Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1964

1

Nr 28

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen för gåvor till
humanitära m. fl. ändamål samt för avgift till annat
trossamfund än svenska kyrkan.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 370 av fröken Andersson m. fl. och II: 444
av herr Gustafsson i Borås m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande införande av avdrag
vid taxering till statlig inkomstskatt på belopp som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål»; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 373 av fru Segerstedt Wiberg och herr
Per-Olof Hanson samt II: 445 av fru Gärde Widemar och herr Rimmerfors,
vari hemställts, »att riksdagen genom skrivelse till Kungl. Maj :t ville begära
en utredning av frågan om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för avgifter,
som erlägges av medlemmar i annat trossamfund än svenska kyrkan».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna II: 444 och II: 445.

Vid beräkning av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt
20 § kommunalskattelagen från förvärvskällans intäkter avräknas alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande.
Avdrag må därvid icke ske för den skattskyldiges levnadskostnader
och därtill hänförliga utgifter.

I praxis har avdrag för bidrag till vetenskaplig undervisning och forskning
inte ansetts kunna medgivas, såvida bidraget inte lämnats av rörelseidkare
till teknisk-vetenskaplig forskning inom den bransch, som rörelseidkaren
företräder. Icke heller har avdrag medgivits för gåvor till sociala
institutioner (se t. ex. RÅ 1941 ref. 5, RÄ 1941 Fi not. 534, RÅ 1943 ref. 20
och RÅ 1950 Fi not. 670).

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 sand. Nr 28

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 196b

Genom utslag den 9 februari 1950 (RÄ 1950 ref. 7) har avgift till mosaiska
församlingen i Stockholm inte ansetts avdragsgill vid taxering till
statlig inkomstskatt.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till allmännyttiga,
humanitära m. fl. ändamål har tidigare upprepade gånger varit
föremål för riksdagens behandling. Genom beslut vid 1938, 1939, 1941 och
1942 års riksdagar föreskrevs sålunda, att skattskyldig skulle äga rätt att
vid taxering visst år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåvor till luftvärnet och sjövärnskåren.
Denna avdragsrätt tillämpades senast vid 1943 års taxering.

Genom beslut av 1943 års riksdag bemyndigades vidare Kungl. Maj :t
medge, att skattskyldig vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åren 1944 och 1945 fick åtnjuta avdrag för penninggåvor ej understigande
visst belopp till internationellt hjälparbete för lindrande av
nöd bland civilbefolkningen i krigshärjade länder. Avdrag medgavs endast
om gåvobeloppet uppgått till minst 1 000 kronor.

De sålunda gjorda medgivandena har föranletts av särskilda förhållanden
och varit till tiden begränsade. Vid varje tillfälle, då fråga om sådan
avdragsrätt varit under bedömande, har av bevillningsutskottet uttalats,
att bestämmelser av detta slag innebar en uppenbar avvikelse från de
principer, som låg till grund för gällande lagstiftning. Därvid har utskottet
städse framhållit, att främjandet av bchjärtansvärda eller eljest allmännyttiga
ändamål inte borde ske i form av lättnader vid beskattningen
utan i förekommande fall genom direkta bidrag från statens sida.

Sedermera har vid flera tillfällen i väckta motioner framförts yrkanden
om avdragsrätt för gåvor.

Bl. a. hemställdes vid 1956 års riksdag att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle
begära utredning rörande rätt till avdrag vid taxering till statlig inkomstskatt
med förslagsvis belopp upp till tio procent av den taxerade inkomsten
och ett högsta avdragsgillt belopp av 1 000 kr., om den skattskyldige skänkt
beloppet till humanitära, litterära, religiösa eller vetenskapliga ändamål
eller till undervisningsändamål. Bevillningsutskottet fann i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 34 lämpligt att skattelagssakkunniga vid sin
prövning av frågan om avdrag för periodiskt understöd jämväl tog principiell
ställning till spörsmålet om avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga
ändamål och därvid övervägde de synpunkter motionärerna anfört.

I ett den 20 december 1956 avgivet betänkande med förslag till bestämmelser
om avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd samt om
avdragsrätt för studieunderstödet, m. m. har skattelagssakkunniga behandlat
frågan om avdrag för periodiskt understöd och gåvor till allmännyttiga
ändamål. De sakkunniga har därvid framhållit, att enbart den omständigheten
att ändamålen är behjärtansvärda och att institutionerna behöver
stöd ej utgör skäl för avdragsrätt vid beskattningen. Det kan vid

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 196A

förutsättningslöst övervägande befinnas lämpligare att understöd ges i annan
form, om understöd från det allmännas sida över huvud taget anses
böra ifrågakomma, särskilt om införande av avdragsrätt i och för sig skulle
åstadkomma olägenheter. För en bedömning är det emellertid i första hand
av betydelse att undersöka, vilka invändningar som kan framställas mot
den ifrågasatta utvidgningen av avdragssystemet vid den direkta beskattningen.
I detta hänseende har de sakkunniga bl. a. anfört följande.

