Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1964

Nr 12

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari
1956 (nr 2) om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom eu den 17 januari 1964 dagtecknad proposition, nr 34, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,
och

2) lag om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97).

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 654 i första kammaren av fru HamrinThorell
och herr Jacobsson, Per, samt nr 798 i andra kammaren av herr Ståhl
och fröken Elmén;

2) motionen nr 796 i andra kammaren av fru Gunne;

3) motionen nr 797 i andra kammaren av fru Kristensson och fröken
Karlsson; samt

4) motionen nr 799 i andra kammaren av herr Svensson i Kungälv och
fru Holmquist.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, dels att 41—51, 55, 56 och 61 §§ lagen den 4 januari
1956 om socialhjälp skola upphöra att gälla, dels att 8, 35, 53, 54, 58 och 65 §§
samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
överskriften omedelbart framför 41 § skall utgå ur lagen.* 1

* Senaste lydelse av 35, 41, 48, 53 och 55 §§ se 1960: 98.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 samt. 2 avd. Nr 12

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1964

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Är någon------— honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta,
äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning
eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd
befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper
av ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande,
som avses i 41 §, ävensom
framställning eller yttrande till fullmäktige
må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket--- -— —--nästa

Om kommunens fullmäktige så besluta,
äger socialnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning
eller åt ledamot av nämnden
eller åt i kommunens tjänst anställd
befattningshavare att å nämndens
vägnar fatta beslut i vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Framställning
eller yttrande till fullmäktige
må dock icke beslutas annorledes
än av nämnden samfällt.

sammanträde.

35 §..

Make är--_____ — ----andra maken.

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf.
Ersättningsskyldighet föreligger
ej heller för socialhjälp, som
utgått till make för tid, då andra maken
åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

För socialhjälp, som utgått till
make för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola
eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättningsskyldighet
föreligger ej heller
för socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken åtnjutit socialhjälp
enligt 12 §.

Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten
ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt
samt att öva uppsikt över arbetshem -

§•

Socialstyrelsen har att genom råd
och upplysningar verka för att socialhjälpsverlcsamheten
ordnas och
utvecklas på ett ändamålsenligt sätt.

men.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år lt)6''r

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Över socialnämnds —• —-------— — — annorlunda förordnar. >

Klagan må ej föras över föreläggande,
som meddelats med stöd av

M §■

över länsstyrelses slutliga beslut
eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller
40 §, 52 § andra eller tredje stycket
eller 54 § första stycket, må besvär
anföras hos kammarrätten. Talan
må dock ej fullföljas hos kammarrätten
allenast beträffande ränta eller
rättegångskostnad.

Har mål, —--—------- dess helhet.

Har länsstyrelsen ----------förd klagan.

§•

Över länsstyrelses slutliga beslut
eller utslag i sådant mål eller ärende,
som avses i 27, 30, 31, 39 eller
40 §, 52 § andra eller tredje stycket
eller 54 §, må besvär anföras hos
kammarrätten. Talan må dock ej
fullföljas hos kammarrätten allenast
beträffande ränta eller rättegångskostnad.

65 §.

Delgivning och annan handräck- Delgivning ombesörjcs kostnadsning,
som ombesörjes av polismyn- fritt av polismyndighet,
dighet, meddelas kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas
i arbetshem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 50 §.

Förslag

till

Lag

om ändring i barnavårdslagen den 29 april 1960 (nr 97)

Härigenom förordnas, alt 14 kap. barnavårdslagen den 29 april 1960 skall
upphöra att gälla samt att 12 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196b

(Gällande lydelse)

Om kommunens fullmäktige så
bestämma, äger barnavårdsnämnden
uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot
i nämnden eller åt befattningshavare
i kommunens tjänst att på nämndens
vägnar avgöra vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden
må dock icke annorledes än genom
samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2.,

3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 §
eller göra framställning om intagning
i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i
46 § andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i
50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt
100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller enligt
11 § 1 eller 3 inom., 12 § 2 mom. eller
17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva
yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som------------

(Föreslagen lydelse)

