Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Nr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till vissa grundlagsändringar
samt i ämnet väckta motioner m. m.

Till konstitutionsutskottet har båda kamrarna den 14 april 1964 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten proposition, nr 140, vari Kungl.
Maj :t till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlagt här nedan
intagna förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§53 och 67
riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen;

2) ändrad lydelse av §§24 och 26 regeringsformen;

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen;

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen;

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen;

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71 riks dagsordningen; 7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen; 8)

ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt
§§42 och 68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen;

10) ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen;

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås statschefens behörighetsålder höjd från 21 till
25 år.

Vidare förordas, att kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i
nådeärenden slopas i sådana fall, där skäl att bifalla nådeansökan uppenbarligen
saknas.

I propositionen föreslås även, att lagrådet skall kunna arbeta på avdelningar
och att varje avdelning skall bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd
med möjlighet att ersätta ett av justitieråden med annan lagfaren,
skicklig och oväldig person.

1 Biliang till riksdagens protokoll 5 samt. 2 avd. Nr 19

2 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

Propositionen innehåller tillika förslag om ändring av regeringsformens
regler om tjänstemän. Ändringen innebär att såvitt gäller andra statstjänstemän
än domare grundläggande bestämmelser om deras rättsställning överföres
från regeringsformen till annan lag, stiftad av Kungl. Maj:t och riksdagen;
gemensamt efter lagrådets hörande.

I propositionen förordas vidare, att konstitutionell beslutanderätt, som
ej avser stiftande, ändring eller upphävande av grundlag, skall kunna genom
särskild lag överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.
Lag om sådan överlåtelse föreslås stiftad antingen i den ordning
som gäller för grundlag eller också genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t
och en riksdag, i vilket minst 5/6 av de röstande i vardera kammaren vid
votering instämt.

Propositionen upptager även förslag om inrättande av en riksdagens lönedelegation
med uppgift att i förhandlingsfrågor rörande statsanställdas
anställningsvillkor rådgöra med statsrådsledamot, som Kungl. Maj :t därtill
förordnat, samt att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse,
som träffats i sådan fråga.

I propositionen föreslås också särskilda regler om utövningen av riksdagens
befogenheter under krig. Enligt dessa regler skall talmanskonferensen,
om riket kommer i krig och krigsförliållandena det påkallar, förordna,
att en krigsdelegation, bestående av 50 inom riksdagen valda ledamöter,
skall träda i riksdagens ställe. Om till följd av krigsförhållandena
varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan fullgöra sina uppgifter,
skall enligt förslaget Kungl. Maj :t med vissa undantag utöva riksdagens
befogenheter, i den mån det erfordras för att skydda riket och slutföra
kriget.

Propositionen upptager jämväl förslag om ändring av regeringsformens
och riksdagsordningens regler om riksdagens ombudsmän i syfte att möjliggöra
vissa organisatoriska reformer rörande ombudsmännen..

I propositionen förordas vidare, att förbudet att utan vederbörande kammares
tillstånd väcka talan om ansvar mot riksdagsledamot för hans gärningar
och yttranden i denna egenskap utsträckes att gälla jämväl skadeståndstalan.

Dessutom föreslås i propositionen, att rösträtt vid val till riksdagens
andra kammare skall inträda kalenderåret efter det, då vederbörande fyllt
20 år. Därjämte föreslås, att möjlighet öppnas för röstberättigad, som till
följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder är förhindrad att inställa
sig vid valförrättning, att rösta genom valsedelsförsändelse. Vidare förordas
att magistrats befattning med förstakammarval skall upphöra.

Slutligen föreslås ändring av regeringsformen i syfte att möjliggöra eu
överflyttning av naturalisationsärenden från Kungl. Maj:t till annan myndighet.

De i propositionen framlagda lagförslagen är av följande lydelse.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196h

Förslag

till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,1 §§ 53 och 67
riksdagsordningen2 samt § 2 successionsordningen3

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Regeringsformen

Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins, om han
uppnått myndig ålder. Han styre såsom
regent med all konungslig makt
och myndighet, enligt denna regeringsform;
dock må han ej adeligt
stånd och värdighet förläna, eller till
grevligt och friherreligt stånd upphöja,
eller riddarevärdighet utdela;
ävensom alla lediga förtroendesysslor
endast tills vidare kunna förvaltas
av dem, som regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast
berättigade prins icke uppnått myndig
ålder eller är han av sjukdom
eller utrikes vistande hindrad att
riksstyrelsen utöva, då styre såsom
regent i Konungens namn med nu
sagda befogenhet den till tronföljden
därnäst berättigade prins, som
uppnått myndig ålder och för vilken
hinder av ovannämnda beskaffenhet
ej möter.

Finnes ej----—----- — S(

Huru förhållas----—--

Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig ej
med rikets styrelse eller utöve den
konungsliga makten, så länge han
utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro, i
Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins, om han
uppnått tjugufem års ålder. Han styre
såsom regent med all konungslig
makt och myndighet, enligt denna
regeringsform; dock må han ej adeligt
stånd och värdighet förläna, eller
till grevligt och friherreligt
stånd upphöja, eller riddarevärdighet
utdela; ävensom alla lediga förtroendesysslor
endast tills vidare
kunna förvaltas av dem, som regenten
därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast
berättigade prins icke uppnått tjugufem
års ålder eller är han av sjukdom
eller utrikes vistande hindrad
att riksstyrelsen utöva, då styre såsom
regent i Konungens namn med
nu sagda befogenhet den till tronföljden
därnäst berättigade prins,
som uppnått sådan ålder och för vilken
hinder av ovannämnda beskaffenhet
ej möter,
i regent.

— 91 § stadgat.

1 Regeringsformen senast omtryckt 1961; se SFS 1961: 464.

3 Riksdagsordningen senat omtryckt 1961; se SFS 1961:465.

3 Successionsordningen senast omtryckt 1949; so SFS 1949: 579.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

Konung vare myndig vid ålder
som i allmänhet är i lag stadgad.
Dör Konung, innan tronföljaren
denna ålder uppnått, förhålles med
riksstyrelsen såsom i 39 § angives,
intill dess riksdagen sammankommer,
och den förmyndarestyrelse,
riksdagen förordnar, regeringen tillträtt;
ställande sig regenten eller
statsrådet denna regeringsform till
ovillkorlig efterlevnad.

Då Konung dör och tronföljaren
ännu omyndig är, utfärde regenten
eller statsrådet, då det riksstyrelsen
förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken
kallelse inom femton dagar efter
Konungens död skall i allmänna
tidningarna kungöras. Riksdagen
äge, utan avseende på något den avlidne
Konungens testamente angående
riksstyrelsen, att förordna en, tre
eller fem förmyndare, som, intill
dess Konungen myndig bliver, regeringen
i Dess namn, efter denna
grundlag, må utöva.

(Föreslagen lydelse)

41.

Dör Konung, innan tronföljaren
uppnått tjugufem års ålder, förhålles
med riksstyrelsen såsom i 39 §
angives, intill dess riksdagen sammankommer,
och riksföreståndare,
som riksdagen förordnar, regeringen
tillträtt; ställande sig regenten eller
statsrådet denna regeringsform
till ovillkorlig efterlevnad.

93.

Då Konung dör och tronföljaren
ännu ej uppnått tjugufem års ålder,
utfärde regenten eller statsrådet, då
det riksstyrelsen förvaltar, kallelse
å riksdagen, vilken kallelse inom
femton dagar efter Konungens död
skall i allmänna tidningarna kungöras.
Riksdagen äge, utan avseende
på något den avlidne Konungens testamente
angående riksstyrelsen, att
förordna en, tre eller fem riksföreståndare,
som, intill dess Konungen
uppnår tjugufem års ålder, regeringen
i Dess namn, efter denna
grundlag, må utöva.

Riksdagsordningen
§ 53.

Ej må riksdagen eller kamrarna
i Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta; ej heller
må omyndig Konungs förmyndare
övervara kamrarnas överläggningar
eller beslut.

Uti vardera
I mål---

Ej må riksdagen eller kamrarna
i Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta; ej heller
må riksföreståndare övervara kamrarnas
överläggningar eller beslut.

--av kammaren.

beslutet, övervara.

67.

Skall riksföreståndare tillsättas,
utses av kamrarna, sist dagen efter
det riksdagen sammankommit, en
nämnd, på det sätt och till det antal
personer, som i nästföregående § sagt
är. Denna nämnd röstar om de av

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196''r

(Nuvarande lydelse)

nämnd röstar om de av riksdagen
till antalet bestämda förmyndare,
som skola vara en, tre eller fem.
Varje ledamot av nämnden upptecknar
å en sluten vallista de män, dem
han anser förtroendet värdiga, och
så många, att de med en person överstiga
det av riksdagen bestämda antalet.
Av dem, som därvid kommit i
åtanke, ställes först den, som flesta
rösterna erhållit, under ny omröstning,
då nämndens pluralitet giver
utslaget. På samma sätt förfares
med den, som näst honom blivit av
de flesta kallad o. s. v., till dess det
föreskrivna antalet av förmyndare
blivit fyllt. Nämnden kan ej förr åtskiljas,
än valet fulländat är; och
gäller detta val såsom riksdagens
beslut.

Om så händer, att kamrarna ej
inom tre dagar efter det riksdagen
sammankommit om förmyndarnas
antal åsämjas, förordnas på enahanda
sätt och till lika antal, som ovan
angående nämnden är sagt, en särskild
nämnd, att medelst omröstning
denna fråga, med samma kraft och
verkan som riksdagens beslut, inom
två dagar avgöra; skolande sedermera
den utsedda nämnden, likaledes
inom två dagar, hava valet förrättat,
så att i alla händelser förmyndarevalet
må vara verkställt inom
sju dagars förlopp från det riksdagen
sammankommit.

(Föreslagen lydelse)

riksdagen till antalet bestämda riksföreståndare,
som skola vara en, tre
eller fem. Varje ledamot av nämnden
upptecknar å en sluten vallista
dem han anser förtroendet värdiga,
och så många, att de med en person
överstiga det av riksdagen bestämda
antalet. Av dem, som därvid kommit
i åtanke, ställes först den, som flesta
rösterna erhållit, under ny omröstning,
då nämndens pluralitet giver
utslaget. På samma sätt förfares
med den, som näst honom blivit av
de flesta kallad o. s. v., till dess det
föreskrivna antalet riksföreståndare
blivit fyllt. Nämnden kan ej förr
åtskiljas, än valet fulländat är; och
gäller detta val såsom riksdagens
beslut.

Om så händer, att kamrarna ej
inom tre dagar efter det riksdagen
sammankommit om riksföreståndarnas
antal åsämjas, förordnas på enahanda
sätt och till lika antal, som
ovan angående nämnden är sagt, en
särskild nämnd, att medelst omröstning
denna fråga, med samma kraft
och verkan som riksdagens beslut,
inom två dagar avgöra; skolande sedermera
den utsedda nämnden, likaledes
inom två dagar, hava valet förrättat,
så att i alla händelser valet
av riksföreståndare må vara verkställt
inom sju dagars förlopp från
det riksdagen sammankommit.

Successionsordningen

§ 2.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens
förande själva förordna.
Bliver drottningens livsfrukt av
mankön, förordne då Riksens Ständer
förmyndare för den omyndige
Konungen, på sätt i 93 § av regeringsformen
stadgat är. Bliver drottningens
livsfrukt av kvinnokön, träde
den av ätten, som efter förstfödslorätt
den avlidne Konungen i
arvsföljden, på sätt 1 § utstakar, närmast
är, såsom Konung till regeringen.

2) ändrad lydelse av §§

Uti Konungens nedre justitierevision
skola justitieärendena beredas
till prövning och avgörande i högsta
domstolen.

Konungen äger alt i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods.
Över ansökningar därom höre
Konungen dock regeringsrätten, beträffande
mål av beskaffenhet att
kunna tillhöra dess eller kammarrättens
slutliga prövning, men i andra
mål högsta domstolen; och fatte
Konungen Sina beslut uti statsrådet.
På den brottslige skall sedermera ankomma
att emottaga den nåd
Konungen honom förunnat, eller undergå
det straff, vartill han blivit
dömd.

(Föreslagen lydelse)

komma, då dem tillhör, att om regeringens
förande själva förordna.
Bliver drottningens livsfrukt av
mankön, förordne då Riksens Ständer
riksföreståndare, på sätt i 93 §
av regeringsformen stadgat är. Bliver
drottningens livsfrukt av kvinnokön,
träde den av ätten, som efter
förstfödslorätt den avlidne Konungen
i arvsföljden, på sätt 1 § utstakar,
närmast är, såsom Konung till
regeringen.

24 och 26 regeringsformen
24.

Ärenden, vilkas prövning och avgörande
ankommer på högsta domstolen,
skola för sådant ändamål beredas
i nedre justitierevisionen.

26.

Konungen äger att i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods.
Över ansökningar därom skall
Konungen dock, där ej skäl till bifall
uppenbarligen saknas, höra regeringsrätten,
beträffande mål av beskaffenhet
att kunna tillhöra dess
eller kammarrättens slutliga prövning,
men i andra mål högsta domstolen;
och fatte Konungen Sina beslut
uti statsrådet. På den brottslige
skall sedermera ankomma att emottaga
den nåd Konungen honom förunnat,
eller undergå det straff, vartill
han blivit dömd.

Övergångsstadgande
Intill utgången av juni månad
närmast efter det den nya lydelsen
av §§ 24 och 26 slutligt antagits, skola
stadgandena i sin äldre lydelse
alltjämt äga tillämpning.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 21.

Tre ledamöter av högsta domstolen
och en av regeringsrättens lagfarna
ledamöter skola tillsammans
utgöra Konungens lagråd.

Lagrådet tillkommer att avgiva utlåtande
över de förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller förklaring
av lagar eller författningar, vilka för
sådant ändamål bliva av Konungen
överlämnade. Där så prövas nödigt,
må Konungen för visst ärende till
ledamot av lagrådet ytterligare förordna
en för insikt, erfarenhet och
redlighet känd person.

Närmare bestämmelser om tjänstgöringen
i lagrådet meddelas i särskild,
av Konungen och riksdagen
jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad
lag. 4

Konungens lagråd har att avgiva
utlåtande över de förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller
förklaring av lagar eller författningar,
vilka för sådant ändamål bliva av
Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola
tjänstgöra tre justitieråd och en
av regeringsrättens lagfarna ledamöter.
I stället för ett av justitieråden
må dock annan lagfaren, skicklig
och oväldig person enligt Konungens
förordnande tjänstgöra såsom ledamot
av lagrådet. Dessa fyra ledamöter
skola deltaga i behandlingen av
alla på lagrådet ankommande ärenden.
Där så prövas nödigt, må i behandlingen
av visst ärende i lagrådet
deltaga ytterligare en för insikt,
erfarenhet och redlighet känd person,
som Konungen utser. Skall lagrådet
vara delat i avdelningar, skall
vad i detta stycke stadgats om lagrådet
gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet
meddelas i särskild, av Konungen
och riksdagen jämlikt 87 § 1
inom. gemensamt beslutad lag.

4) ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

8 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter
och chefer för kollegier eller de
i dessas ställe inrättade verk, justitiekansleren,
cheferna för fångvården,
lantmäteriet, statens järnvägstrafik,
lots-, post-, telegraf- och tullverken
samt skogsväsendet, expeditionschefer
i statsdepartementen,
överståthållaren, underståthållaren
och polismästaren i huvudstaden,
landshövdingar, fältmarskalkar, ge -

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen må
dem entlediga, när han prövar rikets
tjänst det fordra.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

neraler och amiraler av alla grader,
generaladjutan ter, överadjutan ter,
stabsadjutanter, kommendanter i
fästningarna, överstar för regementena,
sekundcheferna för gardesregementena
till häst och fot och för livregementets
kårer samt cheferna för
övriga särskilt för sig bestående militära
kårer eller bataljoner, cheferna
för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings-
och sjömätningsväsendet,
ministrar, sändebud och agenter för
handeln hos främmande makter,
samt de ämbets- och tjänstemän,
som uti Konungens kabinett för utrikes
brevväxlingen och vid beskickningarna
nyttjas, hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen må dem
entletliga. när han prövar rikets
tjänst det fordra. Konungen kungöre
dock sådana beslut i statsrådet,
vars ledamöter vare skyldige att
däremot göra underdåniga föreställningar,
om de finna sig därtill skäl
äga.

De som bekläda domareämbeten,
så högre som lägre, samt alla andra
ämbets- och tjänstemän, än de i föregående
§ nämnda, kunna icke,
utan medelst rannsakning och dom,
ifrån sina innehavande sysslor av
Konungen avsättas, ej heller, utan
efter egna ansökningar, till andra
tjänster befordras eller flyttas.

36.

Den som utnämnts till domare må
skiljas från tjänsten endast av domstol
efter åtal eller genom beslut om
entledigande i samband med pensionering;
dock må han, om det finnes
erforderligt av organisatoriska
skäl, förflyttas till annan jämställd
domartjänst.

Grundläggande bestämmelser i övrigt
om statstjänstemännen givas i
lag, stiftad i den ordning 87 § 1
mom. föreskriver.

Övergångsstadgande

Till dess den lag, som omförmäles
i § 36 i dess nya lydelse, trätt i kraft,
skola §§ 35 och 36 i sin äldre lydelse
alltjämt äga tillämpning.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna regeringsform--

Då riksdagen-----

§ 81.

Genom särskild lag må beslutan-derätt, som enligt denna regerings-form tillkommer Konungen och riks-dagen, gemensamt eller var för sig,
eller annat statligt organ och ej avser
frågor om stiftande, ändring, förkla-ring eller upphävande av grundlag, i
begränsad omfattning överlåtas på
mellanfolklig organisation för fred-ligt samarbete, till vilken riket är el-ler skall bliva anslutet. Lag om så-dan överlåtelse stiftas antingen i den
ordning som gäller för grundlag el-ler ock, om därmed förenad tidsut-dråkt år till men för riket, genom
samfällt beslut av Konungen och en
riksdag, i vilket minst fem sjätte-delar av de röstande i vardera kam-maren vid votering instämt.

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§ 70 och 71

riksdagsordningen

Sedan statsverkets---

Regeringsformen

§ 62.

Det tillkommer riksdagens löne-delegation att i förhandling sfr ågor
rörande anställningsvillkor, som
skola gälla för statens arbetstagare
eller eljest tillhöra riksdagens pröv-ning, rådpläga med statsrådsleda-mot, som Konungen därtill förord-nat, samt att å riksdagens vägnar
godkänna överenskommelse, som
träffats i sådan fråga.

lf Bihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

1. De sex-----

2. Riksdagen skall —

3. Val av-----

4. Fullmäktige välje

På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen
utses, tillsättes en suppleant
för varje av riksdagen utsedd fullmäktig
att vid förfall för denne inträda;
dock skall den sålunda valde
suppleanten för fullmäktig, som utsetts
till chef för riksbanken, först
inträda vid förfall jämväl för den
enligt 72 § regeringsformen av fullmäktige
för denne utsedde suppleanten.
Vid förfall för både fullmäktig
och hans av riksdagen valde
suppleant inkalla fullmäktige annan
suppleant till tjänstgöring.

(Föreslagen lydelse)

§ 70.

honom återstått.

övriga fullmäktige,
kan återväljas.

utfalla lika.

5. På samma gång och på lika
sätt, som fullmäktige av riksdagen
utses, tillsättes en suppleant för varje
av riksdagen utsedd fullmäktig
att vid förfall för denne inträda;
dock skall den sålunda valde suppleanten
för fullmäktig, som utsetts till
chef för riksbanken, först inträda
vid förfall jämväl för den enligt 72 §
regeringsformen av fullmäktige för
denne utsedde suppleanten. Vid förfall
för både fullmäktig och hans av
riksdagen valde suppleant inkalla
fullmäktige annan suppleant till
tjänstgöring.

71.

Riksdagens lönedelegation består
av sexton ledamöter, av vilka vardera
kammaren inom sig utser hälften.
De väljas för tiden från valet, till
dess sådant val under fjärde året
därefter försiggått, dock att ledamot
som dessförinnan avgått ur riksdagen
ej vidare skall anses tillhöra delegationen.
Har ledamot före den
tid, för vilken han valts, avgått ur
delegationen, anstålies val för den
tid som för honom återstått.

Vardera kammaren utser ock
inom sig suppleanter att när ledamöter
få förfall i deras ställe inträda.
Suppleanter utses för samma tid
som ledamöter.

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 2 mom.
är stadgat med avseende å utskott
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande delegationen. Omröstning
inom delegationen skall ske öppet.
Den som förer ordet i delegationen
äger avgörande röst, därest,
vid omröstning, rösterna i något fall
äro lika. Ledamot som ej instämt i

Riksdagsordningen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196k

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

delegationens beslut är obetaget att
låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan förhandlingsöverenskommelse
träffats eller förhandling eljest
slutförts, må ledamot icke utan
delegationens tillstånd yppa vad vid
sakens behandling i delegationen förekommit.
Ledamot, så ock suppleant,
skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med delegationen
avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.

7) ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt

riksdagsordningen

72 och 73

Regeringsformen

§ 50.

Riksdagen skall-----och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena
det påkalla, förordnar
den i 50 § riksdagsordningen omförmälda
talmanskonferensen efter
samråd med statsministern, att
riksdagens krigsdelegation skall träda
i riksdagens ställe. Sådant förordnande
gäller till dess vapenvila inträtt
eller ock Konungen eller krigsdelegationen
dessförinnan beslutar,
att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.
Krigsdelegationen beslutar
själv om formerna för sin verksamhet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Riksdagsordningen

§ 72.

----revisorer förrättas.

För varje revisor väljes en suppleant
att vid förfall för honom inträda.
Vid förfall för både revisor och
hans suppleant bestämmes övriga
suppleanters tjänstgöring av den
ordning, i vilken de blivit valda.

---äro lika.

--— vidare behandling.

§ 73.

Riksdagens krigsdelegation består
av femtio ledamöter, av vilka vardera
kammaren inom sig väljer hälften.

Val av krigsdelegation skall äga
rum å varje riksdag inom sex dagar
efter dess öppnande. Valet gäller till
dess nytt val av krigsdelegation förrättas,
dock att ledamot som dessförinnan
avgått ur riksdagen ej vidare
skall anses tillhöra delegationen.
Förordnar Konungen om nya
val till båda kamrarna eller den ena
av dem, behålle utan hinder därav
delegationens ledamöter sina befattningar.

Övergångsstadgande
Val av riksdagens krigsdelegation
skall första gången äga rum vid den
riksdag, som sammanträder året efter
det då nya lydelsen av § 73 riksdagsordningen
slutligt antagits.

8) ändrad lydelse av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt
§§ 42 och 68 riksdagsordningen

Regeringsformen
§ 96.

Riksdagen skall förordna två för Riksdagen skall förordna minst
lagkunskap och utmärkt redlighet två för lagkunskap och utmärkt redkända
medborgare, den ene såsom lighet kända medborgare att i egenjustitieombudsman
och den andre skap av riksdagens ombudsmän, efsåsom
militieombudsman, att i egen- ter den instruktion riksdagen för

För varje enligt 72 § utsedd revisor
väljes en suppleant att vid förfall
för honom inträda. Vid förfall
för både revisor och hans suppleant
bestämmes övriga suppleanters
tjänstgöring av den ordning, i vilken
de blivit valda.

Riksdagen förordnar

Revisorerna välja
De anmärkningar

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

skap av riksdagens ombud, efter den
instruktion riksdagen för dem utfärdat,
hava tillsyn över lagars och
författningars efterlevnad, i vad de
skola av dem, som i allo äro underkastade
ämbetsansvar, tillämpas
samt vid vederbörliga domstolar i laga
ordning tilltala dem, som uti sina
ämbetens utövning av våld, mannamån
eller annan orsak någon olaglighet
begått eller underlåtit att sina
ämbetsplikter behörigen fullgöra.
Ombudsmännen vare i all måtto underkastade
samma ansvar och plikt,
som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen
väljas för tid och
på sätt riksdagsordningen stadgar;
och bör samtidigt för en var av dem
utses en ställföreträdare av de egenskaper,
som hos ombudsmannen erfordras,
att i dennes ställe utöva ämbetet
i de fall instruktionen angiver.

Skulle ombudsman---------

(Föreslagen lydelse)

dem utfärdat, hava tillsyn över lagars
och författningars efterlevnad,
i vad de skola av dem, som i allo
äro underkastade ämbetsansvar, tilllämpas
samt vid vederbörliga domstolar
i laga ordning tilltala dem,
som uti sina ämbetens utövning av
väld, mannamån eller annan orsak
någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina ämbetsplikter behörigen
fullgöra. Ombudsmännen vare i all
måtto underkastade samma ansvar
och plikt, som allmän lag och rättegångsordning
för aktörer utstaka.

97.

Riksdagens ombudsmän väljas för
tid och på sätt riksdagsordningen
stadgar; och bör samtidigt för en var
av dem utses en ställföreträdare av
de egenskaper, som hos ombudsmannen
erfordras, att i dennes ställe
utöva ämbetet i de fall instruktionen
angiver.

----------blivit vald.

98.

I händelse justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen avsäger
sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans
ämbete eljest bliver ledigt,
övertage ställföreträdaren omedelbart
ämbetet; och skall riksdagen
därefter så snart ske kan förrätta
nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare
avsäga sig det erhållna
förtroendet eller har han övertagit
ombudsmansämbetet eller bliver eljest
hans befattning ledig, äge nytt
val av ställföreträdare rum, varvid
iakttages att, om sådant val erfordras
under tid, då riksdagssession ej
pågår, riksdagens rätt härutinnan
utövas genom de av riksdagen valde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret.

Justitieombudsmannen och militieombudsmannen
må, en var när

I händelse ombudsman avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans
ämbete eljest bliver ledigt,
övertage ställföreträdaren omedelbart
ämbetet; och skall riksdagen
därefter så snart ske kan förrätta
nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare
avsäga sig det erhållna
förtroendet eller har han övertagit
ombudsmansämbetet eller bliver eljest
hans befattning ledig, äge nytt
val av ställföreträdare rum, varvid
iakttages att, om sådant val erfordras
under tid, då riksdagssession ej
pågår, riksdagens rätt härutinnan utövas
genom de av riksdagen valde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret.

99.

Ombudsmännen må, en var när
han för sill ämbetes utövning det

Konstitutionsutskottets utlåtande nr W år J96t

(Nuvarande lydelse)

lian för sitt ämbetes utövning det
nödigt anser, kunna övervara alla
domstolars och myndigheters överläggningar
och beslut, dock utan rättighet
att sin mening därvid yttra,
samt äga tillgång till alla domstolars
och myndigheters protokoll och
handlingar. Konungens ämbetsmän i
allmänhet vare skyldige att lämna
justitieombudsmannen och mititieombudsmannen
laglig handräckning,
samt alla fiskaler, att medelst aktioners
utförande en var av dem biträda,
då han det äskar.

(Föreslagen lydelse)

nödigt anser, kunna övervara alla
domstolars och myndigheters överläggningar
och beslut, dock utan rättighet
att sin mening därvid yttra,
samt äga tillgång till alla domstolars
och myndigheters protokoll och
handlingar. Konungens ämbetsmän i
allmänhet vare skyldige att lämna
ombudsmännen laglig handräckning,
samt alla fiskaler, att medelst aktioners
utförande eu var av dem biträda,
då han det äskar.

Justitieombudsmannen och militicombudsmannen
åligge, att var
för sig, till riksdagen avlämna årlig
redogörelse för förvaltningen av de
dem förtrodda ämbeten samt däruti,
en var med avseende på området för
hans ämbetsutövning, utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka
lagarnas och författningarnas
brister och uppgiva förslag till deras
förbättring.

Ombudsmännen åligge, att, på sätt
i deras instruktion föreskrives, till
riksdagen avlämna årlig redogörelse
för förvaltningen av de dem förtrodda
ämbeten samt däruti, en var
med avseende på området för hans
ämbetsutövning, utreda lagskipningens
tillstånd i riket, anmärka lagarnas
och författningarnas brister och
uppgiva förslag till deras förbättring.

Skulle den oförmodade händelse
inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter
eu eller flere funnes hava
av egennytta, vrångvisa eller försumlighet
så orätt dömt, att därigenom
någon, emot tydlig lag och sakens
utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista
liv, personlig frihet, ära och egendom,
eller regeringsrätten eller en
eller flere av dess ledamöter funnes
hava vid prövning av besvärsmål låtit
sådant förhållande komma sig
till last, vare justitieombudsmannen
och militieombudsmannen en var
inom sitt ämbetsområde pliktiga,
ävensom Konungens justitiekansler
berättigad, att vid den rikets domstol,
som här nedanföre bestämmes,
den felaktige under tilltal ställa,
samt till ansvar efter rikets lag befordra.

Skulle den oförmodade händelse
inträffa, att antingen hela Konungens
högsta domstol eller av dess ledamöter
en eller flere funnes hava
av egennytta, vrångvisa eller försumlighet
så orätt dömt, att därigenom
någon, emot tydlig lag och sakens
utredda och behörigen styrkta förhållande,
mistat eller kunnat mista
liv, personlig frihet, ära och egendom,
eller regeringsrätten eller en
eller flere av dess ledamöter funnes
hava vid prövning av besvärsmål låtit
sådant förhållande komma sig
till last, vare riksdagens ombudsmän
en var inom sitt ämbetsområde pliktiga,
ävensom Konungens justitiekansler
berättigad, att vid den rikets
domstol, som här nedanföre bestämmes,
den felaktige under tilltal ställa,
samt till ansvar efter rikets lag
befordra.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 är 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 102.

Denna domstol, som riksrätt kallas,
skall i sådant fall bestå av presidenten
uti Konungens och rikets
Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,
presidenterna uti alla rikets kollegier,
vid tilltal emot högsta domstolen
fyra de äldsta regeringsråd,
men, när regeringsrätten är tilltalad,
fyra de äldsta justitieråd, ävensom,
i" håda fallen, högste befälhavaren
över de i huvudstaden tjänstgörande
trupper, högste närvarande befälhavaren
för den vid huvudstaden förlagda
delen av flottan, tvennc de äldsta
råd i Svea hovrätt och det äldsta
råd i varje av rikets kollegier.
Då justitiekansleren, justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen
finner sig befogad att högsta
domstolen samfällt eller särskilda
dess ledamöter inför riksrätten tilltala,
eller justitiekansleren eller justitieombudsmannen
att regeringsrätten
samfällt eller särskilda dess ledamöter
under sådant tilltal ställa,
äske han hos presidenten i Konungens
och rikets Svea hovrätt, såsom
riksrättens ordförande, laglig kallelse
å den eller dem, som skola tilltalas.
Presidenten i hovrätten foge därefter
anstalt om riksrättens sammanträde,
för att kallelsen utfärda
och målet vidare i laglig ordning behandla.
Skulle emot förmodan han
detta underlåta, eller någon av de
övrige förenämnde ämbetsmän undandraga
sig att uti riksrätten deltaga,
stånde de, för en sådan uppsåtlig
försummelse av deras ämbetsplikt,
till lagligt ansvar. Hava en
eller flere av riksrättens ledamöter
laga förfall, eller finnes emot någon
av dem laga jäv, vare ändock rätten
domför, om tolv däruti sitta. Är presidenten
i hovrätten av laga förfall
eller jäv hindrad, företräde dess ställe
den äldste i tjänst varande presidenten.
Denna domstol äge, sedan
rannsakningen fulländad är, och do -

Denna domstol, som riksrätt kallas,
skall i sådant fall bestå av presidenten
uti Konungens och rikets
Svea hovrätt, vilken däruti före ordet,
presidenterna uti alla rikets kollegier,
vid tilltal emot högsta domstolen
fyra de äldsta regeringsråd,
men, när regeringsrätten är tilltalad,
fyra de äldsta justitieråd, ävensom,
i båda fallen, högste befälhavaren
över de i huvudstaden tjänstgörande
trupper, högste närvarande befälhavaren
för den vid huvudstaden förlagda
delen av flottan, tvenne de äldsta
råd i Svea hovrätt och det äldsta
råd i varje av rikets kollegier.
Då justitiekansleren eller någon av
riksdagens ombudsmän finner sig
befogad att högsta domstolen eller
regeringsrätten samfällt eller särskilda
deras ledamöter inför riksrätten
tilltala, äske han hos presidenten
i Konungens och rikets Svea
hovrätt, såsom riksrättens ordförande,
laglig kallelse å den eller dem,
som skola tilltalas. Presidenten i
hovrätten foge därefter anstalt om
riksrättens sammanträde, för att
kallelsen utfärda och målet vidare i
laglig ordning behandla. Skulle emot
förmodan han detta underlåta, eller
någon av de övrige förenämnde ämbetsmän
undandraga sig att uti riksrätten
deltaga, stånde de, för en sådan
uppsåtlig försummelse av deras
ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava
en eller flere av riksrättens ledamöter
laga förfall, eller finnes emot
någon av dem laga jäv, vare ändock
rätten domför, om tolv däruti
sitta. Är presidenten i hovrätten
av laga förfall eller jäv hindrad, företräde
dess ställe den äldste i tjänst
varande presidenten. Denna domstol
äge, sedan rannsakningen fulländad
är, och domen efter lag fälld, att densamma
för öppna dörrar avkunna.
Ingen have makt att sådan dom ändra,
Konungen dock obetaget att göra

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

men efter lag fälld, att densamma
för öppna dörrar avkunna. Ingen have
makt att sådan dom ändra,
Konungen dock obetaget att göra
nåd, vilken likväl icke må sträcka
sig till den dömdes återinsättande i
rikets tjänst.

Finner utskottet av dessa protokoll,
att någon statsrådets ledamot
uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt
någon överträdelse därav, eller
underlåtit att göra föreställningar
emot sådan överträdelse, eller den
vållat och befrämjat genom uppsåtligt
fördöljande av någon upplysning,
eller att den föredragande underlåtit
att, i de fall, som 38 § av
denna regeringsform förutsätter, sin
kontrasignation eller underskrift å
ett Konungens beslut vägra, då skall
konstitutionsutskottet ställa en sådan
under tilltal av justitieombudsmannen
inför riksrätten, och gånge
härmed som i 101 och 102 §§ om
tilltal emot regeringsrätten föreskrives.
Då statsrådets ledamöter finnas
hava, på sätt ovan berört är, gjort
sig till ansvar skyldige, döme dem
riksrätten efter allmän lag och den
särskilda författning, som till bestämmande
av sådant ansvar utav
Konungen och riksdagen fastställd
varder.

(Föreslagen lydelse)

nåd, vilken likväl icke må sträcka
sig till den dömdes återinsättande i
rikets tjänst.

106.

Finner utskottet av dessa protokoll,
att någon statsrådets ledamot
uppenbarligen handlat emot rikets
grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt
någon överträdelse därav, eller
underlåtit att göra föreställningar
emot sådan överträdelse, eller den
vållat och befrämjat genom uppsåtligt
fördöljande av någon upplysning,
eller att den föredragande underlåtit
att, i de fall, som 38 § av
denna regeringsform förutsätter, sin
kontrasignation eller underskrift å
ett Konungens beslut vägra, då skall
konstitutionsutskottet ställa en sådan
under tilltal inför riksrätten av
någon av riksdagens ombudsmän,
och gånge härmed som i 101 och
102 §§ om tilltal emot regeringsrätten
föreskrives. Då statsrådets ledamöter
finnas hava, på sätt ovan berört
är, gjort sig till ansvar skyldige,
döme dem riksrätten efter allmän
lag och den särskilda författning,
som till bestämmande av sådant ansvar
utav Konungen och riksdagen
fastställd varder.

§ HO.i

Ej må

Bliver riksdagsman, under tid då
session pågår, eller under resa till
eller ifrån riksdagen, när man vet
honom i sådant ärende stadd vara,
med ord eller gärning ofredad, gälle
därom vad angående våld eller förolämpning
emot Konungens ämbetsmän,
i eller för ämbete, i allmän lag
stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens
fullmäktige, revisorer eller
justitieombudsman eller militieom -

är fråga.

1 Paragrafen beröres även av den i förslag nr 9 förordade ändringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse)

budsman, eller sekreterare eller
kanslibetjänte i någon av riksdagens
kamrar eller i något dess utskott, i
eller för utövning av sådan befattning,
våldföres eller förolämpas.

(Föreslagen lydelse)

kanslibetjänte i någon av riksdagens
kamrar eller i något dess utskott, i
eller för utövning av sådan befattning,
våldföres eller förolämpas.

Riksdagsordningen

§ 42.

1. Lagutskotten skola-----

2. Det tillkommer ock lagutskott
att granska justitieombudsmannens
och militieombudsmannens avgivna
redogörelser, ävensom deras ämbetsdiarier,
protokoll och registratur,
samt med utlåtande däröver till riksdagen
inkomma. Skulle utskottet av
granskningen finna, att ombudsman
eller hans ställföreträdare icke är
förtjänt av riksdagens förtroende och
fördenskull bör skiljas från sin befattning
utan avbidan å utgången av
den tid för vilken han blivit vald,
skall utskottet i sitt utlåtande hos
riksdagen härom göra hemställan.

3. Fördelning mellan-----

---riksdag samfällt.

2. Det tillkommer ock lagutskott
att granska av riksdagens ombudsmän
avgivna redogörelser, ävensom
deras ämbetsdiarier, protokoll och
registratur, samt med utlåtande däröver
till riksdagen inkomma. Skulle
utskottet av granskningen finna, att
ombudsman eller hans ställföreträdare
icke är förtjänt av riksdagens
förtroende och fördenskull bör skiljas
från sin befattning utan avbidan
å utgången av den tid för vilken han
blivit vald, skall utskottet i sitt utlåtande
hos riksdagen härom göra
hemställan.

--riksdagen bestämmer.

68.

Till följd av regeringsformens § 96
har riksdagen att förordna en justitieombudsman
och en militicombudsman
av de egenskaper dår angivas.
Dessa riksdagens ombudsmän
väljas för tiden från valet till dess
sådant val under fjärde året därefter
försiggått.

Val av justitieombudsman och militieombudsman
verkställes genom
fyrtioåtta för tillfället nämnda valmän,
av vilka vardera kammaren
inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän
skola sammanträda till valförrättningen
senast å femtonde dagen
efter den, då de blivit utsedda. Vid
valet gälle enahanda bestämmelser
som för val av kamrarnas talmän.

Valmännen böra —---- —---

I händelse justitieombudsmannen
eller militieombudsmannen avsäger
sig det erhållna förtroendet eller ombudsmans
ämbete eljest bliver le -

Riksdagens ombudsmän väljas för
tiden från valet till dess sådant val
under fjärde året därefter försiggått.

Val av ombudsmän verkställes genom
fyrtioåtta för tillfället nämnda
valmän, av vilka vardera kammaren
inom sig utser tjugufyra. Dessa valmän
skola sammanträda till valförrättningen
senast å femtonde dagen
efter den, då de blivit utsedda. Vid
valet gälle enahanda bestämmelser
som för val av kamrarnas talmän.

—---äger rum.

I händelse ombudsman avsäger sig
det erhållna förtroendet eller ombudsmans
ämbete eljest bliver ledigt,
övertage ställföreträdaren omedel -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse)

digt, övertage ställföreträdaren omedelbart
ämbetet; och skall riksdagen
därefter så snart ske kan, för tid
och på sätt ovan stadgas, förrätta
nytt val av ombudsman. Skulle ställföreträdare
avsäga sig det erhållna
förtroendet eller har han övertagit
oinbudsmansämbetet eller bliver eljest
hans befattning ledig, äge nytt
val av ställföreträdare rum för tid
och på sätt ovan är föreskrivet, varvid
iakttages att, om sådant val erfordras
under tid, då session ej pågår,
riksdagens rätt härutinnan utövas
genom de av riksdagen valde
fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret.

(Föreslagen lydelse)

bart ämbetet; och skall riksdagen
därefter så snart ske kan, för tid och
på sätt ovan stadgas, förrätta nytt
val av ombudsman. Skulle ställföreträdare
avsäga sig det erhållna förtroendet
eller har han övertagit ombudsmansämbetet
eller bliver eljest
hans befattning ledig, äge nytt val
av ställföreträdare rum för tid och
på sätt ovan är föreskrivet, varvid
iakttages att, om sådant val erfordras
under tid, då session ej pågår,
riksdagens rätt härutinnan utövas
genom de av riksdagen valde fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret.

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen

§ no.1

Ej må någon riksdagsman under
tilltal ställas eller sin frihet berövas
för sina gärningar eller yttranden i
denna egenskap, utan att den kammare,
till vilken han hörer, sådant
tillåtit genom uttryckligt beslut, däruti
minst fem sjättedelar av de röstande
instämt. Ej heller skall någon
riksdagsman kunna förvisas från
den ort, där riksdag hålles. Skulle
någon enskild man eller någon kår,
militär eller civil, eller ock någon
menighet, av vad namn de vara må,
antingen av egen drift eller med anledning
av befallning, våldföra riksdagen,
dess kamrar eller utskott eller
någon enskild riksdagsman, eller
störa friheten i deras överläggningar
och beslut, vare sådant, där det
ej är högförräderi, ansett som uppror;
vad om försök, förberedelse eller
stämpling till uppror eller underlåtenhet
att avslöja sådant brott är
stadgat äge jämväl motsvarande tilllämpning.
Det ankommer på riksda -

Ej må talan mot riksdagsman väckas
eller friheten honom berövas för
hans gärningar eller yttranden i denna
egenskap, utan att den kammare,
till vilken han hörer, sådant tilllåtit
genom uttryckligt beslut, däruti
minst fem sjättedelar av de röstande
instämt. Ej heller skall någon
riksdagsman kunna förvisas
från den ort, där riksdag hålles.
Skulle någon enskild man eller någon
kår, militär eller civil, eller ock
någon menighet, av vad namn de
vara må, antingen av egen drift eller
med anledning av befallning,
våldföra riksdagen, dess kamrar eller
utskott eller någon enskild riksdagsman,
eller störa friheten i deras
överläggningar och beslut, vare sådant,
där det ej är högförräderi, ansett
som uppror; vad om försök, förberedelse
eller stämpling till uppror
eller underlåtenhet att avslöja sådant
brott är stadgat äge jämväl
motsvarande tillämpning. Det an -

1 Paragrafen beröres även av den i förslag nr 8 förordade ändringen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gen att i laga ordning låta beivra kommer på riksdagen att i laga ordförbrytelser,
varom här är fråga. ning låta beivra förbrytelser, varom

här är fråga.

Bliver riksdagsman-----•—--eller förolämpas.

