22
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 196b
Nr 18
Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot inflation.
1 två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 576 i törsta kammaren av herr Bengtson m. fl. och nr 705 i
andra kammaren av herr Hedlund m. fl., har hemställts, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allsidig utredning av de med pris- och
inkomstbildningen sammanhängande problemen i syfte att hindra inflation
i enlighet med vad i motionerna anförts.
Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisas till motionen II: 705.
Över motionerna har utskottet inhämtat yttranden från fullmäktige i riksbanken
och från konjunkturinstitutet.
Det av fullmäktige i riksbanken avgivna yttrandet har såsom bilaga fogats
till detta utlåtande.
Konjunkturinstitutet erinrar om att det i motionerna antydda problemet
under efterkrigstiden har tilldragit sig ett oavlåtligt intresse såväl i Sverige
som i utlandet.
Länder med helt olika typer av avtalsmekanism har utsatts för det slags
penningvärdeförsämring och löne-prisspiral, som beskrivs i motionen. Det
har därför inte minst från svensk sida ifrågasatts om de viktigaste problemen
och botemedlen inte snarast vore att finna utanför själva avtalsmekanismc-n
och särskilt i de efterfrågetryck och de flaskhalsar, som av olika
anledningar och på olika sätt uppkommer i samhällsekonomin. Detta vidare
problemkomplex, som särskilt berör arbetsmarknadspolitikens ställning
i sammanhanget, har redan på olika sätt blivit föremål för mycket
omfattande utredningsarbete.
Bland sådana utredningar nämner konjunkturinstitutet särskilt 1951 års
penningvärdeundersökning, stabiliseringsutredningen, LO-utredningen »Samordnad
näringspolitik» och vissa inom OEEC resp. OECD utförda studier,
i vilka medverkan lämnats även från svensk sida. Avslutningsvis anföres:
Med hänsyn till det omfattande utredningsarbete, som redan utförts och
alltjämt pågår, är det enligt konjunkturinstitutets mening knappast påkallat
att genom en ytterligare, särskild utredning ånyo i hela sin omfattning
ta upp det av motionen berörda problemkomplexet. Möjligen finns det behov
av att genomgå och sammanfatta det rikhaltiga material, som finns
tillgängligt på olika håll. Vad slutligen beträffar frågan om en särskild
»pris- och lönebarometer» är antydningen härom i motionen alltför kortfattad
för att institutet i denna sak skall kunna ha en bestämd mening.
Hankoutskottets utlåtande nr 18 år 196A
23
Det bör dock påpekas, att den offentliga lönestatistiken är under utbyggnad
och att det redan finns en prisstatistik som detaljredovisar utvecklingen på
ett mycket stort antal delområden. Detta material torde dock svårligen låta
sig sammanställa i en entydig och okontroversiell »pris- och lönebarometer».
Utskottet. Problemet att förena full sysselsättning och ett snabbt framåtskridande
med ett stabilt penningvärde har utgjort ett centralt tema i den
ekonomisk-politiska debatten under efterkrigstiden såväl i Sverige som i övriga
industrialiserade länder. Erfarenheterna under denna tid kan ge anledning
att ställa frågan om en inflationsutveckling är oundviklig i ett samhälle
med ett expanderande näringsliv. Motionärerna framhåller att det visserligen
kan förefalla så, men att inflationsproblemet likväl bör kunna bemästras
så att de mest svårartade verkningarna uteblir.
Bland inflationens orsaker pekas i motionerna särskilt på sambandet mellan
återkommande lönestegringar och prishöjningar. Motionärerna avvisar
tanken på pris- och lönestopp som en framkomlig väg att minska inflationsriskerna.
Beträffande lönebildningen i samhället framhålles, att staten inte
bör ingripa i arbetsmarknadsparternas uppgifter. Motionärerna föreslår att
de med pris- och inkomstbildningen sammanhängande problemen skall bli
föremål för utredning. Ett av syftena med denna utredning bör vara att ge
arbetsmarknadens parter säkrare underlag för bedömningen av den samhällsekonomiska
situationen. För att uppnå detta ifrågasättes att en s. k.
pris- och lönebarometer skall utarbetas.
Den fortgående penningvärdeförsämringen är enligt utskottets mening ett
allvarligt samhällsekonomiskt problem. Växelverkan mellan stigande priser
och stigande löner är, som motionärerna understryker, på lång sikt otillfredsställande
för alla grupper. I likhet med remissinstanserna anser dock utskottet
att en utredning av det slag som motionärerna åsyftar inte är påkallad.
Utskottet vill erinra om det mycket omfattande utredningsarbete som
redan nedlagts på dessa frågor; särskilt kan pekas på den grundliga behandling
som stabiliseringsutredningen ägnat prisbildningen, inkomstbildningen
och deras inbördes samband.
