Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1964
1
Nr 9
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om slopande av kravet att valsedel skall upptaga valbart
namn m. m.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna vid 1963
års riksdag nr 98 i första kammaren av herrar Thorsten Andersson och
Ernst Olsson samt nr 115 i andra kammaren av herrar Wahrendorff och
Svensson i Va, vilka motioner uppskjutits till innevarande års riksdag, föreslås
att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om prövning av sådana ändringar
i vallagstiftningen, att kravet att valsedel skall upptaga valbart namn
slopas och att postverket ålägges skyldighet att möjliggöra för partier att på
postanstalterna lägga ut valsedlar under den tid röstmottagning pågår.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
I. Kravet att valsedel skall upptaga giltigt namn
Gällande bestämmelser. Med avseende å val till första kammaren stadgas
i 17 § lagen om val till riksdagen, att valsedel är ogill, vilken icke för själva
riksdagsmannavalet upptager något giltigt namn. Enligt 18 § första stycket
skall bl. a. namn, som avser icke valbar person, anses obefintligt. Andra
stycket föreskriver bl. a., att där valsedel efter tillämpning av första stycket
upptager flera namn än som är medgivet enligt 15 §, de övertaliga
namnen skall anses obefintliga.
För val till andra kammaren stadgar 79 § nyssnämnda lag, att valsedel är
ogill, vilken ej upptager något giltigt namn, dock att sådan valsedel likväl
skall tillgodoräknas den A-grupp, B-grupp och C-grupp sedeln på grund av
sin välj arbeteckning skall tillhöra, därest samtliga namn skall anses obefintliga
till följd av 80 § andra stycket. Enligt den provisoriska vallagstiftning,
som tillämpats från och med valperioden 1953—1956 och som enligt
nyligen antagen lag skall tillämpas även under valperioden 1965—1968,
skall i stället för sistnämnda stadgande gälla, att valsedel i det angivna fallet
skall tillgodoräknas det parti, vars partibeteckning den bär. I 80 § första
stycket stadgas bl. a., att där valsedel upptager namn på någon som ej är
valbar, sådant namn skall anses obefintligt. Enligt 80 § andra stycket skall
samtliga namn på valsedel anses obefintliga, där på sedeln utsatts registrerad
partibeteckning men som första namn ej upptagits namnet på någon av
de kandidater, som anmälts av partiet i fråga. Vid bedömandet, vilket namn
som skall anses som det första, skall hänsyn icke tagas till namn, som en
1
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 5 samt. 2 avd. Nr 9
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1964
ligt första stycket skall betraktas som obefintliga. I 80 § tredje stycket stadgas
ytterligare bl. a., att där efter tillämpning av första stycket valsedel upptager
flera namn än som är medgivet enligt 59 g, de övertaliga skall anses
obefintliga.
Med avseende å kommunala val stadgar 25 § kommunala vallagen, att valsedel
är ogill, vilken ej upptager något giltigt namn. Enligt 23 § gäller bl. a.,
att namn på någon som ej är valbar skall anses obefintligt, och att där, efter
tillämpning av vad förut sagts om att namn i vissa fall skall anses obefintliga,
flera namn återstår på valsedel än som är medgivet enligt 24 §, de övertaliga
skall anses obefintliga.
Historik. Den behandlade frågan har i första hand aktualiserats i vad den
berör val till andra kammaren. De för dessa val gällande reglerna,
för vilka ovan redogjorts, har tillkommit i tre etapper, vid 1921, 1935 och
1962 års riksdagar.
I lagen om val till riksdagen saknades ursprungligen en bestämmelse om
att valsedel är ogill, då den ej upptager något valbart namn. Ett stadgande
därom infördes genom lagändring 1921. Omfattande reformer i vallagstiftningen
genomfördes detta år på grundval av proportionsvalssakkunnigas
samma år avgivna betänkande. På den punkt, som i detta sammanhang är
av betydelse, åsyftades emellertid icke någon ändring i förhållande till gällande
rätt. Valsedel utan giltigt namn hade redan tidigare i besvärspraxis
ansetts ogill. Med det införda stadgandet, vilket upptogs i 79 § och allenast
utsade, att valsedel skulle vara ogill »vilken icke upptager något giltigt
namn», avsågs blott att klart uttrycka den i rättstillämpningen redan antagna
regeln.
