Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

i

Nr 20

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 19 december 1963 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 33, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås höjning vid inkomsttaxeringen av maximibeloppet
för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Nuvarande högsta avdragsbelopp
är 3 000 kr. Förslaget innebär i princip ett maximum för sådant avdrag
på 4 500 kr. Avdrag med högre belopp skall dock kunna medges sådana
barnfamiljer, vilkas inkomst understiger existensminimum. Därjämte föreslås
att invaliditetsersättning och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän
försäkring samt hemsjukvårdsbidrag från kommuner och landsting till
vanföra och andra värdbehövande skall vara skattefria. Slutligen föreslås
komplettering av reglerna om värderingen av naturaförmåner, avseende
sjuksköterskeelever m. fl., och av bestämmelserna om jämkning av sjömansskatt
för sjöman, som är bosatt i Danmark, Norge eller Finland.

De föreslagna nya bestämmelserna är avsedda att träda i kraft snarast
möjligt och tillämpas omedelbart därefter.

De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 7 samt. Xr 20

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

Förslag

till

Lag

om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 19 §, 50 § 2 mom. och 52 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna till 42 och 50 §§
samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Till skattepliktig-----av statsmedel;

invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning
enligt 9 kap. lagen om
allmän försäkring, så ock hemsjukvårdsbidrag,
som utgår av kommunala
eller landstingskommunal medel
till den vårdbehövande;

familj ebostadsbidrag, som------ likartad form.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

2 m o m. För fysisk-----

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständig -

kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt
ortsavdrag, med ytterligare ett efter

1 Senaste lydelse av 19 f se 1963: 299, av 50 § 2 mom. se 1958: 296, av 52 § 1 mom. se
1961: 622, av punkterna 1 och 2 av anvisningarna till 50 § se 1957: 200 samt av punkt 3 av
anvisningarna till 50 § se 1951: 422.

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

(Nuvarande lydelse)

heterna avpassat belopp, dock högst
3 000 kronor. Har skattskyldig på
grund av jämkning vid beräkning
av sjömansskatt åtnjutit avdrag för
nedsatt skatteförmåga, skall avdrag,
som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.

Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses hava behövt
till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn (e x i stensminimu
m) må den skattskyldige
jämväl, efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom
gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande, erhålla avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med belopp som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt
eller till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension eller av bidrag som avses
i lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, skall — därest
särskilda omständigheter icke till annat
föranleda — anses hava haft sådan
nedsatt skatteförmåga, varom i
andra stycket förmäles.

Vad härefter---------beskatt 1

(Föreslagen lydelse)

omständigheterna avpassat belopp,
dock högst i 500 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som avses i detta
stycke, minskas med del belopp, varmed
jämkning medgivits.

Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet understigit
vad han kan anses hava
behövt till underhåll för sig själv och
för make och oförsörjda barn (existensminimum)
må den skattskyldige
jämväl, efter taxeringsnämndens
eller, om besvär anförts
eller ock särskild framställning därom
gjorts senast den 30 juni året
näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande, erhålla avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
med belopp som ovan sägs;
dock må avdraget beträffande skattskyldig
med oförsörjda barn för
varje sådant barn ökas med högst
1 000 kronor. Vad i andra stycket
sista punkten här ovan sägs skall
därvid äga motsvarande tillämpning.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller
till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension, skall — därest särskilda
omständigheter icke till annat föranleda
-— anses hava haft sådan nedsatt
skatteförmåga, varom i andra
stycket förmäles.

inkomst.

52 §.

1 m o in. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering
avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom.

1 m o in. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras eu var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst.

Har vid dylik taxering avdrag, som

lf Rihang till riksdagens protokoll 191:''/. 7 samt. År 20

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1964

(Nuvarande lydelse)

medgives, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den ena makens skattepliktiga
inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst i
samma kommun. Kvarstående brist,
dock högst belopp motsvarande avdrag
enligt 46 § 2 mom., må, med
tillämpning i förekommande fall av
bestämmelserna i punkt 4 av anvisningarna
till 46 §, avräknas å förstnämnda
makens inkomst och, där
denna icke förslår, å andra makens
inkomst i andra kommuner. Underskott
å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, som uppkommit
för endera maken, må av
räknas från den andra makens inkomst
i samma kommun av förvärvskälla
av samma slag. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till
hälften av det belopp, som i 48 § 2
mom. andra stycket sägs, dock att,
om sådan del av ortsavdraget helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å
den ena makens taxerade inkomst i
hemortskommunen, bristen må avräknas
å den andra makens taxerade
inkomst i samma kommun. Kvarstående
brist må, med tillämpning
av bestämmelserna i 50 § 3 mom.
andra stycket, avräknas å makarnas
taxerade inkomster i andra kommuner.
Avdrag som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under iakttagande
av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i
50 § 2 mom. andra stycket angivna
högsta beloppet.

(Föreslagen lydelse)

i 46 § 1 och 2 mom. medgives, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å
den ena makens skattepliktiga inkomst,
må bristen avräknas å den
andra makens inkomst i samma
kommun. Kvarstående brist, dock
högst belopp motsvarande avdrag enligt
46 § 2 inom., må, med tillämpning
i förekommande fall av bestämmelserna
i punkt 4 av anvisningarna
till 46 §, avräknas å förstnämnda
makens inkomst och, där denna icke
förslår å andra makens inkomst i
andra kommuner.

Underskott å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom,
som uppkommit för endera maken,
må avräknas från den andra makens
inkomst i samma kommun av förvärvskälla
av samma slag.

Ortsavdrag beräknas för en var
av makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket
sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den ena makens taxerade
inkomst i hemortskommunen,
bristen må avräknas å den andra
makens taxerade inkomst i samma
kommun. Kvarstående brist må, med
tillämpning av bestämmelserna i 50
§ 3 mom. andra stycket, avräknas å
makarnas taxerade inkomster i andra
kommuner.

Avdrag som i 50 § 2 mom. andra
eller tredje stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under
iakttagande av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga
det högsta belopp som bestämmelserna
i 50 § 2 mom. andra och
tredje styckena medgiva.

Anvisningar
till 42 §.

Stundom inträffar,------till ledning.

Värdet av-----motsvarande kvantiteter.

I fråga om praktikanter, lärlingar,
elever vid sjuksköterskeskolor och

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

liknande förekommer, att vederbörande
under utbildningstiden åtnjuter
naturaförmåner (fri kost, fri bostad)
eventuellt jämte en mindre
kontanter sättning, som närmast har
karaktär av fickpengar. I dylika fall
må värdet av naturaförmånerna jämkas
och upptagas till det lägre belopp,
som med hänsyn till kontantersättningens
storlek och övriga förhållanden
framstår som skäligt.

till 50 §.

1. Den skattskyldiges-----inkomsten åtnjutits.

Den myndighet-----särskilda fallet.

Normalbeloppen för---— — — förvärvskällan tjänst.

Vid bestämning-----i inkomsten.