Enligt grunderna för den direkta inkomstbeskattningens anordnande
bestämmes skatteförmågan med hänsyn till den skattskyldiges beskattningsbara
inkomst. Denna beräknas med beaktande av omkostnader för
inkomstens förvärvande och de nödvändigaste kostnaderna för livsuppehället
(existensminimum). Däremot anses det i princip inte vara av betydelse
för skatteförmågan hur inkomsten i övrigt av den skattskyldige i enlighet
med hans eget bestämmande disponeras för levnadskostnader, gåvor eller
sparande. Från denna regel föreligger undantag egentligen endast så till
vida, att avdrag av sociala skäl medges för vissa försäkringspremier. Med
hänsyn till anförda omständigheter skulle avdragsrätt för frivilliga understöd
till allmännyttiga ändamål kunna betecknas såsom ett avsteg från de
grunder, enligt vilka den direkta inkomstbeskattningen är uppbyggd. Skatteförmågeprincipen
torde alltså icke kunna åberopas såsom stöd för avdragsrätten.
Häremot kan ej med skäl invändas, att det skulle förhålla sig annorlunda,
om givaren utfäster sig att under visst antal år betala bidrag av
förevarande art. Eu sådan utfästelse är frivillig och bör ej tillmätas betydelse
för skatteförmågan lika litet som skyldighet att verkställa avbetalningar
å bosättningslån eller andra skulder.

Understödjande av allmännyttiga ändamål genom avdragsrätt för bidrag
därtill skulle medföra, att det stöd som lämnades skulle bli svårbedömligt
och ojämnt. Sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnade bidrag,
kunde tänkas bli gynnade på grund av att sådan inkomsttagare till följd av
den höga marginalskatten hade möjlighet att med mindre personlig uppoffring
stödja ändamål, som de ansåge behjärtansvärda. Omfattningen av de
bidrag, som skulle erhållas till de olika ändamålen, bleve i icke ringa mån
beroende av den energi och måhända även fördomsfrihet, varmed bidragsinsamlingen
handhades. Att bidragens antal och storlek icke alltid skulle
rätta sig efter ändamålets angelägenhetsgrad och behovets storlek är uppenbart.

Avgränsningen av de ändamål, vars främjande genom bidrag skulle ge
avdragsrätt, skulle möta betydande svårigheter. Med den utökning av de
kollektiva verksamhetsformerna i samhället, som under de senaste årtiondena
skett, tillgodoses genom sådan verksamhet en mängd ytterst skiftande
ändamål, som icke kan frånkännas egenskapen av allmännyttighet men beträffande
vilka det kan diskuteras, om det allmänna bör lämna stöd genom
skattenedsättning. Det torde icke vara möjligt att i skattelagstiftningen mera
exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka bidrag med
avdragsrätt kunde ges. Varje bestämmelse i sådan riktning av mera allmänt
innehåll skulle otvivelaktigt ge upphov till en mängd skattetvister. Beskattningsinyndigheterna
torde ofta sakna möjlighet att här fälla rättvisa avgöranden,
särskilt med hänsyn till att åtskilliga institutioner och sammanslutningar
bedriver verksamhet av ganska olikartad natur. Frågan huruvida
1* •—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 28

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 196i

och på vad sätt taxeringsmyndigheterna skulle kunna pröva att villkoren
för avdragsrätt vore uppfyllda är onekligen mycket komplicerad.

I vissa fall betalas bidrag till allmännyttiga ändamål under sådana former
att det är ogörligt att i erforderlig omfattning kontrollera, att bidragen
utbetalats, exempelvis då bidrag lämnats vid upptagande av kollekt eller
liknande insamlingar.

Bidrag lämnas ofta i form av medlemsavgifter till sammanslutningar,
som arbetar för allmännyttiga ändamål. Avdrag för sådan avgift får enligt
20 § KL inte ske. Införande av avdragsrätt för vissa slag av medlemsavgifter
(här bortses från avgifter som har karaktären av omkostnader i förvärvskälla)
skulle komplicera skattelagstiftningen i hög grad.