10) ändrad lydelse av

Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår
uppnått tjuguett års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den
som står under förmynderskap.

Till efterrättelse--------

§ 16 riksdagsordningen
16.

Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår
uppnått tjugu års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den
som på grund av domstols förklaring
är eller efter uppnådd myndighetsålder
skall förbliva omyndig.

--valet inträffar.

övergångsstadgande

Till dess den år 1966 upprättade
röstlängden för val till riksdagens
andra kammare kommit till stånd,
skall § 16 i sin äldre lydelse alltjämt
äga tillämpning.

11) ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen

§ 24.

Rösträtt må ej utövas av annan
valberättigad än den som, på sätt i
vallagen sägs, vid valförrättning personligen
sig inställer; dock att dels
sådan valberättigad, som till följd
av vistelse utom riket eller yrkeseller
tjänsteförpliktelse är förhindrad
att iakttaga sådan inställelse,
må, i den utsträckning och under de
villkor som stadgas i nyssnämnda
lag, före valet avgiva valsedel, dels
ock make må, i den ordning som
stadgas i samma lag, avgiva valsedel
genom andra maken.

Rösträtt må ej utövas av annan
valberättigad än den som, på sätt i
vallagen sägs, vid valförrättning personligen
sig inställer; dock må i
nyssnämnda lag bestämmas, att valberättigad,
som till följd av vistelse
utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse
är förhindrad att iakttaga
sådan inställelse, må före valet
avgiva valsedel, att make må avgiva
valsedel genom andra maken
samt att valberättigad, som till följd
av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög
ålder är oförmögen att iakttaga sådan
inställelse, må avgiva valsedel
genom annan person.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12) ändrad lydelse av § 6 mom. 7 riksdagsordningen

7. Tillhöra flera-------

Tillhöra en--------

Val, varom--------

Varder landstingsman, som blivit
utsedd till valman, förhindrad att
fullgöra uppdraget, inkallas suppleant
i den ordning, som beträffande
förhinder för landstingsman i allmänhet
gäller. Inträffar sådant hinder
för stadsfullmäktig, som utsetts
till valman, skall han ofördröj ligen
underrätta magistraten i staden, som
till deltagande i valet inkallar vederbörande
suppleant. 13

--i riksdagsmannavalet.

för dessa,
lag bestämmer.

Varder landstingsman, som blivit
utsedd till valman, förhindrad att
fullgöra uppdraget, inkallas suppleant
i den ordning, som beträffande
förhinder för landstingsman i allmänhet
gäller. Inträffar sådant hinder
för stadsfullmäktig, som utsetts
till valman, skall han ofördröj ligen
underrätta Konungens befallningshavande
i länet, som till deltagande
i valet inkallar vederbörande suppleant.

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen

Konungen äger att i den ordning
och under de villkor, som bestämmas
genom särskild lag, stiftad i den
ordning 87 § 1 mom. stadgar, genom
naturalisation till svensk medborgare
upptaga utländsk man eller
kvinna. Sålunda naturaliserad utlänning
njute samma rättigheter och
förmåner, som infödd svensk medborgare,
dock utan att kunna till ledamot
av statsrådet utnämnas.

33.

Utländsk man eller kvinna må i
den ordning och under de villkor,
som bestämmas genom särskild lag,
stiftad i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar, genom naturalisation upptagas
till svensk medborgare. Sålunda
naturaliserad utlänning njute
samma rättigheter och förmåner
som infödd svensk medborgare, dock
ulan att kunna till ledamot av statsrådet
utnämnas.

Ärende rörande naturalisation
prövas av Konungen, i den mån ej
annat stadgas i nyssnämnda lag.

För motiveringarna till propositionens förslag får utskottet, i den mån
redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A 21

Utskottet har samtidigt med propositionen förehaft till behandling följande
motioner, nämligen i samband med propositionens förslag under punkt

1) Statschefens behörighetsålder

Motionen II: 961 av herrar Hamrin i Jönköping och Gustafson i Göteborg,
vari hemställes, att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 140 i den del, som avser förslaget om en höjning av statschefens
behörighetsålder från 21 till 25 år.

Likalydande motionerna 1:802 av herr Dahlberg m. fl. och 11:986 av
herr Blidfors m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte såsom vilande
grundlagsförslag antaga sådana ändringar i regeringsformens §§ 39, 41
och 93 att statschefens behörighetsålder höjes från 21 till 30 år; samt att
konstitutionsutskottet utarbetar härför erforderlig grundlagstext.

Motionen I: 814 av herr Gösta Jacobsson, vari hemställes, att riksdagen
måtte avslå proposition nr 140 såvitt avser förslaget om ändrad lydelse
•av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen samt
| 2 successionsordningen.

Likalydande motionerna I: 817 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 1007 av herrar Boo och Larsson i Borrby, vari hemställes, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen nr 140 måtte som vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga 1) att behörighetsåldern för Konung
och regent må utgöra tjugoett år; 2) att riksstyrelsen, om Konungen dör och
tronföljaren icke uppnått behörighetsåldern, må utövas av en riksföreståndare,
förordnad av riksdagen enligt i propositionen angivna grunder; samt
3) att riksdagens äldste talman må inträda som riksföreståndare, därest den
av riksdagen förordnade riksföreståndaren skulle bliva förhindrad att fullgöra
sina plikter som statschef; samt att konstitutionsutskottet måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderliga grundlagstexter.

3) Lagrådets organisation

Likalydande motionerna I: 805 av herr Svanström m. fl. och II: 988 av
herr Larsson i Norderön in. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 140 måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga den i propositionen föreslagna lydelsen av § 21
regeringsformen med den ändringen, att i andra stycket orden »lagfaren
skicklig och oväldig person enligt Konungens förordnande» ersättes med
orden »lagkunnig, erfaren och redlig person»; samt hemställa hos Kungl.
Maj :t, att Kungl. Maj :t i sitt kommande förslag till särskild lag om lagrådet
måtte beakta vad i motionen har anförts om alt extra juristledamot
av lagrådet må utses av högsta domstolen.

Motionen II: 991 av herr Nordgren m. fl., vari hemställes, att riksdagen
såsom vilande måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 21
regeringsformen.

22 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

§ 21.

Konungens lagråd har att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för
sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter av lagrådet skola tjänstgöra tre justitieråd och en av
regeringsrättens lagfarna ledamöter. I stället för ett av justitieråden må
dock Konungen efter hörande av högsta domstolen förordna annan lagfaren,
skicklig och oväldig person att tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet. Dessa
fyra ledamöter skola deltaga i behandlingen av alla på lagrådet ankommande
ärenden. Där så prövas nödigt, må i behandlingen av visst ärende i
lagrådet deltaga ytterligare en för insikt, erfarenhet och redlighet känd person,
som Konungen utser. Skall lagrådet vara delat i avdelningar, skall vad
i detta stycke stadgats om lagrådet gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i särskild, av Konungen
och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

5) Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

Likalydande motionerna I: 804 av herrar Lager och Adolfsson och II: 987
av herr Hermansson m. fl., vari hemställes, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 140 med förslag till grundlagsändringar under
5) »ändrad lydelse av § 81 regeringsformen» beslutar avslå förslaget
till ändrad lydelse av § 81.

Likalydande motionerna I: 815 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 1005 av herr Boo m. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 140 måtte för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den i propositionen föreslagna lydelse av § 81 regeringsformen med
den ändringen att orden »minst fem sjättedelar av de röstande i vardera
kammaren» ersättes med orden »minst fem sjättedelar av vardera kammarens
ledamöter».

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation

Likalydande motionerna 1:816 av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 1006 av herr Boo m. fl., vari hemställes, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 140 måtte antaga för vidare grundlagsenlig
behandling Kungl. Maj :ts förslag beträffande en riksdagens lönedelegation
med den ändringen, att delegationen skall vara ett fakultativt organ
i enlighet med vad författningsutredningen förordat, och att delegationen
skall vara skyldig att lämna redovisning till riksdagen över sin verksamhet
för behandling av vederbörande riksdagsutskott i enlighet med vad
som anförts i motionen; samt att konstitutionsutskottet måtte utarbeta förslag
till härför erforderliga grundlagstexter.

Motionen I: 819 av herr Lundström, vari föreslås, att lönedelegationen
skall tillsättas för varje förhandling på det sätt författningsutredningen

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

föreslagit och hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan förändring beträffande
tillsättningen av delegationen.

7) Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m.

Motionen II: 990 av herrar Nordgren och Bengtson i Solna, vari hemställes,
att riksdagen såsom vilande måtte antaga följande förslag till ändrad
lydelse av § 50 regeringsformen.

§ 50.

Riksdagen skall —--och kungöra.

Om riket kommer i krig och krigsförhållandena det påkalla, förordnar
den i 50 § riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen efter samråd
med statsministern, att riksdagens krigsdelegation skall träda i riksdagens
ställe. Sådant förordnande gäller till dess vapenvila inträtt eller
ock Konungen eller krigsdelegationen dessförinnan beslutar, att riksdagen
skall återtaga sina befogenheter. Krigsdelegationen beslutar själv om formerna
för sin verksamhet. Under tid då krigsdelegationen trätt i riksdagens
ställe må sammanträde med riksdagen ej äga rum.

Kan till följd av krig, vari riket befinner sig, varken riksdagen eller dess
krigsdelegation fullgöra sina uppgifter, skall Konungen till rikets skydd och
krigets slutförande fullgöra de uppgifter som ankomma på Konungen och
riksdagen samfällt eller på riksdagen allena. Dock äge Konungen ej stifta,
ändra, förklara eller upphäva grundlag eller lag som reglerar val till riksdagen.
Ej heller må genom sådant beslut av Konungen göras inskränkning
i de friheter som enligt § 16 av denna regeringsform tillkommer svenska
undersåtar. Beslut av Konungen enligt detta stycke skall vidare äga giltighet
under högst sex månader.

8) Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän

Motionen II: 62 av herr Lundberg, om åtgärder till stärkande av det
svenska folkstyret, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta, att genom
konstitutionsutskottet — eventuellt genom en inom riksdagen tillsatt parlamentarisk
delegation —- låta allsidigt och skyndsamt utreda de i motionen
framförda spörsmålen, bl. a. — såvitt nu är i fråga — att åstadkomma att
enmansstyrda ämbetsverk, som länsstyrelser, JO, MO, JK eller andra institutioner,
avskaffas eller ges en sådan sammansättning, att folkvalda representanter
får ett avgörande inflytande vid handläggning och beslut.

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd

Motionen II: 1008 av fru Gärde Widemar, vari hemställes, att riksdagen
— därest förslaget till ändring av RF § 110 antages såsom vilande — låter
föranstalta om utredning om på vad sätt ärende angående hävande av riksdagsledamots
immunitet skall handläggas och förberedas till beslut.

24 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

10) Rösträttsåldern

Likalydande motionerna I: 1 av herr Dahlberg m. fl. och II: 1 av herr
Haglund m. fl., från år 1963, vari hemställes, att riksdagen måtte besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om sådan utredning rörande
myndighetsåldern, som möjliggör en ytterligare sänkning av rösträttsåldern
till förslagsvis 18 år; dels ock att som vilande grundlagsändring besluta om
en sådan ändring av gällande bestämmelser att rösträtt vid allmänna val
inträder det år då vederbörande fyller 21 år.

Likalydande motionerna 1:2 av herr Lundström m. fl. och II: 3 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställes, att riksdagen måtte 1) besluta såsom vilande
grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till riksdagens andra kammare
sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 till året efter uppnådda
18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på samma
sätt; samt att utskottet måtte utarbeta förslag till erforderliga grundlagsoch
lagändringar.

Likalydande motionerna I: 320 av herr Sundin och II: 305 av herr Boo
m. fl., vari hemställes, 1) att riksdagen måtte besluta att som vilande
grundlagsförslag antaga följande lydelse av riksdagsordningen § 16, st. 1:
»Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder»;
2) att riksdagen måtte för sin del besluta att »rösträtten vid val av kommunala
församlingar skall tillkomma skriven medborgare, som senast under
nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder»; 3) att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta förslag till de författningsändringar som erfordras
enligt ovanstående.

Likalydande motionerna I: 455 av herr Holmberg och II: 546 av herrar
Wennerfors och Nordgren, vari hemställes, att riksdagen måtte 1) besluta
såsom vilande grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till riksdagens
andra kammare sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 år till
fyllda 18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på
samma sätt; samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderliga
förslag till grundlagsändringar.

Motionen 11:470 av herr Nilsson i Gävle, vari hemställes, att riksdagen
måtte 1) besluta om sådan grundlagsändring att rösträttsåldern vid val till
riksdagen sänkes från nuvarande året efter uppnådda 21 till året efter uppnådda
18 år, 2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala val sänkes på
samma sätt; samt att utskottet måtte utarbeta förslag till erforderliga
lagändringar.

Motionen II: 989 av herr Nordgren, vari hemställes, att riksdagen såsom
vilande måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196t
§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte
och senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugo års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den som är omyndig.

Till efterrättelse —---valet inträffar.

11) Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning

Motionen I: 818 av herr Lundström, vari hemställes, att riksdagen måtte
såsom vilande antaga följande förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen.

§ 24.

Rösträtt må ej utövas av annan valberättigad än den som, på sätt i vallagen
sägs, vid valförrättningen personligen sig inställer; dock må i nyssnämnda
lag bestämmas, att valberättigad, som till följd av vistelse utom
riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad att iakttaga sådan
inställelse eller som till följd av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder
är oförmögen att iakttaga sådan inställelse, må före valet avgiva valsedel
och att make må avgiva valsedel genom annan person.

Beträffande motiveringarna till motionsyrkandena får utskottet, i den
mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Därutöver har utskottet i samband med behandlingen av punkt 10,
angående rösträttsåldern, förehaft till behandling Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 84, med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, såvitt den avser den under A 2 i avdelning II upptagna frågan
om sänkt rösträttsålder.

1. Statschefens behörighetsålder

Gällande rätt. Enligt § 41 regeringsformen blir Konung myndig vid ålder
som i allmänhet är i lag stadgad. Denna ålder är 21 år (9 kap. 1 § föräldrabalken).
Om tronföljaren är omyndig, när Konung dör, skall riksdagen
jämlikt § 93 regeringsformen förordna en, tre eller fem förmyndare att
utöva regeringen i den nye Konungens namn, till dess denne blir myndig.
Detsamma gäller i det i § 2 successionsordningen reglerade fallet, att tronföljaren
födes efter Konungens bortgång. I § 67 riksdagsordningen meddelas
bestämmelser om hur förmyndare för omyndig Konung utses.

Riksdagens kamrar tillkommer att besluta om förmyndarnas antal skall
vara en, tre eller fem.

20 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Valet av förmyndare skall enligt samma lagrum förrättas av cn av riksdagen
tillsatt nämnd å sextiofyra personer, av vilka vardera kammaren
inom sig utser hälften. Om kamrarna icke kan enas om antalet förmyndare,
avgöres även denna fråga av en särskild nämnd av enahanda storlek, som
riksdagen på samma sätt utser. Någon särskild behörighetsålder finnes icke
stadgad för den som i egenskap av Konungs förmyndare skall föra riksstyrelsen
men det ligger i sakens natur, att han skall vara myndig.

Intill dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,
skall riksstyrelsen enligt §§39 och 41 regeringsformen utövas av den
till tronföljden närmast berättigade prinsen, om han är myndig och ej av
sjukdom eller vistelse utomlands hindrad att utöva riksstyrelsen. Denne
styr såsom regent i den omyndige Konungens namn. I vissa i § 39 regeringsformen
närmare angivna hänseenden är dock regentens befogenheter
begränsade. Om den till tronföljden närmast berättigade prinsen icke uppnått
myndig ålder eller han är av sjukdom eller utlandsvistelse hindrad att
utöva riksstyrelsen, fungerar enligt nämnda lagrum såsom regent den
till tronföljden därnäst berättigade prins, som uppnått myndig ålder och
ej är hindrad av orsak som nyss nämnts. Om det icke finnes någon prins,
som enligt dessa regler är behörig att utöva riksstyrelsen, föres styrelsen
av statsrådet med samma befogenhet som regent (s. 1c. interimsregering).

De regler, som sålunda gäller om hur riksstyrelsen skall utövas under
tiden till dess förmyndare för omyndig Konung utsetts och tillträtt regeringen,
äger giltighet även i vissa andra situationer. Enligt §§ 39 och 40
regeringsformen tillämpas samma regler, när myndig Konung på grund av
sjukdom eller utrikes resa är förhindrad att utöva riksstyrelsen, så länge
hindret ej haft den längre varaktighet, som anges i §§ 91 och 92 regeringsformen.
Jämväl i det i § 2 successionsordningen avsedda fallet, att Konung,
som saknar manliga bröstarvingar, avlider och efterlämnar drottning i havande
tillstånd, kommer reglerna i tillämpning i avbidan på riksdagens
förordnande om hur regeringen skall föras under tiden ovisshet råder om
tronföljden.

Historik. I sin ursprungliga lydelse hade 1809 års regeringsform liksom
tidigare grundlagar myndighetsåldern för Konung bestämd till tjuguett år.
Under motivering att förmyndarregering ej borde fungera längre tid än
nödvändigt genomfördes år 1815 grundlagsändring varigenom denna myndighetsålder
sänktes till aderton år. År 1949 genomfördes en höjning av åldern
till tjuguett år. Som skäl för höjningen anförde departementschefen
(prop. 1948: 44 std. 17) att den mognad, som måste krävas av en statschef,
i allmänhet icke kunde väntas förefinnas vid aderton års ålder. Det skulle
rent av, enligt departementschefen, kunna ifrågasättas om icke för en sådan
uppgift borde krävas en högre ålder än den vanliga myndighetsåldern.

Författningsutredningen. I författningsutredningens förslag till regeringsform
(3 kap. 6 §) föreslås minimiåldern för Konungs tillträde till rilcssty -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 27

relsen höjd till tjugofem år. Om tronföljaren icke uppnått denna ålder,
skall riksdagen enligt förslaget välja en riksföreståndare för tiden till dess
tronföljaren fyllt tjugofem år. Till dess valet ägt rum, så ock när den som
valts till riksföreståndare är hindrad att fullgöra sina plikter som statschef,
inträder riksdagens talman (enligt tvåkammaralternativet äldste talmannen)
som riksföreståndare. Även för prins, som vid förfall för Konungen
skall inträda såsom regent, föreslås (3 kap. 5 §) en minimiålder av tjugofem
år. Finnes ej behörig regent, skall riksdagens talman (äldste talmannen)
såsom riksföreståndare fullgöra statschefens plikter.

Efter en redogörelse för främmande rätt på området framhåller utredningen
(SOU 1963: 17 s. 219) att redan de representativa uppgifter, som
tillkommer rikets främste företrädare, motiverar en höjning av minimiåldern
för Konungs tillträde till riksstyrelsen och därmed också för regentskap.
Härtill kommer att den föreslagna åldern lämnar väsentligt bättre
utrymme för fortsatta akademiska och andra studier än den nuvarande.
Något uttryckligt stadgande om lägsta ålder för riksföreståndare har
utredningen ej ansett erforderligt.

I en reservation har herrar Hallén och Wahlund hemställt, att den nuvarande
minimiåldern bibehålies.

Remissyttrandena. Förfallningsutredningens förslag i denna del har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av syn ledamöter av regeringsrätten
samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län.

En tveksam hållning till förslaget om statschefens behörighetsålder
intages av länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

Förslaget har avstyrkts av åtta ledamöter av regeringsrätten, överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Örebro
och Västernorrlands län samt Fredrika-Bremer-förbundet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser med hänsyn till de mångskiftande
uppgifter, som åvilar statschefen i en modern parlamentarisk demokrati
av det slag som förekommer i vårt land, att skäl talar för att höja
behörighelsåldern på föreslaget sätt. Länsstyrelsen avser icke i första hand
de mera traditionellt representativa och ceremoniella uppgifter, som städse
åvilar rikets främste företrädare, utan fastmer de rent konstitutionella
uppgifter, som denne skall fullgöra inom det parlamentariska systemets
ram.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att det främst
är Konungens enligt förslaget alltjämt kvarstående konstitutionella befogenheter,
som talar för en höjning av behörighetsåldern. Däremot kan ifrågasättas
om de representativa uppgifterna motiverar någon höjning.

Länsstyrelsen i Jämtlands län vill främst motivera en höjning av behö -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

righetsåldern därmed att den bereder bättre utrymme för akademiska och
andra studier.

Några remissorgan ifrågasätter om den föreslagna höjningen av behörighetsåldern
är tillräcklig. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sålunda,
att de konstitutionella befogenheter, som enligt förslaget skall tillkomma
Konungen, egentligen motiverar en större höjning av minimiåldern för
trontillträde. Med hänsyn bl. a. till att denna ålder relativt nyligen bestämts
till tjugoett år samt till att behörighetsåldem för riksdagsman och
domare är tjugotre respektive tjugofem år, finner emellertid länsstyrelsen,
om ock med någon tvekan, att den av utredningen förordade moderata höjningen
av åldersgränsen för statschefen kan godtagas. Även länsstyrelsen
i Kristianstads län antyder, att en större höjning kunnat ifrågakomma.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hyser tvekan rörande behovet av en höjning
av minimiåldern för regentskap och trontillträde. Regentens maktutövning
är numera ytterligt begränsad. Den mognad, som i allmänhet förefinnes
hos en myndig person, synes därför vara tillfyllest för fullgörande
av regentuppgifterna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter om det är logiskt och sakligt
motiverat att höja minimiåldern för trontillträde och regentskap, då
Konungens befogenheter enligt förslaget minskas och då på senare tid
förslag framlagts om sänkning av den vanliga myndighetsåldern.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att de på statschefen ankommande
representativa uppgifterna icke utgör tillräcklig anledning att höja
behörighetsåldem. Enligt länsstyrelsens mening kan det antagas, att tronföljaren
— även om höjning sker — kommer att i viss utsträckning få fullgöra
representativa uppgifter redan före 25-årsåldern. Med de begränsade
befogenheter, som enligt förslaget tillkommer regenten, saknas skäl att för
regentskap kräva högre ålder än för valbarhet till riksdagsledamot. Länsstyrelsen
i Örebro län, som icke heller anser de av utredningen åberopade skälen
för en höjning bärande, tillägger att tendensen på andra områden går
mot en sänkning av åldern för utövande av medborgerliga rättigheter.
Samma tanke återkommer i skrivelsen från Fredrika-Bremer-förbundet.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län betonar, att statschefens behörighetsålder
redan nu är lika med eller högre än vad som gäller i andra monarkier.
Ett liknande påpekande göres av Fredrika-Bremer-förbundet.

Departementschefen. Med hänsyn till de konstitutionella och andra uppgifter,
som åvilar statschefen, och de krav på utbildning, allmän mognad
och livserfarenhet, som dessa uppgifters fullgörande ställer, anser departementschefen
en höjning av nuvarande åldersgräns önskvärd. Departementschefen
ansluter sig till författningsutredningens förslag i denna del och
förordar således att minimiåldern för att Konung skall äga tillråda riksstyrelsen
bestämmes till tjugufem år. Departementschefen anför vidare:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

I konsekvens härmed bör samma åldersgräns gälla för att prins skall få
fungera som regent. För ordförande i tillförordnad regering finnes för närvarande
inget uttryckligt stadgande om viss behörighetsålder. Något egentligt
behov av ett sådant stadgande torde icke heller fortsättningsvis föreligga.
Regeringsformen har nämligen icke bundit ordförandeskapet i tillförordnad
regering till viss person utan överlåtit åt Kungl. Maj :t att bestämma,
vilken prins eller statsrådsledamot som skall fungera såsom ordförande.
Kungl. Maj :t lärer utan särskild regel komma att iakttaga en minimiålder
av tjugufem år.

I privaträttsligt hänseende bör givetvis för såväl Konung som övriga medlemmar
av konungahuset alltjämt gälla samma myndighetsålder som för
medborgare i allmänhet.

Då enligt förslaget minimiåldern för att Konung skall äga tillträda riksstyrelsen
kommer att överstiga den vanliga myndighetsåldern, synes mindre
lämpligt att för den eller dem, som utses att utöva regeringen tills Konungen
blir behörig, bibehålla benämningen förmyndare. Jag förordar att vederbörande
i stället benämnes riksföreståndare. Någon uttrycklig bestämmelse
om minimiålder för riksföreståndare synes med hänsyn till tillsättningsförfarandet
ej erforderlig.

Ett genomförande av den här förordade reformen påkallar ändringar av
§§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen samt § 2
successionsordningen.

Motionerna. I motion II: 961 hemställes om avslag på Kungl. Maj :ts förslag
i denna del. Motionärerna finner skälen till grundlagsändringen ej övertygande.
Samma hemställan har motion I: 814 vari påpekas att propositionen
samtidigt innehåller förslag om sänkning av rösträttsåldern. I de likalydande
motionerna 1:817 och II: 1007 föreslås att behörighetsåldern för
Konung och regent bestämmes till tjuguett år och att riksstyrelsen, om Konungen
dör och tronföljaren icke uppnått tjuguett år, må utövas av en av
riksdagen förordnad riksföreståndare samt att riksdagens äldste talman inträder
som riksföreståndare vid förfall för den av riksdagen förordnade
riksföreståndaren. Motionärerna anför att det kan förutsättas att den allmänna
myndighetsåldern inom kort kan komma att sänkas och att behörighetsåldern
för Konung och regent därför bör angivas till 21 års ålder.

I de likalydande motionerna I: 802 och II: 986 hemställes att statschefens
behörighetsålder höjes till trettio år. Enligt motionärernas mening ger inte
den föreslagna behörighetsåldern — tjugufem år — utrymme för den utbildning
och de studier som kräves.

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet att de uppgifter,
som åvilar statschefen, motiverar en höjning av den lägsta ålder
vid vilken Konung skall äga tillträda riksstyrelsen. Behörighetsåldern bör
bestämmas till tjugofem år och samma åldersgräns bör gälla för prins
som skall fungera som regent. Utskottet avstyrker således dels i motionerna
11:961, 1:814 samt 1:817 och 11:1007 framställda yrkanden om bibehållande
av nuvarande åldersgräns, dels i motionerna I: 802 och II: 986

30 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

gjord hemställan om höjning av statschefens behörighetsålder till trettio år.

Som en konsekvens till förslaget om höjning av beliörighetsåldern föreslås
i propositionen att benämningen förmyndare i regeringsformen ändras
till riksföreståndare. Även om utskottet delar departementschefens,
principiella inställning att i avvaktan på beredningen av författningsutredningens
förslag nu begränsa aktuella ändringar i grundlagarna finner
utskottet den föreslagna lösningen medföra vissa nackdelar av väsentlig
art. Möjligheten för riksdagen att välja fler än en riksföreståndare bör
sålunda enligt utskottets mening ej föreligga. De representativa uppgifter
som kan tillkomma riksföreståndare talar mot lämpligheten att riksdagen
förordnar flera än en. Utskottet föreslår sålunda att riksdagen i det angivna
fallet skall förordna en riksföreståndare.

Utskottets ståndpunktstagande har motiverat en omprövning av det i
§ 67 riksdagsordningen angivna förfarande vid val av förmyndare för
omyndig Konung. Utskottet har därvid övervägt två lösningar.

Antingen kunde valet av riksföreståndare såsom är stadgat för val
av förmyndare tillkomma en nämnd bestående av sextiofyra personer av
vilka vardera kammaren utser hälften eller också kunde valet tillkomma
kamrarna och endast i händelse av skiljaktiga beslut tillkomma nämnden.
Med hittills gällande ordning har det tillkommit riksdagens kamrar att
bestämma antalet förmyndare, men genom utskottets förslag om en riksföreståndare
skulle med den först angivna lösningen kamrarna ej direkt
deltaga i valet. Med hänsyn härtill har utskottet funnit det lämpligast att
kamrarna skall äga välja riksföreståndare och att i händelse av skiljaktighet
valet tillkommer nämnden.

Ett sådant valförfarande medför uppenbarligen icke någon ändring av
riksföreståndares ställning eller uppgifter. Utskottet finner sig ha anledning
understryka, att riksföreståndare, i likhet med vad som gällt om
förmyndare, har att utöva regeringen i Konungens namn intill dess
Konungen uppnår behörig ålder.

2. Nådeärendenas behandling

Gällande ordning m. m. Enligt § 26 regeringsformen äger Kungl. Maj :t
att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan
förverkat gods. över nådeansökningar skall Kungl. Maj :t jämlikt samma
lagrum höra regeringsrätten i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra dess
eller kammarrättens slutliga prövning och i andra mål högsta domstolen.
I lagrummet föreskrives tillika, att Kungl. Maj :ts beslut i nådeärende skall
fattas i statsrådet. Enligt särskild bestämmelse i paragrafen ankommer det
på den brottslige att mottaga den nåd, som beviljats honom, eller undergå
det ådömda straffet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 10 år 1061

Det alldeles övervägande antalet nådeärenden tillhör den grupp, där högsta
domstolen har att avge yttrande. Antalet sådana ärenden, som i början
av 1950-talet uppgick till 1300 å 1400, har successivt stigit till något över
1900 per år. Med hänsyn till kravet på högsta domstolens hörande har sedan
länge den ordningen följts, att nådeansökningarna inges till nedre justitierevisionen,
i vissa fall via fångvårdsmyndighet, och registreras i revisionen.
Genom nedre justitierevisionens försorg införskaffas även vederbörliga domstolsakter
och övriga handlingar, över ansökningar om nåd beträffande den
som är intagen på fångvårdsanstalt inhämtas yttranden från vederbörande
anstaltsnämnd samt fångvårdsstyrelsen, om icke sådana yttranden redan
avgivits när ansökningen inkommer. Ärendena föredrages som förtursmål
inför högsta domstolen av revisionssekreterare. Föredragningen sker med
ledning av promemorior, som skall innehålla en fullständig redogörelse för
vad handlingarna innehåller av betydelse för prövningen. Sedan revisionssekreteraren
upprättat föredragningspromemoria i nådeärende, skall promemorian
översändas till justitiedepartementet. Där bestämmes huruvida
någon ytterligare beredningsåtgärd, företrädesvis inhämtande av yttrande
från myndighet, erfordras. Promemorian återställes med besked i nämnda
hänseende till revisionssekreteraren, som när ärendet är i fullständigt skick
föredrar detsamma i högsta domstolen. Dess yttrande avges i allmänhet även
tremansavdelning. Sedan yttrande beslutats av domstolen överlämnas
promemorian och yttrandet till departementet.

De nådeärenden i vilka regeringsrätten har att avge yttrande är mycket
fåtaliga. Deras beredning sker i vederbörande departement, och föredragningen
omhesörjes av departementstjänstemän.

Ansökan om nåd medför i regel ett automatiskt anstånd med verställigheten
av frihetsstraff. Enligt 15 § lagen om verkställighet av frihetstraff m. m.
gäller sålunda, att om den som dömts till straffarbete eller fängelse före
straffverkställighetens början visar, att han ingivit ansökan att av nåd bli
befriad från straffet eller få detta nedsatt till böter eller erhålla villkorlig
dom, med verkställigheten skall anstå i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i
nådeärendet. Sådant anstånd äger dock icke rum, om nådesökanden är häktad
eller tidigare sökt nåd i målet eller om skälig anledning förekommer att
han avviker.

Tidigare reformförslag. Under förarbetena till 1909 års grundlagsreform
uttalade en majoritet inom högsta domstolen den meningen, att domstolens
befattning med ansökningar om nåd i brottmål borde i allmänhet upphöra.
Det huvudsakliga skäl som anfördes härför var, att fördelen av alt i nådeärenden
erhålla högsta domstolens yttrande icke uppvägde värdet av den
arbetstid ärendena krävde i domstolen. Vederbörande departementschef ansåg
däremot, att man ej borde avstå från den obestridliga fördel som högsta
domstolens yttrande över nådeansökningar medförde, särskilt ur synpunkten
av kontinuitet i bcnådningsrättens utövning.

32 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Vid 1920 års riksdag framfördes i två motioner förslag att bestämmelserna
om yttrande i nådeärenden från högsta domstolen respektive regeringsrätten
skulle upphävas. Konstitutionsutskottet hemställde (uti. nr 59), att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning huruvida och i vilken
omfattning stadgandet om högsta domstolens och regeringsrättens hörande
över nådeansökningar kunde begränsas. Riksdagen biföll framställningen,
men dess skrivelse föranledde ej någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en motion (II: 436) vid 1955 års riksdag framfördes förslag om att en
särskild rådgivande nämnd med lekmannainslag skulle tillskapas med uppgift
att jämte högsta domstolen avge yttrande i nådeärenden. Sammansatt
konstitutions- och första lagutskott fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(nr 3), efter framhållande av tänkbara för- och nackdelar med förslaget,
att detta borde komma i beaktande inom justitiedepartementet i samband
med vissa andra av utskottet förordade överväganden i fråga om nådeinstitutet.

I en i december 1955 inom justitiedepartementet upprättad promemoria
(stencilerad) angående handläggningen av nådeärenden föreslogs, att yttrande
av högsta domstolen respektive regeringsrätten i nådeärenden skulle
ersättas med yttrande från en rådgivande nämnd bestående av ett justi tieråd
som ordförande jämte minst två och högst fyra andra personer, som besatt
stor livserfarenhet och åtnjöt allmänt förtroende.

Högsta domstolen avstyrkte förslaget och yttrade bl. a.:

Skälen till att högsta domstolen enligt regeringsformen skall höras över
nådeansökningar kunna vara flera. Promemorian förbigår helt denna fråga
och här må endast antydas några av de synpunkter som böra uppmärksammas.
Åtminstone tidigare torde man ha ansett att det innebar en lämplig arbetsfördelning
att genom högsta domstolens yttranden underlätta uppgiften
för föredraganden i statsrådet att bedöma förekommande nådeärenden. Tydligt
är också, att man funnit dessa yttranden innebära en viss trygghet för
kontinuitet, något som kan vara av betydelse särskilt vid regeringsskiften.
För regeringen kan det också understundom i ett ömtåligt inrikes- eller utrikespolitiskt
läge ha sin betydelse att kunna hänföra sig till ett yttrande
av högsta domstolen, vare sig det går i tillstyrkande eller avstyrkande riktning.
Även för de dömda kan det vara av värde att ett organ, som står fritt
från den dagsaktuella politiken, får uttala sig i nådeärenden. överhuvud
kan man ha satt värde på att domarsynpunkterna finge göra sig hörda.

Inom regeringsrätten rådde delade meningar om förslaget. Några ledamöter
ansåg, att samtliga nådeärenden borde behandlas på samma sätt, medan
andra uttalade, att från en reform borde undantagas regeringsrättens befattning
med nådeärenden.

Det aktuella förslaget. I ett den 29 december 1961 avgivet betänkande om
nedre justitierevisionens arbetsorganisation har utredningsmannen, f. d.
hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh, även behandlat frågan om handläggningen
av de nådeärenden, i vilka högsta domstolen har att avge yttrande.
Utredningsmannen förordar till en början att den befattning med

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

nådeärenden som nu ankommer på justitierevisionen i princip skall upphöra
och i stället förläggas till justitiedepartementet, där en nådebyrå föreslås
inrättad under ledning av en chefstjänsteman med långvarig domarerfarenhet
och håg och fallenhet för sociala frågor samt med särskilda i regel fiskalskompetenta
föredragande, som skall bereda nådeärendena för avgörande
och framlägga dem såväl för högsta domstolen som för departementschefen.
Med hänsyn härtill och till vissa andra reformåtgärder föreslås, att antalet
revisionssekreterartjänster minskas. Till stöd för en överflyttning av
nådeärendenas beredning till justitiedepartementet anföres i betänkandet
åtskilliga skäl såsom att det nuvarande beredningssystemet är tungrott och
tidskrävande och medför en dubblering av arbetsmoment, som måste betecknas
såsom förkastlig. I sin strävan efter rationalisering av nådeärendenas
behandling har utredningsmannen emellertid även gripit sig an frågan,
om högsta domstolens medverkan i nådeärenden bör vara obligatorisk. Härom
anför utredningsmannen:

Nådeärendena torde väl regelmässigt prövas efter andra än rena rättskipnings-
och straffmätningssynpunkter. Och Kungl. Maj:t har fri prövningsrätt,
ett förhållande som — i varje fall tidvis — lett till att Kungl. Maj :t i
ett icke obetydligt antal fall beviljat nåd mot högsta domstolens avstyrkande.
Vad sålunda anförts ger osökt anledning att ställa den frågan, om högsta
domstolens (ev. annat rådgivande organs) medverkan skall vara obligatorisk.
Om, såsom här förordas, det förberedande arbetet överflyttas från
justitierevisionen till justitiedepartementet, synes ett hörande av högsta
domstolen i nådeärenden kunna göras fakultativt. Det förefaller onekligen
föga rationellt att om en nådeansökan, utifrån av vederbörande departementschef
eller i statsrådet tillämpade principer, bedömes vara utsiktslös
eller den finnes vara helt ogrundad — fråga är t. ex. om en kort tid efter
ett tidigare avslag förnyad nådeansökan utan nya skäl — ärendet i allt fall
måste underställas högsta domstolen. Det har i visst sammanhang anförts,
att särskilt i tider av utrikespolitisk oro det kunde vara ett trygghetsmoment
för Kungl. Maj :t att vid sitt beslut kunna repliera på högsta domstolens
yttrande. Detta trygghetsmoment blir dock icke mindre för att högsta
domstolens hörande göres fakultativt från att ha varit obligatoriskt. Måhända
bör — såsom ock i detta betänkande förutsättes — en nådeansökan
icke kunna bifallas med mindre högsta domstolen blivit hörd.

Utredningsmannen föreslår sådan ändring av § 26 regeringsformen, att
högsta domstolens hörande över nådeansökan icke skall vara erforderligt
med mindre ansökan skall till någon del bifallas.

Utredningsmannen har utgått ifrån att det i första hand skall ankomma
på chefstjänstemannen att på grundval av en koncentrerad föredragning
bedöma, huruvida nådeansökan kan komma att avslås eller bifallas. De ansökningar,
som bedömes såsom utsiktslösa, skall snarast föredragas för departementschefen.
Ärenden, i vilka utsikter till bifall synes föreligga, skall
i mån av behov kompletteras med ytterligare utredning och därefter föredragas
för departementschefen, som beslutar huruvida högsta domstolens
yttrande skall inhämtas.

2 Ii i haag till riksdagens protokoll lU(i''i. 5 samt. 2 and. Yr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttrandena. Vad först angår utredningsmannens förslag att överföra
beredningen av nådeärendena från nedre justitierevisionen till en inom
justitiedepartementet inrättad nådebyrå har detta tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av samtliga remissorgan.

Förslaget att i viss utsträckning göra högsta domstolens hörande fakultativt
i stället för obligatoriskt har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av samtliga remissorgan utom högsta domstolens flesta ledamöter
samt Sveriges advokatsamfund.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten), som avstyrker förslaget, anmärker,
att det icke i betänkandet gjorts något försök att från kriminalpolitiska
och konstitutionella synpunkter klargöra frågan om nådeinstitutets
funktion eller det däri ingående spörsmålet om högsta domstolens ställning
som remissinstans. Utan att skälen för och emot högsta domstolens obligatoriska
hörande i nådeärenden närmare angivits och remissinstanserna beretts
tillfälle att bedöma dessa är det icke lämpligt, att en grundlagsändring
vidtages i detta avseende, i all synnerhet som grundlagarna för närvarande
är föremål för omarbetning i ett större sammanhang. Att betrakta frågan
enbart från synpunkten att den nuvarande ordningen kan medföra ett visst
merarbete måste anses uteslutet. Redan med hänsyn till det anförda synes
förslaget icke böra läggas till grund för den ifrågasatta ändringen i regeringsformen.
Om likväl utredningsmannens förslag nu upptages till prövning
i sak, erinrar högsta domstolens ledamöter om att skälen till att domstolen
skall höras över nådeansökningar kan vara flera. Därutinnan hänvisas
till vad som anfördes i ledamöternas yttrande över 1955 års departementspromemoria
angående nådeärendenas handläggning. För att där angivna
synpunkter och vad i övrigt kan andragas för ett bibehållande av
högsta domstolen som remissorgan i nådeärenden skall bli fullt tillgodosett
synes erforderligt att domstolens yttrande inhämtas i alla nådeärenden.
Härom anför högsta domstolens ledamöter:

Det måste — om man bortser från en del helt självklara ärenden — vara
en synnerligen vansklig uppgift att på förhand avgöra i vilka fall ett yttrande
från högsta domstolen kan vara av värde. Förslaget beaktar väl att, innan
en ansökning bifalles, yttrande från domstolen städse skall föreligga.
Men förslaget tager icke hänsyn till att inom högsta domstolen kan anläggas
ett mildare betraktelsesätt än av vederbörande departementschef och
att det därför för den dömde kan vara av betydelse att högsta domstolen
höres, även om ansökningen av departementschefen på förhand bedömts
som utsiktslös. Härtill kommer att en ordning, enligt vilken högsta domstolen
finge tillfälle att yttra sig i allenast ett mindre antal nådeärenden, snart
nog skulle medföra att domstolen förlorade den överblick över nådepraxis
som den med nuvarande ordning äger. I och med att domstolen komme att
sakna kännedom om de fall, i vilka en nådeansökan av departementschefen
bedömes som utsiktslös, bleve det för domstolen, i avsaknad av jämförelsematerial,
svårare att bilda sig en underbyggd uppfattning i de remitterade
fallen. Tilläggas må att, ehuru för föredragning i högsta domstolen av nåde -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

ärenden tages i anspråk ett ej ringa antal sessionsdagar, det för ledamöterna
med ärendena förenade arbetet även tidsmässigt är tämligen obetydligt
i förhållande till den samlade arbetsbördan, eftersom dessa ärenden i regel
kräver ringa efterarbete.

Justitierådet Conradi anför i särskilt yttrande, att högsta domstolens arbete
med nådeärendena i förening med det arbete som erfordras för ärendenas
beredning och föredragning i högsta domstolen på intet sätt synes motsvara
nyttan utav att högsta domstolen obligatoriskt avger yttrande i dessa
ärenden. Utredningsmannens förslag är därför förtjänt av största intresse.
Frågan synes emellertid vara av den vikt, att den knappast kan avgöras som
ett led i rationaliseringen av arbetet i justitierevisionen. Viss ytterligare utredning
synes också önskvärd. Det bör dock eftersträvas, att frågan snabbt
bringas till sin lösning. Om grundtanken i förslaget skall realiseras redan
nu, kan det emellertid ej vara lämpligt att genomföra reformen på det av
utredningsmannen föreslagna sättet; remissen till högsta domstolen skulle
ju mot denna bakgrund vara liktydig med ett tillkännagivande från departementschefens
sida, att han närmast är inställd på att bevilja nåd.

