Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196b

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande
oljehandeln, m. m.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 209 i första kammaren av herr Lage Svedberg m. fl. och nr 255
i andra kammaren av herr Nilsson i Östersund m. fl., har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en skyndsam utredning
för komplettering och översyn av 1947 års utredningsförslag om
oljehandeln samt att förslag i ämnet snarast förelägges riksdagen.

Vidare har i två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade
likalydande motioner, nr 429 i första kammaren av herr Adolfsson och nr
517 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl., föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall uttala sig för ett förstatligande av oljehandeln
inom Sverige och begära sådana kompletterande utredningar och förslag,
som eventuellt kan vara behövliga av denna anledning.

Beträffande motiveringen för förslagen hänvisas till motionerna 1: 209
och 1:429.

Efter skilda remisser har till utskottet inkommit yttranden över motionerna
från kommerskollegium, Svenska petroleuminstitutet, Sveriges bensinhandlares
riksförbund, IC-föreningarnas riksorganisation, som i ärendet
samrått med Oljekonsumenterna (OK), och Landsorganisationen i Sverige,
över motionerna 1: 209 och II: 255 har även Sveriges grossistförbund avgivit
yttrande. Kommerskollegium har överlämnat yttranden från samtliga
handelskamrar. Landsorganisationen har bifogat ett av Svenska transportarbetareförbundet
avgivet yttrande.

Utskottet har härefter förehaft de nämnda motionerna till behandling i
ett sammanhang.

Beträffande den i motionerna I: 209 och II: 255 väckta frågan om en utjämning
av priserna på flytande bränsle och drivmedel genom reduktion av
nuvarande zontillägg hänvisar ett flertal remissinstanser till sina yttranden
över det förslag i detta avseende som väckts av kommittén för näringslivets
lokalisering och som efter avslutad remissbehandling nu är föremål för
fortsatt beredning inom inrikesdepartementet. Sveriges bensinhandlares
riksförbund uttalar, att prissättningen även inom statliga företag numera
sker efter företagsekonomiska principer, varför ett statligt oljemonopol
icke utgör någon garanti för att zontilläggen slopas. En övergång till enhetBihang
till riksdagens protokoll 196b. H sand. Nr 26

2

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196i

liga priser skulle enligt riksförbundets mening kunna ske genom ett avsevärt
mindre ingrepp i handeln än ett förstatligande. De övriga remissinstanser
som uttryckligen berör detta ämne, nämligen kommerskollegium, Svenska
petroleuminstitutet, IC-föreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen,
Sveriges grossistförbund samt Stockholms handelskammare, Smålands
och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare och Västergötlands
och norra Hallands handelskammare, har alla avstyrkt att statsmakterna
skall vidtaga åtgärder för att åstadkomma en prisutjämning.

Frågan om antalet bensinstationer och om lokaliseringen av dessa diskuteras
utförligast av Sveriges bensinhandlares riksförbund (SBR), som anför:

Förbundet delar helt motionärernas uppfattning att den nuvarande strukturen
på bensinstationsnätet icke är förenlig med god nationalekonomisk
planlösning. En strukturrationalisering av branschen och en förnuftigare
planering av nyproduktionen borde enligt SBR:s uppfattning resultera i
rationellare drift, bättre service åt bilisterna samt tryggare avtalsförhållanden
och bättre ekonomiskt utbyte åt bensindetaljhandelns utövare.

År 1947 fanns i Sverige sju oljeföretag representerade, men år 1964 är
antalet tolv. Märkeskonkurrensen är mycket hård, och då samtliga bolag
helt gått in för enmärkesstationer, uppstår därigenom ur flera synpunkter
ogynnsamma verkningar. Det stora antalet bensinmärken och den konsekvent
genomförda enmärkesförsäljningen har lett till, att det ekonomiska underlaget
för det enskilda försäljningsstället oftast är otillfredsställande. På
orter där underlag saknas för mer än en eller ett par anläggningar (och
dessa orter är många) uppstår en oförsvarlig överinvestering, enär varje
oljebolag konsekvent strävar efter att låta sig representeras med enmärkesanläggningar,
och följden har på många av dessa platser blivit, att ingen
av bensinstationsinnehavarna erhåller rimlig ersättning för sin arbetsinsats.
I dylika lägen vore så kallade samstationer, det vill säga anläggningar med
försäljning av flera bensinmärken, den rationella lösningen.

