldigheten enligt förevarande paragraf automatiskt, då civilförsvarsberedskap
inträder. Tillämpning av paragrafen — liksom av de övriga
54 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
nämnda paragraferna — blir emellertid ej aktuell med mindre befolkningsomflyttningar
förekommit.
2 §•
I denna paragraf behandlas kommunernas skyldighet att hjälpa dem som
blivit i behov av särskilt bistånd på grund av de utomordentliga förhållandena.
Biståndet avser företrädesvis att hjälpa de drabbade till bostad och
uppehälle samt i förekommande fall vård. Undantag göres för de fall, då
civilförsvaret har ansvaret för de hjälpbehövande, såsom är fallet i omedelbar
anslutning till krigsskador, vid genomförandet av inkvartering och då
utrymningsrörelsen pågår men de utrymmande tillfälligt tvingats stanna i
kommunen. Vidare undantages de fall, då enligt särskild lag eller författning
annan än kommunen har att svara för att den lijälpbehövandes behov
tillgodoses. Exempel härpå erbjuder sjukvården. Militär personals behov
skall också tillgodoses i annan ordning än genom kommunens försorg.
Paragrafen gäller ej endast personer från annan kommun utan även personer
bland den egna befolkningen skall åtnjuta hjälp genom kommunens
försorg, därest de blir i behov av särskilt bistånd.
Krigsdrabbad befolknings rätt till hjälp till uppehälle torde komma att
regleras i en särskild lag om krigshjälp. Det kan förutses att kommunerna
får till uppgift att distribuera krigshjälpen. Kommunernas skyldighet att
bistå krigsdrabbade kommer härigenom att bli reglerad såväl i förevarande
paragraf som i krigshjälpslagen. Det synes emellertid ej påkallat att enbart
av formella skäl här göra undantag för de fall då kommunernas skyldighet
att draga försorg om krigsdrabbade blir reglerad i särskild ordning.
3 §.
Paragrafen reglerar närmare tidpunkten, då de kommunala skyldigheterna
inträder, och har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.
4 §•
I denna paragraf åläggs kommunerna skyldighet att ombesörja registrering
av befolkning, som till följd av de utomordentliga förhållandena lämnat
sin bostad. Skyldigheten gäller såväl befolkning från annan kommun
som egen befolkning, som befinner sig i den angivna situationen. Det förutsätts
att närmare föreskrifter om registreringen meddelas i administrativ
ordning.
5 §.
Det interkommunala biståndet i båda dess former regleras i denna paragraf.
Hur biståndet skall anordnas och förutsättningarna för att bistånd
skall lämnas har närmare behandlats i den allmänna motiveringen. Det må
emellertid understrykas att biståndet enligt första stycket, som är avsett att
55
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
vara av mera varaktig karaktär och som förutsätts ha blivit planlagt av de
berörda kommunerna gemensamt, regelmässigt bör utlösas av kommunerna
själva. Utrymningskommunen bör sålunda i sin planläggning se till
att resurser i personal och — i mån av transportmöjligheter utrustning
ställs till inkvarteringskommunernas förfogande allteftersom utrymningen
friställer resurserna. I det läge, då biståndet skall utlösas, kommer automatik
otvivelaktigt att vara av det största värde, då de regionala ledningsorganen
därmed kan befrias från vanskliga avgöranden.
Bistånd enligt paragrafens andra stycke förutsätter däremot alltid särskilt
förordnande på regional nivå.
Planläggning och andra förberedelser
6 §•
Planläggningsskyldigheten enligt denna paragraf gäller, såsom utvecklats
i det föregående, alla kommuner och avser all för totalförsvaret viktig verksamhet,
som åligger kommun enligt förevarande lag eller enligt särskild lag
eller författning. Därmed följer också en skyldighet för kommunen att
planlägga för sina egna organ under krigsförhållanden, dvs. att bygga upp
en kommunal administrativ beredskap.
Med denna vida planläggningsskyldighet kan planläggningsföreskrifter
i allmänhet undvaras i specialförfattningar, som ålägger kommunerna krigsviktiga
uppgifter, exempelvis i kommunala fullmaktslagen och en blivande
lag om krigshjälp.
Tillfälligt interkommunalt bistånd förutsättes komma i fråga endast då
kommun genom krigshändelser eller eljest ställes inför oförutsedda svårigheter.
Någon planläggning kan icke ske för dylika fall och paragrafen bör
därför ej heller omfatta tillfälligt bistånd. Däremot omfattar den bistånd
från utrymnings- till inkvarteringskommun. I fråga om sådant bistånd är
det, såsom redan framhållits, av största vikt att en detaljerad planläggning
kommer till stånd.
De kommuner, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, blir enligt
paragrafens andra stycke skyldiga att vidtaga förberedelser för att kunna i
erforderlig omfattning sätta anordningarna i stånd efter krigsskador. Någon
reparationsskyldighet är däremot ej inskriven i lagen av skäl som anförts i
den allmänna motiveringen. De förberedelser som här åsyftas innebär
förutom planläggning för en i förekommande fall med civilförsvarets räddningsverksamhet
samordnad reparationstjänst — exempelvis planer för
spridning av befintlig reparationsmateriel till mera skyddade platser och
reservering av personal och maskinell utrustning för reparationsarbetet.
Reservanordningar i anslutning till befintliga anläggningar och särskilda
anordningar utan sådan reservkaraktär åsyftas icke i andra stycket utan
regleras såvitt gäller reservanordningar i civilförsvarslagen och i fråga om
56 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196t
särskilda anordningar i tredje stycket. Skyldighet att vidtaga sådana särskilda
anordningar förutsätter ett länsstyrelsens förordnande i det konkreta
fallet, varmed också följer rätt till statsbidrag.
Föreskriften i paragrafens sista stycke att planläggningen skall anpassas
efter de förhållanden som kan förutses komma att råda i kommunen
allteftersom civilförsvarets planer för utrymning och inkvartering verkställs
medför åtminstone för de kommuners del, som planläggs för slutlig
utrymning, att en plan maste upprättas för läget efter beredskapsutrymning
och en annan plan för läget efter slutlig utrymning. I det förra läget,
då alla förvärvsarbetande, frånsett dem som inkallats, är kvar i kommunen,
måste den kommunala förvaltningen fungera på nästan alla fredstida områden.
I det senare läget kan den däremot kraftigt reduceras och inom
flertalet verksamhetsområden helt nedläggas, under förutsättning dock att
kommunen slutgiltigt utrymts i sin helhet.
7 §•
Denna paragraf tar sikte på de fall, då en kommuns planläggning är särskilt
betydelsefull med hänsyn till de uppgifter, som kommunen är tilldelad
i verkställighetsskedet. Länsstyrelsen skall i sådana fall äga förordna
att kommunens planläggning och övriga förberedelser skall redovisas
i särskild plan, som skall prövas av länsstyrelsen. Dylikt förordnande
bör ifrågakomma i första hand, därest kommunens planläggning har särskild
betydelse för samordningen med annan försvarsplanläggning, företrädesvis
med utrymnings- och inkvarteringsplanläggningen, men också om
kommunens planläggning är av betydelse för en förhållandevis stor befolkning
och kommunen kan anses särskilt utsatt för risk för störningar.
Enligt paragrafens andra stycke äger länsstyrelsen förordna att kommunernas
planläggning skall revideras. Sådant förordnande kan avse också
sådan planläggning, som icke redovisats till länsstyrelsen i särskild plan,
och förordnandet behöver icke nödvändigtvis medföra att de reviderade
planerna skall redovisas till länsstyrelsen. Skall de reviderade planerna
redovisas måste särskilt förordnande givas därom. Har de ursprungliga
planerna fastställts av länsstyrelsen torde regelmässigt även ändringarna
böra fastställas.
Uppgifternas handharande
8 §•
I denna paragraf fastslås huvudprincipen för handhavandet av de uppgifter,
som lagen ålägger kommunerna, nämligen att fredsorganet också
skall vara krigsorgan, därest uppgiften motsvarar eller i huvudsak motsvarar
fredstida kommunal uppgift.
57
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
9 §•
För uppgifter, som saknar motsvarighet i fred, skall enligt denna paragraf
en beredskapsnämnd vara kompetent organ, därest särskilt organ ej
bestämts i särskild lag eller författning. Regeln innebär bl. a. att uppgiften
att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas på lämpligaste
sätt och att ombesörja befolkningsregistreringen kommer att åvila
beredskapsnämnden.
Beredskapsnämnd är obligatorisk endast under civilförsvarsberedskap.
Då uppgifterna inom folkförsörjningen är specialreglerade och även uppgifterna
i avseende å ltrigshjälp torde bli specialreglerade med angivande av
vilket kommunalt organ som skall handha uppgifterna, nämligen kristidsnämnd
respektive krigshjälpsnämnd, kommer dessa uppgifter ej att åvila
beredskapsnämnd.
Med hänsyn till att kommunens styrelse skall vara ett utpräglat ledningsorgan
i verkställighetsskedet torde det ofta vara lämpligt att kommun
inrättar särskild beredskapsnämnd eller uppdrager åt annan nämnd än
kommunstyrelsen att vara beredskapsnämnd.
Om kommun ej utser beredskapsnämnd i fred bör det framgå av kommunens
planläggning, när beredskapsnämnd skall tillsättas. Detta bör lämpligen
ske redan innan läget blir så skärpt att civilförsvarsberedskap inträder
och nämnden därmed ställes inför sina arbetsuppgifter.
