Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

1

Nr 40

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående värderingen av varulager vid beskattningen.

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet, såvitt nu är i fråga, till behandling i ett sammanhang upptagna
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560 av herr Lundström m. fl. och 11:693
av herr Ohlin m. fl., vari under 1. hemställts, att riksdagen måtte besluta
att beskattningsreglerna angående värdering av varulager ändras så att nedskrivning
tillätes till 30 procent av lagrets värde, att gälla fr. o. m. 1965 års
taxering; samt

2) de likalydande motionerna 1:573 av herr Virgin m. fl. och 11:683 av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte antaga följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar
till 41 §.

1. Inkomst av---särskilt stadgas.

För skattskyldig, —---av följande.

Därest vinstresultatet--—stadgade grunder.

Den i----nedan sägs.

Lagret vid beskattningsårets utgång må icke upptagas till lägre belopp än
trettio procent av lagrets anskaffningsvärde eller, därest återanskaffningsvärdet
å balansdagen är lägre, sistnämnda värde, i förekommande fall efter
avdrag för inkurans.

Därest värdet å lagret, beräknat till anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet
och i förekommande fall efter avdrag för inkurans, uppgår till lägre
belopp än som motsvarar medeltalet av värdena å lagren vid utgången av de
två närmast föregående beskattningsåren (jämförelseåren), må lagret vid
beskattningsårets utgång i stället upptagas till lägst ett belopp motsvarande
förstnämnda värde å detta lager efter avdrag med sjuttio procent av sagda
medel tal svärde. Därvid skola såsom värden å lagren vid jämförelseårens

1 Bihang Ull riksdagens protokoll 1964, 7 samt. Nr 40

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 är 1964

utgång hava upptagits anskaffningsvärdena eller, därest återanskaffningsvärdena
å balansdagarna i fråga varit lägre, sistnämnda värden, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Föreligger sådant fall att sjuttio procent
av nyssnämnda medeltalsvärde överstiger värdet av lagret vid beskattningsårets
utgång, må avdrag åtnjutas jämväl för det överskjutande beloppet,
därest en häremot svarande avsättning i räkenskaperna gjorts till lagerregleringskonto.
Då avdrag för sådan avsättning medgivits, skall avsättningen
återföras till beskattning nästföljande beskattningsår, därvid frågan
om avdrag för förnyad avsättning till dylikt konto får prövas enligt bestämmelserna
ovan. Ingå i lagret råvaror eller stapelvaror, må lagret av sådana
varor eller del därav upptagas till lägst sjuttio procent av värdet å tillgångarna
i fråga, beräknat efter lägsta marknadspris under beskattningsåret eller
under något av de närmast föregående nio beskattningsåren. Därest sist
angivna grund för värdering av varulagret eller del därav tillämpats, skall
vad ovan sägs om värdering med hänsyn tagen till medeltalet av värdena å
lagren vid utgången av de två närmast föregående beskattningsåren icke
gälla.

Utan avseende---vara påkallat.

Vad i —--såsom skäligt.

Avdrag för —--skattskyldiga angivit.

Vid bestämmande -—• -— — eget kapital.

När fråga —---skulle ifrågakommit.

Nedskrivning av —- ---september beskattningsåret.

Vad här--- — årets inkomst.

Har avverkningsrätt —--influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet,---till beskattning.

Motsvarande gäller---års inkomstberäkning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Motionerna 1:560 och 11:693, såvitt angår deras hemställan under 2., behandlas
av utskottet i betänkande nr 41.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda,
här behandlade yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej
lämnas i det följande, hänvisa till motionerna 11:683 (jfr 11:247) och 11:693.

Gällande bestämmelser

Vid 1955 års riksdag genomfördes ändrade regler för företagsbeskattningen.
Vad angår värderingen av tillgångar avsedda för omsättning eller
förbrukning (lager) föreskriver dessa bestämmelser i punkt 1 av anvisningarna
till 41 § kommunalskattelagen att den bokföringsmässiga värdesättningen
skall godtas vid inkomstberäkningen endast under förutsättning
att den inte står i strid med särskilda, för denna beräkning meddelade bestämmelser.
Huvudregeln för varulagervärderingen är att lagret vid beskattningsårets
utgång inte må upptas till lägre belopp än 40 procent av lagrets
anskaffningsvärde vid samma tidpunkt eller, därest återanskaffningsvärdet

