Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 196i
1
Nr 8
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motiotioner
om vissa planeringsorgans konstitutionella ansvar.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 391
i första kammaren av herr Virgin m. fl. och nr 466 i andra kammaren
av herr Heckscher m. fl. hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa att den av Kungl. Maj :t aviserade utredningen rörande
den framtida utbyggda organisationen för långsiktig planering får
till särskild uppgift att fastställa de olika planeringsinstansernas konstitutionella
ansvarsförhållande samt att säkerställa ett reellt riksdagsinflytande
(parlamentariskt inflytande) på alla stadier av planeringsverksamheten.
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse inte lämnas
i det följande, hänvisa till motionerna.
Organisationen och utbyggnaden av den långsiktiga planeringen har under
de senaste åren aktualiserats i skilda sammanhang. Sålunda anförde
chefen för finansdepartementet vid anmälan av 1963 års reviderade finansplan
bl. a. följande:
Angelägenheten av att till grund för handlandet ha en bedömning av
den långsiktiga utvecklingen i fråga om den efterfrågan som skall tillgodoses
— det må gälla offentliga verksamheter eller enskilda företag — innebär
inte att en fast bindning av årliga planer bör ske. Ur ett vidare samhällsekonomiskt
effektivitetsperspektiv måste planeringen ske med ett
ständigt beaktande av möjliga variationer i konjunkturen. Någon motsättning
mellan en långtidsplanering och ett tillgodoseende av de krav en aktiv
konjunkturpolitik ställer föreligger därför inte. En genomarbetning av
långsiktproblemen skapar i stället förutsättningarna för en sådan anpassbarhet
av planerna att förändringar i konjunkturen kan mötas effektivt
och på ett sätt som ger den högsta samhällsekonomiska avkastningen. Det
är sådana synpunkter som är vägledande för det nyligen inledda arbetet på
att utbygga långsiktsplaneringen.
I bilaga 2 till årets statsverksproposition upptager chefen för finansdepartementet
under punkten 4 för flera huvudtitlar gemensamt frågan om
förstärkning av departementens resurser för långsiktig planering. Inledningsvis
exemplifieras aktuella planeringsuppgifter med större räckvidd,
och det konstateras att det 1962 inrättade ekonomiska planeringsrådet in
1
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr S
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 196i
tar en framskjuten plats i arbetet med en utbyggnad av långsiktsplaneringen.
För den vidare utvecklingen av planeringsarbetet framhålles som angeläget
att ägna de grundläggande metodproblemen vid planeringen ett fördjupat
studium. Av särskild vikt är också frågan om samordning av planeringsarbetet
på olika nivåer och inom olika områden. Föredragande departementschefen
redovisar de för departementen i detta sammanhang aktuella
organisationsfrågorna sålunda:
Inom flertalet departement finns personal med uppgifter inom långsiktsplanering.
Inom några departement har även särskilda avdelningar eller
grupper för långsiktigt planerings- och utredningsarbete inrättats. Finansdepartementets
ekonomiska avdelning är sålunda sekretariat till det
ekonomiska planeringsradet och har bl. a. att utföra de kontinuerliga långtidsutredningarna
av den allmänna ekonomiska utvecklingen. Inom handelsdepartementet
har en industriavdelning inrättats med huvudsakliga
arbetsuppgifter inom den långsiktiga näringspolitikens område. Jag vill
vidare erinra om den genom Ivungl. Maj :ts beslut i december 1962 inrättade
forskningsberedningen som utgör ett forum för samråd om den långsiktiga
inriktningen av den svenska forskningspolitiken. I beredningen,
som leds av statsministern i närvaro av de statsråd, som berörs av de "frågor
som behandlas, ingår representanter för forskning, näringsliv och annan
viktig samhällsverksamhet. Ecklesiastikdepartementets prognos- och
Planeringsgrupp har översynen över det långsiktiga planeringsarbetet på
utbildningsområdet. I annat sammanhang i årets statsverksproposition förordas
att den nu inom arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna utbildnings- och
yrkesprognosverksamheten överföres till statistiska centralbyrån och att i
samband därmed den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna prognosdelegaupplöses.
