Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 1964

Nr 15

Utlåtande i anledning av väckt motion om skyddsbestämmelser
avseende kemiska preparat inom industrien.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 728,
vilken behandlats av andra lagutskottet, bär fru Ryding m. fl. yrkat,

»att riksdagen hemställer till Kungl. Maj:t att utreda frågan om skyddsbestämmelser
på i denna motion berörda område, vilka bör infogas i gällande
arbetarskyddslag».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande tår utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser

I 7 § arbetarskyddslagen ålägges arbetsgivare iakttaga allt som med hänsyn
till arbetets natur och de förhållanden varunder arbetet bedrives skäligen
kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare
ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri. Enligt
11 § skall åtgärder vidtagas för att förebygga att arbetstagare skadas
genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen.
I 59 § stadgas, att arbetsgivare är på anmodan av arfaetarskyddsstyrelsen
eller yrkesinspektör pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material
som han använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för
att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av
olycksfall, föranstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller att
tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning. Enligt 1 § arbetarskyddskungörelsen
skall arbetsgivare tillse att arbetstagare erhåller kännedom
om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall, som är förbundna med
arbetet, samt, där så erfordras, meddela de föreskrifter och förhållningsregler,
som arbetstagare skall iakttaga för att undgå dessa risker. I 25 $
finns en allmän bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att vidtaga
betryggande skyddsanordningar, då arbetsförhållandena kunna medföra
förgiftnings- eller smittofara. Enligt arbetarskyddslagen äger Konungen
meddela särskilda föreskrifter och villkor vid arbetstagares användning i
arbete, som finnes medföra särskild fara för ohälsa eller olycksfall. Sådana
föreskrifter har utfärdats bl. a. beträffande målningsarbete med blyfärg
och användande av bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon. För
minderåriga och kvinnor finns dessutom särskilda skyddsbestämmelser.

Hihany till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. J? avd. År 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i

I giftförordningen, som trädde i kraft den 1 januari 1964, stadgas i 17 §,
att vid utlämnande av hälsofarlig vara från tillverkningsställe och försäljningsställe
skall förpackningen vara märkt på sådant sätt att riskerna för
förgiftning eller annan skada genom varan i möjligaste mån begränsas. Med
hälsofarlig vara förstås varje ämne eller beredning, som med hänsyn till
varans egenskaper och användning kan befaras förorsaka död, sjukdom
eller kroppsskada hos människor. Av märkningen skall, såvida giftmyndigheten
ej annat föreskriver, framgå vilket eller vilka ämnen, som förlänar
varan dess hälsofarliga egenskaper. Enligt 22 § samma förordning skall, om
gift eller annat hälsovådligt ämne används vid framställning eller behandling
av vara eller annan egendom utan att förfarandet inneburit tillverkning
av hälsofarlig vara, och hälsorisk kan befaras uppstå av det som framställts
eller behandlats, uttrycklig varning härom meddelas på ett efter omständigheterna
betryggande sätt. Enligt 6 § tillkommer det giftnämnden
att på begäran meddela beslut, huruvida viss vara är att anse som hälsofarlig.
Den som bryter mot 17 § eller 22 § kan straffas med dagsböter. Dessutom
kan hälsofarlig vara förklaras förverkad till kronan, därest icke föreskrifterna
i gifttörordningen följts. I kungörelsen om tillämpning av giftförordningen
har närmare föreskrifter givits hur märkning av hälsofarliga
varor skall ske. Märkningen skall enligt denna kungörelse beträffande vådligt
ämne innefatta upplysning bl. a. om de med varan förbundna riskerna.
Giftnämnden skall meddela närmare föreskrifter om märkningen av hälsofarliga
varor.

Giftförordningen äger tillämpning på bekämpningsmedel endast såvitt
angår tillverkning och import. Till bekämpningsmedel hänföres bl. a. växtskyddsmedel,
medel mot insekter och råttor samt impregneringsmedel för
trä och textil. I bekämpningsmedelsförordningen, som trädde i kraft den 1
januari 1964 och som reglerar bl. a. handeln med bekämpningsmedel, finns
intaget en mot 17 § giftförordningen svarande bestämmelse. Bekämpningsmedel
får ej saluföras utan att vara registrerat. Vid prövning av registreringsansökan
skall beaktas bl. a. medlets giftighet och skadlighet för människor.
Beträffande straff och förverkande gäller motsvarande bestämmelser
som i giftförordningen. I kungörelsen om tillämpning av bekämpningsmedelsförordningen
har närmare bestämmelser givits angående märkning
av bekämpningsmedel vid överlåtelse. Giftnämnden skall enligt dessa bestämmelser
fastställa lydelsen av viss påskrift på förpackningen och sådana
särskilda föreskrifter rörande medlet, som därutöver må befinnas erforderliga
till förebyggande av skada. Påskriften skall bl. a. innehålla erforderlig
varningstext till skydd för människor samt från säkerhetssynpunkt erforderlig
bruksanvisning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i
Historik

