Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättning genom eget
arbete för skada genom brott.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta
motioner, nr 294 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. samt nr 384
i andra kammaren av herrar Ringaby och Hedin. I motionerna, som är likalydande,
hemställes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast för att möjliggöra åläggande av ersättning för
genom brott åsamkad skada icke blott i penningar utan även genom eget
arbete».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till
motionen II: 384.

Vissa bestämmelser i brottsbalken m. m.

I 26 kap. 4 § brottsbalken, vilken lag skall träda i kraft den 1 januari
1965, stadgas att den som är under aderton år ej må dömas till fängelse,
med mindre synnerliga skäl är därtill. Beträffande den som fyllt aderton
men ej tjuguett år stadgas att fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande
är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse
eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Jämlikt 31 kap. 1 § första stycket må rätten, om den som begått brott kan
bli föremål för vård enligt barnavårdslagen, efter hörande av barnavårdsnämnd
eller, i förekommande fall, ungdomsvårdsskolas styrelse, överlämna
åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård.

Villkorlig dom, varom stadgas i 27 kap. brottsbalken, må meddelas för
brott, på vilket kan följa fängelse, om det med hänsyn främst till den tilltalades
karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes grundad anledning
antaga att övervakning eller annan mera ingripande åtgärd ej erfordras
för att avhålla honom från vidare brottslighet (1 § första stycket). Den
som erhåller villkorlig dom skall vara underkastad en prövotid av två år
(3 §). Har den dömde förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada,
åligger det honom att efter förmåga fullgöra denna skyldighet. Rätten äger
föreskriva att han under prövotiden skall söka fullgöra honom ålagd skade Bihang

till riksdagens protokoll 196t. 9 samt. 1 avd. Nr 13

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

ståndsskyldighet eller del därav på tid och sätt sonr angives i domen
(5 §). Iakttager den dömde icke vad som åligger honom till följd av den
villkorliga domen, kan domstolen, på talan av åklagare, efter omständigheterna
utom annat undanröja den villkorliga domen och bestämma annan
påföljd för brottet.

Skyddstillsyn, varom stadgas i 28 kap. brottsbalken, må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det prövas erforderligt att den tilltalade
ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn
ej finnes påkallad. Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn,
med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen
(1 §). Har den tilltalade fyllt aderton år, må rätten, om det finnes
erforderligt för hans tillrättaförande eller eljest, i domen förordna att
i skyddstillsynen skall ingå behandling i anstalt. Sådan behandling skall pågå
minst en månad och högst två månader (3 §). Skyddstillsyn fortgår under
en prövotid av tre år (4 §), och under denna tid skall den dömde i regel
stå under övervakning (5 §). Vidare stadgas (6 § jämförd med 26 kap. 15 §)
att, när det befinnes lämpligt för att främja den dömdes anpassning i samhället,
särskilda föreskrifter, gällande under viss tid eller tills vidare, skall
meddelas rörande vad han har att iakttaga under prövotiden. Sådan föreskrift
kan avse vistelseort eller bostad, användande av fritid, förfogande över
arbetsförtjänst eller andra tillgångar, allt under viss tid, högst ett år åt
gången, utbildning, arbetsanställning eller förbud att använda alkoholhaltiga
drycker. Även andra liknande föreskrifter må meddelas. Har den dömde förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada må meddelas föreskrifter
rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Har den
dömde åsidosatt sina åligganden kan under vissa ytterligare förutsättningar
skyddstillsynen undanröjas eller förordnande om anstaltsbehandling meddelas
(8 och 9 §§).

Även jämlikt barnavårdslagen kan föreskrift meddelas om skadeståndsbetalning.
Under vissa i lagen (25 §) angivna förutsättningar har barnavårdsnämnd
att ingripa för att tillrättaföra barn och unga. Ingripandet kan
ske genom bl. a. meddelande av föreskrifter om den underåriges levnadsförhållanden
(26 §). Sådana föreskrifter kan gälla, utom annat, sysselsättning,
arbetsanställning, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgånger
ävensom andra liknande föreskrifter (27 §).

Enligt 8 § första stycket lagen om villkorlig dom, vilken lag skall upphöra
att gälla i och med utgången av innevarande år, må det, i den mån det med
hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet, omgivning eller levnadssätt
och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande, åläggas
den dömde att ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande
bl. a. arbetsanställning och användande av fritid. Jämlikt andra
stycket av nämnda paragraf må, där det finnes lämpligt, ock föreskrivas,

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

3

att den dömde bör å tid och sätt som i domen angives söka fullgöra honom
åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada som uppkommit genom
brottet.

