Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 1964
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
hemställan om riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, m. m., dels ock väckta
motioner om upphävande eller ändringar av valutaregleringen.
I en den 20 mars 1964 dagtecknad proposition, nr 134, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag
dels begärt riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad föredragande departementschefen förordat;
dels ock inhämtat riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5
juni 1959 (nr 264) och om ändring i samma förordning.
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen begärs riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt
valutareglering för tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965. För riksdagens
yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser om fortsatt
giltighet av valutaförordningen under samma tid. I samband därmed
föreslås även vissa ändringar i förordningens ansvarsbestämmelser. Dessa
ändringar, som föranleds av brottsbalken, avses skola träda i kraft den 1
januari 1965.
Förslaget till förordning har följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 1064. S samt. Kr 31
2
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 1964
Förslag
till
Förordning
om fortsatt giltighet av valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264)
och om ändring i samma förordning
Härigenom förordnas att valutaförordningen den 5 juni 1959, som jämlikt
förordning den 31 maj 1963 (nr 176) gäller till och med den 30 juni
1964, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1965 samt att 15,
18 och 19 §§ förstnämnda förordning1 från och med den 1 januari 1965
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Nuvarande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot--------oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fång- dömes till dagsböter eller fängelse
else. Äro omständigheterna synner- i högst ett år eller, om brottet är
ligen försvårande, må till straffar- grovt, fängelse i högst två år.
bete i högst två år dömas.
Den som--------till dagsböter.
18
Den, som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, straffes,
där ej gärningen i 15 eller 16 § är
belagd med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i
7 § valutalagen avses, vare ock med
dagsböter straffad, där han ej är underkastad
ansvar för tjänstefel.
§•
Den som åsidosätter föreskrift,
som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes, där
ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, till dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i
7 § valutalagen avses, dömes ock till
dagsböter, om han ej är underkastad
ansvar för tjänstefel.
19
Medverkan till uppsåtligt brott,
som i 15 eller 16 § sägs, straffes efter
ty i 3 kap. strafflagen är stadgat.
§•
För medverkan till uppsåtligt
brott, som i 15 eller 16 § sägs, dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap.
brottsbalken stadgas.
Beträffande motiven för det i propositionen framlagda förslaget hänvisas
till densamma.
Till utskottet har även hänvisats de i anledning av propositionen väckta
likalydande motionerna nr 794 i första kammaren av herr Stefanson m. fl.
1 Senaste lydelse av 15 och 19 §§ se 1960:262.
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i 3
och nr 977 i andra kammaren av herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå propositionen.
Rörande de skäl som anförts till stöd för sistnämnda hemställan får
utskottet hänvisa till motionen II: 977.
Till behandling i detta sammanhang har utskottet vidare upptagit ett
antal vid riksdagens början väckta, till utskottet hänvisade motioner, såvitt
dessa avser valutaregleringen. I de delar motionerna avser annat än
frågor rörande valutaregleringen behandlas de i utskottets utlåtande nr 33.
Motionerna är följande, nämligen
dels de likalydande motionerna nr 583 i första kammaren av herr Virgin
m. fl. och nr 704 i andra kammaren av herr Heckscher m. fl., vari yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl.
Maj :t måtte
a) verkställa utredning angående förbättring av näringslivets finansieringsmöjligheter
i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionerna;
samt
b) vidtaga de förenklingar, lättnader och andra ändringar i valutaförordningen
den 5 juni 1959 som betingas av vad i motionerna närmare anförts;
dels
de likalydande motionerna nr bil i första kammaren av herrar
Dahlén och Hilding och nr 708 i andra kammaren av herrar Wiklund och
Keijer, vari yrkats, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning
med uppgift särskilt att företa en revision av valutakontrollagstiftningen
i syfte att undanröja för svenskt näringsliv otidsenliga hinder i fråga
om kreditgivning, upplåning och värdepappershandel m. m.;
dels ock de likalydande motionerna nr 584 i första kammaren av herr
Åkerlund och nr 707 i andra kammaren av herrar Regnéll och Nordgren,
vari yrkats, såvitt nu är i fråga,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
skyndsamt utreder och förelägger riksdagen förslag till de ändringar av
valutaregleringen som erfordras för att underlätta en anpassning av den
svenska kredit- och kapitalmarknaden till den internationella utvecklingen.
Beträffande motiveringen för de nu redovisade yrkandena hänvisas till
motionerna II: 704, I: bil och II: 707.
Remissyttranden över de vid riksdagens början väckta motionerna om
valutaregleringen
Till utskottet har efter remiss yttranden över motionerna 1:583 och II:
704, I: bil och II: 708 samt I: 584 och II: 707 i här förevarande delar inkommit
från fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, Sveriges industriförbund,
Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen,
Sveriges hantverks- och industriorganisation och Sveriges köpmannaför
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i
bund. Kommerskollegium har överlämnat yttranden från rikets samtliga
handelskamrar. över motionerna I: 577 och II: 708 samt I: 584 och II: 707
har remissyttranden även avgivits av Sveriges grossistförbund och Landsorganisationen
i Sverige. Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening,
Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Stockholms
handelskammare har åberopat en promemoria som utarbetats av en
för organisationerna gemensam arbetsgrupp, kallad Näringslivets valutagrupp.
