Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av framställning av fullmäktige i riksgäldskontoret
angående medgivande för riksgäldskontoret att
lämna dagslån, m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 30 januari 1964 bär fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt att bankoutskottet måtte föreslå riksdagen medgiva
riksgäldskontoret rätt att placera sina överskottskassor på dagslånemarknaden
i enlighet med vad fullmäktige i skrivelsen förordat.

Fullmäktiges framställning har såsom bilaga fogats till detta utlåtande.

Utskottet

De kraftiga säsongrörelserna i statsbudgetens kassamässiga utfall medför
otvivelaktigt betydande olägenheter, framför allt av penningpolitisk natur;
utskottet finner anledning att i detta sammanhang påpeka de svårigheter
som kan uppstå när det gäller att vid en viss tidpunkt bedöma det verkliga
likviditetsläget. Det föreliggande förslaget tar sikte på en metod att åstadkomma
en utjämning av de angivna säsongrörelserna, nämligen utlåning av
riksgäldskontorets överskottskassor på dagslånemarknaden. I den till grund
för riksgäldsfullmäktiges framställning liggande promemorian, i remissyttrandena
över denna och även i själva framställningen diskuteras emellertid
också andra, alternativa eller kompletterande, åtgärder i samma syfte,
vilka i detta sammanhang likaledes påkallar uppmärksamhet.

Strävandena att undanröja de påtalade olägenheterna bör enligt utskottets
mening särskilt inriktas på att påverka de omständigheter som framkallar
säsongsvängningarna; det synes stå klart att en bristande samordning i tiden
av statens inkomster och utgifter därvidlag spelar en central roll och att
bl. a. redan tämligen obetydliga förskjutningar av uppbörd och utbetalning
av skattemedel skulle kunna väsentligt minska de fluktuationer som nu förekommer.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse, att fullmäktige till
chefen för finansdepartementet överlämnat promemorian jämte remissyttrandena
över denna och därvid framhållit det önskvärda i reformer beträffande
de statliga in- och utbetalningarna. Då utskottet således anser sig
kunna räkna med att här avsedda frågor kommer att prövas i annan ordning,
kan utskottet nu inskränka sig till att behandla de åtgärder på kreditmarknaden
som skulle kunna reducera olägenheterna hos de tills vidare
ofrånkomliga säsongvariationerna i budgetutfallet.

I likhet med fullmäktige finner utskottet att en kombination av olika åt1
—Bihang till riksdagens protokoll 1964. S saml. Sr 9

2

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1961

gärder torde få tillgripas för att vinna detta syfte; utöver placering av riksgäldskontorets
överskottsmedel på dagslånemarknaden synes, såsom också
flera remissinstanser understrukit, särskilt de olika tänkbara systemen med
statliga inlåningsräkningar hos bankerna vara beaktansvärda möjligheter.
Utskottet anser sig kunna räkna med att fullmäktige fortsätter undersökningarna
beträffande sådana inlåningsräkningar och därvid beaktar de vid
remissbehandlingen framkomna synpunkterna.

Med framhållande av att den föreslagna reformen är att betrakta allenast
såsom en dellösning, vilken på längre sikt bör kombineras med andra åtgärder
i likartat syfte, får utskottet uttala, att utskottet finner dess genomförande
väl motiverat. Utskottet tillstyrker alltså bifall till framställningen;
därest riksdagen beslutar i enlighet härmed bör det ankomma på fullmäktige
att sedermera framlägga förslag om härav föranledd ändring av reglementet
för riksgäldskontoret.

Utskottets tillstyrkan gäller också de av fullmäktige föreslagna reglerna
om formerna för dagslånegivningen. Riksgäldskontorets rätt att lämna sådana
lån bör alltså begränsas till att avse affärsbankerna, postbanken och
allmänna pensionsfonden. Med hänsyn till rådande praxis på dagslånemarknaden
och till den speciella kretsen av kontrahenter bör kontoret icke vara
skyldigt att kräva säkerhet för utlämnade dagslån; ett sådant medgivande
utgör självfallet intet hinder för kontoret att därest omständigheterna så
påkallar likväl ställa krav på säkerhet. Någon maximering av dagslånegivningens
totala omfattning eller av lånebeloppet för varje enskild låntagare
synes icke erforderlig. Dagslånens tillåtna löptid synes enligt fullmäktiges
förslag kunna begränsas till högst två månader. Utskottet förutsätter, att
dagslånegivningen öppet redovisas på riksgäldsfonden på sådant sätt att av
redovisningen framgår såväl de utlämnade lånens summa vid varje tidpunkt
som storleken av de inflytande ränteinkomsterna.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte medgiva riksgäldskontoret rätt att
placera sina överskottskassor på dagslånemarknaden i enlighet
med vad utskottet ovan förordat.

Stockholm den 3 mars 1964

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande :

från första kammaren: herrar Ståhle, Schmidt, Åke Larsson, Palm,
Åkerlund, Larfors*, Mattsson* och Risberg*;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Skänninge,
Berglund, Hansson i önnarp, Larsson i Umeå*, Bengtsson i LandskroTTa och
Haglund.

* Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

3

FULLMÄKTIGE I RIKSGÄLDSKONTORET Bilaga

ang. medgivande för riksgäldskontoret att lämna dagglån, m. m.

Till

Riksdagens Bankoutskott

I en promemoria, som utarbetats inom riksgäldskontoret under hösten
1963, togs upp till diskussion vissa olägenheter ur bl. a. penningmarknadssynpunkt,
som sammanhänger med att statsbudgeten på kort sikt visar kraftiga
och snabba växlingar mellan över- och underskott. I promemorian förordades
att riksgäldskontoret skulle ges möjlighet att inte endast, som nu är
fallet, upptaga dagslån utan även lämna sådana lån, varigenom en jämnare
kassatillgång i banksystemet skulle kunna ernås.

För närvarande företer bankernas kassatillgång en kraftig säsongmässig
rörelse med växlingar mellan å ena sidan betydande upplåning i riksbanken
och å andra sidan antingen tillgodohavanden på checkräkning i riksbanken
eller kortfristiga fordringar hos riksgäldskontoret. Dessa rörelser är till en
del resultatet av sådana faktorer som valutareservens utveckling och förändringarna
i allmänhetens scdelbehov, men är främst betingade av statsbudgetens
utfall med snabba växlingar mellan inkomst- och utgiftsöverskott.
Den kraftiga säsongvariationen försvårar bedömandet av den reella innebörden
av likviditetsläget vid varje särskild tidpunkt, vilket är till nackdel
för penningpolitiken och till nackdel också för banker och andra som har
anknytning till penningmarknaden. Växlingarna i statsbudgetens utfall medför
vidare, att riksgäldskontoret tidvis kan få stora kassaöverskott stående
räntelösa med ett icke ringa utslag i statens ränteutgifter som följd.

Bland de möjligheter, som står till buds för att eliminera eller minska
ifrågavarande olägenheter, namnes i promemorian reformer av budget- och
uppbördssystem, innebärande att statens inkomster och utgifter skulle i tiden
bättre anpassas till varandra. Härigenom skulle budgetutfallet själv1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1964. 8 samt. Nr 5

4

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

klart komma att ge ett svagare utslag i likviditetsrörelserna. Som eu annan
utväg att ernå en likviditetsutjämning nämnes en intensifierad statlig upplåningsverksamhet.
Vidare skisseras ett system med statliga inlåningsräkningar
hos bankerna. Slutligen påvisas att riksgäldskontoret genom att placera
sina överskottskassor såsom dagslån på marknaden skulle kunna bidra
till att lindra den kassaknapphet, som uppstår hos bankerna till följd av
säsongmässigt uppträdande statliga inkoinstöverskott. Såsom nämnts utmynnar
promemorian i ett förslag att kontorets dagslåneverksamhet skulle
utvidgas på angivet sätt.

Fullmäktige remitterade i november 1963 promemorian för yttrande till
riksbanken, generalpoststyrelsen, bankinspektionen, riksrevisionsverket,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges jordbrukskasseförbund.
Promemorian jämte yttrandena över densamma bifogas
denna skrivelse (bil. A—H).

Ingen av remissinstanserna har intagit eu negativ hållning till förslaget
om rätt för riksgäldskontoret att lämna dagslån. De flesta, bl. a. riksbanken,
har direkt tillstyrkt förslaget. Därtill har i flera av yttrandena, liksom i
promemorian, framhållits att en bättre anpassning av tidpunkten för inbetalningar
till och utbetalningar från budgeten exempelvis genom förändring
av skatteuppbördsbestämmelser skulle i väsentlig mån bidraga till en
jämnare likviditetsutveckling. Bankinspektionen, Svenska bankföreningen
och Sveriges jordbrukskasseförbund har ansett, att ett system med statliga
räkningar hos bankerna för placering av statliga överskottsmedel synes ha
vissa fördelar framför dagslån från riksgäldskontoret och därför bör prövas
närmare.

Fullmäktige får för egen del till en början erinra om att fullmäktige i
yttrande över stabiliseringsutredningens betänkande »Mål och medel i stabiliseringspolitiken»,
upptagit frågan om budgetrörelsens betydelse för likviditetsutvecklingen
och olägenheterna med de kraftiga säsongmässiga förändringarna.
Fullmäktige framhöll därvid, att frågan om en utjämning av
säsongvariationerna var av så stor betydelse, att den snarast borde få en
tillfredsställande lösning. Bland olika utvägar att komma till rätta med de
påtalade olägenheterna vore enligt fullmäktiges mening utan tvivel den betydelsefullaste,
att en bättre tidsmässig anpassning kom till stånd beträffande
vissa större statliga in- och utbetalningar, varvid främst pekades på
ett förläggande av utbetalningar av överskjutande skatt och inbetalningar
av kvarstående skatt till en och samma period. Som ett komplement till en
sådan omläggning, möjligen som ett alternativ, kunde även andra åtgärder
behöva övervägas.

