Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

1

Nr 39

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner om
reformering av förmögenhetsbeskattningen.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:79 av herr Per Petersson m. fl. och 11:97 av herr Darlin m. fl.
har hemställts, ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om
förslag till 1964 års höstriksdag rörande reformering av förmögenhetsbeskattningen
med särskild hänsyn tagen till att de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar på bildande och bibehållande av riskvilligt kapital i produktionen
elimineras”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 97.

Gällande bestämmelser om förmögenhetsskatten återfinnes i förordningen
den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt med däri senare gjorda ändringar.
Skattepliktig förmögenhet utgör enligt 2 § i förordningen skillnaden mellan
kapitalvärdet av tillgångar och kapitalvärdet av skulder. I 3—5 §§ ges närmare
regler för förmögenhetsberäkningen. Fastighet upptas till taxeringsvärdet och
lös egendom i regel till det värde, som den kan anses ha betingat vid försäljning
under normala förhållanden. Vad särskilt angår lös egendom, som är avsedd
för stadigvarande bruk i bl. a. rörelse, skall sådan egendom värdesättas
i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen
är nedlagd. Såsom affärsbruk i rörelse får enligt anvisningarna till 3 och
4 §§ anses gälla, att nämnda tillgångar upptas till anskaffningsvärdet, därå
årliga avskrivningar göres för utrangering, slitning och annan värdeminskning.
Om avskrivningar å dylika tillgångar inte verkställts eller ock gjorts i större
omfattning än som varit av förhållandena påkallad, skall vid värdesättningen
av tillgångarna hänsyn tagas härtill, så att vederbörliga avskrivningar beaktas
men tillika hålles inom skäliga belopp. Skulderna upptas vid förmögenhetsberäkningen
till sitt kapitalvärde, sådant detta var vid beskattningsårets utgång.
Häri inbegripes bl. a. oguldna, debiterade skatter, såsom förmögenhetsskatten
I detta sammanhang må framhållas, att sålunda påförd förmögenhetsskatt
inte är avdragsgill vid taxeringen till statlig inkomstskatt.

Den skattepliktiga förmögenheten utgör således nettoförmögenheten uträknad
enligt de i 3—5 §§ här ovan angivna reglerna. Den beskattningsbara förBihang
till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 39

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

mögenheten på grund av vilken förmögenhetsskatten uträknas enligt 10 och
11 §§ överensstämmer enligt 9 § med den skattepliktiga förmögenheten utom
för det fall att den här efteråt åberopade reduktionsregeln träder i tillämpning.

Enligt den lydelse 10 § i förordningen fått genom beslut av 1957 års riksdag
utgår förmögenhetsskatt beträffande fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag och vissa familj etiftelser endast för beskattningsbara förmögenheter
överstigande 80 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom. efter en skiktskala,
i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som överstiger 80 000 men icke 100 000 kronor, och
den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 1 000 000 kronor. För äkta makar beräknas beskattningsbar
förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen är för dem liksom
för ensamstående bestämd till 80 000 kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom.
skall vissa föreningar, samfund och samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt
med en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten,
som överstiger 5 000 kronor. För fysisk person och oskift dödsbo gäller
en bestämmelse i 9 § enligt vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker
vid ringa eller ingen inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen
icke beräknas högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten,
dock minst till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. Därvid
ges emellertid en särbestämmelse för bl. a. rörelseidkare.

Den senaste höjningen av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen
skedde genom förenämnda beslut år 1957 på förslag av arvsskattesakkunniga
och betraktades som ett provisorium i avvaktan på de sakkunnigas slutliga
prövning av arvs- och förmögenhetsbeskattningens utformning. Genom den då
vidtagna uppräkningen från 50 000 kr. till 80 000 kr. avsågs främst att neutralisera
verkningarna av den höjning av fastighetstaxeringsvärdena, som kunde
förväntas genom 1957 års allmänna fastighetstaxering. I sitt slutliga betänkande,
SOU 1957:48, ansåg sig arvsskattesakkunniga inte böra föreslå ytterligare
höjning av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen än vad som
provisoriskt genomförts år 1957.

Frågan om förmögenhetsskattens utformning är en av de frågor som omfattas
av allmänna skatteberedningens utredningsuppdrag. I direktiven för skattesystemutredningen
anföres bl. a. följande.