Konjunkturinstitutet anför i sitt remissutlåtande, att det möjligen kunde
vara behövligt att genomgå och sammanfatta det material om ifrågavarande
problem som finns tillgängligt på olika håll. Enligt utskottels mening kan
det vara värdefullt att en sådan översikt sammanställes. Det bör dock åvila
berörda myndigheter, främst konjunkturinstitutet, att åstadkomma denna;
att för ändamålet tillsätta en offentlig utredning synes utskottet inte motiverat.
En sådan sammanställning bedömer utskottet vara av inte oväsentligt
värde för den fortsatta offentliga debatten kring de nu berörda spörsmålen.
I sitt remissutlåtande över motionerna förordar riksbanksfullmäktige att
statsmakterna genom att bedriva en inkomstpolitik skall medverka i inkomstavgörandena
i samhället. Det system som nu tillämpas för dessa kan
24
Bankoutskotteis utlåtande nr 18 år 1964
nämligen enligt fullmäktige i hög grad försvåra en i övrigt adekvat och tillräcklig
stabiliseringspolitik. För att utröna om praktiskt politiska förutsättningar
föreligger för den av fullmäktige förordade inkomstpolitiken, bör förhandlingar
äga rum mellan regeringen, intresserade parter och de politiska
partierna. Om förutsättningar härvid visar sig föreligga, bör närmare utredas
hur en sådan inkomstpolitik skulle utformas.
Utskottet vill med anledning av dessa synpunkter och förslag anföra följande.
Fullmäktige synes utgå ifrån att ändrade betingelser för träffandet av
löneöverenskommelser verksamt skulle minska inflationstendenserna. På
grund av den roll som löneglidningen spelar för den totala lönestegringen,
synes dock en politik riktad endast mot de löneökningar som sker inom avtalens
ram knappast kunna nå avsedd verkan. Såsom konjunkturinstitutet
anför, har vidare länder med helt olika typer av avtalsmekanism utsatts för
en penningvärdeförsämring jämförbar med den svenska. Utskottet vill också
erinra om de försök som gjorts i vårt land att genom överenskommelser mellan
staten och arbetsmarknadens parter söka åstadkomma en begränsning
av lönestegringarna. Erfarenheterna av dessa försök till lönestopp har inte
manat till efterföljd, överenskommelserna medförde nämligen dels en betydande
löneglidning, dels uppdämda lönekrav som gav kraftigt utslag i den
följande fria lönerörelsen.
Principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statliga ingripanden
träffa avtal om villkoren på arbetsmarknaden är nu allmänt godtagen i
vårt land. Utskottet anser för sin del att denna princip bör vidmakthållas.
Den utgår ifrån att alla berörda parter är villiga till sådana uppgörelser som
är förenliga med ekonomisk stabilitet. De svenska arbetsmarknadsorganisationerna
har otvivelaktigt visat sig besitta den ansvarskänsla som är en förutsättning
härför.
Förslag om statligt ingripande i lönebildningen har stundom förts fram i
internationella sammanhang. Sverige har konsekvent ställt sig avvisande
härtill. Från svensk sida har härvid bl. a. hävdats att statliga ingripanden i
lönebildningen, även om de på kort sikt skulle vara effektiva, kan åstadkomma
snedvridningar i inkomstfördelningen, som kan utlösa balansrubbande
lönerörelser. Statsmakterna bör i stället driva en målmedveten stabiliseringspolitik.
Detta bör ske genom lämpligt utformade åtgärder på finans- och
penningpolitikens område, en aktiv arbetsmarknadspolitik och allmänna näringsbefrämjande
åtgärder. Utskottet, som delar denna uppfattning och således
inte är berett att uppta fullmäktiges förslag, vill för egen del understryka
att staten inte är eller kan vara ointresserad av lönestegringens betydelse
för utvecklingen av priser och löner. När statsmakterna avvisat tanken
på direkta interventioner i arbetsmarknadsparternas förhandlingar har detta
berott på att andra medel att påverka inkomstbildningen i samhället står
till statsmakternas förfogande.
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 196b
25
Åberopande det ovan anförda får utskottet hemställa,
att motionerna I: 576 och II: 705 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 7 april 1964
På bankoutskottets vägnar:
C. G. REGNÉLL
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ståhle, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Augustsson, Åkerlund och Mattsson*;
från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Skänninge*,
Berglund, fru Renström-Ingenäs*, herrar Hansson i Önnarp, HagnelP och
Larsson i Umeå.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Hansson i önnarp.
Särskilt yttrande
av herr Åkerlund, som anfört:
I här förevarande sammanhang har riksbanksfullmäktige i skrivelse till
bankoutskottet uttalat, att en speciell, närmast teknisk utredning rörande
utformningen av en eventuell inkomstpolitik kunde vara motiverad. Syftet
med en dylik inkomstpolitik skulle enligt fullmäktige vara att »undanröja
från inkomstbildningen härrörande stabilitetsstörningar för vår ekonomi».
