Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1964
1
Nr 7
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
angående översyn av ärendefördelningen mellan
statsdepartementen.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 357
i första kammaren av herr Dahlén och nr 349 i andra kammaren av herr
Helén hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte förorda
att en översyn av ärendefördelningen mellan departementen sker för att
åstadkomma en ändamålsenlig organisation av regeringsärendenas handläggning».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Nuvarande bestämmelser. I regeringsformens 5 § stadgas, att statsdepartement
skall finnas till det antal, som bestämmes genom en av Konungen
och riksdagen gemensamt stiftad lag, att departementens benämningar och
fördelningen av ärendena departementen emellan skall bestämmas av Konungen
genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord stadga, samt att
Konungen skall bland statsrådets ledamöter utse en chef och föredragande
för varje departement, Konungen obetaget att förordna annan ledamot av
statsrådet att i departementschefens ställe föredraga de ärenden Konungen
bestämmer.
De i 5 § regeringsformen förutsatta närmare bestämmelserna återfinnes
i lagen den 11 april 1947 om antalet statsdepartement m. m., enligt vilken
antalet statsdepartement skall vara elva, samt i Kungl. Maj :ts stadga angående
statsdepartementen den 17 maj 1963.
Historik. Då departementsorganisationen tillskapades vid 1840—41 års
riksdag, bestämdes antalet departement till sju. Deras benämningar inskrevs
i regeringsformen. Den närmare ärendefördelningen skulle emellertid, som
nu, regleras i en kunglig stadga. År 1900 inrättades jordbruksdepartementet
som åttonde statsdepartement.
Vid 1918 års riksdag ändrades de grundläggande reglerna om statsdepartementen.
I regeringsformen stadgades därefter endast en övre och en undre
gräns för departementens antal. I en av Konungen och riksdagen gemensamt
stiftad lag skulle bestämmas departementens antal inom den givna
ramen samt deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden. I
anslutning till denna reform, som åsyftade att förenkla erforderliga förändringar
i departementsorganisationen, inrättades social- och kommunikationsdepartementen
genom delning av det gamla civildepartementet, han
-
2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 1967
delsdepartementet genom utbrytning ur finansdepartementet samt försvarsdepartementet
genom sammanslagning av de gamla lant- och sjöförsvarsdepartementen.
Departementens antal ökades därmed till nio.
Under mellankrigstiden var departementsorganisationen vid åtskilliga
tillfällen föremål för översyn och reformkrav, likväl utan att någon genomgripande
reform genomfördes. Kort före andra världskriget företogs på
hemställan av 1938 års riksdag en särskild utredning rörande en allmän
departementsreform. I det 1939 framlagda betänkandet föreslogs dels vissa
organisatoriska förändringar, dels en ytterligare revidering av de lagregler,
som avsåg statsdepartementen. Förslaget i sistnämnda del lades till grund
för författningsändringar vid 1940—41 års riksdagar, därvid nu gällande
regelsystem fastlades. Innebörden därav blev, att riksdagens formella medverkan
kräves endast vid en ändring av departementens antal.
Den mera genomgripande reform av departementsorganisationen, varom
1938 års riksdag hemställt, skrinlädes under krigsåren. Då folkhushållningsdepartementet
inrättades som tionde statsdepartement 1939, betonades
åtgärdens karaktär av provisorium. I stället begagnades under krigsåren
i stor omfattning den först genom 1941 års grundlagsändringar lagfästa
möjligheten att inom statsrådet förordna särskild föredragande i departementschefs
ställe för vissa ärendegrupper.
Under efterkrigstiden har tre mera omfattande reformer företagits i departementsorganisationen.
Sålunda inrättades 1947 inrikesdepartementet
genom utbrytning ur socialdepartementet av främst lantregerings-, sjukvårds-
och hälsovårdsärendena. I anslutning därtill antogs gällande lag om
statsdepartementens antal m. m.
År 1950 bildades civildepartementet genom utbrytning ur finansdepartementet
av främst löne- och pensionsärendena. Då samtidigt folkhushållningsdepartementet
avvecklades, till följd varav departementens antal bibehölls
oförändrat, erfordrades icke lagändring. Däremot utfärdades eu ny
stadga om statsdepartementen.