Fullmäktige vill i förevarande sammanhang ånyo understryka, att mycket
skulle vara att vinna genom reformer, som tog sikte på en bättre samordning
i tiden av statens inkomster och utgifter. Som betydelsefulla exempel
kan i anslutning till flera av remissinstanserna nämnas en förskjutning på

Bankoutslcotteis utlåtande nr 5 år 1964

o

en dryg vecka av utbetalningarna av kommunernas skatteandelar och förläggning
av uppbörden av varuskatt till månader utan källskatteuppbörd.

I skrivelse denna dag till statsrådet och chefen för finansdepartementet har
fullmäktige för kännedom överlämnat förevarande promemoria jämte yttranden
och därvid för egen del understrukit det önskvärda i att, där så är
möjligt, reformer kommer till stånd i syfte att utjämna budgetens säsongmässiga
fluktuationer. Fullmäktige, som i det följande framlägger förslag
om rätt för riksgäldskontoret att utlämna dagslån, vill i detta sammanhang
understryka, att ett avhjälpande av de brister i penningmarknadens tekniska
funktion, som sammanhänger med budgetfluktuationerna, måste ske genom
en kombination av lämpliga åtgärder; någon enkel generallösning torde
nämligen inte finnas.

Vad gäller ovan berörda system med statliga räkningar hos bankerna kan
man, såsom gjorts i promemorian, skilja på åtminstone två varianter, med
i praktiken olika egenskaper och olika förutsättningar för ett genomförande.
Den ena varianten, motsvarande ett system som under en lång följd av år
tillämpats i Förenta staterna, skulle innebära, att de statliga skatteinkomsterna
samlades hos de i skatteuppbörden deltagande bankerna genom automatisk
överföring inom resp. bank till den statliga räkningen och kvarlåg
där till dess riksgäldskontoret, i den takt som bestämdes av utgiftsbehovet,
genom uttag disponerade medlen. Ett dylikt system skulle utan tvivel verksamt
bidraga till att utjämna de stora svängningar i bankernas likviditet,
som föranledes av skatteuppbörderna. Införandet av en sådan teknik förutsätter
emellertid bl. a. relativt djupgående förändringar i det nuvarande
uppbördssystemet liksom i bokföringen och kontrollen av statsverkets inkomster
och utgifter. Det måste därför bedömas som en möjlighet som
först på något längre sikt och efter ingående överväganden även från andra
än kreditmarknadstekniska utgångspunkter kan tänkas bli realiserad.

Den andra varianten av systemet med statliga bankräkningar skulle innebära
att hos banksystemets olika institut öppnades räkningar, på vilka riksgäldskontoret
skulle kunna sätta in sina överskottsmedel, vid skatteuppbörderna
eller eljest. Härvid skulle alltså icke erfordras några ingrepp i nuvarande
uppbördssystem. Däremot uppkommer frågan hur penningmedlen
skall fördelas bankerna emellan. Vid det amerikanska systemet föreligger
inga fördelningsproblem såvitt gäller insättningarna, då ju dessas fördelning
på olika banker blir automatiskt beroende av var skattebetalarna erlägger
sina skattelikvider. Vid den här berörda varianten uppstår frågan
efter vilka normer riksgäldskontoret skall fördela insättningarna mellan
olika banker. Skall principen vara den, att medlen skall återgå till resp. bank
i den omfattning banken förmedlat skatteinbetalningar, krävs ett dagligt
rapportsystem, som kompliceras bl. a. av avgränsningssvårigheter beträffande
de olika slagen av skatte- och andra uppbördsmedel. Fördelningsproblem
uppkommer också, liksom för övrigt även vid ett system av den

6

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 196b

amerikanska typen, vid uttag från bankräkningarna. Kan å andra sidan en
»automatik» av antytt slag, varigenom man försöker efterlikna det amerikanska
systemets egenskaper så långt det är möjligt, inte byggas in i systemet,
måste denna variant inte minst ur de synpunkter som bankföreningen
framhävt vara ett sämre alternativ än det i det följande närmare berörda
dagslånealternativet.

Trots att sålunda enligt fullmäktiges uppfattning införandet av ett system
med statliga räkningar i bankerna möter så stora svårigheter att det för
närvarande inte utgör en praktiskt framkomlig väg, synes systemet principiellt
dock ha så stora fördelar att undersökningarna enligt denna linje är
värda att fullföljas. Härvid torde även frågan om förräntningen av på ifrågavarande
räkningar innestående statsmedel få belysas.

Det bör understrykas, att en eventuell introduktion i framtiden av ett
system med statliga inlåningsräkningar i bankerna — liksom givetvis önskvärda
reformer i uppbördssystemet in. in. och eu ytterligare intensifiering
av statsskuldpolitiken i stort —• inte utesluter och inte bör utesluta ett samtidigt
tillämpande av placering av kontorets överskottskassor på dagslånemarknaden.
Sistnämnda möjlighet bör under alla förhållanden stå till förfogande
som ett smidigt komplement vid den dagliga anpassningen av statens
medelsförsörjning. I dagens läge framstår den därtill som eu lätt genomförbar
och enkelt fungerande metod att verksamt utjämna en del av de
nuvarande svängningarna i bankernas kassalikviditet. Fullmäktige föreslår
därför, att riksgäldskontoret medges rätt att placera kontorets överskottskassor
på dagslånemarknaden.

Vad beträffar formerna för dagslånegivningen föreslås i promemorian,
att dylika lån skall kunna lämnas till affärsbankerna, postbanken och allmänna
pensionsfonden. Detta förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Även fullmäktige finner ur praktiska synpunkter
den sålunda föreslagna avgränsningen i fråga om låntagarna lämplig.

Rörande eventuell skyldighet för låntagaren att ställa säkerhet för dagslån
från riksgäldskontoret har i promemorian framhållits, att i princip sådan
säkerhet borde ställas. I anslutning till den praxis, som f. n. tillämpas
på dagslånemarknaden, syntes emellertid enligt promemorian kravet på säkerhet
i betydande utsträckning kunna eftergivas. I den mån remissinstanserna
upptagit förevarande spörsmål har i allmänhet den synpunkten anlagts,
att riksgäldskontoret icke bör bindas för hårt i berörda avseende.
Bankinspektionen finner det sålunda vara både opraktiskt och obehövligt,
att bankerna ställer säkerhet för sina korta lån, då man ju i lagstiftningen
accepterat att bankernas förbindelser gäller utan säkerhet. Riksbankens
yttrande i frågan utmynnar i den uppfattningen, att riksgäldskontoret bör
ges tillfälle att uppträda på dagslånemarknaden på ungefär samma villkor
som övriga parter. Sistnämnda synpunkt har även betonats i flera andra
remissyttranden. Ett för såväl bankerna som riksgäldskontoret administra -

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964 7

tivt betungande krav att vid lån av här ifrågavarande typ ordna med säkerheter
skulle otvivelaktigt försvåra för riksgäldskontoret att på ett effektivt
sätt agera på dagslånemarknaden. Fullmäktige får för sin del förorda, att
riksgäldskontoret självfallet skall äga rätt att, när kontoret så finner befogat,
kräva säkerhet för utlämnade dagslån men att kontoret icke ålägges
skyldighet att normalt kräva sådan säkerhet.

Beträffande frågorna om eventuell maximering av dagslånegivningens
omfattning och av lånens löptid har remissinstanserna i allmänhet biträtt
eller lämnat utan erinran den i promemorian framförda meningen, att de
praktiska förhållandena på dagslånemarknaden icke motiverar några särskilda
regler härvidlag. Riksrevisionsverket har dock beträffande lånens
löptid förordat en övre tidsgräns av två månader. För egen del anser fullmäktige,
att riksgäldskontoret jämväl i dessa avseenden bör ges en betydande
handlingsfrihet. Då erfarenheten visar, att dagslånen som regel har
en relativt kort löptid, har fullmäktige emellertid intet att invända mot en
begränsning av löptiden för dagslån till högst två månader.

Den bokföringsmässiga redovisningen av dagslånen, vilken fråga berörts
av riksrevisionsverket i dess yttrande, torde i enlighet med vad verket anfört
böra ske på riksgäldsfonden och på så sätt att därav framgår såväl hur
mycket som vid varje tidpunkt är utlämnat i sådana lån som storleken av
därav härrörande ränteinkomster.

Såsom i promemorian påpekas, torde ett medgivande av rätt för riksgäldskontoret
att placera överskottskassor såsom lån på dagslånemarknaden
böra föranleda ändring av reglementet för kontoret. Förslag till sådan
ändring torde i händelse av bifall till föreliggande framställning senare få
underställas utskottet.

Med hänvisning till det anförda får fullmäktige hemställa,

att bankoutskottet måtte föreslå riksdagen medgiva riksgäldskontoret
rätt att placera sina överskottskassor på dagslånemarknaden
i enlighet med vad ovan förordats.

Stockholm den 30 januari 1964

På fullmäktiges vägnar:

Gösta Renlund

1 Torsten Bjerlöw

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 8 saml. Nr 5

8

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

Bil. A

P. M.

angående placering på dagelåneniarknaden av riksgäldskontorets överskottekassor.