Sveriges advokatsamfund anmäler tvekan i fråga om förslaget samt uttalar
att mot den föreslagna ändringen främst kan anföras, att det med
hänsyn till de ej sällan ömtåliga avgörandenas betydelse både ur allmän
synpunkt och för den enskilde kan framstå som angeläget att högsta domstolen
-— eller eventuellt något annat rådgivande organ — får inflytande på
nådeärendenas behandling. Styrelsen anser frågan vara av den art att den
tarvar ytterligare utredning; den bör i allt fall icke behandlas såsom endast
ett moment i problemet om åvägabringande av en snabbt och effektivt arbetande
organisation.

Författningsutredningens förslag och däröver avgivna remissyttranden.
Motsvarighet till § 26 gällande regeringsform har i författningsutredningens
förslag till ny regeringsform (SOU 1963: 16 och 17) upptagits i 4 kap.
15 §. Det föreslagna stadgandet innehåller emellertid icke någon föreskrift
om vilket organ som skall yttra sig över nådeansökningar; denna fråga behandlas
ej heller i motiven i vidare mån än att utredningen förklarar sig
anse att bestämmelser om den förberedande behandlingen av nådeärenden
ej bör upptagas i grundlag.

Av de remissorgan, som i grundlag vill behålla regler om formerna för nådeärendenas
förberedande handläggning uttalar majoriteten av
högsta domstolens ledamöter bl. a., att benådningsrätten innefattar
en regeringen tillagd befogenhet att vidtaga ändringar av vad som
bestämts av de i förhållande till regeringen och förvaltningsmyndigheterna
självständiga domstolarna. Med hänsyn till den särställning nådeärendena
sålunda intager bland de på regeringen ankommande uppgifterna framstår
det som påkallat, att de högsta domstolsinstanscrnas inflytande på denna

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

art av ärenden säkerställes genom att i grundlag intages regler om skyldighet
att höra dem. För att ordningen skall vara grundlagsfäst talar även, att
en regel av innehåll att sådant yttrande skall inhämtas i nådeärenden medför
en inskränkning av regeringens handlingsfrihet i fråga om beredningen
och alltså även på denna grund har statsrättslig karaktär. En sådan regel
ansluter sig till och utgör en önskvärd komplettering av stadgandet om
att vid regeringsärendenas beredning erforderliga upplysningar och yttranden
skall inhämtas från berörda myndigheter, vilket stadgande i utredningens
förslag till regeringsform upptagits under 4 kap. 2 §.

Departementschefen. Denne framhåller inledningsvis att man, med hänsyn
till det läge som frågan om en allmän författningsreform nu befinner
sig i, bör inskränka sig till reformer inom den bestående ordningens ram.
Med en sådan målsättning anser han hinder ej möta mot en viss uppmjukning
av det generella kravet på de högsta domstolsinstansernas hörande i
nådeärenden. Den numera föreliggande utredningen finner han vara tillräcklig
för att möjliggöra ett ställningstagande. För tanken att delvis efterge
kravet på högsta domstolens hörande anser departementschefen följande
omständigheter tala. Den stora mängden av nådeärenden inrymmer även
fall, där det icke möter några svårigheter att redan vid första påseende konstatera,
att förutsättningar saknas för bifall till nådeansökan. Som mera typiska
exempel på dylika fall kan nämnas, att någon till frihetsstraff dömd
söker nåd utan att förmå anföra andra skäl för sin ansökan än som skulle
kunna åberopas av snart sagt varje till sådant straff dömd person eller att
någon, som fått avslag på tidigare nådeansökan, söker nåd på nytt under
åberopande av i huvudsak samma omständigheter som förut. Ett annat hithörande
fall, som förekommer icke minst vid brottstyper där hänsyn till den
allmänna laglydnaden i allmänhet lägger hinder i vägen för nåd, är, att de
skäl som till äventyrs kan läggas i vågskålen för bifall till nådeansökan väger
så ojämförligt mycket lättare än de skäl som talar för att straffet verkställes.
När det i dylika och närbesläktade fall redan från början kan fastslås, att förutsättningar
för bifall saknas och högsta domstolens hörande därför svårligen
kan vara till något gagn för sakens avgörande, ter det sig ur arbetsekonomisk
synpunkt irrationellt att likväl låta kvalificerad arbetskraft nedlägga ett ej
sällan betydande arbete på att bereda ärendet för föredragning i högsta domstolen
och framlägga saken där, liksom ock att låta högsta domstolens högt
kvalificerade ledamöter taga befattning med saken. Det är på detta område
liksom på rättslivets övriga fält av vikt, att icke de samhälleliga resurser,
som står till buds för rättsvårdsändamål, fördelas så, att en onödigt stor andel
faller på mer eller mindre självklara ärenden. Olägenheterna med nuvarande
ordning har givetvis ökat i takt med den markanta stegring av antalet
nådeansökningar, som skett under det senaste decenniet. Antalet klara
avslagsfall utgör en ingalunda oväsentlig andel av det totala antalet nåde -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

ärenden. Till den relativt rikliga förekomsten av dylika fall bidrager helt
säkert det förhållandet, alt en nådeansökan i allmänhet automatiskt medför
anstånd med avtjänande av frihetsstraff. Av det sagda torde framgå, att
den arbetsekonomiska besparing, som ligger inom räckhåll, om det generella
kravet på högsta domstolens hörande modifieras, är av påtaglig natur.
Även andra fördelar står att vinna med en sådan reform. Den skulle möjliggöra
en snabbare prövning av såväl de mer eller mindre ogrundade nådeansökningarna
som övriga nådeärenden. En tidsvinst härutinnan har sin betydelse
både för den enskilde och för rättsvården. Om nådesökanden redan
börjat avtjäna straffet, ligger det i hans likaväl som rättsvårdens intresse,
att nådeansökan behandlas skyndsamt. Har åter straffverkställigheten icke
påbörjats, är ett snabbt avgörande av nådefrågan främst påkallat av kriminalpolitiska
hänsyn.

Efter att ha berört de invändningar mot utredningsmannens förslag som
framförts av högsta domstolens flesta ledamöter anför departementschefen:

Enligt min mening gör sig de framförda synpunkterna gällande med
avsevärt större styrka än eljest, om man, på sätt utredningsmannen i sitt
författningsförslag förordat, begränsar kravet på högsta domstolens hörande
så snävt, att det kommer att omfatta endast nådeansökningar, som
skall i en eller annan form bifallas. Om man däremot under kravet jämväl
inbegriper den för gränsdragningen mellan benådningsfall och avslagsfall
särskilt betydelsefulla grupp av ärenden, där tvekan rimligtvis kan råda
om utgången, vare sig bifall ter sig mera sannolikt än avslag eller förhållandet
är det omvända, synes mig de framförda invändningarna så förlora i
styrka, att man icke av hänsyn till dem bör helt avstå från de obestridliga
fördelar, som står att vinna genom en viss uppmjukning av den nuvarande
grundlagsregeln. Jag vill därför förorda en sådan uppbyggnad av regelsystemet
på ifrågavarande område, att kravet på högsta domstolens hörande
bibehålies såsom huvudregel men undantag medgives för det fall, att det
icke rimligtvis kan vara föremål för tvekan, att nådeansökan bör avslås.
Saken synes författningsmässigt kunna uttryckas så, att högsta domstolen
skall höras över nådeansökningar, om ej skäl till bifall uppenbarligen saknas.
Det kan i detta sammanhang tilläggas, att det ligger i departementschefens
eget intresse, att yttrande från högsta domstolen inhämtas, så snart
tvekan om utgången rimligen kan råda, eftersom hans ställningstagande
därigenom underlättas.

Skäl saknas enligt departementschefen att icke låta den föreslagna reformen
avse även de inom regeringsrättens kompetensområde fallande nådeärendena.

Departementschefen framhåller slutligen, att då den nya grundlagsregeln
i § 2P> regeringsformen för sin tillämpning förutsätter vissa organisatoriska
förändringar, som lämpligen bör vidtagas vid budgetårsskifte, paragrafen i
sill äldre lydelse bör gälla intill utgången av juni månad närmast efter det
den nya lydelsen av paragrafen slutligt antagits samt att detsamma även
bör gälla § 24 regeringsformen.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

■ Utskottet. Med den föreslagna lydelsen av § 26 regeringsformen kvarstår
däri som huvudregel, att Konungen i nådeärenden skall höra högsta domstolen
och regringsrätten, var inom sitt kompetensområde. Men medan för
närvarande inhämtande av yttrande från dessa instanser är obligatoriskt
innebär förslaget, att deras hörande ej skall erfordras, där skäl till bifall
uppenbarligen saknas.

I likhet med departementschefen finner utskottet de praktiska fördelarna
av reformen väga tyngre än de principiella invändningar, som kan resas
däremot. Emellertid måste särskild uppmärksamhet ägnas gränsdragningen
mellan sådana ärenden i vilka yttranden skola inhämtas och övriga ärenden.
Departementschefen synes vara av den åsikten, att bland ärenden, som
omfattas av huvudregeln jämväl bör ingå alla tveksamma fall, vare sig bifall
ter sig mera sannolikt än avslag eller förhållandet är det omvända. Utskottet
vill för sin del understryka vikten av att stadgandet tillämpas i enlighet
med det nu sagda, så att endast klara avslagsfall avgöres utan högsta
domstolens respektive regeringsrättens hörande. Med en sådan tillämpning
av stadgandet torde ej heller behöva befaras, att högsta domstolen, som har
att yttra sig i det stora flertalet nådeärenden, i väsentlig mån förlorar överblicken
över nådepraxis.

Såsom departementschefen i sitt yttrande framhåller bör i samband med
genomförandet av ändringen i § 26 regeringsformen nedre justitierevisionens
befattning med nådeärenden upphöra och dessas beredning koncentreras
till justitiedepartementet. Till utmärkande av att nådeärendena ej
längre skall handläggas i nedre justitierevisionen föreslås i propositionen
en omformulering av § 24 regeringsformen.

Mot den föreslagna lydelsen av ifrågavarande lagregler har utskottet ej
funnit anledning till erinran.

3. Lagrådets organisation

Gällande bestämmelser m. m. Den grundlagsparagraf, som beröres av
ändringen är § 21 regeringsformen. Enligt detta lagrum skall tre ledamöter
av högsta domstolen och en av regeringsrättens lagfarna ledamöter tillsammans
utgöra Konungens lagråd. Där så prövas nödigt, må Konungen för
visst ärende till ledamot av lagrådet förordna ytterligare en för insikt, erfarenhet
och redlighet känd person. Lagrådet har enligt samma paragraf
att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller
förklaring av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål blir av
Konungen överlämnade.

Vissa lagfrågor är Konungen skyldig att remittera till lagrådet. Av § 87
mom. 1 regeringsformen följer sålunda att om Konungen vill för riksdagen
framställa frågor om stiftande, förändring eller upphävande av allmän ci -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

vil- och kriminallag ävensom kriminallag för krigsmakten, lagrådets yttrande
skall inhämtas och biläggas propositionen till riksdagen. Har riksdagen
för sin del antagit, ändrat eller upphävt lag som nu sagts, skall
Konungen enligt samma lagrum likaledes inhämta lagrådets yttrande i saken.
Till allmän civil- och kriminallag räknas också den processuella lagstiftningen.
Jämväl över förslag angående kyrkolag skall enligt § 87 mom. 2
regeringsformen lagrådet höras. På grund av särskilda stadganden i regeringsformen
skall även vissa andra lagar stiftas i den ordning § 87 anger.

Tjänstgöringen i lagrådet regleras i en lag av den 26 maj 1909. Enligt
denna lag skall de tre justitieråd och det regeringsråd, vilka tillsammans
utgör lagrådet, utses, justitierådet av högsta domstolen och regeringsrådet
av regeringsrätten. Varje tjänstgöringsperiod utgör två år, räknat från början
av högsta domstolens höstsession. Vidare innehåller lagrådslagen bl. a.
bestämmelser om, att ledamot från högsta domstolen och regeringsrätten
skall deltaga i handläggningen av alla i lagrådet förekommande ärenden.
Enligt lag den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning
och tjänstgöring skall antalet justitieråd vara tjugufyra, varav tre alltså
tjänstgör i lagrådet. Regeringsrätten består enligt lag den 23 mars 1956 av
sexton ledamöter, varav — som nämnts — en ingår i lagrådet.

Beträffande tidigare förhållanden må nämnas, att innan lagrådet inrättades
1909 i samband med regeringsrättens tillkomst viss laggranskning
hade skett i högsta domstolen. Man ville emellertid åstadkomma, att domstolen
ostört fick ägna sig åt dömande verksamhet och valde då lösningen
med ett lagråd. I detta skulle enligt Kungl. Maj :ts förslag (i proposition
1908: 37) ingå två justitieråd och en lagfaren ledamot av regeringsrätten,
varjämte för behandling av särskilt ärende av större vikt högst tre extra
ordinarie bisittare skulle kunna utses. I sitt utlåtande (1908: 10) över propositionen
uttalade konstitutionsutskottet betänkligheter mot möjligheten
att till lagrådet knyta så många extra ordinarie ledamöter och förordade i
stället, att ytterligare ett justitieråd skulle ingå i lagrådets normala sammansättning
och att en extra ledamot skulle kunna förordnas för särskilt
ärende. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag och därmed erhöll
lagrådet den organisation, som det alltjämt har.

Tidigare reformförslag. Frågan om lämpligaste sättet att ordna laggranskningen
har efter lagrådets tillkomst vid skilda tillfällen varit föremål för
övervägande.

Under åren 1920—1926 framfördes sålunda i olika riksdagsmotioner förslag
om att avskaffa lagrådet eller i vart fall begränsa dess kompetens eller
att ändra dess sammansättning; men även förslag i motsatt riktning såsom
alt ytterligare ett lagråd borde inrättas eller att antalet ledamöter i lagrådet
borde utökas så att detta kunde arbeta på avdelningar. I sina utlåtanden
över dessa motioner (1920: 47, 1923: 13, 1924: 13 och 1926: 16) fann kon -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

stitutionsutskottet, att skälen för lagrådets inrättande fortfarande ägde giltighet
men att det måhända borde övervägas, om lagrådets arbetsbörda
kunde lättas, så att laggranskningen påskyndades. Utskottet avstyrkte samtliga
motioner och dessa ledde ej heller till någon riksdagens åtgärd.

I en år 1926 inom justitiedepartementet upprättad promemoria föreslogs,
att lagrådet skulle upphöra och laggranskningen ombesörjas av högsta
domstolen, vars ledamotsantal skulle ökas med tre. En avdelning på tre
ledamöter inom domstolen skulle om det visade sig erforderligt under hela
arbetsåret ägna sig åt granskning av lagförslag. Dessutom skulle Kungl.
Maj:t kunna förordna, att en av högsta domstolens övriga avdelningar under
en sexveckorsperiod årligen skulle befrias från dömande verksamhet
och för samma tid ombildas till två tremansavdelningar, som båda skulle
syssla med laggranskning. Dock skulle en av regeringsrättens lagfarna ledamöter
eller annan insiktsfull person kunna av Kungl. Maj :t förordnas
att deltaga i behandling av visst lagförslag. Det i promemorian framförda
förslaget avstyrktes av högsta domstolen och föranledde ej någon vidare
åtgärd.

I motioner vid 1927 års riksdag föreslogs dels att lagrådet skulle ersättas
med en förstärkt lagavdelning i justitiedepartementet, dels att lagrådet
skulle bestå av enbart tre justitieråd. Konstitutionsutskottet framhöll i sitt
utlåtande (nr 16) att det kunde vara av värde att lagrådet kunde förstärkas
i händelse av stor arbetsbelastning. Riksdagen godkände utlåtandet och
hemställde i skrivelse till Kungi. Maj :t om viss utredning.

Vid 1928 års riksdag väcktes motion med förslag om att lagrådet skulle
bestå av enbart tre justitieråd men att det vid behov skulle kunna förstärkas
med tre ledamöter, så att det kunde arbeta på avdelningar. Konstitutionsutskottet
avstyrkte motionen (uti. 23) och riksdagen följde utskottet.

Vid 1949, 1954 och 1962 års riksdagar motionerades om utvidgning av
lagrådets granskningsområde och vissa därmed sammanhängande spörsmål.
Motionerna avstyrktes av konstitutionsutskottet och avslogs av riksdagen.
I sitt vid 1962 års riksdag avgivna utlåtande (nr 8) framhöll konstitutionsutskottet
bl. a., att departementens tillgång till för lagstiftningsarbete
skolade jurister avsevärt förstärkts. En lagstadgad utvidgning av lagrådets
kompetensområde syntes utskottet, med hänsyn till lagrådets arbetsbelastning,
aktualisera frågan om en annan organisation av lagrådet än den
som föreskrevs i regeringsformen.

I sitt förslag till regeringsform (7 kap. 6 §) har författningsutred
ningen även upptagit och redovisat sina synpunkter på frågan om
lagrådets uppgifter och organisation. Författningsutredningens förslag innebär
att lagrådsgranskningen bibehålies men att det obligatoriska området
för denna granskning utvidgas. Utredningen finner sammansättningen
av lagrådet icke böra angivas på annat sätt i grundlag än att det i regeringsformen
fastslås, att i lagrådet tjänstgör ledamöter av högsta domstolen och

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

av högsta förvaltningsdomstolen. Dess förslag till regeringsform inrymmer
därför en möjlighet för lagrådet att arbeta på avdelningar. Den nuvarande
lagen om tjänstgöring i lagrådet bör enligt utredningen utbyggas och innehålla
bestämmelser angående antalet ledamöter i lagrådet. För utredningen
synes det icke påkallat att bibehålla möjligheten att för visst ärende till
ledamot av lagrådet förordna ytterligare en person.

Departementspromemorian. Förslaget i förevarande del bygger på en inom
justitiedepartementet den 30 augusti 1963 upprättad promemoria. I denna
framhålles, att arbetsläget i lagrådet numera blivit sådant, att om ytterligare
ökning sker i lagstiftningsärendenas omfattning, stockning kommer att
uppstå i laggranskningsarbetet; och en sådan ökning får enligt promemorian
anses ofrånkomlig. Man hänvisar härvidlag till jordabalksförslaget
samt till förslag till lagstiftning på fastighetsbildningens område och rörande
det administrativa besvärsinstitutet som exempel på lagförslag av mycket
stor omfattning och svår beskaffenhet, som kommer att framläggas för
lagrådet. En reform i syfte alt på ett eller annat sätt underlätta laggranskningsarbetet
bedömes därför som oundgängligen nödvändig. Med hänsyn
till det oomtvistliga värdet av lagrådets granskning inom dess nuvarande
kompetensområde bör detta enligt promemorian ej inskränkas. I stället
förordas en förstärkning av lagrådets personella resurser, så att vid behov
en dubblering av lagrådet kan ske. Å andra sidan anses i promemorian en
utvidgning av lagrådets granskningsområde — som författningsutredningen
föreslagit — böra anstå till dess ett övervägande av dess förslag i stort kan
ske. Det förordas, att lagrådet alltjämt får bestå av ledamöter från de högsta
rättskipningsorganen, varvid dock bör eftersträvas, att dessa i minsta
möjliga mån störes i sin dömande verksamhet. I promemorian diskuteras
två alternativ till lagrådets organisation. Enligt det första skall lagrådet
normalt arbeta i nuvarande ordning. Vid behov skall ytterligare ett justitieråd
och ett regeringsråd inträda, varvid lagrådet uppdelas på två avdelningar,
vardera bestående av två justitieråd och ett regeringsråd. Dessutom skall
varje avdelning tillföras ytterligare en ledamot, som utses av Kungl. Maj :t
och rekryteras utanför högsta domstolen och regeringsrätten. Enligt det
andra alternativet skall lagrådet utgöras av en ordinarie och en extra avdelning,
vardera bestående av två justitieråd och ett regeringsråd, varvid
den extra avdelningen efter Kungl. Maj :ts förordnande träder i verksamhet,
då ärendenas omfattning kräver det. Båda alternativen förutsätter — påpekas
det — en ökning av antalet justitieråd från tjugufyra till tjugufem och
antalet regeringsråd från sexton till sjutton. Promemorian utmynnar i ett
förordande av det senare förslaget med bibehållande tillika av den nuvarande
möjligheten att i särskilt ärende adjungera ytterligare en ledamot
med speciella insikter.

2f llihang till riksdagens protokoll /.%''). 5 snnil. 2 and. Vi III

42 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttranden. Behovet av en reform i syfte att underlätta
laggranskningsarbetets fortgång har vitsordats i flera remissyttranden.
Justitiekansler sämbetet framhåller, att en eftersläpning i laggranskningsarbetet
svårligen kan undvikas, om ej lagrådet så snart som
möjligt ges ökad kapacitet.

Tanken att åvägabringa förstärkningen i den formen att lagrådet beredes
möjlighet att arbeta på två avdelningar har i
princip godtagits i samtliga remissyttranden. Majoriteten av högstta
domstolens ledamöter framhåller dock, att hur än reglerna om
lagrådets tjänstgöring på avdelningar utformas detta kommer att för domstolen
få verkningar, som ej är i och för sig önskvärda. En dubblering av
lagrådet bör enligt dessa ledamöter av högsta domstolen bli en undantagsföreteelse
avsedd för perioder av hittills knappast känd lagstiftningsaktivitet;
och denna avsikt med reformen bör komma till uttryck i lagtexten,
framhålles det.

I fråga om lagrådsavdelnings sammansättning har olika
meningar framförts.

Den i promemorian rekommenderade ordningen att varje lagrådsavdelning
skall bestå av två justitieråd och ett regeringsråd har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av bl. a. fyra av högsta domstolens
ledamöter, som funnit bedömandet av förslaget främst böra ske med
beaktande av de verkningar, olika alternativ erhåller för domstolens egentliga
uppgift — rättskipningen. De poängterar önskvärdheten av att antalet
justitieråd ej ökas och anser nackdelarna av en minskning av antalet justitieråd
i lagrådet från tre till två ej vara av så allvarlig natur, att förslaget
därom ej kan godtagas. Inte heller vill de helt avvisa tanken på att som ledamöter
i lagrådet skall kunna nyttjas person utanför högsta domstolen
och regeringsrätten. Därest den redan nu föreliggande möjligheten att för
särskilt ärende utse en extra ledamot utnyttjas på det sättet, att man anlitar
person med framstående allmän juridisk förmåga, skulle detta enligt de
fyra justitierådens åsikt i viss mån motverka de olägenheter, som kan befaras
av minskningen av lagrådets ledamöter. Om lagrådet förses med kompetent
sekreterare, skulle även detta i sin mån lindra olägenheterna enligt
de fyra justitierådens mening. — Med hänsyn till de förstärkningar som
skett i fråga om departementens lagstiftningsexpertis och till den i 21 g
regeringsformen kvarstående möjligheten att för visst ärende tillföra lagrådet
en extra ledamot anser sig riksåklagarämbetet kunna tillstyrka
att lagrådet erhåller den i promemorian föreslagna sammansättningen.
Förvalt n ingsdoms t olskom mittens majoritet som
jämväl tillstyrker sistnämnda organisation förordar att 21 § regeringsformen
jämkas så, att den extra ledamotens tjänstgöring ej begränsas till särskilt
ärende. M a j o r i t e t e n av regeringsrättens ledamöter
godtager också promemorians nu ifrågavarande förslag.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

En reform som innebär att tre justitieråd och ett regeringsråd
tjänstgör som ordinarie ledamöter på varje 1 a grådsavdelning
förordas av elva av högsta domstolens ledamöter.
Man framhåller, att det ligger i sakens natur att domstolens
ledamöter har olika erfarenheter och speciella kunskaper på skilda områden,
liksom att de har olika fallenhet för och vana vid lagstiftningsarbete
samt att en minskning av antalet ledamöter i lagrådet därför skulle menligt
inverka på granskningens allsidighet. Man gör vidare gällande, att lagrådets
auktoritet säkerligen skulle minskas om antalet ordinarie ledamöter nedgår,
framför allt i fall då särskild mening uttalas av en ledamot. Till tanken
på att rekrytera ledamöter utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens
krets ställer sig de elva ledamöterna av högsta domstolen avvisande
och anför till stöd för sin åsikt, att en sådan ordning med säkerhet
skulle vara svår att genomföra och därtill komma att rubba lagrådets nuvarande
karaktär av en representation för rikets högsta rättskipningsorgan.
Att den nu förordade förstärkningen av lagrådet så småningom skulle medföra
en ökning av antalet justitieråd finge accepteras.

I vissa yttranden förordas att 1 agrådsavdelning skall bestå
av fyra ledamöter, av vilka en kan utses utanför kretsen
av aktiva justitieråd och regeringsråd. För en sådan
lösning uttalar sig åtta av högsta domstolens ledamöter.
De tillstyrker att Kungl. Maj :t erhåller befogenhet att förordna person
med domarkompetens och framstående allmän juridisk förmåga, utanför
högsta domstolen och regeringsrätten, att inträda såsom ledamot i stället
för ett av de tre justitieråden, antingen på den ordinarie eller den extra
avdelningen av lagrådet eller på båda avdelningarna. Såsom kandidater till
sådant uppdrag nämnes domare i första eller andra instans, förutvarande
domare samt personer knutna till universitet och handelshögskolor. Svårigheter
att finna kvalificerad person, som kan och vill åtaga sig ifrågavarande
uppdrag, kan sannolikt stundom yppa sig men dessa bör icke överskattas.
Vad angår ledamotsantalet i högsta domstolen påpekas i yttrandet, att systemet
med dubbla lagrådsavdelningar i promemorian förutsatts icke skola
få permenant karaktär. Redan på grund härav bör, oavsett hur spörsmålet
om ledamotsantalet i lagrådet löses, någon stadigvarande ökning av antalet
justitieråd ej ifrågakomma. En provisorisk ökning är med hänsyn till den
för närvarande föreliggande arbetsbalansen och måltillströmningen ej heller
påkallad, om för laggranskningen tages i anspråk ytterligare allenast
ett justitieråd. Om vid en dubblering, som icke beräknas bli helt kortvarig,
någon person utanför högsta domstolen och regeringsrätten icke skulle stå
till buds för förordnande såsom ordinarie ledamot i lagrådet, skulle laggranskningsarbetct
komma att taga i anspråk ytterligare tre justitieråd utöver
vad nu är fallet. Ett dylikt läge kan visserligen mera sällan antagas
vara för handen, men då det inträffar kan uppenbarligen behov föreligga

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1!) år 196''i

att tillfälligt öka antalet justitieråd. En dubblering av lagrådet bör alltså
medföra, att Kungi. Maj:t skall äga bestämma, huruvida antalet ledamöter
i högsta domstolen bör ökas med en eller två. I samband med ledamots avgång
bör prövas, om antalet åter kan nedbringas. Högsta domstolens yttrande
torde böra inhämtas, innan Kungl. Maj :t meddelar förordnande av ordinarie
ledamot av lagrådet. Den i förslaget bibehållna bestämmelsen om
möjlighet för Kungl. Maj :t att för visst ärende förordna en extra ledamot
av lagrådet bör kvarstå, även om Kungl. Maj:t tillerkännes befogenhet att
utse ordinarie ledamot av lagrådet.

I en del yttranden har berörts frågan om eu utvidgning av området för
lagrådsgranskningen. I andra åter har en begränsning av lagrådets arbetsuppgifter
ifrågasatts.

Departementschefen. Vad i departementspromemorian framhållits beträffande
den väntade ökningen i lagstiftningsaktiviteten och konsekvenserna
härav för laggranskningsarbetet understrykes av departementschefen. Han
förklarar sig ej beredd att i förevarande sammanhang vidtaga några ändringar
i lagrådets kompetensområde. Han ansluter sig till det under remissbehandlingen
allmänt godtagna promemorieförslaget, att lagrådets förstärkning
sker i den formen, att lagrådet beredes möjlighet att vid behov arbeta
på två avdelningar. Med hänsyn bl. a. till att lagrådets sammansättning hittills
visat sig vara ändamålsenlig och effektiv och till kommande lagförslags
storlek och svårighetsgrad förordar han, att antalet ledamöter som obligatoriskt
skall deltaga i ärendens behandling liksom hittills bestämmes till
fyra. I huvudsaklig överensstämmelse med vad vissa av högsta domstolens
ledamöter i sitt remissvar förordat föreslår departementschefen, att lagrådsavdelning
skall bestå av — förutom ett regeringsråd — tre justitieråd
med möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna en lagfaren, skicklig och oväldig
person utanför de aktiva justitierådens och regeringsrådens krets att
inträda såsom ledamot i stället för ett av justitieråden antingen på en eller
på båda lagrådsavdelningarna. Departementschefen anför vidare:

När lagrådet icke arbetar på avdelningar, lärer med denna ordning lagrådet
liksom hittills mestadels komma att bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd.
Även då lagrådet tjänstgör på avdelningar, kommer varje laggranskande
enhet att åtminstone till övervägande del bestå av representanter
för de båda högsta rättskipningsorganem Någon ökning av antalet justitieråd
torde med hänsyn bl. a. till den lättnad i arbetsbördan, som den föreslagna
omläggningen av nådeärendenas behandling kan väntas medföra
för högsta domstolen, över huvud icke vara behövlig, så länge icke flera än

fyra justitieråd tages i anspråk för laggranskande uppgifter. Skulle___på

grund av till äventyrs uppkommande svårigheter att till lagrådet knyta
någon, utomstående för uppgiften lämpad jurist eller eljest — flera än
fyra justitieråd engageras i lagrådets verksamhet, torde det få bero på eu
prövning in concreto av arbetsläget i högsta domstolen, huruvida antalet
justitieråd skall ökas till tjugofem eller tjugosex. Har sådan ökning skett,

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1!) år 1964

bör antalet justitieråd, i den män så till följd av inträffade ledigheter kan
ske, åter nedbringas, så snart förutsättningar för ökning icke längre föreligger,
vare sig detta beror på att lagrådets tjänstgöring på avdelningar
upphört eller att utomstående jurist sedermera förordnats att ersätta justitieråd
såsom ledamot av lagrådet eller på att arbetsläget i högsta domstolen
förbättrats. Den möjlighet, som nu finnes för Kungl. Maj :t att för visst ärende
förordna en femte ledamot av lagrådet och som främst är avsedd att
utnyttjas för att tillföra lagrådet sakkunskap på visst specialområde, torde
även vid en omorganisation av lagrådet böra bibehållas.

Bestämmelser om lagrådets organiserande på avdelningar bör enligt departementschefen
intagas i lagrådslagen. Där avses skola i överensstämmelse
med departementspromemorians förslag stadgas, att lagrådet utgöres
av en ordinarie och en extra avdelning och att den senare endast skall
tjänstgöra under tid som Kungl. Maj :t bestämmer. Ett under remissbehandlingen
ifrågasatt inrättande av sekreterare hos lagrådet bör enligt departementschefen
övervägas i lämpligt sammanhang.

Motionerna. I de likalydande motionerna 1:805 och 11:988 anföres, att
ersättare för justitieråd bör utses av högsta domstolen, varom bestämmelse
ej erfordras i regeringsformen, och anhålles att riksdagen måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga den i propositionen
föreslagna lydelsen av § 21 regeringsformen med den ändringen, att i andra
stycket orden »lagfaren, skicklig och oväldig person enligt Konungens förordnande»
ersättes med orden »lagkunnig, erfaren och redlig person», samt
hemställa hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t i sitt kommande förslag till
särskild lag om lagrådet måtte beakta vad i motionen har anförts om att
extra juristledamot av lagrådet må utses av högsta domstolen.

1 motionen II: 991 föreslås, att andra meningen i andra stycket av den
i propositionen föreslagna formuleringen av § 21 regeringsformen erhåller
följande lydelse: »I stället för ett av justitieråden må dock Konungen efter
hörande av högsta domstolen förordna annan lagfaren, skicklig och oväldig
person att tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet.»

Utskottet. Enligt § 21 regeringsformen består lagrådet för närvarande av
tre justitieråd och ett regeringsråd, varjämte Kungl. Maj :t kan, där så prövas
nödigt, för visst ärende till ledamot av lagrådet törordna en tör insikt,
erfarenhet och redlighet känd person. I propositionen föreslås nu den ändringen
i nämnda lagrum, att cn lagfaren, skicklig och oväldig person utanför
de aktiva justitierådens och regeringsrådens krets skall kunna av Konungen
förordnas att i stället för ett av justitieråden tjänstgöra såsom ledamot
av lagrådet. Vidare föreslås, alt lagrådet vid behov skall kunna delas
i avdelningar, varvid beträffande varje avdelning skall gälla, vad som stadgats
om lagrådet.

Såsom departementschefen påvisat, förestår en period av mycket stark

46 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

lagstiftningsaktivitet, som nödvändiggör en förstärkning av lagrådets personella
resurser. Allmän enighet råder om, att förstärkningen bör ske
på det sättet, att lagrådet beredes möjlighet att arbeta på två avdelningar.
1 särskild lag avses skola intagas närmare bestämmelser härom, såsom
att lagrådet skall beslå av en ordinarie och en extra avdelning samt att
Kungl. Maj :t skall äga bestämma, när den extra avdelningen skall träda i
tjänst. Även om behov av en extra avdelning, såvitt nu kan bedömas, föreligger
endast för en övergångstid, anser utskottet tillräckliga skäl föreligga för
att nu genomföra den föreslagna ordningen. Med oförändrat kompetensoml
åde för lagrådet lärer dock normalt endast den ordinarie avdelningen komma
att tjänsgtöra. Förutsättningen för en dubblering av lagrådet torde nämligen
vara, att Kungl. Maj :t med säkerhet kan förutse, att den extra avdelningen
kan givas full sysselsättning under en ej alltför kort tidsperiod.

I enlighet med vad departementschefen framhåller i sitt yttrande bör lagrådet
i princip alltjämt bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd, och detsamma
kommer följaktligen att gälla avdelning av lagrådet. Emellertid
medför en sådan ordning, att — förutom ännu ett regeringsråd — ytterligare
tie justitieråd måste inträda i lagrådet, då båda avdelningarna äro i tjänst.
Detta medför i sin tur en utökning av antalet justitieråd, något som allmänt
anses böra undvikas. Det är mot bakgrunden av det nu anförda, som man
tår se förslaget att i stället för ett av justitieråden i lagrådet respektive på
avdelning därav skall kunna förordnas en jurist, som ej tillhör högsta domstolen
eller regeringsrätten. Med denna möjlighet behöver, då lagrådet är
indelat i avdelningar, ytterligare endast ett justitieråd tagas i anspråk för
tjänstgöring i lagrådet. Då högsta domstolens arbetsbörda genom den i förevarande
proposition jämväl föreslagna ändringen i § 26 regeringsformen
kommer att i viss mån minska, torde emellertid, om förslaget genomföres,
någon ökning av antalet justitieråd ej behöva ske. På grund av det anförda
och då lagrådet icke genom den föreslagna ordningen förlorar karaktären av
en representation för de högsta dömande instanserna, ger utskottet sin anslutning
till förslaget i denna del.

I motionerna 1: 805 och II: 988 framhålles att, därest på sätt i propositionen
föreslås justitierådsersättare skall utses av Kungl. Maj:t, detta ger
Kungl. Maj :t möjlighet att i lagfrågor av kontroversiell natur försäkra sig
om visst gehör i det kommande lagrådsutlåtandet och föreslås i stället, att
nämnda ledamot skall utses av högsta domstolen. Utskottet delar ej motionärernas
farhågor. Även om utskottet i likhet med vad i förevarande motioner
uttalats anser, att tjänstemän i Kungl. Maj :ts kansli inte bör anlitas för
tjänstgöring i lagrådet, lärer det enligt utskottets uppfattning ej behöva beiaras,
att Kungl. Maj :t vid tillsättande av ifrågavarande ledamot skall låta
andra än rent sakliga bevekelsegrunder påverka personvalet. I anslutning till
vad åtta av högsta domstolens ledamöter i remissyttrande framhållit bör
dock Kungl. Maj :t höra högsta domstolen, innan nu avsedd ordinarie leda -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 47

mot av lagrådet förordnas. Att på sätt i motionen II: 991 törordas införa
bestämmelse härom i § 21 regeringsformen anser utskottet likväl ej vara
erforderligt.

Anledning saknas enligt utskottets mening att, såsom i motionerna I: 805
och II: 988 yrkas, frångå det i propositionens lagtext valda uttryckssättet i
fråga om de egenskaper, som justitierådsersättare i lagrådet bör besitta.

Mot den i propositionen föreslagna lydelsen av ifrågavarande lagrum har
utskottet ej funnit anledning till erinran.

4. Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

Stadgandenas innebörd och tillämpning. I § 35 regeringsformen anges, att
vissa särskilt uppräknade befattningshavare innehar förtroendesysslor,
varifrån Kungl. Maj :t må dem entlediga, när han prövar rikets tjänst
det fordra. Bestämmelsen framstår som ett undantag från den i § 36 regeringsformen
stadgade grundsatsen om statstjänstemäns oavsättlighet. Enligt
denna paragraf kan de som bekläder domarämbeten samt alla andra
ämbets- och tjänstemän än de i § 35 nämnda »icke, utan medelst rannsakning
och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsattas,
ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller
flyttas». Regeringsformen känner sålunda endast två kategorier statstjänstemän,
nämligen tjänstemän som i princip är oavsättliga och icke kan
förflyttas samt innehavare av förtroendesysslor.

Uppfattningen har efter hand gjort sig gällande, att § 36 regeringsformen
avser endast genom fullmakt tillsatta tjänster. Vid sidan av fullmakten har
anställningsformerna konstitutorial och förordnande erhållit ökad utbredning.
Innehavare av konstitutorial kan avsättas i administrativ väg för fel
eller försummelse i tjänsten. Samma gäller beträffande sådan med förordnande
tillsatt tjänsteman som är underkastad disciplinär bestraffning. Vad
fullmaktshavarna beträffar har deras ställning genom bestämmelser i andra
författningar än grundlag undergått förändring i olika hänseenden. Från
mitten av 1800-talet har i avlöningsförfattningar införts alltmer skarpta bestämmelser
om förflyttningsskyldighet. För flertalet tjänstemän gäller numera
de bestämmelser om förflyttningsskyldighet som upptagits i statens
allmänna avlöningsreglemente.

För domare med undantag av vattenrättsingenjör gäller särskilda bestämmelser
om förflyttningsskyldighet.

Tidigare reformförslag. Under de senaste årtiondena har frågan om ändring
av §§ 35 och 36 regeringsformen aktualiserats vid flera tilltällen.

I memorial (18) till 1942 års riksdag framhöll konstitutionsutskottet
att en betydande klyfta förelåg mellan grundlagens stadganden och deras

48 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

tillämpning genom vissa gällande författningar, som i viktiga delar var
ett uttryck för det praktiska livets krav. Utskottets hemställan som vann
riksdagens godkännande avsåg en allsidig utredning genom Kungl. Maj :ts
försorg.

Frågan har därefter genom motioner aktualiserats åren 1946, 1948 och
1959. I sitt av riksdagen godkända utlåtande uttalade konstitutionsutskottet
år 1959 bl. a. att frågan om en revision av de bestämmelser, vilka återfinns
i §§ 35 och 36 regeringsformen, snarast borde bli föremål för en allsidig
och förutsättningslös utredning under beaktande av det allmänna
intresset såväl av att bibehålla en självständig och oväldig tjänstemannakår
som av att bereda statsmakterna en viss — alltefter tjänsternas beskaffenhet
växlande — rörelsefrihet på förevarande område. Det kunde
enligt utskottets mening å ena sidan icke ifrågakomma att till en ny författning
överföra de ovannämnda föråldrade paragraferna i regeringsformen
i oförändrat skick. Å andra sidan torde de allmänna principerna
för statstjänstemännens rättsliga ställning alltjämt böra fastslås i grundlag,
även om det efter utredning skulle befinnas lämpligt, att detaljerade
bestämmelser i detta hänseende meddelades genom särskild, kompletterande
lagstiftning.

Författningsutredningen. Författningsutredningens förslag till ny regeringsform
upptager bestämmelser om förtjänst och skicklighet som enda
befordringsgrund och om svenskt medborgarskap som villkor för erhållande
av vissa statliga tjänster (4 kap. 14 § första och andra styckena). Beträffande
statstjänstemännens skyldigheter och rättigheter framhåller utredningen,
att bestämmelser härom för närvarande är intagna i ett flertal
författningar av olika rättslig valör. Denna ordning försvårar enligt utredningen
översikten över detta betydelsefulla rättsområde och framstår i
och för sig som mindre tillfredsställande. Utredningen framhåller vikten
från allmän synpunkt av att statstjänstemän intager en även i förhållande
till regeringen självständig ställning. Grundläggande bestämmelser om
tjänstemännens skyldigheter och rättigheter bör givas i lag. I fråga om
domare föreslår utredningen dock ett särskilt stadgande i grundlag om
oavsättlighet. I övrigt synes enligt utredningen tillräckliga skäl icke föreligga
att i grundlag upptaga bestämmelser av nyss angivet slag. Det måste
anses tillfyllest att erforderliga stadganden införes i allmän lag. Utredningen
förutsätter att i sådan lag intages motsvarighet till det i § 36 regeringsformen
stadgade skyddet för vissa ordinarie tjänstemän. Däremot förordar
utredningen, att den i § 35 regeringsformen angivna anställningsformen
förtroendetjänst ej längre bibehålies. Utredningen framhåller vidare, att
uttalandet om att grundläggande bestämmelser rörande statstjänstemännens
rättsställning skall ges i lagform bör gälla oavsett i vilken utsträckning
förhandlingsrätt införes för dessa tjänstemäns vidkommande.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr tf) år 19M 49

Beredningen inom civildepartementet. Som ett led i beredningen av frågan
om de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt har efter det att
författningsutredningen avlämnat sitt betänkande inom civildepartementet
framlagts en departementspromemoria (SOU 1963:51) med lagförslag
i ämnet. Enligt dessa förslag får statens tjänstemän samma rätt som arbetstagare
i enskild tjänst att genom sina organisationer förhandla om
lön och övriga ekonomiska förmåner samt att träffa kollektivavtal. Vidare
införes rätt att vidtaga arbetsinställelse i intressetvister. Promemorian
innehåller förslag till lag om statens tjänstemän samt förslag till ändrad
lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen. Förslaget till tjänstemannalag
upplager sådana grundläggande bestämmelser om statstjänstemännen,
som ansetts icke vara av beskaffenhet att tillhöra grundlag, bl. a. bestämmelser
om tjänstetillsättning, tjänstemans åligganden, åtal och disciplinär
bestraffning, anställnings upphörande samt tjänstemans ställning vid arbetskonflikter.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag att nuvarande bestämmelser
i § 36 regeringsformen om statstjänstemännens oavsättlighet,
såvitt gäller annan tjänsteman än domare, utgår ur grundlag och ersättes
av bestämmelser i annan lag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
det övervägande antalet yttranden. Emellertid har också invändningar
framställts mot ifrågavarande förslag. De ledamöter av högsta domstolen
(18 justitieråd), som ställt sig kritiska till förslaget, framhåller bl. a. att
värdet i oavsättlighetsprincipen ligger däri att tjänstemannakåren blir självständig
och oberoende av den politiska makten och dagens åsiktsströmningar.
Den innebär härigenom en garanti för objektivitet och följdriktighet
i förvaltningen, så att lika fall behandlas lika, och är sålunda ett led i
strävandet att sörja för rättssäkerhet och oväld. Den har genom tiderna
varit av synnerlig betydelse och med säkerhet medfört avsevärda fördelar
för samhället. Såsom innefattande ett viktigt led i regleringen av vårt
samhällsskick har den fastslagits i grundlag. Det är synnerligen vanskligt
att, innan frågan om statstjänstemännens anställningsförhållanden fått
sin lösning, taga ståndpunkt till förslaget att ur grundlag utmönstra oavsättlighetsgrundsatscn
för alla andra statstjänstemän än domare.

