Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

Nr 33

Utlåtande i anledning av väckta motioner om förhöjning av vissa
livräntor i anledning av yrkesskada m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 41 i första kammaren av herr Nilsson,
Ferdinand, samt nr 49 i andra kammaren av herrar Börjesson i Falköping och
Gustavsson i Alvesta.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts ”att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag rörande sådan uppräkning
av i motionen åsyftade livräntor, som ej tidigare uppräknats i den
omfattning som motsvaras av penningvärdets fall, att livräntorna återfåi sitt
ursprungliga reella värde”.

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen II: 49.

Gällande bestämmelser

Yrkesskadeförsäkringen har under årens lopp undergått åtskilliga förändringar.
Den senaste yrkesskadeförsäkringslagen — kring vilken grupperar sig
en mångfald bestämmelser avseende ersättning åt särskilda kategorier skadade
— antogs vid 1954 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1955. Sedan
dess har ersättningsgrunderna varit oförändrade.

Yrkesskadeförsäkringslagen är i princip tillämplig endast pa skador som inträffat
efter lagens ikraftträdande. Äldre skadefall regleras av den dessförinnan
gällande lagstiftningen, företrädesvis 1916 års lag om försäkring för olycksfall
i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Fortfarande
utgår en mycket stor del av livräntorna i anledning av skador, som inträffat
före år 1955.

Enligt både yrkesskadeförsakringslagen och den närmast föregående lagstiftningen
bestämmes de viktigaste ersättningarna livränta och sjukpenning
av den skadades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället, dock att arbetsförtjänst.
över vissa belopp inte beaktas. Med hänsyn till stegringarna i den allmänna
lönenivån och standardutvecklingen har gränserna för arbetsförtjänstberäkningen
gång på gång förskjutits uppåt, vid varje tillfälle dock endast för
nytillkommande ersättningstagare. Så höjdes exempelvis arbetsfortjanstmaxiBihanff
till riksdagens protokoll 1961,. .9 samt. 2 avd. Nr SS

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

mum enligt 1916 års lag i olika omgångar från 1 800 till 7 200 kr. Sistnämnda
belopp utgjorde maximum vid tiden för yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande.
Därefter har maximibeloppet varit 15 000 kr.

För att utjämna skillnaden i ersättningsnivå mellan äldre och nyare skadefall
har statsmakterna vid olika tillfällen förbättrat ersättningarna i de äldre
fallen. Härvid valde man till en början att ge ersättningstagarna i de äldre
fallen särskilda tillägg av statsmedel. I början av 1940-talet tillkom sålunda
proportionella statliga dyrtidstillägg, och år 1950 infördes ett system med statliga
ersättningstillägg i form av procentuella tillägg med högre procentsats ju
längre tillbaka i tiden skadan låg och ju svårare invaliditeten var.

År 1955 beslöt statsmakterna en ny metod att förbättra de äldre ersättningarna
på detta område, varvid samtidigt finansieringsmetoden ändrades. Tidigare
ersättningshöjningar hade, såsom nämnts, bekostats av statsmedel. Enligt 1955
års omreglering får kostnaderna för uppräkningen bäras av försäkringen, dvs.
för varje kalenderår av de arbetsgivare som för det året har att erlägga avgifter
enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Omregleringen enligt den nya metoden
skedde på så sätt att den arbetsförtjänst som låg till grund för ersättningarna
räknades upp. Om den försäkrades arbetsförtjänst motsvarade medelarbetsförtjänsten
enligt yrkesskadeförsäkringsstatistiken för manliga skadade
för respektive tidsperiod, uppräknades arbetsförtjänsten till 6 600 kr. Var arbetsförtjänsten
högre eller lägre än medelarbetsförtjänsten, skedde proportionell
uppräkning. Arbetsförtjänsten fick ej i något fall uppräknas till högre belopp
än 7 920 kr.

Den förhöjda arbetsförtjänsten lades sedan till grund för uträknande av livräntan
och i förekommande fall även sjukpenning. För invalider under 67 år
med en invaliditetsgrad av minst 30 procent samt för efterlevande make under
67 år och efterlevande barn tillämpades därvid reglerna i yrkesskadeförsäkringslagen.
Även för invalider under 67 år med en invaliditetsgrad uppgående
till minst 20 men ej 30 procent samt för invalider över 67 år med minst 30
procent invaliditet skedde eu uppräkning ehuru av mindre omfattning.

Omregleringslagen blev icke tillämplig på ersättningar, som utbetalas av
statsmedel. En betydande del av dessa ersättningar omreglerades i stället efter
en samtidigt med lagen utfärdad förordning angående omreglering av vissa
ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbete m. m. (omregleringsförordmngen)
Enligt denna förordning gjordes vid omreglenngen i huvudsak
de grunder omregleringslagen innehåller tillämpliga: För ersättningar enligt
den särskilda fiskarförsäkringen gjordes omregleringen 1956. Vidare är att
nämna, att vissa äldre militärskador omreglerats efter en särskild förordning.
1950 års förordning angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (den militära omregleringsförordningen).
I samband med tillkomsten av omregleringslagen och omregleringsförordningen
företogs ändringar i den militära omregleringsförordningen,

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

som innebar en motsvarande uppräkning av ifrågavarande militära ersättningar.

