Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1964
1
Nr 29
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
beträffande alkohollagstiftningen.
Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1)
de likalydande motionerna 1:15 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
11:25 av herr Wiklund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande påföljd
för den som på offentlig plats eller under liknande förhållanden bjuder minderårig
på alkoholdrycker»;
2) de likalydande motionerna I: 54 av herrar Schött och Åkerlund samt
11:69 av herr Wennerfors m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära förslag om sådan ändring i bestämmelserna
om maltdrycksförsäljning och maltdrycksbeskattning att ett s. k. mellanöl
med en högsta alkoholhalt av 3,6 viktprocent kan introduceras och saluföras
under förhållandevis fria former»;
3) de likalydande motionerna I: 128 av herr Erik Filip Petersson och
II: 157 av herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari hemställts,
»A. att riksdagen måtte besluta om sådan ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
att vid ombyte av utskänkningsställe jämlikt 45 § Rff den
tillståndsgivande myndigheten skall äga rätt att jämlikt 38 § föreskriva
särskilda villkor och ordningsföreskrifter för utskänkningens bedrivande,
samt
B. att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderligt förslag till lagtext»;
4)
de likalydande motionerna I: 200 av herr Bengtson m. fl. och II: 246
av herr Hamrin i Jönköping m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att lägsta åldersgränsen för utskänkning av alkoholhaltiga drycker
i likhet med utminuteringsgränsen fastställes till 21 år»;
5) de likalydande motionerna 1:340 av fru Olsson och 11:373 av herr
Börjesson i Falköping m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning samt förslag angående
allmän registrering av spritinköpen genom inköpskort i enlighet med vad
som anförts i motionerna»; samt
6) motionen 11:678 av herr Dickson, vari hemställts, »att riksdagen nu
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 29
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196i
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t begära sådan åtgärd att det renade
brännvinet, försöksvis och tills vidare, upphör att tillverkas och saluföras».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna 11:25, 11:69, II: 157, 11:246, 11:373 och
II: 678.
Frågornas tidigare behandling
Motioner avseende påföljd för den som bjuder minderårig på alkohol
samt om höjning av åldersgränsen för utskänkning till 21 år ävensom om
inköpsregistrering och om förbud mot tillverkning och saluförande av renat
brännvin väcktes även vid 1963 års riksdag och behandlades i anslutning
till den då framlagda propositionen, nr 82, om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen.
I sitt av riksdagen beträffande dessa frågor godkända
betänkande nr 41 avstyrkte 1963 års bevillningsutskott samtliga nämnda
motionsyrkanden i dessa frågor och anförde därvid bl. a. följande.
Utskottet vill erinra om att departementschefen i svar på en enkel fråga av
herr Hamrin i Jönköping av samma innebörd som nu förevarande motionsyrkande
framhållit, att han i samband med avgivande av proposition till
1963 års vårriksdag rörande åtskilliga förslag, som syftade till att hindra
illegala spritöverlåtelser, inte minst till ungdomar, ämnade ta ställning till
detta spörsmål. Departementschefen framhöll samtidigt, att, såvitt han då
kunde bedöma, en utvidgning av det straffbara området torde vara förenad
med betydande praktiska svårigheter. Något förslag härom har inte framlagts
i den nu förevarande propositionen. Departementschefen har emellertid
vid sin prövning av frågan inte ansett sig böra vidtaga någon åtgärd
härutinnan. Inte heller utskottet har vid sina överväganden funnit sig böra
tillstyrka utredning av frågan.
Vad angår de vid riksdagens början väckta likalydande motionerna I: 30
och II: 35 om höjning av åldersgränsen vid rusdrycksutskänkning från 18 till
21 år vill utskottet erinra om att en sådan höjning av åldersgränsen föreslogs
av 1944 års nykterhetskommitté men avvisades av vederbörande departementschef
i propositionen nr 151 till 1954 års riksdag. Därvid åberopade departementschefen
bl. a. att inga nämnvärda fördelar skulle vara att vinna
genom en sådan åtgärd, som dessutom skulle kunna föranleda svårigheter i
tillämpningen. Även om missbruket av alkohol tilltagit hos ungdomen under
senare år, anser utskottet likväl förenämnda departementschefsuttalande i
huvudsak alltjämt äga giltighet. Frågan bör emellertid ägnas fortsatt uppmärksamhet.