I syfte att säkerställa ett fortlöpande samråd i planeringsfrågor
rörande utbildningsväsendet bör inrättas ett utbildningsråd sammansatt
av företrädare för berörda departement, ämbetsverk och organisationer.
Prognos- och planeringsgruppen i ecklesiastikdepartementet bör
fungera som sekretariat åt detta utbildningsråd. Chefen för ecklesiastikdepartementet
kommer att anmäla frågorna rörande utbildningsrådets tillsättande
samt dess sammansättning och arbetsformer.
Mot denna bakgrund anmäler chefen för finansdepartementet behoven
av ökade resurser för planeringsverksamheten inom olika departement. I
avvaktan på departementsutredningens förslag får förstärkningarna betraktas
som provisoriska. Det framhålles vidare:
En framsynt planering på samhällslivets olika områden i syfte att skapa
balans mellan behov och resurser och uppnå en smidig anpassning till
nya betingelser har en hög angelägenhetsgrad. Som ett led i utvecklingen
av en effektiv och samordnad planeringsverksamhet inom samhällssektorn
måste även planeringsresurserna i verk och myndigheter förstärkas,
där tyngdpunkten i utredningsarbetet bör ligga. De rent organisatoriska
frågorna rörande detta arbete skall närmare utredas, liksom formerna för
samarbetet och samråd i planeringsfrågor på olika områden. Förslag härom
torde kunna framläggas inför 1965 års riksdag. Redan till årets riksdag
kommer dock förslag rörande planeringsverksamhetens utbyggnad inom
utbildningens och forskningens områden att redovisas.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr $ år 196b
3
Över bil. 2 till statsverkspropositionen har statsutskottet avgivit utlåtande
(nr 14) och därvid inte funnit anledning till särskilt uttalande. En
minoritet inom utskottet avgav särskilt yttrande. Riksdagen biföll utskottets
förslag.
Ekonomiska planeringsrådet. Kungl. Maj:t förordnade den 2 november
1962 att ett organ — benämnt ekonomiska planeringsrådet — skulle inrättas
för samråd med näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna och
den samhällsekonomiska forskningen i frågor, som avser den svenska ekonomiens
utveckling på längre sikt. Rådet, som sammanträder under finansministerns
ordförandeskap, har 14 ledamöter och har under år 1963 sammanträtt
sju gånger.
Forskningsberedningen. Kungl. Maj :t förordnade den 14 december 1962
om inrättande av en forskningsberedning om högst 30 ledamöter varjämte
statsministern bemyndigades att utse högst fem av beredningens ledamöter
att jämte representanter för ecklesiastik- och handelsdepartementen
ingå i en arbetsgrupp inom statsrådsberedningen med uppgift att förbereda
och behandla frågor av betydelse vid utformningen av forskningspolitiken.
Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anförde därvid bl. a.
följande:
Beredningen skall utgöra ett forum för samråd om den långsiktiga inriktningen
av den svenska forskningspolitiken. Vid beredningens sammanträden,
som bör ledas av statsministern, bör därjämte övriga statsråd som
beröres av de frågor som behandlas, främst cheferna för försvars-, finans-,
ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementen, närvara.
Beredningens uppgift skall självfallet inte vara att söka dirigera den
fria, vetenskapliga forskningen. Den skall fylla ett behov av samråd och
möta ett sedan länge uttryckt önskemål från forskarnas sida om bättre
kontakt med regeringen. De organisatoriska formerna för detta samråd
och denna kontakt får bli föremål för omprövning på grundval av den
praktiska erfarenheten.
Enligt forskningsberedningens verksamhetsberättelse för år 1963 har
beredningen in pleno sammanträtt två gånger. Arbetsgruppen har haft nio
sammanträden.