Då ansvaret för penningvärdet författningsmässigt är en riksdagens angelägenhet,
har riksdagen också intresse av sådan samordning av den ekonomiska
politiken, att uppkomsten av stabilitetsstörningar från inkomstbildningen
undvikes. För den fortlöpande skötseln av penningvärdet och särskilt
vid alla de tillfällen, när penningvärdet kan utsättas för störningar faller det
på riksbanken att företräda riksdagen. Till sådana tillfällen kan räknas de,
då det s. k. utrymmet för inkomstförbättringar är föremål för beräkningar
eller uppskattningar, vilket är fallet vid nationalbudgetens uppgörande och
26
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 1964
framläggande. Riksbanken synes då på ett tidigt stadium böra ges tillfälle
att från de synpunkter riksbanken har att företräda yttra sig över det s. k.
inkomstutrymmet. Detta skulle eventuellt kunna ske genom avgivande av
remissutlåtande över nationalbudgeten i tillämpliga delar och möjligen dessutom
genom att riksbanken blir företrädd vid utredningsrådets behandling
av nationalbudgeten och där ger till känna sin mening. En med hänsyn till
riksbankens bedömning av inkomstutrymmet i tid insatt kraftfull penningpolitik
utgör ett verksamt stöd för stabiliteten i samhällsekonomien.
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 196''i
27
Bilaga
Till riksdagens bankoutskott
1 skrivelse den 11 februari bär Bankoutskottet anhållit, att fullmäktige
i riksbanken ville avgiva yttrande över två inom riksdagen väckta likalydande
motioner, 1:576 och 11:705. I motionerna föreslås »en allsidig utredning
av de med pris- och inkomstbildningen sammanhängande problemen
i syfte att hindra inflation» samt anges vissa riktlinjer för eu sådan
utredning. Fullmäktige får med anledning härav anföra följande.
Ehuru ingen kan förneka vare sig aktualiteten eller angelägenheten av
det samhällsekonomiska problem, som motionerna berör, är det till en början
på sin plats att peka på att det knappast är frånvaron av utredningar
eller överhuvudtaget bristande kunskaper om löne- och inkomstbildningens
roll i det ekonomiska förloppet, som förklarar frågans nuvarande läge. Det
är, vad gäller de allmänna ekonomiska sammanhangen bakom det aktuella
problemkomplexet, ingen överdrift att säga, att de belysts och rätt tillfredsställande
belysts genom en lång rad av utredningar och undersökningar,
officiella sådana såväl som andra. I vårt land var exempelvis den för bara
något år sedan slutförda s. k. stabiliseringsutredningen i hög grad inriktad
på en belysning av dessa problem, och den litteratur som avspeglar den internationella
ekonomiska och ekonomiskt politiska diskussionen kan närmast
sägas överflöda av material, som ger bidrag till en motsvarande genomlysning
av frågan. Trots de skillnader i detaljer och enskildheter, som
givetvis finns mellan de olika framställningarna, är det knappast någon
överdrift att göra gällande, att en betydande grad av enighet i frågans bedömning
faktiskt föreligger. Med andra ord, så långt det gäller analysen av
problemen och om man så vill diagnosen av de ekonomiskt politiska behoven,
kan det därför med rätta hävdas, att ytterligare utredningar och
studier av frågan inte är vad som i första hand erfordras.
Att trots det föreliggande kunskapsmaterialet och trots den relativa enigheten
i bedömningen av detta ambitiösare och allvarligare ansträngningar
att praktiskt komma fram till en inkomstpolitik av det slag som ibland
efterlysts i den allmänna diskussionen icke kommit att bli mera framträdande,
får uppenbarligen förklaras mot bakgrunden av andra förhållanden
än frånvaron av utredningar och analyser av de relevanta ekonomiska sammanhangen.
Kortast uttryckt kan förklaringen måhända sammanfattas i två
synpunkter. Dels har man överlag utgått från att praktiskt politiska förutsättningar
saknats för genomförandet av sådana förändringar i det nuvarande
systemet för inkomstavgörandena i samhället, som förutsatts erforderliga
och ofrånkomliga för att komma fram till alternativa och ur här
aktuella synpunkter mera tillfredsställande former för dessa avgöranden.
