Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

1

Nr 21

Konstitutionsutskottets memorial angående statsrådens befattning
med Wennerströmaffären.

Genom memorial nr 16 till 1963 års riksdag har konstitutionsutskottet
för riksdagen anmält, att den s. k. Wennerströmaffären kommit till utskottets
kännedom under tiden mellan riksdagens vårsession och höstsession,
att utskottet den 16 oktober 1963 infordrat material för bedömning
av ärendets konstitutionella sida, att utskottets granskning ej kunde avslutas
under höstsessionen, enär ytterligare material av betydelse för fullgörande
av utskottets granskningsuppgift i förevarande fall kunde väntas föreligga
först under år 1964, samt att det därför ankomme på konstitutionsutskottet
vid 1964 års riksdag att fortsätta och slutföra granskningen av Wennerströmaffärens
konstitutionella sida.

Den 28 juni 1963 förordnade Kungl. Maj :t ordföranden i arbetsdomstolen,
f. d. justitierådet Gunnar Dahlman, häradshövdingen i Sunnervikens
domsaga Nils Berglund och hovrättsrådet i Svea hovrätt Ivan Wallenberg
att såsom undersökningskommission, så snart lämpligen kunde ske, bl. a.
utreda orsakerna till att den spioneriverksamhet, vartill översten S. E. C.
Wennerström erkänt sig skyldig, kunnat fortgå under en lång följd av år.
Tillika förordnades Dahlman att vara kommissionens ordförande. Den 22
augusti 1963 förordnade Kungl. Maj :t lagmannen i Svea hovrätt Bengt
Lännergren att vara ledamot av kommissionen. Den 18 oktober 1963 beviljade
Kungl. Maj :t Dahlman begärt entledigande från uppdraget i kommissionen
och förordnade Lännergren att vara kommissionens ordförande.
Kommissionen har vanligen benämnts juristkommissionen i Wennerströmaffären.

Den 29 och den 30 oktober 1963 debatterades Wennerströmaffären i riksdagen
i anslutning till interpellationer i båda kamrarna (FK 30 s. 3 ff, AK
30 s. 3 ff, 84 ff samt 31 s. 3 ff).

Den 13 december 1963 utsåg Kungl. Maj :t ledamöterna av riksdagens
första kammare Axel Strand, Allan Hernelius, Torsten Andersson och Georg
Pettersson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare Sven Wedön
och Hilding Johansson med uppgift att såsom en parlamentarisk nämnd
bl. a. företaga en allsidig granskning av det genom kommissionens försorg
samlade utredningsmaterialet, såvitt avsåg statsrådens handläggning av
Wennerströmaffären.

Den 20 april 1964 har juristkommissionen i Wennerströmaffären avgivit
sitt utlåtande, och den 23 april 1964 har den parlamentariska nämnden avgivit
rapport över nu ifrågavarande del av sitt uppdrag. Utlåtandet och rap 1

llihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. 2 and. Nr 21

2 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1961

porten har — bortsett från vissa av hänsyn till rikets säkerhet betingade
uteslutningar — offentliggjorts såsom SOU 1964: 15 och 17.

Konstitutionsutskottet har nu fortsatt och slutfört granskningen av Wennerströmaflarens
konstitutionella sida. Utskottet har därvid tagit del av
nyssnämnda utlåtande och rapport — även i de delar de ej offentliggjorts
— ävensom ytterligare material i ärendet.

För en närmare redogörelse i ärendet hänvisas till ovanberörda offentliga
utredningar. Sammanfattningsvis får utskottet härom anföra följande.

Det statsråd, som först underrättades om att Wennerström inom statspolisen
betraktades som en säkerhetsrisk, var chefen för försvarsdepartementet
Sven Andersson. Anledningen härtill har sagts vara, att säkerhetsärenden
rörande militär personal enligt en under beredskapsåren uppkommen
praxis brukat upptagas i försvarsstaben eller försvarsdepartementet.

Tidpunkten för underrättelsen till försvarsministern har icke kunnat med
säkerhet fastställas, men sannolikheten talar för alt det var i slutet av november
eller början av december 1959, då Wennerström sedan omkring två
är tjänstgjorde som chef för flygsektionen i försvarets kommandoexpedition
(FIvE). Informationen lämnades till försvarsministern av statspolisintendenten
Georg Thulin i närvaro av chefen för FKE, generalmajoren
Carl Årmann, och chefen för sektion II i försvarsstaben, kommendören Holger
Henning. Thulin berättade vid tillfället fritt vad han visste om Wennerström.
En fullständig föredragning för försvarsministern ägde därefter
rum den 4 januari 1960 genom polisintendenten Äke Hasselrot i närvaro av
Thulin.

Körande skälen till att han fann sig böra underrätta försvarsministern
om ärendet har Thulin uppgivit:

Efter ett samtal med Henning den 19 november — när denne på särskild
fråga sade sig icke kunna gå i god för Wennerström — framstod Wennerström
för Thulin som en »säkerhetsrisk». Att en sådan fanns i FKE, alltså
i försvarsministerns omedelbara närhet, horde enligt Thulins mening försvarsministern
underrättas om. Härtill kom att statspolisen vid en sådan
kontakt kunde förväntas erhålla synpunkter och upplysningar av betydelse
för bedömande av saken. Med dessa Thulins uppgifter kan jämföras uttalande
av Årmann, att orsaken till Thulins initiativ icke förklarats närmare
än att han ansett sig böra informera försvarsministern om att säkerhetstjänsten
hade vissa misstankar mot Wennerström, samt uppgifter av försvarsministern
och Henning, att Thulin ville ha upplysningar rörande en
sektionschefs i FKE kontakter med utländska attachéer. Årmann har senare
också sagt att han fick ett intryck av alt polisen »hade en s. k. garderobsstädning».

Vad härefter angår bedömningen av de omständigheter, som kunde tala
för att misstankarna mot Wennerström var berättigade, har försvarsministern
enligt vad han uppgivit fattat säkerhetstjänstens summering sålunda:

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196''r

3

De misstankar som kommit att riktas mot Wennerström fick ej uppfattas
så att han bedömdes vara illojal mot den svenska krigsmakten. På grund
av obetänksamhet eller dåligt omdöme i umgänget med tyska diplomater
hade han fått ögonen riktade på sig. Det som framkommit under den tid
han observerats hade kunnat förklaras.

Enligt den mening som juristkommissionen i sitt utlåtande uttalat var
det vid denna tid föreliggande bevismaterialet sådant, att det är synnerligen
tveksamt om detta verkligen kunde vid en objektiv prövning anses innefatta
grund för skälig misstanke mot Wennerström. Kommissionen har därför
funnit det naturligt, om bedömningen vid föredragningen den 4 januari 1960
gick ut på att ringa grund förelåg för misstankarna mot Wennerström.

Emellertid hade rådhusrätten genom beslut den 10 november 1959 på
framställning av stadsfiskalen Werner Ryhninger meddelat tillstånd till
avhörande av samtal till och från Wennerströms bostadstelefon. Sådant tillstånd
förutsätter enligt gällande lagbestämmelser bl. a. att den person, varom
är fråga, skäligen kan misstänkas för spioneribrott. För bedömningen
av försvarsministerns handläggning av ärendet torde vara av betydelse att
söka klargöra när han fått kännedom om att telefonkontroll utövades beträffande
Wennerström. Försvarsministern har vid samtal inför undersökningskommissionen
sagt, att det aldrig före Wennerströms anhållande uttryckligen
framfördes till honom, att telefonavlyssning ägde rum eller att
beslut därom fattats, att han dock, när Wennerströms ekonomi på våren
1961 diskuterades i samband med dennes ansökning till befattningen som
expeditionsofficer i flygstaben, förstått att telefonkontroll vid denna tid var
anordnad, samt att han ej förrän efter Wennerströms gripande haft kännedom
om de lagliga villkoren för att telefonavlyssning skall få komma till
stånd.

Thulin, Hasselrot och Henning har förklarat, att de ej kan erinra sig all
telefonavlyssningen omnämnts för försvarsministern tidigare än vid den
av honom angivna tiden. Visserligen har Ärmann uttalat, att telefonkontrollen
var på tal inför statsrådet under Ärmanns tid som kommandochef,
d. v. s. före den 1 oktober 1960. Att döma av senare uppgifter från Ärmann
är dock hans minnesbilder på denna punkt dunkla. Den parlamentariska
nämnden har i sin rapport uttalat den meningen, att Ärmanns utsaga ej utgör
tillräckligt skäl för antagande, att försvarsministern redan i oktober
1960 fått kännedom om telefonkontrollen, och juristkommissionen har funnit
intet tala mot riktigheten av försvarsministerns uppgift, att han först på
våren 1961 kunde sluta sig till att Wennerström stod under telefonkontroll.

Rörande vad som eljest förekom vid de sammanträden, dä försvarsministern
år 1959 först underrättades och därefter den 4 januari 1960 fick eu
fullständig föredragning i ärendet, må här redovisas följande. Försvarsministern
beskrev Wennerström som eu noggrann och ambitiös föredragande.

4 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

Thulin och Hasselrot erhöll upplysningar om Wennerströms tjänsteåligganden
i fråga om kontakter med utländska militärattachéer. Försvarsministern
upplyste, alt Wennerström innehade uppdrag såsom särskild föredragande
i robot- och kärnvapen frågor. Det torde icke ha varit något tal om
att Wennerström skulle avkopplas därifrån. Frågan om att Wennerström
skulle skiljas från sin befattning i FKE synes ha berörts men icke mera
ingående övervägts.

Slutligen har försvarsministern uppgivit, alt det varken vid nu ifrågavarande
tillfällen eller senare var på tal att begränsa Wennerströms tillgång
till hemliga handlingar under hans återstående tid i FKE; en sådan
åtgärd påkallades enligt försvarsministern icke av polisen och hade för
övrigt icke varit praktiskt genomförbar.

Under tiden från den 4 januari 1960 till våren 1961 erhöll försvarsministern
fortlöpande underrättelser om vad som tilldrog sig i ärendet Wennerström.
Han hade flera överläggningar härom med statspolisen, Ärmann
och Henning. Han var medveten om att överstelöjtnanten Per Elof Vingren,
som var chef för armésektionen, kände till misstankarna mot Wennerström
från tidigare tjänstgöring som chef för inrikesavdelningen i försvarsstaben
och hade sin uppmärksamhet riktad på Wennerström.

Den 1 oktober 1960 blev Ärmann avlöst av konteramiralen Henning som
chef för FKE, och den 15 november 1960 tillträdde överstelöjtnanten Ingemar
Bondeson efter Vingren tjänsten som chef för armésektionen på FKE
och blev samtidigt säkerhetschef i departementet. Bondeson blev omkring
den 1 oktober 1961 invigd i misstankarna mot Wennerström.

Vid månadsskiftet september—oktober 1961 skulle Wennerström enligt
gällande bestämmelser gå i pension. Den 31 mars 1961 utgick ansökningstiden
för en arvodestjänst såsom expedilionsofficer vid flygstaben, närmast
avsedd för en pensionerad officer av kaptens eller majors grad. Ur sekretessynpunkt
var detta en utomordentligt viktig tjänst, då dess innehavare
utan särskild kvittens ägde tillgång till alla hemliga handlingar i flygstaben.

Bland de sökande till tjänsten var Wennerström, som utan tvekan var
formellt mest meriterad för tjänsten.

Wennerströms ansökan till befattningen i flygstaben kunde föranleda
överväganden främst ur två synpunkter. För det första var tjänsten, såsom
nyss nämndes, ytterst känslig ur sekretessynpunkt. För det andra kunde
det synas märkligt, att en person i Wennerströms rang och med hans omvittnade
sociala ambitioner sökte en tjänst, vilken — som det sagts —
»faktiskt var en smula underordnad».

Thulin vände sig till försvarsministern och anhöll om dennes medverkan
till att Wennerström ej skulle få tjänsten i flygstaben utan i stället någon
annan befattning, där han ej fick tillgång till försvarshemligheter. I anslutning
till denna framställning förekom överläggningar inför försvars -

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 5

ministern, där olika förklaringar till Wennerströms ansökan och tänkbara
utvägar ur den uppkomna situationen diskuterades. Man synes allmänt
ha ansett, att Wennerström ej borde få den sökta tjänsten. Vid diskussionerna
torde ha understrukits — särskilt från Thulins sida — att misstankarna
mot Wennerström kunde vara oberättigade och att denne därför ej
borde bliva lidande på att han ej fick befattningen i flygstaben. Försvarsministern
höll med om detta men förklarade sig också, enligt vad han uppgivit,
beredd att låta Wennerström bliva förbigången. Thulin och Hasselrot
har i detta hänseende yttrat, att de ej för spaningsintressets skull verkade
för att Wennerström skulle bliva kvar i någon ur säkerhetssynpunkt riskabel
tjänst.

Ansträngningarna inriktades på att åt Wennerström finna någon annan
befattning, som han kunde tänkas föredraga framför den sökta. Man ansåg
sig nämligen böra handla så att Wennerström ej förstod att man hyste misstankar
mot honom. Försvarsministern kom själv med ett uppslag att Wennerström
kunde placeras som flygattaché i Paris. Häremot kom Thulin med
invändningar. Resultatet av överläggningarna blev att chefen för flygstaben,
generalmajoren Stig Norén, fick uppdrag att åt Wennerström söka
finna någon tjänst, som icke i sådan grad som den sökta befattningen var
riskabel från säkerhetssynpunkt. Till fullgörande av detta uppdrag vidtog
Norén därpå vissa undersökningar. Innan dessa hade lett till något resultat
fick han emellertid besked om att en lösning hade erbjudit sig.

Den lösning av frågan om Wennerströms placering, som yppat sig, var
ett uppdrag som militär expert inom UD i nedrustningsfrågan.

På våren eller försommaren 1961 planerade dåvarande ministern för utrikes
ärendena östen Undén att aktivisera den svenska verksamheten i
nedrustningsfrågan inom Förenta Nationerna. För frågans behandling avsåg
man att organisera en arbetsgrupp i utrikesdepartementet. Inom arbetsgruppen
skulle finnas en militär expert. I maj eller i början av juni
1961 framförde Undén till försvarsministern önskemålet att få tillgång till
en språkkunnig officer för detta uppdrag. Uppdraget skulle gälla tills vidare.

