Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i

Nr 7

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förtidspensionering
av vissa skogsarbetare.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 297 i första kammaren av
herr Jacobsson, Per, samt nr 389 i andra kammaren av herr Larsson i Umeå
m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om en snabb utredning och förslag till riksdagen
om en förtidspensionering av skogsarbetare, som uppnått 60 år och
som genom rationaliseringen inom skogsbruket kommer att friställas och
ej kan beredas annan sysselsättning».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen 11:389.

Gällande bestämmelser

Ålderspension från folkpensioneringen utgår i princip från och med den
månad, varunder den försäkrade fyller 67 år. På framställning av den försäkrade
kan ålderspensionen utgå tidigare, dock tidigast fr. o. m. den månad
då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad, som äger rätt till såväl folkpension
som tilläggspension, har inte rätt till sådant förtida uttag med mindre framställningen
avser båda pensionsandelarna. Pensionsuttaget kan också uppskjutas.
Uttages ålderspensionen i förtid minskas pensionen med 0,6 % för
varje månad som då pensionen börjar uttagas återstår till den månad då den
försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes uttaget ökas pensionen på motsvarande
sätt, dock att hänsyn därvid inte tages till tid efter den månad under vilken
den försäkrade fyller 70 år. Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension
träder i kraft successivt. Under år 1963 kan pensionen uttagas i förtid
av dem som är födda åren 1896 och 1897, under år 1964 av dem som är
födda åren 1897—1899 och under år 1965 av dem som är födda åren 1898—
1901.

Rätt till ålderspension inom tilläggspensioneringen föreligger i princip
från och med den månad, under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter
särskild framställning från den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen
även för tid dessförinnan, dock tidigast från och med den månad, då

Bihang till riksdagens protokoll 196rt. !) saml. 2 avd. Nr 7

Andra lagutskottet utlåtande nr 7 år 196å

han uppnår 63 års ålder. Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års
ålder, 60 procent av ett på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar
i princip den försäkrades medelinkomst under hans femton bästa inkomstår,
minskad med det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000
kronor i 1957 års penningvärde). Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas
den med 0,6 procent för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning,
av denna regel kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension
vid 63 års ålder, får vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till
cirka 71 procent av vad han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga
ålderspension vid 65 år får en reduktion till cirka 86 procent. — Den som
dröjer med pensionsuttaget till efter 67 års ålder, får eu motsvarande höjning
av pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad. I fråga
om sådan höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den då den
försäkrade fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att ta ut sin
ålderspension får denna höjd med cirka 20 procent.

Rätt till förtidspension från folkpensioneringen och inom tilläggspensioneringen
för tiden före den månad då ålderspension skall utgå föreligger i
princip för den försäkrade, därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom,
psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften
och nedsättningen kan anses varaktig samt, beträffande tilläggspensioneringen,
den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före
det år, varunder pensionsfallet inträffat. Förtidspensionens storlek graderas
efter arbetsförmågans nedsättning.

Beträffande ersättning vid arbetslöshet finns bestämmelser i kungörelsen
angående vissa statliga och statsunderstödda åtgärder vid arbetslöshet den
27 mai 1949 och i förordningen om erkända arbetslöshetskassor den 1i december
1956.

Historik

Inom folkpensioneringen har alltsedan 1914 gällt en pensionsålder av
67 år.

I proposition nr 55 till 1958 års riksdag med principförslag om förbättrad
pensionering anförde föredragande departementschefen:

Under diskussionen i pensionsfrågan har man i stort sett varit ense om
att den generella pensionsåldern bör vara 67 år. Jag biträder denna mening.

Att man tillämpar en generell pensionsålder av 67 år innebär inte att man
utesluter möjligheten att ge pension dessförinnan åt grupper eller enskilda
som har behov därav. Här blir utformningen av invalidpensioneringen av särskild
betydelse. Vid det fortsatta arbetet med pensionsreformen måste stor
uppmärksamhet ägnas åt frågan i vilken utsträckning man inom ramen
för invalidpensioneringen kan tillgodose önskemålet, att personer inom vissa
arbetsområden, där man relativt tidigt måste lämna arbetet, skall få pension
från det nya pensionssystemet före 67 års ålder.

