Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
1
Nr 13
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
samt i ämnet väckta motioner.
Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 14 april 1964 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 133, vari Kungl.
Maj :t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt här nedan
intagna förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.
Förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)
7 kap.
3
Har meddelande,--------
Uppenbarar den som på grund av
allmän befattning eller i och för utövande
av allmän tjänsteplikt erhållit
kännedom om förhållande, vars
röjande skulle innefatta brott mot
rikets säkerhet eller varom han eljest
enligt lag haft att iakttaga tystnad,
vad han sålunda erfarit, må,
ehuru sådant meddelande skett för
offentliggörande i tryckt skrift, gärningen
åtalas och straffas enligt vad
därom är stadgat.
Om ansvar---—---i 2
§•
---är stadgat.
Om någon genom att lämna meddelande
till annan förövar uppror,
högförräderi, landsförräderi, landssvek,
spioneri, grovt spioneri eller
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant brott, så ock om någon
som på grund av allmän befattning
eller i och för utövande av lagstadgad
tjänsteplikt erhållit kännedom
om förhållande, varom han eljest
enligt lag har att iakttaga tystnad,
uppenbarar vad han sålunda erfarit,
må, ehuru meddelandet skett för offentliggörande
i tryckt skrift, gärningen
åtalas och ansvar därför ådömas
enligt vad därom är stadgat,
kap. 1 §.
4 §•
Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet
skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar
framställning som innefattar:
1 Bihang till riksdagens protokoll I96''i. 5 saml. 2 avd. Xr 13
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
<Nuvarande lydelse)
1. högförräderi, förövat med uppsåt
att riket eller del därav skall
med våldsamma eller eljest lagstridiga
medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt
eller bringas i beroende av sådan
makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas eller att åtgärd eller
beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant
högförräderi;
2. uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt
eller eljest med våldsamma medel
omstörtas eller att åtgärd eller beslut
av Konungen, riksdagen eller
högsta domarmakten skall sålunda
framtvingas eller hindras, såframt
gärningen innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök eller förberedelse till sådant
uppror;
3. krigsförräderi, i vad därigenom,
då riket är i krig eller eljest i lag
meddelade bestämmelser om krigsförräderi
äga tillämpning, någon förleder
krigsfolk hörande till rikets eller
med riket förbunden stats krigsmakt
till modlöshet eller myteri eller
genom osann framställning sprider
sådan misströstan bland allmänheten
att försvaret kan avsevärt försvåras
eller begår annan dylik förrädisk
gärning som är till avsevärt
men för försvaret eller för motståndsverksamhet
inom ockuperad
del av riket;
försök eller förberedelse till sådant
krigsförräderi;
(Föreslagen lydelse)
1. högförräderi, förövat med uppsåt
att riket eller del därav skall
med våldsamma eller eljest lagstridiga
medel eller med utländskt bistånd
läggas under främmande makt
eller bringas i beroende av sådan
makt eller att del av riket skall sålunda
lösryckas eller att åtgärd eller
beslut av Konungen, riksdagen
eller högsta domarmakten skall med
utländskt bistånd framtvingas eller
hindras, såframt gärningen innebär
fara för uppsåtets förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant högförräderi;
2. krigsanstiftan, såframt fara för
att riket skall invecklas i krig eller
andra fientligheter framkallas med
utländskt bistånd;
3. uppror, förövat med uppsåt att
statsskicket skall med vapenmakt eller
eljest med våldsamma medel omstörtas
eller att åtgärd eller beslut
av Konungen, riksdagen eller högsta
domarmakten skall sålunda framtvingas
eller hindras, såframt gärningen
innebär fara för uppsåtets
förverkligande;
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant uppror;
4. landsförräderi eller landssvek,
i vad därigenom, då riket är i krig
eller eljest i lag meddelade bestämmelser
om sådant brott äga tillämpning,
någon förleder krigsfolk hörande
till rikets eller med riket förbunden
stats krigsmakt eller andra
som äro verksamma för försvaret av
riket till myteri, trolöshet eller modlöshet
eller genom osann framställning
sprider misströstan bland allmänheten
eller begår annan dylik
förrädisk gärning som är till men
för försvaret eller för folkförsörjningen
eller, om riket är helt eller
delvis ockuperat av främmande makt
utan att militärt motstånd förekommer,
för motståndsverksamheten;
försök, förberedelse eller stämpling
till sådant landsförräderi eller
landssvek;
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
3
(Nuvarande lydelse)
4. gärning av sådan beskaffenhet
som avses under 3, om den förövats
av oaktsamhet;
5. smädelse eller annan missfirmlig
gärning mot Konungen eller annan
medlem av konungahuset, skymfande
av riksstyrelse, som är satt i
Konungens ställe, eller riksdagen,
dess avdelning eller utskott, eller av
Sveriges flagga eller vapen eller annat
rikets höghetstecken;
6. smädelse eller annan missfirmlig
gärning mot någon som innehar
eller innehaft ämbete eller annan
befattning, varmed ämbetsansvar är
förenat, eller någon som enligt
Konungens förordnande åtnjuter
skydd såsom ämbetsman, om missfirmelsen
sker i eller för hans befattning;
7.
skymfande av främmande
makts flagga eller vapen eller annat
dess höghetstecken eller smädelse
eller annan missfirmlig gärning mot
främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket;
8. uppvigling, varigenom någon söker
förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet;
9. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
folkförsörjningen eller allmän
ordning och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet
eller annat organ, vilket äger besluta
i allmänna angelägenheter;
10. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;
11. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i ri
lt
rtihang titt riksdagens protokoll IDGi.