§•

Om kommunens fullmäktige så
bestämma, äger barnavårdsnämnden
uppdraga åt särskild inom nämnden
bildad avdelning eller åt ledamot i
nämnden eller åt befattningshavare
i kommunens tjänst att på nämndens
vägnar avgöra vissa grupper av
ärenden, vilkas beskaffenhet skall
angivas i fullmäktiges beslut. Nämnden
må dock icke annorledes än genom
samfällt beslut

1. utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2, 3
eller 4 eller enligt 29 eller 30 § eller
göra framställning om intagning i
ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i
46 § andra stycket, tillstånd som avses
i 47 § eller förbud som avses i 50
eller 51 §,

4. fullgöra vad som ankommer på
nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen
om allmänna barnbidrag eller enligt
11 § 1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller
17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

5. göra framställning eller avgiva
yttrande till kommunens fullmäktige.

- nästa sammanträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964. Därefter må ej någon kvarhållas
i arbetshem eller hållas till tvångsarbete som ådömts jämlikt 14 kap.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1964

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i socialhjälps- och barnavårdslagarna
om arbetsföreläggande upphäves fr. o. in. den 1 juli 1964. Avpropositionen
redovisas här endast vad föredragande departementschefen
anfört i statsrådet.

I motionerna I: 654 och 11: 798 har hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungi. Maj :ts proposition nr 34 samt i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om nytt förslag efter det att pågående utredningar rörande utsökningslagstiftningen
och indrivningsförfarandet avslutats».

I motionen 11: 796 har yrkats, »att riksdagen med avslag på Kungl. Maj :ts
proposition nr 34 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning och förslag till riksdagen angående ny lagstiftning om åtgärder
mot försumliga försörj are och om överförandet till länsstyrelserna av
befogenheten att i enlighet med vad lagen kan komma att stadga besluta om
intagande på arbetsanstalt».

I motionen II: 797 har hemställts, »att riksdagen, med avslag å proposition
nr 34, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam utredning
och förslag rörande åtgärder mot försumliga försörj are i syfte att ersätta
nuvarande bestämmelser om arbetsföreläggande».

I motionen II: 799 har anhållits, »dels att riksdagen i anledning av proposition
nr 34/1964 måtte besluta att i skrivelse till regeringen begära utredning
snarast möjligt om åtgärder, avsedda att ersätta bestämmelserna om
arbetsföreläggande inom socialhjälps- och barnavårdslagarna, och dels
att detta utredningsarbete måtte bedrivas i samarbete med de övriga
nordiska länderna, varvid frågan vidgas att gälla hela indrivningsförfarandet
vid underhållsskyldighet».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet
hänvisa till motionerna II: 798, II: 796, II: 797 och II: 799.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört:

»Skyldighet för försumlig försörjare att utföra arbete som förelagts honom
av kommunal myndighet har funnits i vårt land sedan lång tid tillbaka och
betraktades ursprungligen som ett utflöde av en kommunens husbonderätt
över den som försummade sin försörjningsplikt så, att familjen måste erhålla
fattigvård. Kommunen kunde göra sig betald för sin fordran på ersättning
för den lämnade fattigvården genom att utnyttja försörjarens arbetskraft.
Den försumlige försörjaren kunde inte mot sin vilja kvarhållas i arbetet,
men däremot kunde han dömas till tvångsarbete, om han nekade att

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961

utföra av fattigvårdsstyrelsen anvisat arbete. Genom 1918 års fattigvårdslag
skärptes bestämmelserna angående arbetsföreläggande så att den försumlige
försörj aren kunde tvingas till det arbete, som förelagts honom av
fattigvårdsstyrelsen. Landstingen blev skyldiga att hålla särskilda anstalter,
arbetshem, i vilka av fattigvårdsstyrelsen förelagt arbete skulle kunna
utföras. Möjligheten att i sista hand döma till tvångsarbete i tvångsarbetsanstalt
kvarstod. Enligt motiven till fattigvårdslagen var arbetsskyldighetens
uppgift inte att skaffa kommunen ersättning för lämnad fattigvård utan att
förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sina plikter mot
de anhöriga.