Av nu angivna skäl bar de sakkunniga inte ansett sig kunna förorda en
självständig avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål. De sakkunniga
har emellertid även framkastat tanken att — om det skulle befinnas
angeläget, att vid beskattningen hänsyn i någon form tas till skattskyldigs
utgifter av den beskaffenhet, varom här är fråga — en annan utväg än att
tillskapa en särskild avdragsform skulle tillgripas. Enklast kunde detta ske
genom att bestämmelserna om det nuvarande avdraget för försäkringspremier
o. d. ändrades så att avdragsrätten omfattade även avgifter eller bidrag
till vissa andra ändamål än försäkringar. Avdragsrätten skulle därvid såsom
nu vara begränsad till vissa maximibelopp. Åtskilliga avgifter och bidrag
till allmännyttiga ändamål eller till sammanslutningar hade ur social
synpunkt ett värde, som kan jämföras med försäkringsverksamhetens, och
det kunde därför icke anses föreligga avgörande principiella skäl mot att
skattskyldig medges en friare valrätt i fråga om utnyttjandet av ifrågavarande
av sociala skäl betingade avdrag. Tekniskt skulle en sådan ändring
kunna genomföras på jämförelsevis enkelt sätt genom ändring av 46 § 2
mom. kommunalskattelagen och 4 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

Motioner rörande avdrag vid beskattningen för bidrag till humanitära,
litterära, religiösa, vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål
har därefter flera gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet,
senast år 1961 men alltid avvisats.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 42/1961 framhöll utskottet
bland annat att även om det arbete, som utfördes av de många frivilliga organisationerna
på det humanitära, religiösa, vetenskapliga och kulturella
området, var värt all uppskattning — utskottet likväl inte kunde finna
lämpligt att samhällets stöd däråt skedde i form av skattelättnader för de
enskilda bidragsgivarna. Utskottet ansåg således att riksdagen inte borde
frångå sin tidigare intagna ståndpunkt att en avdragsrätt av denna art ej
bör införas. Utskottet erinrade också om att införandet av eu avdragsrätt
för gåvor skulle direkt strida mot och troligen tillintetgöra planerna på en
definitiv källskatt.

Av innehållet i förevarande motioner må här återges följande.

I motionerna 1: 370 och II: 444 framhålles att det i hög grad allmännyt -

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1964 5

tiga arbete som bedrives av t. ex. nykterhetsorganisationer, humanitära, kulturella
och vetenskapliga organisationer samt kristna samfund i stor utsträckning
bygger på den enskildes personliga intresse och offervilja. De
ekonomiska insatserna stimulerar det personliga engagemanget från många
synpunkter. Ytterst sett är det samhället som har den största vinsten av
människors personliga arbete och offer i skilda allmännyttiga sammanhang.
Verksamheten sättes ju i många fall in på att möta de behov som uppkommer
i det moderna samhället när det gäller bekämpandet av t. ex. ungdomsbrottslighet,
alkoholproblem, ungdomens fostran och karaktärsdaning m. m.
Erfarenheten ger vid handen att det inte räcker med de statliga och kommunala
åtgärder som vidtagits. De frivilliga insatser som göres från kristna
och ideella organisationer har vunnit erkännande även från statliga myndigheters
sida i skilda sammanhang och man förväntar än större insatser.

En avdragsrätt för gåvor till allmännyttiga ändamål skulle få en icke
oväsentlig stimulerande effekt på det frivilliga givandet. Avdragsrätten
skulle dessutom innebära en samhällets sanktion och erkännande av det
värdefulla i medborgarnas insatser. Vidgade möjligheter att ekonomiskt
stödja en verksamhet av detta slag skulle utan tvivel dra med sig ett fördjupat
personligt engagemang från givarnas sida, vilket också måste betraktas
som något värdefullt.

Enligt motionärerna kan en avdragsrätt av förevarande art inte anses
strida mot de principer som ligger till grund för den svenska skattelagstiftningen.
Avdragsrätten bör vara begränsad till beloppet och tillkomma vissa
bestämda organisationer, institutioner och fonder.

Motionärerna i de likalydande motionerna I: 373 och II: 445 framhåller
att de som utträtt ur svenska statskyrkan åtnjuter viss lindring i skattskyldigheten
därigenom att de påföres endast 60 procent av de belopp som eljest
debiteras för avgifter till svenska kyrkan, hennes prästerskap, kyrkomusiker
eller betjäning. Emellertid uttages i åtskilliga trossamfund högst betydande
avgifter för samfundens syften. De medel, som på detta sätt inflyter
till samfunden, används i första hand till rent religiösa ändamål såsom avlöning
till prästerskap, underhåll av gudstjänstlokaler, religionsundervisning
och andra rent rituella kostnader samt i vissa fall utgifter för samfundens
egna begravningsplatser. I andra hand bestrids i viss utsträckning
av dessa medel utgifter för understöd o. d. ändamål, huvudsakligen att likställa
med socialvård. Hos de flesta trossamfund torde finnas en klar uppdelning
av avgifternas användning för religiösa och andra ändamål.