(Föreslagen lydelse)
5. landsskadlig vårdslöshet, i vad
därigenom någon av oaktsamhet begår
gärning som avses under 4;
6. ärekränkning mot Konungen eller
annan medlem av konungahuset
eller mot regent som är satt i
Konungens ställe eller skymfande av
Sveriges flagga eller vapen eller annat
rikets höghetstecken;
7. förolämpning mot någon som
innehar eller innehaft ämbete eller
annan befattning, varmed ämbetsansvar
är förenat, eller någon som enligt
Konungens förordnande åtnjuter
skydd såsom ämbetsman, om
missfirmelsen sker i eller för hans
befattning;
8. skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess
höghetstecken eller ärekränkning
mot främmande makts statsöverhuvud
eller ledamot av dess regering
eller dess representant här i riket;
9. uppvigling, varigenom någon söker
förleda till brottslig gärning, svikande
av medborgerlig skyldighet eller
ohörsamhet mot myndighet;
10. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för rikets säkerhet,
eller gärning innebärande att
någon till främmande makt framför
eller låter framkomma sådant rykte
eller påstående;
11. spridande av falskt rykte eller
annat osant påstående, som är ägnat
att framkalla fara för folkförsörjningen
eller för allmän ordning
och säkerhet eller att undergräva
aktningen för myndighet eller annat
organ, som äger besluta i allmänna
angelägenheter;
12. hot, förtal eller smädelse mot
folkgrupp med viss härstamning eller
trosbekännelse;
13. skymfande av sådant som av
svenska kyrkan eller annat, här i ri
,
5 samt. 2 avd. Nr l.i
4
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 196b
(Nuvarande lydelse)
ket verksamt trossamfund hålles heligt;
12.
förfarande, som sårar tukt
och sedlighet; eller
13. ärekränkning mot enskild person
genom beskyllning för brott eller
för annan gärning, som är menlig
för hans ära, goda namn och
medborgerliga anseende, yrke, näring
eller fortkomst, eller genom
smädligt yttrande eller annan missfirmlig
gärning.
6
Vad i lag är stadgat angående
straff för brott, som avses i 4 och
5 §§, gälle ock då brottet är att anse
som tryckfrihetsbrott.
Angående enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott stadgas
i 11 kap. Fälles den tilltalade för
brott, som avses i 4 § 6 eller 13, må
ock, då fråga är om periodisk skrift,
på yrkande förordnas att domen
skall införas i skriften.
8
I samband med konfiskering av
periodisk skrift, må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses i 4 §
1—3, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rät
-
(Föreslagen lydelse)
ket verksamt trossamfund hålles heligt;
lb.
förfarande, som sårar tukt och
sedlighet; eller
15. ärekränkning mot enskild person.
Med ärekränkning förstås i denna
paragraf förtal och förolämpning.
Förtal innebär, att någon utpekar
annan såsom brottslig eller klandervärd
i sitt levnadssätt eller eljest
lämnar uppgift som är ägnad att utsätta
denne för andras missaktning,
dock ej om det med hänsyn till omständigheterna
var försvarligt att
lämna uppgift i saken och han visar
att uppgiften var sann eller att han
hade skälig grund för den. Förtal av
avliden innefattar att gärningen är
sårande för de efterlevande eller att
den eljest kan anses kränka den frid,
som bär tillkomma den avlidne.
Förolämpning innebär att någon
smädar annan genom kränkande
tillmäle eller beskyllning eller genom
annat skymfligt beteende mot
honom.
§•
Vad i lag är stadgat angående påföljd
för brott, som avses i 4 och
5 §§, gälle ock då brottet är att anse
som tryckfrihetsbrott.
Angående enskilt anspråk på
grund av tryckfrihetsbrott stadgas i
11 kap. Fälles den tilltalade för
brott, som avses i 4 § 7 eller 15, må
ock, då fråga är om periodisk skrift,
på yrkande förordnas att domen
skall införas i skriften.
§•
I samband med konfiskering av
periodisk skrift må, då fråga är om
otillåtet yttrande, som avses i 4 §
1—b, eller sådant enligt 5 § andra
stycket otillåtet offentliggörande som
innefattar spioneri, meddelas förbud
att utgiva skriften under viss, av rät
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 196b
5
(Föreslagen lydelse)
ten bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft. Förbud som nu
sagts må dock meddelas allenast då
riket befinner sig i krig.
Angående konfiskering — — ----
(Nuvarande lydelse)
ten bestämd tid, högst sex månader
från det domen i tryckfrihetsmålet
vinner laga kraft. Förbud som nu
sagts må dock meddelas allenast då
riket befinner sig i krig.
---av brott.
Samtidigt med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
därav väckta motioner, nämligen dels de likalydande motionerna I: 748 av
herrar Svanström och Thorsten Larsson samt II: 922 av herrar Larsson i
Norderön och Fälldin, dels de likalydande motionerna I: 754 av herrar Lager
och Adolfsson samt II: 921 av herr Hermansson m. fl., dels de likalydande
motionerna I: 779 av fröken Mattson m. fl. och II: 960 av herr Braconier
m. fl., dels de likalydande motionerna I: 792 av herrar Palm och Lennart
Geijer samt II: 975 av fröken Bergegren och herr Martinsson, dels ock de
likalydande motionerna I: 793 av fru Segerstedt Wiberg m. fl. och II: 976
av herr Spångberg m. fl.
För motiveringen till propositionen samt för vad som yrkats och anförts
i motionerna redogöres något i det följande. I övrigt hänvisas till propositionen
samt motionerna II: 922, I: 754, I: 779, II: 975 och 1: 793.
Svenska journalistförbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen och
Publicistklubben har inkommit med framställningar till utskottet; dessa
fogas vid utlåtandet som bilagor.
Propositionens väsentliga syfte är att sådana ändringar skall göras i
tryckfrihetsförordningen som är betingade av den år 1962 antagna brottsbalken;
denna skall träda i kraft den 1 januari 1965. Samtidigt föreslås en
viss utvidgning av möjligheterna att med åtal och straff ingripa mot dem som
har lämnat meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Slutligen föreslås
att som otillåtet yttrande i tryckt skrift skall anges icke blott ärekränkning
av främmande makts statsöverhuvud eller dess representant här i riket
utan även, till skillnad från vad som gäller enligt brottsbalken, ärekränkning
av ledamot av främmande makts regering.
1. Inskränkning i meddelarskyddet
Enligt 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen står det i princip
envar fritt att för offentliggörande i tryckt skrift till dess författare eller
utgivare eller, om för skriften finns särskild redaktion, till denna eller till
företag för yrkesmässig förmedling av nyheter till periodiska skrifter meddela
uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst. Innebörden av den
-
6
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
na bestämmelse är att den som lämnat sådant meddelande icke kan ställas
till ansvar för meddelandets innehåll. Är detta lagstridigt, kan ansvar utkrävas
endast såframt meddelandet publicerats och då av den enligt 8 kap.
förordningen för skriften ansvarige, i princip skriftens upphovsman eller,
då skriften är periodisk, dess ansvarige utgivare. Till stadgandet i 1 kap.