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

3

är lägre, sistnämnda värde. Lagret får således nedskrivas med högst 60 procent.
Från det värde, varå nedskrivningen får göras, må först avräknas den
inkurans i lagret som kan finnas å balansdagen. Med tillämpning av endera
av två supplementärregler kan i särskilda fall lägre lagervärden än enligt
huvudregeln medgivas. Enligt den ena regeln må nedskrivningens storlek
beräknas på medeltalet av lagren under de två närmast föregående beskattningsåren,
vilket i vissa fall kan leda till negativa lagervärden. Den andra
supplementärregeln innebär, att om i lagret ingår råvaror eller stapelvaror
lagret i denna del får upptas till lägst 70 procent av ifrågavarande tillgångars
lägsta marknadsvärde under en tioårsperiod.

Beträffande lagervärderingen enligt huvudregeln antogs särskilda bestämmelser
för vissa övergångsår. Lagret för beskattningsåret 1956 skulle enligt
dessa värderas till lägst 20 procent av anskaffningsvärdet och lagret för beskattningsåret
1957 till lägst 30 procent av anskaffningsvärdet. Sistnämnda
procentsats gällde även beträffande varulagervärderingen vid utgången av
beskattningsåret 1958. Från och med beskattningsåret 1959, alltså från och
med 1960 års taxering, skulle de nya bestämmelserna helt träda i kraft.

Genom lag den 13 mars 1959, nr 54, uppsköts emellertid det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler till 1961 års taxering.

Frågans behandling vid tidigare års riksdagar

Förslag till nu gällande bestämmelser rörande företagsbeskattningen förelädes
1955 års riksdag i proposition nr 100. Häri hade beträffande varulagervärderingen
förordats de regler, för vilka ovan redogjorts. I anledning av
propositionsförslaget yrkades i väckta motioner, att lägsta gränsen för tilllåten
nedvärdering av lagret skulle bestämmas till 30 procent. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 45 avstyrkte 1955 års bevillningsutskott berörda
motioner. Utskottet anförde bl. a.

Utskottet ansluter sig för sin del till departementschefens uppfattning att
något verkligt väsentligt med en ändrad företagsbeskattning inte kan vinnas
från konjunkturpolitisk synpunkt med mindre reglerna för varulagervärderingen
skärpes. Såsom i propositionen framhålles kan redan mindre ändringar
i reglerna för beräkningen av det skattemässigt tillåtna lägsta lagervärdet
öva en betydelsefull inverkan på företagens möjligheter till Iikviditetsförstärkning
genom lagernedskrivningar och därmed på omfattningen av
företagens investeringar inte endast i lagertillgångar utan jämväl i maskiner,
inventarier o. d.

Den fråga varom olika meningar råder är var lägsta gränsen för tillåtet
bokfört lagervärde skall dragas. Självfallet måste här ske en avvägning mellan
å ena sidan de synpunkter av konjunkturpolitisk art, som utskottet enligt
vad i det föregående framhållits funnit tala för kraftigast möjliga åtstramning
av de permanenta värderingsreglerna, och å andra sidan behovet
av regler, som lämnar utrymme för betryggande nedskrivningar för pris “

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 40

4

Bevillningsutskottets betänkande nr UO är 196i

fallsrisk. Det torde inte vara möjligt att ange hur långt gående nedskrivningar
nu gällande bestämmelser medger. Som av propositionen framgår
har emellertid av mellankommunala prövningsnämnden tillämpad praxis,
enligt vilken nedskrivning i princip medges till 30 procent av lagrets lägsta
värde, kommit att under senare år i betydande utsträckning tillämpas av
näringslivet och taxeringsmyndigheterna. Enligt utskottets mening måste
det med utgångspunkt härifrån vara helt uteslutet att tillmötesgå motionsyrkandena
om en lägsta gräns vid 30 procent av lagrets anskaffningsvärde,
emedan en på så sätt bestämd gräns inte skulle medföra den från konjunkturpolitiska
synpunkter önskvärda åtstramningen i värderingsreglerna. 1
själva verket skulle såsom ock departementschefen framhållit en huvudregel
enligt detta alternativ i förening med de föreslagna supplementärreglarna
i åtskilliga fall innebära ännu generösare värderingsregler än de nu i
praxis tillämpade.