I fråga om yrkandet om allmän inköpsregistrering erinrade utskottet om
att nykterhetskommittén vid sina överväganden funnit sig inte kunna förorda
en sådan registrering. Denna uppfattning har under remissbehandlingen
vunnit stöd av så gott som samtliga remissinstanser. En allmän inköpsregistrering
skulle medföra betydande kostnader ävensom vissa av de
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196A
negativa verkningar, som ansågs förenade med motbokssystemet och som
bidrog till dess slopande.
Beträffande motionsyrkandet om det renade brännvinet anförde utskottet
att denna vara tyvärr alltjämt intog en alltför dominerande ställning inom
spritdryckskonsumtionen. Att såsom motionärerna förordat slopa tillverkning
och försäljning av renat brännvin strider emellertid mot den regel som
hittills varit vägledande då det gäller alkoholhaltiga drycker, nämligen att
konsumenternas efterfrågan av olika sortiment såvitt möjligt bör respekteras.
Utskottet ville emellertid uttala, att anledning syntes föreligga att
följa utvecklingen på detta område och att — om så befinnes lämpligt -— åtgärder
i syfte att sänka alkoholhalten hos spritdrycker genomfördes.
Frågan om ett s. k. mellanöl behandlades av 1957 års riksdag i anslutning
till den då framlagda propositionen nr 143. I bevillningsutskottets betänkande
nr 43/1957 anförde utskottet, att ett försök borde göras att i enlighet
med förslaget införa ett mellanöl om högst 3,6 viktprocent. Skulle det
visa sig att detta försök inte slog väl ut, fick självfallet övervägas att beträda
andra vägar. Båda kamrarna avslog emellertid framställningen. I ett interpellationssvar
under 1963 års höstriksdag förklarade finansministern att
han fortfarande ansåg att liberalare försäljningsbestämmelser bör kunna
införas för ett mellanöl. Han sade sig vidare inte vara främmande för tanken
att i en framtid på nytt aktualisera denna fråga om förutsättningar för ett
positivt gensvar i riksdagen skulle visa sig föreligga.
Gällande bestämmelser angående meddelande av föreskrifter och inskränkningar
i tillstånd till årsutskänkning av rusdrycker samt beträffande ombyte
av utskänkningslokal återfinnes i huvudsak i 31, 38 och 45 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen.
De angivna paragraferna har följande lydelse.
31 §.
Till utskänkning, som avstyrkts av komunens fullmäktige, må länsstyrelsen
ej meddela tillstånd.
Finna fullmäktige med hänsyn till särskilda förhållanden inskränkningar
erforderliga i fråga om utskänkningens bedrivande, är länsstyrelsen skyldig
att vid tillstånds meddelande fastställa vad fullmäktige i sådant hänseende
föreslagit, i den mån inskränkningarna icke
1) strida mot det i 7 § angivna syftet eller eljest mot bestämmelserna i
denna förordning eller annan allmän författning,
2) röra måltidstvång, kvantitetsbegränsning eller tiden för utskänkningens
början eller
3) innebära förbud mot utskänkning till viss person eller viss kategori
av personer.
Hava fullmäktige föreslagit visst högsta antal utskänkningsställen eller
förbud mot utskänkningsställes förläggning till viss del av kommunen, må
länsstyrelsen ej överskrida nämnda antal eller förlägga utskänkningsställe
inom kommundelen i fråga.
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196b
38 §.
När det finnes påkallat av särskilda förhållanden, äger länsstyrelsen vid
tillstånds meddelande, jämte det länsstyrelsen fastställer av kommunen föreslagna
inskränkningar enligt 31 §, lämna föreskrifter rörande utskänkningen,
dock ej av sådan art som angives under 1)—3) i andra stycket av nämnda
paragraf.
45 §.
Ombyte av utskänkningsställe må ske efter medgivande av den myndighet
som meddelat tillstånd till utskänkningen. över ansökan om sådant medgivande
skall intendenten för utskänkningsärenden inhämta yttrande från
dem som blivit hörda i tillståndsärendet och därefter med eget utlåtande
överlämna handlingarna till vederbörande tillståndsmyndighet.