1938 års arbetarskyddskommitté föreslog i sitt betänkande med förslag
till ny arbetarskyddslag (SOU 1946:60), att i lagen skulle ingå vissa bestämmelser,
som riktade sig till försäljare och tillverkare av farliga ämnen
och material. Sålunda skulle den, som tillverkade eller försålde eldfarligt,
explosivt, giftigt eller eljest farligt ämne eller material, tillse, dels att detta
vid avlämnande åtföljdes av för dess handhavande och förvaring erforderliga
skyddsföreskrifter, vilka skulle vara godkända av arbetsrådet, dels att
det var på lämpligt sätt försett med föreskriven märkning eller påskrift.
För giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skulle tillverkaren eller försäljaren
därjämte lämna tydlig uppgift om ämnets sammansättning. Bestämmelsernas
efterlevnad skulle tryggas genom ett förbudsförfarande enligt vilket
arbetsrådet skulle, där så prövades nödigt, äga förbjuda tillverkare eller
försäljare av farligt ämne, avsett att brukas inom riket, att avlämna ämnet,
innan de åtgärder vidtagits, som arbetsrådet funnit skäl föreskriva. Det
skulle jämväl åligga tillverkare eller försäljare att, därest arbetsrådet fann
skäl att föreskriva undersökning av visst ämne eller material, föranstalta
om sådan undersökning och delgiva chefsmyndigheten resultatet av denna.
På anmodan skulle erforderliga prov kostnadsfritt ställas till chefsmyndighetens
förfogande.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag avstyrktes detta från
flera håll. Kritiken från de avstyrkande remissinstanserna gick i huvudsak
ut på följande. Förslaget innebar att arbetarskyddslagen skulle bli tilllämplig
på ett vidsträckt område, som icke hade något med arbetarskydd
att göra, i det att arbetsrådet skulle få befogenhet att föreskriva åtgärder
till den stora allmänhetens skydd och detta även om ämnet i fråga huvudsakligen
användes annorstädes än på arbetsplatser, som föll under arbetarskyddslagen.
Om — såsom kommittén hade hävdat — gällande författningar
om eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen icke var tillräckligt
uttömmande, borde man i stället för att slå in på den av kommittén föreslagna
vägen söka komplettera dessa författningar i erforderlig utsträckning.
Vidare skulle förslaget medföra det högst otillfredsställande förhållandet
att föreskrifter om innehållet i etiketten för eu och samma vara kom
att meddelas i olika författningar. Slutligen kunde anmärkas att det i lagförslaget
använda uttrycket »eljest farligt ämne» medförde att tillämpningsområdet
bleve synnerligen obestämt.

Vederbörande departementschef fann den anförda kritiken tungt vägande
och ansåg sig icke kunna tillstyrka, att bestämmelser av angiven art
intogs i arbetarskyddslagen. Arbetarskvddssynpunkterna borde i stället
bevakas genom framställning om erforderliga författningsändringar samt
utfärdande av anvisningar för arbetsgivare och arbetstagare rörande användningen
av farliga ämnen och material på arbetsplatser, där arbetarskyddslagen
ägde tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år I96i

Arbetarskyddslagen kom därför icke att innehålla något stadgande i
enlighet med ovannämnda av kommittén föreslagna bestämmelser. I stället
kom lagen alt i avseendet endast innehålla de i 59 § intagna bestämmelserna.

1 motion (1:44) vid 1!)öi års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Ma,j:t anhålla, att statens institut för folkhälsan
måtte erhålla i uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen
och eventuellt medicinalstyrelsen utreda frågan om införande av deklarationsplikt
i lämplig utsträckning rörande sammansättningen av färger och
lösningsmedel, som kommer till användning inom industri och hantverk.