Riksbanksfullmäktige avstyrker motionärernas förslag till ändringar av
valutaregleringen. Fullmäktige anför:
Såsom i propositionen 1963: 193 framhölls, är den svenska valutaregleringen
ett instrument för en ekonomisk politik, om vars målsättning det i
stort sett råder allmän enighet, och det är överdrivet att hävda, att en vidgad
liberalisering av kapitalrörelserna är nödvändig om inte förutsättningarna
för svensk företagsverksamhet skall allvarligt försämras. För stora
avsnitt av kapitalöverföringarna är praxis numera mycket liberal. Med tanke
på vad som säges i motionerna I: 577 och II: 708, om främjande av svensk
företagsamhet i utlandet, vill fullmäktige särskilt peka på att ansökningar
om tillstånd till direkta investeringar i utlandet praktiskt taget undantagslöst
bifalles; häri ingår även svenska bolags upplåning i utlandet för investeringar
därstädes. Tillstånd till långfristig upplåning utomlands beviljas i
allmänhet även i övrigt då ett samband med svensk export eller verksamhet
i utlandet föreligger, t. ex. vid svenska varvs och redares upplåning för finansiering
av fartygsbyggen. Tillstånd till direkta investeringar i utlandet
uppgick år 1962 till 430 mkr. och 1963 till 391 mkr. Valutaregleringspraxis
belyses även av att tillstånd till finansiell upplåning i utlandet under de tre
senaste åren lämnades för 755, 616 resp. 703 mkr., varav endast grovt hälften
synes ha utnyttjats.
Vad härefter angår de i motionerna I: 583 och II: 704 framlagda konkreta
förslagen till förenklingar i valutaförordningen kan först beträffande
de generella betalningsförbuden framhållas, att dessa tillsammans med det
generella undantaget för löpande betalningar just syftar till att på ett enkelt
sätt lägga kapitalbetalningar under kontroll. Visserligen skulle en avgränsning
av kapitalbetalningarna kunna ske även på annat sätt men säkert
är också, att sådana avgränsningar i vart fall icke skulle bli enklare.
— Vad angår motionärernas kritik mot att utlandsbetalningar skall gå genom
det svenska bankväsendet må endast sägas, att om en valutareglering
skall upprätthållas och sålunda tillståndsprövning ske beträffande vissa
utlandsbetalningar, det synes rimligt att kräva att betalningar mellan inoch
utlandet ledes i vägar, där en kontroll kan ske. — Beträffande definitionen
av de löpande betalningarna har i valutakommitténs år 1962 avgivna
P. M. tämligen utförligt utvecklats, hur man tvekat mellan att anknyta
valutaförordningens definition härav till Internationella Valutafondens eller
till OECD :s bestämning av samma begrepp. På anförda skäl valde valutakommittén
att anknyta till OECD:s bestämning. Kungl. Maj:t och riksdagen
följde samma linje. — Beträffande kritiken mot valutaförordningens skuldsättningsförbud
må endast sägas, att om man syftar till att genom valutaregleringen
påverka svenskt kredittagande i utlandet, det självfallet är erforderligt
att ha ett sådant stadgande som grund för prövning av dylika
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 19tib
5
ärenden. — Vad slutligen angår den föreslagna omarbetningen av valutaförordningens
s. k. affidavitbestämmelser må erinras om att sådana bestämmelser
saknas i valutaförordningen. De åsyftade bestämmelserna utgör ett
ied i valutastyrelsens administrering av valutaregleringen och diskussion
därav hör sålunda naturligt hemma vid behandlingen av valutastyrelsens
årligen avgivna berättelse. Beträffande tanken att föra in närmare bestämmelser
om värdepappershandel i valutaförordningen må blott sägas, att varje
försök därtill måste betydligt komplicera denna förordning.
Mot fullmäktiges beslut har reservation avgivits av herrar Kollberg och
Svärd, vilka anfört följande:
Utan att vi för vår del kunnat godtaga alla de synpunkter och argument
som anföras i de remitterade motionerna hävda vi, att de i dessa behandlade
problemen äro av sådan vikt att de väl förtjäna att göras till föremål för en
förutsättningslös utredning. Vi anse därför att fullmäktige bort tillstyrka
en sådan.
LO, som likaledes avstyrker bifall till motionerna, ställer sig inte avvisande
till eu partiell liberalisering av valutaregleringen. LO yttrar:
I den senaste propositionen angående revision och förlängning av valutaregleringsförordningarna
framhölls att den av Kungl. Maj :t tillsatta valutakommittén
numera avslutat sitt arbete. Kommittén har föreslagit en lagteknisk
omarbetning av dessa författningar i syfte att uppnå enkelhet och ett
uttryckligt fastslående av de rättigheter, som föreligger beträffande utlandsbetalningarna.