Inrättande av drinkbar eller annan väsentlig ändring i utskänkningslokalernas
anordnande eller införande av självservering för rusdrycker må
ske endast efter godkännande av intendenten för utskänkningsärenden.
Motionerna
I de likalydande motionerna I: 15 och II: 25 erinrar motionärerna beträffande
spörsmålet om påföljd för den, som bjuder minderårig på alkoholdrycker,
att det vid den hittillsvarande behandlingen av denna fråga, som
först på senare år aktualiserats, med rätta framhållits, att den är svårlöst.
Det kan naturligtvis inte vara fråga om — vilket framhölls i motionerna
i fjol — att verkningarna av en lagskärpning skulle sträcka sig in på hemmens
område. Däremot borde undersökas, om inte bjudande av alkoholdrycker
till minderåriga på offentlig plats eller under liknande förhållanden
(t. ex. i portgång) skulle kunna straffbeläggas. Det är givetvis inte lätt att
förhindra ett sådant förfarande i och för sig, men däremot skulle ett stadgande
av denna innebörd, synes det motionärerna, ge möjlighet till ingripande
i flagranta fall.
Motionärerna hänvisar till att det redan finns ett stadgande av snarlik
innebörd, nämligen när det gäller ungdomsvårdsskolornas elever.
Som ett motiv för införande att ett s. k. mellanöl anför motionärerna i de
likalydande motionerna I: 5i och 11: 69 att inte enbart vinet utan även ölet
kan komma i fråga som ersättning för brännvinet. I Danmark, där brännvinspriset
numera snarare är lägre än högre än hos oss, svarar ölet för inemot
3/4 av den totala alkoholförbrukningen, mätt i ren alkohol per invånare,
medan starkspritkonsumtionen är relativt liten. Kunde vi hos oss, om än
i begränsad omfattning, åstadkomma en utveckling i »dansk riktning», vore
det förvisso av stort nykterhetspolitiskt värde.
Om ölet framgångsrikt skall kunna konkurrera med brännvinet, måste
det emellertid vara fråga om en kvalitetsbetonad produkt, starkare och
fylligare än vanligt Öl klass II. Den måste också få saluföras under fria
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196b 5
villkor, exempelvis i speceributiker och på motsvarande försäljningsställen.
Det 4,5-procentiga starkölet, som närmast kommer i blickfältet, uppfyller
väl kvalitetsfordringarna, men då det av många anses alltför alkoholstarkt
för att ifrågakomma för utminutering annat än i Systembolagets
regi, torde tillskapandet av ett s. k. mellanöl — med en alkoholstyrka
av högst 3,6 viktprocent, dvs. mittemellan starkölets och det vanlika
ölets — utgöra den lämpligaste lösningen. Tekniskt är det möjligt
att brygga ett mellanöl som i smak och kvalitet är jämförbart med starkölet.
Flera utländska ölsorter, som blivit vida berömda för sin höga kvalitet,
ligger vad alkoholstyrkan beträffar just på mellanölsnivå. Rimligtvis
borde också ett 3,6-procentigt Öl beskattas lindrigare än det 4,5-procentiga
starkölet.
Att förslaget föll 1957 torde delvis ha hängt samman med den ringa
erfarenhet man då ännu hade av starkölets konsekvenser samt den tveksamhet
angående friare försäljningsformer och utökat alkoholsortiment som
i och för sig kunde vara motiverad till följd av det starkt försämrade
nykterhetsläget åren närmast efter ikraftträdandet av 1954 års reform.
Sedan dess har situationen i flera avseenden förbättrats, samtidigt som
det synes alltmer uppenbart att maltdrycker i ett försälj ningssystem med
icke-ransonerad starksprit inte annat än i sällsynta undantagsfall nyttjas
i berusningssyfte. Under spritstrejken, då i ett visst skede alkoholkonsumenterna
var hänvisade uteslutande till maltdrycker, steg bl. a. starkölsförsäljningen
kraftigt. Samtidigt noterades en unik förbättring av
nykterhetstillståndet. Inte minst denna erfarenhet bör vara ägnad att
minska farhågorna för negativa biverkningar av ett försök med i huvudsak
fri försäljning av ett s. k. mellanöl.