Andra lagutskoilels utlåtande nr 7 år 196i

Med hänsyn till det sagda är det för tidigt att nu ta ställning till fragan
om att möjliggöra uttag av ålderspension före 67 års ålder. Först då invahdoch
familjepensioneringens utformning är klar kan frågan om ett dylikt

förskottsuttag tas upp. o

Det bör här tillfogas, att den som redan har förvärvat pensionsrätt från
något pensionssystem från tidigare ålder än 67 år givetvis inte förlorar denna
rätt på grund av den allmänna tilläggspensioneringens införande.

Pensionsberedningen har föreslagit, att folkpensionen skall höjas om
man begär uppskov med att ta ut den, och motsvarande förslag föreligger
beträffande tilläggspensioneringen. Jag finner en anordning av detta slag väl
värd att genomföra. Den närmare utformningen får ske gemensamt för folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag med förslag om allmän tilläggspensionering
uttalade föredragande departementschefen bland annat följande.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skall låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av
1 äggspension som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före 67
års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I anledning av propositionen väcktes dels motioner vari hemställdes om
sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels ock motioner, vari
begärdes sänkning med det snaraste av pensionsåldern för vissa arbetare
samt därefter en sänkning av den allmänna pensionsåldern till 65 år för
manliga och 60 år för kvinnliga pensionärer.

Propositionen och motionerna behandlades av särskilda utskottet i dess
utlåtande nr 1 år 1959. I en vid utlåtandet fogad av riksdagen godkänd reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att
komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet har emellertid förståelse för de önskemål som framförts —
bland annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas
för yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning
bör pröva möjligheterna att vidga rätten lill pensioneringens för -

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1964

månd- och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man _

utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagtorslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare an andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
ar invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet förordar
en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med tungt
och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67 års ålder
Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skal — icke kunna fororda en utredning rörande eu allmän sänkning av
pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna 1:430 och 11:525.

I motioner till 1960 års riksdag yrkades ökad valfrihet beträffande pensionsåldern
inom den allmänna tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 6
år 1960:

Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om pensionsåldern
vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några åtgärder
därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar i
lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter har
vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig utskottet
icke kunna biträda förevarande önskemål.

1958 års socialförsäkringskommitté har i sitt år 1961 avgivna betänkande
(SOU 1961:29) beträffande pensionsåldern bland annat anfört:

Det torde ligga utanför det möjligas gräns att differentiera pensionsåldern
inom den allmänna pensioneringen så att rimliga anspråk på rättvisa
de olika grupperna emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena inom ett
och samma yrke varierar starkt från arbetsplats till arbetsplats och förändras
på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan. Arbetstagarna
skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde inte
sällan förekomma att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar inom
loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt att en arbetstagare
vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom eller
utom yrket. Man kan vidare inte bortse ifrån att de enskilda arbetstagarna
reagerar individuellt mycket olika inför arbetslivets påfrestningar.

De varierande förhållandena inom näringslivet gör att ett behov av pensionsskydd
före 67-årsåldern utöver det som i vissa fall kan erhållas från
förtidspensioneringen eller genom anordningen med förtida pensionsuttag
föreligger för både här nämnda och andra grupper anställda. I dylika fall
erfordras en kompletterande försörjning i en eller annan form för utfyllande
av luckor mellan den generella pensionsåldern och den lägre avgångsålder
som tillämpas eller aktualiseras inom vissa företag eller yrken. Detta
behov kan dock enligt kommitténs mening inte på ett godtagbart sätt tillgodoses
inom den allmänna pensioneringens ram. Utöver vad redan anförts
ma nämnas att en anordning med differentierad pensionsålder skulle medföra
behov av invecklade lagbestämmelser och avsevärt tynga pensioneringens
administration. Det skulle bli ytterst komplicerat att utan en fortlöpande
individuell kontroll avgöra, vilka arbetstagare som under sin aktiva tid full -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 År 1961

gjort arbetsinsatser inom yrken med lägre pensionsålder i sådan omfattning,
att rätten till den lägre pensionsåldern vore intjänad. Slutligen kan
framhållas, att det inte är rimligt att i en skattefinansierad pensionering
som folkpensioneringen giva olika yrkesgrupper olika stort pensionsskydd.
Om för vissa grupper skall gälla förmånligare pensionsbestämmelser än för
övriga medborgare, erfordras en särskild finansiering av de bättre pensionerna.
En sådan kan inte ordnas inom ramen för folkpensioneringen och
svårligen inom tilläggspensioneringen.