Då barnavården bröts ut ur fattigvården år 1924 infördes motsvarande
bestämmelser i barnavårdslagen. Samtidigt tillkom den nyheten att barnavårdsnämnd
fick befogenhet att meddela arbetsföreläggande även för den
som underlät att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till
barn. Det var alltså här fråga om underlåtenhet att fullgöra en civilrättslig
förpliktelse och något krav på att samhället skulle ha åsamkats kostnader
genom försummelsen uppställdes inte.

Reglerna om arbetsföreläggande har i stort sett oförändrade överförts
till 195G års socialhjälpslag och 1960 års barnavårdslag. Enligt nu gällande
bestämmelser kan socialnämnd förelägga den arbete i arbetshem som av
lättja eller liknöjdhet försummat sin försörjningsplikt mot hustru eller
barn under 16 år, så att kommunen måst lämna socialhjälp. Barnavårdsnämnd
kan meddela arbetsföreläggande för den som av lastbarhet, vårdslöshet,
lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot barn
under 16 år, att samhällsvård måst beredas barnet, och tillika undandrar
sig alt fullgöra sin ersättningsskyldighet för vården. Vidare kan arbetsföreläggande
av barnavårdsnämnd meddelas den som av lättja eller liknöjdhet
underlåter att betala i dom eller avtal fastställt underhållsbidrag till barn
under 16 år. Den sistnämnda grunden för arbetsföreläggande är den i praktiken
viktigaste, eftersom barnavårdsnämnderna för utgivet bidragsförskott
inträder i barnets rätt till underhållsbidrag gentemot den bidragspliktige.

Om den försumlige lorsörjaren inte frivilligt inställer sig på arbetsliemmet
eller avviker därifrån, kan polismyndigheten meddela handräckning
för hans hämtande. På arbetshemmet skall den som förelagts arbete stanna
kvar tills det finns grundad anledning anta att han i fortsättningen skall
fullgöra sin försörjningsplikt. Han får dock inte hållas kvar längre tid i
oavbruten följd än ett år. Den som missköter sig på arbetshem och inte tar
rättelse av varning kan i sista hand dömas till tvångsarbete av länsstyrelsen.

Det är inte tillåtet att överklaga den kommunala nämndens beslut om
arbetsföreläggande. Om den som förelagts arbete inte frivilligt inställer sig
på arbetshemmet och nämnden därför begär polishandräckning, prövar po -

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196i

lismyndigheten huruvida arbetsföreläggandet var lagligen grundat. Polismyndighetens
beslut kan överklagas hos länsstyrelsen och vidare hos regeringsrätten.

Antalet arbetsförelägganden har under senare år sjunkit. Under slutet av
1950-talet meddelades i genomsnitt ca 1 500 arbetsförelägganden om året,
det stora flertalet av barnavårdsnämnd. År 1961 meddelade barnavårdsnämnderna
sammanlagt 743 förelägganden och motsvarande siffra för år
1962 beräknas preliminärt till 621. De flesta arbetsförelägganden leder aldrig
till intagning i arbetshem. I slutet av 1950-talet intogs i genomsnitt omkring
300 personer om året, medan motsvarande siffra för år 1962 var 92.
Den 1 november 1963 var antalet intagna på Västergårdens arbetshem —
det enda som nu användes -— endast 15. Sommaren 1946 töretog dåvarande
socialläkaren Gunnar Inghe eu undersökning av klientelet på arbetshemmen.

I stort sett var resultatet av undersökningen att cirka 90 procent av de intagna
var i behov av vård i någon form, såsom nykterhetsvård eller mentalsjukvård.
Senare iakttagelser angående de på arbetshem intagna har i stort
sett bekräftat resultatet av den nämnda klientelundersökningen.

Vid olika tillfällen har ifrågasatts huruvida lagstiftningen om arbetsföreläggande
står i överensstämmelse med vissa av Sverige ratificerade konventioner,
nämligen dels Internationella arbetsorganisationens konvention nr
29 angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, enligt vilken sådant arbete
får åläggas endast genom eu i judiciell ordning meddelad dom, dels Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna, vari det föreskrives att ingen får berövas friheten
utan att ha möjlighet att snabbt få sin sak prövad av domstol. Även från
andra synpunkter har under senare tid kritiska röster höjts mot institutet
arbetsföreläggande. Kritiken har i huvudsak gällt själva förfarandet och
dess brister i rättssäkerhetsavseende. Med anledning av en framställning
från riksdagens justitieombudsman utfärdade Kungl. Maj :t år 1959 ett
cirkulär till social- och barnavårdsnämnderna i riket med föreskrifter om
omsorgsfull utredning i olika avseenden, innan arbetsföreläggande meddelas.
För barnavårdsnämndernas del innebar vidare bestämmelserna i
1960 års barnavårdslag skärpta krav på förfarandet i samtliga ärenden,
som handlägges av barnavårdsnämnd.