Frågan om en allmän departementsreform aktualiserades därefter närmast
av riksdagens år 1956 församlade revisorer, på vilkas föranstaltande
en summarisk översyn företogs av departementsindelningen. Resultatet redovisades
i revisorernas berättelse under § 1, justitiedepartementet. Revisorerna
förordade en utredning om en allmän reform av departementsorganisationen.
Sedan detta förord vunnit statsutskottets understöd (uti. 93),
beslöt 1957 års riksdag en skrivelse (nr 249) till Kungl. Maj :t med anhållan
om en översyn av gällande departementsindelning.
Frågan behandlades därefter närmast av författningsutredningen i dess
betänkande 1958 (SOU 1958: 14), däri redovisades resultaten av omfattande
intervjuer med dåvarande och förutvarande statsråd och statssekreterare.
Utredningen uttalade för egen del, att den i sitt betänkande kraftigt understrukit
behovet av att medelst decentralisering minska antalet regerings
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196i
3
ärenden, men att möjliga åtgärder dock icke kunde antagas bliva så omfattande,
att förutsättningar skulle komma att föreligga för en minskning
av antalet departement. Snarare måste förutsättas, att arbetsbördan för flera
av de dåvarande departementscheferna åtminstone tidvis skulle bliva
ogynnsamt stor. En ökning av departementens antal skulle emellertid försvåra
samordning och planering och borde därför ej utan starka skäl genomföras.
Fördelar syntes vara att ernå genom förordnanden för konsultativa
statsråd att handlägga vissa ärendegrupper. Mer än två sådana »fackkonsulter»
borde dock ej ingå i regeringen. Utredningen fann det icke vara
dess uppgift att framlägga detaljerade förslag till en ny departementsindelning
utan uttalade, att en sådan översyn borde företagas i Kungl.
Maj:ts kansli. På grundval av intervjuuttalandena anförde utredningen
emellertid vissa synpunkter. Särskilt underströks, att det största behovet
av arbetsavlastning syntes föreligga inom finans, och ecklesiastikdepartementen.
I statsverkspropositionen till 1963 års riksdag anmäldes, att en översyn
av departementsindelningen av den art, som 1957 års riksdag uttalat sig
för, dåmera hade ägt rum. Rörande de vägledande synpunkterna och de
huvudsakliga resultaten av denna översyn uttalades:
Vägledande vid omfördelningen av ärenden mellan departementen har
varit en strävan att förstärka departementens karaktär av centrala planeringsorgan.
Sålunda överföres de ärenden som rör arbetsmarknaden och
bostadsbyggandet från socialdepartementet till inrikesdepartementet. Dessa
ärendens sammanhang med lokaliseringspolitiken och de kommunala frågorna
samt deras betydelse för länens utveckling har varit avgörande härför.
Chefen för inrikesdepartementet får därmed huvudansvaret för planeringen
inom en viktig och nära sammanhängande sektor inom svensk ekonomi.
De nu till inrikesdepartementet hörande ärendena rörande hälso- och
sjukvården står i intimt samband med och i nära växelförhållande till de
inom socialdepartementet handlagda sociala ärendena i egentlig mening.
Starka skäl talar för att hälso- och sjukvårdsärendena föres till det departement,
socialdepartementet, som ombesörjer lagstiftningsgöromålen och
det administrativa arbetet på departementsplanet rörande den allmänna
försäkringen. Planeringen av den fortsatta utbyggnaden av hela vårdområdet
kommer därmed att i första hand förläggas till socialdepartementet.
Vidare har det — även med tanke på önskvärdheten av att handelsdepartementet
kan i ökad utsträckning koncentrera sin verksamhet på den handelspolitiska
utvecklingen, särskilt den europeiska integrationen och därmed
sammanhängande industriella strukturfrågor -- funnits lämpligt att
nu från detta departement föra över sjöfartsärendena till kommunikationsdepartementet,
där ärendena rörande landets kommunikationsväsen i övrigt
liandlägges.