Från auktoritativt branschhåll (se tidskriften Kooperatören nr 9 1963)
har nyligen officiellt uttalats att en bensinstation som minimum bör ha en
årsomsättning av eu miljon kronor för att anläggningen skall vara bärkraftig.
En bensinstation, som säljer 1 000 m3 bränsle per år betraktas inom
branschen som en storstation och ligger långt över genomsnittet. Inte ens i
denna storleksordning kommer man upp till ovannämnda minimiomsättning.
Årsomsättningen ligger i detta fall inklusive servicearbeten, försäljning
av olja och biltillbehör etc. på cirka 800 000 kronor/år. En mycket
liten procent av landets bensinstationer har omsättningar över 1 000 m3
bränsle/år.

Enligt SBR:s uppfattning bör en modern servicestation av normalutförande
ha en stadig kundkrets på minst 1 500 bilister. Slås vår bilpark ut på
landets samtliga cirka 11 000 försäljningsställen, får vi endast cirka 140
bilar per försäljningsställe. Det bör uppmärksammas, att ett stort antal
kunder har egna anläggningar, så kallade konsumentanläggningar, vars antal
icke offentliggjorts av oljebolagen. Beläggningen vid stationerna är således
i realiteten lägre än vad ovanstående siffror anger.

Oljebolagen uppträder således icke enbart som grossister utan genom sin
investeringspolitik, äganderättsförhållanden och andra omständigheter dikterar
bolagen även helt bensindetaljhandelns utformning, och har därvid

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196b

3

bland annat genom enmärkessystemet drivit fram ett överdimensionerat
distributionssystem av bensinstationer.

Förbundet anser det dock inte finnas skäl att företaga en utredning syftande
till ett förstatligande av oljehandeln. I stället bör enligt förbundet
andra lösningar sökas:

Således önskar SBR att en objektiv undersökning syftande till att normer
för ett rationellt byggande och utnyttjande av bensinstationerna skapas.
Detta kan ske, genom att en undersökning av ett antal normalstationers
kapacitet verkställes. Därmed erhålles den grund, som lämpligen kan
användas då det gäller att bedöma, hur stort antal bensinstationer som är
nödvändigt i det enskilda fallet för att tillfredsställande och utan friktioner
kunna betjäna bilismen. En sådan ordning vore inte minst värdefull för
stadsplanerarna då det gäller att i stadsplaner etc. planera för bilismens

serviceinrättningar. ----SBR avstyrker således förslaget om utredning

angående förstatligandet av oljehandeln, och hemställer i stället att en
opartisk undersökning om bensinstationernas utnyttjandegrad och det
framtida behovet verkställes. Vidare hemställes att någon form av reglering
då det gäller nyproduktion av bensinstationer genomföres efter normer
som kan fastställas genom en sådan undersökning.

Förbundet påpekar att frågan om bensinstationernas antal och lokalisering
hänskjutits till 1960 års vägsakkunniga, till vilka Kungl. Maj :t enligt
riksdagens beslut överlämnat en vid 1961 års riksdag väckt motion i ämnet
jämte tredje lagutskottets utlåtande däröver. Då av förbundet begärda överläggningar
med vägsakkunniga ännu inte kommit till stånd, anser sig förbundet
kunna konstatera att vägsakkunniga är alltför belastade med sitt utredningsuppdrag
i övrigt för att ha tid att behandla bensinstationsfrågan.
Frågan om bensinstationernas placering m. m. borde därför enligt förbundets
mening överlämnas till annat utredningsorgan för att kunna bli föremål
för omgående behandling.

Svenska transportarbetareförbundet säger sig ha lagt märke till att ett
stort antal mindre bensinstationer tillkommit under senare tid. Förbundet
anför:

I denna fråga har vi den uppfattningen, att man skulle kunna sammanföra
dessa små enheter till betydligt större sådana utan att större markutrymme
krävs och utan att servicen behöver försämras. Fn inbesparing av
inventarier och arbetskraft skulle därvid kunna vinnas. För närvarande kan
ett effektivt utnyttjande av material och arbetskraft sällan ske vid dessa
mindre bensinstationer. Vi har speciella erfarenheter på detta område, eftersom
vi tillsammans med Petroleumbranschens Arbetsgivareförbund och IC
sökt genomföra prestationslönesystem, vilket visat sig vara praktiskt taget
omöjligt. Man saknar nämligen möjligheter att anpassa arbetstillgång och
arbetskraft på ett effektivt sätt med anledning av dessa små enheter. Vidare
är bärigheten hos de flesta bensinstationer långt ifrån tillfredsställande,
vilket också givit utslag i de löner, som betalas till anställd personal.

