Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

Nr 28

Utlåtande i anledning av väckt motion angående service- och vårdpersonalens
arbetstidsförhållanden.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 33,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Wiklund hemställt ”att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t riktar uppmärksamheten på frågan om
service- och vårdpersonalens arbetstidsförhållanden — särskilt på sjukvårdens
område — samt påyrkar, att denna fråga av 1963 års arbetstidskommitté behandlas
med förtur och därför snarast föranleder särskilda förslag av kommittén”.

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionen.

Gällande bestämmelser

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning (allmänna arbetstidslagen)
är i princip tillämplig på varje rörelse eller särskilt arbetsföretag, såvitt
i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens räkning i regel användes flera än
fyra arbetare. Från lagens tillämpning är undantaget bl. a. arbete, som till sin
natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider, arbete
som bedrives av staten, arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, socialvård,
uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt
behov, arbete, som åligger trafikpersonal vid järnväg samt arbete varå
speciell arbetstidslagstiftning är tillämplig.

Jämlikt 4 § får den ordinarie arbetstiden, raster oräknade, inte överstiga
45 timmar i veckan och inte heller 9 timmar per dygn. Bedrives arbete med
regelbunden skiftindelning, får annan arbetstid tillämpas, såvida arbetstiden
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt 45 timmar
i veckan.

Dessa bestämmelser är emellertid på visst sätt dispositiva. Avsteg kan nämligen
göras genom kollektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts
av huvudorganisation (fackförbund). Överenskommelse kan därvid träffas om
längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum
än lagen anger. Arbetarskyddsstyrelsen får därjämte medge undantag från
bestämmelserna i 4 §. Utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna
samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligger får dock icke sådant
Bihang till riksdagens protokoll 19G!,. 9 samt, 2 avd. Nr 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

undantag göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej får
överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt 45 timmar i veckan.

I stort sett liknande bestämmelser om ordinarie arbetstid finns intagna i
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbetstidslagen för
hotell, restauranger och kaféer.

Vissa bestämmelser rörande arbetstid finns också i arbetarskyddslagen, butikstängningslag
en, den s. k. bagerilagen, hembiträdeslagen, sjöarbetstidslagen och
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

I kollektivavtal inrymmes därjämte ofta bestämmelser om arbetstidens längd.

Historik

Principen om 43 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919. Principen
låg jämväl till grund för bestämmelserna i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning, vilken alltjämt är gällande. Till stadgandena i denna lag
anslöt sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna.

År 1947 tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en översyn av
arbetstidsiagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen arbetstidsutredningen,
avlämnade sitt betänkande år 1954. I detta föreslogs att principen
om 48 timmars ordinarie arbetsvecka skulle bibehållas, att arbetstidsiagstiftningen
skulle utvidgas så att den med få undantag blev tillämplig på alla
arbetstagare bl. a. på personal inom sjukvården — samt att snävare gränser
skulle uppdragas för hur mycket övertid som skulle vara tillåten. Utredningen
föreslog därjämte bland annat förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete, nämligen 40 timmar i veckan
vid vissa arbeten under jord och 42 timmar vid kontinuerligt skiftarbete, vid
arbete i vilket arbetstagare utsattes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning,
som kunde innebära hälsofara, samt vid arbete som utfördes av sjuksköterska
vid kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande gjordes till föremål för remissbehandling,
varvid åsikterna gick starkt isär i åtskilliga av de frågor, som behandlades i
detsamma.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande, tillkallades år
1954 särskilda sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd
och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade
arbetstiden. De sakkunniga, som arbetade under namnet utredningen om kortare
arbetstid, framlade år 1956 betänkande med förslag till lagstiftning om
allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan.

I enlighet med sistnämnda betänkande föreslogs i propositionen nr 80 till
1957 års riksdag att den ordinarie arbetstiden skulle förkortas till 45 timmar
i veckan samt att förkortningen skulle genomföras med en timme vid början

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

av ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. I propositionen uttalade föredragande
departementschefen bl. a.

Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om
48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för sådana
arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I likhet med
utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår jag från att
en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för den ordinarie
arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områden, vilka inte är
underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det beaktas, att en arbetstidsförkortning
inte lär kunna undgå att ställa anpassningsförmågan inom
arbetslivets olika områden på vissa prov. Verkningarna av att vidga lagstiftningens
tillämpningsområde samtidigt som normalarbetstiden sänkes kan i
brist på utredning härom inte närmare överblickas, men det torde inte kunna
uteslutas, att övergångssvårigheterna därigenom skulle förstärkas. Först sedan
erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens följder, synes därför de frågor,
som arbetstidsutredningens förslag behandlar, böra upptagas till prövning.