Fråga om-----förmåners

Har den skattskyldige haft -----

Har den skattskyldige under--

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom
beräknade existensminimibeloppel
och har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3 000 kronor,
att den skattskyldige icke påföres
beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, dock högst 3 000
kronor, att större skatt icke kommer
att uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet
av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga----

2. Därest skattskyldig varit för
sin försörjning helt beroende av
vad han i form av folkpension eller
i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad

värde.

---därtill föranleda.

---skattemyndighetens beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för nedsatt
skatteförmåga medgivas med så
stort belopp, dock högst med belopp
som i nyssnämnda lagrum sägs, att
den skattskyldige icke påföres beskattningsbar
inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga beviljas med
så stort belopp, maximerat på sätt i
föregående stycke sägs, att större
skatt icke kommer att uttagas än att
inkomsten, minskad med skatten,
uppgår till beloppet av existensminimum.

- normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension uppburit,
bör den taxerade inkomsten regelmässigt
minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit,
dock högst b 500 kronor. Om

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196''f

(Nuvarande lydelse)

han sålunda uppburit, dock högst
3 000 kronor. Om den skattskyldige
mot låg avgift vistats å sjukhus eller
annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn därtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag, men pensionen
eller bidraget likväl utgjort
den huvudsakliga delen av
hans inkomst, bör den skattskyldige
regelmässigt medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen eller änkeeller
änkling sbidrag et icke uppgått
till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör avdrag, som
ovan sägs, medgivas allenast då särskilda
skäl därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension eller i 50 § omförmält
änke- eller änklingsbidrag, böra
erhålla avdrag enligt punkt 1, må
han icke erhålla avdrag enligt punkt
2 annat än om han därigenom skulle
erhålla ett högre avdrag än enligt
punkt 1. I dylikt fall må avdrag enligt
sistnämnda punkt icke ifrågakomma.

(Föreslagen lydelse)

den skattskyldige mot låg avgift vistats
å sjukhus eller annan anstalt
eller om hans levnadskostnader rönt
inverkan av annan därmed jämförlig
omständighet, bör det belopp, varmed
den taxerade inkomsten enligt vad
nyss sagts må minskas, jämkas med
hänsyn därtill.

Om skattskyldig åtnjutit jämväl
annan inkomst än folkpension, men
pensionen likväl utgjort den h uvudsakliga
delen av hans inkomst,
bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn
till omständigheterna jämkat avdrag
för nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen icke uppgått
till minst hälften av den sammanlagda
inkomsten, bör avdrag,
som ovan sägs, medgivas allenast då
särskilda skäl därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension, böra erhålla avdrag
enligt punkt 1, må han icke erhålla
avdrag enligt punkt 2 annat än om
han därigenom skulle erhålla ett högre
avdrag än enligt punkt 1. I dylikt
fall må avdrag enligt sistnämnda
punkt icke ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med lagens ikraftträdande skall följande iakttagas.

1. Lagens bestämmelser skola tillämpas första gången i avseende å 1964
års taxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas i fråga om 1963
års taxering så ock i fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.

2. Jämväl efter denna lags ikraftträdande skall skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i 15 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 382) angående införande av lagen om allmän försäkring,
i regel anses hava haft nedsatt skatteförmåga på sätt i 50 § 2 mom.
fjärde stycket kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar i författningsrununens
senast gällande lydelse stadgas beträffande skattskyldig,
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av bidrag som avses i
lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn.

Bevillningsutskottets betänkande nr 30 år 1964

7

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 9 § 2 mom. och 11 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9

2 m o m. För skattskyldig---

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra, tredje eller fjärde stycket
kommunalskattelagen förmäles, må
efter taxeringsnämndens eller, om
besvär anförts eller ock särskild
framställning därom gjorts senast
den 30 juni året näst efter taxeringsåret,
prövningsnämndens beprövande
den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3 000 kronor. Har skattskyldig
på grund av jämkning vid
beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts, minskas
med det belopp, varmed jämkning
medgivits.

Vad härefter--------

§■

- — — kronor, bortfaller.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra,
tredje eller fjärde stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning
därom gjorts senast den 30 juni
året näst efter taxeringsåret, prövningsnämndens
beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst med belopp som stadgas
i 50 § 2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen. Har
skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
skall avdrag, som nu sagts,
minskas med det belopp, varmed
jämkning medgivits.

ningsbar inkomst.

11 §•

1 m o in. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras eu var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxe -

1 m o m. Äkta makar, som under
beskattningsåret levt tillsammans,
taxeras en var för sin inkomst samt
mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst.

1 Senaste lydelse av 9 § 2 mom. se 1958: 297 och 11 § 1 mom. se 1961: 623.
2f Bihang till riksdagens protokoll 196 i. 7 samt. Nr 20

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1964

(Nuvarande lydelse)

ring avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles,
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens inkomst,
må bristen avräknas å den andra makens
inkomst. Ortsavdrag beräknas
för en var av makarna till hälften av
det belopp, som i 48 § 2 mom. andra
stycket kommunalskattelagen sägs,
dock att, om sådan del av ortsavdraget
helt eller delvis ej kunnat utnyttjas
å den ena makens taxerade inkomst,
bristen må avräknas å den
andra makens taxerade inkomst. Avdrag,
som i 9 § 2 mom. andra stycket
sägs, beräknas för vardera maken för
sig under iakttagande av att avdraget
för makarna tillsammans icke må
överstiga det i nämnda stycke angivna
högsta beloppet. Skatten beräknas
å det sammanlagda beloppet av makarnas
beskattningsbara inkomster
och fördelas å makarna efter förhållandet
mellan deras beskattningsbara
inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs,
skall därvid tillika iakttagas.

(Föreslagen lydelse)

Har vid dylik taxering avdrag, varom
i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller
delvis ej kunnat utnyttjas å den ena
makens inkomst, må bristen avräknas
å den andra makens inkomst.

Ortsavdrag beräknas för en var av
makarna till hälften av det belopp,
som i 48 § 2 mom. andra stycket
kommunalskattelagen sägs, dock att,
om sådan del av ortsavdraget helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen
må avräknas å den andra makens
taxerade inkomst.

Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra
stycket sägs, beräknas för vardera
maken för sig under iakttagande av
alt avdraget för makarna tillsammans
icke må överstiga det högsta
belopp som bestämmelserna i 50 §
2 mom. andra och tredje styckena
kommunalskattelagen medgiva.

Skatten beräknas å det sammanlagda
beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas å
makarna efter förhållandet mellan
deras beskattningsbara inkomster.
Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid
tillika iakttagas.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

I samband med förordningens ikraftträdande skall följande iakttagas.

1. Förordningens bestämmelser skola tillämpas första gången i avseende
å 1964 års taxering. Äldre bestämmelser skola alltjämt tillämpas i fråga om
1963 års taxering så ock i fråga om eftertaxering för år 1963 eller tidigare år.

