Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 196U

1

Nr 21

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade avskrivningsregler för byggnad som ingår i
rörelse eller jordbruk.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:292 av herr Mattsson m. fl. och 11:372
av herr Berglund m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande
sådan ändring av avskrivningsreglerna för byggnad som ingår i rörelse
eller jordbruk, att en ökad avskrivning kan medges under byggnadens
första tid»;

2) de likalydande motionerna 1:555 av herr Hermansson m. fl. och 11:691
av herr Mattsson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning för att skapa bättre avskrivningsmöjligheter
för växthus»; ävensom

3) de likalydande motionerna 1:557 av herrar Isacson och Sveningsson
samt 11:746 av herr Eliasson i Moholm m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som sin mening uttala, att den på grundval
av gällande skattelagstiftning i praxis tillämpade schablonmässiga avskrivningsprocenten
vad gäller jordbrukets byggnader icke är tillräcklig
för att motsvara den faktiska normala förslitningen av byggnaderna utan
bör sättas högre».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 1:292,1:555 och 1:557 (jfr 1:614).

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen må från bruttointäkt av j o r dbruksfastighet
avdrag göras för värdeminskning av till jordbruket
eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna
för driften nödiga bostadsbyggnader.

Närmare bestämmelser om värdeminskningsavdragets beräkning m. m. är
meddelade i punkt 2 av anvisningarna till 22 i§ kommunalskattelagen ävensom
i punkterna 2 b) och d), 3 och 4 i övergångsbestämmelserna till lagen
den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen.

1 B i haag till riksdagens protokoll 19C>rt. 7 samt. Nr 21

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1964

Nämnda bestämmelser om värdeminskningsavdrag äger tillämpning vid
inkomstredovisning av jordbruksfastighet såväl enligt kontantprincipen som
enligt bokföringsmässiga grunder, med undantag allenast för den i punkt 2
fjärde stycket av anvisningarna till 22 § meddelade bestämmelsen angående
rätt till s. k. utrangeringsavdrag, vilken avser endast bokföringsmässig redovisning.

Värdeminskningsavdraget bör enligt bestämmelserna beräknas till viss
procent av byggnadens värde. För fastställande av detta värde (avskrivningsunderlaget)
finnes bestämmelser i förenämnda punkt 2 av anvisningarna
till 22 § kommunalskattelagen. Ytterligare anvisningar för tillämpning av
bestämmelserna har lämnats av riksskattenämnden i dess meddelande nr 4:1
år 1954 och nr 5:1 år 1955. Ifrågavarande bestämmelser och anvisningar innebär
i korthet följande.

I första hand upptages värdet till anskaffningskostnaden om denna kan
visas. Härvid beräknas värdeminskningsavdrag enligt värdeminskningsplan.
Vid övergången till beräkning av avdrag å anskaffningskostnaden skall dock
värdet upptagas till anskaffningskostnaden minskad med beloppet av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag (samt i förekommande fall med oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad). Såsom ingångsvärde i
planen bör på grund härav upptagas det sålunda bestämda restvärdet för
byggnaderna, varefter värdeminskningsavdraget bestämmes till viss procent
av detta ingångsvärde.

Om anskaffningskostnaden ej kan visas, upptages värdet enligt en
schablonmetod, innebärande att värdet av byggnaden upptages till två
tredjedelar av det under beskattningsåret gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Dessa anses såsom mera betydande om värdet av förmånerna
överstiger en tiondedel av det taxerade jordbruksvärdet. Någon
plan för beräkning av värdeminskningsavdraget erfordras icke vid tillämpning
av schablonmetoden. Vidare gäller att varje taxeringsenhet bör behandlas
för sig även för det fall, att flera taxeringsenheter tillsammans
bildar en förvaltningsenhet.

Värdet kan också bestämmas enligt en kombinerad metod, därvid
man utgår från ett värde beräknat enligt sistnämnda schablonmetod. Till
detta värde lägges kostnad för sådan ny-, till- eller ombyggnad, som utförts
efter den tidpunkt, till vilken det enligt schablonen bestämda ingångsvärdet
hänför sig. Å ingångsvärdet beräknas värdeminskningsavdrag för framtiden
enligt plan. Kostnad för senare ny-, till- eller ombyggnad tillägges avskrivningsunderlaget.
Senare ändringar av taxeringsvärdet påverkar däremot inte
avskrivningsunderlaget, då den kombinerade metoden användes.