Sambandet mellan restaurangbesök och ungdomsfylleri inger enligt
motionärerna i de likalydande motionerna I: 128 och II: 157 allvarliga farhågor
och manar till försiktighet vid utskänkning av rusdrycker vid drinkoch
självbetjäningsbarer. Även om lokalerna utformas så, att översynen
blir god, föreligger betydande svårigheter för självbetjäningsbarens kassörska
att utskänka rusdrycker och samtidigt bedöma kundens ålder och
nykterhetstillstånd samt tillse, att rusdrycker icke hämtas till annan person,
och övervaka ordningen i lokalen enligt gällande försäljningsförordning.
1959 års utskänkningsutredning betonade, att samtidigt som man ägnar uppmärksamhet
åt frågan om lokalernas utformning, må det även »erinras om
bestämmelsen i 38 § Rff, enligt vilken länsstyrelsen, när det finnes påkallat
av särskilda förhållanden, äger lämna föreskrifter rörande utskänkningen,
exempelvis särskilda ordningsföreskrifter eller förbud att utskänka rusdrycker
över bardisk» (s. 154 SOU 1961:52).
Om de ordnings- och nykterhetsvårdande myndigheterna med hänsyn till
dessa synpunkter skulle föreslå särskilda villkor för anställande av hovmäs
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1964
tare för övervakning i barlokalen e. d., skulle detta endast kunna vinna
beaktande vid utskänkningstillståndets meddelande. Därest ett restaurangföretag
redan erhållit tillstånd för rusdrycksutskänkning och under den löpande
oktroj perioden byter lokaler och ändrar sina verksamhetsformer från
bordsservering till självservering av rusdrycker, äger länsstyrelsen enligt
kontrollstyrelsens utlåtande i sådant ärende icke rätt att på förslag av
remissmyndigheterna föreskriva särskilda villkor jämlikt 38 § rusdrycksförsäljningsförordningen.
Det måste enligt motionärernas mening vara orimligt, att särskilda villkor
skall kunna meddelas vid ett utskänkningstillstånds meddelande men däremot
icke under löpande oktroj period vid ombyte av lokaler, trots att den
nya verksamheten får en i grunden förändrad karaktär genom inrättandet
av drink- och självbetjäningsbar för utskänkning av rusdrycker.
Motionärerna i de likalvdande motionerna 1: 200 och II: 246 anför att intervjuer
med för fylleri anhållen ungdom har visat, att inte så få berusat
sig på restaurang. Ungdomen får tyvärr alltså tidigare alkoholvanor
än förr, vilket ökar riskerna. Särskilt ödesdiger torde i detta sammanhang
vara den oavbrutna populariseringen av vinerna. Ungdomens tilltagande
alkoholkonsumtion torde också ha återverkningar i trafikhänseende. Den
långa raden av bilolyckor under färder från nöjestillställningar lär ofta
ha samband med alkoholförtäring, kanske inte sällan på restauranger. Tyvärr
måste man dessutom framhålla att restaurangnäringen — alla välvilliga
deklarationer till trots — gör föga för att popularisera de många utmärkta
fest- och sällskapsdryckerna, som borde passa bra för de ofta bilande
gästerna.
Det är svårt att finna någon rimlig förklaring till skillnaden i åldersgräns
vid besök i systembutiker och på alkoholrestauranger. Med hänsyn
till önskvärdheten av att åtminstone uppskjuta ungdomens kontakt med
alkoholen borde åldersgränsen vara densamma i bägge fallen.
Mycket borde göras för att bromsa det tilltagande ungdomsfylleriet, vilket
i sin tur sammanhänger med ungdomens tidiga och intensiva alkoholvanor.
Upplysning och information måste användas i betydligt större omfattning,
t. ex. i TV, som tyvärr knappast uppmärksammat det här aktualiserade
problemet. Nykterlietsorganisationema borde också få betydligt större resurser,
liksom de som verkar för att popularisera alkoholfria kvalitetsdrycker.
Men även lagen måste användas. Därvid förefaller en likformig
21-årsgräns vara en angelägen reform.