2. Vad som stadgas i punkt 2 av övergångsbestämmelserna till lagen den

1964 (nr 000) om ändring i kommunalskattelagen den 28
december 1928 (nr 370) skall äga motsvarande tillämpning i fråga om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid taxering till statlig inkomstskatt.

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1961

9

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av anvisningarna till 12 § förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 12 § förordningen den 16 maj
1958 om sjömansskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar
till 12 §.

Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid e) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag och 3 000 kronor.

Jämkning i fall som avses i 12 §
1 mom. vid e) må för år räknat medgivas
med högst ett belopp, som motsvarar
summan av vederbörligt, vid
erläggande av sjömansskatt icke utnyttjat
ortsavdrag och det belopp,
med vilket avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga högst skulle
hava kunnat medgivas vid taxering
till statlig inkomstskatt.

1 fråga om sjöman, som avses i förordnande
enligt 7 § 2 mom., må vid
jämkning enligt 12 § 1 mom. hänsyn
tagas till sådana i sistnämnda författningsrum
omförmälda avdrag,
vilka sjömannen med tillämpning av
grunderna för förordningen om statlig
inkomstskatt skulle hava kunnat
påräkna vid taxering i det land, där
sjömannen är bosatt.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

‘ Senaste lydelse av anvisningarna till 12 § se 19G2: 142.

10 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1964

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 651 av herr Jonasson och fru Olsson
samt II: 792 av herrar Boo och Larsson i Borrby, vari hemställts, »att riksdagen
vid sin behandling av proposition nr 33 måtte besluta, att extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga må utöver i propositionen föreslagna 4 500
kronor kunna medges med ytterligare 1 000 kronor i fall då, förutom den
skattskyldige, make skall försörjas huvudsakligen på inkomsten i fråga,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderligt författningsförslag»; 2)

de likalydande motionerna I: 652 av herr Kaijser och II: 794 av herr
Christenson i Malmö m. fl., vari hemställts,

»att riksdagen vid behandling av proposition nr 33 måtte besluta,

a) att folkpensionär skall erhålla ett särskilt avdrag för kostnader på
grund av invaliditet i den mån extra avdrag för nedsatt skatteförmåga ej
utgår och beräknat på det sätt, att nettoutgifter minskas med avdrag i särskild
förvärvskälla, dock att det särskilda avdraget må utgå med högst 6 000
kr. för år;

b) att för livränta som utgår till folkpensionär icke under några förhållanden
skall erläggas förmögenhetsskatt;

c) att reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga kompletteras
med bestämmelser om att i existensminimum skall inräknas kostnader på
grund av invaliditet och att livränta till folkpensionär icke i förevarande
hänseende skall räknas som förmögenhet, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till erforderlig författningstext»;
ävensom

3) de likalydande motionerna I: 653 av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.
och II: 793 av herr Carlsson i Huskvarna m. fl., vari hemställts,

»A. att riksdagen i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33 måtte besluta

a) fastställa maximibeloppet för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
till 5 000 kronor i stället för av finansministern föreslagna 4 500 kronor
samt bemyndiga Kungl. Maj :t att låta utfärda avtrappningsregler för det
extra avdraget i syfte att undgå eljest uppkommande hög marginalskatt vid
avdragets övre gräns,

b) att kostnader föranledda av vård av närstående i hemmet skall beaktas
för rätt till särskilt avdrag,

c) att extra avdrag skall kunna medgivas för större kostnader för läkarvård
och medicin för arbetsförmågans upprätthållande, oavsett den skattskyldiges
inkomst,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser i syfte att medge
befrielse för obligatorisk folkpensions- och sjukförsäkringsavgift då extra

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196A 11

avdrag för nedsatt skatteförmåga tillerkännes den skattskyldige enligt 50 §
2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen; samt

B. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningstexter
som erfordras enligt yrkandena ovan;

4) motionen II: 795 av fru Gunne, vari hemställts, »att riksdagen vid behandling
av proposition nr 33 i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
utredning och förslag till 1965 års riksdag till sådana bestämmelser som
mildrar de i motionen påtalade tröskelverkningarna».

Till behandling i detta sammanhang har utskottet jämväl upptagit den
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motionen
II: 21 av herr Gustafsson i Borås, vari hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att de jämlikt AFL utgående barntilläggen, invaliditetstilläggen och
invaliditetsersättningarna genom stadganden i anvisningarna till 19 § KL
göres helt skattefria, samt att utskottet måtte föreslå för reformen erforderlig
lagtext».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det
följande, hänvisa till motionerna II: 21, II: 792, II: 793, II: 794 och II: 795.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen hänvisar
utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan
återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,
nämligen

Inledning, s. 10—11.

Gällande bestämmelser, s. 11—13.

Departementspromemorian, s. 13—15.

Remissyttrandena, s. 15—24.

Departementschefen, s. 24—29.

Motionerna

I motionerna 1: 651 och 11: 792 framhåller motionärerna att de i fråga
om huvuddragen kan godta propositionsförslaget om högre extra avdrag.
En viss justering bör dock enligt motionärerna företas, och härutinnan anföres
följande. För ensamstående skattskyldig blir ortsavdrag -j- extra avdrag
(2 250 -f- 4 500 =) 6 750 kronor och för makar (4 500 4 500 =)

9 000 kronor. Det högsta avdraget för makar får anses för lågt i förhållande
till det som gäller för ensamstående. Än mer framträdande blir detta
förhållande om jämförelse göres mellan å ena sidan ensamstående med ett

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1964

barn och å andra sidan makar. Ensamstående med ett barn får ett högsta
avdrag av (4 500 -f- 4 500 -j- 1 000 =) 10 000 kronor, medan makar som
nämnts kan få avdrag med högst 9 000 kronor. Då man måste utgå från att
försörjningsbördan är ungefär lika i båda fallen kan inte detta anses riktigt.
Enklaste sättet att rätta till detta förhållande torde vara att man bibehåller
principen om ett högsta extra avdrag å 4 500 kronor för samtliga
skattskyldiga men därutöver medger en förhöjning för make med 1 000
kronor i likhet med vad som i propositionen föreslagits i fråga om barn.