Den av motionärerna påtalade ökningen av antalet bensinstationer kommenteras
av Svenska petroleuminstitutet sålunda:

4

Bnnkoutskottets utlåtande nr 26 år t96i

Till en början måste påpekas, att det av motionärerna nämnda antalet
bensinstationer innefattar s. k. singelpumpar och konsumentanläggningar.
Det verkliga antalet servicestationer i dag utgör ca 4 800. Antalet bensinstationer
måste självfallet ställas i relation till det ständigt ökade bilantalet
i landet. Det må understrykas, att bensinstationernas funktion i dagens
Sverige icke endast är alt förse motorfordon med drivmedel utan att därutöver
lämna bilisterna tjänster av olika slag, såsom tvätt, smörj ning, däckservice,
batteriservice, ljuskontroll, reservdelar m. in., vartill kommer att
bensinstationerna ofta drives tillsammans med motell, servering, kiosk eller
liknande. Jämfört med antalet motorfordon är bensinstationerna icke särskilt
många i Sverige, om man ser på förhållandena i andra länder.

Känslan av för många bensinstationer förstärkes genom att dessa — mot
oljeföretagens önskemål — stadsplanemässigt ofta sammanförts vid bensingator
-— en utveckling vars lämplighet kan ifrågasättas ur kundernas synpunkt.
Vidare må framhållas, att man icke får grunda uppfattningen om
bensinstationsnätets tillväxt enbart på antalet nybyggda stationer, då en
stor del av dessa utgör ersättning för nedlagda stationer och alltså icke ökar
det totala antalet.

Huruvida de i bensinstationerna investerade medlen skulle kunna nationalekonomiskt
användas bättre, undandrar sig Institutets bedömande, men
Institutet vill understryka angelägenheten av att det i landets bilpark placerade
kapitalet erhåller möjligheter till underhåll och vård. Om en överutbyggnad
eller snarare för tidig utbyggnad skulle förekomma, kan denna —
även med de av motionärerna angivna överdrivna kostnaderna för en bensinstation
— icke representera en sådan storleksordning, att ett avsevärt
utökat bostads-, skol- eller industribyggande skulle kunna äga rum i dessa
anläggningars ställe.

Likartade synpunkter anföres av Sveriges grossistförbund, som framhåller
att den ibland förekommande koncentrationen av flera bensinstationer
intill varandra främst betingats av överväganden och beslut inom vederbörande
kommuners stadsplanerande organ. Förbundet yttrar:

Frågan om ett rationellt disponerande av markområden för bensinstationer
synes därför enligt vår uppfattning böra ägnas ökad uppmärksamhet
hos de kommunala planerande myndigheterna. Oberoende av dessa lokaliseringsfrågor
finns icke skäl att antaga att ökningen av antalet bensinstationer
har gått väsentligt utöver vad som kan anses motiverat med hänsyn
till bilismens utveckling.

Handelskammaren i Gefle säger sig ha svårt att föreställa sig att ett statligt
monopolbolag skulle kunna annat än i teorien nå fram till en ändamålsenligare
lösning av de ekonomiskt-geografiska förläggningsproblemen. Handelskammaren
fortsätter:

Ett visst mått av översiktlig aktuell planering då det gäller serviceanläggningar
av ifrågavarande art är dock av nöden och bör även med nuvarande
lagstiftning kunna genomföras genom rekommendationer av de
övervakande myndigheterna. Om kravet på fri konkurrens skall kunna upprätthållas
på bensin- och oljehandelns område, kan dock icke undvikas en
viss överkapacitet på bensinmackar, en överkapacitet som emellertid successivt
torde minska i takt med en fortsatt snabb expansion av bilismen.

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1964

5

Skånes handelskammare anser icke ökningen av antalet bensinstationer
vara något bärande skäl för reglerande ingrepp på oljemarknaden:

Fördelarna för konsumenterna av en fri konkurrens mellan oljeföretagen
torde mer än väl uppväga den från strikt nationalekonomiska synpunkter
mindre lämpliga resursallokering som stationsinvesteringarna stundom kan
synas innebära. Ökningen av antalet bensinstationer måste givetvis först
och främst ses som en följd av den ständigt växande motorfordonstrafiken;
denna skapar behov icke blott av drivmedel utan även av de olika slag av
service som stationerna brukar tillhandahålla.

Stockholms handelskammare yttrar:

Om i vissa fall stationernas kapacitet icke skulle utnyttjas helt, är detta
en följd av företagens önskan att ligga ett steg före utvecklingen och sålunda
vara beredda att möta en genom bilismens fortgående tillväxt ökande
efterfrågan.