1. Inledning

Statsbudgetens kassamässiga utfall, som över statsverkets och riksgäldskontorets
checkräkningar i riksbanken dagligen regleras av riksgäldskontoret,
påverkar likviditeten såväl inom som utom bankväsendet. Även andra
faktorer är av betydelse för likviditetsutvecklingen, men de svängningar
budgetutfallet har från dag till dag, från vecka till vecka, från månad till
månad och från halvår till halvår slår kraftigt igenom på bankernas kassaställning
och i likviditetsläget på marknaden i övrigt.

Kastningarna i likviditetsläget, vilka för riksgäldskontoret och affärsbankerna
är förenade med ett växelvis utnyttjande av antingen tillgodohavanden
eller krediter i riksbanken, försvårar bedömandet av den reella innebörden
av likviditetsläget vid varje särskild tidpunkt. Med olika säsongrensningsmetoder
kan en viss uppfattning om trenden i likviditetsrörelsen
ernås, men säsongmönstret är inte enhetligt från år till år och tillförlitligheten
i den bild säsongrensade serier ger blir därför inte tillfredsställande.

Svårigheten att bedöma likviditetsläget är självklart till nackdel för banker
och övriga ekonomiska subjekt, men den är också till nackdel för den
ekonomiska politiken, i första hand penningpolitiken. För denna skulle en
av tillfälliga svängningar ostörd likviditetsutveckling utgöra ett bättre underlag
för åtgärder. Räntebildningen på penningmarknaden påverkas vidare
av de häftiga förändringarna i penningtillgången på marknaden. Härtill
kommer att växlingar mellan stora statliga utgifts- och inkomstöverskott
under vissa betingelser kan resultera i att riksgäldskontoret får stora kassaöverskott
stående räntelösa med ett icke ringa utslag i statens ränteutgifter
som följd.

I det följande lämnas eu redogörelse för säsongkaraktären hos det kassamässiga
budgetutfallet, bankernas kassalikviditet och upplåningen i riksbanken.
Därefter beröres några möjliga metoder att avhjälpa de ovan nämnda
olägenheterna, och i anslutning därtill framlägges förslag om likviditetsutjämnande
placeringar på dagslånemarknaden av riksgäldskontorets överskottskassor.

2. Budgetutfallets säsongrörelse

Till belysning av säsongsvängningarna i budgetens kassamässiga utfall
under loppet av de olika månaderna har i tabell 1 sammanställts veckouppgifter
dels för de månader då uppbörd av preliminärskatt och omsättningsskatt
förekommer (skattemånader), dels för de månader då sådan uppbörd
inte förekommer (icke-skattemånader). Under skattemånadernas andra
vecka, då statsverket till kommunerna utbetalar de senares andelar i den
statliga skatteuppbörden, uppkommer kraftiga budgetunderskott. Under

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

9

Tabell 1. Statsbudgetens kassamässiga utfall budgetåren 1901162—1962/63

a) Veckouppgifter för skattemånader, mkr

V: a

Juli

September

November

Januari

Mars

Maj

nr

1961

1962

1961

1962

1961

1962

1962

1963

1962

1963

1962

1963

i

— 766

— 424

97

20

— 22

16

101

— 18

130

379

856

479

2

— 679

— 1 440

— 618

— 1 174

— 791

— 996

— 1 009

— 1 207

— 886

— 1 081

— 619

— 1 035

3

1 384

1 855

1 336

2 074

1 533

1 949

1 626

1 994

1 839

2 044

2 297

2 347

4

88

— 24

—197

— 149

— 171

— 114

3

— 154

— 96

— 54

— 91

308

b) Veckouppgifter för icke-skattemånader, mkr

V: a

Augusti

Oktober

December

Februari

April

Juni

nr

1961

1962

1961

1962

1961

1962

1962

1963

1962

1963

1962

1963

i

— 76

in

— 194

— 136

— 462

— 382

— 81

78

— 275

— 109

113

84

2

— 384

— 444

— 438

— 616

— 812

— 1 302

— 161

— 226

— 424

— 693

— 430

— 524

3

— 18

—15

— 174

— 235

— 293

— 193

154

56

— 406

— 176

— 329

— 242

4

— 29

— 3

— 141

— 199

— 167

87

67

— 209

18

241

— 59

— 38

Anm. Vecka nr 1 omfattar i allmänhet tiden 1—7 i månaden, nr 2 den 8—15, nr 3 den 16—23 och nr 4

den 24 till och med den sista.

tredje veckan, till vilken den statliga skatteuppbörden är koncentrerad,
uppstår å andra sidan betydande budgetöverskott. Det bör observeras, att det
här är fråga om mycket stora belopp; underskotten under andra veckan
uppgår ofta till över 1 miljard kronor och överskotten under tredje veckan
till över 2 miljarder. I första och fjärde veckorna är saldona mindre, varjämte
under- och överskott växlar. Under de månader, då uppbörd av preliminärskatt
och omsättningsskatt icke förekommer, är säsongsvängningarna
betydligt mindre än under skattemånaderna, men även då förekommer en
viss säsongrörelse med koncentration av utgifterna till månadens andra
vecka.

Som helhet betraktade ger skattemånaderna i allmänhet ett överskott och
övriga månader ett underskott (tabell 2). Undantag förekommer emellertid.
Sålunda redovisas i regel för juli månad, som är skattemånad, ett underskott,
bl. a. beroende på att staten då betalar ATP-avgifter och på att olika
myndigheter ofta gör stora utbetalningar omedelbart efter ingången av ett
nytt budgetår. Det har dock hänt, att mönstret med underskott varannan
månad och överskott varannan brutits även av andra månader än juli.

Av intresse är emellertid inte blott frågan om över- eller underskott utan
även storleken av dessa. Under december då utbetalning sker av överskjutande
skatt, föreligger regelmässigt det största underskottet och under maj,
då flera slag av skatter inflyter, det största överskottet. Stora överskott erhålles
i allmänhet under vårens uppbördsmånader, då utöver preliminäroch
omsättningsskatt även kvarskatt och fyllnadsskatt inbetalas. För vårhalvåren
som helhet tagna uppkommer härigenom stora överskott och för
hösthalvåren stora underskott (nederst i tabell 2). Ännu mera markerade
utslag crhålles vid en summering av å ena sidan beloppen för tiden juni—
februari och å den andra mars—maj (summeringen ej utförd i tabellen).

*

10 ’

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 196h

Tabell 2. Statsbudgetens kassamässiga utfall budgetåren 1959/60—1962/63
Månads- och halvårsuppgifter, mkr

Period

Budgetår

1959/60

1960/61

1961/62

1962/63

Juli................

— 331

— 81

26

— 33

Augusti.............

— 104

— 169

— 506

— 351

September...........

30

373

617

771

Oktober.............

— 808

— 978

— 949

— 1 185

November...........

300

457

551

855

December...........

— 1 693

— 1 705

— 1 737

— 1 790

Januari.............

164

739

723

615

Februari.............

— 323

— 197

— 20

— 300

Mars................

923

934

984

1 288

April...............

— 140

— 483

— 1 085

— 736

Maj.................

1 014

2 113

2 435

2 100

Juni................

— 615

— 746

— 706

— 721

Hösthalvåret........

— 2 607

— 2 102

— 1 995

— 1 731

Vårhalvåret..........

1 023

2 360

2 330

2 244

3. Utvecklingen av kassalikviditeten hos affärsbankerna

I fråga om banklikviditeten intresserar här främst kassatillgången, definierad
som affärsbankernas nettoställning gentemot riksbanken. Denna
påverkas av många faktorer. Det statliga budgetutfallet är en av dem. Riksbankens
köp och försäljningar av obligationer och utländska valutor utgör
exempel på hur riksbanken genom sina transaktioner med marknaden kan
påverka likviditetsutvecklingen. Riksgäldskontorets emission och inlösen
av skattkammarväxlar och andra statspapper på marknaden spelar vidare
en kvantitativt mycket stor roll. Till bilden hör även behovet av sedlar i den
allmänna rörelsen. Bortsett från att en mängd faktorer sålunda påverkar
bankernas kassaställning, visar det sig emellertid att denna i regel ansträngs
kraftigt under skatteuppbörderna och förbättras under perioder av
stora budgetunderskott. Detta framgår vid en jämförelse mellan uppgifterna
i tabell 1 a, som innehåller veckouppgifter om budgetunderskotten under
skattemånaderna, och tabell 3, som innehåller veckouppgifter om förändringen
av affärsbankernas nettoställning gentemot riksbanken, huvudsakligen
bestående i förändring i skulderna till banken. Samvariationen är långt
ifrån fullständig; en sådan skulle förutsätta att alla andra likviditetspåver -

Tabcll 3. Förändring av affärsbankernas nettofordringar hos riksbanken
Veckouppgifter för skattemånader, mkr

V: ä

Juli

September

November

Januari

Mars

Maj

nr

1961

1 1962

1961

1962

1961

1962

1962

1963

1962

1963

1962

1963

i

273

389

145

297

14

222

— 118

— 95

20

42

7

— 265

2

230

14

3

9

— 20

0

2

— 17

— 1

288

— 17

760

3

— 423

— 61

— 444

— 808

— 256

— 688

— 70

— 275

— 155

— 675

— 760

— 884

4

117

— 7

— 193

— 286

— 242

— 308

— 214

— 132

— 14

— 114

— 66

— 346

Anm. Affärsbankernas nettofordringar i riksbanken har beräknats som skillnaden mellan deras
checkräkningstillgodohavanden hos riksbanken och riksbankens inrikes växlar, hypotekslån och utestående
krediter i checkräkning enligt uppgifter i riksbankens veckorapporter.