Rörande de upplysningar Undén i detta sammanhang lämnade försvarsministern
beträffande expertens kommande uppgifter har Undén yttrat följande:
Den militäre experten skulle ordna, samla och systematisera materialet
i nedrustningsfrågan samt göra en sammanställning så att man kunde
se på vilka punkter stormakternas önskemål och synpunkter sammanföll.
Det var ej fråga om någon bestämd punkt inom nedrustningsområdet,
utan experten skulle över huvud hjälpa till att få dessa frågor mer utredda
och göra de utredningar som påkallades.

Försvarsministern har sagt: Den militäre experten skulle enligt Undén
biträda i UD med att kartlägga det något förvirrade läget i nedrustnings |1

Dihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 21

6 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

frågan. Experten skulle bedöma det militära värdet och konsekvenserna
a\ olika framställda förslag. Vidare skulle han hålla reda på och ordna
materialet samt följa utvecklingen i nedrustningsfrågan.

Försvarsministern kom på den tanken, att det kunde vara lämpligt att
placera Wennerström på expertuppdraget.

Innan försvarsministern tog kontakt med Undén härom hade han en
överläggning med Thulin i saken. Försvarsministern har om denna överläggning
i huvudsak förklarat, att han därvid höll »en liten föreläsning i
nedrustningsfrågan» för Thulin samt beskrev Wennerströms tilltänkta uppdrag
på det sätt detsamma skildrats av Undén.

Thulin har berättat: Försvarsministern omtalade för honom, att han fått
tag på ett uppdrag för Wennerström. Försvarsministern nämnde det militära
expertuppdraget i UD samt yttrade: »Där, förstår diu, där är han ofarlig.
» Dessa ord har etsat sig in i Thulins minne just därför att han kände
stor lättnad. Thulin hade även i statspolisintendentens samrådsnämnd
sagt att det arbete, på vilket Wennerström skulle placeras i UD, ansågs vara
ofarligt.

Hasselrot har bekräftat, att Thulin efter sammanträffandet med försvarsministern
framställde saken för Hasselrot så som nu angivits; i det nya
uppdraget skulle alltså Wennerström enligt försvarsministerns mening ej
få farliga saker att syssla med.

Försvarsministern har förnekat, att han i detta sammanhang använt ordet
ofarlig. Det vore dock möjligt, att Thulin fattat försvarsministerns beskrivning
så, att uppdraget var ofarligt med hänsyn till att UD icke hade
några svenska försvarshandlingar.

Henning har uppgivit, att försvarsministern beskrivit Wennerströms tilltänkta
arbete på UD så, att det skulle bestå i att dels hålla reda på och ordna
det mycket omfattande material, som departementet hade på nedrustningssidan,
dels följa utvecklingen på nedrustningsfronten och vid behovgöra
sammanställningar utav materialet härom.

Då Thulin icke hade något att erinra, tog försvarsministern kontakt med
utrikesminister Undén och föreslog Wennerström till uppdraget. Enligt
vad försvarsministern meddelat gav han i samband härmed Undén den upplysningen,
att Wennerström var föremål för säkerhetstjänstens uppmärksamhet.
Försvarsministern har vadare härom uppgivit: Han sade vid detta
tillfälle inte så mycket till Undén, utan förklarade i huvudsak, att Wennerström
under kriget kommit i säkerhetspolisens papper. Han berättade inga
detaljer och nämnde ej, att Wennerström sökte en tjänst i flygstaben, vilken
han ej borde få, samt att detta var skälet till att man ville placera honom
i UD. Ej heller omnämndes, att Wennerström — enligt vad försvarsministern
vid denna tid förstått — stod under telefonkontroll. Försvarsministern
förklarade, att han tog ansvaret för att Wennerström placerades
i UD.

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196 b 7

Undén har inför undersökningskommissionen yttrat: Då försvarsministern
nämnde, att han funnit en man för uppgiften i nedrustningsfrågan,
meddelade han även i förtroende, att säkerhetstjänsten hade sin uppmärksamhet
riktad på Wennerström. Några skäl för övervakningen angavs ej.
Det var endast det faktum, att Wennerström var föremål för övervakning,
som meddelades Undén.

Undén har även uppgivit, att han i detta sammanhang frågade, om man
skulle informera någon på UD, men att han då fick besked, att säkerhetspolisen
absolut var emot detta. Undén ansag sig ha svårt att gå emot polisens
uppfattning härvidlag.

Omkring den 10 juni erbjöds Wennerström uppdraget som militär expert
och accepterade erbjudandet efter ett par dagars betänketid. Han återkallade
sedan sin ansökan till befattningen i flygstaben.

Genom beslut i kommandoväg den 30 juni 1961 uppdrog försvarsministern
åt Wennerström att fr. o. m. den 1 oktober 1961 tills vidare biträda
inom försvarsdepartementet med ärenden, som departementschefen överlämnade
till honom, och den 1 oktober 1961 uppdrog departementschefen
åt Wennerström att stå till utrikesministerns förfogande för att biträda vid
handläggningen av nedrustningsärenden och därmed sammanhängande frågor.
Redan kort efter beslutet den 30 juni 1961 torde dock Wennerström i
enlighet med Undéns önskemål ha börjat ägna sig åt uppdraget i UD.

Frågan huruvida placeringen i UD med hänsyn till vad som på sommaren
1961 var känt rörande Wennerström utgjorde en från säkerhetssynpunkt
godtagbar befattning för honom eller om den — ehuru den ansågs
mindre farlig än befattningen i flygstaben — likväl var förenad med sådana
risker att den icke kunde anses godtagbar har juristkommissionen funnit
vara ett avvägningsspörsmål, vars avgörande berott på vilken grad av försiktighet
man med hänsyn till de föreliggande misstankarna mot Wennerström
skulle iakttaga.

För nedrustningsfrågans behandling inom UD verkade från sommaren
1961 den tidigare omnämnda arbetsgruppen. Däri ingick —- förutom utrikesministern
— kabinettssekreteraren Leif Belfrage, chefen och biträdande
chefen för politiska avdelningen, utrikesråden Sverker Åström och Per Lind,
ambassadören Alva Myrdal och Wennerström.

Undén har uppgivit: Det fick framgå vid arbetsgruppens sammanträden
vad Wennerström skulle arbeta med. Någon diskussion om arten av
hans uppdrag förekom alltså ej; han var helt enkelt militär expert i nedrustningsfrågan.
Som sådan skulle han sätta sig in i nedrustningsproblemen
samt kunna bedöma och jämföra olika nedrustningsplaner. Det var
alltså ett kvalificerat uppdrag.

Till eu början synes Wennerström på UD ha gått igenom och satt sig in
i det befintliga materialet angående nedrustningsfrågan. Därefter systematiserade
han detta material och lade upp det på olika pärmar.

8 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196-t

I den nyssnämnda arbetsgruppen fick Wennerström efter hand vissa
specificerade uppdrag. Arbetsgruppens diskussioner torde ha legat till grund
för den plan rörande nedrustningsfrågan, som Undén den 26 oktober 1961
framlade i FN :s generalförsamling.

I december 1961 beslöts, att Sverige skulle deltaga i nedrustningskonferensen
i Geneve, som började i mars 1962. Denna utveckling gjorde nedrustningsspörsmålen
till ett löpande ärende inom UD, och härigenom förändrades
i viss mån Wennerströms arbetsuppgifter. Han fick sålunda följa
det aktuella materialet, bearbeta detta samt deltaga i diskussioner om föreliggande
frågor och göra vissa utredningar i anslutning härtill. Det var ej
meningen, att Wennerström skulle vara aktiv vid övervägandena om utformningen
av den allmänna svenska politiken i nedrustningsfrågan. Att
döma av ett uttalande av ambassadör Alva Myrdal synes Wennerström ej
heller i nämnvärd grad ha yttrat sig i sådana spörsmål.

I nedrustningsdelegationen i Genéve skulle ingå en militär representant.
Vid ett sammanträde den 8 januari 1962 inför försvarsministern beslöts,
att detta uppdrag ej skulle läggas på Wennerström. Härtill torde ha bidragit
såväl säkerhetssynpunkter som en uppfattning inom försvarsledningen,
att Wennerström ej var kompetent för uppgiften. Generallöjtnanten Gustaf
Adolf Westring utsågs i stället till militär representant i delegationen. Härigenom
kom Wennerström ej att bliva den som i dessa angelägenheter förmedlade
kontakterna mellan försvarsstaben och UD.

Däremot kom Wennerström under tjänstgöringen i UD på andra sätt i
beröring med material från försvarsstaben. Såsom exempel härpå kan nämnas,
att Wennerström våren 1963 deltog i en särskild arbetsgrupp, vilken
med ambassadör Alva Myrdal såsom ordförande utredde frågan om möjligheterna
att genom budgetkontroll utläsa, huruvida utfästa nedrustningsåtgärder
verkligen kom till stånd. I arbetsgruppen, vari bland andra ingick
representanter för försvarsstaben, tjänstgjorde Wennerström som sekreterare.

Under spaningsarbete! uppkom ofta frågan, huruvida och i vad mån
Wennerström hade anledning att för sitt uppdrag i UD införskaffa olika
försvarshandlingar.

Rörande Wennerströms behov av dylika handlingar har under juristkommissionens
samtal framkommit i huvudsak följande synpunkter. Wennerström
kunde ha anledning att söka skaffa sig kännedom om andra länders
krigspotential och styrkeförhållanden samt vapenutvecklingen utomlands.

I fråga om enskilda vapentyper räckte det med kunskaper om vapnens karaktär
och verkningsförmåga. Däremot behövde han ej känna till tekniska
detaljer eller taga befattning med svenska försvarshandlingar. Det ankom
på den militäre representanten i nedrustningsdelegationen och ej på Wennerström
att följa, hur olika förslag i nedrustningsfrågan återverkade på

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i 9

svenska förhållanden. Sverige inköpte dock åtskillig militär materiel från
utlandet, och Wennerström kunde därför genom att studera beskrivningar
och instruktioner, som fanns hos svenska myndigheter, skaffa sig kunskaper
om andra länders materiel. Han ägde alltså en naturlig möjlighet att —
under motivering att han ville studera utländska militära förhållanden —
utfå handlingar av stort sekretessvärde även för Sverige. Personer, som ej
var orienterade om misstankarna mot Wennerström, kunde i dylika situationer
knappast väntas ifrågasätta det berättigade i motiveringen. Tillika
kunde bristande kännedom om gränsdragningen mellan Wennerströms och
den militäre representantens i Genévedelegationen uppdrag leda till att Wennerström
utfick informationer om svenska förhållanden, som han ej hade
behov av för sin UD-tjänst.

Själva karaktären av UD-uppdraget kunde enligt juristkommissionens
mening sägas ha föranlett svårigheter vid bedömandet av det intresse för
svenska försvarshandlingar som'' under UD-tiden iakttogs hos Wennerström.

Första gången sådana svårigheter uppkom var i mitten av september
1961, då Wennerström per telefon hos flygstabens planeringsavdelning begärde
och utfick två hemliga handlingar.

På försvarsstabens inrikesavdelning studerades andra exemplar av de
handlingar Wennerström utfått från flygstaben, och den 28 september 1961
anmäldes saken för försvarsministern i närvaro av Thulin, Hasselrot och
Henning. Thulin och Hasselrot fick vid sammanträdet otvetydiga besked
av såväl försvarsministern som Henning, att Wennerström ej för sitt uppdrag
i UD eller eljest hade anledning efterfråga handlingarna. Henning har
förklarat, att det som inträffat var en anmärkningsvärd sak och att han liksom
försvarsministern var verkligt betänksam och oroad.

Det inträffade ledde till en skärpning av övervakningen över Wennerström.
Sålunda fick Wennerströmärendet hos polisen prioritetsrätt, och en
förste kriminalassistent avdelades att så gott som uteslutande ägna sig åt
detta ärende. Telefonkontrollen på Wennerströms bostadstelefon, som man
räknat med att slopa i och med att Wennerström avgick med pension den
1 oktober, förlängdes på nytt. Sedan Wennerström för sitt arbete åt UD
fått ett tjänsterum på FKE, beviljades den 13 oktober telefonkontroll även
på tjänstetelefonen där. Inom försvaret informerades åtskilliga befattningshavare
om misstankarna mot Wennerström. Däremot ägde ingen information
rum inom UD. Med undantag för tillträdande utrikesministern informerades
där icke någon förrän i december 1962.

Den 10 oktober 1961 uppsökte Wennerström försvarsministern och anhöll,
att eu generalorder skulle utfärdas, som gav Wennerström rätt att för
sin tjänst i UD följa forskningen på försvarets forskningsanstalt (FOA).
Wennerström åberopade till stöd för sin anhållan, att han talat med utrikesministern
därom.

10

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

I anledning av Wennerströms besök talade försvarsministern samma dag
med Thulin och uppsökte därefter genast utrikesminister Undén.

Försvarsministern har rörande samtalet med Undén den 10 oktober 1961
uppgivit, att de då hade ordentlig genomgång av fallet Wennerström under
ungefär en timmes tid samt att försvarsministern berättade allt han visste
om Wennerström och även omnämnde innehållet i de handlingar, som
Wennerström tidigare under hösten utfått från flygstaben.

Undén lämnade vid ett första samtal med juristkommissionen uppgifter,
som närmast tydde på att det denna gång liksom vid den första kontakten
med försvarsministern endast skett en relativt kort information. Vid ett
senare av den parlamentariska nämnden påkallat samtal yttrade Undén,
att han ej hade någon anledning betvivla, att det vid tillfället på hösten 1961
förekommit den orientering i ärendet, som försvarsministern uppgivit.

Undén förklarade vid sammanträffandet den 10 oktober 1961, att han ej
givit Wennerström något direkt uppdrag att följa forskningen på FOA men
att Wennerström av samtal hade kunnat fatta som sin uppgift att hos FOA
följa upp den senaste vapentekniska utvecklingen.

Kort efter den 10 oktober 1961 hade försvarsministern ett samtal med generaldirektören
Martin Fehrm i FOA varvid meddelades, att Wennerström
var en säkerhetsrisk och överenskoms, att Wennerström, om han önskade
något material från FOA, hade att vända sig till Fehrm direkt. Det sistnämnda
meddelades Wennerström.