Värdeminskningsavdraget kan slutligen beräknas enligt ytterligare en
metod. Riksskattenämnden har sålunda uttalat att om en jordbrukare kan

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1964

3

visa anskaffningskostnaden för viss eller vissa byggnader, som uppförts
före den tidpunkt, till vilken det under beskattningsåret gällande taxeringsvärdet
hänför sig, och dessa kostnader enbart för sig överstiger det ovan
schablonmässigt beräknade värdet, han bör äga rätt att beräkna värdeininskningsavdraget
enbart å nämnda kostnader, ehuru de icke omfattar
hela byggnadsbeståndet. Därvid bör dock kostnaderna minskas med medgivna
värdeminskningsavdrag å hela byggnadsbeståndet från och med det
första år på vilket kostnaderna belöper. Avdraget beräknas i detta fall enligt
plan.

1 allmänhet medges avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader
med 1 ’/2 procent av byggnadens värde.

Oavsett efter vilken metod avskrivningsunderlaget bestämmes kan i vissa
lall ifrågakomma reducering av avskrivningsunderlaget med hänsyn till den
i punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
meddelade bestämmelsen rörande mervärde för s. k. överloppsbyggnader.
Denna bestämmelse avser endast jordägarens egen bostadsbyggnad —- exempelvis
en slottsbyggnad — och sålunda inte driftbyggnader. Driftbyggnader
medräknas i avskrivningsunderlaget även om de tillfälligtvis inte användes.

Skattskyldighet vid försäljning av byggnad å jordbruksfastighet bedömes
enligt reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Detta innebär att skattskyldighet
inte föreligger om fastigheten innehafts 10 år eller längre tid.

Vad angår avdrag för kostnad för anskaffning av byggnad, som är avsedd
att användas i ägarens rörelse, gäller att avdrag i princip får åtnjutas
endast i form av årliga värdeminskningsavdrag. Bestämmelserna härom
återfinns i punkt 7 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. I vissa
särskilda fall får emellertid byggnadskostnaden i sin helhet avdragas under
det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum, nämligen i sådana
fall då fråga är om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas
endast ett fåtal år.

Värdeminskningsavdragel beräknas till viss procent av byggnadens värde.
I princip bör det verkliga anskaffningsvärdet läggas till grund för beräkningen.
Då svårigheter i många fall föreligger att styrka den faktiska anskaffningskostnaden
för byggnad har i praxis godtagits en avskrivning på taxeringsvärdet
(byggnadsvärdet) under beskattningsåret. Understundom torde
även andra värden kunna komma till användning, beroende på utredningen
i det särskilda fallet, såsom bokförda värdet, brandförsäkringsvärdet eller
ett särskilt efter värdering beräknat värde.

1 fråga om fabriker och andra för industriell verksamhet avsedda byggnader
får emellertid som underlag för beräkning av värdeminskningsavdraget
inte alltid användas hela byggnadsvärdet. Från delta värde måste nämligen
i förekommande fall avdragas värdet å sådana maskiner, som vid fastighetstaxeringen
åsatts särskilt maskinvärde eller, om fastighetstaxering ännu

- Hihann till riksdagens protokoll 1964. 7 samt. Nr 21

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 1964

inte ägt rum, vid sådan taxering kominer att åsättas särskilt maskinvärde.
Värdet av i byggnad ingående maskiner som åsatts särskilt maskinvärde får
nämligen avskrivas enligt reglerna för räkenskapsenlig eller planenlig avskrivning
å inventarier beroende på om den skattskyldige är berättigad till
räkenskapsenlig avskrivning beträffande dylika tillgångar eller inte. I fråga
om avdrag för värdeminskning å övriga inventarier, vilkas värde vid fastighetstaxeringen
visserligen inräknats i byggnadsvärdet men inte åsatts särskilt
maskinvärde, gäller däremot de för värdeminskning av byggnad fastställda
bestämmelserna. Detta innebär emellertid inte att sådana inventarier
måste avskrivas efter samma låga procentsats som byggnaden i övrigt.
I praxis har högre avdrag medgivits för hissar, värmepannor, varmvattencisterner
in. in.

Storleken av procentsatserna för beräkningen av värdeminskningsavdraget
har i praxis gjorts beroende av den förebragta utredningen om byggnadernas
livslängd. Utan närmare utredning torde avdrag för värdeminskning å
fabriksbyggnader merendels medgivas med 2—3 procent å anskaffningsvärdet.
Efter utredning, som visar att byggnaden är underkastad särskilt
stor slitning, kan högre avdrag få åtnjutas. Sålunda har exempelvis avdrag
för värdeminskning av cellulosafabrik av sten medgivits med 4 procent å
anskaffningsvärdet.