Utredningen om administrativa frihetsberövanden föreslog i sitt år 1960
avgivna betänkande en långtgående omläggning av förfarandet och instansordningen
när det gällde administrativa frihetsberövanden, med bland annat
inrättande av socialdomstolar. I samma betänkande framlade utredningen
förslag till en särskild lag om åtgärder mot försumliga försörjare, avsedd
att ersätta socialhjälpslagens och barnavårdslagens regler i detta ämne. I
sina huvuddrag innebar förslaget att de kommunala nämnderna inte vidare
skulle meddela arbetsföreläggande och att beslut om intagning i arbetshem
sknlle meddelas av socialdomstol. Bestämmelserna om intagning i och ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196t

skrivning från arbetshem anslöt sig till motsvarande regler i nykterhetsvårdslagen
beträffande allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Betänkandet
ledde inte till lagstiftning och förfarandet vid administrativa frihetsberövanden
övervägs nu av förvaltningsdomstolskommittén.

Några delade meningar råder inte om att den nuvarande ordningen för
ingripanden i administrativ väg mot försumlig försörjare är otillfredsställande.
Innan man närmare går in på möjligheterna för ett från rättssäkerhetssynpunkt
mera tillfredsställande förfarande, finns det anledning att
alB ärligt överväga om administrativt frihetsberövande över huvud har någon
plats i modern lagstiftning som ett medel för att garantera underhållsskyldighetens
fullgörande.

I samband med remissbehandlingen av det betänkande, som avgavs av
utredningen om administrativa frihetsberövande^ ställdes från några håll
frågan om arbetsföreläggandet hade något berättigande i dagens samhälle.
Riksdagens justitieombudsman ifrågasatte i en förnyad framställning i
ämnet år 1962, huruvida ett så allvarligt ingrepp som ett frihetsberövande
i form av intagning på arbetshem borde bibehållas vid försummelse av försörjningsplikt.
Den utredning, som samma år tillsattes och vars förslag jag
i det föregående redogjort för, fick i uppdrag att undersöka huruvida arbetsföreläggandet
med därtill anknutna regler alltjämt borde bestå.

Utredningsmannen framhåller i sin promemoria, att samhället i dag på
ett helt annat sätt än tidigare sörjer för att familjemedlemmarna inte behöver
lida nöd på grund av den försörjningspliktiges försummelse. Han
visar även på de allt större möjligheterna att hjälpa de försumliga försörjarna
själva till rätta genom t. ex. arbetsvärd, nykterhetsvård eller mentalsjukvård.
Arbetsföreläggandet har, säger utredningsmannen, alltmer
kommit att få karaktären av ett påtryckningsmedel mot de försumliga försörj
ai na för att förmå dem att återgälda stat och kommun deras utlägg,
främst i form av bidragsförskott, och denna utveckling strider mot lagstiftarens
intentioner. Det är enligt utredningsmannens uppfattning ovärdigt
ett rättssamhälle att för indrivning av sina fordringar mot enskilda använda
hot om frihetsberövande som påtryckningsmedel. Han föreslår därför
att arbetsföreläggandet avskaffas och förslaget vinner anslutning
hos det stora flertalet remissorgan.