Den 31 oktober 1961 hölls en föredragning i ärendet inför försvarsministern,
varvid Thulin, Hasselrot och Henning var närvarande. Man gick
då igenom och diskuterade ett antal av de omständigheter, som kunde inverka
på bedömningen av misstankarna.

Genom telefonkontroll fick säkerhetspolisen veta, att Wennerström den
26 november 1961 avsåg att besöka Helsingfors. Besöket rapporterades i
efterhand till försvarsministern.

Den 4 januari 1962 uppsökte Wennerström överbefälhavaren, generalen
Torsten Rapp, för att orientera denne om sitt uppdrag i UD. Enligt vad
Rapp uppgivit förklarade Wennerström, att han skulle biträda med Undénplanens
fortsatta handläggning och vara rådgivare i nedrustningsfrågor.
Wennerström sade sig för uppdraget behöva informationer i skilda avseenden,
bland annat om Sveriges krigsplanläggning, om landets materialfrågor
samt om innehållet i utlandsrapporterna till försvarsstaben. Rapp meddelade
Wennerström, att denne tjänstevägen via försvarsdepartementet fick begära
de handlingar som han behövde och att Rapp dessutom ville se en
instruktion för Wennerströms uppdrag i departementet, innan han lämnade
ut något.

ÖB rapporterade Wennerströms besök till, bland andra, försvarsministern.

Den 15 februari 1962 hölls ett sammanträde mellan försvarsministern

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 11

och Thulin. Den senare ville vid detta tillfälle veta, om Wennerström hade
uppdrag alt utröna den ryska inställningen i nedrustningsfrågan. Wennerström
hade nämligen till Bondeson fällt ett yttrande av innebörd, att
han hade ett sådant uppdrag. Efter att ha talat med utrikesministern meddelade
försvarsministern, att utrikesministern ej ansåg sig ha givit ett dylikt
uppdrag, men att frågan berörts vid ett samtal och att Wennerström
möjligen kunde ha fattat saken så, att han fått ett uppdrag av sådan innebörd.

Från statspolisens sida gjordes under vintern 1%1—1962 ytterligare förfrågningar
hos försvarsministern om Wennerströms arbetsuppgifter i UD.
Något klart besked fick statspolisen ej; utrikesministern hade på försvarsministerns
fråga sagt, att uppgifterna ej ändrats.

Den 10 mars 1962 träffade Wennerström på en diplomatmottagning inspektören
för luftbevakningen. Det kom då på tal mellan dem, att Wennerström
för sitt uppdrag i nedrustningsfrågan kunde behöva taga del av vissa
handlingar.

Den 13 mars sökte Wennerström upp luftbevakningsinspektören och fick
därvid tillstånd att låna två kvalificerat hemliga handlingar. Genom bevakning
och därav föranlett ingripande av flygstabschefen Norén ordnades
så, att Wennerström endast på flygstaben fick taga del av handlingarna.

Thulin och Hasselrot uppsökte försvarsministern den 15 mars 1962 och
redogjorde i Hennings närvaro för Wennerströms besök på flygstaben den
13 mars. Både försvarsministern och Henning blev — enligt vad Hasselrot
skrivit i sina minnesanteckningar från denna tid — betänksamma. Thulin
föreslog »stor föredragning» i närvaro av försvarsministern och inrikesministern
samt eventuellt utrikesministern och riksåklagaren. Försvarsministern
var positiv härtill och förklarade, att möjligen även statsministern
skulle vara med.

Inför undersökningskommissionen har försvarsministern i anslutning till
sammanträdet den 15 mars sagt: Efter händelsen den 13 mars var vi oroade
och ansåg läget besvärligt. Försvarsministern fick nu klart för sig, att inrikesministern
ej var informerad. Tidigare utgick han från att inrikesdepartementet
var underrättat. Försvarsministern och Thulin ansåg, att saken
måste lyftas upp på »regeringsplanet». Man överenskom om tid, men det
visade sig sedan, att den dag man valt — den 22 mars — sammanföll med
Nordiska rådets möte. Följden blev, att endast inrikesministern kom. Försvarsministern
hade väntat, att även justitieministern skulle komma.

Redan några dagar före händelsen den 13 mars hade såväl Thulin som
stadsfiskal Ryhninger vidtagit vissa förberedelser för att få till stånd ett
sammanträffande på statsrådsnivå under medverkan av säkerhetspolisen,
åklagarmyndigheten och företrädare för försvaret.

Efter hänvändelse från Thulin till statssekreteraren i inrikesdepartementet
Carl Persson deltog statsrådet och chefen för detta departement Rune

12 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

Johansson i sammanträdet den 22 mars 1962. Övriga närvarande var försvarsministern,
riksåklagaren Emanuel Walberg, statsåklagaren i Stockholm
Martin Lundqvist, Ryhninger (föredragande), Thulin, Hasselrot, Henning
och chefen för sektion II i försvarsstaben, översten Bo Westin. Angående
anledningen till sammanträdet har Walberg, Lundqvist, Ryhninger och
Hasselrot sagt, att man för att kunna bedöma Wennerströms intresse för
hemliga försvarshandlingar önskade få närmare upplysningar om arten av
Wennerströms uppdrag i UD. Thulin, Hasselrot och Westin har förklarat,
att man velat få till stånd en överläggning med anledning av att rådhusrättens
ordförande till åklagaren uttryckt tvekan om förutsättningarna för att
fortsätta telefonkontrollen.

Hasselrot förde minnesanteckningar vid sammanträdet. Enligt dessa förekom,
bland annat, följande: Försvarsministern förklarade otvetydigt, att
Wennerström ej haft anledning att för sitt uppdrag efterfråga hemliga handlingar
rörande vissa svenska flygplan. Försvarsministern sade också, att
uppdraget i UD ej blivit preciserat, men att det syftade till ett sammanställande
av allt material i nedrustningsfrågan. Vidare omnämnde försvarsministern
sitt samtal med utrikesministern och slutsatsen därav, att man
finge räkna med att Wennerström ansåg sig kunna hävda, att han fått uppdrag
att träffa ryssarna. På Ryhningers fråga förklarade såväl försvarsministern
som Westin, att de hyste misstankar mot Wennerström. Walberg
frågade även, om det som senast inträffat hade skärpt misstankarna, vilket
försvarsministern bejakade. Walberg yttrade, att telefonkontrollen då måste
fortgå. Både Ryhninger, under föredragningen, och Walberg framhöll det
motsägelsefulla i att en man, som av rådhusrätten bedömts skäligen misstänkt
för spioneri, försatts i eller kommit att utöva sådan förtroendeställning
som. Wennerström. Diskussion upptogs om möjligheterna att bryta
detta uppdrag. Avslutningsvis gjorde Thulin en reflexion, som bekräftades
av försvarsministern, att Wennerström trots allt kunde vara oskyldig och
allt ha en naturlig förklaring. Efter invändning av Ryhninger modifierade
försvarsministern sitt uttalande därhän, att mycket men inte allt kunde förklaras.
På fråga av Ryhninger yttrade försvarsministern, att Wennerström
i dagens läge ej kunde åberopa annat uppdrag än utrikesministerns såsom
motiv att efterfråga militära handlingar, samt att han delade rådhusrättens
och åklagarmyndighetens mening, att Wennerström var skäligen misstänkt
för spioneri.

Inför undersökningskommissionen har gjorts ytterligare uttalanden om
vad som förekom vid detta sammanträde.

Hasselrot har tillfogat, bland annat, att det vid sammankomstens slut
förekom diskussion om telefonkontrollen.

Försvarsministern har bland annat sagt, att åklagarsidan uttryckte något
slags missnöje över att telefonkontrollen pågått länge och att man ej gjort

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 13

något för att avlägsna Wennerström från den befattning, där man placerat
honom.

Inrikesministern har i fråga om sammanträdet den 22 mars 1962 till undersökningskommissionen
yttrat, bland annat: I fråga om Wennerströms
arbetsuppgifter på utrikesdepartementet anförde försvarsministern, att dessa
i huvudsak skulle omfatta översättningsarbete av militärteknisk art. Försvarsministern
bedömde, att Wennerström skulle biträda i militära angelägenheter
men att de första uppgifterna var att taga emot material på olika
språk, översätta det till svenska och göra det lättillgängligare för dem
som skulle syssla med dessa frågor. Thulin uppgav vid sammanträdet, att
han ur säkerhetssynpunkt tillstyrkt Wennerströms placering i UD med de
från början avsedda arbetsuppgifterna. Wennerström hade nämligen, enligt
den uppfattning inrikesministern fick, tagit på sig nya uppgifter. Däremot
fick inrikesministern ej den uppfattningen, att Wennerströms arbete
förändrats på grund av ändrade direktiv.

Inrikesministern har vidare yttrat: Vid sammanträdet framgick att det
var ett allvarligt ärende med långt gående spaning från polisens sida. Inrikesministern
förstod, att telefonkontroll var anordnad. Ryhninger vände
sig direkt till försvarsministern och frågade, om det ändå icke var på det
sättet, att Wennerström var misstänkt eller skäligen misstänkt. Härtill svarade
försvarsministern ja. I efterhand har inrikesministern förstått, att det
var juristens utformning av en fråga, som syftade på lagens förutsättningar
för telefonkontroll. En sakuppgift om rådhusrättens beslut om telefonkontroll
ingick ej i föredragningen, och det var ej heller, vad inrikesministern
kan erinra sig, någon diskussion om de juridiska förutsättningarna för
telefonkontroll. Ej heller torde försvarsministern med sitt svar ha avsett
att bedöma dessa förutsättningar. — Genom att Wennerströmärendet redovisats
för försvarsministern och ett samarbete mellan militära säkerhetsavdelningen
och statspolisen förekom, ansåg inrikesministern, att ärendet
tillhörde försvarsdepartementet.

Henning har meddelat, att någon av juristerna, troligen Walberg, vid
tillfället yttrade något om det märkliga i att på befattningen i UD sätta en
person, som stod under telefonkontroll, vilket förutsätter skäliga misstankar.

Ryhninger har uppgivit: Efter föredragningens slut uppläste han ordagrant
ett uttalande, som han hade antecknat på en lapp, vilken ännu finnes
i behåll. Där står följande: »Wennerström har sedan den 10 november 1959
enligt rådhusrättens beslut stått under telefonkontroll, och detta beslut har
rådhusrätten förlängt varje månad. Han är fortfarande under telefonkontroll
till innevarande månads utgång. Rätten har vid varje tillfälle, som förlängning
av kontrollen skett, förklarat Wennerström skäligen misstänkt
för spioneri. Misstanken mot Wennerström för spioneri har hittills icke

-j-2 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 6 samt. 2 avd. Nr 21

14 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

eliminerats. Bedömningen av fallet har för åklagarmyndighetens del i viss
mån försvårats genom oklarhet angående omfattningen och innebörden av
Wennerströms tjänsteuppdrag. Avsikten med denna föredragning har varit
i första hand att ge en information angående fallet och vidare att om
möjligt åvägabringa en bedömning av säkerhetsrisken samt omfattningen
av Wennerströms tjänsteuppdrag och vilka befogenheter dessa inrymma».

På initiativ av riksåklagare Walberg ägde den 27 mars 1962 rum en föredragning
i Wennerströmärendet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Herman Kling. Ryhninger lämnade då i Walbergs närvaro
samma redogörelse som han lämnat den 22 mars. Justitieministern har rörande
denna föredragning uttalat: Han vet ej, om telefonkontrollen omnämndes
denna gång eller vid nästa föredragning i saken. Den bör dock
ha omnämnts redan denna gång. Han var en smula undrande över anledningen
till att denna föredragning lämnades honom. Normalt föredrages
säkerhetsfrågor för justitieministern endast då det gäller tillstånd till åtal
för olovlig underrättelseverksamhet. Delvis av denna anledning ansåg justitieministern,
att statsministern borde underrättas. Kanske ville justitieministern
också härigenom avlasta sig en del av bördan. Möjligen var det
Walberg som kom med förslaget att statsministern skulle underrättas, ty
Walberg var bekymrad vid detta tillfälle.

Justitieministern meddelade, enligt vad han förklarat, försvarsministern
att avsikten var att ärendet skulle föredragas för statsministern.

Justitieministern har vidare upplyst, att han härefter frågade statsministern,
om denne ville ha en föredragning av ett ärende om en överste, som
tjänstgjorde i UD och mot vilken riktats vaga misstankar att han kunde
utgöra en säkerhetsrisk. Justitieministern minns ej, om han vid tillfället
nämnde Wennerströms namn.

Statsministern har förklarat, att han erinrar sig att justitieministern
någon gång under våren 1962 tog upp frågan om föredragning av en säkerhetsfråga,
som rörde en högre officer.

Det bestämdes härefter, att föredragning för statsministern skulle äga
rum den 9 april 1962. Denna föredragning blev emellertid inställd på grund
av Ryhningers sjukdom.

En ny föredragning utsattes härefter till den 13 april 1962. Även denna
föredragning blev inställd, denna gång på grund av hinder från statsministerns
sida.

Någon ytterligare föredragning för statsministern utsattes ej.

Om anledningen till att frågan ej återupptogs av honom har justitieministern
uppgivit, att han funnit det hela så vagt att han icke lagt det särskilt
på minnet. Härtill kom enligt justitieministern, att på grund av statsministerns
ohälsa under våren 1962 föredragningar för honom i speciella
frågor inskränktes till ett minimum.

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964 15

Statsministern har uppgivit, att han brukar föra minnesanteckningar om
viktiga saker och att han för den 13 april antecknat alla de engagemang
som upptagit hans tid men icke detta ärende samt att han därav har dragit
den slutsatsen, att han icke hade den uppfattningen då, att detta var en viktig
fråga som ovillkorligen krävde handläggning.

Försvarsministern synes ej ha underrättats om att ärendet icke, såsom
avsetts, blev föredraget för statsministern.

I fråga om statsministerns underrättande i säkerhetsärenden har enligt
vad utredningen utvisar olika praxis tillämpats i försvars- och inrikesdepartementen.
Sålunda har försvarsministern uppgivit, att det såvitt han kunde
minnas aldrig förekommit, att han informerat statsministern i något på
försvarsdepartementet handlagt säkerhetsärende. Däremot har inrikesministern
yttrat, att han underrättat statsministern i alla till honom framförda
ärenden av säkerhetsnatur.