De framställda förslagen att den i § 35 regeringsformen angivna a nställningsformen
förtroendetjänst ej längre skall
bibehållas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser,
som berört förslaget i denna del utom de 18 ledamöter av
högsta domstolen och de två ledamöter av regeringsrätten, vilka motsatt sig
förslaget till 4 kap. 14 § tredje stycket.

Förslaget att i grundlag bibehålla bestämmelser o in
domares oavsättlighet (5 kap. 6 § andra stycket) har tillstyrkts

50 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som uttalat sig i
frågan. I flera yttranden, bland dem regeringsrättens ledamöters och hovrättens
för Västra Sverige, understrykes den betydelse det har för domstolarnas
självständighet och oberoende att domare åtnjuter grundlagsfäst
skydd för sin anställning.

Departementschefen. Frågan om ändring av §§35 och 36 regeringsformen
har enligt departementschefen naturligen kopplats samman med spörsmålet
om statstjänstemännens förhandlingsrätt. Förslag till lösning av
denna fråga avser chefen för civildepartementet att anmäla för framläggande
för 1965 års riksdag. Beträffande regleringen av statstjänstemännens
rättsställning anför chefen för justitiedepartementet:

En modern författningsmässig reglering av statstjänstemännens rättsställning
måste — även om regleringen begränsas till grundläggande frågor
— bli förhållandevis utförlig. Det ligger i sakens natur, att i grundlag
ej bör intagas bestämmelser i alla hithörande ämnen. Ett urval måste ske
av frågor med klar konstitutionell inneböid, vilka förbehålles regeringsformen.
Författningsutredningen har ansett, att i en ny regeringsform
bör intagas bestämmelser om domares oavsättlighet men att beträffande
statstjänstemännens rättsställning i övrigt i regeringsformen endast bör
stadgas, att grundläggande bestämmelser om skyldigheter och rättigheter
gives i lag. Till denna bedömning, som det övervägande antalet remissinstanser
godtagit, kan jag ansluta mig. Det förhållandet att också åtskilliga
andra tjänstemän än domare bör kunna intaga en i förhållande till regeringen
självständig ställning kunde visserligen anföras som skäl för att
i grundlag bibehålla bestämmelser om oavsättlighet även för dessa tjänstemän.
Om värdet av en självständig och oväldig kår av förvaltningstjänstemän
och om anställningstrygghetens betydelse i detta sammanhang råder
heller icke delade meningar. Men de samhällsintressen varom här är fråga
tillgodoses enligt min mening bättre genom att i särskild lag meddelas utförliga
och specificerade bestämmelser om skydd för tjänsteman mot godtyckligt
eller eljest obehörigt avsked än genom allmänt hållna grundlagsbud
om sådant skydd. I det förslag till lag om statens tjänstemän som utarbetats
inom civildepartementet och för vilket jag tidigare redogjort har
sådana bestämmelser meddelats med giltighet för samtliga tjänstemän
inom den statliga förvaltningen. Lagens bestämmelser om entledigande
ger i vissa avseenden tjänstemännen ökat rättsligt skydd för anställningstryggheten.
Genomföres detta förslag kommer enligt min mening grundsatsen
om oavsättlighet inom förvaltningen att få ett tillfredsställande författningsenligt
skydd. Genom den av författningsutredningen förslagna
föreskriften om lagform för reglering av statstjänstemännens skyldigheter
och rättigheter blir riksdagen i tillfälle att på ett helt annat sätt än nu
medverka vid oavsättlighetsprincipens närmare utformning. Jag förordar
med hänsyn härtill, att regeringsformens bestämmelser om statstjänstemännen
begränsas att avse — förutom stadgandet i § 28 om befordringsgrunder
m. m. — dels bestämmelse om domares oavsättlighet och dels föreskrift
att grundläggande bestämmelser i övrigt om statens tjänstemän
gives i lag, stiftad i den ordning § 87 mom. 1 regeringsformen föreskriver.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 51

Beträffande den ifrågasatta ändringen av § 35 regeringsformen anför
departementschefen:

Vad härefter angår § 35 regeringsformen är denna paragraf, som jag tidigare
nämnt, att anse som ett undantag från § 36. Om den sistnämnda
paragrafen såsom här föreslås ej skall avse andra tjänstemän än domare,
är det följdriktigt att ur § 35 utesluta bestämmelser om förtroendetjänstemännens
rättsställning. Det kan förväntas, att dessa tjänstemäns anställningsförhållanden
blir reglerade i lagen om statens tjänstemän. I enlighet
härmed föreslår jag sådan ändring av § 35 att densamma blir tillämplig
endast i fråga om statsråd. I samband därmed bör bestämmelsen om
formerna för entledigande utgå.

Utskottet. Riksdagen har på hemställan av utskottet vid olika tillfällen
under senare år fäst uppmärksamheten på behovet av en allmän översyn av
den författningsmässiga regleringen av statstjänstemännens ställning. Osäkerhet
har rått om innebörden av gällande rätt samtidigt som regleringen av
statstjänstemännens rättsställning varit splittrad på olika slag av bestämmelser.

Frågan har också samband med spörsmålet om statstjänstemännens förhandlingsrätt,
i vilket ämne förslag kan väntas till 1965 års riksdag. Då den
planerade lösningen av detta problem i viktiga hänseenden kommer att ändra
rättsförhållandet mellan staten och dess tjänstemän finner utskottet i
likhet med departementschefen att regeringsformens bestämmelser redan
nu bör bli föremål för revision.

I grundlag bör endast ingå sådana stadganden rörande statstjänstemännen
som har direkt konstitutionell betydelse. Utskottet har därför ingen
erinran mot propositionens förslag att i regeringsformen intaga stadgande
om domares oavsättlighet medan grundläggande regler i övrigt om statstjänstemännens
rättsställning bör givas i lag.

Utskottet har i förslaget till utformning av § 36 regeringsformen vidtagit
en jämkning, som på ett otvetydigt sätt anger att bestämmelser om statstjänstemännens
rättigheter och skyldigheter genom den föreslagna grundlagsändringen
i stället givas i lag. Med hänsyn till den konstitutionella betydelse,
som denna lagstiftning får, föreslår utskottet att beredningen av
dessa lagärenden inom riksdagen tillkommer konstitutionsutskottet.

Beträffande den föreslagna ändringen av § 35 regeringsformen har utskottet
funnit att upphävandet av sista punkten i paragrafen kan medföra
missförstånd om formerna för handläggning av ärenden angående statsråds
entledigande. Genom en jämkning av Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
bör fastslås att beslut om entledigande av statsråd fattas av Konungen i
statsrådet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

5. Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

Gällande ordning. Enligt § 12 första punkten regeringsformen gäller såsom
allmän regel att Kungl. Maj :t äger ensam ingå överenskommelse med
främmande makt. I två fall är emellertid föreskrivet, att Kungl. Maj :t måste
inhämta riksdagens godkännande. Det ena fallet avser överenskommelser i
frågor, som riksdagen enligt regeringsformen äger avgöra själv eller gemensamt
med Kungl. Maj :t. Det andra fallet avser överenskommelser i frågor,
vilkas avgörande icke på angivet sätt ankommer på riksdagen men likväl
är av större vikt. överenskommelse av sist angivet slag kan dock med stöd
av ett undantagsstadgande i § 12 andra stycket regeringsformen emellanåt
slutas även utan godkännande från riksdagens sida. En förutsättning härför
är, att rikets intresse befunnits kräva sådan handläggning av ärendet.
Därest överenskommelse avslutas utan riksdagens godkännande skall emellertid
utrikesnämnden eller utrikesutskottet alltid beredas tillfälle att yttra
sig, innan ratifikationen äger rum. Jämlikt särskilt stadgande i § 13 regeringsformen
äger Kungl. Maj :t vidare att utan riksdagens medverkan
sluta fredstraktat. I de båda fall, då riksdagens godkännande av en överenskommelse
fordras, skall i densamma intagas förbehåll, varigenom dess
giltighet blir beroende av riksdagens bifall.

Riksdagens beslut om godkännande av överenskommelse fattas i samma
ordning som gäller för riksdagens beslut i allmänhet. Några särregler
för godkännande av överenskommelse, som för sin uppfyllelse kräver avvikelse
från grundlag, har icke meddelats. Man har i allmänhet ansett att
dylik överenskommelse överhuvud icke kan av riksdagen godkännas utan
att erforderlig grundlagsändring först kommit till stånd eller i vart fall ati
slutligt antagande av förslag till sådan ändring skett eller sker i anslutning
till godkännandet.

Frågan i vad mån Kungl. Maj :t äger utan riksdagens medverkan ensidigt
uppsäga ingången överenskommelse med främmande makt har i grundlagen
lämnats oreglerad.

Tidigare reformförslag. Mot bakgrunden av den snabba och i många hänseenden
omvälvande utvecklingen har på senare tid vid ett par tillfällen förslag
framförts om en revision av § 12 regeringsformen. I anledning av motioner
(I: 126 och II: 148) vid 1950 års riksdag tog konstitutionsutskottet (uti.
nr 8) först till behandling upp frågan om införande i de svenska grundlagarna
av en deklaration liknande den, som förekommer i vissa nyare europeiska
författningar, om vårt lands beredvillighet till sådana begränsningar av
suveräniteten, som är nödvändiga för att skapa en fredlig internationell
ordning. Då emellertid våra grundlagar saknar uttalanden om målsättningen
för statens verksamhet, fann konstitutionsutskottet att införandet

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 53

av en sådan deklaration i regeringsformen skulle innebära upptagande av
ett helt främmande element i vår författning. Vårt lands politik och hållning
till hittillsvarande internationella organisationer borde icke, uttalade
utskottet, kunna giva anledning till tvistemål rörande Sveriges vilja att på
alla sätt främja en utveckling syftande till internationell fred och säkerhet.
Av denna anledning ansåg utskottet, att det ej heller förelåg något praktiskt
behov av en sådan förklaring. Motionerna syntes emellertid utskottet
också ha ett vidare syfte. Genom det i dem föreslagna tillägget till § 12 regeringsformen
skulle nämligen ges möjlighet att i visst framtida läge
åstadkomma en revision av våra konstitutionella förhållanden utan formell
grundlagsändring. I denna fråga erinrade utskottet om att några
grundlagsmässiga hinder ej funnits för Sveriges anslutning till Förenta
Nationerna. Utskottet uttalade vidare, att om det i framtiden skulle komma
till stånd en överstatlig organisation, som påkallade en mera genomgripande
omgestaltning av våra författningsförhållanden, en sådan revision borde
äga rum i enlighet med författningens bestämmelser för grundlagsändring
och icke genom en överenskommelse med stöd av ett sådant fullmaktsstadgande,
som motionärerna önskade infört i § 12 regeringsformen. Utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet fästad på
ifrågavarande spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med utlåtandet. Riksdagen
avslog i enlighet med utskottets förslag motionerna.

Vid 1953 års riksdag väcktes motioner (I: 98 och II: 126) av väsentligen
samma innehåll som de förut nämnda. Även dessa avslogs av riksdagen.
Härefter väcktes icke motion i ämnet förrän vid 1962 års riksdag (II: 420).
Sedan detta ärende uppskjutits till 1963 års riksdag avslogs motionen under
hänvisning till att författningsutredningen då hade framlagt sitt förslag.

Författningsutredningen. Författningsutredningens förslag upptar tvä
stadganden om överenskommelser med främmande stat eller mellanfolklig
organisation. Utredningen föreslår dels en paragraf (4 kap. 8 §), vars innehåll
i allt väsentligt motsvarar den nuvarande § 12 regeringsformen, dels
ett stadgande (4 kap. 9 §), som avser att möjliggöra överförande av delar
av svensk statsmyndighet på internationella organisationer. Enligt det sistnämnda
må med riksdagens godkännande avslutas överenskommelse med
främmande stat eller mellanfolklig organisation, varigenom på mellanfolkiig
organisation överlåtes befogenhet, som enligt regeringsformen tillkommer
regeringen eller annan myndighet, eller befogenhet att i visst ämne stifta lag,
dock icke grundlag, eller att i visst ämne på rikets vägnar avsluta överenskommelse
med främmande stat. Utredningens förslag innebär vidare atl
godkännande ej får givas i annan ordning än som gäller för stiftande av
grundlag eller ock genom ett beslut av riksdagen, om vilket minst 5/6 av
dennas ledamöter eller vid tvåkammaralternativet minst 5/6 av vardera
kammarens ledamöter vid omröstningen förenat sig.

54 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om ett stadgande som
möjliggör överlåtelse genom traktat av grundlagsenliga befogenheter på
mellanfolklig organisation, har berörts av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och BJekinge, hovrätten för Västra Sverige,
socialstyrelsen, riksrevisionsverket, kommerskollegium, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser med undantag för länsstyrelserna i Södermanlands,
Blekinge och Västmanlands län, besvärssakkunniga, svenska
kommittén för nordiska patent, högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens
ledamöter, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen,
Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges industriförbund, Sveriges
grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
allmänna exportförening, Svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges
häradshövdingar samt föreningen Sveriges stadsdomare. Riksåklagarämbetet
har överlämnat yttranden från föreningen Sveriges stadsfiskaler,
föreningen Sveriges landsfiskaler samt statsåklagarna i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Kommerskollegium har bifogat yttranden från handelskamrarna
i riket.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av riksåklagarämbetet,
Göta hovrätt, länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs,
Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län, Svenska kommittén
för nordiska patent, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges köpmannaförbund,
föreningen Sveriges häradshövdingar samt föreningen Sveriges
stadsdomare. Även flertalet övriga remissmyndigheter har i och för sig
ställt sig positiva till en möjlighet att delegera konstitutionell befogenhet,
ehuru de anser möjligheten böra begränsas snävare eller eljest utformas
på annat sätt än i förslaget skett. Av några yttranden framgår, att man
funnit förslagets innebörd oklar och dess konsekvenser svåra att överblicka.

En mera negativ hållning till förslaget intages av regeringsrådet Quensel,
i vilkens yttrande regeringsrådet Hjern i allt väsentligt instämt. De uttalar
att den föreslagna bestämmelsen uppenbarligen skulle få en enorm
räckvidd och att en självuppgivelse av Sverige av vad orsak som helst i
stor utsträckning skulle sanktioneras av grundlagen. Enligt deras mening
bör därför förslaget icke kunna göras till föremål för lagstiftning utan ytterligare
och synnerligen noggrann undersökning, och om över huvud taget
grundlagen finnes böra uppta någon bestämmelse i ämnet, bör den fullmakt
att upplåta befogenheter som ges begränsas mycket snävare och uttryckas
på annat sätt än som skett i förslaget.

Beträffande det närmare innehållet i remissyttrandena får utskottet hänvisa
till propositionen s. 114—130.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 55

Departementschefen. Starka strävanden att intensifiera del mellanfolkliga
samarbetet har kännetecknat den senaste tidens utveckling. Dessa strävanden
har framför allt avsatt spår på traktatområdet, vilket är naturligt, därför
att traktaten utgör det dominerande medlet för förverkligande av mellanfolkligt
samarbete. Internationella överenskommelser ingås numera på
en mångfald områden, där föga eller intet mellanfolkligt samarbete tidigare
förekommit. Samtidigt som traktaterna kommit att spänna över talrika nya
ämnesområden, har staterna i stor utsträckning visat sig beredda att för
vinnande av ett gemensamt mål påtaga sig längre gående traktatförpliktelser
än förut varit brukligt. Som ett led i strävandena efter ett vidsträcktare
och mera djupgående internationellt samarbete har mellanfolkliga organisationer,
utrustade med mer eller mindre vittgående befogenheter, vuxit fram.
Inom somliga gruppbildningar har det internationella samarbetet till och
med nått så långt, att de samverkande staterna jämlikt dem emellan sluten
traktat överlåtit konstitutionella befogenheter på gemensamma mellanfolkliga
organ. En så fast form för samverkan utgör en ny företeelse i det internationella
samarbetet.

Mot bakgrunden av den utveckling, som sålunda ägt rum, kan det åtminstone
i förstone förefalla ganska närliggande att göra en samlad översyn av
samtliga konstitutionella regler, som berör traktatområdet och vad därmed
sammanhänger. En dylik översyn framstår emellertid som ett naturligt led
i en allmän författningsrevision och torde därför få anstå, till dess en sådan
kan äga rum. Sverige har städse intagit en positiv hållning till vidgat
internationellt samarbete i fredliga värv. Genom medlemskap i Förenta Nationerna
och därunder lydande fack- och specialorgan har Sverige aktivt
medverkat i dylikt internationellt samarbete. Även på andra håll har vårt
land deltagit i mellanfolkligt samarbete t. ex. för att stärka och utvidga
internationell handel och samfärdsel och att utveckla och kodifiera internationell
rättsordning. Våra grundlagar har hittills icke lagt hinder i
vägen för Sverige att ansluta sig till traktater och internationella organisationer,
när detta befunnits överensstämma med landets intresse. Ett svenskt
deltagande i det allt närmare internationella samarbete, som accentuerats
under senare tid, torde emellertid i visst hänseende påkalla en anpassning
av regeringsformen till de nya förhållandena. Vad jag här syftar på är, att
regeringsformen i sin nuvarande utformning lägger hinder i vägen för
överlåtelse av konstitutionella befogenheter på utomstående organ och därmed
också för rikets medverkan i sådant internationellt samarbete, som
kräver att dylik överlåtelse sker. På denna punkt bör en reform komma
till stånd redan nu.

Vad som i första hand aktualiserar eu sådan reform är det faktum, att
Sverige den 15 december 1961 ansökt om associering till Europeiska ekonomiska
gemenskapen (EEC). Ehuru det för dagen är ovisst, när denna an -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

sökan kan komma att upptagas till närmare behandling, bör man likväl
vara beredd på den situationen, att associeringsfrågan anmäler sig med
kort varsel. EEC grundar sig på en traktat, som av medlemsstaterna kräver
överlåtelse av vissa konstitutionella befogenheter. En del av EEC:s organ,
framför allt ministerrådet, har utrustats med befogenheter, som i vårt land
jämlikt gällande regeringsform utövas av Kungl. Maj:t, riksdagen eller annat
statsorgan. Ministerrådet äger exempelvis inom vissa gränser utfärda
förordningar rörande ekonomisk konkurrens inom det gemensamma marknadsområdet.
I vårt land tillhör konkurrenslagstiftningen jämlikt § 87 regeringsformen
Kungl. Maj:ts och riksdagens samfällda kompetensområde.
Exempel på andra befogenheter som tillkommer rådet är rätten att fastställa
tullsatser i den gemensamma tulltariffen. Beslutanderätten på tullområdet
utövas hos oss av riksdagen jämlikt § 60 regeringsformen. Som
ytterligare exempel på rådets befogenheter kan nämnas rätten att sluta tulloch
handelsavtal med tredje land. Enligt § 12 regeringsformen tillkommer
det Kungl. Maj :t att, i vissa fall efter riksdagens godkännande, sluta traktater
för Sveriges del. Även om det främst är Sveriges ansökan om associering
till en organisation med handelspolitiskt eller eljest ekonomiskt syfte,
som aktualiserat frågan om grundlagsändring i syfte att möjliggöra delegation
av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, bör man likväl
vid en reform av detta slag beakta, att den form av internationellt samarbete,
där sådan delegation ingår som ett karakteristiskt moment, i enlighet
med utvecklingens gång snart nog kan komma till användning på
andra områden, där det är önskvärt att Sverige medverkar, t. ex. när det
gäller att främja internationell rättsordning.

I vilken lagteknisk form möjlighet bör tillskapas att överföra konstitutionella
befogenheter på mellanfolklig organisation, kan måhända vara föremål
för viss tvekan. Författningsutredningen har för sin del förordat, att dylik
möjlighet öppnas enbart medelst en regel om rätten att ingå traktat,
varigenom konstitutionell befogenhet överlåtes på internationell organisation.
Samma metod har föreslagits i de riksdagsmotioner, som tidigare
väckts i ämnet. Denna metod synes bygga på uppfattningen att en traktat
av här ifrågavarande slag skulle vara av högre rättslig dignitet än grundlagarna
och därför utan särskild lagstiftningsakt kunna inverka ändrande
på dem. Riksdagen åter har vid behandlingen av motioner i ämnet närmast
varit inne på tanken, att möjlighet att delegera konstitutionella befogenheter
icke bör tillskapas i form av regler om slutande av traktat utan genom
regler, som anvisar lagstiftningsinstrumentet som medel för konstitutionella
befogenhetsöverlåtelser. Även enligt min mening är sistnämnda
metod att föredraga.

Att genom regler om lagstiftning skapa rättslig grundval för konstitutionella
befogenhetsöverlåtelser på mellanfolklig organisation kan i och för

Konstitutionsutskottets utlåtande nr tf) år 196b

sig ske på olika sätt. En möjlighet är att, när behov av konstitutionell befogenhetsöverlåtelse
uppkommer, i grundlagen införa en eller flera regler,
som tillägger det mellanfolkliga organet den kompetens som för ändamålet
erfordras, och samtidigt i motsvarande mån begränsar det svenska statsorganets
konstitutionella kompetens på området. Med detta tillvägagångssätt
kommer själva befogenhetsöverlåtelsen att ske genom en grundlagsregel.
En överlåtelse på internationellt organ av exempelvis befogenheten att
fastställa tullsatser, skulle med denna teknik kunna ske på så sätt, att § 60
regeringsformen kompletterades med en regel, som gav det internationella
organet önskad kompetens och samtidigt i motsvarande mån begränsade
riksdagens där stadgade bevillningsmakt. Ett sådant tillvägagångssätt medför
emellertid bl. a. den konsekvensen, att det internationella organet kommer
att åtnjuta grundlagsskydd för sin kompetens. Ett återtagande helt eller
delvis av de konstitutionella befogenheter, som överförts på organet, kan
då icke ske annat än i den tidskrävande ordning som gäller för ändring av
grundlag. Då skäl saknas att förläna ett utomstående organs kompetens
samma beständighet som grundlagen tillägger de svenska statsorganens
konstitutionella behörighet, bör den nu diskuterade tekniken, som även i
andra varianter än här berörts lätt medför olägenheter av skilda slag, icke
komma till användning. En annan möjlighet är att i regeringsformen införa
ett fullmakts- eller ramstadgande, som inom vissa gränser ger Kungl.
Maj :t och riksdagen i förening befogenhet att genom lag utan grundlags karaktär
överlåta konstitutionell beslutanderätt på internationellt organ. Med
denna anordning kommer grundlagen att ange ramen och formerna för
överlåtelse av konstitutionella befogenheter på mellanfolkliga organ, medan
själva befogenhetsöverlåtelsen kommer att ske genom lag utan egenskap av
grundlag. Detta alternativ vill jag för min del förorda. De betänkligheter,
som kan resas mot tanken att i delegationslagens form ändra eller modifiera
innehållet i grundlagsregler rörande de nationella statsorganens kompetens,
torde kunna mildras genom att särskilda garantier tillskapas för
stiftande av delegationslag.

När det gäller att i grundlagen angiva den ram, inom vilken Kungl. Maj :t
och riksdagen genom särskild lag skall kunna delegera konstitutionell befogenhet,
påkallar till en början den frågan uppmärksamhet, till vilka subjekt
delegation skall kunna ske. Härvid synes det mig ganska klart, att konstitutionella
befogenhetsöverlåtelser till andra utomstående organ än mellanfolkliga
organisationer, t. ex. till främmande makt, bör falla utanför delegationsramen.
Men icke heller alla mellanfolkliga organisationer bör kunna
ifrågakomma såsom utövare av konstitutionella befogenheter med giltighet
för vårt land. Endast sådana internationella organisationer, som har till
syfte att främja mellanfolkligt samarbete på fredliga verksamhetsområden,
bör i ramstadgandet upptagas såsom potentiella utövare av konstitutionella

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

befogenheter. Delegation av dylika befogenheter till internationell organisation
med militärt syfte faller därmed utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.
Som villkor för att konstitutionell beslutanderätt skall få överföras
på mellanfolklig organisation bör vidare gälla, att Sverige anslutit eller
ansluter sig till organisationen i fråga, vare sig anslutningen sker i form av
fullt medlemskap i organisationen eller i annan form för medverkan däri.

De begränsningar i ramstadgandets tillämplighetsområde, som jag nu
berört, har haft avseende å det subjekt, till vilket delegation skall kunna
ifrågakomma. En viss begränsning med hänsyn till den konstitutionella befogenhetens
art bör också lämpligen uppställas. Med konstitutionell befogenhet
avses i detta sammanhang beslutanderätt, som enligt regeringsformen
tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, gemensamt eller var för
sig, eller annat statligt organ, d. v. s. befogenhet som i avsaknad av det här
föreslagna fullmaktsstadgandet icke skulle kunna fråntagas organet utan
ändring av regeringsformen. Hit hör bl. a. rätten att stifta, ändra, förklara
och upphäva grundlag. Denna fundamentala statsfunktion bör emellertid
uppenbarligen icke kunna bli föremål för delegation till mellanfolkligt
organ, överlåtelse av beslutanderätt i grundlagsfrågor bör i enlighet härmed
falla utanför ramstadgandets tillämplighetsområde.

Däremot bör delegation i och för sig kunna ifrågakomma på övriga ämnesområden.
Härvid anmäler sig frågan om någon form av kvantitativ begränsning
på dessa ämnesområden. Svårigheterna att finna en användbar,
kvantitativ begränsningsformel av någorlunda precis natur är emellertid
högst betydande. Ehuru det i praktiken knappast kan bli fråga om att på
mellanfolkligt organ överlåta annat än vissa begränsade och specificerade
befogenheter, ligger det nämligen utanför möjligheternas gräns att förutsäga
vilka befogenheter av detta slag som i framtiden kan bli aktuella för
överlåtelse eller inom vilka ämnesområden de kan komma att falla. En
eventuell kvantitativ begränsning måste därför bli allmänt hållen. En möjlighet,
som kan förtjäna övervägas, är att som villkor för delegation till
mellanfolklig organisation uppställa, att övriga till organisationen anslutna
stater i åtminstone lika utsträckning överlåtit konstitutionella befogenheter
på organisationen. Ett sådant ömsesidighetskrav skulle kunna innebära ett
visst legislativt skydd mot alltför långtgående befogenhetsöverlåtelser.
Emellertid förekommer det, att stater, som tillhör en och samma mellanfolkliga
organisation, anslutit sig till denna på sinsemellan olikartade villkor.
Så är exempelvis fallet beträffande EEC. Ett ömsesidighetskrav av här
angiven beskaffenhet skulle ge upphov till svårigheter vid en ifrågasatt
svensk anslutning till sådan organisation. Även om ett dylikt ömsesidighetskrav
därför icke lämpligen kan uppställas som uttrycklig och ovillkorlig
förutsättning för att delegation skall få ske, ligger det likväl i sakens natur,
att när det gäller att i det konkreta fallet avgöra, om eller i vad mån en

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

konstitutionell befogenhetsöverlåtelse till mellanfolklig organisation bör ske
från svensk sida, största avseende måste fästas vid hur pass långtgående
inskränkningar i handlingsfriheten övriga till organisationen hörande stater
härutinnan påtagit sig. En annan möjlighet, som jag för min del vill
förorda, är att i ramstadgandet angiva, att konstitutionell befogenhetsöverlåtelse
endast får ske i begränsad omfattning. Därmed bör så mycket bli klart,
att stadgandet icke medger, att exempelvis sådana befogenheter som att
stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller ingå överenskommelse
med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet eller i en utsträckning,
som på något sätt kan inverka på rikets självständighet i stort.

På grund av vad jag i det föregående anfört vill jag föreslå ett tillägg till
§ 81 regeringsformen, enligt vilket beslutanderätt, som enligt regeringsformen
tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, gemensamt eller var för sig,
eller annat statligt organ, skall genom lag utan grundlags karaktär kunna
i begränsad omfattning överlåtas på mellanfolklig organisation för fredligt
samarbete, till vilken Sverige är eller skall bli anslutet. Att det hos oss liksom
i andra länder icke visat sig möjligt att med större stringens avgränsa
det område, inom vilket konstitutionell befogenhetsöverlåtelse bör få ske,
torde icke behöva föranleda några allvarligare farhågor. Det kan i detta
sammanhang förtjäna påpekas, att § 12 regeringsformen i och för sig medger,
att Sverige påtager sig mycket vittgående inskränkningar i sin handlingsfrihet
utan att detta i praktiken vållat några olägenheter.

Om det av skäl, som jag förut berört, icke låter sig göra att med den grad
av precision, som i och för sig varit önskvärd, fixera den ram, inom vilken
delegation skall få ske, ligger det desto större vikt på att grundlagen uppställer
så betryggande garantier som möjligt när det gäller formerna för
stiftande av sådan lag, varigenom konstitutionell befogenhetsöverlåtelse
sker till mellanfolkligt organ. En dylik lag, som ju ändrar eller modifierar
innehållet i regeringsformens kompetensregler, bör icke få komma till stånd
utan att saken underställts folket i val eller, om detta med hänsyn till tidsåtgången
vållar bestämda olägenheter, att åtgärden uppbäres av en bred
folkopinion sådan denna kommer till uttryck i riksdagen. Jag föreslår därför
i enlighet med grunderna för författningsutredningens förslag, att lag,
varigenom konstitutionell beslutanderätt delegeras till mellanfolklig organisation,
skall stiftas antingen i den ordning som gäller för grundlag eller
ock genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och en riksdag, i vilket minst
5/6 av de röstande i vardera kammaren vid votering instämt. Stadgandet
härom bör likaledes placeras i § 81 regeringsformen. En delegationslag bör
däremot kunna upphävas eller ändras i inskränkande riktning utan att nu
angivna lagstiftningsformer behöver iakttagas.

Att olika beslutskrav kommer att gälla för stiftande av delegationslag
och för riksdagens godkännande av den traktat, som föranlett lagen, torde

60 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

icke medföra några komplikationer redan av den anledningen, att Kungl.
Maj:t svårligen lärer kunna ratificera traktaten utan att lagen kommit till
stånd eller promulgera lagen utan att traktaten blivit godkänd.

Motionerna. I de likalydande motionerna I: 804 och II: 987 yrkas avslag
på propositionen i förevarande del. Motionärerna uttalar, att förslaget förefaller
vara ett hastverk med erkänt oöverskådliga konsekvenser.

En ändring i propositionens förslag till lydelse av § 81 regeringsformen
yrkas i de likalydande motionerna I: 815 och II: 1005. Motionärerna hemställer
sålunda, att orden »minst fem sjättedelar av röstande i vardera
kammaren» ersättes med orden »minst fem sjättedelar av kammarens ledamöter».
De finner delegering av grundlagsenliga befogenheter på ett
mellanfolkligt organ vara ett ärende av så utomordentlig vikt, att det bör
fordras att minst fem sjättedelar av kammarens ledamöter förenar sig om
beslutet, om detta skall fattas av en riksdag.

Utakottet. I den snabba utveckling, som efter det andra världskriget ägt
rum på det mellanfolkliga samarbetets område, har vårt land tagit en mycket
aktiv del och åtagit sig förpliktelser av betydande räckvidd. Våra grundlagar
har hittills icke utgjort hinder härför. Utvecklingen har emellertid
nu kommit så långt, att det kan bli aktuellt att till mellanfolkliga organ
överföra befogenheter som tillkommer svenska statsorgan. Det är givetvis
i första hand Sveriges ansökan om associering till EEC som aktualiserat
denna fråga. Ett överförande av konstitutionella befogenheter kan icke ske
utan ändring i gällande regeringsform.

Ett avstående av befogenheter, som utgör led i den svenska statens suveränitet,
berör fundamentala principer i vårt styrelseskick och är sålunda
en fråga av mycket stor vikt. Det bör icke äga rum utan att starka skäl talar
härför. Den ovan berörda utvecklingen på det mellanfolkliga samarbetets
område har emellertid medfört, att handelspolitiska eller andra skäl kan
komma att få den betydelse, att överlåtelse av konstitutionella befogenheter
på begränsade områden kan vara förenliga med rikets intresse. Utskottet
tillstyrker därför, att möjligheter öppnas att överföra sådana befogenheter
på mellanfolkliga organ och avstyrker alltså motionerna I: 816 och II: 1006.

Om sålunda befogenhetsöverlåtelser i vissa fall kan tänkas bli motiverade,
medför dock ämnets stora vikt, att de bör kringgärdas med speciella
garantier. Propositionen upptar också förslag till åtskilliga sådana. Sålunda
föreslås, att befogenhetsöverlåtelser skall äga rum genom beslut av Kungl.
Maj :t och riksdagen. Härigenom markeras, att överlåtelsen är direkt avhängig
av de svenska statsmakternas beslut och icke av överenskommelsen
med det mellanfolkliga organet. I denna del ansluter sig förslaget nära
till vad konstitutionsutskottet vid 1951 års riksdag uttalat. Utskottet delar
den mening, som i detta hänseende kommit till uttryck i propositionen, och

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A

tillstyrker ett ramstadgande, enligt vilket möjligheter skapas att överföra
befogenheter på mellanfolkligt organ för fredligt samarbete. Då det är svårt
att förutse arten och omfattningen av en eventuell framtida delegation av
befogenheter, kan det vara mindre lämpligt att såsom föreslås i propositionen
binda sig för att delegation skall ske med tillämpning av lagformen.
Utskottet föreslår med hänsyn härtill en jämkning av lagtexten.

Enligt propositionen skall grundlagsfrågor icke kunna delegeras till mellanfolkligt
organ. Denna begränsning finner utskottet självklar. I övriga
frågor skall delegation kunna ske endast i begränsad omfattning. Även
denna begränsning tillstyrker utskottet bestämt. I och för sig hade det varit
önskvärt att mera exakt ange i vilken omfattning befogenhetsöverlåtelser
utanför grundlagsområdet kan få äga rum. Med hänsyn till de skiftande
situationer, för vilka förevarande stadgande är avsett, synes det emellertid
omöjligt att i lagtexten ange annat än en allmänt hållen begränsningsregel.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka vad departementschefen
uttalat därom att stadgandet icke medger, att exempelvis vidare befogenheter
som att stifta lag, besluta om skatter och andra pålagor eller
ingå överenskommelse med främmande makt överlåtes vare sig i sin helhet
eller i en utsträckning, som på något sätt kan inverka på rikets självständighet
i stort. Vidare bör framhållas vikten av att gränserna för befogenhetsöverlåtelserna
klart anges i de delegationsbeslut, som Kungl. Maj :t
och riksdagen fattar, och att dessa gränser icke göres vidare än vad som
är oundgängligen nödvändigt för att uppnå syftet med den ingångna traktaten.

Det i propositionen framlagda förslaget anvisar den för grundlags stiftande
bestämda ordningen som den normala för befogenhetsöverlåtelser.
Utskottet delar denna mening. Endast om delegationsfrågan är mycket
brådskande bör den alternativt föreslagna vägen med beslut av en riksdag
med kvalificerad majoritet få användas.

I frågan om vilken majoritet man bör fordra för att en riksdag skall
kunna fatta beslut om befogenhetsöverlåtelse har olika meningar framkommit.
I propositionn föreslås sålunda, att sådant beslut kan fattas, om
fem sjättedelar av de röstande i vardera kammaren är ense därom. I motionerna
1:815 och II: 1005, som ansluter sig till författningsutredningens
förslag, yrkas att fem sjättedelar av vardera kammarens ledamöter skall
fordras för ett positivt beslut. Utskottet har funnit, att de synpunkter som
ligger bakom de båda förslagen är värda beaktande, och anser, att de kan
tillgodoses, om det i propositionen framlagda förslaget kompletteras med
en regel innebärande, att tre fjärdedelar av ledamöterna i vardera kammaren
alltid måste ha instämt i beslutet. Härigenom vinnes en garanti för att
en betryggande majoritet av riksdagens ledamöter är positivt inställd till
beslut om delegation. Utskottet förordar en jämkning av lagtexten i enlighet
med det anförda.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

I likhet med föredragande departementschefen anser utskottet, att ett delegationsbeslut
bör kunna upphävas eller ändras i inskränkande riktning
genom samfällt beslut av Kungl. Maj :t och en riksdag med enkel majoritet
i vardera kammaren.

Utskottet vill slutligen framhålla, att frågor om delegation av konstitutionella
befogenheter inom riksdagen torde böra beredas av ett utskott, i
vilket ingår ledamöter med särskild erfarenhet av utrikespolitiska, konstitutionella
och andra för ärendets behandling väsentliga frågor.

6. Inrättande av en riksdagens lönedelegation

Nuvarande ordning. I §§ 62 och 64 regeringsformen förutsättes befogenheten
att pröva statsverkets behov tillkomma riksdagen. Denna befogenhet
avser statens utgifter över huvud och således även dess lönekostnader. Sedan
länge har i praxis den uppfattningen om stadgandenas innebörd godtagits,
att det står riksdagen fritt att med hänsyn till utgiftsändamålet fixera
de särskilda inom huvudtitlarna upptagna posterna. Vad särskilt löneområdet
angår har riksdagen sålunda på tjänstemannasektorn prövat exempelvis
frågor om tjänsters inrättande och lönesättningen för olika kategorier
av tjänster.

Tidigare bestämdes de statsanställdas löner och övriga arbetsvillkor i
princip utan medverkan från arbetstagarsidan. Under de senaste årtiondena
har emellertid det på den privata arbetsmarknaden praktiserade förhandlings-
och avtalsväsendet alltmera vunnit insteg på den statliga arbetsmarknadssektorn.
En stor del icke löneplansplacerade arbetstagare i statens
tjänst är sålunda anställda på villkor, som fastställts i kollektivavtal. Riksdagen
beviljar på den statliga kollektivavtalssektorn anslag för löneändamål
utan att specificera anslagen med hänsyn till olika anställdas skilda
löneställning. Även beträffande befattningshavare med tjänstemannaställning
träffas avseende deras löner och åtskilliga andra anställningsvillkor
förhandlingsöverenskommelse mellan berörda arbetstagarorganisationer och
staten, överenskommelserna har emellertid icke karaktär av kollektivavtal
och är för övrigt icke heller förbundna med de för avtal i allmänhet karakteristiska
rättsverkningarna. De centrala förhandlingarna med statstjänstemännens
organisationer föres från statens sida av chefen för civildepartementet
eller befattningshavare i detta. Förhandlingsöverenskommelserna inom
tjänstemannasektorn, där den totala lönekostnaden är avsevärt större än
på kollektivavtalssektorn och där den individuella anställningen i stor utsträckning
är till sin varaktighet rättsligen garanterad, ingås under förbehåll
av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande. Sedan Kungl. Maj :t god -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196å 63

tagit träffad förhandlingsöverenskommelse, förelägges överenskommelsen
genom proposition riksdagen, som i kraft av sin befogenhet att pröva statsverkets
behov tager ställning till överenskommelsen och anslår de medel,
som dess ställningstagande föranleder. Även om förhandlingsöverenskommelser
kan röra såväl lönetabellerna som åtskilliga andra ämnen, anses likväl
vissa frågor inom tjänstemannasektom icke stå öppna för förhandlingsöverenskommelse.
Detta gäller t. ex. frågor om inrättande av nya tjänster
eller om ändrad lönegradsplacering, när den är förestavad av organisatoriska
förändringar, nytillkomna arbetsuppgifter och dylikt. I frågor, som icke anses
stå öppna för förhandlingsöverenskommelse, beredes dock arbetstagarorganisationerna
regelmässigt tillfälle att vid överläggningar med representanter
för staten eller i remissyttranden framföra synpunkter och önskemål.

Tidigare reformförslag. Det har vid olika tillfällen under senare år hävdats,
att systemet med förhandlingsöverenskommelser rörande statstjänstemännens
löner och andra ekonomiska villkor kringskurit riksdagens möjligheter
att realpröva statsverkets behov av medel för löneändamål och
andra av träffad förhandlingsöverenskommelse berörda utgiftsändamål.
Därvid har gjorts gällande, att sedan en förhandlingsöverenskommelse väl
kommit till stånd, riksdagen de facto icke bär annat val än att godtaga
överenskommelsen. Förslag har vid flera tillfällen framlagts syftande till
ett ökat parlamentariskt inflytande på statstjänstemännens löne- och tjänstevillkor.
I motionerna I: 322 och II: 431 till 1951 års riksdag hemställdes
om utredning rörande formerna för statsmakternas representation vid förhandlingar
med de statsanställdas organisationer. Statsutskottet avstyrkte
förslaget under hänvisning till att 1948 års förhandlingsrättskommitté
skulle upptaga berörda spörsmål (uti. nr 38). Riksdagen godtog utskottets
utlåtande.

I det betänkande (SOU 1951:54), som 1948 års förhandlingsrättskommitté
framlade år 1951 upptogs också till diskussion tanken att stärka
riksdagens inflytande på berörda område. Kommittén sade sig vilja överlämna
åt regeringen att, när förhandlingsorganisationen skulle utformas,
beakta huruvida och i så fall på vilket sätt utrymme borde beredas åt ett
lekmannainflytande vid sidan av den egentliga förhandlingsorganisationen.