I de likalydande motionerna I: 340 och II: 373 hävdar motionärerna i fråga
om kostnaderna för inköpsregistrering att det gäller en avvägning mellan
en engångskostnad och de stora summor samhället får betala för
de vådor ett ökat fylleri medför såsom kriminalitet, vård etc. Varje
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196b
år tvingas man att öka anslagen till nykterhetsvården utöver vad penningvärdeförsämringen,
löneökningarna etc. motiverar. Med sämre nykterhetstillstånd
i landet måste givetvis också de anslag öka som används för att
bota skadorna.
Nykterhetslagkommittén har anfört att metoden med allmän registrering
skulle föra med sig samma negativa psykologiska verkningar som ansetts
förknippade med motbokssystemet. Motionärerna finner inga skäl tala för
en sådan bedömning. Det psykologiskt negativa med motbokssystemet var
otvivelaktigt ransoneringen och inte själva registreringen. En allmän registrering
utan ransonering, som motionärerna vill förorda, torde över huvud
taget inte ha någon negativ psykologisk verkan.
Det kan nämnas, att det finländska systemet har visat att måttliga spritkonsumenter
över huvud inte ens reflekterar över registreringen. För dem
innebär uppvisande av inköpskortet inte större olägenheter än en vanlig legitimation
vid post och andra inrättningar. För övrigt bör nykterhetslagkommitténs
invändningar härvidlag ses mot bakgrunden av att en mer
eller mindre allmän legitimation nu tillämpas vid systembutikerna. I detta
fall skulle man med samma fog kunna säga att legitimationen är en olägenhet
för den stora allmänhet som inte tillhör missbrukarna.
Systemet med allmän registrering måste enligt motionärernas mening
komma till enbart för att den nödvändiga kontrollen över missbrukare och
yrkeslangare skall kunna utövas på ett effektivt sätt. På grund av vad
motionärerna anfört finner de det nödvändigt att frågan om allmän inköpsregistrering
upptages till förnyad prövning.
I motionen II: 678 hävdas att det för allt fler borde stå klart att hittills
vidtagna åtgärder alls inte räckt till för att rå på de omätliga skador, tragedier
och olyckor som alkoholen, direkt och indirekt, åstadkommer i vårt folk.
Nya vägar måste därför skyndsamt prövas. Är man ovillig till detta drar man
på sig ett stort ansvar. Ur en vid 1963 års riksdag väckt motion i samma fråga
återger motionären följande.
Det renade brännvinet är en vätska som förtäres så gott som uteslutande
för att nå en högre eller lägre berusningseffekt. Det fyller intet annat ändamål,
och tusentals människor här i landet skulle ha gott av om det inte
funnes till.
Utskottet
I motionerna I: 15 och II: 25 hemställes om utredning och förslag rörande
påföljd för den som på offentlig plats eller under liknande förhållanden
bjuder minderårig på alkoholdrycker.
Frågan härom behandlades av 1963 års bevillningsutskott, som — med
hänvisning till ett departementschefsuttalande om att en utvidgning av det
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196t
straffbara området på sätt motionärerna yrkat torde vara förenad med betydande
praktiska svårigheter — inte fann sig böra tillstyrka utredning av
frågan.
Utskottet kan icke finna att i de förevarande motionerna framförts några
skäl för ett ändrat ställningstagande i denna fråga. Det synes ej heller
utskottet som om de påtalade missförhållandena skulle vara av sådan omfattning
att de motiverar en särlagstiftning. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna I: 15 och II: 25.
Motionärerna i motionerna 1: 54 och II: 69 hemställer om riksdagsskrivelse
i syfte att ett s. k. mellanöl skall få saluföras. Mellanölet skulle enligt
motionärernas uppfattning kunna medverka till en minskad brännvinskonsumtion.
Utskottet vill i denna fråga endast framhålla att den önskade åtgärden
torde få anses innebära ett sådant ingrepp i nykterhetspolitiskt avseende
att riksdagen enligt utskottets mening icke bör ta ställning till frågan med
mindre förslag härom framlägges i proposition. Utskottet anser sig således
icke nu på de i motionerna anförda grunderna böra upptaga nykterhetspolitiska
principer till omprövning. Som motionärerna framhållit är emellertid
frågan om mellanöl redan föremål för finansministerns uppmärksamhet.