Bankoutskotlels utlåtande nr 5 år 196b

11

kände faktorer än budgetunderskottet skulle utvecklas på ett sådant sätt
att de tog ut varandra. Samvariationen är minst under månadens första och
sista vecka, då bankernas kassaställning kraftigt påverkas av förändringarna
i allmänhetens sedelbehov med anledning av betalningsströmmarnas
ökning vid månadsskiftena. Den är störst under månadens andra och tredje
vecka, då budgetunderskott resp. överskott är av betydande storlek och dominerar
penningmarknaden. Det är också då som förändringarna i affärsbankernas
nettoställning till riksbanken är absolut sett störst.

I. Säsongrörelserna i riksgäldskontorets upplåning i riksbanken

Sambandet på något längre sikt mellan budgetutfall och riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet lämnas här åsido. I fråga om de säsongmässiga
rörelserna, som här främst intresserar, kan konstateras att riksgäldskontoret
under senare år ofta lånat betydande belopp i riksbanken under veckor
av statliga utgiftsöverskott och gjort återbetalningar under veckor av inkomstöverskott
(jfr tabell 1 a och 4). Det bör poängteras att detta förlopp
ej är självklart. Statsutgifter ökar ju likviditeten på marknaden och därigenom
möjligheten att där finansiera utgifter genom upplåning. Upplåning
i riksbanken skulle för riksgäldskontoret närmast vara aktuell (förutsatt
att behov av upplåning föreligger), när allmänheten ökar sedelinnehavet
(t. ex. vid månadsskiften och helger) och möjligheterna att låna på marknaden
därigenom minskar. När riksgäldskontoret nu likväl lånat stora belopp
i riksbanken under perioder av budgetunderskott och återbetalat då
budgetöverskott uppkommit, kan detta sägas ha haft sin förklaring i att
affärsbankerna under senare års relativt strama penningpolitik ej varit försedda
med en tillräcklig mängd likvida tillgångar för att möta kassapåfrestningarna
vid skatteuppbörderna. De har därför under dessa måst låna i riksbanken.
Under perioder av budgetunderskott har de sedan i första hand
återbetalat lånen hos riksbanken i stället för att placera i korta statspapper,
förfallande vid kommande skatteuppbörder, eller att på annat sätt bygga
upp sina likvida tillgångar. Riksgäldskontoret och affärsbankerna har sålunda
kommit att växelvis förändra sina skuldkonton hos riksbanken. Genom
en bättre anpassning av mängden förfallande statspapper, placerade
hos affärsbankerna eller på marknaden i övrigt, till skatteuppbördernas
storlek skulle denna växelvisa lånerörelse över riksbanken bringas att upphöra.
Just upplåningens växelvisa rörelser skulle naturligtvis också upphöra
vid en mycket lätt penningpolitik, men då skulle svängningarna i stället
komma att utspelas på affärsbankernas och riksgäldskontorets checkräkningar
i riksbanken.

I tabell 4 har veckouppgifter för skattemånaderna sammanställts avseende
riksgäldskontorets nettoskuldförändring hos riksbanken, beräknad
som differensen mellan riksgäldskontorets direkta upplåning i riksbanken
och förändringen av riksgäldskontorets checkräkningstillgodoliavanden hos
denna. Jämföres uppgifterna i tabell 4 med uppgifterna i tabell 3 om förändringen
av affärsbankernas nettofordringar hos riksbanken, finner man
att just under skatteuppbördsveckan affärsbankerna minskat dessa sina
nettofordringar och riksgäldskontoret minskat sina nettoskulder och alt
det är fråga om stora belopp. Som nämnts har förändringarna utspelats
främst på affärsbankernas och riksgäldskontorets skuldsidor; check räkningsförändringarna
har varit relativt små.

12

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år I96i

Tabell 4. Förändring av riksgäldskontorets nettoskuld hos riksbanken budgetåren

1961/62—1962163

Ycckouppgifter för skattemånader, mkr

V: a

Juli

September

November

Januari

Mars

Maj

nr

1961

1962

1961

1962

1961

1962

1962

1963

1962

1963

1962

1963

t

689

194

— 6

97

— 189

— 53

— 500

— 480

.....-183

— 233

— 337

— 639

2

— 450

-213

— 5

1

— 98

— 39

— 270

— 217

—124

191

— 144

668

3

— 388

— no

— 524

— 916

-- 274

— 704

—144

— 307

— 234

— 740

— 939

— 922

4

89

49

132

36

211

132

21

60

322

324

123

— 108

Anm. 1''örändringen av nettoskulden är beräknad som skillnaden mellan riksgäldskontorets upplåning
i riksbanken (endast direkta transaktioner) och förändringen av riksgäldskontorets checkräkningstillgodohavanden
hos denna.

5. Olägenheter med kraftiga säsongrörelser

Beträffande de olägenheter, som är förenade med de kraftiga säsongrörelserna
i budgetens utfall, i affärsbankernas kassalikviditet och i riksgäldskontorets
riksbanksupplåning, har inledningsvis påpekats svårigheten att
på ett realistiskt sätt bedöma likviditetsläget, när detta är underkastat kraftiga,
tillfälliga förändringar. En viss osäkerhet åstadkommes på varu- och
tjänstemarknaderna, men något påtagligt omedelbart samband mellan här
ifrågavarande mycket kortfristiga likviditetsförändringar och efterfrågan
på varor och tjänster torde inte föreligga. I första hand är det penningmarknaden
som blir störd. De enskilda bankerna, genom vilka medlen strömmar,
kan svårligen avgöra, i vilken utsträckning exempelvis en riktig kassatillgång
är betingad av säsongsvängningarna i det statliga budgetutfallet
eller hör betraktas som uttryck för en allmänt lättad ekonomisk politik.
För riksbanken och andra ekonomisk-politiska organ innebär vidare de
kraftiga, ej fullt regelbundna säsongrörelserna att möjligheterna till ett
tillförlitligt bedömande av läge och tendenser minskas och att underlaget för
en rationell politik försämras. Härtill bidrar att rörelsen hos de korta räntorna
blir föga informativ vad gäller utvecklingstendenserna på marknaden,
så länge den i så hög grad är betingad av den säsongmässiga variationen
i statens inkomster och utgifter.

I detta sammanhang bör riksgäldskontorets ränteutgifter något beröras.
Dessa utgifter påverkas naturligtvis av de svängningar i dagslåneräntan,
som bl. a. beror på växlingarna i statens inkomster och utgifter. För riksgäldskontoret
har emellertid räntefrågan även en annan sida. Oregelbundenheten
i budgetutfallen ökar risken för att riksgäldskontoret under perioder
med budgetöverskott ej i tillräcklig utsträckning har lån som då
kan inlösas. Sannolikheten härför är särskilt stor om oregelbundenheten
är förenad med en utveckling mot växande budgetöverskott, som inte i god
tid kunnat förutses. Riksgäldskontoret får då under längre eller kortare
perioder stora belopp stående på sin checkräkning i riksbanken. De kan
småningom förbrukas under följande perioder av utgiftsöverskott eller för
inlösen av förfallande statsskuld, men till dess så skett står medlen räntelösa,
samtidigt som ränta måste betalas på utestående skulder. Hittills har
någon mera betydande anhopning av medel på de statliga checkräkningarna
i riksbanken inte förekommit, eftersom statspapper efter hand förfallit
till betalning. Senare års relativt omfattande avveckling av kortfristiga

Bankoutskottets utlåtande nr 5 dr 1961 1«*

skulder har emellertid ökat sannolikheten för att kassaöverskott kommer
att uppstå. Särskilt gäller detta om budgetutvecklingen blir betydligt
gynnsammare än som prognostiserats.

6. Möjligheter till utjämning av säsongrörelserna

Flera möjligheter att mer eller mindre fullständigt lösa berörda säsongproblem
finns. Här skall några beröras, de flesta endast flyktigt. En möjlighet,
nämligen att låta riksgäldskontoret låna ut sina överskottskassor
på dagslånemarknaden, kommer dock att något mera ingående diskuteras.

a. Förändring av budget- och uppbördssystem

Alldeles uppenbart skulle en omläggning av uppbördssys temet i riktning
mot en jämnare fördelning i tiden av statens inkomster innebära en utjämning
av budgetutfallen och en jämnare likviditetsutveckling. Utgiftsströmmen
från staten skulle också kunna antingen göras jämnare eller åtminstone
i vissa fall samordnas med inkomstströmmen så att nettot, budgetsaldot, blev
jämnare fördelat i tiden. Man bör dock inte överskatta möjligheterna häividlag.
Även om reformer av uppbördssystemet kan vara möjliga, som radikalt
skulle påverka inkomstströmmen, skulle utgiftsströmmen med hänsyn
till en mängd faktorer inte helt kunna anpassas till denna, utan betydande
variationer i nettot likväl kvarstå.

b. Intensifierad kortfristig statlig upplåningsverksamhet

De kraftiga svängningarna i likviditeten och i affärsbankernas och riksgäldskontorets
riksbanksupplåning skulle i princip kunna helt elimineras
genom en intensifierad statlig upplåningsverksamhet hos bankerna eller
på marknaden i övrigt. Metoden förutsätter, att beräkningar kan göras över
hur mycket förfallande statspapper, som banker och allmänhet bör inneha
vid olika skatteuppbörder, och att banker och allmänhet kan förmås

att skaffa sig just de prognostiserade beloppen.