1 § andra stycket ansluter sig bestämmelser i förordningens 3 kap. om rätt
till anonymitet för meddelare (4 g). I 7 kap. 3 § stadgas inskränkningar i
rätten att fritt meddela uppgifter och underrättelser. Den som lämnar
meddelande för offentliggörande i tryckt skrift kan i där avsedda fall åtalas
och dömas i vanligt brottmål. Rätten till anonymitet kan i sådant mål
genombrytas av vittnesplikten (3 kap. 1 och 4 §§).
Jämlikt 7 kap. 3 § andra stycket kan meddelare lagforas och ansvar ådömas
honom enligt allmän strafflag, om han uppenbarar förhållande vars
röjande skulle innefatta brott mot rikets säkerhet eller varom han eljest enligt
lag haft att iakttaga tystnad. Förutsättning härför är dock att han erhållit
kännedom om förhållandet på grund av allmän befattning eller i och
för utövande av allmän tjänsteplikt. Ansvaret för meddelaren gäller vare
sig meddelandet publiceras eller icke.
Straffrättskommittén vände sig i sitt år 1953 avgivna betänkande med
förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) mot den begränsning av ansvarigheten
som följde av att endast befattningshavare och tjänstepliktiga kunde
dömas för brott mot rikets säkerhet i fall då brottet bestått i meddelande
för offentliggörande i tryckt skrift. De värden som i en för riket kritisk situation
äventyrades genom ett allvarligt brott av detta slag var, menade kommittén,
så stora att det icke kunde anses tillfredsställande att värdet av anonymitetsskyddet
skulle väga över. Den inskränkning i meddelarskyddet som
stadgas i 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen skulle därför
enligt kommitténs förslag avse envar som genom att lämna meddelande till
annan förövade uppror, högförräderi, landsförräderi, grovt spioneri eller försök,
förberedelse eller stämpling till något av nämnda brott.
Propositionen ansluter sig i detta hänseende nära till straffrättskommitténs
förslag. En meddelare, som icke är befattningshavare eller tjänstepliktig,
skall kunna bestraffas för meddelande lämnat för offentliggörande i
tryckt skrift när meddelandet innefattar uppror, högförräderi, landsförräderi,
landssvek, spioneri eller grovt spioneri eller ock försök, förberedelse
eller stämpling till något av dessa brott. Beträffande befattningshavare och
tjänstepliktiga skall enligt propositionen den nuvarande inskränkningen i
skyddet för meddelare bibehållas i oförminskad omfattning. Uttrycket »allmän
tjänsteplikt» skall, i anslutning till 20 kap. 12 § brottsbalken, ändras
till »lagstadgad tjänsteplikt».
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot propositionens förslag
i nu förevarande del.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
7
II. Följdändringar till brottsbalken
Ett yttrande i tryckt skrift kan bestraffas såsom otillåtet endast om del
är straffbart enligt såväl tryckfrihetsförordningen som allmän lag. Beskrivningarna
på de brott som enligt nuvarande lag kan bestraffas såsom otilllåtet
yttrande återfinnes med samma innebörd i både strafflagen och 7 kap.
4 § tryckfrihetsförordningen. Straffsatserna anges däremot hara i strafflagen;
7 kap. 6 § första stycket tryckfrihetsförordningen hänvisar härom
till »vad i lag är stadgat». Att brottsbeskrivningarna infördes även i tryckfrihetsförordningen
motiverades vid dennas tillkomst med att ett angivande
av brotten endast genom brottsbeteckningar eller på annat kortfattat sätt
skulle innebära ett betänkligt försvagande av de konstitutionella garantierna
för tryckfrihetens materiella innehåll (prop. 1948: 280 s. 92).
Vissa av de brott som för närvarande är angivna i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
har i brottsbalken beskrivits på annat sätt än i strafflagen. För
alt ändringarna skall kunna återverka på bedömningen av yttranden i tryckta
skrifter fordras att motsvarande ändringar görs i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.
Sådana ändringar föreslås nu i propositionen. Bl. a. införes
i paragrafens andra stycke beskrivningar av ärekränkningsbrotten förtal och
förolämpning (se 5 kap. 1 och 8 §§ brottsbalken).
I motionerna I: 748 och II: 922 yrkas att det föreslagna andra stycket av
4 § måtte utgå. Motionärerna framhåller att styckets definition av ärekränkningsbrotten
sammanfaller med brottsbalkens samt fortsätter :
Det synes då icke påkallat att i tryckfrihetsförordningen upprepa vad som
redan framgår av brottsbalken. Att så likväl skett torde bero på att straffrättskommittén
i sitt förslag till brottsbalk upptagit ett stadgande motsvarande
det nu föreslagna. Det av kommittén gjorda utkastet torde ha ansetts
påkallat av den speciella reglering utav ärekränkningsbrotten som kommittén
förordat. Denna reglering har emellertid icke följts vid brottsbalkens
slutliga utformning, och det torde därför icke längre föreligga anledning att
i tryckfrihetsförordningen medtaga någon definition av ärekränkning.
Svenska journalistförbundet hemställde i en till justitiedepartementet den
4 december 1963 inkommen skrift, att bestämmelsen under 7 kap. 4 § punkt
11 rörande brott mot trosfrid måtte utmönstras ur tryckfrihetsförordningen.
Att med lagens hjälp skapa sektorer, som åtnjuter ett speciellt helighetsskydd
bara därför att eu viss grupp människor anser dem och kallar
dem »heliga», är enligt förbundets mening ett så allvarligt ingrepp i ell
demokratiskt lands fria meningsutbyte och fria åsiktsbildning, att sådana
ingrepp icke under några omständigheter kan försvaras (se vidare bilaga till
bilaga 1).
I propositionen avvisas förbundets hemställan; enligt föredragande departementschefen
bör brott mot trosfrid kunna beivras även när det förövats
genom tryckt skrift.
8
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
I motionerna 1: 754 och II: 921 yrkas att punkten om brott mot trosfrid —
i propositionen 4 § punkt 13 — utgår ur paragrafen. Motionärerna anför:
Vi tror inte att man genom åtal och fällande domar skyddar det som trossamfunden
och deras anhängare anser vara heligt. Den kyrka och de trossamfund
som anser sig höra ropa på åtal för att skydda det de anser vara
heligt har uppenbarligen blivit efter i utvecklingen.