Spörsmålet måste enligt utskottets mening bedömas inte endast ur
försäljnings- utan även ur beskattningssynpunkt. Med det anförda avstyrker
utskottet motionerna I: 54 och II: 69.
I motionerna I: 128 och II: 157 hemställes om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
av innebörd att den tillståndsgivande myndigheten
skall få rätt att vid ombyte av utskänkningslokal föreskriva särskilda villkor
och ordningsföreskrifter för utskänkningens bedrivande.
De nu gällande bestämmelserna har av kontrollstyrelsen tolkats så att
dylika föreskrifter får utfärdas endast i samband med meddelande av tillstånd
och inte vid ombyte av utskänkningslokal. Bestämmelserna torde ha
utformats i syfte att tillgodose restauratörernas anspråk på trygghet i sin
näringsutövning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det inte kan anses tillfredsställande
att vid ombyte av lokal en restauratör — i strid mot de kommunnala
intressena — skall kunna öppna en helt ny typ av utskänkningsrörelse.
Problemets räckvidd synes emellertid i hög grad reduceras av den omständigheten
att tillstånden till utskänkning löper på fyra år och att en
restauratör, som under en tillståndsperiod byter lokal och bekostar ny inredning
utan att därvid ta hänsyn till de kommunala önskemålen, kan
äventyra sin fortsatta verksamhet, när tillståndet blir föremål för omprövning
efter periodens utgång. Det av motionärerna åberopade fallet illustrerar
det angivna förhållandet eftersom restauratören där — enligt vad som
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196i
9
upplysts — respekterat de kommunala önskemålen utan att vara tvungen
därtill. Utskottet finner därför det väckta spörsmålet icke påkalla några
omedelbara åtgärder, men anser att frågan bör observeras i samband med
kommande ändringar i rusdryckslagstiftningen. Hänsyn måste därvid tagas
till såväl näringsutövarnas som de kommunala organens berättigade intressen.
Det bör således icke komma i fråga att det kommunala vetot kan
tillgripas mot en restauratör, som genom omständigheter över vilka han
inte kan råda, tvingas byta lokal under en oktroj period och i den nya lokalen
etablerar en rörelse, vilken i stort sett är jämförlig med den tidigare
verksamheten. Ej heller bör bestämmelserna ge möjlighet att i strid mot
de kommunala intressena starta nya typer av restauranger. Det torde få
ankomma på kontrollstyrelsen, som enligt vad utskottet erfarit har sin
uppmärksamhet fäst på frågan, att i lämpligt sammanhang utarbeta och
framlägga förslag i ämnet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
I: 128 och II: 157.
Höjning av åldersgränsen för utskänkning av alkoholhaltiga drycker till
21 år yrkas i motionerna I: 200 och II: 246. Då detta yrkande behandlades
av 1963 års bevillningsutskott hänvisade utskottet till ett departementschefsuttalande
om att inga nämnvärda fördelar skulle vara att vinna genom
en sådan åtgärd, som dessutom skulle kunna föranleda svårigheter i
tillämpningen. Även om missbruket av alkohol tilltagit hos ungdomen under
senare år ansåg utskottet likväl detta uttalande i huvudsak alltjämt äga
giltighet. Utskottet framhöll att frågan emellertid borde ägnas fortsatt uppmärksamhet.
Av tillgängliga uppgifter rörande alkoholmissbruket under år 1963 framgår
att fylleriförseelserna sjunkit över lag jämfört med föregående år och
att ungdomsfylleriet i städerna visar en större nedgång än fylleriet i övrigt.
Under sådana förhållanden kan utskottet inte finna anledning förorda skärpning
i fråga om åldersgränsen vid utskänkning och avstyrker med det anförda
motionerna 1: 200 och II: 246.
Yrkandet i motionerna 1:340 och 11:373 om riksdagsskrivelse i syfte
att införa en allmän inköpsregistrering av spritinköp behandlades även
av 1963 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionsyrkandena härom
och i stället förordade det då i propositionen framlagda förslaget om skärpning
av legitimationskontrollen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan. Den beslutade skärpningen i legitimationskontrollen träder
i kraft den 1 april 1964. För närvarande kan alltså inte några erfarenheter
av effekten av 1963 års riksdagsbeslut i dessa frågor redovisas.
