Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1966

1

Nr 38

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om avdrag vid inkomsttaxering för kostnader för reparation
och underhåll av byggnad o. d.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:81 av herr Stefanson m. fl. och 11:98 av
herr Källenius m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj.t anhålla om en skyndsam utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag får göras med visst belopp för avsättningar avsedda
för framtida reparationsbehov»; samt

2) de likalydande motionerna 1:558 av herr Axel Kristiansson m. fl. och
11:676 av herr Börjesson i Glömminge m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag om sådana ändringar i
kommunalskattelagen, att avdrag för reparation och underhåll medges för
kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad tillhörande jordbruksfastighet
till en nivå som motsvarar en rationell användning».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:98 och 11:676.

Å byggnad nedlagda kostnader som hänför sig till intäkternas förvärvande
eller bibehållande kan enligt gällande bestämmelser avdragas antingen
omedelbart vid taxeringen för det beskattningsår, under vilket skattskyldig
fått vidkännas kostnaderna, eller ock genom årliga värdeminskningsavdrag.
I fråga om inkomstkällorna jordbruksfastighet och annan fastighet, vilken
inte taxeras enligt schablon, samt rörelse (22, 25 och 29 §§ kommunalskattelagen)
gäller sålunda att kostnader för reparation och underhåll
av byggnad får avdragas på en gång, medan kostnader för
ny-, till- eller ombyggnad i princip medgives till avdrag allenast i den mån de
täckes av årliga värdeminskningsavdrag.

Till reparations- och underhållsarbeten räknas sådana åtgärder, som erfarenhetsmässigt
måste vidtas någon eller några gånger under en byggnads
livslängd på grund av normal förslitning och som inte medför att byggnadens

1 Bi haag till riksdagens protokoll 1966. 7 samt. Nr 38

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1964

karaktär förändras. Till underhållsarbeten räknas i enlighet härmed regelmässigt
ommålning, omläggning av tak. insättning av nya fönster o. d.
Det är den tekniska beskaffenheten hos arbetet som sådant som är avgörande
för om reparation skall anses föreligga eller inte. Härvidlag är i princip
utan betydelse om byggnaden i det speciella fallet ökat i värde. Avdrag
för beräknad (inte verklig) kostnad kan under vissa omständigheter få
göras, nämligen då det är fråga om dylikt i och för sig till reparation hörande
arbete, som utförts med dyrbarare material än det som ursprungligen
kommit till användning. I detta fall får avdragas vad det skulle ha kostat
att utföra arbetet med ursprungsmaterialet.

Vid total ombyggnad medgives inte — här bortses naturligtvis från värdeminskning
— avdrag för någon del av kostnaderna, inte ens för beräknade
reparationskostnader (jfr RÅ 1951 not Fi 65). Svårlösta gränsbedömningar
uppkommer emellertid i samband med byte av delar av byggnad.
Till en början kan härvid konstateras att byte av hela stommen till en byggnad
givetvis bör anses som nybyggnad, medan däremot byte av en tröskel
lika klart är hänförligt till reparation. Byte av ytterväggar torde i regel
böra hänföras till ombyggnad, eftersom väggarna normalt bör ha samma
livslängd som byggnaden. Också byggnadsgrunden bör normalt ha samma
varaktighet som byggnaden i övrigt och ett byte av grunden i dess helhet
kan därför endast i undantagsfall hänföras till reparation. Enahanda är förhållandet
med helt utbyte av bjälklag och takstolar. Byte av även betydande
delar av bjälklag eller takkonstruktion hänföres emellertid i praxis till
reparation.

Ersättande av övriga delar av byggnad, såsom takbeläggning, dörrar,
fönster, golv, korkmattor, tapeter, skåpanordningar m. m. i kök, spis, skorstensstock,
värmepanna m. m., hänföres i regel till reparation och underhåll.
För avdragsrätt kräves härvid — såsom förut nämnts — inte att byte
sker till delar av samma typ och material som de utbytta delarna men avdraget
begränsas till att avse beräknade kostnader för ett utbyte till ursprungsföremålet
respektive ursprungsmaterialet.