Ur förarbetena till brottsbalken, m. m.

Strafflagberedningen har i inledningen till sitt slutbetänkande, »Skyddslag»,
SOU 1956:55 berört skadeståndet från kriminalpolitisk synpunkt. Beredningen
anförde därutinnan:

---— Det är otvivelaktigt av den största vikt, att den som begår brott

förmås att, så långt det är honom möjligt, ersätta den skada som han har
orsakat genom brottet. Angelägenheten härav är icke enbart betingad av
omsorg om målsägandens intresse att få skadan ersatt. Det är även ur
kriminalpolitisk synpunkt av stor betydelse att hos lagöverträdarna inskärpes
att de måste taga de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande.
I skyddslagen har inskrivits såsom en allmän skyldighet för den som
dömes till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fängelse eller, efter dom
å skyddsuppfostran eller skyddsinternering, överföres från anstalt till vård
i frihet att göra vad i hans förmåga står för att fullgöra skadeståndsbetalning
som har ålagts honom; vid prövning av fråga om fakultativ villkorlig
frigivning skall hänsyn tagas till den dömdes beredvillighet att ersätta genom
brottet uppkommen skada. Det organ som handhar vården av den dömde
har att tillse att han ställer sig nämnda skyldighet till efterrättelse och
brott häremot kan föranleda ingripande mot honom med tvångsåtgärder, i
sista hand återintagning i anstalt eller vid skyddstillsyn undanröjande av
denna och ådömande av annan påföljd. I vissa fall kan föreskrifter meddelas

om tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldigheten.---Vid

samtliga ifrågavarande påföljder utom villkorlig dom kan också meddelas
föreskrifter avseende bl. a. den dömdes arbetsanställning och hans förfogande
över arbetsförtjänsten. Medelst sådana föreskrifter kan utövas ett visst
tvång mot den dömde att genom arbete intjäna medel för gottgörelse av den
skada han bär orsakat genom sitt brott.

I den offentliga diskussionen har stundom föreslagits, att för brottslingar
skulle inrättas särskilda arbetsplatser eller arbetsläger där de skulle få avarbeta
sin skadeståndsskyldighet. En lösning efter dessa linjer lärer emellertid
vara omöjlig redan av praktiska skäl. Det torde bl. a. stöta på alltför
stora svårigheter att göra sådana särskilda arbetsplatser ekonomiskt lönande.
Men även ur principiell synpunkt kan invändningar göras mot dessa
förslag. Det kan sålunda icke förordas att inrikta ett omhändertagande av
brottslingar allenast på att erhålla ekonomiskt utbyte eller att avsevärt förlänga
ett av andra skäl motiverat frihetsberövande enbart för att den dömde
skall hinna intjäna skadeståndet. Den tanke som har föresvävat de ifrågavarande
förslagsställarna torde därför icke med fördel kunna realiseras på
väsentligt annat sätt än för närvarande sker, nämligen att de som dömes till
frihetsberövande påföljder under anstaltstiden hålles till arbete. Beredningen
har i en framställning till chefen för justitiedepartementet den 15 december
1954 framlagt vissa synpunkter på frågan om de i fångvårdsanstalterna
intagnas arbetsprcmicr. Genom en ökning av dessa premier skulle skadestånd
kunna uttagas av de intagna i större utsträckning än nu är möjligt.
Frågan om arbetspremierna är för närvarande under särskild utredning.

4

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

I anslutning till föreslaget stadgande rörande villkorligt dömds fullgörande
av honom ålagd skadeståndsskyldighet, vilket stadgande sedermera upptogs
i 27 kap. 5 § brottsbalken, uttalade strafflagberedningen i nyssnämnda
betänkande bl. a., att skadeståndsskyldigheten var ett från pedagogisk synpunkt
lämpligt sätt att göra klart för den dömde och andra, att den som
vållar skada genom brott är pliktig att gottgöra skadan. Betalningen av skadeståndet
kunde också, framhöll beredningen i sammanhanget, i och för sig
innebära en kännbar påföljd för brottet, framför allt när den dömde nödgades
avstå från en del av sin inkomst för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten.
Enligt beredningen borde den villkorligt dömde kunna åläggas
att verkställa periodiskt återkommande betalningar till annan än målsäganden,
t. ex. skyddskonsulent, som därefter skulle tillställa målsäganden
pengarna. Beredningen betonade emellertid att föreskriven skadeståndsbetalning
ej fick bli så betungande, att den hindrade den dömdes återanpassning.
Beredningen erinrade ock i detta sammanhang om att meddelade föreskrifter
icke var bindande för målsäganden.