Levnadskostnadsutvecklingen föranledde statsmakterna att år 1962 besluta
ytterligare höjningar av nu ifrågavarande livräntor. Förhöjningarna gällde
invalidlivräntor till skadade personer under 67 år med en invaliditet av minst
20 procent och till äldre skadade med minst 30 procent invaliditet samt av
efterlevandelivräntor till änkor och änklingar under 67 år, till barn och till
föräldrar. Procentsatserna för förhöjningarna bestämdes till 30 i fall då skadan
inträffat 1955 eller tidigare, 20 då skadan inträffat 1956 eller 1957 och 10
då skadan inträffat 1958 eller 1959. I de fall då skadan inträffat före 1955
skall förhöjningen beräknas på det sammanlagda beloppet av livränta och
omregleringsförhöjning enligt 1955 års omregleringslagstiftning. Sjukpenning,
som träder i stället för livränta, undergår förhöjning till en nivå motsvarande
livräntans. De förhöjda ersättningarna får aldrig överstiga de högsta belopp
som kan utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Innan 1962 års uppräkning ägde rum hade riksdagen år 1961 i enlighet med
andra lagutskottets hemställan gjort vissa uttalanden i ämnet. I sitt utlåtande
nr 28 anförde utskottet bl. a.

Enligt utskottets mening är det uppenbart, att de ersättningar, som 1956
uppräknades enligt omregleringslagen, med hänsyn till peningvärdeförändringama
därefter förlorat en del av sitt realvärde. Det står också klart att de
som uppbär dessa ersättningar inte heller blivit delaktiga av senare års standardförbättringar.
Med hänsyn härtill förefaller en uppräkning av ersättningarna
befogad. Emellertid synes flera invändningar kunna riktas mot att göra
uppräkningen i enlighet med motionerna. Härvid vill utskottet först peka på
att förslaget innebär en höjning av ersättningarna endast för dem som skadats
före år 1955. Sannolikt kan det vara lika motiverat att räkna upp de fall som
ligger närmast i tiden därefter. Frågan härom är emellertid förhållandevis
komplicerad och fordrar därför ytterligare övervägande. Vidare är att märka,
att ersättningsnivån för åtskilliga av förevarande fall kan komma att påverkas
av den omläggning av invalidpensioneringen som nu prövas av 1958 års socialförsäkringskommitté
och som avses skola genomföras vid nästa års riksdag.
Hittills har huvuddelen av invalidpensionen varit inkomstprövad, vilket medfört
att de som uppburit livräntor från yrkesskadeförsäkringen fått invalidpensionen
reducerad, i åtskilliga fall så att de inte erhållit mer än den icke
inkomstprövade grundpensionen. Den år 1959 genomförda höjningen av grundpensionerna
innebar därför en standardhöjning för åtskilliga livräntetagare. Det
pågående utredningsarbetet rörande invalidpensioneringen syftar emellertid
till att slopa inkomstprövningen, vilket måste medföra problem att samordna
pensionerna och yrkesskadelivräntorna, så att den sammanlagda ersättningsnivån
inte blir för hög. I detta läge synes det inte tillrådligt att höja livräntorna
och därmed försvåra samordningen. Slutligen vill utskottet framhålla,
att en uppräkning av det slag som motionärerna förordat inte torde böra inskränkas
till de fall, varå omregleringslagen och omregleringsförordningen är
tillämpliga, utan avse även de äldre militärersättningsfall som beröres av den
militära omregleringsförordningen. Eljest skulle vissa äldre militärersättnings -

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

fall komma på en lägre ersättningsnivå än motsvarande civila fall. På grund
av vad sålunda anförts finner sig utskottet inte kunna biträda de i motionerna
framställda yrkandena om direkta ändringar i omregleringslagstiftningen.

I det förslag till lag angående ändring i sjukförsäkringslagen, m. m., som
nyligen remitterats till lagrådet, har föredragande departementschefen tillkännagivit
sin avsikt att inom en nära framtid tillsätta en utredning rörande
yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning. Vid denna utredning
torde även de i motionerna berörda problemen komma upp till behandling
och prövas då i sitt naturliga sammanhang. De reformer på yrkesskadeförsäkringens
materiella sida som utredningen skall syfta till är emellertid
inte avsedda att träda i kraft förrän den 1 januari 1966. Enligt utskottets
mening bör dock den uppräkning av de äldre ersättningarna som utskottet i
det föregående funnit befogad inte anstå till denna tidpunkt, utan frågan
därom bör prövas så snart förutsättningar därför föreligger. Denna utskottets
uppfattning synes böra bringas till Kungl. Maj:ts kännedom.

I direktiven till den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen anföres bl. a.