De avgifter, som på detta vis åvilar dem som utträtt ur statskyrkan, och
som till eu högst betydande del är nödvändiga för att fullfölja deras samfunds
religiösa uppgifter, är f. n. icke till någon del avdragsgilla vid beskattningen
och denna omständighet gör att avgifterna kommer att verka synnerligen
betungande.

Mosaiska församlingen i Stockholm uttager årligen en avgift, som f. n.

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 196i

utgår med 2,7 procent av ett för varje medlem beräknat grundbelopp. Detta
grundbelopp består dels av den till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara
inkomsten och dels en hundradedel av förmögenheten. Denna avgift
ansågs tidigare vara avdragsgill vid den statliga beskattningen, eftersom
den betraktades såsom likställd med skatt till den borgerliga kommunen.
Ehuru avsikten icke varit att vid införande av källskatt utesluta avdragsrätt
för ifrågavarande avgifter, har den nya lydelsen av 4 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt tolkats så att någon rätt till avdrag för avgifterna
ej föreligger.

Den avdragsrätt, som tidigare förelegat för viss avgift till främmande
trossamfund utvisar att starka skäl ansetts föreligga för en sådan avdragsrätt.
Man har därvid beaktat, att dessa trossamfunds mycket värdefulla
verksamhet avlastat de borgerliga kommunerna och de territoriella församlingarna
högst betydande kostnader och betungande administrativt arbete.

Motionärerna understryker särskilt att endast den del av församlingsavgiftema
som utgår för religiösa ändamål bör vara avdragsgill.

Utskottet

I de motioner som utskottet i förevarande sammanhang har att behandla
upptas frågan om avdragsrätt för gåvor och avgifter vid inkomsttaxeringen.
I motionerna I: 370 och II: 444 hemställes sålunda, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om utredning rörande rätt till avdrag vid taxeringen
till statlig inkomstskatt för gåvor till humanitära, kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål. Motionärerna
förordar en begränsning av avdraget till viss procent av den skattskyldiges
inkomst, exempelvis 10 procent, och att det belopp som må avdragas fastställes
till förslagsvis högst 1 000 kronor. Avsikten med motionerna är att
fysiska personer genom avdragsrättens införande skall stimuleras till ytterligare
bidrag till ändamål av angiven art.

I motionerna I: 373 och II: 445 begäres utredning av frågan om avdragsrätt
vid inkomstbeskattningen för avgifter, som erlägges av medlemmar i
annat trossamfund än svenska kyrkan.

Utskottet vill med anledning härav framhålla följande.

Frågan om avdragsrätt vid inkomsttaxeringen för gåvor till olika allmännyttiga
ändamål har vid flerfaldiga tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling.

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har i den svenska
skattelagstiftningen stundom funnits regler om en begränsad rätt till
avdrag för gåvor till vissa allmännyttiga eller behjärtansvärda ändamål. De
medgivanden som av lagstiftaren därvid gjorts har emellertid alltid föranletts
av särskilda förhållanden och varit till tiden mycket begränsade.

När frågan om införande av en avdragsrätt för allmännyttiga och lik -

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 196b

nande ändamål varit under prövning har från riksdagens sida uttalats att
regler av förevarande art innebär en klar avvikelse från grundläggande principer
i den svenska skattelagstiftningen och att främjandet av allmännyttiga
eller liknande ändamål inte bör ske i form av lättnader vid beskattningen
utan genom direkta bidrag från statens sida.

Även om, som framhållits i de likalydande motionerna I: 370 och II: 444,
det ifrågasatta avdraget för gåvor till vissa från allmän synpunkt nödvändiga
eller värdefulla ändamål skulle kunna få en positiv inverkan på enskild
bidragsgivning till sådana ändamål kan utskottet inte ansluta sig till
den av motionärerna uttalade uppfattningen att en sådan avdragsrätt bör
införas.