Kommittén har emellertid avstått från att fullfölja uppdraget
angående undersökningarna kring en successiv liberalisering av valutaregleringen
med hänvisning till att dessa frågor aktualiseras vid integrationsoch
frihandelsförhandlingarna i olika sammanhang. Kommittén har i liberaliseringsfrågan
nöjt sig med att framlägga en av chefen för konjunkturinstitutet
utarbetad promemoria. LO delar uppfattningen att ett beslut om
omedelbar eller successiv långtgående liberalisering av utlandsbetalningarna
inte är lämpligt i nuvarande läge. Detta bör dock inte hindra en partiell liberalisering
beträffande vissa valutatransaktioner. LO anser det vara av ett
visst värde att man genom en sådan försöksvis partiell liberalisering vinner
kunskap om arten av de verkningar som följer med en liberaliserad svensk
valutapolitik. LO förutsätter att man inom de berörda myndigheterna fortlöpande
bedriver utredningsverksamhet rörande sådana verkningar.
I detta sammanhang får LO hänvisa till vad som uttalats i värdesäkringskommitténs
betänkande rörande effekten av en upphävd valutareglering.
Där anförs att om värdefasta lån, emitterade av staten eller privata subjekt,
introduceras på den svenska kapitalmarknaden, speciella risker uppstår vid
en snabb och fullständig valutaliberalisering.
Sveriges köpmannaförbund har under hänvisning till att detaljhandeln
endast i ringa omfattning beröres av frågor avseende exportfinansieringen
avstått från att yttra sig om valutaregleringen.
Övriga remissinstanser tillstyrker motionärernas förslag.
Näringslivets valutagrupp erinrar inledningsvis om de i gruppen företrädda
organisationernas yttrande över valutakommitténs förslag 1962:
Organisationerna framhöll bland annat, att valutaregleringen, för ett land
med Sveriges utgångsläge, i sin reslriktivitet framstod som tämligen unik
6
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i
vid eu internationell jämförelse, speciellt vad beträffade kapitalrörelserna.
Konsekvenserna av ett eventuellt avskaffande eller väsentlig uppmjukning
av valutaregleringen hade inte tillfredsställande behandlats av valutakommittén.
Att med hänvisning till det osäkra läget beträffande EEC-förhandlingarna
ställa frågan om en liberalisering av valutaregleringen på framtiden,
vore enligt organisationernas mening icke riktigt. Under alla omständigheter
måste åtgärder för att frigöra kapitalrörelserna betraktas som ett
naturligt led i de allmänna strävandena i det internationella umgänget att
skapa friare förhållanden för handel och investeringar.
Gruppen anför härefter följande:
Under det gångna året har inom OECD förts ännu ej avslutade förhandlingar
beträffande ytterligare liberalisering av kapitalrörelserna. Sverige
har redan tidigare på olika punkter reserverat sig mot OECD:s kapitalstadga.
Dylika reservationer måste av de övriga OECD-länderna uppfattas
som stridande mot den positiva inställning till vidgat europeiskt ekonomiskt
samarbete som vid ett flertal tillfällen kommit till uttryck från
svensk sida. Enligt vår mening bör de hittillsvarande svenska reservationerna
till kapitalstadgan snarast möjligt slopas.
I de nu aktuella motionerna har understrukits angelägenheten av att på
olika områden — icke minst valutaområdet — förbättra de svenska företagens
internationella konkurrensläge. Vad däri anförts är enligt vår mening
i hög grad värt beaktande. Även om den svenska valutaregleringen efter
de av förra årets riksdag godkända författningsändringarna och framför
allt genom den praxis som valutastyrelsen tillämpat under året numera
är i olika hänseenden mer liberal än tidigare, kvarstår alltjämt åtskilliga
restriktioner och kontrollbestämmelser, som hämmar de fria betalningsoch
kapitalrörelserna och binder de svenska företagens rörelsefrihet och
konkurrensförmåga.
I fråga om svenska företags möjligheter att finansiera exportkrediter föreligger
visserligen frihet för företagen att själva lämna erforderliga krediter
utan några begränsningar till tid eller belopp. Kan exportören emellertid
ej själv finansiera sådana krediter, har han enligt nu gällande bestämmelser
— såvida ej speciellt tillstånd erhålles — ingen annan möjlighet
än att refinansiera sig hos svensk bank eller möjligen hos AB Svensk
Exportkredit. Många gånger framstår dessa vägar som otillräckliga. Förhållandena
på exportmarknaderna under senare tid har utvecklats därhän,
att det numera inte är varans pris och kvalitet som helt är avgörande
för en exportorders placering utan i hög grad även möjligheten att bevilja
billig, långfristig kredit. Det måste därför te sig angeläget att möjliggöra
för svenska exportföretag att genom direkt upplåning i de utländska kreditinstitut,
där villkoren vid tillfället i fråga ter sig som gynnsammast, ha
samma rörelsefrihet som deras utländska konkurrenter. Den omständigheten
att svensk exportindustri av konkurrensskäl icke sällan nödgas fakturera
i främmande myntslag gör det önskvärt för den svenska exportören
att kunna säkra sig mot kursförluster genom en motsvarande upplåning
i faktureringsvalutan. Någon långfristig terminsmarknad existerar
nämligen icke. En exportör, som har finansierat sin export i utländsk kreditinrättning,
behöver icke själv ligga ute med pengar och har därigenom
större möjligheter att motstå ogrundade reklamationer och krav på prisreduktioner.