Kommerskollegium uttalar i samma ämne följande:

Det är möjligt, att antalet bensinstationer i vårt land är större än som
från rent samhällsekonomisk synpunkt är lämpligt, men enligt kollegii
åsikt bör en dylik omständighet ej anföras som skäl för ett förstatligande
av oljehandeln. Olägenheten lärer i vart fall vara obetydlig i jämförelse med
de fördelar som ur konsumenternas synvinkel följa med en obunden konkurrens.
Över huvud bör hållas i minnet att fria konkurrensförhållanden
äro ägnade att framtvinga rationaliseringar, som på längre sikt leda till kostnadsbesparingar
och därmed lägre priser. 1 en monopolsituation saknas den
drivfjäder som konkurrensen obestridligen utgör.

Rörande de skäl som anförts för ett förstatligande av oljehandeln yttrar
kommerskollegium, som avstyrker bifall till motionerna, följande:

I motionerna----framhålles att de utländska oljetrusterna fått ett

starkt inflytande i vårt land och att de kommit att i stigande grad behärska
viktiga delar av det svenska näringslivet och därjämte tillförsäkrat sig ett
dominerande inflytande inom den på petroleumprodukter grundade petrokemiska
industrien. Enligt kollegii mening bör ett utländskt inflytande,
som torde vara ofrånkomligt när det gäller denna råvara, ej i och för sig
motivera ett statligt ingripande. Såsom handelskamrarna betonat råder inom
oljehandeln en hård konkurrens, vilken kommit konsumenterna till godo
genom internationellt sett låga priser. Kollegium vill även understryka synpunkten
att de betydande utländska investeringarna bidragit till en för vårt
land gynnsam utveckling och gjort de svenska företagen inom den petrokemiska
industrien delaktiga av utländska forskningsresultat. Det torde
vidare vara riktigt, att de utländska oljeföretagen i en krissituation skulle
ha större intresse av att upprätthålla leveranserna till svenska dotterföretag
än till ett statligt svenskt monopol företag. Ett statligt monopol skulle
säkerligen också ur handelspolitiska synpunkter vara en belastning för
Wkrt land.

Samtliga handelskamrar avstyrker likaledes bifall till motionerna. Stockholms
handelskammare framhåller, alt oljebolagen konkurrerar hårt i sin
verksamhet, och anför vidare:

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196i

De svenska priserna ligger vid en internationell jämförelse lågt — om
man bortser från skattebelastningen. Det finnes icke anledning att antaga,
att en central organisation och planering av oljehandeln skulle medföra
ekonomiska fördelar. Tvärtom leder erfarenhetsmässigt frånvaron av konkurrens
till att utvecklingen mot en rationalisering av verksamheten hämmas.
----Den svenska oljehandeln är, såsom framhållits i motionerna, i

betydande utsträckning anknuten till utländska bolag. Detta förhållande
kan dock i vissa hänseenden anses vara till fördel för landet. De svenska
företagen blir delaktiga av den utveckling inom petroleumindustrien, som
moderföretagens forskningsverksamhet leder till. Vidare torde i internationella
krislägen de utländska bolagen vara angelägna att upprätthålla leveranserna
till sina svenska dotterföretag, medan ett statigt monopol i sådana
lägen skulle kunna komma i vanskliga situationer.

Skånes handelskammare yttrar:

Enligt handelskammarens mening äger de tungt vägande skäl mot ett
statsmonopol som framfördes vid behandlingen av oljeutredningens betänkande
i allt väsentligt alltjämt sin giltighet. Den utveckling som skett sedan
oljeutredningen avslutades synes ytterligare ha försvagat argumenten
för statsingripanden i oljehandeln. Konkurrensen mellan oljebolagen har
blivit allt hårdare, varigenom priserna hållits nere, och fortgående rationaliseringar
och utbyggnader bär väsentligt förbättrat bolagens distributionsapparat.
Pris- och konkurrensförhållandena på oljemarknaden övervakas av
pris- och kartellnämnden. Härtill kommer att det med hänsyn till det fortgående
internationella samarbetet — i all synnerhet i betraktande av Sveriges
medlemskap i EFTA och ett eventuellt framtida inträde i EEC —
torde få anses högst olämpligt att på nytt aktualisera tanken på ett oljemonopol.