Utskottet vill därför förorda att förslag till reformer på utminuteringens
område inte tas upp till prövning, innan man kan överblicka verkningarna
av de redan beslutade åtgärderna. Med hänsyn härtill kan utskottet inte
biträda skrivelseyrkandet i motionerna I: 340 och II: 373.
10 Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1964
Beträffande yrkandet i motionen II: 678 om förbud mot tillverkning och
saluförande av renat brännvin vill utskottet erinra om att 1963 års bevillningsutskott
i denna fråga uttalade, att anledning föreligger att följa utvecklingen
beträffande det renade brännvinets andel av spritdryckssortimentet.
Om man granskar denna utveckling finner man att en viss minskning
av konsumtionen av renat brännvin ägt rum under senare år. Oavsett
detta finner utskottet det yrkade förbudet mot renat brännvin vara ett
ingrepp i konsumenternas fria val, som knappast kan motiveras av nykterhetsskäl.
Det skulle troligen inte vara förenat med några svårigheter att
genom beskattningen styra konsumtionen mot andra spritdrycker, men
såvitt utskottet kan bedöma finns ej anledning antaga att en sådan utveckling
skulle förbättra nykterhetsläget. Med det anförda avstyrker utskottet
motionen II: 678.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 15 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 25 av herr Wiklund m. fl. om påföljd för
den som bjuder minderårig på alkohol,
2) de likalydande motionerna I: 54 av herrar Schött och
Åkerlund samt II: 69 av herr Wennerfors m. fl. om saluförande
av ett s. k. mellanöl,
3) de likalydande motionerna I: 128 av herr Erik Filip
Petersson och II: 157 av herr Hamrin i Jönköping m. fl. om
ordningsföreskrifter vid utskänkning av rusdrycker,
4) de likalydande motionerna 1:200 av herr Bengtson
m. fl. och II: 246 av herr Hamrin i Jönköping m. fl. om
höjning av åldersgränsen för utskänkning av alkoholhaltiga
drycker,
5) de likalydande motionerna 1:340 av fru Olsson och
II: 373 av herr Börjesson i Falköping m. fl. om allmän registrering
av spritinköp, ävensom
6) motionen II: 678 av herr Dickson om åtgärder för
att bringa tillverkning och saluförande av renat brännvin
att upphöra,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 mars 1964
På bevillningsutskottets vägnar:
JOHN ERICSSON
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196i
11
Närvarande:
från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson*,
fröken Ranmark, herrar Stefanson*, Yngve Nilsson, Elof sson, Wärnberg,
Gösta Jacobsson, Paul Jansson och Erik Filip Petersson; samt
från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Gustafson i Göteborg*, Engkvist, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik,
Kristenson i Göteborg, Fälldin* och fru Kristensson.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
Reservationer
I) av herrar Stefanson, Wärnberg, Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Engkvist och Fälldin, vilka ansett,
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som på s. 7 börjar »I motionerna
I: 15 och II: 25» och som på s. 8 slutar med orden »motionerna I: 15
och II: 25» bort erhålla följande lydelse:
»I motionerna I: 15 och II: 25 hemställes om utredning och förslag rörande
påföljd för den som på offentlig plats eller under liknande förhållanden
bjuder minderårig på alkoholdrycker. Mot denna tanke har anförts, att en
utvidgning av det straffbara området på angivet sätt skulle vara förenad med
praktiska svårigheter. Å andra sidan synes det utskottet i hög grad stötande,
att samhället står utan maktmedel att inskrida mot dem som bjuder minderåriga
på alkoholdrycker på offentlig plats. Utredning bör därför ske hur
de praktiska svårigheter som kan vara förenade med en utvidgning av
det straffbara området kan övervinnas. Det bör också övervägas vilka andra
åtgärder utöver en straffpåföljd som kan vidtagas från samhällets sida för
att stävja de här påtalade förhållandena, t. ex. eventuell avstängning under
viss tid av bjudaren från rätt att inköpa rusdrycker, upplysningsåtgärder
etc. Det bör tillfogas, att finansministern i ett interpellationssvar hösten
1962 ställde i utsikt att en lagändring i förevarande syfte skulle övervägas.