Sin nuvarande lydelse i här avsedda delar erhöll 79 § lagen om val till riksdagen
i samband med lagändring 1935. Huvudinnebörden i de då genomförda,
vittgående och principiellt betydelsefulla reformerna var, att officiella
valförberedelser genom registrering av partibeteckningar och anmälan av
kandidater infördes i syfte att tillskapa skydd mot illojalt begagnande av
välj arbeteckningar. Som ett led häri intogs i 80 § andra stycket en bestämmelse
av huvudsakligen samma innehåll som stadgandets nuvarande första
punkt. Sålunda föreskrevs att samtliga namn på valsedel skulle anses obefintliga,
därest på sedeln utsatts registrerad partibeteckning, men första
namnet ej avsåg person, som av partiet i fråga anmälts som kandidat. Härtill
anknöt det i 79 § tillagda stadgandet, att valsedel, på vilken 80 § andra
stycket tillämpats, skall tillgodoräknas de på valsedeln angivna grupperna,
oaktat den saknar giltigt namn och därför enligt huvudregeln bort anses
ogill. Rörande lämpligheten av denna bestämmelse hade olika meningar
framförts under lagfrågans behandling. Till grund för reformerna låg sålunda
dels ett 1930 avlämnat betänkande, dels en av särskilt tillkallade utredningsmän
1934 upprättad promemoria, innefattande en överarbetning av
betänkandet. I det sistnämnda hade ifrågavarande regel föreslagits, varemot
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 196-t
3
någon motsvarighet ej upptagits i promemorian. Departementschefen, vars
mening delades av riksdagen, anslöt sig trots uttalade principiella betänkligheter
till betänkandet, enär det syntes angeläget, att nya kassationsanledningar
icke tillskapades utan tvingande skäl.
Frågan om valsedels ogiltighet på grund av saknat giltigt namn berördes
härefter i samband med 1952 års reformer i vallagstiftningen, varigenom infördes
möjlighet att på valsedel utsätta valkretsbeteckning. Bakgrunden till
de då genomförda lagändringarna utgjorde den inom riksdagen vid flera tillfällen
påtalade olägenheten av gällande regler, att valsedlar i stort antal blev
kasserade, därför att de avsåg fel valkrets och därför saknade inom valkretsen
valbart namn. I ett remissyttrande över den till grund för reformerna
liggande promemorian hade en länsstyrelse anvisat möjligheten att avskaffa
ogiltighetsgrunden, att valsedel saknar giltigt namn. I den av riksdagen
bifallna propositionen uttalade departementschefen, att han ej ansåg sig i
förevarande sammanhang böra upptaga en reform, som åtminstone ur principiell
synpunkt var så genomgripande som den sålunda föreslagna. Kassationerna
borde i stället begränsas genom införande på valsedlarna av sådana
upplysningar, att väljaren i största möjliga utsträckning undginge att begagna
en valsedel, som kunde bli ogiltigförklarad på den nämnda grunden.
Spörsmålet upptogs härefter till behandling av 1955 års valutredning i
dess 1961 avlämnade betänkande (SOU 1961: 20). Utredningen uttalade inledningsvis,
att valsystemet i princip utformats som ett val av person, ehuru
genom utvecklingen valet av parti kommit att få väsentligt större betydelse
för de allra flesta väljare. På grundval av den officiella valstatistiken, varom
närmare nedan, visade utredningen, att saknad av giltigt namn utgör
den ojämförligt viktigaste kassationsanledningen bland de inför röstmottagare
avgivna valsedlarna, men att en minskning av det totala antalet på
ifrågavarande grund ogiltigförklarade sedlar inträtt vid 1960 års andrakammarval
i förhållande till 1958 års val, oaktat röstkortsreformen 1960 lett till
en väsentlig ökning av antalet poströster. Det var emellertid enligt utredningens
mening uppenbart, att införandet av möjlighet att anbringa valkretsbeteckning
på valsedel icke fått åsyftad verkan. Med hänsyn härtill upptogs
till prövning, huruvida ifrågavarande kassationsfall borde helt elimineras
genom avskaffande av kravet på att valsedel upptager giltigt namn. Utredningen
avvisade denna utväg. Därom uttalades i betänkandet:
De principiella betänkligheterna mot en sådan reform skulle måhända
kunna övervinnas, om bestämmelsen härom utformades på sådant sätt, att
den finge karaktär av ett undantag på samma sätt som den tidigare omnämnda
bestämmelsen, vilken sammanhänger med skyddet för registrerad
partibeteckning. Om valsedel visserligen upptoge namn på eu person som
vore valbar som riksdagsman ehuru icke i den valkrets, för vilken valsedeln
använts, skulle valsedeln icke kasseras utan tillgodoräknas partiet. Eu ytterligare
begränsning kunde också ske genom att undantagsbestämmelsen endast
skulle gälla, därest valsedeln avgivits inför särskild röstmottagare.