Den utveckling som skett sedan oljeutredningen år 1947 föreslog förstatligande
av oljehandeln berörs även av handelskammaren i Göteborg:

Situationen har----sedan 1947 såtillvida förändrats, att oljehandeln

under det senaste decenniet undergått en oerhörd utveckling såväl kvantitetsmässigt
som i avseende på differentieringen av varusortimentet. På produktionsområdet
har också stora förändringar ägt rum i det att nya raffinaderier
tillkommit och ytterligare andra sådana befinner sig i ett långt
framskridet stadium av planläggning. Allt detta gör att en inlösning av
oljehandel och oljeindustri i dagens läge skulle medföra mycket stora kostnader
för staten. Det kan också framhållas, att det ur landets synpunkt i
nuvarande situation, då den svenska industrien framför allt behöver kapital
för rationaliseringsinvesteringar och nyinvesteringar, förefaller vara en
mycket tvivelaktig åtgärd att utestänga det internationella kapital som just
inom oljebranschen kan komma att investeras i vårt land i nya raffinaderier
och i till dessa anslutna industrianläggningar. Såsom handelskammaren
tidigare framhållit är det ju en stor fördel för oss, om förädlingen av
råoljan förlägges till vårt eget land och om därmed förädlingskostnaderna
kommer vår egen arbetskraft till godo. Handelskammaren hyser också alltjämt
den uppfattningen att konkurrensen inom branschen är synnerligen
hård och att därför konsumenternas intressen på detta område på intet sätt
talar för ett förstatligande av branschen i fråga. Vad som tidigare sagts om
vådorna av ett statsmonopol ur handelspolitiska och beredskapsmässiga
synpunkter äger likaledes fortfarande full giltighet.

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196b

7

Sveriges grossistförbund avstyrker under hänvisning till tidigare uttalanden
i ämnet kravet på en utredning om oljehandelns förstatligande.

Svenska petroleuminstitutet anför:

Om staten skulle ombesörja oljeimporten, skulle detta med säkerhet leda
till allvarliga följder för den svenska samhällsekonomien. En jämförelse
mellan vad öststaterna, som är hänvisade till endast en leverantör, betalar
för sin olja, och vad Sveriges oljeförsörjning kostar, utfaller utan ringaste
tvekan till det nuvarande konkurrenssystemets favör. Ett statligt oljemonopol
skulle lätt försätta landets politiska ledning i besvärliga situationer
samtidigt som det skulle medföra sämre service och högre kostnader för
oljeförbrukarna.

Sveriges bensinhandlares riksförbund anser det vara högst osäkert, huruvida
enhetlig import, samordning av inköp, administration och distribution
etc. genom ett statligt monopolföretag skulle resultera i rationellare drift
och lägre prisnivå än för närvarande.

IC-föreningarnas riksorganisation anför i sitt yttrande följande:

OK, som årligen importerar betydande kvantiteter olja från Sovjetunionen,
hävdar den bestämda uppfattningen, att en central dirigering och ensidig
inriktning av oljeimporten mycket snabbt skulle få synnerligen allvarliga
konsekvenser för den svenska samhällsekonomin. Vid alla internationella
jämförelser som gjorts har det genomgående visat sig, att sådana
länder som för sin oljeförbrukning är hänvisade till endast en leverantör
alltid får betala avsevärt mera per ton eller kubikmeter för respektive varuslag
än sådana länder, där importen sker under konkurrens olika leverantörsländer
emellan.

Vad sedan beträffar de internationella oljeföretagens inflytande över oljetillförseln
till och prissättningen på den svenska marknaden kan till en
början konstateras, att även om dessa företag tillsammans alltjämt svarar
för huvuddelen av tillförseln till vårt land har deras relativa andel kontinuerligt
befunnit sig i sjunkande under senare år, dels till följd av att OK:s andel
av tillförseln de senaste tio åren vuxit från i runt tal 7 procent till över
16 procent och dels till följd av att privata svenska företag samtidigt ökat
sin andel av marknaden. Så långt ifrån att de internationella företagen vunnit
ökat inflytande över den svenska oljemarknaden under senare år, som
motionärerna vill göra gällande, har de i stället år från år fått finna sig i
att se sin andel i oljetillförseln minska.

När det gäller prissättningen av flytande bränslen och drivmedel torde
knappast någon, som med intresse följt utvecklingen på den svenska marknaden,
kunnat ha undgått att lägga märke till att initiativet i prissättningen
övergått från de internationella företagen till i första hand IC-OK.
Detta har också lett till att den svenska prisnivån för petroleumprodukter
är speciellt gynnsam för konsumenterna. Upprepade internationella jämförelser
har givit vid handen, alt den svenska prisnivån för flytande bränslen
och drivmedel genomgående varit bland de allra lägsta i hela Europa,
om hänsyn tages till skillnader i varubeskattning, kvaliteter etc. Då det
synes synnerligen osannolikt att de internationella oljeföretagen, som är
företrädda av dotterbolag i praktiskt taget alla västeuropeiska länder, utan
särskild anledning skulle föra en mera konsumentvänlig prispolitik i vårt

8

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1964

land än i något annat västeuropeiskt land, måste nog den låga prisnivå
som gäller för flytande bränslen och drivmedel i landet tillskrivas den konkurrens
som etablerats av svenska importörer av petroleumprodukter och
icke minst av OK.