Eftersom till reparations- och underhållskostnader räknas endast »normala»
utgifter för byggnaden, hänföres kostnader föranledda av extraordinära
omständigheter vanligen till icke avdragsgill kapitalförlust. Exempel
härå utgör brand, naturkatastrof, översvämning och explosion m. in. (jfr
dock RÄ 1940 not Fi 368 och 1958 not Fi 1723, där avdrag medgavs för
iståndsättande av stormskadade eller genom snötryck ramponerade lador).
Åtgärder för avhjälpande av rena felaktigheter i en byggnads konstruktion
medför inte rätt till reparationsavdrag. Kostnader för flyttning av en byggnad
är inte avdragsgilla. Däremot kan arbeten utförda på byggnaden i samband
med flyttningen vara att anse som reparation. Härför förutsättes emellertid
att arbetena verkligen föranletts av ett reparationsbehov och inte
av flyttningen (jfr RÅ 1961 not Fi 1319). Om man vid flyttning av byggnad

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 196U

3

nedmonterar densamma och sedan uppför den på nytt, blir arbetena att anse
som ombyggnad (RÅ 1949 not Fi 196). Vad angår byggnad, som rasat, har
regeringsrätten i ärende angående förhandsbesked uttalat att skattskyldig
i sådant fall icke äger åtnjuta avdrag för kostnader för byggnadsarbeten
till annan del än de avser reparation som utförts på byggnaden före raset (se
riksskattenämndens meddelande 1955 nr 4:3).

I fråga om samtliga här berörda förvärvskällor gäller från och med 1959
års taxering att avdrag får göras för kostnader för anskaffning och insättning
av vissa utrustningsdetaljer i skyddsrum, vilken utrustning endast har
värde ur civilförsvarssynpunkt, såsom speciella dörrar, luckor och karmar
för dessa m. m. Detta gäller även om arbetena till sin natur är att hänföra
till om- eller tillbyggnad.

Vad angår annan fastighet, som delvis användes i rörelse och delvis såsom
bostad, gäller att en fördelning av havda reparationskostnader skall
göras mellan rörelsedelen och bostadsdelen.

Intäkter och kostnader i inkomstkällan annan fastighet — här bortses
från bestämmelserna om schablontaxering — redovisas enligt kontantprincipen.
Intäkter upptas sålunda i deklaration avseende det beskattningsår
de kontant influtit. Avdrag får göras för utgifter, bl. a. reparationskostnader,
i den mån de kontant erlagts under beskattningsåret. Någon
rätt till inkomstutjämning mellan olika beskattningsår genom skattefri
avsättning av medel för framtida reparationer föreligger
alltså inte. Frågan om sådan inkomstutjämning med tillämpning av en kontometod
prövades av 1957 års skatteutredning men avvisades under hänvisning
främst till de stats- och kommunfinansiella verkningar en sådan anordning
— åtminstone på kortare sikt — skulle medföra. Utredningen underströk
även den begränsning i kontometoden, som ligger däri att den endast
kan bli av värde för den, som från början har så goda vinstförhållanden
att han äger möjlighet göra de för framtida utjämning erforderliga avsättningarna
— och också gör dem. Även andra skäl talade enligt utredningens
mening mot införande av en kontometod. Det var förenat med avsevärda
svårigheter att finna en rationell grund för såväl maximeringen av den
årliga avsättningen som den sammanlagda storleken av de avsatta beloppen.
Vidare måste kontometoden antagas ge upphov till ett så stort antal
konton att därigenom myndigheternas kontrollmöjligheter i hög grad försvårades.

Motionsyrkanden av samma innebörd som i de likalydande motionerna
1:81 och 11:98, d. v. s. angående skattefri avsättning till reparationsfonder,
har senast prövats av 1962 och 1963 års riksdagar. I sitt av 1962 års riksdag
godkända betänkande nr 47 avstyrkte samma års bevillningsutskott motionerna
i ämnet och hänvisade därvid till allmänna skatteberedningens utredningsarbete.
Däremot tillstyrkte 1963 års bevillningsutskott i sitt betän -

Hilning till riksdagens protokoll 1961. 7 sand. Nr 38

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1964

kande nr 19 utredning av frågan, men riksdagen beslöt i enlighet med en vid
betänkandet fogad reservation av herr John Ericsson m. fl. avvisa yrkandet.
Till stöd för utskottets ställningstagande hade bl. a. åberopats att det, på
grund av variationer år från år i reparationskostnaderna och inte minst
med tanke på den storlek marginalskatten i de aktuella fallen kunde få,
förelåg ett verkligt behov av rätt till skattefria avsättningar till reparationsfonder
beträffande hyresfastigheter i enskild ägo. Reservanterna inom utskottet
hade däremot hänvisat till att frågan om en mera omfattande progressionsutjämning,
bl. a. genom ökat användande av kontometoden, hängde
samman med den översyn av hela vårt skattesystem, som verkställdes av
allmänna skatteberedningen.