Även med den ovan angivna utformningen skulle dock reformen komma
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 1964
att i så hög grad strida mot gällande valsystems karaktär av personval, att
valutredningen icke ansett sig kunna i nuvarande läge framlägga något förslag
därom.
I stället borde enligt utredningen vidtagas lagändringar för att underlätta
begagnandet av »riksvalsedlar», upptagande ett giltigt namn för varje
valkrets. Tvekan kunde sålunda råda om tillämpningen å sådana valsedlar
av 80 § andra och tredje styckena lagen om val till riksdagen. Det
borde därför i dessa stadganden klart anges, att namn, som är att anse
som obefintligt enligt stadgandets första stycke — t. ex. enär det avser
person, som ej är valbar inom valkretsen — icke skall beaktas vid bedömningen
enligt andra stycket, vilket namn som skall anses som det
första, eller vid beräkningen enligt tredje stycket av övertaliga namn.
Valutredningens förslag lades till grund för lagändring 1962, varvid 80 §
andra och tredje styckena lagen om val till riksdagen erhöll det innehåll,
för vilket ovan redogjorts.
Även med avseende å val till första kammaren infördes först
genom lagändring 1921 uttryckligt stadgande om att valsedel är ogill, där
den ej upptager giltigt namn. Regeln har därefter ej undergått någon
ändring eller blivit föremål för särskilda överväganden. I samband med
1962 års ovannämnda reformer med avseende å val till andra kammaren
infördes även för första kammarens del ett förtydligande i 18 § lagen om
val till riksdagen angående beräkningen av övertaliga namn.
Reglerna för kommunala val skiljer sig från dem för val till
andra kammaren i här berörda delar främst därigenom, att motsvarande
skydd för partibeteckningar icke tillskapats. Regeln, att valsedel, som saknar
giltigt namn, är ogill, gäller till följd därav undantagslöst vid kommunala
val. Dess lämplighet har icke diskuterats annat än i sammanhang
med de överväganden rörande andrakammarvalen, för vilka ovan
redogjorts. Även i kommunala vallagen vidtogs 1962 motsvarande ändringar,
som genomförts i lagen om val till riksdagen med avseende å beräkningen
av övertaliga namn.
Valen 19X8—1962. Ur den officiella statistiken rörande valen till andra
kammaren och landstingsvalen 1948—1962 inhämtas följande uppgifter om
antalet valsedlar, vilka kasserats såsom saknande giltigt namn. Vid valen
till andra kammaren 1948 ogiltigförklarades 3 546 valsedlar på den angivna
grunden. Motsvarande siffror var för valen 1952, 1956 och 1958, vilka
förrättades sedan möjlighet öppnats att på valsedel utsätta valkretsbeteckning,
respektive 1 982, 2 340 och 3 279. Vid 1960 års val, då röstkortsreformen
tillämpades, kasserades 2 667 valsedlar på ifrågavarande grund.
Av de angivna totalsiffrorna utgjorde valsedlar, som avgivits inför röstmottagare,
för de fem valen respektive 2 396, 1 027, 1 280, 2 310 och 1 846.
Vid landstingsvalen 1950 kasserades 890 valsedlar såsom saknande giltigt
Konstitutionsutskottets utlåtande nr !) år
5
namn. Motsvarande siffror var för valen 1954 och 1958, efter införandet av
möjligheten att utsätta valkretsbeteckning, respektive 1 041 och 991. Vid
1962 års val, där både röstkortsreformen och lagändringarna till underlättande
av riksvalsedlar tillämpades, kasserades 1 309 valsedlar på ifrågavarande
grund. Av de angivna totalsiffrorna utgjorde valsedlar, som avgivits
inför röstmottagare, för de fyra valen respektive 461, 39o, 391 och
661.