Förbudet mot upplåning på den utländska kreditmarknaden
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i
7
kan även få konsekvenser på den interna svenska marknaden vid konkurrens
mellan svenska och utländska företag. Vid ansträngda lägen på den
svenska kreditmarknaden kan nämligen svenska leverantörer få svårt att
konkurrera med de ofta förmånligare leverantörskrediter som utländska
säljare kan erbjuda.
För den svenska importens del föreligger för närvarande full frihet till
utländsk finansiering via leverantörskrediter. I vissa fall är emellertid vanliga
bankkrediter att föredraga. Importörens förhandlingsläge försämras
uppenbarligen därav att han icke har frihet att välja mellan krediter genom
leverantören eller krediter genom utländska kreditinstitut.
För närvarande gäller generellt bemyndigande för svenska valutabanker
att genom diskontering överlåta varuväxel i samband med export till valutautlänning.
Bemyndigandet bör emellertid utsträckas till att gälla även
importväxlar och bör ej begränsas till valutabankerna. Även exporterande
och importerande företag bör ges sådan möjlighet.
Svenska företag, som verkställer inköp utomlands för vidareförsäljning
till svensk köpare, kan enligt gällande valutaregler icke kräva att köparen
erlägger likvid i den utländska valutan. Härav föranledda icke oväsentliga
valutakursmässiga och administrativa olägenheter talar för en uppmjukning
av bestämmelserna.
Vid varuaffärer med utlandet har svenska importörer och exportörer
möjlighet att kurssäkra sig genom valutaterminsaffär med svensk bank,
även om dessa terminer enligt vår mening brukar i onödan tidsbegränsas.
Banken å sin sida är i dessa fall generellt bemyndigad att avsluta valutaterminskontrakt
med utländsk bank i tredje lands valuta. Svensk bank är
däremot förhindrad att bedriva fristående valutaterminsaffärer. Denna begränsning,
för vilken det efter den allmänna valutakonvertibilitetens genomförande
är svårt att finna några bärande skäl, kan ofta försvåra och
fördyra den önskade terminssäkringen. Valutabankerna bör därför erhålla
generellt tillstånd för s. k. multilaterala terminsaffärer.
För närvarande synes det ej möta något hinder för svenska banker att
lämna krediter i utländsk valuta till svenska företag, som önskar utföra
tillåtna likvider. Detta är en lämplig finansieringsmetod, när företaget bär
att förvänta inkomster i samma eller likvärdig valuta. Det enklaste och billigaste
sättet för banken att i dylika fall eliminera kursrisken är givetvis
att i sin tur låna upp beloppet i utlandet. Detta förfarande är emellertid ej
generellt tillåtet, och då terminsaffärer för de tider som bär kan koinma
i fråga ej alltid är möjliga, kan den affärsmässigt riktiga finansieringen
av betalningen således ej tillgripas. Härvidlag är därför en ändring påkallad.
Bankerna måste enligt riksbankens bestämmelser för sina skulder i utländsk
valuta hålla full täckning i samma utländska valuta. Med de möjligheter
bankernas valutahandlare har att bedöma den sannolika kursutvecklingen
och gardera sig mot oförmånliga kursfluktuationer finns det
för bankernas egen del ingen anledning till så snäv begränsning av täckningsmöjligheterna.
Ur de synpunkter riksbanken enligt valutaförordningen
liar att bevaka bör rimligen inget annat krav resas än att täckning för
skulder i utländsk valuta skall hållas antingen i samma valuta eller i annan
konvertibel valuta. Eu uppmjukning av nuvarande regler i denna riktning
synes motiverad.
Den fortgående specialiseringen inom det svenska näringslivet har lett
8
Bankoulskottets utlåtande nr 31 år 1964
till en successiv strukturrationalisering inriktad på allt större produktionsenheter.
Ett närmare samarbete över gränserna på företagsplanet framstår
mot den bakgrunden som nödvändigt. Sverige är för litet för att kunna
ensamt prestera de resurser — både av riskkapital och av teknisk knowhow
som krävs. Det är därför angeläget alt avskaffa de valutarestriktioner
som fortfarande begränsar möjligheten för inlänningar att förvärva
utländska aktier liksom även för utlänningar att förvärva aktier i svenska
bolag. Vad som i det senare avseendet kan vara erforderligt för att förhindra
alltför vittgående utländskt inflytande på Sveriges näringsliv utgör
icke ett valutaregleringsproblem utan skall, liksom hittills, lösas genom
annan lagstiftning. Svenska företag bör alltså beredas möjligheter till aktieemissioner
i utlandet och förbudet mot portfölj investeringar bör borttagas.
Framför allt då svenska dotterföretag skall etableras i utlandet för
tillverkning och försäljning är det angeläget för det svenska moderbolaget
att kunna emittera aktier och obligationer på den utländska marknaden.
En viktig förutsättning härför är att moderbolagets aktier är föremål för
handel i utlandet. För svenska företag och för svensk exportindustri är det
över huvud av stor betydelse med hänsyn till konkurrenskraft och allmän
goodwill att svenska aktier noteras på de utländska aktiebörserna.