Även i motionerna 1: 792 och II: 975 framföres viss kritik mot tryckfrihetsförordningens
stadgande om brott mot trosfrid. Motionärerna framhåller
att det i följande avsnitt behandlade förslaget om ärekränkning av ledamot
av främmande makts regering går längre än blott till en anpassning av
tryckfrihetsförordningen efter brottsbalken och yttrar vidare:
Om längre gående ändringar skall göras i tryckfrihetsförordningen kan
ifrågasättas om icke också andra delar av densamma borde bli föremål för
omprövning. Så kan t. ex. punkt 13 i ovannämnda 7 kap. 4 §, om den överhuvud
taget skall bibehållas, böra utvidgas till att även ge motsvarande
skydd åt andra än religiösa grupper, som kan ha ett lika starkt behov avfredande
av sina ståndpunkter i etiska frågor.
Motionerna utmynnar i detta hänseende i eu hemställan om en förutsättningslös
utredning av tryckfrihetslagstiftningen.
Utskottet. Såsom framhålles i motionerna I: 748 och II: 922, sammanfaller
den beskrivning av ärekränkningsbrotten förtal och förolämpning, som enligt
propositionen skall ges i 7 kap. 4 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,
med beskrivningen i brottsbalken. Härvidlag avviker propositionen
icke från vad som eljest iakttagits vid avfattningen av tryckfrihetsförordningens
stadganden om vad som skall anses som otillåtet yttrande; skillnaden
består endast i att definitionen av ärekränkningsbrotten av redaktionella
skäl lämnats i ett särskilt stycke. Att stadgandena i tryckfrihetsförordningen
om otillåtet yttrande kom att innehålla utförliga brottsbeskrivningar
och icke blott hänvisningar till den allmänna strafflagstiftningen, betraktades,
såsom framhållits i det föregående, vid tryckfrihetsförordningens
tillkomst som ett moment i de konstitutionella garantierna för tryckfrihetens
materiella innehåll. Det kan enligt utskottets mening icke komma
i fråga att med avseende på ärekränkningsbrotten frångå denna metod. Utskottet
kan därför icke biträda yrkandet att det föreslagna andra stycket i
7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen skall utgå.
Såsom brott mot trosfrid anses enligt brottsbalken, att någon offentligen
skymfar sådant som av svenska kyrkan eller annat i riket verksamt trossamfund
hålles heligt. Enligt vad som uttalades under förarbetena omfattar
bestämmelsen icke kritik vilken såsom vapen använder ironien; saklig kritik
åsyftas icke utan endast användande av skymflig form (prop. 1948: 80
s. 204). Icke desto mindre har det ifrågasatts, om straffstadgandet är behövligt
som skydd för människors religiösa känslor. Vad beträffar tryckta
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 196i
9
skrifter har anförts att skyddet för den religiösa känslan mera är en angelägenhet
för publicitetsorganens självsanering och för den offentliga kritiken
än för strafflagstiftningen. Enligt utskottets mening är det dock svårt
att utan en allsidig utredning laga ställning till frågan. Utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t utan särskild framställning från riksdagens sida med
uppmärksamhet följer domstolarnas praxis på området med särskilt beaktande
av den fria åsiktsbildningens krav. — Att på grundval av kritik mot
bestämmelsen om brott mot trosfrid nu begära en allmän översyn av tryckfrihetslagstiftningen
kan enligt utskottets mening inte komma i fråga.
Utskottet kan således icke biträda de här ovan redovisade yrkandena i
motionerna I: 748 och II: 922, I: 754 och II: 921 samt I: 792 och II: 975.
Utskottet har inte heller i övrigt funnit skäl till erinran mot propositionens
förevarande förslag om anpassning av tryckfrihetsförordningen till
brottsbalken eller mot vad föredragande departementschefen anfört i motiveringen
till förslagen.
III. Ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering
Vår strafflagstiftning stadgar sedan gammalt straff för den som smädar
främmande inakts regent eller dess sändebud här i riket. Några år under
och efter det andra världskriget stadgades straff under vissa förutsättningar
även för offentliga smädelser mot främmande makt såsom sådan eller mot
dess regering. Samtidigt med bestämmelsen härom infördes ett stadgande
om straff för den som offentligen skymfade främmande makts flagga eller
vapen eller annat dess höghetstecken. I samband med tillkomsten av den nya
tryckfrihetsförordningen och 1948 års revision av lagstiftningen om brott
mot staten och allmänheten borttogs den särskilda kriminaliseringen av
smädelser mot främmande makt eller dess regering; den nu gällande bestämmelsen
i ämnet stadgar straff för den som offentligen skymfar främmande
makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken samt för den
som med smädelse eller annan missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande
makts statsöverhuvud eller representant här i riket.
Frågan om straff för smädelse mot främmande makt eller dess regering
uppkom på nytt under förarbetena till brottsbalken. Föredragande departementschefen,
dåvarande statsrådet Lindell, anförde emellertid bl. a. att uppfattningen
om vad som skall anses som skymfande för ett land eller dess
regering var i hög grad subjektiv och beroende på från vilken sida man såg
saken. Vidare framhöll han att ett stadgande i ämnet kunde göra det svårt
för den svenska statsledningen att i politiskt oroliga tider värja sig för utländska
påtryckningar med syfte att hämma pressfriheten (prop. 1962: 10
It s. 281 f.). Någon erinran mot dessa uttalanden gjordes icke av någon av
statsrådets övriga ledamöter och icke heller under riksdagsbehandlingen.
10 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 196i
I enlighet härmed inflöt icke i brottsbalken någon föreskrift om ärekränkning
av ledamot av främmande makts regering, inte heller någon föreskrift
om skymfande av främmande makt som sådan. Stadgandet om offentligt
skymfande av främmande makts flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken
överfördes däremot i huvudsak oförändrat till brottsbalken (19
kap. 10 §). Bestämmelsen om smädelse mot främmande makts statsöverhuvud
eller representant här i riket anpassades närmare än i strafflagen
till de allmänna bestämmelserna om ärekränkning och utformades som en
föreskrift om straffskärpning för det fall att ärekränkning innebär att någon
genom förgripelse på sådan person kränker den främmande makten
(19 kap. 11 §). Ärekränkning mot ledamot av främmande makts regering
kan bestraffas enligt de allmänna ärekränkningsbestämmelserna i 5 kap.
brottsbalken; härför krävs i regel åtal av målsäganden.