Om totala antalet röster, som avgivits inför röstmottagare vid ifrågavarande
val, må följande antecknas. Vid de fem valen till andra kammaren
avlämnades respektive 119 054, 105 572, 112 076, 136 085 och 192 977 valsedlar
till röstmottagare. Valdeltagandet utgjorde respektive 82,7 %, 79,1 %,
79,8 %, 77,5 % och 85,9 %. Vid de fyra landstingsvalen avgavs respektive
75 598, 72 663, 76 550 och 108 179 röster inför röstmottagare. Valdeltagandet
var respektive 80,1 %, 78,5 %, 79,0 % och 81,0 %.
Utskottet. Såväl riksdagsmannavalen som de kommunala valen har utformats
som val av person, icke som endast val av parti. Redan innan uttryckliga
stadganden införts i lagstiftningen om att valsedel utan giltigt
namn är ogill, ansågs sålunda denna regel följa av valsystemets uppbyggnad.
Att valet av parti med tiden kommit att för de allra flesta väljare
framstå som det väsentligaste har icke föranlett, att principen övergivits.
Det enda undantag från huvudregeln, som stadgats, tillkom i samband
med att bestämmelser till skydd för partibeteckningar infördes med avseende
å val till andra kammaren och motiverades av önskan att förekomma,
att den ifrågavarande reformen skulle medföra en väsentlig ökning av antalet
kasserade valsedlar. Undantagsstadgandet infördes emellertid under
uttalande av principiella betänkligheter.
De kassationer av valsedlar, som föranleds av kravet på giltigt namn, har,
såsom den föregående redogörelsen visat, vid flera tillfällen varit föremål för
uppmärksamhet och föranlett lagändringar 1952, då möjlighet öppnades att
på valsedel utsätta valkretsbeteckning, och 1962, då begagnandet av riksvalsedlar
underlättades. Dessa reformer har givit väsentliga resultat, oaktat
antalet poströster, för vilka ifrågavarande ogiltighetsgrund har den största
betydelsen, undergått en stark ökning. De senaste lagändringarna har
ännu icke tillämpats vid val till andra kammaren.
I samband med såväl 1952 års som 1962 års reformer upptogs till övervägande,
huruvida kravet, att valsedel skall upptaga giltigt namn, borde slopas.
De principiella betänkligheter, som anfördes däremot, måste uppenbarligen
framträda med ökad styrka, sedan lagändringarna nämnda år möjliggjort
en väsentlig minskning av de kassationer, vartill kravets upprätthållande
föranleder. Enligt utskottets mening kan önskvärdheten i att ytterligare
nedbringa antalet ogiltigförklaradc valsedlar ej utgöra tillräcklig grund
för att uppgiva eu för vallagstiftningen så viktig princip som att valet skall
6 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år Wtii
avse person och icke blott parti. Häremot talar även de önskemål om ett vidgat
inslag av personval, vilka framkommit under senare år. Utskottet vill
särskilt erinra om det förslag i denna riktning, som framlagts av författningsutredningen.
Denna har även särskilt övervägt, om personval bör vara
obligatoriskt, och uttalat sig för en sådan ordning.
Av anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka motionärernas hemställan på
denna punkt.
II. Rätt att utlägga valsedlar vid valförrättning
Gällande bestämmelser. Med avseende å val till första kammaren stadgas
i 15 § lagen om val till riksdagen, att blanketter till valsedlar skall finnas
tillgängliga vid valet.
För val till andra kammaren och kommunala val finnes likalydande stadganden
i 60 § lagen om val till riksdagen och 26 § kommunala vallagen. Dessa
har endast avseende å röstavgivning inför valförrättare. Bestämmelserna
innehåller, att blanketter till valsedlar skall tillhandahållas i vallokalen och
att särskilt utrymme, där valsedlar kan utläggas, skall finnas anordnat antingen
i anslutning till vallokalen eller, om så icke lämpligen kan ske, i denna.
Bestämmelser om tillhandahållande av valsedlar eller blanketter till sådana
vid röstavgivning inför röstmottagare saknas.