Utredningen bör vidare uppmärksamma de frågor som sammanhänger med
beskattningen av förmögenhet och dess avkastning. Nuvarande regler innebär
i princip att förmögenhetsinkomst beskattas hårdare än arbetsinkomst, där
förmögenheten underkastas särskild beskattning. Häremot kan i och för sig
mte resas någon invändning. Förmögenhetsbeskattningen tillhör emellertid de
frågor som ständigt står under diskussion, och den bör helt naturligt ingå i
den allmänna omprövningen av beskattningen som skall ankomma på utredningen.
Bland de spörsmål på förmögenhetsbeskattningens område som blivit
föremål för diskussion kan särskilt nämnas det förhållandet att förmögenhets -

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

3

skatten i förening med inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan ta så
gott som hela avkastningen i anspråk. Det har också ifrågasatts det berättigade
i att ta ut förmögenhetsskatt på förmögenhet som är nedlagd i produktionsmedel,
t. ex. i lantbruk. Å andra sidan har påpekats att värdestegringsvinster
under nuvarande förhållanden i stor utsträckning icke beskattas. Erinras kan
bl. a. att vissa närliggande spörsmål för närvarande prövas inom den kommitté
som har att utreda frågan om värdebeständiga lån, värdesäkringskommittén.

Frågor om ändrad förmögenhetsbeskattning har under senare år vid upprepade
tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. Senast avvisade 1963
års riksdag i enlighet med bevillningsutskottets hemställan i betänkande nr 29
bl. a. motionsyrkande av samma innehåll som det nu förevarande. Därvid erinrade
utskottet bl. a. om att den till allmänna skatteberedningen hörande
skattesystemutredningen enligt sina direktiv hade att uppmärksamma frågor
som sammanhängde med beskattningen av förmögenhet och dess avkastning.
Utskottet fortsatte:

Av direktiven framgår också att utredningen bör ta ställning till sådana
problem som det förhållandet att förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten
på avkastningen i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen i
anspråk ävensom frågan om det berättigade i att utta skatt på förmögenhet
som är nedlagd i produktionsmedel (exempelvis lantbruk). Enligt utskottets
mening finns således anledning räkna med att skattesystemutredningen kommer
att pröva den av motionärerna berörda frågan om värderingen av inventarier
och anläggningstillgångar i rörelse samt därmed sammanhängande spörsmål.
Det torde ligga i sakens natur — och detta gäller redan nu — att förmögenhetsskatten
i viss mån anpassas efter den skattskyldiges taxering till inkomst.
Huruvida detta bör ske även på sätt, som motionärerna yrkat — genom en
avdragsrätt för förmögenhetsskatten — anser utskottet sig inte nu böra ta
ställning till. Utskottet vill emellertid erinra om att tidigare års riksdagar i
enlighet med hemställan av resp. års bevillningsutskott vid flera tillfällen avvisat
motionsyrkanden därom. Därvid har bevillningsutskottet i sak åberopat
bl. a. att samma resultat som med avdragsrätt för förmögenhetsskatten vid den
.statliga inkomsttaxeringen kunde ernås genom en sänkning av skatteskalan
inom förmögenhetsskattens egen ram och att en eventuell skattesänkning inte
i första hand torde komma att gälla förmögenhetsskatten. Än vidare kunde
avdragsrätten för kommunalskatt vid den statliga inkomsttaxeringen inte tas
till intäkt för att införa avdragsrätt för förmögenhetsskatten vid sistnämnda
taxering. Avdraget för kommunalskatt syftade nämligen till att utjämna den
skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheter i den kommunala utdebiteringen
uppkom mellan personer med samma inkomst. Förekomsten av detta
avdrag gav alltså inte uttryck för uppfattningen att ett utskyldsavdrag i och
för sig var principiellt berättigat. Dessa synpunkter gör sig enligt utskottets
mening alltjämt gällande.

I de förevarande motionerna framhålles bl. a. att de negativa
verkningar som förmögenhetsskatten medför med avseende på kapitalbildningen
inom familjeföretagen förefaller alltför litet beaktade i direktiven för allmänna
skatteberedningen. De nuvarande reglerna om förmögenhetsbeskattning inverkar

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

särskilt negativt i de fall där förmögenheten — det gäller i synnerhet familj eföretagare
— utgöres av inventarier och anläggningstillgångar i rörelse. Det
är enligt motionärernas uppfattning synnerligen önskvärt att gynnsammare
bestämmelser snarast utformas i detta speciella avseende. Frågan om införande
av avdragsrätt för förmögenhetsskatten vid taxeringen till statlig inkomstskatt
är även ett angeläget spörsmål. Förmögenhetsskatten beräknas visserligen i
förhållande till förmögenhetens storlek men är dock avsedd att träffa förmögenhetens
avkastning, som sägs ha en större skattekraft än annan inkomst.
Motionärerna erinrar om att kommunalskatten är avdragsgill eftersom denna
påverkar skatteförmågan. De skäl som talar för en avdragsrätt i fråga om
kommunalskatten gäller i minst lika hög grad förmögenhetsskatten. Det kan
inte vara rimligt att belasta en inkomst, som åtgått för att gälda förmögenhetsskatten
och sålunda från skatteförmågesynpunkt är obefintlig, med ytterligare
en skatt. Det är över huvud taget inte möjligt att på ett riktigt sätt beakta
skatteförmågan, om man låter en och samma inkomst träffas av två av varandra
oberoende skatter, båda progressiva. Den dubbla progressiviteten leder
ofrånkomligen till resultat, som varken är skäliga eller principiellt motiverade,
samt innebär dessutom en påfrestning på familjeföretagens riskvilliga kapital.