Samtidigt med nyssnämnda spörsmål prövade förra årets riksdag jämväl
utredningsyrkande beträffande rätt till avdrag för kostnader för iståndsättande
av byggnad till en nivå, som kunde anses motsvara en rationell användning
av byggnaden. Även här beslöt utskottsmajoriteten tillstyrka utredning.
Därvid åberopades bl. a. att avdragsrätten enligt gällande bestämmelser
i princip var beroende av att arbetet utförts så att byggnaden bibehölls
i sitt ursprungliga skick. Detta ledde till att ägaren, då han stod inför
situationen att rusta upp byggnaden, valde att inrätta sig efter avdragsreglerna
framför att, med förlorad avdragsrätt, tillgodose kraven på tidsenlig
standard hos och rationell användning av byggnaden. Från samhällsekonomisk
synpunkt var detta föga tillfredsställande. Reservanterna ansåg sig
däremot inte kunna dela motionärernas uppfattning om att rättstillämpningen,
då det gällde avdrag för kostnader för reparation och underhåll av byggnad,
var särskilt restriktiv. Därjämte hävdade reservanterna att man måste
avvakta resultatet av vissa pågående utredningar. Riksdagen beslöt i enlighet
med vad reservanterna hemställt att lämna motionerna utan åtgärd.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här återges
följande.

I motionerna 1:81 och 11:98 framhålles att det, såvitt angår fastighetskostnaderna,
speciellt är underhålls- och reparationskostnaderna som varierar
år från år. Erfarenhetsmässigt vet man att reparations- och underhållskostnaderna
i allmänhet är ringa under de första åren efter fastighetens färdigställande.
Kostnaderna ökas därefter successivt och torde omkring 7—10
år efter det inflyttning skett i fastigheten uppnå ett maximalt belopp, överstigande
det i den årliga hyreskalkylen beräknade reparationsbehovet, för att
sedan gradvis minska till ett visst minimibelopp. Denna variation upprepas
sedan under större delen av fastighetens varaktighetsperiod.

Den väsentliga skillnaden mellan olika inkomstår i reparations- och underhållskostnader
medför att underskott kan uppkomma de år då större reparationer
måste göras, under det att inkomstberäkningen andra år kan utvisa
nettointäkt. Detta förhållande medför att en enskild fastighetsägare med

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 1965

5

exempelvis en marginalskatt på 50 procent de år nettointäkt redovisas,
d.v. s. åren med låga reparationsbehov, ofta endast kan avsätta hälften av
det belopp som är avsett för fastighetens yttre och inre reparationer, vilket
belopp för nybyggda fastigheter är reglerat till 0,70 procent av byggnadskostnaderna.
På grund härav kan likvida medel komma att saknas, då de
uppdämda reparationsbehoven måste fyllas för lägenhetsreparationer, större
målningsarbeten, puts av fasad, reparation av ledningar m. in., vilket förhållande
helt naturligt återverkar på hyresgästerna.

Om enskilda fastighetsägare beredes möjlighet att göra skattefria avsättningar
för täckande av framtida kostnader för reparationer, skulle den del
av hyran som enligt hyreskalkylen avser kostnader för reparationer kunna
till fullo användas härför. Fastighetsförvaltningen blev härigenom rationellare
och fastigheterna kunde bibehålla sin standard. Reglerna för en sådan
avsättning borde utformas på det sättet att fondavsättningarna var bundna
vid fastigheten som sådan för att därigenom säkerställa att de avsatta
reparationsmedlen endast kom resp. fastighet till godo.

Motionärerna erinrar även om den möjlighet de allmänna bostadsföretagen,
vilkas fastigheter taxeras enligt särskild schablonregel, har att under
år med ringa reparationsbehov skattefritt fondera hyresintäkter för framtida
reparationer. Det framhållcs slutligen att frågan har betydelse från arbetsmarknadssynpunkt.
De fonderade reparationsmedlen skulle kunna komma
till användning i sysselsättningshänseende för t. ex. äldre arbetskraft på
hemorten.

