Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1964

1

Nr 18

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade regler för beskattningen av naturaförmåner
vid inkomst av jordbruksfastighet.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna 1:371 av herrar Hubinette och Sveningsson samt 11:446 av
herrar Hedin och Ringaby, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning och förslag till innevarande års
höstriksdag om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser rörande
naturaförmånernas beskattning vid inkomst av jordbruksfastighet».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen 11:446.

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återges följande.

Jämlikt 21 § kommunalskattelagen skall som inkomst av jordbruksfastighet
bl. a. upptagas olika naturaförmåner. I 42 § samma lag utsäges att bostadsförmån
samt värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner
skall beräknas efter ortens pris. Vid tillämpningen härav har anvisningarna
till denna paragraf tolkats så, att med ortens pris avses detaljhandelspriset,
vilket därför som regel använts som norm vid bestämmande av vilket värde
naturaförmåner skall upptagas till. Beskattningen av dessa förmåner är enligt
motionärerna otidsenlig och orättvis. För alla anställda gäller t. ex. numera
s. k. skattefria trivselförmåner i form av förtäring, kläder, rabatter
o. d. i den mån de inte överstiger ett värde av 400 kronor om året. Innehavare
av eu- och tvåfamiljsfastigheter behöver jämlikt 24 8 2 mom. kommunalskattelagen
i regel ej deklarera inkomster från fastigheten utöver
2V2 % av fastighetens taxeringsvärde.

Jordbrukarna däremot beskattas för alla sina naturaförmåner. Knligt
motionärerna är det skäligt att värdet av förmån av bostad normalt ej beräknas
för mer än fem rum och kök eftersom någon valmöjlighet av bostad
som regel ej föreligger och eftersom det oftast ej heller är möjligt att hyra
ut överloppsrum. Den stora bostaden utgör eu tung ekonomisk belastning
inte bara därigenom att ägaren skall uppta ett onormalt högt hyresbelopp
som inkomst utan också genom att han åsamkas onormalt höga kostnader.

Bihuny till riksdagens protokoll 1964. 7 sand. Nr 18

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

Eftersom lantarbetarna numera inte har förmån av fri bostad utan i princip
för tjänstebostad skall betala hyra som överensstämmer med ortens
pris synes det motionärerna lämpligt att hyresvärdena sättes lika med dem
som parterna har överenskommit om i kollektivavtal vid jordbruket.

Vad beträffar i hushållet använda produkter från egendomen överstiger
— menar motionärerna — normerna för mängd och priser enligt de flestas
mening vad man vid en klok planering av bushållet skulle behöva ekonomiskt
belastas med för dessa förnödenheter. De flesta produkter skulle -—
om de inte togs direkt från gården -— kunna med fördel köpas i stora partier
och till betydligt billigare pris än enligt normerna. Motionärerna anser därför
att partihandelspriser bör tillämpas vid prissättning av produkter till
hushållet.

Vad slutligen angår bränsle från egendomen för uppvärmning av den egna
bostaden utgöres detta — menar motionärerna — oftast av röjningsvirke,
toppar och grenar vilka ej är säljbara. Då detta bränsle saknar rotnetto är
det för alla som bor i områden med skogstillgångar möjligt att utan eller
för mycket ringa kostnad skaffa sig erforderligt bränsle. Det är för övrigt
en angelägen men tyvärr ofta eftersatt skogsvårdsåtgärd att få röjningar
i ungskog verkställda. Därför synes det orimligt att jordbrukarna till skillnad
mot alla andra landsortsbor har att upptaga värdet av röjningsvirket
som en naturaförmån. I varje fall bör värderingen göras enligt självkostnadsprincipen.