Utskottet

I de föreliggande motionerna yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om förslag till 1964 års höstriksdag rörande reformering av
förmögenhetsbeskattningen med särskilt beaktande av att de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar på bildande och bibehållande av riskvilligt
kapital i produktionen elimineras. Därvid anser motionärerna det angeläget att
gynnsammare bestämmelser utformas vid förmögenhetsbeskattningen för värderingen
av inventarier och anläggningstillgångar i rörelse samt att avdrag
medges för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen. Med anledning
härav får utskottet anföra följande.

Den till allmänna skatteberedningen hörande skattesystemutredningen har
enligt sina direktiv att pröva frågor som sammanhänger med beskattningen av
förmögenhet och dess avkastning. Utredningen bör därvid uppmärksamma
sådana problem som det förhållandet att förmögenhetsskatten i förening med
inkomstskatten på avkastningen i vissa fall kan ta så gott som hela avkastningen
i anspråk ävensom frågan om det berättigade i att utta skatt på förmögenhet
som är nedlagd i produktionsmedel (exempelvis lantbruk).

Det finns således enligt utskottets uppfattning — och detta framhöll också
förra årets bevillningsutskott i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 29
i anledning av liknande motionsyrkande — skäl räkna med att skattesystemutredningen
kommer att pröva den av motionärerna berörda frågan om värderingen
av inventarier och anläggningstillgångar i rörelse samt därmed sammanhängande
spörsmål.

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

5

Vad angår den ifrågasatta rätten till avdrag för förmögenhetsskatt vid den
statliga inkomsttaxeringen torde det ligga i sakens natur — och detta gäller
redan nu — att förmögenhetsskatten i viss mån anpassas efter den skattskyldiges
taxering till inkomst. Huruvida detta bör ske även på sätt som motionärerna
yrkat — genom en avdragsrätt för förmögenhetsskatten — anser utskottet
sig inte böra ta ställning till. Emellertid vill utskottet erinra om att
tidigare års riksdagar i enlighet med hemställan av bevillningsutskottet resp.
år flerfaldiga gånger avvisat motionsyrkanden härom. Därvid har bevillningsutskottet
i sak åberopat bl. a. att samma resultat som med avdragsrätt
för förmögenhetsskatten vid den statliga inkomsttaxeringen kunde ernås genom
en sänkning av skatteskalan inom förmögenhetsskattens egen ram och att en
eventuell skattesänkning inte i första hand torde komma att gälla förmögenhetsskatten.
Än vidare kunde avdragsrätten för kommunalskatt vid den statliga
inkomsttaxeringen inte tas till intäkt för att införa avdragsrätt för förmögenhetsskatten
vid samma taxering. Avdraget för kommunalskatt syftade
nämligen till att utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheter
i den kommunala utdebiteringen uppkom mellan personer med lika stor
inkomst. Förekomsten av detta avdrag gav alltså inte uttryck för uppfattningen
att ett utskyldsavdrag i och för sig var principiellt berättigat. Motionärerna
har i de nu föreliggande motionerna inte förebragt några nya skäl till stöd för
sitt yrkande.

Med hänsyn till det anförda — särskilt den omständigheten att spörsmålet
om den framtida utformningen av förmögenhetsbeskattningen och därmed sammanhängande
frågor är föremål för prövning inom skattesystemutredningen
— får utskottet avstyrka det föreliggande motionsyrkandet om en särskild
utredning i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna I: 79 av herr Per Petersson
m. fl. och II: 97 av herr Darlin m. fl. om reformering av förmögenhetsbeskattningen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 7 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

G

Bevillningsutskottets betänkande nr 39 år 1964

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken Ranmark,
herrar Yngve Nilsson, Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Sundin och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard, Engkvist,
Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Darlin, Kristenson i Göteborg,
Nilsson i Tvärålund och Broberg.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås och Darlin,
vilka — under åberopande av innehållet i de likalydande motionerna I: 79 av
herr Per Petersson m. fl. och II: 97 av herr Darlin m. fl. — ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till nämnda motioner, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till 1964 års höstriksdag
rörande reformering av förmögenhetsbeskattningen
med särskild hänsyn tagen till att de nuvarande beskattningsreglernas
återverkningar på bildande och bibehållande av riskvilligt
kapital i produktionen elimineras.