Till stöd för yrkandet i motionerna 1:558 och 11:676 åberopas bl. a. att
taxeringsmyndigheterna liksom kammarrätten och regeringsrätten tillämpar
bestämmelserna om avdrag för reparation och underhåll av byggnad å
jordbruksfastighet mycket restriktivt. Utvecklingen inom byggnadsbranschen
liksom inom jordbruket har — framhåller motionärerna — gått
snabbt. Man använder i dag i stor utsträckning andra byggnadsmaterial än
tidigare, och driftomläggningar inom jordbruket har medfört behov av omdisponeringar.
Bl. a. medför övergång till kreaturslöst jordbruk att många
byggnader vid reparation samtidigt behöver ändras. Genom avdragsbestämmelserna
vid taxering av inkomst från jordbruksfastighet och den restriktiva
tolkning av dessa som tillämpas utföres emellertid reparationer och
ombyggnader mer med tanke på största möjliga skatteavdrag än med sikte
på rationell användning. Följden blir därför att man hellre försöker återställa
byggnaderna i sitt ursprungliga skick trols att driftförhållandena nu
är annorlunda och nyare byggnadsmaterial är fördelaktigare än tidigare använda.
Byggnaderna kommer därför inte alt motsvara tidens standard och
kan inte heller utnyttjas rationellt. — Jordbrukets ekonomibyggnader befinner
sig enligt motionärernas uppfattning i en fortgående försämring. Det
kan därför inte vara samhällsekonomiskt riktigt att skatteregler lägger
hinder i vägen för ett rationellt utnyttjande av de ekonomiska resurserna.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 196U

Utskottet

I förevarande betänkande behandlar utskottet vissa frågor som sammanhänger
med rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen för faktiska eller framtida
kostnader för underhålls- och reparations- samt liknande arbeten å fastigheter.

Utskottet besvarar först det i motionerna 1:558 och 11:676 framställda yrkandet
om en utvidgad rätt till avdrag för reparation och underhåll av ekonomibyggnader
å jordbruksfastighet. Enligt vad motionärerna framhåller
vägras vid inkomsttaxeringen ofta avdrag för kostnader för reparation och
ombyggnad, när annat byggnadsmaterial än tidigare kommer till användning
eller när byggnader ändras till följd av omläggning av jordbruksdriften.
Följden blir att man hellre inriktar arbetet på att återställa byggnader i sitt
ursprungliga skick än att iståndsätta dem på ett sätt som motsvarar tidens
standard och som möjliggör deras rationella utnyttjande.

Enligt 22 § kommunalskattelagen gäller beträffande jordbruksfastighet att
kostnader för reparation och underhåll av byggnad får avdragas på en gång.
Till reparation och underhåll räknas sådana arbeten, som erfarenhetsmässigt
måste företagas någon eller några gånger under en byggnads livslängd
alltefter den normala förslitningen inträder. Vid ny-, till- eller ombyggnad
och därmed likställda förändringsarbeten föreligger ingen sådan avdragsrätt.
Det är nämligen avsett att kostnader i sistnämnda hänseende skall kompenseras
genom årliga värdeminskningsavdrag.

Föreligger i och för sig ett underhålls- eller reparationsarbete men har
därvid annat eller dyrbarare material än det ursprungliga kommit till användning,
medges avdrag för en beräknad kostnad, nämligen för vad det
skulle ha kostat att utföra arbetet med det ursprungliga materialet, dock
högst intill den verkliga utgiften.

Utskottet anser sig inte kunna dela motionärernas uppfattning om att
rättstillämpningen i förenämnda hänseende skulle vara särskilt restriktiv.
Såsom framgår av det nyss anförda kan avdrag, helt eller delvis, till och
med medges om annat material än ursprungsmaterialet kommit till användning.