Vid försäljning av byggnad, som är avsedd för stadigvarande bruk i rörelse,
hänföres köpeskillingen för byggnaden inte till intäkt av rörelse —
inte ens till den del som motsvaras av vid taxeringen tidigare åtnjutna avdrag
för värdeminskning. Intäkten blir hänförlig till förvärvskällan inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet. Om influtet belopp blir skattepliktigt eller
inte bedöms sålunda enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning vid
försäljning av fast egendom.

Frågan om ändrade bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning
av byggnader som ingår i rörelse eller jordbruk har vid upprepade tillfällen
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Vad gäller värdeminskning å jordbruksbyggnader har särskilda sektionen
inom skattelagssakkunniga i mars 1963 framlagt förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om sådan värdeminskning. Förslaget, som utgår från
att nu gällande inkomstbegrepp i förvärvskällan jordbruksfastighet skall
förbli oförändrat, avser i huvudsak att underlätta övergång till avskrivning
å anskaffningskostnaden. I sådant syfte förordar de sakkunniga regler av
innebörd att skattskyldig — i samband med mer väsentlig ny-, till- eller
ombyggnad av driftbyggnader — skall för sådana äldre byggnader, i fråga
om vilka anskaffningskostnaden ej kan visas, få fastställt ett ingångsvärde,
beräknat på grundval av en noggrann individuell värdering. Summan av
detta värde, den aktuella grundförbättringskostnaden och senare faktiska
utgifter för ny-, till- eller ombyggnad skall utgöra avskrivningsunderlaget,
varå värdeminskning skall beräknas på samma sätt som nu gäller enligt den

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 196i

5

s. k. kombinerade metoden. Förslaget innebär härjämte att man vid bedömning
av avskrivningsprocentens storlek skall kunna beakta byggnads
ekonomiska varaktighetstid med hänsyn till framtida rationaliseringar, teknikens
utveckling, driftomläggning och dylikt.

Vid 1963 års riksdag väckta motionsyrkanden om bl. a. ändrade avskrivningsregler
för jordbrukets driftbyggnader avvisades av riksdagen på förslag
av bevillningsutskottet, som i sitt betänkande nr 20 hänvisade till att
frågan då var föremål för utredning.

Beträffande härefter spörsmålet om avdrag för värdeminskning å byggnader
i rörelse har utskottet i sitt nämnda betänkande nr 20/1963 avstyrkt
motionsvis framställda yrkanden om en utvidgad rätt till sådant avdrag.
Utskottet erinrade därvid om att den av 1955 års riksdag vidtagna omredigeringen
av avskrivningsreglerna, innebärande att vid avskrivningsprocentens
bestämmande hänsyn skall tas till byggnads ekonomiska livslängd, i
praxis medfört en gynnsammare bedömning av värdeminskningsavdragen
för byggnader i rörelse.

Utskottet framhöll också att enligt praxis avdrag medgives för överpris
eller merkostnader, därest byggnad, som användes i rörelse, anskaffats för
utnyttjande under en speciell konjunktur, och att skattskyldig äger rätt till
utrangeringsavdrag å byggnad i rörelse.

Härjämte erinrade utskottet om att företagen på senare år erhållit alltmer
vidgade möjligheter att göra avsättningar till investeringsfonder och om
att frågan rörande generösare regler i fråga om avdrag för värdeminskning
av byggnader inte kan avgöras utan att samtidigt en prövning sker av hur
inkomstbegreppet bör vara utformat för byggnad som är anläggningstillgång.
En liberalisering av avdragsreglerna kan — menade utskottet — motivera
en utökad skatteplikt för avskrivning som återvinnes vid avyttring
av byggnad.

Av innehållet i motionerna må här återges följande.

I de likalydande motionerna 1:272 och 11:372 framhålles att gällande avskrivningsregler
för byggnader, som ingår i rörelser eller jordbruk, inte är
anpassade till den faktiska värdeminskningen. Den stora minskningen i
värdet sker under de första åren och härav följer att avdragen bör vara
väsentligt större under dessa år än vad som nu är fallet. Användningssättet
för byggnader tillhörande industri och jordbruk skiftar snabbt. Genom
den forcerade strukturomvandlingen i näringslivet och mekaniseringen
blir många byggnader inte användbara i full utsträckning. Deras delvis
improduktiva användning aktualiserar en kortare avskrivningstid särskilt
som en utökning av verksamheten eller eu ändrad produktion betyder att
nya byggnader måste uppföras.