I en vid 1953 års riksdag väckt motion II: 337 framhölls att systemet med
förhandlingsuppgörelser mellan staten och de stora personalorganisationerna
i realiteten eliminerat riksdagens rätt att bestämma över en stor del av riksstatens
utgiftssida. Riksdagen hade allenast formellt kvar sin befogenhet att
avslå eller ändra propositioner men befann sig i praktiken alltid i ett tvångsläge
och kunde knappast göra annat än att godtaga uppgörelser. Vad man kritiserade
var icke förhandlingsväsendet utan det förhållandet, att riksdagen ej
bereddes tillfälle att påverka förhandlingarna innan den ställdes inför faktum,
och därigenom i verkligheten miste den makt över budgeten, som grundlagarna
tillerkände folkrepresentationen. Som eu utväg i syfte att återställa

64 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

till riksdagen dess grundlagsenliga befogenhet hade den tanken framlagts, att
lönebesluten helt och definitivt skulle överlämnas åt en fullmäktigeinstitution.
Denna skulle ges en ställning liknande riksbanksfullmäktige eller riksgäldsfullmäktige
och den skulle i likhet med dessa handla å riksdagens vägnar,
eventuellt i anslutning till allmänna riktlinjer som riksdagen i förväg
fastställt. Ett av syftemålen med en sådan anordning skulle vara att, genom
medlemmar i delegationen, garantera riksdagen ett reellt inflytande på lönesättningen
för de statliga befattningshavarna under alla stadier av en löneförhandling
och alltså innan riksdagen de facto bundits av det resultat, vari
förhandlingarna utmynnat. En sådan delegation av riksdagens beslutande
makt kunde dock icke ske utan grundlagsändring.

I sitt utlåtande nr 204 över ifrågavarande motion framhöll statsutskottet,
att det förslag som framlagts av 1948 års förhandlingsrättskommitté
torde komma att underkastas en ingående översyn. Det syntes utskottet
lämpligt, att i samband med en dylik översyn uppmärksamhet ägnades jämväl
åt frågan om formerna för riksdagens medverkan vid statliga löneuppgörelser.
En utredning härav borde sålunda komma till stånd i nämnda
sammanhang. Det borde enligt utskottets mening icke vara uteslutet att även
andra sidor av det föreliggande problemet än de i motionen berörda blev
föremål för undersökning, t. ex. möjligheterna för det ifrågasatta organet att
medverka vid en »uppgörelse vid bordet». Utskottet hemställde, att riksdagen
skulle anhålla om utredning angående formerna för riksdagens medverkan
vid de statliga löneuppgörelserna. Denna hemställan bifölls av riksdagen.
Riksdagens skrivelse i ärendet överlämnades sedermera till författningsutredningen
för att vara tillgänglig vid utredningsuppdragets fullgörande.

Även om strävandena att stärka riksdagens inflytande över budgetens
löneposter präglat åtskilliga debattinlägg, har emellertid även förslag, som
går i annan riktning, framförts i den offentliga diskussionen. 1956 års förhandlingsrättsutredning,
som hade att undersöka de rättsliga konsekvenserna
av en vidgad tillämpning av den allmänna arbetsrättens regler på
det statliga tjänstemannaområdet, förordade sålunda i sitt år 1960 avgivna
betänkande (SOU 1960: 10) att såväl regering som riksdag skulle träda
tillbaka som avtalspart och att förvaltningsmyndighet helt skulle från statens
sida svara för handhavandet av förhandlings- och avtalsväsendet.

Fördelen av att de högsta politiska instanserna åtminstone i princip ställdes
fria i förhållande till de förhandlande parterna ansågs påtaglig. En motsatt
inställning var enligt utredningen oegentlig också på grund av dessa
instansers möjligheter och förpliktelser att i särskilda fall vidtaga extraordinära
åtgärder till skydd för arbetsfreden. Att partsorganet på statssidan
ej anknöts till regering och riksdag syntes enligt utredningens mening för
övrigt vara en förutsättning för att medlingsinstitutionen skulle kunna
kopplas in på arbetstvister på slatstjänsteinannaområdet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Under remissbehandlingen av förhandlingsrättsutredningens förslag
framhölls emellertid från flera håll, att uppgörelser rörande löneläget för
statstjänstemän i stort sett ej var lämpliga eller möjliga utan mycket nära
kontakt med de för finanspolitiken ansvariga statsmakterna.

Författningsutredningen. Med den samhällsutveckling som ägt rum under
de senaste årtiondena är det enligt författningsutredningens mening både naturligt
och ändamålsenligt, att statstjänstemännens avlöningsförmåner normalt
fastställes genom förhandlingsöverenskommelser med statstjänstemännens
egna organisationer. Arbetstagarna får därigenom, på samma sätt som
på den privata arbetsmarknaden, del av ansvaret för löneutvecklingen. Det
är vidare av betydande värde, att lönefrågor löses i samförstånd mellan
arbetsgivar- och arbetstagarparten.

Om man ntgår från att det faktiska avgörandet i lönefrågorna alltjämt
normalt bör träffas genom förhandlingsöverenskommelse och att det sedan
en uppgörelse kommit till stånd, icke bör föreligga någon möjlighet att ens
genom riksdagsbeslut ändra uppgörelsen, anser utredningen det nödvändigt
att ge riksdagen ett inflytande, som kan utövas innan överenskommelsen
träffats. Att inrätta ett konsultativt löneråd eller att låta riksdagspartierna
vara representerade i ett statligt förhandlingsorgan förverkligar enligt utredningens
mening icke syftet; lönefrågorna måste även med sådana anordningar
behandlas i vanlig ordning av riksdagen. Det gäller i stället att finna en
form, som möjliggör att riksdagen kan utöva ett reellt inflytande på innehållet
i en förhandlingsöverenskommelse och som alltså ersätter den nu
efterföljande formella riksdagsbehandlingen. Enda möjligheten anser utredningen
då vara, att riksdagen delegerar sin rätt att godkänna en förhandlingsöverenskommelse
åt ett särskilt riksdagsorgan. Detta organ bör emellertid
icke deltaga i själva förhandlingarna. Det bör i stället kunna finnas
tillgängligt i nära kontakt med förhandlingarna och därvid kunna taga
ställning till, d. v. s. å riksdagens vägnar godkänna eller underkänna eu av
parterna föreslagen lösning. Ett sådant arrangemang möjliggör enligt utredningens
mening snabba och definitiva ställningstaganden, något som
torde vara angeläget för de i förhandlingarna medverkande parterna. Det
torde vidare kunna tillförsäkra riksdagen ett inflytande, som även är reellt.

För beräkningen och anvisandet av de anslag, vilka blir erforderliga till
följd av en träffad överenskommelse, erfordras, framhåller utredningen,
proposition i vanlig ordning. Riksdagen kan vid behandlingen av sådan proposition
icke ändra överenskommelsen, men erhåller genom propositionen
en redogörelse för innehållet i överenskommelsen och har möjlighet att i
samband med anslagsberäkningen göra uttalanden. Motion bör icke kunna
väckas om alt överenskommelsen skall ändras men väl om att riksdagen
skall göra uttalanden med anledning av denna. Kommer eu övcrenskom -

3 Jlihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 and. Nr IV

66 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

melse till stånd, kan resultatet bli att väckt motion inom det av överenskommelsen
berörda området, icke kan föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida.

Anordningen med ett organ, som å riksdagens vägnar äger godkänna
en förhandlingsöverenskommelse i frågor angående statstjänstemänncns
avlöningsförmåner, bör enligt utredningens mening icke vara tvingande.
Det bör i stället ankomma på riksdagen att besluta om att överlåta nämnda
befogenhet åt ett sådant organ. Fall torde kunna tänkas, då riksdagen av
politiska eller andra skäl själv vill besluta i ärende varom här är fråga.
Organet bör kunna utses för viss förhandling eller för viss tid under riksdagens
valperiod och således kunna fungera även under tid då riksmöte
icke pågår. Enligt utredningens tvåkammaralternativ bör valet avse viss
förhandling eller viss tid under valperioden till andra kammaren. Organet
bör enligt utredningens mening användas endast i frågor, som till sin
natur är riksdagsärenden.

Om riksdagen ej delegerar sin rätt att godkänna en förhandlingsöverenskommelse
åt ett riksdagens organ eller om detta icke godkänner en av
parterna överenskommen lösning eller om överenskommelse över huvud ej
kan träffas mellan parterna, får ärendet, i den mån en lösning är nödvändig,
avgöras genom att riksdagen i vanlig ordning tager ställning till ärendet
i dess helhet.

Författningsutredningen föreslår på anförda skäl att rätten att godkänna
en förhandlingsöverenskommelse å riksdagens vägnar överlåtes åt ett
särskilt organ benämnt riksdagens lönedelegation.

Utredningen har övervägt frågan om att stadga förbud att till ledamot av
delegationen utse den som företräder arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation.
Utredningen har emellertid stannat för att icke föreslå någon bestämmelse,
som reglerar urvalet av ledamöter, men utredningen förutsätter att
riksdagen till ledamot i delegationen ej väljer person, som är styrelseledamot
av, anställd hos eller eljest innehar uppdrag från förhandlande organisation.

Beredningen inom civildepartementet. Enligt de inom civildepartementet
utarbetade förslagen rörande de offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt
(SOU 1963: 51) skall statens tjänstemän få samma rätt som arbetstagare
i enskild tjänst att genom sina organisationer förhandla om lön och övriga
ekonomiska förmåner och att träffa kollektivavtal. Utanför förhandlingsoch
avtalsområdet faller enligt förslaget bl. a. frågor om antagande och entledigande
av tjänstemän, tjänstemans åligganden i tjänsten, tjänsters inrättande
och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie stat, indragning och
förändring av tjänster och tjänsteorganisationens utformning i övrigt samt
myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten och arbetstidens förläggning. Enligt förslagen skall rätt att vid -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

taga stridsåtgärder i intressetvister under vissa förutsättningar föreligga
även på den offentliga sektorn.

Enligt bemyndigande den 31 maj 1963 har chefen för civildepartementet
tillkallat en beredning med uppdrag att inom departementet biträda med
övervägande av organisationen av ett statligt förhandlingsorgan m. m. Beredningens
arbete pågår.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om en riksdagens lönedelegation
har berörts av ett stort antal remissinstanser, som haft att
yttra sig över denna del av författningsutredningens förslag. Med några
undantag har samtliga remissorgan i princip tillstyrkt förslaget. Undantagen
är dels statens lönenämnd och Svenska kommunförbundet, vilka icke
tillkännagivit någon principiell ståndpunkt, dels länsstyrelsen i Hallands lån,
som synes förorda ett konsultativt löneråd.

Vad angår lönedelegationens sakliga kompetens har i
något remissvar tvekan yppats vilka uppgifter som skall tillkomma delegationen
under själva förhandlingsarbetet. Fullmäktige i riksgäldskontoret
anser sålunda, att det hade varit önskvärt, om lönedelegationens sammansättning,
arbetsformer och befogenheter närmare preciserats av utredningen.
Motiven ger i denna del icke tillräcklig ledning och själva lagtexten
lämnar rum för tvekan angående delegationens befogenheter under själva
förhandlingsskedet. Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det nödvändigt,
att lönedelegationen ges möjlighet till inflytande innan överenskommelse
mellan regeringen och statstjänstemännens organisationer träffas. Länsstyrelsen
förutsätter, att lönedelegationen skall beredas tillfälle att följa
förhandlingarnas gång.

Vad angår de frågor, i vilka lönedelegationen skall äga beslutskompetens,
finner statskontoret angeläget, att lönedelegationen icke får ersätta riksdagen
i andra frågor än sådana som skall kunna regleras genom kollektivavtal.
Enligt det inom civildepartementet utarbetade förslaget till förhandlingsrätt
för offentliga tjänstemän har från avtalsområdet uteslutits bl. a.
frågor om tjänsters inrättande och uppförande på ordinarie och icke-ordinarie
stat, indragning och förändring av tjänster eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt. Detta förslag fastslår sålunda, att statsmakterna
ensamma har att bestämma den organisation, där de tjänster ingår, om
vilkas lönesättning avtalsförhandlingar skall föras. Denna princip är enligt
statskontorets mening synnerligen viktig.

Fullmäktige i riksbanken förutsätter, att lönedelegationen även när det
gäller riksbankens och andra riksdagsverks förhandlingar skall kunna följa
dessa och med för riksdagen bindande verkan taga ställning till förhandlingsresultatet.

Förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt
organ har i allmänhet godtagits eller lämnats utan erinran under re -

68 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

missbehandlingen. Länsstyrelsen i Malmöhus län betecknar t. ex. förslaget
i denna del såsom lämpligt. Några remissorgan tillkännager dock en kritisk
inställning på denna punkt. Sveriges akademikers centralorganisation framhåller,
att en bestämmanderätt för riksdagen in pleno på förhandlingsområdct
med all sannolikhet skulle kunna komplicera och fördröja förhandlingarna
på ett sätt som ej är ändamålsenligt. Centralorganisationen avstyrker
därför förslaget att lönedelegationen skall vara ett fakultativt organ.
Statstjänstemänens riksförbund finner lönedelegationen vara en så
nödvändig institution, att det icke bör tillkomma riksdagen att i det särskilda
fallet avgöra, om delegationen skall tillsättas eller icke. Statstjänarkartellen
förutsätter, att en lönedelegation alltid skall finnas. Endast
om så blir fallet uppnås alla de fördelar för förhandlingsverksamheten som
åsyftats och som från de anställdas sida eftersträvats. Det får enligt statstjänarkartellens
uppfattning icke föreligga möjlighet för riksdagen att avpolitiska
eller andra skäl undvika att delegera beslutanderätten och därigenom
i vanlig ordning själv taga ställning till ärendet i sin helhet. En
grundförutsättning för ett genomförande av ett förhandlingsförfarande i enlighet
med civildepartementets förslag i saken och träffad preliminär överenskommelse
om huvudavtal med organisationerna är nämligen, att parterna
ges möjlighet att träffa direkta bindande överenskommelser. Landsorganisationen
i Sverige har förklarat sig i huvudsak dela de synpunkter, som
statstjänarkartellen i sitt yttrande framfört.

Beträffande urvalet av ledamöter i lönedelegationen har författningsutredningens
ståndpunkt, att riksdagen icke till ledamot av delegationen
bör välja någon, som är styrelseledamot av, anställd hos eller eljest
innehar uppdrag från förhandlande organisation, i sak godtagits eller lämnats
utan erinran av remissorganen. Flertalet remissorgan har i likhet med
författningsutredningen icke funnit någon uttrycklig regel härom erforderlig.
En del remissorgan har dock härutinnan intagit en annan ståndpunkt.
Fullmäktige i riksgäldskontoret anser det sålunda vara en brist, att
någon jävsregel icke föreslagits. Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det
visserligen självklart, att den av författningsutredningen omnämnda personkategorien
ej skall inväljas i lönedelegationen men anser hinder icke
föreligga att meddela uttrycklig bestämmelse härom. Även länsstyrelsen i
Stockholms län ifrågasätter om icke uttrycklig jävsregel bör meddelas.

Besvärssakkuniga anser övervägande skäl tala för att stadgande om att
riksdagsman, som innehar sådan ställning i fackorganisation, ej må inväljas
i delegationen.

Departementschefen. Allmän enighet torde enligt departementschefen råda
om att jämväl de statsanställdas anställningsförmåner så långt möjligt bör
utformas i samförstånd med deras arbetstagarorganisationer. Därmed vinnes,
att arbetstagarsidan, såsom för modern uppfattning ter sig naturligt,

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

erhåller medinflytande på anställningsvillkorens utformning och medansvar
för löneutvecklingen och arbetsfredens bevarande. Beträffande förhandlingssystemets
konsekvenser för riksdagens handlingsfrihet vid prövning a"\ anslag
för löneändamål anför departementschefen:

När det gäller att bedöma förhandlingsprincipens konstitutionella återverkningar
står det enligt min mening klart, att förhandlingssystemet, som
ju syftar till medinflytande för arbetstagarsidan, redan i sig måste innebära,
att statsmakternas handlingsfrihet icke kan vara lika vidsträckt som
på den tid, då löner och andra arbetsvillkor bestämdes av staten-arbetsgivaren
ensidigt. Härtill kommer, att förhandlingssystemet för sitt praktiska genomförande
kräver, att det förhandlande organet åtnjuter ett visst mått av
självständighet, så att det inom givna gränser kan taga ställning till frågor,
som uppkommer under förhandlingens gång, utan att i varje enskild fråga
oavsett dess vikt och räckvidd behöva inhämta statsmakternas eller annat
organs ståndpunkt. Dessa synpunkter bör dock icke undanskymma blicken
för det faktum, att det parlamentariska inflytandet icke med riksdagens
nuvarande arbetsformer kunnat beredas det utrymme, som i och för sig
varit önskvärt med hänsyn till riksdagens anslagsprövande funktion och
som även i ett förhandlingssystem bör vara möjligt att åvägabringa, om
härför lämpade parlamentariska organisationsformer ställes till förfogande.

I likhet med författningsutredningen finner departementschefen det med
hänsyn till berörda förhållanden påkallat att söka förstärka det parlamentariska
inflytandet på förevarande område.

För att uppnå det åsyftade resultatet bör enligt departementschefens mening
ett riksdagsorgan av mindre format få till befogenhet dels att godkänna
träffad förhandlingsöverenskommelse, dels att fungera som rådgivande
organ innan en förhandlingsfråga nått sin lösning i form av en föreliggande
överenskommelse. Rådplägningen bör ske med statsrådsledamot, som Kungl.
Maj :t därtill förordnat.

Beträffande frågorna om lönedelegationen bör erhålla fakultativ eller
obligatorisk karaktär och området för dess kompetens anför departementschefen
:

Med hänsyn till organets betydelse såväl för det parlamentariska inflytandet
på området som för förhandlingsprincipens genomförande på den
statliga tjänstemannasektorn vill jag i likhet med några remissinstanser
förorda, alt organet ej erhåller fakultativ karaktär utan göres obligatoriskt.
Såsom författningsutredningen funnit och remissinstanserna allmänt tillstyrkt,
bör detta organ vara ett för ändamålet särskilt valt organ, som lämpligen
kan benämnas riksdagens lönedelegation.

Vad angår området för delegationens beslutskompetens är utan vidare givet,
att delegationen icke bör ha att taga befattning med frågor, som författningsenligt
avgöres utan riksdagens medverkan. Hur beslutskompetcnsen
i övrigt skall bestämmas, kan månhända vara föremål för viss tvekan. I
författningsutredningens betänkande föreslås beslutskompetensen omfatta
dels förhandlingsöverenskommelse rörande statsanställdas avlöningsförmåner,
dels ock förslag som har omedelbart samband med överenskommelsen.
Syftet med delegationens inrättande synes emellertid knappast påkalla, all

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

delegationen erhåller beslutskompetens i frågor, som ej blivit föremål för
f\?rh1andIin§söverenskommelse. Endast då sådan överenskommelse träffats,
föreligger ju det faktum som påtalats såsom hinder för realprövning från
riksdagens sida. Har förhandlingsöverenskommelse ej slutits, vare sig°detta
berott på att parterna icke kunnat nå samförstånd i en förhandlingsfråga
eller på att saken rört ämne, som icke anses kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse,
bör ärendet, då så för erhållande av anslag
eller eljest erfordras, föreläggas riksdagen för behandling i vanlig ordning
Ä andra sidan bör beslutskompetens tillkomma delegationen icke blott" i
fråga om förhandlingsöverenskommelse rörande avlöningsförmåner utan
aven med avseende å förhandlingsöverenskommelse, som angår andra anställningsvillkor,
t. ex. pensioner, oavsett om överenskommelsen har samband
med traffad löneuppgörelse eller icke. Det kan förtjäna påpekas att
delegationen icke genom en sådan bestämning av dess kompetensområde er r-

u.r,.esIutanderätt * alla frä8or av riksdagsärendes natur, vilka rör rättsförhållandet
mellan staten och dess anställda. Sådana hithörande frågor
som ar av niera offentligrättslig natur, anses nämligen i praxis överhuvud
icke kunna bli föremål för förhandlingsöverenskommelse. I det inom civ il -n?ligCn ukubelade förslaget till lag om statens tjänstemän
? r-19^L0l\,lar en Precisering skett av de ämnen, som avses skola falla

utanför forhandlings- och avtalsområdet. Till dessa ämnen har — förutom
mycket annat hänförts frågor om tjänsters inrättande, indragning och
förändring samt tjänsteorganisationens utformning i övrigt Frågor som
ar eller framdeles blir förbehållna offentligrättslig reglering, kommer även
lac(* c*el1 föreslagna bestämningen av delegationens beslutandekompetens
att behandlas av riksdagen i vanlig ordning. Vad närmare angår spörsmålet
vilka arbetstagarkategoriers anställningsvillkor som bör falla inom lönedelegationens
kompetensområde har redan antytts, att anställningsvillkoren
för statliga arbetstagare bör hänföras dit. Tillräcklig anledning att
härvid gora skillnad mellan arbetstagare, som tillhör den under Kungl.
Maj :t sorterande förvaltningen, och arbetstagare i riksdagen och dess verk
synes icke föreligga. Lönedelegationens beslutskompetens''bör dessutom om!atta
anställningsvillkoren för andra än statliga arbetstagare, i den mån det
för attmngsenhgt tillkommer riksdagen att pröva dylika arbetstagares anställningsvillkor.
Exempel på sådana arbetstagare utgör lärare, församlingspraster
och kyrkomusiker. Såsom författningsutredningen förordat bör
slutligen delegationens befogenhet att fatta beslut å riksdagens vägnar
endast avse det fall, att delegationen vill godkänna en förhandlingsöverenskommelse,
som Kungl. Maj:t eller, då fråga är om riksdagen och dess verk,
annat behörigt organ biträtt och för godkännande framlagt för delegationen.
Denna ordning bör iakttagas, även om förhandlingsverksamheten på
statens sida framdeles skulle komma att i större utsträckning än hittills
handhas av ämbetsverk. Finner delegationen ej skäl godkänna träffad överenskommelse,
bor i enlighet med författningsutredningens förslag möjlighel
sta öppen att vid behov förelägga riksdagen saken för prövning i vanli« ord ■
ning. ° ö

Vad angår delegationens konsultativa verksamhet bör uppgiften att rådplaga
med därtill förordnad statsrådsledamot i princip gälla frågor som
faller inom området för delegationens beslutskompetens." Det är utan vidfire
tydligt, att uppgiften att rådgöra med statsrådsledamot dock icke avser
frågor rörande arbetstagare i riksdagen och dess verk.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 71

Departementschefen anför beträffande delegationens sammansättning följande: Liksom

författningsutredningen och praktiskt taget alla remissorganen
anser jas lönedelegationen lämpligen kunna bestå av sexton ledamöter. A\
dessa bör vardera kammaren inom sig välja hälften. Vardera kammaren
bör också inom sig utse suppleanter att när ledamöter i delegationen far
förfall inträda i deras ställe. Antalet suppleanter i delegationen synes lika
litet som antalet utskottssuppleanter behöva regleras i grundlag utan bor
bero på vad vardera kammaren för sig beslutar. I samband med den slutliga
prövningen av den här aktuella grundlagsreformen torde få overvagas att
göra presumtionsregeln om antalet utskottssuppleanter i § 7 mom. I i kamrarnas
ordningsstadga, stadgandet om avsägelse av uppdrag sasom utskottsledamot
eller utskottssuppleant i § 9 nämnda stadga, reglerna om ordningen
för utskottssuppleants inträde i § 12 riksdagsstadgan samt bestamme -sen om utskottsledamots skyldighet att anmäla förfall i § 16 riksdagsstadgan
tillämpliga jämväl på ledamot resp. suppleant i lönedelegationen.

Ledamot av delegationen bör endast den kunna vara som är ledamot a\
riksdagen. Självfallet bör icke heller suppleant kunna tjänstgöra såsom
ledamot i delegationen, om lian ej tillhör riksdagen. Det torde utan uttrycklig
regel kunna förutsättas, att riksdagen icke i lönedelegationen inväljer
riksdagsledamot, som i sin verksamhet utanför riksdagen kan antagas ha
ett mera uttalat intresse av hur frågor inom delegationens verksamhetsområde
löses. Jag tänker härvid särskilt på den som tillhor styrelsen tor arbetstagarsammanslutning,
vilken består av eller inbegriper statliga arbetstagare"
eller förening därav, eller som innehar annat uppdrag för sådan sammanslutning
eller är funktionär i dylik sammanslutning. Det lärer också
utan särskild föreskrift vara tydligt, att riksdagsledamot, som är statsråd,
icke bör ingå i delegationen, eftersom förhandlingsöverenskommelse, som
framlägges för delegationens godkännande, dessförinnan prövats av Kungl.
Maj :t (jfr RO § 36 mom. 6).

Beträffande lönedelegationens arbetsformer antör departementschefen
bl. a. att omröstning till beslut inom delegationen synes böra ske Öppet. Vid
lika rösttal bör enligt departementschefens mening delegationens ordförande
ha utslagsröst. Det bör vidare stå ledamot, som ej instämt i delegationens
beslut, fritt att få sin skiljaktiga mening antecknad i delegationens handlingar.

Departementschefen anför vidare:

Till förhandlingstekniken hör, att part icke i förväg röjer de mått och
steg, han är beredd att vidtaga i olika lägen, som kan tänkas uppstå under
förhandlingens gång. Om så sker kan nämligen parten latt hamna i ett
förhandlingsmässigt underläge. Lönedelegationen kan uppenbarligen komma
att erhålla informationer, vilkas röjande skulle kunna försätta staten i försämrad
förhandlingsposition. Ledamot av delegationen bör därför icke aga
att utan tillstånd av delegationen yppa vad som förekommit vid en frågas
behandling i delegationen. Denna tystnadsplikt bör dock icke galla or
obegränsad tid. Sedan förhandlingen i saken lett till en överenskommelse
eller eljest slutförts (jfr 34 § sekretesslagen), synes sekretessbehovet icke
vara mera framträdande än att tystnadsplikt torde kunna undvaras och de
synpunkter, som i allmänhet talar för offentlighet i allmän verksamhet, kun -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

na tillgodoses. I likhet med vad som gäller för utrikesnämnden, bör ledamot
oeh suppleant i delegationen första gången han är närvarande vid sammantrade
ined delegationen avge försäkran om tystnadspliktens iakttagande Det
torde i senare sammanhang få övervägas att komplettera sekretesslagen med
regler om motsvarande skydd för delegationens handlingar.

Motionerna. I överensstämmelse med författningsutredningens förslag
hemställes i dels likalydande motionerna I: 816 och II: 1006, dels motionen
I: 819 att riksdagens lönedelegation skall vara ett fakultativt organ. Det antöres
att riksdagen inte helt bör avhändas möjligheten att pröva förhandhngsoverenskommelse.
I de förstnämnda motionerna hemställes dessutom
att lönedelegationen skall vara skyldig lämna redovisning över sin verksamhet
till riksdagen.

Utskottet. For vår tid framstår det som naturligt att de statsanställdas
anställningsförmåner i likhet med vad som i övrigt gäller på arbetsmarknaden
utformas under medverkan av de anställdas organisationer. Förhandlingssystemet
har emellertid konstitutionella återverkningar särskilt
för riksdagens befogenhet att enligt regeringsformen pröva statsverkets
behov innefattande bl. a. frågor om tjänsters inrättande och lönesättningen
för olika kategorier av tjänster. Förhandlingsprincipens tillämpning har
medfört att det reella avgörandet träffas genom överenskommelse mellan
staten och de statsanställdas organisationer och att riksdagen vid senare
prövning haft sin handlingsfrihet kringskuren.

Genom inrättande av en riksdagens lönedelegation med rätt att samråda
med vederbörande statsråd under förhandlingarna och med rätt att godkänna
förhandlingsöverenskommelse bör riksdagens opinion på ett effektivt
sätt kunna komma till uttryck. Utskottet tillstyrker sålunda förslaget
att inrätta en riksdagens lönedelegation.

Utskottet föreslår emellertid i anledning av motionerna 1:816 och II:
1006 samt 1:819 en sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av
§ 62 regeringsformen att riksdagen ges möjlighet att för visst fall återkalla
lönedelegationens uppdrag. Riksdagens i grundlag givna befogenheter på
statsregleringens område är av sådan vikt att möjligheten för riksdagen
att återtaga en delegation av angivet slag ej bör vara utesluten.

Utskottet har ingen erinran mot vad departementschefen anfört rörande
omfattningen av de uppgifter, som kan bli föremål för delegationens
samråd med vederbörande statsråd eller som kan ingå i förhandlingsöverenskommelse.

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i vad det avser lönedelegationens
sammansättning och arbetsformer varvid förutsättes att vederbörliga
ändringar i riksdagsstadga och kamrarnas ordningsstadgor vidtages
i samband med grundlagsförslagens slutliga prövning. I detta sammanhang
bör även frågan om formerna för riksdagens återtagande av uppdraget för

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196å

visst fall liksom det i likalydande motionerna I: 816 och II: 1006 upptagna
spörsmålet om redovisning av delegationens verksamhet inför riksdagen
prövas.

7. Inrättande av en riksdagens krigsdelegation m. m.

Gällande bestämmelser. I § 50 regeringsformen liksom i däremot svarande
bestämmelse i § 31 riksdagsordningen stadgas, att riksdagen skall sammanträda
i rikets huvudstad utom i de fall, då fiendens framträngande eller
pest eller andra lika viktiga hinder gör det omöjligt eller för riksdagens
frihet och säkerhet vådligt. I dessa fall tillkommer det Kungl. Maj :t att
efter samråd med av riksdagen valda riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
utsätta annan riksdagsort. Däremot innehåller grundlagarna inga regler
som tager sikte på den situationen, att riksdagen till följd av krig blir satt
ur stånd att fullgöra de uppgifter, som normalt åvilar den. Då bestämmelser
i nämnda hänseende saknas, torde man stundom ha utgått från att den
s. k. konstitutionella nödrätten i trängande fall skulle ge Kungl. Maj :t möjlighet
att vidtaga de åtgärder, som befinnes nödvändiga.

Författningsutredningen. Under 10 kap. i förslaget till regeringsform
framhåller författningsutredningen inledningsvis, att det uppenbarligen
framstår som i hög grad angeläget, att förutsättningar skapas för att statsmakterna
även under extraordinära förhållanden skall kunna handla inom
grundlagens råmärken. Särskilt med hänsyn till de utomordentliga påfrestningar
på hela befolkningen, som ett nutida krig medför, måste det vara
av synnerligt intresse, att lagligheten av statsorganens handlande ej kan sättas
i fråga. Men även i förhållande till utlandet och för att icke underlätta
för illojala grupper att tillvälla sig makt är det av stor betydelse att i lag
föreskrivna konstitutionella former iakttages. Utredningen anser sig därför
böra avvisa tanken på att man för vårt lands vidkommande skulle nöja sig
med att i krissituationer åberopa den konstitutionella nödrätten. I stället
finner utredningen det angeläget, att särskild reglering av statsorganens
verksamhet under extraordinära förhållanden kommer till stånd.

Vad angår riksdagen bör den enligt utredningens mening så långt det över
huvud är möjligt fungera även under utomordentliga förhållanden. Under
10 kap. 6 § i förslaget till regeringsform anför utredningen, att det emellertid
ofta torde vara omöjligt eller olämpligt att hålla en fulltalig riksdag
med tillhörande kansliorganisation samlad, då landet är i krig. Det framstår
vidare enligt utredningens uppfattning som önskvärt, att en del riksdagsmän
under krig stannar i hemorten, bland annat för att förstärka den
lokala ledningen. Då på grund av krigsförhållandena en fulltalig riksdag
icke kan sammanträda, bör dess befogenheter enligt utredningens mening

3t llihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 avd. Nr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

utövas av en riksdag med reducerad sammansättning, lämpligen benämnd
riksdagens krigsdelegation. För att delegationen skall finnas att tillgå utan
att man under fredstid skall behöva vidtaga en så uppseendeväckande åtgärd
som att välja krigsdelegation, föreslår utredningen, att delegationens sammansättning
fastställes i regeringsformen. Delegationen torde, för att kunna
anses representativ som ställföreträdande organ för riksdagen, böra omfatta
ungefär ett femtiotal ledamöter. Enligt utredningens enkammaralternativ
skall krigsdelegationen bestå av talmannen och vice talmännen samt
ledamöterna i finans- och lagnämnderna samt i utrikes- och konstitutionsutskotten,
sammanlagt sextio personer. Vid förfall för utskottsledamot skall
suppleant inträda. Jämlikt tvåkammaralternativet, där någon lagnämnd ej
finnes, föreslås krigsdelegationen skola utgöras av talmännen och vice talmännen
samt ledamöterna i finansnämnden och i utrikes- och konstitutionsutskotten,
tillhopa femtioåtta personer. Utredningen framhåller, att en
annan tänkbar sammansättning för tvåkammaralternativet är att i stället
för samtliga sexton ledamöter av konstitutionsutskottet medtaga endast fyra
ledamöter från detta utskott och fyra från vart och ett av de de tre lagutskotten.

Det bör enligt utredningens mening ankomma på talmannen (talmännen)
att, efter samråd med statsministern, bestämma vid vilken tidpunkt delegationen
skall träda i funktion. Med hänsyn till de extraordinära förhållanden,
under vilka delegationen skall arbeta, bör den lämpligen själv äga besluta
om formerna för sin verksamhet. Delegationens befogenheter bör upphöra,
så snart en fulltalig riksdag åter kan sammanträda.

I enlighet med vad nu anförts har författningsutredningen i 10 kap. 6 §
förslaget till regeringsform upptagit regler angående krigsdelegationen och
dess verksamhet. Enligt första stycket i paragrafen äger talmannen (talmännen),
om riket är i krig och riksdagen på grund av krigsförhållandena
ej kan sammanträda, efter samråd med statsministern besluta, att riksdagens
befogenheter skall utövas av dess krigsdelegation. Stadgandets andra
stycke reglerar krigsdelegationens sammansättning samt föreskriver därjämte,
att delegationen själv beslutar om formerna för sin verksamhet. Slutligen
stadgas i paragrafens tredje stycke, att talmannen (talmännen), så
snart riksdagen åter kan sammanträda, skall förordna, att krigsdelegationens
befogenheter skall upphöra.

Under 10 kap. 9 § i förslaget till regeringsform framhåller utredningen
att, då vårt land är i krig, man även måste räkna med möjligheten av sådana
förhållanden, att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.
I ett sådant läge bör regeringen vara icke endast berättigad utan även
skyldig att utöva på riksdagen ankommande uppgifter. Utredningen framhåller,
att det torde ligga i sakens natur, att det här endast kan bli fråga
om åtgärder, som syftar till att skydda riket och slutföra kriget. I nu angivna
situation bör regeringen dock ej äga stifta grundlag.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196t

I enlighet med det anförda stadgas i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform
att, om riket är i krig och på grund av krigsförhållandena varken riksdagen
eller dess krigsdelegation kan sammanträda, regeringen skall till rikets
skydd och krigets slutförande utöva på riksdagen ankommande uppgifter,
dock icke befogenheten att stifta grundlag.

Remissyttrandena. Författningsutredningens förslag om inrättande av en
riksdagens krigsdelegation samt om särskilda befogenheter för Kungl. Maj :t,
därest under krig varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda,
har i huvudsak berörts av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar, statskontoret, riksrevisionsverket, statens jordbruksnämnd, överståthållarämbetet,
flertalet länsstyrelser, regeringsrättens ledamöter (majoriteten)
samt Sveriges akademikers centralorganisation. Högsta domstolens
ledamöter har vid behandlingen av utredningens förslag om möjlighet
att överlåta konstitutionella befogenheter på mellanfolklig organisation även
i visst hänseende berört nu ifrågavarande förslag.

Förslagen har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga
remissorgan. Flera av dem har härvid understrukit angelägenheten av att
i grundlag upptages regler rörande bl. a. riksdagens verksamhet i händelse
av krig. Uttalanden av denna innebörd har t. ex. gjorts av Svea hovrätt, överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar samt länsstyrelserna i Malmöhus, Kristianstads, Kopparbergs och
Västerbottens län. Svea hovrätt understryker vikten av att lagstadgade former
finnes för alla de särskilda åtgärder statsmakterna kan finna erforderliga
under krig och andra extraordinära förhållanden. Hovrätten delar
även utredningens mening, att riksdagen så långt möjligt bör fungera under
orostider. Särskilda bestämmelser för statsmakternas verksamhet och befogenheter
under krig, krigsfara och andra extraordinära förhållanden bör
därför intagas i regeringsformen. Överbefälhavaren anser det betänkligt,
att författningsmässigt stöd för att inrätta en riksdagens krigsdelegation
för närvarande saknas. Statskontoret finner förslagen utgöra ett värdefullt
tillskott till den skrivna författningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, även om de i 10 kap. förslaget
till regeringsform upptagna bestämmelserna på det hela taget synes
tillfredsställande underbyggda och väl balanserade, man måhända dock på
en eller annan punkt kan hysa någon tvekan, om förslagen uppbäres av en
tillräckligt realistisk syn på och full inlevelse i det speciella ämnets problemställningar.
I ett verkligt tillspetsat, mer eller mindre kaotiskt krigsläge synes
under alla förhållanden nödvändigt att åtminstone i viss utsträckning
falla tillbaka på den konstitutionella nödrätten.

I anledning av utredningens uttalande, alt riksdagen såvitt möjligt bör

76 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 19C)b

fungera även under utomordentliga förhållanden, anmärker beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, att redan genomförandet av den slutliga
utrymningen torde skapa stora svårigheter för att över huvud hålla hela
riksdagen samlad, om landet är i krig. I en sådan situation synes för övrigt
riksdagsledamöterna böra aktivt engagera sig i verksamheten i deras egen
bygd. De har som opinionsledare var och en på sin ort en stor uppgift att
fylla i det psykologiska försvaret.

Vad angår den föreslagna sammansättningen av krigsdelegationen anser
länsstyrelsen i Stockholms län, att delegationen skulle bli alltför stor för att
kunna fungera smidigt under svåra förhållanden. Det ifrågasättes också, om
delegationen trots sin storlek kan anses på ett fullödigt sätt företräda riksdagen.
Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör skapas garanti för
att partiledarna får säte i krigsdelegationen.

Svea hovrätt riktar vissa erinringar mot förslaget såvitt avser förutsättningarna
för att krigsdelegationen skall träda i funktion. Hovrätten framhåller,
att, till skillnad mot t. ex. den danska grundlagen, varken gällande
grundlagar eller utredningens förslag innehåller någon allmän bestämmelse
om visst minsta antal tillstädesvarande ledamöter för att riksdagen skall
vara beslutför. Det kan därför svårligen göras gällande, att riksdagen icke
kan sammanträda ens när blott en handfull ledamöter är tillgängliga. Än
mindre kan detta uttryck användas som en förutsättning, när det organ,
som skall ersätta riksdagen, skall bestå av ett femtiotal riksdagsledamöter.
Såvida ej allmänna regler om beslutförhet införes, måste första stycket
i 10 kap. 6 § förslaget till regeringsform uppenbarligen omarbetas. I motiven
till nämnda paragraf talas emellertid endast om den situationen, att en
fulltalig riksdag icke kan sammanträda. Det är givetvis angeläget, att det
blir en allsidig och lämpligt avvägd sammansättning av de personer, som
skall utöva riksdagens befogenheter. Det synes dock högeligen tveksamt, om
det bör läggas i talmannens skön att avgöra, om tillgängliga ledamöter fyller
dessa krav. Den faktiska innebörden av talmannens föreslagna befogenhet
blir, att han kan utesluta en del riksdagsledamöter från att utöva sina uppdrag.
Om åter till följd av bestämmelser om beslutmässighet en situation
föreligger, då riksdagen faktiskt icke kan sammanträda, bör talmannen ha
icke endast rätt utan även skyldighet att sätta krigsdelegationen i funktion.
Hovrätten framhåller vidare, att såsom förutsättning för att delegationen
skall få träda i verksamhet knappast synes erforderligt att stadga, att hindret
för riksdagen att sammanträda skall ha sin grund i krigsförhållandena.
Därjämte anser hovrätten det böra övervägas, om icke riksdagen själv skall
under krig kunna besluta, att dess befogenheter tills vidare skall utövas av
krigsdelegationen.

Hovrätten ifrågasätter vidare, om icke från krigsd-elegationens befogenheter
bör undantagas rätten att stifta grundlag.

Högsta domstolens ledamöter ifrågasätter, om den i 4 kap. 9 § i förslaget

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

till regeringsform införda möjligheten att genom traktat överlåta befogenhet,
som enligt grundlag tillkommer Kungl. Maj :t, riksdagen och andra
myndigheter, på mellanfolklig organisation bör stå till buds även när landet
är i krig. Det föreslagna stadgandet synes, exempelvis om riket eller
större del därav ockuperats, kunna bli ett instrument för ockupationsmakten
att ge sken av laglighet åt dess förfaranden. Detta gäller måhända särskilt
för den händelse riksdagens krigsdelegation eller regeringen trätt i
verksamhet i enlighet med 10 kap. 6 §, respektive 9 § i förslaget. Å andra
sidan är det möjligt, att i den antydda situationen landet är i förbund med
en eller flera främmande stater, och det kan då vara önskvärt eller rentav
nödvändigt att kunna utan dröjsmål eller formella hinder förlägga den
lagliga regeringsmakten utomlands, till en nationell exilregering eller till
bundsförvanternas olika regerings- och förvaltningsorgan, särskilt i fråga
om diplomatiska och militära angelägenheter. Det synes med hänsyn till det
anförda vara förtjänt av närmare övervägande, huruvida stadgandet i 4 kap.
9 § skall vara tillämpligt i krig, och vidare, huruvida riksdagens krigsdelegation
respektive regeringen skall kunna fatta beslut motsvarande det riksdagens
godkännande som avses i stadgandet. Framhållas må i detta sammanhang,
att för riksdagens krigsdelegation och för regeringen föreskrifter
saknas om särskild kvalificerad majoritet motsvarande dem som upptagits
i 4 kap. 9 § i förslaget.