Arbetarskyddsstyrelsen anförde i remissyttrande över motionen att bestämmelserna
i 59 § arbetarskyddslagen icke kunde anses vara till fyllest
ur arbetarskydd ssyn punkt samt att deras genomförande i praktiken ofta
medförde stora svårigheter och dryga kostnader. Inom styrelsen pågick en
genomgång av styrelsens och yrkesinspektionens erfarenheter i frågan, och
det var styrelsens avsikt att hos Kungl. Maj:t framlägga vissa förslag, vartill
dessa erfarenheter gav anledning.

Styrelsen påpekade vidare, att ur hygienisk synpunkt otillfredsställande
förhållanden förelåg icke endast beträffande sådana ämnen, som användes
för industriellt bruk, utan även beträffande ämnen, som begagnas för
hushållsändamål, varför en översyn av gällande författningar borde avse
icke endast ämnen in. in., som användes inom industrien. Det var möjligt,
att även en revision av giftstadgan borde komma i fråga.

Allmänna beredningsutskottet yttrade i anledning av motionen i sitt utlåtande
nr 3:

Åtgärder för minskande av de i motionen påtalade riskerna vid användning
av vissa färger och lösningsmedel är, enligt utskottets mening, väl
befogade. Skador och sjukdomsfall på förevarande område torde utom
genom giftiga ämnen även i icke obetydlig utsträckning förorsakas av
ämnen som, utan att vara giftiga, är menliga för allergiska personer. Skäl
synes sålunda föreligga för att en eventuell deklarationsplikt borde avse
ej blott giftiga ämnen utan samtliga i färgerna och lösningsmedlen ingående
ämnen.

Utskottet yttrade vidare, att de lagstiftningsområden, som de i motionen
omnämnda förhållandena närmast syntes beröra, var arbetarskyddslagstiftningen
och lagstiftningen om gifter. Starka skäl talade enligt utskottet
för att dessa lagstiftningar och därmed sammanhängande föreskrifter i en
närliggande framtid skall komma att omprövas. Det syntes, med hänsyn
till de över motionen hörda myndigheternas inställning till då ifrågavarande
spörsmål, uppenbart, att frågorna skulle ingå i en sådan prövning.
Utskottet ansåg därför en särskild skrivelse i ämnet icke erforderlig samt
hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den 5 oktober 1957 förordnade chefen för inrikesdepartementet efter be -

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i

myndigande av Kungl. Maj:t eu sakkunnig för att inom departementet verkställa
översyn av lagstiftningen angående gifter. Utredningsarbetet bedrevs
under benämningen giftstadgeutredningen.

År 1958 upptogs berörda fråga ånyo motionsvis i riksdagen. Sålunda begärdes
i motionen nr 124 i första kammaren, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av 59 § arbetarskyddslagen,
att tillverkare av produkter, vari ingår hälsofarliga ämnen,
åläggas laglig skyldighet att avge deklaration härom». Motionen blev icke
slutbehandlad av riksdagen före riksdagens upplösning. Motsvarande yrkande
förekom emellertid i den inom samma kammare avgivna motionen
B 41 vid 1958 års senare riksdag.

I avgivet utlåtande nr B 9 anförde andra lagutskottet, att arbetarskyddsstyrelsen
i remissyttrande över motionen upplyst, att styrelsen sedan eu
längre tid haft den i motionen väckta frågan under övervägande, samt att
styrelsen i anledning därav ämnade framlägga förslag om införande i arbetarskyddslagen
av en bestämmelse, som täckte motionens syfte. Med hänsyn
härtill hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i överensstämmelse därmed.

I underdånig skrivelse den 8 november 1960 framlade arbetar sky ddsstyrclsen
förslag om vissa ändringar i arbetarskyddslagen in. m. Härvid upptog
styrelsen bl. a. frågan om deklarationsplikt för gifter. Styrelsen förordade,
att sådan deklarationsplikt skulle föreskrivas. Detta skulle enligt förslaget
ske, genom att en ny paragraf benämnd 45 a intogs i arbetarskyddslagen.
Det föreslagna stadgandet hade följande lydelse.

Tillverkare eller försäljare av giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall
tillse, att ämnet, då det avlämnas för att tagas i bruk inom riket, åtföljes av
på varaktigt sätt anbringad deklaration om dess sammansättning med fullständiga
uppgifter om arten och halten av de hälsofarliga beståndsdelarna
eller av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan godkänd märkning angivande ämnets farlighetsgrad
ävensom av erforderliga skyddsföreskrifter.