Den 21 mars 1962 hade Wennerström inställt sig hos Henning och framlagt
ett av honom själv uppgjort förslag till generalorder, enligt vilken han
skulle efter överbefälhavarens närmare bestämmande erhålla för uppdraget
i UD »erforderliga militära informationer, främst avseende den senaste
internationella utvecklingen inom strategi, vapenteknik och organisation».
Förslaget var försett med en utsändningslista, upptagande bland annat »förvaltningarna».

Någon gång på våren 1962 synes på militärt håll ha uppkommit tanker
att genom en generalorder kanalisera tillhandahållandet av all militär information
till Wenner ström till en enda befattningshavare, nämligen chefen
för sektion II i försvarsstaben, överste Westin. Härigenom skulle man
kunna avskärma Wennerström från försvarshemligheter och vinna att Wennerström
anvisades endast en väg för hemliga informationer.

En överläggning angående en dylik generalorder ägde den 11 april 1962
rum mellan Henning och Hasselrot.

Henning uppsökte general Rapp för att få råd i saken. Rapp vidhöll därvid
sin tidigare uttalade mening, att han ej kunde bestämma angående Wennerströms
rätt till hemligt material utan tillgång till en instruktion rörande
Wennerströms uppdrag.

Den 14 maj 1962 fick Wennerström företräde hos Rapp och föreläde
denne ett av Wennerström själv utarbetat förslag till instruktion. Förslaget
innehöll synnerligen vidsträckta befogenheter för Wennerström att få
hemliga informationer, även om svenska militärförhållanden. Rapp gjorde
under Wennerströms besök vissa erinringar mot Wennerströms instruktionsförslag.

Efter överläggningar mellan företrädare för UD och försvarsstaben utarbetades,
huvudsakligen genom försvarsstabens försorg, ett nytt förslag till
instruktion med mindre omfattande innehåll än Wennerströms.

16 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

Härvid uppstod vissa svårigheter av det skälet, att departementets företrädare
ej kände till misstankarna mot Wennerström och därför hade svårt
att förstå behovet av en instruktion.

Vid sammanträde på UD mellan Åström, byråchefen Wilhelm Wachtmeister,
förste sekreteraren Per-Urban Hjärne samt försvarsstabschefen,
generalmajoren Carl-Eric Almgren, och Westin fastställdes en instruktion
för Wennerström. Instruktionen upptogs i en PM, dagtecknad den 15 juni
1962. Såvitt här är av intresse innehåller denna PM följande:

»2. På basis av vunna erfarenheter bör i nedrustningsspörsmålens nuvarande
läge följande ankomma på Wennerström, nämligen

att inom utrikesdepartementet biträda vid handläggningen av nedrustningsärenden; att

kontinuerligt följa och studera den internationella utvecklingen inom
nedrustningens område;

att hålla de informationer, som har betydelse för det aktuella nedrustningsläget,
överskådligt samlade och bearbetade;

att följa den internationella militära och militärtekniska utvecklingen i
den mån den kan ha betydelse för olika nedrustningsförslag. Härvid bör
främst NATO- och Warszavvapaktsstaternas militära resurser ägnas uppmärksamhet,
bl. a. i vad avser styrke- och beredskapsförhållanden, baser,
allmän inriktning vid avvägning av stridskrafterna, kärnvapenresurser, robot-
och antirobotvapen samt rymdforskning.»

Med skrivelse den 18 juni 1962, undertecknad av Åström, översändes promemorian
till FKE med anhållan, att »erforderlig generalorder måtte utfärdas
i syfte att möjliggöra för Wennerström att få tillgång till de handlingar,
som må bedömas erforderliga för fullgörande av hans uppdrag».

Den 27 juni 1962 utfärdades härefter en till överbefälhavaren ställd generalorder
av följande lydelse:

»Delgivning av informationer

överste Wennerström, FV res, som ställts till ministerns för utrikes ärendena
förfogande för att biträda med handhavande av nedrustningsfrågan,
må enligt överbefälhavarens närmare bestämmande genom försvarsstaben
erhålla för uppdraget erforderliga informationer.»

Generalordern är undertecknad av försvarsministern med kontrasignation
av Henning. Enligt avsändningslistan tillställdes ordern — förutom
överbefälhavaren — UD, försvarsdepartementet, försvarsstaben, arméstaben,
marinstaben, flygstaben och FOA.

Generalordern följdes den 5 juli av en försvarsstabsorder, vari bestämdes,
att Wennerström skulle meddelas erforderliga informationer av chefen
för sektion II.

Försvarsministern deltog, enligt vad han uppgivit, i de överväganden och
överläggningar, som ledde fram till instruktionen och generalordern. Han
har i anslutning härtill jämväl förklarat, att han deltog i diskussioner om
att få en bestämd ordning för Wennerströms tillgång till handlingar men
ej om instruktionens innehåll och utformning, att han aldrig såg instruk -

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196t

17

tionen eller något förslag till instruktion förrän efter Wennerströms gripande,
samt att instruktionens innehåll ej särskilt bra överensstämmer med
den uppfattning man hade om Wennerströms uppgifter, då han placerades
i UD.

Undén, som var sjukledig från början av april till och med maj 1962,
har uppgivit, att han under sin tid som utrikesminister ej tagit del avinstruktionen.
På fråga varför ärendet härom icke föredrogs för honom
har Undén förklarat, att detta icke bör ha tett sig särskilt betydelsefullt
för den som ej kände till bakgrunden. Han har vidare uttryckt den uppfattningen,
att instruktionen ger intryck av att mera storpolitiska uppgifter
ålagts Wennerström än som i själva verket var fallet.

Vad gäller delgivningen av generalordern är att märka, att avsändningslistan
för denna — till skillnad från det förslag som Wennerström underställde
Henning den 21 mars 1962 — icke upptog de militära förvaltningarna.
Till följd härav blev generalordern icke delgiven försvarets civilförvaltning
och det därunder lydande försvarets bok- och blankettförråd (FBF),
som enligt den numera verkställda förundersökningen i ramstår såsom en av
Wennerströms viktigaste källor när det gällde hans spioneriverksamhet under
UD-tiden. Henning har förklarat, att — såvitt han mindes — ordern
delgavs endast myndigheter där information angående misstankarna mot
Wennerström tidigare lämnats någon person i chefsställning och där man
således kunde beräknas uppfatta den verkliga avsikten med ordern.

1 anledning av frågor som i detta sammanhang ställts till försvarsministern
har denne sagt: Han är ansvarig för allt som står på en generalorder,
även den därå tecknade avsändningslistan. Genom tämligen täta kontakter
med Westin kunde försvarsministern följa ärendets utveckling. Han kände
till den omorganisation av FBF, som skedde 1961, men var ej informerad
om omfattningen av hemliga handlingar där. Han fick ingen rapport om att
Wennerström besökte FBF.

Under spaningsarbetet hade Wennerströms ekonomi fortgående ägnats
viss uppmärksamhet i sylte att söka utröna, huruvida familjens livsföiing
tydde på inkomster från »främmande håll». På sommaren 1962 sammanställdes
hos polisen uppgifter härom i en PM.

Ungefär vid månadsskiftet augusti—september 1962 fick Wennerström
tjänsterum i försvarsdepartementets lokaler på Fredsgatan 10. Den 5 oktober
beviljade rådhusrätten telefonkontroll på det nya tjänsterummet.

I augusti 1962 och senare observerade statspolisen, att Wennerström flera
gånger sammanträffade med förste sekreteraren på Sovjetambassaden Baranovski,
vilken officiellt sysslade med nedrustningsfrågor. Wennerströms
ifrågavarande förbindelse omnämndes för försvarsministern den 24 oktober
1962.

Den 12 september 1962 erfor polisen, att Wennerström hade eu radiomottagare
av ovanligt slag, särskilt lämpad för kortvågsmottagning och mottag -

18

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

ning av telegrafi. Den 11 december 1962 avlyssnades ett telefonsamtal varvid
framkom, att Wennerström hade »världens underligaste radio; det går
inte att få in någonting annat än vad det nu var, bara för att han skall få
upp Ryssland eller vad det var. Bara man kommer i närheten av radion, ropar
han: Nää».

Den 20 september 1962 efterträddes Undén som utrikesminister av statsrådet
Torsten Nilsson. Kort dessförinnan hade försvarsministern upplvst
statsrådet Nilsson, att Wennerström var föremål för statspolisens uppmärksamhet.
Statsrådet Nilsson fick härvid en orientering i saken och ombads
att ej informera sina blivande medarbetare på UD.

En tullständig redogörelse i saken fick utrikesministern, på begäran av
honom och försvarsministern, vid en föredragning den 6 december 1962.
Till denna föredragning hade Belfrage blivit kallad, av allt att döma på utrikesministerns
eget initiativ. Dessutom deltog försvarsministern, Henning,
Thulin och polisintendenten Per-Gunnar Vinge, den sistnämnde såsom föredragande.
Till ledning för föredragningen hade upprättats en sammanställning
av vad dittills förekommit, och föredragningen synes ha omfattat
de relevanta omständigheterna i ärendet. Vinge har yttrat, att de värderingar
statspolisen gjort ej kom fram så tydligt, som man nu efteråt skulle
ha önskat.

Enligt de minnesanteckningar Vinge förde från föredragningen hade försvarsmininstern
vid föredragningen yttrat, bland annat: Wennerström hade
genom det intresse han visat för ett svenskt flygplan gått utöver sitt uppdrag
i nedrustningsfrågan, något som gjort försvarsmininstern betänksam.
Av sitt samtal med Undén före Wennerströms placering i UD hade försvarsministern
fått den uppfattningen, att Wennerström ej där skulle komma i
beröring med hemliga handlingar. Man hade beräknat, att Wennerström
skulle gå igenom en »trave» gamla handlingar i nedrustningsfrågan.

Vid diskussion om Wennerströms tillgång till hemliga handlingar i UD
sade Belfrage, enligt Vinges anteckningar, att man ej kunde vara säker på
att Wennerström ej hade sådan tillgång. Belfrage har inför undersökningskommissionen
tillagt, att nedrustningshandlingarna till övervägande del var
a'' tämligen »otarlig» karaktär, men att även ganska känsliga handlingar
kunde finnas bland det som Wennerström tog del av i samband med nedrustningsfrågan.

Utrikesministern fick under föredragningen besked om att Wennerström
stod under telefonkontroll och gjorde efteråt, enligt vad han uppgivit inför
kommissionen, den reflexionen, att »han fann det anmärkningsvärt, att man
på så vaga grunder kunde råka ut för telefonavlyssning i det här landet».

Mot slutet av sammanträdet diskuterades frågan om möjligheterna att
skilja Wennerström från UD-uppdraget. Till något beslut i denna fråga kom
man dock ej, utan skulle frågan ytterligare övervägas.

Utrikesmininstern har till undersökningskommissionen uppgivit, att hans

19

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

slutsats vid sammanträdet var att fallet var svårbedömt och att det egentligen
knappast fanns »några konkreta ting att ta på, som inte kunde anses
ha ett naturligt underlag».

Efter sammanträdet överläde utrikesministern med Belfrage och beslöl,
att denne skulle inviga Åström, vilket också skedde samma dag. Utrikesministern
har förklarat: Detta skedde trots att Thulin avrått från att flera
skulle invigas i misstankarna. Han och Belfrage ansåg möjligheterna att
iakttaga Wennerström vara små, om icke Åström informerades. Han hade
dock icke mot Thulins avrådande velat underrätta någon ytterligare på
UD, t. ex. ambassadör Alva Myrdal, ehuru han ansåg det önskvärt.

I fortsättningen höll Belfrage kontakt med Thulin om fallet Wennerström
och underrättade fortlöpande utrikesministern när något anmärkningsvärt
förekom.

Någon av de sista dagarna i februari 1963 lyckades Wennerström av den
tillfälligt tjänstgörande chefen för sektion II i försvarsstaben vilken icke
var invigd i misstankarna — få låna en kvalificerat hemlig rapport från
inspektören för rikets befästningar. Genom telefonkontrollen fick statspolisen
kännedom härom och underrättade försvarsstabens inrikesavdelning.
Under en förevändning kunde man få tillbaka handlingen. I april sökte
Wennerström på nytt få låna samma handling, men möttes av avböjande
besked.

Under första kvartalet 1963 besökte Wennerström flera gånger FKE och
ställde då en hel del frågor rörande sekretessbelagda förhållanden. Detta
rapporterades av Bondeson till polisen.

Den 1 april 1963 avlöstes Bondeson på FKE av majoren Sven Björck,
som då informerades i Wennerströmärendet.

Vid inspektion på FBF i maj och juni 1963 fick säkerhetspolisen veta, att
Wennerström lånat ett flertal hemliga publikationer där och att lånen skett
under omständigheter i övrigt, som ansågs ägnade att stärka misstankarna
mot honom.

Ett sammanträffande mellan riksåklagare Walberg och Thulin i början
av maj 1963 — varvid Thulin för övrigt förklarade, att han »trots allt innerst
inne» trodde Wennerström var oskyldig — ledde till att ärendet för
Walberg fick ny aktualitet. Walberg tog kontakt med Byhninger, och de
hade en överläggning, varefter de — den 13 maj 1963 besökte justitieministern,
som fick en översiktlig redogörelse för vad statspolisen erfarit
sedan föregående föredragning för honom.

Under polisens spaningsarbete hade flera gånger ingående diskuterats
och undersökts möjligheter att etablera någon kontakt i Wennerströms närhet.
Redan i februari 1962 hade övervägts, att polisen skulle närma sig familjen
Wennerströms hemhjälp. Med hänsyn till riskerna för spaningsarbete
hade man då avstått från denna tanke. På våren 1963 återkom man
härtill, och den 16 maj 1963 tog man efter vissa förberedelser kontakt med

20

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

hemhjälpen. Under de följande veckorna fram till Wennerströms gripande
lämnade denna till polisen ett flertal upplysningar, vilka var i hög grad
ägnade att ytterligare skärpa och befästa misstankarna mot Wennerström.