Mot förslaget att krigsdelegationen själv skall äga besluta om formerna
för sin verksamhet har regeringsrättens ledamöter (majoriteten) ställt sig
kritiska. De hävdar, att, enär enligt utredningen krigsdelegationen är att
uppfatta som en riksdag med reducerad sammansättning, de för riksdagsarbetet
stadgade formerna i princip bör upprätthållas. Med hänsyn till de
extraordinära förhållanden, under vilka delegationen skall arbeta, bör emellertid
delegationen bemyndigas att göra de avvikelser från nämnda former,
som befinnes påkallade. Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att
oklarhet synes föreligga, huruvida de i krigsdelegationen ingående utskotten
måste vara fulltaliga, för att delegationen skall vara behörig att
företräda riksdagen. Den föreslagna lagtexten synes närmast ge vid handen,
att detta är avsikten. Enligt länsstyrelsens mening bör emellertid vissa förfall,
även om de avser både ledamöter och suppleanter, icke behöva medföra
obehörighet. Delegationen bör kunna anses behörig med ledamöter till visst
kvalificerat antal. Det kan då ifrågasättas, om icke särskild bestämmelse
därom borde införas.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det förefaller som om utredningens
avsikt varit, att krigsdelegationens befogenheter automatiskt
skulle upphöra, så snart riksdagen åter »kan sammanträda», d. v. s. faktiskt
sammanträder. Enligt den föreslagna lagtexten erfordras emellertid särskilt
förordnande från talmannens sida, för att delegationens verksamhet skall

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

upphöra. Detta skulle kunna tyda på att saken till äventyrs kunde göras till
en bedömningsfråga. Lämpligheten därav synes kunna ifrågasättas.

Beträffande stadgandet i 10 kap. 9 § förslaget till regeringsform har
Svea hovrätt ifrågasatt, hur man i brist på beslutförhetsregler skall kunna
avgöra, att varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan sammanträda.
Likaså finns enligt hovrättens mening även i detta sammanhang anledning
påpeka, att hindret för riksdagen och krigsdelegationen att sammanträda
icke gärna skall behöva vara orsakat av krigsförhållandena.

Departementschefen. Om vårt land skulle komma i krig, måste man,
framhåller departementschefen inledningsvis, med hänsyn till det moderna
krigets totala karaktär räkna med att hinder eller avsevärda svårigheter
kan uppkomma att hålla riksdagen med dess stora ledamotsantal samlad
på så betryggande sätt, som dess viktiga statsfunktioner motiverar, vilken
sammanträdesort som än väljes. I brist på särskilda regler om det fall, att
riksdagen till följd av krigsförhållanden icke kan fullgöra sina uppgifter,
torde få antagas, att Kungl. Maj :t jämlikt s. k. konstitutionell nödrätt i dylikt
fall har att utöva riksdagens befogenheter, i den mån det erfordras för
att skydda riket och slutföra kriget. För demokratisk samhällssyn ter det
sig emellertid angeläget att sörja för att riksdagens befogenheter även i de
allvarliga lägen, varom här är fråga, i det längsta kommer att utövas av
organ med karaktär av folkrepresentation. I likhet med författningsutredningen,
vars förslag i denna del vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen,
förordar departementschefen, att till vinnande av nämnda syfte
möjlighet öppnas att i vissa krigssituationer delegera riksdagens befogenheter
till ett särskilt riksdagsorgan, benämnt riksdagens krigsdelegation,
med avsevärt färre ledamöter än riksdagen och därmed större möjligheter
att vara i verksamhet under de förhållanden, som kan inträda under
krig.

Såsom materiell förutsättning för att delegation skall få ske bör, på sätt
författningsutredningen föreslagit, till en början uppställas, att riket är i
krig. Därjämte bör krävas, att delegationsåtgärden är av krigsförhållandena
påkallad, d. v. s. att krigsläget gör det för riksdagen omöjligt eller
vådligt att vara samlad på vanligt sätt, vilken tänkbar sammanträdesort
som än väljes.

Rörande tillvägagångssättet vid övergång från riksdag till krigsdelegation
anför departementschefen:

Då tanken sålunda är, att delegation skall få ske först då riksdagen
med hänsyn till föreliggande risker för dess säkerhet icke längre kan
fungera, kan det icke, såsom eljest legat närmast till hands, tillkomma
riksdagen själv att träffa delegationsbeslutet. Enligt författningsutredningens
förslag till tvåkammaralternativ skall det i stället ankomma på talmännen
att besluta om delegation. Även om eu sådan ordning med talmännens
kvalifikationer säkerligen skulle utfalla väl, är det likväl prin -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

cipiellt önskvärt, att ett beslut av den ingripande karaktär, varom här är
fråga, träffas av ett riksdagsorgan, vari olika i riksdagen representerade
meningsriktningar är företrädda. Jag vill med hänsyn härtill föreslå, att
det skall tillkomma talmanskonferensen att förordna om delegation till det
för krigsfall avsedda organet. I likhet med författningsutredningen anser
jag samråd med statsministern lämpligen böra äga rum, innan sådant förordnande
meddelas.

Krigsdelegationen föreslås erhålla 50 ledamöter. Två olika synpunkter
har härvid varit att beakta. Å ena sidan bör krigsdelegationen vara tillräckligt
stor för att på någorlunda rättvisande sätt kunna avspegla olika
i riksdagen företrädda meningsriktningar och för att möjliggöra en ledamotsuppsättning
med sakkunskap på skilda områden av riksdagens verksamhet.
Å andra sidan bör delegationen icke vara så talrik, att den icke kan
verka med den smidighet och snabbhet, som krigsförhållandena ofta kräver,
eller svårigheter uppstår att sörja för dess säkerhet.

Regeln om det antal ledamöter, av vilka delegationen skall bestå, föreslås
erhålla samma karaktär som motsvarande bestämmelser i §§ 6 och 13 riksdagsordningen
och alltså icke tolkas som en beslutförhetsregel.

Författningsulredningens förslag, att krigsdelegationen skulle bestå av
talmännen och vissa utskottsledamöter och sålunda icke konstitueras genom
en särskild valakt, har avvisats av departementschefen, som därom
uttalat:

Huruvida man vid en reform inom den bestående ordningens ram bör
söka efterbilda den automatik, som enligt förslaget präglar delegationens
bildande, förefaller tveksamt. Att delegationen konstitueras utan särskild
valakt kan väl främst vara till fördel ur den synpunkten, att man undviker
en åtgärd, som måhända i vissa situationer kan vara ägnad att
väcka onödigt uppseende eller ge anledning till opåkallade slutsatser om
det utrikespolitiska läget. Å andra sidan medför en ordning, där vissa
utskott eller andra riksdagens arbetsenheter i sin helhet ingår i delegationen,
att somliga grenar av riksdagens verksamhet icke alls eller ej i
önskvärd utsträckning kan bli företrädda i delegationen utan att denna
antager dimensioner, som kan menligt inverka på dess funktionsduglighet.
Vill man med bibehållen automatik söka ge delegationen en sammansättning
med mera allsidig representation från riksdagens skilda verksamhetsfält,
kan det i förstone synas närliggande att låta vissa ledamöter i varje
utskott, t. ex. ordföranden och vice ordföranden, ingå i organet. Med eu
sådan ordning löper emellertid delegationen risk att icke ge en tillfredsställande
bild av det i riksdagen rådande styrkeförhållandet mellan skilda
meningsgruppcr, vilket inåste betecknas som en allvarlig brist hos ett organ,
som skall träda i riksdagens ställe och återspegla folkopinionens olika
yttringar sådana som dessa kommit till uttryck i riksdagen. En liknande
invändning kan riktas mot tanken att uppbygga delegationen med talmanskonferensen
som stomme. Det förefaller med hänsyn härtill knappast
möjligt att ulan väsentliga olägenheter bibehålla den automatik i
fråga om delegationens bildande, på vilken författningsutredningens förslag
bygger. Jag vill i stället förorda, alt riksdagen genom särskilt val utser
krigsdelegationen.

80 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Vardera kammaren föreslås inom sig utse hälften av delegationens
ledamöter. Då det är önskvärt, att delegationen städse finnes att tillgå, och
hänsyn jämväl är att taga till det förhållandet, att första kammaren årligen
till viss del förnyas, bör delegationen väljas å varje riksdag. Valet bör förrättas
i samband med val av ständiga utskott och avse tiden till dess nytt val
förrättas. Ledamot, som avgår ur riksdagen, bör ej vidare tillhöra delegationen.
Liksom beträffande utrikesnämndens ledamöter bör den regeln
gälla, att om Kungl. Maj :t förordnar om nya val till båda eller ena kammaren,
ledamöterna i delegationen utan hinder därav behåller sina befattningar.
Då val svårligen kan tänkas äga rum under tid då delegationen är
i verksamhet, kan regeln dock få praktisk betydelse endast under fredsförhållanden.

Med avseende å delegationens kompetens framhåller departementschefen,
att densamma å ena sidan bör kunna utöva riksdagens samtliga
befogenheter men å andra sidan icke bör äga vidare kompetens än den
på grund av krigsförhållandena remplacerade riksdagen. För grundlagsfrågornas
del innebär detta, att delegationen äger att såsom vilande antaga
grundlagsförslag, som väckts under dess verksamhetstid eller är anhängiga
i riksdagen, när den träder i funktion, så ock att taga slutlig ståndpunkt
till grundlagsförslag, som före senaste andrakammarval antagits såsom
vilande av riksdagen.

Det har vidare beaktats, att i lag och författning kan såsom villkor för
viss åtgärd vara föreskrivet, att riksdagssession pågår eller att riksdagen
är eller inom viss tid blir inkallad. Exempel härpå erbjuder 74 § regeringstormen.
Under tid, då förordnande om krigsdelegation gäller, bör vad i
sådana bestämmelser stadgats om riksdagen i stället äga tillämpning å
delegationen. För att detta förhållande skall komma till klart uttryck föreslås
förordnandets innebörd angiven så, att krigsdelegationen träder i riksdagens
ställe, och icke så, att delegationen utövar riksdagens befogenheter.

Den under remissbehandlingen berörda frågan, huruvida krigsdelegationen
bör äga kompetens att besluta om delegation av konstitutionell befogenhet
till mellanfolklig organisation, lärer enligt departementschefen komma
att sakna aktualitet, därest delegationsinstitutet på sätt tidigare förordats
begränsas till alt avse mellanfolklig organisation för fredligt samarbete.

I likhet med författningsutredningen förordar departementschefen, att
krigsdelegationen skall äga själv besluta om formerna för sin verksamhet.
Sålunda avvisas den under remissbehandlingen från något håll förordade
ordningen, att delegationen skall vara skyldig iakttaga de för riksdagens
arbete föreskrivna formerna men äga göra de avvikelser härifrån, som
finnes av omständigheterna påkallade. Med hänsyn till de extraordinära
förhållanden, under vilka delegationen kan antagas komma att verka,
samt den avsevärda skillnaden mellan riksdagens och delegationens leda -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

motsantal och organisation i övrigt, måste dylika avvikelser antagas bli
så talrika, att det är svårt se, att en dylik ordning skulle äga några större
fördelar framför den av utredningen föreslagna. Däremot skulle den i
tillämpningen kunna ge anledning till åtskillig tveksamhet, som kan vara
ägnad motverka delegationens förmåga att agera med den snabbhet, smidighet
och handlingskraft, krigsförhållandena vanligtvis nödvändiggör.

Ett förordnande, att krigsdelegation skall träda i riksdagens ställe, bör
enligt departementschefen automatiskt upphöra, så snart vapenstillestånd
inträtt, i följd varav riksdagen åter inträder i utövningen av sina befogenheter.
Det bör emellertid tillkomma såväl Kungl. Maj :t som delegationen
att, om krigsförhållanden tillåter att riksdagen redan dessförinnan åter
träder i verksamhet, besluta, att riksdagen skall återtaga sina befogenheter.

Departementschefen uttalar vidare, att man, såsom det moderna kriget
kan gestalta sig, icke kan helt utesluta den eventualiteten, att till följd av
fientligheterna varken riksdagen eller dess krigsdelegation kan fullgöra
sina uppgifter. I huvudsaklig överensstämmelse med författningsutredningens
förslag, som härutinnan i stort sett godtagits av remissorganen,
förordas därför, att Kungl Maj :t i sådant fall skall äga rätt och plikt att
till rikets skydd och krigets slutförande ensam fullgöra de uppgifter, som
eljest ankommer på Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt eller på riksdagen
allena. Rörande Kungl. Maj :ts befogenheter i ett dylikt läge uttalar
departementschefen:

Såsom författningsutredningen föreslagit, bör det uttryckligen stadgas,
att Kungl. Maj :t dock icke skall äga att ensam stifta, ändra, förklara eller
upphäva grundlag, även om detta undantag till väsentlig del redan följer
av begränsningen till åtgärder, som erfordras för rikets skydd och krigets
slutförande. Med hänsyn till den centrala betydelse för samhällsskicket,
som reglerna om val till riksdagen äger, torde motsvarande undantag böra
göras jämväl för lagar, som reglerar val till riksdagen. Att överlåta konstitutionella
befogenheter på mellanfolklig organisation för fredligt samarbete
lärer svårligen kunna bli aktuellt under krig och faller i vart fall
utanför ramen för de åtgärder, som Kungl. Maj :t till rikets skydd och
krigets slutförande äger vidtaga på egen hand.

Grundläggande bestämmelser om riksdagens krigsdelegation och om
Kungl. Maj :ts befogenhet att i vissa nödlägen fullgöra riksdagens uppgifter
föreslås införda i regeringsformen. Departementschefen uttalar, att
det ej är lätt att på ett naturligt sätt inpassa dylika bestämmelser i gällande
regeringsform. Av olika övervägda alternativ förordas lösningen, alt
stadgandena införes i § 50, ehuru icke heller denna lösning är helt invändningsfri.

Regler om val av krigsdelegation och om ledamöternas antal och mandattid
föreslås upptagna i 73 § riksdagsordningen, sedan detta stadgandes
nuvarande innehåll överflyttats till 72 §.

82 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Val av krigsdelegation föreslås första gången äga rum vid den riksdag,
som sammanträder året efter det, då den nya lydelsen av 73 § riksdagsordningen
slutligt antagits.

Slutligen uttalar departementschefen, att i samband med den slutliga
prövningen av föreliggande förslag torde få övervägas att göra vissa av
riksdagen i intern ordning antagna bestämmelser, t. ex. §§ 8 och 9 ordningsstadgan
för kamrarna, tillämpliga jämväl såvitt avser riksdagens
krigsdelegation.

Motionen. I den till propositionens förslag under denna punkt anknutna
motionen II: 990 uttalas, att införandet av särskilda regler för att trygga
riksstyrelsens legalitet under krig måste hälsas med tillfredsställelse, men
att bestämmelsernas utformning föranleder vissa betänkligheter. Sålunda
tramhålles till en början, att Kungl. Maj :ts befogenhet att i nödlägen övertaga
riksdagens uppgifter skulle kunna bli utomordentligt farlig för landet
under vissa förhållanden. En ockupationsmakt, som fått konungens
person i sina händer, skulle kunna utnyttja detta för att med sken av laglighet
styra landet. För att begränsa riskerna därav, föreslås att Konungens
i kraft av det ifrågavarande stadgandet fattade beslut skall äga giltighet
under högst sex månader, och att inskränkning icke skall få beslutas i sådana
friheter, som avses i 16 § regeringsformen. Vidare framhåller motionärerna,
att saknaden i grundlagarna av quorumregler för riksdagen skulle
kunna möjliggöra för en ockupationsmakt att samla ihop ett litet antal riksdagsmän
och upprätta en rudimentär riksdag, som kunde ha möjlighet att
konkurrera med krigsdelegationen. Till förekommande härav borde stadgas,
att sammanträde med riksdagen icke får äga rum, då krigsdelegationen
trätt i riksdagens ställe.

Utskottet. Grundlagarnas bestämmelser om rikets styrelse under krig är
mycket knapphändiga. I följd härav kan det för närvarande förutses, att
man i händelse av krig i åtskilliga lägen och i vidsträckt omfattning måste
handla i former och på sätt, som strider mot grundlagarnas med hänsyn
till fredsförhållanden avfattade bestämmelser. Dylik grundlagstridighet kan
ej undanskylas utan blott — måhända — ursäktas genom hänvisning till
vad som brukar betecknas som konstitutionell nödrätt.

Utskottet delar den av departementschefen, med anslutning till vad som
anförts av författningsutredningen och under remissbehandlingen av dess
betänkande, uttalade meningen, att det är ytterst angeläget, att lagligheten
av statsorganens handlande under ett krig icke sättes i fråga. De förslag,
som under ifrågavarande punkt framlagts, åsyftar att undanröja vissa av
de olägenheter, som följer av grundlagarnas nuvarande bristfällighet i berörda
hänseende. Någon fullständig lösning av ifrågavarande problem avses
emellertid av naturliga skäl ej och torde även vara omöjlig att nu ernå.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Endast en del av de förslag, som författningsutredningen framlagt i 10 kap.
uti dess förslag till ny regeringsform, har sålunda upptagits. Vad som
åsyftas är allenast att tillskapa grundlagsregler för utövande av riksdagens
befogenheter under sådana extraordinära förhållanden, som kan förutses
under ett krig.

Förslagets innebörd är att, därest krigsförhållanden det påkallar, riksdagens
befogenheter skall överföras i första hand till en riksdagens krigsdelegation
och i sista hand till Kungl. Maj:t. I huvudsak överensstämmer
dessa förslag till såväl principer som närmare utformning med vad författningsutredningen
förordat. Vissa jämkningar har föranletts av att bestämmelserna
skall infogas i 1809 års regeringsform och ej i en ny författning
och även av vissa synpunkter, som framkommit under remissbehandlingen
av författningsutredningens betänkande.

Utskottet ansluter sig till de förslag, som framlagts i propositionen. Vissa
jämkningar och tillägg har dock synts böra övervägas till fullföljande
av syftet att i görligaste mån garantera, att lagligheten av statsorganens
handlande under krig ej ifrågasättes. Vad gäller förordnande om att krigsdelegation
skall träda i riksdagens ställe bör sålunda enligt utskottets mening
beaktas, att det i en situation, där sådant förordnande bör meddelas,
måhända är omöjligt för talmanskonferensen att få till stånd ett samråd
med statsministern eller att över huvud själv sammanträda. I sistnämnda
fall synes det erforderliga förordnandet böra ges av Kungl. Maj :t. Med
avseende å Kungl. Maj :ts övertagande av riksdagens befogenheter synes
böra uttryckligen anges, att makten ej övergår till Konungen personligen
utan till Konungen i statsrådet.

Ytterligare har det synts utskottet önskligt att uppmärksamma icke blott
den situationen, där riksdagen icke kan utöva sina befogenheter, utan även
det läget, där icke Konungen och statsrådet kan fungera eller sålunda med
regeringsformens ord »rikets styrelse» icke kan föras efter vad däri stadgats.
I en dylik situation torde riksdagen eller i förekommande fall dess
krigsdelegation böra tillerkännas befogenhet att interimistiskt förordna om
riksstyrelsen.

Ett i enlighet med det sagda jämkat förslag till ändrad lydelse av 50 §
regeringsformen har av utskottet utarbetats. Det bör understrykas att detta,
liksom propositionens oförändrade förslag, ej avser att ge en fullständig,
alla tänkbara situationer täckande lösning utan endast åsyftar att ge en såvitt
möjligt tillfredsställande reglering av de nu upptagna delfrågorna i
avvaktan på den slutliga prövningen av författningsutredningens förslag
till krigsstadganden i deras helhet.

Att utskottet icke står främmande för de farhågor, som uttalats i motionen
I: 990, torde ha framgått av det anförda. Motionärernas huvudsyfte
torde ha tillgodosetts med vad ovan föreslagits.

Mot propositionens förslag till ändringar i riksdagsordningen har ut -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

skottet icke funnit anledning till annan erinran än att suppleanter synes
böra väljas för krigsdelegationens ledamöter.

Med avseende å tidpunkten för första val av krigsdelegation finner utskottet
naturligt, att sådant val företages utan dröjsmål, sedan en grundlagsändring
genomförts. Ett i enlighet härmed jämkat förslag framlägges
därför.

8. Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 96 § regeringsformen skall riksdagen
törordna två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare, den
ene såsom justitieombudsman och den andre såsom militieombudsman,
att i egenskap av riksdagens ombud, efter den instruktion riksdagen för dem
utfärdat, ha tillsyn över lagars och författningars efterlevnad i vad de skall
tillämpas av dem som i allo är underkastade ämbetsansvar.

Ursprungligen fanns endast en ombudsman, justitieombudsmannen (JO).
Genom grundlagsändring 1915 uppdelades detta ämbete, och för tillsyn
över militärväsendet inrättades militieombudsmansämbetet (MO). Sin nuvarande
lydelse erhöll 96 § regeringsformen genom en reform år 1957, vilken
framför allt innebar, att — till skillnad mot vad tidigare i princip varit
fallet — jämväl kommunala befattningshavare med vissa inskränkningar
ställdes under JO:s kontroll. Den inbördes avgränsningen av ombudsmännens
ämbetsområden anges i den av riksdagen antagna instruktionen för
ombudsmännen den 24 maj 1957. Enligt 1 § instruktionen har MO tillsyn
över lagars, författningars och instruktioners efterlevnad i vad de skall tilllämpas
i militära mål samt i övrigt av ämbets- och tjänstemän inom
försvarsväsendet ävensom av dem som under ämbetsansvar fullgör uppgifter
inom sammanslutningar eller stiftelser, vilka samverkar med försvarsväsendet,
under det att JO:s tillsynsområde omfattar övriga, som är
underkastade fullständigt ämbetsansvar.

Vid sidan av 96 § regeringsformen finnes ett flertal grundlagsbestämmelser,
som avser eller i vart fall berör ombudsmännen och deras verksamhet,
nämligen 97—102, 106 och 110 §§ regeringsformen samt 68 § riksdagsordningen.

Vissa tidigare reformförslag. Mot bakgrund särskilt av den efterhand alltmer
ökade samhällsverksamheten har under senare år vid flera tillfällen
i riksdagen väckts förslag om reformer rörande ombudsmannainstitutionerna.
I motioner till 1947 års riksdag framfördes sålunda tanken på en
differentiering av JO-ämbetet. Riksdagen ställde sig emellertid avvisande
och framhöll bl. a., att en utökning av antalet ombudsmän lätt skulle försvaga
det personliga momentet i ombudsmansinstitutionen. Det syntes lämp -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

ligare att, om så skulle visa sig erforderligt, utöka de arbetskrafter, som stod
till ombudsmännens förfogande (KU 22 och 23). Ett år 1952 väckt förslag
i samma riktning avvisades likaledes (KU 11).

I samband med att riksdagen år 1954 hemställde om den utredning rörande
JO-institutionen och därmed sammanhängande spörsmål, som kom
att ligga till grund för 1957 års reform i fråga om ombudsmansämbetena,
framhölls av sammansatt konstitutions- och första lagutskott i dess av riksdagen
godkända utlåtande (nr 1), att även frågan om en uppdelning av JOämbetet
syntes kunna komma under omprövning under utredningsarbetet.
En sådan åtgärd borde dock ifrågakomma endast därest den befanns oundgängligen
nödvändig. De sakkunniga, som verkställde den av riksdagen begärda
utredningen, förklarade sig icke vilja föreslå en uppdelning av JOämbetet.
Med en sådan åtgärd borde i vart fall anstå tills man sett hur förhållandena
utvecklade sig, därest utredningens förslag genomfördes.

I den på grundval av de sakkunnigas betänkande framlagda propositionen
till 1956 års riksdag erinrade föredragande departementschefen om riksdagens
uttalande år 1954. Även om skälen för en uppdelning av JO-ämbetet
kunde tänkas öka i styrka, därest den då förordade utvidgningen av tillsynsområdet
genomfördes, fann dock departementschefen icke tillräckligt stöd
för antagandet, att reformen skulle göra ämbetets uppdelning ofrånkomlig. I
sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) förklarade sammansatt konstitutions-
och första lagutskott sig anse, att JO-ämbetet icke borde delas. Det
personliga momentet i JO:s ämbetsutövning var enligt utskottets mening av
sådant värde, att man ej borde avstå därifrån med mindre det visade sig
oundgängligen nödvändigt. Det var utskottets uppfattning, att JO även med
den begränsade utökning av verksamhetsområdet, som utskottet förordade,
skulle medhinna sina arbetsuppgifter, om ämbetets personalorganisation
gavs en tillräcklig förstärkning.

I motioner till 1962 och 1963 års riksdagar framfördes ett flertal förslag
i syfte att stärka effektiviteten i ombudsmännens verksamhet. Behandlingen
av de år 1962 väckta motionerna uppsköts till påföljande års riksdag.

I betänkande (nr 1) i anledning av bl. a. nämnda motioner erinrade
sammansatt konstitutions-, banko- och första lagutskott om att det vid
1957 års reform kunde förutses, att JO-ämbetets arbetsbörda skulle öka.
Det stod nu klart, att tillströmningen av ärenden hos JO-ämbetet sprängt
den ram för ämbetets personalorganisation, som drogs upp i samband med
nämnda reform. Därför syntes det utskottet naturligt att en ny översyn
av ombudsmansämbelenas organisation och verksamhetsformer företogs
med syfte alt möjliggöra en intensifiering av tillsynen. En sådan översyn
borde gälla även mera grundläggande frågor beträffande ombudsmansinstitutionerna.
Utskottet framhöll, alt det på lång sikt kunde vara en fördel,
att gränserna mellan JO:s och MO:s verksamhetsfält icke blev så stela

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

att de omöjliggjorde sådana förskjutningar, som påkallades av omständigheterna.
Även andra utvägar att organisera ombudsmanstillsynen än de
som anvisats i de föreliggande motionerna borde prövas. En utväg var att
inrätta ett ombudsmansämbete med två eller tre ombudsmän. Utskottet
nämnde även vissa möjligheter att inom den bestående organisationens
ram begränsa ombudsmännens arbetsbörda, t. ex. genom att ge ombudsman
rätt att i första hand hänvisa en klagande till överordnad myndighet
för behandling av klagomålen. Det syntes icke nödvändigt att draga
upp ytterligare riktlinjer för den förordade utredningen; denna borde
vara allsidig och förutsättningslös. Utredningen borde om möjligt bedrivas
så att, om grundlagsändringar blev nödvändiga, förslag därom
kunde föreläggas riksdagen till prövning före nästkommande andrakammarval.
— Riksdagen godkände utskottets betänkande, och i anledning
av riksdagens skrivelse i ämnet tillsattes sakkunniga, som antagit benämningen
1963 års JO-utredning.

I författningsutredningens förslag till ny regeringsform har bestämmelser
om riksdagens ombudsmän upptagits i 9 kap. 6 §, som närmast motsvarar
§§96 och 99 gällande regeringsform men innebär väsentliga förenklingar av
dessa stadganden. I motiven till den föreslagna paragrafen framhåller utredningen,
att den ej övervägt frågan om ökning av antalet ombudsmän. För
att möjliggöra en sådan ökning i framtiden utan att därvid även grundlagsändring
skall behöva vidtagas föreslår utredningen emellertid, att i regeringsformen
icke anges ombudsmännens ämbetstitlar och ej heller deras antal
i vidare mån än att de skall vara »minst två». Att valet av ombudsmän
för närvarande avser en JO och en MO, liksom att för envar av dem skall
väljas en ställföreträdare, bör enligt utredningen anges i riksdagsordningen,
som föreslås ej längre skola ha karaktär av grundlag.

Framställning från 1963 års JO-utredning. I skrivelse till Kungl. Maj :t
har 1963 års JO-utredning hemställt att, oaktat den ännu icke hunnit taga
ställning till de med uppdraget förenade spörsmålen, för 1964 års vårriksdag
måtte framläggas förslag om sådana grundlagsändringar, att möjlighet
öppnas för riksdagen att besluta om en utökning av antalet riksdagens
ombudsmän. Framställningen har varit föremål för remissbehandling.

I sin framställning erinrar utredningen till en början om att ombudsmansämbetenas
nuvarande personalorganisation och verksamhetsformer
grundar sig på 1957 års reform. Därvid förordades, att JO skulle intensifiera
sin tillsyn över förvaltningsmyndigheterna, vilket skulle ske framför
allt genom en väsentligt ökad inspektionsverksamhet. Denna, som dittills
brukat omfatta omkring fyra veckor årligen, ansågs böra utsträckas till
omkring åtta veckor. För att möjliggöra denna effektivisering av ämbetets
verksamhet förstärktes dess personal bl. a. genom inrättande av en sär -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

skild förvaltningsavdelning. Vidare erhöll båda ombudsmännen vidgade
möjligheter att uppdraga åt sina ställföreträdare att samtidigt med dem
själva förvalta del av ämbetena. Den i samband med reformen för JO-ämbetet
fastställda personalorganisationen ansågs utgöra ett minimum för att
nå det avsedda resultatet med vidgningen av ämbetets verksamhet; frågan
om behovet av ytterligare personal fick bli beroende av den kommande utvecklingen.

Utredningen lämnar en redogörelse för hur arbetsläget utvecklat sig
inom JO-ämbetet sedan 1957 års reform. Därav framgår, att arbetsbördan
nära nog fördubblats. Den starka ökningen av antalet klagomål har lett
till att inspektionsverksamheten icke kunnat effektiviseras på sätt som
avsetts. Därav har även följt, att antalet belanserade ärenden ständigt stigit,
vartill även medverkat, att ärendena, särskilt de förvaltningsrättsliga,
tenderat att bli mera vidlyftiga och svårbedömda.

Utredningen anser det uppenbart, att sådana organisatoriska och andra
åtgärder måste vidtagas, att arbetsbalansen kan nedbringas, inspektionsverksamheten
intensifieras och JO beredas möjlighet att ägna större utrymme
åt de verkligt väsentliga och principiellt viktiga ärendena. Det
framhålles, att det otvivelaktigt kan vara möjligt att genom ytterligare
förstärkning av den kvalificerade personalen hos JO-ämbetet nå en viss
ökning av effektiviteten, men att denna ökning har en given gräns, då det
alltid i sista hand är JO personligen, som skall pröva ärendena. Någon
ytterligare förlängning av den tid, varunder ställföreträdaren äger tjänstgöra
samtidigt med JO, synes icke kunna ifrågakomma.

I framställningen antyder utredningen vissa tänkbara åtgärder, som
inom ramen för den bestående ordningen med två ombudsmän är direkt
inriktade på en minskning av JO:s arbetsbörda, t. ex. överflyttning till MO
av vissa grupper av ärenden eller införande av en smidigare gräns mellan
ombudsmännens tillsynsområden. Utredningen förklarar sig emellertid räkna
med möjligheten, att den i sitt arbete kan komma till det resultatet, att
en verklig och varaktig förbättring av JO:s arbetsförhållanden kan uppnås
endast genom en helt annan organisation av ombudsmansämbetena än
den nuvarande. Vid en sådan reform kan olika alternativ komma i fråga.
Bland tänkbara lösningar nämnes möjligheten att fördela JO:s arbetsuppgifter
på två eller flera ombudsmän eller att eljest utöka antalet ombudsmän.
Enär såväl antalet ombudsmän som deras ämbetstitlar är bestämda
i grundlag, kan emellertid eu reform i nyss angiven riktning icke genomföras
utan grundlagsändring. Med hänsyn till arbetsläget vid JO-ämbetet
kan frågan om en utökning av antalet ombudsmän bli aktuell snart nog.

Utredningen har av angivna skäl ansett angeläget, att genom grundlagsändringar
öppnas möjlighet för riksdagen att redan under nästkommande
mandatperiod för andra kammaren besluta om ökning av antalet ombudsmän.
Det har även framhållits, att, även om nuvarande ordning med två

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

ombudsmän skulle bibehållas, det kan visa sig nödvändigt att vidtaga sådan
ändring av gränsen mellan deras tillsynsområden att jämväl nuvarande
ämbetstitlar måste ändras. För att icke föregripa pågående arbete med
en allmän författningsreform finner utredningen lämpligast att ej föreslå
andra grundlagsändringar än som är nödvändiga för uppnående av det
avsedda syftet.

Utredningen föreslår, att i grundlag endast anges, att ombudsmännen
skall vara »minst två» samt att deras nuvarande ämbetstitlar får utgå
och ersättas med uttryck som »ombudsmän» eller »riksdagens ombudsmän».
I grundlagarna skulle således lämnas öppet hur många ombudsmän,
som skall utses, och hur verksamheten i stort skall organiseras dem emellan.
Att dessa förhållanden skulle regleras enbart genom den för ombudsmännen
utfärdade instruktionen får emellertid enligt utredningens mening
anses passa mindre väl in i det gällande konstitutionella systemet. Det föreslås
därför, att antalet ombudsmän skall fastställas i en av Konungen och
riksdagen samfällt stiftad lag.

Remissyttrandena. Utredningens förslag till grundlagsändringar har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissmyndigheterna.
I flera yttranden understrykes angelägenheten av en grundlagsreform i den
av utredningen förordade riktningen.

Utredningens förslag, att frågan om antalet ombudsmän skall regleras
i allmän lag, har emellertid rönt kritik från några remissmyndigheter. Sålunda
uttalar justitiekanslersämbetet och justitieombudsmannen, att frågan
om antalet riksdagens ombudsmän, liksom deras ämbetstitlar och huvudsakliga
verksamhetsområden, bör avgöras av riksdagen själv. Det
synes till fyllest, att dessa frågor regleras i ombudsmansinstruktionen.
Militieombudsmannen anför å andra sidan, att frågan om antalet ombudsmän
synes vara av sådan betydelse, att den alltfort bör regleras i
grundlag. Angivandet av ombudsmännens uppgift till att utöva tillsyn
över lagars och andra författningars efterlevnad av tjänstemän med ämbetsansvar
är alltför obestämd för att ge erforderlig ledning för fastställandet
av deras antal. En uppgift om i allt fall ett högsta antal synes därför
påkallad för att ge en föreställning om avsikterna med den föreskrivna
övervakningens omfattning och natur, och framstår även som naturlig
med hänsyn till att det personliga momentet i ombudsmännens ämbetsutövning
ofta framhållits som väsentligt.

Departementschefen. Vad JO-utredningen framhållit om behovet av snara
åtgärder för att förbättra arbetsläget hos JO-ämbetet och organisera tillsynsverksamheten
efter de krav, som den kraftigt växande arbetsvolymen
ställer, understrykes av departementschefen. I likhet med utredningen finner
departementschefen angeläget, att förutsättningar skapas för att de

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 89

organisatoriska åtgärder, om kan befinnas påkallade, skall kunna genomföras
utan tidsutdräkt. Härutöver framhålles, att frågan om det exakta
antalet ombudsmän, även om den ingalunda är av underordnad betydelse,
likväl icke kan anses vara av den vikt att den behöver regleras i grundlag.
Ej heller frågan om ombudsmännens ämbetstitlar, vilka för närvarande
antyder deras huvudsakliga verksamhetsområde, är av den valör, att
dess reglering i grundlag kan anses påkallad.

Departementschefen ansluter sig till den under remissbehandlingen avutredningens
framställning framförda meningen, att antalet ombudsmän
bör fastställas av riksdagen ensam och ej i samfällt stiftad lag. Med hänsyn
till att riksdagen vid flera tillfällen understrukit betydelsen av det
personliga momentet i ombudsmännens ämbetsutövning har det icke
synts påkallat att i grundlag ange en övre gräns för ombudsmännens antal.

Det förslag till grundlagsändringar, som framlagts av utredningen, har
med den avvikelse, som nyss sagts, i allt väsentligt vunnit departementschefens
anslutning.

Motionen. I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen II: 62, som
upptagits till behandling i detta sammanhang i vad den berör riksdagens
ombudsmän, uttalas, att dessa, liksom andra enmansinstitutioner, saknar
grund i ett demokratiskt samhälle. De bör därför enligt motionärens
mening avskaffas eller helt förändras. Därest de skall behållas, bör de
ställas under konstitutionsutskottets granskning och uppsikt.

Utskottet. Förslagen under denna punkt åsyftar allenast att öppna grundlagsenlig
möjlighet att genomföra två av de alternativ till lösningar av de
föreliggande arbetsmässiga svårigheterna för riksdagens ombudsmannainstitutioner,
som för närvarande överväges av den på hemställan av 1963
års riksdag tillsatta JO-utredningen. Genom att den nuvarande bestämningen
i grundlag av ombudsmännens antal och ämbetstitlar upphäves,
möj liggöres för riksdagen att, om så skulle befinnas ändamålsenligt, sedan
den pågående utredningen slutförts, utöka antalet ombudsmän eller omfördela
arbetsuppgifterna mellan de båda nuvarande ämbetena. Med hänsyn
till att ett behov uppenbarligen föreligger av snara åtgärder av organisatorisk
och annan art för att förbättra ombudsmannainstitutionernas arbetsmöjligheter,
finner utskottet naturligt, att sådana grundlagsändringar
nu vidtages, som i propositionen förordats. Mot lagförslagens utformning
har utskottet icke någon erinran.

Redan av det anförda torde ha framgått, att utskottet icke delar de synpunkter
rörande ombudsmannainstitutionerna, som framförts i motionen
II: 62.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

9. Riksdagsledamots immunitetsskydd

Gällande rätt. I § 110 första stycket första punkten regeringsformen
stadgas att riksdagsman ej får ställas under tilltal eller berövas sin frihet
för sina gärningar eller yttranden i denna egenskap, utan att den kammare
han tillhör tillåtit det genom beslut, vari minst fem sjättedelar av de röstande
instämt. Vid prövning i högsta domstolen har stadgandet icke ansetts
tillämpligt beträffande talan om skadestånd gentemot riksdagsledamot från
enskild person, som ansett sig ärekränkt genom uttalande av ledamoten i
denna hans egenskap.

Tidigare reformförslag. Vid olika tillfällen under senare år har frågan
om att vidga immunitetsskyddet varit föremål för behandling i riksdagen. I
motioner (I: 20 och II: 27) till 1960 års riksdag hemställdes om sådan ändring
av §110 regeringsformen, att riksdagsledamots immunitetsskydd vidgades
till att avse även talan om enskilt anspråk mot riksdagsledamot på
grund av gärning eller yttrande av denne under utövningen av hans uppdrag.

Konstitutionsutskottet, som avvaktade det då aktuella målets prövning
i högsta instans, framhöll i därefter avgivet utlåtande (1960: 28), att genom
högsta domstolens beslut klarlagts att grundlagsstadgandet ej innefattade
skydd mot skadeståndstalan, som grundades på gärningar eller yttranden
av riksdagsman i denna hans egenskap. Därigenom aktualiserades frågan
om en revision av paragrafen. Under hänvisning till att författningsutredningen
till behandling upptagit förevarande spörsmål hemställde utskottet,
med understrykande av betydelsen av den i motionerna väckta frågan, att
dessa ej måtte föranleda någon åtgärd. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

I en interpellationsdebatt år 1961 (AK prot. 11: 14) förklarade sig statsrådet
och chefen för justitiedepartementet beredd att lägga fram förslag till
erforderlig grundlagsändring i ämnet före nästföljande andrakammarval.

Med anledning av en vid 1962 års riksdag väckt motion (II: 6) uttalade
konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande att frågan var
föremål för författningsutredningens behandling. Under hänvisning härtill
och till departementschefens uttalande i interpellationsdebatten år 1961 avstyrkte
utskottet motionen.

Författningsutredningen. Under 6 kap. 15 § förslaget till regeringstorm
(enkammaralternativet) framhåller författningsutredningen, att det uppenbarligen
är ur allmän synpunkt väsentligt att riksdagsledamot tillförsäkras
största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Enligt utredningens
mening bör därför även i en ny regeringsform upptagas stadgande om im -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

munitetsskydd för riksdagsledamot i fråga om gärningar eller yttranden av
honom i denna hans egenskap. I analogi med vad som nu gäller bör immuniteten
kunna hävas endast genom beslut av riksdagen (enligt 6 kap. 20 §
tvåkammaralternativet av vederbörande kammare), om vilket minst fem
sjättedelar av de röstande förenat sig. Såvitt avser talan mot riksdagsledamot
inför domstol föreslår utredningen att immuniteten skall omfatta icke
endast allmänt och enskilt åtal utan även skadeståndstalan.

I särskilt yttrande hävdar en av utredningens experter, herr Rudholm, att
nagot praktiskt rättspolitiskt behov icke föreligger för den föreslagna utvidgningen
av immunitetsskyddet till att omfatta även skadeståndsanspråk från
enskild målsägandes sida. Mot utvidgningen kan även åberopas, att den
medför påtagliga, av utredningen icke berörda olägenheter av såväl praktisk
som rättslig natur.

Remissyttrandena. Författningsutredningens nämnda förslag har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av fyra ledamöter av
högsta domstolen, Svea hovrätt (majoriteten), hovrätten över Skåne och
Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus,
Malmöhus, Östergötlands, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar,
Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, Malmöhus och Gotlands läns landstings
förvaltningsutskott, fullmäktige i riksgäldskontoret, statsåklagaren i Göteborg
och föreningen Sveriges landsfiskaler.

En tveksam hållning till förslaget intages av länsstyrelserna i Stockholms,
Hallands, Älvsborgs och Jämtlands län samt justitieombudsmannen.

Förslaget har avstyrkts av tjugo ledamöter av högsta domstolen,
femton ledamöter av regeringsrätten, riksåklagarämbetet, två ledamöter av
Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Kronobergs,
Kopparbergs och Västernorrlands län, Sveriges akademikers centralorganisation,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, statsåklagarna i Stockholm och Malmö
samt föreningen Sveriges stadsfiskaler.

Göta hovrätt har motsatt sig varje som lieist immunitet
s s k y d d för riksdagsledamot såvitt avser talan mot honom inför domstol.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att man icke behöver hysa
några farhågor för en utvidgning av immuniteten på sätt som föreslagits.
Att för utomstående personer kränkande uttalanden förekommer i riksdagsarbetet
hör uppenbarligen till undantaget. Bestämmelsen i 1 kap.
17 § förslaget till riksdagsordning möjliggör också ingripanden mot ledamöter
som vid sammanträde uttalar sig otillbörligt om annan. Slutligen
torde kunna förväntas, att riksdagen medger åtal mot ledamot som förbrutit
sig mot parlamentarisk praxis. Vid en avvägning av de motstridiga intres -

92 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

sen, som här föreligger, bör enligt hovrättens mening intresset av att riksdagsledamöterna
i sitt arbete kan tala fritt och obundet tillerkännas företräde.
Att härvid göra skillnad mellan straff och skadeståndspåföljd för
samma gärning ter sig konstlat. Hovrätten tillstyrker därför, att immuniteten
för riksdagsledamot utsträckes i enlighet med förslaget.

Svea hovrätt (majoriteten) vill understryka vikten av att riksdagsledamöterna
har största möjliga frihet vid utövandet av sitt uppdrag. Denna frihet
bör naturligen i första hand tryggas genom bestämmelser om skydd mot åtal
och berövande av den fysiska friheten. Vid bedömning av huruvida iinmunitetsskyddet
bör utsträckas till att avse även skadeståndstalan bör mot
riksdagsledamots skyddsintresse vägas den enskilde medborgarens intresse
av att erhålla gottgörelse för honom tillfogad skada. Härvid måste beaktas
att immunitetsskyddet, vare sig fråga är om åtal eller skadeståndstalan, får
betydelse främst när det gäller ledamots möjligheter att fritt yttra sig i
riksdagen och dess utskott. Denna yttrandefrihet, vilken naturligen icke bör
vara bunden av hänsyn, som hindrar riksdagsärendenas riktiga behandling,
synes principiellt böra på samma grunder hävdas mot såväl åtal som skadeståndstalan.
Har immunitet tillerkänts ledamot i förstnämnda hänseende,
synes några principiella erinringar icke kunna göras mot en utvidgning avskyddet
till att avse även ersättningstalan.