Jag kan för egen del instämma i vad utredningsmannen anfört. Det är
förståeligt om möjligheten till kännbart ingripande mot försumliga försörjare
ansågs oundgängligt i en tid, då samhällets vilja och förmåga att
bistå människor i nöd var avsevärt mycket mindre än de nu är och då det
verkligen gällde att värna familjens rätt till försörjning. I våra dagar är
läget ett helt annat. I betydande omfattning träder samhället i den försörjningspliktiges
ställe för att säkra en dräglig tillvaro för familjen. Av särskild
betydelse härvidlag är bidragsförskotten. Även för socialhjälpens och
den samhälleliga barnavårdens del torde ett i viss mån likartat resonemang
kunna föras. Socialpolitiska kommittén har nyligen lagt fram förslag, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196b 9

innebär en avsevärd höjning av bidragsförskotten samtidigt som förskotten
ändrar karaktär och övergår till en grundgaranti för barns försörjning
oavsett försörjarens ekonomiska förhållanden. Vetskapen om att lagstiftningen
medger särskilda tvångsåtgärder mot den som försummar sin underhållsplikt
kan naturligtvis ha den verkan att frivillig betalning kommer till
stånd även av underhållsbidrag överstigande de belopp som kan utgå i bidragsförskott.
Denna effekt av bestämmelserna är svår att mäta och torde
inte påverka den principiella bedömningen av reglerna om arbetsföreläggande.
Ett genomförande av socialpolitiska kommitténs förslag kommer
att begränsa det antal fall då bidragsförskotten inte täcker det fastställda
underhållsbidraget. Med hänsyn till det anförda torde det finnas fog för
påståendet att de nuvarande reglerna om åtgärder mot försumliga försörjare
inte spelar någon avgörande roll för de underhållsberättigades trygghet
i ekonomiskt avseende.

Häremot har invänts att ett borttagande av arbetsföreläggandet kommer
att undanskymma den familjerättsliga principen om underhållsskyldighet
gentemot make och barn som, samhällets stödåtgärder till trots, alltfort
måste vara grundläggande. För min del finner jag det starka tvivel underkastat,
om de nuvarande åtgärderna mot försumliga försörjare har någon
egentlig betydelse för att hos ett ovilligt klientel skapa förståelse för de förpliktelser
som familjebanden grundar. Enligt stadgad praxis kan den som
förelagts arbete i arbetshem undgå intagning eller uppnå frigivning, om han
gör en avbetalning på sin skuld. Det är ett känt faktum att de i allmänhet
inte alltför betydande belopp, som härvidlag erfordras, i många fall ställes
till den försumlige försörjarens förfogande av andra personer. En lagtilllämpning
sådan som den nu angivna torde knappast vara ägnad att stödja
en moralbildning i anslutning till de familjerättsliga underhållsreglerna.

Tillämpningen av bestämmelserna om arbetsföreläggande leder till att
andra försumliga försörjare knappast tages in på arbetshem än sådana som
saknar varje möjlighet att driva upp medel för avbetalning på skulden. De
på arbetshem intagna utgör ett utpräglat restklientel. Personer tillhörande
denna kategori, med markerade svårigheter till anpassning i ett normalt
arbetsliv, kan i viss mån sägas vara de för vilka vistelsen på arbetshem
är minst ändamålsenlig. Gjorda iakttagelser bekräftar att de intagna
i regel är i behov av kroppssjukvård, mentalsjukvård, nykterhetsvård eller
annan specialvård. Det riktiga måste vara att söka återföra dessa människor
till arbete genom att bereda dem den vård de behöver framför att hålla dem
på anstalter av den typ arbetsliemmen representerar. Det ligger i sakens natur
att vistelsen på arbetshem inte kan tillgodose behovet av medicinsk eller
liknande vård, men vistelsen torde inte heller ägna sig särskilt väl som förberedelse
för eu arbetsplacering efter utskrivningen. I arbetsmarknadsorganens
arbetsvårdande åtgärder finns numera ett instrument som på långt
bättre sätt bör kunna bereda vägen till arbetsmarknaden.

Om således åtgärderna i administrativ väg mot försumliga försörjare kan

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1964

sägas ha mindre betydelse från de underhållsberättigades synpunkt och
vara olämpliga såsom behandling för det fåtal personer, som kan tänkas
bli föremål för frihetsberövande, återstår frågan om dessa åtgärders roll som
ett led i indrivningen av fordringar. Som förut antytts har arbetsföreläggandet
sitt viktigaste användningsområde såsom påtryckningsmedel i samband
med kommunernas återkrav av utgivna bidragsförskott. En kommunal
myndighet har alltså här möjlighet att för indrivning av kommunens
egen fordran utnyttja ett hot om frihetsberövande. Detsamma gäller de
övriga fall, i vilka arbetsföreläggande är medgivet, nämligen då kommunerna
haft kostnader för socialhjälp eller samhällsvård åt make eller barn
till den som avses med föreläggandet.