10 §.
Paragrafen har den utformning, som är bruklig då nya specialreglerade
kommunala nämnder inrättas.
11 och 12 §§.
Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen,
iär frågorna om den kommunala krigsorganisationen och kommunstyrelsens
ledning inom denna utförligt behandlats.
13 §.
I denna paragraf åläggs kommunens styrelse tillsynen över att erforderlig
planläggning kommer till stånd och att övriga förberedelser vidtages.
Någon direktivrätt gentemot fackorganen föreligger icke för kommunstyrelsen
i detta skede men väl en rätt och en skyldighet att ge fackorganen anvisningar
för att samordningen skall säkras. Självfallet bör fackorganen,
även om formlig direktivrätt ej gäller, beakta kommunstyrelsens anvisningar
och önskemål; i verkställighetsskedet kan ju styrelsen efter övergång
till krigsorganisation genomdriva sina intentioner.
I större kommuner med omfattande planläggning kan det vara lämpligt
att samordningen av planläggningen anförtros ett särskilt kommunalt or
-
58 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
gan. Paragrafen öppnar möjlighet för kommunen att utse sådant samordningsorgan.
Även kommunstyrelsen själv måste planlägga, nämligen för sin egen
verksamhet under civilförsvarsberedskap.
14 §.
Länsstyrelsens ställning såsom tillsynsorgan och, under civilförsvarsberedskap,
jämväl såsom ledningsorgan för den kommunala beredskapen
regleras i denna paragraf.
Direktivrätt för länsstyrelsen föreligger endast under civilförsvarsberedskap.
Under planläggningsskedet har emellertid länsstyrelsen enligt
20 § befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå kommun att fullgöra
sina skyldigheter enligt lagen. Det måste då konstateras att kommun brustit
i sina förpliktelser, medan direktivrätten icke förutsätter någon försummelse
från kommunens sida.
Kostnaderna för verksamheten m. m.
15 §.
I denna paragraf regleras kommunernas rätt till statsbidrag för särskilda
anordningar, som påkallas för att förbättra inkvarteringsförhållandena.
För sådana anordningar bör såsom tidigare anförts statsbidraget regelmässigt
kunna utgå med högre belopp än två tredjedelar av skälig kostnad.
Kommunerna bör alltså här få svara för andel i kostnaden endast om anordningen
jämväl är till nytta för kommunen.
Liksom när det gäller civilförsvarsanordningar bör skyldigheten för
kommun att vidtaga särskild anordning ej kunna göras gällande mot kommunen
med mindre medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag. Det
torde regelmässigt ej heller finnas anledning för länsstyrelserna att förordna
om nu avsedd anordning förrän det kan förutses att anslag för ändamålet
kommer att beviljas.
16 §.
Paragrafen föreskriver rätt till statsbidrag för vissa planläggningskostnader,
nämligen sådana som hänför sig till särskilt redovisad och av länsstyrelsen
godkänd plan, dock endast i den mån planläggningskostnaden
är att anse som betungande för kommunen. Ersättning torde regelmässigt
icke kunna utgå för annat än kostnader, som hänför sig till planläggning
för kommunens anpassning till utrymningar och inkvartering.
Skyldigheten att redovisa särskild plan för länsstyrelsen är icke beroende
av att medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag.
17 §.
Genom denna paragraf anknytes ordningen för utbetalning av statsbidrag
till vad som gäller för statsbidrag för civilförsvarsåtgärder.
59
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
18 och 19 §§.
Beträffande dessa paragrafer, som behandlar kommuns rätt till ersättning
av statsmedel för verksamhet under krigsförhållanden, hänvisas till
den allmänna motiveringen.
Särskilda bestämmelser
20 §.
Paragrafens innehåll har berörts under 14 § och torde i övrigt icke
kräva någon kommentar.
21 §.
I paragrafen regleras besvär över länsstyrelsens beslut enligt lagen. Vidare
tillägges myndighet befogenhet att under civilförsvarsberedskap förordna
att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse. Med stöd av
bestämmelsen kan således kommunalfullmäktige eller länsstyrelse, som
beslutat om kommuns övergång till krigsorganisation, bringa beslutet i
omedelbar tillämpning.
De beslut, som kommunens styrelse äger fatta i sin egenskap av ledningsorgan
inom kommunens krigsorganisation, torde alltid vara av den
operativa karaktär att utrymme för överklagande icke finnes.
22 §.
Paragrafen erinrar om att Kungl. Maj :t äger meddela tillämpningsföreskrifter.
Den första mandatperioden för ledamöter och suppleanter i särskilt inrättad
beredskapsnämnd bör bestämmas så, att överensstämmelse kommer
att råda med den allmänna mandattiden inom kommunala nämnder. En
regel härom har intagits i lagens slutstadganden.»
Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad m. m.
Föredragande departementschefen har anfört:
»I samband med att jag tagit ställning till de allmänna riktlinjerna för
eu lagstiftning om kommunal beredskap har jag redovisat de skäl, som
föranlett mig att förorda en annan utväg än förfoganderätt för att trygga
de inkvarterades möjligheter att få behålla de inkvarteringsbostädcr, som
civilförsvaret anvisar dom i samband med att utrymningsrörelsen avslutas
eller i anslutning till att ny bostad måst beredas dem i egenskap av utbombade.
Jag kan därför nu begränsa mig till att närmare ange hur enligt min
mening en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad bör utformas.
60 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Lagen torde böra utformas såsom en fullmaktslag, som är i kraft redan
i fredstid men vars materiella bestämmelser träder i tillämpning först i
krig eller, vid krigsfara, först efter Kungl. Maj :ts förordnande. Förordnandet
bör underställas riksdagens prövning inom en månad vid äventyr att
det eljest förfaller. Denna verkan bör även inträda, därest riksdagen icke
inom två månader efter underställningen gillat förordnandet. Om krigsfaran
upphör, bör förordnandet upphävas av Kungl. Maj :t inom en månad;
de utrymmande kan ju i detta läge genast återvända till sina hem. När
krig, vari riket befunnit sig, upphört bör lagen likaså sättas ur tillämpning
inom viss tid, försåvitt krigsfara ej alltjämt föreligger. Emellertid kan det
förutses som sannolikt att svår brist på bostäder råder efter ett krig till
följd av att bostäder förstörts genom krigshandlingar. De inkvarterade kan
då icke återflytta utan måste alltjämt bo kvar i inkvarteringsområdena,
intill dess nya bostäder byggts. Lagen bör med hänsyn till denna situation
kunna fortfara att äga tillämpning efter Kungl. Maj :ts förordnande, till
vilket riksdagen dock bör lämna sitt samtycke. Förordnandet bör gälla viss
tid, högst ett år varje gång.
Enligt förslaget till lag om kommunal beredskap skall kommuns skyldighet
att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas tillfredsställande
inträda automatiskt vid civilförsvarsberedskap. För civilförsvarsberedskap
förutsättes enligt civilförsvarslagen krig eller krigsfara.
Förevarande lag, som torde vara en förutsättning för att kommunerna
skall kunna fullgöra nämnda skyldighet, skall enligt det förut sagda också
kunna komma i tillämpning vid krigsfara och träder automatiskt i tillämpning
i krig. När kommunernas skyldighet inträder kan alltså alltid förevarande
lag, som jag fortsättningsvis benämner inkvarteringslagen, sättas
i tillämpning för att de skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Det
är emellertid icke givet att inkvarteringslagen alltid måste träda i tillämpning
när kommunernas skyldigheter inträder, eftersom behov av inkvarteringslagen
uppkommer först då utrymningar företages. Dessförinnan blir
det emellertid icke heller aktuellt att taga kommunernas skyldighet att omhändertaga
inkvarterad befolkning i anspråk. Då utrymningar företages
måste regelmässigt inkvarteringslagen sättas i tillämpning.
Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad bör, såsom jag tidigare
berört, gälla för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav. Skyldigheten
bör emellertid ej kunna aktualiseras av den enskilde bostadsbehövande
utan endast av myndighet. Fråga uppkommer då vilka myndigheter
som bör ha rätt att göra u p p 1 å t e 1 s e s k y 1 d i gheten
gällande.
Civilförsvaret har att svara för att de som blivit hemlösa genom krigshandlingar
eller utrymning får bostad genom inkvartering. Det torde därför
vara naturligt att civilförsvarets organ blir berättigade att göra upplåtelseskyldigheten
gällande, oaktat civilförsvaret enligt civilförsvarslagen även
61
Andra lagutskottets utlåtande nr ll år lS6å
har tillgång till förfoganderätt för ändamålet. Om en allmän upplåtelseskyldighet
är stadgad och kan tagas i anspråk av civilförsvaret, torde av psykologiska
skäl antalet fall då förfoganderätt måste utövas komma att väsentligt
minska. Detta måste anses som en betydande fördel.