En upplåningsverksamhet av denna typ — som redan tillämpas i betydande
utsträckning — kan ändock aldrig medföra annat än en dellösning
av här berörda problem. Prognoser kan aldrig bli fullt tillförlitliga;
framtiden är alltid mer eller mindre oviss. Det skulle vidare sannolikt inte
i alla situationer vara lämpligt att låta de korta räntorna gå upp till den
höga nivå, som kan erfordras för att sälja de kalkylerade mangderna statspapper.
Räntenivån för korta krediter måste helt naturligt avpassas med
hänsyn till det ekonomiska läget och inte enbart till här berörda statsupplåning.

c. Statliga inlåningsräkningar hos bankerna

En möjlig metod vore att, såsom t. ex. förekommer _i USA, statsmedel
(skattemedel och dylikt), som bankerna eljest haft att för kunders räkning
omedelbart inbetala till statsverket, automatiskt överföres till särskilda
statliga inlåningsräkningar hos bankerna, där de skulle helt eller delvis fa
innestå, tills staten har behov av dem för sina utgifter. Bankerna skulle
då på ett helt annat sätt än nu komina att ingå i det statliga uppbordssystemet
De skulle bli ett slags kassahållare åt statsverket precis som de nu
är kassahållare åt allmänheten. När staten då drog på sina räkningar för
betalning till allmänheten, skulle statens räkningar minska och allmän -

14

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

hetens öka och när allmänheten drog på sina räkningar för betalning till
staten, skulle allmänhetens minska och statens öka. Den totala bankinlåningen
och banklikviditeten skulle inte påverkas. Även denna metod aktualiserar
likväl en rad frågor som är svåra att lösa.

Eu besläktad metod vore att riksgäldskontoret finge möjlighet att tillfälligt
deponera statsmedel på särskilda inlåningsräkningar hos bankerna.
Enligt nu gällande bestämmelser skall riksgäldskontoret placera kassamedel,
såvitt och så länge de inte behöver användas till verket åliggande utbetalningar,
antingen på checkräkning i riksbanken eller på postgiro eller
»i lätt förytterliga valutor». Därest statliga inlåningsräkningar funnes i
bankerna, skulle riksgäldskontoret vid skatteuppbörderna och när medel
i övrigt inflöt till kontoret kunna placera dessa kassamedel på nämnda
bankräkningar. Statsinkomster skulle härvid ej bli liktydiga med kassaförluster
för bankerna. En bank skulle förlora kassa först när staten verkställde
utbetalningar, som direkt eller indirekt gick till andra banker, stannade
helt utanför bankerna eller gick till riksbanken. Banksystemet som
helhet skulle förlora kassa genom statliga åtgärder endast i den mån staten
överförde medel till riksbanken eller i den mån statliga transaktioner
bidrog till att medel stannade utanför banksystemet. Ett system med statliga
inlåningsräkningar i affärsbankerna har emellertid'' åtminstone en
nackdel, den nämligen att fördelningsnormer för inlåningen är svåra att
utforma.

</. Placering au riksgäldskontorets överskottskassor på dagslånemarknaden

Medan riksgäldskontoret lånar upp betydande belopp på dagslånemarknaden
har kontoret ej någon klart uttryckt rätt att låna ut medel på denna.
Möjligheten att vad avser dagslån agera också på utlåningssidan skulle
emellertid tillsammans med en i övrigt aktiv statsskuldpolitik kunna bli
ett verksamt instrument för utjämning av de likviditetsmässiga säsongsvängningarna.
Ungefär samma resultat skulle kunna erhållas som genom
insättning och uttag på statliga inlåningsräkningar i bankerna. Vid skatteuppbörder
eller vid inflytande statsinkomster i övrigt, som leder till kassaöverskott,
skulle riksgäldskontoret kunna lämna dagslån och andra korttidslån,
i det följande enligt gängse språkbruk gemensamt kallade dagslån.
Om man på detta sätt placerade de statliga kassaöverskotten skulle bankernas
kassaställning kunna bibehållas opåverkad av den statliga inkomstströmmen.
Vid statliga utbetalningar skulle riksgäldskontorets dagslånefordringar
kunna användas. Bankernas dagslåneskulder skulle då minska,
inlåningen från allmänheten öka och bankernas kassatillgång kunna förbli
oförändrad.

Metoden att placera statliga kassamedel på dagslånemarknaden har eu
obestridlig fördel framför insättning på räkning i bank. Vid placering av
medlen på dagslånemarknaden uppträder bankerna som aktiv part i ett
låneavtal. Vid insättning och uttag på inlåningsräkningar är de i viss mån
passiva. När de är direkta parter vid ingående av ett avtal kan de bevaka
sina intressen och erhålla del i riksgäldskontorets överskottskassor i den
utsträckning de är villiga att betala ränta.

o Skulle riksgäldskontoret komma att uppträda som långivare på dagslånemarknaden,
komme naturligtvis detta att påverka dagslåneräntan.
För närvarande fluktuerar denna ränta mycket kraftigt med topplägen vid
månadsskiften och skatteuppbörder och bottenlägen i början av månader -

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

15

na, då medel strömmar in till bankerna från allmänheten, samt under perioder,
då staten gör stora utbetalningar. Placeringar av riksgäldskontorets
överskottskassor på dagslånemarknaden skulle i och för sig medföra en
tendens till sänkt dagslåneränta (vid given riksbankspolitik). Men topplägen
kan likväl komma att noteras vid skatteuppbörder liksom vid månadsskiften,
då allmänhetens efterfrågan på kassamedel kraftigt ökar.
Låga dagslåneräntor skulle å andra sidan fortfarande konnna att noteras,
när marknaden lättas genom återströmningen av medel från allmänheten
och då staten gör stora utbetalningar, som ej neutraliseras med ökad statlig
upplåning. Vilken effekt eu statlig utlåning på dagslånemarknaden kan
få för dagslåneräntan beror naturligtvis till sist på hur denna utlåning bedrivs
och på riksbankens transaktioner.

Det tidigare berörda problemet, att riksgäldskontoret under nuvarande
förhållanden kan komma att göra ränteförluster, genom att tillgodohavanden
hopar sig på checkräkningarna i riksbanken samtidigt som möjlighet
till återbetalning av statsskuld saknas, får vid placering av överskottskassorna
på dagslånemarknaden en enkel lösning. Naturligtvis kan den situationen
likväl uppstå, att inte heller vid rätt till placering på dagslånemarknaden
riksgäldskontoret kan få influtna medel förräntade. Detta förutsätter
emellertid en mycket lätt penningpolitik, varvid bankerna skulle sakna
behov av upplåning och tendera att i likhet med riksgäldskontoret få relativt
stora belopp stående på sina checkräkningar i riksbanken.

Vad som ovan anförts talar för att riksgäldskontoret bör uttryckligen beredas
möjlighet att på dagslånemarknaden placera sina överskottskassor.
Därigenom skulle riksgäldskontoret erhålla ytterligare ett instrument i sin
verksamhet, innebärande en förbättring av förutsättningarna för en effektiv
statsskuldspolitik.

7. Förslag till rätt för riksgäldskontoret att lämna lån på dagslånemarknaden

Dagslån mellan affärsbankerna har förekommit sedan lång tid tillbaka.
Under senare år har dagslånemarknaden vidgats och postbanken, allmänna
pensionsfonden m. fl. kommit med i bilden. Sedan 1957 har riksgäldskontoret
agerat på denna marknad. Riksgäldskontoret har dock, som framgått,
uppträtt endast som låntagare.

Dagslånen ovannämnda banker emellan sker huvudsakligen på basis
av postväxlar via clearingen i riksbanken. Några särskilda skuldförbindelser
utfärdas icke såvida det ej gäller lån, som bindes på viss tid, då reverser utfärdas.
Riksgäldskontorets nuvarande dagslåneverksamhet, vilken som
nämnt avser lån till riksgäldskontoret, sker genom checkar och utan skuldförbindelser.

Eu utvidgning av riksgäldskontorets dagslåneverksamhet till att omfatta
även utlåning bör naturligen avse lån till affärsbankerna och postbanken
samt allmänna pensionsfonden.

På dagslånemarknaden gäller för närvarande alt affärsbankerna och
postbanken samt allmänna pensionsfonden vid lån sinsemellan inte lämnar
någon säkerhet för lånen. Ej heller vid lån till riksgäldskontoret erfordras
någon säkerhet. 1 sammanhanget bör erinras om alt bankerna måste ställa
säkerhet vid lån i riksbanken. Sådan säkerhet utgöres av obligationer eller,
vanligen, certifikat för sådana. Belåningsvärdet av dessa fastställes efter
vissa normer.

Vid dagslån, som riksgäldskontoret skulle komma att lämna affärsbanker -

16

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

na in. fl., borde i princip säkerhet ställas för lånen. I anslutning till den
praxis som för närvarande tillämpas på dagslånemarknaden synes emellertid
kravet på säkerhet i betydande utsträckning kunna eftergivas. För
dagslån till allmänna pensionsfonden torde säkerhet över huvud taget inte
erfordras, medan för dagslån till affärsbankerna och postbanken säkerhetskravet
skulle kunna begränsas till lån, som bindes för viss tid, samt för
lån, som avser betydande belopp, oavsett bindningstiden.

Frågan kan ställas om några uttryckliga bestämmelser krävs för att begränsa
omfattningen av riksgäldskontorets utlåningsverksamhet på dagslånemarknaden.
Härvid kunde tänkas antingen en maximering av det totala
utlåningsbeloppet eller en maximering av beloppet för varje enskild
låntagare eller en kombination av båda. En maximering i fråga om varje
enskild låntagare skulle exempelvis kunna sättas i relation till vederbörandes
aktiekapital och fonder. Det möjliga lånebeloppet till varje enskild
låntagare begränsas emellertid av de krav på säkerheter, som kan ställas
för lånen i enlighet med vad som föreslagits i det föregående. Den totala
volymen av riksgäldskontorets utlämnade dagslån kommer vidare ytterst
att vara beroende av penningpolitiken. Med hänsyn till anförda förhållanden
synes några maximibestämmelser av ifrågavarande slag ej behövas.