Liknande frågor som de i förevarande motioner upptagna har tidigare
behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Senast hade 1961 års riksdag
att i anledning av de då väckta motionerna 1:99 och 11:125 samt 1:254 och
11:211 ta ställning till yrkande om översyn av de bestämmelser, som vid
beskattningen tillämpas i fråga om värderingen av bostads- och andra naturaförmåner.
Bevillningsutskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 7. I fråga om värderingen av förmån av bostad
framhöll utskottet därvid, att värderingen skall ske med ledning av i orten
gällande hyrespris. Att av de skäl motionärerna angivit göra avsteg från
denna huvudregel syntes inte böra ifrågakomma. I den mån de i lantarbetaravtalet
angivna hyrorna överensstämde med ortens pris kom emellertid
automatiskt en samordning att ske.

I fråga om värderingen av i bushållet använda produkter erinrade utskottet
om de åtgärder som vidtagits för att få en så likformig värdesättning
av dessa naturaförmåner som möjligt. Sålunda hänvisade utskottet till de
av prövningsnämnderna utfärdade länsanvisningarna, av vilka framgår vilka
normer som i normalfallen kommer att tillämpas vid prövning av taxeringsbesvär.
Dessa anvisningar skall, innan de fastställts, granskas av riksskattenämnden,
som föreslår åtgärder till utjämning av rådande differenser mellan
skilda delar av landet. Utskottet underströk också att riksskattenämn -

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 1!)6t

3

den hade till uppgift att fastställa de värden å naturaförmåner i fornt av
kost och bostad, som skall angivas i källskattetabellerna och ligga till grund
för beräkning av preliminär A-skatt.

Vad slutligen angår värderingen av bränsle från egendomen borde visserligen
— menade utskottet — en rationell skötsel av ungskogen uppmuntras.
Detta borde emellertid ske på annat sätt än genom skattefrihet för
bränsle, som utvinnes vid gallring av sådan skog, i synnerhet som en specialregel
av dylik innebörd skulle föranleda åtskilliga svårigheter vid tilllämpningen.

Utskottet

Till intäkt av jordbruksfastighet bänföres jämlikt 21 § kommunalskattelagen
årliga värdet av bostad för skattskyldig, hans familj och personliga
tjänare samt värdet av vad skattskyldig kan ha tillgodogjort sig av jordbrukets
och skogsbrukets produkter för sin, sin familjs och övriga hushållsmedlemmars
räkning.

I de förevarande motionerna har upptagits vissa spörsmål rörande värdering
vid beskattningen av de olika naturaförmåner som kommer ägare eller
brukare av jordbruksfastighet till godo. Enligt motionärerna är det skäligt
att värdet av förmån av bostad normalt ej beräknas för mer än fem rum
och kök samt att bostadsvärdena samordnas med gällande hyror enligt lantarbetaravtalet.
Produkter från fastigheten bör — menar motionärerna —
upptagas till partihandelspriser och värdering av bränsle, i de fall detta
över huvud kan anses ha något värde, ske enligt självkostnadsprincipen.

Vad först angår värdet av förmån av bostad skall enligt föreskrift
i 42 § kommunalskattelagen, vilken bestämmelse gäller samtliga inkomstkällor,
sådant värde beräknas med ledning av i orten gällande hyrespris.
Den omständigheten att i fråga om jordbruksfastigheter något »på orten
gällande hyrespris» ofta inte existerar innebär givetvis att det är svårt att
åsätta för de särskilda fallen rättvisande hyresvärden. Det förhållandet att
riksskattenämnden har att granska av länsstyrelsen upprättade förslag till
normer för beräkning av dessa värden innebär emellertid en viss garanti
för likformighet inom skilda delar av landet. Vad särskilt gäller glest befolkade
orter utan hyresmarknad eller med dåliga kommunikationer bör emellertid
normerna tillämpas med en viss försiktighet och taxeringsnämnderna
begagna sig av den möjlighet till avvikelse från normerna som föreligger i
särskilda fall.

Enligt utskottets mening bör emellertid någon ändring av huvudregeln
att värderingen skall ske i enlighet med hyrespriset på orten inte ifrågakomma.
I den mån de i lantarbetaravtalet angivna hyrorna överensstämmer
med ortens pris kommer för övrigt automatiskt den enligt motionärerna
önskvärda samordningen till stånd.