Sedan civilförsvaret berett de hemlösa inkvarteringsbostad upphör civilförsvarets
ansvar för dem och övergår på inkvarteringskommunen. Under
inkvarteringens fortbestånd torde det emellertid uppkomma behov av omflyttningar
inom ramen för de av civilförsvaret vid inkvarteringen anvisade
bostäderna. Undantagsvis kan det, även om civilförsvarets inkvarteringsplanläggning
varit väl genomarbetad, bli erforderligt att företaga omflyttningar
till lämpligare bostäder, som icke anvisats av civilförsvaret. Förändringar
kan vidare förutses inträda i den inkvarterade befolkningens
och värdfamiljernas sammansättning, vilka föranleder jämkningar i den
ursprungligen skedda inkvarteringen. Med hänsyn härtill torde det vara
nödvändigt att tillägga också kommun befogenhet att aktualisera upplåtelseskyldigheten,
varvid det bör ankomma på den i lagen om kommunal
beredskap stadgade beredskapsnämnden att handha uppgiften. Beredskapsnämnden
är nämligen det organ, som i kommunen skall svara för bl. a.
att de hemlösas bostadsbehov är tillfredsställande täckt.
Efter det att upplåtelseskyldigheten aktualiserats genom anvisning av
civilförsvaret eller kommunen och den hemlöse flyttat in i den anvisade bostaden
saknar inkvarteringsvärden, så länge upplåtelseskyldigheten består,
möjlighet att få den inkvarterade avhyst. Det torde emellertid böra finnas
möjlighet att bringa upplåtelseskyldigheten att upphöra
såväl efter prövning i enskilda fall, då missförhållanden uppkommit,
•om utan sådan individuell prövning, nämligen då hela befolkningsgrupper
kan återvända till sina hem. Upphävandet av upplåtelseskyldigheten synes
lämpligen kunna anknytas till en återkallelse av den anvisning av inkvarteringsbostad,
varigenom upplåtelseskyldigheten en gång aktualiserats. I
de fall, då upplåtelseskyldigheten skall upphöra efter individuell prövning
bör det ankomma på beredskapsnämnden att besluta om återkallelse av anvisningen,
och i övriga fall bör det vara civilförsvarets uppgift att bringa
inkvarteringen att upphöra. Det anförda leder till att beredskapsnämnden
måste kunna återkalla anvisning, som civilförsvaret meddelat, och omvänt.
Effekten av en återkallad anvisning blir att upplåtelseskyldigheten upphör
och den inkvarterade kan avhysas, om han icke flyttar frivilligt. Möjligheten
att efter prövning i det enskilda fallet upphäva upplåtelseskyldigheten får
givetvis under inga omständigheter utnyttjas så, att missförhållanden flyttas
över från en inkvarteringsvärd till eu annan. Den bör komma till användning
endast för att såvitt kan bedömas definitivt eliminera missförhållanden.
När anvisningar återkallas av civilförsvaret för hela befolkningsgrupper,
vilka kan återvända till sin hemort, låter det sig knappast göra alt meddela
62 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
individuella beslut och underrätta var och en om återkallelsen. Denna måste
därför kunna ske på samma sätt som åläggande att utrymma, dvs. genom ett
civilförsvarets förordnande som kungöres i radio och andra massmedia.
Upplåtelseskyldigheten bör gälla endast till förmån för en bestämd
kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av utrymning
eller krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan
återvända till sitt hem. Genom att upplåtelseskyldigheten kan tagas i anspråk
endast av myndighet kommer prövningen huruvida den bostadsbehövande
tillhör den kategori, till vars förmån skyldigheten gäller, att ankomma
på myndigheten. Inträder sådan förändring, att den inkvarterade äger
eller kan återvända till sitt hem, exempelvis då utrymningsförordnandet
för hans hemort upphäves, bör anvisningen av inkvarteringsbostaden återkallas.
Objektet för upplåtelseskyldigheten synes såvitt rör
själva bostaden knappast kunna bestämmas med hänsyn till de inkvarterades
behov utan torde i stället få bestämmas med utgångspunkt i vad inkvarteringsvärden
kan avstå. I vissa inkvarteringskommuner kommer nämligen
invånarantalet att tredubblas genom inkvartering. Det torde härvid
bli nödvändigt att taga alla tillgängliga inkvarteringsutrymmen i anspråk
och endast ett minimum av bostadsutrymme kan reserveras för den fasta
befolkningen. Att utrymme som oundgängligen erfordras för inkvarteringsvärdens
egna behov icke får tagas i anspråk med upplåtelseskyldighet torde
böra komma till uttryck genom en föreskrift i inkvarteringslagen att anvisning
av inkvarteringsbostad ej får avse sådant utrymme.
De utrymmande eller av andra krigshändelser drabbade kan i allmänhet
icke föra med sig mer personlig utrustning än de kan bära. Efter
krigsskador torde de i många fall vara helt utblottade. För sina dagliga behov
blir de därför regelmässigt hänvisade till att gemensamt med inkvarteringsvärden
använda dennes köksutrustning, husgeråd, sängutrustning och
annan utrustning. Med den inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden
måste därför följa en rätt att nyttja också sådan inkvarteringsvärdens utrustning,
som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades elementära
behov skall kunna tillgodoses. Denna rätt torde i lagen böra utformas
som en skyldighet för inkvarteringsvärden att, då upplåtelse skett
av inkvarteringsbostad, tillåta den inkvarterade att använda utrustningen.
Redan i själva begreppet inkvarteringsbostad torde ligga att den inkvarterade
får tillgång till uppvärmningsanordningar, elektricitet och sanitära anordningar,
vilka är en förutsättning för att det upplåtna utrymmet skall
kunna användas för bostadsändamål.
I normalfallet torde inkvarteringen genomföras utan att några tvångsmedel
behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att
mottaga den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret
för att han får bostad kan civilförsvaret med förfoganderätt, som medger
63
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196i
omedelbar polishandräckning, genomdriva inkvarteringen. Det akuta behovet
av bostad blir därigenom tillgodosett. Inkvarteringsvärden saknar därefter
möjlighet att få den inkvarterade avhyst, eftersom upplåtelseskyldighet
gäller för honom. För dessa fall behöver upplåtelseskyldigheten icke
någon sanktion. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när upplåtelseskyldigheten
skall aktualiseras av kommun. Denna har icke förfoganderätt
och kan alltså ej heller med polishandräckning bereda den bostadsbehövande
tillträde till inkvarteringsbostaden. Vid vägran från den tillämnade
inkvarteringsvärdens sida synes det emellertid i allmänhet i dessa fall
icke erforderligt med tillgång till så drastiska medel som omedelbar polishandräckning.
Den som avses skola få den anvisade bostaden bör med ytterligt
få undantag ha sitt behov av bostad nödtorftigt tillgodosett; det är ju
här fråga om en omplacering av dem som redan blivit inkvarterade genom
civilförsvarets försorg. Såsom undantagsfall, i vilka vederbörande står helt
utan bostad, kan endast tänkas sådana fall såsom då hans ursprungliga inkvarteringsbostad
förstörts av vådeld eller blivit obeboelig av annan orsak,
som ej sammanhänger med krigshändelser. Om han står utan bostad på
grund av krigshändelse, exempelvis förnyad utrymning eller krigsskador på
den ursprungliga inkvarteringsbostaden, är det ånyo civilförsvaret som är
ansvarigt för att han får ny inkvartering; härmed kan också förfoganderätt
komma till omedelbar användning för att täcka det akuta behovet. Det
tvångsmedel som bör stå kommunen till buds för att realisera upplåtelseskyldigheten
synes kunna inskränkas till vitesföreläggande. Då det måste
förutsättas att det i de åsyftade situationerna föreligger ett angeläget ehuru
icke akut behov av den utsedda inkvarteringsbostaden bör dock kommunen
kunna förordna att föreläggandet skall lända till omedelbar efterrättelse.
Om föreläggandet icke efterkommes inom däri utsatt tid bör länsstyrelsen
på kommunens begäran kunna förordna om handräckning. Med stöd av
administrativa fullmaktslagen kan i trängda lägen länsstyrelsen avlastas
befattningen med handräckning i dylika fall och uppgiften läggas på den
lokala polismyndigheten. Det torde kunna antagas att kommunerna först
prövar alla tänkbara möjligheter att på frivillig väg anskaffa lämplig inkvarteringsbostad
innan förelägganden tillgripcs eller handräckning begäres.
Denna effekt av den föreslagna ordningen synes i hög grad önskvärd,
enär förutsättningarna för ett acceptabelt förhållande mellan inkvarteringsvärd
och inkvarterad naturligtvis är de sämsta tänkbara, när inkvarteringen
kommit till stånd mot värdens bestridande.
Det hittills anförda har tagit sikte på att tillgodose de hemlösas behov av
bostad. Inkvarteringsvärden bör emellertid genom ersättning i pengar
i någon män kompenseras för det intrång, som inkvarteringen innebär.
Ersättningen bör enligt vad jag förut anfört utgivas av den inkvarterade
själv direkt till inkvarteringsvärden. Med reglerna om upplåtelseskyldighet
måste därför förbindas föreskrifter om att värden är berättigad till skälig
64 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
ersättning av den inkvarterade. Under tid då inkvarteringsbostaden är
tagen i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt utgår dock ersättning
av statsmedel. Inkvarteringsvärden bör följaktligen icke under samma tid
vara berättigad till ersättning av den inkvarterade.
Särskilda regler torde också vara erforderliga för att ersättningens
storlek skall kunna bestämmas i administrativ ordning, om parterna
ej enas. Man bör naturligtvis härvid eftersträva en ordning som i minsta
möjliga utsträckning belastar myndigheterna. I den mån myndighetsbeslut
blir oundvikliga bör de meddelas av redan befintliga organ och prövningen
bör så långt möjligt ske på det lokala planet. Det synes finnas goda möjligheter
att vid utformningen av ett system för att bestämma ersättningen
följa dessa riktlinjer.