I motionerna I: 652 och II: 794 erinras till en början om att invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning enligt 9 kap. lagen om allmän försäkring
samt vissa hemsjukvårdsbidrag i propositionen föreslås skola vara skattefria
men att invaliditetstillägg inte utgår till person som stadigvarande vårdas
å anstalt vars kostnader helt eller delvis bestrides av staten eller kommun
samt att invaliditetsersättning inte utgår till folkpensionär ävensom
att hemsjukvårdsbidrag inte utgår till all hemsjukvård. Detta innebär bl. a.
att en folkpensionär som stadigvarande vårdas å anstalt av nämnt slag inte
erhåller någon skattelättnad genom den föreslagna lagändringen även om
han har betydande utgifter på grund av sin invaliditet. Därefter anför motionärerna
ett exempel, där principen om skatt efter förmåga inte upprätthålles.
En 20-årig invalid, som har folkpension och en årlig livränta å 12 000
kr. för bestridande bl. a. av kostnaden för vård å enskilt rum å sjukhus, erlägger
skatter med över 4 600 kr., varav förmögenhetsskatt (livräntan utbetalas
av enskild person) 1 196 kr. Hans merkostnad å privatrum är ca
5 000 kr. (den kan också uppgå till mer än det dubbla). En 20-årig statsanställd
i lägsta löneklassen, som hela året tjänstgjort utom hemorten, har
ungefär samma inkomst som invaliden men betalar i skatter ca 1 800 kr.
Traktamentet 5 840 kr. är skattefritt. För sin pensionsrätt erlägger han ej
förmögenhetsskatt. Hans arbetsinkomst behåller sitt realvärde, och han får
dessutom standardförbättring; livräntan -— om den ej är indexreglerad vilket
är ovanligt — urholkas undan för undan. Den arbetsföres inkomst ökas
efter befordran och genom ålderstillägg, livräntans belopp ändras ej. Den
arbetsföre får skattefri sjukpenning, invalidens motsvarande rätt är begränsad
till 180 dagar. Den arbetsföre har således en avsevärt förmånligare ställning
i skattehänseende än invaliden.

En livränta, som utgår till folkpensionär på grund av hans invaliditet,
synes till sin natur vara helt jämförbar med de särskilda invalidförmånerna
enligt lagen om allmän försäkring. Men rättvisesynpunkten bör anläggas
även i fråga om annan inkomst. Detta får anses leda till, att avdrag
medges folkpensionär för utgifter på grund av invaliditet i den mån extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga ej utgår.

Det av motionärerna föreslagna avdraget kan betecknas som ett särskilt
slags avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förmögenhetsskatten är grundad

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1964 13

på antagandet att förmögenheten tillför ägaren ökad skatteförmåga. Det
synes då icke vara följdriktigt att i vissa fall uttaga förmögenhetsskatt ur
livränta som utgår till invalid.

Reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga tillämpas mycket
olika vid innehav av förmögenhet av någon betydelse. Även om de av motionärerna
framlagda förslagen inte bifalles, bör det i nämnda regler klart
utsägas, att kapitalvärdet av livränta åt folkpensionär inte skall i förevarande
hänseende räknas som förmögenhet. Vidare bör angivas, att i existensminimum
skall inräknas kostnader på grund av invaliditet.

I motionerna I: 653 och II: 793 berörs till en början frågan om förhöjt
avdrag för folkpensionärer. Det är -— framhåller motionärerna — viktigt
att det extra avdragets maximibelopp bestämmes så, att det jämte ortsavdraget
minst täcker ålderspensionen samt de utgående inkomstprövade
folkpensionsförmånerna (främst bostadstillägg och hustrutillägg). Härvid
måste beaktas att bostadstilläggen i de större städerna på grund av de högre
bostadskostnaderna där utgår med betydligt större belopp än vad som är
fallet i riket i övrigt. Som exempel kan nämnas att bostadstilläggen i Stockholm
i enskilda fall uppgår till närmare 2 500 kronor per år. Med hänsyn
till de stigande bostadskostnaderna kan förutses att bostadstilläggen kan
behöva höjas ytterligare. Den höjning av ortsavdragen som bör ske i samband
med den skattereform som väntas som resultat av allmänna skatteberedningens
arbete bör i detta sammanhang ses mot bakgrunden av den
fortsatta standardförbättringen av ålderspensionerna inom folkpensioneringen.
En lyftning av det extra avdragets maximibelopp till 4 500 kronor
synes ge en alltför knapp marginal med hänsyn till storleken av de nu utgående
ålderspensionerna och bostadstilläggen. — Såsom framhållits av
flera remissmyndigheter vid behandlingen av den promemoria som ligger
till grund för propositionen synes det nödvändigt att komplettera bestämmelserna
om det extra avdraget med en avtrappningsregel. För att inte en
mindre extrainkomst vid sidan av folkpensionen skall medföra en hård
marginalbeskattning av denna extrainkomst bör enligt motionärernas mening
dels ett visst »utrymme» finnas inom ramen för det extra avdraget
och dels en skälig avtrappning ske av avdraget vid stigande sidoinkomst.

Vad angår frågan om rätt till extra avdrag för kostnader för vård av
handikappat barn i hemmet framhåller motionärerna i huvudsak följande.
Barnkostnader skall beaktas i de s. k. existensminimifallen (50 § 2 mom.
tredje st. KL). Däremot synes särskilda vårdkostnader för barn i andra
fall av väsentligt nedsatt skatteförmåga, exempelvis vårdkostnader för handikappade
barn, inte medge rätt till extra avdrag. Avdrag medges nämligen
enligt 2 st. nämnda mom. inte för kostnader för underhåll av barn, för vilka
den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag. Sistnämnda författningsrum
bör därför enligt motionärerna kompletteras så att vård av

14 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196i

närstående i hemmet betraktas som en omständighet som konstituerar rätt
till extra avdrag. Härigenom skulle även andra vårdkostnader än sådana
avseende handikappat barn kunna bli beaktade, t. ex. vård av äldre anhöriga
i hemmet.

Kostnader för läkarvård och medicin i samband med långvarig sjukdom
torde — framhåller motionärerna — enligt tillämpad praxis endast beaktas
i avdragshänseende därest den skattskyldiges inkomst blivit väsentligt
nedsatt på grund av sjukdomen och inte överstiger visst belopp. De fall är
å andra sidan icke ovanliga då en skattskyldig kan bibehålla sin arbetsförmåga
och därmed sin normala inkomst med hjälp av regelbunden läkarvård
och medicinering, trots att han har en långvarig sjukdom att övervinna.
Sådana vårdkostnader kan uppgå till betydande belopp. Men trots att de
varit ofrånkomliga och den regelbundna vården en nödvändig förutsättning
för arbets- och inkomstförmågans bibehållande har avdrag för vårdkostnaderna
vägrats, därför att inkomsten ansetts hög. Det har sålunda inträffat
att avdrag vägrats därför att inkomsten överstigit 25 000 kronor.

Beskattningspraxis synes motionärerna i dessa fall alltför hård. En ändring
bör vara möjlig inom ramen för gällande regler. Ett uttalande av riksdagen
av innebörd, att extra avdrag skall kunna medges för läkarvård och
medicin för arbetsförmågans upprätthållande vid långvarig sjukdom oavsett
den skattskyldiges inkomst skulle enligt motionärerna ge grund för en
mindre snäv praxis än den hittills i allmänhet tillämpade. Riksskattenämnden
bör med ledning av det föreslagna uttalandet meddela taxeringsmyndigheterna
erforderliga föreskrifter för vinnande av önskvärd och mer enhetlig
taxeringspraxis i sagda avseende.