Bland de konkreta frågor som utredningen bör taga upp till behandling
märkes sådana som sammanhänger med den invaliditetsgrad, som berättigar
till livränta. Med de möjligheter till rehabilitering som numera står till buds
bör mindre skador som kvarstår efter olycksfall i arbete i allmänhet inte
behöva förorsaka någon varaktig minskning av arbetsförmågan. Det kan
därför ifrågasättas om det verkligen finns behov av att, såsom för närvarande,
kunna bevilja livräntor från yrkesskadeförsäkringen redan vid en 10-procentig
invaliditet. Inom den allmänna pensioneringen torde den reformerade invalidpensionering,
som kan väntas bli genomförd inom kort, medföra rätt till invalidpension
vid en invaliditet om minst 50 procent. Finner utredningen att även
framledes ersättning bör utgå vid en lägre invaliditetsgrad såvida invaliditeten
har sin grund i yrkesskada, bör det undersökas om vi i Sverige, liksom redan
sker bl. a. i våra nordiska grannländer, i fortsättningen bör tillämpa systemet
att vid låga invaliditetsgrader ge ett engångsbelopp i stället för en löpande
årlig livränta.

Utredningen bör inte stanna vid att föreslå förenklingar och en revidering av
sådana delar av förmånssystemet som utvecklingen gjort mindre behövliga.
Även förbättringar av försäkringsskyddet förtjänar att övervägas. Som bekant
är förmånerna från den allmänna pensioneringen värdebeständiga medan yrkesskadeförsäkringens
livräntor däremot ej automatiskt följer förändringar i prisnivån.
Då yrkesskadeförsäkringen nu inordnas i det allmänna socialförsäkringssystemet
bör givetvis även yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet
tryggas. Här föreligger ett angeläget behov av att förstärka yrkesskadeförsäkringen.
Problemet bör ses i samband med frågan om det lämpliga sättet
för förmånernas finansiering. Härvid synes man kunna överväga att överge
den nu rådande kapitaltäckningsprincipen till förmån för den inom pensioneringen
tillämpade fördelningsprincipen.

I överensstämmelse med hittills på området tillämpade lagstiftningsprinciper
bör en reviderad yrkesskadeförsäkringslagstiftning ej ges retroaktiv giltighet.
Det blir då i gengäld nödvändigt att särskilt undersöka hur man i olika hänseenden
skall förfara med de skadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens
ikraftträdande. Härvid bör utredningen upptaga bl. a. de olika spörs -

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

mål som beröres i riksdagens skrivelse 1961:142 (andra lagutskottets utlåtande
nr 28). De frågor som åsyftas är en uppräkning av äldre livräntor med hänsyn
till de under senare år inträffade penningvärdeförändringarna samt införande
av en indexreglering i syfte att för framtiden göra dessa livräntor värdebeständiga.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande har utskottet uttalat, att
frågan om uppräkning av äldre livräntor bör prövas så snart förutsättningarna
därför föreligger.

En omläggning av yrkesskadeförsäkringen måste även påverka de olika författningar
om ersättning av statsmedel som är anknutna till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.
Bland dessa författningar märkes främst militärersättningsförordningen.
Jämväl hithörande lagstiftningsfrågor bör behandlas av
utredningen.

Utskottet

De under årens lopp genomförda reformerna inom yrkesskadeförsäkringen
har icke givits retroaktiv verkan. En mycket stor del av utgående livräntor
grundar sig sålunda på äldre lagstiftning. Då livräntorna varken enligt tidigare
lagstiftning eller enligt nu gällande yrkesskadeförsäkringslag av år 1954 är
indexreglerade har statsmakterna vid olika tillfällen beslutat särskilda höjningar
i anledning av levnadskostnadsutvecklingen. Från höjningarna har
undantagits livräntor som utgår på grund av lägre invaliditet än 20 procent
eller i vissa fall 30 procent.

I förevarande motioner yrkas utredning och förslag till uppräkning motsvarande
penningvärdets fall av sådana livräntor som med hänsyn till låg
invaliditetsgrad icke omfattas av statsmakternas tidigare beslut om höjningar.

Den år 1961 tillkallade yrkesskadeutredningen har till uppgift bl. a. att trygga
yrkesskadeförsäkringsförmånernas värdebeständighet. I utredningsdirektiven
uttalas att lagstiftningen icke bör ges retroaktiv giltighet och att utredningen
därför måste särskilt undersöka hur man skall förfara med de skadefall som
inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Bland de frågor som
härvid aktualiseras nämnes särskilt en uppräkning av äldre livräntor med
hänsyn till inträffade penningvärdesförändringar samt införande av en indexreglering
i syfte att för framtiden göra dessa livräntor värdebeständiga. Då
de av motionärerna aktualiserade frågorna således kommer att behandlas av
yrkesskadeutredningen finner utskottet något riksdagens initiativ i ämnet icke
vara påkallat. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:41 och 11:49, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 april 1964

På andra lagutskottets vägnar:
JOHN R. ANDERSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1964

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Axel Svensson*, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herrar Kaijser*, Lars Larsson, Edström*, fru Nilsson* och herr Axel
Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fröken Wetterström,
herrar Bengtsson i Varberg, Wiklund, Fredriksson*, fru Svensson* och
herr Gomér.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.