Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 196b
1
Nr 6
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av motioner om
rätt att överklaga departementschefs beslut rörande
utbekommande av allmän handling.
I de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 388
i första kammaren av herr Kaijser och nr 471 i andra kammaren av herr
Palm hemställes, »att riksdagen som vilande måtte antaga följande förslag
till ändring i 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen:
2 kap.10 §
Har myndighet avslagit framställning om utbekommande av allmän handling
och anser sökanden att beslutet icke är lagligen grundat, äge han, i den
ordning nedan sägs, söka ändring i beslutet.»
Beträffande motiveringen får utskottet, i den mån redogörelse icke lämnas
i det följande, hänvisa till motionen II: 471.
År 1937 bröts bestämmelserna om inskränkningar i handlingsoffentligheten
ut ur 1812 års tryckfrihetsförordning och överfördes till särskild lag, lagen
den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna
handlingar (den s. k. sekretesslagen). Samtidigt infördes ett besvärsinstitut:
part som fått en ansökan att utfå allmän handling avslagen fick möjlighet
att fullfölja talan i högre instans, i sista hand högsta domstolen eller regeringsrätten.
Från möjligheten att överklaga undantogs dock departementschefs
beslut; departementschef kunde meddela beslut dels med avseende på
handlingar förvarade hos det under honom lydande statsdepartementet, dels
på grund av förordnande om s. k. kvalificerad hemligstämpling (2 § 4 mom.
tredje stycket i den år 1937 antagna lydelsen av tryckfrihetsförordningen;
se 2 kap. 14 § andra stycket i 1949 års tryckfrihetsförordning).
Förarbetena till lagstiftningen om besvärsinstitutet innehåller icke någon
närmare redovisning av skälen till att departementschefs beslut undantogs
från besvärsrätten (SOU 1935: 5 s. 38, prop. 1936: 140 s. 47).
I 1944 års tryckfrihetssakkunnigas betänkande med förslag till tryckfrihetsförordning
(SOU 1947:60) upptogs icke någon motsvarighet till det
stadgande, enligt vilket departementschefs beslut inte kunde överklagas. De
sakkunniga anförde härom (s. 79):
Mot klagorätt i fråga om departementschefs beslut att vägra utlämna allmän
handling kunna uppenbarligen vissa betänkligheter anföras, särskilt
med hänsyn till att klagorätt i allmänhet icke föreligger i departementsärenden.
Ä andra sidan innebär frånvaron av klagorätt i nu avsedda fall ett av
-
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1961
steg från de principer som ansetts böra gälla beträffande fullföljden i ärenden
om utlämnande av allmän handling. Därav följer exempelvis att i fråga
om skriftväxlingar mellan departement och annan myndighet sökandens
rätt att fullfölja talan till regeringsrätten blir beroende på om hans begäran
avser det hos departementet eller hos den andra myndigheten förvarade exemplaret
av handlingen. Även eljest kan tydligen på grund av denna frånvaro
av klagorätt olika praxis i likartade frågor uppkomma mellan departement
och övriga myndigheter. Behovet av ett gemensamt bedömande i högsta
instans synes böra vara avgörande även i fråga om rätten till fullföljd mot
departementschefs beslut; enligt de sakkunnigas uppfattning tala alltså
övervägande skäl för att fullföljdsrätt medgives även i nu ifrågavarande fall.
De sakkunnigas ståndpunkt i denna fråga vann icke anslutning av föredragande
departementschefen, och i propositionen med förslag till ny tryckfrihetsförordning
upptogs på nytt föreskriften, att beslut, som meddelats av
departementschef, ej må överklagas (prop. 1948: 230, 2 kap. 10 § förslaget
till tryckfrihetsförordningen, motivering s. 138). Konstitutionsutskottet förordade
däremot de sakkunnigas förslag (uti. 1948: 30 s. 39 f). Fem av utskottets
ledamöter anslöt sig i en reservation till propositionen. Sedan kamrarna
stannat i skilda beslut och, efter sammanjämkning, både propositionens
och utskottets förslag antagits som vilande, beslöt 1949 års riksdag vid
den slutliga prövningen att antaga 2 kap. 10 § i den i propositionen föreslagna
lydelsen.
I enlighet härmed innehåller 2 kap. 10 § i 1949 års tryckfrihetsförordning
en föreskrift om att departementschefs beslut i fråga om utlämnande av
handling ej må överklagas.
Motionerna. I motionerna anföres bl. a.:
Sedan beslutet fattades 1948 har skett en påtaglig koncentration av viktiga
avgöranden till statsdepartementen. Detta har medfört att ett växande antal
viktiga handlingar undandragits den kontroll över offentlighetsprincipens
tillämpning, som ligger i möjligheten att hos regeringsrätten överklaga
beslut varigenom utlämnande vägrats. De farhågor för mindre enhetlig praxis
i detta hänseende som uttalades av 1944 års tryckfrihetssakkunniga vinner
därigenom i styrka. I vissa på senare tid aktuella fall har det också
framgått, att detta kan medföra allvarliga olägenheter för den offentliga debatten
och kritiken också i viktiga frågor. Några principiella invändningar
torde icke heller kunna resas mot en sådan fullföljdsrätt, som på sin tid
förordades av tryckfrihetssakkunniga och av 1948 års konstitutionsutskott.