Slutligen upptas i motionerna frågan om det extra avdragets betydelse för
påföring av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. Motionärerna hänvisar
till vissa remissyttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Västernorrlands län (jfr prop. s. 24). Den formella grunden för gällande
ordning är — framhåller motionärerna vidare — att folkpensions- och
sjukförsäkringsavgift beräknas på grundval av den taxerade inkomsten,
alltså innan såväl ortsavdrag som i förekommande fall extra avdrag enligt
50 § 2 mom. KL medgivits. Den bristande betalningsförmågan i existensminimifallen
i fråga om inkomstskatterna bör rimligen beaktas också i fråga
om de nämnda obligatoriska avgifterna. Då påföringen av avgifterna till
folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen sker samtidigt med
debiteringen av inkomstskatterna, synes det naturligt att, som länsstyrelsen
i Västernorrlands län föreslagit, låta taxeringsmyndigheterna i förekommande
fall medge befrielse från nämnda avgifter.

Till stöd för yrkandet i motionen 11: 795 anföres i huvudsak följande.
För en skattskyldig, som föregående år varit befriad från skatt enligt reglerna
för existensminimum, kan en ökning av inkomsten komma att helt

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 190i 15

tagas i anspråk för skatt. De tröskelproblem som hittills förelegat kommer
— om förslaget vinner riksdagens bifall — att bli av en helt annan storleksordning
än tidigare. Genom höjningen av det särskilda avdraget och genom
att hänsyn skall tagas till antalet barn som den skattskyldige har försörjningsplikt
emot, blir existensminimibeloppet betydligt högre än tidigare.
Därigenom kommer ett avsevärt större antal skattskyldiga att beröras.
Detta förhållande, liksom den omständigheten att den skatt som under normala
förhållanden skulle utgått uppgår till icke oväsentliga belopp, kommer
att ge tröskelfallen helt andra proportioner än tidigare.

Särskilt för barnfamiljernas del uppstår svårigheter. Enligt centrala uppbördsnämndens
anvisningar anses stor försörjningsbörda föreligga, då antalet
barn i en fullständig familj är tre eller flera. För dessa familjer finns
sålunda alltid en sådan omständighet som föranleder tillämpning av de
särskilda reglerna för existensminimum.

Högsta existensminimibelopp för en trebarnsfamilj blir enligt de föreslagna
bestämmelserna 12 000 kronor (4 500 -f- 4 500 + 3 000). Om den
skattskyldige i en sådan familj året efter det han, på grund av bestämmelserna
om existensminimum, varit helt befriad från skatt på sin inkomst
om 12 000 kronor ökar sin inkomst till 13 000 kronor, så går hela ökningen
till skatt. Först när han kommer upp i en inkomst av ungefär 17 000 kronor
får han behålla ett mindre belopp för egen och familjens del av inkomsten
utöver existensminimum. En sådan ordning är högst otillfredsställande.

I motionen 11: 21 åberopas i huvudsak följande. Enligt nu gällande skatteregler
utgör barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt
9 kap. lagen om allmän försäkring skattepliktig intäkt. Motsvarande kostnader
synes icke vara avdragsgilla i annan form än genom tillämpning av
reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Emellertid betraktas
ett flertal andra förmåner, som tillkommit med i princip samma målsättning
som tilläggsförmånerna, icke som skattepliktig intäkt. Hit hör allmänna
barnbidrag, hälso- och tandvård för barn före 15 års ålder, skolmåltider,
ersättning för läkarvård, kostnadsfria eller rabalterade läkemedel, kostnadsfria
proteser, moderskapspenning etc. Enligt motionärens uppfattning
bör tilläggsförmånerna till folkpensioneringen jämställas med dessa förmåner
i skattehänseende.

Som en bakgrund till sitt förslag berör motionären i korthet hur frågan
om skattelättnader för invalider och blinda behandlats i oss närstående länder.
Dessa exempel visar enligt motionären att man i de berörda länderna i
allmänhet funnit att de merkostnader i samband med blindhet och annan
invaliditet, som gjorts avdragsgilla vid taxeringen, uppgår till belopp överstigande
de i Sverige utgående invaliditctstilläggen respektive invaliditetsersättningarna.

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196A

Av praktiska skäl synes det motionären lämpligt att den utvägen väljes
— i olikhet med vad pensionsstyrelsen tidigare ifrågasatt (prop. 203/1951
s. 127) — att de jämlikt lagen om allmän försäkring utgående barntilläggen,
invaliditetstilläggen respektive invaliditetsersättningarna genom särskilt
stadgande i anvisningarna till 19 § kommunalskattelagen göres skattefria.

Utskottet

I propositionen föreslås höjning vid inkomsttaxeringen av maximibeloppet
för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Nuvarande högsta avdragshelopp
är 3 000 kronor. Förslaget innebär i princip ett maximum för sådant
avdrag på 4 500 kronor. Avdrag med högre belopp, högst 1 000 kronor för
varje barn, skall dock kunna medges sådana barnfamiljer, vilkas inkomst
understiger existensminimum. Därjämte föreslås att invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg enligt lagen om allmän försäkring samt hemsjukvårdsbidrag
från kommuner och landsting till vanföra och andra vårdbehövande
skall vara skattefria. Slutligen föreslås komplettering av reglerna
om värderingen av naturaförmåner, avseende sjuksköterskeelever m. fl.,
och av bestämmelserna om jämkning av sjömansskatt för sjöman, som är
bosatt i Danmark, Norge eller Finland. De föreslagna nya bestämmelserna
är avsedda att träda i kraft snarast möjligt och tillämpas omedelbart därefter.

De i anledning av propositionen väckta motionerna avser dels bestämmelserna
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, dels skattefrihet vid
förmögenhetstaxeringen för livränta till folkpensionär, dels ock befrielse
i vissa fall från folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter. Därjämte innehåller
den vid riksdagens början väckta motionen II: 21 yrkande om skattefrihet
för barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning enligt lagen
om allmän försäkring.

Maximibeloppet å 3 000 kronor för det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga
har gällt sedan år 1951. Propositionsförslaget innebär således en
förhöjning härav med 50 procent. Härtill kommer icke oväsentliga ortsavdragshöjningar
under mellantiden. Detta maximum får, såsom departementschefen
framhåller, anses tillräckligt för att under de närmaste åren
tillgodose behovet av extra avdrag för folkpensionärer och för sådan nedsättning
av skatteförmågan som orsakas av sjukdom, olyckshändelse, ålderdom
och underhäll av andra närstående än barn. Med hänsyn härtill och
då den föreslagna åtgärden får ses som en provisorisk lösning i avvaktan på
resultatet av allmänna skatteberedningens utredning om ortsavdragens storlek
och andra väsentliga frågor inom skattesystemet anser utskottet sig inte
kunna biträda yrkandet i motionerna I: 653 och II: 793 om ett till 5 000 kro -

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b 17

nor förhöjt extra avdrag, vilket yrkande i första hand avser folkpensionärerna.

Ett annat yrkande om förhöjt maximiavdrag framföres i motionerna I:
651 och II: 792 och hänför sig till existensminimifallen. Motionärerna anser
att äkta makar inte bör ha lägre maximiavdrag än som gäller för ensamstående
person med ett barn, nämligen 5 500 kronor. I båda fallen består familjen
av två personer, varför det enligt motionärernas mening inte finns
anledning att sätta avdraget för makarna 1 000 kronor lägre.