Valutagruppen uttalar avslutningsvis, att de senaste årens utveckling
icke givit näringsorganisationerna anledning att ompröva den tidigare framförda
uppfattningen, att valutaregleringen bör avvecklas. I detta sammanhang
anföres följande:
Om ett sådant avskaffande ändock inte kommer till stånd, bör i varje
fall de lättnader i regleringen vidtagas som ovan diskuterats. Vissa förenklingar
i det administrativa förfarandet vid regleringens tillämpande bör
dessutom genomföras. Under de senaste åren har visserligen praxis i sistnämnda
hänseende i stort sett utvecklats i liberaliserande riktning. De
löpande betalningarna är dock alltjämt reglerade i den bemärkelsen, att de
i stort sett endast kan genomföras via svensk valutabank. Och fortfarande
krävs för övervägande flertalet kapitaltransaktioner speciellt tillstånd i
■varje enskilt fall. Även om man i regel torde kunna räkna med erforderliga
medgivanden, kvarstår dock alltid en känsla av osäkerhet som hindrar
företagens rörelseförmåga i förhandlingar, där snabba beslut kan vara
en förutsättning för deras lyckliga genomförande. Svenska direkta investeringar
i utlandet bindes dessutom i regel av hämmande och till sin innebörd
svårförståeliga villkor.
Valutagruppen berör också riksbankens informationsverksamhet i valutafrågor,
vilken säges vara otillfredsställande:
Både företag och banker hålls ofta ovetande om de ändringar i förut
tillämpad praxis som vidtages i liberaliserande riktning. En snabb och fullständig
information om de principer som vid varje tillfälle tillämpas inom
valutaregleringens ram är en förutsättning för bankernas rådgivande funktion
i utrikesrörelsen. För att eliminera de nuvarande olägenheterna bör
v alutastyrelsens praxis komma till uttryck i generella medgivanden och omedelbart
delgivas det berörda näringslivet. I varje fall bör de grunder, efter
vilka valutaregleringen tillämpas, löpande redovisas i riksbankens cirkulär.
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196b
9
Svenska bankföreningen uttalar, att valutaregleringen enligt dess uppfattning
bör helt upphävas vid utgången av nu löpande giltighetsperiod.
Till stöd härför anföres följande:
I den allmänna debatten har från vissa håll framförts farhågor för att
en sådan åtgärd skulle kunna leda till komplikationer för vår ekonomiska
politik. Dessa farhågor är enligt bankföreningens uppfattning överdrivna.
Redan nu föreligger ju i princip frihet att genomföra löpande kommersiella
betalningar, och jämfört med den inverkan fluktuationer i dessa betalningar
kan få på vår valutaställning och vår kreditpolitiska situation
skulle konsekvenserna av att även kapitalrörelserna frisläpptes sannolikt
bli av jämförelsevis underordnad betydelse. Ett slopande av valutaregleringen
bör därför ej behöva medföra några större risker för balansrubbningar.
Tvärtom torde, såsom tidigare påpekats bl. a. av stabiliseringsutredningen,
friare kapitalrörelser över gränserna i många lägen kunna leda
till konjunkturmässig utjämning som kan få viss betydelse från stabiliseringssynpunkt.
För den händelse gehör icke kan vinnas för önskemål om ett fullständigt
upphävande av valutaregleringen, finner bankföreningen det i hög
grad angeläget att i stället en vittgående liberalisering kommer till stånd.
Härvid anses motionärernas förslag och den av Näringslivets valutagrupp
utarbetade promemorian kunna bli vägledande.
Utskottet
Enligt 1 § tredje stycket valutalagen kan Kungl. Maj :t, på framställning
av fullmäktige i riksbanken, under förutsättning av riksdagens samtycke
förordna om valutareglering, därest så prövas erforderligt för uppnående
av det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet
eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet.
Med stöd av nämnda lagrum har förordnande om valutareglering senast
meddelats för tiden den 1 juli 1963 — den 30 juni 1964.
De tillämpningsföreskrifter, som enligt 1 § femte stycket valutalagen
skall underställas riksdagen samtidigt med att samtycke till förordnande
om valutareglering begäres, är meddelade i valutaförordningen den 5 juni
1959.
Efter hörande av 1963 års riksdag genomfördes med giltighet från och
med den 1 juli 1963 vissa ändringar i valutaförordningen, svarande mot
den liberalisering av valutaregleringen som skett i praxis. S. k. löpande
betalningar blev därmed i allmänhet uttryckligen undantagna från reglering.
De gjorda ändringarna var baserade på förslag av den år 1960 tillsatta
valutakommittén. I sina direktiv hade denna kommitté även erhållit uppdraget
att verkställa en analys av verkningarna utav ett avskaffande eller
en uppmjukning av valutaregleringen. Med hänsyn till läget beträffande
de europeiska integrationssträvandena hade kommittén emellertid icke an
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i
sett sig böra fullfölja detta uppdrag. I likhet med chefen för finansdepartementet
fann även utskottet att härmed tillsvidare kunde anstå, vilken
uppfattning också godtogs av riksdagen.
Sedan fullmäktige i riksbanken i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställt om
fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1964—den 30 juni 1965 har
Kungl. Maj :t i förevarande proposition begärt riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering under sagda tid. Regleringen har föreslagits
avse samma lagrum i valutalagen som enligt det nu gällande förordnandet.