Ej heller synes några uttryckliga bestämmelser erforderliga rörande löptiden
för av riksgäldskontoret lämnade dagslån. Det ligger i dagslånens natur
att de i regel blir mycket korta, och även om bindning skulle förekomma
torde denna endast undantagsvis komma att överstiga 3—4 veckor. Längre
bindningstid än ett par månader torde över huvud taget ej vara aktuell.

I denna promemoria påvisas, att betydande fördelar skulle stå att vinna
om riksgäldskontoret kunde uppträda på dagslånemarknaden även som
långivare. Rätt för riksgäldskontoret att placera överskottskassor såsom
lån på dagslånemarknaden bör därför utverkas. Härför erfordras en ändring
av reglementet för riksgäldskontoret. Förslag härom bör underställas
riksdagen. Innan så sker synes denna promemoria böra remitteras till vissa
myndigheter och institutioner för yttrande.

Stockholm den 20 november 1963.

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

17

SVERIGES RIKSBANK

Bil. B

T ill Riksgäldskontoret

Genom remiss den 22 november 1963 har Sveriges riksbank beretts tillfälle
avgiva yttrande över en inom riksgäldskontoret utarbetad promemoria
angående placering på dagslånemarknaden av riksgäldskontorets överskottskassor.

I anledning härav får fullmäktige anföra följande.

Penningtillgången i banksystemet visar kraftiga säsongmässiga rörelser.
Dessa är betingade av flera orsaker. De mera betydande utgörs av variationen
i allmänhetens sedelbehov, rörelsen i utländska valutor och förändringarna
i statsbudgetens utfall. Vid månadsskiften och helger ökar allmänhetens
behov av sedlar, vilket leder till dragningar på inlånings- och
utlåningsräkningar hos bankerna. Bankerna å sin sida täcker sitt sedelbehov
hos riksbanken. Bankernas checkräkningstillgodohavanden hos denna
belastas och om tillgodohavandena inte räcker till, tvingas bankerna att låna
hos riksbanken. När å andra sidan sedelbehovet hos allmänheten avtar, går
strömmen i motsatt riktning, och bankernas nettoställning gentemot riksbanken,
deras »kassaställning», förbättras.

Rörelsen i utländska valutor har inte samma regelbundenhet som sedelströinmen.
Men minskning under våren och ökning under hösten har varit
ett relativt ofta förekommande säsongmönster. Valutarörelsen påverkar inte
heller bankernas kassaställning på samma direkta sätt som sedelrörelsen,
men under perioder av valutainflöde växer bankernas möjligheter att förse
sig med kassa genom försäljning av valutor till riksbanken, och under perioder
av valutautströmning måste ofta köp av valutor hos riksbanken företas,
varigenom bankernas kassaställning försämras.

En i hög grad regelbunden säsongrörelse visar statsbudgetens utfall. Budgetutfallet
svänger mellan utgiftsöverskott och inkomstöverskott, dessa saldon
är därtill mycket stora och de får kraftiga återverkningar på bankernas
kassaläge och på likviditetssituationen i allmänhet. Av betydelse i detta sammanhang
är också att de säsongmässiga utgifts- resp. inkomstöverskotten
tenderar att från år till år öka i volym, vilket bl. a. framgår av det härtill
fogade diagrammet.1

Till belysning av budgetutfallets utveckling lämnas i diagrammet uppgifter
per vecka om statens inkomst- och utgiftsöverskott. Inkomstöverskotten
är som framgår koncentrerade till tredje veckan i januari, mars, maj,
juli, september och november, då skatter av olika slag uppbäres. Utgiftsöverskotlen
å sin sida är särskilt stora under nämnda månaders andra vecka,
då kommunernas skatteandelar utbetalas, samt under andra veckan av december,
då stora belopp av överskjutande skatt återbetalas. Med budgetutfallet
korresponderar naturligtvis i hög grad riksgäldskontorets lånerörelse.
Kastningarna mellan utgifts- och inkomstöverskott ger utslag ömsom i om -

1 E] avtryckt här.

18

Bankoutskottets utlåtande nr ö ur 1964

fattande statlig upplåning hos riksbanken, ömsom i återbetalning. För affärsbankerna
följes omvänt de statliga utgiftsöverskotten av skuldåterbetalningar
till riksbanken och inkomstöverskotten av omfattande upplåning
hos denna.

Ur penningpolitik synpunkt skulle det otvivelaktigt vara eu fördel om
säsongvariationerna i upplåningen hos riksbanken kunde minskas. Låntagarna
uppfattar under nuvarande förhållanden ofta sitt behov av upplåning
som helt säsongmässigt betingat och att avgöra i vad mån det förhåller sig
så eller om marknaden, korrigerad för de säsongmässiga förändringarna,
verkligen undergått en mera bestående åtstramning låter sig svårligen göra.

Det förslag som riksgäldskontoret framlagt om placering av överskottsmedel
på dagslånemarknaden synes därför även enligt bankofullmäktiges
mening verksamt kunna bidraga till en utjämning av bankernas penningtillgång
och till en dämpning av variationerna i upplåningen hos riksbanken.
När bankernas kassaställning anstränges genom .statliga inkomstöverskott,
skulle i den män förfallande statspapper ej ger ett tillräckligt medelstillskott,
bankerna kunna erhålla dagslån i riksgäldskontoret, vars kassaställning förbättrats
genom inkomstöverskottet. Kontorets ev. dagslånefordringar skulle
å andra sidan kunna inkrävas då dess kassaställning anstränges, sålunda
vid utgiftsöverskott eller vid återbetalning av förfallande statsskuld, vid vilken
situation bankernas kassor samtidigt ökar. De svängningar i penningtillgången
och i upplåningen hos riksbanken, som är betingade av allmänhetens
sedelbehov och av valutarörelsen skulle visserligen inte komma att
neutraliseras genom dagslånegivning från riksgäldskontorets sida, men
skulle otvivelaktigt resultera i att penningtillgången hos bankerna skulle
kunna göras mera oberoende av statsbudgetens utfall. Vidare skulle bankernas
upplåning i riksbanken bättre än nu återspegla den allmänna tendensen
i utvecklingen av penningtillgången.

Eftersom variationerna i penningtillgången hos bankerna på ett avgörande
sätt är betingad av statsbudgetens utfall, kan det synas ligga nära till hands
att söka nå en jämnare tillgång på pengar genom en bättre samordning i tiden
av statens inkomster och utgifter. Även en begränsad samordning av
denna innebörd torde emellertid kräva väsentliga förändringar i det statliga
uppbörds- och betalningssystemet, förändringar som måhända inte utan
vidare kan anses motiverade av de i riksgäldsfullmäktiges PM berörda förhållandena.
I ett avseende synes det dock enligt bankofullmäktiges mening
vara möjligt att med en begränsad reform nå betydande resultat. Det gäller
tidsförläggningen av utbetalningen av kommunernas skatteandelar. Den
nuvarande ordningen med utbetalning av kommunernas skatteandelar halvannan
vecka före redovisningen av skatteuppbörden bidrar nämligen i hög
grad till de beskrivna variationerna i penningtillgången. Det synes böra
eftersträvas, att dessa utbetalningar företas i samband med redovisningen
av skatteuppbörden. Även efter en sådan reform skulle emellertid kastningar
— från vecka till vecka eller från dag till dag — mellan utgiftsöverskott
och inkomstöverskott komma att uppstå och olägenheterna därav,
ehuru beloppsmässigt mindre markerade, bestå. Utplaceringen på marknaden
av riksgäldskontorets överskottsmedel skulle alltjämt vara motiverad
som en utjämnande faktor.

På grund av det anförda har fullmäktige i riksbanken intet att erinra
mot att riksgäldskontoret erhåller rätt att på dagslånemarknaden placera
sina överskottsmedel. Fullmäktige har inte heller något att erinra mot den

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 196 t

19

i promemorian föreslagna utformningen av långivningen. Avgränsningen av
denna till att gälla lån endast till affärsbankerna, postbanken och allmänna
pensionsfonden kan synas snäv. Men i praktiken torde knappast några andra
låntagare vara aktuella. I fråga om säkerheter för lånen sägs i promemorian
att sådana i princip bör ställas. Undantag görs för lån till allmänna
pensionsfonden och för mindre, kortfristiga lån till affärsbankerna och
postbanken. Det skulle kunna övervägas om inte kravet på säkerhet borde
göras generellt, men med hänsyn till den praxis som råder på dagslånemarknaden
synes det lämpligt att riksgäldskontoret här ges en viss frihet. Kontoret
bör bli i tillfälle att uppträda på dagslånemarknaden på ungefär samma
villkor som övriga parter.

Stockholm den 19 december 1963.

Å Fullmäktiges vägnar:

PER EDVIN SKÖLD

/Karin Winberg

20

Bankoutskottets utlåtande nr ö år 196b

KUNGL. GENER ALPO STSTYRELSE.\

Bil. C

Till Riksgälds/ullmäktige

Riksgäldsfullmäktige har för yttrande tillställt generalpoststyrelsen en
den 20 november 1903 dagtecknad »PM angående placering på dagslånemarknaden
av riksgäldskontorets överskottskassor». I anledning härav får
styrelsen anföra följande.