Beträffande föreslagna regler om föreskrifter för den som dömts till
skyddstillsyn betonade lagberedningen, att sådana föreskrifter — med undantag
för direkta skadeståndsföreskrifter — skulle vara individualpreventivt
motiverade. Härvidlag förelåg ingen skillnad i förhållande till lagen om
villkorlig dom. Vid denna lags tillämpning hade, framhöll beredningen, domstolarna
emellertid ej alltid iakttagit detta. Enligt vad justitieombudsmannen
i visst sammanhang iakttagit föreföll det som om föreskrift stundom
hade meddelats från allmänpreventiv synpunkt, d. v. s. i det enda syftet att
skapa en strängare påföljd för brottet. Lagberedningen anförde härefter
bl. a. följande.

Uppräkningen i 8 § av 1939 års lag av de särskilda föreskrifter som domstolen
kan meddela rörande den dömdes förhållanden under prövotiden är
avsedd att vara uttömmande. Härigenom vinnes en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.
Även i övrigt synes den nuvarande uppräkningen i huvudsak
vara ändamålsenlig. Erfarenheterna från lagens tillämpning visar
emellertid, att domstolarna stundom har fått avstå från att meddela föreskrifter
som har synts kriminalpolitiskt lämpliga. I andra fall har föreskrifter
givits utan stöd i lagen. Sådana vid sidan av lagen tillkomna föreskrifter
har ibland visat sig fylla ett verkligt behov. En viss uppmjukning av de nuvarande
reglerna synes därför vara önskvärd. Beredningen har för sådant
ändamål i första stycket av förevarande paragraf föreslagit en befogenhet
för tillsynsnämnden att meddela föreskrifter, liknande dem som där har särskilt
uppräknats. Härigenom ökas nämndens möjligheter att lämpa föreskrifterna
efter den dömdes individuella förutsättningar. Det är emellertid
viktigt att fasthålla, att föreskriften skall vara likartad med de i lagen uttryckligen
angivna. Föreskrifter av helt annan typ får sålunda ej användas.
Detta gäller exempelvis föreskrift om omyndigförklaring som föreslogs under
förarbetena till 1939 års lag men avvisades i propositionen. Även en
föreskrift om allmän lydnadsplikt i förhållande till övervakaren är otill -

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196k

5

låten. Däremot är exempelvis ett förbud att nyttja narkotika likartat med
ett rusdrycksförbud och får alltså användas.

I fråga om de olika typer av föreskrifter som uppräknas i paragrafen har
skett ett par jämkningar i förhållande till gällande lag. Enligt denna får
föreskrift beträffande den dömdes arbetsförtjänst eller andra tillgångar endast
avse inskränkning i förfogande däröver. Frånsett föreskrift angående
betalning av skadestånd får det sålunda icke åläggas den dömde att använda
sina tillgångar för vissa ändamål. Denna begränsning har icke bibehållits
i förslaget. Möjligheten att föreskriva hur den dömde skall disponera
sina inkomster bör dock uppenbarligen utnyttjas med stor varsamhet. Föreskrift
i detta hänseende kan emellertid stundom vara på sin plats, exempelvis
för att förmå den dömde att fullgöra honom åvilande underhållsskyldighet
(jfr 6 §).

Sista stycket i förevarande paragraf handlar om föreskrifter rörande
skadeståndsbetalning. Beredningen har redan under G § framhållit angelägenheten
— såväl ur allmän synpunkt som med hänsyn till målsägandens
intresse — av att tillsynsnämnden meddelar sådana föreskrifter i alla fall där
det är lämpligt. Härför förutsättes ej, att föreskriften är individualpreventivt
motiverad utan den kan användas enbart i syfte att målsäganden skall få
ut sitt skadestånd. Det bör emellertid tillses, att den dömde icke ålägges
så stora avbetalningar å skadeståndet att hans förmåga och vilja till återanpassning
försvagas. I allmänhet torde tillsynsnämnden, innan skadeståndsföreskrift
fastställes, böra taga kontakt med målsäganden för att
utverka hans godkännande av den tilltänkta betalningsplanen.