Förslag till förordning om fortsatt giltighet av valutaförordningen
och om ändring i samma förordning har genom propositionen underställts
riksdagen för yttrande. De avsedda ändringarna i förordningen
är av teknisk och redaktionell natur och föranleds av brottsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1965.
I anledning av propositionen har väckts likalydande motionerna 1:794
och II: 977, vari hemställts att riksdagen skall avslå propositionen.
Utskottet har i detta sammanhang också behandlat de vid riksdagens
början väckta motionerna I: 583 och II: 704, I: 577 och II: 708 samt I: 584
och II: 707, såvitt dessa avser frågor rörande valutaregleringen. I de delar
dessa motioner gäller andra frågor, behandlas de i utskottets utlåtande
nr 33.
I sitt utlåtande nr 20 år 1963 behandlade utskottet ingående frågan om
fortsatt valutareglering. I departementschefens uttalande i den då framlagda
propositionen rörande valutaregleringen framhölls, att den sistnämnda
finge ses som ett ekonomiskt-politiskt instrument i den uppsättning
av sådana medel som står samhället till buds och att frågan om dess
fortbestånd måste bedömas utifrån möjligheterna att med avstående av
detta medel föra en effektiv och ändamålsenlig politik. I frånvaro av valutaregleringen
skulle exempelvis stabiliseringssträvandena under den senaste
högkonjunkturen ha försvårats påtagligt till följd av den kapitalimport
som då kunnat äga rum. Utländska erfarenheter anfördes också
som belägg för vikten att bibehålla kontrollen över kapitalrörelserna till
och från vårt land. Samtidigt påpekades den liberalisering som i praxis
genomförts beträffande väsentliga delar av kapitalrörelserna, företrädesvis
när dessa gällde direkta investeringar. Bibehållandet av valutaregleringen
borde inte ses som ett uttryck för en negativ attityd till det internationella
samarbetet på valutaområdet; i tillämpningen anpassades regleringen.
nämligen till utvecklingens krav. Endast om de rådande förhållandena i
fråga om ekonomisk integration mellan länderna skulle påtagligt förändras,
kunde det enligt departementschefens mening bli nödvändigt att ånyo
pröva frågan om valutaregleringens fortbestånd.
Utskottet anslöt sig till departementschefens bedömning och underströk
därvid, att valutaregleringens förekomst inte i och för sig kunde sägas
strida mot strävandena till förmån för en fri internationell handel och
11
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 1964
ett internationellt ekonomiskt samarbete över huvud taget. Avgörande måste,
förklarade utskottet, vara regleringens tillämpning; utskottet noterade
härvid den liberalisering som skett i praxis. I ljuset av den samhällsekonomiska
utvecklingen under de gångna åren och särskilt den svenska utrikeshandelns
utveckling framstod det enligt utskottets mening som orimligt
att se valutaregleringens förekomst som ett utslag av regleringsiver.
Därest statsmakterna avhände sig detta ekonomisk-politiska vapen skulle
kraven på återstående finans- och penningpolitiska medel ökas i motsvarande
mån.
I den nu föreliggande propositionen uttalar departementschefen, att den
situation som rådde då föregående år förordnande gavs om fortsatt valutareglering
nu är i stort sett oförändrad. Utskottet ansluter sig till denna
bedömning och finner alltså liksom departementschefen skäl föreligga
för förordnande om valutareglering under ytterligare ett år.
Till stöd för det i motionerna 1:794 och 11:977 framförda avslagsvrkandet
anföres i huvudsak följande. Upprätthållandet av valutaregleringen
och de därav föranledda reservationerna mot OECD:s kod för liberalisering
av kapitalrörelserna måste i utlandet uppfattas sasom stridande
mot Sveriges uttalade intresse för vidgat ekonomiskt samarbete. I ett skärpt
internationellt konkurrensläge har svenska företag mött ökade svårigheter
att hävda sin ställning på de utländska marknaderna, bl. a. genom
att deras möjligheter att lämna långa kundkrediter är begränsade. För att
skaffa kapital för investeringar, bl. a. i utländska dotterföretag, behöver
svenska aktiebolag kunna emittera aktier och även obligationer i utlandet.
Önskvärt är då att moderbolagens aktier noteras på utländska aktiebörser,
vilket även har stort goodwillvärde. En framtida anslutning till EEC kommer
att kräva en genomgripande revision av valutabestämmelserna, för
vilken en försöksvis påbörjad avveckling av valutaregleringen kan ge värdefulla
erfarenheter.
Det är enligt utskottets mening en grundläggande svaghet i motionärernas
resonemang, att detta vänder sig mot de enligt valutaförordningen
medgivna regleringsåtgärderna utan att beakta den praxis som riksbanken
— med stöd av det allmänna bemyndigandet i 14 § valutaförordningen
— anser sig kunna tillämpa vid behandlingen av ansökningar om
tillstånd till kapitalöverföringar och till upplåning utomlands. Såsom riksbanksfullmäktige
framhållit i sitt i detta utlåtande refererade remissyttrande
brukar ansökningar om tillstånd till direkta investeringar i utlandet
nästan undantagslöst bifallas; även upplåning utomlands för sådana investeringar
medgives. Tillstånd till direkta investeringar har de båda senaste
kalenderåren beviljats till sammanlagt 430 respektive 391 miljoner kronor.