Historik. Intill 1960 fanns endast de bestämmelser om tillhandahållande
av blanketter till valsedlar vid valförrättning, för vilka ovan redogjorts. I en
motion till 1958 års A-riksdag upptogs frågan om rätt för partierna att utlägga
tryckta valsedlar i anslutning till vallokal. I anledning av denna motion
hemställde konstitutionsutskottet (uti. 8), att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till de ändringar i
lagen om val till riksdagen och kommunala vallagen, som erfordrades för
att de politiska partierna skulle få rätt att vid allmänna val utlägga valsedlar
i eller i anslutning till vallokalen. Utskottet underströk, att tillhandahållande
av valsedlar på sätt som avsågs endast borde ske under sådana
former att valhemligheten och valfriheten till fullo bevarades och ordningen
vid valförrättningen kunde upprätthållas. Vid avfattningen av bestämmelser
i ämnet borde även beaktas möjligheten att val kunde bliva upphävt
efter besvär, därför att valförrättaren tagit obehörig befattning med tillhandahållande
av valsedlar. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Sedan riksdagens ifrågavarande skrivelse överlämnats till 1955 års valutredning
för övervägande, överlämnade utredningen 1959 en promemoria, vilken
efter remissförfarande lades till grund för lagändringar vid 1960 års
riksdag. Av hänsyn främst till de av utskottet anförda synpunkterna uttalade
departementschefen, att det såvitt möjligt borde undvikas, att valsedlar
utlägges i själva vallokalen. Någon föreskrift om anslag, som för väljaren
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 196i
7
markerar var de olika partiernas valsedlar finns, bedömdes ej erforderlig.
Sådana anslag borde få förekomma, varvid det borde åligga valförrättaren
att tillse, att anslagen icke missbrukades i propagandasyfte.
Frågan om tillhandahållande av valsedlar vid röstavgivning annorledes än
inför valförrättare berördes ej i samband med 1960 års reform.
Utskottet. Den i motionerna väckta frågan om rätt att tillhandahålla valsedlar
vid poströstning förbigicks, som av den föregående redogörelsen framgått,
då bestämmelser i ämnet infördes 1960 med avseende å röstavgivning
inför valförrättare. Som motionärerna framhållit kan skäl förebringas för
att medge partierna rätt att utlägga röstsedlar även på postanstalter. Sålunda
är vid röstning utom hemorten risken större för att väljaren begagnar en
valsedel, som avser fel valkrets och därför saknar giltigt namn. Ehuru dessa
risker väsentligt minskats genom de reformer, för vilka under föregående
punkt redogjorts, saknar frågan icke betydelse.
Det synes emellertid tydligt, att frågan om rätt att tillhandahålla valsedlar
är vanskligare vid poströstning än vid röstning i vanlig ordning inför valförrättare.
Röstavgivning på postanstalt äger rum från och med trettionde dagen
före valdagen till och med valdagen. Att ålägga postanstalterna att under
denna tid bereda utrymme för alla valsedlar av betydelse för poströstningen
skulle i vissa fall kunna orsaka betydande besvär för den ordinarie
verksamheten. Någon begränsning måste sålunda stadgas. Vidare bör det
beaktas, att valsedlarna normalt skulle få utläggas inne i det postkontor,
där röstningen sker. Med avseende å röstning i vallokal har, av hänsyn
främst till valhemlighetens och valfrihetens bevarande, föreskrivits, att valsedlarna
skall utläggas i anslutning till men utanför vallokalen och endast
där detta icke lämpligen kan ske, i själva vallokalen.
De svårigheter, som synts vara förenade med frågans lösning, har i förhållande
till dess vikt icke framstått som obetydliga. Med hänsyn härtill och
då, som ovan nämnts, ändringar nyligen företagits i vallagstiftningen i samma
syfte, som avses med motionerna, har utskottet funnit sig icke böra nu
tillstyrka en särskild skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Utskottet hemställer sålunda,
att de vid 1963 års riksdag väckta motionerna I: 98 och
II: 115 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 april 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9 år 196i
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Olsén, Erik Olsson, Dahl och fröken Stenberg;
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Magnusson i
Tumhult, Larsson i Luttra, Nilsson i Östersund, Braconier, Alemyr*, Keijer*,
Andersson i Storfors och Johansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 540152