Dels bär man ryggat tillbaka för de uppenbara svårigheter i övrigt, som
en sådan politik av lätt insedda skäl skulle möta, bl. a. i konsekvenser för
och återverkningar på andra ekonomiskt politiska ställningstaganden och
behov i samhället. Vad den första synpunkten beträffar, kan den lättast
belysas med enbart en erinran om förhärskande betänkligheter mot ingripanden
i vad som kallas arbetsmarknadens frihet. Den andra synpunkten
28
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 1964
kan illustreras exempelvis med en hänvisning till det ansvar för den eventuella
uppkomsten av snedvridningstendenser i arbetskrafts- och resursfördelningen
i samhället, som varje icke »fri» inkomstfastställelsepolitik
kan sägas få ikläda sig, eller till olika följdverkningar i vad avser kraven
på övrig ekonomisk politik. Det är t. ex. lätt att visa, att eu framgångsrik
inkomstpolitik i ett land, där ej heller övrig ekonomisk politik tilläte uppkomsten
av prisstegringstendenser, så snart omvärlden uppvisade en inflationistisk
utveckling, skulle behöva följas av en appreciering av landets
valuta för att man skulle undgå att via utrikeshandeln få vidkännas de
prisstegringsimpulser man med inkomstpolitiken velai förebygga.
Fullmäktige har med dessa påpekanden icke velat nedvärdera strävandena
att söka komma fram till mindre inflationsriskabla former för inkomstavgörandena
i samhället. Även om nuvarande former för dessa inkomstavgöranden
bara representerar eu bland flera riskfaktorer för prisstabiliteten,
och även om det behöver sägas, att en inkomstpolitik, som
förmådde undanröja från inkomstbitdningen härrörande stabilitetsstörningar
för vår ekonomi, aldrig kan vara något substitut för eller överflödiggöra
annan stabilitetsskapande ekonomisk politik, skulle det vara utomordentligt
betydelsefullt, om samhället kunde komma närmare lösningen av
de problem, som motionärerna berört. Lika väl som det kan sägas, att eu
inkomstpolitik icke kan ersätta annan stabiliseringspolitik, lika väl är det
sant att i fullsysselsättningssamhället nuvarande system för inkomstavgörandena
kan i hög grad försvåra även en adekvat och tillräcklig övrig stabiliseringspolitik.
Fullmäktige kan bara, mot bakgrunden av överväganden som ovan antytts,
inte finna att syftet bakom motionärernas framställning skulle främjas
av att ytterligare utredningar av det slag motionärerna tydligen haft i
tankarna igångsattes. Såväl problemets natur som de för frågan relevanta
ekonomiska sammanhangen är tillräckligt kända. Vill man trots hittillsvarande
icke alltför förhoppningsfulla utsikter att komma fram på vägen,
praktiskt politiskt söka föra frågan framåt, synes det som den första uppgiften
måste vara att angripa och söka komma till rätta med de förhållanden
som fullmäktige ovan antytt och som enligt fullmäktiges mening förklarar
frågans läge i dag. Det är möjligt att, efter hand som problemets vikt
framstår klarare, praktiskt politiska förutsättningar att överhuvudtaget angripa
frågan kunde skapas. Att utröna detta är eu angelägenhet, som mera
kräver överläggningar och förhandlingar än allmänna ekonomiska utredningar.
Om riksdagen finner, vilket fullmäktige för sin del gärna skulle se,
att ett försök att komma fram här borde göras, måste det närmast vara regeringens
sak att föranstalta om sådana förhandlingar och överläggningar
med intresserade parter och med de politiska partierna.
Om vad ovan anförts om obehövligheten av ytterligare allmänna ekonomiska
utredningar kring frågan enligt fullmäktiges mening äger all giltighet,
kan det möjligen med viss rätt göras gällande, att en speciell, närmast
teknisk utredning i sammanhanget kunde vara motiverad. Det kan med
åtskilligt fog hävdas, att när hittills s. k. inkomstpolitik överhuvudtaget
avvisats i vårt land som i andra länder, kan detta sägas ha skett utan alltför
klara föreställningar om hur den inkomstpolitik konkret och i praktiken
skulle se ut, till vilken man tog ställning. Bortsett från hänvisningar
till utländska erfarenheter, som inte alltid varit lätt applicerbara på våra
förhållanden och ofta representerat uttryck för en improviserad politik,
Bankoutskottets utlåtande nr 18 år 196 i
29
har det konkreta underlaget för ställningstagandena på detta plan varit i
magraste laget. Om den förutsättning för att nu angripa frågan, som fullmäktige
nyss angav, skulle anses vara för handen, borde det kunna vara
av värde, att man sökte konkret utreda och ange utformningen av en inkomstpolitik,
som kunde komma i fråga för vårt vidkommande.
Med hänvisning till det anförda vill fullmäktige avstyrka den remitterade
motionens utredningsyrkande men samtidigt förorda att den i motionen
behandlade frågan upptages till behandling i de former som fullmäktige i
det föregående antytt. Stockholm den 5 mars 1964.
Å Fullmäktiges vägnar:
PER EDVIN SKÖLD
Karin Winberg
Stockholm 19G4. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640140