När inkvarteringsbostad tages i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt,
skall ersättningen bestämmas i den ordning, som gäller vid rekvisition
för krigsmaktens behov, dvs. rekvisitionslagens bestämmelser skall gälla.
Detta innebär att taxor i stor utsträckning blir tillämpliga och att, då taxa
ej kunnat tillämpas, ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden.
Tillämpas taxa bestämmes ersättningen av den som utövat
förfoganderätten, dvs. civilförsvarschefen. Till denna ordning torde man
böra ansluta bestämmandet av ersättning även i de fall, då upplåtelsen
ej äger rum på grund av förfoganderätt, vilket ju blir fallet, sedan det efter
inkvarteringens genomförande upphört att vara en civilförsvarsuppgift att
tillse att de inkvarterade har sitt bostadsbehov tillgodosett.
Ny prövning av frågan om ersättningens storlek torde helt kunna undvikas
i de fall, då inkvarteringsbostaden varit ianspråktagen med förfoganderätt.
De då bestämda ersättningsgrunderna, vare sig de — såsom i
normalfallet — bestämts av civilförsvarschefen med tillämpning av taxa
eller, då taxa ej varit tillämplig, bestämts av lokal värderingsnämnd, bör
gälla mellan parterna, även sedan förfoganderätten upphört. Lagen bör
alltså föreskriva att, om parterna ej enas om annat, ersättningen skall
beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande
av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. I flertalet fall torde
det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke bli erforderligt att utnyttja
förfoganderätt, därför att inkvarteringsvärden mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten
frivilligt mottager den hemlöse. Någon fixerad ersättning
finns i detta läge icke att falla tillbaka på. Vidare kan, även om förfoganderätt
utövats när inkvarteringen genomfördes, förhållandena ha förändrats
så väsentligt att den en gång fastställda ersättningen icke längre
är skälig. Så kan till exempel antalet familjemedlemmar i den inkvarterades
hushåll ha ökat eller minskat. Om parterna i dessa fall ej enas om
ersättningen bör denna bestämmas såsom om ianspråktagande med förfoganderätt
ägde rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan
bör bli tillämplig och, i den mån taxan ej går att tillämpa, bör den all
-
G5
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1961
männa lokala värderingsnämnden bestämma ersättningen. I flertalet fall
torde parterna själva kunna tillämpa taxan, varvid enighet uppnås om ersättningen,
och myndighetsprövning kommer följaktligen icke att påkallas.
Kvarstår oenigheten även sedan de upplysts om taxan blir emellertid myndighetsbeslut
oundvikligt. Är taxan tillämplig bör det kommunala organ,
som svarar för inkvarteringen i kommunen, dvs. beredskapsnämnden, besluta
om ersättningen. Är taxan däremot ej tillämplig, bör den allmänna lokala
värderingsnämnden bestämma ersättningen. Denna bestämmer ju ersättningen
i de fall, då vid förfoganderätt taxan ej kan tillämpas och är
följaktligen förtrogen med värdering av ifrågavarande slag.
Liksom då förfoganderätt utövas och ersättning bestämmes med tillämpning
av taxa av den som utövar förfoganderätten bör kommuns beslut enligt
taxan kunna överklagas till den allmänna lokala värderingsnämnden
och dennas beslut, vare sig det innebär en överprövning av kommunens
beslut eller utgör ett beslut i första instans, kunna överklagas till riksvärderingsnämnden.
Med det av mig nu förordade systemet tillförsäkras den inkvarterade rätt
till inkvarteringsbostaden och en ordning tillskapas för att bestämma inkvarteringshyrans
belopp. Det återstår att såvitt möjligt tillförsäkra inkvarteringsvärden
hans ersättning. Det synes icke tillfredsställande att inkvarteringsvärden
skulle vara hänvisad enbart till den eljest gällande ordningen
för att få ut förfallen hyra, dvs. att gå till domstol och få dom på
beloppet och därefter begära utmätning hos den inkvarterade, som f. ö.
regelmässigt icke torde ha några tillgängliga utmätningsbara tillgångar.
Denna ordning synes så mycket mindre tillfredsställande som inkvarteringsvärden
-— mot bakgrunden av upplåtelseskyldigheten — icke kan få
den inkvarterade avhyst vid bristande hyresbetalning. Det möter emellertid,
såvitt jag kan finna, mycket stora svårigheter att trygga inkvarteringsvärdens
rätt till ersättning av den inkvarterade. Att såsom kommittén
föreslagit ställa det allmänna som garant för ersättningen skulle otvivelaktigt
omedelbart medföra att samhällsorganen överhopades med betalningsanspråk.
Den inkvarterade skulle ju då utan förfång för honom själv
eller för värden kunna underlåta att göra rätt för sig och principen att de
enskilda så långt möjligt skall svara för sig själva skulle genombrytas.
Jag kan därför icke heller på denna punkt ansluta mig till kommitténs
förslag. Emellertid synes en möjlighet yppa sig att åtminstone i vissa fall
tillförsäkra inkvarteringsvärden hans ersättning, nämligen i de fall, då
den inkvarterade uppbär sådan krigshjälp, som föreslagits av socialberedskapskommittén,
eller annan social förmån, som utbetalas av inkvarteringskommunen.
Inkvarteringsvärden bör i dessa fall bli berättigad att
direkt hos kommunen lyfta inkvarteringsbyrån i avräkning på den inkvarterades
förmån. Om inkvarteringen blir av längre varaktighet — och
det är först då, som inkvarteringshyran kan antagas bli av någon egentlig
5 •— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 and. Nr 11
66 Andra lagutskottets utlåtande nr il år 1964
betydelse för inkvarteringsvärden — torde ett stort antal av de inkvarterade
bli hänvisade till krigshjälp för sin försörjning och därmed ökas
också inkvarteringsvärdarnas möjligheter att på ett enkelt sätt få ut ersättningen.
I de hänseenden, i vilka särskilda regler ej meddelas i inkvarteringslagen
för förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad, får de
regler som eljest gäller för hyra anses tillämpliga. Upplåtelseskyldigheten
eliminerar emellertid den väsentliga sanktion, som uppsägning till avflyttning
utgör gentemot en inkvarterad som missköter sig. Endast i grava fall
och då annan lämpligare inkvarteringsmöjlighet står till buds kan enligt
vad jag förut anfört upplåtelseskyldigheten gentemot viss inkvarterad upphävas
genom att kommunen återkallar anvisning av inkvarteringsbostaden.
Med hänsyn härtill finner jag det skäligt att det allmänna ikläder sig ersättningsansvar
gentemot inkvarteringsvärden för det fall, att den inkvarterade
åstadkommer skada på upplåten bostad eller utrustning,
dock endast under förutsättning att skadan ej är ringa. Ersättningsanspråk
bör prövas och ersättningen utbetalas i den ordning, som
är föreskriven för motsvarande fall av skada på rekvirerad egendom, dvs.
ersättningen bestämmes av den allmänna lokala värderingsnämnden och
utbetalas i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.
Enligt 59 § civilförsvarslagen är efter utrymning den som inom utrymningsområdet
driver sjukhus, barnhem, ålderdomshem eller annan vårdanstalt
skyldig att utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret utrustning
som icke längre behövs för anstaltens verksamhet inom området,
för förläggning, i vilken personer från anstalten skall inkvarteras.
Skyldigheten är sanktionerad genom att länsstyrelsen kan förelägga vite
eller förordna om handräckning eller ombesörja åtgärden på den försumliges
bekostnad. När civilförsvaret upprättat dylikt internat övergår ansvaret
för dess drift i normalfallet efter en vecka på inkvarteringskommunen.
Utrustning som stått till civilförsvarets förfogande med stöd av ifrågavarande
paragraf bör då också stå till kommunens disposition. Med hänsyn
härtill finner jag i likhet med kommittén erforderligt att i inkvarteringslagen
stadga skyldighet för den som driver dylik anstalt att utan ersättning
avstå utrustningen till inkvarteringskommunen. Någon sanktion finner
jag i detta fall icke erforderlig. Dels är nämligen huvudmännen för
dylika anstalter med få undantag offentligrättsliga, dels torde utrustningen
redan ha avståtts till civilförsvaret av huvudmannen, när kommunen övertar
driften av förläggningen. När civilförsvaret överlämnar internatet till
kommunen kommer också utrustningen i kommunens besittning. Av skyldigheten
för huvudmannen att avstå utrustningen följer att han därefter
icke kan fråntaga kommunen utrustningen.
Jag övergår härefter till att behandla de särskilda stadgandena i lagförslaget.
67
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Lagens rubrik
Sånär som på eu paragraf, nämligen 7 §, som handlar om skyldighet för
huvudman för vårdanstalt att avstå sådan utrustning som efter utrymning
ej erfordras på anstaltens ordinarie verksamhetsplats, hänför sig lagens
paragrafer till skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad jämte utrustning.
Ifrågavarande undantag torde vara av så ringa betydelse att lagens
rubrik utan olägenhet kan lyda »lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m. m.».