I nyssnämnda promemoria frainhålles att den ordning, som f. n. råder
i fråga om statens utbetalningar och skatteuppbörd, föranleder stora svängningar
i riksgäldskontorets och kreditinstitutens likviditet. Styrelsen kan för
Postbankens del vitsorda, att de praktiska nackdelarna härav vid likviditetsplanering
är avsevärda. Som exempel kan nämnas, att medelstillgången hos
Postbanken under varje skatteuppbördsperiod stiger med f. n. 1 000 å 1 200
mkr för att sedan återigen reduceras med ungefär samma belopp, allt under
loppet av en 12-dagarsperiod. Svårigheten att placera ifrågavarande medel
till tillfredsställande förräntning utan att därför eftersätta likviditetskravet
framgår därav, att sagda belopp motsvarar inemot en tredjedel av postgirots
genomsnittliga kontobehållning.

I den av riksgäldsfullmäktige översända promemorian diskuteras olika
metoder att åvägabringa en jämnare fördelning av likviditeten. Styrelsen är
av den uppfattningen, att en genomgripande utjämning av likviditetssvängningarna
bäst skulle åstadkommas, om statens utgifter synkroniseras med
dess inkomster. Härvidlag torde det i första hand vara önskvärt, att utbetalningen
av kommunernas skatteandelar bättre än som nu är fallet samordnas
med skatteuppbördsperioderna.

Det framhålles, att riksgäldskontorets behov av att låna ut överskottsmedel
hänför sig till vissa återkommande kortare perioder. Dessa torde i huvudsak
omfatta tiden den 19 varje udda månad till omkring den 5 varje därpå
följande månad. Vidare understrykes, att oavsett vilken metod, som väljes
för att placera riksgäldskontorets överskottskassor, elimineras därmed inte
alla mer eller mindre svårförutsebara svängningar i likviditeten inom och
utanför banksystemet. Enligt styrelsens mening torde innebörden av det
förslag, vari promemorian utmynnar, närmast kunna karakteriseras så,
att den kortfristiga utlåning till banksystemet, vilken f. n. handhaves avriksbanken,
i fortsättningen i viss utsträckning och under vissa kortare perioder
skulle komma att ombesörjas av riksgäldskontoret.

I promemorian diskuteras skilda sätt att placera riksgäldskontorets tillfälliga
överskottsmedel, och den förordar ett förslag att riksgäldskontoret
skall få bemyndigande att företaga utlåning på dagslånemarknaden. Enligt
styrelsens mening har detta förslag stora fördelar och styrelsen tillstyrker
därför detsamma.

Som en annan tänkbar utväg nämnes i promemorian, att överskottsmedlen
skulle kunna sättas in på räkningar hos affärsbankerna och därigenom göras
räntebärande. Styrelsen förutsätter, att för den händelse nämnda förfarande
skulle förverkligas, dylik inlåning kommer att ske även hos Post -

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 196b

21

banken. Riksgäldskontoret bär f. n. möjlighet alt placera medel på postgirokonton,
ehuru endast räntelösa sådana. Styrelsen vill i detta sammanhang
erinra om att den av Kungl. Maj:t erhållit bemyndigande att lämna ränta
på medel, som innestår på särskilt konto i postgirorörelsen i huvudsak motsvarande
den räntegottgörelse, som andra penninginstitut lämnar vid inlåning
av medel av liknande slag.

I promemorian behandlas vissa formella aspekter av dagslåneverksamheten.
Enligt den erfarenhet, som vunnits inom Postbanken, kan avtal om
dagslån praktiskt taget helt slutas telefonledes och verksamheten i övrigt
bedrivas med ett minimum av formaliteter. Med hänsyn till att endast väl
etablerade och konsoliderade företag deltager som parter, torde det inte vara
nödvändigt att ställa säkerheter för lån eller att utfärda reverser.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling,
postbanksfullmäktige Hagberg, Apelqvist och Äsbrink samt postbankschefen
Lönnqvist (föredragande).

Stockholm den 20 december 1963.

KUNGL. GENERALPOSTSTYRELSEN
Erik Swartling

Sven Lönnqvist

22

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

KUNGL. BANKINSPEKTIONEN

Bil. D

Till Riksgäldskontoret

I skrivelse den 22 november 1963 har riksgäldskontoret hemställt att bankinspektionen
ville avge yttrande över en inom kontoret upprättad PM angående
placering på dagslånemarknaden av riksgäldskontorets överskottskassor.
Med anledning härav får inspektionen anföra följande.

I promemorian angives några alternativ som skulle kunna bidraga att
lösa problemet med säsongsvängningarna i den statliga budgetens kassamässiga
utfall. Först beröres sålunda helt kort möjligheten att omlägga
uppbördssystemet i riktning mot en jämnare fördelning i tiden av statens
inkomster. Denna möjlighet utvecklas icke närmare och anses tydligen av
promemorieförfattaren mindre lämplig. Inspektionen vill emellertid ifrågasätta
om ej en del av de ifrågavarande olägenheterna skulle kunna angripas
via uppbördssystemet, eventuellt genom en omläggning av uppbördsterminerna
för den allmänna varuskatten. En sådan ändring bör enligt inspektionens
mening närmare övervägas. I detta sammanhang må nämnas, att
1952 års kommitté för indirekta skatter (SOU 1957: 13) föreslog att redovisningsperioderna
för den preliminära varuskatten skulle bestämmas så
att förfallodagarna för denna skatt inföll under de sex månader som var
fria från den vanliga källskatteuppbörden (jfr prop. 1959: 162 s. 309).

Såsom ett annat alternativ nämnes metoden med statliga inlåningsräkningar
hos bankerna. Inspektionen har ej av promemorian blivit upplyst
om vilka skäl som anses utgöra hinder mot detta i och för sig goda system
och har således ej blivit övertygad om att alternativet är mindre användbart.
Enligt inspektionens mening borde denna utväg undersökas närmare.

I den mån de nu nämnda åtgärderna ej skulle medföra erforderliga resultat,
finner inspektionen det ej onaturligt att — såsom i promemorian förordas
— Riksgäldskontoret beredes möjlighet att placera sina överskottskassor
på dagslånemarknaden. I så fall torde det emellertid vara både opraktiskt
och obehövligt, att bankerna ställer säkerhet för sina korta lån, då
man ju i lagstiftningen accepterat att bankernas förbindelser gäller utan
säkerhet. Ej heller synes några maximibestämmelser om lånebelopp eller
löptid erforderliga.

Inspektionen kan dock icke underlåta att framhålla det anmärkningsvärda
i att fyra statliga inrättningar — riksgäldskontoret, postbanken, Sveriges
kreditbank och allmänna pensionsfonden — konkurrerar på dagslånemarknaden.
Ämbetsverket vill därför ifrågasätta om ej en viss samordning av
dessa instituts resurser kunde underlätta de problem som riksgäldskontoret
har aktualiserat.

Stockholm den 27 december 1963.

K. WULFF

K. W. Ström

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

23

Bil. E

RIKSREVISIONSVERKET

Till Riksgäldskontoret

I skrivelse till riksrevisionsverket den 22 november 1963 har riksgäldskontoret
anhållit om riksrevisionsverkets yttrande över en inom riksgäldskontoret
upprättad promemoria angående placering på dagslånemarknaden
av riksgäldskontorets överskottskassor. Med anledning härav får riksrevisionsverket
anföra följande.

Riksgäldskontorets förslag om kortfristig utlåning av statens överskott
av likvida medel utgör inte något fullt tillfredsställande svar på frågan, hur
man skall komma till rätta med de nuvarande kraftiga svängningarna i inoch
utflödet av medel till och från statskassan. Däremot synes förslaget erbjuda
vissa fördelar, när det gäller att avhjälpa de likviditetssvårigheter,
som förorsakas därav. Riksrevisionsverket, som anser att nu gällande bestämmelser
rörande placering av riksgäldskontorets kassamedel inte medger
någon utlåning av dessa medel i form av s. k. dagslån, har i princip ej något
att invända mot att riksgäldskontoret erhåller rätt att bedriva en dylik
utlåning.

Den föreslagna utlåningen avses skola ske till affärsbankerna och postbanken
samt allmänna pensionsfonden. För lån till allmänna pensionsfonden
anses någon säkerhet ej erforderlig. Riksrevisionsverket ifrågasätter, om
inte även postbanken bör undantas från kravet på säkerhet.

Säkerhetskravet förutsättes skola begränsas till lån, som bindes för viss
tid, samt lån, som avser betydande belopp, oavsett bindningstiden. Enligt
riksrevisionsverkets mening är det önskvärt, att det närmare preciseras i
vilka fall säkerhet inte skall behöva ställas. En övre gräns, förslagsvis två
månader, torde även böra anges för lånens löptid.

Riksrevisionsverket förutsätter slutligen, att den ifrågasatta utlåningen
öppet redovisas å riksgäldsfonden och att av denna redovisning framgår
inte blott, hur mycket som vid varje tidpunkt är utlämnat i sådana lån, utan
även storleken av från ifrågavarande utlåning inflytande ränteinkomster.

Stockholm den 13 december 1963.

GÖSTA RENLUNI)

Stig Siif st rom

24

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 196b

Bil. F

Till Riksgäidskontoret

Med anledning av hemställan om yttrande över en den 20 november 1963
dagtecknad promemoria angående placering på dagslånemarknaden av riksgäldskontorets
överskottskassor får Svenska Bankföreningen anföra följande.

Bankföreningen kan vitsorda att de kraftiga säsongsvängningarna i budgetens
kassamässiga utfall medför avsevärda olägenheter för affärsbankerna.
De försvårar likviditetspolitiken i bankerna, och de utgör också en kostnadsfördyrande
faktor, i den mån bankerna tvingas bygga upp extra betalningsberedskap
inför väntade kassapåfrestningar under skatteterminerna.