Även jämförelser av prisutvecklingen på den svenska marknaden mellan
oljeprodukter och andra produkter av betydelse för vår försörjning utfaller
i regel till oljehandclns förmån. Medan priserna för flertalet produkter, som
regelmässigt förbrukas i ett hushåll, sedan år 1949 undergått en stegring
med i genomsnitt över 75 % enligt konsumentprisindex håller sig motsvarande
prisuppgång för flytande bränslen och drivmedel inom ramen
för 20 %.

Exklusive skatt var årsmedelpriset för 79-oktanig bensin år 1949 24,4
öre per liter. I dag är motsvarande pris för 90-oktanig bensin vid servicestation
25 öre per liter och vid snabbtank 23 öre per liter. För motorbrännolja
var årsmedelpriset exkl. skatt år 1949 17,4 öre per liter. Dagens pris
exkl. skatt och beredskapslagringsavgift utgör 21 öre, varför en prisstegring
med i runt tal 20 % ägt rum. För eldningsolja nr 1 är dagens pris exki.
generell rabatt, skatt och beredskapslagringsavgift kr. 146:— per kubikmeter
och för eldningsolja nr 3 kr. 109: — per kubikmeter jämfört med ett
motsvarande årsmedelpris för eldningsolja nr 1 under 1949 av kr. 131: 75
per kubikmeter och för eldningsolja nr 3 av kr. 103: 10 per kubikmeter.
Prisstegringarna utgör respektive icke fullt 11 och 6 %.

Riksorganisationen anser den bild som i motionerna tecknats av förhållandena
inom svensk oljehandel i väsentliga avseenden sakna verklighetsunderlag.
Motionärerna har enligt dess mening icke tillfredsställande motiverat
behovet av något samhällsingripande på oljehandelns område.

En positiv inställning till förslaget om en utredning beträffande oljehandeln
redovisas av Svenska transportarbetareförbundet i dess av Landsorganisationen
överlämnade yttrande. Såsom motiv härför anföres:

Redan vid mottagandet av oljeprodukter vid de olika hamnarna föreställer
vi oss att man genom en samordning skulle kunna planera för tanktonnage
och mottagningsförhållanden på ett betydligt rationellare sätt än
vad som för närvarande är fallet. Man skulle även kunna tänka sig att sammanföra
mindre oljehamnar till större enheter.

Nästa etapp, distributionen inom landet, kan självfallet planeras och genomföras
på ett effektivare sätt än som för närvarande sker, eftersom det
nu är ett stort antal företag som utför distributionen utan någon form av
samordning. På detta område torde det finnas stora outnyttjade resurser
att tillvax-ata vid en samordnad distribution och en samordning av upplagringsplatser
även i inlandet.----

Då det gäller övrig administration, där varje oljebolag har ett stort huvudkontor
och under detta sorterande distriktskontor med för varje oljehamn
särskilt depåkontor, skulle staten — vid en sammanföring av oljebolagen
i exempelvis aktiebolagsform — med majoriteten av aktierna kunna
sammanföra alla dessa skilda administrationsapparater. I dagens läge är det
t. ex. inte ovanligt att ett tiotal depåkontor i en oljehamn var för sig planerar
och administrerar sin del i de oljeleveranser som förekommer.

Landsorganisationen konstaterar att de frågor som aktualiseras i motionerna
främst gäller samhällets politik beträffande en accelererad struktur -

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1964

9

rationalisering och rationell lokalisering med hänsyn till största möjliga
effektivitet i produktion och distribution. LO framhåller att organisationen
tidigare i olika sammanhang principiellt uttalat sig för en aktiv politik från
samhällets sida i dessa frågor och att arbetarrörelsens positiva inställning
till en näringspolitik som främjar effektiviteten också kommer till uttryck
i Transportarbetareförbundets yttrande över motionerna. LO anför vidare:

LO anser att frågan om produktionssamarbete och strukturrationalisering
bör bli föremål för ökat och intensifierat utredningsarbete — inte bara inom
oljebranschen — utan över hela fältet. Som framgår av yttrandet över lokaliseringsutredningens
betänkande tillstyrker LO en utbyggd utredningsverksamhet
kring branschstruktur- och lokaliseringsfrågorna samt en intensifierad
långtidsplanering. Denna bör inriktas också på oljehandeln.
LO är dock tveksam till att man nu tillsätter en utredning speciellt för denna
bransch enligt förslagen i motionerna I: 209 och II: 255. Frågan om effektivisering
och samordning inom oljehandeln i syfte att främja konsumenternas
intressen hänger delvis men inte helt samman med frågan om förstatligande.
Om det visar sig att en samordning och effektivisering inom
oljehandeln inte går att uppnå med de lokaliseringspolitiska och andra näringspolitiska
medel som f. n. är möjliga eller aktuella, får andra direkta
statliga ingrepp övervägas.