Den 12 juni 1963 gjorde Ryhninger en föredragning i ärendet för justitieministern.
Ett ingripande bedömdes då vara nära förestående. Härom
underrättade justitieministern försvarsministern och utrikesministern.
Statsministern var i Italien, och inrikesministern var bortrest för dagen.

På kvällen den 19 juni förklarade Ryhninger Wennerström anhållen, och
på morgonen den 20 juni 1963 greps han på väg till sin arbetsplats.

På grundval av Wennerströms erkännanden under förundersökningen
har åklagarmyndigheten i Stockholm enligt stämningsansökan den 31 mars
1964 yrkat ansvar å Wennerström jämlikt 8 kap. 4 och 5 §§ samt 25 kap. 5 §
strafflagen för grovt spioneri i förening med åsidosättande av tjänsteplikt
enligt följande tre gärningsbeskrivningar:

1. Wennerström bär under tiden januari 1949—januari 1952, under vilken
tid han tjänstgjorde som flygattaché vid svenska ambassaden i Moskva,
med uppsåt att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande
av sin tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar obehörigen anskaffat
och till nämnda underrättelsetjänst utlämnat handlingar innefattande
uppgifter rörande vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda
makt medfört synnerligt men för försvaret.

2. Wennerström har under tiden april 1952—maj 1957, under vilken tid
han tjänstgjorde som flygattaché vid svenska ambassaden i Washington,
med uppsåt att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande
av sin tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar anskaffat, fotograferat
och till nämnda underrättelsetjänst utlämnat uppgifter rörande
vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda makt medfört synnerligt
men för försvaret.

3. Wennerström har under tiden den 1 oktober 1957—den 19 juni 1963,
under vilken tid han tjänstgjorde dels som sektionschef vid försvarets kommandoexpedition
(den 1 oktober 1957—den 30 september 1961) dels ock
som sakkunnig i UD (den 1 oktober 1961—den 19 juni 1963) med uppsåt
att gå Sovjets underrättelsetjänst tillhanda och med åsidosättande av sin
tjänsteplikt samt mot ersättning i penningar anskaffat, fotograferat och i
avsevärd omfattning till nämnda underrättelsetjänst utlämnat uppgifter
rörande vårt lands försvar, vilkas uppenbarande för berörda makt medfört
synnerligt men för försvaret.

Åklagaren har till stöd för sitt påstående, att Wennerströms gärningar
medfört synnerligt men för rikets försvar, åberopat utlåtanden av överbefälhavaren
den 28 februari 1964 och av chefen för försvarsstaben den 23
mars 1964.

Målet mot Wennerström är för närvarande beroende på prövning av
Stockholms rådhusrätt.

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

21

A

Vid granskningen av olika statsråds befattning med Wennerströmaffären
— otvivelaktigt det allvarligaste spionerifall som inträffat i vårt land i modem
tid -— bär utskottet enhälligt funnit anledning icke förekomma att mot
någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen, vilket utskottet
får för riksdagen

anmäla.

B

Inom utskottet har yrkanden om anmärkning enligt § 107 regeringsformen
framställts dels mot statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
Sven Andersson, vilket yrkande av utskottet avslagits (I), dels mot förutvarande
ministern för utrikes ärendena östen Undén, vilket yrkande av utskottet
bifallits (II).

Utskottets överväganden beträffande nämnda båda statsrådsledamöters
befattning med Wennerströmaffären och de skiljaktiga meningar som härutinnan
framförts inom utskottet redovisas nedan under I respektive II.

I

Den företagna utredningen har, som redan sagts, visat, att det direkta huvudansvaret
för Wennerströmaffärens handläggning inom statsrådet åvilat
chefen för försvarsdepartementet. Ärendet har fortlöpt under en följd av år.
Utskottet har granskat ärendets handläggning under hela denna tidsperiod,
vilket inneburit, att granskningen blivit mera omfattande än som vanligen
förekommer. Innan utskottet ingår på enskildheterna i sin bedömning, vill
utskottet därför något ange de allmänna synpunkter, vilka utskottet funnit
böra beaktas vid dess granskning.

Det har för utskottet framstått som uppenbart, att handläggningen av säkerhetsärenden
alltid måste vara förenad med stora vanskligheter. Åtskilliga
hänsyn måste iakttagas, vilka kan verka i olika riktning. Som det primära
måste självfallet framstå att beakta betydelsen för rikets säkerhet av att
framkomna misstankar må vara berättigade. Mot detta säkerhetsintresse
står den berörde enskildes intresse av att icke tillfogas skada till följd av
obefogade misstankar för illojalitet. Vidare gör sig spaningsintresset gällande,
vilket i första hand, liksom den enskildes intresse, regelmässigt talar för
alt kännedom om framkomna misstankar ges en ytterligt begränsad spridning.
Avvägningen av dessa och andra motstående hänsyn kräver överväganden
av utomordentligt vansklig och grannlaga beskaffenhet. Vad utskottet
haft att bedöma har varit, i vad mån de ställningstaganden, som skett
från berörda statsråds sida, varit grundade på sådana avvägningar av de

22 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196''r

olika inverkande synpunkterna, att rikets sannskyldiga nytta blivit iakttagen.

Vad särskilt gäller Wennerströmaffären förelåg ett flertal omständigheter,
som i hög grad försvårade varje ställningstagande. Detta har understrukits
av såväl juristkommissionen som den parlamentariska nämnden.
Frågan var om en befattningshavare i hög tjänsteställning, vilken i händelse
av illojalitet kunde, som visat sig vara fallet, åsamka landet betydande
skada men som också till följd av sin ställning och tjänst lätt kunde, då han
väl blivit föremål för uppmärksamhet, väcka misstankar, där grund saknades.
Juristkommissionen, som haft till uppdrag bl. a. att utreda orsakerna
till att den spioneriverksamhet, vartill Wennerström erkänt sig skyldig,
kunnat fortgå under en lång följd av år, har för sin del uttalat, att detta
förhållande knappast är anmärkningsvärt, utan att det snarare är ägnat
att förvåna, att Wennerström alls kunnat avslöjas. Utskottet ansluter sig till
denna uppfattning.

Vid utskottets bedömning har avgörande vikt måst läggas vid styrkan av
de misstankar, som vid varje tidpunkt förelåg mot Wennerström. Härvid
har de uppfattningar, som uttalats av de för spaningsarbetet ansvariga befattningshavarna,
synts böra tillmätas stor betydelse. Det måste nämligen
enligt utskottets mening vara naturligt, att dessa uppfattningar blir grundläggande
för statsrådens bedömning, när ett säkerhetsärende föres upp på
statsrådsplanet.

Efter dessa allmänna synpunkter övergår utskottet till att redovisa sin bedömning
av statsrådet Anderssons handläggning av Wennerströmaffären.

Statsrådet Andersson underrättades under år 1959, sannolikt i november
eller december, första gången om att vissa misstankar förelåg mot Wennerström
och erhöll den första verkliga föredragningen därom i januari 1960.
Juristkommissionen har funnit naturligt, om bedömningen vid detta tillfälle
r ar att ringa grund fanns för misstankar. Av utredningen framgår, att
en dylik uppfattning delgavs statsrådet. Utskottet har icke kunnat finna fog
för en annan bedömning.

Juristkommissionen har Addare uttalat, att den med hänsyn till misstankarnas
\raghet ej ansett det ägnat att förvåna, att vid ifrågavarande tidpunkt
icke mera allvarligt övervägdes att skilja Wennerström från hans befattning
vid FKE. Utskottet delar denna uppfattning. Utskottet har heller icke
kunnat finna, att det skulle ha varit meningsfyllt att återkalla det uppdrag,
som Wennerström erhållit att vara föredragande i internationella robot- och
kärnvapenfrågor. Med hänsyn till att detta uppdrag lämnats muntligen och
uppenbarligen sammanhängde med Wennerströms tjänst, synes det också
tveksamt, om han över huArud kunnat skiljas från detsamma på ett naturligt
sätt, så länge han kvarstod Aid FKE. Någon föredragning förekom ej efter
Aintern 1960/61.

Vad som kunde begäras av statsrådet Andersson i hans egenskap av chef

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964 23

för det departement, där Wennerström var anställd vid ifrågavarande tid,
var enligt utskottets mening, att han noga följde ärendets utveckling för att
bli underrättad, om några sådana nya omständigheter tillkom, som borde
föranleda förnyade överväganden från hans sida. Av utredningen framgår,
att så skedde. Vid ett flertal tillfällen under år 1960 och början av år 1961
förekom överläggningar i ärendet mellan statsrådet och de för spaningsarbete!
ansvariga befattningshavarna. Även chefen för FKE var insatt i ärendet
och överläde därom med statsrådet. Utskottet har ytterligare noterat, att
jämväl cheferna för FKE:s armé- och marinsektioner kände till misstankarna
mot Wennerström.

Från november 1959 var telefonkontroll anordnad mot Wennerström efter
medgivande av Stockholms rådhusrätt, som meddelade förnyade beslut
i ärendet månatligen, till dess Wennerström greps. Vederbörande domare
fastställde därmed, att enligt hans uppfattning lagens krav på skälig misstanke
för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet var uppfyllt
vid varje tidpunkt. Av utredningen framgår, att statsrådet ej erhöll kännedom
om att telefonavlyssning förekom förrän under våren 1961, och att han
icke heller då underrättades om saken direkt av spaningsledningen utan
själv slöt sig därtill genom vad som i övrigt yppades. Såsom juristkommissionen
anfört borde vetskap om beslutet ej ha påverkat omdömet om de föreliggande
omständigheterna.

I april månad 1961 sökte Wennerström, som den 1 oktober samma år
skulle träda i pension och därmed lämna FKE, arvodesbefattningen som
chef för flygstabens expedition. Flygvapenchefen, som hade att tillsätta befattningen,
ansåg sig böra förordna denne såsom den mest meriterade sökanden.

Wennerströms ifrågavarande ansökan gällde en ur säkerhetssynpunkt
mycket ömtålig tjänst med hänsyn till att befattningshavaren utan kontroll
hade tillgång till en stor mängd ytterst hemliga försvarshandlingar.

De angivna omständigheterna har föranlett, att statsrådet Anderssons åtgöranden
i Wennerströmärendet nnder våren 1961 varit föremål för utskottets
särskilda uppmärksamhet.

Av utredningen framgår, att statsrådet Andersson under våren 1961 visade
betydande aktivitet i Wennerströmärendet. Ett flertal överläggningar
fördes under kort tid med olika befattningshavare. Utgången blev, att Wennerström
ej erhöll befattningen vid flygstaben utan i stället i slutet av juni
månad förordnades att biträda i UD som militär expert i nedrustningsfrågan.
Utredningen visar även, att Wennerström redan från halvårsskiftet
kom att ägna sig åt det nya uppdraget och endast i alltmer begränsad omfattning
åt arbete vid FKE.

För bedömningen av statsrådet Anderssons handlande vid ifrågavarande
lid är enligt utskottets mening av stor betydelse, att uppdraget i UD — även
med hänsyn tagen till den ställning utåt som uppdraget måste antas för -

24 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

läna sin innehavare — vid ett objektivt bedömande måste klart framstå såsom
ur säkerhetssynpunkt mindre farligt än icke blott befattningen vid
flygstaben utan även tjänsten vid FKE. Med hänsyn härtill synes det utskottet
tydligt, att Wennerströms övergång från FKE till UD borde uppfattas
som ägnad att väsentligt minska de risker för rikets säkerhet som han
kunde anses innebära till följd av de mot honom framkomna misstankarna.

Med avseende å övervakningen av Wennerström vid ifrågavarande tid
har utskottet noterat, att chef för FKE dåmera, sedan oktober 1960, var förutvarande
chefen för sektion II i försvarsstaben, vilken i sistnämnda befattning
varit en av de personer, som tidigast och närmast blivit insatta i
misstankarna mot Wennerström.

Det synes sålunda utskottet tydligt, att de åtgärder, som under våren 1961
vidtogs av statsrådet Andersson, var ägnade att minska den säkerhetsrisk,
som Wennerström utgjorde, och att övervakningen icke kan föranleda någon
anmärkning. Frågan är emellertid, om de vidtagna åtgärderna kan anses
ha varit till fyllest, eller om statsrådet, med hänsyn till de mot Wennerström
framkomna misstankarna, bort hindra denne från att efter pensioneringen
över huvud erhålla något uppdrag.

Vid besvarande av sistnämnda spörsmål har man enligt utskottets mening
att antaga att Wennerström skulle av flygvapenchefen ha förordnats
till den sökta befattningen som expeditionsofficer, därest icke statsrådet Andersson
funnit ett annat arbete åt Wennerström. Hade icke Wennerström
erhållit ett annat uppdrag, hade han sålunda, därest misstankarna mot honom
var oberättigade, tillfogats personlig skada genom statsrådets ingripande.
Juristkommissionen framhåller, att misstankarna mot Wennerström
icke var av den grad, att de motiverade att han behandlades på ett sätt som
kränkte hans rätt. Som utskottet ovan uttalat förutsätter statsrådets handläggning
av säkerhetsärenden av detta slag avvägningar av flera varandra
motstående synpunkter, däribland den berörde enskildes intresse. Detta intresse
måste naturligtvis ofta vika, men detta kan icke få ske utan att verkliga
skäl därför föreligger och ej utan noggrant övervägande. Avgörande
för bedömningen av statsrådet Anderssons ställningstagande i detta fall
måste därför vara de mot Wennerström riktade misstankarnas styrka vid
den ifrågavarande tidpunkten. Härmed bör jämställas juristkommissionens
bedömning, att de omständigheter, som i maj 1961 förelåg mot Wennerström,
var praktiskt taget desamma som förut. Det bör vidare till belysning
av misstankarna framhållas, att spaningsledningen på försommaren 1961
synes ha avsett att låta telefonavlyssningen upphöra, då Wennerström avgick
från FKE. Därmed torde såsom juristkommissionen påpekar ärendet
ha kommit att nedläggas.

Mot bakgrunden av de uppfattningar rörande Wennerströmärendet, som
sålunda allmänt hystes våren 1961 och som framfördes till statsrådet Andersson,
synes det utskottet med klart fog ha kunnat hävdas, att statsrådet

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 25

behandlat Wennerström inkorrekt, därest han genom ingripande hos flygvapenchefen
hindrat honom från att erhålla den befattning, som han sökt
och på grund av sina meriter bort erhålla, utan att kompensera honom
med ett annat uppdrag.