Riktpunkten för det föreliggande förslaget har varit ett till 4 500 kronor
förhöjt avdrag för äkta makar. Att en ensamstående person med barn likställes
med äkta makar sammanhänger med att man, såsom sker i fråga
om ortsavdrag och skatteskalor in. m., velat beakta de ofullständiga familjernas
speciella omkostnader och situation. Ulskottet kan med hänsyn härtill
inte biträda förevarande motionsyrkande.

I motionerna 1:653 och 11:793 upptas även frågan om utvidgning av
tillämpningsområdet för huvudregeln om extra avdrag enligt 50 § 2 mom.
andra stycket kommunalskattelagen. För närvarande medges inte extra avdrag
för kostnader för underhåll av barn, för vilka den skattskyldige ägt
tillgodonjuta allmänt barnbidrag. Avdrag kan alltså inte här medges för
vårdkostnader för handikappade barn. Med hänsyn härtill yrkar motionärerna
att såsom avdragsanledning anges vård av närstående i hemmet. En
sådan formulering skulle även täcka kostnader för vård av äldre anhöriga
i hemmet.

Extra avdrag för vård av äldre anhöriga i hemmet kan medges redan enligt
gällande bestämmelser. Att extra avdrag inte medges för barn torde
bero på barnbidragen, vilka trätt i stället för de tidigare familjeavdragen
för barn.

Oavsett detta må erinras om att chefen för socialdepartementet i årets
statsverksproposition tillkännagivit sin avsikt att i huvudsaklig överensstämmelse
med rekommendation av socialpolitiska kommittén föreslå bidrag
i form av invaliditetsersättning för vård i enskilda hem av svårt handikappade
barn. Bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 juli 1964.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte anledning tillstyrka det föreliggande
motionsyrkandet, så mycket mindre som det i propositionen föreslås
att invaliditetsersättningar enligt lagen om allmän försäkring skall vara
skattefria.

I motionerna 1:653 och 11:793 framhålles att kostnader för läkarvård
och medicin i många fall inte kan beaktas i avdragshänseende, därför alt
den skattskyldiges inkomst anses för hög. Enligt motionärernas mening har
avdrag vägrats, därför att inkomsten överstigit 25 000 kronor. Extra avdrag
bör — framhålles i motionerna — medges för större kostnader för läkarvård

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

och medicin för arbetsförmågans upprätthållande vid långvarig sjukdom
oberoende av storleken av den skattskyldiges inkomst.

Frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga måste givetvis bedömas
med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska ställning. En rätt
till avdrag oavsett storleken av den skattskyldiges inkomst kan utskottet således
inte tillstyrka. Enligt vad utskottet erfarit har i praxis under alldeles
speciella omständigheter extra avdrag medgivits i väsentligt högre inkomstlägen
eller vid årsinkomster mellan 30 000—40 000 kronor. Utskottet vill inte
utesluta att bestämmelserna om extra avdrag kan få en ojämn tillämpning
mellan de olika beskattningsnämnderna. Detta är för övrigt ganska
naturligt eftersom förhållandena är så olika i de särskilda fallen. Det ankommer
inte på utskottet att göra något uttalande om tolkningen av gällande
bestämmelser. Motionärerna synes ha velat göra avdragsrätten avhängig
av att kostnaderna är nödvändiga för intäkternas förvärvande. Med
anledning härav vill utskottet framhålla att fråga understundom kan uppkomma
huruvida kostnader av förevarande art utgjort kostnader i förvärvskälla.
Här må erinras om att regeringsrätten i utslag den 29 november
1961 (RÅ 1961 ref. 53) förklarat avdragsrätt böra föreligga för kostnader för
anbringande av tandbrygga av guld. Målet gällde en valthornist, vilken med
hänsyn till sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna
beredas skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att
kunna fullgöra sitt yrke var beroende av den ifrågavarande guldbryggan,
tillgodofördes han av regeringsrätten avdrag för merkostnaden för guldbryggan.
Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat förevarande motionsyrkande.

1 motionerna 1: 653 och 11: 793 samt motionen II: 795 upptas vissa problem
som sammanhänger med den s. k. skattetröskeln. Jämsides med förslaget
om ett till 5 000 kronor förhöjt maximiavdrag yrkas i förstnämnda
motionspar alt bestämmelserna om det extra avdraget kompletteras med en
avlrappningsregel för att inte en mindre inkomst vid sidan av folkpensionen
skall medföra en hård marginalbeskattning av denna extrainkomst.

Riksskattenämnden utfärdade förra året anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer (se Meddelanden från riksskattenämnden ser.
1 nr 2/1963 p. 1). Dessa anvisningar med åtföljande tabeller torde ha bidragit
till större enhetlighet vid taxeringen, men otvivelaktigt kvarstår tröskelproblem.
Om det föreliggande propositionsförslaget antages av riksdagen,
kan nya anvisningar angående extra avdrag förväntas bli utarbetade inom
riksskattenämnden. Därvid torde, enligt vad utskottet erfarit, avtrappningsproblemet
i vissa avseenden komma att beaktas i större utsträckning än för
närvarande.

För en person, som ett år varit befriad från skatt enligt reglerna för existensminimum,
kan — påpekas i motionen II: 795 — en ökning av inkoms -

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 1064 19

ten påföljande år komma att tas helt i anspråk för skatt. Motionären yrkar
utredning med hänsyn till att spörsmålet inte blir aktuellt förrän nästa år.

Såsom framhålles i propositionen inskränker sig det föreliggande förslaget
om extra avdrag till att söka nå en provisorisk lösning av frågan om
maximiavdraget i avvaktan på allmänna skatteberedningens utredning om
ortsavdragens storlek m. m., varom förslag kan väntas komma under riksdagens
prövning under år 1965.

Det får i och för sig anses angeläget att reglerna är så utformade att en
arbetstagare i det läge, varom här är fråga, inte föranledes att avhålla sig
från ökad arbetsinsats. Detta skulle ju utan tvivel bli fallet, om han inte
skulle få för egen del behålla någon del av den mot den ökade arbetsinsatsen
svarande löneökningen. Med hänsyn härtill finns i uppbördsförordningen
bestämmelser av innebörd att arbetstagaren i fråga om källskatten kan
komma i åtnjutande av extra avdrag, som är högre än vad som i och för sig
är betingat med hänsyn till existensminimum. En motsvarande förhöjning
av det extra avdraget vid taxeringen kan däremot principiellt inte medges.
I viss mån olika regler vid löneavdrag för skatt och vid taxering är därför
ofrånkomliga. Emellertid torde nackdelarna härav åtminstone i en del fall
kunna mildras genom att det extra avdraget vid taxeringen avrundas uppåt.

Med det anförda anser utskottet sig ha besvarat motionerna I: 653 och
II: 793 i här berörd del ävensom motionen II: 795.