Planeringsorgan i andra länder. Ur en såsom bilaga till 1963 års proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1963/64
fogad promemoria (prop. 150/1963 Bih. F) kan följande uppgifter om planeringsorgan
i några västeuropeiska länder anföras:
Antalet länder med företrädesvis marknadsmässig hushållning vilka inrättat
sig för ekonomisk långtidsplanering bar vuxit snabbt under senare
år. Vidgad övertygelse om att planering främjar en hög och jämn framstegstakt,
exemplets makt, de regionala ekonomiska grupperingarna i Västeuropa
samt förbättrad statistisk information är bland de faktorer vilka
medverkat till långtidsplaneringens ökade utbredning. Den ökade planeringsaktiviteten
bland företagen har vidare krävt underlag i form av översiktliga
prognoser för totalekonomien. Planer förekommer eller förbereds i
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1961
samtliga europeiska OECD-länder med undantag för Danmark, Schweiz,
Västtyskland och Österrike. Av de övriga industriländerna utanför östblocket
ägnar sig även Finland och Japan åt långtidsplanering.
Till skillnad från öststaterna där planeringen, förenklat uttrycket, genomgående
är imperativ eller normativ är den samtida planeringen i Västeuropa
övervägande av indikativ eller vägledande natur. I princip torde
planerna i högre grad komma att betraktas som riktpunkter för myndigheterna,
åtminstone vad angår den offentliga sektorns egen utveckling
i de länder där planerna förelägges regering och parlament och därmed
tår officiell prägel. Detta förfarande är regel i Norge, tillämpades i Frankrike
för den senaste (fjärde) planen och i Belgien för dess nu löpande
törsta plan. Italien och Island synes komma att tillämpa samma procedur
medan i Nederländerna liksom i Sverige planerna inte formellt stadfästs
av myndigheterna. De motiveringar vilka dikterat de skilda regeringarnas
val av status för planerna är inte klarlagda.
Ett planeringsråd med uppgift att ha överinseendet över långtidsplaneringen
och på det nationella planet diskutera dess olika aspekter har etablerats
i samtliga här berörda länder. Dessa organs kompetens är genomgående
av konsultativ karaktär. Det belgiska rådet — »Comité National de 1’Expansion
Economique» — upptar representanter för myndigheterna och arbetsorganisationerna
och förefaller inte ta någon aktiv del i planeringsarbetet.
Motsvarigheten i Nederländerna, kommissionen för centralplanen, består av
ca 30 medlemmar. Förutom departementen och arbetsmarknadens parter är
centralbanken, forskningsinstituten och vetenskapen företrädda. Rådet diskuterar
plankommissionens arbete och framlagda rapporter. Storbritanniens
planeringsråd — National Economic Development Council (NEDC) — räknar
förutom finansministern (ordförande), handelsministern och arbetsministern
17 medlemmar varav sex från arbetsgivarsidan, sex från arbetstagarsidan
samt fem övriga bestående av experter (bland dessa chefen för kansliet)
och representanter för statliga företag. Den brittiska LO (TUC) vägrade
länge att låta sig representera då man befarade att rådet skulle komma
att utveckla sig till ett instrument för statlig lönepolitik. Med hänvisning till
regeringens åtagande att underkasta utformningen av sin ekonomiska politik
rådets bedömande och med förbehållet att de fackliga representanterna
skulle förbli fria att rapportera till organisationerna och offentligt reservera
sig mot den ekonomiska politiken lät sig dock TUC sedermera övertala att
inträda i rådet. Publiceringssvårigheterna av rapporten angående ekonomisk
politik antyder vissa svårigheter hos NEDC att finna en smidig form för lösandet
av sina uppgifter. Rådets uppgift var, förutom att anvisa utvägar ur
den akuta betalningsbalanskris som rådde vid dess tillsättande, att utreda
förutsättningarna för en tillfredsställande ekonomisk tillväxttakt och den
ekonomiska politik som skulle erfordras för detta. Det italienska planeringsrådet
består av 31 ledamöter under ordförandeskap av budgetministern. Av
dessa är 13 experter medan de övriga representerar näringsgrenarna och arbetsmarknadens
organisationer. Sammansättning, arbetsuppgifter och arbetsmetoder
för det norska planeringsrådet förefaller inte ha fastställts ännu;
näringslivet och den politiska oppositionen har med hänvisning till dessa