Riksdagen biföll propositionen.

I september 1957 uppdrogs åt socialstyrelsen att verkställa undersökningar
rörande arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verkningar.

I mars 1959 befriades socialstyrelsen från utredningsuppdraget och tillkallades
särskilda sakkunniga. Dessa har antagit benämningen 1959 års undersökning
av arbetstidsförkortningens verkningar. I mars 1962 publicerade de sakkunniga
en redogörelse över den skedda arbetstidsförkortningens omfattning
och utläggning (SOU 1962:17). I en senare redogörelse kommer frågan om
arbetstidsförkortningens verkningar att behandlas.

I undersökningen konstaterades bl. a., att arbetstidsförkortningen inom detaljhandeln
oftast uttagits i form av kortare arbetsdagar. Denna förkortningsform
erhöll nästan 85 procent av de handelsanställda som kom i åtnjutande
av förkortning. För en stor del av de anställda med detta förkortningssätt förkortades
arbetstiden genom att raster förlängdes. Däremot fick en mycket liten
del av de anställda, eller knappt 2 procent, förkortning i form av 5-dagars
arbetsvecka. Beträffande arbetstidsförkortningens utläggning inom områden
som inte hänföres till industri eller handel, således bl. a. inom transportverksamhet,
post- och televerket och kommunal verksamhet anförde utredningen
bl. a.

Inom flertalet områden har arbetstidsförkortningen utlagts i form av ett
antal hellediga dagar, vilka ibland förenats med förkortade arbetsdagar. De
hellediga dagarna har inom vissa områden utgjorts av sommarlördagar, ibland
kombinerade med fria helgdagsaftnar, håldagar o. d. Så har exempelvis fallet
varit inom byggnads- och anläggningsverksamheten, vilket område i fråga om
förkortningssättet uppvisar stora likheter med industrin. Ledigheten har emellertid
också ofta förlagts till andra veckodagar än lördagar. Detta beror på att
många av de områden som här har behandlats är av utpräglad servicekaraktär.
Helt allmänt kan dock sägas att man i så stor utsträckning som möjligt försökt

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

att förlägga ledigheten i anslutning till sön- och helgdagar. Förkortning enbart
genom avkortade arbetsdagar slutligen har liksom inom industrin förekommit
i begränsad omfattning och där det förekommit har det som regel varit fråga
om typisk servicepersonal.

Beträffande arbetstidsförkortningen för anställda inom hälso- och sjukvården
anförde utredningen.

Totalt uppgår personalen inom hälso- och sjukvården — statlig såväl som
kommunal — till ungefär 100 000. Av dessa utgör sjuksköterskor och barnmorskor
ca 20 000, skötare (manliga och kvinnliga) vid mentalsjukhus och vid
anstalter för psykiskt efterblivna och epileptiker 13 000, sjukvårdsbiträden m. fl.
liknande grupper 28 000 samt ekonomipersonal 15 000. Samtliga dessa anställda,
tillhopa 76 000, beräknas ha fått förkortning från 48- till 45-timmars arbetsvecka.
Flertalet erhöll förkortning i två steg, dvs. med en timme under 1958
och med två timmar fr. o. m. mitten av 1959.

För sjuksköterskorna och sjukvårdsbiträdena upprättades nya arbetstidsschema
i samband med förkortningen. Därvid strävade man efter att få arbetstiden
förlagd till hela förmiddags- eller eftermiddagspass i stället för den tidigare
uppdelningen av arbetstiden med lediga timmar under dagen. Samtidigt
med denna omläggning erhöll personalen i fråga ett utökat antal hellediga
dagar under året. I genomsnitt skulle minst en och en halv dag per vecka vara
ledig mot tidigare endast en dag. Sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden med
vanlig dagtid och sådana i nattjänst fick som regel också antalet hellediga
dagar respektive dygn utökade. Beträffande sjuksköterskorna har det emellertid
på vissa håll, framför allt i de södra delarna av landet, till följd av brist
på arbetskraft inte alltid varit möjligt att gå fram efter de angivna riktlinjerna
utan kompensation har i vissa fall fått utgå i form av kontant ersättning.

Skötare vid mentalsjukhus och liknande anstalter har i allmänhet tagit ut
arbetstidsförkortningen genom förkortade arbetspass och alltså inte genom
någon utökning av antalet hellediga dagar. En mindre ökning av antalet lediga
dygn har dock vid sidan av förkortade arbetspass förekommit för vissa skötare,
exempelvis för sådana i nattjänst.