Det torde stå klart för alla att den nu angivna särställningen för kommunerna
knappast kan bibehållas. Den senast av utredningen om administrativa
frihetsberövanden förordade ordningen, enligt vilken en statlig myndighet
skulle kunna på ansökan av socialnämnd eller barnavårdsnämnd besluta
om en försumlig försörjares intagande på arbetshem, lämnar också
rum för stor tvekan. På intet annat område förekommer eller ifrågasättes
någon möjlighet till frihetsberövande för att ge eftertryck åt indrivningen
av fordringar. I fråga om andra civilrättsliga fordringar än krav på underhållsbidrag
till barn har man sedan mer än 80 år kunnat undvara detta påtryckningsmedel
inom exekutionsförfarandel. Inte heller för de offentligrättsliga
anspråkens del står ett sådant tvångsmedel till förfogande i andra
fall än då arbetsföreläggande nu kan tillämpas. .lag finner det för min del
svårt att motivera att samhället just på detta område skulle tillerkänna
sina fordringsanspråk en dylik förmånsställning i indrivningshänseende.
Även om det nuvarande systemet kan ha visat sig effektivt som påtryckningsmedel,
är detta inte något tillräckligt skäl för att behålla ett förfarande,
vari frihetsberövande ingår, helst som effektiviteten torde vara i hög
grad beroende på den från rättssäkerhetssynpunkt icke godtagbara anordningen
att de kommunala organen själva utfärdar arbetsföreläggandet.

På grund av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag om
att de nu gällande bestämmelserna om åtgärder mot försumliga försörjarc
skall utgå ur lagstiftningen.

Vid övervägandet i vad mån det administrativa frihetsberövande! bör ersättas
med ingripande i annan form mot försumliga försörjarc har utredningsmannen
tagit upp frågan om kriminalisering. Tanken på att
göra försummelse av underhållsplikt straffbar enligt svensk lag har vid
olika tillfällen dryftats utan att några lagstiftningsåtgärder vidtagits. Även
denna gång har kriminaliseringstanken avvisats såväl från utredningsmannens
som remissorganens sida. De invändningar som kan riktas mot administrativ
påföljd för försummelse av underhållsplikt gäller i mycket
också för straffrätlslig påföljd, och jag anser mig sakna anledning att närmare
gå in på kriminaliseringsalternativet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196k

Därest som jag förordar reglerna i socialhjälps- och barnavårdslagarna
angående åtgärder mot försumliga försörjare upphäves utan att ersättas av
nya bestämmelser, som medger frihetsinskränkningar, måste samhället givetvis
söka tillvarata de andra möjligheter, som kan begagnas för
att förmå försumliga försörj are att fullgöra sina förpliktelser. Såsom utredningsmannen
framhållit kan rehabiliteringsåtgärder av olika slag — medicinsk
vård, nykterhetsvård, arbetsvärd m. m. — vara ägnade att återföra
en del av de försumliga försörjarna till arbetsmarknaden och därigenom sätta
dem i stånd att bättre bidra till de anhörigas försörjning.

De nuvarande särskilda åtgärderna mot försumliga försörjare har som
nämnts sin egentliga betydelse som ett led i indrivningsförfarandet. Detta
förfarande bygger i första hand på de normala exekutiva åtgärderna utmätning
och införsel. Redan nu har Stockholms stads barnavårdsnämnd,
som utger omkring 20 procent av samtliga bidragsförskott i riket, kunnat
nöja sig med det vanliga utsökningsförfarandet och avstå från att anlita
arbetsföreläggande. En omfattande revision av utsökningslagstiftningen
förbereds av lagberedningen. Syftet med denna revision är bl. a. att åstadkomma
ett effektivare och efter moderna förhållanden bättre anpassat utsökningsväsen.
På grundval av förslag från lagberedningen har -sid årets
riksdag beslutats vissa lagändringar, som medför en förbättrad ställning
i utsökningshänseende för familjerättsliga underhållsbidrag. De förändringar
av utsökningsväsendets organisation, som torde bli genomförda i
samband med polisväsendets förstatligande, kan också väntas verka i riktning
mot ett effektivare förfarande.