De frågor, som närmast uppställer sig, är om Wennerström bort få behålla
uppdraget i UD, och om erforderliga åtgärder företogs för att begränsa
de med detta hans uppdrag förenade riskerna.

För bedömningen av dessa spörsmål är utgångspunkten, att Wennerström
trädde i pension den 1 oktober 1961. Det synes utskottet uppenbart,
att han knappast kunnat med en naturlig motivering skiljas från sitt uppdrag
redan kort tid efter denna dag. Av vad som upplysts under utredningen,
särskilt av dåvarande ministern för utrikes ärendena och befattningshavare
i UD, har vidare framgått, att nedrustningsfrågan så småningom
erhöll sådan ökad aktualitet, att dess handläggning blivit ett fortlöpande
ärende av betydande vikt inom UD. Det har även utretts, att någon lämplig
ersättare för Wennerström icke stått till buds, och att denne skötte sina
uppgifter väl inom UD. Härav följer, att det icke varit möjligt att skilja
Wennerström från hans uppdrag under förebärande, att hans tjänster icke
var behövliga eller att uppgifterna funnits böra överföras till en därför mera
lämpad person. Man måste vidare enligt utskottets mening fasthålla vid
vad ovan sagts om spaningsledningens åsikt, att Wennerström skulle behandlas
korrekt, vilket innebar, att han ej utan särskilda skäl borde fråntagas
det uppdrag han erhållit som kompensation, då han till följd av statsrådet
Anderssons ingripanade ej erhöll befattningen vid flygstaben. Det
synes av utredningen ha framgått, att vid denna tidpunkt något annat och
lämpligare uppdrag för Wennerström än det i UD icke stod till buds.

De anförda omständigheterna måste enligt utskottets mening leda till
den bedömningen, att Wennerström svårligen kunnat entledigas från uppdraget
i UD, utan att han insett skälet därför eller blivit underrättad därom.
Ett entledigande skulle vidare ha inneburit, att Wennerström, därest
misstankarna mot honom var oberättigade, icke blivit korrekt behandlad.

Viktiga skäl talade sålunda enligt utskottets mening för att Wennerström
fick behålla uppdraget i UD, trots den säkerhetsrisk som låg däri,
att misstankarna kunde vara befogade.

Från hösten 1961 tillkom omständigheter, som väckte nya misstankar
mot Wennerström, bl. a. hans lån av hemliga handlingar i september 1961
och i mars 1962. Om vad som inträffade gjorde sig statsrådet Andersson
kontinuerligt underrättad och förde åtskilliga överläggningar därom med
berörda befattningshavare. Emellertid befanns sålunda vad som framkom
ej utgöra tillräcklig grund för att skilja Wennerström från uppdraget i
UD. Juristkommissionen har för sin del sammanfattningsvis gjort följande
uttalande om styrkan av de misstankar, som vid olika tidpunkter förelåg
mot Wennerström:

26

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

Att mera koncist angiva med vilken styrka de gjorda iakttagelserna vid
olika tidpunkter talade för att misstankarna mot Wennerström var befogade
låter sig numera knappast göra. Härför torde krävas en ouppnåelig
förmåga att helt frigöra sig från den nu vunna kunskapen om Wennerströms
skuld och om de skilda iakttagelsernas verkliga innebörd. Allt detta
var nämligen höljt i dunkel för dem som då hade att taga ståndpunkt,
och den som nu vill se saken med deras ögon har därför att helt oberoende
av vad som numera är känt pröva bevisläget vid varje tidpunkt. Om uppgiften
att bedöma i vad mån de gjorda iakttagelserna verkligen var graverande
för Wennerström ställde sig utomordentligt vansklig då, så är det
som nämnts nu i efterhand knappast möjligt att rätt avgöra hur situationen
framstod eller borde framstå. Det är med hänsyn härtill tydligt, alt
synnerlig försiktighet måste iakttagas vid bedömandet av bevisläget under
ifrågavarande tidsperiod.

Det är också angeläget understryka, att den metod, som kommissionen
använt i den föregående redogörelsen för omständigheterna i saken, lätteligen
kan ge läsaren det intrycket att Wennerström bort långt före anhållandet
tydligt framstå såsom skyldig. Uppräkningen av en rad fakta, a<v vilka
enligt vad man numera vet många var av graverande art, är otvivelaktigt
ägnad att föranleda en sådan uppfattning. Denna torde dock i själva verket
vara felaktig, något som får anses framgå redan därav att alla de som under
år 1962 hade att taga ställning till fallet Wennerström synes ha varit
ytterst ovissa om hur det borde bedömas; åtskilliga lutade säkert ofta åt
den uppfattningen att han var oskyldig — jämför Thulins yttrande till
Walberg så sent som i maj 1963 (kap. 64). Populärt uttryckt förhöll det
sig väl mestadels så på initierat håll, att man knappast kunde tänka sig, att
Wennerström verkligen var spion, men å andra sidan inte riktigt visste
vad man skulle tro.

Denna juristkommissionens uppfattning vinner otvivelaktigt bekräftelse
av vad genom utredningen framkommit. Situationens mångtydighet belyses
enligt utskottets mening särskilt väl av att statspolisen i november 1961
antecknade, att det kunde verka som om misstankarna mot Wennerström
hade uttunnats, men att de gamla skälen kvarstod, och av att föredragningen
den 22 mars 1962 enligt flera uttalanden kom till stånd bl. a. enär
den domare, som medgett telefonavlyssningen, dåmera förklarat sig vara
tveksam, om denna kontroll kunde få fortsätta.

Utskottet har icke kunnat göra någon annan bedömning av misstankarnas
styrka under den ifrågavarande tiden än den av juristkommissionen
uttalade. Det är uppenbart, att statsrådet Andersson ställts inför en vansklig
avvägningsfråga, då det gällt att avgöra, om Wennerström borde entledigas
från sitt uppdrag eller icke. Att verkliga överväganden skedde vid ett
flertal tillfällen har klarlagts genom utredningen. Det framgår att något
förslag om Wennerströms skiljande från uppdraget icke framfördes till
statsrådet Andersson. Däremot framfördes från militärt håll starka önskemål
om att ärendet skulle fullföljas så att klarhet kunde vinnas i fallet.
Med hänsyn till de omständigheter, som här angetts, sålunda förutom misstankarnas
underlag och styrka även anspråken på korrekt behandling samt

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

27

att ett entledigande skulle medföra ärendets nedläggande, har utskottet
icke kunnat finna fog för erinran mot det ställningstagande, vartill statsrådets
överväganden ledde.

Otvivelaktigt krävde emellertid Wennerströmärendet oavlåtlig uppmärksamhet
och vaksamhet från statsrådet Anderssons sida. Utskottet har
granskat vad utredningen gett vid handen rörande de åtgärder, som av
statsrådet vidtogs i ärendet. Utskottet har därvid funnit klart bestyrkt, att
statsrådet, som redan ovan sagts, noga följde ärendet i dess olika utvecklingsskeden
i nära samverkan med spaningsledningen. Det har också blivit
utrett, att åtskilliga åtgärder vidtogs för att begränsa Wennerströms
möjligheter att åtkomma hemligt material och därmed i händelse av illojalitet
skada riket. Kring årsskiftet 1961/62 var sålunda ett tjugotal militära
befattningshavare orienterade om misstankarna mot Wennerström.
Juristkommissionen har också fastställt, att Wennerströms möjligheter
att utbekomma hemliga försvarshandlingar synes ha varit starkt beskurna
under UD-tiden. Wennerströms lån av hemliga handlingar i september
1961 och mars 1962 uppmärksammades omedelbart och föranledde motåtgärder.
Ett undantag bildar FBF, vilket enligt vad utredningen visar har
varit en betydelsefull informationskälla för Wennerström under UD-tiden.
Av utredningen framgår, att i spaningsarbetet i Wennerströmaffären deltagande
befattningshavare vid flera tillfällen, tidigast i december 1961, mottagit
underrättelser om Wennerströms kontakter med FBF. Av utredningen
framgår vidare, att underrättelser om Wennerströms kontakter med
FBF icke delgivits statsrådet Andersson. Med hänsyn härtill kan statsrådet
icke lastas för att några åtgärder icke vidtogs med avseende å FBF. De
åtgärder, som från hans sida i olika andra avseenden vidtogs, har enligt
utskottets mening motsvarat de krav, som bör uppställas.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det vid sin granskning av
detta ärende — vilket i fråga om utredningens omfattning och noggrannhet
intager en särställning bland de ärenden, som varit föremål för granskning
med hänsyn till 106 och 107 §§ regeringsformen -— icke funnit anledning
till anmärkning mot statsrådet Andersson. Denna sin uppfattning vill
utskottet för riksdagen

anmäla.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg samt herrar Sveningsson,
Dahlén, Hernelius, von Friescn, Larsson i Luttra, Hamrin i Jönköping, Draconier
och Anners på denna punkt anmält skiljaktig mening och ansett, att
utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Försvarsminister Sven Andersson erhöll, troligen i slutet av år 1959, viss
information av säkerhetspolisen om misstankarna mot Wennerström. En

28 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b

mera fullständig föredragning i ärendet ägde rum den 4 januari 1960. Utredningen
visar att försvarsministern icke i anledning av vad sålunda meddelats
honom vidtog några konkreta åtgärder i syfte att begränsa de med
Wennerströms anställning på försvarets kommandoexpedition förenade riskerna.

Visserligen synes misstankarna vid denna tid icke ha varit särskilt starka,
och rådhusrättens beslut om telefonkontroll, som innebar en strängare bedömning
av misstankarna, bär — såvitt utredningen utvisar — icke då delgivits
försvarsministern. Redan den omständigheten, att statspolisintendenten
och chefen för sektion II i försvarsstaben tillsammans uppsökte försvarsministern
för att underrätta honom om att Wennerström ansågs som
en säkerhetsrisk borde dock ha tett sig alarmerande, särskilt med hänsyn
till arten och omfattningen av de hemliga försvarshandlingar som passerade
Wennerström i hans tjänst. Enligt utskottets mening hade möjligheterna
till en begränsning av detta material bort närmare undersökas. I varje
fall hade försvarsministern bort återkalla det uppdrag såsom särskild föredragande
i robot- och kärnvapenfrågor, som Wennerström, enligt vad försvarsministern
vid föredragningen den 4 januari meddelade, sedan någon
tid innehade. Detta uppdrag synes nämligen ha försvårat övervakningen av
Wennerström genom att det gav honom en till synes naturlig motivering att
efterfråga och taga del av material, som han eljest ej haft behov av i sin
tjänst. Ett återkallande av Wennerströms uppdrag hade, sedan frågan om
inköp av robotar till det svenska försvaret under år 1960 i huvudsak avgjorts,
ej behövt väcka uppmärksamhet.

Vidare borde försvarsministern ha sett till att säkerhetschefen i departementet
oavsett personalbyte på denna befattning fortlöpande var informerad
i ärendet.

Såsom framgår av utredningen fick försvarsministern senast på våren
1961 kännedom om att Wennerström var föremål för telefonavlyssning.
Försvarsministern har förklarat, att han vid ifrågavarande tid ej känt till
de legala förutsättningarna för telefonkontroll och att han skaffat sig kännedom
härom först efter Wennerströms gripande. Vad sålunda upplysts
måste betecknas som synnerligen anmärkningsvärt särskilt som försvarsministern
själv har ansvaret för handläggningen av ett stort antal säkerhetsärenden.

Wennerström, som den 30 september 1961 skulle träda i pension, sökte på
våren 1961 en ledigförklarad arvodesbefattning som expeditionsofficer i
flygstaben. Ansökningen väckte uppmärksamhet, emedan befattningen var
avsedd för kapten eller major. Wennerström var formellt överlägsen sina
medsökande till tjänsten. Denna bedömdes ge innehavaren obegränsad tillgång
till hemliga militära handlingar inom flygstaben, och säkerhetspolisen
anhöll om försvarsministerns medverkan till att Wennerström icke skulk
få denna tjänst. Med Wennerström jämställda officerare kan ofta påräkna

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196t 29

arvodesbefattningar efter pensioneringen. Annan lämplig tjänst än den ledigförklarade
stod ej omedelbart till förfogande för Wennerström. Då utrikesminister
Undén efterhört, huruvida försvarsministern kunde ställa till
UD:s förfogande en språkkunnig officer som militär expert i nedrustningsfrågan,
föreslog försvarsministern, efter att ha orienterat statspolisintendenten,
att Wennerström skulle erhålla denna befattning.

Wennerström ansågs vid tjänstgöringen på UD få mindre möjligheter än
såsom expeditionsofficer i flygstaben att komma åt militära hemliga handlingar.
Han erhöll ej heller automatiskt tillgång till dylika handlingar i samma
utsträckning som på FKE. På grund av sin tidigare tjänsteställning ooh
med stöd av uppdraget i UD hade han dock möjligheter att taga del av hemliga
handlingar såväl inom UD som från militära myndigheter. Utsikten för
Wennerström att åtkomma hemligt material inom UD gynnades av där tilllämpad
ordning för personalens tillgång till konfidentiella handlingar. Försvarsministern
påtog sig, som han senare förklarat, ansvaret för Wennerströms
placering i utrikesdepartementet.

Även om UD-uppdraget var ur säkerhetssynpunkt mindre farligt än befattningen
i flygstaben måste det enligt utskottets mening likväl anses ha
varit förenat med sådana risker, att Wennerström icke bort erhålla uppdraget.

Försvarsministern har icke i tillbörlig grad beaktat de risker, som UDuppdraget
otvivelaktigt medförde och som möjliggjort för Wennerström att
även under UD-tiden till Sovjetunionen utlämna ett flertal hemliga handlingar
av synnerlig betydelse för rikets försvar. Härpå tyder icke minst den
redogörelse Thulin inför juristkommissionen lämnat om hur UD-uppdraget
beskrevs för honom, samt det intryck inrikesministern enligt egen uppgift
fått av uppdragets karaktär så sent som vid föredragningen den 22 mars
1962.