Då det åter gäller att bedöma behovet av nedskrivning för prisfallsrisk
måste enligt utskottets mening starkt avseende fästas vid det förhållandet,
att beträffande sådana lagertillgångar som är underkastade den största prisfallsrisken,
nämligen rå- och stapelvaror, värderingen får ske med utgångspunkt
från lägsta marknadspriset under en tioårsperiod enligt den ena av
supplementärreglerna. Då det kan antagas, att företag med lager av tillgångar
av nyss nämnt slag kommer att tillämpa ifrågavarande supplementärregel,
vilken väl i de flesta fall torde ge det lägsta lagervärdet, kommer huvudregeln
att gälla för det stora flertalet företag med mera prisbeständiga lagertillgångar
och företag med sammansatta lager, där en prisförändring i någon
del av lagret inte i någon mera avsevärd grad påverkar det totala lagrets
värde. Läget blir alltså det att huvudregeln i det väsentliga kommer att
tillämpas av företag som har det förhållandevis minsta behovet av nedskrivning
för prisfallsrisk.

Även i motioner vid senare års riksdagar har vid flera tillfällen framställts
yrkanden om ändring av huvudregeln för varulagervärderingen så att procenttalet
för den nedre gränsen bestämmes till 30. Dessa yrkanden har avvisats
av riksdagen. Därvid har från bevillningsutskottets sida bl. a. framhållits
att utskottet i princip ansåg att huvudregeln för varulagervärderingen
inte borde medge en längre gående nedskrivning än till 40 procent av
värdet. Utskottet har uttalat den meningen att — sedan väl den erforderliga
uppskrivningen skett — det torde komma att visa sig att för näringslivet
i allmänhet en 60-procentig nedskrivning skulle vara tillräcklig för det
syfte nedskrivningen främst avsåg att tjäna, nämligen att medge ett betryggande
skydd mot prisfallsrisk. Det har vidare framhållits att genom särskilda
regler sörjts för att ytterligare prisfallsskydd kunde beredas företag
med särskilt priskänsliga varor.

Även frågan om ändring av övergångsbestämmelserna till den nya lagstiftningen
har vid flera tillfällen varit föremål för behandling av riksdagen.

I proposition nr 27 till 1959 års riksdag föreslogs att det fulla ikraftträdandet
av 1955 års lagervärderingsregler skulle uppskjutas till 1961 års
taxering. Vidare yrkades i motionerna 1:385 och 11:460 att riksdagen måtte
uttala, att huvudregeln om värdering av varulager till lägst 30 procent av

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 196U

5

värdet skulle gälla, så länge dåvarande konjunkturläge bestod. I sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 17 anförde bevillningsutskottet bl. a.:

Departementschefen har — i likhet med bevillningsutskottet vid 1958 års
B-riksdag — som motiv för uppskov med ikraftträdandet av huvudregeln
vid varulagervärderingen anfört skäl av konjunkturpolitisk art. Utskottet
delar departementschefens uppfattning att anpassningen till de nya reglerna
i vissa fall kan medföra påfrestningar på företagens likviditet, vilket i sin
tur kan få till följd en begränsning av ur allmän synpunkt önskvärda investeringar.
Inte minst av arbetsmarknadspolitiska skäl bör en sådan konsekvens
undvikas. Utskottet tillstyrker på grund härav att övergångstiden
före det fulla ikraftträdandet av 1955 års lagervärderingsregler förlänges
ett år. Huruvida ytterligare uppskov må befinnas erforderligt kommer givetvis
att bero på konjunkturutvecklingen. Ställning härtill kan således inte
tas för närvarande. Emellertid förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t med
uppmärksamhet följer utvecklingen och, om konjunkturförhållandena ger
anledning därtill, vidtar erforderliga åtgärder. Härmed anser sig utskottet
ha besvarat det i motionerna 1:385 och 11:460 framställda yrkandet.

Vid 1960—1962 års riksdagar avvisades motionsyrkanden om ändrade
bestämmelser för varulagervärderingen (jfr bevillningsutskottets bet. nr
37/1960, 20/1961, 35/1962). Samma utgång rönte motioner i ämnet vid
1963 års riksdag. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 25 framhöll
utskottet bl. a. att gällande bestämmelser för varulagervärderingen måste
för normalfallen anses ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.
Ändringsyrkandena i motionerna rörande huvudregeln, vilka avsåg rätt till
nedskrivning av varulager till lägst 30 procent av lagrets värde, hade heller
inte grundats på att så var fallet. Till stöd för motionerna åberopades i stället
önskvärdheten att öka företagssparandet och konsolideringsmöjligheterna
inom näringslivet. Utskottet anförde vidare.