Detta har emellertid inte kommit till stånd. Utskottet anser sig på här
angivna skäl böra tillstyrka yrkandet i motionerna.»
dels ock att utskottet under 1) bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 15 av fru Hamrin-Thorell in. fl.
och II: 25 av herr Wiklund m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning och förslag rörande påföljd för den som på offentlig
plats eller under liknande förhållanden bjuder minderåriga på alkolholdrycker.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 1964
II) av herrar Erik Filip Petersson och Engkvist vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som på s. 9 börjar med orden
»Höjning av åldersgränsen» och slutar med orden »motionerna I: 200 och
II: 246.» bort erhålla följande lydelse:
»I de likalydande motionerna I: 200 och II: 246 har föreslagits, att åldersgränsen
vid utskänkning av alkoholhaltiga drycker måtte höjas från
18 till 21 år, d. v. s. till samma åldersgräns som gäller vid försäljning (utminutering).
Motionärerna framhåller, att alkoholbruket hland ungdom fortfarande
inger stark oro. Ungdomen synes få alkoholvanor i tidigare ålder
än förr, vilket ökar riskerna för alkoholmissbruk. En höjning av åldersgränsen
vid utskänkningen skulle uppenbarligen motverka ungdomsfylleriet.
Någon vägande anledning till att ha en lägre åldersgräns vid spritutskänkning
på restauranger än vid försäljning i systembutikerna finns inte.
Utskottet delar motionärernas uppfattning. Gränsfall kommer givetvis
alltid att finnas, och misstag vid åldersbedömningen kan inte helt undvikas.
Men en höjning av åldersgränsen torde kunna medverka till en sanering
av alkoholmissbruket bland ungdom i tonåren. Utskottet tillstyrker därför
det i förevarande motioner framställda yrkandet.»
dels ock att utskottet under 4) bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 200 och II: 246 måtte antaga
följande
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 50 § rusdrgcksförsäljningsförordningen den
26 maj 1954 (nr 521)
Härigenom förordnas, att 50 § rusdrycksförsäljningsförordningen den 26
maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
50 §.
Utskänkning må ej äga rum till den som kan antagas ej hava fyllt
tjugoett år.
Rusdrycker må — — — alkoholhaltiga drycker.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964.
Bevillningsutskottets betänkande nr 29 år 196i 13
III) av herrar Elof sson och Fälldin, vilka ansett
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande på s. 9, som börjar med orden
»Yrkandet i motionerna I: 340 och 11:373» och slutar med orden »i motionerna
I: 340 och II: 373.», bort erhålla följande lydelse:
»I motionerna I: 340 och II: 373 har yrkats på riksdagsskrivelse i syfte
att införa en allmän registrering av spritinköpen. Enligt utskottets mening
torde en sådan registrering få en avsevärd positiv effekt ur nykterhetspolitisk
synpunkt. Det kan sålunda väntas att både yrkesmässig langning och
andra otillåtna överlåtelser skulle kunna motverkas på ett betydligt effektivare
sätt än som nu är möjligt. Även i fråga om fall av spritmissbruk och
fall som gränsar till spritmissbruk skulle registreringen medföra bättre
möjligheter till lämpliga åtgärder. Såsom motionärerna framhållit är erfarenheterna
av en allmän registrering utomlands övervägande goda och
synes också bekräfta alt allmänheten har förståelse för registreringen och
dess nykterhetspolitiska syfte. Då registreringen inte skulle innefatta något
sådant moment av ransonering, som var karakteristiskt för motbokssystemet,
torde registreringen inte heller medföra de negativa verkningar, som den
i motbokssystemet ingående ransoneringen otvivelaktigt medförde. Utskottet
tillstyrker förevarande yrkande.»
dels ock att utskottet i anledning av det ovan anförda bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna I: 340 av fru Olsson
och II: 373 av herr Börjesson i Falköping m. fl. i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam prövning samt förslag angående allmän
registrering av spritinköp.