Det bästa sättet att effektivt motverka dessa olägenheter skulle utan tvivel
vara att genom ändringar i uppbörds- och utbetalningssystemen åstadkomma
en jämnare fördelning i tiden av statens inkomster och utgifter. I promemorian
har möjligheterna att genomföra en sådan utjämning blivit ganska
pessimistiskt bedömda. Bankföreningen vill icke bestrida att vissa svårigheter
kan möta, men detta bör enligt bankföreningens mening icke få
föranleda att frågan utan vidare avföres från diskussionen. Bankföreningen
får därför hemställa att riksgäidskontoret låter närmare utreda problemet
och därefter tar initiativ till sådana reformer som ligger inom ramen för det
praktiskt möjliga. Även om svängningar i budgetsaldot icke helt kan undvikas,
skulle nämligen redan en dämpning av deras storlek och en viss utjämning
av likviditetsverkningarna mellan vår- och hösthalvår vara av
stort värde. Åtskilligt bör sålunda kunna vinnas genom att förlägga uppbörden
av omsättningsskatt till andra månader än preliminärskatteuppbörden.

Även alternativet med statliga inlåningsräkningar i affärsbankerna bör
enligt bankföreningens mening ytterligare övervägas. Ett sådant system är
när det gäller att underlätta bedömningar av likviditetsläget klart överlägset
den i promemorian förordade lösningen att låta riksgäidskontoret uppträda
även som långivare på dagslånemarknaden. Mot metoden med inlåningsräkningar
har i promemorian riktats endast en preciserad invändning,
nämligen att svårigheter skulle uppstå att finna normer för hur insättningarna
skulle fördelas. Dessa svårigheter bör dock ej överdrivas. Erfarenheterna
från Förenta Staterna visar att de i praktiken icke är oöverkomliga.

För den händelse emellertid utvägen att hålla statens kassaöverskotl
stående på bankräkningar icke anses framkomlig, vill bankföreningen dock
tillstyrka att riksgäidskontoret i stället får rätt att placera dem på dagslånemarknaden.
Även därigenom bör nämligen de statliga inkomst- och utgiftsströmmarnas
påverkningar på bankernas kassaställning kunna utjämnas
smidigare än för närvarande är möjligt.

Några särskilda regler för utövandet av riksgäldskontorets ifrågavarande
utlåningsverksamhet torde ej behöva meddelas. I och för sig har bankföreningen
visserligen ingenting emot att ett generellt krav på säkerhet upp -

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år i96i

25

ställes, men av praktiska skäl synes det vara lämpligast att det överlämnas
åt riksgäldskontoret att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet avgöra, om säkerhet skall lämnas eller ej. Bankföreningen ansluter
sig till det i promemorian gjorda uttalandet att säkerhetskravet bör kunna
i huvudsak begränsas till lån som bindes för viss tid. Likaså delar bankföreningen
uppfattningen att det ej bör vara erforderligt med någon reglementarisk
maximering vare sig av utlåningsverksamhetens omfattning totalt
eller med avseende å varje särskild låntagare eller av löptiden för utlämnade
dagslån.

Stockholm den 20 december 1963

För SVENSKA BANKFÖRENINGEN

Dess styrelse:

L. E. THUNHOLM

/Sven Strömberg

26

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1961

Bil. G

Till Riksgäldskontoret

I skrivelse den 22 november 1963 har Riksgäldskontoret hemställt om
Svenska sparbanksföreningens synpunkter på en inom Riksgäldskontoret
upprättad promemoria angående placering på dagslånemarknaden av Riksgäldskontorets
överskottskassor. Med anledning härav får Sparbanksföreningen,
som i denna fråga samrått med Sparbankernas Bank Aktiebolag,
anföra följande.

I likhet med Riksgäldskontoret finner Sparbanksföreningen många skäl
tala för att Riksgäldskontoret bör genom ändring av för Riksgäldskontoret
gällande reglemente beredas möjlighet att på dagslånemarknaden placera
sina överskottskassor. Sparbanksföreningen får därför under hänvisning
till de motiv, som anförts i promemorian, tillstyrka att en dylik reglementsändring
vidtages.

När det gäller utformningen av de nya bestämmelserna väll föreningen
understryka vikten av att dessa smidigt anpassas till de speciella förhållanden,
som råder på dagslånemarknaden. I promemorian föreslås beträffande
dagslån till bl. a. affärsbankerna, att säkerhet skall krävas för lån,
som bindes för viss tid, samt för lån, som avser betydande belopp, oavsett
bindningstiden. Ett sådant krav på säkerhet torde emellertid kunna innebära
risk för att reformen inte helt får de önskade verkningarna. För såväl Riksgäldskontoret
som låntagarna kan ett krav på säkerhet nämligen medföra ett
icke obetydligt administrativt merarbete i de fall säkerheten t. ex. kommer
att utgöras av andra obligationer än statsobligationer, som inte kan utbytas
resp. inte har utbytts mot certifikat. På grund härav och då säkerhetsrisker,
med hänsyn till de låntagare det här är fråga om, inte torde föreligga, bör
enligt Sparbanksföreningens mening något krav på säkerhet inte ställas.
Härigenom skulle även överensstämmelse nås med de regler, som för närvarande
tillämpas för dagslån mellan affärsbankerna, allmänna pensionsfonden
och postbanken eller till Riksgäldskontoret.

Skulle det ändock anses nödvändigt, att säkerhet ställes för ifrågavarande
lån, synes det böra närmare utredas, huruvida detta kan ske på ett
smidigare sätt än det i promemorian föreslagna. Därvidlag torde de lege
ferenda böra undersökas, om det inte kan vara tillräckligt, att låntagaren
utställer en generell förbindelse enligt vilken Riksgäldskontoret, därest ett
lån blir nödlidande, äger rätt att gottgöra sig valuta för lånet genom att
ianspråktaga låntagaren tillhöriga, inskrivna statsobligationer, i den mån
dessa ej pantförskrivits till annan låntagare.

Stockholm den 11 december 1963

SVENSKA SPARBANKSFÖRENINGEN
Sven G. Svenson

/Åke Janson

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1964

27

Bil. H

Till Riksgäldskontoret

Sveriges Jordbrukskasseförbund får härmed anföra några synpunkter
på Eder PM av den 20 november 1963 angående placering på dagslånemarknaden
av riksgäldskontorets överskottskassor.

Förbundet vill först vitsorda att de rådande starka säsongmässiga växlingarna
i likviditetsläget medför åtskilliga olägenheter, främst då svårigheten
att vid varje särskild tidpunkt bedöma den faktiska likviditeten hos
rörelsen. Det torde också vara riktigt att dessa växlingar till mycket väsentlig
del orsakas av periodiciteten i uppbörden av preliminärskatt och
omsättningsskatt samt i utbetalningarna av kommunalskatt och överskjutande
skatt. Vill man råda bot på olägenheterna ligger det ju närmast till
hands att ändra in- och utbetalningsterminerna, så att ett jämnare penningflöde
erhålles. Förbundet anser att det problemet först och främst
borde upptagas till behandling, innan man söker sig fram efter andra vägar,
och vill föreslå riksgäldskontoret alt på lämpligt sätt försöka få en utredning
till stånd härom. Man kan dock icke räkna med mer än en partiell
utjämning av växlingarna i likviditeten på detta sätt. I promemorian diskuteras
därför tre andra möjligheter, av vilka två, nämligen statliga inlåningsräkningar
i bankerna och placering av riksgäldskontorets överskottskassor
på dagslånemarknaden, båda borde kunna få en betydande utjämningseffekt.
Det framhålls i skrivelsen att den förstnämnda metoden skulle medföra
en rad svårlösta problem, som dock inte närmare specificeras. Förbundet
beklagar, att detta alternativ ej blivit föremål för närmare analys.
I varje fall synes den för jordbrukskasserörelsens egen del — där inlåningen
är knuten direkt till de tolv centralkassorna — inte erbjuda några
oöverkomliga administrativa problem eller fördelningssvårigheter. Metoden
förefaller att vara den mest omedelbara och direkta som tänkas kan.

Riksgäldskontorets skrivelse utmynnar i, att kontoret borde söka utverka
rätt att placera överskottskassor såsom lån på dagslånemarknaden. Förbundet
finner det ur flera synpunkter rimligt att riksgäldskontoret erhåller
rätt alt lämna dagslån till affärsbankerna. Denna rätt bör emellertid icke
kringgärdas med alltför många hämmande bestämmelser. Lånen borde kunna
lämnas efter samma grunder som affärsbankerna lämnar dagslån till
varandra, dvs. ulan specifika krav på säkerhet, utan fixerade maxima för
lånens storlek och utan direkta bestämmelser om deras löptid. Under sådana
förhållanden synes rätt för riksgäldskontoret att lämna dagslån kunna
möjliggöra en ej obetydlig utjämning av de säsongmässiga växlingarna
i penningtillgången och i vissa lägen också medföra någon sänkning av
räntan.

Förbundet vill starkt framhålla önskvärdheten av att möjligheterna till
jämnare fördelning av uppbörds- och utbetalningsperioderna blir föremål
för utredning. Det framstår vidare som angeläget att frågan om statliga inlåningsräkningar
i kreditinstituten blir analyserad och att konsekvenser -

28

Bankoutskottets utlåtande nr 5 år 1961

na av sådana räkningar för berörda parter blir klart belysta. I avvaktan
på nu nämnda utredningar vill förbundet dock icke motsätta sig att riksgäldskontoret
får rätt att lämna s. k. dagslån, varvid det framstår som
angeläget att lånen kan lämnas utan tyngande formaliteter.

Stockholm den 16 december 1963

SVERIGES JORDBRUKSKASSEFÖRBUND
Per Svensson

/Halvdan Åstrand

ESSELTE AB. STHLM «4

412340