I propositionen har under punkt 8 i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen
intagits ett stadgande av innebörd att såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift
skall kunna anses skymfande av främmande makts flagga, vapen eller annat
dess höghetstecken samt ärekränkning mot främmande makts statsöverhuvud
eller ledamot av dess regering eller dess representant här i riket. Utvidgningen
till regeringsledamot har av föredragande departementschefen
motiverats med de stora olikheter i fråga om statsskick, som råder i skilda
länder. Departementschefen har uttalat att motsvarande ändring vid lämpligt
tillfälle borde vidtagas i brottsbalken.
Yrkanden av innebörd att straff stadgandet icke skall utsträckas så att det
kommer att avse ledamot av främmande makts regering har väckts i samtliga
inledningsvis nämnda motioner. Flera av motionärerna framför tankegångar
liknande dem åt vilka statsrådet Lindell gav uttryck under förarbetena
till brottsbalken. Vissa av motionärerna anmärker dessutom att ändringsförslaget
inte på vanligt sätt underkastats granskning genom remissförfarande.
Längre gående yrkanden väcks i vissa av motionerna. Sålunda innebär
yrkandena i motionerna 1: 754 och II: 921 samt I: 793 och II: 976 att straffbestämmelsen
om otillåtet yttrande i tryckt skrift om främmande makts
statsöverhuvud eller representant här i riket skall upphävas. Enligt yrkandet
i sistnämnda två motioner skall den föreslagna punkten 8 helt utgå;
detta yrkande innebär således att även den bestämmelse som rör främmande
makts flagga, vapen eller annat dess höghetstecken skall upphävas.
Utskottet delar den uppfattning som torde ligga bakom föredragande departementschefens
motivering till den föreslagna bestämmelsen om ärekränkning
mot ledamot av främmande makts regering, nämligen att skäl
saknas att göra tillämpningen av bestämmelsen beroende av om den angripne
har ställning av statsöverhuvud. Det kan emellertid enligt utskottets me
-
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 dr
11
ning inte heller anses riktigt att genomgående göra skillnad mellan å ena
sidan statsöverhuvud och regeringsmedlem och å andra sidan andra personer
med en central politisk position i sitt land. Att i lagtext på ett särskiljande
sätt beskriva sådana personer möter dock betydande svårigheter.
Härtill kommer att vissa nackdelar kan vara förenade med möjligheten att
med straff ingripa mot sådana kränkningar som här avses. Enligt utskottets
mening kan de betänkligheter, som vid brottsbalkens tillkomst åberopades
som skäl mot att beteckna angrepp mot främmande makt eller dess
regering som brott, inte lämnas utan beaktande.
Av nu anförda skäl vill utskottet förorda att tryckfrihetsförordningen icke
skall innehålla något stadgande som avser att skydda statsöverhuvud eller
regeringsmedlem i främmande makt mot smädliga eller kränkande angrepp;
de allmänna bestämmelserna om ärekränkning torde lämna tillräckligt
skydd. Även det särskilda skyddet för främmande staters representanter
här i riket mot angrepp i tryckta skrifter torde vara överflödigt.
Utskottet hyser icke heller i och för sig några starkare betänkligheter mot
förslaget att skyddet för främmande makters höghetstecken mot angrepp i
tryckta skrifter skall avskaffas. Frågan därom står emellertid inte i omedelbart
samband med frågan om skydd för statsmän i främmande länder.
Utskottet har därför stannat vid att icke nu framlägga något förslag i förevarande
hänseende.
IV. Utskottets hemställan
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
A. att riksdagen, med anledning av proposition nr 133
samt de i ärendet väckta motionerna, måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga det vid propositionen
fogade förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen
med den ändringen att 7 kap. 4 § första stycket
punkten 8 erhåller följande, såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:
(Kungl. Maj.ts förslag)
8. skymfande av främmande makts
flagga, vapen eller annat dess höghetstecken
eller ärekränkning mot
främmande makts statsöverhuvud
eller ledamot av dess regering eller
dess representant här i riket;
(Utskottets förslag)
8. skymfande av främmande makts
flagga, vapen eller annat dess höghetstecken
;
12
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
B. att 1) motionerna I: 748 och II: 922,
2) motionerna I: 754 och II: 921,
3) motionerna 1:792 och 11:975,
4) motionerna 1:793 och 11:976,
i vad de icke besvarats genom vad utskottet hemställt under
A, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 13 maj 1964
På konstitutionsutskottets vägnar:
BENGT ELMGREN
Närvarande vid behandlingen av punkten III, Ärekränkning mot ledamot
av främmande makts regering:
från törsta kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson*, Dahlén,
Hernelius och Harald Pettersson*; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Adamsson,
Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Henningsson, Boo och Anners.
* Ej närvarande vid justeringen.
Närvarande vid behandlingen av ärendet i övrigt:
från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson*, Dahlén,
Harald Pettersson* och Hubinette*; samt
från andra kammaren: herrar Spångberg, von Friesen, Magnusson i
Tumhult, Adamsson, Bengtsson i Halmstad, Nilsson i Östersund, Hamrin i
Jönköping, Braconier, Henningsson och Boo.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Hamrin i Jönköping beträffande den del av utskottets motivering
som rör brott mot trosfrid.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år W64
13
Bilagn 1
Till riksdagens konstitutionsutskott
Svenska Journalistförbundet (SJF.) ber härmed att till Konstitutionsutskottet
få framföra sina synpunkter på det förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen,
som framlagts för riksdagen i propositionen nr 133 år
1964.
Det som SJF framförallt finner anledning att reagera mot i denna proposition
är den föreslagna punkt 8 i 4 § 7 kapitlet tryckfrihetsförordningen.
Paragrafen föreslås få det innehållet att såsom straffbar framställning i
tryckt skrift skall anses »skymfande av främmande makts flagga, vapen
eller annat dess höghetstecken eller ärekränkning mot främmande makts
statsöverhuvud eller ledamot av dess regering eller dess representant här i
riket».
Det nya, som justitieministern här vill införa i grundlagen, är möjligheten
att bestraffa ärekränkning även av regeringsledamot i ett annat land.