Motionärerna i de likalydande motionerna 1:535 och 11:691 framhåller att
den svenska skattelagstiftningen i fråga om avskrivningsregler för växthus

6 Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 196i

ar avsevärt ofördelaktigare än den som gäller i ett flertal andra länder med
export av trädgårdsprodukter. Enligt motionärerna hör det vara en angelägen
uppgift för de svenska statsmakterna att på allt sätt tillse att den inhemska
trädgårdsodlingen inte i onödan ställes i ett sämre konkurrensläge
gentemot utländska trädgårdsföretag, som exporterar sina produkter hit.
De svenska avskrivningsreglerna för växthus bör därför snarast göras likvärdiga
med dem som tillämpas inom andra länder.

Motionärerna anser att man i Sverige inte tillräckligt beaktar att materialet
i växthus är utsatt för stora påfrestningar såväl utifrån som inifrån
men understryker också att man i fråga om växthus i särskilt hög grad
måste beakta den ekonomiska livslängden. Den ökade importen av trädgårdsprodukter
och den snabba tekniska utvecklingen på växthusbyggnadsområdet
gör att växthus under en relativt kort tidrymd blir otidsenliga och
irrationella ur såväl odlingsteknisk som arbetsmässig synpunkt.

Rådande missförhållanden bör — menar motionärerna — undanröjas
genom en skyndsam utredning inom ramen för allmänna skatteberedningen
och trädgårdsnäringsutredningen.

Motiveringen för yrkandet i de likalydande motionerna 1:557 och ll:7i6
åtei finnes i motionen 1:614. Häri framhålles att kreditinrättningarna i regel
kräver snabbare amortering av lån än som svarar mot jordbruksanläggningarnas
ekonomiska livslängd. Gynnsammare amorteringsregler behöver komma
till för att ge lantbrukarfamiljen rimligare existensvillkor och öka den
ekonomiska rörligheten i företagen. Ett värdeminskningsavdrag svarande mot
byggnadernas ekonomiska och tekniska livslängd skulle framför allt stärka
mjölkproduktionens konkurrensförmåga. — Det är därför nödvändigt att
lånens amorteringstid utsträckes samtidigt som avskrivningsreglerna främst
för jordbrukets byggnader förbättras, så att amorteringstid och avskrivningstid
a investeringarna bättre anpassas till varandra. Motionärerna framhåller
nödvändigheten av att det snabbt tillskapas ändamålsenliga avskrivningsregler
som tar hänsyn till jordbrukets speciella investeringsproblem.
I avvaktan på att slutligt förslag härom framlägges hör utan dröjsmål och
inom ramen för den nuvarande schablonmetoden schablonavdraget höjas,
från nu gällande en procent på taxerat jordbruksvärde till 1,5 procent.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser medges i allmänhet avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av byggnader med visst årligt belopp, vilket beräknas
i procent av byggnadens anskaffningsvärde. Om utredning rörande detta
värde saknas lägges i stället vanligen taxeringsvärdet till grund för avdrags -

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 196b

7

beräkningen. Skatteplikt vid försäljning av byggnad, som inte utgör varulagertillgång,
bedöines enligt reglerna i 35 § kommunalskattelagen. Har
byggnaden innehafts kortare tid än 10 år utgör eventuell vinst helt eller delvis
skattepliktig inkomst för ägaren. I sådant fall heskattas även vid avyttringen
återvunna värdeminskningsavdrag. Har byggnaden däremot innehafts
10 år eller längre är vinsten varken i vad den motsvarar återvunna
värdeminskningsavdrag eller eljest att hänföra till skattepliktig inkomst.

I motionerna 1:292 och 11:372 yrkas utredning om sådan ändring av avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk, att en
ökad avskrivning kan medges under byggnadens första tid. — I motionerna
1:555 och 11:691 uttalas att gällande regler om värdeminskningsavdrag för
byggnader inte medger att växthusens ekonomiska livslängd tillräckligt
beaktas. Motionärerna i dessa motioner yrkar därför utredning i syfte att
skapa bättre avskrivningsmöjligheter för växthusen. — I motionerna 1:557
och 11:746 slutligen har begärts riksdagsuttalande av innebörd att den i
praxis tillämpade schablonmässiga avskrivningsprocenten i fråga om jordbrukets
byggnader inte täcker byggnadernas normala förslitning och att den
därför hör höjas från nu gällande en procent till en och en halv procent på
taxerade jordbruksvärdet.