Kommittén har på grund av vad sålunda anförts kommit till den uppfattningen
att det inte är möjligt att på ett godtagbart sätt inom den allmänna
pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke eller sysselsättning.

I motioner till 1961 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte besluta
fastställa pensionsåldern inom såväl folkpensioneringen som allmänna tillläggspensioneringen
till 65 år för män och 60 år för kvinnor, samt att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att, i avvaktan på den slutliga utredningen
av frågan, inför innevarande års riksdag framlägga förslag till provisorisk
lagstiftning i syfte att åstadkomma en sänkning av pensionsåldern till
60 år för de arbetare och andra anställda som uppenbarligen sysslar med
särskilt tungt eller hälsovådligt arbete. I andra motioner yrkades skyndsam
prövning angående sänkning av pensionsåldern.

Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 56. Utskottet ansåg det icke påkallat med någon riksdagens åtgärd
i ämnet med hänsyn till att proposition på grundval av socialförsäkringskommitténs
betänkande var att vänta till 1962 års vårriksdag.

De gällande reglerna om pensionsålder tillkom genom förslag i proposition
nr 90 år 1962. I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att
erhålla oreducerad ålderspension före 67 år anförde föredragande departementschefen: Socialförsäkringskommitténs

rekommendation att pensionsbehovet i hithörande
fall i första hand skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar
avtalsvägen har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
För egen del är jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört
om svårigheterna att inom den allmänna pensioneringen differentiera
pensionsåldern efter yrke och sysselsättning, övertygad om riktigheten av
att avtalsvägen i första hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade
möjligheter till komplettering av pensionsskyddet skapas genom den
utbyggnad av den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket,
som närmare behandlas i det följande.

I samband med behandlingen av propositionen hade andra lagutskottet
att ta ställning till ett flertal motionsyrkanden beträffande pensionsåldern.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 27 anförde utskottet i fråga om
oreducerad pension före 67 år till vissa grupper:

Enligt utskottets uppfattning talar såväl principiella som praktiska skäl
mot en anordning inom den allmänna pensioneringen, som innebär oreducerad
ålderspension före 67 år till vissa grupper. Visserligen kan det före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i

ligga behov av eu lägre pensionsålder bl. a. för dem som är sysselsatta med
tungt och hälsofarligt arbete. Men det kan inte anses tilltalande att tillgodose
dessa behov genom att bl. a. inom tilläggspensioneringen för särskilda
grupper stadga eu lägre pensionsålder. Därest inte avgiftsdifferentiering
infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad som skulle föranledas
av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher, få bäras av
produktionen i dess helhet. För utskottet ter det sig mera naturligt, att
merkostnaden får belasta ifrågavarande delar av produktionen. En avgiftsdifferentiering
åter skulle otvivelaktigt medföra betydande komplikationer
för administrationen. Härtill kommer det vanskliga problemet att rättvist
utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara och
administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av den särskilda
förmånen. Härvid är särskilt att märka de svårigheter som ligger i det förhållandet
att åtskilliga förvärvsarbetande byter sysselsättning och anställning
ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna för enligt
utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att förevarande fråga
bör lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser avtalsvägen
synes utgöra den lämpligaste lösningen. Av det sagda följer att utskottet
inte kan ansluta sig till det i motionen 11:611 framställda yrkandet
om en sänkning av pensionsåldern för gruvarbetare och med dem jämförliga
grupper utan reducering av pensionsförmånerna. Ej heller kan utskottet
biträda ett i motionerna 1:657 och 11:785 framställt yrkande om en
utredning av förevarande fråga. Enligt utskottets uppfattning är frågan
tillräckligt utredd, såvitt gäller en lösning inom den allmänna pensioneringens
ram. Beträffande frågan om en lösning avtalsvägen — en lösning
som enligt motionärerna bör väljas i första hand — anser utskottet, att
detta är en uppgift för arbetsmarknadens parter, där en statlig utredning
inte synes påkallad.

I motioner till 1963 års riksdag yrkades att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om sådan lagändring att gruvarbetare, transportarbetare,
byggnadsarbetare, skogsarbetare och likställda, som uppenbarligen
sysslar med tungt och farligt arbete, erhåller pension vid 65 års ålder.
Motionerna avstyrktes av andra lagutskottet i dess av riksdagen godkända
utlåtande nr 28. Utskottet ansåg att det ej hade inträffat något som föranledde
till ändrat ställningstagande i förhållande till vad utskottet i detta
avseende anförde i utlåtandet nr 27 vid 1962 års riksdag.