I propositionen förordar departementschefen, om än med någon tvekan,
ett tillägg till 19 § kommunalskattelagen avseende skattefrihet för bl. a. invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning, som utan behovsprövning utgår
till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och till förvärvsarbetande
invalider med svåra kroppsdefekter.

I den vid riksdagens början väckta motionen II: 21 yrkas skattefrihet för
bl. a. ovannämnda förmåner. Genom vad sålunda förekommit får motionärens
yrkande anses tillgodosett i denna del. Vad angår barntilläggen, som
också inbegripes i motionärens yrkande, föreligger enligt utskottets mening
inte skäl att frita dem från beskattning. För barnfamiljernas del kommer
för övrigt reformen att innebära en helt annan möjlighet än tidigare att
beakta barnen i existensminimifallen.

Invalidernas beskattning tas även upp i motionerna 1:652 och 11:794.
Utgångspunkt för motionärernas argumentering är ett exempel med en
yngre invalid, tillika folkpensionär, som stadigvarande vårdas å anstalt,
helt eller delvis bekostad av allmänna medel. Till en sådan folkpensionär
utgår inte invaliditetslillägg. För sin försörjning uppbär han en livränta å
12 000 kronor om året. Motionärernas yrkande går ut på att särskilt avdrag
för kostnader på grund av invaliditet under vissa förhållanden skall kunna
medges med högst 6 000 kronor och alt förmögenhetsskatt för livränta,
som utgår till folkpensionär, inte under några förhållanden skall erläggas.
Vad angår bestämmelserna om existensminimum yrkas därjämte alt kost -

20 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196\

nader för invaliditet skall inräknas i existensminimum och att livränta inte
skall beaktas som förmögenhet vid tillämpningen av reglerna om existensminimum.

I den mån omständigheterna är sådana att extra avdrag bör medges enligt
gällande bestämmelser, kan den skattskyldige erhålla sådant avdrag.
Utskottet kan emellertid inte tillstyrka någon form av särskilt avdrag såsom
ett komplement till bestämmelserna om extra avdrag. Vad motionärerna
anfört anser utskottet ej heller böra föranleda några ändrade bestämmelser
beträffande existensminimum. Att särskilt göra avsteg för livränta
till folkpensionär, vare sig det gäller fastställandet av förutsättningarna
för existensminimum eller åsättande av förmögenhetstaxering anser utskottet
uteslutet. Avkastningen, d. v. s. livräntan, representerar ett kapital,
som enligt gällande regler i princip bör förmögenlietsbeskattas.

I propositionen har å s. 24 berörts frågan om det extra avdragets betydelse
för påföring av obligatoriska folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter.
Det fall som därvid åsyftas är att änka i förpensionsåldern, som endast
åtnjuter inkomst av folkpension, undgår sådan avgiftspåföring, om hon
är ensamstående och kan beviljas avdrag för nedsatt skatteförmåga, men
får avgifter sig påförda, om hon har hemmavarande barn och hennes då
högre ortsavdrag överstiger den taxerade inkomsten. Något förslag om avgiftsbefrielse
framlägges ej i propositionen.

Detta spörsmål har tagits upp i motionerna I: 653 och II: 793, varvid yrkas
bemyndigande för Kung]. Maj :t att utfärda bestämmelser om befrielse
från avgifter i här berörda fall av avgiftspåföring.

Frågan om effekten på folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna av
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga har nyligen varit föremål för interpellation
i riksdagen. I sitt svar yttrade chefen för finansdepartementet
bl. a. att ökade möjligheter till nedsättning av eller befrielse från avgifter
erfordrade författningsändring under riksdagens medverkan. Det syntes
emellertid naturligt att avvakta allmänna skatteberedningens förslag om
bl. a. socialförsäkringsavgifternas framtida konstruktion, innan ställning
kunde tas till det i interpellationen berörda spörsmålet. I detta departementschefens
uttalande kan utskottet instämma. Med det anförda avstyrkes
förevarande motionsyrkande.

Med hänvisning till det anförda och då ej heller vad i propositionen i övrigt
föreslagits föranleder någon erinran från utskottets sida, får utskottet
tillstyrka Kungl. Maj :ts föreliggande förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts
proposition nr 33 samt i anledning av motionen II: 21 av

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196i 21

herr Gustafsson i Borås, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 mom.
och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt; samt

3) förordning angående ändrad lydelse av anvisningarna
till 12 § förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 651 av herr Jonasson
och fru Olsson samt II: 792 av herrar Boo och Larsson i
Borrby,

2) de likalydande motionerna I: 652 av herr Kaijser och
II: 794 av herr Christenson i Malmö m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 653 av herr Eric Gustaf
Peterson m. fl. och 11:793 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl.,

4) motionen II: 21 av herr Gustafsson i Borås, ävensom

5) motionen II: 795 av fru Gunne,

måtte, i den mån de icke kan anses besvarade genom vad
utskottet ovan anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Stockholm den 18 mars 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, Einar Eriksson, Stefanson,
Oscar Carlsson, Elofsson, Wärnberg, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson
och Hellebladh*; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Kärrlander,
Vigelsbo, Engkvist, Andersson i Essvik, fru Holmqvist, herrar Enskog,
Björkman och Broberg.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

22

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år T96A

Reservationer

I) av herrar Stefanson, Elofsson, Billman, Vigelsbo, Enskog och Broberg,
vilka ansett,

dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som på s. 16 börjar med orden
»Maximibeloppet å» och på s. 17 slutar med orden »avser folkpensionärerna»,
bort ha följande lydelse:

Den generella rätten till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga för folkpensionär,
som har folkpensionsförmån såsom enda kontanta inkomst, har
till syfte att möjliggöra att sådan folkpensionär blir befriad från inkomstskatt.
Det är då, såsom framhålles i de likalydande motionerna I: 653 och
11: 793, viktigt att det extra avdragets maximibelopp bestämmes så att det
jämte ortsavdraget minst täcker ålderspensionen jämte utgående inkomstprövad
folkpensionsförmån (kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg).
Vidare måste beaktas att bostadstilläggen i de större städerna på grund av
de högre bostadskostnaderna där utgår med särskilt stora belopp. För att
undgå kännbar marginalbeskattning för en mindre inkomst vid sidan om
tolkpensionstörmånerna bör det extra avdraget täcka en viss marginal utöver
dessa förmåner. Med utgångspunkt från här nämnda förhållanden anser
utskottet, att ett maximibelopp av 4 500 kronor icke ger önskvärt utrymme.
Det i ovannämnda motioner föreslagna maximibeloppet om 5 000
kronor finner utskottet bättre avvägt. Utskottet tillstyrker därför detta motionsförslag.

dels ock att utskottet under A) bort hemställa,

att riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj :ts proposition
nr 33 icke kunnat av riksdagen oförändrad antagas
samt med bifall till motionerna I: 653 av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl. och II: 793 av herr Carlsson i Huskvarna
m. fl. i ifrågavarande del ävensom i anledning av motionen
11:21 av herr Gustafsson i Borås — måtte antaga de vid
propositionen fogade författningsförslagen med de ändringar,

att 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen erhåller
följande lydelse:

»Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret
hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig
omständighet, må efter taxeringsnämndens eller, om besvär
anförts eller ock särskild framställning därom gjorts senast
den 30 juni året näst efter taxeringsåret, prövnings -

23

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

nämndens beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst
minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med
ytterligare ett efter omständigheterna avpassat belopp, dock
högst 5 000 kronor. Har skattskyldig på grund av jämkning
vid beräkning av sjömansskatt åtnjutit avdrag för nedsatt
skatteförmåga, skall avdrag, som avses i detta stycke, minskas
med det belopp, varmed jämkning medgivits.»

samt att första stycket av punkt 2 av anvisningarna till
50 § samma lag erhåller följande lydelse:

»2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende
av vad han i form av folkpension uppburit, bör den
taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 5 000
kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus
eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad
nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn därtill.»