oklarheter intagit en relativt reserverad hållning till rådet. För flertalet
bär omnämnda planeringsråd gäller att de varit i verksamhet under alltför
kort period för att några påtagliga erfarenheter skall kunna noteras. De
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 1964
o
övervakande och kontrollerande organen i Frankrike är planeringsrådet
(Conceil Supérieur du Plan) samt en interdepartemental samordningskommitté
(Comité interministériel) den senare med uppgift att samordna departementens
arbete. Planeringsrådet, tillsatt 1953, består av tjugo representanter
för bl. a. arbetsmarknadens parter, med uppgift att på det nationella
planet diskutera och godkänna planens allmänna orientering. I själva
verket sammankallades aldrig planeringsrådet vid utarbetandet av den tredje
planen och vid arbetet på den fjärde planen först då moderniseringskommissionerna
var nästan klara med sina uppgifter. En av orsakerna till att
rådet kringgicks synes vara att man befarade att vad arbetsutskotten uträttat
eljest skulle riskera att rivas upp. Inte heller den ovannämnda samordningskommittén
har sammankallats utan dess tilltänkta funktioner utövas
av finansministern. Betydelse har emellertid det ekonomiska och sociala rådet
(Conceil Economique et Social) vilket i stort sett representerar samma
intressen som planeringsrådet men enbart har konsultativa uppgifter. Före
anbefallande av planperiodens tillväxttakt konsulterar t. ex. regeringen detta
råd. Plankommissarien har framhållit att ekonomiska och sociala rådet
»stärker den ekonomiska demokratin och ger dem som ofta orättvist kallas
teknokrater möjligheten till vida kontakter».
Parlamentens uppgifter i planeringsarbetet har inte diskuterats särskilt
ingående, inte ens i de länder där planerna underställs parlamenten för godkännande.
I motiveringen till den belgiska planen uttalas att regeringen är
medveten om nödvändigheten av att parlamentet framgent i högre utsträckning
engageras i planeringsarbetet. Programmet drar, framhålls det, upp ett
antal riktlinjer som kommer att få inflytande på landets ekonomiska och
sociala politik bortom 1965. Parlamentets godkännande av dessa riktlinjer
skulle, heter det vidare, möjliggöra för regeringen alt ge planbyrån de nödvändiga
indikationerna för utarbetandet av kommande plan. »Det är självklart
att parlamentet bör ombes uttala sig om denna andra plans allmänna
målsättningar och de väsentliga alternativen (grandes options) innan planbyråns
arbete har fått en definitiv inriktning.» Planens finansiering diskuteras
inte närmare men parlamentets godkännande av densamma innebär
väl i princip också en skyldighet att ställa medel till förfogande, samtidigt
som bevillningsmakten ger parlamentet Aissa kontrollmöjligheter. Som redan
nämnts fick det franska parlamentet ta del av den fjärde planen först
sedan denna \rar klar. I »remissdebatten» kritiserades regeringen för att parlamentet
inte varit tillräckligt underrättat om förarbetena till planen, \rilket
medfört att de deputerade i praktiken inte hade möjlighet att framlägga några
egna ändringsförslag. Premiärministern lovade emellertid att parlamentet
skulle informeras om den fjärde planens förverkligande samt i god tid
få ta del av målsättningar och huvudlinjer för den femte planen. Även utanför
parlamentarikernas krets har önskemål om en bättre parlamentarisk
kontroll framförts.
Motionerna. I motiveringen till motionerna I: 391 och II: 466 hänvisas till
de i bil. 2 till årets statsverksproposition gjorda uttalandena om angelägenheten
av eu ytterligare utbyggnad av den långsiktiga planeringen. Motionärerna
konstaterar att den framväxande ekonomiska och övriga planeringen
i Sverige hittills har en i konstitutionellt hänseende oklar ställning. Det
framhålles som sannolikt att eu utvidgning av planeringen kommer att med
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr S år 1064
föra ett väsentligt inflytande på regeringens beslut och dispositioner och på
olika myndigheters verksamhet. Det anses också troligt att det inrättade planeringsrådet,
forskningsberedningen samt det planerade utbildningsrådet
kommer att få ett betydelsefullt inflytande på långsiktsplaneringen. Motionärerna
anser det vara betänkligt och otillfredsställande att riksdagen helt
lämnas utanför detta planeringsarbete.