I 1960 års lagrådsremiss av förslag till brottsbalk underströk föredragande
departementschefen, statsrådet Kling, i anslutning till frågan om meddelande
av föreskrifter särskilt vikten av att föreskrift om skadeståndsbetalning
meddelades i alla de fall, där det är lämpligt. Departementschefen betonade
emellertid angelägenheten av att den dömde icke ålägges så stora skadeståndsavbetalningar,
att hans förmåga och vilja till återanpassning försvagas.
Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden, som kan råda i detta
hänseende, borde emellertid i lagen icke utsägas att skadeståndsföreskrift
regelmässigt skall meddelas.

I förevarande sammanhang må ock nämnas att frågan om föreskrift i
samband med villkorlig dom behandlades vid 1960 års riksdag i anledning
av motioner (1:447 och 11:564), vari framfördes önskemål om sådan ändring
av gällande lag, att villkorlig dom i förekommande fall som regel blev förbunden
med föreskrift om skadestånds erläggande. I utlåtande över motionerna
(nr 26), vilket godkändes av riksdagen, framhöll första lagutskottet
betydelsen av att den som dömts att ersätta genom brott förorsakad skada
också i möjlig och lämplig utsträckning förmås ersätta skadan, såväl med
hänsyn till målsägandens intresse som av kriminalpolitiska skäl. Utskottet
ansåg emellertid att viss försiktighet därvidlag borde iakttagas, sä att icke
önskemålet att den dömde kommer i ordnade levnadsförhållanden och vinner
återanpassning i samhället motverkades. Utskottet ansåg sig därför icke
kunna förorda en ordning, efter vilken betalningsföreskrifter skulle komma

6

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196U

att mera rutinmässigt meddelas. I sammanhanget underströk emellertid utskottet
vikten av effektiv kontroll beträffande meddelade föreskrifters efterlevnad.

I fråga om de i barnavårdslagen sedermera intagna bestämmelserna om
barnavårdsnämnds befogenhet att meddela föreskrift avseende underårigs
levnadsförhållanden anförde barnavårdskommittén i betänkandet »Ny barnavårdslag»
(SOU 1956:61) bl. a. följande.

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge
att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till
att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig
får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande
effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det
värde, som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till
större delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man
skall söka förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste
utsträckas över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att
skadeersättning avkräves den som undergår utbildning och icke har någon
nämnvärd inkomst, över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av
här ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter
som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

I proposition med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom
(prop. nr 10 år 1960) anförde föredraganden, statsrådet Lindström, i nu
ifrågavarande hänseende:

Såsom framgår av redogörelsen för förslaget är den i lagtexten gjorda
uppräkningen av olika slag av föreskrifter som skall kunna meddelas inte
uttömmande, utan det skall stå nämnden fritt att meddela annan föreskrift,
som på jämförligt sätt berör den underåriges personliga förhållanden. Justitiekanslersämbetet
har ifrågasatt lämpligheten härav. Därest uppräkningen
göres uttömmande vinnes visserligen en viss garanti ur rättssäkerhetssynpunkt.
Då exekutivt tvång inte skall kunna användas för att framtvinga
efterlevnad av givna föreskrifter och dessa inte heller i övrigt är förenade
med särskilda rättsverkningar, bör denna synpunkt dock inte lägga hinder i
vägen för att i lagtexten öppna möjlighet för en smidig anpassning efter de
växlande förhållandena.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd
inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter
utan bör — såsom kommittén framhållit — också kunna tjäna till att förmå
honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen för en sådan
föreskrift bör alltså även kunna meddelas bestämmelse om tid och sätt för
skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i lagen skall införas
en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda art skall
kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en bestämmelse av motsvarande
innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom. Enligt detta stadgande
kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet sätt söka fullgöra honom
åvilande skadeståndsskyldighet i anledning av brottet. En bestämmelse
av denna innebörd skulle emellertid enligt min mening vara främmande
för barnavårdslagstiftningcn. Föreskrift om skadeståndsbetalning enligt la -

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1964

7

gen om villkorlig dom behöver nämligen inte vara indivualpreventivt motiverad,
utan den kan användas enbart i syfte att målsäganden skall få ut
sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida underårig med stöd av barnavårdslagen
bör åläggas att gottgöra skada bör emellertid i första hand endast
den uppfostrande effekten av sådan föreskrift beaktas. Då upptagandet
i barnavårdslagen av en bestämmelse av ifrågavarande innebörd också eljest
skulle kunna vålla missförstånd angående barnavårdsnämndens uppgifter,
har jag funnit mig icke kunna biträda de framställda yrkandena.

