Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckt motion om utredning rörande obligatorisk
semester mellan jul och nyår.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 595,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Bengtson hemställt ”att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en utredning måtte företagas om
införandet av en semestervecka mellan jul och nyår”.

Gällande rätt

Enligt 7 § i 1963 års semesterlag utgår i princip semester med två dagar för
varje kalendermånad av kvalifikationsår. Vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete har enligt en särskild lag rätt till tre semesterdagar för varje kalendermånad
av kvalifikationsåret. I 10 § semesterlagen stadgas, att arbetsgivaren
äger bestämma, när semestern skall utgå; dock att semestern, om arbetstagaren
ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Enligt samma lagstadgande
är arbetstagaren berättigad utfå semestern — i den mån den ej
överstiger fyra veckor — i ett sammanhang. Lagen trädde i kraft den 1 juli
1963, vilket innebär att fyraveckorssemestern ej tillämpas fullt ut förrän år
1965.

Historik

Genom lag den 17 juni 1938 om semester, vilken trädde i kraft den 1 juli
samma år, blev i vårt land första gången arbetstagares rätt till viss tids årlig
ledighet med bibehållen lön reglerad i lag. Semestern utgick med en dag för
varje kalendermånad av kvalifikationsår. Arbetsgivaren hade enligt lagen rätt
att bestämma tidpunkten för arbetstagarens semester. Om icke överenskommelse
träffades med arbetstagaren om uppdelning av semestern skulle semestern
utgå i ett sammanhang. Denna regel gällde dock icke beträffande arbetstagare
i jordbruk jämte vissa andra kategorier.

År 1945 antogs en ny semesterlag. I den nya lagen bibehölls den tidigare
lagens regler om semesterns förläggning och längd i huvudsak oförändrade.
En uttrycklig rekommendation till arbetsgivaren att förlägga semestern till
sommartid infördes emellertid, varjämte den tidigare specialregleringen för
anställda inom jordbruket m. fl. upphävdes.

Genom lagstiftning 1946 bereddes arbetstagare, som ej uppnått 18 år, möjlighet
att förvärva tre veckors årlig semester. Dessutom utsträcktes semestertiden
Bihang till riksdagens protokoll 196//. 9 samt 2 avd. Nr 2//

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964

till tre veckor för vissa arbetstagare med pressande och hälsofarligt arbete
samt till sex veckor för arbetare sysselsatta med radiologiskt arbete. Genom
lag den 25 mai 1951 angående ändring i 1945 års semesterlag bestämdes, att den
lagstadgade semestern för alla av lagen omfattade arbetstagare skulle utgå med
en och en halv dag i månaden i stället för som tidigare med en dag i månaden.
I samband härmed stadgades rätt för arbetsgivaren att även utan arbetstagarens
samtycke dela treveckorssemestern i två delar, av vilka den ena dock ej
fick omfatta kortare tidrymd än tolv dagar.

År 1956 ändrades semesterlagstiftningen så att den lagstadgade semestern
skulle utgå i ett sammanhang, om annat ej överenskoms mellan arbetsgivare
och arbetstagare. Därest arbetstagaren enligt avtal hade rätt till längre semester
än 18 dagar, ägde dock arbetsgivaren, om annat ej avtalats, förlägga semestern
till två skilda perioder, av vilka den ena skulle utgöra minst 18 dagar.

I proposition nr 68 år 1963 föreslogs den nu gällande semesterlagen. Beträffande
det ekonomiska utrymmet för att ta det föreslagna steget mot utökning
av fritiden uttalade föredragande departementschefen i propositionen att den
föreslagna förlängningen av semestern, som från produktionens synpunkt motsvarade
en förkortning av veckoarbetstiden med en timme, icke i och för sig
kunde utgöra något hinder för fortsatt ekonomisk expansion. Däremot skulle
reformen enligt departementschefens bedömning komma att verka begränsande
för löneökningar. Den insikt i ekonomiska ting och den ansvarskänsla som var
utmärkande för de stora organisationerna på arbetsmarknaden borgade enligt
departementschefens uppfattning för att arbetsmarknaden skulle kunna inrätta
sig efter fyraveckorssemestern på ett sådant sätt, att reformen inte skulle
hämma vårt näringslivs utvecklingsmöjligheter och internationella konkurrenskraft.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 40 anslöt sig andra lagutskottet
till departementschefens uppfattning och avslog i följd därav en motion med
avslagsyrkande å propositionen, i vilken motion uttrycktes farhågor för negativa
verkningar av reformen, bl. a. för näringslivet. Angående semesterns förläggning
anförde utskottet:

Det bör därför framhållas, att de föreslagna reglerna om semesterns förläggning
icke är tvingande utan lämnar utrymme såväl för kollektiva som enskilda
överenskommelser om uppdelning och förläggning av semestern. I vilken utsträckning
denna avtalsfrihet kommer att utnyttjas för överenskommelser om
uppdelning av semestern är svårt att förutsäga. Det kan emellertid inte anses
uteslutet att det i många fall finnes intresse hos såväl arbetsgivare som arbetstagare
för att någon del av arbetstagarnas semester förlägges till annan tid än
sommarmånaderna.

Utskottet

Genom den under fjolåret antagna nya semesterlagen beslutades utsträckning
av semestern från tre till fyra veckor. Den nya lagstiftningen får i fråga
om semesterns längd full effekt först 1965. Enligt semesterlagen har arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1964 3

givare rätt att bestämma tidpunkten för semester. Arbetstagare kan emellertid
fordra att semestern skall utgå i ett sammanhang.

I förevarande motion hemställes att frågan om införande av ytterligare
semester förlagd till tiden mellan jul och nyår måtte utredas. Motionären framhåller,
att arbetstiden mellan de båda helgerna är föga effektiv och att det ej
skulle bereda några större olägenheter att göra denna tid till ”en obligatorisk
semestervecka”.

Spörsmålet om på vilket sätt en ytterligare arbetstidsförkortning bör uttagas
och frågor om arbetstidens förläggning i samband med helger torde falla inom
ramen för vad 1963 års arbetstidskommitté har att utreda. Utskottet finner
icke anledning att ta ställning till dessa problem innan resultatet av utredningens
arbete föreligger. Med hänvisning härtill får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 595, icke matte föranleda nagon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herr Lars
Larsson, fru Nilsson, herrar Nyman, Hubinette och Thorsten Larsson*;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Rimmerfors*, fröken
Wetterström, herrar Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje*, Fredriksson,
fru Eriksson i Ängelholm och herr Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.