Ekonomipersonalen slutligen har till en del fått arbetstidsförkortningen utlagd
på samma sätt som vårdpersonalen vid ifrågavarande sjukhus eller anstalt.
Flertalet av ekonomipersonalen har emellertid erhållit förkortningen genom ett
antal fria lördagar utspridda över hela året.

I motionerna I: 540 och II: 653 vid 1963 års riksdag yrkades, att riksdagen
hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning angående förutsättningarna och
formerna för en fortsatt successiv, allmän arbetstidsförkortning, varvid särskilt
borde uppmärksammas frågan om arbetstiden för arbetstagare med påfrestande
och/eller hälsofarligt arbete samt behov av en tillfredsställande lösning av de
problem beträffande uttagande av en sammanhängande fritid som uppstår för
de allt fler anställda inom handeln, kommunikationer och andra serviceorgan
samt de många i vårdyrken sysselsatta.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 17
till utredningskravet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

På sommaren 1963 tillsattes en utredning, 1963 års arbetstidskommitté, för
att utreda frågan om en allmän arbetstidsförkortning. I direktiven anförtroddes
åt kommittén att utreda bl. a. arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde,
varvid målsättningen skulle vara att göra undantagen från lagstiftningen så
få och så litet omfattande som möjligt. Det uttalades sålunda, att vad särskilt
gäller arbetstidsproblemen för sådana grupper — t. ex. brandmännen — som
inte omfattas av arbetstidslagstiftningen och som under osedvanligt lång tid
står till förfogande på arbetsplatsen, borde översynen av lagstiftningen bedrivas
med sikte på en laglig reglering av arbetstiden. I den mån utredningen fann
lämpligt förutsattes det i direktiven, att detta spörsmål skulle kunna behandlas
med förtur och förslag i hithörande delar framläggas utan avvaktan på utredningen
i övrigt.

Utskottet

Arbetstidsförhållandena regleras i princip i den allmänna arbetstidslagen.
Från lagens tillämpningsområde har emellertid undantagits stora arbetstagargrupper.
Lagen är bl. a. icke tillämplig på arbete som bedrives av staten eller
inom sjukvård och socialvård. Inom vissa områden, såsom detaljhandeln, hotelloch
restaurangbranschen, finns speciell arbetstidslagstiftning. Den i arbetstidslagstiftningen
föreskrivna maximiarbetstiden, 45 timmar genomsnittligt per
vecka, har i praktiken slagit igenom även inom områden som ej direkt regleras
av lagstiftningen.

Genom motioner vid 1963 års riksdag aktualiserades frågan om ytterligare
arbetstidsförkortning och i samband därmed behandlades även de problem
beträffande uttagande av en sammanhängande fritid som uppstår för serviceoch
vårdpersonal. Sedan riksdagen i anledning av motionerna hemställt om
utredning av en generell förkortning av arbetstiden, tillsattes 1963 års arbetstidskommitté.
Enligt sina direktiv skall kommittén, förutom frågan om allmän
arbetstidsförkortning, utreda arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde med
sikte på att undantagen för lagstiftningen bör göras så lite omfattande som
möjligt. I direktiven förutsattes dessutom att kommittén med förtur skall
kunna framlägga särskilda förslag beträffande sådana grupper av arbetstagare
som har lång bruttoarbetstid och som icke nu omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Förevarande motion syftar till att arbetstidskommittén skall med förtur behandla
arbetstidsförhållandena inom service- och vårdområdena, särskilt då
vad gäller sjukvårdsområdet. I motionen framhålles den personalbrist som
föreligger på de berörda områdena och den betydelse arbetstiden och dess
förläggning har ur rekryteringssynpunkt.

Enligt utskottets mening är det angeläget att man så snart som möjligt söker
komma till rätta med de i motionen behandlade problemen, som är av allvarlig
och svårlöst beskaffenhet. Arbetstidskommittén har emellertid redan de nu

Andra lagutskottets utlåtande nr 28 år 1964

aktuella frågorna till behandling och det förutsättes i utredningsdirektiven att
kommittén beträffande åtminstone en del av de personalgrupper som åsyftas i
motionen skall kunna med förtur framlägga särskilda förslag. Då man sålunda
har anledning räkna med att kommittén så snart det är möjligt kommer att
undersöka arbetstidsfrågorna för arbetstagare inom service- och vårdyrkena
och därefter framlägga de förslag vartill en sådan undersökning kan ge anledning,
anser utskottet inte att något riksdagens initiativ i anledning av motionen
är erforderligt. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, II: 33, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herrar Kaijser, Lars Larsson, Edström, fru Nilsson och herr Axel
Kristiansson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, Bengtsson i
Varberg, Wiklund, Wahrendorff*, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Ringaby*
och Nilsson i Göteborg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.