Redan i sin nuvarande lydelse är detta moment (som nu har nr 7 i 4 §) enligt
vår mening så otidsenligt, att det utan vidare borde kunna mönstras ut
ur vår tryckfrihetsförordning. Straffbeläggande av »skymfande av främmande
makts flagga, vapen eller annat dess höghetstecken» skulle — för att
ta ett exempel — kunna innebära, att om någon stat skulle återuppliva hakkorssymbolen
i sin flagga eller som ett »höghetstecken», skulle detta tecken
åter bli skyddat enligt svensk tryckfrihetslag och en svensk tidning tvingas
iaktta vördnadsfull försiktighet vid omnämnande av denna förhatliga symbol
för en diktaturs maktutövande. Att i våra tryckfrihetslagar lägga sådana
band på debatt- och kritikrätten saknar enligt förbundets mening varje motivering.
Redan i sin nuvarande formulering ger alltså detta moment anledning til!
berättigad kritik. Skälen härtill förstärkes då det nu föreslås afl man — i
stället för att slopa dessa föråldrade regler — skall utvidga det straffbara
området till att omfatta uttalanden även om ledamöter av ett främmande
lands regering. En sådan ändring skulle innebära, att den svenska pressen
inte fritt skulle kunna säga sin mening ens om företrädarna för de för oss
mest motbjudande diktaturregimer utan att riskera tryckfrihetsåtal. Olika
slag av ministrar representerande terror, ras- och åsiktsförtryck in. m. skulle
i vår tryckfrihetslag få ett skydd, som skulle tvinga svensk press alt avstå
frän ur allmänt demokratiska synpunkter säl motiverad kritik.
Fått sådant ingrepp i den fria pressens rätt att kritisera finner förbundet
djupt motbjudande och så allvarligt, att vi vill uttala den bestämda förhoppningen,
att riksdagen ser till att vårt lands journalister aldrig skall behöva
bli på detta sätt klavbundna i utövandet av sin samhällskritiska uppgift.
Erfarenheterna från det senaste världskriget och liden därefter av de försök,
som från främmande makters representanter gjorts att få den svenska
pressen att dämpa eller stoppa kritik, borde väl också tala sitt tydliga språk.
Dessa erfarenheter säger nämligen, att ett av de bästa vapen vår regering
haft i sin hand när det gällt alt tillbakavisa sådana försök till inblandning i
vår yttrande- och debattfrihet just har varit möjligheten att alltid hänvisa
till våra grundlagsfästa tryckfrihetsregler.
Det är minst sagt förvånande all justitieministern vill rasera en försvarsposition,
som erfarenhetsmässigt visat sig mycket bra att ha både i kritiska
14
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 År 1964
och i mera normala situationer. Även denna synpunkt borde tala för att
man använder just ett lugnt och normalt läge som det nuvarande till att
stärka detta försvar i stället för att undergräva det. SJF kan inte finna att
någonting inträffat som ändrar riktigheten av det uttalande, som dåvarande
justitieministern gjorde när han för ett tiotal år sedan bestämt avstyrkte eu
propå från straffrättskommittén att straffbelägga kränkningar av utländska
regeringsledamöter: »Om eu ansvarsregel med den av kommittén föreslagna
innebörden införes i lagen, kan svårigheter uppkomma för den svenska
statsledningen att i politiskt oroliga tider värja sig för utländska påtryckningar
med syfte att hämma pressfriheten.» Det omdömet står sig.
Justitieministerns motivering, att det nuvarande stadgandet bör utsträckas
från att gälla statsöverhuvuden till att gälla också regeringsledamöter
därför att det i skilda länder råder »stora olikheter i fråga om statsskick»,
finner förbundet snarare vara ett skäl att i lagen slopa även det speciella
skyddet för statsöverhuvuden. Att kunna fritt säga sin mening även om
diktaturregimernas statschefer får väl ändå anses vara rimligt i ett land
med pressfrihet.
I sin sammanfattning på sidan 1 i propositionen säger justitieministern,
att de ändringar som här föreslås innebär »en anpassning av tryckfrihetsbrotten
till motsvarande gärningar i brottsbalken; därvid anges såsom olilllåtet
yttrande även ärekränkning av ledamot av främmande makts regering».
Även om detta vore situationen — att brottsbalken innehölle stadganden för
vilka en viss korrespondens mellan grundlag och vanlig lag skulle anses
önskvärd — skulle förbundet bestämt hävda, att en korrespondens av här
diskuterat slag i det nu aktuella fallet skulle ske inte genom ändring av
grundlagen till att passa in på brottsbalken utan tvärtom. Som så betydelsefull
betraktar vi nämligen tryckfriheten och de möjligheter den skall ge till
fri samhällskritik.
Men inte ens denna formella grund tycks här föreligga. Justitieministern
motsäger nämligen sig själv — såvitt förbundet kan finna — på denna
punkt genom att på sidan 12, första stycket, i propositionen uttala (sedan
han sökt motivera grundlagsändringen om skydd för ledamöterna av främmande
lands regering): »Motsvarande ändring bör vid lämpligt tillfälle vidtagas
i brottsbalken.»
SJF finner det slutligen anmärkningsvärt, att detta förslag till grundlagsändring
inte i någon form diskuterats med de närmast berörda — tidningarna
och deras journalister — innan det plötsligt läggs fram för riksdagen.
Under hänvisning till vad vi här anfört får vi därför i tryckfrihetens och
i den fria samhällskritikens intresse hemställa till Konstitutionsutskottet
alt propositionen nr 133 måtte avslås av riksdagen i de här berörda punkterna
och att initiativ i stället tas till slopande av nuvarande mom. 7 i 7 kap.
4 S tryckfrihetsförordningen i enlighet med önskemålen i denna skrivelse.
1 anslutning till det ovan sagda vill SJF också framhålla att vi i skrivelse
av den 3.12 1963 till Konungen framförde önskemål om ändringar i
tryckfrihetslagen med syfte bl. a. att det särskilda skyddet för trosfrid
skulle utgå ur lagen. Vi beklagar att justitieministern i den nu framlagda
propositionen avvisar förbundets framställning genom att ej ha beaktat våra
synpunkter.
Avskrift av skrivelsen till Konungen bifogas. Stockholm den 15 april 1964.
Svenska Journalistförbundet
CH HERNLUND
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
15
Bilaga till bilaga 1
Till KONUNGEN
I syfte att stärka garantierna för ett fritt meningsutbyte och en fri information
får Svenska Journalistförbundet (SJF) härmed hemställa att vissa
ändringar vidtages i tryckfrihetsförordningen och i strafflagen på punkter,
där gällande lagbestämmelser enligt förbundets mening är föråldrade och
kan vara ett hinder för yttrandefrihet och informationsfrihet.