Enligt utskottets mening är det av utomordentligt värde inte blott för
företagen utan även för det allmänna att företagen har goda möjligheter
till konsolidering och en god likviditet. Vid beskattningsreglernas utformning
måste emellertid en avvägning göras mellan å ena sidan företagens
konsoliderings- och likviditetskrav samt å andra sidan det allmännas befogade
anspråk på att även rörelseidkare skall bidra till skatteintäkterna
alltefter bärkraft. Den genom lagstiftningen härutinnan gjorda avvägningen
finner utskottet, såsom torde framgå av det ovan anförda, skälig. I sammanhanget
må också framhållas att gällande svenska regler för varulagervärderingen
allmänt torde betraktas såsom liberala vid cn jämförelse med
motsvarande bestämmelser i andra europeiska länder, vilka arbetar under
liknande ekonomiska villkor som vårt land.

Utskottet avstyrkte motionerna och hänvisade till att hela företagsbeskattningens
framtida utformning var föremål för överväganden inom den
till allmänna skatteberedningen hörande företagsskatteutredningen. I detta
läge var det enligt utskottets mening inte lämpligt att här till principiell
diskussion uppta frågan om och i vad mån skattereglernas utformning
borde ta sikte på att vidga möjligheterna till konsolidering för företagen

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

och om detta i så fall borde ske genom ändrade bestämmelser för varulagervärderingen.

Motionerna

I motionerna 1:560 och 11:693 framhålles bl. a. att det är av central betydelse
för en dynamisk, utvecklingsfrämjande politik på vad sätt företagsbeskattningen
utformas. I detta avseende har den politik som förts från
den nuvarande regeringens sida utmärkts av bristande förståelse och intresse.
Motionärerna påpekar, att de länge varnat för den åtstramning av företagssparande
och självfinansieringsmöjligheter som genomförts. Från regeringens
sida brukar häremot invändas att de ökade möjligheterna till avsättning
till investeringsfond måste beaktas. Dylika avsättningar är också
enligt motionärernas uppfattning värdefulla, men de kan inte ersätta de
tidigare beskurna avskrivningsmöjligheterna. Motionärerna erinrar också
om att finansministern är införstådd med att den sjunkande självfinansieringsgraden
för företagens investeringar är ägnad att inge viss oro. Den
aviserade rätten till investeringsavdrag vid maskinanskaffningar anser motionärerna
inte vara till fyllest. Någon vilja att bryta den tendens till sjunkande
företagssparande, som sedan länge kunnat iakttas, finns inte hos
regeringen. För att vidga företagssparandet och höja självfinansieringsgraden
bör enligt motionärernas mening bl. a. reglerna för varulagervärderingen
göras gynnsammare.

Till stöd för lagstiftningsyrkandet i motionerna 1:573 och 11:683 åberopas
motivering i motionerna 1:207 och 11:247. Däruti framhålles att man vid
bedömandet av de regler som bör gälla vid inkomsttaxeringen måste särskilt
beakta varulagrets ekonomiska karaktär för handels- och produktionsföretag.
Sådana företag är tvungna att hålla sig med ett visst lager för
att över huvud taget kunna bedriva sin verksamhet. De kan inte lösgöra
det i lagret investerade kapitalet, utan detta är lika hårt bundet som kapital
investerat i anläggningstillgångar. Fn uppskrivning av varulagret leder
till blott en skenbart högre vinst. Företaget visar inte en emot denna skenbara
vinst svarande ökad avkastning. Uppskrivningen träffar med andra
ord företagets arbetande kapital oberoende av om företaget i övrigt visar
vinst eller förlust. Den uppskrivning av varulagervärdena som framtvingades
för tre år sedan begränsade företagens arbetande kapital. Uppskrivningen
träffade mycket ojämnt och utan hänsyn till det enskilda företagets
konkurrensläge. Inte minst drabbades den mindre och medelstora företagsamheten,
som för närvarande arbetar under mycket besvärande villkor, då
det gäller anskaffningen av riskvilligt kapital. Mot den bakgrunden talar
såväl principiella som praktiska skäl enligt motionärernas uppfattning för
en återgång till de varulagervärdesbestämmelser som gällde vid 1960 års
taxering.

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

7

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet motionsyrkanden om
ändring av gällande regler rörande värdering av varulager vid inkomstbeskattningen.