Utgångspunkt för motionärernas yrkande är den fortgående försämringen
av jordbrukets ekonomibyggnader, vilken skulle motverkas genom liberalare
avdragsregler. Härutinnan må erinras om att en särskild sektion inom skattelagssakkunniga
i en i mars 1963 avgiven promemoria föreslagit ändrade
bestämmelser om avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader,
avseende en höjning av såväl avskrivningsunderlaget som avskrivningsprocenten.
Förslaget har motiverats med bl. a. det ackumulerade nybyggnadsoch
rationaliseringsbehovet inom jordbruket. Vid avgivandet av sitt förslag
har de sakkunniga behandlat frågorna rörande såväl avskrivningsunderlaget
som avskrivningsprocenten med utgångspunkt från att nu gällande inkomstbegrepp
skall vara oförändrat. Detta innebär enligt de sakkunniga

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 196i

7

att skatteplikt vid försäljning av fast egendom, som inte utgör varulagertillgång,
skall bedömas enligt reglerna för realisationsvinstbeskattningen i
35—36 §§ kommunalskattelagen. Riksdagen har i år lämnat utan åtgärd ett
motionsyrkande om höjning av den schablonmässiga avskrivningsprocenten
beträffande jordbrukets byggnader med hänvisning bl. a. till förenämnda
utredning (jfr bevillningsutskottets betänkande nr 21).

En utvidgad avdragsrätt, såsom motionärerna tänkt sig i förevarande
fall, skulle rubba de principer på vilka det nuvarande avdragssystemet är
uppbyggt och därigenom avvägningen mellan sådana kostnader som får avdragas
på en gång och sådana som tillgodoräknas genom värdeminskningsavdrag.
Med hänsyn till att spörsmålet om avskrivning å jordbruksbyggnader
är föremål för Kungl. Maj :ts prövning och då frågan om en översyn av
skattesystemet är föremål för utredning inom allmänna skatteberedningen
anser utskottet sig inte kunna biträda utredningsyrkandet i motionerna
1:558 och 11:676.

I motionerna 1:81 och 11:98 yrkas utredning i syfte att beträffande hyresfastigheter
i enskild ägo öppna möjlighet till skattefri avsättning av medel
för att täcka framtida reparationsbehov. Till stöd härför åberopas att reparationsbehovet
beträffande fastigheter varierar enligt vissa tidsintervaller
och att under år med låga reparationsbehov uppstår ett inkomstöverskott,
som till hälften tas i anspråk för skatt. Genom fondmetoden skulle ifrågavarande
fastighetsägare på ett bättre sätt kunna möta de år, då reparationsbehov
verkligen uppkommer, och detta skulle även komma hyresgästerna till
godo.

Principen om beskattningsårets slutenhet är alltjämt grundläggande för
vår skattelagstiftning. De särskilt påtagliga nackdelarna av denna princip
får anses ha blivit undanröjda genom den år 1960 införda rätten till förlustutjämning
vid inkomsttaxeringen. En annan olägenhet av principen om
beskattningsårets slutenhet hänför sig till verkningarna av den statliga
inkomstskattens progressivitet. Här har de mest angelägna spörsmålen vunnit
sin lösning genom lagstiftningarna om skogskonto och om ackumulerad
inkomst. Sistnämnda lagstiftning blev för övrigt föremål för översyn genom
beslut av 1962 års riksdag. Med hänsyn härtill och då frågan om en mera
omfattande progressionsutjämning, bl. a. genom ökat användande av kontometoden,
äger samband med den översyn av hela vårt skattesystem, som
verkställes av allmänna skatteberedningen, föreligger enligt utskottets mening
inte anledning att tillsätta den i motionerna 1:81 och 11:98 begärda
utredningen.

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år I96i

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:81 av herr Stefanson m. fl.
och 11:98 av herr Källenius m. fl. om avdrag vid beskattningen
för avsättning för framtida reparation av fastighet, samt

2) de likalydande motionerna 1:558 av herr Axel Kristiansson
in. fl. och 11:676 av herr Börjesson i Glömminge
m. fl. om rätt till avdrag vid beskattningen för iståndsättande
av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 28 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Yngve
Nilsson, Oscar Carlsson, Enarsson, Paul Jansson, Sundin, Hellebladh och
Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Brandt, Nilsson i Svalöv, Engkvist,
Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, Darlin, fru Holmqvist, herrar
Eriksson i Bäckmora, Carlsson i Västerås och Broberg.