Anonymitetsskyddet
Den grundläggande garanti för en fri information till publicitetsorganen,
som ett lagstadgat anonymitetsskydd för meddelare innebär, har genom eu
rad uppseendeväckande händelser i utlandet på senaste tid ställts undei
livlig debatt. . . ,
Mest diskussion har väckts genom fängelsedomarna mot nagra engelska
journalister, som vägrat röja sina källor och som då stött sig på den yrkeshederskodex
som gäller för journalister i en rad länder och som ålägger
journalisterna att aldrig röja den, som i anonymitetens hagn lamnat informationer
till journalisten.
Under debatten om de engelska fallen — då den engelska ordningen Iran
alla håll starkt kritiserades — visade det sig, att det här i landet ar en vitt
spridd uppfattning, att en liknande situation inte skulle kunna inträffa i
Sverige. .......
Tyvärr är ju läget det, att exakt detsamma kan mtraffa har, sa som vara
anonymitetsregler är konstruerade. En domstol —- och därtill lägsta instans
_kan i en rad av lagen angivna situationer ålägga en journalist att röja
sin källa. f
Den svenska tryckfrihetsförordningen brukar — med all ratt t ram
ställas som en av världens mest pressvänliga och mest liberala då det
gäller att säkra full pressfrihet. SJF instämmer i det omdömet.
Men förbundet finner det då desto beklagligare att denna grundlag alltjämt
skall bibehålla möjligheten för domstolarna att genombryta anonynntetsskvddet
och detta utan att numera några praktiska erfarenheter eller nagra
bärande skäl över huvud taget kan anföras för en ordning, vars konsekvenser
allmänt fördömts överallt där den leder till akuta situationer, sådana
som t. ex. den nämnda i England. Våra lagregler på denna punkt står enligt
förbundets mening inte i överensstämmelse med svenska traditioner pa
press- och informationsfrihetens område och med svensk syn på hur dessa
friheter skall fungera.
Enligt förbundets mening bör det också övervägas, om inte en ordning
kan skapas som gör det otillåtet även för enskilda att söka förmå journalisten
att röja en meddelares eller en författares identitet, då denne vill vara
anonym.
Den Internationella Journalistfederationen, till vilken SJF är ansluten,
har också sedan åtskilliga år gång på gång aktualiserat dessa frågor och
i resolutioner vädjat till sina medlemsförbund att verka för att den för
journalisten grundläggande hedersregeln om ovillkorligt skydd för källor
blir inskriven i de olika ländernas lagar.
16
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
Förbundet tar därför hemställa att tryckfrihetsförordningen ändras så,
att det lagstadgade anonymitetsskyddet för meddelare blir fullständigt.
Handlingars offentlighet
1 ett utslag den 9 oktober 1963 har regeringsrätten fastslagit, att tryckfrihetsförordningens
regler i 2 kap. 2 § om handlingars offentlighet inte
kan tillämpas på sådana »handbrev» som en biskop under »sin särskilda
ämbetsutövning som pastor pastorurn» — eller »själasörjare» som den populära
termen lyder — tillställer underlydande präster.
Att tryckfrihetslagen skall tolkas så, vilket härmed fastslagits, finner
förbundet vara tillräcklig anledning att hemställa om eu snabb ändring.
Redan det taktum, att regeringsrätten — i sin formulering av domen
om sådana brev använder ordet »ämbetsutövning» är ju ett konstaterande
av att handbreven ifråga inte är något slags privatbrev utan är ämbetshandlingar.
Domen betyder följaktligen, att en viss obestridlig ämbetshandling,
utövad av en person som är i statstjänst och avlönad med allmänna
medel, redan till sin natur är undandragen offentlig insyn.
Att detta överensstämmer med tryckfrihetsförordningens nuvarande lydelse
måste enligt förbundets mening kunna öppna vägen för ett obegränsat
användande av sådana brev för undvikande av offentlig insyn. Förbundet
är övertygat om att tendenserna till hemlighetsmakeri och påtryckningar
härmed kommer att förstärkas
För ungefär 10 år sedan — i en skrivelse till Konungen daterad 3.12 1953
-7 påtalade Militieombudsmannen användandet av »handbrev» i det militära
och föreslog sådana lagändringar, att det skulle bli omöjligt att »i handbrevform
avlåtna meddelanden, avsedda att ligga till grund för någon åtgärd
i tjänsten, undandragas offentligheten». Förbundet bär svårt att bedöma,
om förhållandena inom försvarsmakten sedan dess ändrats till det bättre.
Det är möjligt att så skett.
Men inom svenska kyrkans område kvarstår missförhållandena och förbundet
befarar att de kommer att tillta efter regeringsrättens utslag.
Förbundet hemställer därför om sådana ändringar i tryckfrihetförordningen,
att möjligheten att undandra ämbetsåtgärder från offentligheten
genom att kamouflera dem som »handbrev» undanröjs och att under alla
förhållanden statskyrkoanställdas ämbetsskrivelser skall vara offentliga
även om de kallas »själavårdande verksamhet».
Begreppet »brott mot trosfridt>
Bestämmelsen i 7 kap. 4 § 11 mom. i tryckfrihetsförordningen och i 11
kap. 8 § strafflagen, där det heter att »den som offentligt skymfar sådant
som av svenska kyrkan eller annat här i riket verksamt trossamfund hålles
heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse», har i dagarna
medfört att Riksåklagaren — efter anmälan — ålagt statsåklagare^!
i Stockholm att göra förundersökning mot några anställda i Sveriges Radio
för att de i en programpunkt den 24 oktober i år skulle ha brutit mot den
citerade lagbestämmelsen och därmed »kränkt religiös helgd» genom ironiska
anspelningar på vissa av svenska kyrkans kulthandlingar. Fvra åtal
har därpå väckts.
Utan att ta någon ställning till de yttranden som fälldes i radioprogrammet
måste SJF finna det alldeles orimligt att i vår tid behålla en lagbestämmelse
sådan som den nyss citerade. Dess formulering innebär, att allt
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
17
som ett trossamfund här i landet, vilket det än vara må, skulle finna för
gott att förklara heligt skall vara undandraget full offentlig kritik och fri
allmän debatt, i vilken även skämtet och satiren måste ha möjlighet till
spelrum.