Högsta domstolens ledamöter (majoriteten) anser att den föreliggande
frågan har mindre praktisk vikt men är ej oväsentlig ur principiell synpunkt.
Mot varandra står å ena sidan riksdagsledamöternas intresse av
att icke i oträngt mål utsättas för trakasserande rättegångar och å andra
sidan den enskilde medborgarens anspråk att komma till sin rätt genom
hänvändelse till domstol. Under hänvisning till vad som gäller för ärekränkning
efter brottsbalkens ikraftträdande fortsätter yttrandet:

Vi anse, att vid förevarande intresseavvägning företräde bör givas åt den
enskildes intresse att kunna i vanlig ordning få sin sak prövad av domstol.
Det synes icke tilltalande, att den kränktes möjlighet att få gottgörelse skall
vara beroende av- en omröstning i den församling som hans motpart tillhör.
Med hänsyn till vad som anförts om ärekränknings straffbarhet torde icke
behöva befaras, att härigenom en otillbörlig hämsko lägges på yttrandefriheten.
Det allmänna förtroendet för folkrepresentationen synes också bättre
främjas av en sådan lösning än av att dess undantagsställning markeras
i ett praktiskt föga betydelsefullt hänseende.

Statsåklagaren i Stockholm anmärker, att en utvidgning av immuniteten
på sätt som föreslagits kan komma att i viss mån motverka syftet att tillförsäkra
riksdagsledamot största möjliga frihet vid utövandet av uppdraget.
Genom utvidgningen skapas nämligen möjlighet för mindre nogräknade föregivna
målsägande att, utan krav på närmare precisering av och utredning
om sina yrkanden samt utan risk att få betala en vinnande motparts rättegångskostnader
eller fara för rekonventionstalan, vända sig till riksdagen
med hemställan om tillstånd till skadeståndstalan mot en riksdagsledamot

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

enbart för att därigenom och genom hänvändelsens behandling i riksdag och
press offentligen kunna trakassera, utöva påtryckning på eller hämnas på
ledamoten i fråga. Med hänsyn därtill framstår ett införande av civilrättslig
immunitet för riksdagens ledamöter som mindre välbetänkt.

Departementschefen. I likhet med författningsutredningen förordar departementschefen
en utvidgning av immunitetsskyddet till att avse jämväl
skadeståndstalan. Såsom motivering härför uttalar departementschefen
bl. a. följande:

Ehuru det föreslagna skyddet mot civil talan — liksom nuvarande immunitet
— omfattar såväl yttranden som andra gärningar, ligger uppenbarligen
förslagets tyngdpunkt på skydd mot ersättningstalan på grund av yttrande,
som riksdagsledamot i denna sin egenskap fällt och som någon förmenar
vara av förgriplig natur. Det är givetvis ur allmän synpunkt särskilt
angeläget att riksdagens ledamöter tillförsäkras en vidsträckt yttrandefrihet
i sitt arbete. För att rätt kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag måste de
äga möjlighet att fritt och utan onödiga sidoblickar debattera förekommande
frågor. Därvid måste även tämligen långtgående kritik i olika sammanhang
vara tillåten. Såsom påpekats av åtskilliga remissmyndigheter ger
brottsbalkens regler om intressekollision vid ärekränkningsbrott domstolarna
rätt att i förekommande fall taga hänsyn till de särskilda förhållanden,
under vilka ett påstått ärekränkande yttrande fällts. Anledning saknas att
antaga annat än att domstolarna, om fråga uppkommer huruvida visst yttrande
av riksdagsledamot i denna hans egenskap är av beskaffenhet att föranleda
skadestånd, skulle med tillämpning av nämnda regler i tillbörlig mån
beakta vikten av yttrandefrihet i riksdagen. Emellertid ger dessa regler icke
något skydd mot anhängiggörande av ersättningstalan mot riksdagsledamot
utan tillräckliga skäl. Med hänsyn till de besvär, obehag och kostnader,
som alltid är förenade med en process, ligger det i sakens natur att enbart
risken för att bli föremål för en låt vara obefogad talan om skadestånd kan
på ett ur allmän synpunkt icke önskvärt sätt verka hämmande på riksdagsledamöterna
i deras verksamhet. Enligt min mening framstår det därför
som lämpligast att det i första hand får ankomma på riksdagen själv att
genom vederbörande kammare avgöra, huruvida någon dess ledamot i sitt
arbete uttalat sig på sätt som kan anses överskrida gränsen för det tillåtna.
En ordning, enligt vilken riksdagsledamöternas yttrandefrihet i samma mån
skyddas mot såväl ansvars- som skadeståndstalan, måste också med hänsyn
till det allmänna intresse, som därmed skall tillgodoses, anses mest konsekvent
och ändamålsenlig.

Motionen. I den i anledning av propositionen väckta motionen II: 1008
hemställer motionären alt riksdagen låter föranstalta om utredning angående
handläggningen av ärende avseende hävande av riksdagsledamots immunitet.
Motionären påpekar att det saknas bestämmelser om dylika ärendens
handläggning. Beredning av ett ärende av detta slag kan vara nödvändig,
men regler om beredningsformer saknas.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Utskottet. Betydelsen av en vidsträckt yttrandefrihet för riksdagens ledamöter
är uppenbar. Den i § 110 regeringsformen stadgande immuniteten avser
bl. a. att skapa garantier mot obehöriga inflytanden på riksdagsärendenas
behandling. Riksdagsledamöterna bör fritt kunna yttra sig utan att hämmas
av risken att utsättas för obefogat åtal eller obefogad skadeståndstalan.
Utskottet har därför ingen erinran mot Kungl. Maj :ts förslag till ändring av
§ 110 regeringsformen.

Frågan om kamrarnas behandling av ärende angående hävande av immuniteten
har aktualiserats genom motion II: 1008. Tveksamhet kan råda om
dylika ärendens handläggning, och utskottet avser därför att med begagnande
av sin initiativrätt upptaga denna fråga vid senare tillfälle.

10. Rösträttsåldern

Gällande rätt. I riksdagsordningen § 16 första stycket stadgas, att rösträtt
tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och senast
under nästföregående kalenderår uppnått 21 års ålder. Bestämmelsen fick
sin nuvarande utformning 1945 då rösträttsåldern sänktes med två år. Såsom
motivering för denna sänkning anförde konstitutionsutskottet (1941:
13), att vår ungdom numera fick ikläda sig ansvar och påtaga sig bördor,
vilka väl motsvarade dem som åvilade landets till mera mogen ålder komna
medborgare, samt att politiskt intresse och politisk mognad kommit att
i allt högre grad utmärka den svenska ungdomen. Ungdomens stegrade politiska
livaktighet hade bl. a. tagit sig uttryck i ett ökat deltagande från de
yngre åldersklassernas sida i de allmänna valen under senaste tid.

Rösträtt tillkommer dock icke alla svenska medborgare, som senast föregående
kalenderår fyllt 21 år. I andra stycket av nyssnämnda lagrum stadgas
nämligen, att rösträtt icke må utövas av den som står under förmynderskap.

Såväl första som andra stycket i § 16 riksdagsordningen modifieras av
paragrafens tredje stycke. Däri föreskrives att det till efterrättelse vid val
skall finnas röstlängd och att rösträtten, på sätt i vallagen närmare bestämts,
skall grundas på förhållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst,
även om förändring inträffar före valet.

Rösträttsåldern vid kommunala val sammanfaller med rösträttsåldern
vid andrakammarval (7 § landstingslagen, 6 § kommunallagen, 6 § kommunallagen
för Stockholm och 9 och 34 §§ lagen om församlingsstyrelse).

Tidigare reformförslag. Vid olika tillfällen under senare år har i riksdagen
fråga väckts om sänkning av rösträttsåldern. I motionerna 1958 B I:
154 och II: 219 föreslogs sålunda att rösträtt skulle erhållas under det kalenderår,
då vederbörande fyllde 21 år. Motionerna avstyrktes av konstitu -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 95

tionsutskottet (uti. nr 3) under hänvisning till författningsutredningens arbete
och avslogs av riksdagen.

Förslaget att rösträttsåldern skulle sänkas med ett år framfördes ånyo
år 1960 i motionerna I: 144 och II: 177. Motionärerna yrkade därutöver en
utredning rörande ytterligare sänkning av rösträttsåldern i samband med
en översyn av de olika myndighetsåldrarna med avseende på medborgerliga
rättigheter, skyldigheter och ansvarsförpliktelser. Samtidigt föreslogs i motionerna
1:333 och 11:421, att riksdagen skulle begära skyndsam utredning
och förslag om sänkning av rösträttsåldern till 18 år. I sitt utlåtande (nr 9)
uttalade konstitutionsutskottet beträffande rösträttsåldern, att denna icke
borde sänkas så, att den som på grund av sin ålder var omyndig, kunde
få deltaga i allmänna val. Enär rösträttsåldern numera så nära sammanföll
med den i föräldrabalken reglerade allmänna myndighetsåldern ansåg utskottet,
att några principiella erinringar näppeligen kunde resas mot en sådan
sänkning av rösträttsåldern, att denna kom att helt sammanfalla med
myndighetsåldern. Under hänvisning till författningsutredningens uppgifter
avstyrkte utskottet motionerna. Riksdagen biföll utskottets förslag.

Yrkandet om utredning och förslag om sänkning av rösträttsåldern till
18 år framfördes därefter år 1962 i motionen II: 466. I sitt utlåtande (nr 4)
anförde konstitutionsutskottet, att motionen icke gav utskottet anledning
frångå sin två år tidigare uttalade uppfattning. Utskottet avstyrkte sålunda
motionen, som därefter avslogs av riksdagen.

Författningsutredningens förslag. Författningsutredningen anser att skäl
föreligger för en sänkning av rösträttsåldern. Ungdomens politiska intresse
har sålunda starkt ökat såsom särskilt 1960 års val visat. Vid detta val
kunde de två yngsta årsklasserna uppvisa ett väsentligt högre valdeltagande
än tidigare. Procenttalen var för männen i dessa två årsklasser
78,1 respektive 79,2 samt för kvinnorna 79,0 respektive 80,7.

Bestämmelserna angående rösträttsåldern är nu så utformade, att rösträtt
inträder året efter det en person uppnått 21 år. Denna utformning är
enligt utredningens mening otillfredsställande. Rösträttsåldern bör liksom
myndighetsåldern inträda den dag en person uppnår viss ålder. Utformningen
leder till att flertalet av 21-åringarna saknar rösträtt vid de allmänna
val som äger rum i september. Det måste enligt utredningens mening
betraktas som stötande, att personer som är myndiga icke äger rösta,
och det är angeläget att detta rättas till. Då utformningen av åldersstrecket
tillkommit av tekniska skäl — från röstlängdssynpunkt är det enklare
att räkna med hela årsklasser —- har utredningen undersökt, om det
finns några avgörande hinder av teknisk art mot att ändra rösträttsbestämmelserna
så, att soin villkor för rösträtt uppställes kravet på att vederbörande
senast å valdagen skall ha uppnått viss ålder.

Såvitt utredningen kunnat finna torde några avgörande hinder av tek -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

nisk art icke föreligga mot att låta rösträttsåldern inträda den dag en person
uppnår viss ålder. Med de moderna maskiner, som kommer att stå
till förfogande för folkbokföringen, torde det kunna gå betydligt snabbare
att upprätta röstlängderna och eventuellt vara möjligt att fastställa röstlängder
för varje särskilt val.

Vad angår frågan, vid vilken ålder rösträtt bör inträda, föreslår utredningen,
att rösträttsåldern bestämmes till fyllda 20 år. I förhållande till
gällande rätt innebär förslaget sålunda en sänkning av rösträttsåldern vid
riksdagsvalen med inemot två år. Utredningen påpekar, att förslaget icke
står i överensstämmelse med den vid skilda tillfällen uttalade uppfattningen,
att den som ej är myndig icke heller bör få rösta. Det förhållandet att
den föreslagna rösträttsåldern understiger den allmänna myndighetsåldern
med ett år innefattar dock enligt utredningens mening icke något
avgörande argument mot förslaget. Utredningen förutsätter emellertid att
de komplikationer som eventuellt kan uppstå, om rösträttsåldern sättes
lägre än myndighetsåldern, undersökes närmare i samband med behandlingen
av utredningens förslag.

Remissyttrandena. Remissbehandlingen av författningsutredningens förslag
rörande rösträttsåldern var ännu icke helt avslutad då Kungl. Maj :ts
nu förevarande proposition avlämnades till riksdagen. Någon fullständig
bearbetning av yttrandena har således inte kunnat ske. Departementschefen
begränsar sig därför till en redogörelse för yttranden från vissa för ämnet
mera centrala remissorgan. Samtliga remissyttranden i ämnet har emellertid
överlämnats till utskottet och sålunda varit tillgängliga vid ärendets behandling.

Regeringsrättens ledamöter påpekar, att den föreslagna sänkningen av
rösträttsåldern, såsom författningsutredningen själv antytt, är förbunden
med vissa komplikationer, ehuru dessa icke undersökts av utredningen. En
sådan komplikation består i att sinnessjuka och efterblivna personer, som
antingen enligt 10 kap. 1 § föräldrabalken vid uppnådda 21 år blir omyndigförklarade
eller enligt 2 § samma kapitel förklarats skola förbli omyndiga
jämväl efter uppnådd myndighetsålder, enligt förslaget skulle äga rösträtt
under en icke obetydlig övergångstid och lagligen icke kunna fråntagas denna.
Denna konsekvens är givetvis icke önskvärd. Påpekas kan även, att icke
minst ur teknisk synpunkt betydande fördelar torde vara förenade med den
nuvarande ordningen, enligt vilken rösträtt inträder först kalenderåret närmast
efter det, då man uppnått rösträttsålder.

Jämväl Svea hovrätt understryker i sitt yttrande att vissa olägenheter
skulle uppkomma om rösträttsåldern blir lägre än myndighetsåldern samtidigt
som regeln upprätthålles att den som är förklarad omyndig icke skall
äga rösta. För hovrätten synes det icke kunna vara meningen, att 20-åringar,
som på grund av sinnesslöhet eller annan mental defekt förklarats skola

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 19(H

vara omyndiga även efter 21 år, skall ha rösträtt före men icke efter myndighetsdagen.
Genom tillägg i lagtexten kan naturligtvis dessa personer uteslutas
från denna tidsbegränsade rösträtt. Man når dock icke härigenom alla
dem, som har liknande mentala defekter men som av en eller annan orsak
icke blivit föremål för någon förtida omyndighetsförklaring. Det sagda
finner hovrätten vara ett icke oväsentligt skäl till att ställa sig tvivlande till
förslaget att låta rösträtten inträda före myndighetsåldern.

Enligt vad fortsättningsvis framhålles i hovrättens yttrande är det icke
utan vidare klart att rösträtt bör fråntagas envar som blir förklarad omyndig,
Att personer, vilka till följd av sinnessjukdom, sinnesslöhet etc. icke
rimligen kan tillerkännas rättshandlingsförmåga, bör vara uteslutna från
rösträtt är naturligt. Annorlunda är dock fallet med personer som, måhända
på egen begäran, förklarats omyndiga enbart eller väsentligen därför att
de icke kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Med nuvarande förmynderskapslagstiftning
finner hovrätten det emellertid vara svårt att, i vad
gäller rösträtt, särskilja dessa olika kategorier. Hovrätten anser sig i detta
sammanhang därför endast vilja framhålla önskvärdheten av att frågan om
olika former av omyndighet tages upp till översyn.

1955 års valutredning avstyrker att rösträttsåldern på sätt författningsutredningen
föreslagit bestämmes till fyllda 20 år. Enligt valutredningens
mening hade det mot bakgrunden av riksdagens tidigare ställningstaganden
varit följdriktigare, om författningsutredningen föreslagit en sänkning av
rösträttsåldern med ett år i stället för två. Visserligen skulle även då vissa
personer, som icke uppnått myndig ålder, få rösträtt, nämligen — vid septemberval
— de som under valåret fyller 21 år först efter valdagen, uppskattningsvis
cirka en fjärdedel av åldersklassen. De principiella betänkligheter,
som kan resas mot en sådan utformning av rösträttsstrecket, anser
valutredningen vara väsentligt mindre än om en sänkning av rösträttsåldern
sker med två år.

Vad angår de tekniska förutsättningarna för att låta rösträtten inträda
på myndighetsdagen eller i anslutning till denna anför valutredningen bl. a.:

Om rösträtt skall tillkomma vederbörande fr. o. in. 21-årsdagen — valutredningen
utgår i det följande från att den som är omyndig på grund av
ålder inte skall ha rösträtt — blir det oundvikligt att beträffande alla dem
som uppnår 21-årsåldern först efter röstlängdens underskrivande anteckna
fr. o. in. vilken dag han äger rösträtt; t. ex. »Rösträtt fr. o. in. 25/9
1964». Av formuläret till röstlängd synes genom särskild anvisningstext
böra klargöras att person, som till följd av sin ålder är röstberättigad först
fr. o. m. viss dag, trots detta äger rösträtt om han vid »tvådagarsval» uppnår
21-årsåldern först på »andra valdagen».

Konsekvensen blir att, med nuvarande tekniska system för framställning
av stomme till röstlängd, lokal skattemyndighet i kol. 4 i röstlängden skall,
med ledning av den födelsetidsangivelse som finnes i kol. 1, särskilt anteckna
dagen för rösträttens inträde. Risk föreligger att felaktigheter kan

4 llihang till riksdagens protokoll 196b. 5 samt. 2 and. Xr 19

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

uppkomma till följd av felläsning och felskrift. Även om denna risk inte
bör överskattas, kan man dock inte helt bortse från att fel lätt kan uppkomma.
Med det tekniska system som avses skola tillämpas fr. o. m. 1968
öppnas möjlighet att maskinellt göra motsvarande anteckningar i kol. 4,
vilket kommer att reducera felriskerna. Röstlängdsupprättaren måste dock
det oaktat noga kontrollera att anteckningarna är riktiga.

Den föreslagna ordningen medför emellertid utan tvekan stora risker
för att fel kan uppkomma även vid röstningsförfarandet. Röstningsförfarande
och sammanräkningsförfarande kommer också att tyngas av att vederbörande
skall ha uppmärksamheten fästad på de röstandes födelsetid.
Valutredningen finner redan här berörda förhållanden medföra så uppenbara
olägenheter att den av författningsutredningen föreslagna bestämningen
av rösträttsåldern icke kan godtagas.

En lösning av problemet att skapa ökad möjlighet att rösta för alla till
myndig ålder komna personer bör enligt valutredningens mening hellre vinnas
på så sätt, att rösträtt tillägges svensk medborgare som senast under
nästföregående år uppnått 20 års ålder och ej är förklarad omyndig. Valutredningen
tillägger, att den icke härigenom tagit ståndpunkt till frågan,
hur hög själva myndighetsåldern bör vara.

Statistiska centralbyrån finner för sin del det med nuvarande organisation
av folkbokföringen stöta på betydande svårigheter att genomföra det av författningsutredningen
framförda förslaget att låta rösträttsåldern inträda
den dag en person uppnår viss ålder.

Uppbördsorganisationskommittén påpekar att ett genomförande av författningsutredningens
förslag förutsätter att det i röstlängden för envar,
som fyller 20 år under den tid röstlängden gäller, göres särskild anteckning,
varav framgår att vederbörande har rösträtt först fr. o. m. viss dag. Uppgiften
kan med den maskinella utrustning, som avses skola användas fr. o. m.
hösten 1967, verkställas maskinellt. Kommittén finner därför förslaget helt
genomförbart såvitt avser röstlängdernas upprättande. Enligt vad som framhålles
kan det dock bli fråga om något ökat arbete och viss ökad felrisk vid
röstlängdsupprättandet och vid röstningsförfarandet, enär särskild uppmärksamhet
måste ägnas åt kontroll av »födelsedagen».

Departementschefen. Enligt departementschefens mening bör en sänkning
av rösträttsåldern komma till stånd. Departementschefen anför därvid följande: Största

delen av vår ungdom i det åldersskikt, varom här är fråga, besitter
helt säkert den allmänna mognad, det intresse för medborgerliga
angelägenheter och den insikt i samhälleliga frågor som bör krävas för rätt
att deltaga i politiska och kommunala val. Med hänsyn härtill ter sig en
sänkning av rösträttsåldern motiverad.

Vad angår frågan hur stor sänkning som bör ske har uppfattningarna gått
starkt i sär. Önskemålen i olika framkomna förslag varierar mellan en sänkning
till fyllda 18 år och eu sänkning till fyllda 21 år. Av särskilt intresse i
detta sammanhang är riksdagens vid olika tillfällen gjorda uttalande, att
rösträttsåldern icke bör sänkas så, att den som på grund av sin ålder är

Konstitutionsutskottets utlåtande nr i9 år 196i

omyndig kan få deltaga i allmänna val. Den ståndpunkt, riksdagen sålunda
givit till känna, är helt naturlig med hänsyn till att i vår lagstiftning är infört
kravet att väljare ej får vara omyndigförklarad. Någon förändring av
detta krav har icke förordats vare sig av författningsutredningen eller av
remissinstanserna. I det partiella reformarbete på grundlagsstiftningens område,
som jag nu förordar, bör därför denna riksdagens ståndpunkt vara
vägledande. Frågan kan givetvis komma i ett annat läge, om, såsom Svea
hovrätt ansett önskvärt, spörsmålet om olika former av omyndighet tages
upp till översyn. Jag återkommer till detta spörsmål senare.

Två olika handlingsmöjligheter står till buds. En möjlighet är att låta
rösträtt tillkomma den som senast valdagen fyllt 21 år. Även en sådan lösning
medför emellertid på grund av att röstmottagning pågår under en
tidsperiod en viss avvikelse från grundsatsen att underårig icke bör få
rösta. Härtill kommer att iösningen är förenad med bestämda praktiska
olägenheter. Med nuvarande maskinella utrustning kommer med den angivna
lösningen olika arbetsmoment vid valets förberedande och genomförande
att tyngas.

Beträffande den andra handlingsmöjligheten anför departementschefen:

Den andra möjligheten är att bestämma rösträttsåldern så, att valrätt
tillkommer den som senast föregående kalenderår uppnått 20 års ålder. Eu
sådan mer schematisk metod för rösträttsålderns bestämmande har sedan
gammalt tillämpats i vår vallagstiftning. Den har visat sig föra till en
för det praktiska valarbetet ändamålsenlig och lätthanterlig ordning med
vilken de i valarbetet sysselsatta är väl förtrogna. Denna lösning har därför
ur praktisk synpunkt ett avgjort företräde framför den förra. Å andra
sidan medför det nu behandlade alternativet en något större avvikelse från
den av riksdagen intagna ståndpunkten än den förut diskuterade utvägen.
De som uppnår 21 års ålder efter valdagen men före valårets utgång får
nämligen deltaga i valet, oaktat de vid valtillfället icke uppnått myndig
ålder. Vid de ordinarie valen rör det sig här om den i förhållande till hela
väljarkåren numerärt obetydliga grupp av personer, som uppnår myndig
ålder inom några enstaka månader efter valet och alltså vid valtillfället är
i det närmaste myndiga. Under den närmaste framtiden blir det i runda
tal fråga om cirka" 30 000 personer. Skillnaden i allmän mognad och
samhällelig insikt mellan dem som blivit myndiga strax före valet och dem
som uppnår myndighetsåldern kort efter valet är generellt sett icke av den
karaktär, att man av hänsyn därtill behöver hysa betänkligheter mot nu
ifrågavarande alternativ. I den förhållandevis begränsade grupp av underåriga,
som med denna lösning skulle erhalla rösträtt, kan givetvis förekomma
en eller annan, som kan förutsättas bli förklarad omyndig för tid efter
uppnådd myndighetsålder. Har sådan förklaring meddelats, bör vederbörande
— i likhet med vad nu gäller beträffande den som efter fyllda 21 år
förklaras omyndig — vara från rösträtt utesluten, i den mån icke den av
praktiska skäl förestavade regeln om röstlängdens ovillkorliga giltighet
föranleder undantag härifrån. Att eu dylik förklaring icke i civilrättsligt
hänseende har rättslig verkan förrän vederbörande uppnått myndighetsåldern,
hindrar icke, alt förklaringen i valrättsligt hänseende tillägges betydelse
redan dessförinnan. Omyndighetsförklaring utverkas emellertid i
allmänhet icke förrän vederbörande fyllt 21 år, därför att det civilrättsliga

Bihang till riksdagens protokoll 196i. 5 samt. 2 avd. AV It!

100 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196-t

behovet därav först då aktualiseras. Man måste därför med nu ifrågavarande
alternativ räkna med att fall kan förekomma, där en underårig
blir röstberättigad, ehuru omyndighetsförklaring är indicerad. Att rösträtt
kan tillkomma någon som fyller förutsättningarna för omyndighetsförklaring,
är emellertid icke någon för underåriga väljare specifik företeelse.
Även bland de till myndig ålder komna kan fall förekomma, där indikationerna
för omyndighetsförklaring föreligger utan att sådan förklaring
utverkats, exempelvis därför att vederbörandes egendoms- eller levnadstorhållanden
gör behovet därav ringa. Så länge gruppen underåriga med
rösträtt redan totalt sett skulle vara till antalet så begränsad som den
skulle bli med den här ifrågasatta lösningen, måste under alla omständigheter
fall av denna typ bli mycket tunnsådda. På grund härav och då med
nuvarande ordning till och med den som faktiskt blivit omyndigförklarad
temporärt kan, jämlikt regeln om röstlängdens ovillkorliga vitsord, äga
utöva rösträtt utan att i de sporadiska fall, där detta inträffat, några
olägenheter därav försports, finnes knappast skäl befara något egentligt
men av en ordning, enligt vilken en strax till myndig ålder kommen person,
vars omyndighetsförklaring är indicerad, skulle i något sällsynt fall
få möjlighet att utöva rösträtt vid allmänt val.

Psu ifragavarande alternativ får därför även vid en bedömning från principiella
utgångspunkter anses godtagbart. Med hänsyn härtill och då detta
alternativ ur praktikabilitetssynpunkt är överlägset den andra ifrågasatta
utvägen, vill jag för min del förorda det sist behandlade alternativet. Något
schematiskt kan denna lösning för de ordinarie valens vidkommande sägas
innebära, att lägsta rösträttsåldern sänkes från nuvarande 21 3/4 år till
20 3/4 år. Man får därmed rösträttsåldern att så nära sammanfalla med
myndighetsåldern som av hänsyn till kravet på ett möjligast enkelt och
lättpraktikabelt valsystem låter sig göra. Frågan om en längre gående sänkning
av rösträttsåldern bör enligt min mening, i överensstämmelse med
den av riksdagen intagna ståndpunkten, anstå till dess ställning tagits till
spörsmålet hur hög myndighetsåldern bör vara. Det är min avsikt att inom
kort hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att göra
en översyn av förmynderskapslagstiftningen, däribland frågan om myndighetsåldern
och den av Svea hovrätt berörda frågan om olika former
av omyndighet. De nuvarande bestämmelserna om myndighetsåldern har
tillkommit som ett resultat av nordiskt lagstiftningssamarbete. Givetvis
skall även den nya utredningen ske i samarbete med övriga nordiska länder.

Rekommendation av Nordiska rådet. Kungl. Maj :ts skrivelse (nr 84) till
innevarande riksdag med överlämnande av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation har såvitt densamma avser A: 2 Medborgarskapslagstiltning;
sänkt rösträttsålder hänvisats till konstitutionsutskottet.

Av redogörelsen framgår att Nordiska rådet vid dess tolfte session beslutat
antaga en rekommendation till regeringarna att företaga en undersökning
av möjligheterna att sänka rösträttsåldern i de nordiska länderna, varvid
rösträttsålderns sammanhang med myndighetsåldern särskilt borde beaktas.

Motionerna. I de likalydande, vid 1963 års riksdag väckta men till innevarande
riksdag uppskjutna motionerna I: 1 och II: 1 föreslogs att rösträtt

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 101

vid allmänna val skulle inträda det år vederbörande fyller 21 år. Samtidigt
hemställdes i motionerna om sådan utredning rörande myndighetsåldern,
som skulle möjliggöra en ytterligare sänkning av rösträttsåldern till förslagsvis
18 år.

Vid innevarande års riksdag har i motionerna I: 2 och II: 3, I: 320 och
II: 305 samt II: 470 föreslagits, att rösträtt vid politiska och kommunala val
skall inträda året efter det vederbörande fyllt 18 år, medan i motionerna
I: 455 och II: 546 hemställts om sänkning av rösträttsåldern till fyllda 18 år.

I den i anledning av förevarande proposition väckta motionen II: 989
hemställer motionären om sådan ändring av § 16 riksdagsordningen att valrätt
ej må utövas av den som är omyndig.

Utskottet. En sänkning av rösträttsåldern är motiverad. Med nuvarande
ordning inträder rösträtten först året efter uppnådd myndighet. Därigenom
är ett icke ringa antal myndiga personer uteslutna från rösträtt. Detta måste
anses vara otillfredsställande. De som uppnått 21 års ålder bör därför, om
de i övrigt uppfyller valrättsvillkoren, erhålla rösträtt.

Skäl kan anföras för en längre gående sänkning av rösträttsåldern, men i
likhet med departementschefen anser utskottet att en ytterligare sänkning
har samband med regleringen av myndighetsålder och förmynderskap. Frågan
om sänkt myndighetsålder och olika former av omyndighet kommer
enligt departementschefen att bli föremål för särskild utredning. Från första
lagutskottet har utskottet inhämtat att motionsvis väckt yrkande om utredning
angående sänkt myndighetsålder av utskottet avstyrkts under hänvisning
till den av departementschefen planerade utredningen.

Eftersom nu gällande regler om rösträtt undantager från rösträtt den som
står under förmynderskap finner utskottet att en ytterligare sänkning av
rösträttsåldern bör föregås av en prövning av myndighetsåldern och olika
former av omyndighet.

Kungl Maj :ts förslag till sänkning av rösträttsåldern ansluter till den
ståndpunkt utskottet och riksdagen intog år 1962. Rösträttsåldern bör med
nu gällande myndighetsålder och förmynderskapslagstiftning nära ansluta
till myndighetsåldern. Nu tillgängliga tekniska hjälpmedel gör det emellertid
knappast möjligt att låta rösträtten helt sammanfalla med uppnådd myndighetsålder.
Mindre avvikelser är ofrånkomliga om inte riskerna för fel vid
uppgörande av röstlängd och vid valförrättning skall bli stora. Med hänsyn
härtill kan utskottet tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag varigenom valrätt tillkommer
den som senast föregående kalenderår uppnått 20 års ålder. Med
vad utskottet sålunda föreslagit torde de från 1963 års riksdag uppskjutna
motionerna I: 1 och II: 1 få anses besvarade. Utskottet avstyrker vid innevarande
års riksdag väckta motionerna 1:2 och 11:3, 1:320 och 11:305,
1: 455 och II: 546 samt II: 470 vari föreslås en lägre rösträttsålder.

Ett begränsat antal personer, som ännu inte fyllt 21 år vid valtillfället,
får sålunda rösträtt genom vad utskottet tillstyrkt. Med hänsyn till de tek -

102

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

niska svårigheterna att låta rösträtt inträda från myndighetsdagen kan den
angivna avvikelsen betraktas som godtagbar. Utskottet avstyrker därför det
i motionen II: 989 framställda yrkandet om hinder för omyndig att utöva
rösträtt.

Om det skulle visa sig att det i framtiden tekniskt går att lösa de problem
som är förbundna med rösträtt från datum för uppnådd ålder bör frågan
om rösträttsålderns reglering ånyo prövas.

11. Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning

Gällande bestämmelser. Enligt 24 § riksdagsordningen må rösträtt ej
utövas av annan valberättigad än den som, på sätt i vallagen sägs, vid valförrättning
inställer sig personligen. Dock må valberättigad, som till följd
av vistelse utom riket eller yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad
att iakttaga sådan inställelse, i den utsträckning och under de villkor som
stadgas i vallagen avge valsedel före valet. Vidare må make, i den ordning
som stadgas i nämnda lag, avge valsedel genom andra maken.

De närmare bestämmelserna i vallagen innebär i korthet följande.

Röstning skall som regel ske vid personlig inställelse på valdagen vid
valförrättningen för det valdistrikt, där väljaren är uppförd i röstlängden.
Genom en särskild bestämmelse har väljare, som på grund av kroppsligt
fel är oförmögen att i föreskriven ordning avge sin röst vid valförrättningen,
medgetts rätt att till biträde vid röstningen anlita den han själv därtill
utser. Bestämmelsen befriar dock icke sådan väljare från att personligen
inställa sig.

Den, som på grund av vistelse å annan ort inom riket är förhindrad att
rösta vid valförrättningen för det valdistrikt han tillhör, må på valdagen
avlämna sin valsedel till röstmottagare å postanstalt. För väljare, som
vårdas å sjukvårdsanstalt inom riket, vid vilken postanstalt finns inrättad,
gäller dock den särbestämmelsen, att han må på valdagen rösta på denna
postanstalt, även om sjukvårdsanstalten är belägen å den ort, där han är
uppförd i röstlängden. Vid vistelse utom riket äger väljare avlämna valsedel
å svensk beskickning, svenskt konsulat eller svenskt fartyg, där
röstmottagning är anordnad.

Röstning före valdagen är medgiven röstberättigad, som med skäl kan
antagas komma att vistas utom riket å valdagen, eller som utövar militärtjänst
eller tillhör vissa särskilt angivna yrkeskategorier och kan antagas
till följd av tjänstens utövning vara förhindrad att rösta på valdagen.
Även i dessa fall sker röstning inför röstmottagare, inom riket å
postanstalt och utom riket å svensk beskickning, svenskt konsulat eller
svenskt fartyg, där röstmottagning är anordnad.

I samtliga nu nämnda fall förutsättes, att väljaren personligen inställer

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 103

sig inför röstmottagaren. Röstning utan personlig inställelse kan endast
förekomma genom äktamakeförsändelse. Sådan får anordnas tidigast trettio
dagar före valet. För försändelsen skall användas särskilda kuvert, ett
innerkuvert och ett ytterkuvert. Försändelsens anordnande skall ske på så
sätt, att väljaren själv frivilligt inlägger sin valsedel i innerkuvertet och
tillsluter detta samt i närvaro av ett vittne inlägger innerkuvertet i ytter -kuvertet, vilket omedelbart därpå tillslutes av väljaren. En på ytterkuvertet
anbragt förklaring, att sålunda tillgått, skall därefter av väljaren
egenhändigt undertecknas. Vid namnet tecknas uppgift på det valdistrikt
väljaren vid tiden för valet tillhör och hans hemvist inom valdistriktet.
Vittnet intygar på ytterkuvertet, med angivande av dag och ort för intygets
meddelande, att väljaren egenhändigt undertecknat nämnda förklaring.
Till vittne må icke tagas väljarens make och ej heller barn till väljaren
eller hans make. Valsedelsförsändelsen skall i allmänhet överlämnas
av den andra maken vid personlig inställelse vid valförrättningen för
den röstande makens valdistrikt. Äkta make, som själv röstar inför särskild
röstmottagare, äger dock samtidigt avlämna valsedelsförsändelse
från andra maken.

Vissa tidigare framförda reformförslag. Frågan om sjukas, invaliders
och åldringars deltagande i allmänna val hav tidigare vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet. Den upptogs sålunda till behandling
av 1944 års vallagssakkunniga (SOU 1945: 64), vilka bl. a. övervägde möjligheten
att låta personer, som på grund av sitt hälsotillstånd är urståndsatta
att personligen inställa sig för röstavgivning, få rösta medelst valsedelsförsändelse,
anordnad i huvudsaklig överensstämmelse med vad
som gäller för äktamakeförsändelse. De sakkunniga fann en sådan ordning
möta allvarliga betänkligheter, särskilt med hänsyn till valsäkerheten.
Däremot framlade de sakkunniga förslag till en mera begransad
reform i syfte att underlätta valdeltagandet för sådana sjuka, som ■vårdas
å sjukvårdsanstalt, vid vilken postanstalt är inrättad. Förslaget harom
lades till grund för lagstiftning år 1948.

Frågan om rätt för ifrågavarande väljarkategori att rösta genom särskild
valsedelsförsändelse kom under riksdagens prövning åren 1949 och
1954 på grund av väckta motioner. Dessa avslogs i enlighet med konstitutionsutskottets
hemställan (uti. nr 22 resp. 4). Utskottet uttalade, att allvarliga
betänkligheter mötte, särskilt med hänsyn till svårigheterna att
bevara valhemligheten och skapa garantier mot obehörig påverkan.

1955 års valutredning. Den här berörda frågan har vid tre tillfällen behandlats
av 1955 års valutredning. Medan denna ännu var en enmansutredning,
avlämnades sålunda en promemoria år 1958 (stencilerad) med
förslag till vissa åtgärder för att underlätta för sjuka, invalider och åldring -

104 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

ar — personer med kroppsligt fel — att utöva sin rösträtt vid valförrättningen
i det egna valdistriktet. Däri uttalades, att utredningsmannen med
liänsyn till de av 1944 års vallagssakkunniga anförda skälen och den av
riksdagen intagna ståndpunkten ej ansåg sig böra framlägga förslag om
röstning medelst \alsedelsförsändelse för den bei''örda väljarkategorien.
Om kravet på personlig inställelse sålunda skulle behållas, syntes den enda
möjligheten att underlätta dessa valberättigades röstning vara att låta denna
försiggå på sådant sätt, att väljaren icke behövde förflytta sig in i
själva vallokalen utan fick avlämna sin röst utanför densamma. Utredningsmannen
föreslog vissa ändringar av vallagsbestämmelserna för att
möjliggöra en sådan ordning.

Vid remissbehandlingen framfördes åtskillig kritik mot det framlagda
förslaget. Särskilt framhölls, att den största svårigheten för ifrågavarande
väljare vanligen ej är att förflytta sig in i vallokalen utan över huvud
lämna bostaden. Den föreslagna reformen skulle därför få begränsad betydelse.
I övrigt framhölls, att förfarandet skulle bli omständligt och
störa valförrättningens gång. Även med hänsyn till valsäkerheten och valhemlighetens
bevarande anfördes vissa betänkligheter.

Frågan återupptogs härefter av valutredningen på grundval av tilläggsdirektiv
år 1958 och sedan utredningen samma år förstärkts med ytterligare
ledamöter. I ett betänkande år 1961 (SOU 1961: 20) redovisades förnyade
överväganden i ämnet. Utredningen framlade, utan närmare detaljutformning,
två alternativa principförslag, det ena innebärande ett system
med ambulerande röstmottagare, det andra ett system med valsedelsförsändelse.

Tillvägagångssättet vid ambulerande röstmottagning innebar enligt förslaget,
att den som efter förhandsanmälan medgetts rätt att rösta inför
sådan röstmottagare erhöll meddelande därom med angivande av den
ungefärliga tid, då besök kunde väntas av röstmottagarna, vilka borde
vara minst två av valnämnden förordnade personer. Valnämnden skulle
upprätta förteckningar distriktsvis över de personer, vilka medgetts rätt
att rösta inför ambulerande röstmottagare. Dessa förteckningar borde
göras så fullständiga, att de vore att anse såsom utdrag ur röstlängden.
Själva röstningen skulle ordnas på samma sätt som poströstningen tillgick.
Det skulle ankomma på röstmottagarna att överlämna valsedelsförsändelserna
till valförrättaren. Röstmottagningen måste vara avslutad i så
god tid, att röstmottagarna kunde inställa sig i vallokalen, innan den
preliminära röstsammanräkningen påbörjats.

Röstning i nu angiven ordning förutsattes skola vara medgiven endast
den, Ailkens hälsotillstånd utgjorde ett bestämt hinder mot personlig inställelse
vid valförrättningen. Hindret skulle styrkas med läkarintyg eller därmed
jämförligt intyg.

Systemet med valsedelsförsändelse innebar enligt förslaget, att den

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b 105

sjuke borde, på samma sätt som äkta make, ha att vid anordnandet av
sådan försändelse frivilligt inlägga sin valsedel i ett innerkuvert samt tillsluta
detta. Därefter skulle väljaren i närvaro av ett vittne inlägga innerkuvertet
i ett ytterkuvert, vilket omedelbart därefter tillslöts av väljaren.

Utredningen framhöll, att det vore tydligt, att om sjuka och gamla skulle
tillåtas rösta genom valsedelsförsändelse på samma sätt som äkta makar,
risken för obehörig påverkan skulle öka. Med hänsyn härtill föreslogs,
att till vittne skulle få anlitas endast personer med särskilda kvalifikationer
och med sådan auktoritet, att deras blotta närvaro vid valsedelsförsändelsens
anordnande utgjorde en garanti mot missbruk. Som vittne
tänkte sig utredningen, att nämndeman, lands- och stadsfiskal, sjukhusläkare,
provinsialläkare, distriktssköterska samt av valnämnden förordnade
personer skulle fungera. Avlämnandet av valsedelsförsändelsen i vallokalen
borde normalt men ej obligatoriskt ske genom vittnet.

Rätt att rösta genom valsedelsförsändelse skulle enligt förslaget tillkomma
endast sådana sjuka och gamla, vilka på grund av sjukdom eller
ålder vore helt ur stånd att personligen infinna sig vid valförrättningen.
Prövningen av frågan, huruvida rätt att rösta genom valsedelsförsändelse
förelåg i det särskilda fallet, skulle ske på så sätt att vederbörande genom
intyg fick styrka, att han på grund av sjukdom eller ålder var oförmögen
att iakttaga personlig inställelse.

Remissbehandlingen av valutredningens betänkande gav sammanfattningsvis
till resultat, att av 31 remissorgan 4 (två länsstyrelser, Svenska
landstingsförbundet och Sveriges folkpensionärers riksförbund) tillstyrkte
ett system med ambulerande röstmottagning, medan 16 (tolv länsstyrelser,
generalpoststyrelsen, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund och De vanföras riksförbund) förordade ett system med valsedelsförsändelse
och 11 (överståthållarämbetet och tio länsstyrelser) avstyrkte
eller ställde sig tveksamma till bägge systemen.