Reservation

av herrar Yngve Nilsson, Enarsson, Sundin, Skårman, Nilsson i Svalöv,
Christenson i Malmö, Darlin, Eriksson i Bäckmora och Broberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

I förevarande---(= utskottet s. 6 rad 2 uppifrån—rad 17 nedifrån)

---verkliga utgiften.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att rättstillämpningen i förenämnda
avseende är alltför restriktiv. Gällande avdragsregler för reparation
och underhåll av ekonomibyggnader å jordbruksfastighet är så utformade
att de verkar hämmande på utvecklingen. Avdragsrätten är i princip
beroende av att byggnaden bibehålies i sitt ursprungliga skick. Detta förhållande
leder ofta till att ägaren, då han står inför behov av att rusta upp

Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 196i

9

byggnaden, väljer att inrätta sig efter avdragsreglerna framför att, med
förlorad avdragsrätt, tillgodose kraven på tidsenlig standard hos och rationell
användning av byggnaden. Såsom framhållits i motionerna är utvecklingen
den att jordbrukets ekonomibyggnader befinner sig i fortgående försämring.
Om frågan bedömes ur samhällsekonomisk synpunkt är det föga
tillfredsställande, att ägaren får avdrag för kostnader, som likväl inte medger
ett ändamålsenligt utnyttjande av byggnaden, medan avdrag vägras, om
ett motsvarande belopp användes för att sätta byggnaden i stånd, låt vara
genom viss ombyggnad eller omändring. I sistnämnda fall har dock ägaren
med samma kostnad vunnit ett resultat, som möjliggör ökat ekonomiskt
utbyte och därmed även ökade skatteintäkter för det allmänna.

Utskottet vill erinra om att en särskild sektion inom skatteiagssakkunniga
i en i mars 1963 avgiven promemoria föreslagit ändrade bestämmelser om
avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader, avseende en höjning
av avskrivningsunderlaget och avskrivningprocenten. Frågan är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning. Det synes utskottet lämpligt, att det i motionerna
berörda spörsmålet om gränsdragning mellan avdragsgilla och icke
avdragsgilla kostnader för byggnadsarbeten i nämnda sammanhang blir
föremål för skyndsam översyn. Utskottet tillstyrker sålunda motionerna
1:558 och 11:676.

I motionerna —--• ( = utskottet s. 7 rad 16 uppifrån—rad 15 nedifrån)

---till godo.

Utskottet ställer sig positivt även till nu förevarande motionsyrkande.
Visserligen föreligger genom särskild lagstiftning rätt till förlustutjämning
mellan olika beskattningsår, men detta torde inte vara till fyllest i nu
förevarande sammanhang. På grund av variationer år från år i reparationskostnaderna
och inte minst med tanke på den storlek marginalskatten i de
aktuella fallen kan få föreligger enligt utskottets mening ett verkligt behov
av rätt till skattefria avsättningar till reparationsfonder beträffande
hyresfastigheter i enskild ägo. Härvid må erinras om att de allmännyttiga
bostadsföretagen genom skattelagstiftningens utformning för närvarande
har goda möjligheter att avsätta medel för att, när det behövs, sätta fastigheterna
i stånd. Detta är till fördel inte minst för hyresgästerna. Det är ett
skälighetskrav, att övriga ägare av hyresfastigheter beredes liknande möjligheter
till fonderingar. Utskottet vill framhålla, att en anordning med
skattefria avsättningar till sådana reparationsfonder på längre sikt inte
leder till något skattebortfall för det allmänna utan endast till omfördelning
av skatten på skilda år. Betryggande garanti mot missbruk torde
föreligga, om man, såsom motionärerna förordat, binder fondavsättningen
vid fastigheten som sådan. Med det anförda vill utskottet, som instämmer i
motionärernas uppfattning att frågan hör lösas skyndsamt utan att resulta -

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 38 år 196i

tet av allmänna skatteberedningens arbete avvaktas, tillstyrka motionerna
1:81 och 11:98.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna 1:81 av herr
Stefanson m. fl. och 11:98 av herr Källenius m. fl. i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning i
syfte att så ändra beskattningsreglerna i fråga om beräkning
av inkomst av annan fastighet (hyresfastighet), att avdrag
får göras med visst belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov; samt

2) med bifall till de likalydande motionerna 1:558 av
herr Axel Kristiansson m. fl. och 11:676 av herr Börjesson
i Glömminge m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
prövning och förslag till sådana ändringar i kommunalskattelagen,
att avdrag för reparation och underhåll medges
för kostnader för iståndsättande av ekonomibyggnad å jordbruksfastighet
till en nivå, som kan anses motsvara en
rationell användning.

Emil Kihlströms Tryckeri AB Stockholm 1964
640828