De vid 1955 års riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen
rörande värdering av varulager tillämpas i full utsträckning från och med
1961 års taxering. Enligt huvudregeln får lagret i princip inte upptas till
lägre belopp än 40 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde
å balansdagen. Med tillämpning av endera av två supplementärregler
kan dock i särskilda fall lägre lagervärden godtas. Anledningen till att man
år 1955 uppsköt det fulla ikraftträdandet av huvudregeln var att man ville
möjliggöra en successiv anpassning av lagervärdena till de nya bestämmelserna
för sådana skattskyldiga, som — vid den tidpunkt då reglerna antogs
— hade gjort långtgående nedskrivningar å varulagren.

I motionerna yrkas, såvitt här är i fråga, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av huvudregeln för varulagervärderingen att nedskrivning
av varulager får äga rum till lägst 30 procent av lagrets värde och alltså
en återgång till den bestämmelse som gällde vid 1960 års taxering och tidigare.
I motionerna 1:573 och II: 683 yrkas även förmånligare procenttal än
som nu gäller vid tillämpning av den ena av supplementärreglerna.

Utskottet vill till en början erinra om att det främsta motivet för att begränsningsregeln
rörande varulagervärderingen infördes år 1955 var att man
önskade få företagsbeskattningen utformad så, att den bättre än vad tidigare
var fallet kunde anpassas till en konjunkturstabiliserande ekonomisk
politik. En avvägning skedde mellan å ena sidan synpunkter av konjunkturpolitisk
art, som talade för kraftigast möjliga åtstramning av de permanenta
värderingsreglerna, och å andra sidan behovet av regler, som lämnade
utrymme för betryggande nedskrivningar för prisfallsrisk. Det anfördes vidare,
att en huvudregel, innebärande rätt till nedskrivning ända ned till 30
procent av lagrets värde, i förening med supplementärreglerna skulle innebära
generösare värderingsregler än de, som vid tidpunkten för lagstiftningen
tillämpats i praxis, och därigenom inte heller ge den avsedda konjunkturpolitiska
effekten. Därför ansågs nödvändigt med en mindre långtgående
nedskrivning, och de alternativ som då låg närmast till hands var
nedskrivning till 40 eller 50 procent av lagrets anskaffnings- eller återanskaffningsvärde.
Med hänsyn till att i vissa speciella fall möjligen ett fullt
betryggande skydd mot prisfall inte skulle erhållas, om en nedvärdering till
50 procent valdes, ansåg såväl föredragande departementschefen som 1955
års bevillningsutskott att procentsatsen borde fastställas till 40.

Vid bedömningen av skäligheten av den nu gällande huvudregeln bör
enligt utskottets mening ihågkommas att den tillåtna högsta nedskrivningen
med 60 procent beräknas på det värde som framkommer sedan avdrag
från anskaffnings- eller återanskaffningsvärdet i förekommande fall

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 40 år 1964

skett för inkurans. I sammanhang härmed bör nämnas att inkuransavdrag
enligt särskilt stadgande schablonmässigt får ske med 5 procent av det lägsta
av nyssnämnda värden om en sådan beräkning inte framstår såsom uppenbart
opåkallad. Beträffande lagren inom vissa branscher eller hos vissa
grupper skattskyldiga äger riksskattenämnden föreskriva att inkuransavdrag
får ske med högre procenttal än nyss nämnts. Sådan föreskrift har
meddelats för ett flertal branscher inom detaljhandeln såsom textil- och
skohandeln och i vissa fall även för grosshandeln.

Gällande bestämmelser för varulagervärderingen måste enligt utskottets
mening anses för normalfallen ge ett fullt tillfredsställande skydd mot prisfall.
I motionerna har inte heller anförts att så inte skulle vara fallet. Till
stöd för ändringsyrkandet åberopas i stället behovet av att vidga företagssparandet
och att höja självfinansieringsgraden inom företagen; inte minst
gäller det att främja anskaffningen av riskvilligt kapital åt de mindre och
medelstora företagen.

Såsom tidigare framhållits från bevillningsutskottets sida, då frågan om
utsträckning av nedskrivningsrätten å varulager varit föremål för prövning,
är det givetvis av utomordentligt värde inte endast för företagen utan
även för det allmänna att företagen bär goda möjligheter till konsolidering
och en god likviditet. Emellertid måste en avvägning ske mellan önskemålen
att beskattningsreglerna utformas så att de i största utsträckning bidrar
till företagens konsolidering och det allmännas befogade anspråk på att
även skattskyldiga, som driver rörelse, skall bidra till skatteintäkterna alltefter
sin bärkraft. Att därvid förstnämnda synpunkt såvitt gäller reglerna
för varulagervärderingen i vårt land har fått göra sig gällande i minst
lika hög grad som i jämförbara länder framgår enligt utskottets mening
därav att de svenska bestämmelserna i förevarande hänseende allmänt torde
betraktas som mycket generösa.