Långfristig upplåning utomlands beviljas vanligen även i övrigt i samband
med svensk export eller verksamhet i utlandet. Finansiell upplåning
i utlandet har under de tre senaste åren medgivits till sammanlagda be
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196t
lopp av 755, 616 och 703 miljoner kronor; tillstånden har emellertid utnyttjats
endast ungefär till hälften. Härtill kan läggas, att tillståndi också
givits till betydande direkta investeringar i Sverige från utlandets sida.
Om hänsyn tages till den praxis som här antytts bortfaller enligt utskottets
mening en stor del av grunden för motionärernas argumentation.
Svenska företag har otvivelaktigt inom ramen för gällande valutareglering
betydande möjligheter att såväl genom kapitalöverföringar från Sverige
som genom upplåning utomlands tillgodose sitt kapitalbehov på utländsk
mark. Motsvarande möjligheter till investeringar i Sverige ges utländska
företag. Det är denna praxis som närmast torde böra läggas till
grund för en bedömning av Sveriges vilja till ekonomiskt samarbete på
det internationella planet. Till den del som motionärernas önskemål icke
kan anses i praktiken vara uppfyllda, såsom beträffande portföljinvesteringar,
är det fråga om element i valutaregleringen som torde kunna anses ha
mindre direkt betydelse för svenska företag. De kvarstående begränsningarna
när det gäller vissa typer av internationella kapitalrörelser betingas
av uppfattningen att dessa begränsningar fyller ett väsentligt ekonomiskt-politiskt
syfte. Motionärerna företräder härvidlag en avvikande värdering,
som utskottet icke kan ansluta sig till.
Under hänvisning till vad utskottet sålunda uttalat vill utskottet förorda,
att riksdagen med avslag på motionerna 1:794 och 11:977 lämnar
sitt samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering enligt Kungl.
Maj :ts förslag. Mot det vid propositionen fogade författningsförslaget har
utskottet ingen erinran.
I motionerna I: 583 och II: 704 hävdas, att en successiv frigörelse av kapitalrörelserna
över de svenska gränserna är önskvärd; motionärerna begär
från denna utgångspunkt förenklingar, lättnader och andra ändringar i valutaförordningen.
De olika punkter, i fråga om vilka motionärerna särskilt
föreslagit sådana förenklingar, gäller de s. k. generella betalningsförbuden,
definitionen av löpande betalningar, skuldsättningsförbudet och vissa i samband
därmed stående bestämmelser samt kontrollföreskrifterna med avseende
på omplacering av svenska tillgodohavanden i utlandet och utländska
tillgodohavanden i Sverige. I sitt ovan berörda remissutlåtande har riksbanksfullmäktige
behandlat var och en av dessa punkter. Betalningsförbuden
och skuldsättningsförbuden får enligt fullmäktige ses som tekniska medel
att uppnå valutaregleringens syfte; de kan således knappast elimineras
annat än i samband med en total omläggning av valutapolitiken. Definitionen
av löpande betalningar anknyter till OECD:s bestämning, vilket Kungl.
Maj :t och riksdagen vid prövning av valutakommitténs förslag funnit lämpligt.
De berörda kontrollföreskrifterna ingår icke i valutaförordningen utan
har utfärdats av valutastyrelsen såsom ett led i administrationen av valutaregleringen.
Sammanfattningsvis gäller enligt utskottets mening, att motionärernas
förslag icke kan beaktas utan att själva principfrågan om fortsatt
kontroll över kapitalrörelserna kommer under förnyad prövning.
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 1961
13
I motionerna I: 577 och II: 708 samt I: 584 och II: 707, vari föreslås utredning
om bl. a. en revision av valutaregleringen, beröres av valutafrågorna
närmast svenska företags möjligheter att utnyttja utländskt kapital. Utskottet
vill härvidlag hänvisa till vad utskottet ovan anfört om den liberalisering
av kapitalrörelserna som genomförts i praxis.
Vad i motionerna anförts ger icke utskottet anledning att föreslå en ny
utredning om valutapolitiken. Utskottet, som fäster stor vikt vid valutaregleringens
betydelse som ekonomiskt-politiskt medel, anser ett regelsystem
såsom det nuvarande med därtill knutna möjligheter för riksbanken att i
praxis medge de lättnader som det ekonomiska läget tillåter vara uttryck
för en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande på
detta område. Utskottet ställer sig därmed ingalunda negativt till en fortsatt
successiv liberalisering av valutaregleringen. Att vidtaga de åtgärder
i sådan riktning som kan vara möjliga bör emellertid ankomma på riksbanken
och i första hand ske såsom ett led i förskjutningen av praxis; självfallet
måste härvid de ekonomisk-politiska förutsättningarna för en ytterligare
liberaliserad valutapolitik vara avgörande.