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

Vad härefter angår värdesättningen av produkter till hushål1
e t och bränsle skall denna jämlikt 42 § kommunalskattelagen ske
efter ortens pris. I fråga om värderingen av produkter uttalade departementschefen
i proposition nr 102 till 1927 års riksdag att med ortens pris
åsyftades inte detaljpriset i närliggande samhällen, i vilket ingick transportkostnader,
mellanhandsvinst in. m. utan det pris som på samma ort bosatta
skattskyldiga måste betala för att skaffa sig produkterna. Detta innebär
att med »ortens pris» visserligen avses ett detaljhandelspris men inte
det pris som tillämpas i affärer utan det som i allmänhet kommer till användning
vid försäljning direkt från jordbrukaren till konsumenten. Lagstiftaren
har således menat att värderingen bör ske under hänsynstagande
till att jordbrukarna i allmänhet inte anlitar detaljhandelns service. Utskottet
vill inte bestrida att det vid en sådan värdering med hänsyn till den prissättning
som ofta tillämpas vid försäljning direkt från producent till konsument
kan vara lämpligt att åtminstone i någon mån taga hänsyn till rådande
partihandelspriser. Att — såsom motionärerna tycks mena — uteslutande
tillämpa sådana priser skulle däremot enligt utskottets mening innebära en
uppenbar orättvisa mot andra kategorier skattskyldiga.

Vad slutligen angår bränslei vill utskottet inte bestrida att de normer som
för närvarande tillämpas för värderingen av vedbrand stundom kan leda
till otillfredsställande resultat. Det bränsle som användes för uppvärmning
av bostäder torde utgöras av svårsäljbart virke, som ofta kan förvärvas
kostnadsfritt eller mot ringa ersättning. På fastigheter där vedbrandsbehovet
tillgodoses med anlitande av främmande arbetskraft torde någon beskattning
av bränslevärde ofta inte ske, eftersom avdrag för arbetslöner kan göras
med ett mot bränslevärdet svarande belopp. Ägare eller brukare av mindre
jordbruksfastigheter utan anställda har inte samma möjlighet och får därför
ofta skatta för ett högre nettovärde. Enligt vad utskottet erfarit har det i
praktiken stundom förekommit att arrendatorer vid arrendeuppgörelser avstått
från förmån av fritt bränsle, enär det i skattehänseende ställt sig förmånligare
för dem att köpa veden.

Det nu anförda tyder på att en viss försiktighet kan vara motiverad vid
fastställande av normer för bränslevärden.

Den modifiering av gällande beräkningsnormer som således kan te sig i
viss mån önskvärd bör emellertid enligt utskottets mening ske genom tilllämpningsföreskrifter
och inom ramen för nu gällande lagstiftning. Motionärernas
uppfattning, att man för jordbrukarnas del skulle införa specialregler
för värdering av naturaförmåner, kan utskottet inte dela.

Med det anförda får utskottet avstyrka motionsyrkandet.

Bevillningsutskottets betänkande nr 18 år 196i

5

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:371 av herrar Hiibinette
och Sveningsson samt 11:446 av herrar Hedin och Ringaby
om ändrade regler för beskattning av naturaförmåner vid
inkomst av jordbruksfastighet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 mars 1964

På bevillningsutskottets vägnar:

JOHN ERICSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar John Ericsson, fröken Ranmark, herrar
Elofsson, VVärnberg, Gösta Jacobsson, Billman, Enarsson, Paul Jansson,
Erik Filip Petersson och Hellebladh; samt

från andra kammaren: herrar Magnusson i Borås, Brandt, Allard,
Kärrlander, Engkvist, Christenson i Malmö, Andersson i Essvik, Eriksson i
Bäckmora, Larsson i Umeå och fru Kristensson.