Mot systemet med ambulerande röstmottagning framhölls särskilt, att
det var alltför omständligt och svårbemästrat. Tillämpningssvårigheter befarades
med hänsyn till såväl glesbygder som större tätorter. Det uttalades,
att väljarna i fråga i viss mån måste bli beroende av valnämndernas goda
vilja. Det framhölls även, att antalet röstande med denna ordning kunde
förväntas bli ganska ringa med hänsyn till att stränga krav måste uppställas
för rätten att taga ambulerande röstmottagare i anspråk.

Med avseende å systemet med valsedelsförsändelse framhölls särskilt,
att de praktiska möjligheterna att genomföra detta vore större än vad
gällde det andra systemet. Det utgjorde sålunda en naturlig påbyggnad på
förfarandet med röstning medelst äktamakeförsändelse. En viss risk för
obehörig påverkan påtalades, ehuru från flera håll framhölls, att motsvarande
risk förelåg även vid äktamakeförsändelse. Utformningen av ett
system med valsedelsförsändelse var föremål för mycket delade meningar.

106 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Särskilt de föreslagna kraven på förhandsprövning och på kvalificerat
vittne föranledde skilda ställningstaganden. Vissa remissinstanser ville sålunda
tillstyrka båda dessa förslag, medan andra förordade att endast förhandsprövning
skulle krävas och ytterligare andra endast fann kravet på
kvalificerat vittne erforderligt och vissa slutligen ansåg att systemet icke
borde förenas med krav på vare sig förhandsprövning eller kvalificerat
vittne.

I ett betänkande år 1963 (SOU 1963:54) har valutredningen slutfört
sin behandling av den berörda frågan. På grundval av remissyttrandena
över 1961 års principförslag har utredningen funnit, att systemet med
valsedelsförsändelse är att föredraga. Som huvudskäl härför anföres, att
man måste eftersträva ett system, som är så enkelt och lätthanterligt, att
det verkligen kan få praktisk betydelse.

Utredningen förordar, att en påbyggnad göres på reglerna om äktamakeförsändelse,
och betonar särskilt, att det är en betydande fördel att
kunna bygga vidare på ett redan existerande institut, vilket allmänt accepterats.
Endast sådana avvikelser anses böra stadgas, som är direkt motiverade
av den berörda välj arkategorien eller valsäkerhetshänsyn.

Enligt utredningens mening bör rätt att rösta genom valsedelsförsändelse
tillkomma personer, vilka på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller
hög ålder är oförmögna att personligen inställa sig i vallokalen i sitt valdistrikt.
Under intryck av vad som förekommit under den tidigare remissbehandlingen
anser utredningen sig numera böra frånfalla kravet på förhandsprövning.
Det bör enligt utredningens mening vara till fyllest, att
väljaren på det ytterkuvert, som avses skola komma till användning vid
röstningen, tecknar en på heder och samvete avgiven försäkran, att han
på grund av sjukdom, lyte, vanförhet eller hög ålder icke kan inställa sig i
vallokalen. Risken för missbruk torde enligt utredningen kunna elimineras
genom föreskrift, att väljarens försäkran skall vitsordas av vittne.
Med hänsyn till remissyttrandena över 1961 års principförslag har utredningen
funnit sig böra frånfalla kravet på kvalificerat vittne. I stället föreslås,
att två vittnen skall medverka vid valsedelsförsändelsens anordnande.
Det ena vittnet (vittne nr 1) bör vara antingen någon nära släkting till
väljaren eller dennes vårdare. För det andra vittnet (vittne nr 2)" bör
samma regler gälla som för vittne på äktamakeförsändelse. Lämpligen
bör som vittne icke få anlitas personer under 15 år. Denna inskränkning
föreslås gälla även vid äktamakeförsändelse. Valsedelsförsändelsen föreslås
skola överlämnas till valförrättaren av vittne nr 1.

I betänkandet har framlagts förslag till ändringar i vallagstiftningen och
i 24 § riksdagsordningen.

Vid remissbehandlingen har det nya förslaget i huvudsak tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av det övervägande antalet remissorgan. Avstyrkan -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i 107

de yttranden föreligger endast från två länsstyrelser, tre magistrater och
två kommunalborgmästare.

Bland de tillstyrkande remissorganen är även sådana, vilka i sina yttranden
över de år 1961 framlagda principförslagen ställt sig avvisande eller
tveksamma till ett system med valsedelsförsändelse. Så t. ex. har överståthållarämbetet,
länsstyrelsen i Östergötlands, Malmöhus, Gävleborgs, Jämtlands
och Västerbottens län, Svenska landstingsförbundet samt magistraten
i Östersund numera förklarat sig vilja godtaga ett dylikt system, utformat
på det sätt valutredningen förordat i sitt sista betänkande. De ändrade
ställningstagandena motiveras huvudsakligen med att det nya förslaget
synts enklare än det tidigare framlagda.

Frågan, om det föreslagna systemet erbjuder tillräckliga garantier mot
obehörig påverkan, har berörts i åtskilliga yttranden. Flera tillstyrkande
myndigheter har ansett systemet väl så säkert som det med ambulerande
röstmottagare. Andra remissorgan, som likaledes tillstyrkt, har dock uttalat
en annan mening.

I de avstyrkande yttrandena framhålles helt allmänt, att riskerna för
obehörig påverkan blir alltför stora med det förordade systemet och att
det saknas tillräckliga garantier mot missbruk av möjligheten att rösta
på det föreslagna sättet. Alternativet med ambulerande röstmottagare anses
överlag i dessa yttranden vara att föredraga av valsäkerhetsskäl.

De förordade reglerna för valsedelsförsändelsens anordnande har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de remissorgan, som i princip
godtagit det föreslagna systemet. På en del håll ställer man sig dock
kritisk till den utformning bestämmelserna om vittnen erhållit i förslaget.
Några remissorgan förordar, att endast ett ojävigt vittne skall medverka.
Andra, som i princip tillstyrker två vittnen, har ansett, att den krets, varur
vittnet nr 1 skall kunna tagas, bör utvidgas, då åtskilliga väljare inom
den berörda kategorien torde sakna både nära släktingar och vårdare. Ytterligare
andra vill uppställa krav på särskilda kvalifikationer för vittnet
nr 2.

Departementschefen. Behovet av åtgärder för att underlätta valdeltagandet
för sjuka, invalider och åldringar understrykes inledningsvis av
departementschefen, som erinrar om att starka önskemål i denna riktning
länge uttalats från skilda håll. Emellertid är det enligt departementschefen
icke möjligt att inom ramen för gällande röstningsbestämmelser i
någon mera väsentlig grad bereda ifrågavarande väljarkategori lättnader
i valdeltagandet. Skall detta kunna vinnas, måste en särskild röstningsform
tillskapas, som direkt tar sikte på dessa väljare. Av de alternativ,
som utarbetats av valutredningen, förordar departementschefen, liksom utredningen
och flertalet remissorgan, ett system med valsedelsförsändelse.

108 Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

Efter redogörelse för det närmare innehållet i valutredningens förslag uttalar
departementschefen därom:

Med den lagtekniska uppläggning av reformen, som jag i det följande
föreslår, har jag icke anledning att nu i detalj taga ståndpunkt till hur
valsedelsförsändelseinstitutet för hithörande väljare bör vara beskaffat.
Jag kan i förevar ande sammanhang, där fråga är om att i grundlag öppna
möjlighet att framdeles komplettera vallagen med bestämmelser om ett för
ifrågavarande väljare avsett valsedelsförsändelseinstitut, nöja mig med det
uttalandet, att valutredningens förslag rörande institutets närmare utformning,
såsom flertalet remissorgan funnit, förefaller väl ägnat att läggas
till grund för lagstiftning i ämnet. I anledning av vissa farhågor, som
från några håll yppats under remissbehandlingen, vill jag framhålla, att
hur ett valsedelsförsändelseinstitut än utformas, det svårligen låter sig
göra att totalt utesluta all risk för obehörig påverkan eller annat missbruk,
när man nödgas frångå principen om personlig inställelse vid valförrättning.
Med ett valsedelsförsändelseinstitut, i stort sett utformat efter
de av valutredningen uppdragna riktlinjerna, synes riskerna dock icke bli
sådana, att man av hänsyn till dem bör avstå från en så angelägen åtgärd
som att bereda sjuka, invalider och åldringar tillfredsställande möjligheter
att deltaga i allmänna val.

Förslag framlägges sålunda om sådan ändring i 24 § riksdagsordningen,
som öppnar möjlighet för genomförande av ett system med röstning medelst
valsedelsförsändelse för den berörda välj arkategorien. Därest detsamma
antages som vilande, förutskickas förslag till erforderliga bestämmelser
i vallagstiftningen komma att framläggas i anslutning till den
slutliga behandlingen av grundlagsfrågan.

Motionen. I den till denna punkt i propositionen nr 140 anknutna motionen
I: 818 uttalas, att det är högst angeläget att praktiska möjligheter
öppas för sjuka, invalider och åldringar att utöva sin rösträtt, men
att den väg, som valts av departementschefen och valutredningen, icke
synes tillfredsställande, främst ur valsäkerhetssynpunkt. I stället förordas
det av valutredningen tidigare framlagda alternativet med ambulerande
röstmottagare. Motionären uttalar, att mot detta system med rätta anmärkts,
att det blir omständligt och något betungande för myndigheterna.
Emellertid är det enligt motionären naturligt, att samhället tar på sig de
kostnader och besvär, som föranledes av att de valberättigade sättes i
stånd att utöva sin rösträtt. Med hänsyn till glesbygdsförhållandena förordas,
att ambulerande röstmottagning skall kunna ske även före valdagen,
vilket förutsätter ändring av 24 § riksdagsordningen. Förslag till ny lydelse
av detta stadgande framlägges i motionen.

Utskottet. Det har länge framstått som angeläget att förbättra möjligheterna
för sjuka, invalider och åldringar att utöva sin rösträtt. Det har emellertid
mött avsevärda svårigheter att lösa denna väljarkategoris särskilda

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

109

problem på ett sätt, som tillfredsställande tillvaratar för vallagstiftningen
grundläggande hänsyn, främst upprätthållande av god valsäkerhet och bevarande
av valhemligheten.

bragan har under ett tlertal år varit föremål för ingående överväganden
av 1955 års valutredning, vilken stannat för att två lösningar i princip är
möjliga, nämligen dels ett system med valsedelsförsändelse, uppbyggt efter
mönster av reglerna om äktamakeförsändelse, dels ett system med ambulerande
röstmottagare. Det förra, som icke kan genomföras utan grundlagsändring,
har förordats av departementschefen och utredningen. Det senare,
som i allt fall därest röstning skall vara medgiven före valdagen ävenledes
förutsätter grundlagsändring, förordas i motionen I: 818. Utskottet har funnit
utredningen i ämnet ha gett vid handen, att vägande invändningar kan
resas mot ett system med ambulerande röstmottagare, främst att det förutsätter
ett omständligt och svåradministrerat förfarande, men att ett system
med valsedelsförsändelse torde kunna utformas på sådant sätt, som kan
innebära en godtagbar lösning. Utskottet förordar därför, att grundlagsenlig
möjlighet öppnas för genomförande av regler om röstning medelst särskild
valsedelsiörsändelse för den berörda välj arkategorien. Mot det förslag till
erforderlig ändring av 24 § riksdagsordningen, som framlagts i propositionen,
har utskottet icke någon erinran. Däremot har utskottet, av skäl som
nyss anförts, icke funnit fog för sådan grundlagsändring, som föreslås i
motionen I: 818.

Förslag till erforderliga ändringar i vallagstiftningen har ej underställts
riksdagen i detta sammanhang, och utskottet finner sig därför sakna anledning
till något uttalande om hur ifrågavarande bestämmelser bör utformas.
Dessa frågor bör bli föremål för en förutsättningslös prövning från riksdagens
sida i samband med den slutliga behandlingen av det nu framlagda
förslaget till grundlagsändring, därest detta av riksdagen antages som vilande.

12. Vissa magistraters befattning med förslakammarval

Gällande bestämmelser m. m. Magistraten i några städer har att taga viss
befattning med valen till riksdagens första kammare. När sådant val skall
äga rum i valkrets, som omfattar förutom landstingsområde en eller flera
städer, som ej deltager i landsting, skall länsstyrelsen i kungörelse tillkännagiva
tid och ställe för valet och meddela underrättelse därom till magistraten
i stad, som nyss sagts. På magistraten ankommer därefter att tillse, att
stadsfullmäktige utser valmän jämte suppleanter att deltaga i riksdagsmannavalet,
varjämte magistraten har att till valet kalla envar stadsfullmäktig,
som utsetts till valman (12 § 2 och 3 mom. lagen om val till riksdagen).
Blir stadsfullmäktig, som utsetts till valman, förhindrad att fullgöra upp -

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196A

draget, skall han ofördröjligen underrätta magistraten i staden, som då har
att till deltagande i valet inkalla vederbörande suppleant. Bestämmelser härom
har givits såväl i § 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen som i 13 §
andra stycket lagen om val till riksdagen.

Före den 1 januari 1964 ankom det på magistraterna i gemen — bortsett
från magistraten i Stockholm — att taga befattning med andrakammarval
och kommunalval. Genom en år 1963 genomförd reform (prop. 56, KU
uti. 7) överfördes» magistraternas bestyr med dessa val på andra organ.
Till grund för reformen låg ett av stadsdomstolsutredningen i samband
med en föreslagen avveckling av magistrats- och kommunalborgmästarinstitutionerna
redovisat förslag. Utredningen hade även föreslagit, att de
magistraten i vissa städer åvilande uppgifterna med avseende å förstakammarval
skulle övertagas av vederbörande länsstyrelse. Detta förslag, som
tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen, togs emellertid
icke upp till behandling i samband med den berörda reformen,
enär dess genomförande förutsatte grundlagsändring.

För närvarande är det endast i Malmö och Norrköping, som1 magistrat
har att taga befattning med förstakammarval. Dessa städer ingår nämligen
ej i landstingskommun men bildar tillsammans med sådan kommun valkrets
vid förstakammarval.

Departementschefen. Med hänsyn till den förestående avvecklingen av
magistratsinstitutionen bör frågan om dessa magistraters frikoppling från
de med förstakammarvalen sammanhängande uppgifterna — tillsynen av
att stadsfullmäktige utser valmän för valets förrättande och uppgiften
att kalla valmän och suppleanter — nu upptagas till prövning. Stadsdomstolsutredningens
förslag, att ifrågavarande uppgifter skall övertagas
av vederbörande länsstyrelse, biträdes. Sådan ändring föreslås därför i
§ 6 mom. 7 sista stycket riksdagsordningen, att stadsfullmäktig, som
utsetts till valman vid förstakammarval, skall vid förhinder att fullgöra
uppdraget göra anmälan därom till länsstyrelsen i länet, som till deltagande
i valet då har att inkalla vederbörande suppleant. Därest detta förslag
av riksdagen antages såsom vilande torde till behandling i samband
med grundlagsfrågans slutliga prövning få framläggas förslag till motsvarande
ändring av 13 § andra stycket lagen om val till riksdagen samt förslag
till sådana ändringar av 12 § 2 och 3 mom. samma lag, att de däri
angivna uppgifter, som åvilar magistrat, överföres på länsstyrelse.

Utskottet. Förslaget under denna punkt föranleder icke någon utskottets
erinran.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

111

13. Ändring av § 33 regeringsformen

Gällande bestämmelser. Enligt § 33 regeringsformen äger Kungl. Maj:t
att i den ordning och under de villkor, som bestämmes genom särskild lag,
stiftad i den ordning § 87 mom. 1 stadgar, genom naturalisation till svensk
medborgare upptaga utländsk man eller kvinna. Bestämmelser, som reglerar
utövningen av denna befogenhet, har meddelats i lagen den 22 juni
1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap.

Departementschefen. I syfte att så mycket som möjligt koncentrera regeringens
och departementens arbete till viktigare frågor bör en hel del nu på
Kungl. Maj :t ankommande ärenden, framför allt sådana som är av enklare
beskaffenhet, överföras till annan myndighets handläggning. Departementsutredningen
har i uppdrag att undersöka möjligheterna härtill. På
vissa speciella områden har dessutom särskilda utredningar fått i uppdrag
att på sitt ämnesområde undersöka möjligheterna att överflytta ärenden
från Kungl. Maj:t till annan myndighet. 1961 års utredning om översyn
av medborgarskapslagstiftningen har sålunda enligt sitt uppdrag att undersöka
bl. a. frågan om att överföra beslutanderätten i vissa medborgarskapsärenden
från Kungl. Maj :t till underlydande organ. Såsom framhållits i
utredningens direktiv torde många av de medborgarskapsärenden, som nu
prövas av Kungl. Maj :t, vara av rutinartad karaktär. Detta gäller särskilt
de nordiska ärendena. Det har därför i direktiven ifrågasatts, om icke sådana
ärenden i större utsträckning skulle kunna avgöras redan på länsstyrelseplanet.
Också beträffande vissa icke-nordiska medborgarskapsärenden
har en sådan decentralisering ansetts böra övervägas av utredningen.

I den mån det visar sig möjligt att på medborgarskapsområdet frigöra
Kungl. Maj :t från befattning med mer eller mindre rutinartade ärenden,
bör en sådan decentralisering genomföras så snabbt sig göra låter. Med hänsyn
härtill förordas sådan ändring av § 33 regeringsformen att detta
kan ske. Ändringen synes böra ske på sådant sätt, att det i medborgarskapslagen
må kunna bestämmas att hithörande ärenden skall prövas av
annat organ än Kungl. Maj :t.

Utskottet. Förslaget under denna punkt föranleder icke någon utskottets

erinran.

112

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Hemställan

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet,

1. a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
under punkt 1) i förevarande proposition och med avslag å
motionerna II: 961, I: 802 och II: 986 samt I: 814 måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande såsom utskottets förslag betecknade.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67
riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig
ej med rikets styrelse eller utöve
den konungsliga makten, så länge
han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro,
i Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins,
om han uppnått myndig ålder. Han
styre såsom regent med all konungslig
makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må
han ej adeligt stånd och värdighet
förläna, eller till grevligt och friherreligt
stånd upphöja, eller riddarevärdighet
utdela; ävensom alla
lediga förtroendesysslor endast tills

39.

Vill Konungen utrikes resa, meddele
Han statsrådet in pleno denna
Sin föresats och inhämte dess tankar
däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter
Konungen därefter sådan resa
och den verkställer, befatte Sig
ej med rikets styrelse eller utöve
den konungsliga makten, så länge
han utrikes vistas, utan föres riksstyrelsen
under Konungens frånvaro,
i Hans namn, av den till tronföljden
närmast berättigade prins,
om han uppnått tjugufem års ålder.
Han styre såsom regent med all konungslig
makt och myndighet, enligt
denna regeringsform; dock må
han ej adeligt stånd och värdighet
förläna, eller till grevligt och friherreligt
stånd upphöja, eller riddarevärdighet
utdela; ävensom alla
lediga förtroendesysslor endast tills

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

113

(Nuvarande lydelse)

vidare kunna förvaltas av dem, som
regenten därtill förordnar.

Finnes ej —--------—

Huru förhållas — —-----

Då Konung dör och tronföljaren
ännu omyndig är, utfärde regenten
eller statsrådet, då det riksstyrelsen
förvaltar, kallelse å riksdagen, vilken
kallelse inom femton dagar efter
Konungens död skall i allmänna
tidningarna kungöras. Riksdagen
äge, utan avseende på något den avlidne
Konungens testamente angående
riksstyrelsen, att förordna
en, tre eller fem förmyndare, som,
intill dess Konungen myndig bliver,

(Utskottets förslag)

vidare kunna förvaltas av dem, som
regenten därtill förordnar.

Har den till tronföljden närmast
berättigade prins icke uppnått tjugufem
års ålder eller är han av
sjukdom eller utrikes vistande hindrad
att riksstyrelsen utöva, då styre
såsom regent i Konungens namn
med nu sagda befogenhet den till
tronföljden därnäst berättigade
prins, som uppnått sådan ålder och
för vilken hinder av ovannämnda
beskaffenhet ej möter.

---—• som regent.

---91 § stadgat.

41.

Dör Konung, innan tronföljaren
uppnått tjugufem års ålder, förhålles
med riksstyrelsen såsom i 39 §
angives, intill dess riksdagen sammankommer,
och den riksföreståndare,
som riksdagen förordnar, regeringen
tillträtt; ställande sig regenten
eller statsrådet denna regeringsform
till ovillkorlig efterlevnad.

93.

Då Konung dör och tronföljaren
ännu ej uppnått tjugufem års ålder,
utfärde regenten eller statsrådet, då
det riksstyrelsen förvaltar, kallelse
å riksdagen, vilken kallelse inom
femton dagar efter Konungens död
skall i allmänna tidningarna kungöras.
Riksdagen skall, utan avseende
på något den avlidne Konungens
testamente angående riksstyrelsen,
förordna en riksföreståndare, som,
intill dess Konungen uppnår tjugu -

114

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

regeringen i Dess namn, efter denna fem års ålder, regeringen i Dess
grundlag, må utöva. namn, efter denna grundlag, må ut öva.

Riksdagsordningen

Ej må riksdagen eller kamrarna i
Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta; ej heller
må omyndig Konungs förmyndare
övervara kamrarnas överläggningar
eller beslut.

Uti vardera--------

I mål —----—-----

53.

Ej må riksdagen eller kamrarna i
Konungens närvaro över något ämne
rådpläga eller besluta; ej heller
må riksföreståndare övervara kamrarnas
överläggningar eller beslut.

----av kammaren.

---beslutet, övervara.

67.

Skall förmyndare för omyndig Konung
tillsättas, utses av kamrarna,
sist dagen efter det riksdagen sammankommit,
en nämnd, på det sätt
och till det antal personer, som i
nästföregående § sagt är. Denna
nämnd röstar om de av riksdagen
till antalet bestämda förmyndare,
som skola vara en, tre eller fem. Varje
ledamot av nämnden upptecknar
å en sluten vallista de män, dem han
anser förtroendet värdiga, och så
många, att de med en person överstiga
det av riksdagen bestämda antalet.
Av dem, som därvid kommit i
åtanke, ställes först den, som flesta
rösterna erhållit, under ny omröstning,
då nämndens pluralitet giver
utslaget. På samma sätt förfares
med den, som näst honom blivit av
de flesta kallad o. s. v., till dess det
föreskrivna antalet av förmyndare
blivit fyllt. Nämnden kan ej förr åtskiljas,
än valet fulländat är; och

Skall riksföreståndare tillsättas,
gånge härmed som för val till Konung
eller tronföljare är i nästföregående
§ stadgat.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

115

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

gäller detta val såsom riksdagens
beslut.

Om så händer, att kamrarna ej
inom tre dagar efter det riksdagen
sammankommit om förmyndarnas
antal åsämjas, förordnas på enahanda
sätt och till lika antal, som
ovan angående nämnden är sagt, en
särskild nämnd, att medelst omröstning
denna fråga, med samma kraft
och verkan som riksdagens beslut,
inom två dagar avgöra; skolande sedermera
den utsedda nämnden, likaledes
inom två dagar, hava valet
förrättat, så att i alla händelser förmyndarevalet
må vara verkställt inom
sju dagars förlopp från det riksdagen
sammankommit.

Successionsordningen

§ 2.

Dör Konung i Sverige, utan att
lämna manliga bröstarvingar, men
Hans efterlämnade drottning sig i
välsignat tillstånd befinner, före regent
eller statsrådet regeringen med
kungl. makt och myndighet, på sätt
och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen
föreskriva, till dess
Riksens Ständer, å den tid regeringsformen
utstakar, hunnit sammankomma,
då dem tillhör, att om regeringens
förande själva förordna.
Bliver drottningens livsfrukt av
mankön, förordne då Riksens Ständer
förmyndare för den omyndige
Konungen, på sätt i 93 § av regeringsformen
stadgat är. Bliver drottningens
livsfrukt av kvinnokön, träde
den av ätten, som efter förstfödslorätt
den avlidne Konungen i arvs -

Dör Konung i Sverige, utan att
lämna manliga bröstarvingar, men
Hans efterlämnade drottning sig i
välsignat tillstånd befinner, före regent
eller statsrådet regeringen med
kungl. makt och myndighet, på sätt
och med villkor, 41 och 93 §§ av regeringsformen
föreskriva, till dess
Riksens Ständer, å den tid regeringsformen
utstakar, hunnit sammankomma,
då dem tillhör, att om
regeringens förande själva förordna.
Bliver drottningens livsfrukt av
mankön, förordne då Riksens Ständer
riksföreståndare, varom i 93 §
regeringsformen stadgat är. Bliver
drottningens livsfrukt av kvinnokön,
träde den av ätten, som efter förstfödslorätt
den avlidne Konungen i
arvsföljden, på sätt 1 § utstakar,

116

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196''t

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

följden, på sått 1 § utstakar, när- närmast är, såsom Konung till re mast

är, såsom Konung till rege- geringen.

ringen.

b) att motionerna I: 817 och II: 1007 i den mån de icke
blivit besvarade genom vad utskottet ovan under la) hemställt
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

2. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 2)
i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse
av §§24 och 26 regeringsformen;

3. a) att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 805
och II: 988, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj :ts under punkt 3) i förevai;ande
proposition intagna förslag till ändrad lydelse av § 21
regeringsformen;

b) att motionen II: 991 i den mån den icke besvarats
genom vad utskottet ovan anfört icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

4. att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag under
punkt 4) i förevaTande proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande såsom
utskottets förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen och § 38
riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§ 35.

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen
må dem entlediga, när han prövar
rikets tjänst det fordra. Konungen
fatte sådana beslut i statsrådet.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

117

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

fer i statsdepartementen, överståthållaren,
underståthållaren och polismästaren
i huvudstaden, landshövdingar,
fältmarskalkar, generaler
och amiraler av alla grader,
generalad jutanter, överadjutanter,
stab sadjutanter, kommendanter i
fästningarna, överstar för regementena,
sekundcheferna för gardesregementena
till häst och fot och för
livregementets kårer samt cheferna
för övriga särskilt för sig bestående
militära kårer eller bataljoner, cheferna
för artilleriet, fortifikations-,
fältmätnings- och sjömätningsväsendet,
ministrar, sändebud och
agenter för handeln hos främmande
makter, samt de ämbets- och tjänstemän,
som uti Konungens kabinett
för utrikes brevväxlingen och vid
beskickningarna nyttjas, hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen
må dem entlediga, när han prövar
rikets tjänst det fordra. Konungen
kungöre dock sådana beslut i statsrådet,
vars ledamöter vare skyldige
att däremot göra underdåniga föreställningar,
om de finna sig därtill
skäl äga.

5 Itihang till riksdagens protokoll 196''/. 5

36.

Den som utnämnts till domare
må skiljas från tjänsten endast av
domstol efter åtal eller genom beslut
om entledigande i samband med
pensionering; dock må han, om det
finnes erforderligt av organisatoriska
skäl, förflyttas till annan jämställd
domartjänst.

Grundläggande bestämmelser i
övrigt om statstjänstemännens rätts saml.

2 avd. Nr 19

118

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ställning givas i lag, stiftad i den
ordning 87 § 1 mom. föreskriver.

Över gångsstadgande
Till dess den lag, som omförmäles
i § 36 i dess nya lydelse, trätt
i kraft, skola §§ 35 och 36 i sin äldre
lydelse alltjämt äga tillämpning.

Riksdagsordningen

38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer---och stadgar.

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om antalet
statsdepartement och statsråd
utan departement, om kommandomål,
om rikets vapen och flagga, om
allmänt kyrkomöte och om allmän
folkomröstning i ämnen, som ej till -

höra annat utskotts behandling.

3. Utskottet åligger ——

4. Utskottet tillkommer

5. I den-------

2. Utskottet skall vidare meddela
utlåtanden och avgiva förslag i anledning
av dit hänvisade frågor, som
angå stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av kommunallagarna
samt av lagar och författningar
om statsrådets ansvarighet, om
antalet statsdepartement och statsråd
utan departement, om kommandomål,
om statstjänstemännens
rättsställning, om rikets vapen och
flagga, om allmänt kyrkomöte, och
om allmän folkomröstning i ämnen,
som ej tillhöra annat utskotts behandling.

---- —. regeringsformen stadgat.

■--vägrar proposition.

— — tystnadspliktens iakttagande.

5. a) att riksdagen i anledning av Kungi. Maj :ts förslag
under punkt 5) i förevarande proposition och med avslag
å motionerna I: 804 och II: 987 måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga följande såsom utskottets
förslag betecknade

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

119

Förslag

till

ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

§ 81

Denna regerintgsform —----— riksdagars beslut.

Då riksdagen--—----ej godkänner.

Beslutanderätt, som enligt denna
regeringsform tillkommer Konungen
och riksdagen, gemensamt eller var
för sig, eller annat statligt organ och
ej avser frågor om stiftande, ändring,
förklaring eller upphävande av
grundlag, må i begränsad omfattning
överlåtas på mellanfolklig organisation
för fredligt samarbete, till vilken
riket är eller skall bliva anslutet.
Beslut om sådan överlåtelse fattas
antingen i den ordning som gäller
för grundlagsändring eller ock,
om därmed förenad tidsutdräkt är
till men för riket, samfällt av
Konungen och en riksdag. I sistnämnda
fall erfordras för beslut om
överlåtelse, att i vardera kammaren
minst fem sjättedelar av de
röstande och minst tre fjärdedelar av
ledamöterna vid votering instämt i
beslutet.

b) att motionerna I: 815 och II: 1005 i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet ovan under 5. a) hemställt
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

6. a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
under punkt C) i förevarande proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
såsom utskottets förslag betecknade

120

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

Förslag

till

ändrad lydelse av § 62 regeringsformen samt §§

70 och 71 riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen
§ 62.

Sedan statsverkets----riksstaten anslå.

Det tillkommer riksdagens lönedelegation
att, därest icke riksdagen
för visst fall annorlunda beslutar, i
förhandlingsfrågor rörande anställningsvillkor,
som skola gälla för statens
arbetstagare eller eljest tillhöra
riksdagens prövning, rådplåga med
statsrådsledamot, som Konungen
därtill förordnat, samt att å riksdagens
vägnar godkänna överenskommelse,
som träffats i sådan fråga.

Riksdagsordningen1
§ 70.

1. De sex---------honom återstått.

2. Riksdagen skall------övriga fullmäktige.

3. Val av------— — kan återväljas.

4. Fullmäktige välje------utfalla lika.

5. På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige av riksdagen utses,
tillsåttes en suppleant för varje av
riksdagen utsedd fullmäktige att vid
förfall för denne inträda; dock skall
den sålunda valde suppleanten för
fullmäktig, som utsetts till chef för
riksbanken, först inträda vid förfall
jämväl för den enligt 72 § regeringsformen
av fullmäktige för denne ut Utskottets

förslag till ändrad lydelse av §§ 70 och 71 riksdagsordningen överensstämmer
med Kungl. Maj:ts.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

121

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

sedde suppleanten. Vid förfall för
både fullmäktig och hans av riksdagen
valde suppleant inkalla fullmäktige
annan suppleant till tjänstgöring.

§ 71.

På samma gång och på lika sätt,
som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen
utses, tillsättes en suppleant
för varje av riksdagen utsedd fullmäktig
att vid förfall för denne inträda;
dock skall den sålunda valde
suppleanten för fullmäktig, som utsetts
till chef för riksbanken, först
inträda vid förfall jämväl för den enligt
72 § regeringsformen av fullmäktige
för denne utsedde suppleanten.
Vid förfall för både fullmäktig
och hans av riksdagen valde suppleant
inkalla fullmäktige annan suppleant
till tjänstgöring.

Vardera kammaren utser ock inom
sig suppleanter att när ledamöter få
förfall i deras ställe inträda. Suppleanter
utses för samma tid som ledamöter.

Vad i 45 § 2 mom. och 75 § 2 mom.
är stadgat med avseende å utskott
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande delegationen. Omröstning
inom delegationen skall ske
öppet. Den som förer ordet i delegationen
äger avgörande röst, därest,
vid omröstning, rösterna i något fall
äro lika. Ledamot som ej instämt i
delegationens beslut är obetaget att
låta sin skiljaktiga mening antecknas.

Innan f örhandlingsöverenskommelsen
träffats eller förhandling eljest
slutförts, må ledamot icke utan
delegationens tillstånd yppa vad vid
sakens behandling i delegationen förekommit.
Ledamot, så ock supple -

122

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

ant, skall första gången han är närvarande
vid sammanträde med delegationen
avgiva försäkran om tystnadspliktens
iakttagande.

b) att motionerna I: 816 och II: 1606 samt I: 819 måtte
anses besvarade med vad utskottet ovan anfört och hemställt; 7.

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
under punkt 7) i förevarande proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande
såsom utskottets förslag betecknade

Förslag
till

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen samt §§ 72 och 73
riksdagsordningen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

Regeringsformen

§ 50

Riksdagen skall----------och kungöra.

Om riket kommer i krig och
krigs förhållandena så påkalla skall
riksdagens krigsdelegation träda i
riksdagens ställe. Förordnande härom
meddelas antingen av den i 50 §
riksdagsordningen omförmälda talmanskonferensen,
där så kan ske
efter samråd med statsministern,
eller ock av Konungen, om talmanskonferensen
på grund av krigsförhållandena
icke kan sammanträda.
Sådant förordnande gäller till dess
vapenvila inträtt eller Konungen eller
krigsdelegationen dessförinnan
beslutar, att riksdagen skall återtaga
sina befogenheter. Krigsdelegationen
beslutar själv om formerna för
sin verksamhet.

Kan till följd av krig, vari riket

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

123

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

befinner sig, rikets styrelse icke föras
efter vad i denna regeringsform
stadgas, äger riksdagen eller dess
krigsdelegation, där denna trätt i
riksdagens ställe, till rikets skydd
och krigets slutförande förordna, huru
riksstyrelsen skall förestås.

Skulle till följd av krig, vari riket
befinner sig, varken riksdagen eller
dess krigsdelegation kunna fullgöra
sina uppgifter, skola till rikets skydd
och krigets slutförande de uppgifter,
som ankomma på Konungen och
riksdagen samfällt eller på riksdagen
allena, handhavas i den ordning,
som stadgas för regeringsärenden.
Dock äge Konungen ej stifta, ändra,
förklara eller upphäva grundlag eller
lag, som reglerar val till riksdagen.

Riksdagsordningen

§ 72

Riksdagen förordnar---------revisorer förrättas.

För varje revisor väljes en suppleant
att vid förfall för honom inträda.
Vid förfall för både revisor
och hans suppleant bestämmes övriga
suppleanters tjänstgöring av den
ordning, i vilken de blivit valda.

Revisorerna välja----------- äro lika.

De anmärkningar----------vidare behandling.

Riksdagens krigsdelegation består
av femtio ledamöter, av vilka vardera
kammaren inom sig väljer hälften.

För varje ledamot väljes en suppleant
att vid förfall för honom inträda.
Vid förfall för både ledamot

124

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i
(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

och hans suppleant bestämmes övriga
suppleanters tjänstgöring av
den ordning, i vilken de blivit valda.

Val av krigsdelegation skall äga
rum å varje riksdag inom sex dagar
efter dess öppnande. Valet gäller till
dess nytt val av krigsdelegation förrättas,
dock att den som dessförinnan
avgått ur riksdagen ej vidare
skall anses tillhöra delegationen.
Förordnar Konungen om nya val till
båda kamrarna eller den ena av dem,
behålle utan hinder därav delegationens
ledamöter och suppleanter sina
befattningar.

Övergångsstadgande
Val av riksdagens krigsdelegation
skall första gången äga rum inom
sex dagar efter det Konungen låtit i
riksdagen uppläsa öppet brev om
ändrad lydelse av § 73 riksdagsordningen.

b) att motionen II: 990 måtte anses besvarad med vad utskottet
ovan anfört och hemställt;

8. a) att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 8)
i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse
av §§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen samt §§ 42 och
68 riksdagsordningen;

b) att motionen 11:62 såvitt den avser riksdagens ombudsmän
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

9. a) att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 9)
i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse
av § 110 regeringsformen;

b) att motionen II: 1008 måtte anses besvarad med vad
utskottet ovan anfört och hemställt;

10. a) att riksdagen måtte, med avslag å motionerna I: 2
och II: 3, I: 320 och II: 305, I: 455 och II: 546, II: 470 samt

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196b

125

11:989, såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj :ts under punkt 10) i förevarande proposition
intagna förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen; b)

att från 1963 års riksdag uppskjutna motionerna I: 1
och II: 1 samt Kungl. Maj :ts skrivelse nr 84 såvitt den avser
under A 2 i avdelning II upptagen fråga måtte anses besvarade
med vad utskottet ovan anfört och hemställt;

11. att riksdagen måtte, med avslag å motion I: 818, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga
Kungl. Maj :ts under punkt 11) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen;

12. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 12)
i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse
av § 6 mom. 7 riksdagsordningen;

13. att riksdagen måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga Kungl. Maj :ts under punkt 13)
i förevarande proposition intagna förslag till ändrad lydelse
av § 33 regeringsformen.

Stockholm den 22 maj 1964

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

Xärvarande vid behandlingen av punkten

1) Statschefens behörighetsålder:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, fru Segerstedt
Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén, Erik Olsson, Dahlén,
Hiibinette och Svanström; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Wahlund, Anners och Johansson i Trollhättan.

2) Nådeärendenas behandling:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,
Erik Olsson, Dahlcn och Hiibinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Magnusson i Tumhult, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i
i Jönköping, Braconier, Wahlund och Johansson i Trollhättan.

126

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 196i

3) Lagrådets organisation:

samma som under 2).

4a) Ändrad lydelse av § 35 regeringsformen:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,
Dahlén, Dahl och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping,
Adamsson, Hamrin i Jönköping, Braconier, Alemyr, Wahlund, Keijer, Anners
och Johansson i Trollhättan.

4 b) Ändrad lydelse av § 36 regeringsformen:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson,
Dahlén, Dahlberg, Hubinette och Palm; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Nilsson i Östersund, Hamrin
i Jönköping, Braconier, Alemyr, fru Thunvall, herrar Wahlund, Keijer,
Anners och Johansson i Trollhättan.

5) överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation: samma

som under 4 b).

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,
Erik Olsson, Dahlén och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Adamsson, Hamrin i Jönköping, Braconier, Wahlund, Andersson
i Storfors, Anners och Johansson i Trollhättan.

7) Inrättande av en riksdagens krigsdelegation in. m.:

samma som under 4 b).

8) Ändrade grundlagsregler rörande riksdagens ombudsmän:

från första kammaren: herrar Elmgren, Torsten Andersson, Damström,
fru Segerstedt Wiberg, herrar Sveningsson, Georg Pettersson, Olsén,
Erik Olsson, Dahlén och Hubinette; samt

från andra kammaren: herrar Spångberg, Andersson i Linköping, von
Friesen, Adamsson, Nilsson i Östersund, Hamrin i Jönköping, Braconier,
Wahlund, Anners och Johansson i Trollhättan.

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd:
samma som under 1).

10) Rösträttsåldern:
samma som under 1).

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1961

127

11) Sjukas, invaliders och åldringars rösträttsutövning:
samma som under 1).

12) Vissa magistraters befattning med förstakammarval:
samma som under 2).

13) Ändring av § 33 regeringsformen:
samma som under 8).

Reservationer

till olika punkter av utskottets utlåtande
Statschefens behörighetsålder

1. av herrar Sveningsson, Hubinette, Hamrin i Jönköping och Wahlund,
vilka inom utskottet yrkat avslag på Kungl. Maj:ts under punkt 1) i förevarande
proposition framförda förslag;

2. av herr Spångberg, vilken yrkat, att riksdagen måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga utskottets förslag med den ändring
av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, att behörighetsåldern tjugufem
år ändras till trettio år;

Lagrådets organisation

3. av herrar Sveningsson, Hubinette, Magnusson i Tumhult och Braconier,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen för vidare grundlagsenlig behandling måtte
med bifall till motionen II: 991 antaga det i propositionen
framlagda förslaget i förevarande del med den ändring som
framgår av följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

§ 21.

Konungens lagråd har att avgiva utlåtande över de förslag till stiftande,
upphävande, ändring eller förklaring av lagar eller författningar, vilka för
sådant ändamål bliva av Konungen överlämnade.

128

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964

Dessa fyra ledamöter skola deltaga i behandlingen av alla på lagrådet
ankommande ärenden. Där så prövas nödigt, må i behandlingen av visst
ärende i lagrådet deltaga ytterligare för en insikt, erfarenhet och redlighet
känd person, som Konungen utser. Skall lagrådet vara delat i avdelningar,
skall vad i detta stycke stadgats om lagrådet gälla varje avdelning.

Närmare bestämmelser om lagrådet meddelas i särskild, av Konungen
och riksdagen jämlikt 87 § 1 mom. gemensamt beslutad lag.

Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen

4. av fru Segerstedt Wiberg och herr Spångberg, vilka yrkat, att riksdagen
för vidare grundlagsenlig behandling måtte antaga utskottets förslag med
den ändring som framgår av följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 35 regeringsformen
§ 35.

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor, varifrån de må entledigas,
när rikets tjänst så fordrar. Beslut härom fattas av Konungen i statsrådet.

Överlåtelse av konstitutionell befogenhet på mellanfolklig organisation

5. av herr Spångberg.

Rösträttsåldern

6. av fru Segerstedt Wiberg, herrar Dahlén, Svanström, von Friesen,
Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka yrkat, att riksdagen för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen
§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår uppnått aderton års ålder.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19 år 1964 129

Valrätt må dock ej utövas av den som på grund av domstols förklaring
är eller efter uppnådd myndighetsålder skall förbliva omyndig.

Till efterrättelse-------— valet inträffar.

Övergångsstadgande

Till dess den år 1966 upprättade röstlängden för val till riksdagens andra
kammare kommit till stånd, skall § 16 i sin äldre lydelse alltjämt äga
tillämpning.

Särskilt yttrande

till punkt 13 i utskottets utlåtande, av herr von Fries en, med instämmande
av fru Segerstedt Wiberg:

Någon ändring har i propositionen icke föreslagits i sista punkten uti
33 § regeringsformen, vilken — liksom 4 § — innebär, att till statsråd endast
kan utnämnas infödda svenska medborgare. Det kan enligt vår mening
ifrågasättas, om icke denna bestämmelse i en snar framtid kan utgå. Sålunda
synes det alltmer ökade mellanfolkliga samarbetet föranleda, att en
vidgning av den personkrets, varur statsråden kan tagas, upptages till övervägande.
Bärande skäl däremot synes oss icke ha anförts.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

640152