Utskottet

Inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen utgår ålderspension
i princip från och med den månad, varunder den försäkrade fyller
67 år. På framställning av den försäkrade kan ålderspension utgå tidigare,
dock tidigast fr. o. in. den månad, då han uppnår 63 års ålder. Försäkrad,
som äger rätt till såväl folkpension som tilläggspension, har inte rätt till sådant
förtida uttag med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna.
Pensionsuttaget kan också uppskjutas. Uttages ålderspensionen i förtid

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 dr 1964

minskas pensionen med 0,6 procent för varje månad som da pensionen
börjar uttagas återstår till den månad då den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes
uttaget ökas pensionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid
inte tages till tid efter den månad under vilken den försäkrade fyller 70 år.
Bestämmelserna om förtida uttag av ålderspension inom folkpensioneringen
träder i kraft successivt. Under år 1964 kan pensionen uttagas i förtid av
dem som är födda åren 1897—1899 och under år 1965 av dem som är födda
åren 1898—1901.

Förevarande motioner syftar till att förslag skall framläggas om sänkning
av pensionsåldern till 60 år för sådana skogsarbetare, som till följd
av rationaliseringen inom skogsbruket friställes och ej kan beredas annan
sysselsättning. I motionerna påpekas särskilt svårigheten att omskola äldre
arbetskraft och de problem som uppstår för äldre människor, om de till följd
av bristande arbetstillgång tvingas byta bosättningsort.

Utskottet har såväl 1962 som 1963 tagit ställning till frågan om lägre
pensionsålder än 67 år för vissa grupper med tungt och hälsofarligt arbete.
Utskottet har därvid uttalat, att enligt dess uppfattning talade såväl principiella
som praktiska skäl mot en anordning inom den allmänna pensioneringen,
som innebar oreducerad ålderspension före 67 års ålder till vissa
grupper. Visserligen kunde föreligga behov av en lägre pensionsålder bl. a.
för dem som var sysselsatta med tungt och hälsofarligt arbete, men det kunde
inte anses tilltalande att tillgodose dessa behov genom att inom tilläggspensioneringen
för särskilda grupper stadga en lägre pensionsålder. Därest
inte avgiftsdifferentiering infördes, skulle nämligen i så fall den merkostnad
som skulle föranledas av den lägre pensionsåldern inom vissa branscher,
få bäras av produktionen i dess helhet. För utskottet tedde det sig
mera naturligt att merkostnaden fick belasta ifrågavarande delar av produktionen.
Fn avgiftsdifferentiering åter skulle otvivelaktigt medföra betydande
komplikationer för administrationen. Härtill kom det vanskliga problemet
att rättvist utvälja de grupper som skulle vara berättigade till lägre pensionsålder.
Ännu svårare skulle det säkerligen ställa sig att utforma godtagbara
och administrativt användbara bestämmelser om de närmare förutsättningarna
för att de enskilda försäkrade skulle komma i åtnjutande av
den särskilda förmånen. Härvid var särskilt att märka de svårigheter, som
låg i det förhållandet att åtskilliga förvärvsarbetande bytte sysselsättning
och anställning ett flertal gånger under sitt liv. De anförda synpunkterna
förde enligt utskottets uppfattning otvivelaktigt till den slutsatsen att frågan
borde lösas utanför den allmänna pensioneringens ram. Uppgörelser
avtalsvägen syntes utgöra den lämpligaste lösningen.

Utskottet finner ej anledning alt frångå sin tidigare uttalade principiella
uppfattning, att frågor av detta slag bör lösas utanför den allmänna pensionsförsäkringens
område. De syssclsättningssvårigheter som uppkommer
för vissa grupper skogsarbetare i samband med skogsbrukets fortgående

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 196i

mekanisering synes i första hand vara ett arbetsmarknadsproblem. Enligt
direktiven till 1960 års arbetsmarknadsutredning torde frågor av denna art
komma att behandlas av utredningen. Slutligen kan nämnas att förslag till
ändrade regler beträffande arbetslöshetsförsäkring kommer att föreläggas
årets riksdag.

Med hänsyn till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:297 och 11:389, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 februari 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herr Lars Larsson, fru Nilsson*, herrar Hubinette, Erik Filip Petersson*
och fru Olsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Lundberg,
Rengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje, Wiklund,
fru Gunne och herr Gustavsson i Alvesta*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640156