När försvarsministern ändock lät Wennerström få uppdraget som militär
expert i nedrustningsfrågan i utrikesdepartementet, hade det ålegat försvarsministern
att se till, att Wennerströms arbetsuppgifter blev noggrant
angivna och klart begränsade samt att en effektiv övervakning av honom
kunde anordnas.

Några anstalter i ovan angivna hänseende vidtog emellertid försvarsministern
icke. I fråga om arbetsuppgifterna har han sålunda icke till utrikesministern
framfört bestämda önskemål om eu precisering utan blott vid ett
par tillfällen hört sig för om vad Wennerström faktiskt sysslade med. Först
på våren 1962 utfärdades inom UD en skriftlig instruktion för Wennerström
och då närmast såsom ett led i en aktion för att avskärma Wennerström
från försvarshemligheter och för att kanalisera de för hans arbete erforderliga
militära informationerna genom en enda befattningshavare inom
försvaret. Ehuru försvarsministern utfärdade härför erforderlig generalorder
och deltog i vissa av de överväganden och överläggningar som ledde

30

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

fram till instruktionen, tog han ej någon befattning med utformningen av
denna. Han tog ej ens del av den förrän efter Wennerströms avslöjande.

Vad gäller övervakningen av Wennerström i UD omöjliggjordes i praktiken
all sådan övervakning genom att ingen information gavs till någon enda
tjänsteman i UD. Detta grundade sig visserligen på statspolisintendentens
rekommendation, men som förut nämnts bär försvarsministern när han beskrev
UD-uppdraget för Thulin undervärderat de med uppdraget förenade
riskerna.

Den nyssnämnda generalordern blev enligt därå tecknad avsändningslista
icke delgiven försvarets civilförvaltning och kom därför icke heller till
försvarets bok- och blankettförråds kännedom. Detta var olyckligt, eftersom
det ej kan uteslutas, att ordern, om så skett, kunnat hindra Wennerström
från att få ut handlingar där. För generalorderns avsändningslista, liksom
för dess innehåll i övrigt, är försvarsministern enligt egen uppgift ansvarig.

Sedan Wennerström börjat sin tjänstgöring på UD inträffade efter hand
händelser som skärpte misstankarna mot honom. Främst avses bär händelserna
i september 1961 och mars 1962, vilka enligt försvarsministerns eget
uttalande var av oroande karaktär. Vad som inträffade i september 1961
har av försvarsministern betecknats som en »vändpunkt» i ärendet. Såsom
juristkommissionen uttalat kan de iakttagelser som därefter gjordes icke
ha verkat lugnande. Ovissheten om den närmare innebörden av Wennerströms
uppdrag i UD lyckades försvarsministern icke undanröja, och den
vållade vid upprepade tillfällen svårigheter att bedöma, huruvida Wennerströms
önskemål att få tillgång till olika hemliga försvarshandlingar kunde
anses legitima eller ej.

Även om försvarsministern icke från början insett de risker ur säkerhetssynpunkt
som var förenade med Wennerströms uppdrag i UD, borde i allt
fall denna utveckling av ärendet ha klargjort för försvarsministern, att placeringen
i UD icke var lämplig och att man därför måste finna någon annan
lösning än att ha Wennerström placerad där. Av utredningen framgår också,
att åtminstone vid två tillfällen under beredningar inför försvarsministern
övervägdes, om icke Wennerström borde skiljas från UD-uppdraget.
Något beslut därom fattades dock ej.

Enligt utskottets mening borde försvarsministern — särskilt med hänsyn
till de oerhörda risker det kunde innebära för landets försvar om Wennerström
alltfort sysselsattes med frågor, som hade försvarsanknytning — senast
på våren 1962 ha bringat Wennerströms uppdrag att upphöra.

På grund av de felbedömningar och försummelser som enligt, det ovan anförda
ligger statsrådet och chefen för försvarsdepartementet Sven Andersson
till last har utskottet mot honom framställt anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen för det han vid sin befattning med Wenner strömärendet
icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, vilket utskottet vill för riksdagen

anmäla.

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

31

II

Vid den tidpunkt, då Wennerström knöts till UD, var professor östen
Undén minister för utrikes ärendena. Han lämnade detta ämbete i september
1962, då han avgick ur statsrådet.

Innan Wennerström började tjänstgöra vid UD fick Undén en summarisk
information om misstankarna mot Wennerström. Den 10 oktober 1961 blev
härefter Undén av försvarsministern ingående informerad i Wennerströmaffären.

Vid bedömandet av Wennerströms tjänstgöring i UD bör Undén ha tagit
i betraktande att dennes grad, tidigare militära verksamhet samt uppdrag
i UD förlänade Wennerström en ställning inom departementet och utåt,
som gav honom möjligheter att få taga del av hemliga handlingar såväl
inom UD som från militära myndigheter. Härtill kom att utsikterna för
Wennerström att åtkomma hemligt material inom UD gynnades av där tilllämpad
ordning för personalens tillgång till konfidentiella handlingar.

Särskilt nu nämnda förhållanden gjorde att Wennerströms tjänstgöring i
UD — om han var spion — var förenad med betydande risker för rikets säkerhet.
För utrikesministern bör det därför — i vart fall efter den 10 oktober
1961 — ha bedömts såsom angeläget i första hand att i samråd med
försvarsministern söka bringa Wennerströms uppdrag i UD till upphörande
snarast samt i andra hand att begränsa de med Wennerströms tjänstgöring
där förenade riskerna. Härvid borde Undén ha granskat gällande säkerhetsbestämmelser
med tanke på huru dessa kunde väntas fungera, därest
Wennerström verkligen var underrättelseman. I samband härmed borde
Undén jämväl ha övervägt, huruvida Wennerströms närvaro i departementet
påkallade särskilda säkerhetsåtgärder i form av regler eller direktiv.
Utredningen visar emellertid att Undén under sin tid som verkschef i departementet
ej vidtog några som helst försiktighetsmått av nu antytt slag.

För att ytterligare minska riskerna med Wennerströms tjänstgöring samt
underlätta övervakningen av denne hade det uppenbarligen erfordrats att
viss personal inom UD blev informerad om misstankarna mot Wennerström.
Utskottet syftar här främst på dels kabinettssekreteraren, som var säkerhetschef
i departementet, dels ytterligare någon av utrikesministerns
närmaste medarbetare och någon medlem av den arbetsgrupp i nedrustningsfrågan,
vari Wennerström deltog, dels dåvarande statsrådet Sven af
Geijerstam, när denne under Undéns frånvaro i anledning av FN-uppdrag
och sjukdom skulle tjänstgöra som utrikesminister. Att ombesörja en information
av nu berörd omfattning var så mycket viktigare, som säkerhetspolisen
kunde antagas ej äga några möjligheter att övervaka Wennerströms
verksamhet inom departementet. Den omständigheten att statspolisintendenten
Thulin avrådde från varje information borde Undén såsom verkschef
ej ha tillmätt avgörande vikt.

32 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196k

Som framgår av utredningen blev emellertid under Undéns tid som utrikesminister
icke någon av hans medarbetare underrättad om att Wennerström
var en säkerhetsrisk. Undéns ifrågavarande underlåtenhet ledde
bland annat till den beklagliga konsekvensen att någon övervakning av
Wennerström på UD icke ägde rum.

Utredningen har visat att det hos dem som var engagerade i arbetet med
övervakningen av Wennerström rådde ovisshet om den närmare innebörden
av hans uppdrag i UD samt att detta vållat svårigheter att bedöma huruvida
hans önskemål att få tillgång till olika handlingar kunde anses legitima
eller ej. Såsom juristkommissionen framhållit var iakttagelserna rörande
Wennerström ägnade att skärpa misstankarna mot honom men kunde
också ha sin förklaring just i UD-uppdraget. Från statspolisens sida
framställdes flera gånger önskemål till försvarsministern om en precisering
av uppdraget, och försvarsministern gjorde i sin tur förfrågningar hos utrikesministern.
Dessa förfrågningar ledde ej till ett klarläggande. Vidare
framgår, att försvarsministern frågade utrikesministern vid ett tillfälle, huruvida
Wennerström fått dennes uppdrag att följa forskningen på FOA och
vid ett annat tillfälle, om Wennerström hade i uppdrag att i nedrustningsfrågan
uppehålla kontakter med utländska diplomater. Undén svarade, att
han ej givit sådana uppdrag, men att Wennerström vid deras samtal möjligen
kunnat få den uppfattningen, att han fått uppdragen. De missförstånd,
som kunnat föreligga hos Wennerström, blev ej undanröjda.

Vad nu redovisats ger vid handen att Undén icke tillbörligen beaktat de
risker ur säkerhetssynpunkt, som var förenade med Wennerströms tjänstgöring
i departementet. Detta förhållande måste anses så mycket betänkligare
som Undén efter de underrättelser han fick den 10 oktober 1961 måste
förstått, att Wennerström i andra avseenden var föremål för en ingående
övervakning.

Den instruktion för Wennerströms uppdrag i UD, som utfärdades den
15 juni 1962, bringade slutligen viss formell klarhet i Wennerströms arbetsuppgifter.
Enligt denna instruktion har Wennerströms befogenheter
otvivelaktigt angivits vidsträcktare än som varit påkallat av hans uppdrag.
Härtill kommer den hänsyn som bort tagas till misstankarna mot honom.
Undén har själv till juristkommissionen yttrat, att instruktionen givit Wennerström
storpolitiska uppgifter som Undén ej avsett.

Först sedan Wennerström greps har Undén tagit del av instruktionen. Att
denna ej underställdes honom sammanhänger uppenbarligen med att han
ej informerat sina närmaste medarbetare i fallet Wennerström.

Även om förutvarande statsrådet och ministern för utrikes ärendena östen
Undén inom regeringen icke burit huvudansvaret för Wennerströmärendet
har, enligt vad som framgår av det ovan anförda, hans handläggning av
ärendet visat sådana brister, att utskottet icke kan underlåta att jämlikt

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196b 33

§ 107 regeringsformen framställa anmärkning mot honom, vilket utskottet
vill för riksdagen

anmäla.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har
herrar Elmgren, Damström, Georg Pettersson, Palm, Strand, Spångberg,
Andersson i Linköping, Adamsson, Bengtsson i Halmstad och Johansson i
Trollhättan på denna punkt anmält skiljaktig mening och ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

Vid den tidpunkt, då Wennerström knöts till UD, var professor östen
Undén minister för utrikes ärendena. Han lämnade detta ämbete i september
1962, då han avgick ur statsrådet.

Vid sin granskning av professor Undéns befattning med Wennerströmärendet
under sitt sista år som minister för utrikes ärendena har utskottet
fasthållit vid det förut angivna förhållandet, att huvudansvaret för detta
ärende inom statsrådet åvilade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sven Andersson. Detta synes vara av särskild betydelse i detta sammanhang.
Utskottet har tidigare uttalat, att det är naturligt, att det statsråd,
som blivit insatt i ett säkerhetsärende genom spaningsledningens försorg,
vid sin bedömning utgår från den uppfattning rörande de föreliggande
misstankarnas underlag och styrka, som uttalats av de för spaningsarbete!
ansvariga befattningshavarna. I detta fall var ärendet anmält hos statsrådet
Andersson, som efter det ärendet underställts honom höll kontakterna med
spaningsledningen och berörda militära befattningshavare. Det stod klart,
att han ej avsåg att avbörda sig detta ansvar, då Wennerström ställdes till
utrikesministerns förfogande. Enligt utskottets mening var det också naturligt,
att de direkta kontakterna och huvudansvaret i ärendet icke uppdelades
utan kvarstannade hos statsrådet Andersson. Utskottet finner det med hänsyn
härtill följdriktigt, att professor Undén i sin egenskap av minister för
utrikes ärendena lät sitt handlande i Wennerströmaffären bestämmas av
de underrättelser, som framfördes till honom.

Då utskottet funnit, att Wennerströms placering och bibehållande i UD
icke kunnat föranleda anmärkning mot statsrådet Andersson, har av nyss
anförda skäl någon anmärkning i anledning därav än mindre synts möjlig
mot professor Undén. Utskottets granskning under denna punkt har i stället
avsett, i vad mån någon anmärkning varit påkallad i anledning av åtgärder,
som vidtogs eller underläts av professor Undén med avseende å Wennerström
under dennes tjänstgöring i UD under ifrågavarande tidsperiod.
Härvidlag har på grundval av den i ärendet företagna utredningen två punkter
synts utskottet böra bli föremål för dess bedömning.

Under utredningen har uppmärksamhet fästs därvid, att någon annan bc -

34 Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

fattningshavare i UD ej underrättades om misstankarna mot Wennerström
under professor Undéns tid som minister för utrikes ärendena. Av utredningen
framgår, att dennes handlande härvidlag överensstämde med spaningsledningens
önskemål, vilka vidhölls under hela den ifrågavarande tidsperioden.
Spaningsledningen har som skäl för denna restriktivitet åberopat,
att om man sprider misstankarna till flera personer, riskerar man antingen
att omintetgöra möjligheterna att avslöja en brottsling eller att skada en
oskyldig. Spaningsledningen har framfört uppfattningen att den stränga
sekretess, som iakttogs, i själva verket var en av orsakerna till att man lyckades
avslöja Wennerström. Redan av vad ovan uttalats följer, att utskottet
finner det naturligt, att professor Undén ej åsidosatte spanings ledningens
önskemål. Denna uppfattning bestyrks av att juristkommissionen, då den uttalat,
att det kunde ha varit till gagn, om någon tjänsteman inom UD underrättats,
icke grundat denna mening därpå, att Wennerströms tillgång till
hemligt material kunnat begränsas därigenom. Kommissionen har anfört,
att det över huvud synts mindre sannolikt, att ett dylikt resultat kunnat
vinnas genom att vidga kretsen av informerade. Skälet till en sådan ytterligare
information skulle i stället ha varit, att man kunnat inom UD få en
kontaktman för spaningsledningen, som var väl insatt i Wennerströms aktuella
arbetsuppgifter och kunde till polisen och de militära myndigheterna
lämna erforderliga upplysningar, rapportera misstänkta iakttagelser rörande
Wennerström etc., varigenom viss ytterligare möjlighet, utöver telefonavlyssningen
och övriga av polisen begagnade metoder, skulle ha vunnits
att få vetskap om förhållanden av vikt. Enligt utskottets mening är det icke
rimligt att lasta professor Undén för att han icke vidtog åtgärder mot spaningsledningens
egna uttryckliga önskemål.