Med hänsyn härtill och då hela företagsbeskattningens framtida utformning
är föremål för övervägande inom den till allmänna skatteberedningen
hörande företagsskatteutredningen anser sig utskottet inte ha blivit övertygat
om att behoven av ökad konsolidering och förbättrad likviditet inom
företagen nu är av sådan styrka att riksdagen bör frångå sina tidigare ställningstaganden
till frågan om högsta tillåtna varulagernedskrivning. Med det
anförda avstyrker utskottet de föreliggande motionerna, såvitt här är i
fråga.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:560 av herr Lundström
m. fl. och 11:693 av herr Ohlin m. fl. angående allmänna
riktlinjer för skattepolitiken, såvitt avser punkt 1) i motionernas
hemställan; samt

2) de likalydande motionerna 1:573 av herr Virgin m. fl.

Bevillningsutskottets betänkande nr iO år 196i

9

och 11:683 av herr Heckscher in. fl. angående värderingen
av varulager vid beskattningen,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*, fröken
Ranmark, herrar Stefanson, Elofsson*, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Paul Jansson och Ottosson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Rorås, Brandt, Allard*,
Kärrlander, Vigelsbo*, Engkvist*, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik,
fru Nettelbrandt* och herr Darlin.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

Reservation

av herrar Stefanson, Lundström, Gösta Jacobsson, Ottosson, Magnusson i
Borås, Christenson i Malmö, fru Nettelbrandt och herr Darlin, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande motionerna 1:560 av herr
Lundström m. fl. och 11:693 av herr Ohlin m. fl. samt de likalydande motionerna
1:573 av herr Virgin m. fl. och 11:683 av herr Heckscher m. fl. —
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionärernas förslag, att varulager
vid inkomstbeskattningen skall kunna nedskrivas till 30 procent i stället
för lägst 40 procent av anskaffningsvärdet, och sålunda bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till förenämnda motioner,
i vad avser förevarande fråga, antaga det vid motionerna
1:573 och 11:683 fogade förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Särskilt yttrande

av herrar Elofsson och Vigelsbo, vilka anfört följande:

I de motioner, som behandlas i förevarande betänkande, har yrkats rätt
till större nedskrivning av värdet å varulager vid beskattningen. I motiveringen
för yrkandena har anförts att möjligheterna för företagen att uppnå
en önskvärd konsolidering bör ökas.

Vi delar motionärernas uppfattning, att företagens konsolideringssträvanden
bör underlättas genom en lämplig utformning av beskattningsreglerna.
Vi ifrågasätter emellertid om rätt till ökad nedskrivning av varu -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr tO år 196i

lagrens värde härvidlag är den lämpligaste metoden. Det bör uppmärksammas
att åtskilliga företag, som har behov av ökade konsolideringsmöjligheter,
saknar varulager eller har sådana lager i endast obetydlig utsträckning.
För dessa företag skulle givetvis rätt till ökad nedskrivning av varulagrens
värde sakna betydelse. Det bör även uppmärksammas, att åtskilliga
företag med varulager, särskilt mindre och medelstora, inte har möjlighet
att utnyttja de nedskrivningsmöjligheter som nu finns.

Enligt vår mening bör inte möjligheterna till ökad nedskrivning av varulagrens
värde komma i fråga i första hand, då det gäller att genom en lämplig
utformning av beskattningsreglerna underlätta företagens konsolidering.
Från vårt håll har både vid årets riksdag och vid tidigare tillfällen föreslagits
andra åtgärder i konsolideringsunderlättande syfte, t. ex. ökade möjligheter
till avsättning till investeringsfond och rätt till avsättning till resultatutjämningskonto.
Enligt vår mening skulle åtgärder av denna art på
ett bättre och mera likvärdigt sätt underlätta företagens konsolidering och
s j älvfinansiering.

Frågan om beskattningsreglernas utformning i fråga om varulager får
anses ingå i allmänna skatteberedningens uppdrag. Enligt vår mening bör
därför någon ändring i reglerna om varulagren icke nu vidtagas, utan frågan
bör prövas inom beredningen under hänsynstagande till skattesystemets
utformning som helhet och under beaktande av angelägenheten av
andra lättnader på företagsbeskattningens område.

Av skäl som här åberopats har vi inte ansett oss kunna biträda förevarande
motionsyrkanden.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640834