Överklagandet kommer ju att gälla beslut icke av Kungl. Maj :t i statsrådet,
utan av statsrådet i hans egenskap av administrativ chef för statsdepartement.
Även om hans åtgöranden också i denna del kan göras till föremål för
granskning i konstitutionsutskottet, följer härmed icke någon möjlighet att
uppnå ändring av det aktuella beslutet. Detta synes ytterst betänkligt såväl
ur allmänna rättssynpunkter som med tanke på värdet av en fri offentlig
debatt.
Såväl principiella som erfarenhetsmässiga skäl talar således för en sådan
ändring av bestämmelsen i 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen, att fullföljdsrätt
medgives även mot departementschefs beslut.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 196i
3
Utskottet. Beslut i ärenden om utbekommande av allmänna handlingar
som förvaras i statsdepartement fattas enligt tryckfrihetsförordningen av
departementschefen; här bortses från den preliminära prövning som jämlikt
2 kap. 9 § andra stycket kan ankomma på en denne underställd befattningshavare.
Att beslutanderätten tillkommer departementschefen sammanhänger
med att varje departement vid tillämpningen av bestämmelserna om
allmänna handlingars offentlighet utgör en myndighet för sig. Under de
långvariga förarbetena på en författning som skulle ersätta 1812 års tryckfrihetsförordning
ifrågasattes till en början, att departementen i stället skulle
anses ingå som avdelningar i Kungl. Maj :ts kansli; i så fall skulle det tydligen
ha ankommit på Kungl. Maj :t i statsrådet att fatta beslut.
De praktiska formerna för avgörande av sekretessärendena inom departementen
torde i väsentliga hänseenden sammanfalla med vad som iakttages
i fråga om stora mängder av konseljärenden. Den ordning regeringsformen
anvisar för rättslig granskning av Kungl. Maj :ts beslut i statsrådet tillämpas
även i fråga om departementschefernas beslut om allmänna handlingar; det
kan nämnas att konstitutionsutskottet vissa år rutinmässigt har infordrat
handlingarna angående samtliga av departementscheferna meddelade beslut
av detta slag.
Frågorna om regeringsarbetet och om kontroll av regeringens avgöranden
är nu under övervägande som ett led i författningsreformen. Nya former för
handläggningen inom departementen av ärenden om utbekommande av
handlingar kan komma att utarbetas, och som en följd härav kan frågan om
kontroll av avgörandena komma i ett nytt läge. Det är därför enligt utskottets
mening icke lämpligt att nu till särskild prövning taga upp den i motionerna
avsedda föreskriften i tryckfrihetsförordningen, enligt vilken departementschefs
beslut i ärende om utbekommande av handling inte får överklagas.
Utskottet hemställer alltså,
att motionerna 1:388 och 11:471 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 19 mars 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande:
från f ö r s t a kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Dahlén, Hernelius, Dahl* och Källqvist*;
samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen*, Adamsson,
Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Alemyr*, Anners och Johansson i Trollhättan.
* Ej närvarande vid justeringen.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6 år 1961
Reservation
av herrar Torsten Andersson, Sveningsson, Dahlén, Hernelius, Kållqvist,
von Friesen, Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping, Braconier och Anners,
vilka ansett att utskottet bort anföra följande.
Då man som ett led i 1936—37 års reform av sekretesslagstiftningen
införde ett besvärsinstitut, var det ett huvudsyfte att garantera ett enhetligt
bedömande av frågor om utlämnande av handlingar. Förbudet att
föra talan mot departementschefs beslut i sådana frågor leder emellertid
till att detta syfte icke förverkligas beträffande en stor och viktig grupp
av handlingar. Allmänheten har i fråga om alla de handlingar som förvaras
i departementen inte samma garantier för prövningen som i fråga
om handlingar hos andra myndigheter. Det bör understrykas, att departementen
handlägger mängder av ärenden av stor allmän betydelse och att
intresset av offentlig debatt därför i särskilt hög grad anknyter just till
de i departementen förvarade handlingarna. En märklig konsekvens av
den gällande begränsningen i fullföljdsrätten kan inträda när exemplar
av en viss handling finns såväl hos ett departement som hos en annan förvaltningsmyndighet:
besluten kan här gå i olika riktning. Utskottet hyser
icke några konstitutionellt grundade betänkligheter mot en möjlighet att
i här förevarande sammanhang föra talan mot departementschefs beslut.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:388
och II: 471, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
för sin del antaga följande
Förslag
till
ändrad hjdelse av 2 kap. 10 § tryckfrihetsförordningen
(Nuvarande lydelse)
Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän
handling och anser sökanden att
beslutet icke är lagligen grundat,
äge han, i den ordning nedan sägs,
söka ändring i beslutet; beslut, som
meddelats av departementschef, må
dock ej överklagas.
(Föreslagen lydelse)
Har myndighet avslagit framställning
om utbekommande av allmän
handling och anser sökanden att
beslutet icke är lagligen grundat,
äge han, i den ordning nedan sägs,
söka ändring i beslutet.