II) av herrar Stefanson, Elofsson, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson,
Magnusson i Borås, Vigelsbo, Enskog, Björkman och Broberg, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande fr. o. m. s. 17 andra stycket bort ha följande
lydelse:

Ett annat---(= utskottet s. 17 rad 3 uppifrån — s. 18 rad 2 uppifrån)
—--- skattskyldiges inkomst.

De fall som motionärerna åsyftar gäller sådana som drabbats av långvarig
sjukdom, ehuru av sådan karaktär att en kontinuerlig medicinsk behandling
kan upprätthålla arbetsförmågan. Utskottet delar motionärernas uppfattning
att hittills tillämpad praxis synes vara alltför restriktiv. Större
hänsyn än för närvarande bör enligt utskottets mening tas till det av motionärerna
påpekade förhållandet, att den medicinska behandlingen varit nödvändig
för arbetsförmågans upprätthållande. Har kostnaderna varit betydande
synes avdrag kunna komma i fråga inom ramen för det extra avdraget
för nedsatt skatteförmåga.

Till ytterligare belysning av frågan må nämnas att avdrag för kostnad
av liknande art godkänts av regeringsrätten, nämligen i ett utslag av den
29 november 1961 (RÅ 1961 ref. 53). Målet gällde eu valthornist, vilken med
hänsyn till sina inkomst- och förmögenhetsförhållanden inte ansågs kunna
beredas skattelindring i form av extra avdrag. Då han emellertid för att
kunna fullgöra sitt yrke var beroende av den ifrågavarande guldbryggan,
tillgodofördes han av regeringsrätten avdrag för merkostnaden för guldbryggan.
Avdraget synes här ha medgivits på den grunden att kostnaderna
ansågs ha utgjort kostnad i förvärvskälla.

24 Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196b

Praxis i fråga om avdrag för läkar- och medicinkostnader av det slag, som
motionärerna berört, synes sålunda inte vara enhetlig. Bestämmelserna synes
också få en ojämn tillämpning mellan de olika beskattningsnämnderna.

1 motionerna---(== utskottet s. 18 rad 18 nedifrån — rad 13 ned från)--—

denna extrainkomst.

Riksskattenämnden utfärdade förra året anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna
angående extra avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga
för folkpensionärer (se Meddelanden från riksskattenämnden ser.
i nr 2/1963 p. 1). Dessa anvisningar med åtföljande tabeller torde ha bidragit
till större enhetlighet vid taxeringen men otvivelaktigt kvarstår tröskelproblem.
Med den ändring av det extra avdragets maximibelopp, som utskottet
tillstyrker, är det alt förvänta att nya anvisningar angående extra
avdrag blir utarbetade inom riksskattenämnden. Det framstår därvid enlist

o

utskottets mening som önskvärt att avtrappningen göres mindre snäv än för
närvarande. Särskilt vill utskottet framhålla angelägenheten av att avtrappningsreglerna
i fråga om det extra avdraget utformas med beaktande av den
vid extrainkomst av viss storlek samtidigt inträdande reduktionen av det
kommunala bostadstillägget och hustrutillägget, så att den sammanlagda
marginalbelastningen lindras i förhållande till nuläget.

Vid de nya anvisningar som riksskattenämnden således kommer att utarbeta
är det enligt utskottets mening även önskvärt att det marginalskatteproblem,
som tagits upp i motionen II: 795, beaktas. Det bör nämligen självklart
undvikas att en inkomsttagare, som ett år medgivits extra avdrag för
nedsatt skatteförmåga, ett följande år drabbas av en betydande marginalskatt
därest avdraget i dess helhet då skulle bortfalla och inkomsten då
nått sådant belopp att avdrag för nedsatt skatteförmåga normalt inte skulle
kunna komma i fråga.

Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till
känna vad utskottet här anfört i fråga om anvisningarna för avtrappningen
av det extra avdraget i syfte att undvika annars uppkommande hård marginalbeskattning
av mindre inkomst vid sidan av folkpension eller eljest vid
stigande inkomst.

1 propositionen---(== utskottet s. 19 rad 22 uppifrån — s. 20 rad

17 neditrån)--— av avgiftspåföring.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, vilken även kommit till uttryck
i remissyttrandena från överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västernorrlands
län, att samma omständigheter, som ger rätt till avdrag för
väsentligen nedsatt skatteförmåga, bör under alla förhållanden beaktas vid
påförandet av de obligatoriska folkpensions- och sjukförsäkringsavgifterna.

Socialförsäkringsavgifternas framtida konstruktion är visserligen föremål
lör utredning inom skatteberedningen. Ändrade regler i anledning härav kan
av tekniska skäl inte väntas komma i tillämpning förrän vid 1967 års taxering.
Oberoende av vilken den framtida konstruktionen blir, bör det miss -

25

Bevillningsutskottets betänkande nr 20 år 196t

förhållande, som påtalats i ovan angivna remissyttranden och motioner, avlägsnas
utan dröjsmål. Kungl. Maj:t bör för höstsessionen av innevarande
riksdag framlägga förslag till erforderliga ändringar i ifrågavarande författningsbestämmelser.
Det bör då bli möjligt att tillämpa ändrade regler
vid nästa års taxering.

dels ock att utskottet under B) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:653 av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl. och II: 793 av herr Carlsson i
Huskvarna m. fl. samt motionen II: 795 av fru Gunne måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
ovan anfört angående möjlighet till avdrag för läkar- och
läkemedelskostnader vid långvarig sjukdom, angående utarbetande
av sådana regler för avtrappningen av det extra
avdraget, att annars uppkommande hård marginalbeskattning
av mindre inkomst vid sidan av folkpension eller
eljest vid stigande inkomst i berörda fall undvikes, samt
angående befrielse från folkpensions- och sjukförsäkringsavgift
i sådana fall som åsyftas i motionerna 1: 653 och
II: 793; ävensom

att de i ämnet föreliggande motionerna måtte, i den mån
de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

III) av herr Vigelsbo.

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640145