Som framhållits av skattelagssakkunniga i deras år 1956 avgivna betänkande
skulle med största sannolikhet avgränsningen av de ändamål, vilkas
främjande genom bidrag skulle ge avdragsrätt, möta betydande svårigheter.
Att mera exakt ange de institutioner eller sammanslutningar, till vilka avdragsgilla
bidrag kunde ges, torde nämligen knappast vara möjligt. Avdragsrätten
skulle i stället behöva göras beroende av mera allmänt utformade
regler och detta i sin tur kunde förutsättas ge upphov till många och svårlösta
skattetvister.

Härtill kommer att den ifrågasatta avdragsrätten, med hänsyn till progressionen
i beskattningen, särskilt gynnar skattskyldiga med höga inkomster
och därmed också sådana ändamål, vartill högre inkomsttagare lämnar
bidrag.

Utskottet vill också understryka att åtskilliga av de ändamål motionärerna
vill stödja genom den yrkade avdragsrätten jämlikt 53 § kommunalskattelagen
redan intar en i viss mån privilegierad ställning i beskattningshänseende.
Med det anförda avstyrker utskottet utredningsyrkandet i motionerna
I: 370 och II: 444.

Vad härefter angår den i motionerna I: 373 och II: 445 ifrågasatta rätten
till avdrag för avgifter till främmande trossamfund vill utskottet som sin
mening framhålla att också införandet av en dylik avdragsrätt skulle innebära
ett avsteg från gällande principer för den svenska skattelagstiftningen.
Motionärerna syftar visserligen endast till en avdragsrätt för den del av församlingsavgifterna
som utgår för religiösa ändamål. Att i varje särskilt fall
avgöra i vad mån en församlingsavgift verkligen utgått för sådana ändamål
torde emellertid vara förenat med avsevärda svårigheter, och det kan inte
uteslutas att den av motionärerna förordade avdragsrätten skulle kunna
medföra avdragsrätt också för kostnader som för närvarande bedöms som
levnadskostnader. Enligt vad utskottet erfarit torde t. ex. de belopp Mosaiska
församlingen debiterar sina medlemmar till stor del användas för
andra än rent religiösa ändamål.

Med hänsyn härtill och då de som utträtt ur svenska kyrkan redan enligt
gällande lag är befriade från den del av avgifterna till svenska kyrkan som

8 Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1964

används för rent religiösa ändamål, kan utskottet inte ansluta sig till motionärernas
utredningsyrkande.

Avslutningsvis vill utskottet erinra om att införandet av en avdragsrätt
av den art som åsyftas i de inbördes likalydande motionerna 1:370 och
II. 444 samt I: 373 och II: 445 är ägnat att motverka planerna på genomförandet
av en definitiv källskatt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 370 av fröken Andersson
m. fl. och II: 444 av herr Gustafsson i Borås m. fl. om rätt
till avdrag vid beskattningen för gåvor till humanitära m. fl.
ändamål, ävensom

2) de likalydande motionerna 1:373 av fru Segerstedt
Wiberg och herr Per-Olof Hanson samt II: 445 av fru Gärde
Widemar och herr Rimmerfors om rätt till avdrag vid beskattningen
för avgift till annat trossamfund än svenska
kyrkan,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 april 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Oscar Carlsson, Wärnberg, Lundström, Gösta Jacobsson,
Enarsson, Sundin och Skårman; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Engkvist, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt, herrar Darlin, Kristenson
i Göteborg, Nilsson i Tvärålund och Broberg.

Reservation

av herrar Lundström, Gösta Jacobsson, Enarsson, Sundin, Skårman,
Magnusson i Borås, fru Nettelbrandt, herrar Darlin, Nilsson i Tvärålund och
Broberg, vilka — under åberopande av vad som anförts i de förevarande
motionerna 1:3/0 av fröken Andersson m. fl. och II: 444 av herr Gustafsson
i Borås m. fl. ävensom I: 373 av fru Segerstedt Wiberg och herr Per-Olof

Bevillningsutskottets betänkande nr 28 år 1964 9

Hanson samt II: 445 av fru Gärde Widemar och herr Rimmerfors — ansett,
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av motionerna I: 370 av fröken
Andersson m. fl. och II: 444 av herr Gustafsson i Borås
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande införande av viss rätt till avdrag vid den statliga
inkomstbeskattningen för belopp som den skattskyldige
skänkt till humanitära, kulturella, religiösa, vetenskapliga
eller eljest uppenbart allmännyttiga ändamål, samt

2) att motionerna 1:373 av fru Segerstedt Wiberg och
herr Per-Olof Hanson samt II: 445 av fru Gärde Widemar
och herr Rimmerfors måtte anses besvarade med vad utskottet
ovan hemställt.

ESSELTE A8. STHLM 64

412449