Vad i första stycket sagts skall ej gälla beträffande apoteksvara, växtskyddsinedel
eller radioaktivt ämne, varom är särskilt stadgat.

Giftstadgeutredningen avgav den 15 juli 1961 ett betänkande med förslag
till bl. a. giftförordning och bekämpningsmedelsförordning.

I remissyttrande över utredningens förslag anförde arbetarskyddsstyrelsen,
att förslaget tillsammans med föreskrifterna om varningspåskrift väsentligen
fick anses tillgodose det behov av föreskrifter om deklarationsplikt
som styrelsen tidigare framlagt samt att styrelsen delade utredningens
uppfattning att bestämmelserna borde ingå i giftlagstiftningen och ej i
arbetarskyddslagen.

I proposition nr 18U år 1962 med förslag till nu gällande lagstiftning på
området anförde föredragande departementschefen:

Andra lagutskottet.s utlåtande nr 15 år 19f>l

Vad först angår deklarations plikten beträffande varans innehåll
har sådan länge varit obligatorisk i vårt land för de egentliga läkemedlen.
I detta avseende innebär sålunda läkemedelsutredningens förslag
inte någon nyhet. Annorlunda ligger det till beträffande sådana varor som
hälsofarliga kemisk-tekniska preparat och vissa bekämpningsmedel. Giftstadgeutredningens
förslag om deklarationsplikt även på detta område har
från de flesta håll hälsats med tillfredsställelse. Vissa organisationer på
näringslivets område har funnit deklaration överflödig, medan å andra sidan
bl.a. medicinalstyrelsen och landsorganisationen påyrkat än mer skärpta
bestämmelser, innefattande krav på kvantitativ deklaration. Enligt min
mening talar i vissa fall starka skäl för en fullständig deklaration. Då emellertid
redan giftstadgeutredningens förslag innebär ett stort framsteg jämfört
med nuvarande ordning och då det syns mig angeläget, att deklarationsplikten
genomföres i nära samförstånd med näringslivet, har jag funnit
lämpligast att för närvarande stanna för att förorda kvalitativ deklarationsplikt
på hälsofarliga varor i allmänhet. Vad angår de verksamma ämnena i
bekämpningsmedel är det dock nödvändigt att man erhåller uppgift om
såväl art som halt av dessa beståndsdelar. För elt stort antal bekämpningsmedel
bland annat praktiskt taget alla växtskyddsmedel gäller sådan deklarationsplikt
redan nu.

Frågan om huruvida dispens från deklarationsplikten i vissa fall skall
kunna ges har diskuterats av såväl giftstadgeutredningen som vissa remissorgan.
Enligt min mening hör sådan dispens meddelas med mycket stor
återhållsamhet. Huruvida den nyligen lanserade s. k. YSAM-märkningen
av färger i viss utsträckning skall kunna ersätta uppgift om ingående hälsofarlig
vara torde få prövas av tillsynsmyndigheten. Klart synes vara att sådan
märkning inte kan generellt ersätta uppgift om ingående gift eller vådligt
ämne.

Vad jag här anfört om deklarationsplikt avser genomgående skyldighet att
vid överlåtelse eller utlämnande förse förpackningen med deklaration. Beträffande
originalförpackade varor innebär emellertid det sagda i praktiken,
att deklaration skall finnas på förpackningen då den lämnar tillverkaren
och att den därefter inte får avlägsnas i något handelsled. Kravet på
deklarationsplikt tar däremot inte sikte på att en viss vara. som används
inom exempelvis ett industriföretag, nödvändigtvis skal! vara märkt med
uppgift om innehållsämnen, då den hanteras inom företaget och det på betryggande
sätt är sörjt för att den som handskas med varan inte löper risk
att förgiftas eller eljest skadas av varan. I sådana fall torde ofta lämplig
signalmärkning eller kortfattad varningstext med uppgift om riskerna vara
tillfyllest.