Åberopande vad ovan anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
A. med avslag å motionerna I: 794 och II: 977 samtycka
till förordnande om fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i den förevarande propositionen förordats,
B. vad beträffar det genom propositionen framlagda förslaget
till förordning i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin
mening giva till känna vad utskottet ovan anfört,
C. besluta att motionerna 1:583 och 11:704, 1:577 och
II: 708 samt I: 584 och II: 707, samtliga såvitt nu är i fråga,
icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1964
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Gustaf Henry Hansson, Palm,
Nils Theodor Larsson, Gorthon*, Augustsson, Rönnberg och Stefanson*;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Berglund", fru Renström-lngenäs\
herrar Hagnell, Haglund, Jonsson, Börjesson i Falköping och Fridolfsson.
Ej närvarande vid justeringen.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196i
Reservation
av herrar Regnéll, Gustaf Henry Hansson, Gorthon, Stefanson, Berglund
och Jonsson, vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande, som börjar på s. 10 med orden
»I sitt utlåtande» och slutar på s. 13 med orden »vara avgörande», bort ha
följande lydelse:
»I förevarande proposition och med större utförlighet i föregående års
proposition i samma ämne har departementschefen angivit de skäl som kan
anses motivera en fortsatt valutareglering. Främst har därvid valutaregleringens
stabiliseringspolitiska roll betonats. Samtidigt har emellertid påpekats,
att en väsentlig liberalisering ägt rum, icke blott i fråga om de löpande
betalningarna, vilka genom särskilda regler i valutaförordningen föregående
år undantogs från regleringen, utan också i fråga om egentliga kapitalrörelser
till och från Sverige. Om den praxis som tillämpas i sistnämnda
hänseende har riksbanksfullmäktige lämnat närmare upplysningar i sitt i
detta utlåtande refererade remissyttrande.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse den utveckling som sålunda skett.
Enligt utskottets mening erfordras emellertid en fortsatt liberalisering. Att
författningarna medger en strängare valutareglering än som förekommer i
praktiken är för företagen förenat med avsevärda nackdelar. Osäkerheten
om vilka kapitaltransaktioner över gränserna som kommer att tillåtas måste
nämligen uppenbart försvåra en långsiktig planering av finansieringsmöjligheterna.
Därtill kommer att de restriktioner som alltjämt upprätthålles
utgör ett hinder för svenska företags verksamhet på den internationella
marknaden och för en kapitaltillförsel från utlandet som skulle vara betydelsefull
för det svenska näringslivets expansionsmöjligheter. I motionerna
I: 583 och II: 704, I: 577 och II: 708 samt I: 584 och II: 707 liksom i det remissyttrande
av Näringslivets valutagrupp, som ovan redovisats, ges ett flertal
exempel på önskvärda lättnader i valutaregleringen. Utskottet kan för sin
del instämma i vad som därvidlag anförts. Den åtgärd som i dagens läge bör
vidtagas med avseende på valutaregleringen är emellertid enligt utskottets
uppfattning icke i första hand en förnyad utredning. I stället bör, såsom föreslagits
i motionerna I: 794 och II: 977, valutaregleringen nu kunna fullständigt
avvecklas. En sådan åtgärd ter sig icke minst befogad med hänsyn
till Sveriges deltagande i OECD. Såsom i de sistnämnda motionerna framhållits
måste Sveriges reservationer mot OECD:s kod för liberalisering av
kapitalrörelserna uppfattas såsom stridande mot Sveriges uttalade intresse
för vidgat ekonomiskt samarbete. Även i syfte att underlätta en framtida
anslutning till EEC ter sig en avveckling av valutaregleringen önskvärd.
Utskottet vill alltså med tillstyrkan av motionerna I: 794 och II: 977 före -
Bankoutskottets utlåtande nr 31 år 196b 15
slå, att riksdagen avslår Kungl. Maj :ts begäran om samtycke till fortsatt
valutareglering. Med detta ställningstagande bortfaller förutsättningarna för
det av Kungl. Maj :t begärda yttrandet över det i propositionen framlagda
författningsförslaget; Kungl. Maj:ts förslag i denna del bör alltså icke föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Utskottet vill slutligen framhålla, att efter ett upphävande av valutaregleringen
möjligheten kvarstår att vid en väsentligt ändrad ekonomisk-politisk
situation tillgripa gällande fullmaktslagstiftning.»;
dels i första hand att utskottet bort hemställa
»att riksdagen måtte
A. med bifall till motionerna I: 794 och II: 977 avslå
förevarande proposition i vad den avser begäran om riksdagens
samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering,
B. besluta att propositionen i vad den avser inhämtande
av yttrande över vid densamma fogat förslag till förordning
icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd,
C. besluta att motionerna 1:583 och 11:704, 1:577 och
II: 708 samt I: 584 och II: 707, samtliga såvitt nu är i fråga,
måtte anses besvarade med vad utskottet anfört och hemställt.
» ;
i andra hand — därest under punkterna A och B icke vad i reservationen
yrkats utan vad i propositionen hemställts vinner riksdagens
bifall —
att riksdagen under punkten C. måtte besluta att i anledning
av motionerna I: 583 och II: 704,1: 577 och II: 708 samt
I: 584 och II: 707, samtliga såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t skyndsamt måtte
verkställa utredning rörande ändringar av valutaregleringen
i enlighet med de riktlinjer som angivits i motionerna.
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640140