Förbundet har med glädje hälsat den fulla religionsfrihetens genomförande
i vårt land. Men denna frihet måste vara förenad med full yttrandefrihet
och full kritikrätt också mot de samfund och företeelser, som vill
verka i skydd av religionsfrihetslagen. Att med lagens hjälp skapa sektorer,
som åtnjuter ett speciellt helighetsskydd bara därför att en viss grupp
människor anser dem och kallar dem »heliga», är enligt förbundets mening
ett så allvarligt ingrepp i ett demokratiskt lands fria meningsutbyte
och fria åsiktsbildning, att sådana ingrepp icke under några omständigheter
kan försvaras.
Förbundet hemställer därför om sådan ändring av strafflagen på ovan
citerade punkt, att begreppet »trosfrid» i dess här angivna betydelse utmönstras
ur tryckfrihetsförordningen och strafflagen och de religiösa samfunden
helt jämställs med vilka andra sammanslutningar som helst när
det gäller de enskilda medborgarnas och publicitetsorganens rätt att utöva
kritik och yttra sig fritt om deras verksamhet. Nu gällande lagar om ärekränkning
av enskilda medborgare ger på denna punkt enligt förbundets
mening så fullt betryggande skydd, att bevarande av en speciell privilegieställning
för sammanslutningar som kallar sig trossamfund saknar varje
hållbar motivering.
Det är förbundets uppfattning, att här föreslagna lagändringar torde kunna
genomföras utan ett mera tidsödande utredningsarbete. Att exempelvis
avvakta pågående revision av den särskilda sekretesslagen betraktar förbundet
som onödigt, då våra förslag inte kan sägas vara beroende av hur denna
lag kan väntas bli omarbetad.
Förbundet tillåter sig därför hemställa att våra förslag tas under snabbt
övervägande och att ett förberedelsearbete för att möjliggöra deras genomförande
startas så snart som möjligt i de former som kan befinnas vara de
mest praktiska. Stockholm den 3 dec. 1963.
Underdånigst
Svenska Journalistförbundet
K G MICHANEK
18
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år 1964
Bilaga 2
Till riksdagens konstitutionsutskott
Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU), som tagit del av såväl Kungl.
Maj :ts proposition nr 133 med förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
som i anledning därav väckt motion av fröken Mattson m. fl. i första
kammaren och herr Braconier m. fl. i andra kammaren, får härmed anföra
följande:
Den föreslagna ändringen i TF 7 kap. 4 § punkt 7 avser att vidga kretsen
av de utländska politiker som skall åtnjuta lagskydd mot nedsättande omdömen
i svensk press.
Lagändringen skulle ge ökade möjligheter till åtal och därmed innebära
en begränsning av pressens kritikrätt.
Enligt TU:s mening krävs utomordentligt starka skäl för varje lagändring
som syftar till att inskränka hävdvunnen yttrandefrihet. Den ifrågavarande
propositionen synes inte ha påvisat några sådana tvingande skäl.
Med hänvisning till den förpliktande svenska traditionen på tryckfrihetslagstiftningens
område måste TU därför bestämt avstyrka den föreslagna
lagändringen. Föreningen kan inte heller underlåta att ge uttryck åt sin
förvåning över att förslaget — som dock syftar till en grundlagsändring —
lagts fram utan några som helst föregående konsultationer med företrädare
för pressen.
Angelägnare än att öka räckvidden av nuvarande straffbestämmelser och
därmed kringskära den allmänna kritikrätten vore enligt TU :s uppfattning
att överväga huruvida hittillsvarande bestämmelse helt kan utgå.
Till detta uttalande vill TU foga följande synpunkter på konsekvenserna
av ett beslut i propositionens anda:
Det förefaller vara ett rimligt antagande att de utländska regeringsledamöter
som främst löper risken att bli skarpt kritiserade i svensk press —
och som erfarenhetsmässigt visat sig vara mest känsliga för sådan kritik —
är sådana som representerar diktatoriska eller åtminstone ur demokratisk
synvinkel otillfredsställande regimer. Just i fråga om länder med långt gående
personlig maktkoncentration är det emellertid särskilt svårt att kritisera
system och metoder på sätt som inte av maktägarna uppfattas som kränkande.
Risken synes alltså uppenbar att den i propositionen avsedda vidgningen
av lagskyddet främst skulle komma att hämma svensk presskritik av odemokratiska
regimer och därmed i synnerhet komma diktaturrepresentanter
till godo. En dylik konsekvens av en lagskärpning ter sig stötande för svensk
rättskänsla och torde sakna stöd i den allmänna opinionen.
På anförda grunder — och med instämmande i de synpunkter som framförts
i ovannämnda motion — får TU hemställa att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 133 måtte avslå förslaget i den del som berör TF
7: 4 punkt 7. Stockholm den 23 april 1964.
Svenska Tidningsutgivareföreningen
TORE G. WÄRENSTAM
Ivar Hallvig
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13 år W6i
19
Bilaga 3
Till riksdagens konstitutionsutskott
Publicistklubben, som erhållit del av den till Konstitutionsutskottet av
Svenska Journalistförbundet (SJF) avgivna skrivelsen med anledning av det
förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen som framlagts för riksdagen
i propositionen nr 133, vill uttala sitt fulla instämmande i SJF:s avvisande
inställning till den föreslagna punkt 8 i 7 kapitlet 4 § tryckfrihetsförordningen.
Det är Publicistklubbens bestämda uppfattning att en förändring som den
i propositionen föreslagna skulle innebära ett allvarligt ingrepp i den fria
pressens rätt att kritisera för oss motbjudande politiska system och deras
företrädare, liksom att införandet av en ansvarsregel med den föreslagna
innebörden skulle, för att citera en tidigare justitieminister, skapa svårigheter
för den svenska statsledningen »att i politiskt oroliga tider värja sig för
utländska påtryckningar med syfte att hämma pressfriheten».
Publicistklubben hemställer därför till Konstitutionsutskottet att proposition
nr 133 i den här berörda punkten måtte avslås av riksdagen och initiativ
i stället tagas till slopande av nuvarande mom. 7 i 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen.
Samtidigt vill Publicistklubben uttala sin förvåning över att ingen kontakt
tagits med pressens organisationer innan ett förslag med denna för pressen
utomordentligt betydelsefulla innebörd framlagts för riksdagen. Stockholm
den 24/4 1964.
För Publicistklubben
LENNART HIRSCHFELDT
Ordförande
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640152