1 §•
Paragrafens lydelse ansluter till den brukliga i fullmaktslagar, avsedda
att träda i tillämpning automatiskt i krig och efter särskilt förordnande
— som skall underställas riksdagen -—- vid krigsfara. En väsentlig skillnad
föreligger dock såtillvida att den tid, inom vilken lagen skall upphöra
att vara i tillämpning när endast krigsfara förelegat, gjorts så kort som en
månad efter krigsfarans upphörande, medan eljest meddelat förordnande
om tillämpning av fullmaktslag skall hävas av Kungl. Maj :t senast före
nästkommande riksdagssessions avslutande. Anledningen härtill är att om
krigsfaran upphört finnes icke längre någon befolkning, till vars förmån
upplåtelseskyldigheten enligt 2 § gäller. Några krigsskador har ej inträffat
i ett läge med endast krigsfara — de ordinarie bostäderna kan följaktligen
omedelbart åter användas — och då krigsfara ej föreligger kan företagna
utrymningar ej upprätthållas. Det synes vid sådant förhållande mest
konsekvent att lagen sättes ur tillämpning i det närmaste omedelbart efter
krigsfarans upphörande.
Har riket däremot varit i krig kan det förutsättas att en återflyttning
till de ordinarie bostäderna möter väsentliga svårigheter på grund av skador
på bostäder, och även om bostäder ej förstörts kan det i praktiken
vara omöjligt att genomföra en återflyttning omedelbart efter krigets slut,
enär trafikapparaten kan vara skadad och försörjningen av de utrymda
tätorterna störd. En längre övergångstid erfordras då, under vilken lagen
inåste vara i tillämpning. Denna övergångstid måste självfallet bli särskilt
lång om bostäder förstörts i större omfattning. Med hänsyn härtill bör efter
krig lagen enligt huvudregeln träda ur tillämpning före avslutandet av den
riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, men möjlighet öppnas att
förlänga övergångstiden vid omfattande krigsskador på bostäder.
2 §•
I denna paragraf regleras upplåtelseskyldigheten. Denna gäller endast
inkvarteringsbostad som anvisats av civilförsvarsmyndighet eller kommun.
Hur anvisningen, som lämnas den hemlöse, skall ske torde få närmare regleras
i tillämpningsföreskrifter, varvid möjlighet till delegation av anvisningsrätten
från den lokala civilförsvarsmyndigheten till civilförsvarsorgan på
5* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 2 and. Nr 11
68 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 dr 196b
det lägsta lokala planet icke torde kunna undvaras. Inom civilförsvaret bär
utarbetats särskilda anvisningssedlar, vilka avses skola tillhandahållas de
utrymmande eller utbombade vid ankomsten till inkvarteringskommunerna
och vilka de utrymmande därefter skall förete för inkvarteringsvärden.
Motsvarande anvisningssedlar torde få utarbetas för att användas av kommunerna,
då de måste taga upplåtelseskyldigheten i anspråk. På den som
utfärdar anvisningssedeln ankommer det att pröva, huruvida den som begär
inkvarteringsbostad tillhör sådan kategori av hemlösa, till vars förmån
upplåtelseskyldigheten gäller.
Lika litet som åläggande att utrymma kan överklagas enligt civilförsvarslagen
bör anvisning av inkvarteringsbostad kunna överklagas. I 9 §
inkvarteringslagen avskäres därför besvärsrätten i dessa fall. Om inkvarteringsvärden
efter den inkvarterades inflyttning begär att anvisningen av
bostaden skall återkallas och denna begäran avslås har han däremot möjlighet
att besvära sig.
Det är att märka att upplåtelseskyldigheten icke får tagas i anspråk till
förmån för annan än den som på grund av utrymning eller krigsskada eller
annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till sitt hem. Den som
i ett skede av frivillig utrymning lämnat sitt hem kan således icke utnyttja
upplåtelseskyldigheten utan är hänvisad till att på frivillig väg ordna sin
inkvartering. Blir hans hemort sedermera obligatoriskt utrymd är han dock,
om han då skulle bli bostadslös, jämställd med dem som lämnat sitt hem på
grund av åläggande och kan alltså då begära att få sig bostad anvisad. Ej
heller gäller upplåtelseskyldigheten till förmån för personal i försvarsorganisation,
som på grund av order i tjänsten måst lämna sitt hem, eller för
sådan arbetskraft som omflyttats med tjänsteplikt. Förläggningsfrågan för
nu nämnd personal måste följaktligen lösas på annat sätt, varvid rekvisitionslagen
respektive allmänna förfogandelagen erbjuder möjligheter till
ingripanden.
Med upplåtelseskyldighet får icke utrymme tagas i anspråk som oundgängligen
erfordras för inkvarteringsvärdens egna behov eller för hans familj
eller honom närstående. Detta innebär självfallet icke att den inkvarterade
äger göra anspråk på vad som sålunda ej undantagits utan endast
att med upplåtelseskyldighet kan tagas i anspråk vad inkvarteringsvärden
ej själv oundgängligen behöver. Av civilförsvarets eller kommuns anvisningssedel
måste framgå i hur stor utsträckning upplåtelseskyldighet göres
gällande i det enskilda fallet. Stadgandet i denna paragraf måste ses mot
bakgrunden av 8 §, vari föreskrives att det vid tillämpningen av inkvarteringslagen
skall tillses, att den vars rätt beröres därav icke lider större förfång
än som föranledes av omständigheterna.
Upplåtelse av inkvarteringsbostad skall enligt paragrafens andra stycke
även medföra skyldighet för inkvarteringsvärden att tillåta den inkvarterade
att använda sådan inkvarteringsvärdens utrustning, som är oundgäng
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964 69
ligen nödvändig för att den inkvarterades dagliga behov skall kunna tillgodoses.
I den mån den inkvarterade själv har sådan utrustning, vilket undantagsvis
kan vara fallet, kan han självfallet icke göra anspråk på att få använda
inkvarteringsvärdens. Upplåtelse torde regelmässigt få ske i den formen
att den hemlöse anvisas möblerad inkvarteringsbostad med tillgång till
kök och husgeråd. I sådana fall, då inkvartering sker i ödegårdar, torde det
få ankomma på kommunen att i samverkan med civilförsvaret anskaffa
oundgängligen erforderlig utrustning. Upplåtelsen innebär emellertid att
inkvarteringsvärden, om det är praktiskt genomförbart, kan få avstå överskottsutrustning
till den inkvarterade.
Enligt paragrafens sista stycke kan anvisning av inkvarteringsbostad
återkallas av civilförsvaret eller beredskapsnämnd. Vid återkallelse upphör
upplåtelseskyldigheten och inkvarterad, som icke flyttar frivilligt, kan avhysas,
såvida annat icke följer av avtal som parterna kan ha träffat. Befogenheten
att återkalla anvisning är icke inskränkt till anvisningar, som
meddelats av det organ, där återkallelsen aktualiserats. Sålunda äger civilförsvaret
återkalla beredskapsnämndens anvisningar och omvänt.
Återkallelsebeslut, som meddelats av beredskapsnämnd, kan enligt 9 §
givas omedelbar verkan, vilket kan vara motiverat i sådana fall, då förhållandet
mellan inkvarteringsvärd och inkvarterad måste betecknas som olidligt
för värden eller då det är uppenbart att den inkvarterade omedelbart
kan återvända till sitt hem. över civilförsvarets återkallelsebeslut kan talan
enligt samma paragraf ej föras; det blir här regelmässigt fråga om beslut
som berör hela befolkningsgrupper, vilka kan återvända till sina hemorter.
3 §•
Paragrafen reglerar de tvångsmedel som står kommun till buds att förverkliga
upplåtelseskyldigheten, därest denna icke godvilligt iakttages. Däremot
ställes icke här något tvångsmedel till civilförsvarets disposition, enär
detta har tillgång till förfoganderätt enligt civilförsvarslagen och genomför
inkvarteringen i ett akut läge, då förfoganderätten uppenbarligen är det
enda realistiska tvångsmedlet.
Upplåtelseskyldigheten aktualiseras enligt 2 § genom anvisning av inkvarteringsbostad.
Vägrar den utsedde inkvarteringsvärden att mottaga den
hemlöse äger enligt förevarande paragraf beredskapsnämnden förelägga inkvarteringsvärden
att upplåta bostaden. Det skall dock först konstateras att
det icke är civilförsvarets uppgift att sörja för att inkvarteringen kommer
till stånd. Så är fallet om det är fråga om en nyanländande person, som är
hemlös på grund av utrymning eller krigsskada. Den hemlöse befinner sig
då i en akut nödsituation och civilförsvarets förfoganderätt måste kunna
komma till användning såsom tvångsmedel.
I detta sammanhang må anmärkas att den omständigheten, att civilförsvaret
i första hand har att sörja för att inkvartering bercdes hemlösa,
70 Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
icke utgör något hinder för kommun att göra upplåtelseskyldigheten gällande
men att i dylika fall något tvångsmedel ej står kommunen till buds,
därest den utsedde inkvarteringsvärden skulle vägra att ställa sig anvisningen
till efterrättelse. Enstaka utrymmande, som anländer till kommunen
efter det att den egentliga utrymningsrörelsen avslutats, kan således
beredas bostad genom beredskapsnämndens försorg utan att civilförsvaret
behöver kopplas in, under förutsättning dock att de utsedda inkvarteringsvärdarna
lojalt iakttar upplåtelseskyldigheten.
Beredskapsnämndens föreläggande kan men behöver icke nödvändigtvis
sanktioneras med vite. Då själva anvisningen emellertid i viss mån har karaktären
av ett föreläggande torde oftast vite böra utsättas i föreläggandet.