Vid överlåtelse erfordras såväl deklaration som varningspåskrift.
Den senare skall enligt utredningens förslag utvisa varans karaktär av gift
eller vådligt ämne. För de i allmänna handeln tillgängliga hälsofarliga varorna
skall vidare finnas uppgift om de med varan förbundna riskerna. Beträffande
dessa varningsmärkningar har förutsatts, att vissa normer och
bindande föreskrifter skall utfärdas av tillsynsmyndigheten men också att
den som för varan i handeln inom ramen för givna normer skall ha frihet att
i det enskilda fallet utforma texten på lämpligaste sätt. Jag finner det principiellt
värdefullt med den elasticitet, som det föreslagna systemet innebär,
då det betydligt smidigare än det nuvarande torde kunna anpassas till de
praktiska förhållandena och på så sätt bidra att öka säkerheten. Med hänsyn

Andra lagutskottets utlåtande nr U> år 1964

till vad som anförts under remissbehandlingen vill jag dock understryka
vikten av att ett förtroendefullt och intimt samarbete kommer till stånd
mellan tillsynsmyndigheten och branschorganisationerna i syfte att uppnå
så enhetliga märkningar som möjligt. Skulle den friare ordningen visa sig
inte som avsett öka intresset för en fullt adekvat märkning från säkerhetssynpunkt,
torde frågan sedermera få tagas upp till ny prövning. Jag vill
slutligen beträffande märkningen med skärpa framhålla angelägenheten av
att de obligatoriska uppgifterna om innehållsämnen, varningstexter och
dylikt anbringas på framträdande plats på förpackningarna och att dessa
uppgifter genom färg, typografi etc. tydligt skiljer sig från annan text, som
möjligen förekommer. Giftstadgeutredningen har intagit ett formligt stadgande
därom i sitt författningsförslag. Med den uppläggning lagstiftningen
nu föreslås få torde en liknande bestämmelse ha sin plats i tillämpningskungörelsen.

Propositionen behandlades i andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1962.

Utskottet

I arbetarskydds lagen och arhetarskyddskungörelsen finns vissa föreskrifter
som syftar till att skydda arbetstagare för giftiga och hälsofarliga ämnen.
Arbetsgivare kan bl. a. åläggas att föranstalta om undersökning av
ämne eller material som användes eller framställes i tillverkningen för att
utröna om fara för ohälsa bland arbetstagare föreligger. I giftförordningen
och bekämpningsmedelsförordningen, vilka trädde i kraft den 1 januari
i år, bär givits föreskrifter om deklarationsplikt beträffande bekämpningsmedel
och hälsofarliga kemisk-tekniska preparat. Likaså skall dylika medel
och preparat vid överlåtelse vara försedda med varningspåskrift. Bl. a. skall
iakttagas att, vid utlämnande av bekämpningsmedel eller hälsofarlig vara
från tillverkningsställe och försäljningsställe, förpackningen skall vara
märkt på sådant sätt att riskerna för förgiftning eller annan skada genom
medlet i möjligaste mån begränsas.

Förevarande motion syftar till utredning av frågan, huruvida icke i arbetarskyddslagen
bör intagas skyddsbestämmelser för att förebygga skador
av hälsofarliga kemiska preparat. Motionärerna diskuterar möjligheten av
att införa »skyddsmärkning» i ökad utsträckning och uppger, att det på
sina håll har hävdats att de fackliga skyddskommittéerna borde få befogenhet
att vid misstanke om skaderisk avböja användning av medel som
icke analyserats och för vars användning skyddsanvisningar saknas.

De problem som är förenade med den ständigt ökande tillströmningen
till marknaden av nya kemisk-tekniska preparat bör enligt utskottets mening
icke underskattas. På grund av det stora antalet olika preparat är svårigheterna
att komma till rätta med problemen betydande, i synnerhet i
informationshänseende. I sammanhanget kan pekas på det förhållandet att
åtskilliga preparat, utan att vara hälsofarliga för flertalet människor, hos
eu del kan framkalla allergiska reaktioner. Den lagstiftning som trädde i
kraft vid senaste årsskifte synes emellertid — i förening med de skyddsbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 15 år 196i

stämmelser som gäller på arbetarskyddslagstiftningens område — vara
ägnad att i betydande utsträckning komma till rätta med de genom motionen
aktualiserade frågorna. Enligt utskottets uppfattning bör erfarenheter
från den nya lagstiftningen avvaktas, innan man tar under övervägande
huruvida ytterligare åtgärder bör vidtagas. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion, 11:728, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 mars 1964

> .: t . '' ‘ T, :>•»('' ; t f » <> 1 J ''.it i <i 1 • i ; *.. w

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar Lars
Larsson, Eric Carlsson*, Edström, fru Nilsson, herrar Hiibinette och Erik
Filip Petersson;

från andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Odhe, fröken
Wetterström*, herrar Bengtsson i Varherg, Wiklund*, Fredriksson, Sundelin*
och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964

640193