Omfördelningen av departementens arbetsuppgifter genomfördes från den
1 juli 1963, då den nya departementsstadgan trädde i kraft. I syfte att ernå
överenstämmelse mellan den tillämnade nya departementsindelningen och
anslagens fördelning på huvudtitlar, befanns dock fördelaktigt, alt berörda
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196i
departementschefer redan vid budgetberedningen hösten 1962 övertog ansvaret
för de anslagsfrågor, som sammanhängde med de ärendegrupper, vilka
från det nya budgetåret skulle ankomma på dem.
I anslutning till departementsreformen bemyndigades chefen för justitiedepartementet
den 5 juni 1963 att tillkalla en särskild utredningsman för
utredning rörande statsdepartementens interna organisation och arbetsformer.
Utredningen har antagit benämningen departementsutredningen. I direktiven
angavs huvuduppgiften till att stärka departementens ställning
som organ för den centrala planeringen genom att förbättra deras organisation
för planering och samordning. Förbättringarna borde avse möjligheterna
att följa utvecklingen och taga initiativ samt att utforma riktlinjer
på grundval av material, som samlas inom underlydande organ och kommittéer.
Fördelningen av ärenden departementen emellan skulle icke behandlas
vid översynen utom så till vida, att det borde prövas, om ej en del
ärendegrupper av mindre central betydelse borde flyttas till annat departement
för att utjämna arbetsbördan departementen emellan eller för att
gränserna mellan dem skall bliva rationellare.
Utskottet. Ärendefördelningen mellan departementen är av största betydelse
för den centrala statsförvaltningens effektiva bedrivande. Den kräver
därför ständig uppmärksamhet. Frågan måste betraktas i samband med
departementens interna organisation och arbetsformer. Av den under år
1963 utfärdade nya departementsstadgan och den i anslutning därtill tillkallade
departementsutredningen framgår, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer dessa frågor. Utskottet kan därför icke nu finna någon riksdagens
framställning i ämnet erforderlig.
Utskottet hemställer sålunda,
att motionerna I: 357 och II: 349 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 mars 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson*, Dahlén,
Harald Pettersson och Hiibinette; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Magnusson i
Tumhult*, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping,
Braconier, fru Thunvall, herrar Wahlund och Zetterberg*.
* Ej närvarande vid justeringen.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7 år 196b
5
Reservation
av fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Dahlén, Harald Pettersson,
Hubinette, von Friesen, Magnusson i Tumhult, Hamrin i Jönköping, Braconier
och Wahlund, vilka ansett, att utskottets yttrande och hemställan
bort ha följande lydelse:
Ärendefördelningen mellan departementen är av största betydelse för den
centrala statsförvaltningens effektiva bedrivande. Den kräver därför ständig
uppmärksamhet. Ehuru vissa reformer genomfördes under år 1963 med
den nya departementsstadgan, är det tydligt, att man ännu icke nått en
tillfredsställande lösning. Väsentliga skillnader föreligger sålunda alltjämt
mellan de olika departementens arbetsbelastning, liksom det alltfort kan
ifrågasättas, om ärendefördelningen genomförts med tillräckligt hänsynstagande
till skilda ärendegruppers sakliga sammanhang. Beaktansvärda
synpunkter, som icke synes ha prövats i samband med 1963 års reform, har
anförts av motionärerna liksom tidigare av riksdagens revisorer 1956 och
av författningsutredningen i dess betänkande 1958.
Ärendefördelningen mellan departementen måste emellertid även betraktas
i samband med departementens interna organisation och arbetsformer,
vilka frågor för närvarande överväges av en särskilt tillkallad utredningsman.
Enligt lämnade direktiv skall denne emellertid icke framlägga förslag
rörande ärendefördelningen i vidare mån än som avser ärendegrupper av
mindre central betydelse.
Utskottet finner det angeläget, att i anslutning till pågående utredning
om departementens organisation och arbetsformer även företages en allmän
och ingående översyn av ärendefördelningen mellan departementen.
Utskottet hemställer därför,
att riksdagen, med bifall till motionerna I: 357 och II:
349, i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte förorda, att en översyn
av ärendefördelningen mellan departementen sker för
att åstadkomma en ändamålsenlig organisation av regeringsärendenas
handläggning.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
610152