Med hänsyn till den uppläggning som valts för ärendets handläggning
framstår det som förklarligt, att vare sig dåvarande utrikesministern Undén
eller spaningsledningen underrättade utrikesministerns tillförordnade vikarie,
statsrådet af Geijerslam.

Under utredningen i ärendet har vidare framkommit, att viss oklarhet
rådde hos spaningsledningen om den närmare innebörden av Wennerströms
uppdrag i UD. Denna ovisshet har, som även juristkommissionen uttalat,
varit en följd av själva karaktären av uppdraget. Utskottet vill ifrågasätta,
om det över huvud varit möjligt att närmare precisera uppgiften att vara
militär expert i nedrustningsfrågan. Om ovisshet rörande Wennerströms
uppgifter utgjorde en olägenhet för spaningsledningen, synes det utskottet,
som om bästa sättet att vinna klarhet hade varit att skaffa en sådan kontaktman
inom UD, varom juristkommissionen talat. Denna utväg avvisades
emellertid, som redan sagts. Annan slutsats kan enligt utskottets mening
knappast dragas därav än att den berörda oklarheten icke bedömdes vara
av väsentlig betydelse. Denna slutsats synes bestyrkt av utredningen. Som
utskottet förut antecknat, har det blivit fastställt, att sådana åtgärder vid -

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 1964

35

tagits, som kraftigt beskar Wennerströms möjligheter att utfå försvarsliandlingar.
Juristkommissionen har också uttalat, att det icke synes ha varit vid
särskilt många tillfällen, som de av UD-uppdragets karaktär föranledda
svårigheterna på allvar aktualiserades genom konkreta åtgärder från Wennerströms
sida. Detta torde främst ha skett vid bedömningen av hans lån
av handlingar i september 1961 och i mars 1962, varvid utskottet förut uppehållit
sig. Vidare åberopade Wennerström sitt uppdrag i UD som grund för
en 1 ramställning att få följa forskningen vid FOA. Genom statsrådet Anderssons
ingripande erhöll han emellertid icke det begärda tillståndet. Ytterligare
har utredningen visat, att Wennerström uppgelt sig hålla kontakter
med utländsk beskickningspersonal för att utröna inställningen i nedrustningsfrågan,
och att spaningsledningen uttryckt bekymmer över dessa kontakter.
Om emellertid Wennerström efter mångårig tjänstgöring i utlandet
och vid FKE, där det ingått i hans tjänst att hålla kontakt med utländska
försvarsattachéer, fortsatt sitt umgänge med beskickningspersonal, hade
detta framstått som förklarligt oavsett uppdraget i UD.

Utskottet har av anförda skäl icke kunnat finna fog för anmärkning mot
professor Undén på den grund, att Wennerströms uppdrag icke kunnat preciseras
så, att därav klart framgått, vad slags handlingar han behövde vid
fullgörande av uppdraget. Huvudfrågorna var enligt utskottets mening otvivelaktigt,
i vad mån Wennerström bort erhålla och bibehållas vid uppdraget
och om någon tjänsteman inom UD bort underrättas om misstankarna mot
Wennerström. Om dessa punkter har utskottet redan uttalat sig.

Sammanfattningsvis vill utskottet uttala, att det icke funnit underlag för
någon anmärkning mot professor Undén på grund av dennes befattning med
Wennerströmaffären i egenskap av minister för utrikes ärendena under den
ifrågavarande tidsperioden. Denna sin uppfattning vill utskottet för riksdagen anmäla.

C

Härjämte har yrkanden om tillkännagivande utan åberopande av § 107
regeringsformen, vilka avslagits av utskottet, framställts beträffande dels
statsministern Tage Erlanders, dels chefens för inrikesdepartementet, statsrådet
Rune Johansson, befattning med Wennerströmaffären.

Utskottets skäl för avslag på dessa yrkanden jämte i vartdera fallet inom
utskottet framförda skiljaktiga meningar redovisas nedan under I respektive
II.

I

Av utredningen har framgått, att en föredragning i Wennerströmaffären
inför statsministern avsågs ske i april månad 1962, men att densamma icke

36

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

kom till stånd. Sålunda frågade chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Kling, i början av nämnda månad statsministern, om denne önskade en föredragning
av ett ärende angående en överste, som tjänstgjorde i UD och mot
vilken riktats vaga misstankar, att han kunde utgöra eu säkerhetsrisk. I anledning
av denna förfrågan utsattes en föredragning till den 9 april, vilken
emellertid måste uppskjutas till följd av föredragandens sjukdom. En ny
föredragning, som då utsattes till den 13 samma månad, inställdes på grund
av förhinder från statsministerns sida. Någon förnyad framställning hos
denne gjordes icke i ärendet.

Enligt utskottets mening hade statsministern anledning förvänta sig att
ärendet på nytt aktualiserades därest detta bedömdes vara erforderligt. Någon
åtgärd från statsministerns sida var därför icke påkallad, och såvitt av
utredningen framgått borde icke heller handläggningen av ärendet ha påverkats
av en föredragning inför honom.

Utredningen har vidare visat, att olika praxis förelegat mellan försvarsoch
inrikesdepartementen vid handläggningen av säkerhetsärenden så till
vida, att det senare men icke det förra brukat underrätta statsministern om
viktigare ärenden. Denne har vid den förutnämnda interpellationsdebatten
i riksdagen upplyst, att man numera ändrat praxis härvidlag, och att över
huvud formerna för säkerhetsärendens handläggning inom statsrådet och
departementen blivit föremål för översyn i anledning av Wennerströmaffären.

Den praxis, som i berörda hänseende rådde under åren för Wennerströmaffärens
handläggning, hade tillämpats under en följd av år, sålunda även
under det sista världskriget, och därvid befunnits nöjaktig. Att en översyn
kommit till stånd med ledning av de erfarenheter Wennerströmaffären gett
— vilken som förut understrukits utgör den allvarligaste spioneriaffären i
vårt land — är både naturligt och tillfredsställande. Till något ytterligare
uttalande i detta spörsmål finner sig utskottet sakna anledning, då det av
den företagna utredningen blivit övertygat om att en annan ordning vid
säkerhetsfrågornas beredning inom statsrådet icke skulle ha påverkat Wennerströmaffären.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har:

a) herrar Torsten Andersson och Larsson i Luttra biträtt utskottets beslut
om avslag på yrkandet om tillkännagivande i förevarande fall utan åberopande
av § 107 regeringsformen; samt

b) fru Segerstedt Wiberg ävensom herrar Sveningsson, Dahlén, Hernelius,
von Friesen, Hamrin i Jönköping, Braconier och Anners anmält skiljaktig
mening mot beslutet samt ansett, att utskottets yttrande i förevarande punkt
bort ha följande lydelse:

Att handläggningen av säkerhetsärenden inom regeringen fungerar

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i 37

oklanderligt är av den största betydelse såväl för rikets säkerhet som för
skyddet av medborgarnas personliga rättigheter. Det ankommer på statsministern,
såsom regeringens främste ledamot och sammanhållande kraft,
att se till att det råder en ur dessa synpunkter tillfredsställande behandling
av vitala säkerhetsfrågor.

Av utredningen i Wennerslrömärendet framgår att viktiga säkerhetsärenden,
som av statspolisens ledning anmälts för fackminister, av inrikesministern
förts vidare till statsministern under det att så ej skett med dylika
ärenden som anmälts för försvarsministern. Ävenledes har konstaterats, att
statspolisintendenten föredragit vissa säkerhetsärenden direkt för statsministern.
Berörda statsråd har icke haft kännedom om de olika arbetsformer
som använts.

Det har alltså ej rått en enhetlig och genomtänkt arbetsordning för säkerhetsfrågornas
handläggning inom regeringen. Som den allvarligaste bristen
häri framstår att statsministern ej blivit informerad i alla säkerhetsärenden
av större betydelse. Som följd härav har denne icke haft möjlighet
att alltid kalla berörda statsråd, t. ex. utrikes-, försvars- och inrikesministrarna,
till gemensam beredning. Statsministern har också under interpellationsdebatten
den 29 och 30 oktober 1963 medgivit att den tillämpade ordningen
varit otillfredsställande samt förklarat, att denna numera ändrats.
Det måste följaktligen konstateras, att statsministern icke tidigare ägnat
frågan om samordning inom regeringen av säkerhetsärendenas behandling
tillräcklig uppmärksamhet.

Vad särskilt angår Wennerströmärendet framgår, att justitieministern
någon gång i början av april 1962 till statsministern anmält, att han önskade
föredragning inför denne i ett ärende angående en överste, som tjänstgjorde
i UD och mot vilken riktats misstankar att han kunde utgöra en säkerhetsrisk,
att beredning i ärendet inför statsministern utsatts till den 9
april 1962, att denna beredning inställts på grund av föredragandens sjukdom,
att ny tid för beredning bestämts till den 13 april 1962, att denna beredning
inställts på grund av förhinder från statsministerns sida samt att
därefter ej kommit till stånd någon föredragning eller annan information
i saken inför statsministern.

Med hänsyn särskilt till det i och för sig allvarliga innehållet i justitieministerns
anmälan och till det ovanliga i situationen — att det var justitieministern
som till statsministern förde fram ett säkerhetsärende — hade
statsministern bort tillse att beredningen verkligen kom till stånd. Statsministern
har underlåtit detta och har uppenbarligen, att döma av offentliga
uttalanden i samband med Wennerströms gripande, låtit saken helt falla
ur minnet. Detta förhållande har bl. a. medfört, att statsministern ej ens
kommit att överväga en samordnad beredning under hans ledning och med
deltagande av samtliga berörda statsråd. Detta förhållande har uppenbarligen
förhindrat en gemensam bedömning av de risker för riket som kunde

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

föreligga. Enligt vad som uppgivits hållas numera dylika gemensamma beredningar
i säkerhetsärenden.

Den bristande samordning av säkerhetsfrågornas handläggning inom regeringen,
som uppenbarats genom omständigheterna i Wennerströmaffären,
visar att statsminister Erlander icke ägnat hithörande frågor tillbörlig
uppmärksamhet, vilket utskottet har velat för riksdagen tillkännagiva.

II

Säkerhetspolisen lyder under inrikesdepartementet. I anledning härav
deltog chefen för detta departement, statsrådet Johansson, i eu beredning
den 22 mars 1962 för att bli informerad om Wennerströmaffären. Någon ytterligare
hänvändelse gjordes icke till statsrådet i ärendet, och han ansåg
sig icke heller själv ha fog för någon åtgärd i detsamma.

Som förut framhållits handlades Wennerströmaffären inom statsrådet av
chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, och det stod klart,
att denne icke vid den nämnda beredningen avsåg att avbörda sig detta ansvar.
Det överensstämde också med sedan länge tillämpad praxis, att ett militärt
säkerhetsärende handlades inom försvarsdepartementet, en ordning
vars ändamålsenlighet utskottet icke vill ifrågasätta. Att statsrådet Johansson,
då han icke vidare kontaktades i Wennerströmaffären, ej heller ansåg
sig själv böra taga något initiativ i ärendet, finner utskottet därför naturligt.

Till något ytterligare uttalande i anledning av statsrådet Johanssons befattning
med Wennerströmaffären finner sig utskottet sakna anledning.

Av de i ärendets behandling deltagande medlemmarna av utskottet har:

a) herr Torsten Andersson, fru Segerstedt Wiberg samt herrar Dahlén,
von Friesen, Larsson i Luttra och Hamrin i Jönköping biträtt utskottets beslut
om avslag på yrkandet om tillkännagivande i förevarande fall utan åberopande
av § 107 regeringsformen; samt

b) herrar Sveningsson, Hernelius, Braconier och Anners anmält skiljaktig
mening mot beslutet samt ansett, att utskottets yttrande i förevarande punkt
bort ha följande lydelse:

Under inrikesdepartementet lyder säkerhetspolisen. Inrikesministern är
därmed inom regeringen ansvarigt statsråd för statspolisens verksamhet
och för säkerhetsärenden. Härav följer, att inrikesministern är skyldig ägna
uppmärksamhet även åt ett säkerhetsärende tillhörande annat departement
så snart ärendet kommit till hans kännedom. Av utredningen i Wennerslrömaffären
framgår, att inrikesministern den 22 mars 1962 deltagit i
en beredning i ärendet, varvid han i närvaro av försvarsministern, riksåklagaren,
statsåklagaren, förundersökningsledaren samt höga militärer blev

Konstitutionsutskottets memorial nr 21 år 196i

39

ingående informerad i ärendet. Det framgår också, att han vid denna beredning
fick klart för sig bl. a. att avlyssning ägde rum beträffande Wennerströms
telefon. Enligt lag kunde dylik avlyssning icke ske med mindre
domstol funnit Wennerström skäligen misstänkt för spioneribrott. Det bör
understrykas, att inrikesministern måste ha förstått, att anledningen till
att han kallades till en beredning i försvarsdepartementet i ett allvarligt säkerhetsärende
var, att man räknade med att han skulle tillföra saken sin
erfarenhet och kännedom om dylika ärendens bedömning och handläggning.

Oaktat nu nämnda förhållanden har inrikesministern efter den 22 mars
1962 icke företagit något i ärendet och ej ens efterhört ärendets fortsatta utveckling,
vare sig hos statspolisen eller hos försvarsministern. Inrikesministern
har alltså icke tagit reda på om nya beredningar ägt ruin eller om statsministern
— som inrikesministern sagt sig pläga underrätta om säkerhets fall

_ blivit informerad i Wennerströmärendet av försvarsministern. Den

bristande aktivitet, som inrikesministern sålunda ådagalagt, utvisar att han
icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt detta utomordentligt viktiga säkerhetsärende.

Vad sålunda förekommit och sin uppfattning härutinnan har utskottet
velat för riksdagen tillkännagiva.

Stockholm den 21 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Dahlén,
Hernelius, Palm och Strand; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Adamsson, Larsson i Luttra, Bengtsson i Halmstad, Hamrin i Jönköping,
Braconier, Anners och Johansson i Trollhättan.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640152