Vad först gäller avskrivning å byggnader i inkomstkällan jordbruksfastighet
vill utskottet inte bestrida att den för närvarande i praktiken vanligast
förekommande metoden för värdeminskningsavdragels beräkning (den s. k.
schablonmetoden) kan leda till otillfredsställande och missvisande resultat
åtminstone i fråga om sådana mindre jordbruksfastigheter, där värdet av
byggnaderna jämfört med värdet av marken är högt. Det kan vidare inte
uteslutas att den schablonmässiga begränsningen av avskrivningsrätten till
en procent av jordbruksvärdet i praktiken lett till att jordbrukarna i valet
mellan å ena sidan att upprusta byggnadsbeståndet genom omfattande reparationer
och med rätt till avdrag för kostnaderna samt å andra sidan att uppföra
nybyggnader mycket ofta väljer det förstnämnda alternativet även i
sådana fall då nybyggnad jordbrukstekniskt och ekonomiskt framstår som
en rationellare lösning.

Utskottet vill emellertid erinra om att en särskild sektion inom skattelagssakkunniga
i mars 1963 avlämnat promemoria med förslag till ändrade bestämmelser
om avdrag för värdeminskning å jordbrukets driftbyggnader.
Förslaget avser i huvudsak att underlätta övergång till avskrivning å anskaffningskostnaden
men innebär härjämte att man vid bedömning av avskrivningsprocentens
storlek skall kunna mer nyanserat beakta byggnads
ekonomiska livslängd. Förslaget, som för närvarande är föremål för Kungi.
Maj :ts prövning, är ägnat att åtminstone delvis tillgodose önskemål av den
art som framförts i motionerna 1:292 och 11:372 samt 1:557 och 11:746.

Med det anförda avstyrker utskottet det särskilda utredningsyrkandet i

8

Bevillningsutskottets betänkande nr år 196i

motionerna 1:292 och 11:372 i nu förevarande del samt yrkandet i motionerna
1:557 och 11:746.

Vad härefter angår spörsmålet om avskrivning å byggnader i rörelse kan
utskottet ansluta sig till den av motionärerna i de likalydande motionerna
1:292 och 11:372 uttalade uppfattningen att en byggnads värde sjunker i
snabbare takt under de första åren efter uppförandet än senare och att således
en lineär avskrivningsmetod med enhetlig årlig avskrivningsprocent
inte återspeglar den fortlöpande faktiska minskningen i byggnadsvärdet.
Det kan därför inte anses uteslutet att avskrivningsreglerna bör utformas
så att de medger en större initialavskrivning under de första åren efter en
byggnads uppförande. En sådan avskrivningsmetod tillämpas för övrigt
sedan länge i fråga om maskiner och inventarier vid den räkenskapsenliga
avskrivningen. Det kan vidare ifrågasättas om gällande avskrivningsregler
— så som de i praxis tillämpas — ger ett i alla lägen rättvist resultat som
uttryck för en byggnads ekonomiska livslängd. Avskrivningsprocenten bestämmes
nämligen endast i undantagsfall till högre än tre för industribyggnader
av sten resp. fyra för byggnader av trä.

Utskottet är sålunda medvetet om att gällande avskrivningsregler för
byggnad i rörelse kan vara i behov av översyn. Som utskottet tidigare vid
flera tillfällen uttalat är detta emellertid — enligt utskottets mening — en
fråga som bör övervägas i samband med prövningen av företagsbeskattningen
över huvud taget, särskilt som införande av generösare regler i fråga om
avdrag för värdeminskning av byggnader inte torde kunna ske utan en samtidig
prövning av frågan hur inkomstbegreppet bör vara utformat för byggnad
som är anläggningstillgång.

Då frågan om värdeminskningsavdrag för byggnader i rörelse avser ett
ämne som faller inom allmänna skatteberedningens fortsatta utredningsuppdrag
anser utskottet sig inte kunna tillstyrka vare sig utredningsyrkandet
härutinnan i motionerna 1:292 och 11:372 eller utredningsyrkandet i motionerna
1:555 och 11:691.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:292 av herr Mattsson
m. fl. och 11:372 av herr Berglund m. fl. angående avskrivningsreglerna
för byggnad som ingår i rörelse eller jordbruk,

2) de likalydande motionerna 1:555 av herr Hermansson
m. fl. och 11:691 av herr Mattsson m. fl. om bättre avskrivningsmöjligheter
för växthus, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:557 av herrar Isacson
och Sveningsson samt 11:746 av herrar Eliasson i Moholm

Bevillningsutskottets betänkande nr 21 år 196i

9

m. fl. om höjning av den schablonmässiga avskrivningsprocenten
beträffande jordbrukets byggnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, fröken
Ranmark, herrar Stefanson, Yngve Nilsson, Elofsson, Wärnberg, Enarsson,
Paul Jansson och Erik Filip Petersson; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Kärrlander, Engkvist, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, fru Nettelbrandt,
herr Eriksson i Bäckmora och fru Kristensson.