Det kan också och torde regelmässigt bli nödvändigt för beredskapsnämnden
att med stöd av 9 § förordna att föreläggande skall lända till efterrättelse
utan hinder av anförda besvär. Däremot kan självfallet utdömande
av vite, vilket ankommer på domstol, ej ifrågakomma förrän vitesföreläggandet
vunnit laga kraft och vitet försuttits.
Efterkommes icke föreläggande kan enligt tredje stycket länsstyrelsen
förordna om handräckning. Motsvarande befogenhet äger länsstyrelsen enligt
78 § civilförsvarslagen, då någon underlåter att fullgöra vad som åligger
honom enligt vissa stadganden i nämnda lag.
Vitesförelägganden och handräckning enligt denna paragraf bör såsom
antytts i den allmänna motiveringen tillgripas endast i undantagsfall. Endast
i sådana fall torde det f. ö. överhuvudtaget bli påkallat med förelägganden.
I de brådskande situationerna, dvs. då vederbörande helt saknar bostad,
kan nämligen så gott som undantagslöst civilförsvarets förfoganderätt komma
till användning, och i andra fall — vid omflyttningar inom den inkvarterade
befolkningen — bör vitesförelägganden ej användas för att överflytta
besvärliga inkvarterade från en inkvarteringsvärd till en annan.
4 §■
Beträffande denna paragraf, som handlar om inkvarteringsvärdens rätt
till ersättning för upplåtelsen och om ordningen för ersättningens bestämmande,
hänvisas till den allmänna motiveringen. Det må dock påpekas
att paragrafen för sin tillämpning förutsätter att inkvarteringsförhållandet
kommit till stånd på grundval av upplåtelseskyldighet enligt inkvarteringslagen.
En ursprungligen frivillig upplåtelse, exempelvis efter frivillig utrymning,
kan dock övergå till en upplåtelse, varå lagen blir tillämplig,
nämligen om hyresvärden i det frivilliga förhållandet säger upp den hemlöse
till avflyttning och denne därefter utverkar en anvisning på bostaden
såsom inkvarteringsbostad. Ersättningen för upplåtelsen skall då vid oenighet
fastställas i den ordning förevarande paragraf stadgar.
71
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
5 §.
I paragrafens första stycke föreskrives att inkvarteringsersättningen skall
erläggas i efterskott för månad. Med hänsyn till de osäkra förhållandena
under tid, då inkvarteringslagen är i tillämpning, kan förskottsbetalning
som eljest gäller vid hyra ej föreskrivas. De inkvarterade torde ofta icke
kunna betala inkvarteringsersättningen redan vid inflyttningen. Först sedan
läget stabiliserat sig och de erhållit krigshjälp eller annan social förmån,
avsedd för krigsförhållanden, får de i många fall möjlighet att göra
rätt för sig. Det är naturligt att inkvarteringsersättningen därefter fortsätter
att utgå i efterskott.
Inkvarteringsvärdens möjligheter att utfå ersättning av den inkvarterade
på annat sätt än genom domstols och exekutiv myndighets medverkan
regleras vidare i denna paragraf, enligt vilken värden berättigas att i avräkning
på den inkvarterades krigshjälp eller annan social förmån som
utbetalas av inkvarteringskommunen utfå inkvarteringshyran. Belopp som
utbetalas till den inkvarterade av andra organ, såsom försäkringskassa
eller postverket, eller som den inkvarterade innehar, kan däremot ej åtkommas
av inkvarteringsvärden annat än i den mån det enligt vanliga
regler är möjligt. Paragrafen förutsätter att krigshjälp skall beräknas så
att den täcker även bostadskostnad och att krigshjälpstaxan och taxan
för inkvarteringsersättning samordnas.
Då beredskapen på det sociala området ännu icke slutligt utformats
nämnes i paragrafen även annan social förmån än krigshjälp som kan
komma att utbetalas av kommunen till inkvarterad befolkning.
6 §•
Enligt denna paragraf är staten ersättningsskyldig för annan än ringa
skada, som uppkommit på inkvarteringsbostad till följd av inkvarteringen.
Skyldigheten att ersätta uppkommen skada är icke beroende av den inkvarterades
vållande men orsakssammanhang skall föreligga mellan inkvarteringen
och skadan. Har skadan uppkommit genom den inkvarterades
vållande, är inkvarteringsvärden självfallet oförhindrad att vid domstol
väcka skadeståndstalan mot den inkvarterade, för att av honom utfå hela
skadeståndet eller den del därav, som värden anser sig berättigad till men
icke kunnat utfå efter prövning i den ordning, som paragrafens andra
stycke anvisar.
7 §•
Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.
8 §.
Paragrafen har kommenterats i anslutning till 2 §.
72
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
9 §•
Paragrafen, som innehåller bestämmelser av formell natur, har berörts
under 2 § ävensom i den allmänna motiveringen. Besvärsordningen vid beslut
om avräkning av inkvarteringsersättning å krigshjälp torde komma
att regleras i krigshjälpslagen. Bestämmelsen i paragrafens första stycke,
att annat kommuns beslut än sådant som rör tillämpning av taxa får överklagas
hos länsstyrelsen, täcker emellertid även beslut om avräkning på
krigshjälp.
10 §.
I paragrafen, som är i tillämpning redan i fredstid, erinras om att Kungl.
Maj :t äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av lagen.»
Följdändringar
Föredragande departementschefen har anfört:
»Vad beträffar de föreslagna ändringarna i 36 § civilförsvarslagen finner
jag det påkallat med en föreskrift att utrustning som civilförsvaret anskaffat
för att tillgodose de inkvarterades behov skall i erforderlig omfattning
ställas till inkvarteringskommunens förfogande, när ansvaret för de
inkvarterade övergår på kommunen. Då det här kan vara fråga om egendom,
som kommunal eller enskild huvudman för vårdinrättning enligt 59 § andra
stycket civilförsvarslagen avstått till civilförsvaret, synes bestämmelsen
böra ha sin plats i lag. Skyldigheten för huvudmannen att ställa egendomen
till inkvarteringskommunens förfogande är inskriven i 7 § inkvarteringslagen.
Däremot anser jag det icke erforderligt att i civilförsvarslagen reglera
tidpunkten för kommunernas övertagande av ansvaret för de inkvarterade.
Reglerna härom hör närmast hemma i lagstiftningen om kommunernas
skyldigheter och kräver icke någon komplettering i civilförsvarslagen.
Kommitténs förslag till ändringar i 40 § civilförsvarslagen har jag berört
i avsnittet om kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga
andra förberedelser. Av vad jag därvid anfört framgår att jag icke biträder
kommitténs förslag till omreglering av skyldigheten att vidtaga reservanordningar
och ej heller förslaget om skyldighet för kommunerna att lagerhålla
och vårda utrustning, avsedd att tillgodose de inkvarterades behov.
Såsom framgår av vad som anförts i tidigare avsnitt ankommer röjning
och reparation numera icke på civilförsvaret utan på de ordinarie samhällsorganen.
Civilförsvaret har därför ej längre någon tjänstegren benämnd
teknisk tjänst. Med hänsyn härtill bör lydelsen av 40 § första stycket e)
civilförsvarslagen jämkas.
Förslaget att civilförsvarets ianspråktaganden med förfoganderätt av
inkvarteringsbostäder skall bestå under 14 dagar efter det inkvarterings
-
73
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
kommunen övertagit ansvaret för de inkvarterade har med den av mig
förordade ordningen med upplåtelseskyldighet fått en annan bakgrund
än enligt kommitténs förslag. Såvitt gäller enskild inkvartering medför
upplåtelseskyldigheten att en dylik övergångstid kan undvaras. Något annorlunda
förhåller det sig vid inkvartering i internat, vilka särskilt upprättats
av civilförsvaret i byggnader, som tagits i anspråk med förfoganderätt.
För dylika internat inträder inkvarteringskommunens ansvar en
vecka efter det civilförsvaret anmält, att internatet tagits i bruk; om särskilda
skäl föreligger kan dock länsstyrelsen förlänga tiden med en vecka.
Självfallet kan det föreligga svårigheter för kommunen att på så kort tid
som två veckor träffa avtal med byggnadens ägare om förhyrning av byggnaden
för internatändamål eller att, om överenskommelse ej nås, utverka
ianspråktagande med allmän förfoganderätt. Motsvarande svårigheter kan
föreligga i fråga om utrustning som civilförsvaret med förfoganderätt anskaffat
för internatet. Även om driften av internatet övergår på kommunen
först efter förlängd frist, synes möjlighet böra finnas att låta civilförsvarets
förfoganden bestå under högst två veckor efter det civilförsvaret överlåtit
driften av internatet på kommunen. 68 § torde därför tillföras ett stycke av
nämnda innehåll.
Vad kommittén föreslagit rörande ändring av 73 § civilförsvarslagen
hänför sig helt till den av kommittén föreslagna ordningen med särskilda
värderingsnämnder i kommunerna och saknar aktualitet om upplåtelseskyldighet
stadgas. Däremot bör paragrafen tillföras en regel, enligt vilken
ersättning vid fortsatt ianspråktagande jämlikt 68 § — som ju faktiskt
äger rum för kommunens räkning, enär driften av förläggningen icke längre
är en civilförsvarsuppgift — skall utgå av statsmedel till den, som avstått
egendomen. Härmed undvikes administrativ omgång; kommunen skulle
eljest först ersätta sakägaren och sedan med stöd av 18 § lagen om kommunal
beredskap begära ersättning av statsmedel.»