Utskottet

I förevarande motioner erinras om att ungdomsbrottsligheten är i tilltagande
och att den når allt lägre åldersgrupper. Även arten av brottslighet,
framhålles det, förändras; bl. a. är vandalisering och annan förstörelse numera
en vanlig företeelse. För att motverka denna utveckling synes enligt
motionärerna skärpta åtgärder mot de unga lagöverträdarna erforderliga.
Som ett medel att bringa ungdomsbrottslingarna till insikt om nödvändigheten
av att visa hänsyn och att göra rätt för sig föreslår motionärerna att
domstolarna beredes möjlighet att ålägga unga lagöverträdare ett slags skadeståndsarbete.

I motionerna förutsättes att denna behandlingsform inordnas under den
genom brottsbalken införda påföljden skyddstillsyn. Verkställigheten bör
enligt motionärerna ske under humana former men under fast disciplin,
och vidare bör i samband därmed förekomma viss undervisning. Med en
sådan målsättning skulle, såvitt utskottet kunnat finna, den föreslagna behandlingen
svårligen kunna anordnas utan så ingående övervakning och kontroll,
att den i praktiken kom att stå ett frihetsstraff eller därmed jämförlig
anstaltsbehandling nära. Den föreslagna behandlingsformen skulle därför
ej — utan att brottsbalkens grundläggande principer för behandlingen av
unga lagöverträdare åsidosattes — böra kunna komma i fråga i andra fall
än de där frihetsberövande åtgärder kan vidtagas redan enligt brottsbalkens
nuvarande bestämmelser. Vidare är i praktiskt hänseende att märka att ett
under nyss antydda förhållanden bedrivet skadeståndsarbete knappast kan
väntas ge något ekonomiskt utbyte.

Av den ovan lämnade redogörelsen för brottsbalkens bestämmelser i vissa
hänseenden framgår emellertid att i densamma inrymmes ett flertal stadganden
som är direkt avsedda eller allmänt ägnade att förmå den för brott
dömde att ersätta av honom vållad skada. Sålunda kan den som erhållit
villkorlig dom eller ådömts skyddstillsyn meddelas föreskrift om tid och
sätt för ålagd skadeståndsskyldighets fullgörande. Sådan föreskrift kan
i och för sig meddelas enbart med hänsyn till målsägandens intresse.
Vidare kan — om det är individualpreventivt motiverat, men ej direkt
i annat syfte — i anslutning till skyddstillsyn bl. a. föreskrivas
hur den dömde skall förfoga över arbetsförtjänst eller andra tillgångar
ävensom meddelas föreskrift om arbetsanställning och dylikt.

8

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 196i

Eftersom underlåtenhet att efterkomma sålunda meddelad föreskrift kan
leda till mera ingripande åtgärder mot den dömde, utövas på ifrågavarande
sätt faktiskt ett visst tvång mot den dömde för att förmå honom att genom
eget arbete intjäna medel, varmed genom brottet förorsakad skada kan
gottgöras. Utskottet vill i förevarande sammanhang understryka vikten av att
den som begått brott och i samband därmed vållat skada förmås att så långt
det är honom möjligt ersätta den uppkomna skadan. Genom ett väl avvägt utnyttjande
av brottsbalkens möjligheter därutinnan synes ock skadeståndets
viktiga reparativa och preventiva funktioner kunna tillvaratagas. Däremot
kan enligt utskottet, av skäl som ovan anförts, resas såväl praktiska som
principiella invändningar mot den av motionärerna förordade reformen. I
allt fall är det uppenbart att sådana ingripande åtgärder icke bör övervägas,
innan erfarenhet vunnits beträffande ändamålsenligheten i brottsbalkens
ovan berörda regler.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:294 och 11:384, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1964

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Erik Svedberg, Arvidson,
Wikner, Ferdinand Nilsson, Hilding, Helge Karlsson och Nyman;

från andra kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Landgren, östrand,
Svensson i Vä, fru Löfqvist, herr Fröding, fröken Bergegren och fru Forsling.

Svenska Tryckeriaktiebolaget, Stockholm 1964
631104