Utskottet. Inom skilda samhällsområden har den långsiktiga planeringen
under senare år blivit alltmer angelägen. Den går i vårt land ut på ett systematiskt
studerande av utvecklingsperspektiven över en längre tidsrymd i avsikt
att skissera handlingsalternativ för att lösa långsiktiga uppgifter. Denna
planering bedrives i olika former och inom olika verk och myndigheter.
Ännu befinner sig verksamheten i flera avseenden på ett inledande stadium,
men en utbyggnad har igångsatts.
Departementsutredningens huvudsyfte är sålunda att stärka departementens
ställning som organ för den centrala planeringen genom att förbättra
deras organisation och resurser för planering och samordning. Genom inrättande
av ekonomiska planeringsrådet, forskningsberedningen och det planerade
utbildningsrådet ges möjligheter för departementen att kontinuerligt
samråda med representanter för organisationer, näringsliv och forskning.
Därigenom vinnes en vidare information och ett säkrare underlag för
regeringens och riksdagens ställningstaganden.
Förslag om organisationen av och formerna för planeringsarbetet inom
verk och myndigheter kan väntas till 1965 års riksdag.
Planeringsarbetet avser att vara ett led i departementens och myndigheternas
beredning av ärenden till vilka regering och riksdag senare skall taga
ställning. Ett införande av konstitutionellt ansvar inom de fria former av
samråd, som hittills präglat beredningsarbetet, kan utskottet inte finna påkallat.
Ett sådant ansvar skulle — tvärtemot motionärernas avsikt — kunna
medföra ett inflytande för de berörda organen och i dem representerade
grupper, som sträcker sig utöver den rådgivande funktionen.
Genom en utbyggd långsiktig planering inom departement, verk och myndigheter
kommer enligt utskottets mening riksdagen att ges en ökad information
och en fastare grund för olika frågors avgörande. Något skäl för ett
särskilt riksdagsinflytande över dessa former av beredning synes därför inte
finnas.
Utskottet hemställer därför,
att motionerna 1:391 och 11:466 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 2 april 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8 år 196b
7
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, Dahlén*,
Harald Pettersson* och Hubinette*; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson*, Bengtsson i Halmstad*, Nilsson i Östersund, Hamrin
i Jönköping, Braconier, fru Thunvall* och herr Wahlund*.
* Ej närvarande vid justeringen
Reservation
av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Dahlén, Harald Pettersson,
Hubinette, von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahlund, vilka ansett att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
Den långsiktiga planeringen av samhällsverksamheten blir med den
snabba utvecklingen på olika områden alltmer angelägen, men kan samtidigt
medföra risker för riksdagens möjligheter att erhålla informationer och
inflytande. Det kan sålunda konstateras att inrättandet av ekonomiska planeringsrådet,
forskningsberedningen och det planerade utbildningsrådet innebär
nya element i författningslivet samtidigt som det torde vara ovedersägligt
att dessa organ kan få ett betydande inflytande. Som exempel kan
nämnas att representanter för näringsliv och organisationer genom dessa
organ på ett helt annat och snabbare sätt än riksdagen kan ta initiativ till
olika utredningar. När ett nytt och på detta sätt politiskt betydelsefullt led
tillföres författningslivet synes det nödvändigt att riksdagens roll i sammanhanget
närmare utredes. Vid den utbyggnad och utredning av planeringsverksamheten
som nu förestår borde det bl. a. av dessa skäl vara av vikt att
närmare utreda planeringsverksamhetens utformning.
Under hänvisning till vad ovan anförts hemställes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att den av Kungl. Maj :t planerade utredningen rörande den
framtida utbyggda organisationen för långsiktig planering
får till särskild uppgift att förutsättningslöst undersöka de
olika planeringsinstansernas roll i författningslivet liksom
riksdagens inflytande i planeringsverksamheten.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152