I överensstämmelse med det anförda har inom socialdepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2)
om socialhjälp samt förslag till lag om ändring i barnavårdslagen den 29
april 1960 (nr 97), innebärande att bestämmelserna om åtgärder mot försumliga
försörjare upphäves fr. o. in. den 1 juli 1964. Efter denna tidpunkt
kan ett dessförinnan meddelat arbetsföreläggande inte leda till intagning
på arbetshem, och om någon försumlig försörjare skulle vara intagen på
sådant hem eller fullgöra tvångsarbete, skall han omedelbart friges.

Av lagförslagen, vilka torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll, är
förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen av den natur att lagrådets
utlåtande däröver bör inhämtas.»

Lagrådet

Lagrådet har lämnat förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen utan

ennran.

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196i

Utskottet

1 lörevarande proposition föreslås att bestämmelserna i socialhjälps- och
barnavårds lagarna om arbetsföreläggande skall upphöra att gälla från och
med den 1 juli 1964.

I motionsparet I: 654 och II: 798 yrkas avslag å propositionen samt nytt
förslag efter det pågående utredningar rörande utsökningslagstiftningen
och indrivningsförfarandet avslutats.

Även i motionerna II: 796 och II: 797 yrkas avslag å propositionen. Dessutom
anhålles i dessa motioner om skyndsam utredning och förslag rörande
åtgärder mot försumliga försörj are i syfte att ersätta nuvarande bestämmelser.

Vidare begäres i motionen II: 799 snarast möjligt utredning om åtgärder
avsedda att ersätta bestämmelserna om arbetsföreläggande.

Beträffande frågan huruvida arbetsföreläggande kan avskaffas med hänsyn
till den bidragsberättigades behov har departementschefen framhållit,
att samhället i dag på ett helt annat sätt än tidigare sörjer för att familjemedlemmar
icke behöver lida nöd på grund av den försörjningsskvldiges
försummelse. Härvid har departementschefen hänvisat till ett av socialpolitiska
kommittén framlagt förslag angående bidragsförskott, som innebär
en höjning av förskotten samtidigt som dessa ändrar karaktär och hlir
en grundgaranti för barns försörjning oavsett försörjarens ekonomiska
förhållanden. Från flera håll har framhållits att ett borttagande av arbetsföreläggande
skulle undanskymma den familjerättsliga principen om underhållsskyldighet
mot make och barn. Departementschefen har emellertid
funnit det tvivelaktigt, om de nuvarande åtgärderna har någon egentlig
betydelse för att hos ett ovilligt klientel skapa förståelse för de förpliktelser
som familjebanden grundar. Vidare har departementschefen framhållit,
att den nuvarande ordningen för ingripanden i administrativ väg mot
försumliga försörjare är otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt. På
grund av bl. a. det anförda har departementschefen föreslagit att bestämmelserna
om arbetsföreläggande skall utgå ur lagstiftningen.

Utskottet finner sig så till vida kunna instämma i departementschefens
mening att nuvarande bestämmelser om arbetsföreläggande bör slopas,
med hänsyn till deras allvarliga brister, främst ur rättssäkerhetssynpunkt.
De försumliga försörjare som hittills omhändertagits på arbetshem torde,
i den mån de är i behov av särskild vård, kunna få en mera adekvat behandling
inom andra vårdformer. Av det sagda följer att utskottet biträder
propositionen.

Det torde icke kunna förnekas, att bestämmelserna om arbetsföreläggande
haft betydelse som påtryckningsmedel vid försöken att indriva underhållsbidrag.
De ekonomiska förpliktelser som det här är fråga om har en
sådan angelägenhetsgrad, att det är befogat att genom särskilda bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1964