Lagrådet
Förslagen till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig
m. m. och till lag om ändring i civilförsvarslagen har föredragits inför lagrådet.
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
Utskottet
I förevarande proposition framlägges förslag till bl. a. lag om kommunal
beredskap med reglering av de totalförsvarsuppgifter som skall fullgöras av
kommunerna och som icke är särskilt reglerade i speciallagstiftning. Bland
de uppgifter som upptages i lagen kan nämnas omhändertagande i olika
74
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
avseenden av utrymd eller krigsdrabbad befolkning, planläggning av den
kommande verksamheten i krig eller vid krigsfara, m. in. Vidare finns i förslaget
bl. a. bestämmelser rörande fördelningen mellan stat och kommun av
kostnaderna för kommunala beredskapsuppgifter.
Beträffande kommunernas skyldigheter gentemot inkvarterade
föreskrives i 1 §, att kommun under civilförsvarsberedskap
i de hänseenden, i vilka kommunen är verksam för kommunens egna
medlemmar eller eljest i kommunen bosatta, skall utöva verksamhet även
till förmån för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av
krigsskada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Därvid
gäller enligt stadgandet de begränsningar som följer av att vistelsen icke är
avsedd att fortgå sedan de utomordentliga förhållandena upphört eller av
sådana särskilda föreskrifter som meddelas för tillämpning under dylika
förhållanden.
Med en sådan avfattning av stadgandet skulle inkvarteringskommun vara
skyldig tillhandahålla de inkvarterade sådana fredsmässiga sociala kontantförmåner
som utbetalas kommunalt, exempelvis barnbidrag och bidragsförskott.
Att denna effekt ej varit avsedd framgår bl. a. av proposition nr 5
år 1964 med förslag till lag om krigshjälp, däri förutsättes att utrymd
befolkning skall bli tillgodosedd genom krigshjälp i de fall andra sociala
kontantförmåner, såsom barnbidrag och bidragsförskott, på grund av krigshändelser
icke kan utgivas av hemortskommunen.
Till undvikande av en oriktig tolkning vill utskottet föreslå, att i 1 § lagen
om kommunal beredskap tillägges att kommun på grund av vad i samma
lag stadgas ej är skyldig att till inkvarterad befolkning från annan kommun
utgiva fredsmässig social kontantförmån.
I förevarande sammanhang vill utskottet framhålla, att i den personkrets,
som enligt nyssnämnda stadgande skall beredas i princip samma
förmåner som kommunens egna medlemmar, skall inbegripas även flyktingar
från utlandet som tagits om hand av civilförsvaret och sedan inkvarterats
i kommunen. Att samma gäller även beträffande de följande paragraferna
i lagförslaget torde klart framgå av ordalagen i stadgandena.
Förslagets 6 och 7 §§ behandlar k om munernas skyldigheter
i fråga om planläggning och andra förberedelser. 16 §
första stycket ålägges kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser
som erfordras för att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina skyldigheter
gentemot inkvarterad eller eljest krigsdrabbad befolkning som upprätthålla
eller utöva annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger
kommunen enligt särskild lag eller författning. Enligt stadgandets andra
stycke skall kommun, som bedriver kommunalteknisk verksamhet, också
vidtaga förberedelser för reparation efter krigsskador.
De ordalag som sålunda använts innebär, att skyldighet att vidtaga för -
75
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196t
beredelser för upprätthållande av kommunalteknisk verksamhet icke skulle
åvila kommun annat än i fråga om viss reparationsberedskap. Av vad föredragande
departementschefen anfört i propositionen framgår emellertid att
avsikten varit att i fråga om den kommunaltekniska verksamheten ålägga
kommunerna samma förberedelseskyldighet som beträffande annan i 6 §
första stycket angiven verksamhet. Enligt utskottets mening är det tydligt,
att planläggning erfordras icke endast för att verksamheten skall kunna
återupptagas efter krigsskador utan även för att verksamheten dessförinnan
— trots personalbrist och andra störningar eller påfrestningar — skall
kunna fortgå under krig eller vid krigsfara. Utskottet föreslår att genom
tillägg till 6 § första stycket föreskrives, att kommun skall vidtaga förberedelser
för att kunna upprätthålla eller utöva även sådan för totalförsvaret
viktig kommunal verksamhet som bedrives utan att det åligger kommunen
enligt särskild lag eller författning.
Det må i sammanhanget påpekas, att förberedelseskyldighet enligt 6 §
första och andra styckena avser icke endast kommunalteknisk verksamhet,
som kommunen själv bedriver eller ombesörjer, utan även sådan verksamhet
som efter avtal med kommunen omhänderhas av kommunalt bolag eller
enskilt företag.
Enligt 6 § tredje stycket är kommun efter förordnande av länsstyrelsen
skyldig vidtaga med hänsyn till planlagd inkvartering i kommunen erforderliga
särskilda anordningar eller förberedelser för vattenförsörjningen
eller den allmänna hälsovården.
Skyldighet att redovisa förberedelserna i särskild plan åligger kommun
enligt 7 § endast därest länsstyrelsen, med hänsyn till beredskapsuppgifternas
omfattning eller betydelse i kommunen, så förordnar. Planen skall i
sådant fall underställas länsstyrelsen för godkännande.
Även om särskilda planer efter förordnande av länsstyrelse kommer till
stånd i alla de kommuner där beredskapsuppgifterna är av större omfattning
eller betydelse, blir frågan om upprättande av beredskapsplaner i
många fall beroende av kommunernas egen bedömning. Utskottet vill här
framhålla vikten av att kommunerna även i dessa senare fall noga undersöker
vilka anspråk som kan komma att ställas på de kommunala organen
och hur svårigheterna i ett krisläge skall kunna bemästras. Ofta kan upprättande
av särskild plan vara önskvärt även i fall då länsstyrelsen ej påfordrat
detta.
Utskottet vill i detta sammanhang också påpeka, att den kommunala
beredskapsplanläggningen bör ske med beaktande av den kommunblocksbildning
som är att förvänta.
Departementschefen har framhållit vikten av att sådan personal, som
erfordras för upprätthållande av den kommunala verksamheten, icke i ett
krisläge tages i anspråk för uppgifter utanför kommunernas beredskapsorganisationer.
Utskottet önskar ytterligare understryka detta.
76
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
Om kommunernas kostnader på förberedelsestadiet
stadgas i 15 och 16 §§. Enligt det förstnämnda lagrummet äger kommun för
kostnad som kommunen fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje stycket
erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större del av kostnadens
belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden kan anses skälig.
Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av länsstyrelsen,
och är planläggningskostnaderna att anse som betungande för
kommunen, utgår enligt 16 § ersättning av statsmedel med skäligt belopp.
I motionerna I: 216 och II: 270 har yrkats sådana ändringar i 15 och 16 §§
att kommun skall erhålla statsbidrag med lägst 90 procent av skälig kostnad
för åtgärd enligt 6 § tredje stycket och för särskild plan som upprättats och
godkänts enligt 7 §''. Som skäl för sina yrkanden anför motionärerna, att det
här rör uppgifter som kommunerna skall fullgöra inom totalförsvaret och
att kostnaderna för försvarsuppgifter i princip skall bäras av staten. Vidare
pekar man på att såvitt gäller kostnad för särskilda anordningar skulle
enligt kommunalrättskommitténs förslag utgå statsbidrag med 90 procent.
I motionerna I: 648 och II: 787 har yrkats att statsbidrag skall utgå med
90 procent för kostnader, som kommun åsamkas för särskild anordning
enligt 6 § andra stycket och för åtgärd enligt 6 § tredje stycket. Med hänvisningen
till 6 § andra stycket synes motionärerna ha avsett kostnader för
reservanordningar på det kommunaltekniska området. I motionerna hänvisas
beträffande skälen till kommunalrättskommitténs förslag och till att
kostnaderna för totalförsvaret i princip bör bäras av staten.
Vad först gäller kostnader för särskild anordning enligt 6 § tredje stycket,
vilka regleras i 15 §, har departementschefen uttalat, att full ersättning i
regel bör utgå men att kommun själv bör bära en del av kostnaderna i den
mån anordningen är till nytta även för kommunen. Häri instämmer utskottet.
Den maximering av kommunandelen till en tredjedel som föreslagits i
propositionen finner utskottet väl avvägd. Utskottet biträder alltså propositionen
i denna del.
De förberedelser som åligger kommunerna enligt 6 § första och andra
styckena torde i allmänhet vara endast planläggning för verksamheten under
civilförsvarsberedskap. Andra konkreta åtgärder än t. ex. tecknande av
krigskontrakt med enskild företagare, som ombesörjer kommunalteknisk
verksamhet, synes icke påkallade annat än undantagsvis. Sådana kostnadskrävande
anstalter som lagerhållning, vilket är en uppgift för det ekonomiska
försvarets organ, och vidtagande av reservanordningar, vilken uppgift
åvilar kommunerna enligt civilförsvarslagen, regleras nämligen icke i
lagen om kommunal beredskap. Kostnaderna för planläggningsarbetet torde
i regel icke bli av den storleksordningen att ett stadgande om generellt statsbidrag
kan anses påkallat. Det synes utskottet till fyllest att kommun, såsom
föreslagits i propositionen, erhåller ersättning av statsmedel med skäligt
belopp i de fall kommunen efter länsstyrelsens förordnande upprättat sär
-
77
Andra lagutskottets utlåtande nr il år 196i
skild plan och planläggningskostnaderna är att anse som betungande. Utskottet
biträder alltså propositionen även i denna del.