Det i motionerna I: 429 och II: 517 väckta förslaget avstyrkes av LO.

Utskottet. De föreliggande motionerna behandlar samtliga oljehandelns
struktur, varvid uppmärksamheten bl. a. fästes på det starka utländska inflytande
som kännetecknar branschen och på de merkostnader som anses
förorsakas konsumenterna genom att inköp, lagring, distribution etc. bedrivs
av ett flertal konkurrerande bolag utan inbördes samordning; bland
härmed sammanhängande missförhållanden nämnes särskilt en otillfredsställande
lokalisering av lagringsplatserna. När det gäller distributionsapparaten
påtalas vidare, särskilt i motionerna 1: 209 och II: 255, det ökande
antalet bensinstationer. Härutöver behandlas i de sistnämnda motionerna
frågan om en utjämning av priserna på flytande bränslen och drivmedel
i olika delar av landet, varvid kritik riktas mot det nu tillämpade
systemet med zon tillägg, som medför att priserna stiger med ett ökande
avstånd från importhamnarna. Motionärerna framhåller att nackdelarna
hos detta system främst träffar invånare och näringsliv i Norrland.

Frågan om en utjämning av priserna på bensin och olja har åtskilliga
gånger tidigare varit föremål för riksdagens behandling. Sedan motioner i
ämnet enligt beslut av 1960 års riksdag överlämnats till kommittén för näringslivets
lokalisering, har allmänna beredningsutskottet år 1961 och
bankoutskottet år 1962 (uti. nr 7) hänvisat till kommitténs pågående prövning
av frågan. Med anledning av andra motioner har riksdagen vidare på
förslag av bevillningsutskottet åren 1961 och 1962 uttalat sig mot differentiering
av bensinskatten såsom medel att åstadkomma en prisutjämning. I

10

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 196b

sitt betänkande »Aktiv lokaliseringspolitik» (SOU 1963: 58) har kommittén
för näringslivets lokalisering redovisat sina överväganden i frågan och uttalat
sig för vissa prissänkande åtgärder, begränsade till de områden där en
förstärkning av sysselsättningsmöjligheterna kan anses synnerligen angelägen.
Kommittén har föreslagit, att Kungl. Maj :t och det centrala lokaliseringsorganet
skall ta upp förhandlingar med oljebranschen i syfte att få
till stånd en utjämning av fraktkostnaderna. Efter remissbehandling är
kommitténs förslag nu föremål för beredning inom inrikesdepartementet.

Utskottet förutsätter att prisutjämningsfrågan kommer att behandlas i
den på lokaliseringskommitténs förslag grundade proposition, som avses
komma att föreläggas årets riksdag, och finner därför icke anledning att
nu ingå på en prövning av denna fråga.

Även spörsmålet om bensinstationernas antal och placering har tidigare
behandlats i riksdagen. Tredje lagutskottet avgav år 1961 utlåtande över en
motion som berörde dels frågan huruvida det totala antalet bensinstationer
borde begränsas, dels frågan huruvida samhället borde ges större inflytande
på bensinstationernas lokalisering. Vad gäller den senare frågan påpekade
lagutskottet, att den gav anledning till överväganden av såväl planteknisk
som trafikteknisk och sanitär art och därjämte gällde huruledes motorismens
behov av service på lämpligt sätt skulle tillgodoses. Lagutskottet uttalade,
att förhållandena i dessa avseenden tycktes ge anledning till viss
kritik, men var likväl icke berett att föreslå att det skulle överlåtas åt det
allmänna att helt bestämma bensinstationernas placering. Någon form av
planering utöver den för närvarande möjliga borde dock enligt lagutskottet
övervägas, varvid metoden att bygga på frivilliga överenskommelser icke
borde vara utesluten. Då den i motionen förordade utredningen syntes falla
inom ramen för det uppdrag som anförtrotts åt 1960 års vägsakkunniga,
föreslog lagutskottet att riksdagen skulle hemställa hos Kungl. Maj :t att
motionen jämte utlåtandet däröver måtte överlämnas till vägsakkunniga.
Riksdagen beslöt i enlighet med detta förslag.