melser underlätta verkställigheten av dem. Utskottet anser vidare att den
speciella karaktären hos de bidrag som det här gäller kan motivera, att
särskilda påtryckningsmedel används mot den försumlige försörj aren. Det
är inte minst från moralisk synpunkt ett samhälleligt intresse att bidragsskyldiga
verkligen försöker att fullgöra sina förpliktelser. Det borde emellertid
enligt utskottets mening vara möjligt att finna bättre former än
för närvarande för indrivning av ifrågavarande fordringar. Vid fjolårets
riksdag beslöts vissa lagändringar, som medförde en förbättrad ställning i
utsökningshänseende för familj erättsliga underhållsbidrag. De förändringar
av utsökningsväsendets organisation som torde bli genomförda i
samband med polisväsendets förstatligande kan också väntas verka i riktning
mot ett bättre förfarande. Vidare förbereds för närvarande en omfattande
revision av utsökningslagstiftningen av lagberedningen. Syftet med
denna revision är bl. a. att åstadkomma ett effektivare och efter moderna
förhållanden bättre anpassat utsökningsförfarande. Det är tänkbart att man
inom ramen för detta utredningsarbete kan finna nya former för indrivning
av ifrågavarande fordringar. Under utredningen bör enligt utskottets mening
särskilt beaktas svårigheterna beträffande indrivning av underhållsbidrag
bos den, som för att undgå försörjningsskyldighet ofta byter anställning
eller förvärvskälla. Ej heller får förbises de fall där man enligt socialhjälpslagen
använt arbetsföreläggandet som påtryckningsmedel för att
förmå den försumlige att arbeta för sin familjs försörjning. Vidare bör
enligt utskottets mening uppmärksammas de problem som uppkommer på
grund av att de nordiska länderna icke har enhetlig lagstiftning inom det nu
diskuterade området. Utskottet finner det angeläget att den nordiska lagstiftningen
på förevarande område i möjligaste mån samordnas.

Utskottets uttalanden i ämnet synes böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å följande motioner, såvitt
däri yrkats avslag å propositionen, nämligen

1) I: 654 och II: 798,

2) II: 796 samt

3) II: 797,

måtte bifalla förevarande proposition, nr 34;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna 1:654 och
II: 798, II: 796, II: 797 samt II: 799, såvitt däri hemställts om
utredning, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om
behovet av utredning och ytterligare åtgärder; samt

C. att motionerna I: 654 och II: 798, II: 796, II: 797 samt
II: 799, i den mån de icke besvarats genom vad utskottet

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 196b

ovan hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 mars 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, fru HamrinThorell,
herrar Lars Larsson, Eric Carlsson, Edström, Hubinette och Dahlberg; från

andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Sandell,
herr Johansson i Södertälje, fru Gunne, fru Eriksson i Ängelholm, herrar
Gustavsson i Alvesta, Svensson i Kungälv och Carlsson i Huskvarna.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A.

av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Edström, Hubinette, fru
Gunne, herrar Gustavsson i Alvesta och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 12 som börjar med orden »De
försumliga försörjare» och slutar med orden »utskottet biträder propositionen»,
bort ersättas med text av följande lydelse:

»En avveckling av gällande system kan emellertid enligt utskottets mening
icke ske förrän andra åtgärder i syfte att förmå försumliga försörjare
att fullgöra sina skyldigheter står till buds. Förslag av sådan innebörd har
inte framlagts i anslutning till propositionen, och utskottet anser sig därför
icke kunna biträda densamma.»

b) att utskottet under A. bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till följande motioner, såvitt
däri yrkats avslag å propositionen, nämligen

1) I: 654 och II: 798,

2) II: 796 samt

3) II: 797,

måtte avslå förevarande proposition, nr 34.»

Vid utskottets hemställan under B.

II.

av herrar Axel Svensson, Lars Larsson och Johansson i Södertälje, vilka
ansett,

Andra lagutskottets utlåtande nr 12 år 1961

att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 12 som börjar med orden »Det
torde icke» och slutar med orden »till Kungi. Maj :ts kännedom»

samt utskottets hemställan under B.

bort utgå.

in.

av fru Carlqvist, herr Anderson i Sundsvall och fröken Sandell, vilka ansett,
att det avsnitt i utskottets yttrande å s. 13 som börjar med orden »Vidare
bör enligt» och slutar med orden »möjligaste mån samordnas» bort
ersättas med text av följande lydelse:

»De problem som uppkommer på grund av att de nordiska länderna icke
har enhetlig lagstiftning inom det nu diskuterade området torde också böra
uppmärksammas under utredningsarbetet.»