Kommunalrättskommittén föreslog i sitt betänkande, att kommunernas
skyldigheter i fråga om reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen
skulle överföras från civilförsvarslagen till en lagstiftning om
kommunal beredskap. Kungl. Maj :t har emellertid icke funnit tillräckliga
skäl föreligga för en sådan omreglering. Utskottet kan icke instämma i
Kungl. Maj :ts uttalande. Såsom kommittén framhållit, torde behoven av
reservanordningar till övervägande del hänföra sig till den kommunala
beredskapsverksamheten. Endast i mindre omfattning är det här fråga om
ett civil försvar sbehov. Kommitténs ställningstagande synes utskottet ur
praktisk och systematisk synpunkt riktigt. Statsbidrag för reservanordningar
bör lämnas enligt samma grunder som för särskilda anordningar
enligt 6 § tredje stycket lagen om kommunal beredskap. Det bör enligt utskottets
mening ankomma på Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare utredning
som kan anses erforderlig, framlägga förslag till överförande av regleringen
av kommunernas uppgifter beträffande reservanordningar för kommunalteknisk
verksamhet från civilförsvarslagen till lagen om kommunal
beredskap.
I anslutning till propositionens förslag till lag om kommunal beredskap i
övrigt vill utskottet endast framhålla vikten av att det ökade personalbehov
som uppkommer hos länsstyrelserna i följd av den nya lagstiftningen
blir i görligaste mån tillgodosett.
Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.
Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, i vad
de gäller 15 § förslaget till lag om kommunal beredskap,
nämligen
1) motionerna I: 216 och II: 270 samt
2) motionerna I: 648 och II: 787,
måtte bifalla förevarande proposition, nr 4, i motsvarande
del;
B. att riksdagen, med avslag å motionerna 1:216 och
II: 270, i vad de gäller 16 § förslaget till lag om kommunal
beredskap, måtte bifalla propositionen i motsvarande del;
C. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:648 och
II: 787, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
till sådana författningsändringar som erfordras för
överförande av regleringen beträffande kommunernas uppgifter
i fråga om reservanordningar för kommunalteknisk
78
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196b
verksamhet från civilförsvarslagen till lagen om kommunal
beredskap;
D. att motionerna I: 648 och II: 787, i den mån de icke
kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
E. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om kommunal beredskap —
måtte för sin del antaga nämnda förslag, utom i vad det avser
de delar som behandlats ovan i utskottets hemställan
under A och B, med de ändringar att 1 och 6 §§ erhåller
följande, såsom utskottets förslag betecknade lydelse;
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
Kommun är under civilförsvarsberedskap
skyldig att i de hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för
kommunens egna medlemmar eller
dem som eljest äro bosatta i kommunen,
utöva verksamhet jämväl till
förmån för sådan befolkning från
annan kommun, som till följd av
krigsskada, utrymning eller andra
med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden
tagit uppehåll inom kommunen.
Härvid skola dock gälla de begränsningar,
som följa av att vistelsen i
kommunen icke är avsedd att fortgå,
när de utomordentliga förhållandena
upphört, eller av föreskrifter,
vilka meddelats i eller med stöd av
lag eller författning, avsedd att tilllämpas
under nämnda förhållanden.
6
Det åligger kommun att redan i
fredstid vidtaga de förberedelser,
som erfordras för att kommunen
Kommun är under civilförsvarsberedskap
skyldig att i de hänseenden,
i vilka kommunen är verksam för
kommunens egna medlemmar eller
dem som eljest äro bosatta i kommunen,
utöva verksamhet jämväl till
förmån för sådan befolkning från
annan kommun, som till följd av
krigsskada, utrymning eller andra
med krig eller krigsfara sammanhängande
utomordentliga förhållanden
tagit uppehåll inom kommunen.
Härvid skola dock gälla de begränsningar,
som följa av att vistelsen i
kommunen icke är avsedd att fortgå,
när de utomordentliga förhållandena
upphört, eller av föreskrifter,
vilka meddelats i eller med stöd av
lag eller författning, avsedd att tilllämpas
under nämnda förhållanden.
Kommun är på grund av vad i denna
lag stadgas icke skyldig att till nyssnämnd
befolkning utgiva fredsmässig
social kontantförmån.
Det åligger kommun att redan i
fredstid vidtaga de förberedelser,
som erfordras för att kommunen
79
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
skall kunna såväl fullgöra sina upp- skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter
enligt 1, 2 och 4 §§ samt 5 § gifter enligt 1, 2 och 4 §§ samt 5 §
första stycket denna lag som upp- första stycket denna lag som upprätthålla
eller utöva annan för to- rätthålla eller utöva annan för totalförsvaret
viktig verksamhet, vil- talförsvaret viktig verksamhet, vilken
åligger kommunen enligt sär- ken åligger kommunen enligt särskild
lag eller författning. skild lag eller författning eller eljest
bedrives av kommunen.
Kommun, som-------efter krigsskador.
Efter länsstyrelsens — — —---allmänna hälsovården.
Förberedelserna skola------vara utsatt.
F. att riksdagen måtte bifalla propositionen i vad den avser
förslag till lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad
i krig m. m. och förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen.
Stockholm den 27 februari 1964
På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Edström, Hiibinette och Dahlberg;
från
andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fröken
Sandell, herr Johansson i Södertälje, fru Gunne, herrar Fredriksson,
Wahrendorff och fru Eriksson i Ängelholm.
Reservationer
I. vid utskottets hemställan under A. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström, Hubinette, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru Gunne
och herr Wahrendorff, vilka ansett
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 76 med orden »Den
maximering av» och slutar med orden »propositionen i denna del» bort ersättas
med text av följande lydelse:
»Den maximering av kommunandelen till en tredjedel som föreslagits i
propositionen kan utskottet däremot inte biträda. Åtgärderna i fråga ingår
som ett led i totalförsvaret och bör således i princip bekostas av staten. Utskottet
anser i likhet med motionärerna att statsbidraget bör utgå med lägst
90 procent.»
b) att utskottet under A. bort hemställa
80
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 196)
»att riksdagen, med bifall till följande motioner, i vad de
gäller 15 § förslaget till lag om kommunal beredskap, nämligen
1)
motionerna I: 216 och II: 270 ävensom
2) motionerna I: 648 och II: 787,
samt med avslag å förevarande proposition, nr 4, i motsvarande
del, måtte för sin del antaga nämnda paragraf i följande,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag)
15
För kostnad som kommun fått vidkännas
för åtgärd enligt 6 § tredje
stycket äger kommunen erhålla
statsbidrag med två tredjedelar eller
den större del av kostnadens belopp
som Konungen medgiver, allt i den
mån kostnaden kan anses skälig.
Innan medel —- — — mot kommun*
(Utskottets förslag)
§•
För kostnad som kommun fått vidkännas
för åtgärd enligt 6 § tredje
stycket äger kommunen erhålla
statsbidrag med 90 procent eller den
större del av kostnadens belopp som
Konungen medgiver, allt i den mån
kostnaden kan anses skälig,
a.»
II. vid utskottets hemställan under B. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric
Carlsson, Edström, Hubinette, Anderson i Sundsvall, Rimmerfors, fru Gunne
och herr Wahrendorff, vilka ansett
a) att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar å s. 76 med orden
»De förberedelser som» och slutar med orden »även i denna del» bort ersättas
med text av följande lydelse:
»Vad härefter angår kostnader för upprättande av särskild plan enligt
7 § vill utskottet framhålla, att sådan åtgärd ingår som ett led i totalförsvaret
och därför i princip bör ersättas av staten. Enligt utskottets mening kan
det emellertid i vissa fall vara skäligt, att vederbörande kommun själv svarar
för en del av kostnaderna. Denna del torde dock såsom motionärerna
föreslagit böra maximeras till 10 procent.»
b) att utskottet under B. bort hemställa
»att riksdagen, med bifall till motionerna 1:216 och
II: 270, i vad de gäller 16 § förslaget till lag om kommunal
beredskap, samt med avslag å propositionen i motsvarande
del, måtte för sin del antaga nämnda paragraf i följande,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
16 §.
Har kommun jämlikt 7 § upprät- Har kommun jämlikt 7 § upprättat
särskild plan, som godkänts av tat särskild plan, som godkänts av
Andra lagutskottets utlåtande nr 11 år 1964
81
(Kungl. Maj.ts förslag)
länsstyrelsen, och åro planläggningskostnaderna
att anse som betungande
för kommunen, utgår ersättning
av statsmedel med skäligt
belopp.
(Utskottets förslag)
länsstyrelsen, äger kommunen erhålla
statsbidrag med 90 procent eller
den större del av planläggningskostnadens
belopp som Konungen
medgiver, allt i den mån kostnaden
kan anses skälig.»
III. vid utskottets hemställan under C. av herr Axel Svensson, fru Carlqvist,
herrar Lars Larsson, Dahlberg, fröken Sandell, herrar Johansson i
Södertälje, Fredriksson och fru Eriksson i Ängelholm, vilka ansett,
att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 77 med orden »Kommunalrättskommittén
föreslog i» och slutar med orden »om kommunal
beredskap»
samt utskottets hemställan under C.
bort utgå.