Spörsmålet huruvida bensinstationernas antal borde begränsas ansåg sig
tredje lagutskottet vid detta tillfälle ha alltför litet underlag för att närmare
behandla. Lagutskottet framhöll emellertid, att svaret därpå måste bli ett
resultat av nationalekonomiska överväganden som sammanhängde med problemet
om ett rationellt utnyttjande av samhällets resurser. De flesta av de
remissyttranden som avgivits över motionen tycktes tyda på att från ekonomisk
synpunkt olämpliga investeringar inom denna näringsgren förekom
i icke obetydlig omfattning. Lagutskottet förutsatte, att — såsom även ett
av chefen för handelsdepartementet år 1960 avgivet interpellationssvar syntes
utvisa — utvecklingen på området följdes med uppmärksamhet.

Bankoutskottet finner sig för sin del böra i allt väsentligt intaga samma
ståndpunkt som tredje lagutskottet i dess av riksdagen godkända utlåtande
1961. Bankoutskottet har inhämtat, att vägsakkunniga avser att behandla

Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1964

11

bensinstationsfrågan i samband med frågan om andra i anslutning till vägarna
förekommande serviceanläggningar. Ämnet har även tagits upp i den
nordiska vägtekniska kommittén i syfte att om möjligt åstadkomma enhetliga
förhållanden i detta avseende i de olika nordiska länderna. Vägsakkunnigas
behandling av denna fråga torde tidigast kunna avslutas nästa år.
Utskottet betraktar det dock icke som sannolikt att ett snabbare resultat
skulle kunna uppnås genom att, såsom en av remissinstanserna förordat,
överflytta denna uppgift till annat organ. Även oavsett de övriga skäl som
talar mot en sådan överflyttning anser utskottet alltså vägsakkunnigas förslag
i ämnet böra avvaktas.

Den av såväl motionärerna som en del remissinstanser berörda frågan
om bensinstationernas ekonomiska villkor ligger utanför vägsakkunnigas
arbetsfält. Utskottet finner det för sin del diskutabelt om bensinstationsnätets
tillväxttakt under senare år kan anses välmotiverad. Enligt utskottets
mening bör det dock i första hand ankomma på företag och organisationer
inom branschen att bedöma anläggningarnas lönsamhet och ta initiativ
till de branschrationaliseringsåtgärder som kan vara befogade. Utskottet
vill därför icke nu förorda några speciella statliga åtgärder på detta
område.

Vad slutligen beträffar den i motionerna berörda frågan om oljehandelns
struktur och förhållanden i stort har denna vid flera tidigare tillfällen behandlats
av utskottet, vars ställningstagande blivit utförligt redovisat senast
i utlåtandet nr 7 år 1962.

Utskottet avstyrkte vid detta tillfälle ett förslag som var identiskt med
det som nu väckts i motionerna I: 209 och II: 255. Enligt utskottets mening
har därefter icke tillkommit sådana omständigheter som motiverar en omprövning
av detta ställningstagande. Det bör framhållas, att utskottet icke
anser det uteslutet att en viss branschrationalisering för oljehandelns del är
eftersträvansvärd. Frågan om en effektivisering och samordning inom
denna bransch i syfte att befrämja konsumenternas intressen behöver emellertid,
såsom Landsorganisationen i sitt remissyttrande antytt, icke sammankopplas
med frågan om ett förstatligande. Utskottet vill liksom tidigare
också understryka, att förefintligheten av olika företagsformer, enskilda och
kooperativa, utgör en garanti för en aktiv priskonkurrens på den svenska
bensin- och oljemarknaden. Såsom vid remissbehandlingen framhållits,
torde utvecklingen av priserna på flytande bränslen och drivmedel i vårt
land vid en jämförelse med den genomsnittliga prisuppgång som registreras
genom konsumentprisindex kunna betecknas som fördelaktig. Såsom flera
remissinstanser uttalat, torde ifrågavarande priser icke heller vid en internationell
jämförelse framstå som höga. Utskottet vill slutligen påpeka, att
en granskning av pris- och konkurrensförhållandena på bensin- och oljehandelns
område sker genom statens pris- och kartellnämnds försorg, vilket
ytterligare innebär ett tillvaratagande av konsumenternas intressen.

12 Bankoutskottets utlåtande nr 26 år 1964

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet,

1. att motionerna I: 209 och II: 255 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 429 och II: 517 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 april 1964

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Schmidt*, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Gorthon, Augustsson och Mattsson*;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Berglund, fru RenströmIngenäs,
herrar Hansson i önnarp*, Hagnell*, Larsson i Umeå, Bengtsson i
Landskrona* och Haglund.

* Ej närvarande vid justeringen.

ESSELTE AB. STHLN 84

412573